Bohéme - Kungliga Operan

LÄRARHANDLEDNING FÖR
Bohème

Att gå på opera eller balett kan betyda att man får nya tankar, eller att
man lär sig något om sig själv! All scenkonst är speciell på så sätt att
konstutövarna och åskådarna befinner sig i samma rum, och föreställningen
eller konserten uppstår i själva mötet. Konstverket är inte riktigt färdigt förrän
det visas för en publik och det är aldrig helt lika två kvällar i rad. Det
sker här och nu!
Kungliga Operan i Stockholm är en av de största teatrarna i Sverige. Den
ligger mitt i stan i Kungsträdgården och här har man spelat teater sedan
Gustav III:s dagar. Det första operahuset byggdes redan 1782 och dagens hus,
som ersatte det gamla, stod färdigt 1898. I operahuset och verkstäderna arbetar
över hundra yrkesgrupper tillsammans för att skapa opera- och balettföreställningar.
Nästan varje kväll i veckan kan salongen fyllas med över 1000
åskådare, och under ett år hinner man visa mellan 20 – 30 olika produktioner.
Varje år kommer också tiotusentals barn och ungdomar på besök. Många
gör ett studiebesök under en förmiddag och lär känna huset bakom kulisserna,
andra kommer på en föreställning och får uppleva teaterns liv om kvällen.
Ibland kan opera och balett upplevas som konstformer som kräver mycket
av åskådaren, till exempel att man ska ”förstå” på ett visst sätt. Det är sant
att det finns mycket att fördjupa sig i om man vill, men man kan givetvis
också komma och uppleva föreställningen utan förkunskaper. Man måste
inte heller som lärare ha ett uppföljande pedagogiskt arbete, men konst,
musik och teater är nästan alltid mycket spännande utgångspunkter för
diskussioner och nya tankar.
Vi har utformat en handledning till de lärare som tänker besöka en operaeller
balettföreställning med sina elever. Vår önskan är att erbjuda ett material
som kan inspirera till att göra förberedande arbete med klassen före teaterbesöket,
att göra teaterbesöket till en trygg och spännande upplevelse, samt att
lärare och klasser ska kunna använda föreställningen som underlag för vidare
diskussioner och knyta an till andra ämnen och annan undervisning.
Så välkomna att använda materialet som ni önskar, plocka delar av det,
kopiera, blanda med eget material, bli inspirerade av …
Och är det något ni undrar över inför eller efter besöket, tveka inte att
kontakta oss på Unga på Operan!
unga@operan.se
www.operan.se/unga
Välkommen till
Kungliga Operan!

FÖRE TEATERBESÖKET
Allmänt
Var ute i god tid så ni hinner komma till teatern och
i lugn och ro hänga av er ytterkläder, gå på toaletten
och hitta era platser. Observera att om man
kommer för sent blir man inte insläppt i salongen!
(Detta beror på att man inte vill att sent anländande
besökare ska störa föreställningen och de andra i
publiken.) På Operan öppnas dörrarna till huset två
timmar före föreställning. Då kan man komma in i
själva entrén och då öppnar också Gustav III:s café
som ligger i källaren. En halvtimme innan föreställningen
börjar öppnar salongspersonalen upp
till ”raderna”, alltså platserna där man sitter. (På
Operan finns ”parkett” – som är längst ner och närmast
scenen, ”1:a raden”, ”2:a raden”, ”3:e nedre
raden” och ”3:e övre raden”.) Samtidigt som man
öppnar upp till raderna öppnar också garderoberna.
Där kan man hänga in sina kläder för 20 kr (gratis
för alla upp till 16 år). Undrar man över något, till
exempel var det finns hiss, hur lång föreställningen
är etc., kan man alltid fråga salongspersonalen. De
vet det mesta om teatern och föreställningen!
Vilken tid börjar det?
Tiden står på era biljetter. Den finns också att hitta
på www.operan.se.
Var ligger teatern?
Operan ligger vid Gustav Adolfs torg. Hit går tunnelbanans
blå linje (hållplats Kungsträdgården),
och flera busslinjer. Från Centralstationen tar det
ungefär tio minuter att promenera. Bra kartor finns
på www.operan.se och www.hitta.se. Resor med
lokaltrafiken kan sökas på www.sl.se.
Hur lång är föreställningen?
Bohème är cirka 2 timmar och 15 minuter.
