Inställda huvudförhandlingar i brottmål II - Högsta domstolen

Datum Diarienummer 

2005-08-29 761-2004 

Inställda huvudförhandlingar i brottmål II 

Sjunde promemorian 

från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor 

Domstolsverket − Central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet 

Postadress: 551 81 Jönköping • Besöksadress: Kyrkogatan 34 • Telefon: 036-15 53 00 

Telefax: 036-16 57 21 • E-post: domstolsverket@dom.se • www.dom.se

1 Sammanfattning.............................................................................4 

2 Författningsförslag .........................................................................6 

2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...................................................... 6 

2.2 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) ......................................... 9 

2.3 Förslag till lag (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag ......................... 11 

2.4 Förslag till förordning om ändring i delgivningsförordningen (1979:101) ...................... 13 

2.5 Förslag till förordning om ändring i passförordningen (1979:664) .............................. 14 

2.6 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister...... 15 

2.7 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister.......... 16 

2.8 Förslag till förordning (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag ................ 17 

3 Inledning.................................................................................... 19 

3.1 Uppdraget................................................................................................ 19 

3.2 Omfattningen av inställda huvudförhandlingar .................................................... 19 

3.2.1 Inledning........................................................................................ 19 

3.2.2 DV:s undersökning 2003 ...................................................................... 20 

3.2.3 Sammanfattning i ett tioårsperspektiv .................................................... 20 

3.3 Vårt utredningsarbete.................................................................................. 21 

3.3.1 Inledning........................................................................................ 21 

3.3.2 Enkäten till tingsrätterna .................................................................... 21 

3.3.3 Domardiskussioner ............................................................................ 22 

3.3.4 Kontakter med andra ......................................................................... 22 

4 Några lagförslag ........................................................................... 23 

4.1 Utökade möjligheter att avgöra mål när den tilltalade inte kommer .......................... 23 

4.1.1 Nuvarande bestämmelser .................................................................... 23 

4.1.2 Behovet av förändring........................................................................ 24 

4.1.3 Våra nordiska grannländers utevarobestämmelser ...................................... 27 

4.1.4 Utredningskravet vid utevarohandläggning ............................................... 27 

4.1.4.1 Utgångspunkter för ett nytt utredningskrav .................................. 27 

4.1.4.2 Närmare om utredningskravet................................................... 29 

4.1.4.3 Bevisning............................................................................ 30 

4.1.5 Tillämpningsområdet vid utevarohandläggning .......................................... 31 

4.1.5.1 Utgångspunkter .................................................................... 31 

4.1.5.2 Närmare om påföljder m.m...................................................... 32 

4.1.5.3 Specialfallen ....................................................................... 34 

4.1.5.4 Sammanträffande av brott....................................................... 34 

4.1.5.5 Särskild rättsverkan av brott .................................................... 35 

4.1.6 Återupptagande av mål efter utevarodom? ............................................... 35 

4.1.7 Kallelser ........................................................................................ 36 

4.1.8 Handläggningsfrågor .......................................................................... 37 

4.1.9 Förhållandet till Europakonventionen ..................................................... 37 

4.1.10 Konsekvenser .................................................................................. 38 

4.2 Auktoriserade stämningsmannaföretag m.m. ...................................................... 39 

4.2.1 Delgivningslagens bestämmelser ........................................................... 39 

4.2.2 Stämningsmännens uppgifter och befogenheter ......................................... 40 

4.2.3 Stämningsmannaorganisationen idag ...................................................... 40 

4.2.4 Privata delgivningsföretag ................................................................... 41 

4.2.5 Behovet av förändring........................................................................ 41 

4.2.6 En ny lag om auktoriserade stämningsmannaföretag.................................... 43 

4.2.6.1 Rättssäkerhetskrav ................................................................ 43 

4.2.6.2 Auktorisation eller personliga förordnanden?................................. 44 

4.2.6.3 Närmare om förutsättningarna för auktorisation............................. 46 

4.2.6.4 Närmare om kraven på personal ................................................ 47 

4.2.6.5 Registerkontroll.................................................................... 48 

4.2.6.6 Utbildning........................................................................... 50 

4.2.6.7 Auktorisations- och tillsynsmyndighet.......................................... 50 

2 (84)

4.2.6.8 Innebörd och konsekvenser av auktorisation.................................. 51 

4.2.6.9 Tillsyn och återkallelse av auktorisationer .................................... 51 

4.2.6.10 Handlingar med uppgifter om den som söks för delgivning................. 52 

4.2.6.11 Tystnadsplikt ....................................................................... 55 

4.2.6.12 Personuppgifter.................................................................... 55 

4.2.6.13 Finansiering av auktorisation och tillsyn....................................... 56 

4.2.6.14 Konsekvenser....................................................................... 58 

4.2.7 Nämndemän och anställda vid tingsrätt................................................... 59 

5 Förslag till andra åtgärder .............................................................. 60 

5.1 Utbildning och informationsinsatser ................................................................. 60 

5.1.1 Delgivning i fokus i domstolssekreterarutbildningen .................................... 60 

5.1.2 Inslag i fiskalsutbildningen .................................................................. 60 

5.1.3 Information till allmänheten på Internet.................................................. 60 

5.2 Samarbete och arbetsmetoder ....................................................................... 60 

5.2.1 Samverkansgrupper i delgivnings- och hämtningsfrågor ................................ 60 

5.2.2 SMS till kallade personer..................................................................... 61 

5.3 Handlingsplan för föreslagna åtgärder .............................................................. 61 

6 Rättstillämpningsfrågor – genomgång av 

några synpunkter från domstolarna .................................................. 62 

6.1 Inledning ................................................................................................. 62 

6.2 Häktning och hämtning ................................................................................ 62 

6.3 Uppdelning av handläggningen ....................................................................... 63 

6.4 Nya bevis från den tilltalade.......................................................................... 63 

7 Ekonomiska konsekvenser .............................................................. 65 

8 Specialmotivering till lagförslagen .................................................... 66 

8.1 Rättegångsbalken ....................................................................................... 66 

8.2 Delgivningslagen (1970:428) .......................................................................... 68 

8.3 Lag (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag ...................................... 69 

Bilaga1 – Enkätundersökningen ............................................................ 71 

Medverkande tingsrätter ..................................................................................... 71 

Resultatet ...................................................................................................... 71 

Stämningsmannaverksamheten ....................................................................... 71 

Samarbete i delgivningsfrågor ........................................................................ 72 

Privata delgivningsföretag............................................................................. 72 

Förenklad delgivning i brottmål ...................................................................... 73 

Utbildning i delgivningsfrågor......................................................................... 73 

Hämtning................................................................................................. 74 

Samarbete i hämtningsfrågor ......................................................................... 75 

Utbildning i hämtning .................................................................................. 75 

Nya brott ................................................................................................. 75 

Förslag till åtgärder .................................................................................... 76 

Bilaga 2 - Domardiskussioner............................................................... 78 

Bilaga 3 - Nordiska utevarobestämmelser ............................................... 80 

Danmark.................................................................................................. 80 

Norge ................................................................................................... 81 

Finland ................................................................................................... 83 

3 (84)

1 Sammanfattning 

Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor redovisar nu sin sjunde promemoria, Inställda 

huvudförhandlingar i brottmål II. Gruppen har vid utarbetandet av promemorian bestått 

av lagmannen Lars Lindström, ordförande, chefsrådmannen Fredrik von Arnold, lagmannen Sten 

Falkner, chefsåklagaren Lisbeth Johansson, chefsrådmannen Kenneth Lundström, lagmannen 

Åke Rehnström, hovrättsrådet Nanna Töcksberg och rättssakkunnige Måns Wigén. Gruppens 

sekreterare har varit juristen Katarina Grén. 

Det är nu andra gången på fem år som arbetsgruppen utreder frågan om inställda huvudförhandlingar 

i brottmål. I början av 2000 överlämnades till Justitiedepartementet ett förslag till åtgärder 

för att minska antalet inställda huvudförhandlingar och i juli 2001 genomförds ett antal lagändringar. 

Under 2003 genomförde Domstolsverket en uppföljande undersökning för att kunna bedöma 

om antalet inställda huvudförhandlingar hade minskat. Domstolsverkets undersökning 

2003 visade att antalet inställda huvudförhandlingar minskat med två procent sedan den förra 

undersökningen 1999. Andelen inställda huvudförhandlingar som ställdes in samma dag som de 

skulle ha hållits minskade med fyra procent. Fortfarande är dock andelen hög och i praktiken 

ställs nästan var fjärde utsatt huvudförhandling i brottmål in. Rapporten lämnades över till arbetsgruppen 

för att ingå som underlag för gruppens fortsatta arbete. Det är resultatet av detta arbete 

som nu presenteras. 

Arbetsgruppens metod har varit att genom domardiskussioner och en enkätundersökning till 

hälften av landets tingsrätter närmare utreda orsakerna till de inställda förhandlingarna. Underlaget 

har sedan använts för att arbeta fram förslag att komma till rätta med problemen. I promemorian 

lämnas både lagförslag (kapitel 4) och förslag till andra åtgärder som inte kräver lagändringar 

(kapitel 5). Det finns också ett resonemang om vissa rättstillämpningsfrågor som kan tjäna som 

underlag för fortsatta diskussioner vid domstolarna (kapitel 6). 

Lagförslagen 

En av de vanligaste orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in är att de som är åtalade för 

brott inte kommer till domstolen. Som en åtgärd föreslår vi att domstolarnas möjligheter att avgöra 

mål trots att den tilltalade inte har kommit till huvudförhandlingen ökas. Ett nytt utredningskrav 

för utevarohandläggning föreslås. Även tillämpningsområdet för bestämmelsen utökas genom 

att möjligheten att döma till fängelse ökas från tre till sex månader. Vissa former av överlämnande 

till särskild vård föreslås också vara möjliga att döma i utevaro. Gränsen för förverkande av villkorligt 

medgiven frihet flyttas från tre till sex månader. 

Delgivningsproblem är den enskilt främsta orsaken till att huvudförhandlingar ställs in. Hälften 

av de inställda förhandlingarna beror på bristande delgivning. För att öka valfriheten i fråga om 

vem som skall få utföra stämningsmannadelgivningar och för att pressa kostnaderna för sådana 

delgivningar föreslår vi att det införs en möjlighet till auktorisation av privata delgivningsföretag. 

Den som utför stämningsmannadelgivning åt ett sådant auktoriserat stämningsmannaföretag jämställs 

med stämningsman som förordnats av polismyndighet, vilket innebär att deras intyg får legal 

bevisverkan enligt 24 § delgivningslagen (1970:428). Det innebär vidare att de får samma befogenheter 

som polismyndigheternas stämningsmän. Bestämmelserna om auktoriserade stämningsmannaföretag 

föreslås i en ny lag. En av länsstyrelserna får till uppgift att auktorisera och 

utöva tillsyn över stämningsmannaföretagen och verksamheten avgiftsfinansieras med full kostnadstäckning. 

4 (84)

Vi föreslår också att tjänstemän vid tingsrätt skall få utföra stämningsmannadelgivning och att deras 

intyg får legal bevisverkan. Nämndemännens rätt härvidlag bör däremot avskaffas. 

Förslag till andra åtgärder 

Vi föreslår att problemet med inställda huvudförhandlingar tas upp särskilt i både domstolssekreterar- 

och fiskalsutbildningen. 

Vi föreslår vidare att information till allmänheten om skyldighet att komma till domstol läggs ut 

på domstolarnas hemsidor. 

Vi föreslår slutligen att samarbetet mellan domstolarna och andra myndigheter i delgivnings- och 

hämtningsfrågor fördjupas. En första fråga som samverkansgrupper kan gripa sig an är att det 

inte verkar fungera problemfritt med förenklad delgivning i ordningsbotsfallen som var en av lagändringarna 

som genomfördes 2001 för att minska de inställda huvudförhandlingarna. 

5 (84)

2 

2.1 

Författningsförslag 

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken 

dels att 45 kap. 15 § samt 46 kap. 15 och 15 a §§ skall ha följande lydelse, 

dels att det skall införas en ny paragraf, 46 kap. 15 b §, av följande lydelse. 

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 

6 (84) 

45 kap. 

15 § 1 

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eller 

hon annars talan jämte åklagaren eller skall han eller hon höras i anledning av åklagarens talan, 

skall även målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, skall rätten förelägga 

honom eller henne vite. 

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen 

i stämningen eller genom särskild kallelse. 

Skall han eller hon infinna sig personligen eller 

krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, 

skall rätten förelägga honom eller henne 

vite. Om det finns anledning att anta att den 

tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, 

får rätten besluta att han eller hon skall 

hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 

46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den tilltalade 

har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, 

skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. 

Rätten beslutar om inställandet av den som är 

anhållen eller häktad. 

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen 

i stämningen eller genom särskild kallelse. 

Skall han eller hon infinna sig personligen 

skall rätten förelägga honom eller henne vite. 

Om det finns anledning att anta att den tilltalade 

inte skulle följa ett sådant föreläggande, får 

rätten besluta att han eller hon skall hämtas till 

huvudförhandlingen. Kallelsen skall innehålla en 

upplysning om att ett mål i vissa fall kan komma att 

avgöras trots att den tilltalade inte har kommit personligen 

till huvudförhandlingen. Rätten beslutar om inställandet 

av den som är anhållen eller häktad. 

Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap. 

1 Senaste lydelse 2001:235.

Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling 

eller inställer han eller hon sig genom 

ombud då han eller hon har förelagts att infinna 

sig personligen, skall rätten i första hand pröva om 

målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt 

att avgöra målet skall rätten besluta att den 

tilltalade skall 

1. kallas på nytt vid vite, 

2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller 

till en senare dag, eller 

3. häktas, om det finns förutsättningar för det. 

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras 

trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud 

eller har uteblivit, om 

1. det inte finns anledning att döma till annan 

påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, 

villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana 

påföljder i förening, 

2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts 

stämning, har avvikit eller håller sig undan på 

ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas 

till huvudförhandlingen, eller 

3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning 

och hans eller hennes närvaro därför inte 

är nödvändig. 

Med de påföljder som anges i första stycket 1 skall 

likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 

1 brottsbalken. Det gäller dock inte, om i samband med 

2 Senaste lydelse 2001:235. 


7 (84) 

46 kap. 

15 § 2 

Kommer den tilltalade inte personligen till huvudförhandlingen 

trots att han eller hon har förelagts att 

göra det, skall rätten i första hand pröva om målet 

kan avgöras enligt 15 a-b §§. Är det inte möjligt 

att avgöra målet skall rätten besluta att den 

tilltalade skall 

1. kallas på nytt vid vite, 

2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller 

till en senare dag, eller 

3. häktas, om det finns förutsättningar för det. 

15 a § 3 

Målet får avgöras utan att den tilltalade är personligen 

närvarande, om det inte är nödvändigt att komplettera 

utredningen med frågor till den tilltalade och om det inte 

heller av något annat skäl krävs att han eller hon är 

personligen närvarande. 

Utan att den tilltalade är personligen närvarande får 

rätten inte 

1. döma till fängelse i mer än sex månader, 

2. döma till sluten ungdomsvård, eller 

3. förverka villkorligt medgiven frihet till en tid av 

mer än sex månader.

förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff 

skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid 

som överstiger tre månader. 

I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras 

även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen. 

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit. 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007. 

8 (84) 

15 b § 

Rätten får under samma förutsättningar som anges i 

15 a § första stycket avgöra målet, om 

1. den tilltalade sedan han eller hon har delgetts 

stämning har avvikit eller håller sig undan på 

ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas 

till huvudförhandlingen, eller 

2. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning 

och hans eller hennes närvaro därför inte 

är nödvändig. 

I de fall som avses i första stycket 1 får målet avgöras 

även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

2.2 

Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) 

Härigenom föreskrivs att 3, 23 och 24 §§ delgivningslagen (1970:428) skall ha följande lydelse. 


9 (84) 

3 § 4 

Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med post eller överlämna den 

med bud eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen 

begärs delgivningskvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning). Ordinär delgivning kan också 

ske genom förenklad delgivning enligt 3 a § eller genom särskild delgivning med aktiebolag enligt 

9 § tredje stycket. 

Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagningsbevis ej kommer att lämnas 

eller ej kommer att erhållas i tid, får myndighet som regeringen bestämmer ombesörja att 

handlingen överlämnas till den sökte i särskild ordning genom postbefordringsföretag som regeringen 

bestämmer (särskild postdelgivning). 

När det är lämpligt, får en myndighet delge kallelser, meddelanden och andra handlingar, som 

inte är omfattande eller annars av svårtillgängligt innehåll, genom att innehållet läses upp vid telefonsamtal 

med den sökte och handlingen därefter sänds till denne med post (telefondelgivning). 

Sådan delgivning får inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar genom vilka förfarandet 

vid myndigheten inleds. 

Kan delgivning inte ske enligt första-tredje 

styckena, får delgivning ske genom stämningsman 

eller annan, vars intyg enligt 24 § första 

stycket utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning). 

Kan delgivning inte ske enligt första-tredje 

styckena, får delgivning ske genom stämningsman 

eller annan, vars intyg enligt 24 § första 

stycket utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning). 

Med stämningsman avses 

den som förordnats därtill av polismyndighet eller 

den som utför stämningsmannadelgivning åt ett sådant 

auktoriserat stämningsmannaföretag som avses i lagen 

(0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag. 

I fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning). 

23 § 5 

Polismyndighet förordnar stämningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt. 



Om auktoriserade stämningsmannaföretag finns bestämmelser 

i lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag.

Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt 

som anges i intyget gäller intyg som i tjänsten utfärdas 

av stämningsman, tjänsteman vid svensk 

utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kronofogde, 

exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndighet 

samt tjänsteman vid någon av följande 

inrättningar, nämligen 

1. kriminalvårdsanstalt, 

2. häkte, 

3. hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med 

särskilda bestämmelser om vård av unga och i 

22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i 

vissa fall, 

4. sådan enhet som avses i 6 § första stycket 

andra meningen lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk 

vård och i 5 § lagen (1991:1137) om 

rättspsykiatrisk undersökning, 

om delgivningen avser den som är intagen där. 

Samma vitsord tillkommer intyg av Notarius 

publicus och intyg av nämndeman i tingsrätt vid 

delgivning för tingsrättens räkning. 

10 (84) 

24 § 6 

Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt 

som anges i intyget gäller intyg som utfärdas av 

stämningsman, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, 

åklagare, polisman, kronofogde, exekutiv 

tjänsteman vid kronofogdemyndighet 

samt tjänsteman vid någon av följande inrättningar, 

nämligen 

1. kriminalvårdsanstalt, 

2. häkte, 

3. hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med 

särskilda bestämmelser om vård av unga och i 

22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i 

vissa fall, 

4. sådan enhet som avses i 6 § första stycket 

andra meningen lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk 

vård och i 5 § lagen (1991:1137) om 

rättspsykiatrisk undersökning, 

om delgivningen avser den som är intagen där. 

Samma vitsord tillkommer intyg av Notarius 

publicus och intyg av tjänsteman vid tingsrätt vid 

delgivning för tingsrättens räkning. 

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att delgivning skett på sätt som 

anges i intyget, om intygsgivarens behörighet styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. 

Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss 

nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat. 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007. 


2.3 Förslag till lag (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag 

Härigenom föreskrivs följande 

Tillämpningsområde 

1 § Med stämningsmannaföretag avses i denna lag den som i näringsverksamhet åtar sig att utföra 

sådan stämningsmannadelgivning som avses i 3 § fjärde stycket delgivningslagen (1970:428). 

Auktorisation 

2 § Stämningsmannaföretag får auktoriseras enligt denna lag. 

Frågor om auktorisation prövas av den länsstyrelse som regeringen bestämmer. 

Förutsättningar för auktorisation 

3 § Auktorisation får beviljas endast om det med hänsyn till stämningsmannaföretagets organisation, 

ägare med bestämmande inflytande, ledning och personal kan antas att verksamheten kommer 

att bedrivas i överensstämmelse med lag och med god sed inom branschen samt på ett sakkunnigt 

och omdömesgillt sätt. 

Krav på personal som utför stämningsmannadelgivning 

4 § Den som utför stämningsmannadelgivning åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag skall 

vara lämplig för det med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter samt ha den utbildning 

och erfarenhet som behövs. 

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om 

utbildningen. 

Registerkontroll av personal 

5 § Den som erbjuds anställning i eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivning åt ett auktoriserat 

stämningsmannaföretag skall till företaget lämna ett utdrag ur det register som förs enligt 

lagen (1998:620) om belastningsregister. Utdraget skall vara högst en månad gammalt. 

Tystnadsplikt 

6 § Den som är eller har varit verksam i eller haft uppdrag för ett auktoriserat stämningsmannaföretag 

får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon till följd av detta har fått veta om 

enskildas personliga förhållanden. 

Tillsyn 

7 § Tillsynen över auktoriserade stämningsmannaföretag utövas av den länsstyrelse som regeringen 

bestämmer. 

Andra myndigheter skall på begäran lämna länsstyrelsen den hjälp som behövs för tillsynen. 

Vid tillsynen skall länsstyrelsen särskilt kontrollera att förutsättningarna för auktorisation enligt 

3 § fortfarande är uppfyllda. 

8 § Länsstyrelsen har rätt att från auktoriserade stämningsmannaföretag få tillgång till de upplysningar 

om verksamheten som den begär för sin tillsyn. Länsstyrelsen har rätt att inspektera företagen 

och att ta del av samtliga handlingar som rör företagens verksamhet med stämningsmannadelgivning. 

Företagen skall årligen före mars månads utgång till länsstyrelsen sända in redogörelser för verk- 

11 (84)

samheten under föregående år. 

9 § Länsstyrelsen får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag skall efterlevas. Ett 

sådant föreläggande får förenas med vite. 

Återkallelse av auktorisation 

10 § En auktorisation kan återkallas, om förutsättningar för auktorisationen inte längre föreligger 

eller om ett auktoriserat stämningsmannaföretag åsidosätter bestämmelserna i denna lag. Återkallelse 

av en auktorisation skall ske, om företaget inte längre utför stämningsmannadelgivningar. 

Fråga om återkallelse prövas av länsstyrelsen. 

Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat bestäms. 

Överklagande av beslut 

11 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 

Avgifter 

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter 

enligt denna lag. 

12 (84)

2.4 Förslag till förordning om ändring i delgivningsförordningen 

(1979:101) 

Regeringen föreskriver 

dels att 6 § delgivningsförordningen (1979:101) skall ha följande lydelse, 

dels att det skall införas en ny paragraf 10 e § , av följande lydelse. 


13 (84) 

6 § 7 

Skall stämningsmannadelgivning ske och finns Skall stämningsmannadelgivning ske och finns 

det någon hos myndigheten som kan utföra så- det någon hos myndigheten som kan utföra sådan 

delgivning, bör denne i första hand anlitas. dan delgivning, bör denne i första hand anlitas. 

I annat fall får myndigheten anlita polismyndig- I annat fall får myndigheten anlita polismyndighet 

för delgivning. 

het eller ett auktoriserat stämningsmannaföretag för 

delgivning. 

När en polismyndighet anlitas för delgivning skall den handling som skall delges inneslutas i ett 

kuvert, som på framsidan förses med uppgift om den uppdragsgivande myndighetens namn och 

postadress, handlingens delgivningsnummer samt den söktes fullständiga namn, personnummer, 

yrke eller titel och postadress. Den söktes personnummer, yrke eller titel behöver dock inte anges, 

om den uppdragsgivande myndigheten inte har tillgång till sådan uppgift. Kuvertet skall förslutas, 

om det inte är nödvändigt för delgivningen att det lämnas öppet. Vid kuvertet fogas en blankett 

för delgivningskvitto samt den blankett på vilken myndigheten antecknat vidtagna delgivningsåtgärder. 

På blanketten för delgivningskvitto antecknas den uppdragsgivande myndighetens namn 

och postadress samt handlingens delgivningsnummer. 

Kuvertet och blanketterna sänds till polismyndigheten i det polisdistrikt där delgivningen kan 

väntas ske. Därvid skall det anges vilken dag delgivningen senast skall vara verkställd och redovisad 

till myndigheten. 


10 e § 

När ett auktoriserat stämningsmannaföretag anlitas 

för delgivning gäller bestämmelserna i 6-7 och 9-10 c §§ 

i tillämpliga delar.

2.5 Förslag till förordning om ändring i passförordningen (1979:664) 

Regeringen föreskriver att 23 § passförordningen (1979:664) skall ha följande lydelse. 

14 (84) 

23 § 8 


Rikspolisstyrelsen skall föra ett centralt passregister samt ett centralt register över omständigheter 

som avses i 20 § 1 och 3 passlagen (1978:302). Uppgifter förs in i passregistret av Rikspolisstyrelsen 

och passmyndighet inom riket. 

Rikspolisstyrelsen skall på begäran lämna ut 

uppgift i form av fotografisk bild av enskild 

från passregistret till polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, 

svensk ambassad, svenskt 

lönat konsulat, Försvarsmakten, Kustbevakningen 

och Tullverket. 


Rikspolisstyrelsen skall på begäran lämna ut 

uppgift i form av fotografisk bild av enskild 

från passregistret till polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, 

svensk ambassad, svenskt 

lönat konsulat, Försvarsmakten, Kustbevakningen 

och Tullverket. Detsamma gäller då uppgiften 

begärs av ett auktoriserat stämningsmannaföretag 

enligt lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag.

2.6 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om 

belastningsregister 

Regeringen föreskriver att 10 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister skall ha följande 

lydelse. 

15 (84) 

10 § 9 


Uppgifter ur belastningsregistret skall lämnas ut om det begärs av 

1. det statsråd som är föredragande i ärenden enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, 

i ärenden om utlämning för brott eller om nåd i brottmål eller andra ärenden enligt 11 kap. 

13 § regeringsformen, i ärenden om upphävande av domstols beslut om utvisning på grund av 

brott enligt utlänningslagen (1989:529) eller i ärenden om överförande av straffverkställighet enligt 

lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller 

den statsrådet bemyndigar, för utredning i ett sådant ärende och i fråga om den som ärendet 

gäller, 

2. chefen för Justitiedepartementet eller den han eller hon bemyndigar, om utdraget behövs för 

att fullgöra en skyldighet Sverige har enligt en överenskommelse med en främmande stat, 

3. en åklagarmyndighet, i ärenden där en prövning skall göras, i fråga om den som prövningen 

gäller, 

4. en polismyndighet i passärenden, tillståndsärenden och andra ärenden där en lämplighetsprövning 

skall göras, i fråga om den som prövningen gäller, samt i ärenden om anställning eller 

uppdrag vid myndigheten, 

5. Tullverket i tillståndsärenden och andra ärenden där en lämplighetsprövning skall göras, i fråga 

om den som prövningen gäller, 

6. en länsstyrelse, i ärenden där länsstyrelsen 

enligt lag eller förordning skall hämta in sådana 

uppgifter, i ärenden där länsstyrelsen skall göra 

en lämplighetsprövning, i ärenden där länsstyrelsen 

skall pröva frågor om förbud mot att ha 

djur eller om omhändertagande av djur, i ärenden 

om körkortstillstånd, körkort, traktorkort, 

taxiförarlegitimation, tillstånd till yrkesmässig 

trafik, biluthyrning och transporttillstånd samt i 

ärenden om tillsyn enligt förordningen 

(1989:149) om bevakningsföretag, i fråga om 

den som ärendet gäller, 

6. en länsstyrelse, i ärenden där länsstyrelsen 

enligt lag eller förordning skall hämta in sådana 

uppgifter, i ärenden där länsstyrelsen skall göra 

en lämplighetsprövning, i ärenden där länsstyrelsen 

skall pröva frågor om förbud mot att ha 

djur eller om omhändertagande av djur, i ärenden 

om körkortstillstånd, körkort, traktorkort, 

taxiförarlegitimation, tillstånd till yrkesmässig 

trafik, biluthyrning och transporttillstånd, i 

ärenden om tillsyn enligt förordningen 

(1989:149) om bevakningsföretag i fråga om 

den som ärendet gäller samt i ärenden om auktorisation 

och tillsyn enligt lagen (0000:000) om auktoriserade 

stämningsmannaföretag beträffande ledning och 

ägare med bestämmande inflytande. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 


2.7 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om 

vägtrafikregister 

Regeringen föreskriver att 4 kap. 13 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister skall ha följande 

lydelse. 

Uppgift i vägtrafikregistret i form av fotografisk 

bild av enskild skall på begäran lämnas ut till 

Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, 

Försvarsmakten, Kustbevakningen, 

Tullverket, Skatteverket och kronofogdemyndighet. 


16 (84) 

4 kap. 

13 § 10 

Uppgift i vägtrafikregistret i form av fotografisk 

bild av enskild skall på begäran lämnas ut till 

Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, Ekobrottsmyndigheten, 

Försvarsmakten, Kustbevakningen, 

Tullverket, Skatteverket och kronofogdemyndighet. 

Detsamma gäller då uppgiften begärs av 

ett auktoriserat stämningsmannaföretag enligt lagen 

(0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag.

2.8 Förslag till förordning (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag 

Regeringen föreskriver följande. 

Ansökan om auktorisation 

1 § En ansökan om auktorisation av stämningsmannaföretag skall vara skriftlig och innehålla 

uppgift om 

1. sökandens namn eller firma, person- eller organisationsnummer och adress, samt också motsvarande 

uppgifter beträffande ledning och ägare med bestämmande inflytande, 

2. hur verksamheten skall organiseras och bedrivas, 

3. hur kontrollen av personer som erbjuds anställning eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivning 

åt företaget skall anordnas, och 

4. hur utbildningen för stämningsmän skall anordnas. 

Behörig länsstyrelse 

2 § Frågor om auktorisation prövas av länsstyrelsen i …. län som också är tillsynsmyndighet. 

Registerkontroll 

3 § Länsstyrelsen skall i ärenden om auktorisation och vid tillsyn inhämta erforderliga uppgifter 

ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister avseende stämningsmannaföretagets 

ledning och ägare med bestämmande inflytande. 

Anmälan om ändringar 

4 § Stämningsmannaföretag skall inom en vecka till länsstyrelsen anmäla när en uppgift som har 

betydelse för auktorisationen ändras. Detsamma gäller om företaget inte längre bedriver stämningsmannaverksamhet. 

Redogörelse 

5 § Den redogörelse som stämningsmannaföretag skall lämna enligt 8 § andra stycket lagen 

(0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag skall innehålla uppgifter om 

1. omfattningen av verksamheten, 

2. hur verksamheten organiserats och bedrivits, 

3. hur kontrollen av personer som erbjudits anställning eller uppdrag som stämningsmän har anordnats, 

och 

4. hur utbildningen för stämningsmän har anordnats. 

Förteckning över auktoriserade stämningsmannaföretag 

6 § Länsstyrelsen skall föra en förteckning över auktoriserade stämningsmannaföretag. 

Utbildning 

7 § Länsstyrelsen meddelar föreskrifter om vad utbildningen för stämningsmän skall innehålla. 

Avgifter 

8 § En ansökningsavgift tas ut för prövning av en ansökan om auktorisation. I fråga om ansökningsavgiften 

gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 10-13 §§ avgiftsförordningen (1992:191) 

varvid avgiftsklass … skall tillämpas. 

17 (84)

9 § En tillsynsavgift skall betalas för varje kalenderår som ett företag har varit auktoriserat. Avgiften 

bestäms i förhållande till omfattningen av företagets verksamhet med stämningsmannadelgivning. 

Tillsynsavgiften beslutas av länsstyrelsen. 

10 § Tillsynsavgiften skall betalas inom en månad efter det att länsstyrelsen beslutat om avgiften. 

