Uppsatsen i fulltextformat (pdf) - Lunds universitet

”Porten ut till världen” 

Höganäs hamn som mötesplats 

Pernilla Hjelt 

Ola Lundgren 

Hanna Severinsson 

ETN A21 HT 2010 

Institutionen för kulturvetenskaper 

Avdelningen för etnologi med Folklivsarkivet 

Lunds universitet 

Handledare: Susanne Wollinger 

Examinator: Jochum Stattin

Abstract 

Denna uppsats syftar till att utifrån några Höganäsbors berättelser belysa hur plats, möten, risk och 

fara beskrivs i Höganäs hamn och genom skildringarna få ökad förståelse för deras upplevelser och 

föreställningar. 

Hamnen som mötesplats är det övergripande tema ur vilket vi valde att inrikta oss på plats och 

identitet samt risk och fara i Höganäs. Vi genomförde ett fältarbete i Höganäs den 17-21 november 

2010, då vi samlade in ett material. Vi djupintervjuade fem personer som har olika anknytningar till 

Höganäs hamn genom sina arbeten eller fritidsintressen. I övrigt består materialet från fältarbetet av 

platsobservationer och fotografier. Under vårt dokumentationsarbete samverkade vi med projektet 

Framtidskuster vars intention är att förbättra informations- och kunskapsspridningen för att bidra 

till hållbar ekonomisk tillväxt i Öresund-Kattegatt-Skagerak-regionen. 

Nyckelord: hamn, hav, kust, mötesplats, identitet, risk, fara, Höganäs. 

2

Innehåll 

INLEDNING 4 

SYFTE OCH VÄGLEDANDE FRÅGOR 5 

METOD OCH MATERIAL 5 

ETIK OCH REFLEKTION 7 

TEORETISKA PERSPEKTIV 8 

DISPOSITION 9 

”PORTEN UT TILL VÄRLDEN” 10 

PLATS 10 

MÖTEN 13 

RISK OCH FARA 16 

SAMMANFATTANDE DISKUSSION 20 

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 21 

3

Inledning 

Hamnen är någon form av, vad ska man kalla det, det är porten ut till världen, i min tankevärld så är detta porten ut i 

världen. [---] Och för mig så likadant en järnvägsstation, jag älskar järnvägsstationer, det är puls, det är liv, det är 

rörelse, det är där, dit man tar sig för att komma ut i världen. 1 

Utifrån detta citat från en höganäsbo väcks frågan vad en hamn är. 

Under lång tid har platsen där Höganäs hamn ligger förändrats till att bli vad den är idag. Från 

början fanns där endast ett litet fiskeläge med en naturlig hamn, sedan dess har staden flyttat allt 

närmare kustlinjen och så småningom byggdes en småbåtshamn och en industrihamn. 

Höganäsbolaget som sedan 1700-talet sysslat med kolbrytning, lergods och idag järnpulver har haft 

stort inflytande på hur hamnen ser ut och hur den använts. I industrihamnen lägger ett fartyg om 

dagen till för att lossa varor. Småbåtshamnen har på senare tid rustats upp för att locka turister men 

även för att attrahera nya kommuninvånare. Bredvid småbåtshamnen finns en välbesökt sandstrand 

som kommunen lyfter fram som en ovanlig tillgång. Under vinterhalvåret avbefolkas hamnen och 

används som båtförvaring. 2 

Hamnen kan ses som mer än ett fysiskt rum med aktiviteter, platsen formas ständigt genom de 

berättelser, minnen och föreställningar som människor har om den. Tankarna om hamnen som 

”porten ut till världen” är ett exempel på hur dess betydelse är beroende av vem som upplever den. 

”Hamnen som mötesplats” är det övergripande tema som vi har arbetat kring i samverkan med 

projektet Framtidskuster. Projektets syfte är att förbättra informations- och kunskapsspridningen för 

att bidra till hållbar ekonomisk tillväxt i Öresund-Kattegatt-Skagerak-regionen. 3 Under ett fältarbete 

i Höganäs fick vi möjlighet att samtala med fem personer som har anknytning till hamnen, kusten 

och havet genom sitt yrke eller intresse. Vi intresserade oss för deras personliga och professionella 

perspektiv på de risker och faror som kunde tänkas uppstå i ovan nämnda miljöer. Vid intervjuerna 

var det tydligt att vi hade förutfattade meningar om platserna, och vi ansåg dem vara riskfyllda och 

farliga. I det insamlade materialet som ligger till grund för vår uppsats kom vi att uppmärksamma 

hur stora delar av samtalen berörde vikten av att bo vid kusten. 

1 Intervju med Tore 101119, s. 5f. 

2 Annika Ström från Turistbyrån, Péter Kovács, Kommunstyrelsens ordförande, Anneli Sjöborg, 

förvaltningschef, Peter Nyström från Näringslivsenheten - Introduktionsmöte i Höganäs 

kommunhus den 17 november 2010. 

3 www.framtidskuster.org 20101222 

4

Syfte och vägledande frågor 

Syftet med uppsatsen är att utifrån informanternas berättelser visa på komplexiteten av hur plats, 

möten, risk och fara beskrivs i samband med Höganäs hamn samt vid kusten och havet. Vår 

intention är att få ökad förståelse för hur de upplever och föreställer sig de ovan nämnda miljöerna. 

Våra vägledande frågor är: 

• Hur beskriver informanterna Höganäs hamn, kust och hav? 

• Hur beskriver informanterna möten i dessa miljöer? 

• Hur lyfter informanterna fram risk och fara i sina berättelser? 

Metod och Material 

Fältarbete 

Att själv skapa källor för sin forskning är sedan länge en vanlig metod inom etnologin. Genom 

intervjuer och observationer närmar man sig de människor och platser man vill studera. Detta kallas 

med ett gemensamt ord för fältarbete. Etnologer skapar på detta sätt själva sitt material (Arvidsson 

2001, s. 99) (Löfgren 2003, s. 81). Vårt fältarbete resulterade i ett material bestående av 

transkriberade intervjuer från cirka fyra timmars ljudinspelning, runt 400 fotografier och omkring 

18 sidor observationer. 

Djupintervju 

Den metod vi i huvudsak använt oss av i fältarbetet är djupintervju. Genom att människor berättar 

om sina liv och erfarenheter delger de sina perspektiv och upplevelser av händelser; verkligheten 

beskrivs och gestaltas (Fägerborg, 1999, s. 55). Vid en intervju är det viktigt att intervjuaren 

försöker tillägna sig ett inifrånperspektiv, vilket kräver inlevelse, tid och följsamhet. Då öppnas en 

möjlighet för det oförutsägbara att inträffa, så att ny kunskap produceras (Åkesson, 1993, s. 55). En 

etnologisk intervju handlar alltså om att få fram en berättelse och att vara lyhörd och uppmärksam, 

och skiljer sig därför från ett mer journalistiskt tillvägagångssätt. Informanten och intervjuaren har 

olika definierade roller, där den som intervjuar har rätten att fråga, med målsättningen att få den 

5

intervjuade att öppna sig. Samtalets karaktär kan förändras under intervjuns gång, intervjuaren kan 

vara väldigt aktiv eller så kan informanten mer eller mindre ta över. Oavsett om intervjuaren håller 

en låg profil eller styr intervjupersonen, är denne medskapare till samtalet. 

