Tidning 9501 U Atalante - Niklas Rydén

innan Harmageddon« (Ronald Reagan,
People Magazine)
93% av spansk ungdom lever
hemma hos sina föräldrar fram till de
sent omsider gifter sig och abrupt träder
in i vuxenrollen, allt på en gång.
Eget hem med komplett möblemang
som bröllopsgåva, inga kompromisser.
Fram till dess handlar deras bekymmer
mest om att skaffa ett jobb och tjäna
stålar för att kunna roa sig så kungligt
som möjligt under helgen. Som i sig är
ett sanktum här. Och festandet är
gränslöst och utan slut.
Sedan ett par år tillbaka har förlängningen
av »la movida«, kultur- och
nattlivet som då gick hand i hand, förvandlats
till den spanska varianten av
ravekulturen, och »la ruta del bacalao«.
Ett sätt att festa som varar upp
till tre dygn, under vilka man förflyttar
sig enorma avstånd för att hitta de
rätta lokalerna, med den rätta technomusiken.
En helg kan börja i Barcelona, fortsätta
i en ort på kusten under natten,
framåt morgonen i Valencia, för att av-
slutas på söndag natt i Toulouse,
Frankrike, där enligt utsago de vildaste
»trance«-festerna hålls. Uppslutningen
är stor och folk färdas i fulla bilar fram
och tillbaka i ändlösa extasy-rus. Discjockeysarna
mytifieras och är de
stora »profeterna« som styr folks
känslor i enorma industridiskotek där
folk dansar tolv timmar i sträck utan
att gå ut eftersom dagern bryter sinnesstämningen.
Cirka en gång i timmen
uppmanar discjockeyn folk att
svälja ännu ett halvt piller och kollektivt
hänge sig åt trancen. Natten är en
annan dimension, som ett annat land
för många, och baksmällan blir en stiliserad
och introvert vampyrfeber.
Som i sin tur skapar tomhet och
villrådighet. Neuroser och psykoser
och den stress som är allas arvedel och
kors. »Flykt och desperation är vårt
nyckelord«. Sälja det sämsta och konsumera
det bästa. Kunna måla tånaglarna
i kaos, äta sin egen ångest till frukost.
Ta nästa medicin för att dämpa
biverkningarna av den förra. Vad spelar
det för roll när det är så lite kvar av
filmen. »Slutet av andra halvlek«,
game, set och...
MED ÖPPNA SÅR
»Man levde bättre på Francos tid. Man
kunde känna sig säker på gatorna, det
fanns arbete åt alla och det var ordning.
Du måste förstå Spanien ur en
annan synvinkel. Spanien är annorlunda.«
(Paco, 52 år)
Men än är det inte slut och politikerna
drar desperat i trådarna. Nu är
det Europa som gäller. Och Spaniens
president Felipe Gonzalez klär sig inte
längre i rutiga skjortor som i början av
sin karriär, utan i Armanikostym och
solbränna. Ministrar har fallit som lerduvor
de sista fem åren, och en enorm
ekonomisk korruption är idag allmänt
vedertagen. Europas nya maffia, ekonomiskt
helt överlägsen den ryska, italienska
eller jugoslaviska, har vuxit
fram i Galicien, Spaniens västra hörn.
Här till Atlantkusten skeppas det
europeiska kokainet in från Sydamerika
och tas om hand av den galiciska
maffian för vidarebefordran. De har
djupgående relationer med polismakten
framför andra i Spanien, Guardia
Civil, och agerar förvånande öppet och
brutalt. Den förre chefen för gardet,
Luis Róldan, är en av världens mest ef-
21