18 (84)

3 

3.1 Uppdraget 

Det är nu andra gången på fem år som vår arbetsgrupp utreder frågan om inställda huvudförhandlingar 

i brottmål. Förra gången var 1999 då Domstolsverket (DV) i regleringsbrevet hade fått 

i uppdrag att lämna förslag på åtgärder för att minska antalet inställda huvudförhandlingar och 

lämna förslag till författningsändringar. DV tillsatte vid den tidpunkten vår arbetsgrupp med 

uppgiften att arbeta med processrättsliga frågor. DV:s uppdrag att lämna förslag på åtgärder för 

att minska antalet inställda huvudförhandlingar blev vår första arbetsuppgift. Förslaget överlämnades 

till Justitiedepartementet i början av januari 2000. Efter remissbehandling överlämnade regeringen 

i mars 2001 en proposition till riksdagen i vilken regeringen bl.a. föreslog ett antal ändringar 

i rättegångsbalken och delgivningslagen (1970:428) som syftade till att minska antalet inställda 

huvudförhandlingar i brottmål vid tingsrätterna (prop. 2000/01:108). Förslagen innebar i 

korthet att kravet på utevaro vid ett tidigare tillfälle för att domstolen skulle kunna döma till fängelse 

i den tilltalades utevaro togs bort, att möjligheterna till uppskov med huvudförhandling i mål 

där den tilltalade är anhållen eller häktad mjukades upp för mer omfattande mål och att förenklad 

delgivning gjordes möjlig i de fall där den tilltalade i samband med föreläggande av ordningsbot 

eller utredning av ett brott som enligt 48 kap. 13 § rättegångsbalken kunnat beivras genom föreläggande 

av ordningsbot fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i 

tingsrätten i händelse av att åtal väcks. Riksdagen beslutade i maj 2001 om lagändringar i enlighet 

med regeringens förslag. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2001. 

3.2 

Inledning 

DV genomförde i oktober och november 2003 en uppföljande undersökning för att kunna bedöma 

om antalet inställda huvudförhandlingar hade minskat. Undersökningen presenterades av 

DV i en rapport i mars 2004. 11 Rapporten, som inte innehöll några förslag till åtgärder för att 

minska andelen inställda huvudförhandlingar, lämnades över till vår arbetsgrupp för att ingå som 

underlag för gruppens fortsatta arbete. 

Omfattningen av inställda huvudförhandlingar 

3.2.1 Inledning 

När vi förra gången utredde frågan redogjorde vi för några av de kartläggningar som har gjorts 

genom åren. Vi redogjorde för Riksrevisionsverkets rapport (RRV 1994:16) som innehåller en 

granskning av problemet med inställda domstolsförhandlingar vid tingsrätterna. Syftet med 

RRV:s granskning var att kartlägga omfattningen av och orsakerna till inställda huvudförhandlingar 

samt att visa vilka följderna blir för rättsväsendets myndigheter – polis, åklagare, tingsrätt 

och kriminalvård. Rapporten bygger bl.a. på en enkätundersökning om andelen inställda huvudförhandlingar 

i brottmål under en fyraveckorsperiod 1993 där landets samtliga tingsrätter deltog. 

Av rapporten framgår att en fjärdedel (26 procent) av alla huvudförhandlingar i brottmål ställdes 

in och att minst en tredjedel av dem (9 procent) ställdes in samma dag som förhandlingen skulle 

ha ägt rum. Den vanligaste orsaken till att förhandlingar ställdes in i förväg var delgivningssvårigheter 

(52 procent). Den vanligaste orsaken till att förhandlingar ställdes in samma dag var att den 

tilltalade, men ibland också en målsägande eller ett vittne, uteblev. 

Även DV har genomfört undersökningar av inställda huvudförhandlingar. Under åren 1996-1999 

har genomförts totalt fyra undersökningar. I dessa undersökningar deltog 20 tingsrätter. Resulta- 

11 Rapport den 3 mars 2004, DV:s dnr 1294-2003. 

19 (84)

tet av undersökningarna visade att det totala antalet inställda huvudförhandlingar hade minskat 

något, från 30 procent 1996 till 25 procent 1999. Under samma period hade andelen inställda huvudförhandlingar 

som ställdes in samma dag som förhandlingen skulle ha hållits ökat från 11 

procent 1996 till 18 procent 1999. 1999 års undersökning visade att de vanligaste orsakerna till att 

förhandlingar ställdes in samma dag som de skulle ha hållits var bristande delgivning (i 53 procent 

av fallen), att part eller vittne uteblivit (i 23 procent av fallen) och annan orsak (i 24 procent av 

fallen). 

3.2.2 DV:s undersökning 2003 

I syfte att undersöka om lagändringarna som började gälla den 1 juli 2001 hade lett till önskat resultat 

skickade DV ut en enkät avseende utsatta och inställda huvudförhandlingar under oktober 

och november 2003. Av undersökningen framgår att den totala andelen inställda huvudförhandlingar 

har fortsatt att minska, från 25 procent 1999 till 23 procent 2003. Andelen inställda huvudförhandlingar 

som ställdes in samma dag som förhandlingen skulle ha hållits minskade också från 

18 procent till 14 procent. 2003 års undersökning visade att den vanligaste orsaken till att huvudförhandlingar 

ställdes in samma dag som de skulle ha hållits var delgivningsproblem (47 procent 

av fallen). Att part eller vittne uteblev representerade 26 procent av fallen. 27 procent av fallen 

ställdes in av annan orsak. ”Annan orsak” uppgavs vara den orsak som fortsatt att öka jämfört 

med resultaten från både 1999 (24 procent) och 1998 (19 procent). 

3.2.3 Sammanfattning i ett tioårsperspektiv 

De gjorda undersökningarna visar alltså att det totala antalet inställda huvudförhandlingar minskat 

med tre procent på tio år. Färre förhandlingar ställs alltså in idag än för tio år sedan. Fortfarande 

är dock andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål hög och i praktiken ställs fortfarande 

nästan var fjärde utsatt förhandling in. 

Andelen huvudförhandlingar som ställs in samma dag som de skulle ha hållits har däremot ökat. 

Under en tioårsperiod har förhandlingar som ställs in samma dag ökat med fem procent vilket 

innebär att nästan två tredjedelar av de inställda förhandlingarna ställs in så sent som samma dag. 

Motsvarande siffra för tio år sedan var en tredjedel. I avsnitt 7 återkommer vi till den kostnadsmässiga 

betydelsen av att fler förhandlingar ställs in senare. 

När det gäller orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in går det inte att göra exakta jämförelser 

mellan RRV:s rapport och DV:s undersökningar. Det beror på att RRV undersökte alla inställda 

huvudförhandlingar, medan DV begränsade undersökningarna till förhandlingar som 

ställdes in samma dag. 

Om man gör en grov uppskattning av problembilden kan man dock konstatera att den ser ungefär 

likadan ut nu som för tio år sedan. Delgivningsproblemen är fortfarande den enskilt främsta 

orsaken till att huvudförhandlingar ställs in och förklarar cirka hälften av de inställda förhandlingarna. 

Den andra hälften delas ungefär lika mellan att personer uteblir från förhandlingar och 

andra orsaker. Vid de tre senaste undersökningarna kan man konstatera att ”annan orsak” har 

ökat varje år och att det framför allt är orsaker som är hänförliga till utredningen om brottet eller 

utredning kring nya brott som förklarar inställelserna. Bortsett från den trenden har problembilden 

alltså inte på något avgörande sätt förändrats de senaste tio åren. 

20 (84)

3.3 Vårt utredningsarbete 

3.3.1 Inledning 

För att komma tillrätta med de inställda förhandlingarna har vi bedömt det som viktigt att veta 

mera om orsakerna till att förhandlingar måste ställas in. Vi har därför diskuterat frågan med 

andra domare och fångat upp deras idéer om hur situationen kan förbättras (se nästa avsnitt och 

bilaga 2). Vi har också skickat ut en enkät i ämnet till hälften av landets tingsrätter. 

3.3.2 Enkäten till tingsrätterna 

I juni 2004 skickade vi en enkät till hälften av landets tingsrätter med syfte att få reda på mera om 

de bakomliggande orsakerna till att förhandlingar måste ställas in. Resultatet av enkätundersökningen 

framgår av bilaga 1. 

Sammanfattningsvis framgår följande av undersökningen såvitt gäller delgivning. Tingsrätternas erfarenheter 

av polisens stämningsmannaverksamhet är blandad. Drygt hälften är positiva och 

knappt hälften negativa. De större tingsrätterna har sämre erfarenheter än de mindre. De som är 

missnöjda har pekat på att det inte verkar som om delgivningarna prioriteras och att delgivningsärendena 

därför blir liggande alldeles för länge. Många har uppgett att delgivningsuppdragen ofta 

redovisas sent och först efter påstötning från tingsrätten. Några har uppgett att polisen många 

gånger aviserar i onödan i stället för att direkt söka den som skall delges handlingen. Hindersbevis 

lämnas utan att några försök gjorts att delge den eftersökte. Det förekommer visst samarbete i 

delgivningsfrågor och framför allt gäller det för de stora tingsrätterna. Det är bara en mindre del 

av tingsrätterna som använder privata delgivningsföretag. Av de tingsrätter som använder eller 

har använt privata delgivningsföretag (fyra stycken) är tre nöjda och har framhållit att det är billigt 

och minst lika bra. En tingsrätt har dåliga erfarenheter och har därför slutat att anlita privata delgivningsföretag. 

Det finns tingsrätter som överväger att anlita privata delgivningsföretag men har 

uppgett att det är ett problem att privata delgivningsföretag inte förfogar över stämningsmän. 

Domstolarnas erfarenheter av förenklad delgivning i ordningsbotsfallen är att sådan delgivning inte kan 

användas beroende på att polisen inte har delgett informationen om förenklad delgivning. Bara 

10 procent av tingsrätterna har uppgett att de kan använda förenklad delgivning ofta eller mycket 

ofta. Många av tingsrätterna har angett att problemen också ligger i att polismyndigheterna inte 

skickar med delgivningskvitto som bevis för att informationen har delgetts. Flera tingsrätter uppger 

att kontakter har tagits med både polis- och åklagarmyndigheterna för att rätta till bristerna. I 

ett svar pekas det också på att det behövs ytterligare utbildning hos polisen. 

I frågan om vem som uteblir har tingsrätterna uppskattat att det i 80 procent av fallen är den tilltalade 

som uteblir, i drygt 10 procent målsäganden och i knappt 10 procent vittnen. 

Domstolarnas erfarenheter av hämtning är överlag relativt goda. Särskilt gäller det hämtningar som 

beslutats i förväg. De stora tingsrätterna har dock sämre erfarenheter än de mindre. Många tingsrätter 

pekar på problem med att beslutade hämtningar glöms eller prioriteras bort av polismyndigheten 

och att det vore önskvärt att det hos polismyndigheten fanns en särskilt utsedd person 

som höll kontakt med tingsrätten. Ett annat problem anges vara att beslutade hämtningar fastnar 

hos polismyndigheten centralt och inte kommuniceras till det närpolisområde som skall verkställa 

hämtningen. Det förekommer inte särskilt mycket samarbete i hämtningsfrågor. 

På frågan om hur ofta det förekommer att förhandlingar ställs in på grund av att den tilltalade 

misstänks för nya brott var många tingsrätters grundinställning att fortsätta handläggningen av utsatta 

mål även om nya åtal är på gång. Vad som enligt många är avgörande är om de nya brotten 

21 (84)

har någon betydelse för påföljden. Har de nya brotten sådan betydelse, bör förhandlingen ställas 

in. Det kan också vara aktuellt att ställa in, om den tilltalade är häktad eller om det är aktuellt att 

undanröja en utdömd påföljd med anledning av de nya brotten. Andra skäl för att ställa in förhandlingen 

är behov av försvarare eller komplettering av personutredningen eller att någon förhörsperson 

inte kan närvara vid den planerade förhandlingen. En tingsrätt har börjat göra så att 

man för notoriska återfallsförbrytare lägger upp ett nytt mål för de nya stämningarna och dömer 

av delgivna stämningar för att sedan tillämpa 34 kap. brottsbalken i det nya målet. Många anser 

att utsatta förhandlingar bara bör ställas in när åklagaren har väckt åtal eller väntas väcka åtal 

inom kort för de nya brotten. 

3.3.3 Domardiskussioner 

Den 13 och 14 maj 2004 hölls ett chefsdomarmöte i Tällberg där ett 40-tal chefsdomare från 

Svea hovrätts domkrets deltog. Vid mötet redogjorde vi för läget i fråga om inställda huvudförhandlingar 

och även för hur det sett ut under de tio senaste åren. Efter genomgången vidtog 

gruppdiskussioner där frågor om samarbete i rättskedjan, lagändringar, arbetsmetoder i domstolarna, 

utbildning och information diskuterades. En längre redogörelse av diskussionerna redovisas 

i bilaga 2. 

3.3.4 Kontakter med andra 

I syfte att få polismyndigheternas och tullens syn på hur vanligt det är att polis- och tulltjänstemän 

delger information om förenklad delgivning i ordningsbotsfall vände vi oss till Rikspolisstyrelsen 

och Tullverket. 12 RPS har uppskattat att man delgivit information om förenklad delgivning 

i cirka 12 500 ärenden under år 2002. Det är svårt att förena uppgifterna med tingsrätternas svar i 

vår enkät som innebär att 90 procent av de tillfrågade tingsrätterna inte kan använda förenklad 

delgivning i brottmål t.ex. på grund av att polisen inte delgivit informationen om förenklad delgivning. 

Det finns anledning att fortsätta diskussionen mellan domstolarna och polismyndigheterna 

för att få en förklaring till de stora skillnaderna (bilaga 1). Vi återkommer med förslag om 

hur diskussionerna kan fortsätta (avsnitt 5.2.1). Tullverket har å sin sida uppgett att informationen 

om förenklad delgivning bara lämnats i ett fåtal fall och att skälet till det bl.a. är att andra förenklade 

förfaranden har använts. 

12 DV:s ärende 1657-2003. 

22 (84)

4 

Några lagförslag 

4.1 Utökade möjligheter att avgöra mål när den tilltalade inte kommer 

Vi föreslår ett nytt utredningskrav i 46 kap. 15 a § rättegångsbalken som innebär att mål får avgöras 

utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte är nödvändigt att komplettera utredningen 

med frågor till den tilltalade och om det inte heller av något annat skäl krävs att han eller 

hon är personligen närvarande. Ändringarna görs för att öka domstolarnas möjligheter att avgöra 

mål trots att den tilltalade inte har kommit till huvudförhandlingen. Även tillämpningsområdet 

för bestämmelsen utökas genom att möjligheten att döma till fängelse ökas från tre till sex 

månader. Möjligheten öppnas också för att döma till vissa former av överlämnande till särskild 

vård. Gränsen för förverkande av villkorligt medgiven frihet flyttas från tre till sex månader. 

4.1.1 Nuvarande bestämmelser 

När den tilltalade inte kommer till förhandlingen skall tingsrätten i första hand pröva om målet 

kan avgöras ändå (46 kap. 15 § rättegångsbalken). De närmare förutsättningarna för att få avgöra 

ett mål trots den tilltalades utevaro anges i 46 kap. 15 a §. Bestämmelserna har genomgått ett antal 

reformer sedan de infördes. Grovt sett kan man beskriva förändringarna så att det från början 

fanns ett utrymme att döma till alla påföljder utom straffarbete. I samband med att påföljden 

straffarbete utmönstrades 1964 togs också möjligheten att döma till fängelse bort. Genom en reform 

1982 återinfördes möjligheten att döma till fängelse i högst tre månader under förutsättning 

att den tilltalade uteblivit en gång tidigare (prop. 1981/82:105). Vid samma tillfälle infördes också 

möjligheten att döma till påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Likaså blev kombinationer 

av påföljder möjliga och ett förordnande att den tidigare ådömda påföljden även omfattar ett annat 

brott jämställdes med andra påföljder. Den senaste reformen 2001 resulterade i att en tilltalad 

kan dömas till fängelse redan första gången som han eller hon uteblir (SFS 2001:235, prop. 

2000/01:108). 

Trenden har alltså på senare tid varit att utvidga möjligheterna att döma en tilltalad som inte har 

kommit till förhandlingen. Skälet till reformerna har framför allt varit att minska det stora antalet 

inställda huvudförhandlingar. 

Den grundläggande förutsättningen för att det över huvud taget skall vara möjligt att döma en 

tilltalad utan hans eller hennes medverkan är att saken kan utredas tillfredsställande. Departementschefen 

gjorde i 1982 års reform ett antal uttalanden om vilka fall som avsågs. Uttalandena lämnades 

som svar på den kritik som Lagrådet framförde mot att vidga möjligheterna att avgöra brottmål 

i den tilltalades utevaro. Departementschefen uttalade då att en förhandling aldrig får hållas 

och målet avgöras i den tilltalades utevaro, om utredningen i ansvarsfrågan inte ger tillräckligt underlag 

för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Endast om utredningen i ansvarsfrågan 

är entydig, kan det komma i fråga att avgöra målet i den tilltalades utevaro. I allmänhet rör det sig, 

enligt vad han angav, om fall där den tilltalade har erkänt under förundersökningen och erkännandet 

stöds av övrig utredning i målet. Han förklarade att en tillämpning kan bli aktuell också i 

t.ex. icke erkända rattfyllerimål, där resultaten av blodanalysen ger klart besked och utredningen i 

övrigt inte talar emot den tilltalades skuld, eller i mål där den tilltalade erkänner det faktiska händelseförloppet, 

men har en annan uppfattning om den rättsliga bedömningen. Departementschefen 

ansåg det inte lämpligt att ställa upp ett absolut hinder mot att muntlig bevisning tas upp och 

att målet avgörs i den tilltalades utevaro med hänvisning till att något sådant hinder inte fanns enligt 

då gällande regler om bötesmål och att några olägenheter till följd därav inte framkommit. 

23 (84)

Han konstaterade emellertid att utrymmet för utevarodomar där den tilltalade förnekat gärningen 

är mycket begränsat. Det borde enligt departementschefen självfallet aldrig komma i fråga att avgöra 

ett mål i den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra 

skäl inte är helt entydig eller om bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillförlitlig, 

om den skulle konfronteras med den tilltalades uppgifter. Departementschefen betonade också 

att det självfallet finns anledning för domstolarna att iaktta större återhållsamhet med att avgöra 

brottmål i den tilltalades utevaro, om det blir fråga om att döma till annan påföljd än böter (prop. 

1981/82:105 s. 22). 

Med saken menas både skuld- och påföljdsfrågan. Det är därför inte tillräckligt att skuldfrågan 

kan utredas tillfredsställande. Samma krav måste ställas på utredningen i påföljdsdelen. Avsaknaden 

av personlig kontakt kan göra påföljdsfrågan så tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades 

utevaro (prop. 1981/82:105 s. 24). 

Det räcker inte bara med att saken kan utredas tillfredsställande för att målet skall kunna avgöras. 

Dessutom måste det också röra sig om någon av de i 46 kap. 15 a § 1-3 närmare beskrivna situationerna. 

Enligt punkt 1 får målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan påföljd 

än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. 

Punkt 2 beskriver den situationen att en tilltalad har avvikit eller håller sig undan så att 

han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandling. Punkt 3 handlar om tilltalade som lider av 

allvarliga psykiska störningar och vars närvaro därför inte är nödvändig. 

Med påföljderna som anges i första punkten skall enligt andra stycket likställas förordnande enligt 

34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken att en tidigare utdömd påföljd skall avse även annat brott 

(s.k. konsumtionsdomar). Det gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven 

frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre 

månader. Andra stycket var en nyhet i 1982 års lagstiftningsärende och förslaget att likställa konsumtionsdomar 

med andra påföljder kom från Rättegångsutredningen. En remissinstans framförde 

att det borde klargöras i vilken omfattning ett förordnande av det angivna slaget skulle 

kunna förenas med beslut om särskilda åtgärder som t.ex. en prövotidsförlängning. 

Med anledning av remissyttrandet framhöll departementschefen i lagrådsremissens författningskommentar 

att ett förordnande att en tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet bör 

kunna omfatta även särskilda åtgärder som får förenas med ett sådant förordnande och att detta 

fick anses följa utan uttrycklig föreskrift (prop. 1981/82:105 s. 11). Något hinder för tingsrätten 

att besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet för den som tidigare har dömts till fängelse 

förelåg därför inte enligt departementschefen. Däremot ansåg han att det låg i sakens natur 

att det inte borde komma i fråga att meddela ett sådant beslut i den tilltalades utevaro, om lång tid 

återstår att avtjäna av det tidigare fängelsestraffet och att ett riktmärke för tid som återstår att avtjäna 

normalt inte bör överstiga tre månader. Lagrådets ansåg att tremånadersgränsen för förverkande 

av villkorligt medgiven frihet borde anges i lagtexten vilket också kom att bli fallet (a. prop. 

s. 16). 

4.1.2 Behovet av förändring 

Som framgår av avsnitt 3.2.3 är en av de vanligaste orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in 

att de som är åtalade för brott inte kommer till domstolen. I cirka en fjärdedel av de förhandlingar 

som ställs in är orsaken att någon har uteblivit. I vår enkätundersökning bad vi att tingsrätterna 

skulle uppskatta vem det är som inte kommer. Svaren från tingsrätterna visar att det i cirka 80 

procent av fallen är den tilltalade som uteblir. Detta leder till avsevärda problem. Andra personer 

som skall höras inför rätten tvingas att inställa sig flera gånger. De rättsvårdande myndigheterna 

24 (84)

drabbas av stora kostnader. Kvalitén på den muntliga bevisningen i målen blir sämre ju längre tiden 

går. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet påverkas av att brott inte leder till straff inom 

rimlig tid. 

Det är en angelägenhet av yttersta vikt för lagstiftaren att utforma regelsystemet så att de som står 

åtalade för brott inte kan välja att skjuta rättegången på en oviss framtid bara genom att inte 

komma till domstolen. Detta kan i vissa fall ordnas genom tvångsmedel som hämtning och häktning. 

Men det måste också finnas rimliga möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Bestämmelserna 

om detta måste utformas så att det blir möjligt med utevarohandläggning i de fall 

det kan ske med bibehållen rättssäkerhet för de åtalade. Vid utformningen av reglerna har lagstiftaren 

att göra en avvägning mellan å ena sidan intresset av en utredning som i alla detaljer är så 

fullständig som möjligt och å andra sidan intresset av en snabb lagföring. Vid denna avvägning 

måste man enligt vår mening ta i beaktande att den som har valt att inte inställa sig inför rätta och 

döms i sin utevaro har möjlighet att överklaga domen till hovrätten och inställa sig till huvudförhandlingen 

där. Man måste också beakta att alternativen till utevarohandläggning – i många fall 

polishämtning och häktning – innebär allvarliga ingrepp i den personliga friheten som det av flera 

skäl är angeläget att undvika så långt det är möjligt, särskilt i mål om mindre allvarlig brottslighet. 

Vi har gått igenom rättsfall från Högsta domstolen och hovrätterna angående utevarobestämmelserna. 

Genomgången visar att domstolarnas praxis är restriktiv. Den visar också att det är utredningskravet 

”saken kan utredas tillfredsställande” som orsakar flest problem i tillämpningen. 13 

En felaktig tillämpning av bestämmelserna innebär också att staten kan bli skadeståndsskyldig. I 

ett beslut från Justitiekanslern i september 2004 var omständigheterna följande. Lars E var åtalad 

för två rattfylleribrott men uteblev vid det första rättegångstillfället. Han kom inte heller till det 

andra tillfället och tingsrätten valde att hålla huvudförhandlingen i hans utevaro. Lars E:s inställning 

redovisades som den framgick av förundersökningen och fem vittnen hördes. Tingsrätten 

dömde Lars E för rattfylleribrotten till fängelse i två månader. Lars E överklagade domen till 

hovrätten som ansåg att målet inte kunnat utredas tillfredsställande. Hovrätten grundade ställningstagandet 

på att Lars E under förundersökningen hade förnekat gärningarna och lämnat inga 

eller endast knapphändiga uppgifter om grunderna för sin inställning. Hovrätten ansåg vidare att 

det inte var uteslutet att hans först i hovrätten framförda invändningar kunde föranleda åklagaren 

att företa vissa kompletteringar av förundersökningen. Hovrätten återförvisade målet till tingsrätten 

för fortsatt handläggning. Efter huvudförhandling vid tingsrätten frikändes Lars E helt från 

ansvar. Lars E vände sig då till Justitiekanslern och begärde skadestånd. Justitiekanslern tillerkände 

honom skadestånd med skäliga 10 000 kr som skulle motsvara Lars E:s ökade kostnader genom 

att han inte själv kunde köra bil under den tio månaders fördröjning som uppstod mellan 

tingsrättens fällande dom och hovrättens återförvisningsbeslut. Justitiekanslern grundade sitt avgörande 

på att målet inte kunnat utredas tillfredsställande och att tingsrättens handläggning fick 

anses vara felaktig i sådan mån att den var skadeståndsgrundande. 14 

Vi anser att ett grundläggande krav på bestämmelser som 46 kap. 15 a § rättegångsbalken måste 

vara att reglerna skall vara enkla att förstå och tillämpa. Varken förarbeten eller praxis ger enligt 

vår mening någon klar vägledning för hur utevarobestämmelsen, och då särskilt rekvisitet tillfredsställande 

utredning, skall tillämpas i tingsrätternas praktiska hantering. Det var anledningen 

till att vi redan 2000 föreslog att kravet på tillfredsställande utredning skulle ersättas med en bestämmelse 

om att den tilltalades personliga närvaro inte var nödvändig för utredningen. Vårt för- 

13 Se NJA 1999 s. 362, NJA 2000 s. 661, RH 1986:62 och RH 1999:8. 

14 Justitiekanslerns beslut den 27 september 2004 i ärende nr 3562-02-40. 

25 (84)

slag kritiserades dock av Lagrådet och regeringen fann med hänsyn till Lagrådets invändningar att 

det inte fanns ett tillräckligt underlag för att då ändra den gällande lydelsen (prop. 2000/01:108 s. 

23). 

Vårt förnyade utredningsarbete visar att tillämpningsproblemen kvarstår. I enkätsvaren från 

tingsrätterna har framkommit att både motiv och kommentarer till bestämmelsen är svårtolkade 

(bilaga 1). Detta leder till att tillämpningen skiftar mellan olika domstolar och även inom samma 

domstol. Exempelvis har vi gjort den iakttagelsen att yngre domare, sannolikt av rädsla att göra 

fel, är mer restriktiva med att avgöra mål i den tilltalades utevaro än äldre kolleger. Vi har därför 

på nytt övervägt hur utredningskravet kan reformeras. 

Vi har också övervägt om det finns skäl att med avseende på påföljderna utöka tillämpningsområdet 

ytterligare och kommit fram till att det finns flera skäl till det. Ett avgörande skäl är att flera 

mål bör avgöras trots att den tilltalade inte kommit till förhandlingen. Dessutom har påföljdssystemet 

genomgått stora förändringar jämfört med 1982 utan att några ändringar gjorts i utevarobestämmelsen 

med anledning av dessa. Nya påföljder har tillkommit och nya kombinationer av 

påföljder har gjorts möjliga. Till detta kommer att många domare anser att tillämpningsområdet 

bör utökas ytterligare och särskilt gäller det i fråga om fängelsestraffets längd. 

I samband med att vi har utrett utevarobestämmelsen har vi stött på andra frågor som hänger 

samman med vilka möjligheter rätten har när den tilltalade inte kommit till förhandlingen. 

En av frågorna är om de i första stycket 1 angivna påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn också 

omfattar alla de föreskrifter som rätten har möjlighet att meddela enligt 27 och 28 kap. brottsbalken. 

En annan fråga är vilka handlingsmöjligheter rätten har när någon som har dömts till påföljd skall 

dömas för ett nytt brott. Anledningen till osäkerheten är att bara en av rättens tre handlingsmöjligheter 

enligt 34 kap. 1 § brottsbalken omnämns i utevarobestämmelsen. Rättens möjligheter att 

döma särskilt till påföljd eller att undanröja tidigare ådömd påföljd och döma till påföljd av annan 

art (34 kap. 1 § första stycket 2 och 3 brottsbalken) berörs däremot inte. I förarbetena kommenterades 

inte heller frågan. 

Från domarhåll har framhållits att det vidare är oklart om 46 kap. 15 a § ger utrymme för att både 

döma till tre månaders fängelse och samtidigt förverka villkorligt medgiven frihet intill en tid av 

tre månader. Det är troligen utformningen av lagtexten i andra stycket som lett till frågeställningen. 

Oklarheten kan förklaras med att lagtexten inte tydligt nog beskriver i vilka fall tremånadersfristen 

för förverkande av villkorligt medgiven frihet gäller. Den lagtolkning som skulle behöva 

ske för att förverka villkorligt medgiven frihet när domstolen dömer särskilt till påföljd har av 

Fitger beskrivits som alltför racklig. 15 Detta är besvärande, inte minst mot bakgrund av att villkorligt 

medgiven frihet i normalfallet skall förklaras förverkad, om domstolen dömer särskilt till påföljd 

(34 kap. 4 § brottsbalken). 

En konsekvens av dessa frågetecken är att målen inte tas till avgörande, om rätten överväger att 

vidta någon av de beskrivna åtgärderna. En annan konsekvens är att det förekommer att rätten 

idag tar det säkra för det osäkra och förverkar en kortare återstående strafftid eller bestämmer 

den nya fängelsepåföljden så att fängelsestraffet totalt sett inte blir längre än tre månader. 

15 Fitger, Rättegångsbalken 3, 46:36 b. 

26 (84)

4.1.3 Våra nordiska grannländers utevarobestämmelser 

I olika sammanhang påpekas betydelsen av en tillnärmning mellan de nordiska ländernas lagstiftningar. 

Det har fått oss att närmare undersöka hur utevarobestämmelserna ser ut i våra grannländer. 

Undersökningen har visat sig nyttig för vårt fortsatta arbete och inte minst har genomgången 

lett till att vi fått nya perspektiv på den svenska bestämmelsen. 

En längre redogörelse för de olika bestämmelserna finns i bilaga 3. En sammanfattning av undersökningen 

ger vid handen följande. 

Norge har det högsta strafftaket för utevarohandläggning med den begränsningen att åklagaren 

inte får yrka mer än ett års fängelse för brotten. Danmark har nyligen infört strängare bestämmelser 

i syfte att åstadkomma ett bättre resursutnyttjande i domstolarna och hos åklagarna. Ändringarna 

innebär att strafftaket höjts till tre månaders fängelse och att lagstiftaren rent allmänt uppmuntrat 

domstolarna att använda bestämmelserna i högre grad. Också i Finland gäller tre månaders 

fängelse som begränsning, såvida inte den tilltalade samtyckt till att målet prövas och avgörs. 

Om den tilltalade samtyckt, gäller ett tak på sex månader. Även i Danmark kan sex månaders 

fängelse dömas ut om den tilltalade samtyckt till att målet avgörs i hans eller hennes utevaro. 

I alla tre länderna har den tilltalade rätt att begära att målet återupptas sedan domstolen dömt i 

målet. I Norge och Finland är återvinningsmöjligheten begränsad till de fall där de tilltalade kan 

göra sannolikt eller visa giltiga skäl till att han eller hon inte dök upp till förhandlingen. I Danmark 

är återvinningsmöjligheten – i de fall den tilltalade inte samtyckt till utevarodom – oinskränkt. 

Danmark, Norge och Finland har liknande beskrivningar i fråga om när den tilltalade måste vara 

personligen närvarande. Kravet beskrivs som att den tilltalades personliga närvaro är nödvändig 

för utredningen. Innebörden och tolkningen av begreppet är dock inte helt lika. Finland har, trots 

en uppmjukning av bestämmelsen 1997, en relativt restriktiv tolkning genom att hänvisa till erkända 

och okomplicerade brott. I Norge påbjuds också viss återhållsamhet när saken inte är uppenbar. 

I Danmark har utvecklingen – genom den nyligen genomförda ändringen – gått mot att 

öka användningen av bestämmelsen. Genom ändringarna förutsätts de danska domstolarna även i 

mera komplicerade fall döma i mål där den tilltalade inte är personligen närvarande. Rätten kan 

därför ta saken till avgörande även om det inte kan uteslutas att den tilltalades utsaga kan ha betydelse 

för skuld- eller påföljdsfrågan. 

Rigsadvokaten i Danmark har gjort en utvärdering av hur de nya bestämmelserna kommit till användning. 

16 Utvärderingen bygger på att polis- och åklagarmyndigheterna fortlöpande rapporterat 

om tillämpningen av bestämmelsen under 2003. De försiktiga slutsatserna i rapporten är att den 

utökade möjligheten kommit till mindre användning än tänkt men att den i vart fall inte har gett 

upphov till några särskilda problem. Den oinskränkta återupptagandemöjligheten användes bara i 

ett fåtal fall. 