Vi valde djupintervju som metod då vi med stöd av Eva Fägerborg anser att det är en gynnsam 

social situation där intervjuare och informant möts. I samtalet delar den intervjuade med sig av sina 

kunskaper och upplevelser om det ämne som intervjuaren intresserar sig för (Fägerborg 1999, s. 

59). Det är även en av de viktigaste komponenterna i fältarbetet. 

Observationer och fotografier 

Vid intervjuerna observerade vi platsen och situationen för intervjun. Under fältarbetet observerades 

även olika platser i utemiljön; kusten, havet, småbåtshamnen och industrihamnen. Observationer 

fångar till skillnad från intervjuer vad människor gör eller inte gör, och inte vad de säger (Arvidsson 

2001, s. 101). Vi använde oss av metoden på så sätt att vi antecknade under tiden eller efter att vi 

besökt de olika platserna. I första hand har vi gjort platsobservationer för att få en uppfattning om 

de miljöer som är centrala i informanternas berättelser. Då vi utförde vårt fältarbete i november, och 

detta inte är en attraktiv tid för turism, var platserna glest befolkade. 

Vi tog även cirka 400 fotografier som i bearbetningen fungerade som anteckningar och 

komplement till de observationer som skrevs i efterhand. När man använder fotografi som metod 

främjas synintrycket istället för andra sinnen, och därigenom begränsas vad som är möjligt att 

upptäcka. Samtidigt kan man genom kameran få en djupare och tydligare bild av vissa specifika 

omgivningar eller fenomen. Motivet väljs utifrån det syfte och de frågeställningar som arbetet är 

uppbyggt kring, och fotografierna kan nyttjas som fältanteckningar. Det är viktigt att ha i åtanke att 

det alltid är fotografen som väljer vad som ska dokumenteras (Gradén & Kaijser 1999, s. 109ff). 

Empiri 

Fyra av fem informanter fann vi genom Höganäs Kommuns hemsida vilken hade länkar till stadens 

och kommunens olika aktörer. När vi under en exkursion besökte Höganäs hamn för att få en första 

bild av miljön kom vi i kontakt med en butiksinnehavare i småbåtshamnen som blev vår femte 

informant. Vi valde informanter utifrån yrke eller sysselsättning som vi hoppades skulle kunna ge 

olika perspektiv på upplevelser av risk och fara i kustsamhället Höganäs. En spridning bland 

informanternas arbeten och intressen med inriktning mot hav, kust och hamn utgjorde valet. 

Samtliga intervjutillfällen var bestämda och inbokade vid tiden för fältarbetets början. Våra 

informanter utgörs av: Lars som arbetar med miljöfrågor i Höganäs kommun, Åsa som arbetar med 

6

simundervisning, Cecilia som är butiksägare inom detaljhandeln och vars lokal är belägen i 

småbåtshamnen, Dan som representerar Naturskyddsföreningen samt Tore från 

Sjöräddningssällskapet i Höganäs. Det visade sig att samtliga informanter bott och verkat i Höganäs 

under stora delar av sina liv och tre av fem var uppvuxna i Kullabygden. Av de fem vi intervjuade 

var samtliga utom en i medelåldern, tre av dem var män. 

Syftet i den projektplan vi skrev innan och under fältarbetet var att med informanternas berättelser 

få ökad förståelse för hur de upplever och hanterar risker och faror i mötet med hamnen, kusten och 

havet. I transkriberingen av intervjuerna fann vi att berättelserna även handlade om plats och 

identitet, inte lika mycket om risk och fara. Med anledning av detta förändrade vi fokus i vår 

uppsats. 

Etik och reflektion 

När vi samlade in materialet till uppsatsen tog vi hjälp av Karin Widerbergs tankar om kvalitativ 

forskning. Widerberg menar att i materialinsamlingen uppstår situationer där etiska förhållningssätt 

kommer i fokus. Våra informanters anonymitet och integritet var av största vikt vilket krävde 

lyhördhet och respekt från vår sida. Enligt Widerberg måste vi som fältarbetare följa informantens 

önskemål utan att på något sätt pressa dem (Widerberg, 2002, s. 40). Vi använde oss av 

individskyddskravet som delas in i fyra krav. Informationskravet innebär att forskaren är skyldig att 

upplysa informanten om villkoren för medverkan och projektets upplägg och syfte. Informanten 

måste samtycka (samtyckeskrav) till fältarbetarens undersökning, det gäller både intervju och 

observation. Informanternas uppgifter om sig själva och andra bör förvaras på ett ansvarsfullt och 

konfidentiellt sätt, därav namnet konfidentialitetskravet. Nyttjandekravet innebär att materialet 

enbart får användas till forskning som stämmer överens med det som fältarbetaren presenterat vid 

intervju- eller observationstillfället (Pripp, 1999, s 51ff). 

Innan fältarbetet skickade vi e-post till informanterna med intervjuinformation, 

individskyddskravet, det syfte och den frågeställning som vi utgick från inför fältarbetet, intervjuns 

planerade längd och våra kontaktuppgifter. Vid mötet för intervjuerna tog vi åter upp 

individskyddskravet för att förbereda informanterna och få bekräftat att de kände till 

förutsättningarna och villkoren för intervjun och arkiveringen av materialet. 

Under ett samtal var det tydligt att intervjusituationen påverkade informanten som blev osäker. Vi 

tolkade det som att vi inte nog hade klargjort syftet med intervjun. Det gynnar båda parter att vara 

tydlig med sådan information för att få ett bra möte. 

Bo Nilsson beskriver hur perspektivet på det valda ämnet för intervjun präglar frågorna och 

7

analysen, inte informantens syn på ämnet. Vi upplevde att våra tankar om risk och fara men även 

om hav, kust och hamn genomsyrade frågornas utformning. Det var svårt att se bortom de 

perspektiv vi redan hade på ämnet. Svaren på frågorna blev därför ibland en motfråga och 

informanterna delade inte vår uppfattning eftersom de visste mer om ämnet än vi gjorde (Nilsson, 

2002, s. 21f). 

Vid transkriberingen stod det klart att informanternas personlighet, och även i det sammanhang 

som mötet sker, är avgörande för hur man uppfattar och agerar mot en person. Intervjuerna 

skapades under specifika förutsättningar ur vilka man kan göra tolkningar från materialet. Utan 

sammanhanget går det transkriberade materialet att tolkas hur som helst, vilket inte gör 

informanterna rättvisa. Eva Fägerborg (1999) menar att samspelet under intervjun föder orden, vad 

man säger beror på hur man upplever situationen och hur kommunikationen fungerar. Det är därför 

viktigt att granska sin egen roll i samtalet (s. 58). 

Efter genomfört fältarbete är det av vikt att resonera kring reflexivitet, vilket innebär att man som 

fältarbetare är medveten hur man återger informanternas berättelser, situationer och verkligheter. 

Tolkningsföreträdet som en forskare innehar måste användas med respekt, där hänsyn tas till 

informantens verklighet och den egna positionen (Öhlander 1999, s. 12). 

