Förnyad arbetslivsinriktad rehabilitering ... - Statskontoret

2002/135-5 

Förnyad 

arbetslivsinriktad 

rehabilitering 

- måluppfyllelse

MISSIV 

DATUM DIARIENR 

2005-08-24 2002/135-5 

ERT DATUM ER BETECKNING 

2002-03-27 S2002/2762/SF 

Regeringen 

Socialdepartementet 

103 33 Stockholm 

Uppdrag att följa och utvärdera förnyelsen av den 

arbetslivsinriktade rehabiliteringen 

Regeringen gav den 27 mars 2002 Statskontoret i uppdrag att följa och 

utvärdera Arbetsmarknadsstyrelsens och dåvarande Riksförsäkringsverkets 

insatser för att förnya den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. 

Bifogade promemoria ”Förnyad arbetslivsinriktad rehabilitering – måluppfyllelse” 

utgör en första del i Statskontorets slutredovisning och består 

av en utvärdering av förnyelsearbetets måluppfyllelse. Statskontoret avser 

att lämna en slutrapport av uppdraget senast i november 2005. 

Direktör Anna Karlgren, chef för Enheten för utvärderingsfrågor, har beslutat 

i detta ärende. Avdelningsdirektör Enar Lundgren, föredragande, avdelningsdirektör 

Thomas Ringbom, avdelningsdirektör Thomas Sandberg och 

förste byråsekreterare Sara Sundgren, var närvarande vid den slutliga handläggningen. 

Enligt Statskontorets beslut 

Enar Lundgren 

POSTADRESS: Box 8110, 104 20 Stockholm. BESÖKSADRESS: Fleminggatan 20. TELEFON VXL: 08-454 46 00. 

FAX: 08-791 89 72. statskontoret@statskontoret.se www.statskontoret.se

Enheten för utvärderingsfrågor 

STATSKONTORET 

Sammanfattning och slutsatser 

Ett förnyelseuppdrag i tre delar 

PM 1 (68) 

2005-08-24 Dnr 2002/135-5 

På uppdrag av regeringen har Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och dåvarande 

Riksförsäkringsverket (RFV) under perioden 2002–2004 genomfört en 

förnyelse av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Uppdraget har varit 

indelat i tre delar. 

Uppdrag 1 (riktat till RFV). ”Utveckla en metod för tidig, fördjupad bedömning 

av den enskildes arbetsförmåga och behov av rehabilitering.” 

Uppdrag 2 (riktat till RFV). ”Utveckla metodiken i försäkringskassornas 

handläggning av sjukfall och rehabiliteringsärenden samt förtydliga rehabiliteringssamordnarnas 

yrkesroll.” 

Uppdrag 3 (riktat till AMS och RFV). ”Genomför en pilotverksamhet avseende 

en samordnad organisation mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen 

för arbetslivsinriktad rehabilitering.” 

Statskontoret har haft regeringens uppdrag att följa och utvärdera AMS och 

RFV:s insatser. I föreliggande promemoria presenteras Statskontorets utvärdering 

av förnyelsearbetets måluppfyllelse. 

Måluppfyllelse 

Uppdrag 1 

Regeringens mål: 

”Beslutsunderlagen vid bedömning av rätten till sjukpenning och behovet av 

rehabilitering skall hålla hög kvalitet. Dessutom skall bedömningen av behovet 

av rehabilitering komma till stånd tidigt i sjukfallen. Detta för att i sin 

tur möjliggöra att relevanta rehabiliteringsåtgärder kan sättas in tidigt.” 

Statskontorets bedömning: 

Statskontoret gör bedömningen att metoderna för Tidig bedömning – första 

vägval och Fördjupad utredning – aktivt vägval i huvudsak har utformats på 

ett sätt som kan anses stå i paritet med regeringens direktiv. Metoderna bör 

enligt vår bedömning kunna bidra till bättre förutsättningar för beslutsunderlag 

av hög kvalitet och tidiga bedömningar av rehabiliteringsbehov och åtgärder. 

Dock konstaterar vi att de aktuella delarna av metodsamlingen ännu inte 

tillämpas fullt ut. Statskontorets bedömning är därmed att målen för uppdrag 

1 ännu inte har uppnåtts. När det gäller Tidig bedömning – första väg-


STATSKONTORET 

PM 2 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

val har införandet kommit en god bit på väg. Denna del har fått större 

genomslag än metoden för Fördjupad utredning – aktivt vägval. I det senare 

fallet är tillämpning och genomförande av vissa aktiviteter problematiska. 

Uppdrag 2 


”Metodiken i försäkringskassornas handläggning av sjukfall och rehabiliteringsärenden 

skall vara enhetlig och rehabiliteringssamordnarnas yrkesroll 

skall vara tydlig.” 


De metoder som rör Försäkringskassans handläggning av sjukfall och rehabiliteringsärenden 

har utvecklats på ett sätt som i huvudsak kan anses stå i 

paritet med regeringens direktiv. Metoderna bör enligt vår bedömning 

kunna bidra till en mer enhetlig handläggning. 

Det är enligt vår bedömning inte helt självklart i vilken utsträckning metoderna 

bidrar till ett förtydligande av rehabiliteringssamordnarnas yrkesroll. 

Svaret på den frågan beror i stor utsträckning på vad man lägger i begreppet 

rehabiliteringssamordnare. Vi konstaterar att metoderna snarare fokuserar 

på utredande insatser än på frågor som har en direkt koppling till rehabilitering. 

Exempelvis är aktiviteten rehabiliteringsplan jämförelsevis översiktligt 

beskriven. 

Uppdrag 2 kan sägas motsvara samtliga delar i Gemensamma metoder och 

förhållningssätt inom ohälsoarbetet, det vill säga även de metoder som omfattas 

av uppdrag 1. Av det följer att vi konstaterar att problemen i tillämpningen 

av Fördjupad utredning – aktivt vägval även gäller uppdrag 2. 

Sammanfattningsvis är Statskontorets bedömning att målen för uppdrag 2 

ännu inte har uppnåtts. Beträffande målet att uppnå en enhetlig handläggning 

anser vi att man har kommit en god bit på väg och att det finns goda 

förutsättningar för ytterligare förbättringar. Däremot har rehabiliteringssamordnarnas 

yrkesroll inte förtydligats på det sätt som vi uppfattar avsågs i 

regeringens uppdrag. Yrkesrollen för de handläggare som arbetar med ohälsa 

i stort kommer dock att kunna bli tydligare tack vare de nya metoderna. 

Uppdrag 3 


”Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen för arbetslösa sjukskrivna skall 

vara sammanhållen och ändamålsenligt organiserad.” 


Statskontorets bedömning är att Modell FAROS är utformad på ett sådant 

sätt att de personer som genomgår rehabilitering i enlighet med modellen,


STATSKONTORET 

PM 3 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

kommer att kunna erbjudas en sammanhållen och ändamålsenligt organiserad 

rehabiliteringsprocess. 

Statskontoret konstaterar däremot att Modell FAROS inte involverar personer 

som vid en medicinsk bedömning anses kunna ta ett på arbetsmarknaden 

normalt förekommande arbete (s.k. steg 5-ärenden). Det faktum att Försäkringskassan 

på senare tid har blivit mer försäkringsmässig i sina bedömningar 

kan ge två typer av viktiga effekter. För det första kan en konsekvens 

bli att antalet ärenden som kommer i fråga för rehabilitering enligt Modell 

FAROS blir mycket få. För det andra kan det alltjämt komma att finnas en 

stor grupp personer som, trots tydliga behov, inte erbjuds åtgärder som 

motsvarar dem som erbjuds inom ramen för rehabilitering enligt Modell 

FAROS. En sådan utveckling skulle enligt Statskontoret innebära att det ur 

ett övergripande perspektiv blir tveksamt huruvida den arbetslivsinriktade 

rehabiliteringen för arbetslösa sjukskrivna skulle kunna anses vara sammanhållen 

och ändamålsenligt organiserad. 

Statskontoret anser att Modell FAROS ännu inte kan hävdas tillämpas fullt 

ut i hela landet. Vidare uppfattar vi att variationerna i tillämpningen är relativt 

stora. Vi bedömer emellertid samtidigt att kunskapen om, och den faktiska 

tillämpningen av, modellen har ökat i stor utsträckning bara under de 

första månaderna av år 2005. Vi uppfattar att det idag finns en stark ambition 

hos såväl Försäkringskassan som arbetsförmedlingen i hela landet att 

modellen ska tillämpas. Färdriktningen i detta avseende är tydlig. 

Andra bedömningar och kommentarer 

Uppdrag 1 och 2 har genomförts som ett led i en stor och omfattande förändringsprocess 

som har nått en god bit på väg men där mycket samtidigt 

återstår. Mot bakgrund av vår bedömning att införandet av Gemensamma 

metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet kommer att kunna få flera 

positiva effekter, är det viktigt att det förändringsarbete som redan påbörjats 

fortsätter. 

Beträffande de verksamheter som är en konsekvens av uppdrag 3 har vi 

svårare att bedöma vad som är en lämplig fortsättning. Den ovan nämnda 

problematiken – att målgruppen för rehabilitering enligt Modell FAROS 

riskerar att bli alltför liten i takt med att Försäkringskassan blir mer försäkringsmässig 

i sina bedömningar – behöver redas ut innan verksamheterna 

ges en permanent form. 

Vår övergripande slutsats är att det arbete som bedrivits inom ramen för 

regeringens uppdrag i många avseenden har varit framgångsrikt. Emellertid 

är det viktigt att påpeka att insatserna i första hand har varit inriktade på att 

klargöra och förbättra processen före, och i viss mån efter, själva rehabilite-


STATSKONTORET 

PM 4 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

ringen. Förnyelsearbetet har i liten utsträckning gällt arbetslivsinriktad rehabilitering 

som sådan. 

En synpunkt som kan förefalla marginell men som har lyfts fram av ett stort 

antal personer i vår intervjuundersökning är att Försäkringskassans datorstöd 

för handläggning av ärenden är förknippat med stora problem. Vi uppfattar 

att det finns en utbredd frustration bland kassans handläggare över den 

rådande situationen. En nödvändig förutsättning för att nå en effektiv och 

rationell handläggning i Försäkringskassan är enligt vår bedömning att dessa 

problem åtgärdas.


STATSKONTORET 

Del I 

Bakgrundsbeskrivningar 

PM 5 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5


STATSKONTORET 

1 Inledning 

Uppdraget till AMS och RFV 

PM 6 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Regeringen gav den 13 december 2001 Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) 

och dåvarande Riksförsäkringsverket (RFV) i uppdrag att inleda en förnyelse 

av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Detta var ett led i regeringens 

11-punktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet. 

Som övergripande mål för förnyelsearbetet angav regeringen att fler sjukskrivna 

ska återfå förmågan att arbeta och förmågan att försörja sig själva 

genom eget förvärvsarbete. 

Uppdraget specificerades i tre delar enligt följande: 

Uppdrag 1 (riktat till RFV). ”Utveckla en metod för tidig, fördjupad bedömning 

av den enskildes arbetsförmåga och behov av rehabilitering.” 

Uppdrag 2 (riktat till RFV). ”Utveckla metodiken i försäkringskassornas 

handläggning av sjukfall och rehabiliteringsärenden samt förtydliga rehabiliteringssamordnarnas 

yrkesroll.” 

Uppdrag 3 (riktat till AMS och RFV). ”Genomför en pilotverksamhet avseende 

en samordnad organisation mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen 

för arbetslivsinriktad rehabilitering.” 

Uppdrag 1 och 3 skulle enligt direktivet bedrivas i forms av en pilotverksamhet 

på tre till fem geografiska områden i landet. 

Uppdraget till Statskontoret 

Den 27 mars 2002 gav regeringen Statskontoret i uppdrag att följa och utvärdera 

förnyelsen av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. 

I enlighet med regeringens direktiv har arbetets uppläggning bestämts i 

samråd mellan Regeringskansliet och Statskontoret. Statskontorets arbete 

har i stora delar utgått från en arbetsplan upprättad i Statskontoret den 24 

september 2002. 

Arbetsplanen är indelad i tre delar: 

1. Följa utvecklingsarbetet. Exempel på frågeställningar: 

− om och hur delprojekten fokuserar de punkter regeringen lägger vikt vid, 

− om planer och budget följs, 

− om delprojektens mål uppnås,


STATSKONTORET 

PM 7 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

− om det finns genomförandeproblem, risker och osäkerheter samt 

− om man arbetar med att erfarenheter ska få brett genomslag. 

2. Utvärdera måluppfyllelse. Exempel på frågeställningar (formulerade 

utifrån målen som regeringen angav i uppdraget till AMS och RFV): 

− Håller beslutsunderlagen vid bedömning av rätten till sjukpenning hög 

kvalitet? 

− Är rehabiliteringssamordnarnas roll tydlig? 

− Är den arbetslivsinriktade rehabiliteringen för arbetslösa sjukskrivna en 

sammanhållen process? 

3. Utvärdera effekter. Denna del gäller endast uppdrag 1 och 3. Följande 

frågeställningar gäller för denna del: 

− Kommer sjukskrivna i pilotområdena tillbaka i arbete fortare än motsvarande 

grupper? 

− Har deltagarna i pilotverksamheterna i uppdrag 3 (FAROS) en större 

chans (än andra personer ur samma målgrupp) att få ett arbete eller att 

påbörja en reguljär utbildning? 

Genomförande av Statskontorets uppdrag 

Under perioden 2002 till 2004 har Statskontoret lämnat sju lägesrapporter. 

Dessa rapporter har avsett Statskontorets arbete med att följa utvecklingsarbetet 

enligt punkt 1 ovan. Denna del av Statskontorets arbete avslutades i 

och med att den sjunde och sista lägesrapporten lämnades till regeringen i 

november 2004. 

Föreliggande promemoria är en första del i Statskontorets slutredovisning 

och utgörs av en utvärdering av förnyelsearbetets måluppfyllelse. En slutrapport 

av hela Statskontorets uppdrag kommer att lämnas till regeringen 

senast i november 2005. Slutrapporten kommer att utgöras av det underlag 

som nu lämnas samt av en utvärdering av förnyelsearbetets effekter. 

Utgångspunkter, läsanvisning och disposition 

Denna promemoria består av tre delar där varje del i sin tur består av två 

eller flera kapitel. 

Del I Bakgrundsbeskrivningar (kapitel 1 – 2) 

I kapitel 2 beskrivs de metoder och arbetssätt som AMS och RFV tagit fram 

inom ramen för sitt uppdrag, nämligen Socialförsäkringsadministrationens 

Gemensamma metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet som motsvarar 

uppdrag 1 och 2 samt Modell FAROS som motsvarar uppdrag 3.


STATSKONTORET 

PM 8 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Kapitel 2 är tänkt att klargöra hur vi definierar vad vår utvärdering avser. 

Kapitlet bör dessutom utgöra en lämplig läsning för den som inte närmare 

känner till hur AMS och RFV har valt att lösa sitt uppdrag. 

Del II Metoder och arbetssätt (kapitel 3 – 5) 

I del II analyseras i vilken utsträckning framtagna metoder och arbetssätt 

kan anses stå i paritet med de mål och krav som regeringen formulerat i 

uppdraget till AMS och RFV. Ett exempel på en fråga vi ställer oss här är i 

vilken utsträckning Modell FAROS kan antas leda till en sammanhållen och 

ändamålsenligt organiserad arbetslivsinriktad rehabilitering om modellen 

följs. 

Genomgående bygger bedömningarna i del II dels på våra egna analyser av 

tillgängliga metod- och arbetsbeskrivningar, dels på synpunkter som vi 

hämtat in i intervjuer med handläggare och chefer i arbetsförmedlingen och 

Försäkringskassan. 

I kapitel 3 och 4, som behandlar uppdrag 1 respektive uppdrag 2, är analysobjektet 

Gemensamma metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet. I 

kapitel 5 som behandlar uppdrag 3 utgör Modell FAROS analysobjekt. 

Del III Tillämpning och genomförande (kapitel 6 – 7) 

Utgångspunkten för del III är densamma som i del II. Skillnaden är att analysen 

i stället för metoder och arbetssätt som sådana gäller deras tillämpning 

i praktiken. Som underlag till del III har vi främst använt oss av intervjuer 

med personer inom arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi har även 

använt viss verksamhetsstatistik.


STATSKONTORET 

2 Utvärderingsobjekten 

PM 9 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

I det följande beskrivs de metoder och arbetssätt som tagits fram inom 

ramen för dåvarande Riksförsäkringsverkets (RFV) och Arbetsmarknadsstyrelsens 

(AMS) arbete med att förnya den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. 

Insatserna i uppdrag 1 och 2 har resulterat i Gemensamma metoder 

och förhållningssätt inom ohälsoarbetet, och insatserna i uppdrag 3 har 

resulterat i Modell FAROS. 

Utvecklingsarbetet inom uppdrag 1 och 2 har bedrivits inom ramen för 

projektet Prohälsa. Metoderna inom uppdrag 1 har delvis testats inom en 

pilotverksamhet på fem platser. De framtagna metoderna började införas i 

socialförsäkringsadministrationen i hela landet 2003 i och med utbildningen 

i ett gemensamt förhållningssätt och gemensamma arbetsmetoder inom 

ohälsoområdet (SFA-utbildningen). Beskrivningar av metoderna finns på 

Försäkringskassans intranät i form av en metodsamling som uppdateras 

kontinuerligt. Den version av metodsamlingen som vi har granskat och 

analyserat gällde från och med januari 2005, eventuella uppdateringar som 

gjorts därefter ingår inte i analysen. 

Utvecklingsarbetet inom uppdrag 3 har skett i form av en pilotverksamhet 

som bedrivits på samma platser som uppdrag 1. Inom ramen för pilotverksamheten 

FAROS (Förnyad Arbetslivsinriktad Rehabilitering, Organisation 

och Samverkan) utarbetades och prövades en gemensam modell för rehabiliteringsprocessen 

som getts benämningen Modell FAROS. 

De metoder och arbetssätt som togs fram inom ramen för pilotverksamheten 

FAROS har spridits över landet via särskilda centrala handlingsplaner för 

samverkan inom rehabiliteringsområdet. AMS och Försäkringskassan 1 har, 

på regeringens uppdrag, gemensamt arbetat fram sådana handlingsplaner 

sedan år 2003. Planerna har avsett verksamhet som bedrivs och planeras i 

samverkan mellan arbetsförmedlingen och Försäkringskassan med inriktning 

på insatser för sjukskrivna arbetslösa. Dessa planer har sedan legat till 

grund för särskilda samverkansavtal på länsnivå som upprättats mellan länsarbetsnämnd 

och Försäkringskassans länsorganisation. I avtalen har förutsättningar 

och riktlinjer satts upp för regional samverkan inom rehabiliteringsområdet. 

Den version av Modell FAROS vi har granskat och analyserat ingick som 

en bilaga till den centrala handlingsplanen för 2005. Det är viktigt att framhålla 

att våra analyser vid sidan av modellen även till viss del avser själva 

handlingsplanen. 

1 Tidigare RFV.


STATSKONTORET 

PM 10 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

2.1 Gemensamma metoder och förhållningssätt 

inom ohälsoarbetet 

Gemensamma metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet innefattar 

fyra metoder. 

1. Tidig bedömning – första vägval 

2. Fördjupad utredning – aktivt vägval 

3. Planera och genomföra 

4. Avsluta 

Metoderna för Tidig bedömning – första vägval och Fördjupad utredning – 

aktivt vägval är främst resultatet av uppdrag 1 medan metodsamlingen i sin 

helhet kan sägas vara resultatet av uppdrag 2. 

I varje metod finns beskrivningar av aktiviteter som till exempel Göra vägval, 

Avstämningsmöte och Rehabiliteringsutredning. I metodbeskrivningen 

finns vidare hänvisningar till lagrum och andra vägledande texter för 

respektive aktivitet. Dessutom finns länkar till olika metodstöd som mer 

detaljerat beskriver tillvägagångssättet i vissa moment. 

Figur 2.1 Gemensamma metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet


STATSKONTORET 

PM 11 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Tidig bedömning – första vägval (metod 1) 

Syftet med denna metod är att en bedömning av rätten till sjukpenning ska 

genomföras före första utbetalning och att det ska ske ett första vägval i 

sjukfallet. Metoden består av ett antal olika aktiviteter som kortfattat refereras 

nedan. 

• Granska – granskningen av beslutsunderlaget bör präglas av ett aktivt 

förhållningssätt och av ett förkorta-perspektiv, dvs. överväg om deltidssjukskrivning 

kan vara ett alternativ eller om det finns andra möjligheter 

som kan korta sjukperioden. 

• Komplettera – komplettera brister i underlaget genom kontakter med 

den försäkrade och andra aktörer, till exempel arbetsgivaren. Ta hjälp av 

försäkringsläkare om det medicinska underlaget behöver förtydligas. 

• Komplettering av läkarintyg – Metodstöd för kvalitetssäkring och 

komplettering av läkarintyg i sjukpenningärenden 

• Försäkringsläkare – handläggare – Metodstöd för handläggare och 

försäkringsläkare i sjukförsäkringsärenden 

• Bedömning – när underlaget är tillräckligt, ta ställning till om den försäkrade 

har rätt till sjukpenning eller inte. Om sjukpenning inte kan 

betalas ut, kommunicera detta till den försäkrade. Metodstöd för handläggning 

när sjukpenning inte ska betalas ut. 