Är det paus i föreställningen?
Ja, det är en paus mellan akt 2 och akt 3. Det är
också två så kallade ”sittpauser” mellan de andra
akterna. Då blir det en liten paus och ljuset går upp
men man sitter kvar i salongen. Under pausen byggs
scenen om till nästa akt.
Varför ringer det?
Ringningarna före föreställningen och i pausen
talar om att det är dags att ta plats i salongen. Före
föreställningen ringer det tre gånger: första gången
15 minuter innan det börjar, andra ringningen vid
5 minuter innan och tredje ringningen 2 minuter
innan. Första ringningen sker en gång, andra två
gånger och den tredje tre gånger. I pausen kommer
första ringningen 5 minuter innan pausen tar slut,
den andra 3 minuter innan och den tredje 2 minuter
innan.
Mat/fika/frukt?
Det finns flera caféer på Operan under föreställningarna
som serverar kaffe, läsk, vin, smörgåsar,
kakor, choklad m.m. Man kan givetvis ta med sig
en egen frukt också. Det kan vara bra med lite ny
energi i pausen, särskilt om föreställningen är lång!
Närmaste kiosk utanför Operan ligger i Gallerian.
Bra att veta är att det inte går att betala med kort
i caféerna, utan bara med kontanter. Närmaste
bankomat finns på Jakobsgatan, mitt emot tunnelbaneuppgången.
Det är inte tillåtet att ta med mat
eller dryck in i salongen.
Mobiltelefoner
Mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning
som kan orsaka störningar ska vara avstängda
under föreställningen.
Fotografering
Fotografering eller ljudupptagning under föreställning
är inte tillåtet.
Bohème
Operan Bohème handlar om ett gäng fattiga konstnärer
i Paris som lever för konsten och kärleken.
Det är poeten Rodolphe, målaren Marcel, filosofen
Colline och musikern Schaunard, sömmerskan
Mimi och sångerskan Musette. När operan börjar
är det julafton och iskallt i den vindsvåning där
Rodolphe och Marcel bor. För att värma sig eldar
Rodolphe upp sina senaste poetiska verk. Vännerna
lever ett konstnärligt och romantiskt liv i Quartier
Latin (Latinska kvarteren, de gamla studentkvarteren
vid Saint-Michel i Paris), där de hänger på sin
stammiskrog Café Momus, dricker vin och skapar.
Det är ett bekymmerslöst liv där drömmen är
viktigare än verkligheten. Men trots alla försök att
leva drömmen, gör sig verkligheten påmind. Hyran
måste betalas, kärleken är inte alltid så romantisk
och Mimi blir svårt sjuk i tuberkulos men har inga

pengar att gå till läkaren för.
Bohemgänget dök allra först upp som krönikor
i den franska satir-tidskriften Le Corsaire-Satan,
skrivna av Henry Murger. Krönikorna var samtida
skildringar av 1840-talets konstnärsliv i Paris och
handlar om Henry Murgers och hans vänners liv.
1849 gjordes ett sångspel av krönikorna som blev
mycket framgångsrikt och strax därpå samlades
texterna till en roman som fick titeln Scènes de la
vie de bohème (Scener ur bohemernas liv). När så
den italienske tonsättaren Giacomo Puccini bestämde
sig i slutet av 1800-talet för att göra opera
av bohemernas öden, hade figurerna redan funnits
i form av följetong i tidning, musikal och roman!
Nu har man kunnat möta karaktärerna på nytt i den
amerikanska musikalen RENT, som även filmatiserades
2006.
I RENT har handlingen förflyttats från 1800-talets
Paris till slutet av 1900-talets New York. Konstnärerna
tampas precis som sina föregångare med att
betala hyran och lyckas som konstnärer, men här
har även nya problem som AIDS dykt upp.
Puccini hade hjälp av två personer som skrev
librettot (texten i operan), Luigi Illicia och Giuseppe
Giacosa. De bearbetade Henry Murgers texter
– ändrade på ord, scener, ordningen på scener och
slog ibland ihop flera personer till en (Mimi till
exempel är baserad på minst tre olika karaktärer).
Det tog ungefär två år innan Puccini var nöjd med
texten. Då tog han själv vid och komponerade musiken
på åtta månader.
