Untitled

Om en död gagelhöna i Tove Janssons Sommarboken: 

”Det är inte sant, skrek Sophia och började gråta. Allor kan inte drun- 

kna, berätta ordentligt. 

Då talade farmorn om att den helt enkelt hade slagit huvudet i en 

sten, den sjöng och gaglade så utan all måtta att den inte såg efter var 

den for fram och så gick det som det gick just när den var allra mest 

lycklig.”

gagelhöna 

Skrivarskolan 009 

Ölands Folkhögskola

Omslag & foto: Viktor Silfverhjelm Hultqvist 

© Författarna 

Tryckt på ADT-Tryck, Borgholm. 009 

ISBN: 978-9 -97 9 - -

Förord 

Gagelhönan är en sällsynt fågel, tidigare faktiskt bara skådad en 

enda gång, i Tove Janssons ”Sommarboken”. Men litteraturens 

migrationsvägar är många och det är bara följdriktigt att den här 

dyker upp igen, som titel på en unglitterär antologi från flyttfåglarnas 

Öland. 

Skrivarskolan har funnits på Ölands folkhögskola i femton år. 

Varje år har vi gett ut en antologi som med tiden sålts, getts bort 

och på andra sätt tagit slut. En vacker dag kanske vi publicerar en 

urvalsvolym med de bästa texterna från de här åren, eller en volym 

med de av våra elever som i längden lyckats bäst som författare. Jag 

tror att flera av årets skribenter i så fall skulle finnas med där. 

Årets antologi innehåller allt från dikter och kortprosa till dramatik, 

noveller och romanutdrag. Här finns språkmaterialism sida 

vid sida med rikt flödande prosa, surrealistklingande språklekar, 

fantasy, uppväxt- och naturskildringar, lyrisk diskbänksrealism. 

Mycket är eget, vackert, oväntat. En sällsynt fågel har landat. 

Stefan Gurt 

Ölands Skogsby den 29 april 2009 

7

Innehåll 

Johanna Ekeliw............................................... . 

Lars Hallén ..................................................... . 

Karin Kåks....................................................... 7. 

Erik Lenas....................................................... . 

Petter Lindahl................................................. 9. 

Regina Mattisson............................................8 . 

John Nilsson.................................................. 0 . 

Jenny Ringsby................................................ 9. 

Viktor Silfverhjelm Hultqvist........................ . 

Sven Ståhl...................................................... 7. 

Nadja Timm.................................................. . 

Johanna Wiberg........................................... 7 . 

Mark Wikström............................................. 79. 

Författarporträtt........................................... 97. 

9

Johanna Ekeliw

I 

Hur jag sökte med öppna handflator, 

hur synfälten flimrade och bytte plats, 

gled in och förgrenade sig 

i ett annat blodsystem, 

en annan varelse att somna i. 

Hur vi slungades framåt 

och fastnade i språnget. 

En evig bild.

II 

Men ljuset skymmer sikten, 

ögonblicken försvinner 

i väntan på nästa. 

Vi snubblar lättsamt in 

i invanda fraser 

som stålskor ögonen, 

vi syr in oss i språk 

och håller oss på avstånd. 

Försöker stava oss igenom 

vad som går bortom grammatik.

III 

Med nattens drömmar i imperfekt 

och dagens timmar i uppförsbacke 

drillar vi desperata durskalor. 

Dina ord är lätta men du 

har det på tungan, 

en vändpunkt att försöka sträcka ut. 

För att medicinera ryckningarna inuti, 

späda ut de svartbottnade kramperna: 

vi sväljer förhoppningar en efter en 

i små pappersmuggar med tequila 

tills bara längtan är kvar. 

Du blir ett substitut 

för den du varit.

IV 

Med din skugga i ögonvrån 

andas jag mitt innehåll 

samma sönderältade, torra. 

Att händelser som tryckt så hårt 

rycks undan så snabbt, 

har inget konkrekt 

att gripa efter. 

Jag slickar mina ärr, 

försöker lära mig mäta tiden 

efter min egen puls.

V 

Medan främmande toner 

letar sig in genom fönstret 

suddas dina ansiktsdrag ut: 

när jag vaknar vårens första morgon 

har jag ingen att tillägga. 

Du tänjs ut till minne 

och förkortas till några rader 

i en dikt. 

7

Tiden står still med dig, mumlar jag och du tar det som en komplimang, 

med försynta fingrar plockar du på min hud som att det 

gjort någon skillnad. Viskar klyschor i mitt öra som jag svarar på 

efter manus, den här rollen kan jag. För du har vackra ögon och 

jag är trött på hämningar, bara jag kan ha dem som ursäkt när det 

passar. Skylla på moral och försiktighet när något annat lockar mer. 

Jag är inte längre säker på var gränserna går, jag uppfinner ständigt 

nya. Anpassar mina konturer efter vad som är enklast i varje nytt 

sammanhang och det välbekanta drar mig in i det förlegade, jag 

spelar, ignorerar vad som tillförts sen sist. Oavsett vad kan jag alltid 

argumentera för mina val, skapa logiska slutsatser lätta som damm. 

Jag har redan uppfunnit mig själv så många gånger och jag orkar 

inte söka djupare en gång till, jag agerar mina minnen och glömmer 

att framtid är nutid. Jag vet att du ser mig som oåtkomlig i min 

brist på närvaro men jag vet att mina rörelser mot dig håller dig vid 

liv. Vet att mina rörelser bort håller dig sömnlös. Om vi talat samma 

språk hade jag förklarat med pannan mot din axel för länge sedan, 

nu ställer du frågor som saknar relevans och jag diktar, jag diktar. 

8

Jag behöver en rymd att stirra ögonen stora i, 

lyssna mig ljudlös ett tag, 

döpas till tystnad. 

Behöver en blank yta att lossa från sidospåren. 

9

Utdrag Ur ett längre projekt 

Hon brukar alltid känna det som att hon vaknar av en tanke, som 

att något ur en förvirrad dröm irrar sig upp mot medvetandet och 

formas till något att oroa sig för (en obetald räkning, en odiskad 

temugg på nattduksbordet, en vän hon glömt ringa) men den här 

morgonen finns inget annat än ett vitt och svalt ljus. Det är först när 

kroppen bredvid hennes vrider sig och grymtar till som hon börjar 

ana konturer i det annars formlösa. Värmen från hans hud intill 

hennes, tyngden av täcket, en stilla vetskap som klumpar ihop sig 

till ord: det måste ha snöat ute. När hon öppnar ögonen ser hon 

att hon har rätt, för snön faller ljudlöst mot fönsterrutan och kastar 

fladdrande skuggor över väggarna. 

Han sover djupt bredvid henne. Sängen är trång, det känns som 

att den smalnat av den senaste tiden, och hans andhämtning i hennes 

nacke är mycket närgången. 

Hon ser att klockan på fönsterkarmen inte är mer än åtta. Kanske 

skulle hon hinna klä sig, ta en promenad och komma tillbaka innan 

han hinner märka något. Kanske skulle hon hinna göra frukost 

och väcka honom med en bricka på sängen – hon får en flyktig 

bild av rostat bröd med marmelad och kaffe i små porslinskoppar 

– men det är bara en halv tanke, hon orkar inte hålla fast vid den. 

Hon går försiktigt upp ur sängen och in i köket för att göra frukost 

åt sig själv. 

För den här morgonen är för ren för att tänkas sönder (tänker 

hon). Hon vill ha den för sig själv, vara stilla en stund i det vita och 

enkla och vackra, i det som finns innan tiden börjar få relevans i 

det att den spikar fast händelser i en kedja efter varandra. Nu finns 

bara en uråldrig tystnad som lägger sig över trägolvet i köket, vars 

0

plankor är breda och blanknötta, och köksluckorna av omålat furu 

med små liljeformade knoppar, och köksbordet som är stort och 

blått och på vilket det, mitt i en ljusstrimma som vibrerar av snöns 

rörelser, ligger en liten lapp med hans handstil. 

Det är en inköpslista (kantareller, gräddfil, cheddarost, läser 

hon) och det får henne att minnas vad det är för dag idag. 

Tanken på att hon snart kommer att tvingas vara sig själv igen, 

det vill säga att bli en sådan som åker till affären och jämför priser 

på olika sorters cheddarost, gör henne effektiv. Hon dricker ett glas 

kranvatten och äter en smörgås ståendes. I hallen drar hon på sig 

termobyxor och en jacka ovanpå pyjamasen, och hittar en mössa 

på hatthyllan som måste tillhöra någon av hans släktingar (hans 

mamma eller farmor eller någon annan som gillar broderier och 

tofsar). För säkerhets skull undviker hon att se sig själv i spegeln. 

Det känns som att snön blåser rakt igenom henne när hon kommer 

ut. Hon går ner för trappan och ut på det som ska vara en 

grusväg, det som nu är översnöat och flyter ihop med fälten, som 

flyter ihop med himlen. För en stund tänker hon på ingenting. 

Sedan börjar hon att tänka på gästerna och på festen, på hur hon 

snart kommer att skratta och konversera allt rödare i ansiktet i en 

för liten klänning. 

Hon börjar gå snabbare för att ruska av sig bilden, som om hon 

skäms över ett fotografi som ännu inte tagits. Snön är decimeterdjup 

och svår att ta sig fram i. Allt hon ser är snö och hon har snö 

som svider i ögonen, snö som smälter över kinderna och pannan, 

snö som tränger genom kläderna. Hon vill aldrig sluta gå.

Lars Hallén 

utsidan skinande klar 

obehindrad lätt svävande 

sorglös glatt glidande 

färgglad leende medlande 

jag är många du 

en enkel person

odd 

I drömmen vaknade Odd av att en man satt på fotändan av sängen 

med en blick genom fönstret på byggnadsställningarna och lyftkranarna 

i morgondiset. En pulslös likgrå blick som skar av drömmen 

när mannen vände sig mot Odd. I madrassen fanns ett avtryck kvar, 

synligt i några sekunder, som sedan fylldes och försvann. När diset 

utanför bräcktes av strålar, några ljusa fläckar på rummets väggar, 

då var mannen bara en förnimmelse, nästan bortglömd. 

Men han återkom och efter varje tillfälle tog avtrycket i madrassen 

lite längre tid på sig att försvinna. Madrassen var gammal, ärvd 

och av dålig kvalitet; solblekt och på vissa ställen brun av rostliknande 

fläckar. Gropen från den sittande mannen hade fortfarande 

inte fyllts igen när Odd en dag skulle lägga sig för sömn, därför 

kändes det nödvändigt att nästa dag köpa en ny madrass. Det blev 

IKEA-succén Björn till det låga priset 00 kr, ett kap som öppnade 

plånboken för andra inköp. Eftersom Odd nyligen flyttat in i sin 

lägenhet kände han att nya handdukar, bestick, tallrikar, glas, ljusstakar, 

lakan, några snygga tavlor, ett nytt soffbord och en tv-hylla 

kunde behövas för att mjukgöra boendet. Då det bara var lördag 

när han inhandlade samtliga nödvändigheter och dekorationer 

hade han även tid att installera dem. Samma kväll avnjöts det nya 

och fräscha med en hyrd film i sällskap av osmörade och väldoftande 

popcorn. 

Odd avbildade horisonter i akvarell på sin fritid. Vid löneperioder 

och om han var pigg brukade han smycka horisonterna med 

en sol, ibland en fågel, ibland både och. Planer fanns även på att 

införa ett avstickande träd i den gröna linje skog som ofta figurerade 

i hans akvarellhorisonter.

Söndagar var heliga dagar och serverades helst med en mild nyans 

av popcorn. Det var även de dagar då akvarellmålning passade 

som bäst. Den söndag när han vaknade på sin nya madrass hade 

han avsiktligt lämnat några popcorn i skålen på sitt nya soffbord. 

Dörren till vardagsrummet hade han låtit vara stängd och istället 

var fönstret mot byggarbetsplatsen öppet. Utanför byggdes den nya 

grannen, ett projekt som hunnit halvvägs. En skräckfilmsstor kran 

svävade ovanför bygget och arbetarröster ekade i byggnadens hjärta 

som tecken på helgjobb. Odd vaknade mycket gärna till ljudet av 

konstruktion. När han stängt fönstret och istället öppnat dörren till 

resten av lägenheten mötte den behagliga popcorndoften honom. 

Senare med nyckeln i låset, staffliet under armen och akvarellerna i 

väskan konstaterade Odd att livet var bra härligt samtidigt som han 

på väg till trappan upptäckte att hans intillboende ställt ut möbler 

i korridoren. De två svenska tjejerna som levde där syntes gå in och 

ut och placera stolar, lampor och kartonger bredvid möblerna. 

“Ska ni flytta?” 

Vilket det visade sig att de skulle och dagen därpå när Odd tog 

samma väg för att gå till jobbet var möblerna och brevinkastets 

namnskylt borta. 

Odd arbetade på kontor, mellan kontor, med assisterande uppgifter. 

Det var vanligt att se honom med buntar av papper, en häftapparat, 

ibland en skurhink i språng att lösa kontorets små men 

viktiga detaljproblem. De kallade honom kontorets lubrikation, 

men han föredrog den korta varianten Lubbe. Helgens inköp sken 

om honom. Arbetskollegorna undrade vad det var som svävade och 

studsade mellan väggarna i korridoren. 

“Bland annat en världsklassmadrass från IKEA”, svarade han. 

* 

Odd höll en osttyngd pizzabit i handen och var precis på väg att 

landa den i munnen när någon avbröt med att spola på toaletten. 

Innan pizzabiten svängde tillbaka till tallriken hann en liten 

bit snudda vid tungan men intrycken blandades och det smakade 

plötsligt inte alls som pizza. Anledningen till varför toaletten spolat

var oklar. Rummet var mörkt, han hade själv släckt där vid sitt besök 

tjugo minuter tidigare. Där var också tomt. Odd uppskattade det 

som omöjligt att någon hunnit gå in där, gjort sina bestyr och sen 

hunnit gå där ifrån helt osynlig. Nästa dag kom rörmokaren. Det 

var ju uppenbarligen fel på toalettstolen så den skulle bytas. Odd 

passade på att under kommande helg även inhandla andra attiraljer; 

en ny toalettborste, rengöringsmedel, ett litet bord att lägga 

dasslitteratur och ett skåp för de tvålkrämer det varit extrapris på. 

De frågade honom sedan på jobbet vad som var anledningen till 

hans nya lyster. 

“Renovering och en världsklasstoalettstol från Gustavsberg”, svarade 

han och påvisade att ett riktigt bra toalettbesök kan rädda vilken 

dag som helst. 

Sedan planerade han att införa det första utstickande trädet på en 

av sina horisonter, men istället hände det så att han blev bestulen: 

Det var en akvarellsöndag som han tog fjärrtåget till Ski. Byn låg 

strax söder om Oslo och var den närmsta platsen med någorlunda 

jämn topografi. Genom tågrutan såg man kullarna bultas plattare 

ju närmre man kom. Odd föredrog räta horisonter och i Ski är 

himlaranden inte lika velig som den i Oslo. På tjugo minuters promenadavstånd 

öst från Skis tågstation upphörde bebyggelse. Lade 

man ytterligare tjugo till det upptäckte man fina och öppna ytor 

med få tecken på civilisation, exemplariska för stativ och perspektiv. 

Odd hade en speciell plats dit han ofta gick för att måla: En 

glänta med mynning mot lysande rapsfält; I dess avlägsna kant ett 

ljusgrönt streck av träd. Vid blå himmel, precis som under denna 

akvarellsöndag, blev linjerna mellan rapsfält, trädrad och sky alldeles 

fantastiskt bra. Den dagen arbetade Odd förförd av de perfekta 

förhållandena och fyllde på mycket kort tid sina sex medtagna dukar. 

Först vid sista penseldraget insåg han att ingen av målningarna 

rymde plats för det planerade trädet. Ändå var han nöjd med sin 

kvantitativa prestation och lovade sig själv att istället införa trädet 

vid nästa tillfälle. Vi uppsamlingen av utrustningen som medförts 

fattades en av dukarna, den han varit mest nöjd med; färgerna 

hade blandats exemplariskt och den skarpa övergången från det 

florerande rapsfältet till gröna skogsranden hade varit extra bra. 

7

Även två av de bästa penslarna var borta. Odd hade inte rört sig 

långt från platsen under de fem timmar han avtecknat horisonten, 

så vem som rimligtvis stulit något på en sådan övergiven plats 

var svårt att avgöra. Trovärdigast var att det bortkomna materialet 

flugit iväg och smugit sig in bakom ett träd eller en sten där ögat 

inte naturligt kunde urskilja det. Logiken bjöd därför på ännu ett 

sökande i omgivningen, men när mörkret kröp på var sakerna fortfarande 

försvunna och Odd övertygades om att det var stöld det 

handlade om. 

Perioden som följde var kontrastlös. Det regnade på ostyrigt schema. 

Utanför sovrumsfönstret stod byggnationen i stiltje. Varken 

kranen eller någon annan maskin syntes till och endast några fåtal 

västklädda män upptäcktes i fragment av periferin. Att måla var 

uteslutet på grund av vädret och stölden hade Odd registrerat som 

en varning, kanske var han inte menad att måla. Under två månader 

smutsades lägenheten ner av dragande fötter, en sjukskrivning, 

fryspizza och papptallrikar. Tiden och det ovårdade levernet suddade 

i minnet, vad som egentligen hänt blandades med föreställningar. 

Det var slutligen oklart om tavlan och penslarna försvunnit 

i skogen eller på tåget. 

I ett kraftryck en dag städade han i sin skit och fick då syn på 

akvarellerna, penslarna, staffliet och de orörda vita ytorna som han 

stuvat undan efter stölden. Han insåg i samma stund att utan sin 

skapande hobby skulle det alltid saknas något. Resultatet blev att 

han köpte en bil för resor mot tidigare aldrig målade horisonter. 

Till skillnad från tåget skulle bilen skydda utrustningen mot stöld. 

Han blåste på den nyfunna glöden, sattes i brand och sprakade som 

aldrig tidigare. 

“Vad har hänt?” frågade kollegorna på jobbet. 

“En världsklassbil från Sverige”, svarade han. 

Dessutom köpte han en ny tv. I förhållande till bilen kostade en tv 

ingenting och kändes därför som en passande investering. Bil- och 

tv-köpet firades med löftet om ett träd i nästa horisont och löftet 

hölls under första utflykten efter stölden. Trädet blev en skral och 

spretig siluett i den blåvitmelerade horisonten vid slutet av en vallmoäng. 

Trädet liknade inte alls ett träd med sina stympade armar, 

8

men Odd jublade med livet när han samma kväll satt på sängens 

fotända och granskade maskinerna utanför som återupptagit arbetet 

med huset. I skymningsljuset slog lastbilarnas bestämda strålkast 

vackra skuggnät av byggnadsställningarna på fasaden varifrån Odd 

såg ut. 

* 

Under natten vaknade Odd i drömmen av att någon spolade på 

toaletten. Därefter hördes fottramp. Efter fjädrade tunna steg 

tänkte han överraska inkräktaren med att hastigt rycka upp dörren. 

Men där stod den brusande toalettstolen ensam i mörkret och 

tomheten. Förtvivlat retirerade Odd tillbaka till sin säng, där låg en 

man klädd i bekanta plagg under ljudliga snarkningar. Kläderna 

var enkla; en t-shirt med urtvättat tryck, ljusblå jeans och ett slitet 

grönt nylonskärp. Odd skulle precis väcka mannen och fråga om 

kläderna var hans men vaknade istället med ett ryck, satte sig upp i 

sängen och sköljdes av irritation. Någon spelade honom ett spratt. 

Utanför hördes en ensam borrmaskin surra i byggprojektets hjärta. 

Morgonen därpå låg de bekanta kläderna i tvättkorgen men minnet 

av att de använts låg ingenstans. 

“Någon bor i min lägenhet”, sa han på jobbet. 

“Du?” skrattades det tillbaka. 

En kollega strålade i korridoren samma dag. 

“Varför så glad?” frågade Odd. 

“Förstaklassiga Tempur, från Sverige. Man kan ställa ett vinglas 

på madrassen och hoppa utan att det välter. God sömn ska man 

kosta på sig”, svarade kollegan. 

Odd förstod att 00 kr inte skulle räcka till hans egna goda sömn. 

Följande lördag följdes kollegans exempel med ett besök hos en 

nära Tempuråterförsäljare. Försäljaren berättade att Nasa använde 

sig av materialet i sina rymdfarkoster; fakta som slog köpbeslutet i 

sten – om god sömn inte kunde uppnås av rymdmaterial, vad skulle 

då kunna göra det. Även den långa kö som Odd tvingats stå i för 

att köpa sin madrass visade på att köpet var helt trendriktigt. Men 

det förslöade att många andra gick runt i samma trötta tankar och 

9

eftersom Tempurmadrasser är gjorda av rymdmaterial forslas de 

heller inte lika lätt hem som vanliga, medgörliga madrasser. Odd 

kom först hem till hyreshuset på kvällen vid tioslaget, då var han så 

utmattad att de tre trappor han skulle besegra för att komma till sin 

dörr upplevdes som omöjliga. Rovdjuret tog kommandot och med 

all uppbådbar kraft slets madrassen upp till första plan, men där 

bestämde den sig också för att stanna. Det slog Odd att han inte ätit 

mat sedan lunch och insikten gjorde honom tröttare. 

Odd vaknade förvånat nästa dag på madrassen, färdiginstallerad 

i hans sovrum. Tung vitlök klibbade runt runt mun och på armar, 

värst var det söta dregel som smått fuktade kudden. Doften var så 

stark att det gick att spåra dess rötter med att enkelt trippa ut till 

vardagsrummet och på soffbordet förklarades vitlökens ursprung: 

två tallrikar med vitt glänsande pizzarester, bestick och glas. I soffan 

såg han ur minnet hur han sovit skavfötters med mannen från 

sängen, men om det hänt eller om det drömts vittnade inte soffan 

om. Han städade och putsade. Innan han låste om sig förbereddes 

en skål popcorn som ställdes där vitlöken osat som starkast. Någon 

hade flyttat in i svenskornas lägenhet, en Tor-Eirik utan efternamn 

stod nu skriven på brevinkastet. När bilen startades i solens molnfria 

akvarelldag slog en hammare i takt med solens prakt, byggnadsmännen 

jobbade söndagsskift. 

Utan vidare eftertanke drog bilen söderut mot den tidigare 

gläntan i Ski. En skogsväg förde nära platsen, resten gick att gå 

till fots. Förhållandena var perfekta; i horisonten några fåtal moln 

och solen tecknade skarpt kontrasten mellan himmel och jord. Vid 

ditkomsten var han inte ensam i gläntan, där stod mannen från 

sängen med staffli och ryggen mot Odd. När en gren brast vände 

sig mannen om: 

“Oj, jag trodde jag skulle vara ensam här i idag”, började han. 

“Det är så lugnt och avlägset. Jag målar horisonter. Det måste väl 

ändå vara den bästa platsen så nära Oslo, eller?” 

“Är det mina kläder du har på dig?” frågade Odd. 

“Jo, men så är det nog, jag har alltid funderat på att dra väst om 

fjorden, men det är inte lika platt där. Har du varit där?” 

“Är det mina penslar?” 

0

Mannen vände sig tillbaka mot tavlan och började gnola på en 

visa Odd inte hört sen han var barn. 

“Jag känner igen din horisont, det är jag som har målat den”, 

fortsatte Odd. 

Mannen slutade vissla, vände sig åter mot Odd och satte blicken 

i honom, en blick som sagt sitt, tom på känslor och funderingar. 

Tavlan på staffliet synliggjordes helt när mannen utan ett ord släppte 

penslarna och paletten och gick därifrån. På den målade horisonten, 

som mycket väl visade sig vara den förlorade sjätte tavlan 

från några månader tidigare, syntes nu ett träd, verkligare, större 

och solidare än det träd Odd själv gjort när han firade att han köpt 

bilen. Men det var oklart vilket träd mannen försökt avbilda, hur 

man än vände och vred sig i gläntan fanns det inget perspektiv där 

ett så utstickande mäktigt träd gick att se. Odd undersökte ytterligare 

med att vandra i omgivningen och jämföra trädet på tavlan 

med träden runt omkring. Två trädlösa timmar masade förbi. Han 

gav upp, tog mannens staffli med den stulna tavlan, de stulna penslarna, 

packade ner allt och for hem. Planerna på att själv måla den 

dagen kändes betydelselösa under skuggan av den fantastiska trädkrona 

som penslats på hans rapsgula horisont. 

* 

Husarbetet utanför fönstret verkade ha upphört helt. I stillheten 

började byggdamm dala likt pudersnö över lägenhetens inredning. 

I hallen stod mannens staffli, fortfarande med den före detta stulna 

tavlan lutad mot sig under ett lager av damm. Ibland kunde en 

metallisk skräll skaka av lite av pudret och då synligöra utskjutande 

lysande grenar, men sen följde alltid tystnaden tystare än tidigare. 

Odd ville så gärna måla men det var som om byggnadskranen skulle 

släppa något tungt över honom om han gjorde det. Vitlöksdoften 

som fortfarande inte försvunnit, trots alla popcorn-skålar som 

placerats överallt i lägenheten, gjorde det också svårt för Odd att 

sova – Tempurmadrassen och det dämpade arbetet utanför hjälpte 

inte. 

De frågade på jobbet varför han verkade så mulen och han sva-

ade att det inte var något speciellt. Rädslan att berätta om den underliga 

doften, Tempurmadrassen, som han på inrådan från någon 

annan köpt, och hans privata hobby höll en hand för munnen. 

I alla fall hade alla kläder kommit tillbaka, även de som varit på 

mannen i skogen. 

Odd avdammade lägenheten en akvarelldag och fick syn på sitt 

skrala träd på vallmoängen, ynkligt och sprött darrande i hörnet 

av ett skåp. Det liknade inget träd, men påminde om något annat. 