• Göra vägval – När handläggaren bedömt att den försäkrade har rätt till 

sjukpenning görs följande vägval: 1. Den försäkrade kan återgå till arbete 

efter en normal läknings- behandlingstid (s.k. prognosärende) 2. Fördjupad 

utredning väljs om ärendet behöver utredas vidare. 

Fördjupad utredning – aktivt vägval (metod 2) 

Utifrån den fördjupade utredningen ska handläggaren bedöma om den försäkrade 

har fortsatt rätt till sjukpenning och om det finns behov av rehabilitering. 

Ett aktivt vägval ska ske så snabbt som möjligt. I metoden ingår ett 

flertal aktiviteter. 

• Förkorta sjukperioden – överväg om deltidssjukskrivning kan vara ett 

alternativ, kontakta arbetsgivaren för att diskutera andra möjligheter som 

kan korta sjukperioden, bedöm möjligheten att byta sjukpenning mot 

arbetsresor, bedöm sjukskrivningstiden och det medicinska underlaget, 

utred behov av arbetshjälpmedel. 

• Rehabiliteringsutredning – arbetsgivaren har ansvar för att kartlägga 

rehabiliteringsbehovet och göra en rehabiliteringsutredning som skickas 

till Försäkringskassan. När det gäller arbetslösa, studerande och egenföretagare 

ansvarar Försäkringskassan för utredningen. Handläggaren 

ska ge arbetsgivaren information, råd och stöd i rehabiliteringsproces-


STATSKONTORET 

PM 12 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

sen. Om rehabiliteringsutredningen inte inkommer i tid ska arbetsgivaren 

påminnas skriftligen. 

• Personligt möte med SASSAM 2 -kartläggning – kalla den försäkrade 

till mötet och förbered denne inför mötet samt informera om de regler 

som gäller. Gör kartläggningen tillsammans med den försäkrade, omfattningen 

anpassas efter varje enskild person/situation. Dokumentera det 

som överenskommits på mötet. Metodstöd Strukturerad Arbetsmetod för 

Sjukfallsutredning och SAMordnad rehabilitering – SASSAM 

• Försäkringsläkare – handläggare – Metodstöd för handläggare och 

försäkringsläkare i sjukförsäkringsärenden 

• Att köpa externa utredningar – en extern utredning kan göras när det 

finns behov av ytterligare utredningsinsatser. Handläggaren bedömer 

vilken typ av utredning som behövs och informerar arbetsgivaren om 

dennes ansvar för att utreda behov av rehabilitering och för finansiering. 

• Avstämningsmöte – används när utredningsunderlaget bedöms som 

otillräckligt. Initiativ till mötet kan tas av till exempel arbetsgivare, men 

det är kassan som avgör om det är ett avstämningsmöte och kallar till 

mötet. Som regel bör arbetsgivare och behandlande läkare delta. Syftet 

med mötet är att klarlägga arbetsförmågan och möjligheterna för återgång 

i arbete samt att upprätta en rehabiliteringsplan. Fokus ska ligga på 

arbetsförmågan. Användarhandledning Diagnos och arbetsgivaruppgifter 

• 1-årsbedömning med förutsättningar för sjukersättning och aktivitetsersättning 

(S/A) – ska vara utrett senast ett år efter sjukskrivningsdagen 

men impulsen till utredningen kan komma när som helst i ärendet. 

Medbedömning (från en kollega) hjälper handläggaren att försäkra sig 

om att bedömningen är realistisk. En uppföljning av 1-årsbedömningen 

bör ske efter sex månader. I bedömningen av arbetsförmågans nedsättning 

ska hänsyn tas till den försäkrades förmåga att försörja sig. När 

handläggaren bedömt att förutsättningar för att byta sjukpenning mot 

S/A finns lämnas ärendet för prövning i socialförsäkringsnämnden. 

Planera och genomföra (metod 3) 

Denna metod används när rätten till sjukpenning har fastställts och det finns 

ett identifierat behov av rehabiliteringsinsatser. Målet är en lyckad arbetslivsinriktad 

rehabilitering där den försäkrade får möjlighet att aktivt delta i 

planeringen och genomförandet av insatserna. Handläggaren ska arbeta 

individ- och situationsanpassat och vara drivande och/eller stödjande i processen. 

• Avstämningsmöte – samma som ovan. 

• Rehabiliteringsplan/plan för återgång i arbete – upprättas när det 

finns ett klarlagt behov av rehabilitering och handläggaren ska planera 

2 Strukturerad Arbetsmetodik för Sjukfallshantering och SAMordnad rehabilitering


STATSKONTORET 

PM 13 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

och samordna insatser. Planen ska beskriva vilka åtgärder som är 

aktuella, vem som ansvarar för dem och när de ska genomföras. Slutmålet 

med rehabiliteringen ska finnas med från början. Handläggaren 

ska ha regelbundna kontakter med den försäkrade och övriga inblandade 

för att se hur rehabiliteringsprocessen utvecklas. 

• Köp av aktiva tjänster – ”information kommer”. Metodstöd är under 

utveckling. 

Avsluta (metod 4) 

Efter avslutad rehabilitering ska handläggaren följa upp hur den försäkrade 

uppfattat planeringen och åtgärderna, sammanfatta ärendet och konstatera 

hur resultatet blev. 

• Slutanteckningar – sammanfatta resultatet och beskriv resultatet med 

en slutanteckning i journalen. 

• Reflektion – Reflektionen dokumenteras inte i journalen utan är en 

hjälp för handläggaren och en del av dennes kompetensutveckling. 

2.2 Modell FAROS 

Modell FAROS beskriver rehabiliteringsprocessen och är indelad i sex olika 

faser. Den första fasen ligger inom Försäkringskassans ansvarsområde, den 

andra fasen avser på vilket sätt ärenden ska lämnas över från Försäkringskassan. 

Fas 3–5 avser perioden av rehabilitering. Den sjätte och sista fasen 

beskriver processens avslut. För fas 2–6 ansvarar de båda myndigheterna 

gemensamt. Faserna beskrivs nedan. 

Figur 2.2 Modell FAROS


STATSKONTORET 

PM 14 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Behovsbedömning (fas 1) 

Försäkringskassan bedömer vilka individer som kan vara i behov av arbetslivsinriktad 

rehabilitering. Utredningen ska innehålla ett medicinskt underlag 

som styrker att personen är färdigutredd, en rehabiliteringsutredning 

enligt SASSAM, handläggarens bedömning att personen behöver rehabilitering 

för att återfå arbetsförmågan samt en bedömning att personen klarar av 

en aktivitet på minst tio timmar per vecka. Försäkringskassans handläggare 

ska i ett personligt möte klargöra för den enskilde vad rehabilitering till 

arbete innebär. 

Beredning (fas 2) 

Vilka som ska erbjudas insatser avgörs i en beredningsgrupp bestående av 

personal från samverkan 3 , utredare från Försäkringskassans ordinarie verksamhet 

och, om möjligt, personal från arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet. 

Beredningsgruppen tar ställning till var personen befinner sig i förhållande 

till arbetsmarknaden och om hon eller han bör delta i samverkan. 

Uppstår oenighet i bedömningarna ska linjechefer från respektive myndighet 

tillsammans ta beslut. 

Behovsanalys (fas 3) 

Individer som förs över till samverkan tilldelas en arbetsförmedlare och en 

samordnare från Försäkringskassan. Den enskilde informeras om arbetssätt, 

rättigheter och skyldigheter innan de individuella samtalen påbörjas. Arbetsförmedlaren, 

samordnaren och individen träffas en till två gånger i ett trepartssamtal. 

Syftet med behovsanalysen är att den enskilde själv ska påbörja 

sin förändringsprocess och att parterna, utifrån en professionell bedömning 

av hur nära arbetsmarknaden individen bedöms vara, ska kunna planera 

lämpliga åtgärder. Resultatet av behovsanalysen ska läggas fast i en handlingsplan. 

Framtagandet av denna plan, samt genomförande av trepartssamtal, 

ska vara avslutad senast inom fyra veckor. 

Introduktion och prövning (fas 4) 

Under denna fas prövas vilka behov och möjligheter som deltagaren har till 

fortsatt rehabilitering. Syftet är att individen ska kunna ta ställning till sin 

egen kapacitet samt att handläggaren ska få underlag till en bedömning om 

rehabilitering till arbete är möjlig. Arbetsförmedlaren har huvudansvaret för 

den aktiva rehabiliteringen samt för uppföljning och återkoppling. Samordnaren 

medverkar vid behov eller på eget initiativ. Arbetsförmedlaren ska ha 

veckovisa kontakter med den enskilde som bland annat får uppgifter relaterade 

till att söka arbete att lösa till nästa möte. 

3 

Samverkan mellan arbetsförmedlingen och Försäkringskassan med inriktning på insatser 

för sjukskrivna arbetslösa


STATSKONTORET 

PM 15 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Den aktiva rehabiliteringen kan utgöras av följande aktiviteter: 

– Förmedlingsaktivitet – insatser som stärker och motiverar deltagaren i 

kombination med metoder som syftar till att klargöra förutsättningarna 

för arbete. 

– Företagsförlagd aktivitet – innebär att deltagaren prövar sin arbetsförmåga 

inom ett visst yrkesområde. 

– Kompletterande aktivitet – som inte ryms inom ordinarie verksamhet, 

till exempel utredningar, gruppaktiviteter eller förberedande arbetsträning 

i kommunal regi. 

Vid behov kan även andra resurser, som till exempel en arbetspsykolog, 

kopplas in i ärendet. 

Fasen Introduktion och prövning ska vara avslutad inom tolv veckor. Inom 

denna period ska ett uppföljningsmöte ske i form av trepartssamtal. Om man 

vid mötet beslutar att fortsätta med rehabiliteringen ska en ny handlingsplan 

upprättas. Ska rehabiliteringen istället avslutas skrivs en slutbedömning och 

ärendet återförs till Försäkringskassan. 

Aktiv rehabilitering (fas 5) 

Rehabiliteringen fortsätter i enlighet med vad som överenskommits i den 

föregående fasen. Den vanligaste formen av rehabilitering är arbetsprövning 

eller praktik. Fokus ska vara på att försöka hitta mer varaktiga lösningar och 

arbetet med arbetsgivarkontakter intensifieras både från deltagarens och från 

arbetsförmedlarens sida. Arbetsförmedlaren har huvudansvaret för att upprätthålla 

en aktiv rehabilitering, samordnaren ska följa upp aktiviteterna och 

ge stöd samt hantera sådant som rör själva sjukskrivningsprocessen. 

Avslut (fas 6) 

Avslut kan ske av många olika skäl men det vanligaste är att: 

– deltagaren har fått arbete eller utbildning 

– deltagaren har återfått arbetsförmågan men inte fått någon anställning 

och övergår till arbetsförmedlingen som arbetssökande 

– deltagaren är av medicinska skäl arbetsoförmögen och återgår till Försäkringskassan 

Arbetsförmedlaren ansvarar för uppföljning och dokumentation av rehabiliteringen 

samt för förhandlingar med arbetsgivaren. Samordnaren övertar 

ärendet vid medicinsk rehabilitering eller vid prövning av sjukersättning. 

Oavsett hur ärendet avslutas ska arbetsförmedlare, samordnare och deltagare 

träffas i trepartssamtal för att säkerställa att den enskilde är införstådd med 

beslutet. Både förmedlare och samordnare gör en detaljerad slutdokumentation 

och redovisning av ärendet.


STATSKONTORET 

Del II 

Metoder och arbetssätt 

PM 16 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

I denna del görs en analys av utvärderingsobjekten Gemensamma metoder 

och förhållningssätt inom ohälsoarbetet respektive Modell FAROS, utifrån 

de mål som regeringen formulerat för förnyelseuppdraget. Bedömningarna 

bygger på våra egna analyser av tillgängliga metod- och arbetsbeskrivningar 

samt på de synpunkter som framkommit i vår intervjuundersökning som vi 

genomförde våren 2005. 

Urvalet av platser till intervjuundersökningen är av praktiska skäl detsamma 

som i den effektutvärdering av pilotverksamheterna inom ramen för uppdrag 

3 som kommer att redovisas i Statskontorets slutrapport. I effektutvärderingen 

jämförs utfallet i ett av pilotområdena, Västerås, med utfallet i tio särskilt 

utvalda jämförelsekommuner 4 . 

Statskontoret har genomfört intervjuer med personal på Försäkringskassan 

och arbetsförmedlingen på tre platser; Västerås, Helsingborg och Luleå. På 

dessa orter har såväl handläggare som personer i arbetsledande ställning 

intervjuats. Dessutom har telefonintervjuer genomförts med representanter 

för Försäkringskassan och/eller länsarbetsnämnden i övriga län. 

Intervjuundersökningen har genomförts med en kvalitativ ansats och bygger 

inte på ett statistiskt urval. Därmed kan intervjusvaren inte ses som generaliserbara 

för urvalsgruppen 5 . I de fall där vi anger att ”samtliga i intervjuundersökningen” 

gett uttryck för en åsikt anser vi dock att detta kan ses som 

ett mått utifrån vilket även vissa generella slutsatser bör kunna dras. Det primära 

syftet med undersökningen är dock att fånga upp relevanta synpunkter 

snarare än att ge en statistiskt korrekt bild. 6 

4 

Jönköping, Helsingborg, Kristianstad, Halmstad, Karlstad, Örebro, Borlänge, Gävle, 

Sundsvall och Luleå 

5 

Medarbetare och chefer inom ohälsoområdet på Försäkringskassan, personal och chefer 

inom samverkansarbetet på arbetsförmedling och länsarbetsnämnd 

6 

Det kan noteras att antalet intervjupersoner vad gäller Modell FAROS och samverkansarbetet 

är färre jämfört med antalet personer som intervjuats angående metodsamlingen 

varför vårt underlag i denna del är något mer begränsat.


STATSKONTORET 

PM 17 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

3 Metoder för beslutsunderlag av hög 

kvalitet och tidig, fördjupad 

bedömning (uppdrag 1) 

Gagnar metodsamlingens utformning beslutsunderlag av hög kvalitet vid 

bedömning av rätten till sjukpenning och behovet av rehabilitering? 

Statskontorets bedömning är att metoderna Tidig bedömning – första vägval 

och Fördjupad utredning – aktivt vägval i huvudsak har utformats på ett sätt 

som motsvarar regeringens direktiv för uppdrag 1. Enligt vår bedömning bör 

de metoder som tagits fram ge goda förutsättningar för tidiga bedömningar 

och beslutsunderlag av hög kvalitet. 

Gagnar metodsamlingens utformning att bedömningar av behovet av rehabilitering 

kommer till stånd tidigt i sjukfallen och att relevanta rehabiliteringsåtgärder 

därmed kan sättas in tidigt? 

Statskontorets bedömning är att metoderna i huvudsak har utformats på ett 

sätt som motsvarar regeringens direktiv. Vi bedömer att metoderna ger goda 

förutsättningar för att nödvändiga bedömningar och vägval kommer till 

stånd tidigt i sjukfallen. 

I detta kapitel analyserar vi huruvida metoderna Tidig bedömning – första 

vägval och Fördjupad utredning – aktivt vägval kan sägas uppfylla de krav 

som regeringen formulerat för uppdrag 1. I avsnitt 3.1 och 3.2 undersöks om 

metoderna innehåller riktlinjer och stöd som ger förutsättningar för beslutsunderlag 

av hög kvalitet vid bedömningar av rätten till sjukpenning och behovet 

av rehabilitering. Dessutom undersöker vi om metoderna ger förutsättningar 

för korrekta bedömningar. I avsnitt 3.3 och 3.4 analyseras 

metoderna utifrån kravet på att bedömningen av den enskildes behov av 

rehabilitering ska komma till stånd tidigt i sjukfallet. 

Hur ska metoderna vara utformade för att gagna beslutsunderlag av 

hög kvalitet? 

Vår utgångspunkt är att beslutsunderlag av hög kvalitet gagnas av en metod 

som har följande karakteristika: 

• Metoderna ska bidra till att beslutsunderlagen tas fram i en rättssäker 

sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess. 

• Metoderna ska bidra till att beslutsunderlagen tas fram i en transparent 

sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess.


STATSKONTORET 

PM 18 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Hur ska metoderna vara utformade för att gagna tidiga bedömningar? 

Vår utgångspunkt är att tidiga bedömningar gagnas av en metod där: 

• Det finns tidsangivelser. 

• Det finns riktlinjer som syftar till att skynda på handläggningen. 

3.1 Rättssäker process 

Vår utgångspunkt är att beslutsunderlag av en hög kvalitet bör vara korrekta 

och heltäckande, vilket uppnås genom en rättssäker sjukskrivnings- och 

rehabiliteringsprocess. Vi menar att metoden kan bidra till detta genom att 

främja en handläggning som sker utifrån tydliga anvisningar och som minimerar 

risken för godtycke i bedömningarna. Det kan handla om att ha 

gemensamma definitioner av nyckelbegrepp, att olika aktörers skyldigheter 

och ansvar är fastställda eller att det på ett tydligt sätt hänvisas till relevanta 

lagar och förordningar. Vidare är det viktigt att det finns tydliga instruktioner 

för hur eventuella brister i underlagen ska hanteras. 

Vi menar att en sådan (rättssäker) hantering av sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen 

i sig ökar förutsättningarna för beslutsunderlag som är 

både korrekta och heltäckande genom att det på detta sätt finns på förhand 

fastlagda och beprövade och/eller betrodda arbetsmoment som handläggaren 

ska tillämpa. 

Metodsamlingen är strukturerad och tydlig 

Vi uppfattar att metodsamlingens beskrivningar av de moment som rör beslutsunderlag 

är strukturerade och tydliga. Vi konstaterar att det finns 

gemensamma definitioner för centrala begrepp och att det klart framgår vad 

som styr när man ska gå vidare från ett moment till ett annat. Ett exempel på 

det senare är följande instruktion i aktiviteten Bedömning/Göra vägval. 

Du väljer fördjupad utredning när du bedömer att ärendet måste utredas 

ytterligare. Det här gäller när underlaget inte är tillräckligt för att för att ta 

ställning till den fortsatta sjukpenningrätten och behov av rehabilitering… 

Olika aktörers ansvar tydliggörs 

Vår bedömning är att metoderna bidrar till att förtydliga ansvarsfördelningen 

mellan olika aktörer, främst mellan Försäkringskassan och arbetsgivaren. 

Så konstaterar vi att metodsamlingen lyfter fram och förtydligar olika aktörers 

skyldigheter och ansvar. Ett exempel på detta är följande.


STATSKONTORET 

PM 19 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Fr o m 1 juli 2003 är rehabiliteringsutredningen obligatorisk vilket innebär att 

arbetsgivaren alltid ska göra rehabiliteringsutredningen även i de fall där det 

uppenbarligen inte finns behov av rehabiliteringsinsatser. 7 

Hänvisning till lagar och bestämmelser 

Vi anser att metoderna på ett tydligt sätt sätter lagstiftningen i ett sammanhang 

och på detta vis klargör när och hur olika regler ska tillämpas. Rimligtvis 

gör det att det blir lättare att tillämpa aktuella lagar och förordningar 

på ett korrekt sätt. Vi konstaterar att flera aktivitetsbeskrivningar innehåller 

hänvisningar till lagtexter och vägledningar. 

Mer fullständigt underlag via utökade kontakter… 

Enligt metodbeskrivningen ska handläggningen präglas av samarbete och 

dialog med berörda aktörer. Metoden innehåller framförallt riktlinjer och 

stöd för personliga möten med den försäkrade samt för kontakter och informationsutbyte 

med arbetsgivare och sjukvård. Dessa aktiviteter syftar till 

att ge handläggaren en helhetsbild av det aktuella fallet. Några exempel på 

detta är att handläggaren uppmanas att ta personliga möten till hjälp för att 

kartlägga hinder och resurser ur den försäkrades perspektiv samt att nyttja 

försäkringsläkaren som ett stöd i samband med bedömningar. 

Att dessa riktlinjer ger bättre förutsättningar för en helhetssyn i ärendet 

bekräftas i våra intervjuer. Man menar att metodbeskrivningarna uppmanar 

till att ta in fler aspekter i bedömningarna än man gjorde innan SFA-utbildningen. 

Detta har också bidragit till att man utreder på ett mer fullständigt 

sätt genom att man inkluderar till exempel arbetsgivaren i större utsträckning 

än tidigare. Även SASSAM-kartläggningarna anses bidra till att ge en 

mer heltäckande bild av ärendena. 

Vissa pekar dock på att det faktum att beslutsunderlagen har blivit mer heltäckande 

även kan förklaras av andra faktorer än tillämpningen av de nya 

metoderna. En sådan förklaring kan vara en mer strikt tillämpning av befintliga 

regelverk. En annan förklaring är att det har blivit lättare att involvera 

arbetsgivare då dessa har ett större ekonomiskt intresse av att medverka 

i processen efter införandet av lagen om medfinansiering. 

