Lämpliga vattenvårdsåtgärder i ett dränerat jordbrukslandskap

produktionen medan ett underskott på kväve innebär att det enbart är de
kvävefixerande cyanobakterierna som begränsas av fosfor (SNV 2000). Kvoten mellan
totalkväve och totalfosfor anger ett överskott på kväve över 30 och ett underskott
under 15 för sjöar och baserat på vikt, enligt Naturvårsverkets klassificering (SNV
2000). Kväve-fosforbalansen ligger mellan 15-30 som är optimal för produktion av
cyanobakterier. Det är dock lite mer komplicerat än så när det gäller produktionen i
havet. I Östersjön är det främst en kombination av fosfor och kväve som styr, medan det
för Västerhavet anses vara enbart kväve som påverkar (SNV 2004).
Skogsmark och jordbruksmark står för största delen av fosforutsläppen längs den
svenska kusten. Men till skillnad från skogsmark är huvuddelen fosforläckage från
jordbruksmark antropogen (SNV 2006). När det gäller kväve är det kommunala
reningsverk och återigen jordbruksmark som utgör de största antropogena utsläppen.
2.2 Ett rationaliserat jordbruk
Redan 1000 f. Kr försökte man i Sverige att tillföra mer näring till marken genom
röjgödsling, svedjebruk och översilning, som senare ersattes med stallgödsel. Från den
tidpunkt man började ha tamboskap tillfördes odlingsmarken så mycket näring att det
räckte till att brödföda en ökande befolkning. Genom ett gödseljordbruk där
tamboskapen gav gödsel, effektiviserades således näringsexporten med efterföljande
stor avkastning under skiftena på 1700- och 1800-talet (Emanuelsson et al. 2001). Runt
1850 började man använda konstgödsel, vilket har ökat avkastningen avsevärt.
Det som idag särskiljer Skåne från resten av Sverige är den utdikning som skedde i
landskapet från mitten på 1800-talet fram till idag. Större delen av alla våtmarker i
Skåne (Hagerberg et al. 2004) och även många sjöar torrlades för att utöka åkerarealen.
Expansionen av åkermarken var enorm och på bara 100 år, under perioden 1805-1914,
fyrdubblades åkerarealen med hjälp av utdikning (Hagerberg et al. 2004). Först
inriktades utdikningen på att leda bort ytvatten, sedan kom intresse för att sänka
grundvattennivån. Således utfördes dränering med hjälp av täckdiken. Snart kom man
på att använda tegelrör och det utlöste en dräneringskampanj som resulterade i att 25
% av Skånes totala yta, blott mellan 1870 – 1884, täckdikades.
Syftet med dränering är att genomlufta marken för bättre näringsutbyte samt påverka
skördeutfallet då en torrare jord gör det möjligt för de tunga jordbruksmaskinerna att
komma ut tidigare med vårsäden (Hagberg et al., 2004; SJV, 1996). Dräneringsrören
10