När vi lyssnade på det inspelade materialet upplevde vi det som att vi varit positiva inför det 

mesta som informanterna talade om även då vi inte höll med. En intervju kunde kännas särskilt 

sympatisk och närvarande, som att vi fått en kontakt men under transkriberingen uppfattade vi i 

vissa fall situationen på ett helt nytt sätt. I rollen som fältarbetare ville vi gärna ha ett gott samtal 

och fånga de erfarenheter och upplevelser som informanten hade, deras välbefinnande blev 

viktigare än vårt. 

Teoretiska perspektiv 

Fenomenologi 

Informanternas berättelser utgick alltid från specifika platser och ofta beskrev de olika typer av 

möten som hade ett samband med dessa miljöer. Det fenomenologiska perspektivet innebär att 

platser påverkar oss, de är inte bara en ansamling ting utan måste även ses som ett resultat av 

människors samspel och gärningar förutom de fysiska omgivningarna. Inom fenomenologin vill 

man veta vad saker gör med oss, inte vad de är. Tingen är bekräftelser på att tillvaron existerar, de 

skapar kontinuitet. Kopplingen mellan ting, människa och plats är central, det är människans 

vardagliga handlande som blir intressant. Fenomenologin menar att människors existens kommer 

först och därefter kommer medvetenheten (Hansen & Salomonsson, 2001, s. 14ff) (Frykman, 2006, 

8

s. 66). 4 Vi har tagit stöd av fenomenologin för att undersöka vad platserna gör med informanterna, 

och på vilket sätt. Alf Arvidsson menar att det är av vikt att inom etnologiskt forskningsarbete utgå 

från faktiska platser, för att få förståelse för den konkreta miljöns betydelse. Men även platsens 

symboliska betydelse är av vikt för att få en helhetsbild (Arvidsson 2001, s. 85). 

Plats och identitet 

Enligt Mike Crang säger en plats inte bara något om var vi lever eller varifrån vi kommer, platsen 

säger även något om vilka vi är. Människor definierar sig genom en känsla av platstillhörighet. 

Platsen har ett förflutet och en framtid som binder samman människor, något som kan kallas att 

platsen är tidstät (vår översättning). Markus Idvall menar att grupper som är starkt bundna till sin 

födelsebygd har en regional identitet, som kan kopplas till lokal identitet (Crang, 1998, s. 102f) 

(Idvall, 2000, s. 26f). Crang och Idvall kan hjälpa oss att förstå platsernas och identiteternas 

sammankoppling. 

Risk och fara 

För att få en allmän riskbegreppsuppfattning har vi valt litteratur från de båda ämnena sociologi och 

etnologi som på olika sätt diskuterar risk och fara. När vi gjorde intervjuerna utgick vi bland andra 

från Engdahl och Larssons teori om risksamhället, för att skapa oss en uppfattning om risk och fara 

då vi ansåg att miljön vi undersökte var riskfylld och farlig. Skillnaden mellan risk och fara är att 

fara är en oförutsägbar händelse som hotar säkerhet och hälsa medan risk är något man tar och gör 

en bedömning av, utifrån fördelar och nackdelar. Yttre faror har alltid förekommit, liksom 

personligt risktagande. Idag kan ett fåtal enskilda individers handlande skapa faror på global nivå 

utanför nationers, organisationers och människors makt att förändra till skillnad mot hur synen på 

faror sett ut historiskt (Engdahl & Larsson, s. 306f). Medan man förr var rädd för vad som fanns i 

naturen, finns idag en rädsla om naturen. Massmedia ger ibland en bild av att slutet för människan 

är nära på grund av miljöhot. I industrialiseringens kölvatten går det idag att skönja en rädsla för 

tekniken snarare än för naturen, som idag kan tillskrivas goda och kraftfulla egenskaper, och 

samtidigt betraktas som någonting oförutsägbart (Douglas & Widavsky, 1983, Stattin 2006, s. 141f). 

Disposition 

4 

Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi, föreläsning Lunds universitet ”Fenomenologiska 

perspektiv” den 10 september 2010. 

9

Inledningsvis har vi presenterat uppsatsens problemområde ”Hamnen som mötesplats” samt 

förklarat uppsatsens syfte och frågeställning. Därefter redogjordes för vilka metoder vi använt i 

materialinsamlingen, vad materialet består av samt etiska och reflexiva spörsmål. Vi förklarade 

sedan de begrepp, teorier och perspektiv som vi inspirerats och tagit stöd av för att förstå materialet. 

I huvudtexten ”Porten ut till världen” redovisar vi materialet och våra erfarenheter utifrån 

rubrikerna ”Plats”, ”Möten” och ”Risk och fara”. Avslutningsvis sammanfattar vi resultatet av 

huvudtexten i en diskussion. 

”Porten ut till världen” 

Plats 

Havet skiftar färg med himlen; blå, grå och vit idag. Stora fartyg syns komma från Malmö-hållet. Ett skepp glider 

sakta in mot Höganäs industrihamn under tiden vi går in mot småbåtshamnen. Skeppet vänder ute på sjön och har en 

stor lyftkran. Till en början är tånglukten hemskt påtaglig och stark men ganska snart vänjer man sig och tänker inte 

mycket på det. Vinden märks men är inte svår, jag fäller upp luvan så går det bra. Tången ligger tjock och skorna 

sjunker ner i den när vi tar oss till vattenbrynet. Det är nog ebb. 5 

För oss är landskapet nytt, här har vi aldrig varit förut. När vi går där samtalar vi om det vi ser och 

utbyter tankar och minnen från hav och stränder, namnger tafatt tingen i strandkanten – maneter, 

blåstång, flintasten, kol, ekor, skarvar, långgrund. 

För Lars, som bott i Kullabygden i tjugo år, är upplevelsen annorlunda, han känner väl till hur 

årstiderna påverkar och förändrar havet. Ända sedan han flyttade till Höganäs har han haft ett starkt 

intresse för kustmiljön och rör sig ofta där. 

Alltså havet för mig är ganska dött sommartid, det ligger blankt och det ligger vackert så att säga. Och så är det 

jättevarmt så att man orkar ingenting… sen lever ju havet upp på övriga delar av året. Stormar och fräser och blåser 

och det går gäss på havet, det är gråblått eller stålblått eller grönt eller alla färger. Så att jag skulle nog vilja säga att 

havet är mer levande utanför sommarsäsongen. Men när det gäller folk och rörelse så är det sommaren, som det 

händer någonting. 6 

Lars är inte född vid havet så de kunskaper han har om platsen är något han fått tillägna sig på egen 

hand. Ute i kustlandskapet har han lärt sig se naturens skiftningar men även hur människor rör sig 

5 

Observation 1011118, från Lerberget till Höganäs småbåtshamn, Pernilla Hjelt. 

6 

Intervju med Lars 101117, s. 18f. 

10

under årets gång. Arbetsvalet vid miljöavdelningen i Höganäs kommun kan tänkas skvallra om Lars 

naturintresse, men redan innan han flyttade till Höganäs vurmade han för stenar, fåglar och mossor. 