Det är svårt för oss att avgöra vad som är en följd av införandet av metoderna 

eller andra faktorer. Vår bedömning är att metoderna tillsammans med 

andra förändringar har bidragit till att öka aktiviteten i ärendena. 

7 Ett problem som bör nämnas i detta sammanhang är att det finns vissa oklarheter kring 

definitionen av arbetslivsinriktad rehabilitering. I våra intervjuer framgår att denna oklarhet 

får praktiska konsekvenser då det blir svårt att hävda arbetsgivarens rehabiliteringsansvar 

bland annat eftersom det inte är helt tydligt vad arbetslivsinriktad rehabilitering innebär. Vi 

berör även denna diskussion i kapitel 4.


STATSKONTORET 

PM 20 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

… och kompletteringar 

När det gäller kompletteringar av beslutsunderlagen anser vi att det finns 

tydliga riktlinjer för förfarandet. Några exempel på detta är: 

Bristfälligt ifyllda medicinska underlag kompletteras som regel genom att 

intyget skickas tillbaka till läkaren som utfärdat intyget. 

En extern utredning kan göras när det medicinska underlaget behöver 

förtydligas. 

Även om åsikterna varierar har de handläggare vi talat med överlag uppfattningen 

att metoderna bidragit till bättre och säkrare underlag än tidigare. En 

skillnad är att man med tidigare arbetssätt kompletterade underlagen mer 

själva. Nu ser man till att andra aktörer som till exempel läkare och arbetsgivare 

tar ett större ansvar för sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. 

Metoden gagnar korrekta bedömningar … 

I våra intervjuer ställdes frågan om metoden ger bättre förutsättningar än 

tidigare för korrekta bedömningar av rätten till sjukpenning och rehabiliteringsbehov. 

En klar majoritet svarade ja på denna fråga. Flera motiverade 

detta med att tillämpning av metoden leder till att beslutsunderlagen håller 

en högre kvalitet, vilket i sin tur ökar förutsättningarna för att göra korrekta 

bedömningar. I det sammanhanget framhöll de flesta att den viktigaste 

skillnaden är att man numera arbetar mer strukturerat och metodiskt jämfört 

med tidigare, vilket minskar risken för brister i underlaget. 

Dock framfördes även uppfattningen att den viktigaste faktorn bakom korrekta 

bedömningar är att gällande lagstiftning tillämpas på ett striktare sätt. I 

detta sammanhang kan det nämnas att vi har uppfattat att Försäkringskassan 

på senare tid har börjat lägga allt större vikt vid en mer noggrann rättstillämpning. 

Vi konstaterar att begäran om sjukpenning enligt metoden alltid måste innehålla 

uppgift om sjukdomen, beskrivning av arbetsuppgifterna och kundens 

egen bedömning av sin arbetsförmåga. Dessutom ställer metoderna krav på 

löpande dokumentation, något som gör det möjligt för andra att kunna följa 

och kontrollera ärendet. Vår sammantagna bedömning är att metoden som 

sådan, tillsammans med den striktare tillämpningen av lagen om allmän 

försäkring (AFL), ger goda förutsättningar för en rättssäker sjukskrivnings- 

och rehabiliteringsprocess och därmed i förlängningen beslutsunderlag av 

hög kvalitet och korrekta bedömningar. 

… men det är fortfarande upp till handläggarna att göra bedömningar 

Ett potentiellt problem ur ett rättssäkerhetsperspektiv är att många bedömningar 

inom Försäkringskassan lämnas till den enskilde handläggaren att 

göra. Denna problematik kvarstår även efter införandet av de nya metoderna. 

Exempel på detta är att det enligt metodsamlingen är upp till den enskilde 

handläggaren att avgöra vad som är ett ”tillräckligt” beslutsunderlag


STATSKONTORET 

PM 21 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

och om sjukskrivningstiden är ”rimlig”. Att detta kan innebära svårigheter 

för handläggarna är något som har påpekats i flera av våra intervjuer. 

Det är enligt vår uppfattning knappast möjligt att skapa metoder som inte 

förutsätter subjektiva bedömningar. Denna uppfattning delas av många av 

de intervjupersoner som vi diskuterat frågan med. Utifrån detta konstaterande 

så framstår vikten av hög kompetens hos kassans handläggare alltjämt 

som avgörande för rättssäkra bedömningar. 

Ett sätt att skapa förutsättningar för mer enhetliga och korrekta bedömningar 

kan vara att flera handläggare görs delaktiga i ett och samma ärende. Vi har 

funnit ett exempel på detta i metodsamlingen, rimligen är detta något som 

skulle kunna ingå vid flera bedömningsmoment. 8 

3.2 Transparent process 

Vår utgångspunkt är att beslutsunderlag av en hög kvalitet bör vara tydliga 

och lätta att förstå för samtliga berörda aktörer. Vi menar att metoden kan 

bidra till en transparent och tydlig sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess 

genom att främja en handläggning som innebär att det blir lätt för alla 

som berörs (försäkrade, arbetsgivare etc.) att förstå hur processen fortskrider 

och varför. Det kan handla om att ha det finns riktlinjer för hur den försäkrade 

och andra aktörer ska hållas informerade under handläggningens gång 

samt att det finns tydliga anvisningar för hur händelser i ett ärende ska 

dokumenteras. 

Vi menar att en sådan (transparent) hantering av sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen 

i sig ökar förutsättningarna för beslutsunderlag som är 

tydliga och lätta förstå genom att berörda aktörer har fått löpande information 

samt möjlighet att ta del av dokumentationen i ärendet. 

Många uppmaningar att dokumentera 

Vi konstaterar att metoderna innehåller återkommande uppmaningar till 

handläggaren att i olika former dokumentera händelser och aktiviteter. I 

aktiviteten Tidig bedömning - första vägval finns till exempel en uppmaning 

att dokumentera alla nya händelser i ett ärende som kan påverka beslutet om 

rätt till sjukpenning. 

Stor vikt vid kommunikation 

Metodbeskrivningen innehåller riktlinjer för när kommunikation med de 

inblandade ska ske och hur den ska skötas. Det läggs betoning på att hålla 

den försäkrade informerad under hela processen, till exempel framhålls att 

ett ärende inte får avgöras utan att den som är sökande har underättats om 

8 Vid 1-årsbedömning med förutsättningar för sjuk- eller aktivitetsersättning rekommenderas 

medbedömning för att handläggaren ska kunna försäkra sig om att bedömningen är 

realistisk.


STATSKONTORET 

PM 22 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

alla uppgifter som har tillförts ärendet. Metoderna innehåller även riktlinjer 

för kontakter med och information till andra aktörer som till exempel arbetsgivaren. 

Bland annat ska handläggaren kontakta arbetsgivaren och diskutera 

olika möjligheter att förkorta sjukfallet. 

Bland intervjupersonerna råder delade meningar huruvida metoden ger bra/ 

tillräcklig vägledning i kassornas arbete gentemot arbetsgivaren att uppfylla 

sina skyldigheter gällande rehabiliteringsåtgärder. Mer enighet verkar föreligga 

när det gäller vägledning för att skapa större delaktighet hos de försäkrade. 

Framförallt lyfts aktiviteterna SASSAM-kartläggning och Avstämningsmöte 

fram som viktiga moment för att engagera den försäkrade. 

3.3 Tidsangivelser 

Vår utgångspunkt är att en tidig bedömning av rehabiliteringsbehov gagnas 

av en metod som innehåller tidsangivelser (i relation till den tidpunkt då 

sjukfallet påbörjades) för när inkommande ärenden senast ska påbörjas, avgörande 

bedömningar göras och beslut fattas. 

Få specificerade tidsangivelser 

Vi konstaterar att det i metoden Tidig bedömning – första vägval saknas 

specificerade tidsangivelser. Dock finns det riktlinjer med angivelser för 

tidiga bedömningar i andra vägledande dokument, exempelvis i Försäkringskassans 

s.k. trepunktsprogram. Trepunktsprogrammet syftar till att 

korta handläggningstiderna för beslut om sjukpenning. Programmet innebär 

att den försäkrade - vid osäkerhet om ersättning kan betalas ut – ska få 

besked om detta inom tre arbetsdagar samt att beslut och utbetalning ska ske 

inom 30 dagar. 

Det finns specificerat olika tidsangivelser i metodbeskrivningen för Fördjupad 

utredning – aktivt vägval. I flera fall finns hänvisningar till JOutlåtanden 

i samband med vad som anses vara rimlig handläggningstid. 

[JO] …har gjort bedömningen att det i normalfallet är orimligt med en 

handläggningstid längre än en månad. 

Flera av de handläggare vi talat med menar dock att vissa av de tidsangivelser 

som finns i metoden är orealistiska, särskilt med hänsyn tagen till 

ärendemängden. Enligt vår uppfattning förefaller emellertid angivelserna 

vara rimliga.


STATSKONTORET 

3.4 Skyndsam handläggning 

PM 23 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Vår utgångspunkt är att en tidig bedömning av rehabiliteringsbehov gagnas 

av en metod som innehåller allmänna riktlinjer som syftar till att skynda på 

handläggningen av sjukfall. 

Metoderna uppmanar till snabb handläggning 

I metoden finns flera exempel på uppmaningar till en skyndsam handläggning. 

Det gäller såväl mer allmänna uppmaningar som till exempel att ju 

tidigare en aktivitet eller motsvarande genomförs desto bättre är det, som 

mer specifika uppmaningar. Ett exempel på det senare. 

Vid behov av komplettering av läkarintyg bör det vara självklart att Försäkringskassan 

prioriterar dessa ärenden. 

Metoderna ger enligt vår uppfattning bättre förutsättningar än tidigare för 

snara ställningstaganden. Detta bekräftas i intervjuundersökningen där flera 

personer hävdar att rehabiliteringsåtgärder sätts in tidigare än vad som var 

fallet innan metoderna började tillämpas. Många framhåller det aktiva förhållningssättet 

som en viktig del i detta. 

Ett problem som har påpekats för oss är att metoderna är relativt tidskrävande 

att tillämpa. Viktiga faktorer i detta sammanhang anges vara de ökade 

kraven på dokumentation av händelser och aktiviteter i de enskilda sjukfallen 

samt registrering av statistikuppgifter i olika datasystem. 

Som vi diskuterat tidigare anser vi att händelser i sjukärendena måste dokumenteras 

på ett bra sätt för att garantera en rättssäker och transparent handläggning. 

Brister i detta avseende riskerar att gå ut över kvaliteten i beslutsunderlagen. 

Vår uppfattning är därför att metodsamlingens krav på dokumentation 

måste gälla även fortsättningsvis. 

Beträffande registrering av statistikuppgifter uppfattar vi att det finns en 

utbredd frustration bland kassans handläggare över den rådande situationen. 

Såväl chefer som handläggare har framhållit att de tekniska bristerna i 

statistiksystemet samt det faktum att många uppgifter måste skrivas in på 

flera ställen, riskerar leda till att man som handläggare överhuvudtaget inte 

kan se att det är värt mödan att registrera aktuella uppgifter. Denna kritik 

förefaller enligt vår mening vara berättigad.


STATSKONTORET 

PM 24 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

4 Metodik för enhetlig handläggning 

och tydlig yrkesroll (uppdrag 2) 

Gagnar metodsamlingens utformning en enhetlig handläggning av sjukfall 

och rehabiliteringsärenden? 

Statskontorets bedömning är att de metoder som rör Försäkringskassans 

handläggning av sjukfall och rehabiliteringsärenden har utvecklats på ett sätt 

som i huvudsak motsvarar regeringens direktiv. Metoderna bör enligt vår 

bedömning kunna bidra till en mer enhetlig handläggning. Att notera är att 

tyngdpunkten i metoderna gäller utredande verksamhet medan handläggning 

av ärenden där ett rehabiliteringsbehov konstaterats ges mindre utrymme. 

Omfattar metodsamlingen de särskilt utpekade moment som utvecklingsarbetet 

enligt uppdrag 2 huvudsakligen ska fokusera? 

Statskontoret konstaterar att av de fem särskilt utpekade momenten är det 

hittills bara två moment som på ett tydligt sätt har hanterats i metodsamlingen. 

Övriga moment ingår inte alls eller är inte hanterade på ett sätt som 

enligt vår bedömning motsvarar det som vi uppfattar vara intentionen i 

regeringens uppdrag. 

Bidrar metodsamlingens utformning till att rehabiliteringssamordnarnas 

yrkesroll blir tydlig? 

Det är enligt Statskontorets bedömning inte helt klart i vilken utsträckning 

metoderna bidrar till ett förtydligande av rehabiliteringssamordnarnas yrkesroll. 

Svaret på frågan beror i stor utsträckning på vad man lägger i begreppet 

rehabiliteringssamordnare. Vår bedömning är att rehabiliteringssamordnarnas 

yrkesroll inte förtydligats på det sätt som avsågs i regeringens uppdrag. 

Yrkesrollen för de som arbetar med ohälsa i stort har dock goda möjligheter 

att bli tydligare tack vare de nya metoderna. 

Detta kapitel består av en analys av i vilken utsträckning Gemensamma 

metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet kan sägas stå i paritet med 

regeringens direktiv till uppdrag 2. I avsnitt 4.1 görs av en analys av huruvida 

metoderna innehåller riktlinjer och stöd som bidrar till en enhetlig 

handläggning av sjukfall och rehabiliteringsärenden. I avsnitt 4.2 tas de 

särskilt utpekade moment, som uppdrag 2 huvudsakligen ska fokusera på, 

upp. I avsnitt 4.3 undersöks om metoderna definierar och lägger fast en 

tydlig yrkesroll för rehabiliteringssamordnarna. 

Vad innebär en enhetlig handläggning och förtydligad yrkesroll? 

Till skillnad från tillvägagångssättet i kapitel 3 och 5 har vi här valt att inte 

bryta ner aktuella begrepp i särskilda karakteristika. Vår utgångspunkt 

angående begreppet enhetlig handläggning är att vi avser en handläggning


STATSKONTORET 

PM 25 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

där likadana ärenden hanteras på ett i väsentliga delar likartat sätt. Fokus här 

är på vilket sätt handläggningen går till, snarare än på vad som blir resultatet 

i form av beslut etc. Aspekter som har med korrekta beslut och rättssäkerhet 

att göra har behandlats i avsnitt 3.1. 

På samma sätt har vi utgått ifrån en relativt enkel definition av begreppet 

tydlig yrkesroll. För att regeringens direktiv ska kunna anses vara uppfyllda 

i den delen bör de arbetsuppgifter som rör samordning av arbetslivsinriktad 

rehabilitering vara klart definierade samt tydligt och utförligt beskrivna. 

4.1 Enhetlig handläggning 

Bättre förutsättningar för enhetlig handläggning såväl på nationell 

nivå … 

Ett av de främsta syftena bakom framtagandet av de nya metoderna har varit 

att åstadkomma en mer enhetlig handläggning av ärenden inom ohälsoarbetet. 

Den nationella styrningen har tidigare i första hand skett genom gällande 

lagstiftning och vägledningar publicerade av dåvarande Riksförsäkringsverket 

(RFV). Både lagen om allmän försäkring (AFL) och de aktuella vägledningarna 

är visserligen relativt utförliga och innehållsrika, men lämnar 

samtidigt stort utrymme för hur handläggningen av ärenden ska gå till i 

detalj. Detta har tillsammans med den gamla organisationens självständiga 

försäkringskassor på länsnivå lett till att rutinerna för handläggning i stor 

utsträckning har varierat mellan olika delar av landet. 

Om de nya metoderna tillämpas är det vår bedömning att handläggningen 

kommer att bli mer enhetlig. Tydligast är det sett ur ett nationellt perspektiv 

eftersom något motsvarande som omfattar hela landet inte har funnits tidigare. 

… som på handläggarnivå 

Samtliga personer som vi har intervjuat menar att metoderna som sådana 

bidrar till en mer enhetlig handläggning. Vissa är dock tveksamma till om 

handläggningen ännu hunnit bli mer enhetlig eftersom metoderna inte har 

börjat tillämpas fullt ut (se vidare kapitel 6). 

Vi har också tagit upp frågan om vilka förändringar i sättet att arbeta som är 

en konsekvens av införandet av de nya metoderna och på vilket sätt handläggningen 

därmed har blivit mer enhetlig. På denna fråga har vi fått olika 

typer av svar. Några menar att konceptet bakom Tidig bedömning – första 

vägval är en nyhet. 

En annan typ av svar är att vissa delar i metodsamlingen framhålls som nya, 

till exempel 1-årsbedömning, Avstämningsmöte, SASSAM och Avsluta. I 

det här sammanhanget noterar vi att uppfattningen om vilka moment som är 

nya varierar mellan olika delar av landet. Detta styrker påståendet ovan att


STATSKONTORET 

PM 26 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

metodsamlingen gagnar en mer enhetlig handläggning sett ur ett nationellt 

perspektiv. 

En tredje typ av svar är att hela strukturen framhålls som ny medan beståndsdelarna 

som sådana många gånger har tillämpats tidigare, dock i vissa 

fall under andra benämningar. En viktig aspekt som framhållits i det sammanhanget 

är att det framgår av metodbeskrivningarna hur olika moment 

hänger ihop. Ett exempel på detta är att det klargörs vad som krävs för att ett 

moment ska anses vara avslutat och vilka åtgärder som ska vidtas i nästa 

steg. 

Vår egen analys av metodsamlingen stämmer väl med bilden som ges ovan. 

Det finns en tydlighet och en logisk struktur som ter sig lättbegriplig även 

för utomstående. Nedan följer några konkreta exempel på detta: 

− Tydliga delmoment: Det finns tydliga beskrivningar av vilka de olika 

momenten är och vad som styr när man ska gå vidare från ett moment 

till nästa. 

SAR-bedömning 9 : Om behov av rehabilitering – registrera SAR och gå till 

steg 3. 

− Centrala termer och begrepp definieras: 

Avstämningsmöte är den utredningsmetod du använder om befintligt utredningsunderlag 

inte bedöms tillräckligt och det finns behov av att ytterligare 

utreda kundens medicinska tillstånd och arbetsförmåga samt behov av möjligheter 

till rehabilitering. 

− Det finns hänvisningar till lagtext: De olika regler som styr handläggningen 

sätts i samband med aktuella moment. 

Det är viktigt att komma ihåg att alla konsultationer med försäkringsläkare […] 

alltid måste dokumenteras i ärendet (15 § Förvaltningslagen). 

− Olika aktörers skyldigheter och ansvar preciseras: I beskrivningen av 

de olika momenten tas upp vilka skyldigheter de inblandade har. Ett 

exempel på detta. 

Initiativ till ett avstämningsmöte kan tas av t.ex. Försäkringskassan, kundens 

arbetsgivare eller behandlande läkare. Men det är vi som avgör om ett möte är 

ett avstämningsmöte. 

Det har sedan länge funnits en uppfattning om att Försäkringskassans handläggning 

av sjukfall och rehabiliteringsärenden inte sker på ett enhetligt 

sätt. 10 Som vi redogjort för ovan är vår bedömning att metodsamlingen ger 

9 SAR = samordnad arbetslivsinriktad rehabilitering. 

10 Se till exempel RFV anser 1998:4


STATSKONTORET 

PM 27 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

en tydlig och ändamålsenlig struktur för hur arbetet ska gå till. Detta menar 

vi leder till slutsatsen att metoderna, om de följs, kommer att bidra till en 

mer enhetlig handläggning än tidigare. Med detta inte sagt att metodsamlingen 

är utan brister. Aspekter som det framförts kritik mot i vår intervjuundersökning 

och/eller som vi själva bedömer vara problematiska diskuteras 

i det följande. 

Lika men fel? 

I vår intervjuundersökning har det påpekats att det i stort sett saknas empiri 

som visar att metoderna i metodsamlingen ger avsedda resultat. En uppfattning 

är att metoderna i allmänhet är framtagna snarare utifrån vedertagna 

uppfattningar om vad som fungerar bra än utifrån dokumenterade resultat. 

Såvitt vi kan bedöma är denna kritik inte helt obefogad. Det saknas till 

exempel utvärderingar som visar att utredningsmetodiken SASSAM ger 

resultat. Å andra sidan förefaller metodsamlingens utformning vara ändamålsenlig 

mot bakgrund av de dokumenterade problemen. Detta menar vi 

till exempel gäller det fokus som läggs på tidiga och mer kvalificerade 

bedömningar. Utifrån en vetskap om att många sjukskrivna tenderar att 

fastna i passivitet ter det sig rimligt att skapa administrativa rutiner som 

innebär att nödvändiga vägval görs så tidigt som möjligt. Ett annat exempel 

är att SASSAM-kartläggningar är ett verktyg som syftar till att komma 

tillrätta med att kassan ofta saknar väsentlig information rörande problem 

och möjligheter i många sjukfall. Mot bakgrund av att det inte tidigare 

funnits något motsvarande gemensamt utredningsverktyg är det rimligt att 

ett sådant har tagits fram. 

Vår uppfattning är att eventuella brister i den kunskapsbas som metodsamlingen 

vilar på i sig inte är skäl att lägga om kurs i det pågående implementeringsarbetet. 

