DIS Syd önskar alla medlemmar en trevlig sommar - Föreningen DIS ...

Järnvägshotellet i början av 1900-talet
sagt till läraren, att jag var hungrig och
nästan inte hade kläder. Men det gavs
ingen pardon, utan jag fick gå ner till
vaktmästaren och hämta riset, och så
fick jag av riset. Men jag sa aldrig detta
till mor. Jag ville inte säga någonting.
Men hon hade väl inte kunnat göra
någonting heller. Jag hade ingen far,
som alla andra hade. Det har jag saknat
alltid. Men sen så gick jag ut skolan.
Men jag blev kvarsittare ett år.
Sen blev jag flyttad till Norra skolan,
där jag hade gått i småskolan. Där
fick jag en lärare som hette Nordin.
Han var mer förstående. Han frågade
en gång när jag kom med trätofflor mitt
i vintern: ”Har du inga skor?” ”Nej,”
sa jag, ”det har jag inte”. Då talade han
med en lärarinna som hade en pojke i
samma ålder som jag. Så ordnade han
med så att jag fick ett par skor efter
honom. Det var en riktig lärare. Man
fick en lapp hos hökaren (handlaren).
De var ombud för fattigvården.
Trätofflor på Mårtenslund
Så fick man gå till Mårtenslunds ålderdomshem.
Där satt gamla pensionärer.
De var väl skomakare från början, innan
de kom dit, för de gjorde tofflorna.
Man fick ha lädret med sig, annars fick
man inga tofflor. Så spikade de fast
lädret på nya träbottnar. Jag kommer
särskilt ihåg en gång när jag kom dit.
Nere i källaren satt de och gjorde tofflor.
När jag kom in var där en snäll
gammal man. Vid sidan hade han ett
litet paket. I paketet låg två brödskivor
med ett stort köttstycke mellan, och det
fick jag. Jag hade en blus, och stoppade
in paketet i blusen. Jag fick inte visa
det, för då kunde han få anmärkning.
Jag blev glad, för hungrig var man ju
alltid.
Det var klumpigt med trätofflor
och man slog sönder anklarna. Man
var rent blodig på kvällen, och då fast-
6
nade strumporna på anklarna och det
gjorde ont när man tog av dom. Kunde
man smyga ner i sängen utan att ta av
strumporna gjorde man det.
Jultomtarna och frälsningsarmén
Det fanns en förening som hette
”Jultomtarna”. De skänkte kläder till
behövande till jul. Jag fick kläder ett
par gånger. Man fick kläder, skor, mössa
och allt. Jag tror att min bror också fick
kläder av dom.
Min mor gick en gång med oss
barn, min bror och mig, till Frälsningsarmén.
Det var till jul och jag
hade fått en kostym. Det var julfest.
Vi blev bjudna på något, vi barn fick
väl inte kaffe, men vi fick något annat
att dricka, vad det var kommer jag inte
ihåg – och smörgåsar. De hade också
en basar. Det var skänkta varor, som
lottades ut. De som hade råd köpte
lotter, men vi hade ju inte råd att köpa
någonting. Mor var inte med oss där
inne i salen, utan hon var i köket och
diskade, för det serverades kaffe där
också. På lotteriet var det ett stort flygplan
av plåt som vinst. Det tittade jag
och min bror på och tänkte ”det skulle
vara roligt att ha”. Men vi hade ju inga
pengar att köpa några lotter för. Så kom
det två töser, och de hade vinstlotten till
flygplanet, men de ville inte ha det. De
ville ju ha dockor eller något sådant i
stället. Så tittade den äldsta på mig och
sa: ”Vill du ha den?” Och jag fick den!
Min bror och jag blev så lyckliga.
Vi tyckte att det var trevligt på
Frälsningsarmén, därför att de spelade
och sjöng. De hade så vackra sånger.
De hade trekantiga dragspel som de
spelade på, och gitarrer. Det var väldigt
trevligt. Men jag ska också berätta att
där var ynglingar, som kom dit och
störde. De störde musiken och sådant,
men då kastade vaktmästaren ut dom.
De stod vid ingången och skrek, men
de blev utslängda.
Första inkomsten och biobesök
I samband med att jag var på Mårtenstorget
och tiggde ålskinn till piskorna
när vi spelade topp, så blev jag bekant
med en av fiskgummorna och fick gå
ärende till henne. Det var på lördagarna,
när jag gick i folkskolan. Då
slutade vi klockan 10. Fina fruar skulle
ha fisken hemskickad. Då sveptes den
in i tidningspapper. Ibland kunde det
vara långt att gå. Jag fick 10 öre för varje
bud. Det kunde bli en 5 – 6 ärenden.
Då fick man ihop så man kunde gå på
matiné på biografen på söndagen. En
biljett kostade 50 öre, och tjänade man
mer kunde man köpa något att äta. Det
var sällan man köpte godis, jag köpte
hellre wienerbröd. Det var många
ungdomar som gick på bio då. Man
såg äventyrsfilmer och indianfilmer.
En film handlade om Fyrtornet och
Släpvagnen. Det var en dansk film. Fyrtornet
var lång och Släpvagnen liten och
rund. De gjorde trevliga filmer, men för
det mesta var det indianfilmer man såg.
Det var stumfilm på den tiden. En tant
satt och spelade på piano. Ljudfilmen
kom inte förrän på 30-talet. Den första
ljudfilmen jag såg var om Sven Hedin,
upptäcktsresanden. Han var i Ryssland
och upptäckte mycket.
Södra Sandby i maj 2009
Bengt Hansson
Inbindningsmaskin
V i har skaffat en maskin för inbindning
av släktböcker. DIS
Syd har köpt den tillsammans med
Skånes Genealogiska Förbund (SGF).
Maskinen står i vår gemensamma lokal
på Arkivcentrum Syd, Porfyrvägen
20 i Lund. Medlemmar kan använda
inbindningsmaskinen på torsdagar
mellan kl. 9 och 12 när SGF:s personal
finns på plats. Priset för inbindning är
f.n. 75 kr per bok. Bokryggar finns för
olika tjocklekar. Kurser ges i Eslöv och
Lund (se höstprogrammet sidan 11).