Hamnen är en självklar del av hans arbetsplats, eftersom mycket miljöarbete sker där både vad 

gäller säkerhet och avfallshantering. Det han berättar om havet, naturen och platserna är tydligt 

strukturerat för honom, medan vi undrar över den okända värld som hans arbete innebär. Hela 

intervjun genomsyras av begrepp och namn som vi bara nickar till, han har åsikter om sådant vars 

existens vi inte ens kände till. Han berättar om övergödning, avfallshantering, försurning, 

algblomning, när sötvatten möter saltvatten samt när turister möter bofasta. Kanske är Lars intresse 

för havet överkurs även för Höganäsare? Att småbåtshamnen är full av semesterfirande människor 

om somrarna är svårt att föreställa sig: 

Från trädäcket går vi i snålblåsten utmed piren och ser endast ’Garfields’ båtägare. Utforskande keramikplattorna tar 

vi oss ut runt båtplatserna och spejar ömsom mot land, ömsom ut mot horisonten. Pirens båge följs tillbaka. Måsar 

och ankor, kluckande vatten. Med trädäck som underlag tar vi oss mot de stora röda och vita husen jämte båtplatserna. 

En enda individ bland alla parkerade bilar. Ingen aktivitet, solig himmel i några ögonblick. En båt anlägger i 

industrihamnen. Många båtar, med segel eller motor, och även många tomma ’parkeringsplatser’. 7 

Liksom kustremsan vi promenerade längs innan vi kom till småbåtshamnen är de här platserna nya 

för oss och många frågor väcktes över de ting som finns där; olika sorters båtar som tycks kunna ha 

olika syften, träflottar med luckor, rep i trälådor på bryggorna, plastföremål som flöt i vattnet och 

nät. De rödvita byggnaderna är servicehus för de turister som besöker hamnen sommartid, och vi får 

en känsla av att denna hamn är byggd till stor del för deras skull. 

Ingen av oss har kunskap om båtar och hamnliv trots att vi alla är uppvuxna nära vatten, vi kände 

oss som främlingar i denna okända men ändå inte nya miljö. Åsa däremot säger sig ha en stark 

anknytning till sin födelsebygd och besitter den kunskap som vi saknar. Hon har bott på annan ort 

men då alltid i en kuststad, och har nu återkommit till Höganäs. Det är viktigt för Åsa att bo nära 

vattnet, cykelburen eller gående kan hon ta en sväng till hamnen under sommarsäsongen, och 

stannar kanske och äter på någon av restaurangerna. På frågan hur Åsa använder hamnen svarar hon 

direkt att hennes familj inte har någon båt, det hade de när hon var yngre, men nu är hon sällan eller 

aldrig på havet. Om vintern vistas inte Åsa i hamnen eller vid havet alls. Förutom en mötesplats 

tycker Åsa att en hamn ska vara en hamn, och då anser hon inte att bostäder passar in där. Det är 

rimligt att anta att båtägande har betydelse för hur man upplever och använder en hamn. Då man har 

båt i hamnen skapas ett fysiskt rum och utifrån det skapas tankar och idéer om platsen (Hansen & 

Salomonsson, 2001, s. 14ff) (Frykman, 2006, s. 66). Även Cecilia berättar om känslan och behovet 

av att bo nära havet och att hon inte kan tänka sig att bo inne i landet: 

7 Observation 101118, Höganäs småbåtshamn, Ola Lundgren. 

11

Alltså för mig det skulle vara rena döden att bo inne i landet, det är mer kanske filosofiskt att liksom man står vid en 

kant istället för att stå mitt i, alltså att stå längs med väggen eller stå på ett torg, det är väl liksom att det är en kant där 

någonting börjar och någonting slutar, havet tar vid, det är, jag kan nog inte förklara det bättre än så. Om vi säger, säg 

Eslöv till exempel, det är mitt ute i någonting, plötsligt så är där bara en ort och sen så plötsligt bara tar den slut. Det 

är liksom ingen naturlig geografisk del. 8 

Cecilia har alltid bott vid havet och tycker att det helt enkelt bara ska vara där. Hon menar att det är 

lätt att ta havsutsikten för givet, och att man inte alltid reflekterar över den förrän andra påpekar det 

storslagna i miljön. Vi tittade och lyssnade hungrigt efter berättelserna om alla naturfenomen vid 

havet eftersom vi är ovana vid de miljöerna, och är därför nyfikna. Cecilia berättar hur det kan vara 

för båtfolk i hamnen: 

Jag är inte seglare, jag har inte den erfarenheten, men jag har ju folk i familjen som seglar, eller alltså så min syster 

och hennes familj seglar, och jag vet, jag har ju väninnor som seglar så jag vet ju det att, kommer man i en hamn så är 

det lite grann som på en camping alltså, det är så naturligt att man sitter i samma båt, alltså inom citationstecken. 9 

Informanternas upplevelser av hamnen är olika, och de bortser ofta från industridelen. Tore 

uttrycker att det finns möjligheter och äventyr förknippade med denna hamn: 

Hamnen är någon form av, vad ska man kalla det, det är porten ut till världen, i min tankevärld så är detta porten ut i 

världen. Kommer det en båt in här så kan man åka med den båten och sen är det världen som är utanför, ibland är 

världen bara Gilleleje men, båten kan ju likaväl fortsätta fara ut på de stora haven, så hamnen har en form av 

symbolisk betydelse som porten ut i världen. Och för mig så likadant en järnvägsstation, jag älskar järnvägsstationer, 

det är puls, det är liv, det är rörelse, det är där, dit man tar sig för att komma ut i världen. 10 

Tore liknar hamnen vid en järnvägsstation. Porten ut till världen är både konkret och symbolisk 

enligt honom, och precis som på järnvägsstationer är där liv och rörelse, en pulserande öppning mot 

världen. I Cecilias berättelse liknas hamnen istället vid en campingplats, hon menar att det finns 

någon form av gemenskap när man har båt och anländer till en småbåtshamn. Tore berättar vidare 

om sin familjs äventyrslust, att hans farfar var sjöman, ett arv som förts vidare till hans son. Sedan 

många år tillbaka har Tore varit engagerad i Sjöräddningssällskapet, något som bär spår av 

farfaderns yrkesval och eftersom Tore inte själv blev sjöman ser han det som något form av 

substitut att hålla på med sjöräddning. Det som är finessen med hamnen är att det hela tiden är liv 

och rörelse, menar Tore. Vår upplevelse var en helt annan, båda hamnarna kändes öde med få båtar 

8 Intervju med Cecilia 101119, s. 2. 


10 Intervju med Tore 101119, s. 5f. 

12

och få människor som rörde sig på platserna. Dan talar om den moderna människan, och en längtan 

till det orörda landskapet kan märkas: 

Men vi får liksom aldrig ro, för vi ska så att säga konsumera. Vi ska ha nya intryck, och jag kan ju tycka ibland att 

samhället uppmuntrar ju då inte heller till det, utan det kan inte bara vara den här bänken där du sitter och ser över 

mot den danska sidan, det ska gärna vara någonting mer också, alltså du får inte sitta sysslolös utan sätt upp någonting 

som fladdrar eller rör sig eller något sådant där. 11 

Dan verkar se naturen som en frizon där han kan pausa från den omgivande stressen i samhället. 