Duken på staffliet hade samlat så mycket byggdamm att det 

inte gick att jämföra de två bilderna. Även om det spretande trädet 

inte var ett träd så var det inte fult för det. Odd lät tavlan hänga i 

hallen. 

Innan sömnen samma kväll såg han hur det monterats fasadstrålkastare 

på byggarbetet utanför. Huset var nu lika högt som 

sina grannar, glas var inmonterade i alla luckor och taket kunde 

Odd skymta om han tryckte ansiktet på mot rutan. Arbetet med 

huset hade skett under tystnad, utan borr, slag eller kranlyft, utan 

publik. 

Mitt i natten dunkade någon på dörren. Resignerat öppnade 

Odd och utanför stod mannen från skogen. 

“Vad vill du?” 

“Mitt staffli? Har du det?” 

Odd behövde bara vända sig om, lyfta staffliet från marken och 

sträcka det ut genom dörrkarmen. Tavlan med mannens majestätiska 

träd följde fastetsat med under dammet. 

Klockan fem nästa dag larmade rop och lastbilar utanför. Genom 

fönstret såg man byggarbetsmän klänga längs husfasaden i större 

antal än någon gång tidigare. De var hundratals och de målade på 

det nybyggda huset. Gryningsljuset slog deras skuggor mot väggen 

där Odd var en av dem som blickade ut och skådade det myllrande 

skådespelet. I sin dörr på väg till jobbet möttes han av mannen som 

kommit i natten, som mött honom i skogen och sovit i hans säng. 

Mannen tog till orda: 

“Jag har försökt få tag på dig.” 

“Okej.” 

“Ja, du har aldrig varit inne när jag ringt på dörren. Jag har flyttat

in här bredvid och tänkte presentera mig. Jag heter Tor-Eirik och 

har som sagt blivit din nya granne.” 

“Odd.” 

“Jag förstår att du antagligen ska till jobbet så jag ska inte störa 

länge. Anledningen till varför jag stör är att jag har bjudit dina och 

mina grannar här på middag hos mig på onsdag. Det skulle glädja 

mig om du kunde komma.” 

“Okej.” 

Tor-Eirik avlägsnade sig. Innan Odd stängde dörren lade han en 

sista blick på tavlan med vallmoängen, som fortfarande hängde i 

hallen. Med sina armar liknade det inget träd, men något annat, 

något i rörelse. När han passerade Tor-Eiriks dörr stod det “Tor- 

Eirik Ihler” på brevinkastet. På jobbet frågade arbetskamraterna 

varför han var så glad. 

“Jag har målat en människa”, svarade han.

dagen och natten 

Mardrömslika, kalla, vridande nätter 

fragmentfyllda av det tunt skurna minnet 

så avhugget och retande för sinnet. 

Nätterna dagarna åsidosätter. 

Nattens syner, illusioner som sprätter 

bort verkligheten under ögonskinnet. 

Vakna stunder är kallsvett i sänglinnet 

och krampaktiga pennor i sonetter. 

Var är du, du mörka ögon, min mardröm 

med kedjors vissel och gnissel i mörkret, 

om dagarna? Gömd? Jag ger dig allt beröm. 

Ljustimmen med mitt minne är inkomplett, 

lika huggen som minnet; bultande öm. 

För det blir mardrömmen, än dagen, mer lätt.

SUddIg Sonett 

Slurkande suga, som i åtrå amma 

dryckenskapens bröst - glupska munnar fulla. 

Flåsa alkoholandetag på upplopp 

i slutspurt av VM i spritkonsumtion. 

Sen likgiltigt säga ‘det gör detsamma, 

stör inte, jag ska supa, slåss och knulla’ 

fumlandes längs fasader med en kyrktopp 

i sikte, utan sikt, utan slutstation. 

Utan ambition, tafatta steg, isdans 

över bekanta spyors mången nyans. 

En omgivning i piruett, du i trans. 

Din död, annans leverbröd. Du har vårt stöd, 

därför gör vi allt för din promillehalt, 

så varsågod; tequila, med lime och salt.

Jag företog mig att skriva en verspjäs som skulle spelas 

upp av några av eleverna på skolan. Projektet försvann 

mellan raderna och stressen. En favorit bland replikerna 

väcker mig om nätterna; kommissarien står i rummet 

mellan liv och död och yttrar följande: 

En plötsligt smärta i min bringa. 

Jag har aldrig känt något stinga 

så fruktansvärt och hett, 

och att sen brinna 

upp och försvinna 

lika lätt. 

Sid. 9, scen 3, ur Bortom

Karin Kåks 

Läsaren: Vad har du skrivit? 

Jag: Om plankor och om nästan ingenting. 

Läsaren: Varför? 

Jag: Jag har glömt nästan allt men jag minns hur man hyvlar. 

Läsaren: Varför? 

Jag: Tillvaron har fyllt mina fickor med spån. 

7

8 

Barnen och FImBUlvIntern 

Vridningen runt, 

hur världen bytte adjektiv 

mot vitare, hårdare. 

Snön som var 

kristalliserad ytterlighet 

när den kom. 

I

II 

Snöridå upp, 

pudervitt tumlande mot himlen. 

Mamma: Såhär nära slutet finns inga scenanvisningar. 

Pappa: Men välj kostymerna med största försiktighet 

- mössor, vantar, värme som metervara, för landskapet 

kommer sluta sig, lyfta undergången uppåt. Det sägs att 

oändligheten är mycket kall. 

Och vi svarade, och tundran kröp nedåt. 

9

0 

III 

Spökskeppet kunde inte kryssa, 

det förliste i vår trädgård 

på väg mot rymden. 

Vi: Är stormen här? 

Facit: Ormen kommer att höja sig genom vrakgodset, 

munnen öppen som i sång. Sången är silver, men om 

tigandet vet vi ännu ingenting. I tystnadens smältdegel 

blandas alla metaller. 

Vi: Slutet är sitt eget svar. Sssch! 

Ekot: Sssch! 

Och ekot imploderade i infratoner, 

viskningen ett slags överljud, 

bruset av en sanning. 

Vi samlade drivved i snön.

IV 

Föräldrarna berättade om hur man 

åderlåter världen. 

Pappa: Stick den längsta kvisten genom permafrosten. 

Vi: Kommer det sjuka välla ut? 

Mamma: I en tidigare tro var dödsriket fruset. Det finns 

symptom som visar på en sluten cirkel, som om slutet 

skulle gå ihop med början. 

Och vi sprang med 

kvistarna höjda 

under svartnande solar.

V 

I mörklagda timmar 

var vi skuggfigurer, 

barn i fimbulvintern. 

Händer i nattluft, 

rörelser mot nysnö: 

förfingrade, förflingade.

man kan Inte BevISa teater 

Jag tänkte berätta min historia. Jag tänkte berätta, så jag staplar meningarna 

i lufttäta rader, vrider bokstäverna till strängar. Jag stämmer 

mina satser, polerar mina ord till lyster. Jag börjar. 

Historien handlar om mitt liv, är det som finns kvar av mitt liv. 

Mitt liv är en historia och historien var en föreställning, var kanske 

teater. Om historien var föreställningen eller föreställningen historien, 

kanske är det oväsentligt. Kanske räcker det med att jag tror, 

jag tror att livet utspelade sig mellan tre väggar och ett publikhav, 

under strålkastare, på en scen. Om det var så, det är svårt att minnas, 

men jag försöker. 

Jag tänkte berätta min histora, men jag undrar: var börjar den? 

Jag undrar: hur börjar man? 

Jag minns en brädgård, tomma äggkartonger. Minns ett mörker 

och en tidpunkt. Men jag har inget startskott, inget anslag. Om mitt 

liv är en föreställning har jag tappat mitt manus, mina fusklappar, 

anteckningarna i marginalen som berättar om början. 

Publiken hade en roll, den var som vittnen. Men de var alltid med 

stirrande ögonlock, sovande i sina stolar. De vet heller ingenting, 

kan inte säga någonting om minnen, ifall ridån gick upp. Här finns 

ingen rörelse, bara beständighet och dekor. Scenanvisningarna berättade 

historien men försvann mellan raderna, med manuset. 

Jag minns ingen början men jag minns en brädgård. Den är konstant, 

oföränderlig, varande. Jag står i den, det är kväll. Det finns 

ett du, det är någon jag kände. Du är blek, nästan genomskinlig, 

knappt mer än en fiktion. Men om fantasin är teater och livet är 

teater är verkligheten inkonsekvent. Jag vet inte om du finns men 

jag låtsas att du finns, rör vid dig och tror att du finns.

Det är kväll, ingen början men ett mellanting, en brädgård och 

vi snickrar ett par vingar. Drar lufttorkat virke mot sågen, det luktar 

skog, verklighet. Vi gör en stomme, formar plankorna med verktyg 

till någonting som kan bära upp. Hamrar i spikar som fjädrar, känner 

över med händerna. 

Du var tunn men jag minns jag var stark, jag tror att jag var stark, 

slog i spikarna med ett enda slag. Vingarna var tunga, du klarade 

inte vikten. Vi tog dem mellan oss och sprang, gjorde piruetter och 

trodde att vi flög. 

Du frågade: var är vår koreograf? Men jag minns ingen koreograf. 

Du frågade: hur kan vi dansa? Och jag svarar nu: jag minns 

hur vi dansar. 

Jag minns hur vi dansar och jag tror att jag minns äggkartonger, 

staplade i högar. Om det är någon annan gång, någon annan akt, 

samma scen men andra kulisser. Publiken fortfarande statisk, passiv. 

Man kunde tro att de är där för att se, men kanske är historien 

utan betydelse för dem. 

Jag minns äggkartonger och strålkastare som tänds, man ser ljuset 

i ansiktena men inga ansikten. Om det ska föreställa morgon 

men den är syntetisk, en låtsasgryning som bländar. Man ser inte 

morgonen, bara ljuset. 

Minns hur vi steker ägg på varma klipphällar, staplar kartongerna 

som murar runtomkring, som insynsskydd. Men publiken var aldrig 

vaken och jag minns ingen regissör, inga människor som kunde 

se oss, mäta in en betydelse. 

Äggen var ögon, de såg igenom dig men fastnade på min yta, du 

hade ingen. Jag kallade dig fantasifoster men du skakade av dig det 

som en lögn, mindes inte om det var sant. 

Du sa: text. Jag sa: var är vår sufflör? Men vi mindes inte, varken 

manus eller människor. Du sa: om vi inte minns, är det då teater? 

Men jag tror det var teater, jag vände äggen som efter regi. 

Jag tror det var teater för jag minns en scen till, minns lamporna 

släckta, scenen svart. Jag minns natt. Det är en tidpunkt, ett ögonblick, 

klockradion visar fyra men vet inte var vi är. 

Var är vår scenograf som kan berätta? Jag tror att det är du som 

frågar men du är svag, din röst tunnats ut till en viskning. Hela du

har förtunnats, bleknat. Det kanske bara är mörkret men jag frågar 

ändå: var är vår sminkör? Kan någon komma och ge dig konturerna 

tillbaka, sminka över genomskinligheten? Men ingen kommer och 

vi ropar efter rekvisita, efter masker att ge oss ett tillstånd att löpa 

ut i. Ropar till publiken efter reaktion. De svarar med halvöppna 

munnar, snarkningar som ekar tidpunkten. 

Du slöt ögonen, sa: vi somnar om. Jag sa: börjar om, drömmer 

fram den början som saknas. Du sa: dramatikern skrev om livet 

men glömde dramaturgin. Det finns ingen början. 

Ljudet löst över dina läppar, jag minns att jag skrek. Det är glasklart, 

en minnesbild i kristall. Jag vet det här. En replik i versaler, 

jag skrek på statisterna. 

Skrek: publiken ser inget, de enda vittnena är ni. Kan ni berätta 

om graden av fiktion? För jag har glömt vad som är sant, vad som 

har hänt. Har glömt om livet är teater. 

Du viskade att det var vi som var statisterna, att den verkliga historien 

inte var vår. Och jag minns det, och om historien har ett slut 

så är det där. 

Jag har berättat en historia. Historien är vingar på en brädgård, 

äggkartonger en morgon, ett ögonblick en natt. Den är ingen linje, 

ingen kurva att följa med fingret. Den är fragmentarisk, ingen rörelse 

men klumpar av tillvaro. Jag minns den i glimtar, jag minns att 

det var sceniskt. Minns livet som en gestaltning. 

Jag har berättat en historia och kanske är den min. Jag vet ingenting 

om sanningshalter, för ingen bevittnade livet när det spelades 

och minnet tappar färg och form på samma sätt som du. Jag har 

glömt det mesta men tänker: det är irrelevant. Tänker att något 

värde måste finnas, för jag har berättat en historia och jag tror att 

den är min.

dU vandrar ockSå vattenvägar 

Du är också vattensjuk. Du rinner också framåt, följer vägen som 

en flod. Symptomen stämmer men vi botar inte, vi bara ber. Vi har 

alltid bara bett. 

Allting dryper här. Dimbankar att nästan ta i, luften tjock av väta, 

oro. Din hand är svettig i min, jag trycker hårt för att hålla kvar. 

Vi går här, har överlämnat oss till vattnet, vägen, för tidigt för att 

riktigt minnas. Oseende, framåt i en fuktig blindhet. Klafsar fötterna 

till en kärna i gyttjan, känner tankarna förångas precis innan 

de svämmar över. 

På sidorna ser jag de andra. De är bara ögon nu: stora svarta 

rädda. De borrar sig in och jag försöker stöta tillbaka dem in i sina 

hålor, tar spjärn mot din hand. Din puls i mina linjer, kanske ligger 

det i luften. Att det drar i oss. 

Vi föddes ur jorden. Fingrarna spräckte skorpan, grep i mullen, 

drog oss uppåt. Nakna höjde vi oss, trevade kroppen högre, famlade 

oss till livet. Vi rynkade jorden ur ansiktet, suckade ur oss koldioxiden, 

slukade syre. Man vred sig sen prövande, fräste. Provade 

läppar, leder. Grep i luften, fick ingenting i händerna. Tänkte på 

substans, tänkte om vi var som omvända växter med avklippta rötter, 

man trodde det bara till hälften. 

Stod sen med fötterna mot jorden, armarna hängande, ögonen 

blinkande mot ljuset. 

Vi såg himlen men visste ingenting om storlek, vi såg träden men 

visste ännu ingenting om växande. 

Vi grävde fötterna i jorden, låtsades rötter. Innan allt drog vi solljuset i

oss, låtsades växande ting. Men det var innan regnet drog oss med sig. 

Regnet kom och vi tänkte: det har kommit för oss. Man förstod 

inte orsaker, trodde allting som en gåva. 

Landskapet blötlades, vi vände huden mot vätan, ansikten först, 

sen händer. Sträckte ut oss, log ikapp, fiskade droppar med tungan. 

Kände vattnet mot ryggen och insåg, klapprade tänder, hissade vit 

flagg. Men vi kunde inte lägga oss, bara regnet lade sig, i hår och 

i pölar. 

Så man stirrade på de andra, gestikulerade, drog fötterna ur 

marken. Såg vatten fylla fotspåret när foten lyftes. 

Vi var barn och benen korta, vandringslederna ändlösa, promenaderna 

för alltid. Tiden gick och vi trodde att med oss var det samma, 

man gick, man hade alltid gått. Vägarna hade nött fotsulorna 

tjocka, slipat huden hårdare, ryggarna kände dikesrenarna vi sov i 

även när vi stod upprätta. Jag minns ingen mat, kanske gav framåtrörelsen 

näring. 

Jag kände inte dig då, du kom i en senare korsning, kanske en 

biflod till vår. Knyte i handen, leriga knän. Om du var som vi, sa du 

ingenting som vi. Du visslade och sjöng, vi var tystnad. 

Har du ett paraply, sa du, jag vill segla. Men vi seglar inte, vi sliter 

fötterna mot slammet till smutsbruna russin, vandrar medströms 

för att hitta motvind. 

Har du ett paraply, jag vill flyga. Men vi hade inga paraplyer och 

vi gick, man tog dig i handen och gick. 

Man tänkte du var det nya, men man fortsatte. 

Alltid växer man. Vi växte i gyttjan, vadade fotknölarna bruna och 

fötterna trötta. 

Du sa vi är vuxna, du sa: kanske om vi vänder oss, att vi kan se 

något annat. Solar eller stjärnljus, en blåstrimmig himmel. 

Jag klämde din hand till smärta, klapprade käkarna hårt. Vågade 

inte tro att den nya början kunde finnas bakåt. 

Såg de andra luta framåt, oron fast i blicken, blicken fäst mot 

marken. Förvuxna barn, fuktskadade, på väg framåt. Man trodde 

att man måste framåt. 

7

Dimman blindar men vi vet vilket håll som är vårt, vet instinktivt 

den ena foten framför den andra. Rör oss på impuls, bävan. 

Man hör bara stegen nu. Du har också tystnat, dina ord har eroderat 

eller drunknat. Vi medicinerar inte, vi skaver bort det mot 

vägen, försöker skrapa bort det med avstånd. 

Du hostar, halkar till. Kramar handen till ett stöd, jag sneglar på 

dig, på de andra. Du blundar, de blänger. Jag stirrar tillbaka, skjuter 

in ögonen i deras, inser det är samma. Man förstår hoppet och 

rädslan vara samma. 

Man stannar upp, blinkar till. Letar glömda ljud i halsen, stöter 

dem utåt. 

Viskar: dra mig runt min axel, nu vänder vi oss om. 

8

vrId Ur oSS om nI orkar 

Vänd oss. Stäm stämbanden brutna, plocka tonerna 

hårda, spela meningen inåt, vi kan börja igen. 

Man är ringmärkt och man säger: vandra hemåt 

med landsflykten släpande, citrusfostren kommer 

vecka nya hudar. 

Har ni tid? Vi har tid. 

Krök oss mot taket, vi vill prata. Har ni lust, 

koagulera trådarna till rep, bogsera marionetterna 

i nacken. Man bänder halskotorna bakåt, byter 

blickpunkt, säger: 

Stränga om organen, vi spegelvänder kroppen 

för att vända drömmarna rätt. 

Man ber, man är lätt att böja. Vi lägger fotsulorna 

mot fondväggen och trycker, man andas häftigt, 

rycker rötterna ur tapeten. 

Har ni frågor? Öppna handflator rymmer, vi 

alstrar glasartade svar, så vrid ur oss om ni orkar. 

Lös in de gamla miraklen, vi väntar. 

9

Erik Lenas

SIrI 

Solen faller allt lägre mot horisonten. Hon försöker komma ihåg 

vad det är för veckodag men misslyckas. Kanske är det måndag, 

kanske fredag. Om det är måndag så måste hon till jobbet imorgon. 

Hon har patienter som litar på henne, som behöver henne. 

Festen tar väl slut snart. Någon fnittrar en bit bort. Öarna ligger 

och guppar i skymningsljuset. Hon har alltid gillat natten. Det är 

skönt att inte kunna se. När hon var liten hade hon en lysande 

jordglob på sitt rum. Den spred ett blått spöklikt sken omkring sig. 

Ibland släckte hon den och lät skräcken krypa på henne gradvis. 

Hon tänkte på monster, på mord och på ondskefulla ögon gömda 

i mörkret. Hjärtat slog snabbare och snabbare. Ändå så tände hon 

inte. Svetten bildade små nålhuvuden på hennes hud. Hon stirrade 

ut i mörkret med vidöppna ögon, varenda muskel spänd. ”När som 

helst kommer dom”, tänkte hon, ”när som helst hoppar dom över 

mig.” Blixt stilla låg hon och vässade sin hörsel så att minsta viskning 

skulle höras, minsta susning. Nattens ljud förvandlades och 

förvreds. Elementens knäppningar, pappas snarkningar, allt blev 

farligt och obekant. Hennes eget hjärta som slog hårdare och hårdare, 

så hårt att hela världen måste ha hört det. Sen höll hon andan 

för att låta mindre, höll och höll. Blodet som pumpade. Lungorna 

som höll på att sprängas. Ett väsande i mörkret. Och då, precis när 

hon var på väg att skrika, så tände hon, och jordglobens blåa hav 

svalkade hennes skräck. 

Hennes mörkerrädsla är kvar än idag, men hon gillar den, gillar 

att gå själv någonstans mitt i natten och att ha skräcken där 

just under ytan, redo att när som helst bryta fram och ta över. Nu 

är det mest våldtäktsmän och mördare hon fantiserar fram. Dom

finns bakom buskarna, gömmer sig bakom en trädstam, står bakom 

nästa husvägg. Hon tycker om att befinna sig i gränslandet mellan 

panik och kontroll. Oftast behärskar hon sig, går med lugna och 

stadiga steg och andas normalt. Kanske ler hon till och med. Men 

så ibland brister det och hon börjar springa varpå skräcken slår ner 

i henne med full kraft. Inte förrän hon är framme stannar hon, 

andfådd och utpumpad. Det är barnsligt att vara rädd för mörkret. 

Som om det inte finns nog med saker att vara rädd för som det är. 

Men i takt med att rädslan försvinner så börjar hon skratta, rusig av 

lättnaden och adrenalinet. 

Hon är inte blind för det patetiska i dessa små nöjen. Snart faller 

natten. Pappa luktar cigaretter och tvål men vad Anders luktar vet 

hon inte längre. Ett vitt föremål vilar på den röda duken. En tvål 

verkar det som. Den har inte funnits där förut, det är hon nästan 

säker på. När hon tar upp den och luktar på den så är det pappas 

doft hon känner, till och med samma cigaretter som han brukade 

röka. Hon tänker på hans vackra ansikte, hans snälla ögon, gropen 

i hakan. Gång på gång drar hon in doften av pappa. Sen kryper 

hon upp och somnar där, hos honom. 

”Tänk dig en liten flicka i ett alldeles vitt rum”, viskar han i hennes 

öra och Siri tänker och tänker, men det är sig själv hon ser. Hon 

är tjugosju år och står ensam på ett öde parkettgolv. Solens skarpa 

ljus faller in genom fönstret. När hon går ljuder ekot av hennes 

klackar mellan de vitmålade väggarna. Hon stirrar på en konstaffisch, 

ett norrländskt landskap av Lars Lehrin. Ljuset hos tavlan är 

på samma gång varmt och ödsligt, men ödsligheten är fyllig, inte 

som den man känner i ett kubiskt vitt rum. Hon tar upp lappen 

från Anders och läser den en gång till. 

Han sa en gång att människor borde vara mot varandra som havsbrisen 

är mot en kind, smekande och svalkande. Hon har svårt att 

tänka sig något mer idiotiskt. Men som havsbrisen har han i alla fall 

dragit vidare och hon står ensam på ett öde parkettgolv. Det skarpa 

ljuset torkar ut hennes ögon. Över telefonen sitter en lapp med 

pappas telefonnummer. Hon går fram och tittar på den. 

”Tänk dig en liten flicka i ett alldeles vitt rum.” 

Ja, hon tänker. Det blir svårt med patienterna imorgon. Svårt att

gå upp ur sängen när inte Anders kommer med kaffekoppen. Svårt 

att sitta ensam vid frukostbordet. Svårt att laga middag ikväll när 

han inte kommer att sitta där bredvid henne. Hon tar upp telefonen 

och slår pappas nummer. 

”Det finns för närvarande ingen abonnent på detta nummer.” 

”Hej pappa, det är jag, Siri.” Hennes röst är tunn. 

”Kommer du ihåg när...”, och så tystnar hon, för hon kan inte 

komma ihåg själv. Minnena är bara bilder i hennes huvud, och bilderna 

bara streck och kurvor. Hon kan inte sätta ord på det som 

inte är något. 

”Kommer du ihåg när jag väckte dig mitt i natten för att jag var 

godissugen, och vi körde till OK i västberga för att köpa godis, och 

sen åt jag tills jag spydde och mamma blev arg.” 

Men hon kan inte ens minnas det själv. Minnena är bara bokstäver, 

tomma former. Hon står med luren pressad mot örat. En blå 

soffa står uppställd mot väggen. Det var Anders som valde ut den. 

”Pappa, Anders har stuckit, jag vet inte riktigt vad jag ska göra.” 

Det brusar till lite på andra sidan linjen och hon föreställer sig att 

det är pappa som svarar. Men vad? Vad har han att säga? 

”Tänk dig en liten flicka i ett alldeles vitt rum.” 

”Ska vi berätta en historia pappa?” 

Men det är tomt på andra sidan linjen. Inga historier, inga ord. 

Vad ska hon laga till middag? Kött! Och Anders kan ta sin hycklande 

jävla vegetarianism och köra upp någonstans. Men hon klandrar 

honom inte, inte för hycklandet och inte för något annat heller. 

Som en havsbris mot en kind. 

Menade han hennes kind eller sin egen? Det är hur som helst för 

dumt för att kommentera. Var det en havsbris hon var ute efter så 

skulle hon åkt till havet. Ändå blev hon rörd första gången han sa 

det till henne, la till och med handen på hans knä, trots att han var 

hennes första patient och trots att det var mitt under en session. Nu 

är han borta och hon har andra patienter att ta hand om. Didrik 

som är på väg in i någon slags psykos igen. Och så hans hysteriska 

fru som ringer fem gånger om dagen för att berätta om makens ansiktsuttryck 

när han ser på TV. Vem skulle inte vilja fly in i en psykos 

om man levde med den där häxan? Men hon klandrar henne inte,

vet bara inte om hon orkar med patienterna nu. 

Tavlan på väggen gapar mot henne. En svartröd stuga upplyst av 

”det mörka ljuset”. Ibland tänker hon på Ella när hon ser Lehrin, 

den där blandningen av ensamhet och intensitet. Det ljusa mörkret. 

Anders var mer kontrollerad, eller instängd kanske man kan 

säga. Hon smeker sig själv över magen och försöker förnimma fostret 

under hudens fjorton lager, inklusive slemlagret. 

”Vill du bli morfar pappa?” 

