2002:02 - Solidaritetshuset

Nummer 2 2002 Pris 25 kr

2 

ges ut av 

Palestinagrupperna i Sverige (PGS). 

Tidskriften kommer ut med 

fyra nummer per år. 

Presslagt 020513 

Ansvarig utgivare 

Lisa Norman 

I redaktionen 

Yvonne Fredriksson 

Frank Fredriksson 

Adnan Abou-Chakra 

Ammar Makboul 

Ken Schubert 

Redaktör och layout 

Håkan Brunnström 

Innehållet 

För innehållet i osignerade artiklar 

svarar redaktionen 

För innehållet i signerade artiklar 

svarar respektive författare. 

Redaktionen ansvarar inte för 

insänt, ej beställt material. 

Adress 

Palestina Nu 

Palestinagrupperna i Sverige 

Tegelviksgatan 40 

116 41 Stockholm 

08 - 641 72 88 

e-post 

info@palestinagrupperna.a.se 

Hemsida 

www.palestinagrupperna.a.se 

Prenumeration 

Löpande 4 nummer per år: 90 kr 

Institutioner 130 kr 

Postgiro 55 57 21-0 

adress se ovan 

Annonser 

Helsida 2 500 kr 

Halvsida 1 400 kr 

Kvartssida 800 kr 

ISSN 1100-4746 

© 2002 


Tryckt hos Tryckverksta’n, Örebro 

Innehåll 

Varför palestinska barn inte längre tror på sagor 

– en betraktelse av den rådande världsordningen 3 

Palestinaopinionen växer nu lavinartat 4 

Sanningen ligger begravd under spillrorna 6 

Ett mönster i förstörelsen 8 

Nya bosättningar 9 

Sanktioner mot Israel ej längre tabu 10 

Res till Jenin, Göran! 13 

Födande kvinnor nekas hjälp 16 

Rehabilitering av handikappade flyktingar 18 

Pressklipp med kommentarer 21 

Projektinformation 23 

Landet runt 24 

PGS-information 27 

Från redaktionen 

Hur görs Palestina Nu? 

Sedan drygt ett år har Palestina Nu kommit i ny skepnad med nya ambitioner 

och mål. Vi vill göra en tidskrift, som är PGS egen. Den ska visa vad organisationen 

sysslar med i opinionsarbetet för en rättvis fred i Mellanöstern och i 

stödet till det palestinska folket. Biståndet som är en mycket viktig del redovisas 

i längre beskrivande reportage från Libanon, Västbanken och Gaza. Landet 

runt visar att PGS är en organisation, som trots sin ringa storlek ändå 

förmår mer än många tror. Den politiska analysen om varför saker sker gör vi 

med egna händer eller i översättningar från de grupper vi stöder i Palestina. 

Vår inriktning är en rättvis, demokratiskt grundad fred och vi tar avstånd från 

våldsmetoder som Israels statsterrorism och palestinska självmordsbombare. 

Allt arbete med Palestina Nu sker helt utan ersättning och utförs av amatörer 

(med få undantag). Vi emotser med största tacksamhet fortsatta bidrag 

från PGS resenärer och projektarbetare, ungdomar, kristna vänner, kända skribenter 

– jag från alla som är beredda att lämna ett bidrag. Vi garanterar inte att 

alla bidrag tas med, men lovar att göra vårt bästa med de som inkommer. Om 

Du skriver skicka gärna med bilder (på papper) som illustrerar vad Du skrivit 

om. 


Redaktör 

Palestina Nu 2-2002

Palestina Nu 2-2002 

Varför palestinska barn inte längre tror på sagor 

– en betraktelse av den rådande världsordningen 

Mouna är en liten flicka som bor i landet Palestina. Hon är sex år och brukar gå till en 

läsestuga i staden där hon bor, där får barnen lyssna på sagor från olika länder. Mouna har 

lyssnat på sagan om bröderna Lejonhjärta, den utspelas i ett land långt borta men Mouna 

tycker att den handlar om hennes eget land. Mouna älskar sagan om de tappra bröderna 

men en dag blev den nästan verklighet. Då kom Tengils soldater till Mounas läsestuga och 

slog sönder den, dom förstörde teckningar och böcker, slog sönder möblerna och kletade 

ner rummet med avföring. Soldaterna sade att dom letade efter terrorister men Mouna 

förstod inte varför dom måste slå sönder möbler och förstöra barnteckningar. 

Mounas bror Sami gömde sig för Tengils soldater – han ville att dom skulle gå tillbaka till 

sitt eget land och sluta ockupera Törnrosdalen. Men Tengils soldater fångade Sami, slog 

honom blodig och kastade ut honom ur Törnrosdalen. Han skulle aldrig mer få komma 

hem till sin familj. 

Över hela världen protesterade folk och regeringar mot Tengils välde men han struntade i 

vad världen bestämde. Han kontrollerade stridsluren med vars hjälp han kunde styra den 

förskräckliga Katladraken – hennes eld kunde nå hela världen. 

Mouna var förtvivlad och tänkte att det är kanske bara i Nangijala som ett palestinskt barn 

kan drömma om en framtid i fred och utan ockupation. 

Detta är en saga ur verkligheten. 

Som vuxna kan vi aldrig acceptera att ett barn skall behöva få en så bitter tilltro till framtiden. 

Oförtrutet måste vi arbeta vidare för att mänskliga rättigheter skall gälla också i 

Palestina och att den israeliska ockupationen skall upphöra. 

• Vi vill höra Göran Persson vända sig direkt till Sharon och kräva respekt för FN:s 

beslut och resolutioner. 

• Vi vill att den svenska regeringen skall arbeta aktivt för att EU skall upphäva handelsavtalet 

med Israel till den dag då ockupation upphört. 

• Vi vill att den svenska regeringen arbetar aktivt för att Sharon skall åtalas för krigsbrott. 

• Vi kräver internationella styrkor till skydd för civilbefolkningen på Västbanken och i 

Gaza. 

BOJKOTTA ISRAEL! 


Lisa Norman 

Ledare 

3

4 

Opinion 

Palestinaopinionen växer nu lavinartat 

Allt fler politiska krafter engagerar 

sig. Kraven är inte alltid glasklara. 

Palestinagrupperna i Sverige vill 

verka för en så bred Palestinaopinion 

som möjligt. Det gör vi genom att 

mobilisera så många individer och 

organisationer som möjligt kring en 

politisk analys av konflikten som pekar 

ut var huvudansvaret ligger. Det 

är inte valörerna i orden som utgör 

radikaliteten utan bredden i rörelsen! 

En bred Palestinaopinion säger självklart 

först och främst nej till ockupationen. 

Det räcker inte med att av Israels 

regering kräva Arafats rörelsefrihet eller 

att FN:s kommissioner får besöka Jenin. 

De kraven är så självklara att de kan betraktas 

som triviala. 

Pudelns kärna handlar om ockupationen. 

Utan israelisk ockupation skulle 

vi inte ha dagens stridigheter. Det är Israels 

ständiga expansionspolitik, som pågått 

även under de så kallade fredsförhandlingarna, 

som drivit fram stridigheterna. 

Vi måste kräva av Israel att landet en- 

Demonstration i Ramallah.februari 2002 

FOTO: Yvonne Fredriksson 

sidigt deklarerar att man ämnar dra sig 

tillbaka från alla ockuperade områden. 

Ett sådant steg måste utgöra grunden för 

reella fredsförhandlingar. Det är i det 

sammanhanget viktigt att Israel erkänner 

den etniska fördrivning av upp mot 

750 000 palestinierna som organiserades 

i samband med staten Israels grundande. 

Ett fredsavtal innebär också försoning 

med motståndaren, och försoningsprocessen 

måste inledas av den överordnade 

parten – i detta fall Israel. 

Ockupationsfrågan borde inte vara 

svår att lösa – om man exempelvis utgår 

från en del liberala skribenters påstående 

att det redan existerar ett sådant erbjudande 

från Israels sida sedan 1967. Det 

förslaget kan då dammas av! Kanske en 

uppgift för Per Ahlmark? Förslaget är 

retoriskt men faktiskt nödvändigt. 

Många israelvänners taktik är att 

skuldbelägga palestinierna för allt möjligt. 

Till och med Sharons valseger skylls 

på palestinierna. Därför har palestinierna 

sig själv att skylla när palestinska städer 

utplånas. Palestinaopinionen måste med 

bestämdhet hävda att det är orimligt att 

skuldbelägga offret/palestinierna. Vi häv- 

dar att det existerar ett förnuftigt och 

logiskt orsak/verkanförhållande. Ockupationen 

är orsaken, roten till det onda. 

Den måste upphöra! 

På Sveriges regering och EU ställer vi 

kravet att de av Israels skall kräva att landet 

följer FN:s förslag till lösning: att 

ockupationen helt upphör. 

Innan så sker måste internationella 

övervakare placeras i området. Varför är 

den israeliska regeringen så rädd för internationella 

övervakare? Jo, med dem 

förlorar landet kontrollen över ett område 

som man egentligen aldrig tänkt 

släppa. Dessutom skulle de internationella 

övervakarna se vad som händer. 

Israel vill inte ha vittnen eller ens följa FN. 

Istället skall FN lyda Israel. Israels obstruktion 

av FN:s beslut, senast om Jenin, hotar att 

fullständigt undergräva FN:s roll och auktoritet. 

Även för FN:s egen skull är det viktigt att 

tvinga Israel till reträtt. 

Ett tredje krav måste vara att 

Palestinaflyktingarnas situation löses, något 

som också FN sedan länge krävt. 

Återvändande och ekonomisk ersättning 

är två krav som måste få en lösning. 

Ett fjärde krav måste vara att 

den palestinska myndigheten upprepar 

sitt erkännande av staten Israels 

existens och krav på säkerhet 

inom 1967 års gränser. Det är 

en grundsten för en rimlig fred. 

Men budskapet är också synnerligen 

viktigt för att vi med kraft 

ska kunna bredda världsopinions 

arbete. 

I det sammanhanget är det angeläget 

för en bred Palestinaopinion 

att entydigt ta avstånd 

från alla självmordsbombningar, 

vilket syfte dessa än må ha. Ur opinionens 

synvinkel stärker attentaten 

enbart Israel. Vi hävdar att en 

politisk lösning av konflikten i det 

långa loppet är det enda möjliga. 

Palestinaopinionen måste, för 

att kunna påverka, samla så många 

som möjligt. I Sverige bör alla politiska 

partier kunna ingå i ett ar- 


Det saken gäller – barnen på Västbanken . 

FOTO: Donald Boström. 

bete mot ockupationen. Det vore också 

ytterst värdefullt om en bred internationell 

allians, liknande arbetet mot apartheid 

i Sydafrika, kunde skapas mellan 

palestinska, israeliska och internationella 

fredsgrupper. I det sammanhanget är det 

av speciell vikt att stödja olika judiska 

fredsgrupper. 

Inte minst måste opinionen mot 

ockupationen inom staten Israel stärkas 

innan en lösning kan komma tillstånd. 

Det var ju inte främst vietnamesernas 

överlägsna militära kraft som knäckte 

USA en gång i tiden, utan den amerikanska 

oppositionen kombinerad med det 

internationella opinionsarbetet. I 

opinionsarbetet är det av yttersta vikt att 

förkasta alla tecken till antisemitism och 

antijudiskhet. Palestinaopinionen är absolut 

inte emot det judiska, utan mot staten 

Israels ockupations- och diskrimineringspolitik! 

Ändå måste det fastslås – fram till 

dess att Israel proklamerar ett hävande 

av ockupationen måste Israel isoleras. 

Det menar också delar av den israeliska 

fredsrörelsen. Några minimikrav, som vi 


borde kunna skapa bred politisk enighet 

om i Sverige, är: 

• Att Sverige och EU stoppar all israelisk 

import från ockuperade områden. 

• Att Sverige och EU stoppar all export 

till Israel som kan användas militärt 

eller polisiärt 

• Att EU fryser sitt associationsavtal 

med Israel som ger Israel rollen som 

mest gynnad nation vad gäller ekonomiskt, 

akademiskt och kulturellt 

utbyte. Först när ockupationen upphör 

kan ett sådant avtal träda kraft 

igen. 

Som konsumenter har vi redan börjat 

bojkotta frukter och annat från Israel. 

Det är bra! Det ska vi fortsätta 

med! Vi bör tvinga kommuner och 

landsting att delta i konsumentbojkotten! 

Inga israeliska apelsiner, 

avokados eller kycklingar i våra skolor 

och vårdinrättningar så länge som 

ockupationen pågår! 

Peder Aléx 

Ordförande PGS 

Opinion 

Demonstration i Örebro, april 2002. 

FOTO: Håkan Brunnström 

5

Alla de som varit i flyktinglägret i 

Jenin var fullständigt överens om 

en sak. En vecka efter att striderna 

hade upphört rapporterade 

utländska journalister, israeliska 

soldater, FN-representanter, 

biståndsorganisationer, till och 

med den israeliska regimens 

propagandamakare om den 

fruktansvärda stank som spred 

sig över lägret, stanken av 

ruttnande människokroppar. 

