Dödens palm

More documents

Recommendations

Info

nder ett träd han hatar står Elias Lopez och gråter medan en fjäril fladdrar omkring i det som är kvar: några stockar, en betongklump, tre bitar plåt. Hans hus ligger som en hög vrakdelar i lerig grönska och bara ett stenkast bort pekar han ut positionerna får sånt som nyss var byn Andalucia: affåren, skolan, kyrkan, dansbanan. Och de övriga 50 familjernas hem. Skolruinen har väggarna kvar men allt annat är dränkt i milslånga korridorer av det som snabbt blivit nytt ekonomiskt hopp får tredje världens regeringar, framfår allt Colombias: oljepalmer. För tio år sedan producerades inga biobränslen i landet, men med den eskalerande klimatpaniken har enorma arealer röjts, och redan 2020 hoppas ekonomiska strateger att palmolja ska vara en viktigare exportprodukt får Colombia än de mer emblematiska succeerna kaffe och kokain. Varje dag odlas nya palmkilometrar och de 188000 hektar som fanns 2003 har redan passerat 300 000,2001 blev Colombia Amerikas största palmoljeproducent och i dag är man redan fjärde störst i världen. Men att startskottet får biobränsleracet i Syd skulle sammanfalla med ett traumatiskt moment i landets historia hade få tänkt sig, och nu har Colombia - eller världen - fått ännu en humanitär skandal på halsen. Elias Lopez petar av svamp som satt sig på en rutten golvbalk och säger att det var 1996 ryktena om palmerna började gå. - Sen kom halshuggarna. ••• ANDA LuciA S UNDERGÅNG ltR historien om en by som blivit offer får det fenomen världen hört mycket om, men vars sofistikerade dynamik få lyckas förstå: paramilitarismen i Colombia. Av de väpnade konflikter som i dag pågår i världen är Colombias den äldsta och med 3,8 miljoner människor på flykt i eget land - baraSudanharfler- har landetnujordens andra största internflyktingpopulation. Medan fredsprocesser i andra latinamerikanska länder - Nicaragua, El Salvador, Guatemala - ledde till fredsavtal under 1990-talet gick utvecklingen i Colombia i motsatt riktning; kommunistiska gerillan Farc, i särklass störst av landets gerillagrupper, växte sig allt starkare och med kokainboomen tap- 20 pade staten all kontroll över utvecklingen och konflikten skärptes. Den gängse fårklaringen till explosionen av paramilitära grupper, en sorts högermiliser, lyder att landsbygdens eliter och all slags företagsamhet i Colombia på grund av statens frånvaro var tvungen att bygga sitt eget väpnade skydd mot gerillans attacker. Sedan blev skyddet stor business i sig, och staten - kontrollerad av få men mäktiga familjer - lät med ett informellt medgivande den privata gerillabekämpningen blomma då militärens och paramilitärens ärende var gemensamt; att avväpna det väpnade upproret. Så lyder standardhistorien. Ingen gerilla, inga paragrupper. Men med utbredningen av palmoljeproduktionen har berättelsen om den colombianska paramilitarismen - åtminstone enligt bönderna här - fått en ny dimension. Andalucia var en av tusentals byar i Bajo Atrato, mer känt som »the Darien Gap«, den attraktiva landremsa några tiotal mil söder om Panama-kanalen som knyter ihop Syd- och Nordamerika, en region som i alla globala styrelserum sagts ha »great economic potential«. Området präglas av miljoner hektar av världens mest artrika regnskog, ett enormt utbud mineraler och inte minst en strategisk position av stort geopolitiskt intresse; Pan American Highway, tänkt att länka ihop kontinenternas vägnät, har ännu inte lyckats beveka den här djungelns krafter men drömmar lever vidare om ett framtida interkontinentalt bilflöde här. Om långtradarna lär dröja så är planerna på fartygstrafik mer framskridna; i Colombia projekteras nu får fullt får att bygga en andra interoceanisk kanal, ett megaprojekt som skulle konkurrera med Panama-kanalen och potentiellt generera enorma summor pengar. Utveckling, med en regerings ord. Men än så länge är det en mer jordnära kvalitet som skapar de hetaste tankarna kring regionen: mark. Blandningen av sol, regn, värme och bördig jord gör hela området till ett slags naturligt växthus. Multinationella bolag har i årtionden plockat dyra träslag ur djungeln, flera av världens största bananplantager ligger här och de oljepalmer som sattes i marken får sju år sedan är redan stora. I dag producerar Colombia dagligen 200000 liter bio diesel, det bränsle palmoljan ger, och under 2008 beräknas produktionen öka med 17 procent. Var och varannan månad inviger presidenten Alvaro Uribe ett nytt biobränsleraffinaderi. Men vad som saknats i marknadens kalkyl- och som lär bli en hård rekyl- ärpalmbolagens allt mer avtäckta relation till paramilitära