Hon talar in i en tyst telefonlur. Pappa är död sen flera år tillbaka. 

Hon tar upp bilden från första undersökningen. Fostret ser 

konstigt ut. Dessutom så har hon alltid tänkt att Anders skulle vara 

med. Utan honom känns det bara fel. Hon kommer att ligga där 

ensam och svettas. För ett ögonblick funderar hon på att ringa 

mamma men hon orkar inte, vet inte vad dom skulle prata om. 

”Mamma fick något stort fysikpris förra året pappa, du skulle sett 

när hon berättade det. Vi åt middag tillsammans och hon sa det 

liksom i förbifarten, som om det inte var någon stor grej. Sen skyggade 

hon med ögonen nästan som om hon skämdes. Jag skålade 

med henne och log. Sen struntade jag i ceremonin, fast jag visste 

vad den betydde för henne. Mamma tog emot priset utan någon 

familj närvarande. Fast Ella var förstås där.” 

Och hon kan se mammas ansikte framför sig, den generade 

blicken när hon kommer med sina försynta frågor. Hennes tjocka 

härliga hår som Siri alltid lekte med när hon var liten. Hennes alltid 

så korrekta klädsel och hennes alltid så väl avvägda sminkning. 

När hon berättade att hon fått priset så tändes en nästan barnslig 

glimt i hennes ögon. Men hon skämdes för den, ville inte visa den. 

Kanske ville Siri heller inte se den. 

”Pappa, jag orkar inte prata med mamma just nu. Hon vet inte 

ens om barnet.” 

Hennes röst allt lägre nu. Telefonluren hårt mot örat. Förut brukade 

det hänga en spegel här, men hon flyttade den för att hon inte 

ville se sig själv när hon pratade med pappa. 

Hon har svårt att se ett ansikte utan att försöka läsa det. 

Kanske är det en yrkesskada. Sen kommer Didrik att sitta där 

imorgon och skaka av medicinering och nervositet. Ögon som vill

krypa tillbaka in i sina hålor. Hela hans medvetande som vill implodera 

till en punkt, utan kontakt med vare sig inbillad eller verklig 

omvärld. 

”Men Didrik lyssna på mig nu. Världen konspirerar inte mot dig. 

Tvärtom så skiter den fullständigt i dig. Du är redan en punkt. En 

mikroskopisk liten punkt som bara ditt psykfall till fru kan se, och 

fan vet vad det är hon ser, sig själv antagligen.” 

”Tänk dig en flicka i ett alldeles vitt rum.” 

”Kan du inte säga något annat pappa?” 

Lurens ljumma plast mot hennes öra. Tystnaden. Hon lägger på 

och ser sig omkring. Backar några steg. Ekot från klackarna studsar 

mellan väggarna. Lehrin-tavlans mörka ljus drunknar i det skarpa 

fönsterljuset. Snart måste hon gå ner och handla något till middag. 

Om Anders hade varit kvar skulle hon kanske gjort något med koriander 

i, trots att hon själv tycker att det smakar tvål. 

Pappa luktar tvål och cigaretter. 

Anders lukt finns nog kvar i lägenheten men hon kan inte känna 

den, är för van vid den. Hon går runt lite och drar in luften genom 

näsan. Ingenting. Hur länge kommer hon att tänka på honom? 

Hans tafatta beröring. Första gången dom älskade med varandra 

vågade han inte röra vid hennes bröst. Hon fick själv ta tag om hans 

hand och föra den dit. Då log han skamset och klämde försiktigt, 

ungefär som om han klämde på en cykeltuta. 

”Det finns andra saker som är värre Anders”, säger hon ut i luften, 

men det är ingen som lyssnar. Hon minns när hon berättade 

för honom att hon var gravid. Det var bara någon månad sen. Hur 

hans ansikte blev blekt, ögonen skärrade. 

”Hur vet du det”, frågade han med illa dold desperation och när 

hon visade honom graviditetstestet så trodde han henne inte. Han 

började läsa på baksidan och tvingade henne att göra ett till test, 

trots att hon redan gjort tre. Men hon klandrar honom inte. Som 

en havsbris mot en kind, och hon har patienter att tänka på tills 

imorgon. 

En kvarglömd tröja ligger i deras säng. Det är hans blåa, samma 

färg som soffan. När hon tar upp den så hoppas hon på att den ska 

vara otvättad så att hon ska kunna känna hans lukt. Men den är 

7

tvättad och doften är ren som fönsterljuset. Kanske kan hon ringa 

honom och säga att han glömt den, få höra hans röst bara, en röst 

som hon känner till, som är levande och nära. 

Vardagsrummet är nästan tomt. Hon står med telefonluren i ena 

handen och hans blåa tröja i den andra. Ensam på ett öde parkettgolv. 

I tevens slocknade ruta ser hon en gråsvart spegelbild av sig 

själv. Hon ser liten ut. Telefonluren i ena handen och hans tröja 

i den andra. Hjärtat som bankar förväntansfullt. Nej, det här går 

inte. Hon lägger på, rättar till klänningen och blåser bort luggen 

från ögonen. Till middag äter hon en asiatisk sallad med mycket 

koriander i. 

8

ella 

Viskningar om honom, om Jonas, stör nattens tystnad. Hon formar 

hans namn med läpparna men det väcker ingen resonans i hennes 

inre. I stearinljusens fladdrande låga ser hon sköterskor i vita 

rockar flyta förbi. Det var på sjukhuset hon först träffade honom, 

men egentligen känns det som om hon var någon helt annanstans 

med honom, som om sjukhuset lyftes in i något annat, något större. 

Hon känner minnet famla efter en bild. Något som ska binda ihop 

det ena med det andra, dom vita rockarna med honom. 

Det är hennes elfte födelsedag och mamma är inlagd igen. Ella 

sitter i väntrummet framför akvariet. Färggranna, livfulla fiskar mitt 

i allt det sjukhusgråa. Ihåliga steg ekar i korridoren. En sköldpadda 

försöker ta sig uppför glasväggen men misslyckas om och om igen, 

dragen till akvariegolvet av tyngdkraftens obönhörlighet. Siri sa en 

gång att skulle man gå in i en vägg gång på gång i femton miljarder 

år så skulle man ha en rimlig chans att till slut slinka igenom. 

Kvantfysikens obegripligheter. Men vem lever i femton miljarder 

år? Och varför vill man så gärna gå genom en vägg till att börja 

med? Hon böjer sig ner och trycker näsan mot glaset. Sköldpaddan 

har snälla ögon, runda svarta sköldpaddsögon. Om hon vågade 

skulle hon hjälpa honom ut. 

Samma akvarium tretton år senare. Jonas ögon alldeles bredvid 

hennes, pupillerna stora som tefat. Deras kinder snuddar vid varandra 

lätt, helt lätt och beröringen skickar rysningar av välbehag 

genom hennes magra kropp. Sköldpaddan försöker fortfarande ta 

sig ut, tretton år efter att hon först såg honom så försöker han fortfarande 

ta sig ut. 

”Tror du verkligen att det är samma”, frågar hon och han säger 

att sköldpaddor kan leva i hundra år, att det säkert är samma. ”Det 

9

är inte mänskligt”, utbrister hon med darr på rösten och Jonas svarar 

att det inte är så konstigt eftersom sköldpaddor inte är mänskliga. 

Dom skrattar, kväver skrattet mot tröjorna så att bara dom ska 

höra. Rysningar av välbehag. Närheten. 

”Men se på hans ögon.” 

Jonas stoppar ner handen i akvariet och tar upp honom. 

Sköldpaddan vevar skräckslaget med benen men rädsla är bättre än 

fångenskap och dom ska släppa ut honom nu, dom ska ta honom 

bortom glaset. 

Spridda viskningar i den fuktiga nattluften och hon undrar vad det 

är dom vill. Fast egentligen så struntar hon i det. Dom kan inte 

säga henne något som hon inte själv redan vet. Allt är överflödigt. 

Hon kom inte hit för att hon hoppades på något. Fast kanske för 

att bli en aning lättare, ja bara det i så fall. Hon sätter ansiktet intill 

spegeln men det är för mörkt nu, hon kan inte se något annat 

än konturerna. Och nej, hon kom inte hit för Gustav heller, 

knäböjardoktorn med det orangeröda håret, även om hans blick 

just nu riktas mot hennes och visst finns det något mellan dom. En 

aning, en beröring, en plötslig andhämtning. Ella sluter ögonen 

för att kunna ge sig hän åt fantasin. Det kan väl inte vara för mycket 

begärt, att få flyta bort på ett näckrosblad för en stund, bort mot 

ljummare vatten? Men hon hinner knappt blunda förrän Jonas är 

där. Han står alldeles bakom henne och fast han är tyst så vet hon 

att han finns där. I handen har han sköldpaddan och den vevar 

skräckslaget med sina blekgröna ben. Mellan dom står en glasvägg 

och det finns inget ”bortom glaset” längre, bara två sidor av samma 

omöjlighet, samma kvantfysik, skräcken i hans bruna uppspärrade 

sköldpaddsögon, hopplösa famntag och osäkra viskningar. Men 

vad skulle hon annars ha gjort? Det gick inte då och det går inte nu 

heller. Hon kan inte försöka gå igenom samma glasvägg i femton 

miljarder år. 

Tankarna flyter ihop, gränser blir tunna och suddas ut. I drömmen 

är hon sköldpaddan och plötsligt lyfts hon upp ur vattnet, 

hans hand mot hennes mage och tyngdkraften som pressar henne 

nedåt. Beröringen het mot hennes svala skinn. Ögon som inte kan 

0

slutas, som måste se. Natten tät omkring henne, luften tung och 

fuktig. Kringströdda viskningar drar upp revor i tystnaden. Vågor 

av sammanpressad luft skickas från mun till öra. Stearinljus flyter 

förbi på svartgröna näckrosblad och lågorna bildar små sfärer av 

ljus i det omgivande mörkret. Sjukhusrockar och stränga ansikten 

fladdrar till och försvinner. Sen ödleögon, små och svarta. 

Det är Ellas elvaårsdag. Mamma ligger lealös på sjukhusbritsen 

och när pappa drar bort täcket så syns en smutsgul pissfläck breda 

ut sig kring hennes underliv. Pappa blir blank i ögonen och tar tag 

i mammas hand, sitter så ända tills Ella reser sig upp och går ut. 

Varför blir han aldrig sådär när han ser på henne? Varför sitter han 

bara där i soffan, framför TV-flimret. Hans frånvarande blick som 

ser förbi allt, in i något drömland dit Ella aldrig haft tillträde? En 

sköldpadda försöker kravla sig upp för en glasvägg, varje sekund, 

varje minut, i tretton år. Men ”bortom glaset” finns inte längre, inte 

för Ella och inte för Jonas. Bara natten och viskningarna, tyngdkraften 

som pressar henne neråt, Jonas som stirrar på henne med 

frågande blick, hans ögon små blekgula lyktor som inte lyser upp 

något annat än sig själva. 

Hon tar ett djupt andetag och försöker, kisar med ögonen för att 

konturerna ska bli skarpare. Kanske darrar något till inom henne, 

något som hon för länge sen glömt, eller också så var det något annat. 

En vindpust kanske, eller en rent slumpmässig rubbning hos 

själen. Hon tar en klunk saft och saknar vinets värme. Drack hon 

alkoholhaltiga drycker så skulle hon ha lättare att minnas. Inte så 

att hon har slutat tänka på honom. Tvärtom så finns han i allt. Hon 

ser hans ögon blänka till i en folkmassa, hör hans röst i en tunnelbanevagn. 

Men hon vänder sig aldrig om för att se, stänger bara 

av innan något ens hinner sättas igång. Han är livlös, substanslös, 

fyllig som bara tomrummet kan vara. Och hon vet ju att ett ögonblick 

inte räcker, inte en kväll heller, nej inte ens ett liv skulle räcka. 

Det skulle bara väcka längtan efter mer, sen ännu mer, sen sjukhussängar 

och vitt mörker. Ögon smalnar till skåror och inte ens tårar 

är små nog att tränga igenom. 

Viskningar i natten. Festen är i full gång och hon vet inte om 

den just har börjat eller om den är på väg att ta slut. Tröttheten

väger tyngre och tyngre. Får hon sova här eller skulle det vara oartigt? 

Inga sängar finns vad hon kan se. Ögonlocken faller ner av sig 

själva. Fast egentligen är det inte sova hon vill göra, det är inte en 

sån trötthet hon känner. Snarare vill hon bli tyngdlös. Att få sova 

drömlöst, eller drömma tyngdlöst. 

”Jonas din skälm”, mimar hon halvt i sömnen och hans ögon 

dyker upp någonstans i mörkret, små jagande lyktor på jakt efter 

nästa jakt. Hon försöker se det gnistrande bakom mattheten men 

allt ljus verkar ha slocknat sånär som på det blekgula, självuppehållande, 

om man nu ens kan kalla det ljus. Men varför ska hon 

egentligen sitta här och minnas? Det finns inget i hennes förflutna 

som är värt att restaurera. Allt slutar i henne själv, så som hon är nu, 

här på festen. Hon tar upp spegelskärvan och för den mot ansiktet, 

smetar ut läppstiftet kring munnen och försöker sig på ett leende. 

Hon är en ändstation för det som varit. Ja, men det är väl alla. Och 

dessutom så kommer det alltid något efter. Ett jagande efter vind. 

Ögonlocken faller ner av sig själva. Blå lågor i det släckta ljuset. 

Verklighet glider mot drömmar och drömmar glider bortåt. 

”Jonas det går inte längre”, säger hon. 

Han står framför henne med blanka ögon, avtärd och mager och 

hon undrar hur något så lätt samtidigt kan väga så tungt. Fånigt 

förstås. Tårarna droppar från hakan ner på det dammiga golvet. 

Hon står vid hallspegeln och i ögonvrån kan hon se hur gråtkramperna 

förvrider hennes ansikte. Hon vill falla honom om halsen, så 

som hon alltid gjort förut, men samtidigt så vet hon att det inte går. 

Enda vägen fram går bakåt men allt som finns där bakom bär fram 

till detta ögonblick. En sekund går, en till, men ändå står hon kvar. 

På något sätt måste hon ut, upp, bort. Han går fram till henne och 

stryker tårarna från hennes kind. Ömhet sköljer igenom henne 

men hon kan inte längre, kan inte se honom tyna bort, tömmas. 

Vitt pulver på en trasig spegel och hon kan inte. På något sätt måste 

hon ut, upp, bort. Inte för sin egen skull, men det handlar inte bara 

om henne själv längre. Jonas går in i sovrummet och hon hör hur 

han drar i sig några linor. Hon följer efter. I hans ögon en falnande 

gnista. Dom tittar på varandra länge men hon orkar inte drömma 

mer. Vem lever egentligen i femton miljarder år?

”Jag tycker om dig”, säger han och hon vet att han talar sanning. 

Ändå så går det inte. Han springer för snabbt. Allt levande skrämmer 

honom. Styrkan finns nog där, kanske modet också, men han 

är för rädd, och hon orkar inte längre, måste ju hänga över hans 

axlar för att han ens ska stanna och se på henne, och när han ser på 

henne så är det genom spegelglas och hon måste skrika för att han 

ska höra henne. Hör han henne ens nu? Hon står och ser in i hans 

bruna ögon, ser pupillerna växa. Ömheten ett hinder nu. Finns det 

verkligen inte något sätt? Han böjer sig mot spegeln och drar i sig 

två linor till, tar upp en bit och börjar mecka. 

”Du vet hur det är”, säger han och visst har han rätt. Hon vet 

precis hur det är. Hopplösheten gör henne mjuk i benen och hon 

måste anstränga sig för att inte ramla. En vägglampa sprider ett 

matt ljus i rummets halvdunkel. ”Stjärnklar natt”, av Van Gogh sitter 

upptejpad på väggen fast ena hörnet har lossnat och affischen 

hänger ner över sig själv. Den var en present från henne. Hon tänker 

alltid på deras egen stjärnklara natt när hon ser den, då när 

dom gick hand i hand längs skeppsbron och tiden liksom hade 

krökt sig till en grop där dom låg på rygg bredvid varandra och såg 

upp mot det oförklarliga. Ibland sa dom någonting men mest var 

dom tysta. Hon hade känslan av att äntligen ha hittat fram till något. 

Fånigt förstås, men i vilket fall så njöt hon på ett sätt som hon 

aldrig gjort förut, dels för lugnet hon kände, vissheten, men också 

för upprymdheten. Plötsligt stannade han till och la händerna på 

hennes axlar. Två blanka ögonpar och ingenting annat. Alla frågetecken 

hade rätats ut till utropstecken. Löjligt kanske, men ändå 

verkligt, rentav en slags mening. Han slog armarna om henne och 

hon kände hur hans kropp skakade av rörelse. Hennes andhämtning 

var ryckig, flämtande, men ändå lugn. 

”Sluta nu”, hör hon någon ropa ur festmörkret ”ni var fullproppade 

med e och amfetamin, det där minnet är en plastjulgran.” 

Ja, det är sant. Hon rynkar föraktfullt på näsan. Men om det minnet 

är falskt, vad är då äkta? Vilka är sanningskriterierna? Är en 

känsla mindre värd för att den är framtvingad? Inte i själva ögonblicket 

väl, då när allt försvinner utom den, men hon orkar inte 

med ögonblicken nu, små rödflammiga eksem som kliar mer ju

mer hon river. 

Tänk att få lägga sig ner utan att det kliar. 

Hans ögon överallt nu, blekgula, självuppehållande lyktor som 

flyter omkring på stenöar mot en uttryckslös morgondag. Ja, men 

pessimismen står henne upp i halsen. Kunde hon bara tro på det så 

skulle hon predika ögonblicket istället. Hon blundar och försöker 

tro. 

Kanske drömmer hon. Kanske är det fest. Flädersaften har i alla 

fall bytts ut mot vin och hon kan redan känna alkoholens värme. 

Hon borde inte dricka, men egentligen så finns det inga borden; 

inga synder och inga misstag. Vi lever i en värld styrd av naturlagar. 

Inga äkta val utan bara determinism och slump. Jorden har snurrat 

runt solen fler än fyra miljarder varv nu, och inte en enda gång har 

den ruckats från sin bana. Tyngdkraften pressar henne neråt och 

hon försöker att förstå. Tänk om någon bara kunde förklara allt för 

henne, få henne att verkligen förstå. Fast vad? Ögonblicken kanske, 

då när allt annat försvinner och man plötsligt blickar mot det gränslösa. 

Nej, inte ”gränslösa”, så får man inte säga. Sen skarpt ljus och 

rödflammiga eksem. Pappa brukade faktiskt köpa en plastjulgran 

istället för en riktig, och så en sprayburk med granbarrsdoft. En 

sköldpadda försöker klättra upp för samma glasvägg i tretton år. 

Men om man går in i en vägg i femton miljarder år så kommer man 

kanske ut på andra sidan till slut. 

Tänk att få lägga sig ner utan att det kliar. 

Ett hårstrå på tungan irriterar. När hon dragit ut det så känner 

hon flera hårstrån, i halsen och i munnen, sen ännu fler. Hon hostar 

och försöker dra ut dom men ju fler hon drar ut desto fler finns 

det där. Till slut får hon ingen luft och hon håller på att kvävas. 

Hon skriker och slår upp ögonen, ser sig oroligt omkring men 

ingen verkar ha märkt något. Kanske var det ett drömskrik. Men 

om hon vågar skrika i drömmen så borde hon våga i verkligheten 

också. Fast hon vill inte skrika. Hon är inte här för att hon hoppas 

på något. Hon vill inte bli hjälpt. Det är sent och hon vill sova. Inga 

mer hårstrån nu. Inga mer eksem. Hon måste få åtminstone några 

timmars sömn om hon ska orka upp imorgon. Får inte missköta 

det här jobbet också. Det är det sista hon kommer att få. Fast vakna

kommer hon nog att göra, det gör hon alltid, men hon kommer 

att skita i att gå upp ändå. Kontoret är för grått och himlen utanför 

är för grå, och dessutom så är Tanja ute efter henne. En mus är 

hon, som piper och gnager, inte värd en tanke ens. Hennes nedlåtande 

ögon när hon ser på henne, hon! Ett skadedjur, en mus. 

Dom borde inte ha gett henne ett sekreterarjobb. Natten tickar 

bort och plötsligt är det morgon. Hon har fortfarande inte sovit någonting. 

Oron gnager hela förmiddagen men hon kan inte samla 

sig tillräckligt för att gå upp ur sängen. Några dagar till flyter förbi, 

sen människor i vita rockar som tränger in i sovrummet och så är 

hon tillbaka på sjukhuset. 

Men det är väl inte så här en dröm ska se ut? Hon vill drömma 

vackert, flyta iväg på ett näckrosblad mot tyngdkraftens själva utkanter. 

Jonas igen, för vem annars? Hans röst. Deras skratt. Närheten. 

Sjukhusvistelser flyter samman till ett töcken, vidsträckt men 

innehållslöst. Frukost klockan åtta, sömniga ögon, a-fil och färdigskivad 

ost. Lunch klockan tolv, eftermiddagsprogram på TV:n, 

medicinerade patienter och glasartade blickar. Middag klockan 

fyra med sönderkokta potatisar och mjölklumpiga såser. Piller och 

elbehandlingar, den korta njutningen från att sömnmedlet sprutas 

in tills det att man somnar. Uppvaknandet och ostmackan, det rykande 

kaffet. 

Hon ligger i en säng och stirrar bort dagarna i en tid som sträcker 

ut sig i alla riktningar, en jättelik tidsöken där hon väl finns någonstans 

i mitten. I patienternas stirrande blickar ser hon mamma, eller 

Helene ska hon kanske säga, ”mamma” låter barnsligt. Egentligen 

är det konstigt att hon kan vara rädd när hon inte ens hoppas på 

något. Hon lägger kudden mot ansiktet men tar bort den så fort 

luften tar slut. Varje dag klockan tre går hon och knackar några 

gånger på akvarieväggen, ser sköldpaddan vända sig om, hans uttryckslösa 

blick. 

En morgon vaknar hon av att nån idiot i sängen bredvid henne 

sjunger ”Pastime paradise” av Stevie Wonder för full hals. Hon vänder 

sig om för att kunna ge rösten ett ansikte. 

Och där är han, skälmen och lögnaren. 

En sköterska kommer in och ber honom vara tyst men han bevär-

digar henne inte ens en blick, fortsätter bara att sjunga tills låten är 

slut. Han har skarpa, markerade drag, brunt rufsigt hår och några 

dagars skäggstubb. Sången låter så absurd i allt det morgontrista att 

hon börjar fnittra. Rädd för att han ska märka det så vänder hon 

sig om mot väggen igen. Hennes tunna kropp som darrar under 

lakanet. Det var så länge sen hon skrattade. Sången tar slut och hon 

iakttar honom i smyg. Han ligger och stirrar upp i taket, pannan 

i veck och kroppen spänd som en fiolsträng. Hon vet inte varför 

men hon börjar fnittra igen. Det kommer så plötsligt att det riktigt 

exploderar ut ur strupen. Han vänder sig mot henne och fast hennes 

första impuls är att titta bort så gör hon det inte. Det är hans 

ögon som håller henne kvar. Hans idiotiska ögon. 

”Plastjulgranar till salu”, skriker någon ur mörkret. Festen igen. 

Ella rycker till och ser sig om. Det är samma röst som förut och hon 

vill skrika åt honom att hålla käften. 

Han hade verkligen idiotiska ögon! Och blicken dom gav varandra 

där på sjukhusbritsarna var verkligen speciell. Men förstod hon 

redan då? Han har frågat henne om det flera gånger sen dess och 

hon har alltid sagt det han velat höra, att hon förstod direkt, att 

hennes liv vändes upp och ner där och då, just i det ögonblicket. 

Kanske trodde hon det själv. Men skulle hon ha gjort annorlunda 

om hon visste? Skulle hon hellre aldrig ha träffat honom? Hon försöker 

föreställa sig hur det skulle blivit då men ger upp snabbt, mattad 

av frågans meningslöshet. Tröttheten faller över henne. Hon 

famlar efter vind. 

”Vad skrattar du åt”, frågar han förnärmat och sätter sig upp i en 

enda explosiv rörelse. 

”Ingenting”, säger hon småleende, och sen fortsätter dom att 

prata tills hon vaknar upp några timmar senare med hans andedräkt 

varm mot hennes axel. Det kändes så naturligt allting. Hans 

smekningar, att ha honom inuti. Annars brukar hon alltid skämmas, 

eller bli förbannad, men nu var hon lugn, ja hon njöt rentav, 

något hon nästan aldrig gjort förut. Kanske njuter hon fortfarande 

där hon ligger på sjukhussängen med hans läppar lätt mot hennes 

axel. Kanske ler hon. Kanske är hon rädd. Hon håller honom så 

hårt hon vågar. Försöker läsa sanningen bakom hans slutna ögon-

lock. Betydde det lika mycket för honom som det gjorde för henne? 

När han vaknar så ler han mot henne. Sen går han på toa och rädslan 

griper tag i henne. Den är värre nu än förut. När han kommer 

tillbaka och lägger sig i sin egen säng så undrar hon varför han inte 

lägger sig i hennes, och när han sen somnar så undrar hon vad han 

drömmer om. När han inte pratar med henne och inte tittar på 

henne så undrar hon vad han tänker på, och rör han vid henne så 

undrar hon när han kommer att tröttna. Vad har hon egentligen 

att erbjuda honom? Hundblick och utsträckta händer, osäkra smekningar 

och lismande röst. Men så fort han säger något till henne, så 

fort han ser på henne med sin intensivt bruna blick, så känner hon 

sig alldeles rusig, och när dom skrattar tillsammans så glömmer 

hon bort sig själv. 

7

9 

Petter Lindahl 

Trollkarlen från det rosa rummet presenterar ett stycke av 

fantasins magi! Spännade drama! Fagra damer i nöd! Mäktiga 

hjältars stordåd! All finns för era nöjens skull! 