Det är möjligt att naturen kan ses som ett tomt rum, utan ting, som kan uppfattas som oregelbundet 

och kaotiskt. För dem som likt Dan kan se och uppskatta kvaliteterna ute i det fria är rummet fullt 

av ting att skapa kontinuitet med. Denna kunskap vittnar om en erfarenhet som är nödvändig för att 

förstå landskapets egenskaper, dess tjusning eller risker. 12 Landskapet får fungera som ett verktyg 

för att producera tankar, drömmar och föreställningar. 

Man kan ana en stark symbolik i Cecilias resonemang om lands- och kustbygd, platsen har format 

hennes identitet, hon kan inte tänka sig att bo på en plats som skiljer sig från den hon är van vid. En 

möjlig tolkning är att Cecilias varande är reducerat till att bara gälla kustmiljö, och då hon inte har 

erfarenhet av att leva inne i landet känns landsorten kaosartad. (Hansen & Salomonsson, 2001, s. 

14ff) (Frykman, 2006, s. 66). Vi reflekterar över om det kan finnas en lokal kustidentitet i Höganäs. 

Det är troligt att Åsa präglats kulturellt av de platser som hon vistades på i sin barndom, hon lärde 

sig till exempel hur man fiskar krabbor och hur man beter sig på en båt. Idag verkar detta vara 

självklarheter för henne och vi upplevde det som att hon hade svårt att mer ingående berätta om sina 

kunskaper när vi frågade om dem. Åsas uppfattning och erfarenheter av hamnen är inget som hon 

direkt verkar reflektera över själv, medan det för oss är okänt vatten. Detta självklara kan ses som 

tyst kunskap (Frykman, 1990, s.1ff). 

Möten 

Då vi under samtalet med Tore talar om hamnen och hur den används av Höganäs invånare menar 

han att: 

11 

Intervju med Dan 101118, s. 21ff. 

12 



13

Jo, det är nog en naturlig mötesplats, så det är åter igen det där att världen är utanför och Höganäs är på ena sidan och 

världen är på andra sidan och så möts man i hamnen. Och skulle det vara så att världen inte tränger sig på så kan man 

ju träffa andra Höganäsare i hamnen, vilket är rätt så vanligt här, många gubbar som har en träffpunkt här inne i 

båtsällskapet. De är pensionärer och de flesta kommer från väldigt olika verksamheter, har aldrig haft någon naturlig 

koppling, men hamnen blir någon form av gemensam nämnare. [...] Men jag tycker nog att hamnen det är någon form 

av mötesplats mellan det här lilla lokala och det lite större. 13 

Tore ser hamnen som en förbindelse mellan Höganäs och omvärlden, men också mellan människor 

som kanske inte skulle mötas om inte hamnen fanns att samlas i. Lars kategoriserar Höganäs 

invånare och menar att det är två olika människotyper som rör sig i Höganäs hamn. Det finns en 

grupp som rör sig där oavsett årstid, pensionärerna och hundfolket som alltid är ute och går vid 

havet, berättar han. När det talas om att det är dött vid hamnen och kusten vintertid, så menar Lars 

att man bortser från dessa människor. Den andra gruppen är de som sommartid kommer för att bada, 

åka motorbåt eller surfa. Då är människor i rörelse, restaurangerna har öppet, det spelas musik och 

festas. Lars menar att de som rör sig i hamnen oavsett årstid liksom han tycker det är skönt när 

turistsäsongen är över. Dan besöker ofta hamnen och kusten både privat och i sitt förenings- och 

yrkesliv och menar att platsen inte bara är en mötesplats för människor: 

Hamnen är ju också en mötesplats för så att säga fåglar och annat. Det kommer in fiskebåtar och då är där fiskrens 

och då kommer mycket trutar och måsar och det är ofta lättöverskådligt, man kan snabbt ta sin kikare och kolla, så 

hamnar är rätt populärt bland fågelskådare. 14 

Då Dan intresserar sig för fåglar och ofta har en kikare runt halsen är det inte sällan i de ärendena 

han besöker hamn- och kustmiljöer. Dan menar att hamnen spelar samma roll för fåglarna som för 

människorna, det är en samlingsplats vilken han likställer med en offentlig teater, där man själv 

deltar och samtidigt blir iakttagen. En härlig sak med kusten är det här att bara sitta och titta, 

berättar Dan, en naturens arena. Vi upplever det som att landskapet är så naturligt för Dan att han 

noterar händelser och skeenden som vi inte skulle lägga märke till. Då vi besökte hamnen och 

kusten i Höganäs upplevde vi det som stillsamma och öde platser, medan Dans upplevelser är 

annorlunda. Han fascineras av hur hamnmiljön kan användas under olika skeden i livet och menar 

att när man är förälskad promenerar man ofta tillsammans där. Han utvecklar sina tankar om hur 

viktig naturen är och ger exempel på hur man i dagens samhälle kan använda utemiljön som en 

plats för reflektion. Utomhus bearbetar man sina tankar, naturen kan användas som en förädling av 

idéer, menar Dan och nämner framstående forskare och Nobelpristagare som inspireras av och i 

naturen. 

13 Intervju med Tore 101119, s. 7. 

14 Intervju med Dan 101118, s. 11. 

14

Dan nämner evenemanget Hamnens dag i Mölle som exempel på hur hamnen kan användas för 

aktiviteter samt att knyta kontakter. Olika aktörer som Studiefrämjandet och Naturskyddsföreningen 

vill värva medlemmar och talar om havsmiljö, har utställningar och studiecirklar samt anordnar 

fiskrensning. Dan menar att hamnen då används som en naturlig samlingsplats. Han berättar om 

mötet med en yngre generation: 

Ungar idag har inte sett, de har sett fiskpinnar, inte fiskar, alltså sådant som fenor och blod vill man, det är bara 

onödiga bihang till fisken, utan de ska helst vara färdiga. 15 

Dan fortsätter med att beskriva sina upplevelser av hur människor förlitar sig på dagens teknik, 

vilken han inte ser som säker i alla lägen. Han försöker alltid ha koll på sin position, utifrån var 

havet är beläget. När han ska beskriva riktningen för någon annan, och denne frågar om han inte 

bara kan säga höger eller vänster, säger han: 

’Ställ dig med havet i ryggen, då blir liksom norrut så, och så söder, och så österut, och för att det blir inåt land’. Det 

här är lite svårt för ibland i Malmö när jag kommer dit, då vet jag inte riktigt, vänta nu, nu ska vi se, var har jag, jag 

har nog alltid en känsla var, men ibland är jag vilse där. När man är på något torg och sådant, vänta nu, var är havet? 16 

För Dan är det mer naturligt att vara vid kusten än inåt land, där hans kunskaper inte går att använda 

på samma sätt. Det verkar kunna ha betydelse var man är uppväxt för hur man förhåller sig till 

havet. Lars har alltid känt för havet men ångrar att han aldrig har lärt sig att dyka. Han berättar att 

han har varit för feg och anser sig nu vara för gammal. De som kan dyka upplever väldigt mycket i 

det tjusiga havet, menar han: 