Frånsett detta var man inte 

överens om någonting. 

Palestinierna talade om en massaker liknande 

den i Sabra och Shatila. Israeliska 

armén talade om hårda strider, där ”den 

mest humana armén i världen” inte avsiktligt 

hade skadat en enda civilperson. 

Palestinierna talade om hundratals döda, 

men förvarsministern hävdade kategoriskt 

att exakt 42 personer hade dödats i 

lägret. 

Så vad är då sant? Det enkla svaret är 

att ingen vet. Ingen kan rimligen veta. 

Sanningen ligger begravd under spill- 

6 

Från Israel 

Uri Avnery, 

ledare för Gush Shalom, 

fick ”alternativa fredspriset” 

(Right Livelihood Award) 

2001. 

Jenin: 

Sanningen ligger begravd 

under spillrorna 

Översättning: Lisa Norman 

rorna och den luktar fasansfullt. 

Vissa fakta är dock obestridliga. Och 

de räcker för att man skall kunna dra slutsatser. 

För det första; Under två veckor av strider 

släppte inte armén in några journalister, 

varken israeliska eller utländska. 

Förevändningen var att deras liv skulle 

vara i fara. Men de bad inte armén om 

beskydd, de var beredda att riskera livet 

– som journalister och fotografer gör i 

alla krig. Vanligt sunt förnuft säger att om 

man nekar journalisterna tillträde så har 

man något att dölja. 

För det andra; Under striderna och efteråt 

så fick inte ambulanser och sjukvårdare 

närma sig lägret. De som försökte 

blev beskjutna. Resultatet blev att 

de sårade blödde ihjäl på gatorna – även 

om de inte hade så svåra skador. 

Detta är ett krigsbrott, en ”manifest 

illegal order”. Enligt israelisk lag och enligt 

de internationella konventioner till 

vilka Israel har anslutit sig är det förbju- 

det för en soldat att lyda en sån order. 

Det gör ingen skillnad om det är en civil 

eller beväpnad person, om det är hundra 

eller en som dödas under sådana omständigheter 

– som krigsstrategi är det 

omänskligt. Några journalister rättfärdigade 

denna metod när de hävdade att ”de 

med sina egna ögon” sett att de palestinska 

ambulanserna innehöll vapen. Även 

om detta skulle vara sant så rättfärdigar 

det inte under några som helst omständigheter 

politiken att stoppa sjukvårdarna 

från att hjälpa de sårade. 

För det tredje; Även efter att striderna 

upphört så släpptes inte räddningsmanskap 

och utrustning in i lägret för att röja 

upp bland ruinerna, ta hand om de döda 

kropparna och kanske rädda någon som 

fortfarande levde under de raserade husen. 

Förevändningen var återigen 

säkerhetsskäl, kropparna kunde ju vara 

minerade. Varför? Om utländska och lokala 

räddningsteam vill försöka rädda liv 

varför skulle den israeliska armén hindra 

dem? 

Det förstörda Nablus. 

FOTO: 

Donald Boström. 


Israeliska soldater 

attackerar. 

FOTO: 

Donald Boström. 

För det fjärde; Under alla dessa dagar 

med strider tilläts ingen att komma in i 

lägret med mediciner, mat och vatten. Jag 

deltog själv i en marsch bestående av israeliska 

fredsaktivister, som efter att striderna 

hade upphört, försökte eskortera 

en lastbilskonvoj med förnödenheter 

som skulle till flyktinglägret i Jenin. Det 

verkade som om konvojen släpptes förbi 

den vägspärr där man stoppade oss fredsaktivister 

– men senare kom det fram att 

förnödenheterna hade lastats av vid en 

armépostering och bara fyra bilar från 

konvojen släpptes in i lägret. 

Vad betyder allt detta? 

En objektiv person kan bara dra den slutsatsen 

att den israeliska armén till varje 

pris vill förhindra att ögonvittnen tar sig 

in i lägret. Armén visste att detta skulle 

skapa rykten om en massaker men föredrog 

ändå detta – framför att avslöja sanningen. 

Om man tar till extrema åtgärder 

för att dölja något kan man inte gärna 

beklaga sig över ryktesspridning. 

Är inte detta höjden av cynism? 

Att först förvägra alla tillträde till en plats 

och sedan hävda att ingen har rätt att säga 

vad som hände där eftersom ingen sett 

det med egna ögon. 

Det mest avskyvärda beviset på vad 

som hände i Jenin är det faktum att, omedelbart 

efter att striderna hade upphört, 

började ansvariga regeringstjänstemän 

och företrädare för armén att diskutera 

hur man skulle undvika en chockreaktion 

i Israel och utomlands när det väl kom- 


mit fram vad som hänt i Jenin. Detta var 

ingen hemlig diskussion, den var offentlig 

– i medias pratshower – vi lyssnade 

alla. 

Åtgärderna man vidtog var synnerligen 

effektiva i Israel och synnerligen ineffektiva 

utomlands. Jag råkade vara i 

England när nyheterna kom om Jenin. 

De fyllde förstasidorna på alla större engelska 

dagstidningar. Rubriken i Times var: 

”Inifrån Dödslägret”, under rubriken ett 

stort foto och en rapport från en känd 

krigskorrespondent som skrev att trots 

alla krig hon dokumenterat, som 

Bosnien, Kosovo, Tjetjenien så hade hon 

aldrig sett något så fruktansvärt som 

Jenin efter den israeliska arméns framfart. 

I nästan alla europeiska länder var 

reaktionerna likadana. 

I Israel hade emellertid regeringens 

propagandamaskin – där alla medier nu 

är frivilligt integrerade – gjort allt som 

var möjligt för att förbereda allmänheten. 

Där sades på förhand att palestinierna 

skulle sprida fruktansvärda lögner, att de 

skulle samla ihop döda kroppar på gatorna 

(varifrån?) och det antyddes att de 

kanske kunde ha sprängt sina hus själva 

– med familjen inuti – för att kunna anklaga 

Israel. Armén ”städade upp” en del 

av lägret, flyttade på de döda kropparna 

och hyfsade till några av husen, sen bjöd 

man in ”tillmötesgående” journalister 

och oskuldsfulla utländska besökare. Där 

fick de möta vänliga officerare som försäkrade 

att här har inte skett någon massaker. 

När allt kommer omkring så var 

det en ytterst liten del av lägret som var 

förstört, bara si och så många kvadratkilometer, 

egentligen inget märkvärdigt alls. 

Detta påminner på ett obehagligt sätt om 

metoder som tidigare använts av ökända 

regimer. 

Resultatet av detta är att det återigen 

uppstår en avgrund mellan Israel och 

resten av världen. Över hela världen förfäras 

människor över att judar – av alla 

folk – kan begå sådana grymheter. Judar 

stärks i sin uppfattning att alla goyim är 

antisemiter. 

Jag hoppas att det kommer en seriös 

undersökningskommission och att sanningen 

– vilken den än må vara – kommer 

fram. Men även om bara en del av 

de förfärliga ryktena är sanna, så kvarstår 

frågan; Vilket var syftet? 

Varför bestämde sig den politiska 

och militära ledningen i Israel att 

behandla Jenin på detta sätt? Det 

enda svar jag kan komma på är 

följande: 

I Jenin bestämde sig palestinierna 

för att kämpa emot den 

israeliska armén. Våldtäkten av 

Jenin var menad som ett budskap 

till palestinierna. Detta är det 

öde som kommer att drabba alla 

som gör motstånd mot Israels 

armé. Detta kunde också ha 

skapat en ny massflykt, liknande 

den som skedde i Deir Yassin. 

Bara en dåre kan tro att detta 

minskar motståndet mot ockupationen. 

7

8 

Från Palestina 

Ingrid 

och 

Gustaf 

Ödquist 

FOTO: Svenska Kyrkan/IKON 

Ett mönster i förstörelsen 

”När man funderar över vad vi nu sett 

och hört sedan vi kom tillbaka hem, 

tycker vi oss se ett mönster i den israeliska 

arméns förstörelselusta. Att 

smycken och andra värdeföremål stulits 

kan möjligtvis skyllas på mänsklig svaghet 

och dålig disciplin. Även nergrisade 

toaletter och lägenheter kan kanske skrivas 

på samma konto. 

Däremot tyder förstörelsen av kommunkontor, 

hälsoministeriet, utbildningsministeriet 

och teatern – för att nu bara 

nämna några exempel som inte har något 

med palestinska säkerhetsstyrkor eller 

militanter att göra – på något mer 

planlagt. Genom 

att metodiskt slå 

sönder datorer och 

annan teknisk utrustning 

har man 

förstört åratals arbete 

och dokumentation 

inom 

viktiga palestinska 

verksamheter. Det 

förefaller som man 

medvetet velat förstöra 

palestiniernas försök att bygga upp 

sitt samhälle och sin stat. 

Det är som om man är angelägen om att 

bryta ned det som ger människor hopp 

om en bättre framtid. Av spåren att döma 

är den ”terrorismens infrastruktur” som 

Sharon vill utrota, inget annat än 

palestiniernas hopp och längtan efter att 

få leva i frihet från den israeliska ockupationen 

i sitt eget land. Det ser med 

andra ord ut att vara Osloöverenskommelsens 

grundidé att två självständiga 

stater skall leva sida vid sida, som 

nu skjuts i sank. 

Sharons ord häromdagen att regeringen 

inte är beredd att diskutera avvecklingen 

av några bosättningar innan nästa val (i 

oktober nästa år) pekar i samma riktning. 

”Det är som om 

man är angelägen 

om att bryta ned 

det som ger människor 

hopp om en 

bättre framtid.” 

Hans uttalande var en reaktion på ett 

förslag från några IDF-officerare att man 

skulle evakuera några isolerat belägna 

bosättningar som är ytterst svåra att 

försvara. Sharons ord innebär att man 

från officiellt israeliskt håll inte är beredd 

att ens diskutera det Saudiarabiska förslaget 

att Israel fullt ut skulle erkännas av 

alla arabländer och därmed få upprätta 

diplomatiska kontakter, handel etc., om 

man avbryter den trettiofemåriga ockupationen 

av Västbanken, Gaza och Östra 

Jerusalem. 

Det är helt klart att det är den militära 

vägen man valt för att försöka lösa konflikten 

till Israels 

fördel. Och i ett 

krig där det bara 

finns en armé kan 

man naturligtvis 

göra kortsiktiga 

vinster. För 

palestinierna innebär 

dock frånvaron 

av politiska 

initiativ och 

öppningar att 

hoppet om ett liv i frihet och säkerhet 

inom erkända gränser, nu flyttas allt 

längre in i framtiden. Bitterheten och desperationen 

ökar därmed hos allt fler. 

Många i Ramallah summerade innebörden 

av den israeliska offensiven runt om 

på Västbanken så här: Om det fanns ett 

hundratal potentiella självmordsbombare 

innan de israeliska angreppen, så finns 

det nu säkert tusentals som är villiga att 

offra sina liv för den frihet vi längtar efter 

och som vi enligt internationella resolutioner 

också har rätt till. Därmed 

återstår frågan om vi har sett det värsta 

vad gäller förstörelse och dödande, eller 

om det är än mer att vänta.” 

Ingrid och Gustaf Ödquist 

Utdrag ur brev skrivet 29 april 

2002 



Källa: Peace Now, mars 2002. 

Nya bosättningar 

Peace Now har fortsatt sina granskningar 

av utbyggnaden av nya bosättningar på 

ockuperade områden. Sammanlagt har 

man nu (till slutet av februari 2002) funnit 

34 nya bosättningar sedan Ariel 

Sharon tillträde som premiärminister. I 

höstas, till och med november, var siffran 

15, vilket betyder att 19 nya bosättningar 

tillkommit sedan dess. 

Den definition som Peace Now bygger 

sin flygundersökning på är att de funnit 

nya bosättningar där de flesta ligger 

700-2000 meter från tidigare bosättningar. 

Liksom tidigare fastslår man att detta 

bryter mot den israeliska regeringskoalitionens 

riktlinjer som sa att ”inga nya 

bosättningar ska skapas”. Försvarsminister 

Ben Eliezer har givit efter för bosättarna 

i en inte tidigare skådad omfattning, 

vilket visar att regeringen kapitulerat för 

bosättarna. Regeringen kan därför inte 

tillämpa Mitchellplanen eller andra planer 

för eldupphör. Under trettio års tid 

har bosättarna lett Israel längs en väg mot 

politiskt och säkerhetsmässigt självmord, 

enligt Peace Now. 


Källa: www.peacenow.org.il/English.asp 

No. nedan se även kartans nummer ... 

No. New Site Date of Disc. 