Kompositören Giacomo
Puccini
föddes den 22 december 1858 i staden Lucca i Italien
och hans familj hade i flera generationer varit
kyrkomusiker. När Puccini var arton promenerade
han och ett par vänner de cirka 30 kilometerna till
staden Pisa för att se Verdis opera Aida. Upplevelsen
den kvällen sägs vara inspiration och startpunkt
för Puccinis operakomponerande. På hösten 1880
begav han sig till Milano för att studera på musikkonservatoriet
där. Som student var han fattig och
hungrig, men han hade sin konst och hoppet inför
framtiden – precis som bohemerna i den opera han
senare skulle komma att skriva!
Puccini är mest känd för sina operor: Manon Lescaut,
Bohème, Tosca, Madame Butterfly, Turandot
m.fl. Men han skrev även kammarmusik, orkestermusik,
kyrkomusik och sånger för piano.
Den 29 november 1824 dog Puccini i Bryssel där
han befann sig för behandling av strupcancer.

Vem är vem i Bohème?
Rodolphe (tenor) – poet, bor i en vindsvåning i
Quartier Latin tillsammans med Marcel. Älskar
Mimi.
Marcel (baryton) – målare, bor i vindsvåningen
med Rodolphe. Har ett stormigt förhållande med
Musette.
Colline (bas) – filosof
Schaunard (baryton) – musiker
Benoît (tenor) – hyresvärd
Mimi (sopran) – sömmerska och bor granne med
Rodolphe och Marcel. Älskar Rodolphe. Har tuberkulos.
Musette (sopran) – sångerska. Har ett förhållande
med Marcel, men de gör slut till och från. Har
också ett förhållande med Alcindore.
Alcindore (bas) – Musettes rike älskare.
Handlingen i Bohème
Akt 1
Det är julafton och mycket kallt i den ateljé där
de unga konstnärerna Rodolphe, poet och Marcel,
målare, bor. Rodolphe offrar sitt nyss avslutade
drama för att få en gnutta värme. Snart anländer
bästa vännerna, filosofen Colline och musikern
Schaunard. Schaunard har jobbat som pianolärare
och köpt mat och vin för pengarna. Mitt i en
euforisk skål knackar hyresvärden Benoît på dörren
och kräver hyran för sista kvartalet. Vännerna
slingrar sig ur knipan, kastar ut Benoît och delar
broderligt på pengarna för att ge sig ut och handla
och äta i Quartier Latin. Rodolphe stannar kvar för
att avsluta en artikel. Det knackar åter på dörren,
men den här gången är det grannen Mimi. Ljuset
har slocknat i fastigheten och hon behöver eld till
sitt stearinljus som slocknat. Mötet i mörkret och
månljuset slutar med att de bekänner sin kärlek
för varandra. De vandrar ut i stjärnenatten till de
väntande vännerna på Café Momus.
Akt 2
På gatorna kring Momus pågår den hektiska
julhandeln. Det är fullt med folk, julhandlande
familjer, affärer och gatuförsäljare. Vännerna lyckas
få ett bord för sig själva dit Rodolphe kommer med
Mimi. Marcel är bitter över det avslutade förhållandet
med Musette och står inte ut med Rodolphes
och Mimis kärlek. Colline och Schaunard höjer
en skål för den ”glade” Marcel precis då Musette
svänger om hörnet och tar plats vid ett grannbord
på Momus. Hon har sin nye älskare Alcindore med
sig. Efter att ha provocerat Marcel, lyckas Musette
bli av med Alcindore och Musette och Marcel
återförenas passionerat. Vaktparaden kommer. Vännerna,
som plötsligt inser att de är panka, smiter
från notan genom att lägga den på Alcindores bord
och försvinner i villervallan under vaktparaden.
Akt 3
Ett år har gått. Marcel och Musette jobbar på en
krog dit Mimi kommer en vintermorgon i gryningen
för att få hjälp. Hon mår inte bra och vill lämna
Rodolphe, som är oresonligt svartsjuk och aggressiv.
Hon gömmer sig när hon ser att Rodolphe också
sökt sig till krogen. Hon hör Rodolphe berätta om
den rädsla han inte vågat yppa för någon: att Mimi
är så sjuk att hon snart kommer att dö och att han
känner skuld för att han inte kan hjälpa henne, hon
blir tvärtom bara sjukare i den kalla ateljén och av
den ständiga bristen på pengar och mat. Mimi blir
chockad när hon får veta att hon är så nära döden.