Noterbart: Det rosa rummet är namnet på det rum jag blev 

tilldelat i början av året och under mycket nöja produce- 

rade följande texter. Rosa väggar. Vidare kommentarer är 

överflödiga.

legoSoldaterna 

Tärningarna skramlade runt i koppen innan den kraftfullt smälldes 

ner mot bordsytan och ljudet försvann. 

”Två tvåor, en trea och en femma.” sa mannen som satt vid ena 

bordshörnet utan att lyfta på koppen och titta. Kvinnan mitt emot 

blängde misstänksamt på honom innan hon la handen på hans och 

tog bort koppen. Tolv prickar bevisade mannens påstående som sant. 

Han sträckte sig fram och samlade in mynten som låg mellan dem. 

”Okej, nu vet jag att du fuskar.” anklagade kvinnan med höknäsa 

och korpsvart hår, följdaktligen mycket passande kallad Vildfågel. 

Mannen ryckte på axlarna. 

”Din tur att kasta.” 

Vildfågel samlade ihop tärningarna i koppen och började skaka 

den våldsamt. Minuterna tickade förbi under skramlet av ben mot 

trä samt det låga bakgrundssorlet från resten av värdshuset. 

”En etta och tre fyror.” 

Mannens gissning fick kvinnan att hejda sina rörelser. 

”Jag har ju inte ens kastat än.” 

”Du var på väg.” 

Vildfågel tänkte en sekund. 

”Men eftersom jag inte kastade när du trodde att jag skulle så 

måste allt ha ändrat sig nu och det kommer inte alls bli som du tror. 

Vilket betyder att din gissning nu är helt fel och jag kommer att vinna!” 

koppen daskade ner i bordet och rycktes bort i samma sekund. 

”Hur i hela underjordens alla?” Vildfågel började svära kraftfullt 

när resultatet blottlades. Mannen sköt tillbaka sin huva. Ett smalt 

ansikte på en likaledes smal kropp visade sig. Flertalet blågrå tatueringar 

täckte det mesta av den spända, bruna huden. Men mest 

70

anmärkningsvärt var de blindvita ögon som utan att missa borrade 

sig fast i Vildfågels. 

”Kvitt eller dubbelt?” 

”Jag tror att-” 

”Spelar ni fortfarande det där löjliga spelet?” mannen som yttrade 

orden och nu slog sig ner bredvid Vildfågel var en jättelik karl 

med underlig stålblå hy, svällande muskler och mer yxor än ett helt 

infanteriregimente fastspända vid sitt läderharnesk. Ölsejdeln han 

höjde och drack ur såg i hans händer ut som om den vore gjord för 

barn. Det kalrakade huvudet blänkte i fackelskenet. ”Vildfågel, vid 

det här laget borde du veta bättre än att köra gissningslekar med 

en siare.” 

”Bearsk din barbar, håll käft.” 

Bearsk tog ingen notis utan bytte måltavla medan han stirrade 

ner i den tomma sejdeln. ”Och du, oh mäktiga Menviir av de vita 

ögonen, Shejk Juuls mest pålitliga rådgivare, mannen som skådat 

den oändliga tomheten vid världens slut, de brinnande fasorna i de 

åtta underjordarna, all världens outtömliga skatter, borde ha tröttnat 

på att vända flickan härs lilla huvud ut och in.” 

Menviir flinade. 

”Hon kan säga stopp när som helst. Vem är jag att förneka de 

enklare glädjeämnena i livet?” 

”Jag tyckte just att jag sa vem du var. Hör du dåligt eller?” 

”Du vet hur det är, vissa sinnen förlorar skärpa när andra är starkare. 

Vill du att jag ska berätta hur du ska dö? Jag har sett det.” 

”Åh, vad är det den här gången? Jordskred när jag sitter och rensar 

fisk vid en strand? Dali skuggkrigare som hugger mig i ryggen 

under en blodröd midnattssol? Bespara mig din fantasis gissningar, 

du har ändå ingen aning och det irriterar dig något enormt.” 

Bearsk satt fortsatt och begrundade sitt tomma dryckeskärl fundersamt. 

”Och varför gör ni söderfolk så små ölkärl? Jag får ju bara 

springa fram och tillbaka hela tiden.” 

Flinet bredgades. ”Jag skulle kunna ge svar på båda dina frågor, 

men sanningen,” han lutade sig framåt så att ansiktet åter föll i 

skugga, ”är för hemsk att förtälja.” 

Det blev tyst för ett ögonblick då de båda satt i sina respektive 

7

poser och försökte överträffa den andre i stil. Vildfågel, som efter 

Bearsk kommentar om hennes huvudform suttit och klämt på detta, 

fick plötsligt en stridslysten min. ”Kallade du mig just dum?” 

De båda männen vände sig om mot henne. 

”Va?” 

”Du kallade mig dum eller hur? Det var det du menade.” hon reste 

sig upp och vände sig mot Bearsk med ena handen på de sirligt 

utsirade svärdshjaltet. Den store mannen såg mest förvånad ut. 

”Lilla fågel, jag skulle väl aldrig få för mig att göra sådana anmärkningar 

angående din intelligens. Säkerligen skulle du också 

förstå detta om,” han tvekade och Vildfågel högg in. 

”Om jag inte vore så dum? Eller hur?” den lilla kvinnan tog ett 

steg närmare. Hon räckte knappt till axeln på sin sittande argumentmotståndare 

men verkade inte nämnvärt bekymrad över 

detta. Hennes svärd lämnade ljudlöst skidan och hon började peta 

Bearsk i sidan med detta. ”Vad säger du? Ska jag sticka dig full med 

hål så skiten som fyller ditt snack rinner ut?” 

”Aj! Sluta med det där.” Bearsk slog irriterat bort den spetsiga 

värjan. Två män gick förbi bordet på väg mot dörren. Menviir la 

huvudet på sned. 

”Det där var en demon.” sa han med samma ton som man konstaterar 

att det regnar. De två andra vid bordet, den ene sittande, 

den andre stående, stannade upp i sitt käbbel. ”Vilken sort?” frågade 

den sittande. ”Ska vi döda den?” frågade den stående. Siaren 

studerade den han namngivet som demon tills denne försvann ut 

genom ytterdörren. 

”Hmm. Från vad jag hann se såg det ut som en Kemel D’rag.” 

”Så vi dödar den?” frågade Vildfågel vidare. Menviir grimaserade. 

”D’rag är otäcka saker. Prins Kemels utvalda jägare. Stora och 

snabba, kan lukta sig till en fluglort på hundra stegs håll. Gillar att 

bränna saker med demoneld. Den här var visserligen inte riktigt 

här ännu, men ändå.” 

”Vad menar du, ’inte riktigt här’?” undrade Bearsk. 

”Den var själabunden. Dess själ dragen från sin riktiga kropp och 

tvingad in i den döda kroppen ni såg gå förbi. Bunden med någon 

sorts nekromantisk barriärmagi. Fyrapunkters tror jag. Rejäla gre- 

7

jer det, tar ett tag att lära sig. Inget man pysslar med för att man behöver 

någon som handlar frukt. Antar att det finns en rejält ilsken 

magiker här i trakten. Om vi... Fågel, lyssnar du?” 

Hans fråga kom sig av att damen i fråga hade rest sig upp och 

stegade iväg mot dörren. 

”För mycket prat, vi dödar den.” var hennes enda replik. De 

två männen himlade med ögonen och följde efter. De hann ifatt 

henne alldeles utanför dörren där hon stod och spanade i mörkret. 

Natten hade smugit sig på helt oväntat och den lilla byn var 

nersläckt. Endast några fönster här och där lyste gula och delade 

med sig av sitt ljus till gatan tillsammans med den vida stjärnmattan 

ovanför. De blev stående där i en halvcirkel vända åt varsitt håll. 

Slutligen bröt Vildfågel tystnaden. 

”Okej, vart gick dem?” 

”Ditåt.” Menviir pekade. Vildfågel satte av med beslutsamma steg, 

de två männen rörde sig inte. 

”Det där var fel håll va?” kom frågan efter att Vildfågel slukats av 

mörkret. 

”Jo, jag har ingen lust att slåss ikväll.” blev svaret. De dröjde sig 

kvar, beundrande stjärnhimlen ovanför. Bearsk sträckte på sig. 

”Du kommer förmodligen att få slåss i alla fall när hon kommer 

tillbaka. Hon verkar vara på dåligt humör för tillfället. Kanske inte 

var så smart att spela av henne alla pengar.” 

Menviir, som just nådde den insikten själv, bleknade. ”Dags och 

bli full. Tillbaka in i värmen?” 

”Jo.” 

De hann precis slå sig ner igen med varsin sejdel i handen när 

Vildfågel återvände brett leende. 

”Jag dödade den!” utannonserade hon glatt till sin förstummade 

publik. Bearsk satt och höll sin sejdel uppochner, undrande varför 

det återigen inte fanns något öl i den, så det kom sig till Menviir 

att svara. 

”Verkligen?” 

Solskensleendet försvann och ersattes av ett åskmoln. ”Klart jag 

inte gjorde! Ni skickade mig i fel riktning!” 

”Vi?” den store mannen smällde ner sin dryckeskärl igen, ”Jag 

7

hade ingenting med det att göra.” 

”Förväntar du dig att jag ska tro på det där? Ni har kokat ihop 

hela grejen från början. Det fanns säkert inte ens någon demon, 

det vara bara något ni hittade på. Säkert samma sak med den där 

flickan igår som ni påstod var utvald av en gudinna eller hur det 

var. Jättekul. Men jag tänker också ha mitt skoj och jag ska döda 

något innan den här kvällen är slut.” hennes ögon smalnade ännu 

mer och hon tornade upp sig över bordet, så gott det nu gick. ”Väg 

era nästa ord ytterst försiktigt.” 

Menviir suckade. ”Jag bjuder på ölen,” han tvekade, iaktagande 

den stridslystna kvinnans reaktion. 

”så länge vi är i landet.” la han till. Detta verkade vara tillräckligt 

för att desarmera den explosiva stämningen. Vildfågel fick något 

längtansfullt i blicken vid omnämnandet av alkohol och riktade sin 

uppmärksamhet på uppgiften att införskaffa lite borta vid disken. 

Bearsk vände sig mot Menviir. 

”Du tänker betala allt med hennes pengar antar jag.” 

”Självklart, man är väl inte dum.”siaren, nöjd med sig själv, tömde 

vad som var kvar av sin öl. Att bli full lät fortfarande som en god 

plan. Men kanske ännu bättre att få en viss annars person full nog 

att glömma tänkte han. Borde inte vara så svårt. Någon tolerans för 

alkohol hade hon aldrig haft. Personen han hade i åtanke tog dock 

sin tid på sig att återvända. Han hoppades att hon höll på att hälla 

i sig hela lagret, vilket av hennes steg att döma förmodligen också 

varit vad som hänt då Vildfågel återvände på osäkra ben och damp 

ner på ända. 

”Varför är vi i det här fördömda landet hursomhelst? Här finns 

inget av värde.” påpekade hon. 

Det var Bearsk som svarade. ”Vi är panka och behöver jobb.” 

”Oooh, just det, så var det. Folk vill slåss här va? Behöver oss.” 

”Något i den stilen.” 

Vildfågel hade fått något glasartat i blicken. ”Jag gillar att slåssch.” 

Hon hickade. 

Menviir log. ”Dessutom stack någon hål på våran senaste arbetsgivare, 

om du minns.” 

”Litet missöde bara. Han var ändå tråkig.” Vildfågel viftade avvär- 

7

jande med handen, lyckades missa luften och slog i bordet. ”Aeeej! 

Vem ställde ett bord där?” Hon såg sig misstänksamt runtomkring. 

”Är den där demonflickan tillbaka?” Innan någon hann svara ryckte 

hon plötsligt upp sig upphetsat. ”Jag fick just en strålande ide!” 

Utspelet verkade alarmera hennes kamrater, något som dock ej noterades 

av henne. ”Istället för att springa runt och agera betjänter 

åt överviktiga och torra adelsmän borde vi leta upp den här killen 

som släppt lös demoner över hela stället. Och när vi har hittat honom, 

här är den bästa delen, så dödar vi honom! Det blir skoj.” 

Vildfågel riktigt tindrade där hon satt, rödkindad och på vippen att 

falla av bänken. Hennes två kamrater var inte fullt så uppspelta över 

idén. Bearsk tog till orda: 

”Lilla fågel, jag vill inte förta det spännande momentet som onekligen 

skulle infinna sig i sådant företag, men för att vara rättfram: 

vad tjänar vi på det?” 

”Ära! Berömmelse! Guld! Ett folks tack över att ha dödat deras 

onda plåga.” 

”Möjligen skulle detta kunna hända vore det sig så att denne magiker 

nu förtryckte någon. Men så verkar nu inte vara fallet från vad 

vi har sett så här långt.” 

”Jag ska även påpeka att folket här är väldigt fattiga, se bara på 

den här hålan.” inflikade Menvirr och gestikulerade med en svepande 

armrörelse. ”De skulle inte ha mycket att ge oss.” 

”Så? Vi får nöja oss med äran och vetandet om att vi gjort bra. 

Sluta vara så tröga.” 

”Vi är inte tröga, bara... praktiska.” påpekade den vitögde siaren 

enkelt. ”Någon här måste vara det också. Och jag är den av oss som 

har fått ta på sig det tunga ansvaret. Får stå ut med spott och spe 

dagarna i ända. Stackars mig, otack är världens lön.” 

”Hah! Nu försöker du lura mig igen genom att gå in på ett annat 

ämne, men den går jag inte på! Vi ska göra dödandet av demonmannen. 

Sådetså!” 

”Du är för smart för mig Vildfågel, jag skulle aldrig komma på 

tanken att försöka lura dig. Det vet du väl?” 

”Klart jag vet! Du försöker väl inte påstå att jag är dum?” Vildfågels 

tonfall blev med ens hotfullt. 

7

”Nejnejnej!” ursäktade sig Menviir skyndsamt. ”Aldrig, det svär 

jag på vid min mors grav.” 

”Bra, för jag hatar när folk påstår att jag är dum.” 

”Så då är vi överrens då?” 

”Klart vi är. Jag har rätt och är inte dum.” 

”Just så, för det var det vi diskuterade.” 

”Vet jag väl, sluta vara så korkad. Ibland tror jag att din mamma 

tappade dig lite,” en plötslig erinran fick henne att tappa tråden. 

”Förlåt, det var inte meningen. Jag är ledsen för din mammas skull. 

Men jag tror inte hon skulle gilla att du svor.” 

”Min mamma? Vad har det med hen- åh, ja, javisst. Nej det är 

klart, uselt av mig.” han såg så ångerfull ut där han satt att Vildfågel 

nästan reste sig upp för att ge honom en kram. Men bara nästan. 

Fast reste sig gjorde hon i alla fall. Det krävde sin ansträngning. 

Förmodligen skulle det gått lättare om golvet velat vara stilla. På 

ostadiga ben tömde hon det sista av ölen. 

”Nu ska jag sova. Imorgon-” längre kom hon inte innan golvet beslöt 

sig för att byta plats med taket och mötte hennes huvud på vägen. 

De båda männen satt lugnt och observerade när Vildfågel dråsade 

i backen. 

”Det där såg ut att göra ont.” kommenterade Menviir. Bearsk 

grymtade något som kunde betytt allt ifrån ja till att apelsiner var 

den bästa frukt han ätit. Siaren fortsatte: ”Tror du hon kommer 

ihåg något imorgon?” 

Bearsk kliade sig under hakan. ”Svårt att säga, hon verkade 

rätt intresserad av att genomföra den där underliga planen hon 

sammanfogat.” 

”Den är inte så tokig ändå när man tänker efter.” 

”Du menar förutom att vi måste tillintetgöra en besvärjare vars 

krafter är kapabla av att snärja de mest potenta av underjordarnas 

invånare? Vilket i sin tur skulle innebära att vi tvivelsutan tvingas 

handskas med multipla av de där, vad var det de hette, kendal krag? 

Grendel?” 

”Kemel D’rag.” 

”Så var det ja, ursäkta min saktfärdighet i demonologins 

sakkunskaper.” 

7

”Det är inte så svårt egentligen. Det finns åtta underjordiska domäner 

styrda av varsin prins. En gång i tiden styrdes de även av en 

demongud, ” siaren gjorde ett underligt harklande ljud. 

”Om du tänker spy får du göra det i hörnet.” 

”Va? Nej, den hette så. Guden alltså.” han gjorde det underliga 

harklande ljudet igen. ”Det spelar kanske inte så stor roll, den dog. 

Eller splittrades snarare. Det var ett tag sen det där, finns inte så 

många skildringar kvar. Man får pussla samman lite olika bitar här 

och där.” 

”Facinerande. Verkligen.” Bearsk lyckades hålla sitt ansikte helt 

uttryckslöst. Han fick en bister blick tillbaka. 

”Som du vill, kunskap är ändå bortslösad på barbarer. Vi borde 

i alla fall ge det hela mer eftertanke, jag är inte förtjust i att 

springa iväg på någon av hennes galna idéer. Minns hur den förra 

slutade?” 

”Tio dagars irrfärd på kamel genom öknen? Oförglömligt, hur 

mycket jag än skulle vela.” 

”Precis.” Menviir funderade en sekund. ”Å andra sidan. Det borde 

finnas en del godsaker att hämta där. Kunskap om inte annat. 

Värt att avväga.” 

Barbaren mmm’ade till svar och diskussionen dog ut. De drack 

sina öl under tystnad, och planerade på varsitt håll inför vad som 

komma skulle. Vildfågel låg och snarkade högljutt på golvet intill. 

”Vi borde bära upp henne på rummet.” sa Bearsk till sist. 

”Jo, det borde vi.” 

Bearsk tittade ner i sin sejdel som märkligt nog var tom igen. 

”En till?” 

”Visst.” 

De fortsatte dricka. 

77

prometheUS eld 

Scenen utspelar sig i ett kontrollrum i en avlägset belägen forskningsstation. En 

mängd datorer och elekronisk hårdvara finns närvarande, ena väggen har ett 

tjockt blyfönster med utsikt över den experimentella reaktorn ”Prometheus”, 

om vilket hela projektet där handlar. De två forskarna som leder projektet jobbar 

sina vanor troget över sent på natten. Syftet är att uppnå kall fusion. 

78 

dramatIS perSonae: 

Ida, ung forskarbegåvning 

otto, äldre erfaren fysiker 

pandora/amanda, aktivistledare 

epImetaheUS/anderS, säkerhetsvakt på anläggningen 

Otto och Ida sitter vid sina kontrollbord och håller uppsikt över 

sitt experimenterande med reaktorn. 

otto: Prometheusreaktorns temperatur 0.000 grader och stigande 

. 

Ida: Det är okej, vi är under säkerhetsnivån med bred marginal 

och det vet du. Sluta rabbla siffror.

Otto: .000 grader och stigande. Energinivåerna fluktuerar all 

deles för kraftigt. 

Ida: De kommer att stabilisera sig! 

otto: Det kan du inte veta. 

Ida: För att du inte vågar chansa! Man kan inte uppnå genom 

brott utan att våga lite. 

otto: Framsteg kommer långsamt genom metodiskt undersö- 

kande av möjligheter. Inte genom att spränga ett land i ra- 

dioaktiv ånga. .000 grader. 

Ida: Sluta sa jag! Jag har själv samma siffror framför mig och är 

fullt kapabel av att läsa. Vi har god marginal, jag ökar 

plasmaflödet. 

otto: Energispik! Temperaturen .000 grader och skenande. 

Kärnan är i direkt hot av kollaps, jag avbryter experimentet 

här. 

Otto gör också detta till Idas stora frustration. 

Ida: För i helvet! Igen! Varenda gång vi börjar komma någon 

vart med detta avbryter du. Jag säger ju att när vi väl kommit 

över tröskeln kommer kärnan att stabilisera sig! 

otto: Baserat på vad? Dina egna opublicerade forskningsrön? De 

där myonteorierna är inte tillräckligt genomarbetade för att 

använda som grund i ett för försök av den här graden. Du 

måste ge det mer tid. 

Ida: Tid? Jag har ägnat hela mitt liv åt de där teorierna. 

79

otto: Ditt liv har nu inte varit så långt ännu... 

Ida: De håller! Jag har prövat de mot alla upptänkliga scenarion 

och resultaten är de samma. Vi måste uppnå kritiskt temperatur 

innan massan stabiliserar sig och går tillbaka. När reaktorn 

väl är självgående kommer den att förse oss med outtömliga 

mängder energi. Och jag har valt att inte publicera mitt mate- 

rial eftersom det är för känsligt för att komma ut ännu. 

otto: Du vet ändå att ingen tar dig på större allvar, jag begriper 

inte varför de anställde dig som min partner ändå. Du sak- 

nar fullständigt översikt och distans till det du själv gör. 

Ida: Och det ska komma från dig! Mannen so skällde ut en hel 

forskarkår när han var 0. Jag tog jobbet för jag trodde det 

skulle vara spännande att arbeta med dig men du har blivit 

lika stel som alla dem du avskydde tidigare. 

otto: Jag hade rätt då och jag har rätt nu. 

Ida: JAG har rätt nu! Och jag tänker bevisa det. 

80 

Ida börjar sätta igång reaktorn igen, men hinner inte längre än 

de första stegen när dörren öppnas och Amanda stiger in. Otto 

viftar viftar avvärjande mot dörren utan att titta. 

otto: Inte nu, vi är upptagna. 

amanda: Jag är rädd att jag måste be er avlägsna er från kontrollerna. 

De båda forskarna reagerar på den främmande rösten och tittar 

upp. De noterar k-pisten i Amandas händer som siktar stadigt 

mot dem.

otto: Vem är du och vad håller du på med? 

amanda: Ni kan kalla mig Pandora och jag tar kontroll över det här eländet. 

otto: Flicka lilla- 

Ida: Jag tror hon menar allvar. 

otto: Om du tror att du kan- 

amanda: Jag både kan och vill. Jag vet exakt vad som händer här och 

vad som krävs för att ändra det. För att vara en sådan viktig 

installation är säkerheten här ett skämt. Inte sant Epimetheus? 

Anders stiger in i rummet, i sin vaktuniform och med dragen 

pistol. Han är betydligt nervösare än Amanda. 

anderS: Jo, jo, det stämmer nog. 

otto: Anders? Vad i hela norden skall detta skådespel betyda? Är 

det ett försenat aprilskämt? 

anderS: Jag är ledsen, men det är enda utvägen. Ama- 

amanda: Pandora. 

anderS: Pandora har fått mig att inse det. 

Ida: Så vad händer nu? Inte ens en sådan som du kan vara galen 

nog att spränga allt i luften. 

amanda: Spränga? Intressant tanke. Jag- 

8

8 

När Amanda tar sin koncentration iväg från de båda forskarna 

för ett ögonblick kastar sig Ida mot väggen bakom henne och trycker 

på larmknappen. Ljuset i rummet dämpas ögonblickligen samtidigt 

som den kodade ståldörren slår igen med en smäll. Larmet 

börjar ljuda över hela anläggningen. 

Anders rycker till och avlossar instinktivt sin pistol 3 gånger. 

Två av skotten träffar kontrollbordet medan det tredje får Ida att 

sjunka ihop vid väggen. 

amanda: Sluta skjut för i helvete! 

anderS: Åh herre gud! Det var inte meningen! 

amanda: Fan också! Ingen skulle ju bli skadad. Jävla bitch kunde väl 

ha suttit still. Kolla hur det är med henne! 

Anders går över till Ida och böjer sig ned. 

anderS: Hon är död! 

Amanda fortsätter svära och känner på dörren som vägrar ge 

med sig. 

otto: Du kommer inte ut härifrån förren säkerhetschefen kommer. 

Han är den enda med koderna till dörrarna efter att larmet 

satt igång. 

amanda: Är det sant? 

anderS: Ja. Säkerhetsstyrkorna och polisen är på väg hit nu.

otto: Pandora... Du tänkte öppna asken va? Släppa ut allt över 

världen. Och nu kan du inte ens släppa ut dig själv. Det är 

bara att – 

Otto avbryts av ett nytt varningsljud, denna gång från reaktorn. 

Han kastar sig tillbaka vid kontrollerna. 

otto: Gudars! Reaktorn har gått igång! Den återupptar program- 

met från vårt senaste experiment. 

amanda: Stäng av den då! 

otto: Jag kan inte! Kontrollerna vägrar att svara. Den där idiotens 

skott måste ha slagit ut någon koppling eller något. 

amanda: Jaha? Och? Vad gör det om ert löjliga experiment- 

otto: Du fattar inte! Vi körde ett test på en kärnreaktor nära 

kritisk nivå för att kolla stabiliteten på deuteriumkärnorna 

enligt Idas myonteorier. Med nuvarande energi- och värme- 

stegring är vi minuter från härdsmälta. 

amanda: Härdsmälta? 

otto: Boom! Halva Sverige förvandlat till radioaktivt glas i ett 

ögonblick. 

amanda: Du skojar! 

otto: Om det vore så väl. 

amanda: Gör något! 

8

otto: Jag säger ju att det inte går! Din skjutglade älskare har slagit 

ut kontrollerna här inne och larmet har stängt ner hela om- 

rådet. Jag kan inte ens gå in och stänga reaktorn manuellt. 

8 

Kort paus, Otto fortsätter i mer filosofiskt ton. 

Otto: Jag trodde aldrig jag skulle önska så innerligt att jag haft 

fel. 

amanda: Vad menar du? 

otto: Ida hade en teori om att reaktorn skulle stabilisera sig precis 

efter den nått kritisk punkt. Istället för härdsmälta skulle den 

kylas ner igen tack var myonbindningarna upplösning eller 

något. Jag forstod det aldrig om jag ska vara ärlig. Hon var bra 

mycket smartare, såg allting på en annan nivå. Och nu får hon 

inte ens se upplösningen på sitt experiment som hon så innerligt 

ville. 

amanda: Tror du hon hade rätt? 

otto: Om tio sekunder vet vi.

