Ära, dygd och manlighet

Fåfängan och de okontrollerade affekterna
Samtidigt som Morsgris och hans karaktärsbröder påminner starkt om
den gamla utmaningsretorikens utmålning av den fege som undandrog sig
tvekamp, kan man redan i retoriken hos Messenius skönja något nytt eller
åtminstone en ny betoning av ett gammalt tema. Morsgris låter sig i Messenius
skådespel behagas av sin vän Smeklering (smek av smicker) som
berömmer honom för hans gula kind, bleka hår och krusade lockar – ”I
är junker (riddare) rätt precis som en docka”. Morsgris är inte bara rädd
och ynklig, han är också fåfäng. Fåfängan eller flättjan kom att bli allt
mer framträdande som omanlighetstema under 1600- och framför allt
1700-talet. En ny retorisk omanlighetsfigur framträder – den självupptagne
sprätthöken, klädd i senaste modet som knappt kan slita blicken
från sin egen spegelbild och som fyller sina dagar med visiter och onyttiga
fåfängligheter. 58 Sprätthökens främsta kännetecken var hans fåfänga.
Fåfängan förknippades med ett typiskt kvinnligt sätt och uppfattades som
ett uttryck för en ”veklig och kvinnslig natur”. 59 Men fåfängan framstod
också som dygdens naturliga motpol. Den fåfänge var inte bara egen nyttig
i all sin gränslösa självupptagenhet. Han eller hon gjorde sig även genom
sin ständiga vilja att behaga, till en vindflöjel för egna och andras nycker
och okontrollerade affekter. En sinnebild för ett vällustigt och ”ostadigt”
sinne i stark kontrast till den allmänna redlighet och stadiga karaktärsfasthet
som betonades i dygdeframställningarna. Hos sprätthöken hade
denna karaktärslöshet sitt ursprung i förkonstling och ett ”tvunget” sätt.
Sprätthöken hade så att säga gjort sig själv till sprätthök. 60
Sprätthöksgestaltens framträdande kan på detta sätt sägas hänga ihop
med dygdebegreppets ökade betydelse och med den förskjutning i det
aristokratiska idealet från krigiska bragder till bildning och duglighet i
fredliga värv som är så framträdande i det tidiga 1600-talets traktat om
adelsynglingars uppfostran, och som utgör ett huvudmotiv i Stiernhielms
fostrande dikt om Herkules vägval. Detta kan i sin tur ses som en anpassning
till det ökade behovet av ämbetsmän i den expanderande byråkratin
och förvaltningen. 61 Om fegheten kan avleda ynglingen från att vinna ära
i krigiska bragder, kan fåfängan vara lika förödande för ynglingars vilja
att välja bildningens och flitens mödosamma väg istället för ett liv i sus
och dus. Bildning och flit saknade å andra sidan de krigiska bragdernas
självklara koppling till manlighet och ära. Man kan säga att dygden i sin
kristna tidigmoderna form utgjorde ett spänningsfält där mäns och kvinnors
anspråk på prestige kunde mötas i kontrast till både det antika
dygdebegreppets starka koppling till maskulinitet och en senare tids sammansmältning
av begreppet med kvinnlig sexualitet. 62 Med sprätthöksgestalten
och fåfängan kunde odygden inte bara stämplas som odygdig
utan också som omanlig, och på så sätt genom kontrastverkan förstärka
de nya idealens betydelse för den manliga prestigen.
Ära, dygd och manlighet 131