För många av dykarna, vad jag har förstått, så finns det liksom ett verkligt engagemang och intresse för det de tittar 

på när de dyker ner. De dyker ju inte ner till trettio meters djup bara för, så ja! Det var en utmaning, nu är jag nere här 

på trettio meters djup nu går jag upp igen. 17 

Lars jämför dykning med bergsklättring vilket också är en vanlig sport i Kullabygden: 

Men många av klättrarna de klättrar ju uppför en vägg och det är en utmaning och sen när de kommit dit upp så 

tycker de ’Oh, det var verkligen stimulerande’. Men, om de har sett någonting på vägen upp? Tror jag inte. 18 

15 Intervju med Dan 101118, s. 6f. 

16 Intervju med Dan 101118, s. 44f. 

17 Intervju med Lars 101117, s. 44. 


15

Lars identifierar sig mer med dykarna än med bergsklättrarna och han anser att de sistnämnda inte 

uppskattar naturen i lika stor grad som dykarna. Om han lärt sig dyka skulle den främsta 

anledningen vara att studera havets flora och fauna. Lars nämner att hans bakgrund att ha levt inne i 

landet kan ha påverkat det faktum att han inte lärt sig dyka, han har istället intresserat sig för den 

natur som finns på land. 

Cecilia, som alltid bott vid kusten, är omsorgsfull med sina förklaringar om de skillnader som finns 

i hennes vardag. Detta syns inte minst när hon berättar om sitt båtintresse. Hon säger att hennes 

familj inte är några sjöbusar men uppskattar havet ändå, de är inte ute och seglar utan har motorbåt. 

Det är möjligt att Cecilia vill ge en specifik bild av sig själv, och avgränsar sig mot seglarna på 

samma sätt som Lars avgränsar sig mot turisterna och bergsklättrarna. De båda tycks använda sig av 

en annan grupp för att tydliggöra sin egen identitet (Crang, 1998, s. 102f). 

Man skulle kunna se Dans berättelse om den lilla tillvaron i ett större sammanhang som ett sätt att 

skapa trygghet i vardagen. Hans berättelser hävdar det gamla och naturliga mot dagens samhälle. 

Informanterna talar om en lokal kultur och plats som skiljer sig från andra. Kullabygden är en 

regionalt begränsad miljö och vi uppfattar att det i regionen finns flera lokala identiteter (Idvall, 

2000, s. 26f). Under samtalen nämns Höganäs omgivningar och Kullabygden på ett självklart sätt, 

informanterna verkar ta för givet att vi är bekanta med miljön. 

Risk och fara 

Åsa som är simskolelärare berättar för oss hur viktigt vatten varit för henne genom livet, att hon 

alltid badat, simmat och varit vid havet. Att bo vid kusten tror hon kan ha inverkan på att barnen i 

Höganäs lär sig simma i större utsträckning, då staden ligger i så nära anslutning till hamnen och 

Kvickbadet. Åsa anser att barn ska börja i simskola redan när de går på dagis och menar att barn 

idag lär sig simma alldeles för sent: 

[…] om man liksom har badat här hela sitt liv då vet man ju exakt hur bottnen ser ut, och var är det djupt och var är 

det grunt och sådana saker, men är man turist så kan jag tänka mig att då tänker man inte riktigt så. [---] (Jag) går 

igenom mycket med simskolbarnen hur man ska tänka och frågar dem ’Hur tänker ni när ni badar, och vad ska ni 

göra, ska ni vara ensamma?’ De har stor koll på det, de vet precis liksom, det är flytväst på när man åker båt och man 

ska aldrig vara ensam och så där, så att de är mycket medvetna om det. 19 

I Åsas yrke har ett språk byggts upp, så att den som inte känner en plats ändå ska kunna klara sig i 

19 Intervju med Åsa 101118, s. 4 och 6. 

16

hamnmiljö om fara uppstår. Där syns språket i form av skyltar om förbud och med varningar, vilket 

för oss kändes som en hjälpande hand. Skyltarnas budskap skiftade i betydelse och allvar. Då en del 

enbart upplyste om var handikappbadet i småbåtshamnen fanns, visade andra att ett område i 

industrihamnen var övervakat. Flera skyltar med varning och förbud på samma ställe fungerade som 

något slags skrämselupplysning, att veta att vi var övervakade innebar konsekvenser för hur vi rörde 

oss. Det kändes inte lockande för någon av oss att stanna i industrihamnen en längre tid, inte minst 

på grund av alla farliga ämnen som vi varnades för. 

Närheten till vatten kan upplevas som en typ av fara som kan vara av vikt att lära sig hantera. För 

Cecilia är det lika självklart att lära sig segla som att lära sig cykla. Hennes barn gick i seglarskola 

för att ha möjlighet att följa med vänner och släktingar som har segelbåt, men även för att kunna 

klara sig till sjöss. Cecilia talar om vikten att vara förutseende och hänsynsfull, samtidigt som hon 

inte tycker att man ska gå till överdrift i sin vardagliga riskbedömning: 

[…] framförallt börjar det inte i bilen med flytväst i bilen för då har man tappat det, när man ska ut i sjön så har man 

inte förstått vitsen med det. Så att, sjövettet börjar väl där, just vid sjön, just precis när man är där så är det viktigt. 

Annars tunnas det ut, sjövett är väl framförallt att inte dricka och det tror jag, den här lagstiftningen som kom nu är 

ganska vettig… ibland blir jag lite förvånad över alla protester mot den. 20 

Cecilia menar att det alltid är risker förknippade med vatten och berättar om när sex meter strand 

försvann i Nyhamnsläge i mitten av 1980-talet på grund av höjd vattennivå. Vattnet är förrädiskt 

och okontrollerbart, fortsätter hon, dessutom kör många fraktfartyg förbi Höganäs och det värsta 

scenariot hon kan tänka sig är ett utsläpp i havet då det hade drabbat såväl människor som djur, och 

natur. 

Naturens faror är inte något man blir utsatt för, menar Lars, det gäller bara att veta vad man gör. 

Riskerna ser han i trafiken, renovering av hemmet, men även i samband med fabriker och i 

livsmedelsindustrin. I sitt arbete stöter Lars på olika typer av faror. För att hantera de risker som 

finns jobbar olika myndigheter med tillsyn, till exempel ser Räddningstjänsten över oljecisternerna i 

Höganäs som vid felhantering skulle kunna börja brinna, berättar Lars. Hanteringen av WC-vatten i 

småbåtshamnen beskriver han som mycket komplicerad och efterlyser nationella bestämmelser för 

att underlätta och effektivisera tömningen som idag inte är säker. Ett annat problem är den 

bottenfärg som varje år skrapas från båtarna och som hamnar i dagvattenbrunnarna. Lars ger sin syn 

på framtiden och eventuella ombyggnationer i hamnen: 

Kvickbadet och hamnen det är redan liksom artificiella ytor i princip. Det spelar ingen roll hur man hanterar dem i 


17

princip för min del. Ja, om jag ska uttrycka mig rått. 21 

Lars fortsätter med att berätta om sin oro för slitage på strandhed och naturmark, och påpekar att 

skillnaden blir stor om besökarna snabbt ökar till det dubbla. Han belyser människans roll och 

påverkan, hamnen är en människoskapad plats och vad som händer i hamnen är betydelselöst så 

länge miljö- och hälsoskyddskrav följs, menar han. Möjligen kan en viss uppgivenhet förnimmas. 

