Freske 4-05.32.netvers.pmd - Storfors kommun

More documents

Recommendations

Info

där var det drag när det gällde folkmusik och fiol. Jag drogs ju dit som flugan till en sockerbit och snart hade jag kommit igång med fiolspelet på allvar. Lennart hade under flera år sysslat med att samla ihop en stor låtskatt från Östra Värmland. Det blev väldigt mycket spel och ibland hade vi med oss både bas och dragspel. Vi kallade oss för ”Mellan Visnum och Gustava” eftersom de låtar som vi spelade kom från detta område. – Men det var inte bara fiol, utan bluesen var hela tiden aktuell för mig och tillsammans med Bert Deivert, en i Karlstad boende amerikan spelade vi en hel del under ett par år framåt. Journalist i storstaden – Efter allt spelande så kände jag att jag ville ta mig upp till Stockholm och prova mina journalistiska talanger. Tog då kontakt med DN och Aftonbladet. DN var rappa och de svarade att jag kunde börja direkt som redigerare på nattredaktionen, och jag fick en provanställning på tre månader. Nu har jag varit på DN i 23 år! – Efter en tid på nattredaktionen sökte jag över till utrikes redaktionen och fick möjlighet att komma ut i världen. Under åren 91 till 94 bodde jag i Nicosia på Cypern och hade hela mellanöstern som arbetsfält. Mina grannar i Nicosia var Titti Nylander och Cecilia Udén, båda på Sveriges Radio, så det blev en hel del informationsutbyte oss emellan. – Situationen i Mellanöstern var ju väldigt spänd just då, eftersom Kuwaitkriget just var slut och Oslouppgörelsen mellan Israel och Egypten höll på att bli till. Det var inte utan att man kände en viss spänning under framförallt besöken i de stora Palestinska flyktinglägren, där israeliska soldater sköt gummikulor och använde tårgas mot sten kastande palestinier. Floddeltat i södra Irak – En lite ovanlig händelse som jag funderat mycket över hände under min tid som utrikeskorrespondent. En fotograf, Sven-Erik Sjöberg, och jag åkte till Irak och skulle göra ett reportage om deltalandet i södra Irak. De stora floderna Eufrat och Tigris bildar där ett stort deltaområde med mängder av små öar där det bor människor som lever i en gammal flodkultur. Detta var under Saddams tid och han hotade att helt ödelägga dessa människors kultur Vi kom till Bagdad, fick med oss en Irakisk tevefotograf och några Saddamtrogna tjänstemän, satte oss i en bil och drog iväg. När vi kom fram så hamnade vi naturligtvis i en noga utvald by där alla var Saddamtrogna. Det som var så konstigt var att vi hörde knallar i luften under hela dagen och vi undrade ju vad det var som small hela tiden. Vi stuvade in oss i en kanot och paddlade omkring i deltalandet hela dagen. Innan vi skulle åka tillbaka till Bagdad kom det barn fram till oss och berättade att knallarna vi hörde var Irakisk militär som sköt på civilbefolkningen i deltat. När vi två dagar senare titta på Irakisk teve så fick till vår förvåning se Sven-Erik och mig idylliskt paddlande omkring på floddeltat kommenterat av en irakisk speakerröst. Jag undrar än idag vad denne speaker egentligen sa. Chef och tidningarnas framtid – När jag kom hem från Cypern sökte jag och fick tjänsten som chef för vår utrikesredaktion. Som chef har jag ganska blandade arbetsuppgifter, en del journalistik, lite ekonomi och administration. Ibland blir det att jag åker ut till ”korrarna” för planering - 16 - PROFILEN och för att på plats informera mig om läget på deras arbetsplatser runt om i världen. DN har folk i hela världen som antingen är anställda eller har någon form av kontrakt med oss. – Ibland undrar jag vad som kommer att hända med den gamla hederliga papperstidningen, nu när elektroniska tar över allt mer. Att göra en tidning på traditionellt sätt är mycket dyrt. Hugga ner skog, via pappersbruk till att bli tidningspapper, skrivas, tryckas och distri bueras ut till läsaren. Då är det ju så mycket enklare att tanka hem sin tidning via nätet. En fråga måste lösas och det är hur man får ekonomi i den elektroniska tidningen. När det är löst, ja då tror jag att vi kommer att se många varianter på nät tidningar och formen för hur vi får dem till oss kommer att variera. Efterfrågan på ny heter kommer alltid att finnas kvar, men sättet på vilket de distribueras kommer att bli mer digitalt i framtiden. Storfors och Degerfors i mitt hjärta – Bollsporter har alltid fascinerat mig och Storfors FF finns för alltid i mitt hjärta, men mitt stora lag är Degerfors, förstås! Där är jag nog en nästan fanatisk supporter och följer noga med på