grupper. När EU just nu diskuterar fårbud mot import av palmolja står de negativa ekologiska konsekvenserna i fokus. Men i den kontrovers som råder om den colombianska palmoljan är det våld och mänskliga rättigheter som står i centrum - det vill säga palmernas roll i landets humanitära kris, en av världens största flyktingkatastrofer. ••• MED MACHETE I HAND går Luis Alberto Renteria från palm till palm och hugger huvudet av träden. Hans farfar mördades i blodbadet 1997, men resten av familjen lever och nu har de efter tio år som flyktingar återvänt får att fårsöka ta tillbaka vad de förlorat. Ägorna är helt begravda i palmodlingar, men på ett par hektar har de dödat ett hundratal träd och i stället odlat sånt som går att äta: yuca, banan, ris, majs. - Mat, säger han. Att få ihop mat till barn, fåräldrar, en själv. Allt här rör sig kring det. Inte bra mat, men mat. Varje palm är värd tusentals dollar men bolagen vågar inget göra får i Colombias största tidningar är rubrikerna just nu feta om palmskandalen i Bajo Atrato, och mycket tyder på att de fårdrivna kan få rätt. Det här är flyktinglägret Cetino och Rosa Mosqueda, mamma till åtta barn, står med höns och hundar runt benen och rör i en gryta medan hon fräser fram en fråga. Av denna jord, säger hon, levde 650 familjer innan massmördarna kom och röjde väg åt bolagen. - Samtliga familjer, flera tusen personer, tvingades fly.Nu har oljepalmen givit jobb åt 400 personer. Är det utveckling? Vid en fårsta blick är Rosa, Luis Alberto och Elias bara tre av nu över tre miljoner civila colombianer som hamnat i kläm i det brutala kriget mellan gerillan och paramilitären. Bajo Atrato var i decennier kontrollerat av olika gerillor och till följd av statens frånvaro en plats där befolkningen - majoriteten afrocolombianer, ättlingar till frigivna slavar - tvingats in i ett närmast organiskt fårhållande med framfår allt Farc. Gerillan kontrollerade in- och utflödet av »cosas«, vanligen vapen i en riktning och kokain i andra, ORDFRONT MAGASIN APRIL/MAJ 2008
Elias Lopez bland resterna av familjens hem. Det som nyss var byn Andalucia är nu del i en vidsträckt oljepalmsplantage. ))Samtliga familjer. flera tusen personer. tvingades fly. Nu har oljepalmen givit jobb åt 'tOO personer.llr det utveckling? « Rosa Mosqueda, åttabal'nsmol' och bonde. ORDFRONT MAGASIN APRIl/MAJ 2008 men området var ingen stridszon utan en plats dit gerillan retirerade för att vila och fylla på förråd. Då var det, säger alla här, lugnt. I mitten av 1990-talet inledde emellertid de allt starkare paramilitära grupperna med statens inofficiella medgivande en offensiv - Operation Genesis - för att rensa Colombias nordvästra hörn från gerillan. Det började 1996 och fortsatte sedan enligt den logik som skapat den colombianska flyktingkatastrofen; eftersom befolkningen i Bajo Atrato var »smittad« av så många års liv med gerillan i trakten var den tvungen att bytas ut i sin helhet, området skulle tömmas. Liknande offensiver har både före och efter utförts i många delar av landet och det unika med Genesis var bara brutaliteten. Från by till by och hem till hem drog ökända paramilitärer fram och gjorde klart att valet stod mellan att dra eller dö. Bönderna tvingades under hot sälja sina marker till bråkdelar av marknadsvärdet, och de som vägrade fick ett menande svar att begrunda: »Okej, då säljer nog änkan billigare«. Offensiven ackompanjerades av massakrer i många byar, och under åren som följde flöt kroppsdelar runt i floderna som statuerande exempel för den som trilskades. Bajo Atrato tömdes, och bönderna flydde till större samhällen och byggde kåkstäder i dess utkanter. Så långt påminde allt om en generell process som allt mer präglar colombiansk landsbygd; så länge en väpnad grupp - gerillan, ett paramilitärt förband eller reguljär militär - kontrollerar ett område är livet någorlunda drägligt, men så fort en grupp börjar utmana en annan blir civilbefolkningen primärt mål och massakrerna börjar, Det speciella med den här regionen var synen flyktingarna möttes av när några av dem gjorde trevande försök att återvända: palmer överallt. Andalucia och Cetino är bara två av alla byar som jämnats med marken, och inte bara befolkningen utan hela landskapet är utbytt; hundratals små jordbruk har begravts aven gigantisk monokultur, palmkronor med exakta mellanrum dominerar varje synfält, bevattningskanaler skär genom regionen, spikraka vägar har dragits fram där lastbilar och 21 -- -----
Page 1: Colombia. krigsslitet och fattigt.
Page 5 and 6: talets sista år helt ur, bara mell

Dödens palm

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?