Detta dels därför att de nya metoderna innebär ett seriöst 

försök att ta i tu med de problem som har identifierats, dels därför att det 

såvitt vi kan bedöma finns ett relativt starkt stöd för metodsamlingens struktur 

och innehåll bland Försäkringskassans personal. Däremot är det mycket 

viktigt att såväl större som mindre beståndsdelar i metodsamlingen blir 

föremål för kontinuerliga utvärderingar och nödvändiga förändringar och 

förbättringar. 

Alltför enhetligt? 

Flera personer i intervjuundersökningen menar att metoderna är oflexibla 

och/eller kräver för mycket administration. Vissa av dessa menar att det 

finns en risk för att sikten skyms för det verkliga problemet, dvs. de höga 

ohälsotalen. En farhåga som framförts i det sammanhanget är att metodsamlingen 

inte tar tillräcklig hänsyn till att olika handläggare fungerar olika och 

att sättet att handlägga ärenden åtminstone till viss del måste tillåtas variera 

från handläggare till handläggare. Vissa menar även att det finns en risk att 

metoden inte på ett tillräckligt bra sätt hanterar att varje enskilt sjukfall är 

unikt.


STATSKONTORET 

PM 28 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Vi har förstått att mycket av den utveckling som hittills skett inom socialförsäkringsadministrationen 

är en följd av att arbetssätt som visats sig framgångsrika 

på en plats därefter har spridits i övriga landet. Om arbetet i Försäkringskassan 

i framtiden helt styrs utifrån redan framtagna metoder kan vi 

se en risk för att förutsättningarna för fortsatt utveckling och kreativitet 

försämras. 11 

Samtidigt anser vi att det är viktigt att styrningen skärps och att implementeringen 

av de nya metoderna fullföljs. Frågan om hur hårt handläggningen 

inom kassan ska styras har varit föremål för återkommande diskussioner. 

Från att under 1970-talet ha varit reglerat in i minsta detalj har frihetsgraderna 

i arbetet successivt ökat. Vår tolkning är att bakgrunden till regeringens 

uppdrag att åstadkomma en enhetlig handläggning har varit en uppfattning 

att styrningen blivit allt för svag. Om man från kassans sida hade lyckats 

prestera enhetliga och korrekta beslut utan gemensamma metoder hade 

sannolikt inte frågan om enhetlig handläggning getts så stort utrymme som 

nu är fallet. 

Vår uppfattning är att frågan om likformighet kontra flexibilitet visserligen 

kan vara viktig. Dock anser vi att en central del i Försäkringskassans arbete 

de kommande åren bör vara att komma till rätta med de problem som uppstått 

som en följd av olika arbetssätt och kulturer i kassans ohälsoarbete. 

Enhetlig handläggning påverkas även av andra åtgärder 

Vid sidan av genomförandet av metodsamlingen pågår det även andra aktiviteter 

och utvecklingsarbeten inom Försäkringskassan som syftar till att 

skapa en mer enhetlig handläggning. Exempelvis bedrivs s.k. Lika-seminarier 

som riktar sig till kassans handläggare. Syftet är att diskutera handläggning 

och öka handläggarnas kompetens med olika typer av konkreta sjukfallsärenden 

som utgångspunkt. 

Ett annat viktigt utvecklingsarbete gäller införandet av gemensamma processer 

inom ett antal områden såväl inom ohälsoarbetet som inom Försäkringskassans 

övriga verksamheter. De tre processer som gäller ohälsoarbetet 

ska tillämpas fullt ut i januari 2006. Dessa processer tar i stora delar sin 

utgångspunkt i Gemensamma metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet. 

Tanken är att styrningen av kassans arbetsprocesser både ska skärpas 

och tydliggöras. En viktig del i detta arbete är att gamla arbetssätt rensas 

bort. Ett problem med tillämpningen av metodsamlingen har varit att det 

egentligen inte finns något som hindrar att man tillämpar nya och gamla 

metoder parallellt, vilket gjort att handläggarna många gånger valt att hålla 

fast vid vissa gamla arbetssätt. 

11 Det bör nämnas att Försäkringskassan har tagit fram ett system för kontinuerlig 

metodutveckling. Denna fråga har behandlats i Statskontoret (2004-10-26).


STATSKONTORET 

4.2 Särskilt utpekade moment 

PM 29 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

I samband med uppdrag 2 pekade regeringen ut ett antal moment som 

utvecklingsarbetet särskilt skulle fokusera på. Det gällde insatser för att 

utveckla arbetet 

• med att förebygga ohälsa. 

• för att göra den enskilde delaktig i rehabiliteringsprocessen. 

• gentemot arbetsgivarna. 

• med rehabiliteringsplanering samt 

• med köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster. 

Det saknas fortfarande flera viktiga moment 

Vi konstaterar att flera av dessa moment inte ingår i metodsamlingen och att 

andra moment har förts in i ett sent skede eller att ett införande fortfarande 

pågår. 

Metodsamlingen innehåller inga beskrivningar eller liknande som rör arbetet 

med att förebygga ohälsa eller köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster. 

Däremot pågår arbeten med att ta fram och införa metoder som rör 

dessa båda områden. Inom området förebyggande ohälsoarbete har det utarbetats 

en särskild metod som kommer att utgöra en femte metod i metodsamlingen 

(jfr. figur i avsnitt 2.1). För köp av rehabiliteringstjänster finns 

det en överenskommelse om hur arbetet ska bedrivas som kommer att ligga 

till grund för aktivitetsbeskrivningar, metodstöd och riktlinjer. 

Tveksamt om rehabiliteringsplanering kan anses hanterat 

Huruvida området rehabiliteringsplanering kan anses vara hanterat på ett 

sätt som står i paritet med regeringens direktiv är en fråga om hur man definierar 

detta begrepp. En möjlig tolkning är att rehabiliteringsplanering motsvarar 

de delar i metodsamlingen som faller under rubriken Planera och 

genomföra (den tredje metoden). Vi konstaterar att denna del innehåller 

relativt kortfattade beskrivningar och att vissa delar fortfarande saknas. I 

jämförelse med metoderna Tidig bedömning – första vägval och Fördjupad 

utredning – aktivt vägval framstår metoden Planera och genomföra som 

mindre genomarbetad och utvecklad. Vår bedömning är att det som faller 

under denna rubrik inte är tillräckligt för att fullt ut kunna sägas motsvara 

regeringens direktiv. 

En vanlig uppfattning inom Försäkringskassan är dock att rehabiliteringsplanering 

är ett begrepp som bör ges en vidare innebörd. Ett synsätt är att 

alla åtgärder som syftar till att åstadkomma återgång till arbete är att betrakta 

som rehabilitering, vilket i sin tur innebär att all planering kopplad till 

sådana åtgärder är att betrakta som rehabiliteringsplanering. I en rapport


STATSKONTORET 

PM 30 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

från Försäkringskassan om samordningsuppdraget 12 görs en avgränsning av 

begreppet samordning av rehabiliteringsinsatser som är mer omfattande än 

vad som faller under Planera och genomföra. I rapporten framhålls att det är 

en missuppfattning att Försäkringskassans samordningsuppdrag är begränsat 

till SAR-perioden 13 i ett sjukfall. 

Med den vidare definitionen blir vår bedömning en annan beträffande i vilken 

mån metodsamlingen lever upp till direktiven om rehabiliteringsplanering. 

Som framgått tidigare anser vi att de delar i metodsamlingen som avser 

utredande moment är både tydliga och utförliga. Om man även ser dessa 

moment som en del i Försäkringskassans rehabiliteringsplanering blir vår 

slutsats att det tack vare de nya metoderna kommer att kunna ske en reell 

utveckling i sättet att arbeta. Av det följer att metodsamlingen i högre grad 

skulle kunna sägas motsvara regeringens direktiv. 

I det här sammanhanget bör emellertid även nämnas att det enligt direktivet 

skulle läggas särskild vikt vid att kassan i samråd med den enskilde upprättar 

en rehabiliteringsplan. En sådan plan ska klarlägga målet med rehabiliteringsåtgärden 

och ange vilka insatser som ska vidtas för att nå målet. 

Liksom i metodsamlingen i övrigt fokuserar de instruktioner som avser upprättande 

av rehabiliteringsplan på formalia, som till exempel att kostnader 

för åtgärderna ska framgå av planen och hur de ska fördelas mellan olika 

aktörer. 

Vi noterar att beskrivningarna är relativt kortfattade. Förutom en punktlista 

som kortfattat anger att en rehabiliteringsplan ska innehålla uppgifter om 

vem som ska göra vad, vilka åtgärder som planeras, tidplan och finansiering 

så finns det två korta stycken som beskriver de delar som avser vilken inriktning 

och vilket innehåll åtgärderna ska ha. Det är möjligt att en strikt 

tillämpning av dessa anvisningar skulle bidra till att Försäkringskassans 

rehabiliteringsplaner i framtiden kommer att hålla en högre kvalitet. Samtidigt 

ställer vi oss tveksamma till om instruktionerna i denna del kan anses 

motsvara de krav som ställs i direktivet. 

Kontakter med försäkrade och arbetsgivare ingår 

Beträffande metodik för att göra enskilda mer delaktiga och utveckla kontakterna 

gentemot arbetsgivare finns det ett antal exempel på råd och 

anvisningar som anknyter till detta. I metodsamlingen finns allmänna stöd 

och anvisningar gällande yrkesroll och förhållningssätt inom Försäkringskassan. 

Dessa beskrivningar innehåller aspekter som på olika sätt berör dels 

vilka utgångspunkter som bör gälla i kontakter med arbetsgivare och försäkrade, 

dels hur kontakterna bör gå till. Det finns exempelvis en närmare 

beskrivning av vad som kännetecknar ”ett aktivt förhållningssätt” i relationen 

med försäkrade och arbetsgivare. Syftet med detta sägs bland annat 

12 Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-02-28), bilaga till uppdrag 2. Försäkringskassans 

samordningsuppdrag. Delprojekt 1: uppdrag och yrkesroll. sid. 3. 

13 SAR-perioden inleds när behov av arbetslivsinriktad rehabilitering har fastställts.


STATSKONTORET 

PM 31 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

vara att skapa samarbete och dialog med den försäkrade. Även i metodbeskrivningarna 

finns ett stort antal råd och anvisningar gällande externa 

kontakter. 

4.3 Tydlig yrkesroll 

Tveksamt om rehabiliteringssamordnarnas yrkesroll blivit tydligare 

I intervjuundersökningen ställdes frågan om de nya metoderna har inneburit 

att rehabiliteringssamordnarnas yrkesroll har förtydligats. Vi noterar att det 

finns vissa mönster i hur frågan besvaras på olika platser i landet. Ett sådant 

förhållande skulle kunna vara ett tecken på att det alltjämt är oklart vad som 

egentligen ligger i begreppet rehabiliteringssamordnare. 

Frågan hänger nära samman med diskussionen ovan om definitionen av begreppet 

rehabiliteringsplanering. Om rehabiliteringssamordnare är en yrkesgrupp 

som endast ansvarar för att samordna insatser för sjukskrivna med ett 

konstaterat behov av arbetslivsinriktad rehabilitering, ger inte metodsamlingen 

en vägledning som kan sägas förtydliga yrkesrollen i någon större 

utsträckning. Avser man i stället de tjänstemän som i olika skeden arbetar 

med att samordna både sjukfall och rehabiliteringsärenden blir svaret ett 

annat. Som framgått ovan är vår bedömning att metodsamlingens riktlinjer 

och stöd tydliggör hur arbetet med ohälsa ska bedrivas. Vi menar att metodsamlingen 

på detta sätt indirekt tydliggör vad som ligger i yrkesrollen för 

dessa personer. 

I uppdraget att förtydliga rehabiliteringssamordnarnas yrkesroll ingick att 

tydliggöra Försäkringskassans roll vad gäller att motivera enskilda personer 

att till exempel delta i rehabiliteringsåtgärder. De exempel som tidigare 

nämnts beträffande att göra enskilda mer delaktiga kan enligt vår bedömning 

anses motsvara uppdraget i denna del. 

Ett inaktuellt uppdrag? 

I slutrapporten som rör uppdrag 2 konstaterar Försäkringskassan att en 

fokusförflyttning har skett beträffande det som kallas kassans samordningsuppdrag. 

Från att tidigare ha fokuserat på den arbetslivsinriktade rehabiliteringen 

har nu samordningsuppdraget breddats. Det behöver, enligt rapporten, 

inte enbart avse arbetslivsinriktad rehabilitering. Samordningsuppdraget 

innebär att samordna alla slags medicinska, sociala samt arbetslivs- och 

arbetsplatsinriktade rehabiliteringsåtgärder som en försäkrad behöver för att 

så snart som möjligt komma åter i arbete eller kunna bli arbetssökande. 

Denna syn skiljer sig relativt tydligt från vad som framfördes av RFV i rapporten 

Morgondagens rehabilitering (RFV anser 1999:8). I motsats till det 

synsätt som nu förefaller gälla var man tydlig med att begreppet samordning 

inte kunde anses omfatta allt som kassan gör i sjukpenningärenden, utan 

endast de åtgärder som sätts in vid ett konstaterat rehabiliteringsbehov.


STATSKONTORET 

PM 32 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Möjligen är de skillnader som går att utläsa ovan i första hand en semantisk 

fråga som gäller vilka benämningar som ska användas på vissa av de aktiviteter 

och verksamheter som kassan svarar för. Detta medan synen på kassans 

ansvar inte skiljer sig. Oaktat detta kan vi konstatera att kassan idag 

förefaller vara på väg bort ifrån en arbetsdelning med en tydlig yrkeskategori 

som arbetar med samordning av rehabiliteringsärenden. Denna utveckling 

gör att många inom Försäkringskassan anser att regeringens uppdrag i 

denna del har blivit inaktuellt. 

Även otydligt vad arbetslivsinriktad rehabilitering innebär 

Ett mer grundläggande problem som har bäring på såväl frågan om rehabiliteringssamordnarnas 

yrkesroll som på hela det aktuella uppdraget att förnya 

den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, är att det är inte finns någon entydig 

definition av begreppet arbetslivsinriktad rehabilitering. 

Även om verksamhet som bedrivs i enlighet med uppdrag 3 innefattar rehabiliterande 

verksamhet har uppdrag 1 och 3 det gemensamt att de egentligen 

inte omfattar att utveckla eller förändra den arbetslivsinriktade rehabiliteringen 

som sådan. I stället gäller dessa båda uppdrag i första hand att skapa 

administrativa rutiner som underlättar och effektiviserar enskilda personers 

övergångar mellan olika stadier i sina sjuk- och rehabiliteringsprocesser. Att 

frågan om hur begreppet arbetslivsinriktad rehabilitering ska definieras inte 

egentligen har hanterats eller berörts inom ramen för uppdrag 1 och 3 är 

enligt vår tolkning helt i enlighet med regeringens uppdrag. 

För uppdrag 2 däremot menar vi att den aktuella frågan borde utgöra en viktig 

utgångspunkt. Dock konstaterar vi att även genomförandet av uppdrag 2 

i stort sett uteslutande har fokuserat på att förbättra administrativa rutiner i 

ohälsoarbetet. Det är till exempel intressant att notera att vår intervjuundersökning 

tyder på att arbetssätten i Planera och genomföra – dvs. den metod 

som avser traditionella rehabiliteringsinsatser – är de som har förändrats 

minst (se avsnitt 6.1). Av det följer att frågor som har med den arbetslivsinriktade 

rehabiliteringens utformning och inriktning egentligen inte har 

hanterats inom ramen för uppdraget. 

Vi anser att befintliga beskrivningar och definitioner av vad arbetslivsinriktad 

rehabilitering egentligen innebär är vaga och diffusa. Att detta är ett 

problem och att det finns ett behov av att förtydliga begreppet bekräftas av 

våra intervjuer.


STATSKONTORET 

PM 33 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

5 Modell för en sammanhållen och 

ändamålsenligt organiserad 

arbetslivsinriktad rehabilitering 

(uppdrag 3) 

Gagnar Modell FAROS en sammanhållen och ändamålsenligt organiserad 

rehabiliteringsprocess för arbetslösa sjukskrivna? 

Statskontorets bedömning är att Modell FAROS är utformad på ett sådant 

sätt att de personer som genomgår rehabilitering i enlighet med modellen, 

kommer att kunna erbjudas en sammanhållen och ändamålsenligt organiserad 

rehabiliteringsprocess. 

Statskontoret konstaterar att Modell FAROS inte involverar personer som 

vid en medicinsk bedömning anses kunna ta ett på arbetsmarknaden normalt 

förekommande arbete (s.k. steg 5-ärenden). Det faktum att Försäkringskassan 

på senare tid har blivit mer försäkringsmässig i sina bedömningar 

kan ge två typer av viktiga effekter. För det första kan en konsekvens bli att 

antalet ärenden som kommer i fråga för rehabilitering enligt Modell FAROS 

blir mycket få. För det andra kan det alltjämt komma att finnas en stor grupp 

personer som, trots tydliga behov, inte erbjuds åtgärder som motsvarar dem 

som erbjuds inom ramen för rehabilitering enligt Modell FAROS. En sådan 

utveckling skulle enligt Statskontoret innebära att det ur ett övergripande 

perspektiv blir tveksamt huruvida den arbetslivsinriktade rehabiliteringen 

för arbetslösa sjukskrivna skulle kunna anses vara sammanhållen och ändamålsenligt 

organiserad. 

I detta kapitel analyserar vi huruvida den modell för arbetslivsinriktad rehabilitering 

i samverkan som tagits fram inom ramen för uppdrag 3, kan 

hävdas motsvara regeringens direktiv som innebär att utarbeta en arbetslivsinriktad 

rehabilitering för arbetslösa sjukskrivna som är sammanhållen och 

ändamålsenligt organiserad. 

Vad innebär en sammanhållen och ändamålsenligt organiserad 

rehabiliteringsprocess? 

Frågan om i vilken utsträckning Modell FAROS gagnar en sammanhållen 

och ändamålsenligt organiserad rehabiliteringsprocess för arbetslösa sjukskrivna 

avgörs ytterst av vad man lägger i detta begrepp. 

I den följande analysen studerar vi Modell FAROS utifrån ett antal grundläggande 

karakteristika som vi menar att en modell för en sammanhållen 

och ändamålsenligt organiserad rehabiliteringsprocess bör kännetecknas av. 

Dessa karakteristika är:


STATSKONTORET 

PM 34 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

• Syfte och mål för mål för rehabiliteringen ska finnas fastställda och vara 

tydligt utformade. 

• Det ska finnas tydliga kriterier och riktlinjer över vilka försäkrade som 

ska delta i rehabiliteringen. 

• Rehabiliteringsprocessen ska ha en väl definierad början och slut. 

• Rehabiliteringsprocessens olika steg och aktiviteter ska vara väl definierade, 

sammanhängande och tidsbestämda. 

• Roll- och ansvarfördelningen mellan Försäkringskassan, arbetsförmedlingen 

och den försäkrade ska vara tydliggjorda för rehabiliteringsprocessens 

alla steg. 

• Organisationen för rehabiliteringen ska vara ändamålsenlig. 

• Det får inte finnas några legala, organisatoriska eller andra ”strukturella” 

hinder för en fungerande rehabilitering i samverkan. 

5.1 Syfte och mål 

En förutsättning för en framgångsrik rehabiliteringsprocess är att det finns 

fastställda och tydligt formulerade mål och syften med rehabiliteringen att 

verka mot för berörda försäkrade, arbetsförmedlare, samordnare m.fl. 

Syfte och mål med rehabiliteringen klargörs 

I Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassans handlingsplan för år 

2005 klargörs att rehabiliteringen i samverkan ska bidra till att nå målet att 

fler människor i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser ska återgå i 

arbete. I Modell FAROS beskrivs målsättningarna med den arbetslivsinriktade 

rehabiliteringen i samverkan som att 

– fler människor i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser ska 

ges förutsättningar att återgå i arbete 

– inga ärenden avslutas utan tydliga ställningstaganden 

– rehabiliteringen avslutas inom 12 månader 

Vi kan således konstatera att det i Modell FAROS finns målsättningar formulerade. 

Den första målformuleringen har enligt vår mening den tydligaste 

kopplingen till de försäkrade och själva rehabiliteringsinsatsen som sådan. 

Målet kan emellertid ifrågasättas för att vara för allmänt formulerat och 

därmed försvåra möjligheten till ändamålsenlig uppföljning. Av formuleringen 

framgår att ”fler människor” ska ges förutsättningar att återgå i arbete, 

men det framkommer inte vad som i sammanhanget avses med ”fler” och 

vad det ska jämföras med. 

Beträffande de två följande målformuleringarna i Modell FAROS menar vi 

att dessa mer är kopplade till verksamheten som sådan och närmast kan beskrivas 

som ”tekniska” verksamhetsmål. Även om relevansen med sådana


STATSKONTORET 

PM 35 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

mål kan ifrågasättas kan vi samtidigt konstatera att målen är kopplade till de 

problem med otydlig rehabiliteringsprocess som tidigare funnits. Vidare är 

dessa mål - till skillnad från det första - möjliga att följa upp i efterhand. 

Vi konstaterar att det i själva handlingsplanen finns ett preciserat mål för 

resultatet av samverkansinsatserna som kompletterar ovan beskrivna mål, 

nämligen att minst 28 procent av deltagarna under år 2005 ska ha fått ett 

arbete eller påbörjat en utbildning inom 12 månader. 