1 Givat Hahish North 19/03/01 

2 Elazar West 19/03/01 

3 Givat Hatamar West 01/11/01 

4 Hill 857 01/10/01 

5 Beit El East 01/02/02 

6 Beit Hagai South 01/10/01 

7 Bat Ayin North 19/03/01 

8 Double Clearing 01/02/02 

9 Zayit Raanan 01/10/01 

10 Yakir South 12/05/01 

11 Mizpe Keramim 12/05/01 

12 Maale Zeevi 08/02/02 

13 Tapuach West 12/05/01 

14 Karmei Tzur West 19/03/01 

15 Mevo Dotan North 14/04/01 

16 Migdal Oz West 01/02/02 

17 Givat Salit 08/02/02 

18 Neve Erez 15/05/01 

19 Avigail 01/11/01 

20 Hill 833 19/03/01 

21 Maon Farm 25/02/02 

22 Mirsham 25/01/02 

23 Nahliel South 01/02/02 

24 Suseya North 15/09/01 

25 Einav East 12/05/01 

26 Einav West 08/02/02 

27 Ofra South 12/05/01 

28 Karnei Shomron South 23/02/02 

29 Rachelim West 12/05/01 

30 Hirbet Kamunia 02/02/01 

31 Mitzpe Gilad 01/10/01 

32 Shavei Shomron West 01/10/01 

33 Asahel 25/01/02 

34 Tekoa South East 08/02/02 

9

10 

Bojkotta Israel 

Sanktioner mot Israel 

ej längre tabu 

Sedan ca ett halvår har debattklimatet i 

Sverige och övriga Europa skiftat i sådan 

riktning att sanktioner mot Israel inte 

längre betraktas som något kontroversiellt. 

Det finns naturligtvis flera anledningar 

till det, där den viktigaste troligen 

är att Israel själv uppträder på ett sådant 

sätt att gemene man tröttnar, tar ställning, 

och vill få ett slut på krigsförbrytelserna. 

Samtidigt som folkopinionen 

enligt min åsikt vänt till fördel för 

palestinierna, vilket är ett förtroende vi 

måste förvalta, har också ett långt arbete 

börjat bära frukt. Det går tillbaks till tiden 

då Palestinagrupperna i Sverige och 

palestinska Mattingruppen, samt en del 

andra ute i Europa, inklusive parlamentariker 

från Europaparlamentet, började 

granska handeln mellan EU och Israel. 

Vi ville belysa och stoppa den strukturella 

exploateringen av palestinsk arbetskraft 

och palestinska naturtillgångar som 

finns inbyggd i associationsavtalet (EU- 

Israel) och Parisprotokollet (Israel-palestinska 

myndigheten). Det var för oss 

uppenbart att det inte blir någon fred 

utan en fungerande palestinsk ekonomi. 

Idag räcker det inte, utan upphävandet/ 

frysandet av associationsavtalet är bara 

ett av de instrument som finns för att 

försvara folkrätten, stoppa Israels ockupation 

och slutligen få fred. Anledningen 

är delvis att även om Israel och EU skulle 

implementera artiklarna i avtalet som ska 

garantera respekt för mänskliga rättigheter 

etc., så är det helt klart att Israel fortfarande 

avser, och kan fortsätta sälja illegala 

bosättarprodukter till EU. En annan 

anledning till att yrka för fulla sanktioner 

är också Israels krigsförbrytelser som 

kräver ett klart ställningstagande från 

omvärlden. 

Vapentillverkare förhalar 

Vad har då hänt under den senaste tiden? 

Jo, europeiska vapentillverkare har 

börjat förhala leveranser till Israel, 

Europaparlamentet har tagit en resolution 

(en rekommenderande sådan) där de 

är för sanktioner mot Israel, tidningen 

Aftonbladet bojkottar bosättarvaror, vår 

vice statsminister Lena Hjelm-Wallén 

bojkottar alla israeliska varor, och det 

skrivs insändare i flera tidningar som är 

för sanktioner. Vår f.d. kabinettssekreterare 

Sverker Åström skriver: ”Att icke 

köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet 

för varje anständig människa” 1 

och flera svenska fackföreningar har öp- 

Demonstration för att ge skydd åt det 

palestinska folket, Ramallah, februari 2002. 

FOTO: Yvonne Fredriksson. 

pet tagit ställning för sanktioner. En artikel 

i tidningen Metro beskriver hur konsumenter 

inte längre vill köpa varor från 

Israel, och Saba, den grossist som levererar 

till bland annat Hemköp och KF, 

har slutat handla med Israel. 2 Flera 

svenska organisationer och partier, däribland 

företrädare från diverse kyrkor, 

strävar idag också efter att upphäva/frysa 

handelsavtalet. De kyrkliga argumenterar 

för att antingen ha en full implementering 

av avtalet, inklusive mänskliga rättigheter 

och respekt för folkrätten, eller 

ett fullt upphävande av avtalet tills så sker. 

Ett intelligent sätt att arbeta. Dock krävs 

det att man går längre än handelsavtalet... 

Vad har vi då fått för mothugg? 

Det står helt klart att EU i dagsläget inte 

tänker verka för sanktioner eller tänker 

ta i hårdare vad gäller handel och politik, 

trots att man sedan länge har ett s.k. 

associationsråd, som består av EU och 

Israel, och där EU ideligen påpekar Israels 

uppenbara bedrägerier i handelspolitiken. 

Till ingen nytta och fullständigt 

ignorerat av israelerna. Att statsminister 

Göran Persson, utrikesminister 

Anna Lindh och EU:s utrikespolitiska 


epresentant Javier Solana samt deras 

kollegor, nyligen uteslutit sanktioner mot 

Israel visar bara på splittringen inom socialdemokratin 

och att det finns ett märkligt 

glapp mellan Europaparlamentet och 

ministrarna. Sossarna i parlamentet röstade 

nämligen för sanktioner. 

Det råder ingen tvekan om att vissa 

är rädda för att bli ovän med USA:s president 

George Bush Jr, och att de ledande 

sossarna är rädda för att bryta med deras 

gamla partikamrater inom det israeliska 

arbetarpartiet Man försvarar ställningstagandet 

med att man vill stödja den 

israeliska fredsrörelsen. Det ironiska är 

att det finns fredsvänner i Israel som inte 

är främmande för sanktioner: Professor 

Tanya Reinhart har länge förespråkat det, 

och sedan i december även Kvinnor i 

Svarts Tel Aviv sektion, och för att inte 

tala om Gush Shaloms bojkottkampanj 

mot bosättarvaror. 

Kritisk granskning 

Det hittills mest seriösa försöket att kritiskt 

granska sanktioner mot Israel har 

gjorts av två journalister på Dagens Nyheter. 

3 Vi välkomnar naturligtvis försöket. 

I deras artikel skriver de att bojkottsförespråkare 

ofta framhåller Sydafrika 

som en lyckad bojkott eftersom apartheidregimen 

slutligen föll. Genom att 

intervjua Peter Wallensteen, professor i 

freds- och konfliktkunskap, når man fram 

till insikten att om embargot mot Sydafrika 

hade effekt så måste det ha varit i 

kombination med andra faktorer. Bra, 

men det är ingen som trott något annat. 

Solidaritetsrörelsen mot Sydafrikas 

och Israels apartheid har aldrig trott att 

det är endast ekonomin som knäcker 

ockupation och rasism. Wallensteen tar 

upp två exempel som var viktiga i samband 

med sanktionerna: de svartas folkresning 

och de vitas militära motgångar. 

Det är slående likt dagens Palestina: 

intifadan och den desperata israeliska 

krigsmakten (för att inte tala om den israeliska 

paniken i södra Libanon, maj 

2000). 

Sedan delar DN-journalisterna upp 

sanktioner i tre kategorier: ekonomiska 

(Sydafrika, Jugoslavien, Irak och Rhodesia); 

diplomatiska (Iran och Österrike) 

och privata (Frankrike). Vad gäller ekonomiska 

sanktioner borde vi upphävt 

handelsavtalet för länge sedan. Det israeliska 

bedrägeriet kostar oss europeiska 

skattebetalare miljoner kronor och det 

kostar EU anseende eftersom handeln är 

kopplad till mänskliga rättigheter. Givet- 


vis krävs det också hårdare ekonomisk 

isolering av Israel än så. Dels finns det 

ingen anledning att handla av en krigsförbrytare, 

och dels har ju EU tidigare 

varit med om att isolera t.ex. Haiti och 

Zimbabwe på grund av brott mot 

mänskliga rättigheter. 

Rätt eller fel, men för att EU ska få 

trovärdighet och för att det inte ska lukta 

gamla koloniala värderingar och dubbla 

måttstockar så måste man även ta till åtgärder 

mot Israel. Det finns också en 

viktig skillnad mellan DN-journalisternas 

exempel på ekonomiska sanktioner och 

dagens Israel: Israel är demokratiskt för 

judar, vilket innebär att den judiska befolkningen 

har mycket större möjligheter 

att uttrycka sin frustration över sin 

regim än vad t.ex. irakierna har. 

Diplomatiska sanktioner 

Vad gäller diplomatiska sanktioner så 

borde åtminstone EU:s ordförandeland 

ofta kalla upp den israeliska ambassadören, 

det är realistiskt. Idag finns dock en 

typ av diplomatisk/juridisk sanktion mot 

Israel, och det är åtalet som väckts i Bryssel 

mot Sharon för vad han gjorde i Sabra 

och Shatila. Israels premiärminister har 

ställt in åtminstone en resa till EU:s huvudstad 

p.g.a. risken att bli häktad. Han 

borde hotas av att bli gripen i hela EU. 

En annan typ av diplomatisk sanktion 

som inte heller hade varit helt orealistisk, 

vore att skicka hem Israels ambassadör 

i Danmark. Han är nämligen 


Ett sätt att hålla utkik efter israeliska 

varor är att kolla på varans 

streckkodsnummer, det s.k. EAN-numret. 

Israels landsprefix är 729. För en lista 

med varor som bojkottas se 

www.palestinagrupperna.a.se/ 

bojkottprodukter.htm 

en gammal torterare och det ignorerades 

av danska regeringen vid hans utnämning 

till ambassadör förra året, trots den 

danska palestinarörelsens försök att få 

honom avfärdad. Danmark hävdade att 

han hade ”diplomatisk immunitet” vilket 

stod över allt annat, precis som 

Pinochets ”immunitet”. Detta är ett par 

åtgärder som mycket lätt skulle kunna 

genomföras. 

Privata köpbojkotterna 

DN-journalisterna jämför med Frankrike 

och köpbojkotten efter deras kärnvapensprängningar. 

De privata köpbojkotterna 

mot Israel håller dock i sig och ökar hela 

tiden. Det märks speciellt på den mängd 

”Bojkotta Israel” klistermärken som vi 

säljer för 1 kr/st. Det har sålts 20 000 

den sista tiden och vi måste beställa fler. 

Metros artikel om minskad import av is- 

 

11

aeliska varor visar också på framgång. 

DN-journalisterna avslutar sin artikel 

med ”Att nämnvärt antal länder under 

överskådlig framtid skulle kunna enas om 

riktade sanktioner mot Israel förefaller 

osannolikt”. Vem bryr sig?! Vi anser att 

denna kampanj är riktig och vi tänker 

fortsätta tills ockupationen avbryts och 

palestinierna åter får leva värdigt. Om inte 

våra politiker agerar så tänker vi göra det 

åt dem. 

Det finns fler tunga folkrättsliga skäl 

till att inte handla med Israel som EU 

och de flesta länder ignorerar: FN:s 

säkerhetsråds resolution 471, paragraf 5. 

Den uppmanar alla FN:s medlemsstater 

att ej förse Israel med sådan assistans som 

kan användas i samband med bosättningar 

i de ockuperade områdena. Köp 

alltså inte deras varor! 

Upprätthåll internationell lag 

Perssons ställningstagande mot sanktioner 

blev duktigt påhejat av en av Expressens 

skribenter; Leo Lagercrantz, som 

12 


anser att vi som förespråkar bojkott 

”duktigt tjuter i hatkörerna på DN:s 

opinionssidor”. 4 Det visar bara att han 

inte fattar någonting. Detta handlar inte 

om hat utan om att återupprätta anseendet 

för internationell lag och att protestera 

mot krigsförbrytelser. 

Vi är för fred, för Palestina och mot 

den israeliska ockupationen. Vi kräver 

inte mycket, men vi kräver att selektivitet 

och dubbla måttstockar i utrikespolitiken 

ska besvaras, och att palestiniernas 

folkrätt och deras mänskliga rättigheter 

ska försvaras. Nästa gång är det någon 

annans tur. Folkrätten ska inte vara reserverad 

för att bomba afghanska bönder 

eller att konfiskera egendom för somalier 

i Rinkeby utan krav på bevis. Vi 

måste ta tillbaka folkrätten och göra den 

till vår. 

Vad som nu behövs är att hjälpa 

Palestinagruppen i Umeå med deras 

uppvaktning av Volvo. Vi behöver 

också fortsätta att sammanställa en 

lista över produkter som importeras 

från Israel. Det krävs att någon kan 

uppvakta Konsum och deras föreningar 

samt att se vad IKEA pysslar 

med i Israel. IT-sidan är en svår nöt 

att knäcka och att få information från 

Tullverket ser svårt ut för tillfället men 

vi ger oss inte. Det finns en del folk 

från den gamla Isolera Sydafrikakommittén, 

ISAK, som hjälper oss 

praktiskt och med tips. Välkommen 

med i arbetet! 