sportsidorna om vad som händer det röd-vita laget. Som huvudstadsbo så är det mest Hammarby som får min upp märksamhet nu. – Men när det gäller ishockey så har jag lyckats övertala alla i familjen om att hålla på Färjestad. Trots hård konkurrens av både AIK och Djurgården så har Värmlandslaget fått våra sympatier. När jag talar om Stor fors så säger jag alltid att jag åker hem, och efter alla år i Stockholm så är det ju så att jag har två hem, där och här. Värmland och Storfors är som en balans mellan stad och land. Ibland vet jag inte om myten om idyllen Storfors och Värmland är bara en myt eller verklighet. Det är alltid lätt att bara komma ihåg det som var positivt och förstärka det. Men hur det nu än är så har jag mycket positivt med mig i bagaget från Storfors. Det känns så bra när jag är ute i Storfors och människor kommer fram och säger: ”Jasså, du är hemma igen Lars!” Foto: Lars Gabrielsson Lars Boström trivs i lugnet i Lungsund Uppdaterad om vad som händer i Storfors – Jag har alltid varit intresserad av vad som händer i kommunen. När jag träffar mina gamla barn- och ungdomskamrater så blir det att uppdatera sig på vad som hänt eller vad som är på gång. Jag förstår att Storfors liksom många andra kommuner brottas med problem med utflyttning, tillgång på jobb och med sin ekonomi. Men jag är mycket imponerad över det sätt som man i Storfors lyckats med att på ett småskaligt sätt behålla en bra service och ha ett väl fungerande näringsliv. Jag tycker småskaligheten här är underbar, och ur demokratisynpunkt måste det vara jättebra. Tänk bara att få träffa ledande politiker och prata, det gör man inte i en storstad. Det är också intressant och roligt att det händer så mycket i Lungsund, inte minst med satsningen på sporthotellet och att man satsar på framtiden. Har varit med på möten och följer det med stort intresse. Lars sträcker på sig, tar en tår kaffe till och mumsar på rabarberpajen. Så tar han fram gitarren och låter bluestonerna försiktigt strömma ut i den skira värmländska grönskan. – Semester när den är som bäst, säger han och ler, och vi på …i frêske lufta kan bara hålla med. Lars Gabrielsson
... i frêske lufta Emelys dagbok från resan till Polen 2005 Även i år besökte Vargbroskolans nior Polen och Auschwitz för att titta på platsen där miljontals människor plågades och fick sätta livet till under andra världskriget. Det var en resa som gjorde historien mer verklig för eleverna och som satte djupa spår. Detta fick eleverna kanalisera genom att skriva en varsinn uppsats, som också var en tävling. Vinnaren blev Emely Wallo 9C. Här kommer hennes gripande berättelse. Dag 1 fredag - Bussresan Våran resa fick inte den start alla räknat med och hoppats på. Allas iver att först få in resväskan i bagageutrymmet och sedan vara först in i bussen för att roffa åt sig den bästa platsen, stoppades i ett sakta pysande - vi hade fått punktering. Så när felet var tillfälligt åtgärdat och samma scen på nytt upprepades; in med bagaget, ge mamma en hastig puss på kinden och med löftet att ringa varje dag, satt alla snart i bussen och vinkade farväl till de oroliga mödrarna, med en känsla att det var skönt att slippa deras tjat och gnat i en vecka. Förväntningarna var stora, och i varje ansikte kunde man se ett leende. Men redan efter vårat första stopp som blev redan i Kristinehamn för att åtgärda punkteringen, kröp sig allvaret på. Detta var ingen vanlig studieresa med tjo och tjim, detta var på fullaste allvar. Vi skulle få ta del av vad nazisterna åstadkommit under andra världskriget, men inte ens kunna få känna och uppleva en bråkdel av den smärta som alla miljoner människor känt. Vårt lunchstopp gjorde vi i Mullsjö. Det var skönt att efter så många mil få sträcka på sig och försöka bli av med sittvärken. Mina känslor och iakttagelser under bussresan kan sammanfattas med tre ord; glädje, rädsla och ovishet. Glädje för att få lämna hemmet och se och upptäcka nya saker, rädsla för det vi alla skulle få se, och ovishet för hur själva landet Polen är, och hur jag skulle reagera vid synen av allt det hemska. Dag 2 lördag - färden genom Polen Efter en natts sömnlöshet landade vi i ett mycket regnigt och disigt Polen. När bussen lämnat hamnen kunde inte heller jag, efter en timmes tappert kämpande stå emot att falla i sömn. När jag sedan vaknade befann vi oss en bra bit in i Polen. Runt omkring bredde det kuperande landskapet ut sig, och de gröna kullarna badade i solljuset som ersatt regnet och diset. Bland de grönskande