Dödens palm

talets sista år helt ur, bara mellan 1997 och
2000 fårdubblades antalet väpnade män i
paramilitära grupper, och sedan dess har siffrorna
får Colombia blivit röda i världens alla
rapporter om brott mot mänskliga rättigheter.
När gevärspiporna flyttades från uniformerade
gerillakrigare och i stället riktades
mot fackföreningar, lokalpolitiker, folkrörelser
och framfår allt mot vanliga småbönder
blev massakrer vardag och i dag finns knappt
en colombian som inte har en son, vän, syster,
granne eller far som blivit mördad. Ll.Irabå,
ett område mindre än Uppland i vilket Bajo
Atrato är en del, mördades 1 200 personer
bara 1996.
Länkarna mellan de illegala grupperna och
narkotikaproduktionen har länge varit kända
- utvecklingskurvan får antal odlade hektar
kokaplantor och antal aktiva paramilitära
grupper är nästan identiska - men kopplingarna
mellan de illegala armeerna och mer respektabel
ekonomisk och politisk verksamhet
har inte varit lika tydliga. Förrän nu.
När regeringen 2002, då över 30000 colombianer
hade mördats av paramilitära
grupper, startade ett avmobiliseringsprogram
sattes en snöboll i rullning som inte stannat
än. Mot löfte om att lämna in vapen och att
»samarbeta med rättvisan« kan de organiserade
yrkes mördarna, höga som låga, återgå
till civila liv efter så korta fångelsestraff att
både FN och hundratals människorättsorganisationer
protesterade när politiken lanserades.
Carlos Castafios lik hittades 2006, men
hans kollega Salvatore Mancuso lever och har
accepterat programmets villkor och kommer
om åtta år att vara en fri man - även om han
befinns skyldig till de över 7000 mord han
anklagas får. Liv, särskilt fattigas, har aldrig
värderats högt i Colombia och den stora frågan
är om den här processen innebär en bestående
nedmontering av landets paramilitarism
eller om den tvärtom kommer leda till
ett slags ny injektion av det fenomen som födde
den; straffriheten.
Oavsett svaret på den frågan är alla överens
om att processen - i rätten berättar de avmobiliserade
ledarna hårresande historier om
vad de gjort -lett till att information kommit
fram som annars inte hade sett dagens ljus,
och det gäller även palmodlingarna. I takt
med att det självpåtagna militära uppdraget,
att driva gerillan ut ur attraktiva regioner, i
mycket var slutfört inleddes på nollnolltalet
en ny fas i den paramilitära dynamiken. I dag
har Farc förlorat hela norra Colombia, och vapen
är inte längre den effektivaste metoden
att garantera att de aldrig kommer tillbaka.
ORDFRONT MAGASIN APRIL/MAJ 2008
- --- ------------------------------------.-
Runt millennieskiftet blev Colombia därtill
utsatt får en veritabel invasion av enskilda
utländska organisationer, så kallade
NGO:s, med mänskliga rättigheter på agendan
och sedan dess har det blivit svårt får alla
parter att verkställa massakrer utan att världen
reagerar. Fokus i det paramilitära komplexets
tre pelare - militär, politik, ekonomi -
fårsköts därfår från det förra till de senare och
den militära apparatens civilisering har på
många sätt varit framgångsrik. För några år
sedan fårklarade Salvatore Mancuso att målet
var att AUC via partipolitik skulle flytta in
i kongressen och hävdade efter det senaste valet
att hela 35 procent av landets demokratiskt
valda toppolitiker redan var »hans folk«.
Få tog det på allvar, men efter en tid av utpekanden
och politiska skandaler stod det
klart att det låg mycket i hans ord; redan har
två ministrar tvingats på fall och 44 av kongressens
medlemmar sitter nu ijuridiskt klister
får samröre med massmördare. Precis
som det får 20 år sedan stod klart att många
partier, fackföreningar och sociala projekt var
frontorganisationer får gerillan visade sig nu
stora delar av det demokratiskt valda etablissemanget
vara ett slags sofistikerade representanter
får AUC, en av USA och EU terroriststämplad
organisation.