Shahin Eghraghi, statsvetare 

Palestinagruppen i Stockholm 

För mer information om bojkottarbetet 

och senaste nytt, gå in på ”Bojkotta 

Israel” på PGS hemsida, 


1 DN Debatt, 020414., A 4 

2 Metro, 020426, s. 2 

3 Mats Holmberg, Disa Håstad, ”Bojkotter 

missar oftast målet” DN 020421, A 10 

4 Expressen, 020426, citerat i Svenska Dagbladet 

020427, s. 5 

Besök vår hemsida 

www.palestinagrupperna.a.se eller www.palestina.nu 


Res till Jenin Göran! 

Varför ska det vara så svårt att se den bistra sanningen i vitögat 

och inse att Sharons Israel är världens slyngelstat nr 1, med 

oslagbart världsrekord i brutna FN-regler? Varför kan Göran 

Persson&Co inte inse att Sharon med Jenin syftar till detsamma 

som hans politiska föregångare, Irgungruppen, gjorde med 

massakern i Deir Jassin 1948 - till att skrämma palestinierna på 

flykten? Sharon och hans gelikar säger det ju öppet! Flera 

regeringspartier förespråkar ”transfer” = utdrivning. Sharon 

vill inte ta emot FN:s undersökningsgrupp, han kommer inte 

att montera ned en enda bosättning, han ångrar att han inte 

dödade Arafat i Beirut. Och så vidare. Men Göran Persson 

tycks inte lyssna. 

Kanske kunde han läsa sig till insikt. På Ben Gurion-flyg 

platsen hittar men det mesta som behövs i bokväg. I ”Murder 

in the name of God” visar Michael Karpin och Ina 

Friedman att Yigal Amir, Rabins mördare, hade fått klartecken 

för sitt dåd av ett flertal rabbiner som slog fast att premiärministern 

enligt den judiska lagen halacha var att betrakta som en 

”rodef ” eller ”moser”, dvs en sorts fredlös som varje rättrogen 

jude har rätt att döda. I ”Jewish Fundamentalism in Israel” 

dokumenterar de israeliska fredsaktivisterna Israel Shahak och 

Norton Mezvinsky med myriader av citat att vissa israeliska 

grupper, med länkar in i Sharonregeringen, har samma ideologi 

”som gjorde Auschwitz möjligt”. 

Om man inte orkar läsa böcker kan man läsa de engelskspråkiga 

israeliska tidningarna, Jerusalem Post och Haáretz. Där står 

nästan allt man behöver veta. Under bara två dagar hittade jag 

bl. a. följande: 

- En skribent kräver ”relocation into the Palestinian Authority 

of Arab villages from territories that are to be annexed to 

Israel”. 

- En artikel beskriver hur man nu, enligt krav från både 

Netanjahu och Barak, ska bygga en berlinmur runt omkring 

Västbanken så att hela området blir som ett koncentrationsläger. 

- Ett reportage skildrar hur palestinier vräks från 12 våningar 

mitt i Östra Jerusalem, vilket enligt Haáretz är ett led i att 

”omringa Gamla Staden med judiska utposter”. Knessethledamoten 

Elon förklarar att målet är att skapa en ”judisk kontinuitet 

i Jerusalem”. 

Byt ut ”judisk” mot ”vit” eller ”svensk” eller ”kristen” eller 

vilken annan gruppbeteckning som helst och hela världen 

skulle ropa: Rasism! Vad det kan handla om blev tydligt när 

ordföranden i den franska judiska organisationen CRIF, Roger 

Cukierman, tolkade Le Pens valframgång som ett välkommet 

”budskap till muslimerna att hålla sig lugna”. Han försökte visserligen 

dra sig ur fadäsen, men Haáretz kunde konstatera att 

han redan före det franska valet hade talat om ett ”gemensamt 

intresse för franska judar och extremhögern” i att bilda front 

mot muslimer. 

Mot den här bakgrunden borde det vara självklart att Israel 

måste behandlas på samma sätt som världen behandlade 

apartheidens Sydafrika och Milosevics Serbien - med ekonomiska 

sanktioner, bojkotter och internationell intervention. 

Sharonregimen måste isoleras. 


Per Gahrton, ledamot av EU-parlamentet. 

FOTO: Miljöpartiet. 

Krönika 

Glädjande nog inser alltfler detta. 120 forskare har publicerat 

ett brev i Guardian som krävt att Israel skall uteslutas från 

forskningssamarbetet med EU. Svenska och brittiska 

läkarförbunden har tagit initiativ till att utesluta Israeliska läkarförbundet 

ur World Medical Association. Inom fotbollsorganisationen 

FIFA kommer frågan om Israels uteslutning 

upp i början av maj. Kan man hoppas på progressiv hållning 

av svenske UEFA-bossen Lennart Johansson? I Sydafrika kräver 

den judiske ministern Ronnie Kasrils bojkott mot Israel. 

Och EU-parlamentet har lyckats samla sig till att kräva omedelbart 

upphävande av EU:s associeringsavtal med Israel. 

Men den svenska regeringen bromsar. Och mumlar. Och 

ordnar försoningskonferens där man försöker hålla 

Mellanösternkonflikten borta genom att bara bjuda in Israel 

men varken Palestinska Myndigheten eller någon arabstat. Man 

bjuder in krigsförbrytaren Sharons officielle representant, men 

inte fredspristagaren Arafats! Man lyfter inte ens ett strå för 

att befria Arafat ur hans fängelse i Ramallah. Det är som om 

man skulle ha pratat försoning med apartheidregimen, medan 

Mandela satt på Robben Island. 

Jag förstår att Sten Andersson vrider sina händer och anar 

att Olof Palme vänder sig i sin grav. Vad skall man svara när 

gråtande palestinier i Jenin frågar efter Sveriges röst mot Israels 

brott på Genevèkonventioner och mänskliga rättigheter? 

Att Göran Persson är upptagen av försoningssamtal med slaktaren 

från Sabra och Shatila? 

Nej, Göran, du har hamnat helt snett i Mellanösternfrågan. 

Om du inte byter linje kan du hamna på samma historiska sophög 

som Per Ahlmark, en annan politiker som försökte göra 

karriär på att stödja Israels ”ockupation för fred” i vått och 

torrt. Han gick upp som en sol och ner som en pannkaka. En 

socialdemokratisk statsminister som lugnt slickar i sig beröm 

av Ahlmark borde söka sig bättre rådgivare. Eller kanske skaffa 

sig egen kunskap. Börja med att besöka Jenin, Göran. Då skulle 

fjällen falla från dina ögon. 

Per Gahrton 020424 Läs mer på nästa sida! 

13

Res till Jenin Göran 

Palestinas Ground Zero 

Förfärligheterna i Jenin har skildrats utförligt i världsmedierna: 

Liklukten. De hundratals raserade husen. Kulhålen i sjukhusväggarna. 

De chockade människorna som tafatt med bara händerna 

letar efter någon användbar ägodel i ruinerna efter sina 

förstörda hem – eller efter någon saknad anhörig under dem. 

Bevisen på de israeliska soldaternas arroganta eller primitiva 

rövarfasoner, plundring och vandalisering (inbegripet skitkorvar 

och hätskt klotter). Och, inte minst, alla skräckhistorierna om 

massmördandets veckolånga mardröm. 

Ändå, efter dussintals besök i det ockuperade Palestina sedan 

1968 och förevisning av otaliga sprängda hus, inbegripet 

lik och förstörda ägodelar, fruktade jag att jag hade blivit känslomässigt 

immun. Men Jenin var värre än jag anat. När jag tillsammans 

med ett tjog andra EU-parlamentariker till slut lycka-

des snirkla förbi några kompanier stridsvagnar och komma in 

i Jenin fick jag en chock - precis som FN-representanten Terje 

Larsen ett par dagar tidigare. Hans kritiska kommentar, som 

gjort honom till ”persona non grata” för Sharon, var det minsta 

han kunde säga utan att begå tjänstefel. 

Med Jenin har Palestina fått sitt Ground Zero. Dit skulle 

Göran Persson resa. Han tycks ju behöva en chockupplevelse 

för att se klart. Som Terje Larsen. Eller som Sten Andersson 

för tio år sedan när han besökte Makassedsjukhuset och såg 

verkligheten bakom Israels s k gummikulor. Sängraderna med 

unga pojkar som förlamats av gummiklädda metallkulor som 

trängt in i deras hjärnor blev Sten Anderssons ögonöppnare. 

Med ett spontant ”det är för jävligt" inledde han en aktiv svensk 

solidaritetspolitik med Palestina som man idag minns med saknad. 

Per Gahrton 2002-04-24 

Bilder från Jenin april 2002. FOTO: Donald Boström.

Födande kvinnor nekas hjälp 

Av Anna Nordfjell, Svenska Barnmorskeförbundet 

Ett tiotal allvarliga kvinnor har 

samlats i byn Nahallin utanför 

Betlehem. De sitter tätt samman i 

finrummet hemma hos Maha, 

som serverar sött té i vackra glas 

och bjuder mig att sitta ner. De 

har samlats för att berätta hur de 

nekats vård när deras barn 

föddes. Kvinnorna vill berätta om 

sina liv och om den otrygghet de 

upplever. 

Maha som är äldst talar snabbt och upprört 

och säger att hon har bett några av 

sina grannar som nyligen fött barn 

komma. Hon menar att de kan ge exempel 

som delas av många i byn, som har 

7000 invånare. Alla nickar instämmande. 

Kvinnornas blickar faller på Lamia, som 

börjar tala mycket tyst. Hanan, som är 

min tolk, och barnmorska från ett sjukhus 

i Betlehem får luta sig fram och be 

henne tala lite högre. 

– Det var förra hösten, då jag väntade 

mitt andra barn, börjar hon på nytt att 

säga. Ögonen är blanka och Lamia har 

stora röda fläckar på halsen. 

– Byn var helt avstängd, ingen kunde 

komma in eller ut under natten. När 

värkarna började låg jag kvar i sängen och 

bet i täcket för att min man inte skulle 

vakna och höra hur ont jag hade. Det är 

farligt att ge sig ner från byn till Betlehem 

nattetid även när det inte är utegångsförbud. 

Tre judiska bosättningar ligger 

uppe på bergen runt omkring och det 

händer att bosättarna skjuter på bilar som 

kör nere på byvägen. Först på morgonen 

åkte jag med min man och två andra 

16 

släktingar ner mot Betlehem. Jag kände 

nu att det inte var långt kvar tills barnet 

skulle komma. Men de israeliska soldaterna 

släppte inte igenom oss vid den 

militära avspärrningen vid en av infarterna 

till staden. Vi tog oss med bil till en 

annan checkpoint. Där sade de också nej. 

Jag kände att jag ville krysta, men de gick 

i alla fall inte med på att släppa igenom 

oss. Jag ville verkligen inte föda barnet 

där. Så min man och en till lyckades släpa 

mig runt själva avspärrningen, jag tvinga- 

”Jag inser att jag kan 

inte bara intervjua 

dessa kvinnor. Min roll 

är lika mycket att 

samtala med dem som 

den barnmorska jag 

är. Med hjälp av min 

kollega Hanan pratar 

jag med Lamia om att 

hon gjort det hon 

kunde för sitt barn.” 

des gå ungefär en kvart. Jag trodde hela 

tiden att nu kommer barnet, men vi 

lyckades få tag på en annan bil som körde 

mig till sjukhuset. När vi kom fram sade 

personalen att barnet i magen mådde 

mycket dåligt. Jag fick syrgas och de fick 

snabbt ut barnet. 

Lamia tystnar en stund. Det är helt tyst i 

rummet. 

– Barnet dog en månad senare, säger 

hon. 

Jag inser att jag kan inte bara intervjua 

dessa kvinnor. Min roll är lika mycket att 

samtala med dem som den barnmorska 

jag är. Med hjälp av min kollega Hanan 

pratar jag med Lamia om att hon gjort 

det hon kunde för sitt barn. Men hennes 

känsla av skuld lyser igen, när hon 

återigen upprepar att hon kanske inte 

skulle ha väntat hela natten, kanske hade 

de ändå kunnat ta sig ner till sjukhuset. 

Alla kvinnor pratar i mun på varandra. 

– Det hade varit för farligt! 

Nästa kvinna som berättar sin historia 

heter Iman, en blek kvinna, som ser 

mycket ung ut. Hon har ett knappt årsgammalt 

barn i famnen. Det är hennes 

fjärde barn och berättelsen handlar om 

denna pojkes födelse. 

– När jag födde mitt tredje barn gick det 

så fort och det barnet hade navelsträngen 

kring halsen. Så jag var så rädd inför 

denna förlossning att jag inte skulle hinna 

till sjukhuset. Vi försökte också ta oss igenom 

avspärrningen. De sade nej, då fortsatte 

vi mot en annan infart till Betlehem, 

men även vid denna checkpoint sade soldaterna 

nej. Då sade jag till min man att 

vi åker hem igen, jag vill inte föda framför 

dessa soldater. Det är bättre att vara 

hemma, men vi hann inte hem. Barnet 

föddes i bilen. Det var några i ett hus i 

närheten som hade ett rakblad. Min man 

försökte göra rent det över lågan från en 

cigarettändare för att skära av navelsträngen. 