Syftet med det arbetssätt (nära samarbete mellan arbetsförmedlare, samordnare 

och ofta arbetspsykolog och arbetsterapeut samt att arbetet organiseras 

i en samordnad process) på vilket rehabiliteringsarbetet ska bedrivas är 

enligt Modell FAROS 

- att arbetet i sin helhet ska ske så effektivt som möjligt 

- att individen ska få bästa möjliga stöd genom hela rehabiliteringen 

- att beslut ska tas utan onödiga avbrott eller väntetider 

Vi uppfattar att ambitionen i, och tanken med, detta arbetssätt är att komma 

till rätta med de tidigare brister i rehabiliteringsarbetet som regeringen pekat 

på i uppdraget. Syftet kan ses som en slags övergripande programförklaring 

för hur den arbetslivsinriktade rehabiliteringen i samverkan ska gå till. 

Som vi har diskuterat i kapitel 4 saknas det idag en klar och entydig definition 

av vad arbetslivsinriktad rehabilitering egentligen är och vad det innebär. 

Vi konstaterar att inte heller Modell FAROS klargör eller definierar 

detta. 

Trots synpunkterna enligt ovan menar vi ändå att Modell FAROS i en sammantagen 

bedömning uppfyller kravet att det ska finnas fastställda och tydligt 

formulerade mål och syften för rehabiliteringen. 

5.2 Målgrupp och urvalskriterier 

Ett krav på en sammanhållen och ändamålsenligt organiserad rehabiliteringsprocess 

bör vara att det på förhand finns tydliga riktlinjer och kriterier 

över vilka försäkrade som kan eller bör delta i samverkansinsatserna. 

Genom fastställda målgrupper och till detta kompletterande kriterier för 

urval, minskar risken för att de som saknar förutsättningar för att kunna 

genomföra rehabiliteringen eller individer som inte har ett sådant behov blir 

föremål för samverkansinsatserna. 

Målgrupp och urvalskriterier definieras… 

Handlingsplanen definierar målgrupperna för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen 

i samverkan och gör en inbördes prioritering. Målgrupperna är i 

prioriteringsordning.


STATSKONTORET 

PM 36 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

• Sjukskrivna arbetslösa som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering 

för att kunna få ett arbete. 

• Arbetslösa personer med tidsbegränsad sjuk- eller aktivitetsersättning 

som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering för att få ett 

arbete. 14 

Försäkringskassan bedömer en individs rätt till sjukpenning och behov av 

arbetslivsinriktad rehabilitering. Modell FAROS beskriver de kriterier enligt 

vilket kassans handläggare i ett första steg (i behovsbedömningen) ska bedöma 

vilka individer som kan vara aktuella. Kriterierna ställer krav på vad 

Försäkringskassans utredning om individens behov av rehabilitering ska 

innehålla. 

Vi konstaterar att det finns preciserade kriterier för Försäkringskassans 

bedömning av vilka individer som är i behov av och därmed kan bli aktuella 

för rehabilitering. Något som emellertid inte klart framgår av modellen är 

huruvida samtliga individer som uppfyller kriterierna ska gå vidare för bedömning 

i beredningsgruppen, eller om det är så att Försäkringskassans 

handläggare ska begränsa och anpassa urvalet genom att göra en första 

”sortering”. Erfarenheterna från våra intervjuer visar att tillämpningen i 

detta avseende varierar mellan olika kontor. 

…men det finns fortfarande inslag av bedömningar 

Modell FAROS framhåller vikten av att handläggaren vid bedömningen av 

behov av arbetslivsinriktad rehabilitering också skaffar sig en bild av hur 

pass väl förberedd individen är för rehabiliteringen och vad denne själv 

anser om sina möjligheter att börja arbeta. Vi konstaterar således att Försäkringskassans 

handläggare har att beakta och ta ställning till såväl ett antal 

”skall-kriterier” (till exempel att det ska finns en rehabiliteringsutredning) 

som ”bedömningskriterier” (till exempel att bedöma att den försäkrade 

klarar av aktiviteter på 10 timmar per vecka). 

I sammanhanget kan framhållas att vi i våra intervjuer har uppfattat att vissa 

företrädare för arbetsförmedlingen anser att det egentligen borde ställas krav 

på att den försäkrade ska klara av 20 timmar per vecka (4 timmar per dag). 

I nästa fas (Beredning) ska enligt Modell FAROS en närmare behovsbedömning 

göras av en särskild beredningsgrupp med personal från samverkan, 

från Försäkringskassans ordinarie verksamhet och om möjligt personal 

från arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet. Beredningsgruppen tar 

ställning till var den försäkrade befinner sig i förhållande till arbetsmark- 

14 I sammanhanget kan nämnas att beskrivningen av målgruppen har ändrats i handlingsplanen 

för år 2005 i jämförelse med de två tidigare. I planerna för de två föregående åren 

angavs att urvalet skulle ske genom att ”… i första hand erbjuda insatserna till arbetslösa 

sjukskrivna som genom relativt korta insatser kan återgå i arbete…”.


STATSKONTORET 

PM 37 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

naden samt tar slutgiltig ställning till om den försäkrade bör delta i samverkan. 

I denna del saknas helt bedömningskriterier och istället överlåts åt beredningsgruppen 

att göra en helhetsbedömning. Vi menar att det kan vara 

bra att det på detta sätt skapas ett utrymme för flexibilitet och anpassning till 

den försäkrades egna förutsättningar och till lokala arbetsmarknadsförhållanden, 

men att vissa grundkriterier ändå skulle kunna finnas som vägledning 

för att främja en mer enhetlig bedömning. 

5.3 Tydlig början och tydligt slut 

Ett kriterium för att rehabiliteringen ska kunna hävdas vara sammanhållen 

är att processen har en väl definierad början respektive slut. 

Modellen klargör inte explicit var rehabiliteringsprocessen börjar… 

I Modell FAROS framgår inte explicit i vilket skede som själva rehabiliteringsprocessen 

påbörjas. I andra beskrivningar av modellen, klargörs emellertid 

att denna process börjar i och med att Försäkringskassans bedömning 

av rehabiliteringsbehov har fastställts. 15 I anknytning till detta konstaterar vi 

att ett av kriterierna som (i behovsbedömningen) enligt Modell FAROS ska 

uppfyllas för att arbetslivsinriktad rehabilitering ska kunna bli aktuellt, är att 

Försäkringskassans handläggare har fastställt ett sådant behov. Det klargörs 

emellertid inte explicit i modellen att det är i samband med detta som själva 

rehabiliteringsprocessen börjar. 

Vår uppfattning är att det är viktigt att tydliggöra och skilja Försäkringskassans 

process för bedömning av sjukpenning och rehabiliteringsbehov från 

själva rehabiliteringsprocessen i samverkan. På detta sätt skapas också en 

tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan Försäkringskassan å ena sidan 

och verksamheten inom ramen för samverkan å den andra. Mot bakgrund av 

våra iakttagelser anser vi därför att det i Modell FAROS på ett tydligare sätt 

bör definieras i vilket skede som själva rehabiliteringsprocessen i samverkan 

faktiskt börjar. 

… men beskrivningen av hur processen ska avslutas är tydlig 

Modell FAROS klargör att rehabiliteringen ska vara avslutad inom tolv 

månader, vad som ska genomföras vid ett avslut och vad som då krävs av 

såväl arbetsförmedlare, samordnare som försäkrad. Ett exempel på detta är 

att trepartssamtal alltid ska genomföras för att säkerställa att deltagaren är 

införstådd med beslutet. Vidare ska en slutdokumentation göras som ligger 

till grund för myndigheternas fortsatta bedömning. Till handlingsplanen 

följer en bilaga med en närmare beskrivning av hur en enhetlig slutdokumentation 

ska genomföras samt en mall som ska användas för detta syfte. 16 

Slutdokumentationen rekommenderas ske inom 2–3 veckor. 

15 

Se exempelvis Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-02-28), bilaga 4 

sid. 35. 

16 

Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-01-13), bilaga 4.


STATSKONTORET 

PM 38 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Sammantaget anser vi att Modell FAROS uppfyller kravet om att rehabiliteringsprocessen 

ska ha en väl definierad början och slut. Samtidigt menar vi 

att modellen kan bli tydligare genom att det i modellen på ett tydligare sätt 

definieras och explicit framgår när själva rehabiliteringsprocessen börjar. 

5.4 Tydliga delmoment 

En sammanhållen och ändamålsenligt organiserad rehabiliteringsprocess 

ställer krav på att processens olika faser och aktiviteter är sammanhängande. 

Det får inte finnas några luckor som riskerar leda till att processen avstannar, 

att den försäkrade faller utanför ramen eller att rehabiliteringen måste 

tas om från början. En förutsättning för detta är att syftet med de olika 

faserna och dess aktiviteter är väl definierade, sammanhängande och tidsbestämda. 

Vi anser att tidsbestämda aktiviteter ökar förutsättningarna för att 

det skapas aktivitet i ärendena. 

Processens olika faser och aktiviteter är i huvudsak definierade, 

sammanhängande och tidsbestämda 

Modell FAROS är indelad i sex på varandra följande faser som beskriver 

rehabiliteringsprocessens olika steg och dess aktiviteter. Dessa faser är: 

1. Behovsbedömning 

2. Beredning 

3. Behovsanalys 

4. Introduktion och prövning 

5. Aktiv rehabilitering 

6. Slutlig uppföljning 

Den första fasen ligger inom Försäkringskassans organisation, den andra 

sker i samarbete mellan Föresäkringskassan och Arbetsförmedlingen och de 

resterande fyra faserna avser själva rehabiliteringen i samverkan (se vidare 

avsnitt 2.2). 

Vi konstaterar att modellen i behovsbedömningen inte fastställer någon särskild 

tidsram för när denna ska vara avslutad. Inte heller för beredningsfasen 

finns en särskild tidsram fastställd eller någon angivelse av hur ofta beredningen 

bör ske. Erfarenheten från våra intervjuer visar att antalet möten i 

beredningsgruppen varierar mellan ett och fyra per månad. Det kan vara 

rimligt att det finns möjlighet att anpassa detta efter ärendemängden. Samtidigt 

kan det konstateras att glest återkommande möten också innebär att 

vissa ärenden kommer att fördröjas vilket inte rimmar med ambitionen att 

åstadkomma en sammanhållen process. 

I övrigt anser vi att modellens faser och aktiviteter är tydligt beskrivna och 

hänger samman väl. Vid en sammantagen bedömning anser vi därför att 

Modell FAROS i huvudsak uppfyller kravet på att rehabiliteringsprocessens


STATSKONTORET 

PM 39 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

olika faser och aktiviteter ska vara väl definierade, sammanhängande och 

tidsbestämda. Vidare konstaterar vi att rehabiliteringsprocessens olika faser 

samt dess aktiviteter och tidsåtgång på ett tydligt sätt sammanfattas i den 

figur som tagits fram inom ramen för uppdrag 3 (se avsnitt 2.2). 

5.5 Roll- och ansvarsfördelning 

En sammanhållen och ändamålsenligt organiserad rehabiliteringsprocess 

ställer krav på att roll- och ansvarsfördelningen mellan arbetsförmedlingen, 

Försäkringskassan och den försäkrade är tydliga genom hela processen. 

Genom detta minskar risken för att processen avstannar till följd av oklarheter 

kring vilken myndighet som ansvarar för, och ska vara drivande i, den 

fas som den försäkrade befinner sig. En tydlig ansvarfördelning är viktigt i 

synnerhet vid övergången från en fas till en annan. 

Roll- och ansvarsfördelningen mellan arbetsförmedlingen och 

Försäkringskassan klargörs 

Modell FAROS klargör att det är arbetsförmedlaren som har ansvar för 

rehabiliteringen i relation till arbetsmarknaden medan Försäkringskassans 

samordnare ”… har en konsultativ roll och ett särskilt ansvar för den inledande 

utredningen…” Modellen fastställer emellertid inte huruvida en och 

samma samordnare ska ansvara för hela processen eller om det ska vara en 

samordnare för behovsbedömningen (fas 1) och en annan för de fortsatta 

rehabiliteringsverksamheterna. Däremot beskriver modellen beträffande 

behovsanalysen (fas 3) att de försäkrade ska ”… tilldelas en arbetsförmedlare 

och en samordnare” vilket kan tolkas som att en annan samordnare ska 

ta över processen i detta skede. Utifrån intervjuerna uppfattar vi att det 

vanligtvis är en och samma samordnare som ansvarar för hela processen. 

Enligt vår uppfattning är detta att föredra därför att färre överlämningar 

sannolikt innebär att den försäkrade uppfattar rehabiliteringsprocessen som 

mer sammanhållen. 

Vidare konstaterar vi att Modell FAROS även i den närmare beskrivningen 

av de enskilda faserna i rehabiliteringsprocessen tar upp och hanterar frågan 

om hur roll- och ansvarsfördelningen ska se ut mellan Försäkringskassan 

och arbetsförmedlingen. I behovsanalysen klargörs dock inte vem – arbetsförmedlaren 

eller samordnaren – som ansvarar för att information om 

arbetssätt, rättigheter och skyldigheter ges till deltagaren innan de individuella 

samtalen genomförs. Beträffande de tre sista faserna klargörs att det 

är arbetsförmedlaren som har huvudansvaret för aktiviteterna. Även samordnarens 

uppgifter preciseras närmare. Vidare klargör Modell FAROS 

linjechefernas ansvar och uppgift i händelse av att oenighet uppstår i beredningsfasen. 

Varken Modell FAROS eller handlingsplanen beskriver närmare deltagarnas 

roll och ansvar i rehabiliteringen vid sidan av att de ska medverka vid tre-


STATSKONTORET 

PM 40 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

partssamtalen. Modellen pekar emellertid samtidigt ofta på vikten av att 

deltagarna förbereds och informeras om processen samt att deras engagemang 

och aktivitet är en förutsättning för en framgångsrik rehabilitering. 

Framtagandet av en särskild individuell handlingsplan innebär vidare ytterligare 

vägledning för den försäkrade om vad som förväntas av denne. Avslutningsvis 

konstaterar vi att Modell FAROS inte närmare beskriver vilket 

ansvar medverkande arbetspsykologer och arbetsterapeuter har i rehabiliteringsprocessen. 

Även om vi anser att det finns ett visst behov av att förtydliga och komplettera 

vissa beskrivningar i Modell FAROS är ändå vår sammantagna bedömning 

att modellen uppfyller kravet på att tydliggöra och beskriva roll- och 

ansvarsfördelningen mellan myndigheterna. 

5.6 Ändamålsenlig organisation 

En förutsättning för att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen i samverkan 

ska kunna fungera på ett effektivt sätt är att verksamhetens organisation är 

ändamålsenlig. 

Närmare beskrivning av organisationen saknas 

Modell FAROS anger riktvärden för antalet deltagare/ärenden som varje 

arbetsförmedlare respektive samordnare bör ansvara för. Riktvärdena är 30 

ärenden per arbetsförmedlare och 50 per samordnare. Handlingsplanen 

framhåller vidare att Försäkringskassans länsorganisation och Länsarbetsnämnden 

fortlöpande ska följa ärendeinströmningen och vid behov justera 

antalet handläggare i samverkansarbetet. Beträffande frågan om den fysiska 

lokaliseringen för samverkansverksamheten, framgår det av modellen att det 

är ”… bra, men inte nödvändigt…” att samverkansförmedlare- och samordnare 

sitter i samma lokaler. En vanlig uppfattning från intervjuundersökningen 

är att en gemensam lokal förvisso inte är till nackdel, men att detta 

endast har en mindre betydelse för huruvida samverkan kommer att fungera 

väl. 

Vidare konstaterar vi att varken Modell FAROS eller handlingsplanen innehåller 

någon närmare beskrivning av hur verksamheten i beredningsgruppen 

eller i samverkansarbetet i övrigt ska organiseras, exempelvis beträffande 

hur ofta och på vilket sätt beredningen i gruppen ska ske eller hur de fortsatta 

kontakterna mellan myndigheterna ska hanteras. 

Till skillnad från Modell FAROS klargör handlingsplanen att beredningsgruppen 

inte bara ska bedöma vilka försäkrade som ska erbjudas arbetslivsinriktad 

rehabilitering utan att beredningsgruppen även ska följa upp att 

kapaciteten i samverkansinsatserna utnyttjas effektivt.


STATSKONTORET 

5.7 Strukturella hinder 

PM 41 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Oberoende av i vilken utsträckning Modell FAROS i sig främjar en rehabiliteringsprocess 

som är sammanhållen och ändamålsenligt organiserad, är det 

vidare viktigt att det inte finns några legala, organisatoriska eller andra 

”strukturella” hinder för samverkansarbetet som sätter hinder för en sådan 

process. 

Existerar målgruppen för samverkan enligt Modell FAROS vid en 

försäkringsmässig bedömning? 

Ett av kriterierna för att ett ärende hos Försäkringskassan ska bli aktuellt för 

samverkansinsatser, är att det bedöms vara ett s.k. steg 6-ärende i Försäkringskassans 

stegmodell för bedömning av rätt till sjukpenning och behov 

av rehabilitering. Steg 6 avser personer som på grund av sin sjukdom inte 

kan gå tillbaka till sitt nuvarande arbete eller som är arbetslösa. En bedömning 

enligt steg 6 innebär att en person anses kunna klara ett på arbetsmarknaden 

normalt förekommande arbete först efter rehabilitering eller utbildning. 

Om samverkansinsatser bedöms vara lämpliga handlar det med andra 

ord om att med arbetslivsinriktade åtgärder komma till rätta med en medicinskt 

betingad arbetsoförmåga. 

Vi har uppfattat att antalet ärenden som bedöms tillhöra steg 6 har blivit 

färre i takt med att Försäkringskassan har börjat tillämpa en större försäkringsmässighet 

i sina bedömningar. Försäkringskassan gör i och med detta 

allt oftare bedömningen att personer har förmåga att, sett ur ett strikt medicinskt 

perspektiv, utan rehabilitering kunna klara av på arbetsmarknaden 

normalt förekommande arbeten. I denna bedömning tas inga hänsyn till att 

personen kan ha svårt att hävda sig på arbetsmarknaden av andra än medicinska 

skäl. Vi uppfattar att det är i detta avseende som bedömningarna har 

blivit striktare. Tidigare togs många gånger sociala och arbetsmarknadsmässiga 

hänsyn som egentligen inte ska ingå i en bedömning av rätten till 

ersättning från socialförsäkringen. 

Vi har förstått att vissa personer inom Försäkringskassan menar att steg 6ärenden 

– åtminstone i princip – inte existerar. Samtidigt framhåller andra vi 

har pratat med att den aktuella gruppen även vid en mer försäkringsmässig 

bedömning kommer att vara tillräckligt stor och viktig för att motivera 

fortsatta gemensamma insatser från kassan och förmedlingen. 

Vår slutsats är att frågan om hur bedömningar enligt steg 6 ska göras är en 

fråga som är av stor betydelse för om verksamheter i enlighet med modell 

FAROS bör göras permanenta. Om antalet steg 6-ärenden med en korrekt 

försäkringsmässig bedömning är få, kan knappast Modell FAROS vara en 

framkomlig väg för att hantera de problem som kan uppstå i övergången 

från kassan till förmedlingen.


STATSKONTORET 

PM 42 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Steg 5 är inte aktuella för samverkansinsatser enligt Modell FAROS 

Ärenden som inte kommer till stegmodellens sjätte steg har av Försäkringskassan, 

ur ett strikt medicinskt perspektiv, bedömts kunna klara ett på 

arbetsmarknaden normalt förekommande arbete utan rehabiliterande insatser. 

Detta innebär inte med nödvändighet att alla sådana individer klarar av 

att komma tillbaka till arbetsmarknaden utan vidare åtgärder. En vanligt 

förekommande uppfattning, särskilt inom arbetsförmedlingen, är tvärtom att 

det finns en stor grupp för vilka kassan drar in rätten till ersättning men som 

ändå är i stort behov av insatser innan de kan återgå till arbetslivet. 

En kritik som framförts till oss är att denna kategori överhuvudtaget inte 

hanteras av Modell FAROS. Beträffande denna kritik konstaterar vi att 

restriktionen om att samverkan ska bedrivas inom befintligt regelverk, gör 

att steg 5-ärenden per definition inte ska komma i fråga för samverkansinsatser 

eftersom dessa ärenden inte tillhör Försäkringskassans ansvarsområde. 

Samtidigt är det viktigt att framhålla att det sannolikt finns många 

personer i denna kategori som de facto är i behov av de olika typer av åtgärder 

och stöd som tillhandahålls inom ramen för samverkan i enlighet 

med Modell FAROS. 

Vår slutsats är att övergången från kassan till förmedlingen för individer 

som inte bedöms vara i behov av gemensamma rehabiliteringsinsatser är en 

fråga som återstår att lösa. 