Rodolphe upptäcker henne och Mimi försöker säga
farväl. Marcel och Musette skilja i ett gräl, samtidigt
som Mimi och Rodolph, trogna kärleken till
varandra, skjuter upp sitt beslut att skiljas tills det
blir vår.
Akt 4
I sin ateljé sörjer Marcel sin Musette och Rodolphe
sin Mimi utan att visa det för varandra. Shaunard
och Colline kommer med en usel måltid, som inte
höjer humöret på någon. Irritationen mellan vännerna
går över i bråk då plötsligt Musette kommer
med Mimi. Hon har sökt henne överallt och till slut
funnit henne utmattad på gatan. Vännerna försöker
så gott de kan göra allt för Mimi, som är mycket
illa däran. Rodolphe och Mimi får en stund ensamma.
Mimi hinner säga att Rodolphe är hennes
enda kärlek och hela hennes liv. I sina kära vänners
närhet och utan att Rodolphe först förstår det, dör
Mimi fridfullt.
Vad är opera?
Operarösten
Operasångare har olika röstlägen. De kvinnliga
sångarna kan vara antingen sopran (som sjunger i
de högre registren, de högsta tonerna), mezzosopran
(något lägre) eller alt (det lägsta kvinnliga registret).
Manliga sångare kan vara tenor (högst), baryton
(mellan) eller bas (allra lägst). Det finns också ett
manligt röstläge som kallas counter-tenor, som är en
mycket hög tenor.
Röstlägena har betydelse för vilken typ av roll
sångaren får sjunga. Hjältarna är till exempel ofta
tenorer, och skurkarna basar. Ofta är kärleksparet i
historien en tenor och en sopran. Kvinnliga sångare

som har röstläget mezzosopran kan sjunga något
som kallas för ”byxroller” – det betyder att hon
spelar ung man eller pojke på scenen.
I filmens värld är det ofta utseendet som styr
vilken roll en skådespelare får. I alla fall om de som
gör filmen ägnar sig åt så kallad ”type casting”. Där
är kärleksparet unga och vackra, skurken ful och
så vidare. Inom operan spelar utseendet mindre roll
(även om man givetvis arbetar mycket med mask
och kostym!), det är rösten som styr.
Att sjunga opera
På operan används nästan aldrig mikrofoner. En
operasångares röst måste vara så stark och tränad
att den hörs ut i salongen och över hela orkestern
utan hjälp av förstärkning. För att ljudet ska nå publikens
öron är det viktigt att sångaren har en bra
röst, men också att teatern har en bra akustik.
Ibland kan mikrofoner användas om man vill
uppnå en speciell effekt.
Rösten är en operasångares instrument. Till
skillnad från musikerna kan sångaren aldrig se sitt
instrument, men precis som en pianist eller violinist
måste sångaren träna mycket. En operasångare
tränar sångteknik och andningsteknik (det är viktigt
att kunna andas rätt för att kunna sjunga bra!). På
Operahögskolan utbildas eleverna också i scenisk
gestaltning. Att vara operasångare innebär ju att
man är både sångare och skådespelare.
Peter Brook är en av världens största regissörer
och har regisserat teater och opera i hela världen.
För att förklara för studenter och andra som inte
sjunger opera hur komplicerat det är, brukar han
göra den här leken:
• Ta fyra elever – en är Operasångare, och de andra
är assistenter (A, B och C).
• Operasångaren ställer sig upp och assistent A stäl-
ler sig mitt emot. A kommer att göra rörelser
(enkla) som Operasångaren ska följa, som
en spegel.
• Assistent B ska fråga Operasångaren matematiska
frågor (till exempel multiplikationstabellen).
• Assistent C ska fråga Operasångaren personliga
frågor (vilken är din favoritfärg?, vart vill du helst
resa? Osv).
• Operasångaren måste svara på frågorna från B
och C, och samtidigt följa A:s rörelser så exakt
som möjligt.
Leken ger en insikt i hur det är för operasångare att
sjunga (matematiken), göra rörelser som att springa,
stå, gå (spegelrörelserna) och samtidigt visa känslor
och agera (personliga frågorna). *
Kören
Operan har en egen kör som kallas för Operakören.
En sångare som sjunger i kören kallas för korist
och på Operan jobbar ungefär 60 korister som är
uppdelade i fyra stämmor: sopran, alt, tenor och
bas. Kören sjunger körpartierna i operor, och precis
som solisterna är de också skådespelare. Sångarna
i Operakören måste alltid lära sig allt de sjunger
utantill, medan andra körer som till exempel sjunger
på en konsert i kyrkan, kan ha med sig sina noter
och texten.