Även Iman talar tyst och tittar Hanan 

intensivt i ögonen. 

– Det här är inte rätt, man ska inte göra 

så mot människor. Jag väntar barn igen 


och jag vill aldrig mer utsätta mig för en 

sådan förnedring. 

Samtalet mellan Hanan och Iman 

fortsätter, fler kvinnor faller in i samtalet 

och jag förstår inget av vad som sägs. 

Hanan vänder sig mot mig och säger, - 

Jag tycker att hon är så blek. Hon är säkert 

anemisk, har blodbrist. Över hälften 

av alla gravida kvinnor lider av blodbrist 

på grund av kronisk felnäring och 

ibland undernäring. Vi ser en kraftig ökning 

av komplikationer i samband med 

förlossningarna under de sista två åren 

framför allt i form av blödningar och infektioner. 

Den här kvinnan är en riskgraviditet. 

Hon borde inte ha så täta 

graviditeter. Jag har gjort upp med kvinnorna 

här att jag kommer tillbaks på söndag 

när jag är ledig, för de behöver någon 

som gör graviditeteskontroller och 

pratar med dem om hälsofrågor. Maha 

ska ordna hit de gravida kvinnorna. 

Hanan skrattar till och säger att så har 

vi ordnat med en ny barnmorskemottagning. 

Det finns ingen vård alls här i 

byn. Hanan berättar om vårdpersonalens 

svårigheter att ta sig ut till byarna. 

De blir också stoppade av soldaterna, 

ibland tar de sig igenom och ibland är 

det omöjligt. Den mobila klinik i form 

av en välutrustad pickup, som hennes 

sjukhus Holy Family Hospital driver, har 

inte kunnat lämna sjukhuset på flera 

månader på grund av alla avspärrningar, 

men även beskjutningar från judiska 

bosättare. 

NGO övervakare 

Med anledning av den mycket 

allvarliga situationen på Västbanken, 

i Gaza och östra Jerusalem har 

Diakonia och PGS gått samman i ett 

nytt projekt, ”Mänskliga rättigheter i 

fokus – ett projekt för NGOobservatörer 

till Jerusalem, 

Västbanken och Gaza”. 

Organisationer som hitintills skickat 

folk genom projektet är TCO, 

Svenska Barnmorskeförbundet, 

Svensk Sjuksköterskeförening, 

Vårdförbundet samt Vårdförbundet 

avd Stockholm. I slutet av april reste 

Lärarförbundet och Kristna 

Fredsrörelsen. Andra organisationer 

som kommer att skicka 

representanter är Teaterförbundet 

och Grafiska Fackföreningen samt 

Diakonia. 


Kvinnorna fortsätter att berätta sina historier. 

En av dessa som verkligen får alla 

kvinnors ögon att svartna av ilska är berättelsen 

där kvinnan beskriver hur hon 

i födslovåndor står lutad mot en stolpe 

vid checkpointen och soldaten hoppar 

runt omkring henne samtidigt som han 

sjunger Happy Birthday to You. Jag frågar 

dem hur de ska göra i fortsättningen, 

då flera av dem är gravida. Med en mun 

närmast ropar kvinnorna att de tänker 

föda hemma. Men har de någon som kan 

hjälpa dem? Maha säger, 

– Vi har vår Daya. Hon heter Fahimah 

och är 80 år gammal. Hon har hjälpt födande 

kvinnor här under mer än 40 år, 

men hon är sjuklig. Om hon dör, ja, då 

vet vi inte. 

Hanan berättar för mig att andelen 

hemförlossningar under de sista två åren 

har stigit från 10 till uppemot 30 procent. 

Det beror på att kvinnorna inte 

lyckas ta sig till sjukhusen, men det beror 

också på fattigdomen. På kort 

tid har antalet fattiga stigit till hälften 

av befolkningen. Fattigdomsstrecket 

är satt till 2 US-dollar per 

dag. 

– Fråga mig inte hur någon kan 

överleva på så lite pengar. Men vi 

ser det ju naturligtvis på att hälsan 

har försämrats kraftigt under denna 

senaste intifada, upproret mot den 

israeliska ockupationsmakten. Har 

man så lite inkomst, då är det svårt 

att betala även de lågt satta avgifterna 

på sjukhusen. 

På vägen ner från byn tillbaks till 

Betlehem pekar Hanan ut de olika 

avspärrningar som kvinnorna talat 

om. 

– Det finns cirka 220 avspärrningar 

på Västbanken och Gaza. De ökar 

hela tiden och de gör det ofta omöjligt 

för oss att ta oss från en stad till 

en annan. Du kan ju tänka dig vad 

det betyder för vår inhemska ekonomi. 

Det går inte att transportera 

runt varor. Men det värsta är att israelerna 

även stoppar transporter av 

sjukvårdsmaterial till sjukhusen. Min 

Bybarnmorskan Fahimah Abu-Gallus 

med en tre dagars baby hon hjälpt till 

världen. 

FOTO: Anna Nordfjell. 

NGO-övervakare 

kollega Afaf på det offentliga sjukhuset i 

Betlehem berättade för mig att hon hade 

inte fått fram till exempel engångshandskar 

och suturmaterial till förlossningsavdelningen 

där. Deras förråd ligger 

i Ramallah bara några mil härifrån. 

Nu får de förlösa kvinnor med bara händer. 

Afaf har gömt undan två kartonger 

med suturer. Hon lämnar bara ut ett paket 

när det verkligen är nödvändigt att sy 

ihop en bristning. De saknar katetrar till 

barnsugen och har även brist på läkemedel. 

Hanan ser sammanbitet på mig. – 

Det måste faktiskt bli ett slut på 

alla dessa förnedrande 

kränkningar. De är alla brott mot 

Genèvekonventionen och har 

ingenting med säkerhet att göra. 

Vi palestinier har rätt att bli 

behandlade som de människor vi 

är. 

Intervjuerna är gjorda under januari, nu är 

situationen naturligtvis ännu värre. A.N. 

17

Rehabilitering av 

handikappade flyktingar 

Glimtar från en vecka i mars 

2002, ett projektledarbesök till 

två palestinska flyktingläger i 

norra Libanon, Nar-el-Barred och 

Beddawi. 

En vecka hade vi till vårt förfogande 

denna gång. Air France tog oss till Beirut 

en söndagseftermiddag, ett lätt regn 

mötte oss med vårblommande dofter. 

Vår första uppgift: en helt vanlig och 

hederlig storstädning, då bostaden stått 

tom ett bra tag. Senare samma eftermiddag 

hann vi träffa Samar al Yassir, vår 

palestinska konsult, för genomgång av 

vad som hänt sen sist i projektet. Vi 

kunde glädja Samar med att vi just dagen 

innan avresan fått klartecken från SIDA 

för förnyat anslag på två år. 

Måndag inleddes med ett möte på 

UNRWA, en organisation som vi aldrig 

underlåter att ta kontakt med, även om 

deras verksamhet är omständlig och 

tungrodd så behöver vi verkligen ha dem 

med oss, då de står för hela skolsystemet 

för de palestinska flyktingarna. Dagens 

diskussion handlade om ”inclusion”, 

d.v.s. om integrering av funktionshindrade 

barn i vanliga skolor. Klasserna 

är ofta mycket stora, ca 50 barn och fler, 

dessutom förekommer både förmiddags- 

18 

och eftermiddagsskift. Lärarna bedöms 

efter hur den uppgjorda läroplanen hinns 

med, därav följer ett visst motstånd mot 

”inclusion”. I vårt projekt har integrering 

varit mest framgångsrikt med blinda 

barn, bl.a. sponsrar UNRWA en speciallärare 

för en liten grupp i Nar-el-Barred. 

Mot måndagskvällen förflyttade vi oss till 

Beddawi, vid framkomsten blev vi hjärtligt 

välkomnade av värdparet Widad, Sultan 

och deras barn. 

Tisdag började med att återse dr Abed 

Aziz, chef för PRCS-sjukhuset i Beddawi 

och få en rapport av honom, bl. a var 

han mycket nöjd med en röntgentolkningskurs 

som samlat både doktorer, 

sköterskor och våra Rehab Workers (RW) 

från sjukgymnastkliniken. Det finns 

också ett önskemål att bygga upp ett referensbibliotek. 

Resten av förmiddagen gick åt till att 

träffa personalen på sjukgymnastkliniken 

(d.v.s. de RW:s som är utbildade av våra 

svenska sjukgymnastteam). PRCS står för 

lönerna för två av dessa RW:s och vi betalar 

för två utbildningsplatser på deltid 

och vi ligger ständigt i fejd med PRCS 

om att de bör ta över dessa platser. Ett 

av våra syften med de båda grenarna av 

projektet (CBR-delen och PRCS-kliniken) 

är ett kontinuerligt och utvecklande 

Mamma-barn grupp i Nar-el-Barred. 

Kommunkations- och uppmärksamhetsövning. 

FOTO: Anna Mellgren. 

samarbete. Just nu verkar det som om 

det flyter bra. Nytt för innevarande år är 

att man påbörjat rehabilitering av 

strokedrabbade vuxna genom att göra 

gemensamma hembesök, en RW från 

kliniken och en eller två CBR Workers 

(CW) från CBR-programmet(se faktaruta) 

går tillsammans till den sjuke och 

hans familj. 

Eftermiddagen gick åt till att besöka 

en UNRWA-skola och då särskilt en klass 

med en integrerad rullstolsbunden pojke. 

Klassrummet låg på bottenplanet av huset 

men egentligen skulle han följt sin 

klass en trappa upp, men detta gick alltså 

inte att genomföra enligt rektor, svårt att 

förstå varför med svenskt synsätt! Här 

behövs information och CBR-kommittén 

har ett sådant program på sin agenda, 

ett par info-tillfällen har redan genomförts 

och skapat intresse hos lärarna. 

Vår konsult Samar al Yassir trycker 

också mycket på att utbilda CW:s i 

informationskunskap och har hållit och 

håller själv kurser i ämnet, detta desto 

viktigare som vi uppmuntrar CBR-teamet 

att med sina kunskaper erbjuda 

”know-how” när liknande projekt star- 


tas upp i regionen. Projektet börjar alltmer 

likna ett pilotprojekt och får många 

studiebesök från intresserade i Syrien 

(UNRWA) och från övriga palestinska 

flyktingläger i Libanon. Vi fick också veta 

att ett flertal psykologi- och sociologistudenter 

från Lebanese University har 

gjort och gör fältstudier vid CBR-programmet. 

Senare på eftermiddagen valde vi att 

följa med Achmed al Refai, förste man 

på sjukgymnastkliniken och två manliga 

CW:s på ett hembesök till en 60-års 

strokedrabbad familjefader. I den palestinska 

kulturen är respekt för äldre människor 

en självklarhet. Mycket av undervisningen 

av CW:s går också ut på att ha 

ett rätt förhållningssätt till patienterna 

och deras familjer. 

Onsdag morgon var vi rätt trötta efter 

en hel natts häftiga åskväder men åkte 

tidigt till Nar-el-Barred där vi deltog i en 

mamma-barn-grupp, mest CP-barn. 

Anna introducerade en lek med blå och 

röda plastband i kommunikationssyfte 

med litet koordination- och styrketräning 

samtidigt. Vi frågade också mammorna 

en hel del om deras dagliga liv och bl. a. 

om de umgicks utanför gruppens möten. 

Det visade sig att de faktiskt börjat 

lämna barnen hos varandra för att uträtta 

något viktigt eller rentav för att få 

vara litet för sig själva. 

Senare ett par hembesök med CW:s 

till olika patienter i lägret, bl. a. till en 

ung (24 år) polioskadad kvinna som inte 

kunnat fullfölja sin skolgång utan blivit 

ganska isolerad i hemmet, mycket p.g.a. 

av att familjen velat skydda henne. Efter 

kontakt med en av CBR-arbetarna hade 

hon lärt sig brodera och såg inte sig själv 

som handikappad. Nu var hon kandidat 

för en förberedande ”vocational 

training”-kurs och villig att själv stå för 

någon liten grupp av sömnadsintresserade. 

Tillbaks till Beddawi med servistaxi 

och till PRCS dator ett tag för att kolla 

och skicka mail. Libanon-ansvarig tjänsteman 

från svenska ambassaden i 

Damaskus ( Sverige har ju sedan sommaren 

2001 inte längre någon ambassad 

i Beirut!) hade hört av sig, han ville veta 

mer om projektet och bad att vi vid nästa 

besök till hösten ordnade ett studiebesök. 

På kvällen äntligen litet tid för att 

besöka vänner, många från den tid vi 

själva var volontärer. 


BAKGRUND 

Innevarande projekt inleddes 1992 och är en utveckling av ett tidigare stöd 

(sedan 1976) till PRCS (Palestine Red Crescent Society) och sedan 1985 främst 

till det lilla sjukhus som Palestinska Röda Halvmånen fortfarande driver i 

flyktinglägret Beddawi (ca 18 000 inv.) i norra Libanon. En mindre klinik finns 

också i grannlägret Nahr-el-Barred ( ca 32 000 inv.). 