4.1.4 Utredningskravet vid utevarohandläggning 

4.1.4.1 Utgångspunkter för ett nytt utredningskrav 

Rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål bygger på att det är rätten som har det yttersta 

ansvaret för att målet blir tillräckligt utrett. I praktiken hanteras detta på olika sätt i olika situationer. 

Åklagarsidan är alltid professionellt företrädd i mål om allmänt åtal och rätten kan därför 

utgå från att omständigheter som talar för bifall till åtalet kommer fram i rättegången utan ingri- 

16 Rigsadvokatens rapport den 26 oktober 2004 (journal nr. RA-2003-120-0007). 

27 (84)

panden från rättens sida. Och om den tilltalade har hjälp av en försvarare finns det i regel inte 

skäl för rätten att vidta några långtgående åtgärder för att utreda om det finns omständigheter 

som talar till den tilltalades förmån. 

Hur bör då rättens ansvar för utredningens fullständighet skötas när den tilltalade inte kommer 

till huvudförhandlingen? 

En utgångspunkt är åklagarens roll i rättegången. Åklagaren är den som företräder det allmänna 

intresset av att brott blir beivrade och att påföljden blir tillräckligt ingripande. Åklagaren är också, 

om det inte finns en försvarare, den ende i rättssalen som före huvudförhandlingen har gått igenom 

målet och övervägt utredningsläget. Åklagaren har att, om den tilltalade inte kommer, ta 

ställning till om utredningen ändå är tillräcklig för en fällande dom och om utredningen i påföljdsfrågan 

är tillräcklig. Om åklagaren som sin mening uttalar att huvudförhandlingen kan hållas 

i den tilltalades utevaro, bör rätten kunna utgå från att det allmänna intresset av att utredningen är 

tillräckligt utförlig är tillgodosett. Vad som återstår är att undersöka om det av hänsyn till den tilltalade 

finns skäl att ändå ställa in huvudförhandlingen för att med hjälp av viteshot, hämtning, 

häktning eller på annat sätt förmå den tilltalade att inställa sig nästa gång. 

Frågan är hur rätten skall hantera denna uppgift. Bestämmelsens nuvarande lydelse ger vid handen 

att rätten har att gå igenom handlingarna i förväg och tänka igenom vad utgången i skuldfrågan 

kan bli. Det är en uppgift som inte stämmer särskilt väl överens med rättens roll i ett brottmål. 

Rättssäkerheten gagnas bäst av om rätten inte går igenom förundersökningsmaterialet i förväg 

utan tar del av det som sägs under huvudförhandlingen utan förutfattade meningar. En sådan 

ordning är svår att förena med paragrafens krav att rätten redan innan huvudförhandlingen påbörjats 

tar ställning till om saken kan utredas tillfredsställande. 

Hur bör då rätten hantera situationen i framtiden? 

Vi anser att rätten när en tilltalad uteblir först bör fråga åklagaren om hans eller hennes inställning 

till frågan om målet ändå kan avgöras. Åklagaren har att utgå från att den tilltalades uppfattning 

redovisas för rätten genom uppläsning av vad han eller hon sagt under förundersökningen (46 

kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken). Om åklagaren anser att denna redovisning inte är tillräcklig 

och att det finns anledning att ställa någon ytterligare fråga till den tilltalade, har åklagaren 

i regel att anmäla det som ett hinder mot huvudförhandling. Samma sak gäller om det finns något 

annat skäl till att den tilltalade bör vara närvarande, såsom att åklagaren har tänkt sig att ett vittne 

skall peka ut den tilltalade som gärningsman. Åklagaren har också att ta ställning till om utredningen 

i påföljdsfrågan är tillräcklig eller om det finns anledning att komplettera den med frågor 

till den tilltalade. 

Sedan åklagaren redovisat sin uppfattning bör en eventuell försvarare tillfrågas hur han eller hon 

ser på möjligheten att avgöra målet i den tilltalades utevaro. Försvararens uppgift är att tillvarata 

den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning (21 kap. 7 § första stycket 

rättegångsbalken). Försvararen bör således när det gäller skuldfrågan överväga om det finns något 

som man bör tillfråga den tilltalade om för att saken skall få en från den tilltalades synpunkt riktig 

belysning. Försvararen skall också överväga om det när det gäller påföljdsfrågan finns anledning 

att fråga den tilltalade något. Ett exempel kan vara att försvararen anser att den tilltalade bör få 

tillfälle att samtycka till att fullgöra samhällstjänst. 

När åklagaren – och eventuellt försvararen – har deklarerat sin uppfattning har rätten att ta ställning 

till om huvudförhandlingen kan påbörjas. Om ingen av dem har anmält att det finns något 

28 (84)

hinder mot huvudförhandling, bör rätten i normalfallet påbörja huvudförhandlingen. Om någon 

av dem har anmält att det finns hinder, har rätten att överväga tyngden av det åberopade hindret. 

I tveksamma fall bör rätten kunna välja att påbörja huvudförhandlingen trots att åklagaren eller 

försvararen anser att den bör ställas in. 

Om den tilltalade inte företräds av en försvarare, uppkommer frågan hur rätten skall se till att 

hans eller hennes intressen tillgodoses. Den nuvarande ordningen bygger på att rätten före huvudförhandlingen 

går igenom förundersökningsmaterialet och utredningen i påföljdsdelen och 

överväger hur utgången kan tänkas bli och om den är fullständig. Vi menar att denna ordning är 

olämplig när det gäller utredningen i skuldfrågan. Den från rättssäkerhetssynpunkt lämpligaste 

och den handläggningsmässigt mest praktiska ordningen är att rätten inte läser handlingarna i 

förväg utan påbörjar huvudförhandlingen och leder denna med siktet inställt på om utredningen, 

framför allt av hänsyn till den tilltalade, bör kompletteras i något hänseende, i första hand med att 

den tilltalade tillfrågas på någon punkt. Om rätten kommer fram till att komplettering behövs, 

kan det ofta vara lämpligt att, i stället för att ställa in huvudförhandlingen, hämta eller kalla den 

tilltalade till fortsatt huvudförhandling och ge honom eller henne tillfälle att besvara frågan. På så 

sätt slipper övriga förhörspersoner olägenheten att inställa sig ytterligare en gång. 

4.1.4.2 Närmare om utredningskravet 

Det som vi nu har redovisat är inte helt lätt att sammanfatta i lagtext. Som vi nämnt vill vi åstadkomma 

tre saker. Den första och mest betydelsefulla är att möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades 

utevaro ökas. Den andra är att regeln skall bli lättare att tillämpa så att tillämpningen blir 

mera likformig. Och den tredje är att rättens nuvarande skyldighet att göra en förprövning i 

skuldfrågan tas bort. Alla dessa saker vill vi dessutom åstadkomma med bibehållen rättssäkerhet. 

Men vilka rättssäkerhetsintressen är det då som kan stå emot detta? 

Det finns inga rättssäkerhetsintressen som står emot att regeln skall bli lättare att tillämpa eller att 

förprövningen i skuldfrågan tas bort. Tvärtom gagnas straffrättskipningen av om tillämpningen 

blir mera likformig. Likaså hör en förprövning i skuldfrågan inte hemma i vårt rättegångsförfarande. 

Däremot finns det rättssäkerhetsintressen som måste beaktas vid en utökning av möjligheterna 

att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Det intresse som vi tänker på är att utredningen måste 

vara tillräcklig för att grunda ett avgörande på. Som vi varit inne på tidigare finns det problem 

med nuvarande utformning och vi har letat efter en beskrivning som på ett tydligare sätt anger 

hur utredningen bör vara beskaffad för att lämpa sig för utevarohandläggning. Den benämning 

som ligger närmast till hands för att beskriva hur utredningen bör vara vid utevarohandläggning 

är att den skall vara robust. 17 Med detta menar vi att det inte får finnas luckor i utredningen som 

kan fyllas genom att den tilltalade är på plats och kan svara på frågor, klarlägga något eller undanröja 

oklarheter i fråga om identitet. Om man i lagtexten inför ett nytt uttryck som robust löser det 

emellertid inte nuvarande tillämpningsproblem och uppmuntrar inte heller till en utökad användning. 

Risken är i stället att man hamnar i samma tillämpningssvårigheter som idag. Vi har därför 

stannat för en annan mera praktisk lösning. Den innebär att vi ställt oss frågan: I vilka faktiska 

och konkreta situationer bör man av rättssäkerhetsskäl inte avgöra målet när den tilltalade uteblir? 

Det första hindret mot att avgöra ett mål där den tilltalade inte har kommit till huvudförhandlingen 

bör vara, om det före eller under huvudförhandlingen framkommer omständigheter som ger anledning att 

komplettera utredningen med frågor till den tilltalade. Det kan exempelvis finnas skäl att ge den tilltalade 

17 Fitger har använt sig av begreppet i Rättegångsbalken 3 46:33. 

29 (84)

tillfälle att yttra sig över uppgifter som kommit fram under huvudförhandlingen. I första hand är 

det åklagaren som har att ta ställning till om det finns några frågor som bör ställas. Om det finns 

en försvarare, har han eller hon också att ta ställning till detta. Rätten har att bevaka att utredningen 

är tillräcklig för att grunda ett avgörande på. Det kan rätten emellertid göra först under 

huvudförhandlingen. I vissa fall kan försvararen lämna uppgifter främst om den tilltalades person. 

Om rätten emellertid kommer fram till att det, i första hand av hänsyn till den tilltalade, finns 

skäl att ställa frågor till honom eller henne, har rätten att se till att det blir gjort. Då skall den tilltalade 

– eventuellt genom användande av tvångsmedel – förmås att inställa sig till huvudförhandlingen. 

I många fall kan man påbörja huvudförhandlingen för att sedan, eventuellt efter beslut om 

hämtning eller häktning, ordna så att den tilltalade kommer till en fortsatt huvudförhandling. 

Det andra hindret mot ett avgörande i den tilltalades utevaro är om det av något annat skäl krävs att 

den tilltalade är personligen närvarande, alltså även om han eller hon inte skall tillfrågas om något. Här 

tänker vi på den situationen att ett vittne eller en målsägande skall identifiera den tilltalade. Självklart 

måste rätten i en sådan situation se till att den tilltalade kommer till huvudförhandlingen. 

Vi tänker också på fall där det är värdefullt att den tilltalade infinner sig vid huvudförhandlingen 

av andra skäl. Ett exempel är mål där den tilltalade är under 21 år och det tjänar ett viktigt pedagogiskt 

syfte att den unge får sammanträffa personligen med företrädare för rättsväsendet. Däremot 

ser vi inget skäl för att införa ett absolut förbud mot att avgöra mål där unga lagöverträdare 

inte kommit till huvudförhandlingen. 

Sammanfattningsvis föreslår vi att rekvisitet ”kan saken utredas tillfredsställande” i 46 kap. 15 a § 

byts ut med följande text: ”Målet får avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om 

det inte är nödvändigt att komplettera utredningen med frågor till den tilltalade och om det inte 

heller av något annat skäl krävs att han eller hon är personligen närvarande.” Vi tror att det nya 

utredningskravet kan göra det lättare för domstolarna att tillämpa bestämmelsen och att det i sin 

tur kan leda till att bestämmelsen kommer att användas i större utsträckning. 

4.1.4.3 Bevisning 

I förarbetena till dagens regler uttalas att det aldrig kan komma i fråga att avgöra ett mål i den tilltalades 

utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig 

eller om bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillförlitlig, om den skulle 

konfronteras med den tilltalades uppgifter (prop. 1981/82:105 s. 22). Frågan är hur man bör se 

på uttalandet med anledning av det av oss föreslagna nya utredningskravet. 

För att besvara detta måste man på nytt reda ut vilken roll rätten respektive åklagaren har i 

brottmålsprocessen. I avsnitt 4.1.4.1 har vi utgått från att om åklagaren som sin mening uttalar att 

huvudförhandlingen kan hållas i den tilltalades utevaro, bör rätten kunna utgå från att det allmänna 

intresset av att utredningen är tillräckligt utförlig är tillgodosett. Rätten har till uppgift att se till 

att målet blir tillräckligt väl utrett för att kunna avgöras. Om rätten kommer fram till att utredningen, 

framför allt med hänsyn till den tilltalade, bör kompletteras på någon punkt eller att den 

tilltalade av något annat skäl måste vara på plats, så bör förhandlingen ställas in i enlighet med 

vad vi har sagt tidigare (avsnitt 4.1.4.2). 

Om det däremot är så att bevisningen i målet pekar i olika riktningar, bör rättens åtgärd inte vara 

att ställa in huvudförhandlingen i hopp om att bevisningen blir mera entydig eller mer tillförlitlig 

vid nästa rättegångstillfälle. Rimligen bör domstolen antingen frikänna den tilltalade, om bevisningen 

är för svag, eller fälla den tilltalade, om bevisningen är tillräckligt stark. Som exempel kan 

anges ett mål om misshandel där åklagaren som bevisning har åberopat förhör med målsäganden 

30 (84)

och den tilltalade samt ett rättsintyg avseende målsägandens skador. Om den tilltalade inte har 

kommit till förhandlingen och åklagaren anser att målet kan avgöras ändå, bör alltså rätten påbörja 

förhandlingen med siktet inställt på om det behöver ställas frågor till den tilltalade eller om han 

eller hon annars behöver vara på plats. Förhöret med målsägande bör äga rum och den tilltalades 

eventuella försvarare bör beredas tillfälle att ställa frågor. Den tilltalades uppgifter föredras som 

de antecknats i förundersökningen och rättsintyget föredras. 

Skulle det under förhandlingen uppkomma frågetecken som måste rätas ut med frågor till den 

tilltalade, får förhandlingen avbrytas och den tilltalade kallas eller hämtas till fortsatt huvudförhandling. 

Om det inte går att fortsätta huvudförhandlingen, får förhandlingen ställas in och tas 

om vid ett senare tillfälle. Om det i det skisserade misshandelsmålet visar sig att den tilltalades 

uppgifter står mot målsägandens uppgifter, bör detta inte leda till att förhandlingen ställs in. I 

stället måste rätten på vanligt sätt göra en bedömning av vad åklagaren har lyckats bevisa. Är bevisningen 

inte tillräcklig för en fällande dom, skall den tilltalade frikännas och det gäller oavsett 

om den tilltalade är på plats eller inte. Pekar bevisningen däremot med tillräcklig styrka i fällande 

riktning, skall den tilltalade fällas. 

Sammanfattningsvis anser vi att det inte bör vara något hinder mot att avgöra ett mål i den tilltalades 

utevaro på grund av att bevisningen pekar i olika riktningar. Så länge som det inte är fråga 

om luckor i utredningen som måste täppas till genom frågor till den tilltalade eller situationer när 

det måste skapas möjligheter till identifiering, så bör utevaron inte utgöra något hinder mot att ta 

målet till avgörande. 

4.1.5 Tillämpningsområdet vid utevarohandläggning 

4.1.5.1 Utgångspunkter 

Nuvarande tillämpningsområde är begränsat till fall där påföljderna böter, fängelse i högst tre 

månader, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening kan komma i fråga. Bestämmelsen 

innebär att rätten på förhand måste tänka igenom vad påföljden för det aktuella brottet 

kan tänkas bli. Vi har tidigare kritiserat detta förhållande med avseende på skuldfrågan och föreslagit 

en ändring där. Samma kritik kan dock inte riktas mot en förprövning i påföljdsfrågan. 

Enligt våra erfarenheter leder denna prövning nämligen inte till några större praktiska problem. 

Med hänsyn till detta anser vi att nuvarande ordning kan bibehållas. 

Hur bör då rätten hantera påföljdsfrågan om den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen? 

Det är enligt vår mening även här i första hand åklagarens sak att ta ställning till om den påföljd 

som han anser är lämplig enligt lagen kan dömas ut fast den tilltalade inte har kommit. 18 Även en 

försvarare kan ha synpunkter i frågan. Om hinder inte anmäls och om rätten inte anser att det föreligger 

något hinder, bör huvudförhandlingen fortsätta. I de flesta fall kommer rätten precis som 

idag att redan vid huvudförhandlingens början ha gjort klart för sig om målet i påföljdsdelen är 

sådant att det kan avgöras i den tilltalades utevaro. Om rätten emellertid först sedan huvudförhandlingen 

har avslutats kommer fram till att den lämpligaste påföljden är en påföljd som inte får 

dömas ut utan att tilltalade har varit personligen närvarande, får rätten sätta ut målet till fortsatt 

eller ny huvudförhandling (46 kap. 17 § rättegångsbalken). 

18 Enligt norsk rätt styrs utevarobestämmelsen helt av åklagarens yrkande i påföljdsdelen. Om åklagarens yrkande är 

fängelse i mer än ett år är utevarohandläggning utesluten (§ 281 straffeprosessloven). 

31 (84)

4.1.5.2 Närmare om påföljder m.m. 

Nuvarande bestämmelse är som vi har redovisat en uppräkning av påföljder som är möjliga att 

döma ut trots att den tilltalade inte har kommit till huvudförhandlingen. Vi föreslår nu att man 

gör om bestämmelsen på det sättet att utgångspunkten är att rätten som huvudregel har möjlighet 

att döma ut alla de påföljder och meddela övriga förordnanden och föreskrifter i påföljdsdelen 

som är möjliga enligt brottsbalken. De påföljder och förordnanden som inte lämpar sig för utevarohandläggning 

bör framgå genom explicita undantag i bestämmelsen. På det sättet tror vi att det 

blir lättare för domstolen och andra att läsa sig till vilka fall som är undantagna eller begränsade. 

Förslaget innebär till att börja med ingen förändring av rättens möjlighet att döma den tilltalade 

till böter, villkorlig dom och skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Möjligheten att döma till 

dessa påföljder har funnits sedan 1982 och det finns inget som talar för att någon av dessa bör tas 

bort. Med påföljderna följer också de förordnanden som rätten skall eller får meddela. T.ex. har 

rätten skyldighet att förordna en övervakare i en dom på skyddstillsyn (28 kap. 6 § brottsbalken). 

Rätten har också möjlighet att i en dom på skyddstillsyn med särskild behandlingsplan förordna 

om längre övervakningstid än normalt (28 kap. 5 § brottsbalken). Någon anledning att undanta eller 

begränsa dessa förordnanden finns inte. 

Kombinationer av påföljder är också möjliga enligt nuvarande bestämmelser. Som regel kombineras 

en villkorlig dom med dagsböter. Även om det inte är lika vanligt förekommer det också att 

en skyddstillsyn kombineras med dagsböter. Skyddstillsyn kan också kombineras med fängelse 

och frågan är om denna kombination bör begränsas i något avseende. Taket för fängelse som kan 

kombineras med skyddstillsyn är fängelse i tre månader (28 kap. 3 § första stycket brottsbalken). 

Skyddstillsyn i kombination med fängelse får inte tillgripas på grund av brottslighetens art utan 

endast på grund av dennas straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 11 § 

brottsbalken). I princip skall alternativet vara att döma den tilltalade till ett långt fängelsestraff. 

Det medför enligt vår uppfattning dock inte att möjligheten bör begränsas vid utevarohandläggning. 

Rätten bör alltså ha möjligheten att i en utevarosituation kombinera villkorlig dom och 

skyddstillsyn med böter och skyddstillsyn med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader. 

När det sedan gäller vilka föreskrifter som rätten har möjlighet att meddela enligt 27 och 28 kap. 

brottsbalken är vår grunduppfattning att rätten även för dessa bör ha alla möjligheter som står till 

buds. Det sagda innebär att domstolen har rätt att föreskriva om samhällstjänst och särskild behandlingsplan 

vid villkorlig dom och skyddstillsyn (27 kap. 2 a §, 28 kap. 2 a § och 30 kap. 9 § 3 

brottsbalken). En annan sak är att det, med hänsyn till utredningskravet, kan vara nödvändigt att 

ställa frågor till den tilltalade. Det kan t.ex. vara så att den tilltalades inställning till en föreskrift 

om samhällstjänst är okänd. En fråga är om det bör införas någon gräns för hur många timmars 

samhällstjänst som får dömas ut i den tilltalades frånvaro. Någon sådan gräns gäller inte för närvarande. 

Taket för samhällstjänst är 240 timmar som enligt tumregeln motsvarar ett års alternativt 

fängelsestraff. Vi kommer längre fram att föreslå att det skall bli möjligt att både döma ut sex 

månaders fängelse och förverka sex månaders villkorligt medgiven frihet. Vi anser alltså att upp 

till ett års frihetsberövande bör vara möjligt att bestämma i den tilltalades frånvaro. Denna ettårsgräns 

överensstämmer därmed med ettårstaket för alternativstraffet vid samhällstjänst. Något skäl att 

begränsa antalet samhällstjänsttimmar finns därför inte. 

Vår grunduppfattning, att rätten bör ha alla de föreskriftsmöjligheter som står till buds enligt 

brottsbalken, innebär vidare att rätten har möjlighet att föreskriva om tid och sätt för fullgörelse 

av skadeståndsskyldighet vid villkorlig dom och biträde till den skadelidande vid villkorlig dom 

och skyddstillsyn (27 kap. 5 § och 28 kap. 6 § brottsbalken). Vid skyddstillsyn får rätten också 

32 (84)

meddela särskilda föreskrifter om vad den tilltalade skall iaktta under prövotiden t.ex. om läkarvård 

eller annan vård eller behandling (26 kap. 15 § första – tredje styckena). Vi ser inga skäl att 

begränsa dessa möjligheter. 

När det gäller påföljden fängelse är denna möjlighet idag begränsad till högst tre månader. Det innebär 

att det går att handlägga exempelvis de flesta mål om grovt rattfylleri, vissa mål om narkotikabrott 

av normalgraden, vissa mål om mindre allvarlig misshandel, mål om stöld även när det 

är fråga om återfall och mål om grov olovlig körning. Under vårt utredningsarbete har vi erfarit 

att många domare anser att tremånadersgränsen bör höjas till sex månader. 

Under 2004 dömdes 11 117 personer till fängelsestraff på högst sex månader. 4 239 personer 

dömdes till fängelsestraff överstigande sex månader. 19 En mycket stor andel av de fängelsestraff 

som döms ut bestäms alltså till tider om högst sex månader. Det har att göra med flera faktorer. 

En sådan är att brottet grov olovlig körning, som enligt praxis kan ge fängelse vid återfall, har ett 

straffmaximum om fängelse i sex månader. En annan omständighet som pekar i samma riktning 

är att domstolarna vid gradindelade brott ytterst sällan för den lägre graden av brottet dömer till 

straff som ingår i straffskalan för den grövre graden. Exempelvis döms den som fälls till ansvar 

för stöld, med en straffskala som omfattar fängelse från 14 dagar till två år, ytterst sällan till fängelse 

i sex månader eller mer, eftersom fängelse i sex månader är straffminimum för grov stöld. 

Det sagda innebär att en domstol som skall döma till fängelse i många fall i praktiken har att röra 

sig inom skalan 14 dagar – sex månader. Straffmätningen inom ett sådant intervall är ingen exakt 

vetenskap. Den nuvarande begränsningen, enligt vilken det går att döma till högst tre månaders 

fängelse i den tilltalades utevaro, medför enligt vår erfarenhet en besvärande tröskeleffekt. I mål 

som mycket väl skulle kunna avgöras i den tilltalades utevaro måste tingsrätten tvinga den tilltalade 

till rätten genom hämtning eller häktning för att kunna döma till fängelse fyra i stället för tre 

månader. En motsvarande tröskeleffekt skulle enligt vår bedömning inte uppstå lika ofta, om 

gränsen bestämdes till fängelse i sex månader. För att öka utrymmet för att avgöra mål i den tilltalades 

utevaro och för att slippa den beskrivna tröskeleffekten föreslår vi att gränsen för utevarohandläggning 

höjs till fängelse i sex månader. Längre fram kommer vi att föreslå att gränsen för 

att förverka villkorligt medgiven frihet höjs från tre till sex månader. Sammantaget anser vi alltså 

att det bör vara möjligt att bestämma totalt ett års frihetsberövande i den tilltalades frånvaro. Vårt 

ställningstagande överensstämmer därmed med det norska strafftaket som gäller för utevarohandläggning 

(se avsnitt 4.1.3). 

Det är idag inte möjligt att förordna om överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. brottsbalken i 

den tilltalades frånvaro. Trots detta framstår dessa påföljder i många fall som de enda möjliga, 

särskilt i de fall där vården redan har satts igång. Ett utdraget förlopp med inställda huvudförhandlingar 

kan leda till att vården försenas. Vi anser därför att det finns anledning att införa möjligheten 

att förordna om vissa former av överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. brottsbalken. 

Som vi har varit inne på tidigare bör unga lagöverträdare i regel vara personligen närvarande vid 

huvudförhandlingen (avsnitt 4.1.4.2). I konsekvens med detta blir utrymmet för att döma till överlämnande 

till vård inom socialtjänsten begränsat. Men det finns ändå skäl att införa möjligheten i sådana 

mål som rör mindre allvarlig brottslighet. Denna påföljd kan enligt 31 kap. 1 § tredje stycket 

brottsbalken förenas med dagsböter eller en särskild föreskrift om ungdomstjänst i upp till 100 

timmar. Ungdomstjänst innebär att den tilltalade skall utföra oavlönat arbete eller delta i annan 

19 Brottsförebyggande rådets statistik över personer dömda till fängelse efter brott och fängelsetidens längd 2004. 

33 (84)

särskilt anordnad verksamhet och kan sägas vara motsvarigheten till samhällstjänst för den yngre 

åldergruppen 15-17 år. I konsekvens med att skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst inte 

undantas från utevarohandläggning, bör inte heller ungdomstjänst vara undantagen. Utrymmet 

för att döma ut påföljden och meddela sådana föreskrifter är dock, med hänsyn till den unga målgruppen, 

mycket begränsat. 

Sluten ungdomsvård är en påföljd som är avsedd för brott som begås av personer som inte fyllt 18 

år. Det är en allvarlig påföljd som är tänkt för allvarlig brottslighet och vi har svårt att tänka oss 

situationer där det skulle vara lämpligt att döma till sluten ungdomsvård i den tilltalades utevaro. 

Därför bör sluten ungdomsvård i sin helhet vara undantagen från utevarohandläggning. 

Vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall är en sådan påföljd som lämpar sig för 

att dömas ut i den tilltalades frånvaro. I många fall där vård är aktuell finns den tilltalade på plats 

genom vårdinrättningens försorg. Men i de fall där den tilltalade inte har sådan uppbackning och 

vårdbehovet är sådant att den tilltalade inte ens klarar att komma till huvudförhandlingen kan den 

nya möjligheten komma till användning. 

När det sedan gäller överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan denna påföljd vara aktuell för mindre 

allvarlig bötesbrottslighet. Men den kan också vara aktuell för allvarlig brottslighet som annars 

skulle leda till långa fängelsestraff. Det säger sig självt att utredningskravet många gånger kommer 

att lägga hinder i vägen för att döma i målet. Men å andra sidan finns det redan idag möjlighet att 

handlägga mål i den tilltalades frånvaro, om den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning (46 

kap. 15 a § första stycket 3 rättegångsbalken). Enligt den bestämmelsen finns inga begränsningar 

alls med avseende på vilken påföljd som kan förväntas i målet. Det innebär att det redan är möjligt 

att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård, om han eller hon inte kommit till förhandlingen. 

Något skäl att nu undanta påföljden från utevarohandläggning finns därför inte. 

4.1.5.3 Specialfallen 

Enligt 46 kap. 15 a § första stycket 2 och 3 rättegångsbalken finns två specialfall där utevarohandläggning 

också är möjlig. Det ena fallet gäller när den tilltalade har avvikit eller håller sig undan på 

ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen. Det andra fallet är då 

den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och där hans eller hennes närvaro därför inte är 

nödvändig. Ingen av dessa möjligheter är begränsade med avseende på vilken påföljd som kan 

tänkas bli aktuell i målet. Om den tilltalade har avvikit eller håller sig undan, får målet dessutom 

avgöras även om den tilltalade inte delgetts kallelse till förhandlingen (tredje stycket). 

Båda dessa möjligheter bör enligt vår uppfattning bibehållas. Vi föreslår därför ingen annan ändring 

av bestämmelserna än att dessa förs över till en egen paragraf. Till följd av uppdelningen i två 

paragrafer bör också 46 kap. 15 § ändras så att hänvisning också görs till 46 kap. 15 b §. 

4.1.5.4 Sammanträffande av brott 

Enligt nuvarande 46 kap. 15 a § andra stycket rättegångsbalken skall med de påföljder som räknas 

upp i första stycket likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken, dvs. att 

tidigare ådömd påföljd skall omfatta de nya brotten (konsumtionsdomar). Vad som i övrigt gäller 

vid sammanträffande av brott när den tilltalade inte har kommit till förhandlingen är mera osäkert. 

Förverkande av villkorligt medgiven frihet i utevaro är ett sådant exempel som väckt frågor 

hos domare (34 kap. 4 § brottsbalken). 

Vår utgångspunkt är att rätten, också när den tilltalade uteblir, bör ha samma handlingsmöjligheter 

som står till buds enligt brottsbalken vid sammanträffande av brott som när den tilltalade 

34 (84)

kommit till förhandlingen. Det innebär att rätten bör kunna förordna att tidigare ådömd påföljd 

skall omfatta de nya brotten. Rätten bör vidare kunna döma särskilt till nytt straff och slutligen 

undanröja tidigare ådömd påföljd och döma till påföljd av annan art. Vi anser inte att det finns 

skäl att begränsa rättens möjligheter härvidlag, särskilt inte som undanröjande av skyddstillsyn 

och bestämmande av annan påföljd redan kan ske utan att den tilltalade hörs personligen (28 kap. 

9 § och 38 kap. 8 § brottsbalken). 

Rätten bör också i övrigt kunna förordna i enlighet med de särskilda bestämmelserna i 34 kap. 

brottsbalken. Det innebär att rätten bör kunna lägga till dagsböter och samhällstjänst, om den tidigare 

påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn och rätten förordnar att den tidigare villkorliga 

domen eller skyddstillsynen skall avse ett tillkommande brott (34 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken). 

Likaså bör rätten ha möjlighet att förverka villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § brottsbalken 

oberoende av om domstolen dömer ut en ny påföljd eller låter en tidigare ådömd påföljd omfatta 

de nya brotten. 

När det sedan gäller vilka påföljder som rätten får döma ut vid sammanträffande av brott bör 

samma undantag och begränsningar gälla som vid vanliga utevarofall. Det kan därför inte bli tal 

om att döma ut mer än sex månaders fängelse eller att döma till sluten ungdomsvård. Rätten bör 

även vid sammanträffande av brott vara restriktiv med utevarohandläggning i förhållande till unga 

lagöverträdare (avsnitt 4.1.4.2). 

Tremånadersgränsen för förverkande av villkorligt medgiven frihet kan, som vi beskrivit i avsnitt 4.1.2, 

leda till effekter som innebär att kortare tid förverkas än vad som varit fallet om den tilltalade 

hade kommit till förhandlingen. Genom att höja gränsen kan detta motverkas och tillämpningsområdet 

för utevarobestämmelsen ökas. Vi anser därför att nuvarande begränsning av förverkande 

i högst tre månader bör höjas till sex. Det innebär i extremfallet att totalt ett års frihetsberövande 

kan bestämmas trots att den tilltalade inte är närvarande personligen vid förhandlingen. Vi anser 

inte att det finns några avgörande invändningar ur rättsäkerhetssynpunkt mot detta. Som vi varit 

inne på i avsnitt 4.1.3 är strafftaket i Norge, enbart för det nya straffet, ett års fängelse. 

4.1.5.5 Särskild rättsverkan av brott 

En särskild fråga bör belysas i sammanhanget, nämligen hur man bör se på förverkande av egendom, 

företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott i en utevarosituation. Frågor om förverkande 

orsakar egentligen inga större betänkligheter utan rätten bör i utevarofall precis som idag ha 

de möjligheter som står till buds enligt brottsbalken och i specialförfattningar. 

Företagsbot har en bestraffande funktion och innebär att näringsidkaren åläggs att betala ett belopp 

om lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor för brott som begås i näringsverksamhet 

(36 kap. 7-10 §§ brottsbalken). Företagsbot är tänkt för allvarlig brottslighet och skall inte användas 

vid förseelser och mindre allvarliga brott. Vi anser dock inte att det finns någon anledning att 

undanta möjligheten att döma ut företagsbot i utevaro, som finns redan idag. 