Sufflören
På Operan använder man sig av en sufflör på nästan
alla operaföreställningar. Sufflörens arbete är att
hjälpa sångarna på scenen med att komma ihåg
texten. På Operan spelar man många olika föreställningar
samtidigt, och ibland är sångare med i
flera produktioner samma vecka. Då kan det vara
bra med ett stöd för att komma ihåg alla timmars
sång. Sufflören är också hjälp under repetitionerna,
när allting ska på plats – sång, text, rörelser, känslor.
Under föreställningarna sitter sufflören under
scenen, men huvudet sticker upp ovanför. För att
publiken inte ska se bygger man upp en liten lucka
över huvudet. Den syns längst fram på scenen och
kan se ut som en sten eller en låda.
Orkestern
Orkestern som arbetar på Operan heter Kungliga
Hovkapellet och är en av de äldsta orkestrarna i
världen som fortfarande spelar! Den grundades
redan 1526 av Gustav Vasa och idag är de drygt
100 musiker.
På samma sätt som att sångarna inte använder
mikrofoner, använder inte heller orkestern förstärkning
– instrumenten är akustiska.
En orkester kan delas in i olika ”familjer” efter
hur instrumenten är släkt med varandra. Stråkinstrumenten
är: fiol (eller violin), altfiol (eller viola),
cello och kontrabas (basfiol). Träblåsinstrumenten
är: flöjt, klarinett, oboe och fagott. Bleckblåsinstrumenten
är: valthorn, trumpet, trombon och tuba.
Till dessa grupper har man i Hovkapellet också
slagverk och harpa.
Hovkapellets arbetsplats är framför allt i orkesterdiket
– den nedsänkta platsen framför scenen, där
de spelar till både balett och opera. Under föreställningar
och repetitioner leds orkestern av en dirigent
som står framför musikerna och som även dirigerar
sångarna uppe på scenen.

Dirigenten
Den som leder orkestern kallas för dirigent, eller
maestro. Utan en dirigent skulle det kunna bli svårt
för så många musiker och sångare att spela och
sjunga tillsammans. Dirigenten står framför orkestern
i orkesterdiket och har ryggen mot publiken.
Ofta har dirigenten en taktpinne i högerhand som
förtydligar taktslagen. Att dirigera kallas ibland
också ”att slå” – det vill säga att man slår takten.
Dirigentens arbete innebär dock inte bara att slå
takten, utan även att inspirera orkesterns musiker
på ett konstnärligt sätt.
Publiken
På Operan i Stockholm kan över tusen personer
sitta i salongen samtidigt och uppleva samma
föreställning. Ute i Europa och världen finns ännu
större operahus. I Buenos Aires operahus Teatro
Colón kan mer än 2 500 personer vara på samma
föreställning, och på Metropolitan i New York finns
4000 platser! Publiken är en stor del av föreställningen
– en medskapande kraft. Föreställningen
skapas i mötet mellan artisterna på scenen och
publiken i salongen. Många skådespelare, sångare
och musiker pratar om ”hur publiken kändes”. Det
känns alltså upp på scenen om publiken är ”med”
eller om många sitter och sover. Publiken visar sin
uppskattning genom att applådera. På opera brukar
man applådera oftare än på annan teater, till exempel
kan det bli applåder mitt i föreställningen. Så här
brukar det applåderas på en operaföreställning:
• När dirigenten kommer in i orkesterdiket.
Dirigenten hälsar då på publiken och vänder sig
sedan med ryggen mot salongen och koncen-
trerar sig på orkestern och sångarna.
• När någon har sjungit en lång och svår aria på ett
bra sätt. Det kan hända mitt i föreställningen,
mitt i handlingen.
Sångarna och musikerna vet att det kan hända
och väntar med att fortsätta sjunga tills publiken
applåderat färdigt.
• När ridån går ned och en akt är slut. Ibland
är det någon sångare som bara är med i första
akten, de kanske redan har dött i handlingen,
eller av någon annan anledning inte är med i
fortsättningen. De kan då välja att kliva framför
ridån och låta publiken tacka dem innan det
blir paus, så de inte behöver vänta tills hela
föreställningen är slut.