Team, bestående av svenska sjukgymnaster och arbetsterapeuter, har tillsammans 

med lokal personal skapat en liten sjukgymnastmottagning inom sjukhuset. 

Sedan 1997 har verksamheten alltmer inriktats på att även bygga upp ett 

CBR-program (Community Based Rehabilitation) med fokus på främst 

funktionshindrade barn och deras familjer, på deras hela sociala situation genom 

att utbilda, påverka och involvera familj, skola och samhälle. Under det 

senaste året har även vuxna funktionshindrade inkluderats i programmet. 

Utbildningsersättning samt bidrag till utrustning är fortfarande en del av 

PGS stöd till PRCS, CBR-programmet behöver dessutom löpande stöd i form 

av löner förutom rehabiliteringsutbildning till alla de Community Workers (CW) 

som utgör basen för den rehabilitering som ges. 

I dag kommer de svenska volontärerna med speciella uppgifter, t.ex. en 

intensivkurs i ”strokerehabilitering”, barnhabilitering eller annat angeläget ämne, 

ofta i form av en ”workshop” på två till tre veckor. Utbildning ordnas eller 

medges för de båda ”grenarna ” av projektet, samtidigt märks en alltmer ökad 

förståelse från lokalsamhället för de funktionshindrades situation och samarbetet 

mellan PRCS-kliniken och CBR-delen av projektet fungerar bra. 

En viss framgång i integreringen av barn med olika funktionshinder i ”vanliga” 

skolor kan skönjas, så går t.ex. flera blinda barn i skolor i Nahr-el-Barred 

samt även i förskolor i båda lägren, kostnaden delas mellan UNRWA (United 

Nations Relief and Work Agency, NPA (Norwegian Peoples Aid) och oss. 

Förhoppningen på en utveckling av ett regionalt samarbete utanför Libanon, 

och då främst med Diakonia i Palestina, har fått stå tillbaka p.g.a. den 

alltmer hårdnande politiska situationen. 

Tillverkning av enkelt hjälpmedel, en stadig kartong för Samir att sitta i. 

FOTO: Anna Mellgren. 

Libanon 

19

Torsdag ägnades helt åt CBR-projektet, 

på förmiddagen möte med alla CW:s, de 

får presentera sig själva och sina åtaganden, 

några nya hade tillkommit. Alla ges 

tillfälle att yttra sig och vi försöker vara 

lyhörda och diplomatiska trots viss språkförbistring. 

Samtidigt är denna dag ett 

utbildningstillfälle och under Samars 

kunniga ledning märktes väl i det efterföljande 

grupparbetet och vid deras redovisningar 

hur hela teamet hade utvecklats. 

Då det denna dag dessutom var 

”Mothers Day” i Libanon påkallade vi 

en tyst minut för alla de mödrar som mist 

sina barn och barn som mist sina mödrar 

på Västbanken och Gaza. Dagligen 

kommer nu rapporter om allt mer stegrat 

våld och oförrätter mot det palestinska 

folket, många frågar oss varför 

Sverige och Europa förhåller sig så passiva, 

det är svårt att svara på. 

På eftermiddagen hela CBR-kommittén, 

ett intensivt möte med diskussioner 

om ersättningar, personal, självfinansieringsmöjligheter 

inför framtiden, utvärdering 

av CW:s arbete, kurser och 

workshops. 

Fredag var sista dagen i lägret och vi var 

på kliniken mest hela förmiddagen och 

avslutade ett antal administrativa uppgifter, 

kontrakt, utrustningslistor, kvitton 

o.d. Mitt på dagen deltog vi i en nästan 

högtidlig avslutning av röntgentolkningskursen 

med utdelning av diplom till deltagarna 

och med höga PRCS-dignitärer 

från Beirut närvarande. Lyckligtvis kände 

vi de flesta förut och var förberedda på 

att hålla ett litet tal då ju PGS var sponsor. 

Efter en gemensam och trevlig lunch 

tog vi adjö av alla och försvann till Beirut 

snarast möjligt, då vi hade ett nytt möte 

avtalat med en palestinsk NGO med i 

första hand kvinnoprojekt på sitt program, 

bl.a. en kurs i juridisk kunskap om 

rättigheter och skyldigheter för muslimska 

gifta kvinnor. För närvarande arbetade 

en australiensisk sjukgymnast i projektet, 

hon var specialiserad på bl.a. 

strokerehabilitering. Efter diverse sonderingar 

kom vi fram till ett utbyte av varandras 

tjänster: deras socialarbetare får 

auskultera hos våra CW:s och i gengäld 

får vi ett antal föreläsningar och genomgång 

av några strokefall. 

20 

Libanon Samtal med 

Mamma-barngruppen 

På väg till detta möte såg vi en stor 

sammandragning av palestinier (10.000 

enl. Daily Star), som med skyltar och flaggor 

tågade till någon av FN-organens 

skyskrapsliknande glashus i protest för 

den uteblivna palestinska representationen 

vid nästa veckas stora ”Arab Summit”. 

Innan kvällen var avslutad blev vi 

avhämtade av Abu Mujahed, eldsjälen 

och den drivande kraften bakom Shatilas 

ungdomsprojekt, där även PGS har en 

andel (vi stöder biblioteket ) för att besöka 

den nyligen anlända representanten 

för Rädda Barnen Elisabeth Brunnberg- 

Jonsson. Det blev en intressant kväll med 

alla sorters människor, vi berättade om 

vårt projekt och lyssnade på andras, det 

tvära kastet mellan flyktinglägret och 

denna moderna och vackra bostad och 

alla dessa västerländska bedömningar 

kändes egendomlig, man lyckas aldrig 

förena dessa båda världar. 

Ragnhild, Ranja, Jamile, Khansa, Ahmed och 

Najjah. FOTO: Anna Mellgren. 

Lördag morgon bjöd på strålande sol, 

jakarandaträden lyste med blåa blomklasar 

och vi promenerade via ett kort 

besök på Nationalmuseum till Samars 

bostad för ett par timmars avslutande 

genomgång. Efter att vi unnat oss en utelunch 

vandrade Anna sedan utefter havet 

på den s.k. ”Cornichen” där hela 

Beirut tycks strosa på kvällar och helger. 

Själv gjorde jag ett besök hos en flicka 

från Beddawi, som jag känt sedan hon 

var liten, nu gift och bosatt i lägret Bourj- 

Barachny. Nu har hon själv två små 

flickor och den yngsta, en månad gammal, 

ville hon uppkalla efter mig. Men så 

Gruppen leds av Community 

Supervisor Najjah och CW Manal 

i CBR-programmet. Den träffas en 

gång i veckan sedan hösten 1999, 

sex barn brukar delta. De flesta 

barnen har en cp-skada av något 

slag, en kan gå fritt, medan några 

kan gå med stöd, flera har tal- och 

språksvårigheter. De är mellan 3 

och 5 år. Två av barnen går också 

integrerade på en vanlig rauda (förskola) 

i lägret. 

Najjah och Manal ger tydliga instruktioner, 

barnen deltar med stor 

glädje. När vi kommer in håller de 

på med en kommunikationsövning, 

de kastar en boll till en 

namngiven kamrat laget runt. 

Vad tycker de om gruppen? 

– Iktir mniha! Mycket bra! Svarar 

Amers mamma. De andra instämmer. 

Varför det? 

– Det är bra för mitt barn, han 

utvecklas, aktiviteterna är bra. Han 

har lärt sig om färger, namn på djur 

och föremål. Och att leka med 

andra barn, även hemma i grannskapet. 

Tidigare var han så blyg, 

grät när någon främmande tittade 

på honom. 

Vad tycker barnen? - De tycker 

om att gå hit, de frågar efter gruppen, 

blir besvikna om det är inställt. 

De träffas också hemma hos varandra 

ibland, hjälper varandra att 

passa barnen så att mammorna kan 

uträtta något ärende. De har ett 

stort stöd av varandra. 

Och framtiden? - De ser allvarliga 

ut. Kommer deras barn att kunna 

gå i vanlig skola? - Kanske, eller 

med stöd från CBR-programmet. 

kan inte ett palestinskt barn heta och till 

sist enades vi om Hilda och jag fick plötsligt 

ett litet fadderbarn! 

Söndag ånyo: Slut på veckan och tillbaks 

till Sverige, huvudet fullt av nya idéer att 

grunna på tills det är dags att åka ut igen. 

Anna Mellgren 

Ragnhild Söderqvist 

Projektledare, PGS 


Pressklipp med kommentarer 

Det nya Sparta 

I Jerusalem Post 15/4 , förklarar juristen 

Avi Bell varför USA misslyckas med att 

skapa fred. De tänker fel och därför misslyckas 

de. Amerikanarna, menar Avi Bell, 

tror att det skulle bli fred om Israel överlämnar 

den ockuperade marken till 

palestinierna. Detta är feltänkt enligt A. 

Bell. Detta skulle enbart resultera i en 

”terroriststat”. Istället för att avsluta den 

olagliga ockupationen av palestinsk mark 

dammar Avi Bell av några gamla förslag 

som tilltalar honom. Förslag som det 

forna Sparta skulle uppskatta. Närmare 

bestämt fyra olika förslag. Inga av förslagen 

till lösningar skulle ge palestinierna 

kontroll över det egna territoriet. Dessutom 

är A. Bell säker på att dessa lösningar 

kommer ”att ge palestinierna och 

israelerna ett bättre dagligt liv”. Då skulle 

också chansen öka för ett accepterande 

från arabvärlden av ”judarnas rätt till en 

stat i sitt forna hemland”. Att detta 

”forna hemland” måste vara en stat som 

förtrycker palestinierna för deras egen 

skull är det nog många som har svårt att 

förstå. Framförallt palestinierna. Varför 

skulle de föredra att leva under israelisk 

överhöghet istället för under eget styre? 

Varför skulle det inte lika gärna kunna 

vara tvärtom; israeler under palestinskt 

styre? Varför inte genomföra demokrati? 

En röst per person oavsett etnisk tillhö- 


righet! Men det tycks inte falla vice ordförande 

i Advokaternas Kommitté för 

Demokrati i Mellanöstern, Avi Bell, på 

läppen. Ett fortsatt Sparta tycks ligga 

”demokraten” Avi Bell närmre hjärtat. 

Krigsbrott 

Ett monstruöst krigsbrott, utropar Phil 

Reeves i The Independent 17/4, när likdoften 

slår mot honom vid hans besök i 

Jenin. Husen är raserade av bulldozers, 

möbler och andra tillhörigheter är förstörda. 

Israel har än en gång visat världen 

sitt rätta ansikte. Ett ansikte som 

Israel försöker dölja och som nu blivit 

exponerat för världen - Sparta. SvD 26/ 

4 rapporterar om Mary Robinsons FN - 

rapport angående situationen på de ockuperade 

områdena. Rapporten pekar på 

att israelerna tvingat civila att agera 

mänskliga sköldar i offensiven på Västbanken. 

Samma tidning redogör för 

Amnestys anklagelser mot Israel: ”Den 

israeliska armén har begått allvarliga brott 

mot den humanitära rätten, däribland 

krigsförbrytelser i Jenin”. I ett sista försök, 

efter att ständigt vägrat följa FN:s 

beslut om att dra sig tillbaka från hela 

Västbanken och Gaza, kräver man nu att 

få styra FN:s undersökningskommitté angående 

händelserna i Jenin (SvD 25/4). 

Inte nog med att Israels ockupationsarmé 

drar fram och lämnar efter sig stor skräck, 

 

Intifada rapport 

Palestinska mänskliga och 

materiella förluster vållade av 

Israel under det palestinska 

upproret 

28 september 2000 - 21 mars 2002 

Palestinier dödade 

Totalt 1286 

Avrättningar (krigsförbrytelse 

enligt Haagkonventionen 

år 1907) 108 

Barn under 18 år 282 

Palestinier skadade 

Totalt > 20.000 

Permanent handikappade ca 2.000 

Av dessa barn ca 500 

Israeliska attacker mot 

sjukvårdspersonal och sjukhus 

Ambulansförare och läkare som 

dödats 8 

Sjukvårdspersonal som skadats 186 

Röda Halvmånens ambulanser 

som skadats (69% av beståndet) 70 

Röda Halvmånens ambulanser 

nekats komma igenom vid 

vägspärrar 221 

UPMRC:s ambulanser nekats 

komma igenom vid vägspärrar 43 

Vid ett flertal tillfällen har sjukhus 

beskjutits i Beit Jala, Betlehem, 

Hebron, Ramallah och Jerusalem. 

Vid dessa tillfällen har patienter 

skadats och elektrisk utrustning 

slagits ut. Se även sid 22 

Israelisk tank bevakar ingången till 

Födelsekyrkan, Betlehem. 

FOTO: Donald Boström. 