Menar Lars att Höganäs redan är lite förlorat till dagens onaturliga expansion? En av de konstgjorda 

platser han talar om är Höganäs industrihamn: 

Man får inte komma särskilt nära själva hamnområdet utan det är stora staket och stängsel uppsatta, med ett flertal 

varnings- och förbudsskyltar. Stängslet fortsätter ut över vattnet ifrån land. Det finns också en hög mast med en 

övervakningskamera och lampor. Industrihamnen ligger i anslutning till Höganäsbolagets industriområde, det går rör 

med giftiga ämnen ända utifrån piren direkt in i bolagets lokaler. På rören sitter orange dekaler med varningssymboler 

och dödskallar. Det står att rören innehåller ’vinylacetat’ och ’metanol’. Längs med rören löper en gammal fin välvd 

mur av rött tegel. 22 

Vi upplevde industrihamnen som ödslig och övergiven, samtidigt som den gav ett välordnat och 

städat intryck. Hamnen kändes liten för att vara en industrihamn, trots det är det stora avstånd och 

mycket öppna ytor. 

Tore talar om utvecklingen i Höganäs hamn, om vilka planer som existerar, och uttrycker sin åsikt 

om att bygga och bo i hamnen. Den mötesplats som småbåtshamnen utgör kolliderar med faran i 

närheten av industrihamnen, enligt Tore. Han gör jämförelser med Helsingborg, där man byggt 

bostäder i hamnmiljö: 

Jag kan inte säga att där finns några större problem, folk bor där (i Helsingborgs hamn), folk strosar där och går ut 

och äter och så vidare, så där har man lyckats väldigt, väldigt bra. Men jag är inte så övertygad om att det skulle bli 

lika bra här (i Höganäs småbåtshamn), det är lite annorlunda förutsättningar just med den hamnen så nära inpå 

(industrihamnen). Med lossning av brandfarliga varor och det känns i näsan va, med skitiga grejer i form av koksgrus 

och sådant där när de lossar det, blåser det lite grann så ryker det och då blir det skitigt här va, och det tycker inte jag 

att man behöver ju inte bygga och flytta in i en sådan miljö. 23 

Efter att vi fått ta del av Tores erfarenheter såg vi hur en plats aktivitet och betydelse kan vara 

osynlig för den som inte har kunskap om den. Med sina berättelser skapar han en verklighet som 

kanske inte är den samma för andra besökare och invånare i Höganäs. Tore ser även riskerna på 

havet, uppfattningen som han presenterar hänger troligen ihop med vad han har sett under sina år 


22 Observation 101119, Höganäs industrihamn, Hanna Severinsson. 


18

som sjöräddare: 

Alltså riskerna finns, det ska man vara jäkligt klar över att där är risker behäftat med allting som har med sjön att 

göra. 24 

De som bor inåt land kan inte hantera havet på samma sätt som kustmänniskorna, upplever Tore. Då 

havet är någonting relativt okänt för oss känner vi igen oss i hans beskrivning av vattnet som 

någonting farligt. Trots att han berättar att havet är farligt, konsulterar Tore nästan aldrig 

väderprognoser. Kanske beror det just på att han är engagerad i Sjöräddningssällskapet, han berättar 

att det inte spelar någon roll vilket väder det är eftersom de måste ge sig ut oavsett, då någon 

behöver undsättas. Tore berättar om ett larm som Sjöräddningssällskapet fick dagen innan vår 

intervju, vilket var det mest dramatiska de någonsin fått. Efter att ha ringt sjöräddningscentralen för 

att kvittera ut att de fått larmet åkte han och de andra sjöräddarna ut med deras båt till färjan som 

brann. De kunde konstatera att faran var under kontroll. I utryckningen samarbetade de med flera 

instanser; polis, kustbevakning, ambulanser och räddningstjänst fanns på plats. När larmet går 

känner sig Tore lugn, han vet att han kan lita på sina medarbetare i sjöräddningen och i de fall deras 

insats inte räcker till finns ett starkt samarbete med myndigheter som sjukvård och räddningstjänst. 

I informanternas berättelser tycker vi oss se att en riskbedömning sker i vardagslivet vilket kan ses 

som tyst kunskap, och som en del av platsidentiteten. Erfarenheterna om naturens skiftningar, 

folkets rörelser och tingens plats i landskapet är självklar för de som bor där men då turister ofta 

besöker platsen har man lagt märkt till att inte alla förstår det som för de bofasta är uppenbart. För 

den som liksom Åsa genom erfarenhet har kunskap om det dolda landskapet under vattenytan sker 

förmodligen en slags riskbedömning i det undermedvetna. 

Vi upplever att de olika skyltarna talar om världar som vi inte kan se, verksamheter och dolda 

landskap som kan ha inverkan på våra liv om vi inte hanterar platserna på rätt sätt. Med stöd av 

Jonas Frykmans resonemang om tyst kunskap kan man tänka sig att skyltarna är till för oss som inte 

är vana vid platserna. De som är uppvuxna i Höganäs, de som bott där i generationer eller bara 

väldigt länge behöver kanske inte skyltarna för att veta att det finns farligt ämne i rören eller att det 

är riskabelt att vistas ute på industrihamnens pir när det lossas från fartyg där. Invånarna har troligen 

någon gång lärt sig om platsernas dolda organisation och dolda verksamhet men ser det inte som en 

förvärvad kunskap, de bara vet det. När vi var på platserna blev skyltarna viktiga för oss som inte 

har den kompetensen. (Frykman, 1990, s. 15) 

Lars måste i sitt arbete ta hänsyn till situationer och platser för att kunna göra riskbedömningar. 


19

Hans berättelse visar tydligt att det krävs en specifik kunskap för varje enskilt område, i hemmet 

finns exempelvis inte samma faror som i hamnen (Douglas & Widavsky, 1983, Stattin 2006, s. 

16ff). 

Idag ses naturen på ett annat sätt än förr, nu är man rädd om naturen medan man förr var rädd för 

det som fanns i naturen. Lars ser inga faror i naturen, men är desto oroligare för människans 

påverkan på de orörda platserna. Även Cecilia utrycker en oro för miljöförstöring, och menar att det 

finns oförutsägbara faror med vatten (Douglas & Widavsky, 1983, Stattin 2006, s. 141f). 

Sammanfattande diskussion 

Syftet med uppsatsen var att utifrån informanternas berättelser belysa hur plats, möten, och risk och 

fara beskrivs i Höganäs hamn. Intentionen var att få ökad förståelse för hur de upplever och 

föreställer sig miljöerna. Vi ställde oss frågorna hur informanterna upplever Höganäs hamn, kust 

och hav, hur de beskriver mötet med dessa miljöer samt hur de lyfter fram risk och fara i sina 

berättelser. Hamnen kan ses som en mötesplats, inte bara för människor och båtar utan även för djur 

och natur. Även mellan turister och bofasta sker ett möte, och mellan det lilla samhället och den 

stora världen. I hamnen sker också möten som inte går att se, upplevelser och föreställningar, men 

även historia och minnen som människor bär med sig. 