4.1.6 Återupptagande av mål efter utevarodom? 

Den som har dömts i sin utevaro har enligt gällande rätt möjlighet att överklaga domen till hovrätten 

och inställa sig till huvudförhandlingen där. En möjlighet som har diskuterats i olika sammanhang 

är om den som dömts i utevaro bör ges rätt att få målet återupptaget till ny behandling. 

Det är också ett alternativ som vi har övervägt när vi nu föreslår en utvidgning av området för 

handläggning i den tilltalades utevaro. Den möjlighet som vi har resonerat kring är om det i vissa 

särskilt väl avgränsade fall, nämligen när en tilltalad kan göra sannolikt att han eller hon hade laga 

35 (84)

förfall som inte kunde anmälas i tid, borde införas en rätt till återupptagande av målet. Som framgår 

av avsnitt 4.1.3 har våra nordiska grannländer sådana rättigheter för den tilltalade. Dessutom 

har Europarådets ministerkommitté i en resolution som handlar om minimikriterier för förhandlingar 

när den tilltalade uteblir rekommenderat en rätt till ”retrial” om en tilltalad haft laga förfall 

för sin utevaro och dessutom inte kunnat informera om hindret. 20 

Mot att införa en sådan möjlighet talar att det skulle innebära extra administration för domstolarna 

att hantera ansökningarna om återupptagande. Det finns också en risk för att en tilltalad skulle 

kunna använda möjligheten som ett sätt att fördröja verkställigheten av en dom. Dessutom kräver 

en återupptagandemöjlighet en ganska omfattande och krånglig reglering. Inte bara måste det 

införas regler om hur den fortsatta handläggningen skall gå till utan det måste också redas ut vad 

som bör gälla i fråga om reformatio in pejus och åtalsjusteringar. En annan aspekt är vad som bör 

gälla om domen både återupptas och överklagas. Likaså måste övervägas vad som bör gälla om 

domen bara begärs återupptagen i någon del. Det säger sig självt att det inte blir enkelt att formulera 

överklagandehänvisningar som är begripliga för den tilltalade och därmed riskerar en tilltalad 

att göra rättsförluster i samband med återupptagande och överklagande av en utevarodom. Sammantaget 

finns det en risk för att ett system för återupptagande leder till ”en process i processen”. 

Systemet riskerar därmed att bli processekonomiskt ineffektivt. 

Vår uppfattning är att utevarobestämmelsen, även med den föreslagna utvidgningen, i sig innehåller 

tillräckliga rättssäkerhetsgarantier och att det därför inte behövs någon återupptagandemöjlighet. 

En sådan möjlighet skulle enligt vår bedömning tvärtom kunna leda till att den tilltalade lider 

onödiga rättsförluster och medföra extra administration för domstolarna. Vi anser därför att nuvarande 

ordning inte bör ändras. Utevarodomar bör alltså även fortsättningsvis överklagas till 

hovrätten. I de fall en tilltalad haft laga förfall har hovrätten möjlighet att återförvisa ett mål till 

tingsrätten för ny handläggning. 

4.1.7 Kallelser 

Enligt vår mening bör varje kallelse till tilltalade i brottmål innehålla en upplysning om att målet i 

vissa fall kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro. Förslaget överensstämmer i väsentliga 

delar med denna arbetsgrupps förslag i en promemoria den 1 februari 2001 och motiverades då 

av att reglerna om kallelser är krångliga och orsakar merarbete för domstolarna. Det förslaget får 

nu ny aktualitet när vi föreslår att utevarobestämmelsen reformeras. Det finns dock anledning att 

modifiera det lämnade förslaget med avseende på var upplysningen tas in i kallelsen och vilken 

utformning upplysningen bör få. Med hänsyn till att vi nu föreslår en utvidgning av utevarodömandet 

kommer det att innebära att fler mål kan tas i den tilltalades utevaro. Det bör medföra att 

upplysningen om detta får en framträdande plats på första sidan i kallelsen. Upplysningen kan 

förslagsvis få följande utformning: Observera att målet kan komma att avgöras även om du inte 

kommer till förhandlingen. 

Samtidigt bör, som vi också föreslog i den nämnda promemorian, en onödig regel om vitesföreläggande 

i andra stycket i samma paragraf tas bort. Regeln som finns i styckets andra mening och 

lyder ”eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande” tillkom på Lagrådets initiativ i 

ett lagstiftningsärende 1976 och syftade till att det skulle vara möjligt att ålägga den tilltalade vite 

även om han inte behövde komma personligen. 21 Vi har i vår verksamhet inte stött på något behov 

av denna typ av vitesföreläggande och vi föreslår därför att regeln tas bort i samband med att 

bestämmelsen nu ses över. 

20 Resolution (75) 11 on the criteria governing proceedings held in the absence of the accused. 

21 prop. 1975/76:148, JuU 1976/77:11, rskr. 1976/77:90, SFS 1976:1137. 

36 (84)

4.1.8 Handläggningsfrågor 

Vi har i anslutning till den nya formuleringen av 46 kap. 15 a § rättegångsbalken utvecklat hur rätten 

handläggningsmässigt bör hantera uppgiften att avgöra om målet kan avgöras i den tilltalades 

utevaro (avsnitt 4.1.4.1 och 4.1.5.1). Ställningstagandena innebär att vi anser att rätten inte skall 

läsa handlingarna i förväg utan i stället påbörja förhandlingen med siktet inställt på om utredningen 

behöver kompletteras på någon punkt. Frågan är om denna förändring medför att även andra 

handläggningsregler i rättegångsbalken måste ändras. 

I 46 kap. 15 § rättegångsbalken anges vilka handläggningsmöjligheter som rätten har när den tilltalade 

inte kommit till huvudförhandlingen. I första hand skall rätten pröva om målet kan avgöras 

enligt 15 a §. Om det inte går att avgöra målet, skall rätten besluta att den tilltalade skall kallas på 

nytt vid vite, hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag eller häktas om det 

finns förutsättningar för det. Den nya formuleringen av 46 kap. 15 a § rättegångsbalken innebär 

att flera mål kan påbörjas och avgöras i den tilltalades utevaro. Däremot innebär ändringen inte 

att den grundläggande handläggningsregeln vid utevarohandläggning i 46 kap. 15 § rättegångsbalken 

behöver ändras. Nuvarande ordning bör bibehållas. 

Enligt 46 kap. 2 § första stycket 2 rättegångsbalken skall huvudförhandlingen ställas in och sättas 

ut till annan dag, om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig 

personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant fall ej är för handen att målet 

må avgöras utan hinder därav. Bestämmelsen innehåller alltså en beskrivning i vilka situationer 

som det är hinder mot huvudförhandling. De närmare förutsättningarna för att få avgöra ett mål i 

den tilltalades utevaro framgår dock av utevarobestämmelserna. Som vi redan sagt innebär den 

nya formuleringen av 46 kap. 15 a § att flera mål kan påbörjas och avslutas i den tilltalades utevaro. 

Det är fullt möjligt att tillämpa hindersparagrafen i dess nuvarande lydelse tillsamman med de 

nya formuleringarna i 46 kap. 15 a och b §§. Någon ändring behöver därför inte göras i 46 kap. 

2 § rättegångsbalken. 

4.1.9 Förhållandet till Europakonventionen 

Europakonventionen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om under vilka förutsättningar 

en förhandling kan genomföras när den tilltalade inte har kommit. Däremot aktualiseras bestämmelserna 

i artikel 6 om rätten till domstolsprövning och en rättssäker process. Det säger sig självt 

att rätten till en rättssäker process omfattar rätten att försvara sig och att vara närvarande vid huvudförhandlingen. 

Europadomstolen har i flera fall prövat vad bestämmelserna innebär när rättegången hålls i den 

tilltalades utevaro. 22 Domstolen har dragit en skiljelinje mellan fall där den tilltalade inte blivit kallad 

på rätt sätt och fall där den tilltalade blivit vederbörligen kallad men själv valt att inte inställa 

sig. I det senare fallet har domstolen ansett att den tilltalade avstått från sin rätt att försvara sig 

vid en muntlig förhandling. 23 Samma princip har återkommit i svensk rättspraxis och Högsta 

domstolen har i NJA 2000 s. 661 uttalat att, om den tilltalade i vederbörlig ordning kallats att inställa 

sig vid förhandling inför rätten och själv valt att utebli eller inställa sig endast genom ombud, 

så kan det som regel inte anses oförenligt med artikel 6 att hålla förhandlingen utan att den 

tilltalade är personligen närvarande. 

22 Europadomstolens domar i Colozza mot Italien 12.02.1985, Monnell och Morris mot Storbritannien 02.03.1987 

och Zana mot Turkiet 25.11.1987. 

23 Jfr. också Danelius, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, andra upplagan 2002 s 189 ff. 

37 (84)

Utevarobestämmelsen förutsätter att den tilltalade har delgetts kallelse till förhandlingen och att 

det inte på grund av någon särskild omständighet kan antas att han har laga förfall (32 kap. 6 § 

rättegångsbalken). Den tilltalade måste alltså vara medveten om att förhandlingen hålls och ändå 

utebli trots att det inte finns något som tyder på att han eller hon skulle ha giltigt förfall. Det enda 

undantaget från att den tilltalade skall ha delgetts kallelse till förhandlingen är om den tilltalade 

medvetet har avvikit. 

Enligt vår mening är våra förslag förenliga med artikel 6 i Europakonventionen och den praxis 

som utvecklats i anslutning till bestämmelsen. 

4.1.10 Konsekvenser 

Som vi tidigare redovisat beror inställda huvudförhandlingar i cirka en fjärdedel av fallen på att 

personer uteblir från förhandlingar. Enligt vår enkätundersökning är det i 80 procent av fallen 

den tilltalade som uteblir. Genom utökade möjligheter att avgöra mål när den tilltalade inte 

kommer kan man förvänta sig att antalet inställda huvudförhandlingar som beror på att en tilltalad 

uteblir kommer att minska. Det kommer att leda till en besparing för staten. Dessutom innebär 

minskade inställelser mindre olägenheter för vittnen och målsägande som kommit till domstolen. 

38 (84)

4.2 Auktoriserade stämningsmannaföretag m.m. 

Vi föreslår att det införs en möjlighet till auktorisation av den som i näringsverksamhet åtar sig att 

utföra stämningsmannadelgivning som avses i 3 § fjärde stycket delgivningslagen (1970:428). Den 

som utför stämningsmannadelgivning åt ett sådant auktoriserat stämningsmannaföretag jämställs 

med stämningsman som förordnats av polismyndighet, vilket innebär att deras intyg får legal bevisverkan 

enligt 24 § delgivningslagen. Det innebär vidare att de får samma befogenheter som polismyndigheternas 

stämningsmän. Bestämmelserna om auktoriserade stämningsmannaföretag införs 

i en ny lag. En av länsstyrelserna bör få till uppgift att auktorisera och utöva tillsyn över 

stämningsmannaföretagen och verksamheten bör vara avgiftsfinansierad med full kostnadstäckning. 

Vi föreslår också att tjänstemän vid tingsrätt skall få utföra stämningsmannadelgivning och att 

deras intyg får legal bevisverkan. Nämndemännens rätt härvidlag bör avskaffas. 

4.2.1 Delgivningslagens bestämmelser 

Enligt 3 § fjärde stycket delgivningslagen (1970:428) får stämningsmannadelgivning ske under 

vissa förutsättningar. Bestämmelsen bygger på principen att myndigheterna skall sträva efter att 

använda ett delgivningssätt som medför så liten olägenhet och kostnad som möjligt för den som 

skall delges och för myndigheten. Först när de vanliga metoderna inte räcker till får den dyrare 

och mera tidsödande metoden stämningsmannadelgivning tillgripas. I dagsläget kostar ett stämningsmannauppdrag 

hos polisen 250 kr och avgift utgår även om uppdraget misslyckas (10 d § 

delgivningsförordningen [1979:101]). 

Stämningsmannadelgivning innebär delgivning genom stämningsman eller annan, vars intyg enligt 

24 § första stycket delgivningslagen utgör fullt bevis om delgivning, t.ex. intyg av polismän, åklagare 

och kronofogdar. I praktiken innebär stämningsmannadelgivning att stämningsmannen eller 

någon av de uppräknade befattningshavarna lämnar över handlingen och intygar att delgivning 

har skett i enlighet med intyget. Delgivning kan ske även om den som eftersöks vägrar att ta emot 

eller kvittera handlingen (19 § andra stycket delgivningslagen). Stämningsmans eller sådan funktionärs 

intyg utgör fullt bevis om delgivning (24 § första stycket delgivningslagen). En stämningsman 

kan också delge genom att lämna handlingen till annan än den som söks för delgivning, 

s.k. surrogatdelgivning. 

En annan i lagen mera undanskymd delgivningsform är den som innebär att andra än stämningsmän 

eller sådana uppräknade befattningshavare överlämnar handlingar till den sökte (3 § 

första stycket delgivningslagen). Detta brukar kallas för buddelgivning och vid sådan delgivning 

bör den som söks för delgivning skriftligen bekräfta mottagandet av delgivningshandlingen. Vägrar 

den sökte att lämna ett mottagningsbevis, kan budet, kanske en privat delgivningsman, eventuellt 

tillsammans med ett vittne, skriva ett intyg om att handlingen har överlämnats. Ett sådant 

intyg har emellertid inte det legala bevisvärde som ett intyg av stämningsman och de uppräknade 

befattningshavarna. Det innebär att frågan om delgivningsmannens intyg kan godtas som bevis 

får prövas av myndigheten i varje enskilt fall. I ett beslut den 4 februari 2005 riktade Justitieombudsmannen 

(JO) kritik mot en kronofogdemyndighet eftersom den godtagit ett felaktigt underlag 

för spikning från en privat delgivningsman och uttalade att det är myndigheten som ansvarar 

för delgivningen när privata alternativ används. JO uttalade samtidigt att myndigheten måste följa 

upp och utvärdera att den som anlitas också utför uppdragen på ett korrekt sätt (JO:s beslut den 

4 februari 2005, dnr 3112-2003). Privata stämningsmän kan inte utföra surrogatdelgivning enligt 

12-14 §§ delgivningslagen och domstolarna har i flera fall ansett att en privat delgivningsman inte 

har rätt att genomföra spikning enligt 15 § andra stycket delgivningslagen (RH 1998:53 och Hovrättens 

över Skåne och Blekinge beslut den 22 mars 2005 i mål Ö 262-05). 

39 (84)

Vår arbetsgrupp har i en promemoria från 2002 gjort en redaktionell och språklig översyn av delgivningslagen. 

Promemorian innehåller ett förslag till en ny delgivningslag och i promemorian har 

vi också föreslagit ett antal sakliga ändringar. Ett av förslagen som vi fört fram är att surrogatdelgivning 

bör göras möjlig vid buddelgivning. Förslaget behandlas för närvarande av Justitiedepartementet. 

4.2.2 Stämningsmännens uppgifter och befogenheter 

När en polismyndighet anlitas för delgivning går det till så att den handling som skall delges läggs 

i ett kuvert som förses med den handläggande myndighetens namn och adress (6 § delgivningsförordningen). 

På kuvertet skrivs handlingens delgivningsnummer samt den söktes fullständiga 

namn, personnummer, yrke eller titel och postadress. En blankett för delgivningskvitto fästs på 

kuvertet. På blanketten anges den handläggande myndighetens namn och adress. Där anges också 

handlingens delgivningsnummer, den dag som redovisningen av delgivningen senast skall vara 

den handläggande myndigheten till handa samt uppgift på vilket sätt delgivningen skall ske. Vidare 

bifogas en blankett för delgivningsanteckningar. Försändelsen skickas till polismyndigheten i 

den ort där delgivningen skall ske (7 § delgivningsförordningen). Kuvertet klistras normalt igen 

men får lämnas öppet, om det är nödvändigt för delgivningen. Ett exempel på när kuvertet bör 

lämnas öppet är vid delgivning av strafföreläggande där den sökte genom att godkänna eller bestrida 

föreläggandet bekräftar att han eller hon har mottagit handlingen (jämför Domstolsverkets 

delgivningshandbok avsnitt 5.4). 

Stämningsmän och andra befattningshavare som anlitas för stämningsmannadelgivning har enligt 

delgivningslagen rätt till uppgifter och rätt att få tillträde till lokaler. Enligt 26 § delgivningslagen 

är fastighetsägare m.fl. skyldiga att uppge om den som söks för delgivning är bosatt på fastigheten 

eller i lägenheten eller annars disponerar utrymme där. Likaså är en arbetsgivare enligt 27 § delgivningslagen 

skyldig att uppge om den som söks för delgivning är anställd hos honom samt, om 

så är fallet, upplysa om den söktes arbetstider, arbetsplats och om andra förhållanden rörande anställningen 

som kan underlätta delgivningen. 

Stämningsmän, åklagare, polismän, kronofogdar och exekutiva tjänstemän vid kronofogdemyndighet 

har vidare rätt till tillträde till sådant enskilt område som inte är bostad för att verkställa 

delgivning. Detta innebär t.ex. att en stämningsman har rätt att komma in i en trappuppgång till 

en hyresfastighet, på ett industriområde eller i en fabrikslokal eller att komma ombord på ett fartyg. 

Rätten till tillträde innebär att den som äger eller förfogar över det enskilda området är skyldig 

att medverka till att stämningsmannen får det tillträde som han eller hon har rätt till. Ägaren 

av en hyresfastighet skall alltså på begäran se till att stämningsmannen kan komma in i fastigheten, 

om ytterporten hålls låst. Det kan ske genom att t.ex. uppgift lämnas om portkod. Ägaren av 

en fabrikslokal skall på motsvarande sätt se till att stämningsmannen släpps in på fabriksområdet, 

om det behövs för att han skall få kontakt med den sökte (prop. 1984/85:109 s. 54 ff., 67, 78). 

Skulle stämningsmannen med våld hindras från att ta sig in på det enskilda området, får han begära 

biträde av polismyndighet för att bereda sig tillträde. Detsamma gäller om den som äger eller 

förfogar över området vägrar att öppna dörrar eller reser andra liknande hinder mot tillträde. Det 

är inte tillåtet för stämningsmannen att själv bryta lås för att ta sig in i ett tillslutet område i syfte 

att genomföra delgivning. 

4.2.3 Stämningsmannaorganisationen idag 

Sedan 1979 är det polisen som har huvudmannaskapet för stämningsmannaorganisationen och 

varje polismyndighet svarar för att det finns ett tillräckligt antal stämningsmän i polisdistriktet. 

Det är också polismyndigheten som förordnar stämningsmän (23 § delgivningslagen). Dessförinnan 

var det länsstyrelsen som förordnade stämningsmän och de arbetade på uppdrag för myn- 

40 (84)

digheterna direkt (prop. 1978/79:11). När polisen tog över ansvaret infördes ordningen att alla 

uppdrag skulle lämnas till polismyndigheten som sådan. Myndigheten fördelar sedan uppdragen 

till sina anställda eller arvoderade stämningsmän. I förarbetena till den nya ordningen sades att 

bevisvärdet av stämningsmannens intyg är större om han utför uppdraget i tjänsten och inte står i 

uppdragsförhållande till den som begär delgivningen och har ett särskilt intresse av att få den utförd 

(a. prop. s. 33 f.). Uttrycket ”i tjänsten” i 23 § delgivningslagen ger alltså uttryck för denna 

tanke. 

Närmare föreskrifter om polismyndigheternas delgivningsverksamhet finns i Rikspolisstyrelsens 

allmänna råd om delgivningsverksamheten RPSFS 2001:9 (FAP 611-1). Där anges bl.a. att till 

stämningsman bör endast den förordnas som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter 

är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år. Vidare anges att polismyndigheten 

vid prövningen bör göra en registerkontroll i misstankeregistret och belastningsregistret samt 

kontrollera uppgifter om omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade 

personer m.m. i körkortsregistret. I de allmänna råden anges att en anställd vid polismyndighet 

bör förordnas som stämningsman tills vidare medan förordnandetiden för den som arbetar 

på uppdrag av polismyndighet bör begränsas till längst tre år. 

Polisverksamhetsutredningen, som haft till uppdrag att se över polisens uppgifter, har i sitt delbetänkande 

Polisverksamhet i förändring (SOU 2002:70) föreslagit att arbetet med stämningsmannadelgivning 

skall flyttas från polisen till kronofogdemyndigheterna. Betänkandet har remissbehandlats. 

Förslagen bereds nu vidare inom Justitiedepartementet. 

4.2.4 Privata delgivningsföretag 

Det finns idag flera privata delgivningsföretag på den svenska delgivningsmarknaden. De största 

är Svensk Delgivningsservice AB, Svenska Kravek i Stockholm AB, Intrum Justitia Sverige AB 

och Delgivningsspecialisten i Sverige AB. Dessa företag, tillsammans med andra renodlade delgivningsföretag 

som Delgivningsbyrån i Uppland KB, Gotlands Delgivningstjänst AB och Delgivningsservice 

i Helsingborg AB, deltog vid Skatteverkets upphandling 2004 av tjänster för delgivning 

av föreläggande i mål om betalningsföreläggande och handräckning (Skatteverkets ärende 

med dnr 130581538-04/21). Av företagspresentationerna som företagen lämnade vid upphandlingen 

framgår att vissa företag erbjuder rikstäckande service (Svenska Kravek i Stockholm AB, 

Svensk Delgivningsservice AB och Intrum Justitia AB) medan andra riktar in sig på enskilda regioner 

(Delgivningsspecialisten i Sverige AB erbjuder framför allt service i norra Sverige och Gotlands 

Delgivningstjänst bedriver verksamhet endast på Gotland). 

Av företagspresentationerna framgår vidare att Svensk Delgivningsservice AB har cirka 250 delgivningsmän, 

Svenska Kravek i Stockholm AB 141 anställda delgivningsmän och åtta underleverantörer, 

Intrum Justitia Sverige AB cirka 100 delgivningsombud, Delgivningsspecialisten i Sverige 

AB 25 anställda delgivningsmän, Delgivningsbyrån i Uppland cirka 50 fritidsarbetande delgivningsmän, 

Delgivningsservice i Helsingborg AB åtta anställda och Gotlands Delgivningstjänst AB 

två anställda. Enligt uppgift förs det diskussioner om att tillskapa en branschorganisation för delgivningsbranschen. 

4.2.5 Behovet av förändring 

Delgivningsproblem är den främsta orsaken till att huvudförhandlingar ställs in (avsnitt 3.2.2). 

Hälften av de inställda förhandlingarna beror på bristande delgivning. Enligt vår enkätundersökning 

varierar erfarenheterna av polisens delgivningsverksamhet mellan tingsrätterna (avsnitt 

3.3.2). Det är framför allt tingsrätterna på de större orterna som är missnöjda med polisen. De 

41 (84)

som är missnöjda pekar på att ärendena blir liggande för länge och att uppdragen redovisas för 

sent. Ärendena handläggs inte heller med den grundlighet som skulle vara önskvärd. Ett mindre 

antal tingsrätter har därför gått över till att använda privata delgivningsalternativ och ett par tingsrätter 

överväger att göra det. Av de fyra tingsrätter som i vår enkät använder eller har använt sig 

av privata delgivningsföretag är tre nöjda medan en är missnöjd. 

Även om domstolarna alltså bara använder sig av privata alternativ i begränsad utsträckning, så 

anlitas sådana företag i betydande utsträckning av kronofogdemyndigheterna. I praktiken sker en 

mycket stor del av kronofogdemyndigheternas delgivningar i ärenden enligt lagen (1990:746) om 

betalningsföreläggande och handräckning genom privata delgivningsföretag. Enligt Skatteverket 

överlämnade kronofogdemyndigheterna under 2003 189 621 ärenden till externa buddelgivningsföretag. 

Skatteverket har vidare uppskattat att antalet uppdrag avseende buddelgivning kommer 

att öka med fem procent under 2005. 24 Denna utveckling har i sin tur lett till att polisens stämningsmannauppdrag 

minskat. Mellan åren 2000 och 2003 har polisens intäkter av avgifter för 

stämningsmannadelgivning minskat från 45 710 000 kr till 33 209 000 kr, dvs. en minskning med 

drygt en fjärdedel (27 procent). Enligt polisens årsredovisning 2003 beror minskningen bland annat 

på att kronofogdemyndigheterna använder sig av andra uppdragstagare än polisen. 

Skatteverket har under hösten 2004 genomfört en rikstäckande upphandling av tjänster för delgivning 

av föreläggande i mål om betalningsföreläggande och handräckning för kronofogdemyndigheterna 

i Eskilstuna, Göteborg, Karlstad, Malmö, Stockholm och Umeå. Upphandlingen har 

resulterat i regionala avtal mellan privata delgivningsföretag och de angivna kronofogdemyndigheterna. 

Avtalen med företagen varierar och vissa kronofogdemyndigheter godkänner att företagen 

utför surrogatdelgivning och spikning medan andra inte gör det. Vissa kronofogdemyndigheter 

godtar inte heller eftersökningsbevis. Vad som ingår i priset varierar alltså mellan kronofogdemyndigheterna. 

Kronofogdemyndigheten i Stockholm som har avtal med Svenska Kravek i 

Stockholm AB betalar exempelvis 165 kr per godkänd delgivning, godkänt eftersökningsbevis eller 

hindersbevis. Kronofogdemyndigheten i Stockholm har också avtal med Gotlands Delgivningstjänst 

AB för delgivning på Gotland och betalar 180 kr i ersättning för motsvarande tjänster. 

Kronofogdemyndigheten i Umeå har avtal med Delgivningsspecialisten i Sverige AB. Enligt avtalet 

godtas varken surrogatdelgivning, spikning eller eftersökningsbevis och priset för genomförd 

och godkänd delgivning eller godkänt hindersbevis är 195 kr (Skatteverkets ärende, dnr 130 

581538-04/21). 

Det är alltså billigare för kronofogdemyndigheterna att anlita privata delgivningsföretag än att anlita 

polisen. Kronofogdemyndigheterna sparar upp till 85 kr per delgivningsuppdrag (ett stämningsmannauppdrag 

hos polisen kostar 250 kr, se avsnitt 4.2.1, och en buddelgivning i Stockholm 

kostar 165 kr). I sammanhanget är det också intressant att konstatera att Polisverksamhetsutredningen 

i sitt betänkande redovisar en rapport från Statistiska centralbyrån som visar att avgiften 

om 250 kr för en stämningsmannadelgivning är för låg i förhållande till kostnaderna att bedriva 

verksamheten. Polisverksamhetsutredningen, som för sin del föreslår att kronofogdemyndigheten 

tar över uppgiften med stämningsmannadelgivningar, har därför öppnat för att höja avgiften 

(SOU 2002:70 s. 165). Det är alltså möjligt att offentliga delgivningar, oavsett i vems regi de utförs, 

kommer att bli dyrare i framtiden. 

Vi har redan i avsnitt 4.2.1 varit inne på att det finns flera avgörande skillnader mellan de privata 

delgivningsföretagen och stämningsmän som är förordnade av polisen. Den centrala skillnaden är 

24 Siffrorna är hämtade från Skatteverkets förfrågningsunderlag i upphandlingen 2004 av delgivningstjänster (Skatteverkets 

ärende, dnr 130581538-04/21). 

42 (84)

att privata delgivningsmäns intyg inte tillmäts samma legala bevisverkan som intyg av polisens 

stämningsmän. Det får betydelse inte minst när den sökte vägrar att ta emot eller kvittera handlingen. 

Det förhåller sig vidare på det sättet att myndigheter som anlitar det privata företaget bär 

ansvaret för att delgivningen har gått till på rätt sätt (jämför det tidigare nämnda JO-beslutet den 

4 februari 2005, dnr 3112-2003). Dessutom får privata stämningsmän inte utföra surrogatdelgivning 

eller spikning (RH 1998:53 och Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 22 mars 

2005 i mål Ö 262-05). De beskrivna skillnaderna kan förklara dels varför kronofogdemyndigheternas 

avtal med privata delgivningsföretag ser olika ut, dels varför många domstolar är försiktiga 

i sin användning av privata delgivningsföretag. 

I vår enkätundersökning har ett par domstolar framfört att det är ett hinder att privata delgivningsmäns 

intyg inte tillmäts samma värde som de offentliga stämningsmännens (bilaga 1). Det 

har även i andra sammanhang framförts synpunkten att en framtida privat stämningsmannaverksamhet 

kan komma domstolarna tillgodo. Svea hovrätt har framfört att polisens delgivningsverksamhet 

idag inte är så effektiv som önskvärt samt att frågan om en privatisering av verksamheten 

bör belysas (SOU 2002:70 s. 158). Riksskatteverket (numera Skatteverket) har pekat på att kronofogdemyndigheterna 

använder sig av flera olika aktörer för sina egna delgivningsärenden, däribland 

privata företag, och att detta kortat delgivningstiderna och pressat kostnaderna för delgivningar. 

Verket ansåg att det fanns skäl att överväga att införa ett system med auktoriserade, privata 

stämningsmän som har full delgivningsbehörighet (SOU 2002:70 s. 158 f.). I riksdagen har 

också lagts motioner om att utvidga stämningsmannabehörigheten till privata delgivningsalternativ 

(1994/95:JuU22 och 1999/2000:JuU22). 

Sammantagna har dessa omständigheter föranlett oss att ta fram ett förslag till reglering av stämningsmannadelgivning 

som utförs av privata delgivningsföretag. Ett sådant förslag upprättades 

för ett antal år sedan av Justitiedepartementet (Ds 1994:129). Förslaget, som endast presenterades 

i skissform, har inte lett till något mera detaljerat förslag. Vi lämnar nu ett detaljerat förslag till reglering. 

I avsnitt 4.2.7 finns ett förslag om att tjänstemän vid tingsrätt skall få utföra stämningsmannadelgivning. 

4.2.6 En ny lag om auktoriserade stämningsmannaföretag 

4.2.6.1 Rättssäkerhetskrav 

När huvudmannaskapet för stämningsmannaorganisationen fördes över till polisen 1979 sades att 

bevisvärdet av stämningsmannens intyg är större om han inte står i ett uppdragsförhållande till 

den som begär delgivningen och därför har ett särskilt intresse av att få den utförd. Departementschefen 

anförde vidare att stämningsmannadelgivning som utförs på uppdrag av enskild och 

mot särskild överenskommen ersättning får anses mindre ägnad att uppfylla det principiella krav 

på oangriplighet som är grundläggande för regleringen i 24 § första stycket delgivningslagen 

(prop. 1978/79:11 s. 34). I Polisverksamhetsutredningen 2002 var frågan aktuell på nytt. Utredningen 

anförde att, eftersom delgivning av handlingar i många fall kan innebära kännbara rättsverkningar 

för den enskilde, är det av största vikt att sådana intyg är underkastade en kontroll av 

samhället. Om möjligheten skulle finnas att tillerkänna intyg från privata delgivningsmän samma 

bevisverkan som intyg från de i 24 § delgivningslagen angivna funktionärerna kunde man, enligt 

utredningen, inte bortse från att ekonomiska vinstintressen kan komma att konkurrera med rättssäkerheten 

på ett icke önskvärt sätt. Utredningen ansåg alltså att stämningsmannaverksamheten 

även fortsättningsvis skulle bedrivas inom en myndighet (SOU 2002:70 s. 161 f.). 

43 (84)

Det är riktigt att delgivning av handlingar i många fall kan innebära kännbara rättsverkningar för 

den enskilde. Exempel på sådana verkningar är att tredskodom kan meddelas efter delgivning av 

stämning i dispositiva tvistemål, om svaranden inte kommer in med svaromål inom angiven tid. I 

brottmål kan en utevarodom meddelas, om den tilltalade uteblir när han eller hon är delgiven kallelse 

och det finns förutsättningar för att meddela en sådan dom. Det säger sig självt att det är av 

utomordentlig betydelse att delgivningen utförs på ett korrekt och oangripligt sätt. I den delen delar 

vi både departementschefens och Polisverksamhetsutredningens ståndpunkter. Däremot anser 

vi inte att det finns fog för att misstänka att privata delgivningsföretag, som får ersättning av 

uppdragsmyndigheten, av ekonomiska skäl falskeligen skulle intyga att delgivning har skett. Vi 

anser inte heller att det enda sättet att tillgodose kravet på korrekthet och oangriplighet är att en 

myndighet förbehålls uppgiften med stämningsmannadelgivning. Det finns andra sätt att tillgodose 

nödvändiga krav på laglighet och lämplighet och det finns inom samhället talrika exempel på 

uppgifter som ställer höga krav på den som bedriver verksamheten och där lösningen varit ett 

tillstånds- eller auktorisationsförfarande med efterföljande kontroll av att verksamheten sköts på 

rätt sätt. Exempelvis krävs det tillstånd för att få sälja skjutvapen enligt vapenlagen (1996:67). 