21

22 

Intifada rapport 

Journalister 

Journalist dödad 1 

Journalister som skottskadats 

eller blivit slagna, minst 151 

Skadade presscentra, minst 14 

Palestinier som fängslats av 

israeliska myndigheter 

Palestinier inne i staten Israel >1.000 

Palestinier från Västbanken, 

Gaza och Östra Jerusalem >1.850 

Barn som fängslats ca 600 

Förstörda byggnader 

Bombade och totalförstörda 

byggnader 580 

Delvis förstörda byggnader 6.534 

Byggnader som fått omfattade 

skador 4.000 

Skadade kyrkor 12 

Skadade moskéer 30 

Vatten brunnar som skadats 134 

Olivträd som dragits upp på 

palestinsk mark 34.606 

Förstörd palestinsk 

jordbruksmark 14.339 dunums 

Konfiskerad mark 1.162 dunums 

1 dunum= 1000 m 2 

Utbildning 

Skolor som stängts enligt Ministry 

of Education (20.000 studenter) 6 

Tillfälligt stängda skolor 66 

Skolor som tagits för israeliska 

militära ändamål 7 

Antal skolor som utsatts för 

beskjutning 142 

Antal skolor som 

utsatts för razzia 29 

Antal förlorade skoldagar i 

UNRWA:s skolor i Gaza 1.135 

Belägring och utegångsförbud 

Intern avspärrning delar Västbanken 

i 120 zoner och Gaza till 3 zoner. 

Denna kollektiva bestraffning berör 

3 miljoner palestinier på Västbanken 

och i Gaza. Detta är den svåraste 

och längsta rörelsefrihet begränsning 

påtvingad sedan ockupationen 

infördes 1967. 

Ingen tillgång till medicinsk vård 

Begränsningar för medicinsk 

personal och förnödenheter. 

död och förstörelse i det ockuperade 

områdena. De stjäl också! De stjäl pengar 

från de redan fattiga flyktingarna. 

(Ha’aretz 10/4). Dessutom föreslås på 

fullt allvar att slå stängsel runt lägren! 

Etnisk rensning 

Högste ansvarige för denna politik är 

”The Butcher of Beirut” eller lika passande 

”The Bulldozer”; Ariel Sharon. 

Men är det bara han som skall ställas till 

svars för det som sker i Gaza och på 

Västbanken? Kan han göra det utan stöd 

i Israel och i USA? Nej naturligtvis inte. 

Enligt Jaffee Center for Strategic Studies 

vill de israeliska medborgarna lösa det 

”palestinska problemet” på följande sätt: 

46 procent av israelerna är för att ”förflytta” 

palestinierna bort från ”territorierna”. 

Dessutom anser 60 procent av 

israelerna att det vore en bra idé att uppmana 

araberna i Israel att lämna landet. 

Av dessa anser 31 procent att det inte är 

nödvändigt att uppmana palestinierna. 

Det är bara att förflytta dem. (Ha’aretz 

12/3). Detta tillsammans med en premiärminister, 

som öppet ångrat att han inte 

såg till att Arafat dödades 1982! Andra 

länder blir bombade för en sådan politik. 

Israels tunga börda 

I en intervju av Bitte Hammargren i SvD 

25/4 förklarar den israeliska informationsministern 

Israels agerande. Det är 

självförsvar från Israels sida! Att ockupera, 

att skjuta sönder flyktingläger, att 

mörda ”misstänkta terrorister”, att rasera 

hus med människor kvar i dem, att 

fängsla och tortera. Ja, allt tycks ske därför 

att Israel är tvingade till det av de 

ockuperade! Allt israelerna tycks kräva är 

att palestinierna accepterar ockupationen. 

Att lämna de ockuperade områdena 

som FN kräver är inte aktuellt. Israel 

måste ockupera! Allt de gör mot 

palestinierna gör de därför att de måste. 

Eller är det kanske Leon Uris bild av araber 

i romanen ”Hadj” som rättfärdigar 

den israeliska politiken. Araber är, enligt 

Uris ”ett dekadent, vilt folk som kontrolleras 

av en religion som klätt av dem alla 

mänskliga ambitioner”. Det arabiska 

samhället ”..är ett galet samhälle”. Klart 

att israelerna måste ta på sig uppgiften 

att ”civilisera” detta folk. De borde kanske 

tacka israelerna för deras välvilja? Men 

visst uttrycker sig R. Kipling bättre än L. 

Uris : 

Den vite mannens börda 

tag - och hans lön därav: 

där man förbättrar, klander, 

hat, där beskydd man gav. 

Där ( långsamt! ) ljus man sprider, 

skriks: ”Varför höjde ni 

oss ur egyptiskt mörker, 

ur ljuvligt slaveri?” 

(Ur Den vite mannens börda) 

Istället för att tacka israelerna tycks 

palestinierna vara överens med den 

svenske folkrättsexperten och UD:s 

förre folkrättssakunnige, Bo Johnsson 

Theutenberg; ”Israel har inte på Västbanken 

att göra. Det är en ursprungsbefolkning 

som reser sig mot en illegal 

ockupationsmakt”. Det är palestinierna 

som har rätten på sin sida och inte israelerna. 

Det är israelerna som olagligt 

ockuperar palestinsk mark, inte tvärtom! 

Dessutom är nog palestinierna villiga att 

lyfta israelernas tunga börda från deras 

axlar. 

Till sist 

Det minsta vi kan göra är att följa den 

förtvivlade palestiniern Rajib Ahmeds 

uppmaning; Tell the World! (Independent 

17/4). 

För övrigt anser vi att Israels ockupation 

måste upphöra! 



PGS Biståndsutskott 

avvisade av Israel 

Den 13 april avvisades fyra representanter 

för PGS Biståndsutskott när de ankom 

till Ben Gurions flygplats i Tel Aviv. 

Läkarna Lars Jerdén (Falun), Anna Danielsson 

(Örebro), projektsamordnare 

Yvonne Fredriksson och socionom Margareta 

Sjöberg från Stockholm skulle bl.a. 

möta representanter för olika palestinska 

samarbetspartners. 

Avvisningen skedde på ett ganska 

brutalt sätt och alla fyra sattes på återvändande 

plan tillbaka till Wien. 

UD och svenska ambassaden i Tel 

Aviv begärde genast möte med israeliska 

myndigheter för att få en förklaring till 

utvisningen. Måndagen den 22 april kom 

så ett besked om att vi alla har rätt att 

återvända till Israel. Förklaringen som 

gavs var att allt varit ett misstag från israelisk 

sida och den 30 april reser Margareta 

Sjöberg och Yvonne Fredriksson ner 

igen. 

Gaza Community Mental Health 

Programme 

PGS har lämnat in en ansökan till Sida 

om fortsatt stöd för GCMHP:s arbete 

2002-2004. Ansökan gäller ett fortsatt 

stöd till “Mental Health of Children of 

the Gaza Strip”. PGS har fått ett muntligt 

besked om stöd från Sida. 

UPMRC 

UPMRC lämnade in en ansökan om akuthjälp 

via PGS. Till detta har vi fått ett 

stöd från Sida på 2,6 miljoner kronor som 

kommer att gå till medicinskt material, 

mediciner och samordning av akutverksamhet. 

Ett flertal av UPMRC:s lokaler har 

blivit delvis förstörda under den senaste 

israeliska offensiven på Västbanken. 

PGS arbetar på en nya ansökan till 

Sida om fortsatt stöd till UPMRC:s skolhälsovård. 

Abu Diis Youth Club 

PGS har fått besked från Forum Syd om 

fortsatt stöd till Abu Diis Youth Club för 

åren 2002-2004. 

I projektet kommer vi att stödja inköp 

av idrottsutrustning, fortsatt stöd till 


Projektinformation 

förbättring av gårdsplanen, installering av 

varmvattenberedare samt sommarläger 

för barn och ungdomar. 

Abu Diis läsestuga och datortek 

I läsestugan och dagiset i Abu Diis pågår 

verksamheten för fullt. Projektansvarig 

på plats menar att det är mycket viktigt 

att deras verksamheter fungerar trots det 

mycket svåra politiska läget som ett alternativ 

till det dagliga våld som barnen 

utsätts för. Under april har Abu Diis haft 

totalt utegångsförbud vid ett flertal tillfällen 

och i byn finns israeliska soldater. 

Men så fort utegångsförbudet hävts så 

har man öppnat läsestugan och haft öppet 

från 8.00 – 22.00 p.g.a. anstormningen 

från både barn och vuxna som 

vill läsa böcker, leka och lära sig datorkunskap. 

Askar Camp bibliotek och 

datortek 

PGS har fått ett positivt svar från Forum 

Syd om fortsatt stöd till Askar Camp 

under 2002-2004. 

I projektet ingår löner till de två 

deltidsanställda som arbetar på bibliote- 

ket samt arvoden för datorlärare. 

I projektet ingår även stöd för inköp 

av böcker, ritmaterial, utflykter för barnen, 

kulturaktiviteter samt för uppkoppling 

till Internet. 

Ungdomscenter i Shatila Camp 

Mariam Wali, Daren Abd Al Razik och 

Mohammed Assi, drivande palestinska 

ungdomar från Shatila besökte Göteborg 

i april för att berätta om hur barn och 

ungdomar har det i flyktingläger i Libanon. 

Tillsammans med föreståndaren för 

ungdomscentret, Abu Moujahid underströk 

de i ett seminarium vikten av att 

barn och ungdomar har tillgång till bibliotek 

- en oas - där läxhjälp, diskussioner 

om barns rättigheter och läsning för 

nöjes skull ingår i den livliga verksamheten. 

Inbjudan till Sverige kom från Rädda 

Barnens lokalförening Centrum i Göteborg, 

men ett besök på PGS kontor 

hanns också med. 

Libanon rehabilitering se sid 18. 


Bistånd 

Volontärer hos UPMRC, en av PGS samarbetspartners. FOTO: Yvonne Fredriksson. 

23

24 

Landet runt 

PGS kongress 

PGS höll sin 14:e kongress lördagen den 

9 mars. Ca 35 personer från hela landet 

deltog, och en ny styrelse valdes. Verksamhetsberättelse, 

handlingsprogram, 

program och stadgar är under tryckning 

och kommer att skickas ut till alla medlemmar 

så snart som möjligt. Inbjuden 

talare på kongressen var Adam Hanieh 

från Defence for Children, Palestine 

Section, från Ramallah. På kvällen deltog 

vi på en palestinsk - israelisk kulturafton. 

Demonstrationer 

Stockholm 

I Stockholm har det genomförts ett flertal 

demonstrationer under våren bl.a. den 

21 mars, 11, 18 och 25 april. Det har varit 

mellan 500-2000 deltagare. 

Stockholmsgruppen har även stått på 

Mynttorget under 4 veckor i april – maj 

tillsammans med andra organisationer 

och samlat in pengar till Palestinainsamlingen 

och delat ut flygblad. 

Den 19 mars och den 7 maj arrang- 

erades öppna möten där situationen i Palestina 

diskuterades samt politik och bojkott 

aktiviteter. 

Checkpoint Frescati: Den 25 mars 

ockuperade israelisk pansar Stockholm 

Universitet, studenter blev förhörda, förnedrade 

och arresterade. 

Den 29 mars arrangerade Palestinagruppen 

vid Stockholms universitet en 

stödkonsert för Palestina. 

Demonstration i Örebro 13 april, med 1000 deltagare. FOTO: Håkan Brunnström 

Samtidigt lanserades en CD-skiva 

”För ett fritt Palestina” där kända svenska 

artister deltar. Alla intäkter går till 

Ungdomscentret i Shatila Camp i Beirut. 

Under kvällen samlades 70.000 kr in för 

Shatila och ett par tusen samlades in till 

Palestinainsamlingen. 

Palestinagruppen vid Stockholms 

universitet ordnade ett öppet möte den 

10 april med tre ungdomar från det PGSstödda 

projektet i Shatila Camp i Beirut. 

PG Stockholm har också varit aktiva med 

bokbord på olika möten som arrangerats 

av SSU och Vänsterpartiet. Medlemmar 

har även blivit intervjuade i media. 

Lund 

PG Lund stod som huvudarrangör vid 

en demonstration ”Stoppa folkmordet - 

demonstration i solidaritet med Palestina” 

den 20 april i Lund. Talare var 

Hanin Shakra och Per Gahrton. I demonstrationen 

deltog ca 1000 personer. 

Varje lördag samlas medlemmar och 

sympatisörer på Stortorget för en stilla 

manifestation. Intresset för Palestina ökar 

och några är också ute på skolor, 

i församlingshem och olika 

organisationer för att föreläsa 

om situationen i Palestina. 

Helsingborg 

I Helsingborg anordnades demonstrationer 

den 6 och 13 april, 

ca 1000 personer deltog vid varje 

tillfälle. 

Östersund 

I Östersund har medlemmar i 

PGS genomfört demonstrationer, 

den 6 och den 13 april i samarbete 

med olika politiska partier. 

Ca 500 personer deltog. En medlem 

och tidigare volontär i Libanon 

har deltagit i ett radioprogram 

samt skrivit flitigt på 

insändarsidorna. 

Uppsala 

I Uppsala har det varit aktiviteter 

hela våren, bl.a. genomfördes 

ett fackeltåg i Uppsala den 19 

april med 1000 - 1500 deltagare. 