AMS och Försäkringskassan har identifierat hinder för samverkan 

inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen 

I slutrapporten har AMS och Försäkringskassan beskrivit ett antal ännu 

kvarvarande försäkrings- och arbetsrättsliga hinder som om de åtgärdas 

bedöms bidra till att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen i samverkan 

effektiviseras. 17 Det finns hinder som respektive myndighet har möjlighet 

att själv hantera samt hinder som kräver riksdagens eller regeringens beslut 

för ändring. Ett exempel på det första avser frågan om reglerna för avaktualisering 

från arbetsförmedlingen vid sjukdom. Ett exempel på det senare 

avser frågan om ersättningsnivån i sjukförsäkringen i förhållande till ersättningsnivån 

i arbetslöshetsförsäkringen och vilka regler som ska gälla för 

personer som inte är medlemmar i en arbetslöshetskassa. För en mer utförlig 

beskrivning av de hinder som AMS och Försäkringskassan har identifierat 

och hur de påverkar möjligheterna till samverkan hänvisas till slutrapporten. 

18 

17 I regeringens uppdrag till AMS och dåvarande Riksförsäkringsverket ingick redan från 

början att lämna förslag på effektivare arbetslivsinriktad rehabilitering genom att föreslå 

regeländringar om man fann att regelverket förhindrade förnyelsearbetet. 

18 Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-02-28), bilaga 6.


STATSKONTORET 

5.8 Andra viktiga aspekter 

PM 43 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Vid sidan av ovan diskuterade karakteristika för en sammanhållen och ändamålsenligt 

organiserad rehabiliteringsprocess i samverkan, är det också viktigt 

att metoder och arbetssätt i Modell FAROS 

• ger utrymme för individuella lösningar samt 

• är könsneutrala och tar hänsyn till kvinnors och mäns olika förutsättningar. 

Utrymme för individuella lösningar 

Det är viktigt att metoder och arbetssätt i Modell FAROS inte är för ”fyrkantiga” 

utan istället ger nödvändigt utrymme för individuella lösningar. 

Vidare får inte heller modellen hindra att inriktningen på den försäkrades 

rehabilitering kan ändras under resans gång om det finns ett sådant behov, 

dvs. modellen får inte leda till ”inlåsningar” i åtgärder som visar sig vara 

mindre lämpliga för den enskilde. 

Modell FAROS betonar vikten av att individens egen syn på sin situation 

och sina möjligheter tas tillvara. Rehabiliteringen ska utgå från individens 

behov och deltagaren ska få stöd att själv formulera mål och aktiviteter för 

rehabiliteringen. Detta ska fastställas i en individuell handlingsplan. Såväl 

behovsanalysen som introduktions- och prövningsfasen syftar just till att 

identifiera den försäkrades behov samt till att ge möjlighet för denne att 

prova på olika aktiviteter innan den aktiva rehabiliteringen påbörjas. Modellen 

pekar vidare på behovet av löpande uppföljning och återkoppling under 

prövotiden. Aktiviteterna avser såväl arbetsförmedlingens förmedlingsaktiviteter 

som företagsförlagda aktiviteter. Det finns också möjlighet att ge 

individen s.k. kompletterande aktiviteter, dvs. sådant som inte ryms i den 

ordinarie verksamheten. 

Mot bakgrund av detta anser vi att metoder och arbetssätt i Modell FAROS 

ger goda förutsättningar för individuella lösningar. Modellens krav på 

löpande coachning och återkommande uppföljningar minskar vidare risken 

för inlåsningar i ineffektiva åtgärder. I sammanhanget bör också framhållas 

att urvalskriterierna för bedömning av vilka individer som kan vara aktuella 

för arbetslivsinriktad rehabilitering, i sig leder till minskad risk för inlåsningar 

genom att färre ”felaktiga” individer överhuvudtaget blir föremål för 

samverkansinsatserna. 

Att modellen är flexibel och ger förutsättningar för individanpassade lösningar 

är en uppfattning som i stor utsträckning delas av de personer vi 

intervjuat. Flera har emellertid också pekat på att det även krävs att handläggarna 

har tillräckligt mycket tid att avsätta för att på ett bra sätt kunna 

identifiera lösningarna samt har ekonomiska resurser för att genomföra 

desamma. En synpunkt som har framförts är vidare att det finns en viss risk


STATSKONTORET 

PM 44 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

för att en särskild utpekad modell för samverkansarbetet som Modell 

FAROS utgör, kan leda till att efterlevnad av modellen och processen i sig 

tar överhanden från själva målet med rehabiliteringen – att återfå arbetsförmågan. 

Vi uppfattar emellertid inte att detta anses vara ett problem i praktiken. 

Könsneutralitet 

Det är viktigt att metoder och arbetssätt i Modell FAROS är könsneutrala 

och tar hänsyn till kvinnors och mäns olika förutsättningar och behov. 

Vi konstaterar att Modell FAROS inte explicit tar upp eller på annat sätt 

berör frågan om kvinnor och mäns eventuella skilda förutsättningar och 

behov i samverkansarbetet. Överhuvudtaget nämns inte orden ”kön”, 

”man/män” eller ”kvinna/kvinnor” i texten över modellbeskrivningen. I 

handlingsplanen betonas emellertid att ”Kvinnors och mäns behov ska 

beaktas i lika hög grad och ansträngningar göras för att nå samma goda 

resultat till arbete/utbildning och lika åtkomst till program och lönesubventioner”. 

Vidare framhåller planen särskilt att det preciserade målet 19 för 

de personer som genomgår rehabiliteringen ska gälla för såväl kvinnor som 

män. 

Vi anser att Modell FAROS som sådan och de metoder och arbetssätt som 

ska tillämpas är att betrakta som könsneutrala. Vi har inte uppfattat att det 

finns något i modellen i sig som särskilt gynnar/missgynnar män eller kvinnor. 

Vi kan inte heller se att modellens metoder och arbetssätt hindrar eller 

försvårar att i rehabiliteringen ta hänsyn till såväl kvinnor som mäns olika 

förutsättningar och behov, i synnerhet som modellen ger goda förutsättningar 

för individanpassade lösningar. Denna uppfattning delas i stor utsträckning 

av de personer vi intervjuat. 

Även om Modell FAROS enligt vår uppfattning är att betrakta som könsneutral, 

kan det finnas en risk för att könstypiskt tänkande och attityder hos 

handläggarna (medvetet eller inte) påverkar handläggning och bedömningar 

av olika slag. Tidigare studier har visat att det i Försäkringskassan förekommer 

skillnader i bedömningen av kvinnor och män både när det gäller bedömning 

av rehabiliteringspotential och vilka åtgärder som är att betrakta 

som adekvata. 20 

Som vi beskrivit tidigare rymmer samverkansprocessens sex faser ett antal 

olika bedömningsmoment, till exempel vid behovsbedömningen i fas 1 samt 

vid beredningen i fas 2. Handläggare och beredningsgrupp kan omedvetet 

göra skilda bedömningar för kvinnor och män när det till exempel gäller 

möjligheterna att återgå till arbete med hjälp av rehabilitering. Risken torde 

19 

Dvs. att minst 28 procent av deltagarna inom 12 månader ska ha fått ett arbete eller påbörjat 

en utbildning. 

20 

Riksförsäkringsverket (2004), sid. 95.


STATSKONTORET 

PM 45 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

dock vara mindre i beredningsfasen eftersom flera personer är involverade 

och gör bedömningen tillsammans. Vi kan inte bedöma i vilken utsträckning 

som problemet med skilda bedömningar idag förekommer inom samverkansarbetet. 

I sammanhanget bör nämnas att erfarenheterna från pilotverksamheten 

FAROS visar att det är en större andel av männen som fått arbete eller 

påbörjat en utbildning (32 procent) än kvinnorna (25 procent). Vidare återremitteras 

en större andel kvinnor (40 procent) till Försäkringskassan än 

män (32 procent). 21 Vi anser att AMS och Försäkringskassan i slutrapporten 

över pilotprojektet inte har analyserat eller kommenterat dessa skillnader i 

någon nämnvärd utsträckning. En möjlig förklaring till skillnaderna som har 

framhållits av några av de personer vi intervjuat, är att de i första hand är en 

konsekvens av den könsuppdelade arbetsmarknaden där det är svårare för 

kvinnor att få jobb. 

21 Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-02-28), bilaga 4 sid. 25–26.


STATSKONTORET 

PM 46 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Del III 

Tillämpning och genomförande 

I denna del analyseras huruvida Gemensamma metoder och förhållningssätt 

inom ohälsoarbetet samt Modell FAROS tillämpas i praktiken. Dessutom 

tas frågor upp som rör själva genomförandet av dessa metoder och arbetssätt. 

Bedömningen bygger främst på material från vår intervjuundersökning. 22 

Förbehållen angående möjligheten att dra generella slutsatser av undersökningen 

gäller även här. I denna del kompletteras emellertid intervjumaterialet 

med verksamhetsstatistik från AMS och Försäkringskassan samt med 

annan skriftlig dokumentation, som till exempel publicerade rapporter med 

anknytning till förnyelsearbetet. 

Vi har inte genomfört några egna kvantitativa mätningar av hur långt implementeringen 

nått. Syftet har i stället varit att ge en ungefärlig bild av i vilken 

utsträckning metoderna och arbetssätten tillämpas samt att lyfta fram viktiga 

erfarenheter och iakttagelser som har anknytning till genomförandet. 

22 

Intervjuundersökningen genomfördes under våren 2005, för vidare information se inledning 

till del II, s.16.


STATSKONTORET 

PM 47 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

6 Tillämpning och genomförande av 

Gemensamma metoder och 

förhållningssätt inom ohälsoarbetet 

I vilken utsträckning tillämpas Gemensamma metoder och förhållningssätt 

inom ohälsoarbetet? 

Statskontoret anser att Gemensamma metoder och förhållningssätt inom 

ohälsoarbetet, ännu våren 2005 inte kan hävdas tillämpas fullt ut i hela 

landet. Vissa delar tillämpas i högre grad än andra. Metoden för Tidig 

bedömning – första vägval förefaller ha fått ett stort genomslag i jämförelse 

med metodsamlingens övriga delar. Införandet av momenten Personligt 

möte med SASSAM-kartläggning, Avstämningsmöte och 1-årsbedömning 

med förutsättningar för sjuk- och aktivitetsersättning framstår som problematiska. 

Orsakerna till detta anges vara stor ärendemängd, att momenten 

upplevs som tidsödande samt att handläggare och chefer inte fullt ut har 

tagit till sig hur verktygen ska användas. 

Statskontorets iakttagelser gällande genomförande och implementering: 

Genomförandet av Gemensamma metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet 

innebär ett omfattande förändringsarbete som befinner sig i ett inledningsskede. 

Vår bedömning är att mycket ännu återstår av detta arbete. 

Eftersom Försäkringskassan är en organisation med ett stort antal anställda 

och ett flertal chefsnivåer är det mycket viktigt att styrningen på alla nivåer 

fungerar. Vår bedömning är att det finns ett relativt starkt stöd för metoderna 

och att SFA-utbildningen i den meningen varit framgångsrik. Samtidigt 

har vi förstått att det fortfarande finns brister såväl vad det gäller kunskaper 

om, som förståelse för, metodernas innehåll. Att dessa problem åtgärdas är 

en nyckel till framgång. 

Det faktum att ohälsotalen på senare år stigit gör att ett förändringsarbete av 

den aktuella omfattningen blir komplicerat. Den stora ärendemängden innebär 

att det är svårt för den enskilde handläggaren att hinna ställa om och 

börja arbeta på ett nytt sätt. Å andra sidan har situationen skapat ett tryck på 

förändring såväl utifrån som inom Försäkringskassan, vilket vi uppfattat har 

gjort det lättare att driva igenom även omfattande förändringar i sättet att 

arbeta. 

I detta kapitel behandlas tillämpning och genomförande av Gemensamma 

metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet. Kapitlet utgör med andra 

ord en analys av i vilken mån de metoder och arbetssätt som utvecklats 

inom ramen för uppdrag 1 och 2 tillämpas i hela landet och hur implementeringen 

har fortskridit. I avsnitt 6.1 beskrivs och analyseras frågor som rör 

de nya metodernas tillämpning. I avsnittet beskrivs bland annat i vilken


STATSKONTORET 

PM 48 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

utsträckning respektive metod och de olika aktiviteterna tillämpas. I avsnitt 

6.2 beskrivs och analyseras frågor som rör de nya metodernas genomförande. 

Fokus i detta avsnitt är implementeringsprocessen. 

6.1 Tillämpning 

Metoderna tillämpades inte fullt i hela landet vid utgången av år 2004 

Enligt regeringens direktiv skulle de metoder och arbetssätt m.m. som utvecklades 

inom ramen för förnyelsearbetet tillämpas fullt ut i hela landet 

senast vid utgången av år 2004. Utvecklingsarbetet inom uppdrag 1 och 2 

ledde fram till Socialförsäkringsadministrationens utbildning i ett gemensamt 

förhållningssätt och gemensamma arbetsmetoder inom ohälsoområdet 

(SFA-utbildningen). Utbildningen genomfördes i hela landet under perioden 

augusti 2003 till och med juni 2004. 

I slutrapporten om förnyelseuppdraget konstaterar Försäkringskassan att 

införandet av metoderna fortfarande befinner sig i ett inledningsskede och 

att en fullständig implementering under 2004 inte har uppnåtts. Detta 

konstaterande överensstämmer med den bedömning Statskontoret gjorde i 

en rapport om genomförandet av SFA-utbildningen (Statskontoret, 2004-10- 

26). 

Även den intervjuundersökning vi har genomfört våren 2005 bekräftar att 

tillämpningen brister i många avseenden. Bristerna består dels i att många 

moment tillämpas i en liten utsträckning, dels i att enskilda moment inte 

tillämpas på avsett vis. 

Förutom de brister i tillämpningen av de enskilda delarna i metodsamlingen 

som redovisas nedan finns vissa generella problem. Ett sådant problem är att 

dokumentationen av ärenden ofta inte motsvarar det som föreskrivs i metodsamlingen. 

Både handläggare och chefer vittnar om att detta är ett område 

som är eftersatt. 

Tidig bedömning – första vägval (metod 1)… 

… tillämpas i hög utsträckning… 

I vår intervjuundersökning har det framkommit att metoden Tidig bedömning 

– första vägval tillämpas i relativt hög utsträckning. Detta är en bild 

som mer eller mindre ges av samtliga intervjupersoner. Införandet har 

underlättats och påskyndats av att det har lagts stor vikt vid att åstadkomma 

en större försäkringsmässighet i hanteringen av sjukfall. Tidigare brister i 

detta avseende har lett till att många personer har sjukskrivits trots att rätt 

till sjukpenning egentligen inte förelegat, och att Försäkringskassan fortfarande 

idag tvingas hantera stora mängder sådana ärenden.


STATSKONTORET 

PM 49 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

… men kompletteringar hinns ofta inte med 

Även om genomförandet av Tidig bedömning – första vägval kommit förhållandevis 

långt tyder dock intervjusvaren på att tillämpningen varierar 

mellan olika kontor, även inom ett och samma län. 

Ett delmoment där tillämpningen brister på flera håll i landet är Komplettering 

av läkarintyg. Flera handläggare berättar att de i många fall inte kompletterar 

intygen på det sätt som föreskrivs i metoden. Några förklaringar som 

anges till detta är bristen på tid och att man inte vill stöta sig med läkarna. 

Proceduren med att komplettera underlag från läkare har enligt vissa också 

försvårats av det s.k. trepunktsprogrammet (se även avsnitten 3.3 och 6.2). 

Den hårda tidspressen har inneburit att man inte hinner vänta in nya kompletterade 

underlag från läkarna innan beslut ska tas. Trepunktsprogrammet 

har även enligt vissa lett till att man ”hoppar över” flera utredningsmoment 

och tar beslut utan fullständigt underlag, vilket inte är förenligt med metoden. 

I en del län anlitas försäkringsläkare (i enlighet med aktiviteten Försäkringsläkare 

– handläggare) i mycket hög utsträckning för att komplettera beslutsunderlagen, 

”i alla ärenden utom de självklara”, medan vissa knappt använder 

denna resurs alls. En förklaring till dessa skillnader som påtalats är att 

tillgängligheten till försäkringsläkare kan variera mellan olika kontor. 

Fördjupad utredning – aktivt vägval (metod 2)… 

… tillämpas i viss utsträckning men mycket återstår 

På en övergripande fråga svarade flertalet att metoden Fördjupad utredning 

– aktivt vägval i huvudsak tillämpas. När vi bad intervjupersonerna att närmare 

precisera hur tillämpningen går till i enskilda moment framträdde dock 

en annan bild. 

Arbetet med rehabiliteringsutredningar är exempel på ett moment som inte 

fungerar som avsett. Trots att det numera är obligatoriskt i längre sjukfall är 

det många arbetsgivare som överhuvudtaget inte inkommer med en rehabiliteringsutredning, 

åtminstone inte inom utsatt tid. I våra intervjuer har det 

framkommit att handläggarna anser sig ha blivit bättre på att påminna 

arbetsgivarna om rehabiliteringsutredningar men att man fortfarande ofta 

väljer att inte göra det eftersom det upplevs som tidskrävande och inte värt 

mödan. Flera handläggare vi har pratat med är av uppfattningen att många 

av de rehabiliteringsutredningar som inkommer håller en så låg kvalitet att 

de inte tillför ärendena någon relevant information. Även rehabiliteringsutredningar 

för arbetslösa blir många gånger färdigställda först efter utsatt 

tid, detta trots att Försäkringskassan själv ansvarar för utredningarna. Ett 

exempel på en aktivitet som förefaller fungera på det sätt som det är tänkt är 

Förkorta sjukperioden. En majoritet av intervjupersonerna menar att detta 

perspektiv finns med under hela processen.


STATSKONTORET 

PM 50 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

… har tre särskilda ”problemmoment” 

Vi har uppfattat att det finns tre särskilda problemmoment i samband med 

tillämpningen av metoden Fördjupad utredning – aktivt vägval. Dessa aktiviteter 

är Personligt möte med SASSAM-kartläggning, Avstämningsmöte 

samt 1-årsbedömning med förutsättningar för sjuk- och aktivitetsersättning. 

Personligt möte med SASSAM-kartläggning görs i viss utsträckning men 

har svårt att få ordentligt genomslag. Även om de handläggare som vi talat 

med gör SASSAM-kartläggningar menar vissa att det ibland kan vara både 

tidskrävande och upplevs som bortkastat. Både inställningen till verktyget 

och hur det används varierar mellan olika kontor och mellan olika handläggare. 

En förklaring till det kan vara att utbildningsinsatserna när det gäller 

SASSAM har varierat mycket över landet, vilket lett till vissa missförstånd 

kring hur verktyget ska användas bland både chefer och handläggare. På 

huvudkontoret uppfattar man att många handläggare och chefer tror att en 

SASSAM-kartläggning alltid måste vara omfattande och att alla ”rutor” 

alltid måste vara ifyllda, vilket är ett missförstånd. 

Avstämningsmöte tillämpas i en relativt begränsad omfattning. Även när det 

gäller det sätt på vilket mötena genomförs finns flera problem. Det förefaller 

finnas olika uppfattningar om vad som krävs för att ett möte ska kunna betraktas 

som ett avstämningsmöte. Vissa menar att det inte finns någon 

egentlig skillnad mellan de gamla rehabmötena och avstämningsmöten, 

medan andra anser att det finns stora och avgörande skillnader. 

Vi har uppfattat att det finns flera exempel på att man inte följer metodsamlingens 

beskrivningar när det gäller aktiviteten Avstämningsmöte. Ett exempel 

är att flera handläggare uppger att de inte alltid dokumenterar och registrerar 

mötet enligt anvisningarna. Mötena genomförs heller inte alltid inom 

utsatt tid. Ett tredje exempel är att nästan alla handläggare vi intervjuat håller 

avstämningsmöten hos vården trots att man i metodsamlingen uppmanas 

att hålla mötet hos arbetsgivaren. En uppfattning är dock att det finns fördelar 

med att ha mötet på ”neutral mark” i de fall där det finns konflikter på 

arbetsplatsen dolda bakom sjukskrivningen. Ytterligare ett exempel på en 

avvikelse från metodsamlingens anvisningar är att arbetsgivaren ofta kallar 

till mötet istället för Försäkringskassan. 

1-årsbedömning med förutsättningar för sjuk- och aktivitetsersättning görs i 

relativt stor utsträckning idag. Av intervjuerna framgår att vissa kontor har 

börjat prioritera 1-årsbedömningar vilket har lett till att aktiviteten fungerar 

bättre än vad den har gjort tidigare. Även när det gäller detta moment menar 

dock intervjupersonerna att man sällan gör bedömningen inom utsatt tid och 

att man ”slarvar” med dokumentationen. Ett problem som påtalats i det här 

sammanhanget är att det kan förekomma långa väntetider till socialförsäkringsnämnden 

vilket i princip kan göra det omöjligt att som handläggare 

lämna över sina ärenden för beslut om sjuk- eller aktivitetsersättning i rätt 

tid.


STATSKONTORET 

Planera och genomföra (metod 3)… 

PM 51 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

… har inte inneburit några större förändringar 

Intervjuundersökningen ger ungefär samma bild beträffande tillämpning av 

Planera och genomföra som tillämpning av Fördjupad utredning – aktivt 

vägval. På en övergripande fråga svarade flertalet att metoden i huvudsak 

tillämpas medan bilden blev en annan när vi bad intervjupersonerna att 

närmare precisera hur tillämpningen går till i enskilda moment. 