• När ridån går ned efter sista akten. Nu tackas
alla som varit på scenen, solister, kören, statister
samt musikerna i orkesterdiket. Dirigenten brukar
komma upp på scenen och därifrån ge ett tecken
till orkestern att resa sig och ta emot applåderna.
Om det är premiärkväll brukar också t.ex regissör
och scenograf komma upp på scenen.
I en del andra länder, som Tyskland och USA, är det
också vanligt att publiken visar när de är missnöjda
med en föreställning. Då kan de ”bua”. Men det
händer väldigt sällan i Sverige.
EFTER FÖRESTÄLLNINGEN
Att diskutera konst och teater kan vara väldigt roligt
och inspirerande. Det kan också bli mycket allvarligt
och känslosamt. Man kan komma åt svåra ämnen
och genom att använda konstverket som avstamp
kan man nå längre än om man ”bara” diskuterar
sina egna erfarenheter. Karaktärerna i en teaterföreställning
låter oss prova nya tankar eller förbjudna
känslor genom dem. Men det kan också kännas som
en tråkig läxa att prata om det man nyss sett, eller
som att man måste säga de rätta sakerna. Det här
gäller ju faktiskt inte bara elever, utan även i vuxenlivet
känner många att man måste prestera rätt kommentarer
och analys av en film eller teaterpjäs.
När man diskuterar en föreställning med sin klass
finns det några fina tips som vi skulle vilja dela med
oss av:
Lämna värderingarna bra/dåligt och förmedla
en öppenhet. Förmodligen har olika elever olika
upplevelser. Istället för att bestämma sig för att ”det
var bra” eller ”det var dåligt” kan man ta hjälp av
konstruktiva frågor som: Vad hände? Hur började
det? Vad hände när …? Hur förstod man att …?
osv. Genom att själv förhålla sig till det man sett
på ett öppet och prövande sätt får eleverna också
möjlighet att utveckla sina tankar och sin upplevelse.
Man får också vara tveksam. Konst kan vara
komplicerad och komplex och motstridiga känslor
kan ta plats i åskådaren. Och det är bra!
Eleverna har också rätt att tycka vad de vill om
föreställningen och besöket på Operan. Tyvärr hör
vi då och då vuxna som vill försöka förklara för
barn och unga människor att de nu är med om nå-

gonting extra fint och att de borde förstå detta och
uppleva det som en ynnest. En del barn och unga
uttrycker sig också som att ”åhh vad trååkigt” fast
något har rörts i det inre. Eller så kändes det riktigt
tråkigt! Vi som jobbar med Unga på Operan tycker
att var och en, oavsett ålder har rätt att tycka vad
man vill om den opera- eller balettföreställning man
tittar på.
För att minnas föreställningen kan man göra en
gemensam brainstorm i klassen, eller lyssna på ett
stycke musik från operan. Diskussionsfrågorna kan
användas till diskussion i helklass, gruppdiskussioner
eller som underlag till skrivövningar. Ett förslag
är att skriva kritik/recensioner.
Brainstorm kring föreställningen.
(Läraren kan skriva upp stödord på tavlan.)
Hur började föreställningen? Vilka personer fick vi
se först?
Hur såg scenografin ut? Hur såg kostymerna ut?
Hur lät musiken? Hur lät sången?
Vad hände sedan? Vad hände efter paus?
Hur slutade det?
Diskussionsfrågor om Bohème
Vad tycker ni att Bohème handlar om?
Det konstnärliga teamet (regissör, scenograf, kostymör,
ljusdesigner) har i den här uppsättningen av
Bohème gjort vissa val hur de ska berätta historien
– de har gjort sin tolkning.
Vad tror ni att regissören vill berätta? Vad kan
man säga om den här tolkningen? Varför tror ni att
en regissör väljer att tolka en pjäs eller opera som
egentligen utspelar sig på 1800-talet till att det
händer i nutid? Hur kan olika tolkningar förändra
berättelsen? Skulle man kunna göra en modern
tolkning av Bohème på några andra sätt?
Är det någon skillnad på att vara konstnär idag
och för två hundra år sedan? Vad gör en konstnär
idag? Finns den romantiska konstnärsdrömmen
kvar i dagens samhälle? Vart hittar man dagens
bohemer?
Bohème är en opera utan lyckligt slut.
