Eftertexten - Fantasylajv.se

Eftertext
Det 12e tecknet / I Achtús Rike
6-9 juni 2013
Elleonora stod i ljusringen på den förtrollade plats som var Azaléas glänta, då
midnatten kom rusande över henne. Alldeles nyss hade schamanerna dansat,
trollen trummat och knytten stimmat. Nu var plötsligt allting stilla, som om
tiden själv hade stannat upp i väntan på något. Just i detta ögonblick föll från
himmelen en droppe. Dess yta speglade månens sken där den färdades i det
tysta, tomma, i det otroliga och gåtfulla, ned genom lager och åter lager utav
sand och mylla, tills den fann sin vila ibland glimmande ädelstenar, sot, stoft
och glödande lava. Där, djupt ned i berget landade den och ett par ögon slogs
upp. Elleonora kände rörelsen, överväldigades och slöt sina egna. I bergets
hjärta började någonting att gro. Tystnaden i Azaléas glänta gav sakta vika
och världen återvann sin form. Schamanernas mässande steg återigen, sången
växte och knytten hördes åter stimma. I detta sammelsurium utav liv och
rörelse hördes Ologs stämma eka: ”Za Gru-Ûlûrag är väckt, hell Za Gru, den vita
eldens flamma!”. Ett grönt sken steg. Alldeles i närheten kunde Elleonora höra
Grim pusta ut – det hela var över och ritualen hade lyckats! Ur det dolda och
uråldriga reste sig då en våg som sköljde över gläntan – likt vore det en svallvåg
av den droppe som just hade fallit – och denna våg bar den skimrande
inskriptionen utav ett tolfte tecken. Ellonora såg skarpt och mindes, varpå hon
öppnade ögonen för att tala till sitt folk:
- Det tolfte och sista tecknet är... [].
Bara ett par dagar tidigare hade det tionde tecknet åter sett dagens ljus.
Alkemisten Vitöga fann det i Hafgrims förbannade kista! Och vilken förbannad
resa hade det inte varit att få tag på den! Bakom Månporten, bland demoner,
drakar och vidunder vilade den. Vilken galenskap hade inte drivit dessa tappra

att stiga in i demonernas rike för att söka Vidar Svartvinds grav?
Men profetiorna talade enträget om de tolv tecknen som det enda medlet för att
bekämpa tidens demon och magiker – Achtú Förgöraren. Och vad fanns annat
att tilltro i dessa hemska tider?
Så kom det sig att en grupp djärva trotsade sin rädsla, steg in bakom porten
och satte spaden i marken, omgärdade av bestar som sträckte sig efter dem.
Bland knotor av ben hade de funnit Hafgrims kista. Och i en kista hade det
legat, alltsedan det en gång smiddes, det tionde tecknet – Tidens ring låses tills
en dräper den andra.
I världen spred demoner rädsla och skräck med sin magi och sina handlingar.
Vissa smög sig in via drömmarna medan andra låste fast sina offer med
blodsoffer eller onda spådomar. Inte nog med det, sedan ett halvt solvarv
tillbaka hade demonernas smitta plågat den kända världen. Under
försommaren framkom det att det var Meleth´Bor, allpestfurstens härförare,
som hade lagt denna sjukdom över skogen. Alkemisten Filia Korpöga
Picksdotter kämpade febrilt med att finna ett fullständigt recept och samtliga
ingredienser till Föreningens brygd, som många ansåg vara den enda boten mot
smittan. Det hela blev väl en halvdan soppa. Någon som prövade brygden blev
förvisso frisk, men någon annan började tala i tungor medan en tredje flög upp
på ett staket och började gala som en tupp! Lite mod ingöts dock i alkemisterna
då det blev känt att det elfte tecknet blivit återfunnet. Någon hade lycktat
uppbåda det pris som Nidramars borgmästare, Koganazh, kände sig nöjd med,
varpå sigillet bröts och det elfte tecknet avtäcktes – Föreningens brygd blir
förryckelsens band. Det verkade sannerligen som om alkemisterna var på rätt
väg...
Meleth´Bors namn fick dock många skriftlärda att rysa. När även namn som
Azar den Soldöpte, Ihlyazik Stryparen och Il Kelena Stormhand började vandra
stod det klart att de fyra demonfurstarnas härförare verkligen hade klivit fram
– ve och fasa! Hur skulle detta någonsin kunna sluta väl?