kullarna bredde stora hus med färgglada färger, vackra trädgårdar med swimmingpool ut sig. Vägg i vägg med de färgglada husen, bakom en fasad av risiga träd, grus och damm, med hönor pickandes i marken efter något ätbart, bodde man i gråa trasiga ruckel, som till och med Emely Wallo ibland kan liknas med ett litet skjul. Sådana kontraster och skillnader att man blev förundrad. Det fick en att osökt tänka på ordspråket ”gräset är alltid grönare på andra sidan”. Efter att vi åkt Polens längsta mil, som i själva verket var fyra innan vi hittade rätt, fick vi våran första åsyn av vårat hem för de närmsta dagarna. Dess anblick gav inte något imponerande intryck; en stor grå, kantig byggnad omgiven av en uppgrävd trädgård. Men väl inne fick vi ett varmt bemötande och insidan var betydligt bättre än utsidan. Vi blev tilldelade våra rum och serverade en lyxig middag, som dock inte smakade på grund av åksjukan som drabbat mig. Dag 3 söndag - Den tänkvärda dagen Klockan 07.30 gick reveljen. Då stod Patrik i korridoren och drog alla låtar han kunde på trumpeten. En chockupplevelse för vissa… Efter frukosten och ca en timmes bussfärd befann vi oss i Auschwitz I. I tankarna hade jag målat upp en bild som jag trodde det såg ut och hur det skulle vara, men det visade sig att ingen av mina fantasier stämde överens med verkligheten. Detta var inget koncentrationsläger. Detta var ett helt vanligt museum som familjer gjorde söndagsutflykter till. På - 17 - bänkarna satt man och åt glass och skrattade, och i gräset lekte barn. Vore det inte för det taggtrådsklädda stängslet som omgav lägret hade jag trott att vi hamnat fel. Känslorna över att man gjort Auschwitz till en turistattraktion, för det var precis vad det var, var blandade. Det skrämde mig att man kunde se så lättsamt på saken. Att här, där man bara 60 år tidigare dödat, torterat och kränkt människor för att de var annorlunda, icke ariska och saknade vissa kvalitéer som Hitler ansåg man måste ha för att ha rätt att leva. Här, just här, satt man nu och skrattade, och hade glömt anledningen till varför vi alla befann oss här- för att inte glömma. Innan vi blev indelade i grupper för den guidade rundturen fick vi se en film med autentiska bilder från befrielsen. Det smärtade djupt att se det som tidigare varit en människo kropp, men som nu förvandlats till något helt annat. Inne i lägret blev jag bemött av alla mina fantasier, allt jag trott jag skulle få se fanns där. Jag kunde nästan se dem framför mig, hur de trötta utmärglade fångarna hasade sig upp för de nötta trappstegen på väg till deras korta men enda vila. Hur jag ska beskriva känslan utan att det låter flummigt och konstigt kan jag inte, för när jag gick i trapporna kunde jag nästan känna deras närhet, de trötta stegen och de värkande kropparna. En känsla så stark, så stark jag aldrig känt den förut. Kunde det vara medmänsklighet och lidande? När jag sedan rörde med min hand vid de slitna trappräckena gick en ilande känsla genom kroppen. Guiden visade oss runt i de olika rummen med människohår, skor, kläder, väskor, glasögon, proteser och andra tillhörigheter vilket jag tror berörde alla. Men det som berörde mig mest var ett rum med barnsaker. Där fanns små skor och kläder, och på väggen hängde en bild med tre utmärglade, nakna barnkroppar med blickar som för länge sedan förlorat allt hopp. När jag står där och ser på bilden hörs det från ett annat rum, som om allt var planerat, ett hjärtskärande barnskrik. Detta fick blodet att frysa till is, och alla känslor jag bara tidigare kunnat sätta i ord kunde jag nu känna. Av allt vi sedan fick se; gaskammare, ugnar, torteringsutrymmen, torteringsverktyg, baracker, minnes monument och celler, var det en sak som etsat sig fast i mitt minne och berört mitt hjärta. I en cell hade någon med endast naglarna ristat in i stenväggen ett kors, ett hjärta och namnet Maria. Allt detta är så svårt att förstå,
Page 1 and 2: POSTENS GRUPPFÖRSÄNDELSE ... i fr
Page 3 and 4: ... i frêske lufta Brukskontor bli
Page 5 and 6: ... i frêske lufta Kreativa projek
Page 7 and 8: ... i frêske lufta Några viktiga
Page 9 and 10: ... i frêske lufta När förre äg
Page 11 and 12: ... i frêske lufta ”Jag inser ju
Page 13 and 14: ... i frêske lufta Bred bra bro ö
Page 15: PROFILEN Familj: Lars, Anna, Tove o
Page 19 and 20: ... i frêske lufta Teaterturné me
Page 21 and 22: ... i frêske lufta Blandad sommark

Freske 4-05.32.netvers.pmd - Storfors kommun

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?