Även typiska myndighetsuppgifter utförs numera av privata bolag. Ordningsvakternas och väktarnas 

verksamhet är sådana exempel och ordningsvakterna har till och med givits befogenheter 

som normalt endast tillkommer polisen. Andra exempel är inkassoverksamhet enligt inkassolagen 

(1974:182) och efterkontroll av fordon vid ackrediterade bilverkstäder (9 kap. 14 § första stycket 

fordonsförordningen [2002:925]). 

De farhågor som tidigare framförts när stämningsmannadelgivning av privata delgivningsföretag 

diskuterats kan alltså mötas genom adekvata villkor för auktorisation och efterföljande kontroll 

av att verksamheten sköts på rätt sätt. Den tidigare framförda oron bör därför inte hindra att det 

införs en möjlighet för privata företag att få utföra stämningsmannadelgivning. 

Auktorisation skulle vidare innebära en insyn och kontroll i privata delgivningsföretag som inte 

finns idag. En stor del av kronofogdemyndigheternas delgivningar utförs redan idag av privata 

delgivningsföretag utan någon reglering eller insyn. Genom auktorisation av stämningsmannadelgivningar 

införs sådana möjligheter. 

Uppgiften att utföra stämningsmannadelgivning innebär flera moment som innefattar myndighetsutövning. 

Möjligheten att ålägga en fastighetsägare att medverka till att stämningsmannen får 

det tillträde som han eller hon har rätt till innebär myndighetsutövning. I rättsfallet NJA 1987 s. 

215 ansågs utan vidare resonemang att en stämningsman som verkställer delgivning utövar myndighet. 

Att stämningsmannadelgivning innebär myndighetsutövning innebär vidare att uppgiften 

utövas under straffansvar enligt 20 kap. brottsbalken. Den som utövar myndighet åtnjuter också 

ett straffrättsligt skydd enligt 17 kap. brottsbalken. Om myndighetsutövning skall överlämnas till 

privata företag, krävs att detta görs i lag (11 kap 6 § tredje stycket regeringsformen). Vi föreslår 

därför en ny lag som närmare reglerar förutsättningarna för detta. 

4.2.6.2 Auktorisation eller personliga förordnanden? 

Hittills har vi bara berört möjligheten till auktorisation. Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara 

att enskilda personer förordnas att vara stämningsmän på ungefär samma sätt som ordningsvakter 

enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter. Det är dock skillnad mellan att auktorisera viss 

verksamhet och att förordna någon personligen. Om man inför en möjlighet till auktorisation, så 

blir det på det sättet möjligt att ställa krav på verksamheten som sådan. Det innebär att man kan 

ställa krav på både verksamheten och personalen som genomför delgivningarna. Det innebär vidare 

att man kan ställa krav på den som bedriver verksamheten att personal som utför stämningsmannadelgivningar 

har kvalifikationer och tillräcklig utbildning för det. 

44 (84)

Om man väljer alternativet med personliga förordnanden, så är det inte möjligt att ställa några 

särskilda krav på verksamheten som den enskilda stämningsmannen är verksam i. Ett sådant system 

skulle därför kunna leda till en kader av privata stämningsmän där det saknas all anknytning 

till den verksamhet som bedrivs. Detta stämmer inte särskilt väl överens med hur delgivningsbranschen 

ser ut och det är inte heller tilltalande att personligen förordnade stämningsmän så att 

säga ”hänger i luften”. Detta skulle också i viss mån vara en återgång till systemet med fritidsarbetande 

stämningsmän som föregick omorganisationen 1979 (se avsnitt 4.2.3). För att återkoppla till 

exemplet med ordningsvakter så är det också så att många ordningsvakter är anställda hos eller 

arbetar på uppdrag från auktoriserade bevaknings- och ordningsvaktsföretag. Enligt Länsstyrelsen 

i Stockholms län ägnar sig nästan 75 procent av bevakningsföretagen i Stockholms län åt ordningshållning 

med anställda ordningsvakter. 25 Även när det gäller personligt förordnade ordningsvakter 

finns det alltså, genom regleringen om bevaknings- och ordningsvaktsföretag, en 

kontroll av ledningen och organisationen av företaget. 

En annan nackdel med personliga förordnanden är att det med ett sådant upplägg inte är möjligt 

att kräva att den som bedriver verksamheten kontrollerar kvalifikationerna. Det är inte heller 

möjligt att kräva att ett sådant företag anordnar utbildning. Dessa uppgifter skulle i stället få skötas 

av staten och innebära kostnader och merarbete. 

Vår uppfattning är att man bör ställa krav på den bakomliggande verksamheten och att man också 

bör ställa krav på den som bedriver verksamheten att personal som genomför delgivningar har 

kvalifikationer för det samt får tillräcklig utbildning för det. Dessutom bör den som bedriver 

verksamheten också anordna utbildningen. Vi förordar därför auktorisation av själva verksamheten. 

En ordning med auktorisation kan vidare leda till att de privata delgivningsalternativen ges en 

mera professionell karaktär. Branschorganisationer kan delta i utvecklandet av utbildningsfrågor 

och bidra till att utveckla god sed inom branschen. 

En viktig avgränsning måste dock göras. Det vi föreslår är en frivillig auktorisation. Med den frivilliga 

auktorisationen följer vissa rättsverkningar som innebär att den som utför stämningsmannadelgivning 

jämställs med stämningsmän som förordnats av polisen (se avsnitt 4.2.6.8). Det är 

däremot inte fråga om något allmänt auktorisationskrav för privat delgivningsverksamhet och 

delgivningsföretag som vill fortsätta med sin tidigare buddelgivningsverksamhet berörs alltså inte 

av de förslag som vi lämnar. Det kan däremot förutses att många av de delgivningsföretag som 

idag bara kan erbjuda buddelgivning kommer att söka auktorisation för att därigenom kunna erbjuda 

stämningsmannadelgivning. 

När vi hittills resonerat om auktorisation har vi uppehållit oss vid de större privata delgivningsföretagen. 

Avsikten är dock inte att stänga ute enskilda näringsidkare som är intresserade av att få 

en auktorisation. Det bör således inte ha någon betydelse om verksamheten bedrivs av ett aktiebolag, 

handelsbolag, kommanditbolag eller av en enskild näringsidkare. För alla företagsformer 

bör det alltså vara möjligt att få en auktorisation, om förutsättningarna för en sådan i övrigt är 

uppfyllda. En skiljelinje bör dock dras vid att det måste vara fråga om en yrkesmässig verksamhet. 

Det bör därför inte komma på fråga att auktorisera personer som inte driver rörelse i någon 

form. För att benämna privata delgivningsföretag som åtar sig att utföra stämningsmannadelgivning 

lanserar vi ett nytt begrepp – stämningsmannaföretag – och det sagda innebär att ett stämningsmannaföretag 

kan vara allt från det större delgivningsföretaget med hundratals anställda till 

den enskilda näringsidkaren. 

25 Justitiedepartementets skrivelse Ordningsvakter och väktare (Ds 2003:50) s. 49. 

45 (84)

4.2.6.3 Närmare om förutsättningarna för auktorisation 

Det bör enligt vår mening ställas ett antal krav på verksamheten för att auktorisation skall få beviljas. 

Kraven bör sammanfattningsvis vara att det kan antas att verksamheten kommer att bedrivas 

i överensstämmelse med lag och med god sed inom branschen samt på ett sakkunnigt och 

omdömesgillt sätt. Men vad menas då med detta? 

Kravet på att verksamheten kommer att bedrivas i överensstämmelse med lag har först och 

främst med ekonomisk pålitlighet att göra och innebär att stämningsmannaföretaget bör uppfylla alla 

skyldigheter som följer med själva företagandet, t.ex. fullgörande av avgifts- och skattebetalningar 

samt bokföringsskyldighet. Företaget bör alltså kunna visa upp F-skattebevis och nödvändiga registreringshandlingar 

(t.ex. för mervärdesskatt). Utdrag ur tillämpligt organisationsregister bör regelmässigt 

fogas till en ansökan om auktorisation. Vidare bör den myndighet som prövar auktorisationen 

göra erforderliga kontroller i kronofogdemyndighetens register. Skulle det vid kontrollerna 

visa sig att stämningsmannaföretaget, dess ledning eller ägare med bestämmande inflytande 

är i konkurs eller likvidation, under tvångsförvaltning, föremål för företagsrekonstruktion, har 

näringsförbud eller har förklarat sig ställa in sina betalningar, är det inte aktuellt att bevilja auktorisation. 

Det bör vidare vara uteslutet med auktorisation om stämningsmannaföretaget eller företagsledande 

personer är belastade med allvarliga fel i den aktuella yrkesutövningen. Även brister i 

skyldigheter att betala socialförsäkringsavgifter eller skatt bör vara skäl att vägra auktorisation. 

Stämningsmannaföretagets ledning och ägare med bestämmande inflytande bör inte heller vara 

dömda för brott. Skälen för det är det krav på oangriplighet som måste genomsyra själva möjligheten 

för privata delgivningsföretag att få auktorisation för stämningsmannadelgivningar. En situation 

där en person i ledande ställning vid ett auktoriserat stämningsmannaföretag visar sig vara 

dömd för brott avseende yrkesutövning, eller för brott där det framstår som olämpligt att auktorisation 

beviljas, skulle allvarligt kunna undergräva förtroendet för auktoriserade stämningsmannaföretag. 

Vilka personer som kontrolleras beror på vilken företagsform som valts. Är det ett aktiebolag 

bör styrelseledamöter, verkställande direktör och ägare med bestämmande inflytande 

omfattas av kontrollen. Vi återkommer i avsnitt 4.2.6.5 till hur registerkontrollerna bör gå till. 

Laglighetskravet innebär vidare att stämningsmannadelgivningsuppdragen kan antas utföras på ett 

korrekt sätt. Verksamheten måste skötas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Det innebär att 

stämningsmannaföretagets ledning och ägare måste vara väl förtrogna med huvuddragen i rättegångsförfarandet 

samt med reglerna om delgivning i rättegångsbalken, delgivningslagen och delgivningsförordningen 

så att företaget klarar av att bedriva verksamheten i överensstämmelse med 

lagens bestämmelser. Verksamheten bör vidare uppfylla krav på god sed inom branschen. Prövningen 

av dessa krav innebär sammantaget en kvalitetskontroll av verksamheten. Det är ett företags 

möjligheter att klara av stämningsmannauppdragen med hänsyn till organisation, ägare med 

bestämmande inflytande samt ledning och personal som skall bedömas. Ett stämningsmannaföretag 

kan genom en företagspresentation beskriva företaget och dess verksamhet, inriktning, organisation, 

ledning, ägare med bestämmande inflytande, antal anställda, antal uppdrag och omsättning. 

Erfarenhet av liknande uppdrag bör vara meriterande och referenser från tidigare uppdragsgivare 

bör regelmässigt användas i kvalitetskontrollen. 

46 (84)

4.2.6.4 Närmare om kraven på personal 

Anställda och uppdragstagare 

Det förekommer inte sällan att privata delgivningsföretag i sin tur anlitar en enskild person, en 

s.k. uppdragstagare, för att utföra uppgifter som annars skulle utföras av någon anställd i verksamheten. 

Privata delgivningsföretag anlitar också underentreprenörer för genomförande av delgivningsuppdrag. 

I kronofogdemyndigheternas avtal om privata delgivningstjänster har dessa situationer 

förutsetts (se avsnitt 4.2.5). Av avtalsbestämmelserna framgår att det är tillåtet för det 

privata delgivningsföretaget att, efter medgivande från kronofogdemyndigheten, anlita en underentreprenör. 

Underentreprenören skall dock granskas av kronofogdemyndigheten på samma 

grunder som huvudentreprenören. I fråga om ansvar gäller enligt avtalen att huvudentreprenören 

svarar för underentreprenörens åtaganden som för sina egna. 

Den auktorisation som vi har föreslagit är frivillig. Om förslaget genomförs, innebär det alltså att 

det kommer att finnas enskilda personer som inte vill ansöka om auktorisation men ändå vill 

kunna ta uppdrag för stämningsmannaföretag som är auktoriserade. Frågan är om detta bör vara 

möjligt eller om personer som skall arbeta med stämningsmannadelgivning måste vara anställda 

hos det auktoriserade stämningsmannaföretaget. Vad som skulle kunna tala emot att godta även 

uppdragstagare är möjligen att uppdragstagarens verksamhet inte utsätts för någon granskning. 

Detta kan dock motverkas genom att det auktoriserade stämningsmannaföretaget får ansvara inte 

bara för personer som är anställda i företaget utan även för personer som arbetar på uppdrag av 

företaget. Med ett sådant upplägg finns det enligt vår mening inget som talar emot att godta även 

personer som arbetar på uppdrag av auktoriserade stämningsmannaföretag. Däremot bör det inte 

vara möjligt att låta en underentreprenör överta uppdrag utan någon som helst koppling till det 

auktoriserade stämningsmannaföretaget. 

Krav på personal som utför stämningsmannadelgivning 

Enligt nuvarande allmänna råd från Rikspolisstyrelsen gäller att till stämningsman bör endast den 

förordnas som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och 

har fyllt 20 men inte 65 år (RPSFS 2001:9, FAP 611-1). 

Det är rimligt att motsvarande krav på lämplighet med avseende på laglydnad också bör gälla för 

personer som utför stämningsmannadelgivning åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag. Dessa 

personer bör alltså enligt huvudregeln inte vara dömda för brott. Det skulle allvarligt undergräva 

förtroendet för de auktoriserade stämningsmannaföretagen om det skulle visa sig att kriminellt 

belastade personer utförde stämningsmannadelgivning åt företagen och med legal bevisverkan intygade 

att delgivning skett. Undantag från huvudregeln om att dessa personer skall vara ostraffade 

bör endast göras om det handlar om mindre förseelser eller om brotten ligger långt tillbaka i 

tiden. När det däremot gäller ålderskravet, ser vi inget behov av att uppställa någon särskild övre 

åldersgräns för personer som utför stämningsmannadelgivning och inte heller någon särskild nedre 

åldersgräns. 

För att undvika att en olämplig person anställs eller uppdras till verksamheten måste auktoriserade 

stämningsmannaföretag genomföra grundliga rekryteringsförfaranden. Anställningsintervjuer 

och kontroller med referenspersoner är viktiga instrument. Genom noggrannhet i dessa delar kan 

47 (84)

företagen rekrytera personer som är lämpliga att utföra stämningsmannadelgivningar. Intervjuer, 

noggrann genomgång av meritförteckning och ingående referenstagning bör vara självklara moment 

för stämningsmannaföretag i alla anställnings- eller uppdragsförfaranden. 

4.2.6.5 Registerkontroll 

Allmänt 

Ledning och ägare med bestämmande inflytande i stämningsmannaföretag samt den som utför 

stämningsmannadelgivning åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag bör alltså enligt vår uppfattning 

inte vara dömda för brott. Det innebär att kontroller måste göras i belastningsregistret. 

Inte vem som helst har rätt att få ut uppgifter ur belastningsregistret utan detta finns särskilt reglerat 

i lagen (1998:620) om belastningsregister. Enligt dessa bestämmelser skall uppgifter lämnas 

ut till myndigheter i den utsträckning som regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det. I 10 § 

förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns flera olika exempel på ärenden i vilka 

myndigheter har rätt att få fullständiga uppgifter ur belastningsregistret. Även enskilda har i vissa 

fall rätt att få uppgifter ur belastningsregistret. Det gäller t.ex. uppgifter som den enskilde har rätt 

att få ut om sig själv men det kan också gälla en annan enskild, om det behövs för att pröva en 

fråga om anställning eller uppdrag i en verksamhet som avser vård eller är av betydelse för förebyggande 

eller beivrande av brott (9 och 10 § lagen [1998:620] om belastningsregister). 

Ledning och ägare med bestämmande inflytande 

När det till att börja med gäller ledning och ägare med bestämmande inflytande i stämningsmannaföretag är 

det naturligt att registerkontroller av dessa personer görs i samband med auktorisationsförfarandet. 

Vi kommer längre fram att föreslå att länsstyrelsen får uppgiften att pröva auktorisationer av 

stämningsmannaföretag. Det är därför rimligt att länsstyrelsen, samtidigt med att ansökan om 

auktorisation prövas, gör registerkontroller av ledning och ägare med bestämmande inflytande. 

Om ledning och ägare byts ut, bör nya kontroller göras. Bestämmelser om att registerkontroll 

skall göras bör införas i förordningen om auktoriserade stämningsmannaföretag. Dessutom bör 

ett tillägg göras i 10 § första stycket 6 i förordningen (1999:1134) om belastningsregister som innebär 

att uppgifter ur belastningsregistret skall lämnas ut om det begärs av länsstyrelsen i ärenden 

om auktorisation enligt den nya lagen om auktoriserade stämningsmannaföretag beträffande ledning 

och ägare med bestämmande inflytande. Sådana uppgifter bör också kunna lämnas ut till en 

länsstyrelse vid tillsyn enligt den nya lagen. Detta kan t.ex. bli aktuellt om någon i ledningen begår 

ett brott efter auktorisationen som gör att den meddelade auktorisationen bör omprövas (jämför 

avsnitt 4.2.6.9). 

I fråga om hur länsstyrelsen bör få tillgång till uppgifterna så har länsstyrelsen i vissa fall direktåtkomst 

till belastningsregistret. Direktåtkomst har fördelar genom att det går snabbt men är knappast 

motiverat för att pröva ansökningar om auktorisation. Det bör räcka med att länsstyrelsen på 

vanligt sätt begär ut uppgifterna. 

Personer som erbjuds anställning eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivningar 

När det sedan gäller personer som erbjuds anställning eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivningar är 

det stämningsmannaföretagen som anställer respektive uppdrar åt personer att utföra stämningsmannadelgivningar. 

Auktorisationen för stämningsmannaföretaget bygger vidare på den förutsättningen 

att det med hänsyn till stämningsmannaföretagets personal kan antas att verksamheten 

48 (84)

kommer att bedrivas på ett korrekt sätt. Detta innebär att stämningsmannaföretaget bär ansvaret 

för att personer som erbjuds anställning eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivningar 

uppfyller de krav som ställs. Skulle det visa sig att stämningsmannaföretagets kontroller brustit 

kan det leda till tillsynsåtgärder. En naturlig slutsats av det sagda är att stämningsmannaföretaget 

borde vara den aktör som genomför kontroller av sina anställda och uppdragstagare även när det 

gäller uppgifter i belastningsregistret. 

Ett alternativ som vi har övervägt är att en myndighet, exempelvis länsstyrelsen, får till uppgift att 

registerkontrollera anställda och uppdragstagare i auktoriserade stämningsmannaföretag. En sådan 

godkännandeprocedur sker exempelvis av personal i bevakningsföretag (4 § lagen [1974:191] 

om bevakningsföretag). En sådan procedur ger offentlig insyn i vilka personer som utför stämningsmannadelgivningar 

och det är också lättare att ge en myndighet tillgång till belastningsregistret 

än till en enskild. 

Mot att införa en sådan procedur talar att det skulle innebära omfattande verksamhet för länsstyrelsen 

som kräver stora resurser. Inte bara måste anställda och uppdragstagare prövas i samband 

med auktorisationen. Det måste också införas system för uppdatering när personal slutar eller byter 

arbetsgivare. Ett system med ”dubbelt godkännande” riskerar därför att bli dyrt, byråkratiskt 

och ineffektivt. 

Det är främst effektivitetsaspekten som gör att vi förordar att stämningsmannaföretag själva bör 

utföra kontrollerna. Stämningsmannaföretag är att betrakta som enskilda. En annan möjlighet 

som vi har övervägt är att ge ett auktoriserat stämningsmannaföretag tillgång till utdrag av belastningsregistret 

avseende den som söker anställning hos företaget. Modellen, som redan gäller för 

larminstallationsföretag som avses i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar 

m.m., innebär alltså att uppgifter ur belastningsregistret lämnas direkt till larminstallationsföretag. 

Detta förutsätter dock att det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i 

en verksamhet som är av betydelse för förebyggande eller beivrande av brott (10 § första stycket 

lagen [1998:620] om belastningsregister). Det är inte helt klart att stämningsmannaverksamhet är 

sådan verksamhet som avses. Det får därför anses som tveksamt att ge stämningsmannaföretag 

direkt tillgång till belastningsregistret. 

En andra invändning som kan riktas mot direkt tillgång till belastningsregistret är att den som söker 

anställning eller uppdrag i ett stämningsmannaföretag inte alltid är medveten om att sådana 

uppgifter inhämtas under anställningsförfarandet. Ordningen kan därför sägas vara integritetskränkande 

för den arbetssökande. En modell som mindre griper in i människors personliga integritet 

är den som praktiseras för personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg 

och som innebär att den som erbjuds en anställning inom sådan verksamhet själv skall inhämta 

ett utdrag ur belastningsregistret och lämna det till den som erbjuder anställningen (1 och 2 §§ lagen 

[2000:873] om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg). 

Detta alternativ ligger också väl också i linje med det förslag till bestämmelse i en ny lag om 

integritet i arbetslivet som innebär att en arbetsgivare i första hand skall hämta in personuppgifter 

om lagöverträdelser från arbetssökanden själv (se SOU 2002:18 s. 217 f.). 

Vi förordar alltså att ansvaret för att registerkontroller utförs läggs på auktoriserade stämningsmannaföretag 

men att företagen inte bör ges tillgång direkt till belastningsregistret. Den arbetssökande 

eller den som är tänkt för uppdraget bör själv få bestämma om utdraget skall begäras ut eller 

inte. Detta tillvägagångssätt tjänar ett viktigt syfte ur integritetssynpunkt och ligger i linje med 

de allmänna tankegångar som förs i fråga om uppgifter om lagöverträdelser i arbetslivet. Det kan 

nämligen inte anses särskilt integritetskränkande att den som erbjuds anställning eller uppdrag 

49 (84)

själv begär att få ett registerutdrag. Registerkontrollen av personal som skall utföra stämningsmannadelgivning 

bör alltså genomföras på samma sätt som för personal inom förskoleverksamhet, 

skola och skolbarnomsorg. Omsatt och anpassad till stämningsmannaföretag innebär det 

sagda att den som erbjuds anställning eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivning till företaget 

skall lämna ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. 

Utdraget bör vara högst en månad gammalt. 

Enligt 9 § första stycket lagen (1998:620) om belastningsregister har en enskild rätt att på begäran 

skriftligen ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Denna bestämmelse kan användas 

som stöd för den enskilde att få ut ett utdrag enligt den bestämmelse som vi föreslår i den nya lagen 

om auktoriserade stämningsmannaföretag. Vi föreslår att utdraget skall vara obegränsat och det 

innebär att andra stycket i samma paragraf inte är tillämpligt. Det innebär att det inte behöver göras 

några ändringar i lagen (1998:620) om belastningsregister eller i förordningen (1999:1134) om 

belastningsregister. 

4.2.6.6 Utbildning 

Vi förordar att stämningsmannaföretagen också får ansvara för att de som utför stämningsmannadelgivningar 

har nödvändig utbildning för det. Det innebär att det bör vara stämningsmannaföretagen 

som anordnar utbildningen och står kostnaderna för denna. 

Kravet på nödvändig utbildning innebär att en person som utför stämningsmannadelgivning måste 

vara väl förtrogen med huvuddragen i rättegångsförfarandet samt med reglerna om delgivning i 

rättegångsbalken, delgivningslagen och delgivningsförordningen. Utbildningens innehåll bör således 

belysa alla dessa delar och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de befogenheter som vi längre 

fram kommer att föreslå bör gälla för den som utför stämningsmannadelgivningar (avsnitt 

4.2.6.8). Närmare föreskrifter om utbildningen bör meddelas av regeringen eller den myndighet 

som regeringen bestämmer. Lämpligast är att auktorisations- och tillsynsmyndigheten meddelar 

sådana föreskrifter. 

4.2.6.7 Auktorisations- och tillsynsmyndighet 

Polismyndigheterna meddelar tillstånd och utövar tillsyn enligt alkohollagen (1994:1738) och vapenlagen 

(1996:67) och fungerar ofta som stöd för andra myndigheter i deras tillsyn. Polisverksamhetsutredningen 

har haft till uppdrag att se över vilka uppgifter som polisen bör ha i framtiden 

och har lämnat förslag till renodling av polisens arbete till sådant som verkligen har polisiär 

relevans (SOU 2002:70). Att i detta läge föreslå nya uppgifter för polisen framstår inte som ändamålsenligt. 

Det skulle också betyda att polisen skulle övervaka en konkurrerande verksamhet. 

Länsstyrelserna är viktiga myndigheter i den statliga kontrollen och har bred erfarenhet av tillsyn. 

De är också vana vid auktorisationsförfaranden genom sin roll enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag. 

Vi anser att länsstyrelsen bör besluta om auktorisation och utöva tillsyn över auktoriserade 

stämningsmannaföretag. En möjlighet att pressa kostnaderna är att koncentrera länsstyrelsens 

verksamhet med auktorisation och tillsyn till en enda länsstyrelse. Vad som talar för en 

sådan lösning är att inte varje länsstyrelse måste ha bemanning och kompetens för att hantera ansökningar 

om auktorisation. Genom att koncentrera ärendena till en länsstyrelse ges vidare bättre 

förutsättningar för en effektiv och konsekvent tillsyn. Det som talar emot en sådan lösning är att 

det blir långa avstånd mellan myndigheten och företagen. Å andra sidan handlar det, med undantag 

för vissa inslag i tillsynsverksamheten, huvudsakligen om ett skriftligt förfarande. Framför allt 

kostnadsskälen är avgörande för vårt ställningstagande att en särskilt utpekad länsstyrelse bör få 

till uppgift att vara auktorisations- och tillsynsmyndighet. Vilken länsstyrelse som bör anförtros 

arbetsuppgiften styrs huvudsakligen av regionalpolitiska skäl och vi har inte utrett dessa aspekter. 

50 (84)

4.2.6.8 Innebörd och konsekvenser av auktorisation 

Det är i delgivningslagen som de rättsliga följderna av att ett stämningsmannaföretag auktoriserats 

återfinns. Den konstruktion som vi tänker oss är att jämställa stämningsman som förordnats 

av polismyndighet med den som utför stämningsmannadelgivning åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag. 

Vi föreslår därför att en definition av stämningsman med denna innebörd införs i 

3 § fjärde stycket delgivningslagen. Samtidigt bör orden ”i tjänsten” i 24 § delgivningslagen utgå 

för att markera att stämningsmannadelgivning kan lämnas till ett auktoriserat stämningsmannaföretag 

(jämför avsnitt 4.2.3). Myndigheter ges alltså möjligheten att välja vem som skall anlitas för 

stämningsmannadelgivning: en polismyndighet eller ett auktoriserat stämningsmannaföretag. 

Dessa ändringar medför att intyg av den som utför stämningsmannauppdrag åt ett auktoriserat 

stämningsmannaföretag får samma särskilda bevisvärde som intyg av andra funktionärer med stämningsmannabehörighet. 

Myndigheter kan därför utgå från att intyg av auktoriserade stämningsmannaföretag 

är riktiga. Vidare kan delgivning ske även om den som eftersöks vägrar att ta emot 

eller kvittera handlingen. Dessutom öppnas dörren för surrogatdelgivning enligt 12 § delgivningslagen 

(något som vi i och för sig redan föreslagit skall gälla i en promemoria från 2002, se avsnitt 

4.2.1). Den som utför stämningsmannadelgivningar åt auktoriserade stämningsmannaföretag kan 

också utan tvekan genomföra spikningar enligt 15 § andra stycket delgivningslagen. 

Den föreslagna konstruktionen medför vidare att den som utför stämningsmannadelgivning åt ett 

auktoriserat stämningsmannaföretag får samma befogenheter som stämningsmän som förordnas av 

polisen. Det finns, som vi ser det, inga skäl som talar emot detta. Det innebär att även dessa 

stämningsmän får rätt till uppgifter från fastighetsägare (nuvarande 26 § delgivningslagen) och 

från arbetsgivare (27 § delgivningslagen). 

I den i avsnitt 4.2.5 nämnda departementspromemorian, där det i skissform framfördes ett liknande 

förslag som vi nu föreslår, uttrycktes det tveksamhet kring att ge privata delgivningsföretag 

samma tillträde som polisens stämningsmän till enskilt område som inte utgör bostad (29 § delgivningslagen). 

Vi delar inte dessa farhågor utan anser att det skulle det vara förenat med stora 

praktiska svårigheter om stämningsmannaföretagens personal inte skulle ha rätt att komma in i 

trappuppgångar till hyresfastigheter eller på ett industriområde. Auktoriserade stämningsmannaföretag 

måste uppfylla vissa författningsreglerade krav i fråga om laglighet och lämplighet. Stämningsmannaföretagen 

svarar vidare för att personer som utför stämningsmannadelgivningar åt företaget 

är lämpliga för det samt har nödvändig utbildning och erfarenhet för det. Utbildningens 

närmare innehåll är tänkt att regleras i föreskrifter. För allt detta står stämningsmannaföretag under 

tillsyn av länsstyrelsen. Det finns alltså en betydande offentlig kontroll av auktoriserade stämningsmannaföretag 

som ger tillräckliga förutsättningar för att ge alla stämningsmän samma befogenheter. 

Den som utför stämningsmannadelgivningar åt stämningsmannaföretag bör därför jämställas 

med stämningsmän även i fråga om tillträde till enskilt område som inte utgör bostad. Inte 

under några omständigheter får dock personal från stämningsmannaföretag bryta lås för att ta sig 

in i ett tillslutet område i syfte att genomföra delgivning. I den utbildning som anordnas för personalen 

som skall delta vid stämningsmannadelgivningar bör särskild uppmärksamhet ägnas åt 

vad befogenheterna innebär och hur de får utövas (se avsnitt 4.2.6.6). 

4.2.6.9 Tillsyn och återkallelse av auktorisationer 

Vi har i avsnitt 4.2.6.7 föreslagit att en av landets länsstyrelser får uppgiften att utöva tillsyn över 

att lagen efterlevs. Vid tillsynen bör länsstyrelsen särskilt kontrollera att förutsättningarna för auktorisation 

fortfarande är uppfyllda. 

51 (84)

Länsstyrelsen bör i tillsynen, förutom att påtala bristfälligheter, också kunna meddela de förelägganden 

som behövs. En auktorisation bör även kunna återkallas. Återkallelse av auktorisation kan 

bli aktuell om verksamheten missköts allvarligt. I första hand bör dock tillsynen vara inriktad på 

att komma tillrätta med bristerna. Upprepad misskötsamhet eller vägran att efterkomma påtalanden 

från tillsynsmyndigheten bör dock kunna leda till att auktorisationen återkallas. 

Andra myndigheter bör på begäran lämna länsstyrelsen den hjälp som behövs för tillsynen. Med 

hjälp avses att bistå med utlämnande av handlingar eller andra uppgifter. Länsstyrelserna bör också 

ha rätt, ytterst vid hot om vite, att från de auktoriserade stämningsmannaföretagen få tillgång 

till uppgifter och handlingar. Dessutom bör företagen årligen till länsstyrelsen redogöra för verksamheten. 

I avsnitt 4.2.6.5 har vi redan föreslagit att länsstyrelsen skall ha rätt till utdrag ur belastningsregistret 

vid tillsyn över auktoriserade stämningsmannaföretag. 

Länsstyrelsens beslut enligt lagen om auktoriserade stämningsmannaföretag bör kunna överklagas 

till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas i kammarrätten. 

4.2.6.10 Handlingar med uppgifter om den som söks för delgivning 

Gällande rätt 

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen anges att allmänheten har rätt att ta del av en myndighets 

allmänna handlingar. Detta är ett uttryck för offentlighetsprincipen som innebär att myndigheternas 

verksamhet i stor utsträckning är öppen för insyn och kontroll av allmänheten. Insyn och 

kontroll har sedan länge ansetts vara goda instrument för allmänheten att kontrollera hur statsmakten 

förvaltar och sköter sin verksamhet. Principen om öppenhet är dock i vissa fall begränsad 

med hänsyn till allmänna och enskilda skyddsintressen som ibland väger tyngre än intresset av offentlighet. 