Pelarnejds ätter kämpade denna sommar för sammanhållning och styrka. Det
var svårt med alla de rykten som for likt maskrosfrön i vinden. Handeln hade
närapå kollapsat när Liljenkronorna valde att helt stänga gränserna för att
behålla Nejdens rikedomar inom länet. Bara det som Ärkehertig Ros utkrävde
för att upprätthålla Wilones försvar, fick lämna gränsposteringarna. Huset
Guldarm rasade! Rävfötterna ryckte på axlarna (men så kände de också
skogens gömda stigar väl). Liljenkronorna i sin tur, verkställde beslutet och
övervakade noggrannt ätternas reaktion på den nya lagen. Här och var
blossade öppna konflikter upp. Så kom det sig att Riddar Adrian Lilja tidigt en
förmiddag nåddes av en kurirs försändelse, läste och sjönk djupt ned i sin stol.
Vem fanns det nu att lita på? Hur långt skulle de andra Ätterna sträcka sig i
ren dumdristighet och önskan att erövra makten? Brevet löd:
Till Er,
Ädle Riddar Adrian Lilja av Ätten Liljenkrona
Riddar Lilja, jag är av Greve Henrik Liljenkrona ombedd att skriva detta brev. Det har
hänt något mycket olustigt. Något som kräver att vi samlat agerar. Guldarmar i Storreva
har tagit upp vapen emot oss. Detta dels för att de misstror vår förmåga att skydda Nejdens
invånare, dels som en följd av vårat kloka beslut att strypa all handel. För detta har de
gjort uppror - med svärd och spjut!
Men inte nog med detta. Att deras snikenhet för makt och pengar skulle gå så långt så dom
till och med sjönk genom jorden till demonernas rike trodde jag inte var möjligt. Allt talar
för att deras ledare här i denna Nejd, Vitór Gaca, har underhandlat med demoniska
makter och sålt sin själ. Deras styrkor verkar sannerligen påeldade utav en underlig,
förvriden blodstörst.
Varenda en som svurit sig till dom verkar ha sålt sin själ till tvehövdade bestar som äter
sten och spyr ut aska och likdelar över landet. Dom sliter vårat älskade rike i stycken.
Det är nu tid för handling, medans våra motståndare sitter och gottar sig över deras senaste
dåd ska vi se till att snabbt och effektivt avlägsna dessa ormars huvud. Må ni möta välgång
på eran flank!
Friherr Magnus Önhafte
Rimminge slott, Storreva

Riddarens tankar gick till det rykte som bars genom skuggorna. Ryktet talade
om att en drottning skulle kliva fram och kräva människornas tron – vilket
mäktigt anspråk var inte detta? Vem skulle kunna göra ett sådant anspråk?
Var människan nu det största hotet mot människan? Adrian funderade, reste
sig sedan och gick för att söka de andra ätternas ledare. Efter långa och sena
förhandlingar med traktens Guldarmar och Rävfötter kunde en öppen konflikt
undvikas, men mycket förblev ouppklarat och bristen på tillit ätterna emellan
kunde anas i varje möte.
Bland svartbloden tycktes situationen lika förtvivlad. Och mot svartbloden
tycktes demoniska makter rikta mycket av sin kraft. Patruller hemsöktes. Riter
stördes och ledare förföljdes och förnedrades. Ett stort nederlag mötte Valbats
svartblod en natt invid fortet, då de plötsligt fann sig fjättrade – inte av en –
utav av alla fyra demonfurstarnas härförare. Za Prakhatar, Valbats ledare,
kämpade tappert men den förenade kraften från Ihlyiazik Stryparen och Azar
den Soldöpte bar han inte styrka att tränga bort. Lögnerna verkade och och
lögnen växte sig outhärdligt stark inom Za Prakhatar. När Meleth´Bor så
avtäckte vad denne hävdade var Fankogs gamla lögn, steg kväljande ångor
inom Za Prakhatar. Luften gick fullkomligt ur de andra svartbloden – kunde
det verkligen vara sant att Bashkaumen var byggd på en lögn? En lögn och en
förblindande skräck som infann sig då Fankog i den gamla tiden och i det
skälvande avgörandet av slaget på det Vita Berget, tappade Scalestor? Za
Prakhatars ögon svartnade. Lögnen var nu så stark att denne lade av sig många
masker och för en stund såg rent och längtande mot den borgvägg som
skimrade bakom en grön vallgrav. Och mörka skyar öppnade sig över det
svarta blodets folk – en vändpunkt var kommen. Var svartbloden krossade?
Eller vad skulle nu resa sig? I spåren utav en rörelse i underjorden föll lera, jord
och gyttja till marken. Vissa skulle ha kallat det den första.
Fast mycket utföll till de demoniska krafternas favör under sommaren, var det
ett som måste ha stört dem i deras planer. Gamla, dunkla makter verkade sakta
vakna och samla kraft för att kväva den nya fienden. Najades halsband
sammanfogades av unga tappra och en skogsande vid namn Ylandril såg till att