Regina Mattisson 

Jag skrattar inte, jag gallskrattar. Skriver i sjok, mycket. För mycket. 

Är både verbal och skriftlig ordbajsare när det passar mig, även om 

det kanske inte alltid passar situationen. Jag tycker om att klappa 

på mina katter. Tycker om att kramas. Tycker om att dricka O´boy, 

de som känner mig kallar mitt drickande för beroende. Jag drab- 

bas relativt ofta av O´boyhicka. 

Fokhögskoleåret har varit fantastiskt trevlans och fort gick det 

också med skedsovningar, mellanstadiediscon, otaliga fester, spännande 

roliga galna samtal och skratt, skratt, gallskratt. 

8

konSten att FörSvInna 

Två veckor efter sin trettionde födelsedag var hon snart klar med 

sina affärer. Nästan allt var nerpackat, bara det hon behövde använda 

dagligen var kvar. Hon hade börjat arbetet med planen på 

födelsedagen som hon knappt hade firat. Nu var det bara loppmarknaden 

kvar, sedan skulle lägenheten säljas och hon skulle fara 

iväg på sin cykel för att aldrig återvända. Lina såg sig nöjt omkring 

i sitt halvtomma hem. Hon skulle inte sakna lägenheten eller sina 

grannar. Visst hade hon trivts i sitt hem men hon hade aldrig riktigt 

känt sig helt avslappnad med de som bodde runt omkring. Hon 

blinkade till när hennes väckarklocka ringde och kände ett lätt molande 

vid tinningarna. Klockan var halv sex och det var snart dags 

att ta sig till jobbet. Hon gick till köket för att äta frukost, kände sig 

plötsligt lite matt där hon gick men skakade av sig känslan. Lina 

hällde upp flingor i en skål och satte igång kaffebryggaren innan 

hon satte sig ner på en stol. Hon blundade. Huvudvärken var tillbaka 

igen. 

Lina var tio år. Hon hörde hur hennes föräldrar en dag diskuterade 

något med högljudda röster i köket. Hon blev lite orolig och slutade 

därför att titta på sina fiskar för att istället gå närmre ljudkällan. 

“Lina har alltid hållit sig på sin kant!” utropade hennes pappa 

Glen. “Jag vet inte vad vi ska göra åt det!” Hon hörde hur de höll 

på att laga mat. 

“Lugna ner dig, hon kan höra!” sa hennes mamma Gun i hetsig, 

men lägre ton. “Läs vad hennes lärare har skrivit om henne.” 

Lina hörde hur ett papper veks upp och förstod att det var brevet 

hon gett sin mamma när hon tidigare hade kommit hem från skolan. 

87

Glen började läsa upp brevet. 

88 

Till Linas föräldrar 

Jag skriver till er angående en viss oro jag känner för er 

dotter Lina. Ni behöver inte oroa er gällande skolarbetet 

för i det går det alldeles utmärkt. Det jag vill ta upp är vad 

hon gör på rasterna. Lina har en tendens att gå iväg till 

områden på skolgården där hon inte är synlig för de andra 

barnen vilket gör att hon inte kan bli tillfrågad lika lätt 

om hon vill vara med och leka. Jag upplever det inte som 

att hon är retad, men hon är ändå inte med de andra. Jag 

går ofta fram till henne och ber henne vara med de andra 

och hon lyder till en början men glider sedan undan igen. 

Vänligen kom till mig nu på onsdag klockan 7.00 för att 

diskutera vad vi kan göra åt detta. 

Jag vill än en gång uttrycka min oro för ert barn. 

Med Vänlig Hälsning 

Liselott Andersson. 

“Herregud, det låter ännu värre när man får det uppläst för sig!” 

“Ja… Men jag förstår inte. Hur har vi kunnat misslyckas så?” Linas 

pappa lät trött, hon ville nästan trösta honom men ville samtidigt 

höra mer innan hon avbröt dem. “…och nu måste vi gå på möte också. 

Jag förstår varför de inte tar upp det här på kvartsamtalen…” 

“Jag tror inte hon blir direkt mobbad” sa Gun. “Varför skulle hon 

bli det? Lina är faktiskt söt. Särskilt med det röda håret uppsatt i 

hästsvans! Munnen är kanske en aning för bred…” 

“Ja jag vet inte vem hon har fått den av…” 

“Inte av mig i alla fall. Måste vara från din mamma.” 

“Dra inte in henne i det här nu, kära du.” Glens tonläge steg igen. 

“Schy! Nej, förlåt mig. Det här är så jobbigt bara. Vi kallas till skolan 

redan nu, innan hon knappt har hunnit börja känns det som.” 

“Ja, jag vet älskling.”

Lina log där hon stod utanför dörren. Hon blev alltid glad när 

hon hörde dem säga älskling till varandra. 

“Vi borde kanske haft henne hos en dagmamma istället för på 

dagis? Det är ju så många barn där… Och vi borde kanske inte ha 

haft hemmaundervisning de första tre skolåren?” 

“I vilket fall är det försent att ändra på nu!” 

“Ja du har rätt.. Och det är inte förrän senare man retas för att 

någon är pluggis”, fortsatte Gun sina funderingar. “Vår fina, smarta 

tjej...” 

Lina smög upp till sina fiskar igen och hörde därför inte mer av 

stamtalet. 

“MAAMMAA! PAAPPAA! Är det mat snart?” ropade hon från 

övervåningen och avbröt därmed diskussionen i köket. 

“Ja Lina, du kan komma ner nu”, svarade hennes mamma 

snabbt. 

Under måltiden sa ingen av de tre familjemedlemmarna ett ord 

om Linas brist på socialt liv. 

Lina öppnade hastigt ögonen. Kaffet var färdigt för längesedan. 

Hon skulle bli sen till jobbet för första gången på länge. Tallriken 

med flingor stor kvar orörd framför henne. Hon skyndade sig att 

äta upp, drog åt sig morotskakan hon bakat till fikapausen på jobbet 

och gick sedan snabbt ut till tamburen där hon hastigt tog på 

sig sin jacka och slank ut genom ytterdörren. Väl utomhus andades 

hon lättad in den ännu friska morgonluften. Huvudvärken hade 

inte gått över. Men, tänkte hon, det gör den säkert när jag cyklar till 

jobbet. Hon låste upp sin cykel och trampade iväg, log när några 

svarta fåglar flaxade förbi ovanför hennes huvud. Efter ungefär tio 

minuters cyklande var hon tvungen att stanna till på grund av rött 

ljus. Huvudvärken blev värre när hon stod stilla. Hon blundade 

igen. 

“Mamma”, sa Lina hastigt när hon klev in genom ytterdörren. “Jag 

har fått ett brev jag ska ge till dig. Det är från min lärare.” Hon tittade 

på sin mamma och reflekterade över hur lite hon hade åldrats 

de senaste åren. Den enda tyckte Lina, var att hon hade lite mer 

89

ynkor kring ögonen och en aning slappare hållning. Nu när Lina 

kom hem med en ny lapp från en lärare, fem år efter den första, 

ryckte Gun till och stirrade lätt förtvivlat på kuvertet som såg noga 

förseglat ut. 

“Jag tror det var till pappa också”, var allt Lina sa innan hon 

sprang upp till sitt rum. Väl inne i det la hon först ut lite fågelmat 

utanför fönstret, sedan tömde hon ut innehållet från sin väska på 

sängen, en procedur hon gjorde varje dag och letade snabbt fram 

ett block märkt “Observeringar”. Med raska steg gick hon fram till 

sin bokhylla och tog ut en av fem pärmar som också var märkta 

med ordet “Observeringar”. Sedan öppnade hon sitt block, rev ut 

en fullskriven sida och satte snabbt in den längs bak i pärmen. Hon 

skummade igenom texten och nickade ibland på grund av något 

hon skrivit. Det hon planerade att fylla alla sina pärmar med var 

anteckningar hon gjort sedan en tid tillbaka. De innehöll tankar 

om varför man borde undvika all mänsklig kontakt förutom den 

absolut nödvändiga, teorier om varför ensamheten är det enda 

rätta tillståndet och beskrivningar av situationer där människor var 

inblandade som hon observerade, vilket titlarna angav. Antagligen 

skulle hon fortsätta föra sina anteckningar då hon fann det både intressant 

och underhållande. En av de fem pärmarna är snart fyllda 

och, tänkte hon, jag har ändå bara gjort det här i ett halvår! Snart 

skulle hon få börja med den andra. Ett plötsligt ljud utanför fönstret 

fick henne att rycka till en aning, men sen upptäckte hon att 

det bara var några korpar som satt utanför hennes fönster och åt 

av maten hon gett dem. De flaxade lite mot henne som i tack. Hon 

log mot dem. 

”Jag förstår inte varför ni är så ogillade”, sa hon högt. 

Precis när hon hade satt sig ner för att plikttroget göra sina läxor 

hörde hon ett vrål från nedervåningen. Det var hennes pappa som 

antagligen hade läst lappen. Hon förstod att det gällde en uppsats 

hon skrivit och antog att de skulle gå på möte om henne igen, vilket 

hon såg som ett perfekt tillfälle att observera ännu en ny situation. 

“Lina, det är maat!” ropade hennes pappa efter en liten stund. Även 

den här gången sa ingen av dem ett ord om lappen de fått ta emot. 

Efter middagen erbjöd Lina sig att diska, vilket hennes föräldrar för- 

90

vånat tackade ja till. När hon tappade upp vatten i diskhon passade 

hon på att kolla på lappen som låg kvarglömd på fönsterbrädan. 

“Klockan sex imorgon kväll alltså”, sa hon till sig själv. Under tiden 

hon diskade kom hennes pappa in med snabba steg och tog 

kuvertet från fönstret. Han nickade åt något han tänkte och log 

hastigt mot henne när han gick ut igen. 

Följande kväll när hennes föräldrar hade kört iväg skrev hon en 

lapp som hon la på köksbordet “Jag är ute och cyklar en runda” 

ifall de kom hem före henne, låste dörren till sitt rum och cyklade 

sedan efter dem till skolan. 

Framme vid skolan märkte hon att hennes lärare förutseende 

nog hade lagt en matta mellan ytterdörrarna så att Gun och Glen 

kunde komma in utan problem, vilket i sin tur gjorde det lätt för 

henne att slinka in utan att märkas. Hon bestämde sig för att anteckna 

det samtidigt som hon försiktigt smög sig framåt genom korridorerna 

mot lärarrummet. Hon ställde sig bakom en rad med 

skåp som var precis utanför. Dörren stod öppen på vid gavel och 

hon hörde hur de fortfarande satt och småpratade utan att ännu 

ha kommit till saken. Hon drog fram block och penna och började 

snabbt anteckna: ”Min lärare är godtrogen. Lämnar t.ex. dörren till 

skolan öppen på kvällen. Vem som helst skulle kunna gå in nu! Och 

de har svårt att komma till saken när det gäller så kallade jobbiga 

ämnen.” Hon hörde hur hennes lärare harklade sig på sättet som 

han alltid gjorde i klassrummet när det gällde dåliga nyheter. 

“Hur mår er dotter egentligen?” frågade han med oroligt men 

samtidigt artigt tonfall. “Jag förstår henne inte riktigt. Er Lina är så 

duktig ska ni veta, men uppsatsen hon lämnade in! Den är… Ja jag 

vet inte ens vad jag ska säga!” Lina suckade tyst för sig själv när hon 

hörde honom nämna uppsatsen. Så förutsägbara de var. 

“Nähä?” sa hennes pappa. 

“Lina mår bra”, sa hennes mamma. 

“Läs det här”, sa läraren och Lina hörde hur papper sköts fram 

över ett bord. 

“Herregud!” utbrast hennes mamma efter ett par minuter. “ 

“Därför är människan menad att vara en ensam varelse!? Vad är det här! 

Vad har hon skrivit egentligen?” sa Glen som snabbt blev ifylld av Gun. 

9

“Vad är det för uppgift ni har gett henne?” 

“De skulle skriva en uppsats på fem sidor om valfritt ämne…” 

“Ni kanske borde ge dem lite striktare linjer!” 

Hennes lärare ignorerade uttalandet och ställde samma fråga 

han ställt från början. 

“Hon har alltid trivts med att vara ensam,” sa hennes mamma 

halvt motvilligt efter en stunds tystnad. “Vi… Vi känner knappt vår 

egen dotter!” 

“Ibland tittar hon konstigt på oss”, tillade hennes pappa. “Vi har 

slutat försöka förstå.” 

”De diskuterade en liten stund utan att riktigt komma fram till 

något”, skrev Lina där hon fortfarande stod bakom skåpen. 

“Det är nog bara en tonårsgrej”, sa hennes mamma slutligen. 

“Ni borde inte ta henne till en psykolog då?“ föreslog läraren. 

“Uppsatsen är ju så...” 

“Nej, det tror vi inte”, sa Gun. “Vi har diskuterat det förut men…” 

“Det är nog bara en tonårsgrej” upprepade Glen avrundande. 

“Hon får Väl Godkänd för uppsatsen förresten. Den är välskriven 

men själva ämnet tar tyvärr ner den.” sa läraren som i förbigående. 

Lina hörde hur stolar skrapade mot golv och hur de artigt sa hejdå 

till varandra. Sedan gick hennes föräldrar skyndsamt därifrån 

och hon uppfattade svagt att de fortfarande pratade om henne. Så 

fånigt av dem, tänkte hon och fortsatte att anteckna en stund till. 

När hon kände sig klar gick hon ut till cykeln och tog sig hem i 

maklig takt. Hon hörde hur några korpar kraxade någonstans långt 

borta och log vid det välbekanta ljudet. 

Ljudet av biltutor fick Lina att vakna till. Hon ruskade på sig, hoppade 

kvickt på cykeln och trampade sig snabbt fram över övergångsstället. 

Hon var sen till jobbet nu. Varför hon börjat tänka på sina 

föräldrar visste hon inte. Det var längesedan hon hade sänt dem 

ens en tanke. Huvudvärken reflekterade hon inte så mycket över 

längre, hon hade redan vant sig vid den. Hon började nynna på en 

melodi för att bli av med tankarna på sina föräldrar och stirrade 

stint framför sig när hon cyklade förbi en grupp tonåringar som 

tycktes syna henne uppifrån och ner. 

9

Som nybliven trettioåring hade Lina en lägenhet, ett anonymt jobb 

på ett lager i en sportbutik, ingen man eller barn men fiskar och sin 

hund Hugo som sällskap. 

Hon brukade studera sina arbetskamrater under fikapausen. De 

visste ingenting om hennes planer. Hon skulle bort från allt tillslut. 

Just denhär dagen hade hon bakat en morotskaka, då det var 

hennes tur att stå för fikat. Ibland glömde de andra bort att det var 

hennes tur och tog med sig något ändå. Hennes arbetskamrater 

tänkte inte på det, men denna dag var kakan extra saftig och god. 

De tackade henne knappt. Någon enstaka nickade åt henne, men 

de flesta såg förbi henne. 

På väg hem tittade hon på några lappar hon hade satt upp för 

ett par dagar sedan. ”Loppmarknad på lördag klockan 0 till ” 

stod det på dem. Den skulle hållas på bakgården till lägenhetsområdet 

hon bodde i. Trots att hon inte tyckte om det hoppades Lina 

denna enda gång att många skulle komma så att hon blev av med 

så mycket som möjligt. Hemma skrev hon en lista på saker hon behövde 

behålla och en lista på det hon skulle fullborda dagen efter 

loppmarknaden 

– Få ihop pengar så att skulder kan betalas av 

– Sälj allt du inte behöver 

– Ordna en slutdestination och färdmedel 

dit. - Förbered avresan noga! Var säker på att 

slutdestinationen kommer funka långsiktigt! 

– Ordna med livsmedel på platsen. Odla bl.a. grönsaker 

– Anmäl att nuvarande bostad ska säljas 

– Kapa av kontaktband med eventuella släktingar 

Efter att ha skrivit ner listan tittade hon länge på den. Var hon verkligen 

redo? Det kändes så. Hur många punkter var avklarade? En 

9

liten stuga långt inne i en enslig skog var ordnad och även en cykel 

med kärra för resan. Där skulle hon få plats med allt hon behövde. 

Mycket hade hon redan varit i väg med. Det tog henne tre timmar 

att cykla dit med fullastad cykel efter att ha åkt tåg i två, men hon 

var envis nog för att ta sig fram och tillbaka under loppet av en dag. 

Det var inte meningen att någon skulle se vart hon tog vägen och 

bad därför inte om hjälp. Fast vem skulle hon fråga? Hon kände 

ingen och det var inte många som fäste blicken på henne en längre 

stund. I alla år hade det känts som om hon varit lite otydlig i kanterna 

för sin omgivning förutom för de som var släkt med eller de 

som rörde vid henne. Bara en klapp på axeln eller en kram gjorde 

henne mer närvarande. Ögonkontakt var något som också fångade 

upp henne. 

Dagen för loppmarknaden sminkade sig Lina för ovanlighetens 

skull. Hon klev upp tidigt och ordnade på bästa sätt med bord och 

saker som en spegel, vaser i olika färger och former, tavlor, porslin 

och mycket mera. Redan vid tio var det över dussintalet personer 

där. Många av dem hittade snabbt saker de kunde tänka sig att 

köpa, däremot var det svårare att hitta försäljerskan. Genom åren 

hade hon lärt sig att göra sig mindre än hon var och omärkligt smyga 

omkring med sin penna och block i handen för att anteckna allt 

hon såg. Nu, där hon stod bakom borden var hon ihopsjunken på 

sitt vanliga vis med en studerande, avståndstagande blick på människorna 

som girigt tog på hennes saker. Hon såg inte direkt ut att 

vilja ha kontakt med någon men sminket gjorde henne i alla fall lite 

lättare att lägga märke till. 

“Lina? Är det du?” 

En kvinna som liknade någon hon en gång kallat mamma stod 

framför henne. Hennes proppfulla famn med böcker, en vas och 

andra saker gjorde att hon inte kunde sträcka sig fram över bordet 

för att stryka sin dotter på armen som hon annars hade önskat. 

Kvinnan hade ett utryck av förvåning blandat med oro och glädje i 

sitt ansikte. Lina bara tittade på henne. 

“Hur mår du? Vad gör du? Jag har inte sett dig på så länge. Vi har 

varit så oroliga för dig, jag och pappa!” 

9

“Mamma” sa Lina som om hon smakade på ett namn hon inte tagit 

i sin mun på länge. “Vad gör du här?” var allt hon kunde säga. 

“Kan vi inte talas vid en stund inne hos dig? På lappen stod det att 

loppmarknaden var över vid två. Om det passar kan jag komma då!” 

Lina tvekade, men ryckte slutligen på axlarna eftersom andra 

kunder pockade på hennes uppmärksamhet med händerna fulla 

av pengar som skulle byta hand och saker de skulle bära med sig 

hem. Hennes mamma log och gav henne femtio kronor för mycket 

i betalning för det hon skulle köpa. “Bra!” 

När klockan var ett par minuter i två stod hennes mamma och 

väntade vid porten in till gården. Hon såg på hur hennes dotter log 

stelt mot kunder samtidigt som hon plockade ihop bord som blivit 

tomma. 

“Vill du ha hjälp?” sa Gun. 

Lina ryckte på axlarna åt henne igen. 

“Jag hjälper dig”, sa hon och började plocka med några tidningar 

och ett par glas som fanns kvar och la dem på ett litet bord. Lina 

låtsades som ingenting, kastade ibland avvaktande blickar mot sin 

mamma men sa inget. Efter ett par minuter fanns det inga andra 

kvar på gården förutom en katt som väntade på att få bli insläppt. 

De gick under tystnad upp och ner för trapporna till Linas lägenhet, 

släpande på bord och tankar. 

“Jag ska ha kaffe”, sa Lina korthugget. “Du kan få om du vill. Jag 

har en morotskaka jag tänkte äta. Den blev över från fikat på jobbet 

i förrgår.” 

Gun nickade och såg sig omkring i rummet. Det var tomt på sånär 

som på en hög med svarta pärmar som låg mitt på golvet bredvid 

två stora kuddar. Väggarna var vita med märken efter tavlor och 

planscher. 

“Ska du flytta?” ropade Gun ut mot vad hon antog var köket. 

“Ja, långt bort. Jag har inte plats för alla grejer dit jag ska.” svarade 

Lina, som snart kom tillbaka med ett par omaka muggar rykande 

kaffe och två lika omaka assietter med kaka på. De satte sig ner på 

varsin kudde efter en åtbörd från Lina och tittade sedan på varandra, 

försiktigt smuttande på det varma kaffet. Hon såg att hennes 

mamma hade åldrats betydligt sen hon flyttat hemifrån. Det var väl 

9

på grund av tiden, tänkte hon, det kan inte ha berott på mig i alla 

fall. När jag var liten blev det inga gråa hårstrån… 

“Vi har varit så oroliga för dig”, sa Gun igen. “Vart har du varit? 

Du bara försvann! Vi visste ju att du skulle flytta ifrån oss en dag, 

men att bara försvinna sådär! Vad har du haft för dig?” Nu, utan alla 

saker i sin famn sträckte hon fram sin hand mot Lina som ryggade 

tillbaka. 

“Jag flyttade hit”, sa hon enkelt, och tittade med rynkad panna 

på sin mammas fortfarande framsträckta hand. “Jag vet inte vad 

mer jag kan säga.” 

“Varför har du inte sagt något? Vi har letat efter dig så gott vi har 

kunnat. Förstår du hur glad Glen kommer bli när jag berättar det 

här för honom? Vi har bara kunnat drömma om ett tecken på liv 

från dig… och så hittade jag dig av en slump!” 

“Jag vet inte... Jag... Jag har jobbat på ett lager på Stadium här i 

stan i princip ända sedan jag kom hit. Men vi kan inte träffas mer. 

Jag flyttar imorgon.” 

“Men pappa då? Och jag? Vi vill ju träffa dig. Du får inte försvinna 

ifrån oss igen! Vart ska du flytta?” Gun hasplade ur sig så 

mycket hon kunde komma på att säga för att få svar på något alls. 

De gamla instinkterna när det gällde dottern hade kommit tillbaka. 

Ställ tusen frågor och få ett halvt svar tillbaka. 

“Det spelar ingen roll för er vart jag ska flytta.” 

“Det är klart att det spelar roll! Vad tror du att vi är för föräldrar 

egentligen?!” 

“Äsch. Ni har klarat er utan mig i tio år, varför skulle ni inte klara 

er resten av livet? Var inte så pjoskig. Jag vill vara ensam, det har ni 

ju själva alltid sagt.” 

“Vad menar du med det? Snälla, gör inte såhär…” 

De tittade på varandra en stund utan att säga något. Gun såg bedjande 

på sin dotter. Varför ville hon inte umgås med dem? Känna 

dem? Visst hade de kanske bidragit till hennes ensamhet genom 

att inte arbeta mer för att få henne att träffa fler ungdomar i hennes 

ålder eller prata med en psykolog eller ja, vad som helst. Deras 

halvhjärtade kraftansträngningar och mindre bra sätt att hantera 

kriser hade antagligen varit en dålig miljö för den fundersamma 

9

Lina som redan som liten varit nyfiken på allt och frågat varför 

människor gjorde eller inte gjorde som de gjorde. 

“Var kakan god?” frågade Lina till sist. Hon ville bli av med sin 

mamma, kände sig obekväm. Hon behövde packa ihop det sista så 

hon kunde ge sig av så fort som möjligt nästa morgon. 

“Javisst, du är ju riktigt duktig på att baka! Men, du kan väl vänta 

med att åka i alla fall? Pappa vill träffa dig, det vet jag. Jag kan ta 

med honom hit imorgon! Du kan väl vänta en dag med att åka?” 

“Mamma”, sa Lina bestämt och reste sig upp “Jag har saker att 

ordna med. Det är jag säker på att du förstår. Det blir lätt så när 

man ska flytta.” 

“Men du väntar tills i övermorgon? Pappa och jag kommer hit 

imorgon vid lunchtid. Söndagsmiddag, det blir väl trevligt?” 

Lina svarade inte. De gick ut till tamburen där Gun hade fått 

lämna sin jacka på golvet, då klädhängaren såldes för tjugo kronor 

till en ung kille på loppmarknaden. 

“Hejdå då”, sa Lina till sin mamma för sista gången i sitt liv. 

“Hejdå, vi ses imorgon” svarade Gun och kastade sig över henne 

i en förtvivlad kram. Lina stelnade till vid berörningen. “Vad har du 

varit med om flicka lilla”, mumlade Gun i hennes öra, “Du måste 

prata med mig. Snälla. Jag vet att vi inte har varit de bästa av föräldrar, 

men det är inte ett lätt jobb. Och du…” 

Lina lösgjorde sig ur kramen och backade undan ett par steg. 

“Det är ingen fara. Jag gör det jag vill, det vet du.” 

Gun tittade på henne utan att säga något och vände sig slutligen 

mot dörren för att gå. Där, på insidan av dörren hängde lappen 

med punkterna om hur man skulle göra för att försvinna. Hon tittade 

på den, blinkade flera gånger och höll på att vända sig om 

igen när Lina sträckte sig fram, förbi sin mamma och öppnade dörren. 

Hennes mamma gick långsamt ut och tittade sedan tillbaka på 

sin dotter och fick nästan dörren på näsan när den smälldes igen 

framför henne och reglades från insidan. 

Genom titthållet i dörren kunde Lina se att hennes mamma stod 

kvar ungefär i tjugo minuter, innan hon slutligen tårögd gick därifrån. 