Men sådana begränsningar får bara göras om de kan motiveras med ett i 2 kap. 2 § 

tryckfrihetsförordningen angivet skyddsintresse. Begränsningarna måste anges noga i lag och lagen 

som avses är sekretesslagen (1980:100). Principen om handlingsoffentlighet gäller inte bara 

inom det traditionella myndighetsområdet. Den har gjorts tillämplig även hos riksdagen och beslutande 

kommunala församlingar. Den gäller även hos vissa fristående organ som har offentliga 

förvaltningsuppgifter samt hos företag som kommuner, landsting eller kommunalförbund utövar 

ett rättsligt inflytande över (2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen samt 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen). 

Enligt 7 kap. 26 § sekretesslagen gäller sekretess i verksamhet som avser delgivning enligt delgivningslagen 

(1970:428) för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den 

enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller för uppgifter 

om enskildas personliga förhållanden. De uppgifter som det i första hand handlar om är 

uppgifter om en enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats. Även andra uppgifter kan emellertid 

komma fram i delgivningsverksamheten. Det kan röra sig om uppgifter som är av ömtåligare 

slag för den sökte, t.ex. att han eller hon är intagen i en vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller 

en kriminalvårdsanstalt. Även uppgifter om att den sökte t.ex. står under övervakning eller är föremål 

för sociala stödåtgärder kan vara känsliga (prop. 1984/85:109 s. 44 ff., 73 och Regner m.fl. 

Kommentar till sekretesslagen 7:108). Sekretessen avgränsas med ett rakt skaderekvisit som innebär 

en presumtion för offentlighet såvida inte uppgiften genomsnittligt sett måste anses som 

skadlig för det intresse som skall skyddas genom bestämmelsen. Även om sekretesskyddet enligt 

7 kap. 26 § sekretesslagen alltså är ganska svagt, kan det naturligtvis finnas fall där uppgifter om 

enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats kan omfattas av sekretess. 

52 (84)

Om en handling innehåller en uppgift som omfattas av sekretess, är det förbjudet att röja uppgiften, 

vare sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller på annat sätt (1 

kap. 1 § andra stycket sekretesslagen). Av bestämmelsen framgår alltså vad begränsningen av offentlighetsprincipen 

innebär, nämligen dels ett förbud att lämna ut den sekretessbelagda uppgiften 

i någon form och dels en tystnadsplikt. Förbudet att röja eller utnyttja en sekretessbelagd 

uppgift gäller för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd samt för den som på grund av anställning 

eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund 

för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet (1 kap. 6 § sekretesslagen). 

Sekretessen gäller i princip bara för organ på vilka offentlighetsprincipen är tillämplig 

och där det således kan förekomma allmänna handlingar. 

Men är då offentlighetsprincipen tillämplig hos auktoriserade stämningsmannaföretag? Stämningsmannaföretag 

är inte myndigheter och det har för myndighetsfrågan ingen betydelse att företagen 

anförtros uppgifter som innefattar myndighetsutövning (Regner m.fl. Kommentar till 

sekretesslagen, 1:19). Offentlighetsprincipen kan inte bli tillämplig på denna grund. Men kan man 

säga att stämningsmannaföretag som arbetar på uppdrag av en myndighet utgör en del av myndigheten 

så att sekretessen följer med till företaget? Auktoriserade stämningsmannaföretag agerar 

som självständiga uppdragstagare och handlar i eget namn. De kontakter som stämningsmannaföretagens 

personal kommer att ha med de uppdragsgivande myndigheterna är begränsade och 

inskränker sig till mottagande av delgivningsuppdrag och återredovisning av dessa. I vissa fall kan 

det tänkas att det också kommer att förekomma telefonkontakter mellan stämningsmannaföretagens 

personal och uppdragsgivande myndighet, t.ex. för att i brådskande fall per telefon meddela 

att en person blivit delgiven. Något annan rapporteringsskyldighet eller deltagande i uppdragsgivande 

myndighets verksamhet kan inte förutses och därmed kan man enligt vår uppfattning inte 

säga att det finns sådana band mellan stämningsmannaföretagen och uppdragsgivande myndighet 

att företagen utgör del av myndighetens verksamhet. Handlingar som lämnas till företagen eller 

som upprättas av företagen kan därför inte sägas vara upprättade inom den uppdragsgivande 

myndigheten (jämför RÅ 1998 ref. 30). Tvärtom kommer stämningsmannaföretag att uppträda 

självständigt i förhållande till den uppdragsgivande myndigheten. 

Slutsatsen är att stämningsmannaföretag inte omfattas av principen om handlingsoffentlighet. Det innebär 

att handlingar som finns hos stämningsmannaföretag inte är allmänna handlingar. Allmänheten 

har därmed ingen rätt att ta del av stämningsmannaföretagens handlingar och personer som arbetar 

i stämningsmannaföretag har inte heller någon tystnadsplikt. Det sagda gäller även dagens delgivningsföretag. 

Får då den uppdragsgivande myndigheten lämna ut sekretessbelagda uppgifter i exempelvis delgivningsunderlag 

som skickas till stämningsmannaföretaget? Svaret på frågan är nej eftersom 

uppdragsgivande myndighet enligt huvudregeln i 1 kap. 2 § sekretesslagen inte får röja sådana 

uppgifter. Det finns undantag från bestämmelsen och ett sådant exempel är den sekretessbrytande 

bestämmelsen i 14 kap. 2 § andra stycket sekretesslagen som innebär att myndigheter får utbyta 

vissa sekretessbelagda uppgifter som behövs för delgivning. Stämningsmannaföretag är som vi 

tidigare konstaterat inte att anse som myndigheter. Därmed är den sekretessbrytande bestämmelsen 

inte heller tillämplig. Uppdragsgivande myndigheter får alltså inte lämna vidare uppgifter som 

omfattas av sekretess. Enda möjligheten för den uppdragsgivande myndigheten att lämna sekretessbelagda 

uppgifter till stämningsmannaföretag är om myndigheten ställer upp ett förbehåll som 

inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare (14 kap. 9 § sekretesslagen). 

53 (84)

Bör handlingarna bli allmänna även hos stämningsmannaföretag? 

Finns det då skäl att göra offentlighetsprincipen tillämplig även på auktoriserade stämningsmannaföretag 

genom att jämställa företagen med myndigheter enligt 1 kap. 8 § sekretesslagen och bilagan 

till lagen? Om man går tillbaka till huvudtanken med offentlighetsprincipen, nämligen allmänhetens 

intresse av att få insyn i stämningsmannaföretagens handlingar, så finns det, enligt vår 

mening, inget större intresse av detta. För det första så torde de handlingar som kan tänkas vara 

mest intressanta för insyn ha med myndigheternas kostnader för delgivning av göra. Dessa uppgifter 

kommer med största sannolikhet inte att vara sekretessbelagda och finns redan hos uppdragsgivande 

myndighet i t.ex. ett avtal om delgivningstjänster. Allmänhetens intresse av insyn är 

således redan tillgodosett. När det sedan gäller allmänhetens intresse av att få reda på exempelvis 

vilka som söks för delgivning så kan det inte ensamt motivera insyn hos stämningsmannaföretag. 

Uppgifterna finns redan hos uppdragsgivande myndighet och det finns, enligt vår uppfattning, 

inte heller något annat beaktansvärt intresse av insyn för allmänheten i stämningsmannaföretagens 

verksamhet. Om man gör offentlighetsprincipen tillämplig hos stämningsmannaföretag ställer 

det även stora krav på företagen med avseende på hanteringen av de sekretessbelagda uppgifterna. 

Företagen måste med snabbhet kunna hantera frågor som har med allmänhetens tillgång 

till allmänna handlingar att göra. Det måste också finnas fullgoda garantier för att företagen uppfyller 

de skyldigheter om förvaring och arkivering av allmänna handlingar som framgår av bl.a. 

arkivlagen (1990:782). Stämningsmannaföretag saknar erfarenhet av sådan verksamhet. 

Fördelen med att göra principen om handlingsoffentlighet tillämplig i auktoriserade stämningsmannaföretag 

är att de sekretessbrytande bestämmelserna i 14 kap. sekretesslagen blir tillämpliga. 

Det innebär bl.a. att sekretessbelagda uppgifter som behövs för delgivning kan lämnas över till 

stämningsmannaföretag med stöd av den bestämmelsen i 14 kap. 2 § tredje stycket sekretesslagen. 

Detta skulle kunna leda till att det blir enklare att utbyta information mellan uppdragsgivande 

myndigheter och stämningsmannaföretag. Trots detta anser vi att övervägande skäl talar mot att 

låta handlingsoffentligheten omfatta auktoriserade stämningsmannaföretag. Nuvarande ordning 

bör alltså bibehållas. 

Bör möjligheten för uppdragsgivaren att skicka sekretessbelagda handlingar till stämningsmannaföretag 

utökas? 

Enligt nuvarande regler så kan alltså uppdragsgivande myndigheter inte skicka sekretessbelagda 

handlingar till stämningsmannaföretag. Blir då detta ett problem i praktiken? Till största del innehåller 

delgivningsuppdragen från uppdragsgivande myndigheter harmlösa uppgifter. Det innebär 

att uppdragsgivande myndigheter i övervägande antal fall kan lämna över de uppgifter som myndigheten 

har. Det kan således förutsättas att stämningsmannaföretag kan utföra uppdrag med 

hjälp av de uppgifter som uppdragsgivande myndighet kan lämna. I ett första skede med en ordning 

för auktorisation av stämningsmannaföretag finns det därför inte skäl att genomföra en så 

genomgripande reform som skulle vara nödvändig för att stämningsmannaföretag skulle få tillgång 

till alla de uppgifter som delgivande myndigheter har tillgång till. Det är som sagts tidigare inte 

aktuellt att jämställa auktoriserade stämningsmannaföretag med myndigheter enligt 1 kap. 8 § sekretesslagen 

och en ny sekretessbrytande bestämmelse till förmån för auktoriserade stämningsmannaföretag 

av samma typ som 14 kap. 2 § tredje stycket kräver, på samma sätt som en ändring 

i bilagan till sekretesslagen, att ett tydligare behov av uppgifterna kunnat konstateras. På föreliggande 

material och utan erfarenhet av hur ordningen med auktoriserade stämningsmannaföretag 

kommer att fungera i praktiken, anser vi att tiden inte är mogen för att nu föreslå att auktoriserade 

stämningsmannaföretag får tillgång till sekretessbelagda uppgifter enligt något mera generellt 

utformat undantag. Detta ställningstagande bör dock utvärderas när ordningen med auktoriserade 

54 (84)

stämningsmannaföretag prövats en tid. En sådan utvärdering bör vara inriktad på hur tillgången 

till uppgifter påverkar effektiviteten i stämningsmannaföretagens verksamhet. 

Bör stämningsmannaföretagets möjligheter att få sekretessbelagda handlingar från andra 

myndigheter än uppdragsgivare utökas? 

Hittills har behandlats uppgifter som den uppdragsgivande myndigheten får lämna till det auktoriserade 

stämningsmannaföretaget. Men hur skall man se på möjligheten för auktoriserade stämningsmannaföretag 

att få tillgång till uppgifter som inte finns hos den uppdragsgivande myndigheten 

utan hos andra myndigheter? Det kan t.ex. vara intressant för stämningsmannaföretag att få 

uppgifter om en persons vistelseort av sociala myndigheter i sådana fall där den eftersökte är föremål 

för insatser hos socialtjänsten. Utgångspunkten bör som tidigare sagts vara att stämningsmannaföretagen 

inte har rätt att få sekretessbelagda uppgifter och inte heller bör få det. Ett stämningsmannaföretag 

bör därför inte få ut en uppgift om vistelseort av sociala myndigheter, om 

uppgiften omfattas av sekretess. Men vad betyder det sagda för exempelvis företagens möjligheter 

att få tillgång till fotografier på den sökte för att kunna verifiera att en viss person verkligen är 

den sökte? I det centrala passregistret som förs av Rikspolisstyrelsen och i vägregistret som förs 

av Vägverket finns fotografier som lämnats in av enskilda. Fotografierna omfattas av det nyligen 

förstärkta sekretesskyddet i 7 kap. 15 § andra stycket sekretesslagen som innebär att sekretess 

gäller, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående 

till den enskilde lider men. Skaderekvisitet är således omvänt vilket innebär att sekretess är huvudregel 

och den som begär att få ut ett fotografi måste redogöra dels för sin identitet, dels för 

syftet med sin begäran. Genom ändringen har det alltså blivit svårare för stämningsmannaföretag, 

och för den delen även andra, att den vanliga vägen få tillgång till fotografier från exempelvis 

Rikspolisstyrelsens centrala passregister. Samtidigt finns det ett starkt intresse av att rätt person 

blir delgiven av de auktoriserade stämningsmannaföretagen och särskilt när den som skall genomföra 

delgivningen är osäker på om en anträffad person, som dessutom vägrar att svara på frågor, 

verkligen är rätt person. Det vore i ett sådant läge olyckligt om stämningsmannaföretag inte skulle 

kunna få tillgång till ett fotografi som stöd för att delgivningshandlingen lämnas över till rätt person. 

Det finns alltså i fråga om fotografier ett uttalat och konkret behov av att stämningsmannaföretag 

får tillgång till sådana sekretessbelagda uppgifter. Som vi varit inne på tidigare bör något 

generellt undantag som innebär att auktoriserade stämningsmannaföretag ges tillgång till sekretesskyddade 

uppgifter i nuläget inte införas. Övervägande skäl talar dock för att auktoriserade 

stämningsmannaföretag ges en författningsreglerad tillgång till fotografier ur det centrala passregistret 

och vägregistret. En uppgiftsskyldighet bör således införas i passförordningen (1979:664) 

och i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister för sådana uppgifter till auktoriserade stämningsmannaföretag. 

4.2.6.11 Tystnadsplikt 

Någon allmän tystnadsplikt för andra än anställda vid myndigheter finns inte. Även om auktoriserade 

stämningsmannaföretag i huvudsak kommer att hantera uppgifter som inte omfattas av sekretess, 

kan det ändå vara så att stämningsmannaföretagen i sin verksamhet kommer att få tillgång 

till uppgifter som har med enskildas personliga förhållanden att göra. I vissa undantagsfall kommer 

också stämningsmannaföretagen att hantera fotografier som är sekretesskyddade (se avsnitt 

4.2.6.10). Det bör därför införas en tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam i ett auktoriserat 

stämningsmannaföretag. Tystnadsplikten är straffsanktionerad i 20 kap. 3 § brottsbalken. 

4.2.6.12 Personuppgifter 

I detta sammanhang bör uppmärksammas personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser till 

skydd för människors personliga integritet. Det är rimligt att anta att stämningsmannaföretagen 

55 (84)

på något sätt kommer att lagra personuppgifter i t.ex. register över pågående stämningsmannadelgivningar. 

Sådan lagring måste överensstämma med bestämmelserna i personuppgiftslagen. 

Lagen ställer bl.a. krav på att uppgifterna samlas in för ett särskilt ändamål och att uppgifterna 

inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in 

(jämför 9 §). När det gäller lagring av stämningsmannadelgivningar bör ändamålet med lagringen 

vara att personuppgifterna behövs för verksamheten i enlighet med lagen om auktoriserade 

stämningsmannaföretag. 

Datainspektionen är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen. Enligt 15 § personuppgiftsförordningen 

(1998:1191) skall Datainspektionen på begäran av en organisation som företräder en 

väsentlig del av de personuppgiftsansvariga inom en viss bransch eller inom ett visst område avge 

yttrande över förslag till överenskommelser vad avser behandling av personuppgifter inom branschen 

eller området (branschöverenskommelse). En sådan överenskommelse skulle, i likhet med 

den överenskommelse som gäller inom inkassobranschen, kunna förenkla och skapa goda förutsättningar 

för en korrekt hantering av personuppgifter i stämningsmannaföretag. 

När det sedan gäller de utdrag som den som erbjuds anställning eller uppdrag att utföra stämningsmannadelgivning 

lämnar till företaget finns ett förbud i 21 § personuppgiftslagen för andra 

än myndigheter att behandla personuppgifter som handlar om lagöverträdelser. Förbudet är dock 

inte undantagslöst och Datainspektionen kan meddela undantag från förbudet (9 § personuppgiftsförordningen 

[1998:119]). Ett sådant undantag, antingen i föreskriftsform eller i form av enskilda 

beslut, är alltså nödvändigt för att stämningsmannaföretag skall få behandla personuppgifter 

om lagöverträdelser. 

4.2.6.13 Finansiering av auktorisation och tillsyn 

Avgiftsfinansiering 

När det gäller finansiering av länsstyrelsens verksamhet enligt den nya lagen om stämningsmannaföretag 

så är vår uppfattning att den bör ske genom avgifter. Uppfattningen bygger på principen 

att företag som auktoriserats bör finansiera den ansvariga myndighetens kostnader för auktorisation 

och tillsyn. I praktiken avgiftsfinansieras också många tillstånds- och auktorisationsförfaranden. 

Ett exempel är Revisorsnämndens verksamhet att godkänna och auktorisera revisorer samt 

att utöva tillsyn enligt revisorslagen (2001:883). Ett annat exempel på avgiftsfinansiering är länsstyrelsernas 

verksamhet att tillståndspröva och att utöva tillsyn över företag som bedriver pantbanksverksamhet 

enligt pantbankslagen (1995:1000). Denna form av finansiering bör alltså gälla 

för den utpekade länsstyrelsens verksamhet att auktorisera stämningsmannaföretag samt att utöva 

tillsyn över företagen. Alternativet med skattefinansiering framstår, enligt vår mening, inte som 

lämpligt. 

När det sedan gäller hur avgifterna bör bestämmas bör det vara en fråga för regeringen eller den 

myndighet som regeringen bestämmer att besluta om. Det bör därför införas ett sådant bemyndigande 

i den nya lagen. Grundläggande är att avgiftsuttaget måste täcka länsstyrelsens kostnader 

för auktorisations- och tillsynsverksamheten (jämför 5 § avgiftsförordningen [1992:191]). I nuläget 

saknas utredning för att uppskatta hur stora arbetsinsatser och kostnader den nya verksamheten 

kan tänkas föra med sig. Länsstyrelsens arbete med dessa nya ärenden måste först utredas 

närmare innan avgifter för auktorisation och tillsyn kan fastställas. 

56 (84)

Däremot har vi diskuterat olika avgiftskonstruktioner. I det följande redovisar vi våra synpunkter 

och möjliga alternativ. 

Ansökningsavgift 

Länsstyrelsens kostnader för auktorisationsverksamheten finansieras lämpligen med en ansökningsavgift 

som motsvarar vad det kostar att handlägga ärendet. Om ansökningsavgifter finns bestämmelser 

i 10-14 §§ avgiftsförordningen (1992:191) som gäller om det är särskilt föreskrivet. 

Bestämmelserna innehåller bl.a. tio olika avgiftsklasser som var och en motsvarar en avgift mellan 

200 och 27 500 kr. Avgiftsklasserna bygger på kostnaderna för ett normalärende med olika tidsåtgång 

och baseras på en genomsnittlig timkostnad och tidsåtgång för prövning av ärenden i statsförvaltningen. 

Exempelvis innebär avgiftsklass 8 en handläggningstid inom tidsintervallet 13 

timmar 30 minuter och 19 timmar 59 minuter. Avgiftsklass 10 innebär en handläggningstid inom 

tidsintervallet 30 timmar och 69 timmar 59 minuter. 26 Att hänvisa till lämplig avgiftsklass i avgiftsförordningen 

är ett standardiserat och enkelt sätt att konstruera avgifterna som används vid 

många prövningsärenden inom statsförvaltningen. Ett exempel är att ansökningsavgiften för 

länsstyrelsens prövning av tillstånd att driva pantbanksverksamhet hänvisar till avgiftsförordningens 

bestämmelser om ansökningsavgifter (9 § pantbanksförordningen [1995:1189]). Alternativet 

till att hänvisa till avgiftsförordningen är att bestämma ansökningsavgiften för det särskilda ärendet. 

I detta fall alltså för prövning av en ansökan om auktorisation av ett stämningsmannaföretag. 

Det är i och för sig fullt möjligt men det enklaste är ändå att med hjälp av den beräknade handläggningstiden 

hänvisa till lämplig avgiftsklass i avgiftsförordningen. 

Tillsynsavgift 

För tillsynsavgifter finns inte några färdigberäknade avgiftsbelopp i avgiftsförordningen. Det går 

alltså inte att hänvisa dit i fråga om tillsynsavgifter och man måste göra beräkningar av länsstyrelsens 

egna kostnader för tillsynsverksamheten. Som vi redan sagt måste länsstyrelsens arbete med 

den nya tillsynsverksamheten först utredas närmare. Däremot kan man diskutera vem som bör 

fastställa avgifternas storlek och hur tillsynsavgifterna bör vara konstruerade. 

När länsstyrelsen i andra sammanhang tar ut tillsynsavgifter är avgifterna beslutade till belopp i 

förordning. Exempelvis tar länsstyrelsen ut en årlig avgift på 4 000 kr för finansiering av länsstyrelsens 

tillsyn enligt pantbankslagen (10 § pantbanksförordningen [1995:1189]). Länsstyrelsen 

fastställer alltså i regel inte egna tillsynsavgifter. Detta hänger möjligen samman med att länsstyrelserna 

är många och att det finns ett behov av enkelhet. Eftersom vi tänker oss att en enda länsstyrelse 

utövar tillsyn över de auktoriserade stämningsmannaföretagen finns inte samma behov. 

En ordning med att länsstyrelsen beslutar om tillsynsavgiften skulle alltså kunna fungera. 

När det sedan gäller hur tillsynsavgifterna bör vara konstruerade är vår uppfattning att dessa bör 

differentieras. Uppfattningen bygger på att stämningsmannaföretag har olika storlek och förutsättningar 

att bidra till finansieringen. Ett företag med stor omfattning på verksamheten bör bidra i 

högre grad än ett företag med liten verksamhet. Tillsynsavgifterna bör därför bestämmas i förhållande 

till omfattningen av företagets verksamhet med stämningsmannadelgivning. 

Alternativet till att länsstyrelsen fastställer tillsynsavgiften är att den beslutas till belopp i förordning. 

Även med ett sådant alternativ bör tillsynsavgiften differentieras med hänsyn till omfatt- 

26 Se Ekonomistyrningsverkets rapport Avgifter för prövning av ärenden En handledning för myndigheter (ESV 

2004:13) s. 27. 

57 (84)

ningen av företagets verksamhet med stämningsmannadelgivning. En sådan lösning skulle alltså 

förutsätta att differentieringen läggs fast i förordningen. Så görs exempelvis i fråga om de årliga 

avgifter som skall betalas för Finansinspektionens verksamhet (jfr. förordningen [2002:1042] om 

årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet). 

4.2.6.14 Konsekvenser 

Förslaget innebär att domstolar och andra myndigheter ges valfrihet i fråga om vem som kan anlitas för 

stämningsmannadelgivning enligt delgivningslagen. Verksamheten med stämningsmannadelgivning 

utsätts således för konkurrens som bör vara till gagn för de uppdragsgivande domstolarna 

och andra myndigheter. Den nödvändiga prispressen uppnås genom att gemensamma upphandlingar 

genomförs. I förlängningen kan det till och med bli aktuellt med statlig inköpssamordning i 

form av statliga ramavtal för delgivningstjänster som domstolar och andra myndigheter på ett enkelt 

och effektivt sätt kan avropa från. Skatteverkets upphandling visar att det är upp till 85 kr billigare 

med delgivning som utförs av privata uppdragstagare (avsnitt 4.2.5). Vi räknar därför med 

att myndigheternas kostnader för stämningsmannadelgivning kommer att minska med vårt förslag. 

En annan konsekvens av förslaget är att den auktoriserade verksamheten ställs under offentlig tillsyn. 

Det innebär att den som har synpunkter på hur sådan verksamhet sköts kan framföra dessa 

till länsstyrelsen som utövar tillsyn. Privat delgivningsverksamhet står inte under tillsyn idag trots 

att t.ex. kronofogdemyndigheterna använder sig av sådana alternativ i betydande utsträckning. 

Det är svårt att förutse konsekvenserna för polisens stämningsmannaorganisation men det bör 

dock ganska snart stå klart hur många uppdrag som polisen ändå får. Liksom hittills gällt för kronofogdemyndigheten 

kan även domstolarna försöka minska antalet uppdrag till polisen. Enligt 

vår bedömning kommer det emellertid även med en väl utvecklad och fungerande auktoriserad 

stämningsmannaverksamhet att finnas behov av offentlig stämningsmannaverksamhet vid svåra 

delgivningar. Det kommer också att behövas bistånd från polisen vid handräckning enligt 29 § 

andra stycket delgivningslagen. 

För stämningsmannaföretagen innebär förslaget att fler uppdragstagare än tidigare kan tänkas vara intresserade 

av att köpa tjänster av företagen. Å andra sidan innebär förslaget att stämningsmannaföretagen 

måste lägga ned arbete på ansökningar och årligen redovisa sin verksamhet. Företagen 

måste också bekosta utbildning av personal. Till detta kommer att företagen måste betala avgifter 

till länsstyrelsen för auktorisation och tillsyn. Sammantaget innebär det att företag som väljer att 

auktoriseras kommer att få en kostnadsökning. Det är rimligt att anta att kostnadsökningen i sin 

tur kommer att läggas på priset för stämningsmannadelgivning. När det gäller tillsynsavgifterna 

kan följande räkneexempel ges. Om man antar att länsstyrelsens tillsynskostnader uppgår till en 

miljon kr och att myndigheterna lämnar 250 000 uppdrag till stämningsmannaföretag, blir påslaget 

4 kr per uppdrag. Antagandet bygger på att kronofogdemyndigheterna under 2003 lämnade 

189 621 ärenden till privata delgivningsföretag. Det bygger vidare på att domstolarna kommer att 

anlita stämningsmannaföretag i större utsträckning än idag. Exemplet visar således att påslaget på 

varje delgivningsuppdrag kan förväntas bli marginellt. 

För länsstyrelsen innebär förslaget att den tillförs uppgifter med att auktorisera och utöva tillsyn 

över stämningsmannaföretag. Som vi redovisat tidigare bör denna verksamhet avgiftsfinansieras 

med full kostnadstäckning som mål. Förslaget innebär alltså inga ökade kostnader för staten. 

58 (84)

För personer som söks för delgivning innebär förslaget inga egentliga förändringar. Som tidigare 

nämnts innebär ändringarna dock att den som har synpunkter på hur auktoriserade stämningsmannaföretag 

sköter delgivningar kan framföra eventuella klagomål till länsstyrelsen. 

Sammantaget innebär förslagen att domstolarna kan välja det delgivningssätt som är billigast och 

mest effektivt. Vi räknar därför med att myndigheternas kostnader för stämningsmannadelgivning 

kommer att minska. Dessutom kan delgivningsproblemen minska. Detta kan i sin tur leda 

till att antalet inställda huvudförhandlingar minskar. Hur stor minskningen kan bli är svårt att uttala 

sig om. Med tanke på att delgivningsproblem är orsak till hälften av de inställda förhandlingarna 

innebär varje minskning av delgivningsproblemen en minskning av de inställda huvudförhandlingarna. 

4.2.7 Nämndemän och anställda vid tingsrätt 

I enkätundersökningen (bilaga 1) framgår att expeditionsvakter som är anställda vid tingsrätterna 

utför buddelgivningar åt domstolen med gott resultat. Frågan har därför väckts om även deras intyg 

kan ges samma bevisverkan som stämningsmän och andra befattningshavare enligt 24 § delgivningslagen. 

Det finns, som vi ser det, ingenting som hindrar att en sådan ordning införs. Särskilt 

gäller det eftersom nämndemän vid tingsrätterna redan har sådan behörighet. Vi har i vår 

verksamhet inte stött på att nämndemän utför delgivning. Nämndemännen bör därför bytas ut 

mot de personer som i praktiken utför delgivningar, dvs. tjänstemän vid tingsrätt exempelvis expeditionsvakter. 

En begränsning bör dock införas som innebär att det endast bör vara delgivningar 

för den egna tingsrättens räkning som stämningsmannabehörigheten gäller. Bedömningen 

av om en expeditionsvakt bör få sådana uppdrag bör göras av tingsrätten. Denna har också ansvar 

för att tjänstemannen får tillräcklig utbildning för att kunna utföra uppdragen på ett korrekt 

sätt. Med stämningsmannabehörigheten följer också rätten till uppgifter från fastighetsägare (26 § 

delgivningslagen) och rätten till uppgifter från arbetsgivare (27 § delgivningslagen). Vi har föreslagit 

att personer som är knutna till auktoriserade stämningsmannaföretag skall få rätt till tillträde 

till enskilt område (jämför 29 § delgivningslagen och avsnitt 4.2.6.8). Vi föreslår inte motsvarande 

rätt för tjänstemän vid tingsrätt. Skillnaden i befogenheter motiveras med att det auktoriserade 

stämningsmannaföretaget måste uppfylla vissa grundläggande krav för att få en auktorisation. 

Stämningsmannaföretagen måste vidare uppfylla vissa författningsreglerade krav i fråga om utbildningen. 

Stämningsmannaföretagen står dessutom under kontinuerlig tillsyn av länsstyrelsen. 

Detta gör att de auktoriserade stämningsmannaföretagens personal kan utrustas med mera vittgående 

befogenheter än personal som arbetar vid tingsrätterna. Det sagda innebär i praktiken att 

tjänstemän vid tingsrätt övertar den behörighet som idag tillkommer nämndemän i tingsrätt. Vi 

bedömer inte att några andra lagstiftningsändringar är nödvändiga för genomförande av förslaget. 

59 (84)

5 

5.1 

5.2 

Förslag till andra åtgärder 

Utbildning och informationsinsatser 

5.1.1 Delgivning i fokus i domstolssekreterarutbildningen 

Det finns mycket i vårt utredningsarbete som visar att personalen i domstolarna har goda kunskaper 

i delgivning och gedigen praktisk erfarenhet. Som det ser ut idag genomgår personalen 

delgivningsutbildning i både brottmål och tvistemål. Många domstolar tycker inte att det behövs 

mera utbildning (se enkätundersökningen i bilaga 1). 

För närvarande pågår ett arbete inom DV med att ta fram en utbildningsplan för domstolssekreterare 

och annan beredningspersonal i domstolarna. Vår uppfattning är att målet för utbildningen 

om delgivning bör vara att personalen skall vara fullt förtrogen med alla former av delgivning och 

vilka syften som ligger bakom respektive delgivningssätt. Som exempel på områden där mera utbildning 

behövs kan nämnas användning av telefon vid delgivning, surrogatdelgivning, förenklad 

delgivning och delgivning i utlandet. Utbildningen bör bygga på praktiska exempel och innehålla 

goda idéer om hur delgivningar lyckas. Med tanke på delgivningens stora betydelse skulle det också 

vara bra om problemet med inställda huvudförhandlingar kunde få särskild behandling i utbildningen 

för domstolssekreterare och annan beredningspersonal. Det kan lämpligen ske genom 

att det läggs in ett särskilt avsnitt om inställda huvudförhandlingar i den återkommande utbildningen. 

5.1.2 Inslag i fiskalsutbildningen 

För fiskalerna tror vi också att det är värdefullt om problematiken med inställda huvudförhandlingar 

i brottmål kunde ägnas egen uppmärksamhet och inriktas på att minska inställda förhandlingar. 

Det är angeläget att fiskalerna inför tingsrättstjänstgöringen får en påminnelse om de problem 

för enskilda och samhället som blir följden av inställda huvudförhandlingar i brottmål. Utbildningen 

kan innehålla handledning och exempel på när målet kan avgöras trots att den tilltalade 

uteblir. På samma sätt som för domstolssekreterare och annan beredningspersonal bör delgivningsfrågan 

få särskild belysning i fiskalsutbildningen. 

