Tidning 9501 U Atalante - Niklas Rydén

26
lite rädd. [Paus] Rädd för mörkret.
Och för mötet. Hon fanns där i det
svaga ljuset från fotogenlampan. Jag
rörde vid henne. Först bara vid kinden.
Hon vände sig om; såg på mig. Hon
tog emot mig. Gud, vad jag kände mig
löjlig med byxorna i knävecken. [Paus]
Och hon slöt sig om mig. Läpparna var
så varma och mjuka. Hon var så
vacker. Fast nu kan jag inte ens minnas
hennes ansikte. Inte heller vad hon
heter. [Paus] Hon är som en skuggfigur.
Illustration: Kerstin Johansson
KVINNAN:
Ordet är besatthet. Och innebörden är
dess styrka. [Paus] När jag förstod att
tränga utanför gränserna; när jag lärde
mig radera mitt antagna jag; det var då
som jag verkligen växte. Blev befriad,
förlöst. [Paus] Jag trodde mig så fullkomlig
med honom.
MANNEN:
Man hade satt igång grisslakten. Bleka,
darrande kroppar. Så lika människor,
på något sätt. De där stackars djuren
slutade aldrig skrika. Det ekade mellan
huset och ladugårdsväggen. Studsade
fram och tillbaka. Gruset färgades alldeles
rött av blodet. I köket stod vi och
stekte nyskuren bacon. Hon ville inte
äta; sa det var vidrigt.
KVINNAN:
Jag visste det inte då, men jag var den
första flickan som han låg med. På riktigt.
[Paus] Och när han låg där kunde
jag känna hans varma andedräkt
komma i jämna strömmar mellan mina
smala ben. Han sa att det på nära håll