Hon antog att listan hade sagt det hon själv inte hade kunnat 

yttra. Hon hade aldrig formulerat för sig själv varför hon tänkte 

97

försvinna, det kändes bara som att hon behövde lämna alla andra 

bakom sig. De sa henne ändå ingenting. Däremot var det där hennes 

eget problem låg, för hon tyckte själv att alla borde säga vad de 

kände och tyckte istället för att försöka visa med olika tecken. Att 

hon själv inte kunde formulera vad det var hon höll på med, annat 

än genom sitt förakt för flockdjurstendenserna de övriga människorna 

som hon träffat på hade, tyckte hon var en brist i sig själv. Det 

tog emot att säga till sin mamma att det var hon som var problemet, 

hon och pappan, att allt var deras fel, att det var de som var grunden 

till hennes avsmak. Hon ville inte känna så och visste inte ens 

att det var så hon kände, för varje gång frön till dessa tankar dök 

upp började hon bläddra i sina pärmar, skriva på något nytt eller 

leka lite med Hugo. 

“Hon borde fatta nu när hon har sett listan, eller hur?” hon kastade 

ut frågan till sig själv. Hennes hund gnydde nyvaket till svar från 

sovrummet. Lina ruskade på sig. Värken i huvudet började mola 

igen. “Nu har jag klippt av alla band som finns. Det känns…” 

Nästa morgon begav sig Lina iväg till tåget cyklande med flera påsar 

på handtagen, en överfull ryggsäck på ryggen och en låda på 

pakethållaren. Hugo sprang bredvid, så hon fick trampa sig fram 

långsamt för att han inte skulle bli trött. Visserligen var packningen 

så tung att hon inte hade orkat cykla fortare än han klarade av att 

springa. Hennes cykelkorg var tom sånär som på en vattenflaska och 

en filt. Om Hugo skulle bli allt för trött skulle han få sitta i den. 

Prick klockan ett plingade det på dörren till hennes före detta lägenhet. 

Föräldrarna bankade och ropade genom brevinkastet. De 

ringde fastighetsskötaren. Det enda som fanns kvar i lägenheten 

var en liten lapp med sex avbockade punkter. Redan någon vecka 

senare flyttade en äldre dam in i lägenheten och därmed var hela 

den affären avklarad. 

Framme vid sin stuga lastade Lina snabbt av cykeln, tog med 

sig Hugo in i stugan och lade sig sedan ner på sin nya säng, 

blundade. 

“Äntligen”, sa hon tyst för sig själv. “Äntligen är det klart.” 

Efter en liten stund somnade hon och drömde om ensamhet på 

98

ett sätt hon aldrig hade varit med om tidigare. Bild efter bild kom 

och gick. Ensam på skolgården, pratande med korparna och skolkamrater 

som skrattande sprang omkring. En vacker sångröst som 

aldrig tycktes bli hörd. Glittrande pokaler vunna efter åtskilliga 

idrottstävlingar, med medaljer i handen i ett prydligt rum. Skärsår 

på armarna. Stela leenden. Ett humör som aldrig tycktes dala trots 

den påtagliga ensamheten. Ögon som blev mer och mer avståndstagande. 

Och korparna som blev fler och fler vid hennes fötter. De 

hackade på hennes ben, trodde de var larver. De gick igenom dem. 

Hon bleknade bort, fanns inte. Inte ens för korparna. 

Lina vaknade svettig, skakande. Hon såg på sina händer. De var 

så bleka. Nästan genomskinliga. Man kunde se flera blodådersystem 

som grenade ut sig för att bli mindre och mindre och slutligen 

upphöra någonstans i djupet av kroppen. Vart var hon? Just det ja, 

i stugan. Huvudvärken var där igen. Hon lyssnade efter Hugo. Han 

låg vid hennes fötter hörde hon, men kände inte hans värme. Hon 

kände inte sina ben. 

“Hugo, vad är det för fel på mig? Jag kan knappt röra på mig…” 

hon såg sig om efter sina pärmar och fann dem turligt nog inom 

armlängds avstånd från sängen. Hon släpade upp dem en efter en. 

De var så tjocka, så tunga. Fingrar öppnade dem ryckigt, ögonen 

såg knappt orden som så omsorgsfullt hade skrivits ner. 

Hugo kom upp och lade sig bredvid henne, över pärmarna. Han 

tittade på henne med sina bruna hundögon. 

“Det är det enda som är sant”, sa Lina efter en stund till honom 

och kliade honom långsamt vid öronen. “Du är människans bästa 

vän. Det hade de rätt i, de där andra. Du stannar väl hos mig i alla 

fall?” Hugo makade sig lite närmre och blundade sedan. De somnade 

tillsammans utan drömmar. 

Morgonen efter gjorde hon ingenting. Hon tittade mest på den 

lilla biten som var kvar av morotskakan, försökte skriva ner något i 

ett nästan tomt block, men lyckades inte få fram ens en liten tanke. 

Såhär såg hennes dagar ut i två veckor framöver. Sittande vid sitt 

skrivbord, med muggen kaffe och kakan på assietten framför sig 

och med pennan i handen utan att ett ord kunde frambringas. 

99

Hugo skällde mot henne. 

“Vad? Ska vi gå ut?” 

Han gläfste. 

För första gången i sitt liv fick Hugo vara utan koppel när de var ute 

och gick. Han sprang omkring, nosade på allt han såg och viftade 

energiskt med sin lilla svans. Lina log åt honom. Plötsligt verkade 

han känna en spännande doft i luften för han sprang iväg som ett 

skott. Hon ropade efter honom att komma tillbaka. 

Den kvällen grät hon för första gången på flera år. Hon ropade 

morgon, middag, kväll i flera dagar, men han kom inte tillbaka. 

“Jag saknar…” Lina visste inte vad hon skulle ta vägen längre. 

Visste inte vad hon saknade. Hugo var borta. Allt och alla var borta. 

Hon kände sig instängd i sin lilla stuga mitt i ingenstans och gick 

därför ut för att se på den blå himlen. Men hon kunde knappt 

urskilja den. Skogens granar runt omkring tycktes vilja falla över 

henne, kväva henne. Hon snurrade runt, runt, såg ett spår av solen 

någonstans ifrån, visste inte hur mycket klockan var, visste inte vad 

som var norr och söder. Plötsligt trillade hon. Föll, föll ner. 

Länge bara låg hon där med ansiktet mot marken och andades. 

“Jaha“, sa hon in i mossan där hon låg. “Vad gör jag nu? Ska jag 

dö här och nu? Är det det min omgivning försöker säga mig. Att 

tiden är inne för det också?” Lina vände långsamt på sig men låg 

kvar. 

Hon kunde knappt se åt sina pärmar med anteckningar inne 

i huset, ännu mindre åt sin penna nu när hon inte kunde skriva 

något. De ville inte längre ge Lina det hon behövde. Orden där i 

skrek åt henne. 

”Du är helt ensam, ingen förstår dig, du är så fel. FEL. Föraktad 

på jobbet, du äcklar dina grannar. Du...” 

”SLUTA!” skrek hon rakt ut i luften där hon låg. ”SLUTA!” 

Orden började lysa, upp ur sidorna och blända henne från insidan 

av huset. 

”Ensam. Föraktad, du är så ilsken, avundsjuk, missanpassad, inte 

omtyckt av någon, ensam, ensam… E n s a m.” 

”NEJ! Jag...” Dessa oskrivna underliggande ord flöt upp till ytan 

men hon vägrade kännas vid dem. Hennes händer, armar var för 

00

kraftlösa för att kunna öppna pärmarna som tycktes kunna ta sig 

ut ur huset till henne på alldeles egen hand. Hon hade velat lugna 

sig med att se sina egna rätta och sanna ord. Det dunkade i hennes 

huvud igen. Sidorna satt som klistrade mot varandra. De skrattade 

åt henne. Lina kände det som att mossa började växa på hennes 

rygg. Som att träden, växtligheten kröp närmre och slog rot igenom 

henne. Ögonen blev svarta. De avspeglade inte längre något annat 

än korparna som flög närmre och närmre för att tillslut slå sig ner 

på henne, stadigt med klorna djupt inkörda i hennes kropp. Hon 

hade inget kvar. Inte ens sin hund. Inte ens människorna, de hon 

känt en sådan avsmak inför så länge... Nu saknade hon dem. Trots 

att de inte såg henne ville hon ha någon hos sig nu. Någon hon 

kunde analysera, någon hon kunde racka ner på i sina tankar. Inte 

ens det kunde hon. Ingen visste var hon var, ingen kunde nå henne 

och hon hade inte ork nog att ta sig därifrån. Det enda hon visste 

var hur man tynade bort och det var precis vad hon höll på att göra 

nu. 

0

John Nilsson 

ett urval av färdiga texter, 

signerat; john-axel nIlSSon 

”Jag har hört att man kan köpa sex där borta” 

– FärSka prInzen. 

103

104

lIljeFötter 

Jag går genom stan på liljefötter en morgon då alla lyssnar efter 

revolution. 

Intrycken gör sin rutin och uttrycken underhåller med säkra 

kort. Sjukdom lossnar och omhändertas. Persilja rycks mellan kullerstenarna 

– sinnet sansas och erfarenheten ansas för en ny uppsättning 

timmar. 

Statyer tuggar sönder tänderna och monument knackar isen av 

sin oskuld. 

Jag drar barnet ur kinderna och försöker tänka på något annat; 

Vad sa du? 

För när himmel och helvete knullar med varandra och jag vaggas 

till medvetande – från handling till väntande, berättar ungdomen 

om vilsevägar jag inte behöver leta efter. 

Och när jag går genom stan, moturs genom berättelsen, slår de 

sovande tärningar över barnet – och jag får svälja min sång och 

tälja nya vapen. 

Mitt bokslut sliter i sömmarna, sliter upp och tränger igenom 

när jag går förbi. 

Ridån lossnar och jag klär mina ord efter vad jag vill säja men 

att lyssna är teater – att prata är film, och jag skrapar fram dagens 

fingeravtryck ur gammal hud och samtidsflisor. 

Det är en morgon som många andra – och jag har ingenting att 

berätta om idag. 

Står jag för nära i vår relation för att uppskatta dina sidor, eller 

börjar jag förstå dig? 

Ställer jag för många frågor med mina svar, eller måste jag vända 

105

mig utför och rinna längs med samma sidospår för att möta dig 

över diskussion? 

Sista spiken sätts i mina brinnande byggnader och fingrarna spelar 

över ett beslut, fotfast i sitt allt och sönderväxt i rikedom. 

För någonting har sagts, men ingen lyssnade och nu väntar alla 

på sin tur att invända. 

Historieböckerna stammar fram ett mellanting med frusen dialekt, 

bläddrar bland gudar och rättar stavfel i skapelsen. 

Någonting har gjorts, fastställer jag för en stund och fortsätter; 

men vi står nog för nära. Och alla går åt sitt håll – på liljefötter en 

morgon då jag lyssnar efter revolution. 

Mina åsikter lossnar, strängas och stäms. Jag spelas. 

106

Skåne I SchackSpelSFärg 

Poeten snyftar mot min pappersaxel och snyter ut dikt 

– när jag går in och gör mina adjö 

Pianot sätter håret i knut och spelar anonymt. 

Hennes tänder tuggar instrumentalt efter motstånd 

– tuggar cancern till dialekt, lättsmält 

som någon sanning jag nickat åt när ingen såg. 

Hon tycker inte om att bli berättad och spyr mjölk 

med händerna i fickorna bredvid en rasande central, i kö 

till vad dom än gör - dom som har kommit fram. 

Skåne flagnar ur gul och de nya gruvorna har inte mina ärr. 

107

& 

Jag förbereder min humor för ett Skåne i kuliss 

– idag har jag ätit och knullat. 

Förändring var en förkortning, gruvans ryggslut och för enkelt. 

Med lister runt stenfickor och tapeter bakom berg 

– ligger Skåne i schackspelsfärg 

och jag har inte frågat någon efter cigaretter sedan dess. 

Kontor ligger i lera och radion har slutat sända 

och när det liknar kol bär jag in fågeln. 

För arbetet bär inte sången lika försiktigt som vägran. 

Ingen av dom hade någonsin sett en så försiktig alkoholist. 

108

& 

Med väggar på begreppet nykter och ett Skåne på spik 

– knyts jag kring rötter att ifrågasätta. 

Hemkär med händerna i fickorna, när ekot inte har något att berätta 

bryts jag under mina fötter som bär bur 

– yr av förstånd och industri med någonting som växer, 

växer med en underlig aptit. 

Är du dansant nog att gömma dig i närheten 

efter att dina törnrosor tröttnat och hantverket kallnat? 

Att bli allvarsam igen efter att händerna mognat och du måste 

hantera det? Då är jag publik. 

109

tvekSam I UrSlam 

Jag står utanför dörren, som jag kommer ihåg mig, och försöker 

skaka av poeterna som klättrar längs upp ryggen. Sländor slår mot 

stadsväggarna och förgrenas efter uppmärksamhet, men det liknar 

en jungfrufödsel bland andra. Jag står först i kön precis som alla 

andra. 

Jag behärskas, och bär nu berg med gammalt tålamod. Jag bär ut 

mina döda med litterärt lugn och bär in de levande på rutin. 

Jag droppar från låsta andrum mot nästa botten – mot nästa 

diktjag efter tillåtna sinneslag, för att stelna över stunden och slutas 

i lyckan, men griper febrilt efter något handfast innan poeterna 

tränger igenom. 

Dörrhandtaget. Och jag öppnar för trasiga marionetter med 

döda argument – trötta på striden och törstiga på kaffe. För blå 

minnen och mediokra, bläcknariga funderingar som måste vänta 

in samtiden. För poeter som konverterat till arbetet och sett förbi 

sina sländor. 

Och jag går in, medan staden korslägger benen, bryter upp i 

abstrakt mening och brinner ut i bakgator. 

Jag går in till ett formellt kaos av film, bild satt i trög och kornig 

rörelse – och suckar med vitsminkad övertygelse; ”Livet”, och river 

mina sidor in på mittuppslaget och stänger dörren. 

Av allt som måste läsas är detta inte rummet att börja med. Av allt 

som måste bindas är befrielse bara början och inte vidare läsvärd. 

Jag är här med vad jag vet mig tro, svältfödd på ironi denna av alla 

mina förmiddagar. 

För när det skrivits färdigt och Sofisterna har bestämt sig är jag 

110

anteckningar, och vad jag tror mig veta är association. 

Men kom jag verkligen hit för att kunna återgå lite mer tillfreds, 

lugn på nålar mellan avhandlingar och mellan mänskligt? Mellan 

segment dragna baklänges genom korridoren som solglas mot 

sand, eller har jag varit tillfreds, men med ett allt för stort perspektiv 

för att komma hit och låta mig luras? 

Låta mig tänkas? 

För jag har börjat få nog. Jag har börjat behärskas. Jag har varit 

tveksam sedan urslam, klockan har slagit II. och jag har inte andetagen 

till detta. Det är ett dåligt mynt jag inte har råd med. Så 

skriv mig läsvärd, denna av alla mina förmiddagar. 

111

notan 

Och det börjar med ett citat. Hon tittar runt axeln som svar. Han 

har inte rösten till det han säjer och inte uttalet till vad han menar. 

Han fäller träd och vill att jag ska lyssna efter hans tystnad. Jag har 

aldrig träffat någon med så mycket skog omkring sig. En komiker 

omkring oss. En tiggare mellan endorfiner, över bron med klibbiga 

lakan. Han sitter i hög hatt och tennisshorts. Hon har röd klänning 

och röker billiga cigaretter. Bakgården står på tå och lutar 

ner, stuprännor ramar in dom och han fortsätter. Servitören funderar 

över efterkrigstid och globalisering och ställer fram drickat. 

Flaskorna speglar scenen grumligt; Jag sitter vid mitt bord som en 

glömd förebild i kiosklitteratur och ritar trappor i mina anteckningar. 

Servitören går tillbaka i tankar. Hon doppar cigarettfiltret 

i öl och drar en tändsticka medan han häller upp flaskorna i glas 

och fortsätter. År 9 0 hade jag varit sent ute men i tid, nu hade det 

varit dålig smak, som hög hatt till tennisshorts; att tigga med ursäktande 

panik, att försiktigt kräva; Om detta ska det berättas… 

Jag har bara håret kvar av då, men tror också att jag har lärt mig 

något som inte växer. Hemma då var i ett badkar i vårt hus, under 

en uppblåsbar jordglob och fallfärdigt kakel. Kungaparet hängde i 

en ram över toalettstolen och whiskeyglaset guppade i badvattnet. 

Jag spottade snus i vattnet och vände sida i det jag läste medan 

husets andra gäster drack snaps, hängde upp trasmattor över väggarna 

och bakade bröd. Radiokanalen sände från ett par minuters 

promenad. Jag har bara håret kvar av vad som sagts och spelats, 

men jag minns att vi brukade sitta och lyssna, och titta runt axeln 

med andra svar än vad hon har. 

Vi fick besök av en man i vildvuxet skägg satt i knut och stop- 

112

pat innanför skjortan, som brukade prata om ett enkelt äktenskap. 

Han återkom som efter schema, med ett öga som fått betala hans 

spelskulder och ett öga i snapsskåpet ovanför vårt köksbord – och 

trots flaskan kunde mannen prata om sig själv utan att trilla över 

nostalgi. Han kunde gå från brännskadade testiklar och dåligt samvete 

till skånska järnvägen och fria viljan innan jag hunnit stänga 

av radion och sätta mig ner. Jag tror att jag har lärt mig mycket av 

honom, och jag hoppas att det inte växer. 

Hon har röd klänning och röker billiga cigaretter när bakgården 

avbryter mig. Dylans munspel tog aldrig slut och år senare sitter 

hon kvar men med glasögon. Under stuprännorna har man satt 

upp nät så att fåglarna inte ska komma till att tigga, och när jag 

spottar snus och vänder sida i det jag skriver, har vinden hittat in 

genom grindarna och hon drar håret bakom öronen. Jag blir irriterad 

och vänder tillbaka i boken. Han fortsätter och servitören kommer 

med notan. Efter krig finns bara symbolik, och notan. Dom 

säjer att man inte kan skriva utan henne. Jag tittar mig runt axeln. 

Nu har jag en röd klänning på mig när jag skriver, gatubelysning 

står körd genom parkettgolvet när jag gör det hemma och gamla 

hem sliter upp bakgården när jag gör det här. När så många sitter 

i röd klänning måste man välja och vi är ett val som alla andra. Jag 

kan också fortsätta. Jag kan också berätta, och det börjar med ett 

citat; ”Jag dricker öl och blir avslagen”. 

113

arkIvet 

I 

I mitt rum står ett gammalt arkiv, från vägg till vägg och högt nog 

att taket lutar sig mot det då hon som bor ovanför går över de 

bräckliga bräder som gör golvet. Det stod här när jag flyttade in, 

men jag har inte haft någon användning för det. Lådorna är låsta 

och nyckeln är borta. 

Jag har slutat undra över det. Det småsjunger för mig, folkvisor 

på orörda instrument, och åtminstone ger det karaktär åt mitt rum, 

som för övrigt verkar obrytt om min trivsel. 

Numera har jag en hel konsert i huvudet, men jag gör nog bäst i 

att inte undra. Jag är som jag kommer ihåg mig och jag gör mig bäst 

tystlåten. Jag såg bättre ut innan jag tappade mitt hår. Jag pratade 

mer innan jag kom hit, skrev fler brev än vad jag postade och var 

inte lika bunden till var jag befann mig någonstans – men här har 

jag det bra och jag behöver inga fler nycklar. 

Idag vaknar jag som jag alltid gör, med poeterna i koppel som 

jag stramar åt när dom skriker, och jag kastar dom ett adjektiv när 

dom skriver. 

Det sägs att insikt inte kommer utan total världslig uppoffring, 

men jag brukar unna mig en whiskey om morgnarna. För det dom 

kallar nirvana har jag besökt, men jag var tvungen att kissa. Den där 

lyckan har jag varit med om, men jag tyckte den var tråkig – Idag 

vaknar jag som jag alltid gör, sätter mig till rätta vid trädgårdsmöblemanget, 

som stod här när jag flyttade in, knyter skägget redo för en 

ny dag, mäter ut dagen i cigaretter, tänder den första och väntar på 

hänförelse. 

Man måste acceptera sitt kaos och ta konsekvenserna av det, när 

man slutat undra över det – och kaos möter man bäst sittandes. 

114

För är vi marionetter är det efter freudiansk hand, och jag är nog 

där jag ska vara, gör det jag ska göra till småsången från det gamla 

och ordnade. Låst gammalt kaos i arkiverad ordning, som får mina 

golvbräder att ge vika och genom glipan kan jag se han som bor 

nedanför, när han kommer hem och hänger av sig rocken, och när 

han klär sig för att gå. 

II 

Denna dagen, värst hittills men inte värre än väntat. Inte värre än 

väntan på detta inget, kanske vansinnet, som är dagarna – sitter 

det en medelålders man med kalt huvud och vildvuxet skägg i knut 

stoppat innanför skjortan, vid ett trädgårdsmöblemang framför ett 

stort arkiv, där mitt skrivbord och min bokhylla stod när jag gick 

hemifrån. 

Han ser förvirrad ut, och jag hade kunnat reagera annat än att 

låta bli. Förbise reaktionen av att det sitter oinbjudet sällskap i mitt 

hem, som kanske inte ens vet var han är någonstans men som tagit 

med egen inredning hit likväl. Men jag såg det som ett klimax 

på dagsbestyren, en kväll som tycks uppenbar med dagens säregna 

händelser bakom mig. Mannen verkar resonera som jag. 

”Vad har du gjort av mina möbler”, frågar jag honom och ställer 

fram ett glas till. Det underliga i situationen kom i skymundan för 

sympatin jag började känna för mannen – som tar för sig, dricker 

whiskeyn ur sin kaffekopp och sitt kaffe direkt ur kannan. 

Om benen är underordnad någon och vilse är enda vägen; Är jag 

där jag ska vara, och får man röka härinne? 

Eller har jag trasslat in mig i mina egna marionettrådar halvvägs 

kommen åt alla håll och kallat här för hemma? 

Jag kisar efter ögonkontakt i belysningen när jag väntar på svar. 

Jag vet inte var den här mannen tror sig vara någonstans, och jag 

känner inget egentligt behov av att veta det. Men jag har inte tålamod 

till tystnaden. 

Hon stannar upp av att se mannen och mig, trädgårdsmöblemanget, 

men blinkar bort sina frågor med det stora arkivet, stänger 

115

dörren bakom sig, hänger av sig med van hand. 

Jag tar ett stärkande andetag. Hon påminner om någon. 

Kanske att jag träffat henne förut, men platser och ansikten passerar 

tanken flytande när jag letar efter namn. 

Jag är utan omdöme, och hon frågar mannen efter en cigarett 

och slår sig ner. Mannen lägger upp ett packet på bordet, dricker 

ur och fyller på sin kaffekopp. 

Är vi marionetter är det efter händer med sockersöt symbolik i 

fingerspetsarna. 

Jag tänder också en cigarett, mer för att göra något, och hon 

följer mina rörelser. ”Vad har du gjort av mina möbler”, frågar hon 

och jag skrattar till som om jag väntat på hennes fråga. Mannen 

börjar också skratta, ställer ifrån sig koppen och pratar kring det 

absurda i vår situation. 

Jag måste säja att jag föredrog tystnaden när jag lyssnar på honom. 

Men jag korsar benen och lutar mig tillbaka på stolen. Det 

har trots allt varit en dag som är öppen för diskussion. 

III 

Min mor, vad jag vill minnas, frågade mig i ett resonemang varför 

jag ältar det förgångna när dagarna som alla kräver bemötande 

fortfarande är så många. Så vitt jag vet är hon så lycklig att hennes 

historia förloras när jag berättar den – av att slåss med sina klockor, 

hålla igen på psykosens kroppsliga attribut och gå upp var morgon 

för att brygga blaskigt kaffe. Precis som alla andra. 

Jag tycker bra om henne. För ibland växer sig problemen starka 

bara av erkännande, och ur folkmun kallas min mor en aning reserverad, 

men ur freudiansk mun är hon en Irländsk industriarbetare 

med handen spikad över hjärtat och läpparna ihopsydda 

med ståltråd, som dricker sin sprit och röker sina cigaretter genom 

näsan. 

Jag ser mycket av min mor i mig. Jag ser till mitt sällskap i 

jämförelse. 

Min far brukar säga det för jämnan till mig att; Hellre att sträng- 

116

en brister än att aldrig spänna bågen. 

Detta då han inte öppnar flaskan och låter den hålla samtal. Jag 

tycker bra om honom. 

För ibland får man leta i en motsats, djupt nog i en motsats för 

att hitta sina ståndpunkter. Min far tycks ha slitit hål i metatanken, 

rotat sig fram till dess kärna, skalat den till stoft och därefter dragit 

sina. Men i själva verket sitter han sjunken i sin stol, stoppar en 

pipa och lyssnar på pjoddarna med ett lugn vi andra letar efter i 

begrepp. 

Han tycks obrydd. Absolut som småsång framför en folkvisa. 

Apatisk som nordiskt vemod. Bekväm och tillfreds som poeten, 

trygg i självömkan – och detta lugn, detta lugn vet han nog inte av. 

Jag ser mycket av min far i mig. Jag ser till mitt sällskap i jämförelse 

och försöker, men lyckas inte bry mig mindre om vad dom 

tror sig ha att berätta. 

Jag har alltid varit motståndare till den egna stoltheten. Jag kalllar 

den överflödig och trivial, men erkänner att i dess bromsande 

natur brukar man hitta ett någorlunda lugn som är behändigt när 

man ställs inför frågor. 

Jag kan uppskatta det subtila i personer, oberoende av situation 

och sammanhang när de står inför ett val – och jag lutar mig mot 

deras karaktär när jag står till svars. I min nuvarande situation, där 

dörren leder till utgångspunkten, där begreppet slår mynt, där valets 

tvetydiga reglemente inte skrivits än – här har någon, oberoende 

av situation och sammanhang, en del att förklara. 