Vad kan vara bra med ett tragiskt slut? Hur skulle
Bohème ha kunnat sluta lyckligt? Vad tror ni hän-
der efter Mimis död med de andra vännerna i föreställningen?
Vad händer med Marcel och Musetta?
Kommer Rodolphe någonsin att bli förälskad igen?
Kommer de att reda upp sina liv eller gå under som
Mimi?
Vad är viktigast: att tjäna pengar eller att göra det
man vill och drömmer om? Vad har man för ansvar
som medmänniska att hjälpa andra? Hur skulle
händelserna i operan kunnat utvecklas om Ro
dolphe hade tagit ett arbete när Mimi blev sjuk, så
han kunde hjälpa henne med läkare och medicin?
Kulturkritik
I alla dagstidningar och i många specialtidskrifter
samt på nätet finner man recensioner av olika slag:
för skivor, filmer, teater, konserter, utställningar. Recensionerna
skrivs av så kallade recensenter. Deras
uppgift är att skriva en kritik av verket. I dagligt tal
används ordet ”kritik” mest som ett negativt utlåtande,
men kritik kan också vara positiv.
Varför har man recensioner?
För vilka kan en recension vara intressant?
Brukar ni läsa recensioner? Hur? Varför?
Vad har recensenten för betydelse? Läser man
recensionen olika om man vet vem som skrivit eller
om det är någon okänd?
Har en recensent makt? Hur?
Läs recensioner och titta på hur de är skrivna.
Jämför olika recensioner av samma film/skiva/teaterföreställning.
Vad tycker de olika recensenterna? Är de överrens
om någonting? Hur skiljer de sig åt?
En del människor tycker att recensionerna på
kultursidorna är svårlästa och att man inte förstår
vad de handlar om. De tycker att det känns som att
recensenten bara försöker briljera med hur mycket
han eller hon kan, och det kan upplevas som att
recensionen är riktat till en ganska liten grupp människor
som är väl insatta i ämnet.
Vad tycker ni?
Titta på till exempel Dagens Nyheters eller Svenska
Dagbladets kultursidor.
Vilken sorts recensioner vill ni läsa?

Att skriva en teaterrecension
Tänk er att ni är en teaterrecensent och ska skriva
en recension. Ta gärna Bohème som uppgift. Recensionen
ska vara cirka ett A4 (2000 ord med 1 ½
radavstånd).
Det här kan man tänka på när man skriver:
Vilken opera (eller film eller teaterpjäs) är det recensionen
handlar om?
Har den någon bakgrundshistoria? När skrevs den?
Eller är den helt ny?
Har man tolkat den på något sätt? Hur?
Ta upp olika delar av föreställningen.
Hur såg scenografin ut? Hur såg kostymerna ut?
Hur såg ljussättningen ut? Hur var skådespelarna
eller sångarna? Var det några insatser som var
utmärkande? Hur spelade orkestern?
Hur fungerade helheten?
Vad det något som överraskade i föreställningen?
Recensionen blir mycket mer intressant att läsa om
man förklarar varför man tyckte något var bra eller
dåligt istället för att bara nöja sig med att ge ett omdöme.
Man kan tänka att den som ska läsa recensionen
både vill bli informerad om huruvida operan
var bra eller dålig och samtidigt bli lite underhållen!
Man kan till exempel börja texten med en slagkraftig
mening som gör att läsaren blir nyfiken och vill
läsa vidare.
* Övningen hämtad ur material från The Metropolitan Opera, New York.
Länkar om att skriva
www.skrivarskolan.nu
www.argus.nu
www.pluggad.net/skrivarskolan
www.tidningeniskolan.se
Vill ni läsa mer om att gå på teater
eller dans med barn och ungdomar?
Riksteatern har en liten skrift som heter Att öppna
nya världar. En handledning om att gå på teater
med barn i förskola och skola. Den är skriven av
Karin Helander som är professor i teatervetenskap
och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning
vid Stockholms Universitet. Riksteatern har
också producerat Ge dansen en chans! En guide för
dig som ser dans tillsammans med barn och unga.
Den är skriven av Lis Hellström Sveningson. Båda
häftena kan beställas från www.riksteatern.se.
En annan spännande bok är Idag ska vi gå på
teater. Det kan förändra ditt liv. Om barnteater
som meningsskapande i skolan. Det är en lite mer
teoretisk rapport skriven av Birgitta Gustavsson
och Lena Fritzén vid Växjö Universitet.