Till saken hör att metoden Planera och genomföra är mindre genomarbetad 

och utvecklad än de två första metoderna (se avsnitt 4.2). Intervjuundersökningen 

tyder också på att arbetssättet i denna del är det som förändrats minst 

i och med de nya metoderna. De enda aktiviteter som finns beskrivna är Avstämningsmöte, 

Rehabiliteringsplan samt Försäkringsläkare – handläggare. 

För Köp av aktiva tjänster saknades det helt riktlinjer och stöd vid den tidpunkt 

då vår undersökning genomfördes. 

Problemen i tillämpningen av Avstämningsmöte är desamma som i Fördjupad 

utredning – aktivt vägval. Detsamma gäller Försäkringsläkare – handläggare 

som även ingår i Tidig bedömning – första vägval. Beträffande 

rehabiliteringsplaner kan det både förekomma att sådana inte upprättas inom 

de två veckor (efter avstämningsmötet) som föreskrivs och att planer överhuvudtaget 

inte upprättas. 

Avsluta (metod 4)… 

… är nedprioriterad 

Denna del i metodsamlingen är den som tillämpas i minst utsträckning. 

Endast en person har i våra intervjuer sagt att man tillämpar denna metod. 

Några menar att man för slutanteckningar ibland, men att det inte finns 

någon tid till reflektion. Ibland görs slutkommentarer och löpande kommentarer 

i journalen men inte på det sätt som beskrivs i metoden. Både 

handläggare och chefer säger att denna del är medvetet nedprioriterad i 

förhållande till metodsamlingens övriga delar. 

6.2 Genomförande 

I det följande beskrivs och analyseras erfarenheter och iakttagelser som rör 

de nya metodernas genomförande. 

Ett positivt mottagande underlättar genomförandet 

Vi har uppfattat att samtliga intervjupersoner anser att metoderna ger tydlighet 

och struktur till handläggningsarbetet. Vi har också uppfattat att metoderna 

som sådana har fått ett positivt mottagande. Dock förefaller inställningen 

variera mellan nya och gamla medarbetare. De förstnämnda är mer


STATSKONTORET 

PM 52 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

positiva än sina mer erfarna kolleger som, åtminstone i vissa fall, har en mer 

skeptisk eller avvaktande inställning. 

En vanlig uppfattning bland chefer och arbetsledare är att den tydliga strukturen 

i metodsamlingen gör det lättare för nya medarbetare att sätta sig in i 

verksamhet och arbetsuppgifter. Mer erfarna handläggare anser visserligen 

även de att metoderna ger en bra struktur för arbetet men har samtidigt 

många gånger svårt att se hur arbetssätten egentligen har förändrats. Flera 

chefer vi har talat med tror att det kan vara svårt för en person med många 

yrkesverksamma år inom kassan att lägga gamla arbetssätt bakom sig och ta 

till sig nya metoder. En viktig aspekt som framhållits i det sammanhanget är 

att personer som arbetat länge inom Försäkringskassan kan ha varit med om 

flera tidigare förändringsprocesser som de inte uppfattat har lett till några 

reella skillnader i sättet att arbeta. 

Fokus på tidiga bedömningar 

Som tidigare nämnts pågår det flera insatser som syftar till att få till stånd 

tidigare och mer korrekta bedömningar i sjukfallens början. Ett exempel är 

det så kallade trepunktsprogrammet som innebär att den försäkrade – vid 

osäkerhet om ersättning kan betalas ut – ska få besked om detta inom tre 

arbetsdagar samt att beslut och utbetalning ska ske inom 30 dagar. Programmets 

genomförande har i praktiken inneburit att länsorganisationerna har 

inrättat särskilda arbetslag som endast arbetar med tidiga bedömningar. 

Detta har bidragit till att införandet av metoden Tidig bedömning – första 

vägval har underlättats. 

Ett omställningsarbete som tar tid 

Flera personer som vi har talat med har framhållit att genomförandet av de 

nya metoderna är ett omfattande omställningsarbete som kommer att behöva 

pågå under flera år framöver för att ge avsedda resultat. Det är därför viktigt 

att såväl handläggare som ledning och chefer visar tålamod för, och har uthållighet 

i, denna process. 

En faktor som gör att det tar tid att ställa om och börja använda de nya 

metoderna är att de kan vara svårare att tillämpa på gamla ärenden. Personer 

som blev sjukskrivna innan metoderna infördes och är aktuella för aktiviteter 

enligt den tredje metoden Planera och genomföra är ofta inte tillräckligt 

utredda. Det gör att det kan saknas underlag för ställningstaganden om 

lämpliga åtgärder. Även om det kan vara sakligt motiverat att ta om utredningsprocessen 

från början är detta av flera skäl ofta problematiskt. 

Vissa handläggare menar att ärenden ofta har en kronologi som är svår att 

bryta. Som handläggare kan man uppfatta det som ineffektivt att genomföra 

utredningsinsatser som redan utförts, även om det har skett utifrån andra 

principer och tillvägagångssätt. Dessutom kan sådana insatser vara svåra att 

motivera gentemot den försäkrade. Särskilt gäller det i de fall där utredningsinsatserna 

leder fram till ett indragande av rätten till sjukpenning, 

vilket är något som blir mer och mer vanligt. Detta gäller i än högre grad om


STATSKONTORET 

PM 53 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

det endast är Försäkringskassans bedömning av ärendet som har förändrats 

samtidigt som de yttre omständigheterna är oförändrade. Vissa av dem som 

vi talat med har efterlyst tydligare riktlinjer för hur gamla ärenden ska hanteras. 

En svår period för förändringsarbete 

Att omställningsarbetet tar tid beror även på att det kan ligga en motsättning 

mellan löpande produktion och införande av nya metoder. Det faktum att 

ohälsotalen på senare år stigit gör att ett förändringsarbete av den aktuella 

omfattningen blir komplicerat. Den stora ärendemängden innebär att det är 

svårt för den enskilde handläggaren att hinna ställa om och börja arbeta på 

ett nytt sätt. Vid en stor arbetsbelastning kan det te sig mer ändamålsenligt 

för en erfaren handläggare att arbeta på det sätt som man är van vid. Å andra 

sidan har situationen skapat ett tryck på förändring såväl utifrån som inom 

Försäkringskassan, vilket vi har uppfattat gjort det lättare att driva igenom 

även omfattande förändringar i organisation och arbetssätt. 

Till stora delar en ledningsfråga 

En framgångsrik implementering förutsätter att Försäkringskassans ledning 

och chefer på alla nivåer är tydliga med att metoderna ska följas. Det är 

också viktigt att det finns förståelse hos dessa för vad omställningen till det 

nya arbetssättet innebär för handläggarna i deras vardag. Detta är en förutsättning 

för att kunna ge medarbetarna det stöd som är nödvändigt. 

Den bild som vi fått i intervjuerna är att graden av stöd i handläggningen 

och graden av förståelse för handläggarnas situation varierar mellan olika 

platser i landet. Vissa menar att man från deras länsledning till en början var 

otydliga när det gäller genomförandet, man propagerade inte tillräckligt hårt 

och konsekvent för att de nya metoderna skulle tillämpas. I förekommande 

fall har man dock blivit tydligare med detta vartefter. En förhoppning som 

kommit till uttryck i vår intervjuundersökning är att bildandet av den nya 

Försäkringskassan kommer att ge bättre förutsättningar för ett framgångsrikt 

implementeringsarbete. 

Dåliga förberedelser för metoderna i organisationen 

Ett allmänt intryck är att det har saknats framförhållning och förberedande 

åtgärder innan införandet av metoderna. Implementeringen försvårades av 

att organisationen inte var anpassad efter de nya arbetssätten. Exempelvis 

har införandet av metoderna inneburit mer omfattande utredningsarbete i ett 

inledande skede av sjukfallen, vilket har lett till problem eftersom det inte 

funnits tillräckligt med personal avsatt till detta. 

Ett annat genomförandeproblem var att det i vissa fall uppstod ett ”glapp” 

mellan utbildningen och själva implementeringen. Många upplevde att det 

”inte hände något” efter det att man genomgått utbildningen och att det tog 

lång tid innan det kom tydliga propåer om att metoderna skulle börja tillämpas.


STATSKONTORET 

PM 54 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Ytterligare en faktor som har försvårat implementeringen är att Försäkringskassans 

datoriserade ärendehanteringssystem (ÄHS) inte är anpassat efter 

metoderna. Många menar också att systemet är allmänt användarovänligt. 

Problemen består bland annat i att det är svårt att få en överblick över ärenden 

och att nödvändiga blanketter måste hämtas i andra system. En risk är 

att tillämpningen kommer att försvåras på grund av detta. 

Metoderna ställer nya krav 

Införandet av metoderna ställer högre krav på kompetens än tidigare. Traditionellt 

har det bland handläggare som arbetar med ohälsa funnits en uppdelning 

i utredare och rehabiliteringssamordnare. I den gamla ordningen 

sköttes flertalet externa kontakter av rehabiliteringssamordnarna. I och med 

införandet av de nya metoderna innefattar emellertid även utredningsarbetet 

många utåtriktade insatser och externa kontakter. Flera utredare har inte den 

kompetens som krävs för dessa nya arbetsuppgifter. Det har dock genomförts 

insatser för att komma till rätta med detta, till exempel har det hållits 

kurser i samtalsmetodik. 

Ett annat sätt att höja kvaliteten i handläggningen av ärenden är att dela 

ärenden mellan flera handläggare. Det kan vara svårt för den enskilde handläggaren 

att upprätthålla tillräckligt hög kompetens inom alla områden. 

Oaktat detta kan det även finnas fördelar med att ett ärende betraktas med 

nya ögon. En nackdel kan dock vara att överlämnanden av ärenden från en 

handläggare till en annan kan orsaka stopp i processen. En annan nackdel är 

att det kan uppstå problem i kontakterna med den försäkrade när man har 

fler handläggare inkopplade i samma ärende. 

Svårt att få möjlighet att ge feedback 

Försäkringskassan har infört ett system för kontinuerlig metodutveckling 

där det är tänkt att synpunkter från handläggare med flera ska tas om hand 

och, i ett senare skede, resultera i eventuella justeringar av metoderna. 23 

Trots detta finns det flera handläggare som upplever att de inte har någonstans 

att vända sig med synpunkter på metoderna. 

23 

Denna fråga har behandlats av Statskontoret i en av lägesrapporterna. Se Statskontoret 

(2004-10-26).


STATSKONTORET 

PM 55 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

7 Tillämpning och genomförande av 

Modell FAROS 

I vilken utsträckning tillämpas Modell FAROS? 

Statskontoret anser att Modell FAROS, ännu våren 2005 inte kan hävdas 

tillämpas fullt ut i hela landet. Vidare uppfattar vi att variationerna i tillämpningen 

är relativt stora. Vi bedömer emellertid samtidigt att kunskapen om, 

och den faktiska tillämpningen av, modellen har ökat i stor utsträckning 

bara under de första månaderna av år 2005. Vi uppfattar att det idag finns en 

stark ambition hos såväl Försäkringskassan som arbetsför-medlingen i hela 

landet att modellen ska tillämpas. Färdriktningen i detta avseende är tydlig. 

Statskontorets iakttagelser gällande genomförande och implementering: 

Den verksamhet som har påbörjats i och med samverkan mellan arbetsförmedlingen 

och Försäkringskassan har skapat en gemensam arena som utgör 

en bra grund för ett fortsatt gott samarbete mellan myndigheterna. Ett sådant 

samarbete kan även avse frågor som inte uttryckligen ingår i samverkan 

enligt Modell FAROS. 

Genomförandet av Modell FAROS under år 2005 har underlättats av den 

samverkan mellan kassan och förmedlingen som har bedrivits sedan år 

2003. Vår bedömning är att implementeringen av Modell FAROS bör kunna 

gå förhållandevis fort. I en jämförelse med införandet av Gemensamma 

metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet är införandet av Modell 

FAROS en mindre omfattande och enklare process. 

Även om de aktuella verksamheterna blir framgångsrika i meningen att fler 

arbetslösa sjukskrivna än tidigare återfår sin arbetsförmåga och blir anställningsbara, 

kommer den aktuella gruppen ändå vara beroende av hur arbetsmarknaden 

ser ut. Med dagens förhållandevis svåra arbetsmarknadssituation 

finns det en risk för att även personer som har genomgått en framgångsrik 

rehabilitering inte får jobb. För att arbetslösa sjuskrivna i en stor utsträckning 

ska få arbete krävs därför sannolikt även andra typer av insatser och 

åtgärder än vad som följer av Modell FAROS. 

I detta kapitel behandlas tillämpning och genomförande av Modell FAROS. 

Kapitlet utgör med andra ord en analys av i vilken mån de metoder och 

arbetssätt som utvecklats inom ramen för uppdrag 3 tillämpas i hela landet 

och hur implementeringen har fortskridit. I avsnitt 7.1 beskrivs och analyseras 

frågor som rör modellens tillämpning. I avsnittet beskrivs bland annat 

i vilken utsträckning respektive fas i modellen tillämpas. I avsnitt 7.2 beskrivs 

och analyseras frågor som rör modellens genomförande. Fokus i 

detta avsnitt är implementeringsprocessen.


STATSKONTORET 

7.1 Tillämpning 

PM 56 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Modell FAROS tillämpades inte fullt i hela landet vid utgången av år 

2004… 

Enligt regeringens direktiv skulle de metoder och arbetssätt m.m. som utvecklades 

inom ramen för förnyelsearbetet tillämpas fullt ut i hela landet 

senast vid utgången av år 2004. 

I Arbetsmarknadsstyrelsens och Försäkringskassans slutrapport förklaras att 

”Ett enhetligt arbetssätt har nåtts och Farosmodellen är idag införd i det 

nationella samverkansarbetet.” 24 Det är inte helt tydligt huruvida detta ska 

uppfattas som att man ansåg att Modell FAROS tillämpades fullt ut vid utgången 

av år 2004. 25 Med utgångspunkt från intervjuerna är vår uppfattning 

emellertid att de metoder och arbetssätt som utvecklats inom ramen för förnyelsearbetet 

i uppdrag 3, inte kan hävdas ha tillämpats fullt i hela landet 

vid utgången av år 2004. I sammanhanget kan också nämnas att vi konstaterar 

att den centrala handlingsplanen för år 2004 präglas av försiktighet när 

det gäller krav på tillämpning av metoder och arbetssätt från pilotverksamheten 

FAROS (se vidare avsnitt 7.2). 

Vi har uppfattat att det först är under år 2005 som man runt om i landet på 

ett mer medvetet och tydligt sätt har börjat arbeta enligt Modell FAROS. 

Arbetssättet har av många beskrivits som mer eller mindre ”nytt” för år 

2005. Vi har vidare uppfattat att kunskapen om och medvetenheten kring 

Modell FAROS vid utgången av år 2004 var generellt sett begränsad. Det är 

emellertid viktigt att samtidigt framhålla att man på flera håll i landet redan 

före årsskiftet arbetat relativt ”faroslikt” inom ramen för samverkansinsatserna, 

dock utan att det alltid nödvändigtvis funnits en tydlig koppling till 

modellen som sådan. I sammanhanget bör det vidare nämnas att Statskontoret 

redan hösten 2004 bedömde att rehabiliteringsarbetet i samtliga pilotområden 

i stor utsträckning följde modellens anvisningar (Statskontoret, 

2004-11-25). 

… men mycket har hänt sedan årsskiftet 

Vi har uppfattat att Modell FAROS har kommit att tillämpas i betydligt 

större utsträckning under de första månaderna efter utgången av år 2004 och 

nu är på god väg att etableras i hela landet. Färdriktningen är i detta avseende 

tydlig. Samtidigt bör det framhållas att det fortfarande finns relativt 

stora variationer beträffande hur långt man har kommit i den faktiska 

tillämpningen av modellen i olika delar av landet. 

24 Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-02-28), bilaga 1 sid. 17. 

25 På andra ställen i slutrapporten förklaras emellertid att ”Farosmodellen ska implementeras 

i det nationella samverkansarbetet för att säkra en samordnad arbetsprocess”, vilket 

kan tolkas som en uppfattning om att modellen ännu inte är implementerad. Se Arbetsmarknadsstyrelsen 

och Försäkringskassan (2005-02-28), bilaga 4 sid. 7.


STATSKONTORET 

PM 57 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

En förklaring till att införandet av modell FAROS har skjutit fart sedan årsskiftet, 

är sannolikt 2005 års centrala handlingsplan som på ett tydligare sätt 

än tidigare års planer ställer krav på att modellen ska tillämpas (se vidare 

avsnitt 7.2). 26 Handlingsplanen innehåller också en särskild bilaga som ger 

en god vägledning och beskrivning av modellen. Vidare har det under 

februari och mars genomförts informationsinsatser om Modell FAROS för 

cirka 800 medarbetare runt om i landet. Det har också skett en utbildning i 

modellen för runt 30 särskilt länsansvariga personer. 

I sammanhanget bör nämnas att en generell iakttagelse utifrån våra intervjuer, 

är att inställningen till Modell FAROS och samverkan överlag är 

positiv inom både arbetsförmedlingen och Försäkringskassan hos såväl 

handläggare som chefer. Det finns en relativt utbredd uppfattning att samverkan 

i enlighet med modellen är ett bra sätt att undvika problemet med att 

individer hamnar mellan myndigheternas stolar och att processen för återgång 

i arbete därmed helt eller delvis avstannar. 27 

Utifrån intervjuerna har vi uppfattat att det idag finns en uttalad ambition 

och vilja inom båda organisationerna om att Modell FAROS verkligen ska 

tillämpas. 28 Detta bidrar naturligtvis till att implementeringen underlättas 

och stärker vår uppfattning att modellen nu är på god väg att införas i hela 

landet. Det bör vidare framhållas att vi uppfattar att införandet av Modell 

FAROS är en mindre omfattande och enklare process än införandet av 

Gemensamma metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet. Modell 

FAROS avser hur flöden av ärenden ska organiseras snarare än hur arbetet i 

detalj ska bedrivas. Vidare innehåller denna process färre arbetsmoment 

samt involverar färre handläggare. Därför är vår bedömning att implementeringen 

av Modell FAROS bör kunna gå förhållandevis fort. 29 

Behovsbedömning (fas 1)… 

… tillämpas i huvudsak men det finns brister beträffande SASSAMutredningen 

Vi har uppfattat att Försäkringskassan i huvudsak tillämpar fasen Behovsbedömning 

i enlighet med Modell FAROS. Det är modellens urvalskriterier 

(och inga andra kriterier) som utgör grunden för bedömningen. Vi uppfattar 

26 Även i de länsvisa samverkansavtal för år 2005 som vi studerat, ställs tydliga krav på att 

Modell FAROS ska tillämpas i samverkansarbetet. 

27 Denna bild bekräftas till viss del i en utvärdering riktad till medarbetarna i FAROS som 

återges i slutrapporten. Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-02-28), 

bilaga 4 sid. 46. 

28 I sammanhanget bör dock nämnas att det, såvitt vi förstår, idag på central nivå saknas en 

tydlig ledningsfunktion för samverkansarbetet med representanter från de båda berörda 

myndigheterna. 

29 En komplicerande i faktor som skiljer införandet av Modell FAROS från Gemensamma 

metoder och förhållningssätt inom ohälsoarbetet är dock att den förra processen till skillnad 

från den senare involverar två myndigheter.


STATSKONTORET 

PM 58 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

dock att det i landet finns relativt stora skillnader i tillämpningen, i synnerhet 

beträffande förekomsten av personligt möte och SASSAM-utredning. 

Av intervjuerna framkommer att det i delar av landet fortfarande finns betydande 

brister i dessa avseenden. Vidare konstaterar vi att många intervjuade 

särskilt har framhållit att det är viktigt att handläggaren skaffar sig en 

bra bild av den försäkrades situation och inställning till arbetslivsinriktad 

rehabilitering, för att den fortsatta processen ska kunna löpa smidigt. 

I sammanhanget kan framhållas att vi uppfattat att arbetsförmedlingarnas 

”insyn” och kunskap om den faktiska tillämpningen av behovsbedömningen 

förefaller vara begränsad. Vi menar dock att detta inte kan hävdas strida mot 

modellen då det faktiskt är Försäkringskassan som har det formella ansvaret 

för denna del av processen. Samtidigt bör det också framhållas att samverkan 

mellan myndigheterna har inneburit att arbetsförmedlingarna idag ändå 

har en betydligt bättre insikt i Försäkringskassans arbete och förhållningssätt 

än vad som var fallet tidigare. 

Beredning (fas 2)… 

… tillämpas i stor utsträckning 

Vår bedömning är att fasen Beredning i stor utsträckning tillämpas i enlighet 

med Modell FAROS. I samtliga kassor och förmedlingar som vi varit i kontakt 

med finns det ”någon form” av beredningsgrupp som tar ställning till de 

ärenden som Försäkringskassan lyfter för bedömning. Hur det praktiska 

arbetet i grupperna bedrivs och organiseras ser dock olika ut, det förekommer 

variationer såväl inom som mellan olika län. Exempelvis finns det en 

stor variation beträffande hur ofta det hålls möten i beredningsgrupperna. På 

vissa platser hålls möten en gång per månad och på andra platser fyra 

gånger per månad. 