5.1.3 Information till allmänheten på Internet 

Många domstolar har idag egna hemsidor med information till allmänheten. På hemsidorna finns 

ofta avsnitt som behandlar vad det innebär att man har blivit kallad till domstol och vad som kan 

hända om man inte kommer. Som det ser ut i samhället idag används Internet i många olika 

sammanhang och vi ser det som värdefullt att denna informationsväg kommer till utbredd användning 

för att informera om vilka skyldigheter man har om man kallats till domstol. Det finns 

utmärkta möjligheter att på ett pedagogiskt och enkelt sätt förklara hur det går till när man blir 

kallad till domstol, vad som händer när man kommer till domstolen, vilka hjälpmedel som finns 

till skydd och stöd för målsägande och vittnen och vad som händer om man inte kommer till 

domstolen. Vi anser att detta sätt att informera bör tas tillvara och utnyttjas i större grad än vad 

som görs idag. 

Samarbete och arbetsmetoder 

5.2.1 Samverkansgrupper i delgivnings- och hämtningsfrågor 

Vårt utredningsarbete visar att det finns få men goda exempel på samverkansinitiativ mellan 

domstolarna och polismyndigheterna (se bilaga 1). Här finns enligt vår uppfattning en hel del att 

60 (84)

göra, inte minst av det skälet att domstolarna är skyldiga att med jämna mellanrum samråda med 

polismyndigheten beträffande vissa delgivningsfrågor (10 c § delgivningsförordningen 

[1979:101]). Särskilt domstolarna på de orter där erfarenheterna av polisens delgivningsverksamhet 

är mindre bra skulle kunna tjäna på ett samarbete. Det kan t.ex. gå till på det sättet att samverkansgrupper 

inrättas vid varje domstol där representanter från polisens stämningsmän och representanter 

från domstolen träffas regelbundet. Vid träffarna kan man diskutera aktuella problem 

och frågor och gemensamt försöka hitta lösningar. Ett första problem som samverkansgrupperna 

skulle kunna gripa sig an är att det inte verkar fungera problemfritt med den förenklade 

delgivningen i ordningsbotsfallen (se avsnitt 3.3.2 och 3.3.4). Samverkansgrupperna behöver 

inte inskränka sig till polisen och domstolarna utan kan på det sätt som också förekommer på olika 

håll i landet utsträckas till andra myndigheter som kommer i kontakt med personer som skall 

delges. När det gäller problematiken med förenklad delgivning i ordningsbotsfall bör även åklagarmyndigheterna 

delta i samarbetet. Även frivårdsmyndigheter och sociala myndigheter bör inbjudas 

i samarbetet om delgivningsfrågor. Om förslaget med auktoriserade stämningsmannaföretag 

går igenom, kan samarbete utsträckas till att omfatta även dessa företag. 

På samma sätt som vid delgivningar finns det en hel del att hämta i att anordna samverkansgrupper 

i hämtningsfrågor. När det gäller hämtning är det främst polisen på orten och domstolen som 

är berörda. En första arbetsuppgift för sådana grupper kan vara att upprätta lokala handlingsplaner 

vid hämtningar där informationen kan samlas om vem eller vilka som skall kontaktas vid en 

hämtning. Den lokala handlingsplanen kan sedan tjäna som underlag för hämtningar i framtiden. 

5.2.2 SMS till kallade personer 

Folktandvården har sedan maj 2002 ett journalsystem som är kopplad till en digital tidbok. Journalsystemsutvecklaren 

har ett samarbete med en mobiloperatör som tagit fram en tjänst som innebär 

att om det finns ett mobiltelefonnummer till patienten i systemet, skickas automatiskt ett 

SMS med påminnelse dagen före tandläkarbesöket. Påminnelsen är en service till patienterna men 

effekten har blivit att många fler kommer till sina bokade tandläkarbesök. Patienterna har reagerat 

positivt på påminnelserna eftersom de annars riskerat att få betala för tandläkarbesöket. Även om 

situationen med inställda huvudförhandlingar är annorlunda är uppslaget intressant inte minst om 

man vill använda den nya tekniken i domstolarna. En möjlighet är alltså att koppla en sådan tjänst 

till VERA. 

5.3 Handlingsplan för föreslagna åtgärder 

Det finns som vi ser det en hel del som kan göras på frivillig väg med syfte att minska de inställda 

förhandlingarna. De förslag som rör utbildning är främst för DV att begrunda inte minst i det arbete 

som pågår med att ta fram en utbildningsplan för domstolssekretare och annan beredningspersonal. 

Detsamma gäller våra förslag som gäller fiskalsutbildningen. Det finns anledning att 

samordna samverkansgrupperna centralt genom att DV tar fram ett grundmaterial som distribueras 

till stöd för grupperna. Det är sedan upp till var och en av domstolarna att sätta igång med 

samverkansgrupperna och leda arbetet framåt. 

61 (84)

6 

Rättstillämpningsfrågor – genomgång av några synpunkter 

från domstolarna 

6.1 Inledning 

Under vårt utredningsarbete har vi tagit tillfället i akt att diskutera med domare om inställda huvudförhandlingar 

i brottmål. Det har visat sig värdefullt inte minst av det skälet att det vid domstolarna 

finns uppslag och idéer om hur bestämmelser i rättegångsbalken kan tillämpas. Vi redovisar 

i det följande våra synpunkter i vissa särskilda frågor som har med inställda huvudförhandlingar 

att göra. Det vi nu redovisar kan förhoppningsvis tjäna som underlag för fortsatta diskussioner 

vid domstolarna. 

6.2 Häktning och hämtning 

Om den tilltalade inte går att nå med delgivning eller om han trots att han är delgiven uteblir från 

huvudförhandlingen, kan fråga uppkomma om han skall häktas. En förutsättning för häktning är 

i de flesta sådana fall att den tilltalade är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse 

i ett år eller däröver. Dessutom krävs att det finns risk för att den tilltalade avviker eller på något 

annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Enligt 46 kap. 15 § 3 rättegångsbalken skall rätten 

om den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen, som en sista utväg, häkta den tilltalade om 

det finns förutsättningar för det. 

Vid chefsdomarmötet i Tällberg uttalade en domare den uppfattningen att tingsrätterna var för 

restriktiva med att använda häktningsreglerna i utevarofall. En annan domare uttalade för sin del 

att på hans arbetsplats fanns det bara två alternativ när den tilltalade uteblev – om det inte gick att 

avgöra målet i den tilltalades utevaro, så skulle häktning ske. 

I förarbetena till rättegångsbalken sägs angående kravet att den misstänkte avviker eller på något 

annat sätt undandrar sig lagföring eller straff: Avvikande innebär, att den misstänkte i avsikt att 

undkomma förflyttar sig från sin bostadsort eller den ort, där han eljest uppehåller sig, så att hans 

inställande omöjliggöres eller försvåras. Med avvikande böra jämställas åtgärder, varigenom den 

misstänkte utan att lämna sin uppehållsort undandrager sig lagföring eller straff, t.ex. håller sig 

dold eller anlägger förklädnad eller på annat sätt förändrar sitt utseende (NJA II 1943 s. 320). 

En första fråga är om det kan finnas förutsättningar att häkta en person som inte går att delge 

kallelsen till huvudförhandlingen. Det rör sig ofta om personer som saknar fast bostad. Om skälet 

till att man inte hittar honom enbart är att han inte har en fast bostad, är det nog ofta svårt att 

hävda att han undandrar sig lagföring i lagens mening. Se t.ex. Bylund (Tvångsmedel I, 1993 s. 

112) där det beträffande personer i denna kategori sägs att de visserligen försvårar polisens och 

domstolarnas arbete men att det därmed inte är avgjort att svårigheterna är av den graden att 

flyktfara i lagens mening skall anses föreligga. 

Annorlunda kan det förhålla sig beträffande en person som har en fast bostad men som ändå inte 

går att delge eftersom stämningsmannen inte kan anträffa honom i bostaden. En sådan person 

kan enligt vår mening mycket väl anses undandra sig lagföring. Men här måste beaktas att häktning 

i en situation som denna kan vara en oproportionerligt ingripande åtgärd (jfr 24 kap. 1 § 

tredje stycket rättegångsbalken). Rätten bör i första hand överväga att söka delge stämning och 

kallelse med husrannsakan (28 kap. 2 § andra meningen rättegångsbalken). Om detta misslyckas, 

kan häktning övervägas. 

62 (84)

Slutligen har vi det fallet att den som är delgiven kallelse uteblir från huvudförhandlingen. Om 

det går att avgöra målet i den tilltalades utevaro, bör naturligtvis den möjligheten användas. Men 

om inte det går kan rätten stå inför valet att döma ut vite och kalla den tilltalade vid nytt förhöjt 

vite, att hämta den tilltalade med polis och att häkta den tilltalade. Ofta är viten i situationer som 

dessa gagnlösa och leder bara till en ny huvudförhandling som behöver ställas in (se Fitger, Rättegångsbalken 

II, 46:28). Valet står då mellan hämtning och häktning. I första hand bör den minst 

ingripande åtgärden hämtning övervägas. I synnerhet gäller det om detta är möjligt att utföra 

omedelbart utan att huvudförhandlingen ställs in. Annars har rätten att överväga om den tilltalade 

genom att utebli från huvudförhandlingen har undandragit sig lagföring i lagens mening. Ofta 

torde svaret på den frågan bli jakande. Beträffande ordningsföljden mellan rättens olika handläggningssätt 

se också prop. 2000/01:108 s. 20. 

6.3 Uppdelning av handläggningen 

En situation som är besvärlig att hantera är att en svårdelgiven person som återfaller i brott som 

exempelvis grov olovlig körning, brott mot knivlagen eller snatteri. När den tilltalade till slut är 

delgiven stämning och kallelse inträffar det ofta att det mellan delgivningen och huvudförhandlingen 

väcks ett nytt åtal. Om den tilltalade då uteblir från huvudförhandlingen, uppkommer fråga 

om rätten ändå kan avgöra målet i hans utevaro. Som framgår av vår enkätundersökning i bilaga 1 

förekommer det att tingsrätten i den situationen lägger upp ett nytt mål för det nya åtalet och 

dömer den tilltalade för de åtal som han blivit delgiven. 

Den bestämmelse som är tillämplig är 45 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen 

skall åtalen handläggas i en rättegång, om inte rätten finner att särskild handläggning är lämpligare. 

Det finns alltså ingenting som hindrar att rätten förfar på det sätt som beskrivits. Enligt vår 

mening är det en ändamålsenlig ordning; alternativet är ofta att lagföringen drar ut orimligt mycket 

på tiden och blir oproportionerligt resurskrävande. 

En annan vanlig situation är att åklagaren tar kontakt med tingsrätten och ber att en utsatt huvudförhandling 

skall ställas in av det skälet att den tilltalade är misstänkt för ytterligare brott. Tanken 

är att den tilltalade skall lagföras för alla brotten på en gång; det har fördelar när det gäller att bestämma 

påföljden. 

Av svaren på vår enkät framgår att många tingsrätters grundinställning är att fortsätta handläggningen 

av utsatta mål även om nya åtal är på gång (se bilaga 1). Vi är av samma mening. Hänsynen 

till andra personer som kallats till förhandlingen, till det kriminalpolitiska intresset av snabb 

lagföring och till intresset av att muntlig bevisning kan tas upp så snabbt som möjligt väger i regel 

tyngre än den tilltalades intresse av att få påföljdsfrågan bedömd i ett sammanhang. Vi anser att 

det endast i undantagsfall bör komma i fråga att ställa in en utsatt huvudförhandling av det skälet 

att det pågår förundersökning avseende ytterligare brott. 

6.4 Nya bevis från den tilltalade 

Från domarhåll har ifrågasatts hur rättsväsendet hanterar den situationen att den tilltalade strax 

före en utsatt huvudförhandling åberopar ett nytt vittne. I många fall leder detta till att åklagaren 

begär att förhandlingen skall ställas in för att förundersökningen skall kompletteras med förhör 

med vittnet. Frågan är hur domstolen skall ställa sig till en sådan begäran. 

Bestämmelser om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken. Under förundersökningen 

skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet. Dessutom skall målet under förundersökningen 

beredas så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen 

63 (84)

(23 kap. 2 § rättegångsbalken). Om det sedan åtal har väckts visar sig att det behövs ytterligare utredning, 

gäller enligt 23 kap. 23 § kapitlets övriga bestämmelser i tillämpliga delar. 

Det är rätten som har att besluta om en utsatt huvudförhandling skall ställas in. När rätten tar 

ställning till en sådan begäran från åklagaren har rätten naturligtvis att väga de skäl som åklagaren 

åberopar för sin begäran mot intresset av att en utsatt huvudförhandling hålls som planerat. Enligt 

vår mening bör det endast undantagsvis komma i fråga att ställa in en utsatt huvudförhandling 

för att förundersökningen skall kompletteras med förhör med ett nytt försvararvittne. Exempelvis 

bör det från åklagarhåll ofta åberopade skälet att man vill undvika mened inte räcka för att 

ställa in huvudförhandlingen. Samtal med det nya vittnet angående risken för mened kan hållas i 

samband med huvudförhandlingen. 

64 (84)

7 Ekonomiska konsekvenser 

Vi har föreslagit ett antal lagändringar med syfte att få ned antalet inställda huvudförhandlingar. 

Om författningsändringarna används på det sätt som är avsett, kan man räkna med att antalet inställda 

huvudförhandlingar minskar och därmed också kostnaderna för dem. Det är svårt att göra 

beräkningar av hur många förhandlingar som inte skulle behöva ställas in och hur stora besparingarna 

skulle kunna bli. RRV uppskattade 1994 den sammanlagda årliga kostnaden för inställda 

huvudförhandlingar till 67 miljoner kr enbart för rättsväsendet men kom fram till att de samhällsekonomiska 

kostnaderna sannolikt var avsevärt större (RRV: s rapport 1994:16). RRV menade 

också att om andelen inställda huvudförhandlingar kunde minskas från 25 till 10 procent, var den 

möjliga besparingen för rättsväsendet cirka 40 miljoner kr och den samhällsekonomiska besparingen 

givetvis större. RRV fann att kostnaderna för rättsväsendet var lägre när förhandlingen 

ställdes in i förväg än när den ställdes in samma dag som den skulle ha ägt rum; närmare 80 procent 

av de totala kostnaderna gäller inställda förhandlingar samma dag. RRV kom också till slutsatsen 

att det är tingsrätterna som drabbas av de största kostnaderna vid inställda huvudförhandlingar. 

Några nya beräkningar av kostnaderna för inställda huvudförhandlingar har inte gjorts. Man kan 

däremot konstatera att antalet förhandlingar som ställs in samma dag har ökat med fem procent 

under 10 år (se avsnitt 3.2.3). Med de slutsatser som RRV drog 1994 innebär det att det är de dyraste 

förhandlingarna som har ökat. Det skulle i sin tur alltså innebära att kostnadsbilden är mer 

dyster idag än för tio år sedan, trots att det totala antalet inställda huvudförhandlingar har minskat 

med tre procent. 

Ett av våra förslag innebär att stämningsmannaföretag skall kunna auktoriseras. Detta får naturligtvis 

ekonomiska konsekvenser som med hänsyn till valfriheten för den uppdragsgivande domstolen 

är svåra att beräkna. Sammantaget är meningen att domstolen skall välja det alternativ som 

kostar minst och som är mest effektivt. Vi räknar därför med att myndigheternas kostnader kommer 

att minska med vårt förslag. I avsnitt 4.2.6.14 utvecklas denna fråga ytterligare. 

Vi har i avsnitt 5 listat ett antal åtgärder som inte kräver författningsändringar. Många av åtgärderna 

som vi föreslår innebär inte några kostnadsökningar. Utbildning till domstolssekretare och 

beredningspersonal sker redan idag och våra förslag innebär inte annat än att problemet med inställda 

huvudförhandlingar uppmärksammas och tas in i utbildningen. Detsamma gäller för fiskalsutbildningen. 

När det sedan gäller samarbetet och arbetsmetoderna i rättskedjan har vi föreslagit att samverkansgrupper 

inrättas mellan främst domstolarna och polismyndigheterna. Arbetet i sådana grupper 

kan innebära att en del av domstolarnas resurser tas i anspråk. Den totala effekten – om arbetet 

leder till minskat antal inställda huvudförhandlingar – kan ändå förväntas bli en kostnadsminskning 

för staten och samhället i stort. 

65 (84)

8 

8.1 

Specialmotivering till lagförslagen 

Rättegångsbalken 

45 kap. 15 § rättegångsbalken 

Paragrafen behandlas i avsnitt 4.1.7 och reglerar hur kallelserna i brottmål skall vara utformade. 

Den nya utformningen innehåller två ändringar. Ändringen i andra stycket andra meningen innebär 

att en regel om vitesföreläggande har tagits bort. I fjärde meningen i samma stycke har bestämmelsen 

ändrats så att kallelserna alltid skall innehålla en allmän upplysning om att ett mål i vissa fall kan 

komma att avgöras trots att den tilltalade inte har kommit personligen till huvudförhandlingen. 

Bestämmelsen har även moderniserats språkligt. 

46 kap. 15 § rättegångsbalken 

Ändringen i första stycket första meningen innebär en språklig förenkling av bestämmelsen och att en 

hänvisning görs till nya 46 kap. 15 b §. 

46 kap. 15 a § rättegångsbalken 

Paragrafen behandlas i avsnitt 4.1. 

I bestämmelsens första stycke framgår det nya utredningskravet för handläggning av mål när den 

tilltalade inte är personligen närvarande vid förhandlingen. Rekvisitet ”kan saken utredas tillfredsställande” 

har här ersatts med att ”målet får avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, 

om det inte är nödvändigt att komplettera utredningen med frågor till den tilltalade och 

om det inte heller av något annat skäl krävs att han eller hon är personligen närvarande”. I avsnitt 

4.1.4. utvecklas närmare vad som avses med den nya lydelsen. 

Nuvarande första stycket 2 och 3 har förts över till den nya paragrafen 46 kap. 15 b §. 

I andra stycket anges undantagen och begränsningarna som har med den tänkta påföljden i målet 

att göra. Utgångspunkten är att rätten som huvudregel har möjlighet att döma ut påföljder och 

meddela övriga förordnanden i påföljdsdelen som är möjliga enligt brottsbalken. Avsnitt 4.1.5 innehåller 

en närmare beskrivning av det nya tillämpningsområdet vid utevarohandläggning. Ändringen 

innebär en utökning av tillämpningsområdet genom följande nyheter: 

• Rätten får möjlighet att döma ut upp till sex månaders fängelse mot dagens tre (se avsnitt 

4.1.5.2). 

• Rätten får möjlighet att förverka upp till sex månaders villkorligt medgiven frihet mot dagens 

tre (se avsnitt 4.1.5.4). 

• Rätten får möjlighet att överlämna den tilltalade till olika former av särskild vård såsom vård 

inom socialtjänsten och vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa (se avsnitt 

4.1.5.2). 

Från tillämpningsområdet undantas helt sluten ungdomsvård (se avsnitt 4.1.5.2). 

66 (84)

46 kap. 15 b § rättegångsbalken 

Paragrafen behandlas i avsnitt 4.1.5.3 och handlar om de två särskilda fallen där utevarohandläggning 

är möjlig. Innehållet har förts över från nuvarande 46 kap. 15 a § första stycket 2 och 3. 

Några sakliga ändringar är inte avsedda förutom att det nya utredningskravet, genom hänvisningen 

till 46 kap. 15 a § första stycket, skall gälla även i dessa fall. 

67 (84)

8.2 Delgivningslagen (1970:428) 

Allmänt 

Som framgår av avsnitt 4.2.1 har vår arbetsgrupp i en promemoria den 15 februari 2002 föreslagit 

en ny delgivningslag med annan systematik än den nuvarande. I promemorian finns också förslag 

till en ny delgivningsförordning. Promemorian har remissbehandlats och behandlas för närvarande 

av Justitiedepartementet. Med hänsyn till att det ännu inte finns något färdigbehandlat förslag 

utgår vi, när vi nu lämnar förslag till ytterligare ändringar, från den lydelse som delgivningsförfattningarna 

har idag. 

3 § delgivningslagen 

I fjärde stycket införs en definition av stämningsman som innebär att den som utför stämningsmannadelgivning 

åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag jämställs med stämningsman som 

förordnats av polismyndighet (avsnitt 4.2.6.8). 


Ett nytt andra stycke innehåller en hänvisning till lagen (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag. 


Paragrafen behandlas i avsnitt 4.2.6.8. Ändringen i första stycket innebär att orden ”i tjänsten” utgår. 

Det innebär att myndigheter kan uppdra även åt auktoriserade stämningsmannaföretag att utföra 

stämningsmannadelgivning (se också 6 § delgivningsförordningen [1979:101], avsnitt 2.4) . 

68 (84)

8.3 

1 § 

Lag (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag 

I paragrafens första stycke definieras stämningsmannaföretag och i avsnitt 4.2.6.2 utvecklas vem 

som kan ansöka om auktorisation och vad kravet på yrkesmässighet innebär. 

2 § 

Av första stycket framgår att auktorisationen är frivillig (se närmare om denna fråga i avsnitt 

4.2.6.2). 

Skälen för att en utpekad länsstyrelse bör besluta om auktorisation behandlas i avsnitt 4.2.6.7. 

3 § 

I paragrafens första stycke anges förutsättningarna för att auktorisation får beviljas. Förutsättningarna 

behandlas närmare i avsnitt 4.2.6.3. Närmare bestämmelser om vad en ansökan om auktorisation 

bör innehålla framgår av 1 § förslag till förordning (0000:000) om auktoriserade stämningsmannaföretag 

(se avsnitt 2.8). Om uppgifterna som lämnats i ansökan ändras, skall detta 

anmälas till länsstyrelsen inom en vecka (4 § förslag till förordning [0000:000] om auktoriserade 

stämningsmannaföretag, se avsnitt 2.8). 

Av 3 § i förslag till förordning [0000:000] om auktoriserade stämningsmannaföretag (avsnitt 2.8) 

framgår att länsstyrelsen skall göra kontroller av ledning och ägare med bestämmande inflytande i 

belastningsregistret och uppgifter för detta ändamål skall lämnas ut till länsstyrelsen (förslag till 

ändrad lydelse av 10 § förordningen [1999:1134] om belastningsregister, avsnitt 2.6). 

4 § 

I paragrafens första stycke regleras vilka krav som ställs på den som utför stämningsmannadelgivning 

åt ett auktoriserat stämningsmannaföretag dvs. personalen. Paragrafen behandlas i avsnitt 

4.2.6.4. 

I andra stycket finns en föreskriftsrätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer 

att meddela närmare föreskrifter om vad utbildningen för personal som arbetar med stämningsmannadelgivningar 

skall innehålla. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.2.6.6. 

5 § 

I paragrafen ges förutsättningar för de auktoriserade stämningsmannaföretagen att genomföra 

kontroller av personal som skall delta vid utförande av stämningsmannadelgivningar. Paragrafen 

behandlas i avsnitt 4.2.6.5. 

69 (84)

6 § 

Tystnadsplikten behandlas i avsnitt 4.2.6.11. 

7 – 11 §§ 

Paragraferna handlar om tillsyn, återkallelse av auktorisation samt överklagande och behandlas i 

avsnitt 4.2.6.9. 

12 § 

Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter. Frågan har behandlats i avsnitt 4.2.6.13. 

70 (84)

Bilaga1 – Enkätundersökningen 

Medverkande tingsrätter 

I juni 2004 skickade vi en enkät till 35 tingsrätter dvs. cirka hälften av landets tingsrätter. Anledningen 

till det stora utskicket var att vi ville få ett så brett underlag som möjligt och så stor geografisk 

spridning som möjligt. Tingsrätterna som valdes ut delades upp i tre grupper beroende på 

storlek och likalydande frågor skickades ut till alla grupper. Tanken med att dela upp tingsrätterna 

i tre olika grupper var för att se om det fanns några likheter eller olikheter i svaren som gick att 

koppla till tingsrättens storlek. 

Totalt svarade 29 tingsrätter (83%). I gruppen stora tingsrätter (mer än 9 000 inkomna mål 2003) 

svarade Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt och Stockholms tingsrätt. I gruppen medelstora 

tingsrätter (mer än 2 500 inkomna mål 2003) svarade Borås tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Linköpings 

tingsrätt, Luleå tingsrätt, Lunds tingsrätt, Sollentuna tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Uddevalla 

tingsrätt, Varbergs tingsrätt och Ångermanlands tingsrätt. I gruppen små tingsrätter (mindre än 

2 500 ink mål 2003) svarade Arvika tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Hässleholms tingsrätt, Karlskoga 

tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Kristinehamns tingsrätt, Lidköpings tingsrätt, Ljungby tingsrätt, 

Lycksele tingsrätt, Mora tingsrätt, Nyköpings tingsrätt, Södertälje tingsrätt, Tierps tingsrätt, Trelleborgs 

tingsrätt, Västerviks tingsrätt och Östersunds tingsrätt. Enkäten distribuerades och besvarades 

elektroniskt med hjälp av web-verktyget FindOut. 

Enkätfrågorna utformades med syfte att få reda på mer om de bakomliggande orsakerna till att 

brottmålsförhandlingar ställs in. Frågorna fokuserades därför på de orsaker som i tidigare undersökningar 

visat sig vara huvudskäl till att förhandlingar ställs in nämligen delgivningsproblem och 

problemet med att parter och andra kallade personer inte inställer sig till förhandlingarna. Enkäten 

innehöll 14 frågor inom de angivna områdena. Resultatet redovisas i nästa avsnitt under den 

rubrik som frågan eller frågorna går att hänföra till. 

Resultatet 

Stämningsmannaverksamheten 

1. Hur är erfarenheterna av polisens stämningsmannaverksamhet? Är de mycket bra, bra, mindre bra eller dåliga? 

Kommentera gärna. 

Den första frågan hängde samman med att vi ville veta mera om hur tingsrätterna uppfattar polisen 

som huvudman för stämningsmannaverksamheten och om det fanns några lokala skillnader i 

uppfattningarna. 

Om man slår ihop resultatet för alla tingsrätter oavsett storlek var det totala resultatet att drygt 

hälften var positiva genom att 10, 3 procent svarat att de är mycket bra och 44,8 procent att de är 

bra. Knappt hälften var missnöjda genom att 10,3 procent svarat att erfarenheterna är dåliga och 

34,5 procent att de är mindre bra. Grovt sett är alltså hälften nöjda och den andra hälften missnöjda 

med polisens stämningsmannaverksamhet. Om man delar upp resultatet efter tingsrätternas 

storlek kan man konstatera att det skiljer sig kraftigt åt mellan större och mindre tingsrätter. Stora 

och medelstora tingsrätter har generellt sett sämre erfarenheter av polisens stämningsverksamhet 

medan de små tingsrätterna är övervägande nöjda. 

71 (84)

De domstolar som har ansett att polisens stämningsmannaverksamhet fungerar mindre bra eller 

dåligt har pekat på att delgivningsärendena blir liggande alldeles för länge. Många har uppgett att 

delgivningsuppdragen redovisas för sent och först efter påstötning från tingsrätten. Några har 

uppgett att polisen många gånger nöjer sig med att avisera den sökte utan att några verkliga försök 

har gjorts att delge den sökte. Hindersbevis lämnas därför utan att några verkningsfulla försök 

gjorts att delge den sökte. Någon tingsrätt anser att delgivningsverksamheten fungerar bättre 

med civilanställda stämningsmän än när polismän utför delgivningar. 

Samarbete i delgivningsfrågor 

2. Har några insatser gjorts på det lokala planet för att förbättra samarbetet mellan andra myndigheter och domstolen 

i delgivningsfrågor? Kommentera gärna. 

Vi ville med denna fråga veta mera om samarbetet i rättskedjan i delgivningsfrågor. Särskilt hoppades 

vi på uppslag till samverkansåtgärder. 

På frågan om några insatser har gjorts på det lokala planet för att förbättra samarbetet i delgivningsfrågor 

har 65,5 procent svarat att det inte har förekommit och 34,5 procent att det har förekommit. 

Det är alltså endast en tredjedel av de tillfrågade domstolarna som har eller har haft något 

samarbete i delgivningsfrågor. 

Det är främst de stora tingsrätterna som har tagit initiativ till samarbete och det har då handlat 

om kontakter med frivårdsmyndigheterna, Skatteverket och de sociala myndigheterna. Stockholms 

tingsrätt har haft arbetsgrupper som sysslat med frågan och tingsrätten har ett nära samarbete 

med Kriminalvårdsmyndigheten i Stockholm. Domstolssekreterarna på en avdelning vid 

Stockholms tingsrätt har varit på besök på polismyndighetens delgivningscentral under våren 

2004 och det är meningen att personal från delgivningscentralen skall besöka tingsrätten under 

hösten. I de medelstora tingsrätterna har insatserna främst bestått i kontakter mellan tingsrätter 

och polismyndigheter för att komma tillrätta med brister. 

Vid en tingsrätt delger tingsrättens vaktmästare med mycket gott resultat. 

Privata delgivningsföretag 

3. Används privata delgivningsföretag och i så fall uppskattningsvis hur ofta? Används möjligheten mycket ofta, ofta, 

ibland eller aldrig? Kommentera gärna. 

4. Om privata delgivningsföretag används, hur är erfarenheterna av sådan delgivning? Är de mycket bra, bra, mindre 

bra eller dåliga? Kommentera gärna. 

Med dessa frågor ville vi få reda på tingsrätternas erfarenheter av möjligheten att använda privata 

delgivningsföretag. 

Övervägande delen av alla tingsrätter använder inte privata delgivningsföretag (89,7 procent). En 

mindre del 6,7 procent använder privata delgivningsföretag ibland. Bara en tingsrätt av de 29 som 

svarat använder sig av privata företag mycket ofta. 

Av de tingsrätter som använder eller har använt privata delgivningsföretag (fyra stycken) anser en 

att erfarenheterna är mycket bra och två att de är bra. Bland dessa tingsrätter framhålls att det är 

billigt och minst lika bra. En tingsrätt har dåliga erfarenheter och har därför slutat att anlita privata 

delgivningsföretag. 

72 (84)

Det finns tingsrätter som är missnöjda med polisens stämningsmannaverksamhet och därför 

överväger att anlita privata alternativ. Dessa tingsrätter har påpekat att det är ett problem att privata 

delgivningsföretag inte förfogar över stämningsmän. En tingsrätt anser att det är en nackdel 

att privata delgivningsmän inte kan anlitas för spikning. 

Förenklad delgivning i brottmål 

5. En av ändringarna som infördes 2001 var en möjlighet att använda förenklad delgivning i brottmål där den tilltalade 

delgetts information om förenklad delgivning redan i samband med föreläggande om ordningsbot. Hur ofta kan 

förenklad delgivning användas i dessa fall? Mycket ofta, ofta, ibland eller aldrig? Kommentera gärna. 

Anledningen till att vi ställde frågan var att vi ville veta om den nya möjligheten att använda förenklad 

delgivning i brottmål i ordningsbotsfallen kommit till användning (se avsnitt 3.1). Om 

inte, så ville vi veta varför. 

Övervägande del av alla tingsrätter har svarat att förenklad delgivning bara kan användas ibland 

(44,4 procent) eller aldrig (44,4 procent). Bara tre av 29 tingsrätter kan använda förenklad delgivning 

ofta eller mycket ofta. Sammantaget är det alltså nästan 90 procent av tingsrätterna som inte 

kan använda förenklad delgivning i brottmål. Resultatet ser likadant ut i små, medelstora och stora 

tingsrätter. 

Många av tingsrätterna anger att problemen ligger i att polismyndigheterna inte delger informationen 

om förenklad delgivning som är en nödvändig förutsättning för att delgivningssättet skall 

kunna användas i domstolen. Polisen skickar inte heller med delgivningskvitton som bevis för att 

informationen har delgetts. Ett flertal tingsrätter uppger att kontakter har tagits med både polis- 

och åklagarmyndigheterna för att rätta till bristerna. I ett svar pekas det också på att det behövs 

ytterligare utbildning hos polisen. 

Utbildning i delgivningsfrågor 

6. Skulle det behövas utbildningsinsatser i domstolen i fråga om delgivning? Kommentera gärna. 

Vårt syfte med frågan var att få reda på hur tingsrätterna ser på behovet av ökade utbildningsinsatser 

i delgivningsfrågor. 

Majoriteten av tingsrätterna har svarat att det inte behövs utbildningsinsatser i domstolen i fråga 

om delgivning (72,4 procent). Resten, 27,6 procent, anser att det behövs insatser. 