Någon, för ett sällskap på tre, bjuder på fika, trädgårdsmöblemang 

och den egna frånvaron. Mitt sällskap bjuder på självupptagna 

reflektioner komna ur ensidiga erfarenheter och spunna kring 

ett totalt vakuum. Jag bjuder på det måttliga intresset och avsmak 

när deras åsikter rinner mellan tänderna som vitt skum mellan 

picknickplats och döda barn. 

Mitt sällskap, i en stunds självdistans, inser var vi är någonstans. 

Det bekräftas av rummets dörr som leder hit och dess fönster, från 

vilket de ser ett rum som detta, mig som sitter lutad över trädgårdsmöblemanget 

och sig själva, ansikte mot ansikte. 

Jag drar fingrarna genom håret medan mitt sällskap sätter sig. 

117

Ibland känns livet acceptabelt, men det är inte utan att man blir 

lite misstänksam – och det sägs att hoppet är det sista som lämnar 

människan. Jag kommer inte att sakna det. 

118

Jenny Ringsby 

”– Läs nu bara inte upp nånting som kan ge ungarna ett 

dåligt intryck av oss. Säg streck, streck, streck istället. Vill 

du ha din pipa? 

(Muminmamman till muminpappan i 

Muminpappans memoarer av Tove Jansson) 

– Höll käft å vräs opp fetta iställe, jag läser vad jag vill...jag 

kommer när jag skrivit färdigt...och ja, jag vill ha min pipa, 

det går sådär nu. 

9

0 

Sara 

Han minns den stora klockan i blänkande järn och tågstationens 

rödmurade väggar, hur det stack ut från sin omgivning av mörk 

granskog. Spåren som slingrade sig kors och tvärs för att mötas, gå 

ihop, delas igen. Han ser de små folkhoparna på perrongen, de är 

samma då som nu – människor som stannat upp mitt i språnget, 

lika flyktiga som de är tidlösa. Människan kommer alltid vara på väg 

och själv hade han varit på väg bort. Från vad kan han inte längre 

minnas. Kanske spelar det heller inte någon roll, huvudsaken är att 

han minns – att han minns Sara och hennes bruna labradorvalp. 

Han kan se det tydligt framför sig nu, han hade precis stigit av tåget 

och det första som mötte honom var synen av den unga kvinnan 

som stått en bit bort men ändå så klart urskilt sig från de övriga. 

Det var något med ljuset, hon skimrade i solen som av elektricitet. 

Kanske är det denna bild som får honom att känna ett svagt sting i 

bröstet, som av en plötslig stöt eller som om han glömt något. Bitvis 

kommer händelsen från tågperrongen tillbaka till honom, scenen 

är densamma, ljuset är detsamma och känslan av att tiden stannat 

upp är också den, helt och hållet, densamma. 

Det var första gången han såg en brun labrador och han skrattade 

åt den chokladfärgade hunden hon höll i sina armar, som 

sprattlade åt alla håll och försökte slita sig loss. Han minns hur hon 

kämpade för att inte tappa valpen och hur hon, när hon fick syn 

på honom, höjde armarna och hunden i en hälsning. Det var en 

varm sommardag, säkert nästan trettio grader i skuggan och han 

svettades under den kortärmade skjortan. Asfalten under hans fötter 

brände genom skornas tunna sula. Sara stod i skuggan av det 

sluttande taket och hennes breda leende fångade hans blick med

detsamma. Hennes hy var brunbränd och alldeles bestämt sommarfräknig 

och hon hade en ljusgul klänning på sig, ljusgul med 

ett vitt skärp. Håret var vilt och lockigt, rågblont och solblekt. 

Men sedan, som om någon sopat bort alla spår av minnen inom 

honom, kan han inte komma ihåg något mer. Inga bilder, inga dofter, 

inga ljud. Jo förresten, det finns ett ljud han minns och som 

tränger igenom allt det andra. 

Rösten som ropade hennes namn från ingenstans – Sara! 

Det kom från en plats bakom honom så han kunde inte se vem 

rösten tillhörde, men det var en mansstämma. En ung röst, antagligen 

runt samma ålder som Sara själv. Han fäste ingen större vikt vid 

rösten och vem den tillhörde, det som betydde något var namnet 

som ropats. 

Nu klingar det som istappar inom honom. 

Efter det minns han ingenting och han kan inte erinra sig vad 

som sedan skett. Det enda han med säkerhet kommer ihåg är just 

den här platsen – en tågstation någonstans i Sverige, och Sara med 

hundvalpen och armar som lyftes mot honom. 

Nu sitter han återigen på ett tåg, han har tagit plats närmast 

fönstret för att kunna titta ut. Han vill se det förbifarande landskapet, 

husen som dras ut och blir suddiga av farten, de isbelagda 

sjöarna, skogen. Över trettio år har gått sedan den där sommaren, 

han ser klockan och det röda stationshuset på nytt. Som en uppenbarelse 

från en tid han inte längre är förtrogen med kan han ändå 

känna igen sig i den pojke han en gång var, fastän han vet att det är 

annorlunda nu. Utan att förstå varför känner han sig också illa till 

mods, det är något med minnet av Sara som får honom att vilja resa 

sig upp och kliva av. 

Han hade varit tolv år den där sommaren för så länge sedan, 

hon hade varit äldre, runt tjugofem gissar han på. Under flera år 

efter mötet med Sara föreställde han sig själv tillsammans med 

henne, hur hon dök upp i hans hem, med den gula klänningen 

och hunden i famnen och hur hon skrattade när hon såg honom. 

Tillsammans åt de körsbär i trädgården och spottade ut kärnorna 

som regnade ner likt hagelkorn över gräset. Körsbärshagel. Sedan 

fick hon sitta bak på hans cykel när han trampade iväg till sjön

och hon knöt armarna om hans midja. De badade hela dagarna 

och på kvällarna satt de tillsammans och pratade tills långt in på 

natten. Hon brukade luta sitt huvud mot hans och han kände hur 

hon doftade av sjövatten och sommarhud. Så somnade de bredvid 

varandra och i fantasin var det en självklarhet att hon alltid skulle 

finnas där med honom. De passade perfekt tillsammans och aldrig 

behövde han förklara något, hon förstod ändå. I drömmarna tänkte 

han på hennes skratt, ett skratt som tycktes välla fram någonstans 

inifrån för att strömma ut likt folkmyllret på perrongen. Efter en 

tid bleknade ändå minnet, fick samma svaga gula nyans som Saras 

klänning. 

Åren rullade förbi och en dag tänkte han inte mer på henne. 

Med ett högt stönande sätts tåget åter igen i rörelse och han ryser 

till av obehag. Det känns som om han ofrivilligt dras allt längre 

ut på en klippbrant, kommer han för nära riskerar han att tappa 

fotfästet. Med armarna prickiga av gåshud försöker han vira täckjackan 

kring sig samtidigt som han sparkar av sig skorna för att 

flytta upp fötterna under sig. Hela kupén känns med ens väldigt 

kylig, ljuset från taket ovanför honom är även det kallt och elakt 

och det monotona gungandet från tåget när det passerar skarvarna 

i spåret känns som sura uppstötningar. Han kan inte förstå vad det 

är som ger honom sådana olustkänslor och han försöker återigen 

fästa tankarna kring det forna mötet på tågstationen, hur han uppslukades 

av en kvinna som han aldrig tidigare träffat och som fick 

honom att sätta för höga krav på sina flickvänner. 

Han var bara ett barn då och med ett barns överkänsliga ögon 

söp han in synen av Sara och lät sig försvinna in i ett drömlikt tillstånd 

av tillfredställelse. Som känslan av att hitta en tjugokronorssedel 

på marken för att sen kunna köpa sig en stor glass fick även 

detta möte honom att känna sig nöjd. Han kan knappt minnas hur 

han senare klev på det anslutande tåget, så upptagen av att tänka på 

Sara och hundvalpen, men han klev på. Självklart gjorde han det. 

Det sticker till i honom igen och han försöker på nytt dra upp 

jackan som hasat ner mot golvet. Handen nuddar vid något mjukt 

och klibbigt, antagligen är det ett gammalt tuggummi som någon 

kastat från sig. Han torkar av handen på en servett han hittar i ena

jackfickan och muttrar lite förstrött över ungdomens slarv. Själv 

hade han inte slarvat den där dagen, han klev på tåget – åkte vidare, 

lämnade stationen och Sara bakom sig. Inget är tydligare i 

hans liv än just detta faktum. Han lämnade Sara utan att någonsin 

ha träffat henne. Och det är just det, känslan av något ofullbordat 

eller ofullständigt som förföljer honom, något han inte kan begripa 

men som överskuggar denna annars så soliga sommardag. Han 

lockas till att blunda och känner, i takt med att tåget glider fram genom 

ett kalt Sverige, hur även han glider med, in i det förgångna. 

Nödbromsens arga tjut hade ekat genom skogen den gången, 

det skar argt av gnisslandet från hjul som tvärbromsade, skrik från 

alla håll och kanter, barn som grät. Han föll handlöst framåt och 

togs emot av sätet framför sig, då med benen under sig och huvudet 

bakåtsträckt. Han blev totalt överraskad och det tog honom 

åtskilliga minuter bara att komma på fötter igen. Vad hade hänt? 

Ögonblicket innan allt skedde tänkte han på Sara, hon hade hållit 

om honom, kramat honom hårt och han hade kunnat känna lukten 

av hennes fräkniga hud och värmen från hennes kropp genom 

det tunna tyget på klänningen. Instinktivt trodde han nu att det 

hade hänt henne någonting och att det var därför tåget stannat. 

Kanske var det meningen att hon också skulle ha åkt med, men 

kanske hade hon av någon anledning hindrats från att gå på. Han 

mindes rösten som ropat hennes namn, kunde mannen ha tvingat 

henne bort från tåget och från räddningen? Hans ögon spärrades 

upp i fasa inför denna tanke, sen slöts de snabbt och för en stund 

blev allt mörkt. 

Efter en tid som kändes oändlig började folk röra på sig och han 

tog sig mödosamt upp från golvet. Han hade skrapat upp båda 

knäna och blodet färgade byxbenen röda. Det ömmade rejält från 

nacken och ena handleden, men han trodde inte han brutit något. 

Först förstod han inte vad som skett men sen mindes han ropet och 

han kände en iskall stråle löpa utmed ryggraden som försäkrade 

honom om att hans farhågor varit sanna. Det han behövde göra nu 

var att hitta någon som kunde hjälpa honom att hämta Sara och ta 

henne med tillbaka dit, till tåget som skulle föra henne i säkerhet. 

Det skulle han se till.

Med försiktiga rörelser prövade han att ta några steg framåt och 

sedan att böja på knäna och ryggen. Det gjorde ont men det gick. 

Andra människor däremot jämrade och vred på sig och verkade 

mer skadade än honom. Vissa låg fortfarande på golvet och höll på 

att ta sig upp, andra sprang omkring och verkade försöka få ordning 

på alltihop men var bara ivägen och gjorde allting värre. Han 

ville skrika att de var tvungna att höra upp, att det fanns viktigare 

saker att tänka på, men det kom inget ljud när han försökte och 

han blev stående stum och paralyserad mitt i röran av människor. 

Tåget passerar ett villaområde och sedan mer snötäckt granskog. 

Har han slumrat till? Tiden tycks ha runnit iväg för det är dunklare 

ute nu. Det blir så snabbt mörkt här på vintern, tänker han och 

sluter ögonen igen. Han har aldrig gillat den här årstiden. Både 

mörkret och kylan skrämmer honom. Med ena handen för han 

fingertopparna genom håret och känner doften av kaffe från sätet 

framför sig. Det är länge sedan han druckit något nu, kanske är 

det dags för en kopp. Han går fram till tågets cafévagn och med 

kaffet och en bit chokladkaka i handen är han strax tillbaka vid sin 

plats vid fönstret. Det har börjat snöa utanför, vilket gör den varma 

drycken ännu mera njutbar. Han kan se sitt eget ansikte speglas 

svagt i glaset, om han kisar kan det vara ett kvinnoansikte som ler 

tillbaks mot honom. Saras ansikte var brunbränt. Han undrar vad 

hon haft för sig i alla år, om hon lyckats hålla livet på avstånd eller 

om hon åldrats som han gjort. Han ser henne med valpen i knäet, 

det är en annan hund nu givetvis, men ändå densamme. Kommer 

alltid vara densamme. 

Medan kaffet som svalnar i muggen framför honom och med 

snöflingorna fallande där ute ser han sig själv sådan han en gång 

var, innan vintrarna blev mörka och tiden förvandlades till något 

mätbart. 

På sina smala pojkben hade han gått bort till en man som satt på 

huk framför en liten flicka och frågat vad som hänt, varför hade 

de stannat? Mannen svarade att han inte visste men att han skulle 

tala om det så fort han hörde något. Han lät sig inte lugnas av detta 

svar, och tanken på Sara som behövde, ja till och med var beroende 

av, hans hjälp motiverade honom att inte fokusera på smärtan som

strömmade ut från både huvudet och knäna. 

Han gick så fort han kunde mot dörren och sen vidare in i nästa 

vagn. Det var samma röra av människor och föremål där, men han 

såg dem inte. Han hade tankarna på annat och fortsatte målmedvetet 

genom vagn efter vagn tills han befann sig allra längst fram 

där lokföraren hade sin plats framför alla spakar, knappar och mätinstrument. 

Det stod en man där men han hade helt vanliga kläder 

på sig så han förstod att detta inte var lokföraren själv. Han frågade 

ändå om mannen visste varför de stannat. Det dröjde några sekunder 

och han hann se en skymt av tvekan som blixtrade till i mannens 

ögon innan han svarade: 

–Det är nog bara en rutinkoll eller något liknande. Du behöver 

inte oroa dig, det är säkert inget farligt alls. 

Han betraktade stumt mannen, såg hans flackande, nervösa blick 

och hur det ryckte i en nerv ovanför munnen. Det var meningslöst 

att fortsätta fråga, det förstod han, så istället gick han tillbaks genom 

tåget, fram till sin plats och satte sig ner. Han såg ut genom 

fönstret men kunde inte uppfatta någonting konstigt eller annorlunda. 

Några utav tågpersonalen skyndade förbi och deras annars 

så leende ansikten såg nu bekymrade och en aning uppjagade ut. 

Kaffet gör honom kissnödig, men han vill ändå inte resa sig upp, 

inte ännu. Minnet av de spöklika ansiktena han såg utanför tåget 

är alltför tydliga för att kunna förbise dem. Han vet att det inte var 

en vanlig olycka han varit med om och inte heller berodde den 

på Sara. Som vuxen förstår han att det enbart var resultatet av ett 

barns skenande fantasi och att Sara aldrig befann sig i någon verklig 

fara. Däremot är det ingen dröm att det hände något och att tåget 

tvingades stanna. Så här i efterhand är det nästan skrämmande 

overkligt alltihop, varför talade ingen om för honom vad som skett, 

eller misstog han sig på att mannen i förarhytten hade vetat mer 

än han sa? 

Han låter blicken frånvarande löpa längs med stolsraderna där 

han sitter. Bara ett fåtal av dem är upptagna och de flesta av medresenärerna 

tycks antingen läsa eller sova. En liten flicka på andra 

sidan av gången tittar trött på honom en stund innan ögonlocken 

faller ihop och huvudet sjunker ner mot axeln. Han ler åt synen

av den fridfulla bilden. Det är inte ofta det är så lugnt och han är 

tacksam över att det är det just den här gången. Vanligtvis gillar han 

att åka tåg, särskilt sådana här gånger när det är lite folk och alla är 

upptagna med att inte störa varandra. Då kan han koppla av på ett 

sätt han sällan annars gör, kanske just på grund av att tågåkandet 

begränsar hans möjligheter att utföra så många andra sysslor än att 

just åka. Men det här är ingen vanlig tågresa och inte kan han den 

här gången njuta av sin begränsning, tvärt om känns den nu nästan 

kvävande och han klarar inte längre av att sitta still. Han reser sig 

med brådska för att leta upp toaletten och när han lite senare kommer 

ut därifrån går han återigen bort till cafévagnen där han köper 

mera kaffe. Rastlös kommer han tillbaka till sin plats och sätter sig 

ner. Med djupa klunkar dricker han av det heta kaffet tills tungan 

ömmar och utan att ha stillat sin oro. 

–Kaffe, vad idiotiskt, borde ha köpt en kopp te istället, tänker 

han något irriterad på sig själv. Mörkret utanför är tjockt och kompakt 

som en vägg nu och han kan inte längre urskilja vad som glider 

förbi, men det gör honom också detsamma. Med fingret på den 

immiga fönsterrutan ritar han ett ansikte för att slippa vara själv på 

ännu en tågresa, målar bilden av Sara. 

Såret från det uppslagna knäet hade börjat blöda våldsamt och 

han kände en våg av illamående skölja igenom sig. 

–Nu kan jag inte spela fotboll på länge, tänkte han samtidigt som 

han lutade sig bakåt och placerade huvudet mellan händerna, försökte 

hålla det stilla. Det snurrade mer och mer och han kunde 

inte längre se klart framför sig, det var en massa svarta prickar som 

dansade framför honom. Det sista han såg innan han svimmade 

var ansiktena utanför fönstret, de var vita nu och med ögon som av 

gruskorn. 

När han kom till medvetande satt en kvinna framför honom och 

baddade hans panna med en våt servett. Han låg ner på golvet med 

benen över stolskanten och huvudet värkte med en styrka så att han 

först trodde att det skulle sprängas i bitar. 

–Du har fått en lätt hjärnskakning, det är ingenting att oroa sig 

för, sa kvinnan och såg på honom på samma sätt hans mamma brukade 

göra. Han ville fråga hur länge huvudet skulle göra så ont,

men det kom bara fram några hesa läten. 

–Vänta så ska du få lite vatten, allt kommer snart vara bra igen. 

Han lät sig övertygas och efter en stund kom det någon med en 

mugg som han drack ur och när kvinnan sa att han skulle blunda 

för att vila ögonen så gjorde han det utan att protestera. I samma 

stund började tankarna fladdra omkring som i en dröm och han 

tänkte att det var lite som att sväva omkring i rymden. Han kände 

sig lätt och tung på samma gång, utan att kunna fokusera på något 

speciellt. Innan han föll in i en slags sömn hann han uppfatta orden 

som sades någonstans ovanför honom, ord som nu trettio år 

senare skulle komma att skaka om hans liv. 

Han sätter sig förskräckt upp i sätet och stirrar med en spänd 

blick framför sig. Om det är på grund av kylan från vagnen eller 

tankarna som far omkring i hans huvud vet han inte men han darrar 

som han aldrig gjort förr, skakar okontrollerat och kan inte få 

bukt på känslan av tomhet som fyller kroppen. Orden som yttrades 

ovanför hans huvud som tolvåring susar nu genom hans tankar. 

–Hon hoppade framför tåget. Tog sitt liv. 

7

8 

jag har några FaStIgheter I mIn väSka 

Hon satt och spelade gitarr när jag kom. Samma låt som alltid – 

”America”, med Simon and Garfunkel – det är den enda hon kan. 

Jag sa ingenting, trots att jag skulle kunna ha gett vad som helst för 

att höra henne spela en annan låt än just den. 

Egentligen har hon ganska söt sångröst, det har jag alltid tyckt, 

ljus och skör, precis som hon själv. Men den senaste tiden har det 

hänt att hon, helt omedvetet, har bytt tonart när hon kommit till 

refrängen eller till en ny vers. Ibland är det så illa att hon hoppar 

mellan tonarterna efter varje ny versrad. Jag har inte tidigare tänkt 

på detta, så jag vet inte om det är något hon börjat med nyligen eller 

inte och det är det som irriterar mig mest med alltihop – tanken på 

att hon skulle ha lagt sig till med denna ovana först nu. 

Jag tycker inte om när människor förändras till det sämre och 

hur svårt kan det egentligen vara att lära sig en enda låt? När det 

är den enda man kan så borde man kunna den ordentligt utan att 

komma av sig hela tiden, inte sant? Men inte hon inte! Gång på 

gång händer samma misstag; antingen glömmer hon bort en textrad 

eller så är det ackordet hon tar fel på och så måste hon börja 

om från början. 

För ovanlighetens skull hade hon klarat sig igenom nästa hela 

låten och var på sista versen, den som börjar Kathy, I´m lost, I said, 

though I knew she was sleeping, när jag kom hem och ställde mig i 

dörröppningen för att lyssna på henne. Jag tror inte det dröjde mer 

än några sekunder innan fingrarna började snubbla över strängarna 

och hon kom av sig. 

–Usch, du gör mig nervös när du står sådär, måste du alltid ställa 

dig framför mig när jag spelar?

–Det är för att du spelar samma usla låt varenda jävla gång, tänkte 

jag, men svarade: 

–Vaddå, alltid? Jag brukar väl aldrig lyssna när du sitter där och 

plinkar. Det är inte ofta i alla fall. 

–Nej, kanske inte så ofta, men jag blir ändå nervös när du gör 

det. Och den sista tiden har du gjort det flera gånger. 

–Gjort vaddå? 

–Ställt dig i dörren och lyssnat. Eller vettefan om du ens lyssnar, 

men står och stirrar på mig gör du i alla fall. 

–Ska vi knulla? 

–Va? 

–Ska vi knulla? 

–Varför säger du så? 

–För att jag vill. För att jag frågar dig. Vill du k n u l l a? 

–Nu? Jag spelar ju ser du väl, kan vi inte ta det sen? 

–Äh, jag skojade bara. Är inte ens särskilt sugen. 

– Nehej, nej nej. Hon vände ner blicken igen och såg ut som en 

ynklig valp, liten och sårbar. Jag fick sån lust att slå till henne, inte 

hårt, men bara för att se hur hon skulle reagera. Om hon skulle 

reagera överhuvudtaget. 

Efter en liten stund lade hon händerna på gitarren igen och tittade 

upp på mig med en uppfodrande blick som för att säga att 

hon vägrade spela en enda ton innan jag avlägsnat mig ur rummet. 

Jag log brett, slickade mig över tandraden, vände mig om och gick 

därifrån. 

I köket hällde jag upp en kopp kaffe och satte mig sen på balkongen 

för att röka. Benen slängde jag upp på räcket så att tåspetsarna 

kom att sticka ut från kanten. Jag tänkte att det skulle vara en 

komisk syn om någon som gick förbi på gatan nedanför skulle kolla 

upp och se ett par tår vifta omkring, till synes ensamma däruppe. 

Mig skulle de inte se. 

Jag hade bara hunnit dra ett bloss och två klunkar kaffe när jag 

hörde henne spela igen. Let us be lovers, we´ll marry our fortunes together. 

I´ve got some real estate here in my bag...Den spröda rösten försvann 

nästan helt i vinden och bilsurret. Det är då själva fan att 

hon inte kan ta i mer när hon sjunger, tänkte jag irriterat, för det 

9

örjade verkligen gå mig på nerverna att hon skulle vara så förbannat 

mesig hela tiden. Och varför var hon tvungen att spela samma 

låt hela tiden? 

–Varför måste du spela samma jävla låt varenda jävla gång? 

Det blev tyst. Eller så var det bara jag som inte kunde höra henne 

längre. Jag var tvungen att veta om hon faktiskt hade lyssnat på mig 

för en gångs skull, så jag tippade bak stolen så att kroppen vilade 

mot väggen, vred på huvudet och tryckte örat intill dörren. 

Jo då, nu kunde jag höra henne och gitarrplinket igen. Hon 

hade bara börjat om. 

0

klockan 17:24 j. lUndStröm 

BIoSalongen 

(en SvartvIt FIlm Från 40-talet) 

Det var i mörkret de satt. Han kunde se deras förstelnade ansikten 

riktade mot duken som med sitt vita skimmer lyste över dem 

i fladdrande bildsekvenser. De röda plyschsoffornas svamplika 

innanmäten hade utan svårighet kramat om sina besökare till en 

orörlighet som bäst kan jämföras med den effekt spindelhonans 

förlamande gift har på sitt offer. Ögonen på var och en av dem var 

runda och uppspärrade, näsvingarna darrade nästan obemärkt av 

koncentration och munnarna var endast till hälften slutna, på samma 

slappa och intetsägande sätt som hos de sinnesslöa. Uppradade 

som till slakt var deras möjligheter redan förkastade till en tid som 

passerat och med ett barns villkorslösa hängivenhet satt de andlöst 

förtrollade av den verklighet som strömmade in genom dem 

och som just där och just då, var den enda verklighet de kände till. 

Biomaskinist J. Lundström kunde inte känna annat än förakt för 

dessa människor. 

klockan 17:24 SImon carlBäck 

”Ibland får jag känslan av att vara någon annan”, tänkte Simon och 

visste inte om det tilltalade honom eller inte. Som nu med mannen 

på duken framför honom, med det svartsotiga ansiktet och de stora 

arbetsbyxorna flaxande kring benen, just i färd med att utdela en 

rejäl örfil till ungen som i scenen innan tagit fel på spannet med

färg och den med vatten och därmed tvättat fönstren tills de var 

skinande röda. Simon roades inte av komiken i det hela, istället 

förstod han att mannens otur var av det bestående slaget och skulle 

förfölja honom livet igenom. Utan att veta varför kände Simon behov 

av att gråta, kanske var det över platserna han aldrig skulle se, 

eller för musiken som aldrig skulle nå hans öron. Dömd till att leva 

genom andra försvinner ofta intrycken framför en. Kanske ville 

han gråta över mannen som han kände en sån stark medömkan för 

och vars bedrövande öde hade etsat sig fast i hans minne. Simon, 

som inte längre kunde hålla tårarna tillbaka, levde sig så in i situationen 

att han för ett ögonblick inte skulle ha kunnat säga, om 

någon frågade, om han själv var Simon Carlbäck eller mannen med 

det svartsotiga ansiktet och de stora arbetsbyxorna. 

klockan 17:24 eva-lena lIndgren 

Utan att släppa fokus från duken gav Eva-Lena sig själv ett blåmärke 

genom den tunna klänningen på låret. Hon grävde först in naglarna 

från tummen och pekfingret så djupt in i tyget och det slappa 

köttet hon bara kunde och sen klämde hon åt tills fingerspetsarna 

nästan nuddade vid varandra genom hullet. Ögonblicket innan 

handen skulle ha stelnat i kramp släppte hon taget och lät tyngden 

vila ovanpå den dunkande punkt som snart skulle anta en blågul 

nyans. Så går det med stygga flickor, tänkte hon och njöt av smärtan 

som flammade ut över låret. ”Stygga flickor som inte gör som 

man säger ska ha smisk.” Hon mindes den sträva och valkiga handen 

som smekt henne med hetta och lystenhet över den blottade 

rumpan innan den utan förvarning höjts och med måttade slag 

ersatt förnedringen med smärta. En gång hade hon råkat bita sig i 

tungan efter det första rappet så hårt att blodet genast fyllt hennes 

mun och börjat sippra ut mellan de hårt sammanpressade tänderna. 