Kurfen blev hel igen. Men det hölls även ett otal små riter under våren. Det var
riter i hemlighet, riter i förtroende. Signhild Lilja tog sent en natt några vänner
med sig ut i skogen för att läsa den gamla skrift hon drömt så intensivt om.
Riten avlöpte stilla och så gjorde även i många andra fall. Endast någon
enstaka rit sades ha utsatts för störd och avstyrd, men vilken är oklart. När
sedan dryga tre tusen alver plötsligt vällde ut i Månporten och talade om hur
ljusa vålnader uppenbarat sig och klippt deras bojor medan de läste samma
skrift, stod det klart att riterna hade haft både syfte och verkan. Fast inte alla
alver lyckades slippa fria, var denna händelse ändå en som blev vida omtalad
och inspirerade till fortsatt kamp – den visade att det fanns hopp om räddning
för de som blivit kuvade utav demoner.
Völvan Ripa höjde den gamla sägnen mot eldens sken och läste de rader som
hade eldat på hennes kamp.
Völvornas sägen
Det tionde tecknet vilar
i Hafgrims förbannade kista
snidad i mörkaste trä
fläckat av förfäders blod
beslaget av kallsmidda järnet
mot en värld av leende fiender
Över Vedisias grönskande ängar
där nattvandrarsång ljuder
gick bud om elfte tecknets erövran
i Nidramars dova tronrum
vid det tysta rikets utmarker
lindat i ormdemonens klor
under himmel röd av sot
Det tolfte tecknet försvann

i minnen från glömda själar
likt måndroppar spridda i vinden
ett hov av ett svunnet rike
den vita flammans hem
Men när den dunkla stjärnan reser sig
skall minnen åter väckas
Och det tolfte tecknet föra trogna hjärtan
in mot trygghetens strand
Ripa kunde förnöjt konstatera att Völvornas sägen nu hade fullgjorts, sånär
som på ett. Det tionde och det elfte tecknet hade öppnats. Vad som nu saknades
för att sammanfatta de 12 tecknens tid, var hon säker, skulle skogens krafter
snart frammana...
Olog hade hittat gläntan på en utav sina strövtåg. Plötsligt hade den dunkla
granskogen öppnat upp sig och en gnistrande plats framträdde. Det stilla gröna
regn som var platsens kännetecken, steg sakta upp mot glänsande skyar. Detta
var en alldeles särskild magisk plats, nämligen Azaléas glänta. När den

ehövdes som mest fanns den plötsligt där – allt ljus moder – och i Azaléas
glänta samlade Grim och Olog skogens ljusa krafter till en mäktig rit. Védisias
källvatten skvalpade åter i Grash-Târâks kopparurna. Genom det stjärnljus som
föll ned på källvattnet i urnan strålade och steg ett mjukt älvdis upp, och under
sång, trummande och mässande dansade älvor tills en bruten och delade kraft
åter var samlad. Olog lyfte då Gru-Ulurags gamla stav och ett ljus och ett hopp
tändes i dess skog. Fram från sin plats mitt ibland folket steg den Vita Stjärnan,
Elleonora, för genom denna hade en rännil gått, en porlande bäck utav gamla
minnen. Och Elleonora log då hon förkunnade att det Tolfte tecknet hade stått,
och att det alltid hade vilat i hennes minne, och atgt folket inte skulle
misströsta då de hörde det, utan känna stor glädje inför det och den tid som nu
var kommen, ty allt som varit ska en gång vara, och i skenet utav en ny tid
faller historien i ännu en glans och ett skimmer, ett skimmer fullt av liv och
gåtfulla svar och sanningen om hur fienden skulle besegras. Den vita stjärnan
avtäckte så det 12:e Tecknet:
- Det tolfte och sista tecknet är... ett utav de andra.
Stort tack till alla deltagare