Ingen av de stora tingsrätterna (med undantag för någon avdelning) tycker att det behövs mera 

utbildning. En av de stora tingsrätterna anger att personalen har goda kunskaper i regelsystemen 

och gedigen praktisk erfarenhet av delgivningsfrågor. 

När det gäller delgivning i utlandet och möjligheterna att delge per telefon efterfrågar två tingsrätter 

mera utbildning. En tingsrätt har uppgett att det vore bättre och enklare om DV kunde skicka 

ut lathundar med jämna mellanrum. 

73 (84)

Vem är det som uteblir? 

7. En orsak till att huvudförhandlingar i brottmål ställs in kan vara att någon har uteblivit. Frågan är vem det är som 

uteblir. Uppskatta hur utevaron i dessa fall fördelar sig i procent mellan tilltalade, målsägande och vittnen. Kommentera 

gärna. 

I frågan bad vi att domstolarna skulle uppskatta vem det är som uteblir och tanken med frågan 

var att åtminstone översiktligt få en bild av mot vem eller vilka åtgärderna bör koncentreras. 

Svaren från tingsrätterna har pekat i en och samma riktning. Det är huvudsakligen den tilltalade 

som uteblir. Ett genomsnitt av de lämnade svaren visar att det i cirka 80 procent av fallen är den 

tilltalade som uteblir, i drygt 10 procent av fallen målsägande och i knappt 10 procent av fallen 

vittnen. 

Hämtning 

8. Hur är erfarenheterna av hämtning direkt till huvudförhandlingen? Är de mycket bra, bra, mindre bra eller dåliga? 


9. Hur är erfarenheterna av hämtning som beslutas i förväg? Är de mycket bra, bra, mindre bra eller dåliga? Kommentera 

gärna. 

Syftet med frågorna var att få reda på vad tingsrätterna har för erfarenheter av hämtning och att 

fånga upp problem eller synpunkter för vidare behandling. Vi delade upp frågan om domstolarnas 

erfarenheter i två beroende på om det handlar om hämtning direkt till huvudförhandlingen 

eller om det rör hämtning som beslutas i förväg. 

Överlag är tingsrätterna relativt nöjda med hämtningarna oavsett om det handlar om hämtning 

direkt till förhandlingen eller hämtning som beslutas i förväg. Resultatet är dock bättre för hämtningar 

som beslutas i förväg. 

Erfarenheter av hämtning direkt till huvudförhandlingen är bra (50 procent) eller mycket bra (7,1 

procent) medan 28,6 procent är mindre bra eller dåliga (14,3 procent). 

Erfarenheterna av hämtning som beslutas i förväg är bättre. Där har 10,3 procent svarat att erfarenheterna 

är mycket bra och 69 procent att de är bra medan 20,7 procent svarat att erfarenheterna 

är mindre bra. Ingen av tingsrätterna har tyckt att erfarenheterna av hämtning som beslutats 

i förväg är dåliga. 

Det har också framkommit att de stora tingsrätterna har sämre erfarenheter än de mindre tingsrätterna. 

I de stora tingsrätterna sägs att polismyndigheten saknar resurser att verkställa omedelbara 

hämtningar och om hämtningsförsök genomförts, så har de ofta misslyckats. 

Många tingsrätter pekar på problem med att beslutade hämtningar glöms eller prioriteras bort av 

polismyndigheten och att det vore önskvärt att det hos polismyndigheten fanns en särskilt utsedd 

person som höll kontakt med tingsrätten. Ett annat problem är att beslutade hämtningar fastnar 

hos polismyndigheten centralt och inte kommuniceras till det närpolisområde som skall verkställa 

hämtningen. Vänder man sig direkt till närpolisen fungerar det ofta mycket bättre. En del tingsrätter 

med stora upptagningsområden har uppgett att det är svårare att lyckas med hämtning där 

än med hämtning i ett mindre upptagningsområde. 

74 (84)

Samarbete i hämtningsfrågor 

10. Har några insatser gjorts på det lokala planet för att förbättra samarbetet mellan polisen och domstolen i hämtningsfrågor? 


Vi ville med frågan veta mera om samarbetet i rättskedjan i hämtningsfrågor. Vi hoppades också 

kunna fånga upp förekommande och väl fungerande samverkansåtgärder. 

Resultatet visade klart att det inte förekommer särskilt mycket samarbete mellan polismyndigheterna 

och domstolen (79,3 procent). Det samarbete som redovisas av tingsrätterna bygger på kontakter 

mellan polismyndigheterna och tingsrätterna. 

Utbildning i hämtning 

11. Skulle domstolspersonalen behöva utbildas mera i fråga om hämtning och möjligheten att döma den tilltalade i 

hans eller hennes utevaro? Är det någon särskild grupp som utbildningen i så fall bör riktas till? 

Vi ville med frågan få reda på om tingsrätterna ansåg att det finns något behov av utbildning i 

hämtningsfrågor. 

Svaret är entydigt från tingsrätterna att det inte behövs utbildning i hämtningsfrågor (92,6 procent). 

Bland de tingsrätter som har ansett att mera utbildning behövs har särskilt notarierna 

nämnts. En tingsrätt har uppgett att det vore bra med en lathund i hämtningsfrågor som uppdateras. 

En annan tingsrätt har pekat på att det är svårt att tillämpa utevarobestämmelsen i 46 kap. 

15 a § rättegångsbalken. 

Nya brott 

12. Hur ofta förekommer det att huvudförhandlingar i brottmål ställs in på grund av att den tilltalade misstänks för 

nya brott som anses böra lagföras tillsammans med de gamla brotten? Är det mycket ofta, ofta, ibland eller aldrig? 


13. I vilka fall anser ni att en huvudförhandling bör ställas in på grund av att den tilltalade misstänks för nya brott? 

Skälet till att vi ställde frågorna var att vi dels ville få en grov uppskattning av hur vanligt det är 

att brottmålsförhandlingar ställs in på grund av nya brott och dels ville vi få belyst i vilka situationer 

som mål ställs in. 

Resultatet av den första frågan visar att det vanligaste svaret från tingsrätterna är att det ibland förekommer 

att förhandlingar ställs in på grund av att den tilltalade misstänks för nya brott som anses 

böra lagföras tillsammans med de gamla brotten (86,2 procent). Av kommentarerna till frågan 

framgår att förhandlingen oftast ställs in efter begäran av åklagaren. 

Många tingsrätters grundinställning är att fortsätta handläggningen av utsatta mål även om nya 

åtal är på gång. Vad som enligt många är avgörande är om de nya brotten har någon betydelse för 

påföljden. Har de nya brotten betydelse bör förhandlingen ställas in. Det kan också vara aktuellt 

att ställa in, om den tilltalade är häktad eller om det är aktuellt att undanröja en utdömd påföljd 

med anledning av de nya brotten. Andra skäl för att ställa in förhandlingen är behov av försvarare 

eller komplettering av personutredningen eller att någon förhörsperson inte kan närvara vid den 

planerade förhandlingen. En tingsrätt har börjat göra så att de för notoriska återfallsbrottslingar 

lägger upp ett nytt mål för de nya stämningarna och dömer av delgivna stämningar för att sedan 

tillämpa 34 kap. brottsbalken i det nya målet. Många pekar också på att förhandlingar bara bör 

ställas in när åklagaren har väckt åtal eller väntas väcka åtal inom kort för de nya brotten. 

75 (84)

Andra tingsrätter anser att man nästan alltid eller i vart fall oftast bör ställa in förhandlingen eftersom 

det är viktigt och förenklar om man kan döma i ett sammanhang. 

Förslag till åtgärder 

14. Har ni några bra förslag till hur man kan få ned andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål? 

Den sista frågan om förslag på åtgärder för att få ned andelen inställda huvudförhandlingar syftade 

till att fånga upp de bra idéer som finns vid domstolarna och bearbeta dem vidare. Följande 

förslag har lämnats. 

• Utvidga möjligheten till förenklad delgivning att gälla för alla brottmål och andra personer än 

tilltalade. 

• Underlätta häktning av den som inte inställer sig till huvudförhandling 

• Effektivare delgivning 

• En bättre fungerande delgivningsmyndighet 

• Tillgång till fler lämpliga register för domstolarna 

• Möjlighet att döma i den tilltalades utevaro i större utsträckning, tillåta att man i utevaro kan 

döma en tilltalad till fängelse i upp till sex månader 

• Använda de medel som står till buds – främst att avgöra mål i den tilltalades utevaro och 

häktning av den tilltalade 

• Mindre restriktiva förutsättningar för häktning om den som uteblivit gjort så vid ett visst antal 

tillfällen 

• Använda telefonen mera i delgivningen och skapa en god kontakt med de kallade 

• Mer resurser till delgivningspersonalen 

• Ålägga polisen att lägga ned stor omsorg på att säkra delgivningsadresser och annan relevant 

information för delgivning 

• Hårdare granskning av begäran om att en förhandling skall ställas in t.ex. genom att låta Socialstyrelsen 

granska läkarintyg 

• Målen bör när de kommer in omgående sättas ut till förhandling och förhandlingen bör ligga 

nära i tiden 

• Bättre samordning mellan polis och åklagare och undersökning av förekomsten av pågående 

förundersökningar 

• Behålla domstolar på fler orter och behålla den polisiära organisationens närvaro på ett lokalt 

plan 

• Se över bestämmelsen i 46 kap. 15 a § rättegångsbalken om att saken skall vara tillfredsställande 

utredd 

• Utökade möjligheter för domstolen att särskilja flera åtal mot samma tilltalade 

• Åklagaren bör få möjlighet att lägga ned åtal som inte bedöms kunna påverka påföljden annat 

än ytterst marginellt 

76 (84)

• Hämtning i uppseendeväckande former 

• Som misstänkt för brott bör man ha skyldighet att hela tiden hålla rättsväsendet underrättat 

om sin adress och sitt telefonnummer 

Av de listade förslagen återkommer några av förslagen flera gånger. Det vanligaste förslaget är att 

möjligheterna att döma den tilltalade i utevaro bör utökas. På en andra plats hamnar förslaget att 

utöka möjligheterna till förenklad delgivning i brottmål och på en tredje plats är förslaget att utöka 

möjligheterna till häktning av tredskande tilltalade. 

77 (84)

Bilaga 2 - Domardiskussioner 

Den 13 och 14 maj 2004 hölls ett chefsdomarmöte i Tällberg där ett 40-tal chefsdomare från 

Svea hovrätts domkrets deltog. Vid mötet redogjorde vi för läget i fråga om inställda huvudförhandlingar 

och även för hur det sett ut under de tio senaste åren. Efter genomgången vidtog 

gruppdiskussioner där frågor om samarbete i rättskedjan, lagändringar, arbetsmetoder i domstolarna, 

utbildning och information diskuterades. 

Många grupper föreslog en ökad användning av privata delgivningsföretag. De grupper som hade 

erfarenheter av sådana delgivningar framhöll att de visat sig effektiva. En fördel med de privata 

delgivningsföretagen framhölls vara att endast framgångsrika delgivningar behöver betalas. 

Ett annat förslag var att varje domare skulle ha en egen stämningsman. Detta förekommer enligt 

uppgift i Finland. En variant av förslaget var att man skulle kunna knyta en eller ett par stämningsmän 

till domstolen. På det viset skulle samarbetet kunna stärkas. Det var många som höll 

med om att samarbetet mellan tingsrätten och delgivningsorganisationen på orten behöver förbättras. 

Speciellt gäller det svårdelgivna personer. När det gäller personer som medvetet håller sig 

undan bör man också ta till husrannsakan i flera fall än idag. Om man genom bättre samarbete 

kan få personer delgivna snabbare minskar också risken för att tilläggsstämningar kommer in och 

försenar handläggningen. 

Många framhöll att det vore bra om möjligheten att använda förenklad delgivning i brottmål 

kunde utökas. 

Det framkom även önskemål om att det borde utredas om det är möjligt att överlämna åt polis 

och åklagare att delge handlingar till målsägande, tilltalade och vittnen. Enligt uppgift förekommer 

detta i Tyskland. 

I domstolarna finns på många håll ett starkt engagemang för att få personer som kallats till förhandlingar 

att komma. Domstolssekreterare och notarier tar med sig delgivningsuppgifter hem 

efter arbetstid och försöker få tag på personer per telefon kvällstid. Många gånger är det lättare 

att få tag på personerna på kvällarna och det har ofta en lugnande inverkan att få tala med någon 

som vet hur det kommer att gå till vid förhandlingen och som t.ex. kan upplysa om möjligheten 

till medhörning m.m. Ett sätt att vidareutveckla det arbete som redan utförs idag är att sprida 

dessa erfarenheter genom att en eller några personer vid domstolen specialiserar sig i frågan. Personen 

eller personerna kan finnas som stöd och t.ex. ta fram checklistor med stalltips om möjliga 

vägar att få tag i personer. 

Rent allmänt fanns en uppfattning att det i domstolssekreterarutbildningen bör vara stark fokus 

vid delgivningsfrågorna och vilka möjligheter som finns för att komma tillrätta med svårdelgivna 

personer. 

Många i diskussionsgrupperna ansåg att utevarobestämmelsen i 46 kap. 15 a § rättegångsbalken är 

svårtolkad och att rättsläget bör förtydligas. Det finns också oklarheter i fråga om möjligheten att 

döma i utevaro, om den tilltalade har en pågående påföljd. Flertalet som deltog i diskussionerna 

ansåg också att det borde vara möjligt att döma till sex månaders fängelse i den tilltalades utevaro. 

Många ansåg att det borde införas en möjlighet att häkta personer som uteblir från förhandlingen 

och som är åtalade för lindriga brott. Typfallet är upprepade fall av grov olovlig körning. Det 

78 (84)

framkom också att domstolarna på vissa håll är restriktiva, enligt någon till och med för restriktiva, 

med att tillgripa häktning även när detta är möjligt. 

En del ansåg att kallelserna bör förändras så att man tar bort det dubbla budskapet om personlig 

inställelse och upplysningen att målet kan dömas trots att han eller hon uteblir. För att inskärpa 

kallelsernas betydelse framfördes förslaget att kallelserna också bör innehålla upplysning om att 

den tilltalade kan häktas om han eller hon inte dyker upp. 

Det framkom i diskussionerna att det kan finnas skäl att höja vitena. Domstolarna har idag olika 

vitesbelopp och beloppen varierar mellan 2 000 och 3 000 kr till första rättegångstillfället. 

Många ansåg att det borde vara möjligt att dela upp handläggningen i brottmål vid flera åtal. Typfallet 

är en mängd och hela tiden inströmmande åtal för grov olovlig körning som annars riskerar 

att aldrig få ett avslut. 

För att komma tillrätta med att förhandlingar ställs in sent på grund av att ny bevisning åberopas 

framfördes i en av grupperna ett förslag om att en dialog förs med exempelvis försvararna på orten 

om vikten av att bevisning åberopas i god tid före huvudförhandlingen. Sådan bevisning skulle 

även kunna avvisas. 

79 (84)

Bilaga 3 - Nordiska utevarobestämmelser 

Danmark 27 

I Danmark finns det olika sätt att lagföra brott. Ett är lagföring av erkända brott – ”tilståelsessager” 

– där ett förenklat förfarande tillämpas (§ 922 retsplejeloven). I sådana mål väcks inte åtal 

och målen avgörs av ensamdomare. I dessa fall prövas endast om erkännandet stöds av övriga 

omständigheter t.ex. av uppgifterna i ett rättsintyg. Den misstänkte hörs om händelsen men i övrigt 

förekommer inte annan muntlig bevisning. Åklagaren och den misstänkte skall ha gett sitt 

samtycke och rätten får inte ha betänkligheter att avgöra saken utan full prövning. Skulle rätten 

ha betänkligheter ställs rättsmötet in, åklagarmyndigheten får väcka åtal och saken får avgöras efter 

full bevisprövning. 

Handlar det bara om bötesbrott räcker det med en ensamdomare och enligt utevarobestämmelsen 

för dessa mål läggs utevaro den tilltalade till last dvs. kommer den tilltalade inte, så anses han 

eller hon ha erkänt brottet (§ 934). 

Om det inte är fråga om rena bötesbrott hålls förhandlingar med full bevisprövning. Utevarobestämmelsen 

som gäller dessa mål finns i retsplejelovens § 847 stk. 3. 2002 genomgick stk. 3 nr. 4 

förändringar som syftade till att domstolarna i högre grad skulle kunna döma den tilltalade även 

om han eller hon inte har kommit till förhandlingen och inte heller har samtyckt till att målet tas i 

utevaro. Samtidigt infördes en oinskränkt rätt för den tilltalade att efter en sådan dom få målet 

återupptaget till ny behandling (”genoptagelse”). Ändringarna innebar i huvudsak att användningsområdet 

i nr. 4 utvidgades från fängelse 30 dagar till fängelse tre månader. Den nya begränsningen 

till fängelse tre månader innebär att flera typer av brott faller inom tillämpningsområdet 

för bestämmelsen. Ett exempel är misshandelsbrott. 28 

En annan ändring som infördes 2002 är att den tilltalades uppgifter från förundersökningen får 

läsas upp under förhandlingen på initiativ från försvararen (§ 877 stk. 3). Om åklagaren eller försvararen 

finner att det är av avgörande betydelse för värdering av skuld- eller påföljdsfrågan att 

den tilltalade hörs muntligen inför rätten får detta framföras till rätten som har att avgöra om det 

är försvarligt att genomföra förhandlingen. 29 Det ställs däremot inga krav på att den tilltalade 

skall ha erkänt. Då skall saken hanteras som en ”tilståelssesag” enligt § 922 och inte med fullsutten 

rätt. När utevarobestämmelsen enligt § 847 skall tillämpas har alltså normalt den tilltalade 

förnekat gärningen och åklagaren skall föra bevisning om hans eller hennes skuld. 

Ändringarna i § 847 gjordes för att effektivisera arbetet vid domstolarna och för att använda resurserna 

bättre. Domar som meddelas när den tilltalade inte är närvarande kallas för ”udeblivelsesdomme”. 

Ändringarna tillkom efter ett gemensamt framtaget förslag från Advokatrådet, 

Dommerforeningen och Rigsadvokaten. 30 

27 Framställningen bygger på Retsplejeloven (lov om rettens pleje), Forslag till lov om aendring af retsplejeloven 

(Udeblivelsesdomme i straffesager, den fulde tekst fremsat den 30. januar 2002 af justitsministeren (Lene Espersen), 

Rigsadvokaten Informerer Nr 22/2002 och Rigsadvokatens rapport den 26 oktober 2004 (dnr RA-2003-120-0007). 

28 Brottstypen ”vold” nämns särskilt i ”bemaerkningarna” till lagförslaget. 

29 Detta framgår också av ”bemaerkningarna”. 

30 Rigsadvokaten är den danska riksåklagaren. 

80 (84)

Huvudprincipen är alltså att rätten gör en full prövning av bevisen i målet trots att den tilltalade 

inte kommer. Som grundläggande krav gäller enligt § 847 stk. 3 att den tilltalades närvaro inte är 

nödvändig. När det gäller försvarligheten i att ta ett mål till avgörande uttalade Justitsministeriet i 

samband med ändringarna att också mera komplicerade brott än tidigare skall kunna tas till avgörande. 

Rätten kan därför ta saken till avgörande även om det inte kan uteslutas att den tilltalades 

utsaga kan ha betydelse för skuld- eller påföljdsfrågan. 31 Hänsynen till att få den tilltalades förklaring 

inför rätten får alltså vika för intresset av sakens avgörande. Ministeriet förutsatte att lagändringarna 

skulle innebära en ökad användning av § 847 stk. 3. 

Försvarare måste alltid finnas om det är fråga om att döma ut fängelsestraff (§ 731). 

Målet kan också tas till avgörande om det finns samtycke från den tilltalade och det inte är fråga 

om längre straff än sex månaders villkorligt fängelse (§ 847 stk. 3 nr. 3). Villkorligt fängelse innebär 

att den tilltalade inte behöver verkställa fängelsestraffet om han eller hon inte återfaller i brott 

inom ett till två år. 

Rätten kan alltid ta målet i utevaro om den tilltalade kan väntas bli frikänd (§ 847 stk. 3 nr. 5). 

Efter det att en ”udeblivelsesdomme” meddelats har den tilltalade rätt att få målet återupptaget 

till ny behandling (§ 987). Detta måste begäras inom fyra veckor från det att den tilltalade har delgetts 

domen. Om målet tas upp till ny behandling kan bevisupptagningar som gjorts i anslutning 

till den första förhandlingen användas vid den nya förhandlingen. Rätten att få målet behandlat 

på nytt är oinskränkt. Att återvinningsmöjligheten gjordes oinskränkt var en nyhet vid ändringarna 

2002 och gjordes bl.a. för att uppväga utökningen av användningsområdet för § 847 stk. 3 nr. 

4. Det krävs alltså inget särskilt skäl för att få målet återupptaget utan det räcker med en begäran. 

Rigsadvokaten har gjort en utvärdering av hur de nya bestämmelserna i § 847 kommit till användning. 

Utvärderingen bygger på att polis- och åklagarmyndigheterna fortlöpande rapporterat 

om tillämpningen av bestämmelsen under 2003. De försiktiga slutsatserna i rapporten är att den 

utökade möjligheten kommit till mindre användning än tänkt men att den i vart fall inte har gett 

upphov till några särskilda problem. Den oinskränkta återupptagandemöjligheten användes bara i 

ett fåtal fall. Bara i fyra fall av 85 begärde den tilltalade att målet skulle tas på nytt. 32 

Norge 33 

Till att börja med finns det tre olika sätt att lagföra brott. Ett är genom ”forelegg” som kan jämföras 

med det svenska ordningsbotsföreläggandet. Det andra sättet är lagföring genom ”tilståendedom” 

som bygger på att den misstänkte har erkänt och att erkännandet styrks av annan utredning. 

Den misstänkte måste samtycka till domen och rätten får inte ha några betänkligheter att 

meddela domen. Sådan dom meddelas utan åtalsbeslut och utan huvudförhandling. Det tredje 

sättet innebär att åklagaren väcker åtal och att rätten håller huvudförhandling. Det vanliga i det 

sista fallet är att den tilltalade har en försvarare och det norska systemet liknar i så vida mån det 

danska. 

31 Jämför Karnovs Lovsamling. Retspleje og Strafferet, 1997-. 

32 Rigsadvokatens rapport den 26 oktober 2004 (journal nr. RA-2003-120-0007). 

33 Framställningen bygger på Lov 1981-05-22: Lov om rettergangsmoten i straffesaker (Straffeprosessloven) och 

Hans Kristian Bjerke och Erik Keiserud Straffeprosessloven, Kommentarutgave, bind II, tredje utgåvan (2001) och 

Johs Andenaes Norsk Straffeprosess bind 1 och 2, utgave 2000. 

81 (84)

Den norska utevarobestämmelsen finns i § 281 lov om rettergangsmoten i straffesaker (straffeprocessloven). 

Enligt bestämmelsen finns det under vissa förutsättningar möjligheter att döma 

den tilltalade trots att han eller hon uteblir. Den norska straffprocesslagen vilar på samma grund 

som den svenska rättegångsbalken nämligen att rätten har en skyldighet att se till att målet blir utrett 

(§ 294). 

Det är ett generellt villkor att den tilltalade stämts och kallats till rätten på ett riktigt sätt. 34 Villkoren 

i övrigt för att få meddela en utevarodom är att: 

1. Det måste gälla en straffbar handling där åklagaren inte kommer att yrka fängelse i mer än 

ett år. Vanligtvis kommer åklagarens förslag till påföljd under slutpläderingen och alltså 

efter det att bevisföringen är avslutad. För att saken skall kunna avgöras när den tilltalade 

uteblir måste åklagaren redan när förhandlingen börjar upplysa om att inte mer än ett års 

fängelse kommer att yrkas. Eventuellt kan åklagaren nöja sig med att upplysa att förutsättningarna 

är uppfyllda för att ta målet till avgörande. Ändrar åklagaren uppfattning under 

bevisföringen, eller har rätten en annan uppfattning, får förhandlingen ställas in. Den 

tilltalade får då hämtas till den nya förhandlingen. Rätten är inte bunden av åklagarens påstående 

om lämpligt straff. Det innebär att kommer rätten efter överläggningen fram till 

att fängelsestraffet skall vara längre än ett år är det inget hinder att döma ut det. Men här 

bör rätten enligt förarbetena i stället fortsätta huvudförhandlingen med den tilltalade närvarande. 

Rätten bör göra på samma sätt om den anser att åklagarens yrkande om påföljd 

varit för mild. Om det är fråga om flera brott, så är det den sammanlagda strafftiden som 

är avgörande. I förarbetena till bestämmelsen framhålls också att möjligheten att meddela 

utevarodom inte bör användas för unga förstagångsförbrytare om åtalen gäller flera och 

grova brott. Påföljden ”forvaring” kan inte dömas ut i utevaro. ”Forvaring” är en ny frihetsberövande 

påföljd för allvarlig brottslighet som infördes 1 januari 2002. Påföljden är 

tänkt för psykiskt sjuka eller dem som löper stor risk att återfalla i brott. Brottslingar som 

är dömda till ”forvaring” placeras på speciella avdelningar på fängelser där vård och förvaring 

anpassas till den dömdes speciella förhållanden. En tilltalad kan dömas till psykisk 

tvångsvård i utevaro och handläggning av ”inndragning” eller ”mortifikasjon” kan också 

ske. Tilläggsstraff och särreaktioner räknas inte in i begränsningen till ett års fängelse. Vid 

”samfunnsstraff” (som ersatte samhällstjänst vid en reform 2001) är det alternativa fängelsestraffet 

avgörande för om målet kan tas i utevaro. 

2. En tvingande förutsättning för utevarodomar är att den tilltalades närvaro inte är nödvändig 

för sakens upplysning. Avgörande är vilken bevisning som finns i målet. Bland annat 

är det av betydelse om det finns en förklaring från den tilltalade som kan läsas upp 

från en polisrapport eller en rättsbok. De nödvändiga upplysningarna gäller i första hand 

skuldfrågan men kan också gälla påföljdsfrågan. Om det är så att den tilltalade har gett en 

förklaring i saken under förundersökningen och det inte finns upplysningar som tyder på 

att han eller hon skulle ha ändrade eller nya uppgifter att komma med, så talar det för att 

målet bör avgöras och att förklaringen bör läsas upp vid förhandlingen. Viss återhållsamhet 

är påbjuden. Har den tilltalade en försvarare kan upplysningar från denne vara tillräckliga. 

3. För det tredje krävs att den tilltalade antingen har samtyckt till att saken behandlas i hans 

frånvaro, eller att den tilltalade har uteblivit utan att det är upplyst eller sannolikt att han 

34 Det finns ett undantag från denna huvudregel nämligen där den tilltalade har avvikit efter det att stämningen delgetts. 

I sådana fall behöver kallelsen inte delges (§§ 84 och 251 Straffeprosessloven). Detta motsvarar vad som gäller 

enligt svenska bestämmelser (46 kap. 15 a § första stycket andra punkten rättegångsbalken). 

82 (84)

eller hon har laga förfall eller slutligen, att han eller hon har avvikit efter det att åtalsbeslutet 

har delgetts honom. Ofta kan situationen vara den att den att man inte vet varför den 

tilltalade inte kommer till huvudförhandlingen. Det hindrar dock inte att målet tas till avgörande. 

För att förhandlingen skall ställas in på grund av laga förfall krävs att det finns 

konkreta upplysningar som talar för det. Samtycke till att målet tas i utevaro lämnas till polisen 

under förundersökningen eller till rätten. Det är inte nödvändigt att samtycket lämnas 

vid en förhandling inför rätten. Däremot skall samtycket ha lämnats före förhandlingen. 

För att anse att någon har avvikit räcker det inte med att rätten inte hittar den tilltalade 

eller att han eller hon rest iväg på okänd ort. Det krävs att det finns utredning till stöd för 

att den tilltalades medvetet håller sig undan. 

Begränsningarna i möjligheten att döma den tilltalade i utevaro har tillkommit till skydd för den 

tilltalade. Frikännande dom kan därför alltid meddelas. Detsamma gäller vid avvisning av åtal. 

I likhet med det danska systemet kan den tilltalade begära att saken behandlas på nytt. Enligt de 

norska bestämmelserna är möjligheten begränsad till om den tilltalade kan göra sannolikt att det 

fanns laga förfall och han eller hon inte kan lastas för att meddelandet om förfallet inte kunde ges 

i tid. Detsamma gäller om den tilltalade gör sannolikt att han eller hon inte hade avvikit. Om den 

tilltalade hade lämnat sitt samtycke till att målet dömdes, så kan målet däremot inte behandlas på 

nytt. 

En begäran om ny behandling av målet skall ges in inom överklagandefristen och frågan om det 

ska ske en ny behandling, avgörs av ensamdomare och utan muntlig förhandling. 35 Om målet tas 

upp igen, sätts det ut till huvudförhandling på nytt och kommer den tilltalade inte till den nya 

förhandlingen står den första domen fast. 

Den tilltalade kan också på vanligt sätt överklaga utevarodomen. Om domen både återvinns och 

överklagas, avgörs först frågan om återvinning och överklagandet får vänta medan återvinningen 

prövas. Om målet tas upp till ny behandling, så faller överklagandet. Om begäran skulle avslås, 

löper en ny överklagandefrist. 

Finland 36 

Bestämmelser om prövning och avgörande av brottmål trots den tilltalades utevaro finns i 11-13 

§§ i lag om rättegång i brottmål från 1997. 

Som förutsättning gäller att den tilltalades närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet. 

Den tilltalade skall också ha kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd. I förarbetena uttalas 

att bestämmelsen är tänkt att tillämpas där den tilltalade under förundersökningen har erkänt 

att han begått den gärning som avses i åtalet. Likaså är bestämmelsen tänkt att tillämpas när ett 

normalstraff har stabiliserats för det aktuella brottet och de övriga frågorna är sådana att svarandens 

närvaro och ställningstaganden endast i mycket ringa mån påverkar avgörandet. I sådana fall 

kan den tilltalade dömas till böter eller fängelse i högst tre månader och till en förverkandepåföljd 

35 Begäran kan avslås utan att kommunikation sker med motparten. Om den inte avslås skall den föreläggas motparten 

för yttrande. Rätten kan också inhämta andra upplysningar eller hålla bevisupptagning. 

36 Framställningen bygger på Lag om rättegång i brottmål (11.7.1997/689) och Justitieministeriet, Lagberedningsavdelningens 

publikation 6/1997. I den sistnämnda publikationen ingår regeringens proposition gällande reformen (RP 

82/1995), lagarnas parallelltexter, lagutskottets betänkande (LaUB 9/1997) samt de lagtexter som har publicerats i 

Finlands författningssamling. 

83 (84)

omfattande högst 10 000 euro. Fängelsestraffet kan vara villkorligt eller ovillkorligt och domstolen 

kan i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff döma den tilltalade till samhällstjänst. Utöver 

straffet kan domstolen också besluta om andra påföljder. Domstolen kan förordna att ett tidigare 

villkorligt fängelsestraff skall bli ovillkorligt och domstolen kan också förklara villkorligt medgiven 

frihet förverkad eller bestämma att ett straff som är gemensamt med ett tidigare straff skall 

utdömas. 

Om den tilltalade har dömts till straff eller förverkandepåföljd men haft laga förfall och inte kunnat 

anmäla det i tid, har han rätt att få målet behandlat på nytt genom en anmälan till domstolen 

inom 30 dagar. Styrker den tilltalade inte sitt laga förfall, skall målet inte tas upp till prövning. 

Ett åtal eller något annat yrkande kan ogillas trots svarandens utevaro. 

Med den tilltalades samtycke kan målet prövas och avgöras trots hans utevaro, om han har kallats 

till domstolen vid äventyr av sådan påföljd och hans närvaro inte är nödvändig för utredningen 

av målet. Den tilltalade måste ha lämnat sitt samtycke till domstolen. Det sker genom att den tilltalade 

underrättas om denna möjlighet i kallelsen. I sådana fall kan den tilltalade dömas till fängelse 

i högst sex månader. 

Dessa bestämmelser tillämpas också om den tilltalade utan lov avlägsnar sig under förhandlingen. 

84 (84)

Inställda huvudförhandlingar i brottmål II - Högsta domstolen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?