Vi ser det som att informanterna upplever havet på ett annat sätt än vad vi som tillfälliga besökare 

gör. Då de lever så nära havet och ser dess skiftningar mellan årstider och väderlek har de lärt sig att 

läsa av naturen. Alla informanter har en relation till landskapet men deras upplevelser är olika 

sinsemellan, vi ser hur de tar upp olika ämnen och fenomen trots att de talar om samma geografiska 

område. Vad de inte säger är kanske något de tar för givet eftersom de är så integrerade med kusten. 

Informanterna kunde ibland ha svårt att berätta om vissa kunskaper när vi frågade om dem, det 

verkade som att de inte reflekterat över att deras vetskaper inte var allmänna, vilket kan ses som tyst 

kunskap (Frykman, 1990, s.1ff). 

Vi har sett att tyst kunskap är praktisk, men kan även skapa mening åt de platser som 

informanterna har erfarenhet av. Om man som vi inte innehar erfarenheten och kunskapen om 

platsen kan den uppfattas som kaotisk. 25 Ett exempel på detta kan vara när Cecilia berättade om 

sina upplevelser; hon kan inte tänka sig att bo inne i landet för att landsorter inte har någon tydlig 

början eller slut, vilket kuststäder har (Hansen & Salomonsson, 2001, s. 14ff) (Frykman, 2006, s. 

66). Man kan se det som att informanterna genom sina berättelser om andra förklarar vilka de själva 

25 



20

är, de andra tillskrivs inte sällan mindre positiva egenskaper. De identifierar sig ofta med en specifik 

grupp, till exempel bofasta mot turister (Crang, 1998, s. 102f). 

Informanterna måste i viss utsträckning göra en riskbedömning utifrån olika situationer och 

platser i samband med deras yrken och intressen. Riskbedömningen kan ses som en tyst kunskap 

och är plats- och situationsspecifik (Douglas & Widavsky, 1983, Stattin 2006, s. 16ff). För oss som 

inte är vana vid platserna i hamnen finns ett språk i form av exempelvis varningsskyltar. Vi 

upplevde att de olika skyltarna talade om verksamheter och dolda landskap som kan ha inverkan på 

våra liv om vi inte hanterar miljöerna på rätt sätt (Frykman, 1990, s. 15). 

Samtliga informanter uttryckte en oro för människans påverkan på havet och kustmiljön. Synen på 

huruvida havet är farligt eller ej skiljer sig åt mellan informanterna vilket kan bero på vilka 

kunskaper och erfarenheter de har. Ett exempel är hur Lars som rör sig vid kusten och inte på havet 

känner sig trygg, han bär med sig kunskap om hur han ska hantera miljöerna och förlitar sig på det. 

Tore, som genom sitt engagemang i Sjöräddningssällskapet är på havet just för att hjälpa människor 

i sjönöd, upplever därför direkt de faror som havet kan innebära. 

Materialet kan ge svar på fler frågor än de vi ställt i uppsatsen; turism, fritid, arbete, transport, 

barndom med mera är några av de ämnen som materialet tar upp. En fortsatt undersökning skulle 

kunna innehålla deltagande observationer och fler intervjuer för att få en bredare bild av den 

begränsade platsen som vårt undersökningsområde i Höganäs utgjorde. Vårt arbete skulle kunna 

fördjupas genom observation av platserna vid olika tidpunkter på dygnet och inte minst under olika 

skeden av året. Man kan också tänka sig att perspektiven förändras om man tar sig till Höganäs 

båtvägen. För att fördjupa kunskapen om hur platserna och dess invånare upplevts genom tiderna 

hade arkivstudier kunnat vara lämpliga. Något vi intresserade oss för i början men inte fokuserat på 

vidare är hur historier om regionen framställts i medierna och vilka eventuella följder det medfört, 

hur de kollektiva berättelserna påverkat människorna samt göra jämförelser med en annan kustort. 

Käll- och litteraturförteckning 

Litteratur 

Arvidsson, Alf 2001: Etnologi. Perspektiv och forskningsfält. Lund: Studentlitteratur. 

Crang, Mike 1998: Cultural Geography. London: Routledge. 

21

Engdahl, Oskar & Larsson, Bengt 2006: Sociologiska perspektiv. Grundläggande begrepp och 

teorier. Lund: Studentlitteratur. 

Frykman, Jonas 1990: What people do but seldom say. In: Ethnologia Scandinavica. 

Frykman, Jonas 2006: Ting som redskap. I: Rig, nr 2. 

Fägerborg, Ewa 1999: Intervjuer I: Kaijser, L & Öhlander, M. (red.) Etnologiskt fältarbete. Lund: 

Studentlitteratur. 

Gradén, Lizette & Kaijser, Lars 1999: Att fotografera och videofilma I: Kaijser, L & Öhlander, M. 

(red.) I: Etnologiskt fältarbete. Lund: Studentlitteratur. 

Hansen, Kjell & Salomonsson, Karin 2001: Inledning I: Hansen, K. & Salomonsson, K. (red.) 

Fönster mot Europa. Platser och identiteter. Lund: Studentlitteratur. 

Idvall, Markus 2000: Kartors kraft. Regionen som samhällsvision i Öresundsbrons tid. Lund: 

Nordic Academic Press. 

Löfgren, Orvar 2003: Ett ämne väljer väg I: Ehn, B & Löfgren, O: Vardagslivets etnologi. 

Reflektioner kring en kulturvetenskap. Stockholm: Natur & Kultur. 

Nilsson, Bo 2002: Kön som förutsättning och resultat I: Lövgren, K (red.) 2002: Perspektiv på 

intervjuer. Genus, generation och kulturmöten. Stockholm: SAMDOK/Nordiska Museet 

Stattin, Jochum 2006: Från gastkramning till gatuvåld. En etnologisk studie om svenska rädslor. 

Stockholm: Carlssons. 

Widerberg, Karin 2002: Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur. 

Åkesson, Lynn 1993: Låt tungan löpa och bandet gå I: Silvén-Garnert, E. (red) Muntliga möten. Om 

intervjuer i museernas samtidsdokumentation. Stockholm: Nordiska Museet/SAMDOK 

Öhlander, Magnus 1999: Utgångspunkter I: Kaijser, L & Öhlander, M. (red) I: Etnologiskt 

fältarbete. Lund: Studentlitteratur. 

Arkiverat material 

Lund, Folklivsarkivet (LUF) 

Intervjuer, observationer och fotografier insamlade under fältarbetet i Höganäs 17-21 november 

2010. 

Internetkällor 

22

www.framtidskuster.org hämtat: 101222 

Muntliga källor 



Annika Ström från Turistbyrån, Péter Kovács, Kommunstyrelsens ordförande, Anneli Sjöborg, 

förvaltningschef, Peter Nyström från Näringslivsenheten - Introduktionsmöte i Höganäs 

kommunhus den 17 november 2010. 

23

Uppsatsen i fulltextformat (pdf) - Lunds universitet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?