I enlighet med vad som påtalas i den centrala handlingsplanen, är det vanligt 

att beredningsgruppen även används för att hantera andra ärenden (till 

exempel steg 5-ärenden) för överlämnande mellan myndigheterna än de som 

kan bli aktuella för samverkansinsatserna. 30 

Det uppkommer ofta diskussioner i beredningsgruppen där de två myndigheternas 

olika perspektiv och utgångspunkter kommer till uttryck och möts. 

Försäkringskassans medicinska perspektiv och fokus på arbetsförmåga ställs 

mot arbetsförmedlingens fokus på utbildning, social bakgrund och anställningsbarhet. 

Diskussionerna till trots är det samtidigt en generell erfarenhet 

att ärenden sällan behöver lyftas från beredningsgruppen till myndigheternas 

respektive linjechefer (vilket i enlighet Modell FAROS ska ske om det 

uppstår oenighet). Det förefaller finnas en god vilja att diskutera fram lösningar 

i själva gruppen. 

30 Även i de länsvisa samverkansavtalen för år 2005 som vi studerat, klargörs att beredningsgrupperna 

ska användas för andra typer av ärenden än steg 6-ärenden.


STATSKONTORET 

Behovsanalys (fas 3)… 

PM 59 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

… tillämpas men det är svårt att leva upp till angivna riktvärden 

Vi bedömer att det finns en tydlig ambition att i behovsanalysen leva upp till 

Modell FAROS, men att det har varit svårt på vissa platser att fullt ut leva 

upp till de riktvärden som modellen anger. Exempelvis gäller detta kravet 

att behovsanalysen ska vara avslutad senast inom fyra veckor efter det att 

den försäkrade skrivits in i samverkan. Vi har uppfattat att detta inte alltid, 

eller ens i första hand, är en konsekvens av tidsbrist hos handläggarna. Förklaringen 

är snarare att tiden många gånger är för kort för att hinna med att 

genomföra de aktiviteter (informera den försäkrade, genomföra trepartssamtal, 

utforma en handlingsplan etc.) som modellen avser. 

Utifrån våra intervjuer förefaller i synnerhet Försäkringskassans riktvärde 

på 50 ärenden per samordnare vara svårt att uppnå på flera håll i landet 

medan arbetsförmedlingen generellt sett har haft lättare att leva upp till 

riktvärdet på 30 ärenden per förmedlare. Samordnarens ärendemängd är ofta 

större än angivna 50, men det förekommer även att ärendemängden är mindre. 

31 Vidare uppfattar vi att det är relativt vanligt att Försäkringskassans 

handläggare arbetar i samverkan på deltid och parallellt med detta arbetar 

med icke-samverkansärenden. 

Introduktion och prövning (fas 4)… 

… tillämpas i huvudsak 

Vår bedömning är att Introduktion och prövning i huvudsak sker i enlighet 

med Modell FAROS. Den försäkrade prövas och introduceras i olika aktiviteter, 

vanligtvis företagsförlagd aktivitet som till exempel praktik. Även om 

det sker undantagsvis förekommer det ändå att de försäkrade själva hittar 

lämpliga praktikplatser. Flera intervjuade har betonat vikten av att handläggarna 

har breda nät av arbetsgivarkontakter. Ett problem som har påtalats 

är att dock att det ibland kan vara svårt att hitta praktikplatser, bland annat 

till följd av att det hos vissa arbetsgivare finns en oro om att praktikplatsen 

förväntas övergå i en anställning. 

I enlighet med modellen sker det löpande coachning och handledning även 

om det många gånger är svårt att leva upp till kravet på veckovisa kontakter 

med deltagaren. Många intervjuade har också pekat på att det relativt ofta 

brister beträffande kravet på att hålla ett uppföljningsmöte inom tolv veckor. 

Detta gäller i synnerhet i svårare ärenden där den försäkrade har varit sjukskriven 

en länge tid. Coachning och handledning i denna fas beskrivs ofta 

som svåra uppgifter där det som handläggare verkligen gäller att anstränga 

31 Det senare kan förklaras av att Försäkringskassans alltmer försäkringsmässiga bedömningar 

har lett till ett lägre inflöde i samverkan än vad man har avsatt resurser för (se vidare 

avsnitt 7.2.)


STATSKONTORET 

PM 60 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

sig för att engagera deltagarna. Icke desto mindre har vi uppfattat att det är 

relativt få deltagare som hoppar av processen i denna fas. 

Aktiv rehabilitering (fas 5)… 

… avslutas allt oftare inom angiven tid 

Vi bedömer att Aktiv rehabilitering idag allt oftare, men långt ifrån alltid, är 

avslutad inom den tidsram på tolv månader som Modell FAROS anger. 

Tidigare var det enligt de vi intervjuat inte ovanligt att en rehabilitering 

pågick betydligt längre än så. Vi uppfattar att tillämpningen sedan årsskiftet 

2004/05 successivt har blivit striktare och att det finns en relativt utbredd 

uppfattning om att regeln ska tillämpas för att undvika att tiden i rehabilitering 

blir omotiverat utdragen. Hos de vi intervjuat finns det en uppfattning 

om att god framförhållning och en hög aktivitetsnivå hos arbetsförmedlarna 

leder till att de flesta ärenden kan avslutas på ett bra sätt inom den avsedda 

tiden. Tolv månader anses därför vara en rimlig tid för att genomföra rehabiliteringen. 

En vanlig uppfattning hos de intervjuade är vidare att tidsbegränsningen är 

bra eftersom den ger en viktig signal till den försäkrade om att rehabiliteringen 

har ett slut och att det gäller att förbereda sig för detta. Samtidigt bör 

det framhållas att flera menar att man inte får bli för rigid avseende tolvmånadersregeln. 

Så förekommer det att ärenden tillåts fortgå några månader 

extra om man bedömer att en anställning eller annan lösning är nära förestående. 

Slutlig uppföljning (fas 6)… 

… tillämpas inte fullt ut 

Vi bedömer att Slutlig uppföljning överlag inte tillämpas på ett sätt som kan 

anses motsvara Modell FAROS. ”Någon form” av slutredovisning sker ofta 

men inte alltid på det strukturerade sätt som avses. Det finns idag brister beträffande 

genomförande av det avslutande trepartssamtalet samt när det gäller 

att göra en detaljerad slutredovisning. I synnerhet förefaller ambitionsnivån 

på den slutliga uppföljningen vara lägre i de fall som slutar ”bra”, det 

vill säga där de försäkrade har fått arbete eller påbörjat utbildning. Handläggarna 

ser det ofta som mindre viktigt att prioritera dessa ärenden då de är 

nöjda med att ha nått positiva resultat och istället kan prioritera andra ärenden.


STATSKONTORET 

7.2 Genomförande 

PM 61 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

I det följande beskrivs och analyseras erfarenheter och iakttagelser beträffande 

genomförandet av Modell FAROS. 

Den tidigare samverkan har underlättat genomförandet… 

Av intervjuerna framkommer att den implementering av Modell FAROS 

som nu sker i hela landet, har underlättats av den nationella samverkan för 

sjukskrivna arbetslösa som sedan år 2003 har bedrivits mellan Försäkringskassan 

och arbetsförmedlingen. 32 I AMS och Försäkringskassans slutrapport 

framhålls också att samverkansarbetet ”… är ett led i att implementera 

erfarenheterna av pilotverksamheten [FAROS].” 

… även om de första årens handlingsplaner präglades av försiktighet 

beträffande krav på tillämpning av FAROS metoder och arbetssätt 

Vi konstaterar att kopplingen till pilotverksamheten FAROS i 2003 års 

centrala handlingsplan mellan AMS och dåvarande Riksförsäkringsverket 

var svag vilket kan förklaras av att denna verksamhet initierades först under 

år 2002 och att erfarenheterna så långt var begränsade. Vår uppfattning beträffande 

2004 års plan är emellertid att även den i begränsad utsträckning 

byggde på, eller ställde tydliga krav på, användning av metoder och arbetssätt 

från pilotverksamheten. Trots att det i planen framhålls att ”Erfarenheter 

från Faros har tillvaratagits i denna handlingsplan” och att vissa av 

erfarenheterna som rör bland annat verksamhetsformerna återges i texten, så 

ställs inga närmare krav på att verksamheten ska bedrivas på detta sätt. Återgivna 

erfarenheter från pilotverksamheten mynnar endast ut i vissa rekommendationer 

beträffande arbetsmetoder och ansvarsfördelning. 

Handlingsplanen för år 2005 är på ett betydligt tydligare sätt kopplad till 

Modell FAROS. Planen klargör exempelvis att ”Det arbetssätt för samverkan 

mellan myndigheterna som pilotverksamheten Faros utvecklat och 

prövat ska tillämpas…” 2005 års handlingsplan är överhuvudtaget mer 

utförlig i beskrivningarna av verksamhetsformer och samverkansrutiner och 

ställer tydligare krav på att det är dessa tillvägagångssätt som skall 

tillämpas. Planen kompletteras vidare med bland annat en detaljerad bilaga 

som närmare beskriver FAROS processtyrningsmodell och de metoder och 

arbetssätt som ska tillämpas. 

Samverkan och tillämpningen av Modell FAROS har inneburit att det 

skapats en arena för samarbete mellan myndigheterna 

En vanlig uppfattning som kommit till uttryck i våra intervjuer är att samverkan 

och tillämpning av Modell FAROS har inneburit att relationen mellan 

arbetsförmedlingen och Försäkringskassan avseende den arbetslivsinriktade 

rehabiliteringen, idag skiljer sig mot hur det var tidigare. Den största 

förändringen är att det nu faktiskt finns ett organiserat samarbete på rehabi- 

32 Som vi konstaterat ovan har vi uppfattat att man på flera håll i landet arbetat ”faroslikt” 

inom ramen för samverkan redan före utgången av år 2004.


STATSKONTORET 

PM 62 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

literingsområdet mellan myndigheterna vilket vi uppfattat förekom i betydligt 

mindre omfattning före det att samverkansarbetet inleddes år 2003. 

Detta har inneburit större fokus, och en helhetssyn, på den enskilde försäkrade 

där myndigheterna på ett tydligare sätt än tidigare drivs mot samma 

mål. Genom samverkansarbetet får individen tillgång till båda myndigheternas 

kompetenser och resurser vilket ökar förutsättningarna för att rehabiliteringen 

också blir framgångsrik. 

Genom att arbeta i enlighet med Modell FAROS har det vidare skapats en 

struktur och en arena för att hantera även andra ärenden än steg 6-ärenden. 

Idag används beredningsgruppen även för att diskutera och göra tydliga 

överlämningar av exempelvis steg 5-ärenden eller av sjukfallsärenden som 

skall överföras från arbetsförmedlingen till Försäkringskassan. Syftet med 

detta är att göra övergången från den ena myndigheten till den andra så smidig 

som möjligt även för de personer som inte passerar genom samverkan. 

Vid sidan av att hanteringen av rehabiliteringsärendena nu sker på ett annat 

sätt jämfört med tidigare till nytta för den enskilde individen, har samverkansarbetet 

också lett till ett ”mervärde” för myndigheterna. Som en konsekvens 

av det gemensamma arbetet och ökade kontaktytor mellan myndigheterna 

i samverkansarbetet, sker det också en löpande ”kunskapsöverföring” 

mellan myndigheterna på såväl länsnivå som lokal nivå. Detta har 

inneburit ökad kunskap och förståelse för myndigheternas respektive uppdrag 

och ansvar samt de mål och regelverk som styr de olika verksamheterna. 

Med utgångspunkt från intervjuerna har vi uppfattat att samförståndet 

och respekten mellan myndigheterna till följd av detta är större idag än 

tidigare. 

Det är svårt att fylla upp kvoten med ärenden 

Ett problem som framkommer i flera intervjuer är att antalet ärenden som 

förs över från Försäkringskassan är färre än vad samverkansverksamheterna 

är dimensionerade för. Dessutom är trenden att antalet ärenden som kommer 

i fråga blir färre och färre. Det viktigaste skälet till detta anges vara att Försäkringskassan 

blivit mer försäkringsmässig i sina bedömningar (se avsnitt 

5.7 för en kort bakgrund). 

Den utveckling som innebär att Försäkringskassan oftare bedömer att personer 

är s.k. steg 5-ärenden och mer sällan s.k. steg 6-ärenden skapar flera 

olika typer av komplikationer och problem. Ett problem är att den verksamhet 

som bedrivs enligt Modell FAROS påverkas. Ett annat problem är att 

samarbetet mellan Försäkringskassan och arbetsförmedlingen påverkas även 

sett ur ett mer övergripande perspektiv. 

En minskning av antalet ärenden skapar med naturlighet problem för samverkansverksamheterna 

om minskningen är så pass omfattande att det inte 

längre finns ”en kritisk massa” att arbeta med. Vi har ingen entydig bild av 

hur stort detta problem är men vi uppfattar att trenden med allt färre ärenden


STATSKONTORET 

PM 63 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

är tydlig och att man i dag ofta har svårt att fylla sina kvoter med ärenden. I 

sammanhanget är det viktigt att framhålla att verksamheter som bedrivs 

enligt modellen förutsätter att det finns en tydlig målgrupp av en viss omfattning 

för att vara berättigade. En bedömning att antalet personer som tillhör 

kategorin steg 6-ärenden (och som även i övrigt anses uppfylla kriterierna 

i modellen) är få, är i någon mening också en bedömning att behovet av 

de aktuella verksamheterna är litet. 

Samtidigt är den bild som framkommit i intervjuundersökningen att det 

finns ett faktiskt behov av den typ av insatser som erbjuds inom ramen för 

samverkan även hos många steg 5-ärenden. Typiskt gäller detta personer 

som i olika omgångar varit sjukskrivna och arbetslösa under långa perioder 

och som inte varit yrkesverksamma på länge. Personer i denna kategori – 

som inte har en medicinskt relaterad arbetsoförmåga – har istället ofta en 

annan problembild som gör att de står långt ifrån arbetsmarknaden. Det kan 

handla om svagt självförtroende eller svårigheter att fungera i sociala sammanhang. 

Det är viktigt att förstå att Försäkringskassans bedömning endast gäller en 

persons förmåga att klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande 

arbete. I bedömningen ingår inga sociala eller arbetsmarknadsmässiga överväganden. 

Av det kan följa att även personer som är i behov av åtgärder som 

arbetsträning eller coachning (dvs. vanliga åtgärder inom ramen för samverkan) 

för att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden inte nödvändigtvis 

är berättigade till att delta i samverkan. 

Flera arbetsförmedlare som vi intervjuat beskriver det som frustrerande att 

personer som de uppfattar har en sammantaget svår och komplex problembild 

inte tillåts delta i samverkan. Istället skickas dessa personer direkt till 

arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet som normalt inte erbjuder motsvarande 

insatser. 

Resursförstärkningen och arbetsmarknadssituationen viktiga 

framgångsfaktorer 

Ett förhållande som framhållits är att en framgångsrik rehabilitering inte 

bara förklaras av arbetssättet i samverkan och Modell FAROS. Andra viktiga 

faktorer är de relativt stora resurser, beträffande såväl personal som 

möjligheter att ge lönebidrag, som verksamheterna har till sitt förfogande 

samt den rådande situationen på arbetsmarknaden. 

Riktvärdet i Modell FAROS att handläggarna i Försäkringskassan vardera 

bör ansvara för 50 ärenden och arbetsförmedlarna 30 ärenden innebär oftast 

en betydligt mindre arbetsbelastning än vad handläggarna vanligtvis har. Av 

det följer att man inom samverkan har möjlighet att avsätta mer tid till varje 

person än vad som är fallet inom kassans och förmedlingens ordinarie verksamheter. 

Flera handläggare framhåller att detta starkt bidrar till att kvaliteten 

i insatserna blir högre i samverkan än i ordinarie verksamhet.


STATSKONTORET 

PM 64 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Lönebidrag innebär ekonomiskt stöd till den som är arbetsgivare åt en person 

med arbetshandikapp som anvisats anställning hos arbetsgivaren. Stödet 

är ett bidrag till arbetsgivarens lönekostnad för den anställde. I AMS och 

Försäkringskassans handlingsplan medges att lönebidrag även får användas 

vid anställning av arbetslösa sjukskrivna. Detta är ett förhållande som 

många handläggare anser underlättar insatserna för att få ut personer som 

deltar i samverkan till arbetslivet. 

En avgörande faktor för i vilken mån deltagare i samverkan lyckas få ett 

arbete är arbetsmarknadssituationen. Den svåra situation som rått de senaste 

åren gör att många har svårt att komma tillbaka till arbetslivet trots att de 

genomgått en lyckad rehabilitering. I en tuff konkurrenssituation har personer 

som deltagit i samverkan ofta svårt att hävda sig.


Källor 

STATSKONTORET 

Skriftliga källor 

PM 65 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5 

Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-02-28). Förnyelse 

av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Slutrapport. (Med bilagor) 

Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan (2005-01-13). Ams och 

Försäkringskassans handlingsplan för rehabilitering i samverkan mellan 

länsarbetsnämnderna och försäkringskassans länsorganisationer 2005. 

(Med bilagor) 

Försäkringskassan (2005-01-04). Gemensamma metoder och 

förhållningssätt inom ohälsoarbetet. (Utskrifter från metodsamling på 

Försäkringskassans intranät) 

Riksförsäkringsverket (Vägledning 2004:2). Sjukförsäkring och 

rehabilitering 

Riksförsäkringsverket (RFV anser 1999:8). Morgondagens rehabilitering – 

om försäkringskassans uppdrag och gränssnitt mot rehabiliteringsansvariga 

parter 

Riksförsäkringsverket (RFV anser 1998:4). Försäkringskassornas 

handläggning av ohälsoförsäkringarna – Tillsynsrapport om RFV:s 

ohälsouppföljning på samtliga försäkringskassor under åren 1996 och 1997 

Riksförsäkringsverket (2004), Socialförsäkringsboken 2004 

Statskontoret (2004-10-26). Gemensamma metoder och förhållningssätt 

inom socialförsäkringsadministrationen 

Statskontoret (2004-11-25). Uppföljning av FAROS – inför projektets 

avslutning 

Intervjuer 

Försäkringskassan 

Jönköping/Jönköpings län 

Anneli Andersson 

Anna Malmborg-Lindqvist


STATSKONTORET 

Kristiansstad/Skåne län 

Se Helsingborg/Skåne län 

Helsingborg/Skåne län 

Ing-Britt Andersson 

Ronny Andersson 

Karin Arlid 

Karin Assarsson 

Marianne Barkelid 

Renée Bergman 

Susanne Collin 

Carolina Ehrborg Johansson 

Karin Hallén-Lundin 

Anders Heide 

Cecilia Lindeberg 

Katarina Norrlid 

Kim Philipsson 

Daniel Rockbäck 

Helena Tannér 

Marie Ziegler 

Halmstad/Hallands län 

Margareta Fröberg 

Karlstad/Värmlands län 

Håkan Mattson 

Britt-Louise Sundholm-Gossas 

Örebro/Örebro län 

Berit Wahlqvist 

Västerås/Västmanlands län 

Camilla Andersson 

Elisabeth Fredriksson 

Robert Granath 

Elisabeth Greijer 

Petra Hallqvist 

Margareta Larsson 

Gunnel Lindeberg 

Eva Sjögren 

Solveig Svensson 

Irina Tishkova 

Ann-Marie Åström 

Borlänge/Dalarnas län 

Rune Andersson 

PM 66 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5


STATSKONTORET 

Gävle/Gävleborgs län 

Anna Fält Skoglund 

Kent Iver 

Sundsvall/Västernorrlands län 

Monika Wiksell 

Luleå/Norrbottens län 

Lisa Aidanpää 

Berit Norén Andersson 

Ingegerd Bergman 

Katarina Eriksson 

Paul Hansson 

Susanna Henricsson 

Inger Lindströmer 

Ing-Britt Nilsson 

Ingrid Nilsson 

Åsa Nilsson 

Cathrin Risén 

Georg Strömbäck 

Gun Wikström 

Huvudkontoret 

Ingrid Hallgren 

Barbro Jonsson 

Jannita Övergaard 

Arbetsmarknadsverket 

Jönköping/Jönköpings län 

Lars-Ola Sundberg 

Kristiansstad/Skåne län 

Sylvia Lennartsson 

Helsingborg/Skåne län 

Louise Holmqvist 

Thomas Jeppson 

Peter Mauritzon 

Henrietta Stein 

Lena Tonnvik 

Halmstad/Hallands län 

Lars Öhlund 

Örebro/Örebro län 

Ulla Strauss 

PM 67 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5


STATSKONTORET 

Västerås/Västmanlands län 

Gunnel Lindberg 

Arja Meller 

Borlänge/Dalarnas län 

Karin Paulsson 

Gävle/Gävleborgs län 

Christer Grönwall 

Sundsvall/Västernorrlands län 

Rose-Marie Björklund 

Ewa Kirrander 

Luleå/Norrbotten 

Karin Englund 

K-G Engman 

Marianne Mäki 

Jan Sundkvist 

PM 68 

2005-08-29 Dnr 2002/135-5

Förnyad arbetslivsinriktad rehabilitering ... - Statskontoret

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?