2002:02 - Solidaritetshuset

Födande kvinnor nekas hjälp
Av Anna Nordfjell, Svenska Barnmorskeförbundet
Ett tiotal allvarliga kvinnor har
samlats i byn Nahallin utanför
Betlehem. De sitter tätt samman i
finrummet hemma hos Maha,
som serverar sött té i vackra glas
och bjuder mig att sitta ner. De
har samlats för att berätta hur de
nekats vård när deras barn
föddes. Kvinnorna vill berätta om
sina liv och om den otrygghet de
upplever.
Maha som är äldst talar snabbt och upprört
och säger att hon har bett några av
sina grannar som nyligen fött barn
komma. Hon menar att de kan ge exempel
som delas av många i byn, som har
7000 invånare. Alla nickar instämmande.
Kvinnornas blickar faller på Lamia, som
börjar tala mycket tyst. Hanan, som är
min tolk, och barnmorska från ett sjukhus
i Betlehem får luta sig fram och be
henne tala lite högre.
– Det var förra hösten, då jag väntade
mitt andra barn, börjar hon på nytt att
säga. Ögonen är blanka och Lamia har
stora röda fläckar på halsen.
– Byn var helt avstängd, ingen kunde
komma in eller ut under natten. När
värkarna började låg jag kvar i sängen och
bet i täcket för att min man inte skulle
vakna och höra hur ont jag hade. Det är
farligt att ge sig ner från byn till Betlehem
nattetid även när det inte är utegångsförbud.
Tre judiska bosättningar ligger
uppe på bergen runt omkring och det
händer att bosättarna skjuter på bilar som
kör nere på byvägen. Först på morgonen
åkte jag med min man och två andra
16
släktingar ner mot Betlehem. Jag kände
nu att det inte var långt kvar tills barnet
skulle komma. Men de israeliska soldaterna
släppte inte igenom oss vid den
militära avspärrningen vid en av infarterna
till staden. Vi tog oss med bil till en
annan checkpoint. Där sade de också nej.
Jag kände att jag ville krysta, men de gick
i alla fall inte med på att släppa igenom
oss. Jag ville verkligen inte föda barnet
där. Så min man och en till lyckades släpa
mig runt själva avspärrningen, jag tvinga-
”Jag inser att jag kan
inte bara intervjua
dessa kvinnor. Min roll
är lika mycket att
samtala med dem som
den barnmorska jag
är. Med hjälp av min
kollega Hanan pratar
jag med Lamia om att
hon gjort det hon
kunde för sitt barn.”
des gå ungefär en kvart. Jag trodde hela
tiden att nu kommer barnet, men vi
lyckades få tag på en annan bil som körde
mig till sjukhuset. När vi kom fram sade
personalen att barnet i magen mådde
mycket dåligt. Jag fick syrgas och de fick
snabbt ut barnet.
Lamia tystnar en stund. Det är helt tyst i
rummet.
– Barnet dog en månad senare, säger
hon.
Jag inser att jag kan inte bara intervjua
dessa kvinnor. Min roll är lika mycket att
samtala med dem som den barnmorska
jag är. Med hjälp av min kollega Hanan
pratar jag med Lamia om att hon gjort
det hon kunde för sitt barn. Men hennes
känsla av skuld lyser igen, när hon
återigen upprepar att hon kanske inte
skulle ha väntat hela natten, kanske hade
de ändå kunnat ta sig ner till sjukhuset.
Alla kvinnor pratar i mun på varandra.
– Det hade varit för farligt!
Nästa kvinna som berättar sin historia
heter Iman, en blek kvinna, som ser
mycket ung ut. Hon har ett knappt årsgammalt
barn i famnen. Det är hennes
fjärde barn och berättelsen handlar om
denna pojkes födelse.
– När jag födde mitt tredje barn gick det
så fort och det barnet hade navelsträngen
kring halsen. Så jag var så rädd inför
denna förlossning att jag inte skulle hinna
till sjukhuset. Vi försökte också ta oss igenom
avspärrningen. De sade nej, då fortsatte
vi mot en annan infart till Betlehem,
men även vid denna checkpoint sade soldaterna
nej. Då sade jag till min man att
vi åker hem igen, jag vill inte föda framför
dessa soldater. Det är bättre att vara
hemma, men vi hann inte hem. Barnet
föddes i bilen. Det var några i ett hus i
närheten som hade ett rakblad. Min man
försökte göra rent det över lågan från en
cigarettändare för att skära av navelsträngen.
Även Iman talar tyst och tittar Hanan
intensivt i ögonen.
– Det här är inte rätt, man ska inte göra
så mot människor. Jag väntar barn igen
Palestina Nu 2-2002