DIS Syd önskar alla medlemmar en trevlig sommar - Föreningen DIS ...

Han ville att hon skulle resa dit och
skickade dollar till henne. Men hon
ville inte resa.
Jag kommer ihåg att det bodde
mycket judar, där vi bodde. Det var
tre judefamiljer i vårt hus på Hospitalsgatan
10. De var inte tyska judar,
utan de kom förmodligen från Polen.
De hette Blumenau, Robinsson och
Nachmansson. De fick inte släcka
ljuset på kvällen på deras helgdagar.
Då kom alltid
B l u m e n a u ,
en stor kraftig
kille, och
knackade på
dörren till oss,
och så frågade
han om vi inte
kunde komma
in och släcka.
Jag fick gå in
där och släcka
till dem. Då
Elna Hansson Kron, Karls mor 1905 fick jag bröd.
Det kallades för ”stickerali”. Det var
en bra bit bröd, och det var tacksamt,
för man var ju alltid hungrig.
Spela topp på Esplanaden
Vi lekte också och hade roligt. Jag
lekte ofta med en pojke, som bodde på
samma gård som vi. Han hette Kjell.
Han var i min ålder. Han bodde hos sin
mormor. Vi läste Allers. Där var en serie
som handlade om tre som bodde under
en upp- och nedvänd båt. Det lekte vi
på gården. Vi spelade också topp på
Esplanaden. Den var belagd med makadam
på den tiden. Gatuförvaltningen
vattnade där, när det var torrt, så där var
ganska jämnt. Jag var på Mårtenstorget
och tiggde ålaskinn av fiskgummorna
till piskorna, när vi skulle spela topp.
Vi lekte också kurragömma, när det
var mörkt. Vi sjöng också. Vi satt på
gatutrappan in till husen. Vi samlades
några stycken och satt och sjöng och
spelade munspel. Så vi hade egentligen
ganska mycket musik, men det var bara
munspel, inga andra instrument. Vi var
många barn i Nöden på den tiden. Till
och med judarna fick vara med. Där
gjordes ingen skillnad. Jag gick i skolan
tillsammans med en jude, som bodde
på samma på samma gård som vi och
Grynmalargatan i Nöden 1915
hette Viktor. Vi var lite avundsjuka på
honom, för han fick inte gå i skolan
på lördagarna. Då var det judarnas
helgdag.
Fosterbarn
När jag var 6 år kom några tanter från
fattigvården och frågade om jag ville bli
fosterbarn, bara för ett år. Jag tyckte att
det skulle vara skoj. Jag var ju inte mer
än 6 år och det var året efter far hade
dött. Så kom jag till ett lantbrukarpar
som hette Nils och Anna Månsson. De
hade ett litet ställe i Fogdaröd vid Höör.
De hade en son, som hette Yngve, och
han var i samma ålder som jag. Det var
ett litet lantbruk med häst, ett par kor,
kalvar, höns och hund. Här fick jag
äta mig mätt. Mor Anna kärnade själv
smöret och bakade stora brödkakor.
När brödet var färdiggräddat fick vi
vars en ”runtenomskiva” med nykärnat
smör på brödet. Det var himla gott!
Det var sommar och varmt när jag
kom dit. Jag kommer ihåg att det var
mycket sträng åska den sommaren.
Vi såg många gårdar som brann. Mor
Anna var mycket rädd för åskan. När
det åskade, gömde hon sig i garderoben.
Yngve och jag hade mycket hyss
för oss. En bit från huset rann en liten
bäck. Där fiskade vi små spigg, som vi
hade i burkar. En gång tog vi Nils små
verktyg och kastade i bäcken, men då
fick vi nog stryk.
I skolan
1920 skulle jag börja skolan. Då kom
mor och hämtade mig. Jag tyckte inte
om det. Jag ville hellre gå i skolan
tillsammans med Yngve. När mor kom
för att hämta mig, hade jag inga hela
byxor. Jag kommer så väl ihåg det. De
satt och sydde ett par byxor till mig av
gammalt tyg, så jag kunde komma hem.
Jag ville egentligen inte hem. Jag
ville vara kvar, för jag visste hur
dåligt det var hemma.
När jag fyllde år det året,
kom dom alla från Fogdaröd
och gratulerade mej. Jag fick en
hel krona i present. Den tog mor
hand om. Hon behövde den nog
till bröd. Mor hade ingenting att
bjuda på, så hon fick gå till en
grannfru och låna något ätbart.
Det var svåra tider i städerna.
Så började jag i småskolan hos fröken
Zander. Jag var inget läshuvud, det får
jag säga, men jag blev flyttad i alla fall.
När jag började i tredje klass, kom jag
till Vårfruskolan. Där fick jag en lärare
som hette Gustavsson, en sträng lärare,
särskilt mot mej som var dåligt klädd.
Han skickade mej till överläraren för att
jag hade så trasiga byxor. Jag hade svårt
att följa med i skolan. Jag var hungrig
nästan jämt. Jag var en av de sämsta
eleverna, men det är inte så lätt att
lära sig någonting om man är hungrig.
Men det gick ju. Jag tyckte om att läsa.
Det har jag alltid gjort. På lördagarna
gick vi till klockan 10. När det var tid
att gå hem, var det uppradat en massa
böcker i fönsterkarmen, låneböcker
som vi skulle få låna hem över helgen.
Men eftersom jag var sämst, fick jag
komma och välja sist, så jag fick aldrig
de böcker jag ville ha. Men jag tog det
jag fick, och så läste jag dem. Det var
när vi bodde på Seminariet.
Skolkegubben
Jag kommer så väl ihåg att jag skolkade
från skolan, och ”skolkegubben” kom
och hämtade mig. Det var en extra
vaktmästare. Så fort man inte hade varit
i skolan ett par dar, och inte hade något
intyg, kom han och hämtade dem som
skolkade. Jag hade varit hemma två eller
tre dagar. Det var inte så lätt för mor att
hålla reda på oss, och jag blev mobbad
av läraren. Så när skolkegubben kom
och hämtade mig, så fick jag springa
ner till skolan. När jag kom dit, så
frågade läraren varför jag varit hemma.
Dumt nog sa jag inte hur det var. Mor
sa alltid till oss: ”Ni får inte säga hur
vi har det hemma.” Hon var rädd för
myndigheterna. Vi berättade aldrig för
någon hur vi hade det. Jag skulle ha
5