Den 20 april var det en 2 timmars 

fredsmanifestation på Vaksala torg 

där ett 25-tal organisationer deltog. 

PGS medlemmar har intervjuats av tidningar 

och radio och hållit föreläsningar 

i skolor och hos organisationer. Många 

gymnasieelever har också tagit kontakt 

med medlemmar i Uppsala för att få information 

för sina specialarbeten. 

Örebro 

I Örebro genomfördes en demonstration 

den 13 april. Under paroller som Israel 

ut ur Palestina, Ja till en självständig palestinsk 

stat, Bojkotta Israel, Avbryt 

handelsavtalet med Israel nu tågade 1000 

demonstranter genom centrum på ini- 


tiativ av det Islamiska kulturcentret och 

Palestinagruppen. Bland övriga deltagande 

organisationer fanns socialdemokraterna, 

vänsterpartiet, miljöpartiet med 

respektive ungdomsförbund samt 

KFUM Örebro. Talare var Mohamed 

Hafid (Islamiska kulturcentret) och Björn 

Helgesson (PGS). 

Falun 

I Falun är gruppen aktiv och 

är ute på stan och samlar in 

pengar och delar ut informationsmaterial. 

De planerar att 

vara med vid Falufestivalen i 

sommar. 

Skellefteå 

I Skellefteå samlades man till 

ett Torgmöte den 13 april under 

parollen ”För Fred i Mellanöstern”. 

Det var en bred 

uppslutning med representanter 

från kyrkan, några frikyrkliga 

församlingar, alla politiska 

partier förutom moderaterna, 

FN-förbundet, Amnesty, ABF, 

Ordfront samt PGS. Talade 

gjorde bl.a. kyrkoherde Hans 

Marklund och Per Lindbäck 

från LO Skellefteå. 

De tre krav som man enades 

kring var: 

- Att Israel omedelbart lämnar 

ockuperat område och efterlever 

FN:s resolutioner 

- Att EU och Sveriges regering 

gör sitt yttersta för att få 

till stånd ett omedelbart eld 

upphör 

- Att Israel och den palestinska 

myndigheten respekterar 

Folkrätten och mänskliga rättigheter 

Ett uttalande har skrivits och har skickats 

till media, Göran Person samt israeliska 

och palestinska myndigheter. 

Vid torgmötet samlade man in 6000 kr. 

Umeå 

När det blev känt i media att Volvo lastvagnar 

i Umeå ska leverera 106 skottsäkra 

och militäranpassade lastbilshytter till den 

israeliska armén (via USA) protesterade 

Palestinagruppen i Umeå. Ett drygt tju- 


gotal personer ville uppvakta Volvoledningen 

med en skriftlig protest innehållande 

ett antal folkrättsliga dokument, 

FN-resolutioner samt Israels information 

om Israels brott mot dessa. Trots att ledningen 

var informerad om PG Umeås ankomst 

vägrade de att ta emot protesten. 

Inte heller ville de ta emot PG Umeås 

Mohamed Hafid talar vid Engelbrektstatyn, Örebro. 

FOTO: Håkan Brunnström 

specialpris för ”Årets svenska fredsexport 

år 2002”. 

När statsminister Göran Persson var 

på besök i Umeå skrev Palestinagruppen 

ett öppet brev till honom där de uppmanade 

honom att agera i konflikten. 

Samma dag arrangerades en demonstration 

under temat ”Försvara folkrätten - 

Bojkotta Israel” som samlade drygt 200 

personer. Vidare har PG Umeå haft en 

öppen föreläsning och samlat in pengar 

till Palestinainsamlingen. 

Landet runt 

Göteborg 

I Göteborg har flera stora demonstrationer 

genomförts. Arrangörer har bl.a. 

varit den Palestinska föreningen för Rätten 

att återvända. Den 7 april deltog 6- 

7000 personer. 

UNRWA:s fotoutställning ”Palestinier 

– flyktingar i 50 år” producerad av Mia 

Gröndahl visas på Folkets 

Hus, Järntorget. 

Uttalanden 

Medlemmar i PGS var med 

och tog initiativ till det judiska 

upprop som publicerades 

i DN den 5 april. Artikeln 

översattes senare till 

engelska och ca 2000 namn 

har samlats in från hela världen. 

Uttalandet lämnades 

över till FN:s generalsekreterare 

Kofi Annan vid hans 

besök i Madrid veckan efter. 

Försök görs nu för att representanter 

för uppropet ska 

få ett möte med Kofi Annan 

i New York. Uttalandet är 

också överlämnat till president 

Yasser Arafat i Ramallah. 

Kontoret 

Kontoret har arbetat på högtryck 

under de sista månaderna. 

Telefonsamtal, e-post 

och utskick med information 

om PGS har ökat 

enormt. Den sista månaderna 

har vi fått många nya 

medlemmar. Vi har också 

varit ute på flera skolor och 

hållit föredrag om Palestinakonflikten. 

Lokalgrupper och medlemmar 

Vi vill uppmana er att skriva till oss och 

berätta om vad ni gör som privatpersoner 

eller lokalgrupper så att vi har en 

möjlighet att få reda på vad som händer 

landet runt. Kom gärna med tips på aktiviteter! 

Alla kan värva medlemmar, prenumeranter 

eller faddrar, kontakta oss 

så skickar vi material. 


25

Boström, Donald 

Inshallah 

”Konflikten mellan Israel och Palestina” 

skildras i reportage och artiklar av 

tolv av Sveriges främsta Mellanösternkorrepondenter. 

Ordfront 2001, inb, 310 sid, 215x270 

mm, fotoreportage. 

Nr 286 PRIS: 351 Kr 

Ashrawi, Hanan 

Fredens sidor 

Uppmärksammat och inflytelserikt 

språkrör för det palestinska folket om 

fredsprocessen, att vara kvinna och 

kristen och att kämpa mot orätten. 

Brombergs 1995, inb, sid, 160x240 

mm, . 


Maalouf, Amin 

Korstågen enligt araberna 

Skildrar en viktig historisk epok på ett 

för oss nytt sätt - den gränsöverskridande 

humanistens (Jan Hjärpe). 

Baserad på samtida dokument och 

vittnesmål. 

Alhambra 1991, hft, 315 sid, 175x1110 


Rosenberg, Göran 

Det förlorade landet 

Detta kan beskrivas som en en mycket 

läsvärd bok om den sionistiska utopins 

och Israels uppkomst och dekadens, 

men också en idéhistorisk oddyssé och 

politisk biografi. 

Bonniers 1996, 518 sid, 108x178 mm, 

Nr 279 (hft) PRIS: 65 Kr 

BESTÄLLNING 

Fyll i, kopiera/klipp ur och skicka till: 

Palestinadistribution 

PGS, Tegelviksgatan 40 


Namn: ...................................................... 

Adress: ..................................................... 

Post nr ............. Ort ............................... 

Datum: .................................................... 

Är PGS-medlem. Medl. nr: ........ 

Vill bli PGS-medlem. 

Vill bli fadder för PGS biståndsverksamhet 

(180 kr/kvartal) 

Kontakta mig 

Vill ha fullständig beställningslista 

26 

Abu-Sharif, B och Mahnaimi, U 

Min fiende, min vän 

PFLP-ledaren Bassam Abu-Sharif och 

den israliske armémajoren Uzi 

Mahnaimi, två viktiga personer som 

tänkte om och bröt väg för freden ger 

här sin syn på mellanösternkonflikten. 

Ordfront 1996, inb, 360 sid, 135x220 

mm, 


Beställ från PGS 

Ibn Battúta 

Islams vandringsman 

Arabvärldens Marco Polo, Ibn Battúta, 

en pionjär bland reportrar, skildrar 

levande och färgrikt hela den då kända 

världen från sina resor mellan 1325 och 

1354. 

Alhambra 1989, inb, 390 sid, 137x223 

mm, kartor. 


Khalidi, Walid 

Before their Diaspora 

“A Photographic History of the 

Palestinians 1876-1948.” Unikt 

bilddokument av det palestinska folkets 

liv och existens före Israel. Med 

kommentarer av Walid Khalidi, är detta 

ett utmärkt hjälpmedel för den som vill 

förstå 

IPS 1984, hft, 352 sid, 232x305 mm, 

474 foton, 6 kartor. 


Akademiska uppsatser 

Fält, Jan-Åke 

Etnisk undanträngning av 

palestinier från Östra Jerusalem 

C-uppsats i statsvetenskap vid 

Stockholms universitet, VT-98. 

Stockholms universitet 1998, kopia, 74 

sid, 


Holberg, Hans: 

Vatten - ett brännbart ämne 

C-uppsats i historia vid Högskolan i 

Örebro, höstterminen 1996. Hft, 54 

sid, kartor. 


Persson, Maria: 

Rätten till utbildning för den arabiska 

minoriteten i Israel 

Uppsats 10p i mänskliga rättigheter och 

demokrati vid Teologiska Högskolan i 

Stockholm HT-00, 81 sid. 


Svensson, Monika: 

Vi är de levande stenarna 

En systematisk-teologisk studie i 

palestinsk teologi. Examensarbete i 

teologi från Lunds universitet, HT-00, 

44 sid, A4. 


Se även www.palestinagrupperna.a.se/bokhandel 

Jag beställer följande material: 

Nr Artikel (titel eller namn) Antal Pris 

................................................................................................................................................ 

................................................................................................................................................ 

................................................................................................................................................ 

................................................................................................................................................ 

................................................................................................................................................ 

................................................................................................................................................ 

................................................................................................................................................ 

................................................................................................................................................ 


Palestinainsamlingen 

pg 65 65 74-1 

År 2002 har hittills (t o m 020504) kommit 

in 272 495 kr till Palestinainsamlingen. 

Under motsvarande period 

förra året kom det in 122 738 kr. Fadderavgifter 

och privata gåvor har ökat, men 

den stora ökningen är det som samlats 

in i insamlingsbössor. 111.000 kr har 

samlats in vid demonstrationer, möten 

och på gator och torg runt om i 

landet. Liksom tidigare går en del av 

pengarna som kommer in på Palestinainsamlingen 

till våra olika projekt på Västbanken, 

i Gaza och i Libanon (95 000 

hittills i år). De pengar som kommer in 

utöver detta skickas ner som akuthjälp 

till våra medicinska samarbetspartners 

UPMRC och GCMHP. Behoven är 

enorma och hjälpen uppskattas mycket. 

Anna Danielsson 

BLI FADDER! 

Som fadder får du tidskriften Palestina 

Nu fyra gånger/år med fortlöpande 

information om de projekt som stöds 

via PGS. Fadder: 180:-/kvartal 

Organisation 300:-/kvartal 

Det går också bra att lämna engångsbidrag. 

Pg 65 65 74-1 


P 

G 

S 

Palestinagrupperna 

i Sverige (PGS) 



Tel 08-641 72 88 

Fax 08-641 60 47 

E-post: 

info@palestinagrupperna.a.se 

BLI MEDLEM I PALESTINA- 

GRUPPERNA I SVERIGE (PGS) 

Som medlem får du tidskriften Palestina 

Nu fyra gånger/år. 

Du får även ta del av seminarier och 

möten och möjlighet att köpa hantverk 

och böcker till fördelaktiga priser. 

Medlemskap i PGS: 200:- introduktionspris. 

Pg 55 57 17-8 

PGS Grupper/kontaktpersoner 

Falun 

Ziad Alkabbani 

023-69173 

palestina-falun@telia.com 

Göteborg 

Harald Holst 

031-775 04 67 

holst_harald@hotmail.com 

Helsingborg 


042-15 75 64 

frankfredriksson@hotmail.com 

Lund 

Gert Andersson 

046-12 75 49 

g.andersson.lund@telia.com 

Norrköping 

Klas Corbelius 

corbelius@hotmail.com 

Skellefteå 

Per Lindbäck 

0910-38 594, 070-534 03 16 

per.lindback.49@metall.se 

Stockholm 

Shahin Eghraghi 

08-615 17 55 

eghraghi@hotmail.com 

Stockholms Universitet 

Martin Schibbye 

070-671 04 68 

martin_schibbye@hotmail.com 

Umeå 

Urban Stoltz 

070-774 40 18 

urbanstoltz@hotmail.com 

Uppsala 

Eva Adler 

018-55 66 28, 0736-550 993 

evaadler@hotmail.com 

Uppsala Universitet 

Hanin Shakrah 

0704-032023 

hanin_shakrah@hotmail.com 

Varberg 

Eva Persson 

0340-670572 

evapersson@mbox302.swipnet.se 

Västerås 

Towa Andersson 

021-41 49 67 

Örebro 

Anna Danielsson 

019-33 52 51 

annadanielsson@telia.com 

Kontaktpersoner 

Sundsvall 

Rune Ljunggren 

060 - 219 89 

Östersund 

Christer Johansson 

063-51 20 76 

einarjohan@hotmail.com 

27

www.palestina.nu 


POSTTIDNING B 




BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsänds 

försändelsen med den nya adressen på 

baksidan (ej adressidan) 

FOTO: Donald Boström

2002:02 - Solidaritetshuset

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?