Men det är på det ekonomiska området
palmoljan spelar roll i den paramilitära fårnyelsen.
Och fonden till den strid som nu fårs
bland palmerna i Bajo Atrato finns sannolikt
att hämta i Carlos Castafios självbiografi från
2001, där han tackar sin intellektuelle mentor
Hernån Hernåndez får några lärdomar:
»Det var han som fick mig att inse det grundläggande
i detta krig: kontroll av territorium.«
000
SUCIOFLODENS BRUNA VATTENMASSOR skär
fram i två produktiva landskap; till höger banan,
till vänster oljepalm. Båda i oändliga odlingar.
Men på en halvö i områdets trassel av
flodgrenar sitter fyra personer runt ett bord
flankerat av skjul och nyfikna och diskuterar
vems ide om produktivitet som ska gälla här,
bolagens eller de boendes.
- Upprättelse, säger en kvinna och slår näven
i bordet. Återlämnande.
Hon heter Maria Chaverra och bryter i
glänsande klänning av mot männens skitiga
t-tröjor när hon lägger uttexten om var fokus
från och med nu måste ligga. Det här är Cetino,
flyktinglägret, en av de humanitära zonerna,
och diskussionen rör hur man snab-
-------- ------- - ----
bast ska få tillbaka mark man förlorat. I tio år
har de som blev flyktingar sökt gehör får sin
version; marken är deras, den tvingades av
dem med våld, bolagen är paramilitära kulisser,
och - inte minst - det enorma palmprojektet
i Bajo Atrato är ett resultat av massiva
subventioner från staten.
Det senare, statens 1'011, håller just nu på att
växa till den här historiens största problem.
När Colombia 1991 fick sin nya progressiva
konstitution - en av världens modernaste -
var minoriteters rätt till traditionellt bebodda
landområden ett huvudnummer. Colombia
hyllades världen över får att ha formulerat
en genuint multietnisk stat och indianer
och svarta fick, efter 180 års statlig rasism,
äganderätten till viss väl definierad mark,
bland annat den här.
Ur palmbolagens perspektiv är fårloppet
emellertid alls ingen skandal utan en konspiration
ledd av Farc i samarbete med utländska
NGO:s och med lokalbefolkningen som
slutligt offer. Marken, menar Carlos Rodriguez,
vd får ett av bolagen, har odlats efter
samtycke med de boende i syfte att utveckla
ett efterblivet hörn av landet: »Vårt enda intresse«,
fårklarade han nyligen i tidningen El
Espectador, »harvarit att göra området till en
tillväxtregion. och vårt redskap har varit odling
av palmolja får att producera biodiesel,
ett på marknaden allt mer efterfrågat bilbränsle.«
Det är ett perspektiv regeringen länge stått
bakom, men problemet är att allt fårre fakta
stödjer det. I januari 2008 offentliggjordes
riksåklagarens utredning om odlingarna i
Bajo Atrato och det är läsning som ger bönderna
rätt och i mycket handlar om triangelmakten
stat, företag och paramilitära grupper.
Markens ägare, hävdar åklagarna, är de
minoriteter som bebodde den före den paramilitära
attacken och palmbolagen har inte
bara olagligen invaderat de områden som
övergavs i och med flyktingkatastrofen, utan
de har också uppmanats därtill - av staten:
när massakerna verkställts och folkfårdrivningen
var ett faktum gavs bolagen statliga
krediter på 6 miljoner dollar får att utveckla
näringen och därefter har militär och polis
tjänstvilligt agerat vaktbolag åt den olagliga
verksamheten.
000
MARIA CHAVERRA HALLER en fisk i ena handen
och skriver på ett dokument med andra.
Hon är snart 80 år - »dubbel sjua«, med egna
ord - och har levt i Bajo Atrato i 50. Hennes
23