Den röda färgen hade runnit nedför hennes hals och blus och 

bildat små pölar på bordet under henne, medan den sträva handen 

bara hade fortsatt slå. 

Eva-Lena grävde ner den andra handens naglar djupt in i det

andra låret, tryckte till och vred om. Så släppte hon taget och lät 

handen vila i knäet. Hon kände sig med ens mycket bättre. 

klockan 17:24 mIrjana olSSon 

”Maskan som har gått på kvinnans strumpa, skospetsen som sticker 

fram längst till vänster i bild.” Hon antecknade snabbt ner sina iakttagelser 

i en luggsliten skrivbok med den allvarliga noggrannhet 

som karaktäriserar människor med för mycket tid. Mirjanas ögon 

hade i åratal tränats till att snabbt fotografera en bild eller en scen. 

I bråkdelen av en sekund hade hon avläst i stora drag vad hon såg 

och kunde koncentrera sig på de små, och för andra osynliga, detaljerna. 

”Spindeln som hänger från sin tråd högst upp i fönstret med 

de rödtvättade rutorna.” Hon drog belåtet på munnen. Insekter var 

en favorit. I skrivboken kategoriserade hon när hon kom hem på 

kvällarna sina upptäckter efter film och scen, delade upp i spalter 

de detaljer hon gillade mer till vänster och de hon gillade mindre 

till höger. Spindeln skulle definitivt hamna i den vänstra. Fast 

egentligen fanns det inga hon inte gillade, hon gladdes över dem 

alla som hon skulle ha glatts över de barn hon aldrig lyckats få och 

på samma sätt vårdade hon sina skrivböcker med den djupaste moderskänsla. 

Mirjana hoppades på att den stickande känslan i bröstet 

skulle försvinna med tiden och att hon – liksom de bruna födelsemärkena 

på den annars så släta filmhuden – också skulle sättas in i 

ett större sammanhang och få den mening hon så länge väntat på. 

klockan 17:24 matS Berg 

Scenen han väntat på kom nästan alltid som en överraskning, vilket 

gjorde nöjet bara så mycket större. Med hettade kinder och ögon 

som dröp av barnförbjudna tankar följde han kvinnan när hon 

med raska steg sprang ut på gatan (vilket fick den väldiga bysten 

att bölja som vågorna under en storm). Han lät blicken sakta svepa 

över hennes kropp, försvinna in i de hemliga skrymslena bakom

klänningens snäva former och sen stanna upp vid den djupa mynningen 

i klänningens urringning. 

Mats Berg var en pervers jävel. Inte så att han tänkte så om sig 

själv och det var inte alla som hade den uppfattningen om honom 

heller. Skulle man fråga hans kära mor eller avlidne far så skulle de 

inte kalla honom för en pervers jävel. Faktum är att de inte skulle 

kalla honom någonting, de hade sen den dagen han föddes betraktat 

honom som osynlig, en ickevarelse, ett nej. Mats hade aldrig 

riktigt förstått varför just han varit upphov till ett sådant missnöje i 

familjen, men hade efter en tid vant sig vid sin lott och såg till att så 

fort han fyllt arton kapa alla band till dem som framavlat honom. 

En gång hade någon sagt till honom att han, genom att se på 

kvinnan som ett ”hål att tömma sig i”, tryckte ner sin egen osäkerhet 

och den ständiga känslan av utanförskap. Mats hade först skrattat 

rått åt detta påstående och sen klått upp mannen grundligt. 

klockan 18:12 j. lUndStröm 

Med rörelser präglade av en ingrodd matthet utförde J. Lundström 

sina sysslor vant och systematiskt, han stängde av projektorn, spolade 

tillbaka filmen och släckte ljuset till biosalongen. Han var trött 

och hans fötter värkte efter att ha stått på det kalla och hårda golvet 

för länge. Han kände alltid samma lättnad då besökarna rycktes 

ur sina hypnotiserade tillstånd och lämnade salen och hans tankar 

ifred. Dummare människor får man nog leta efter, tänkte han när 

han såg deras siluetter försvinna ut genom porten. Ännu en arbetsdag 

var över och J. Lundström begav sig trött hemåt.

Victor Silfverhjelm Hultqvist 

Gycklare eller bildad estet, får jag lämna några rader.

arbete är en sjukdom likväl som dikt 

det gick ungefär så här: 

7

I Skåne, i sista hoppets sund. Om sundet som hon ligger i. 

Om språket som gick sönder i fallet mot sommaren, 

8 

och om sommaren som gick sönder i fallet mot dikten. 

det liknar en berättelse, vi är underställda den 

Dagen glappar. Eldade pappersflagor singlar ner över saltbrusiga ögon. 

Vi är på insidan när locket sluts. I glipan glittrar länderna: 

tivolins och estradernas ljus, städer i brand. 

Efter att ett svartnande hagel sprängsmärtat i våra kroppar, 

bränt mellan glappen, fingrarna, 

kommer regnet som en förlåtelse. Horisonten sprättas, salivet tunnas ut, 

ögonen sorgsnar för ett tag, slätas ut till likställdhet eller igenkännlighet. 

”Vi har vandrat långt idag”, och dagen glappar. 

Fälten håller värmen kvar, böljar en blånande elektrisk soul. 

Axen knastrar våra hår till en ljusblekt energi som kan flätas till skinande spolar. 

Språket dånar och domnar, magasineras i våra redan tunga lungor. 

En enkel metafor ska ledas som ett vatten genom allting men inga kinder ska bli heta där den drar. 

Vi är mycket gamla i vår dikt.

Dikten vilas som en sjukdom, smärttecken måste gnuggas ur pappret. 

I sömnrycken sträcks armarna långa. 

Jag ser det som ett tecken, när jag vaknar med armarna utsträckta, 

och med ett värkande muskelminne, flammande röd under huden. 

Det var en törst kallare än vattnet. 

havet fosforescerar: kallt ljus genomskimrande i örngotten, 

så vita att de nästan lyser svalan, 

drömmarna under kudden. Skummet om munnen torkas bort, 

alldeles sedan hon såg en glasharmonika blänka 

i en sjö på sundets botten. 

”Jag kan inga andra sånger”. Sucken låter som ett ord som inte orkar ut. Händerna trevar 

efter tecknet att skönja och lyfta, som om språket bara är ett annat synorgan. Jag kupar 

handflatan till en ögonglob att greppa de tyngsta orden. 

Du mimar en sång med slutna ögon, 

en blindskrift som inte går att gnugga bort. 

9

Från landet där vi bor står arbetarstadens varvskranar som skelett av jättelika bytesdjur. 

Vi går genom det höga gräset ner till stranden för att plocka elfenben, död och smycken. 

0 

”Att det kommer en dag”, det kommer en sång när de brända händerna en gång lämnat 

degeln och skjutjärnen återuppstår som munspel i sina hölster. 

I skrattet döljer du hela ansiktet. 

Vant drar vi oss tillbaka, 

in i ett tropiskt mörker. 

Hela historien känns ansträngd – 

att läsa om instruktionerna på handflatan, 

att krampaktigt skaka händer tills dom är vita och blanka. 

Du håller fram dom som grammofonskivor att tyda, 

visar spåren efter den röda tråden. 

”Skala oss stora i den oktaven” vi är inspelningar av, eller 

”Spela den baklänges tillbaka till kroppen, havet, och sorlet.” 

I glasen står svarta fanor. Hela 1900-talet glänser i fettet på läpparna och vi slickar oss mätta 

om munnen. 

”Att vi spelade över på väg in i samtiden” och är redan gamla i vår sjukdom, 

tärda och fagra av vår tid. 

Det handlar om ropet på gatan som bara är ett annat skratt. 

”Det går inte att ropa åt världen”, 

men jag måste hålla i dig när jag skrattar.

Vi bär vår dikt som en grimas vriden ur led, ler ut från ett alltid trött ansikte. Varje 

sömn är en min som vecklas fram, varje morgon en karta att knyckla tillbaka in i 

huvudet. 

”Drömmen var ett svalt tyg lagt om min panna.” 

Under natten blev vakuum en vind som trålade människorna, 

knottrade huden med ett outvunnet fonetiskt ljudsken. 

Lakan och örngott skakas ut, sovras från havsdjur, sand och smitta. 

”Ta i mig med enkla händer.” 

Lyft mig som en fråga uppspolad på stranden. 

Jag känner att sommaren torkar in i min mun. 

Längs ut på bryggan står barnen och gnolar kampläten urskilda från fälten. 

Sångerna sprakar i ögonen, strävas mot hudarna. 

Finns inga början eller slut, inga ändar att dra och bocka med. 

Hela berättelsen är upptäckten av något pulver på handflatan, 

en skrift som måste läsas hel från oss själva. 

Vi bär våra kroppar som i en simlektion rätad i led. 

Varje dag ett hav att gå ner i, varje hand en badstege att klamra sig på. 

Detta är stunden då vi ber om ett klarare vatten, om en yta 

kamouflerad underifrån.

Men när jag ska säga: att i staden lyser skyltar och fönster 

med en blues så vacker att ingen vågar nämna det, 

stöts det fram i ett annat slags ljud. 

Låter som en inverterad suck, dragen i inandningen. 

”Andning är ett initiativ”, säger du, och vrider mig mer 

på rätt håll till sjukdomen. 

”Det kommer bli en vacker tv-höst”. 

I kvällssolen ger den klara fönsterluften tecken om revolution. 

Ett stumflimmer rör sig över landskapet. Ön flygzoomas efter fickor, 

våra minnen att vecka och stoppa in i. 

En film närmar oss, komprimerar berättelsen i samma surrande bilder. 

Vi växer och blir stora i maskinljuset om oss själva, 

till teckensnittet om oss själva – 

Blickar går från ögon till ögon som hinkar med vatten. Ett grässtrå spänns mellan 

dina händer. En sommar svartnar och smulas. En enkel metafor gömmer sig till ro i 

fältet. Dagen glappar. 

Och över detta lades den hand som sen visste så mycket saknad.

Du tror jag tecknar någonting med handen, men jag ser att jag skalar. 

Jag skalar händerna till ett skörare organ, skalar och blottlägger 

miljarder små elektroniker, glödande tistlar, och mycket sand. 

När allting en gång är sagt och gjort, och regnet har gått över i en lång svala, 

ska vi vakna och se så uttryckslöst mot varandra 

att ingenting stoppar oss. 

Sundet svär oss in med ett svart syre, och ett gräsax smulas. 

Du tror jag tecknar någonting, men du ser ju att jag skalar, 

skalar efter ett mer uthärdligare språk.

Axoloten blickar med sitt aztekiska uransikte... tomt och uttryckslöst mot hela situa- 

tionen. Den är en larv, en mexikansk vattensalamander ur familjen Ambystomatidae. 

På grund av ett evolutionärt missdåd är den en larv och kommer alltid vara en larv. 

Axoloten förvägrar metamorfosen. Axoloten har beslutat sig för att stanna som ett 

ofullgånget, infantilt väsen, evig och outplånlig i sin totala paralysi. Med total likgiltig- 

het upplöser denna vattengud tiden, och rummet. 

Skötselråd: Axoloten är vattenlevande och behöver ett väl tilltaget akvarium då de i vissa fall kan 

bli upp till 30cm långa. Precis som guldfiskar gillar den skugga och något svalare vatten (14-20 

grader). Matning bör ske med jämna mellanrum, förslagsvis varannan dag. Frusna mygglarver 

fungerar utmärkt. Oupptagen föda ska avlägsnas från akvariet. Axoloten bör inte störas i onödan 

då den förvägrar metamorfosen.

Sven Ståhl 

Från Värmlands djupa skogar 

Ålder: – 

BMI ≈ 

Jordnära. 

Sökande. 

Det är optimismen 

som är vanmäktig 

och hopplös. 

Det är den man 

blir knäckt av. 

JOHAN JÖNSON 

7

8 

proFetIa dyStopIa 

– visioner om en skön ny värld 

blickar 

som aldrig möts 

tårar 

som aldrig göts 

där mänskorna 

glömt sitt namn 

minnen 

som aldrig blöts 

tankar 

som aldrig knöts 

där själarna 

tömt sin hamn 

sinnen 

känslor 

som aldrig sköts 

som aldrig njöts 

där kropparna 

drömt en famn

deStInatIon nånStanS 

Traskar planlöst runt i höstvädret 

söker efter nåt 

utan att egentligen veta vad 

jag hör tjutande ambulanssirener i fjärran 

samtidigt som en tutande bil svischar förbi 

och missar mej med några decimeter 

jag saknar tydligen reflex 

”ingen reflex, ingen hjärna” 

som min gamla lärare brukade säga 

men jag lever 

och fortsätter 

plötsligt återstår bara en dörr 

mellan mej och ett varuhus 

jag beslutar mej för att kliva in 

för att direkt mötas av en käck Telenorträl 

som säger något 

stegen leder mej dock vidare in i mataffären 

plötsligt finner jag mej rota 

bland rotfrukter jag inte gillar 

jag undrar varför 

sen tar jag en på måfå 

och stoppar i innerfickan 

jag undrar varför 

och funderar om personalen sett 

att jag saknar reflex 

vid kassan läser jag tidningarnas löpsedlar 

innan jag går ut igen 

9

0 

där står nu en man med gitarr 

och plinkar en gammal låt 

jag lägger min rotfrukt i pengahatten 

han mumlar något tillbaks 

senare finner jag mej själv 

sittandes på en biograf 

”Våra lyckliga liv” är vad som visas 

paren runtomkring verkar trivas 

filmen gör mej dock hungrig 

efter eftertexterna äter jag pizza 

min tredje på lika många dar 

dom vet vilken jag ska ha 

kvällstidningarna ligger intill 

så jag bläddrar igenom dom 

timmen senare säger jag hejdå 

och möter då en gammal kompis 

jag inte pratat med på flera år 

men vi låtsas att det regnar 

det brukar bli så 

så jag fortsätter 

och hamnar på nån buss 

med destination nånstans 

sen blir jag trött på mej själv 

och går av hemma 

där ser jag en död fågel 

som grannens katt leker med 

vid ytterdörren hittar jag sen inte nyckeln 

då börjar det regna på riktigt 

jag slår då sönder källarfönstret 

och river upp mina byxor 

när jag klättrar in 

väl inne slår jag på tv: n 

både fem och sex gånger 

innan den funkar 

då kommer jag på var jag har nyckeln 

det gör mej hungrig igen

så jag äter 

vegfärs blir det denna gång 

känner mej lite alternativ 

nästan politiskt korrekt 

och dricker cola (känner mej kommersiell) 

tar en snus efter maten (känner mej beroende) 

kollar på hockey (känner mej som en riktig man) 

står ut med reklamen (känner mej som en konsument) 

följer en dokusåpa (känner mej som en idiot) 

nyheterna efter visar människor som svälter 

inbördeskrig 

död och misär 

känner mej bara maktlös och tom 

så jag lägger mig.

tomrum det ekar 

i dessa tom rum 

ekar av ständiga upprepningar 

kallt 

rundgångar 

på löpande band 

cykler 

ekar 

upprepningar 

maskinellt institutionellt 

tomgångar 

korridorlabyrinter avgrunder 

konstanter 

monotoner 

vision illusion desillusion 

tomma gångar 

brända broar återvändsgränder 

gråzoner och dilemman 

av friktioner dogmatiska distraktioner 

själsliga krematorier mentala våldtäkter 

vakuum 

slås an

konForm 

Inavlade sanningsmönster om rätt och fel 

raka endimensionella vägar 

lik riktade mot gemensam kall grav 

ett kroniskt vittrande nav 

Sliten standardiserad samhällsstruktur 

sluten glamouriserad gårdagskultur 

alla kalla mo ra li se rin gar 

som falskt klingar i våra dagar 

Dimridåernas institut 

ansikten suddas ut 

Retuschera censur*** degradera negligera 

e s k a l e r a 

e p o e a 

x l d r 

r e s i g 

n 

e 

r 

a 

likvidera 

preskribera 

Civiliserat? 

Kur mot given fraktur? 

Signatur

pSalm 

Som en god kristen människa bekänner jag inför Gud att jag är en 

syndare, och jag tror att Jesus Kristus dog för min synd på korset 

och uppstod för min rättfärdiggörelses skull. 

Som god kristen människa missbrukar jag inte Herrens, min Guds 

namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar 

hans namn. 

Som god kristen människa stjäl jag icke. 

Som god kristen människa välsignar och helgar jag den sjunde dagen. 

Som god kristen människa vet jag att Jesus är vägen, sanningen 

och livet. 

Som god kristen människa gör jag gärna besök, likt min Frälsare, 

och förkunnar livets ord. 

Som god kristen människa värnar jag om de små tingen i vardagen. 

Som god kristen människa vet jag att det alltid finns ett ljus i slutet 

av tunneln. 

Som god kristen människa vet jag att himlen är Guds tron. 

Som god kristen människa ser jag judarna som fiender till Gud. 

Som god kristen människa älskar jag min fiende. 

Som god kristen människa tror jag på det bibliska talesättet: den 

man älskar, agar man. 

Som god kristen människa vänder jag andra kinden till. 

Som god kristen människa ser jag Bibeln som en instruktionsbok 

för livet. 

Som god kristen människa ser jag mannen som det starkare av 

könen. 

Som god kristen människa tror jag på det tvåkönade äktenskapet 

och hjälper gärna homosexuella bli kvitt sin sjukdom. 

Som god kristen människa värnar jag om livets vackra gåva, abort 

är därför aldrig ett alternativ. 

Som god kristen människa har jag stark moral och kan jag skilja 

på rätt och fel. 

Som god kristen människa förespråkar jag därför censur, då det

skyddar våra barn från sex, våldsamheter, ovårdat språk och annat 

otäckt. 

Som god kristen människa och församlingsledare älskar jag barn; 

ibland så pass mycket att ett finger slinker in. 

Som god kristen människa lägger jag band på mina känslor och 

låter mig inte missledas av köttets syndiga lustar. 

Som god kristen människa dömer jag aldrig och har lätt för att 

förlåta. 

Som god kristen människa vet jag att min Herre visar mig rätt på 

livets snåriga väg. 

Som god kristen människa hoppas jag min Fader välsignar detta 

lilla försök till diktning. 

Amen

aBSolUtIon 

Tvingad att bära 

kunskapens törnekrona 

efter att ha bitit i 

Edens sura äpple 

trevar jag efter tröst 

bortom alla sinnen 

och sunt förnuft 

Medan solen går ned 

i tankarnas mörka hav 

där fallna änglar 

i högan sky skriker 

ut sina samvetskval 

och ber om 

syndernas förlåtelse

QUerUlUS 

obekväm säng 

glapp sovrumslampa 

borttappad snusdosa 

stopp i toaletten 

kallt duschvatten 

kall bastu 

kallt kaffe 

torrt bröd 

karies 

ingen diskmaskin 

trånga skor 

trasig hiss 

otymplig mobil 

dålig mottagning 

punktering på cykeln 

ingen a/c i bilen 

långa köer 

fullpackad frys 

krånglande tvättmaskin 

defekt dammsugare 

långsamt internet 

full hårddisk 

liten tv 

försvunnen fjärrkontroll 

i-landsproblem 

7

8 

kallBrand 

I 

Allt ljus på mörkret 

där brännmärkta själar 

frostigt svälter varandra 

för egen närings skull. 

II 

Jag är mitt eget vittne, 

litar på att han alltid ljuger; 

han är min bäste ovän. 

III 

Ett litet barn 

instängt 

i en vuxen 

mans kropp. 

Kostymen 

har sedan länge 

vuxit ur honom. 

IV 

Skrapa på ytan 

och hamna därunder 

för att fyllas av tomhet 

när livet sakta kväver oss. 

Apatin står i zenit.

Blandade haIkU 

Fotograferar 

de inre processerna 

bildar dessa ord 

Aftonhimlen – den 

döende dagens skimmer 

solens sorgsna stund 

I denna haiku 

saknas något väsentligt 

vridningen just här 

Spegelbilderna 

kroppens rörliga avtryck 

en nygammal film 

Nattregnet faller 

viskar dovt en hemlighet 

naturens skvaller 

9

FemanISm 

(Kommentar till Kristina Lugns ”Först sparkade hon mig i magen”) 

Först visade han mej sina lökringar. 

Sen skrattade han mej i ansiktet, sa han va feminist. 

Sen tog han fram mascaran. 

Sen tog han fram läppstiftet. 

Sen tog han fram klackskorna och en trasig klänning. 

Sen tog han fram sin baddräkt, ett pack tamponger, ”Sex and the 

city”–boxen och FI: s partiprogram (han ville visst viga hela livet åt 

dem). 

Plötsligt petade han mej i ögat. 

Det gjorde ont och började rinna. 

Jag började gråta. 

Det började rinna ännu mer. 

Då ville jag ha en smörgås av mitt ”Åh så gott” bröd som tröst. 

Då skrek han: fram med baguetten! 

Är du bög eller, fortsatte han. 

Jag är bara bög i garderober, sa jag. 

Plötsligt stod vi bara och tittade på varandra med stora 

mangaögon. 

Sen visade jag honom min dinglande lem. 

Den här har varit på upptäcktsfärd i många hallon- och 

chokladgrottor… 

Hann jag säga innan jag avbröts. 

”Du vet att det här är sexuellt ofredande?” 

Nej då, det här är bara min kärleksstav, sa jag. 

Då tog han mitt stackars ”Åh så gott” bröd och skrek : 

ner med patriarkatet, för att därefter slå sig själv blodig med det. 

0

Sen hämtade han sin rosa analdildo med handtag. 

Det var det sista jag såg innan allt blev svart. 

Plötsligt fann jag mej ståendes i tingsrätten. 

Där skrattade dom åt alla som inte var feminister. 

Sen kom domen: ” gallerskak under tak, var så rädd om din bak”. 

Dessutom fick jag ”Processen” på alla språk jag inte kunde ett ord på. 

Jag förstod aldrig varför. 

Nu sitter jag i alla fall här alldeles blodig på golvet i duschen 

i fängelset efter att ha fått se många dinglande lemmar. 

Så nu är jag också feminist. 

Utan att ha fått varken psykologhjälp eller nåt nytt bröd.

S R V R M 

K I K A P

Nadja Timm 

0 år. Vadstena. En bit som inte passar in efter att ett barn 

klippt sönder de delar som annars fått biten att passa. Det 

gör inget, dock. Hellre vara mig själv än att vara ännu en av 

klonerna. Lycka till att placera in mig i ett fack, jag tror inte 

du lyckas. Tycker mycket om djur, särskilt kattdjur. Har haft 

ett magiskt år på Öland tillsammans med min klass och alla 

lärare, något jag inte lär glömma i första taget.

StUlna Själar 

Huset på kullen var förbjudet område, det visste hon, det hade hon 

alltid vetat. Hennes föräldrar hade aldrig låtit henne gå dit, det var 

för farligt att gå nära huset för det var fallfärdigt. Inte för att det 

såg ut så när man såg det på utsidan. När hon sa att det inte såg 

fallfärdigt ut så sa hennes föräldrar att det var för att utsidan var 

byggd i sten. Insidan var i så dåligt skick att det var livsfarligt att gå 

in genom dörren. 

De hade inte sagt mer om den saken efter det. 

Hon satt på stenmuren utanför sitt familjehem och vinden lekte 

med hennes blonda lockar. Hennes händer lekte med berlocken 

som hon hade fått i present av sina föräldrar när hon föddes. Det 

var ett silverhjärta med en blomranka ingraverad och fästad med 

en silverkedja runt hennes hals. På baksidan stod hennes namn i 

vackra bokstäver ”Takara”. Hon hade bestämt sig. Hon skulle upp 

på kullen och in i huset, alla i klassen skulle tycka hon var jättemodig 

och hon skulle bli populärast i skolan. Alla var rädda att gå i 

närheten av huset, än mindre in i det, Takara skulle bevisa att hon 

var bättre än dem alla. 

Kvällen skulle säkert komma snart, men eftersom det var sensommar 

skulle hon fortfarande ha tillräckligt med ljus för att komma se 

precis allt inne i huset. Om hon bara hade en kamera, tänkte hon 

tyst för sig själv, hon vågade inte låna sina föräldrars kamera. De 

skulle bli så arga om de upptäckte att hon inte hade lyssnat på deras 

varningar. Hon ville inte att de skulle bli ännu argare om de såg att 

hon hade lånat deras kamera utan lov också. 

Den kvällen låg hon tyst i sin säng och låtsades sova. Snart, tänkte

hon upprymt, snart kunde hon gå! Mamma och pappa borde snart 

gå till sängs. Hon hoppades bara de inte skulle dricka kaffe igen, 

då somnade de aldrig. Vuxna var allt bra tokiga ibland, de gjorde 

så mycket konstigt och tyckte om så konstiga saker. Kaffe, det tyckte 

hon var jätteäckligt, och öl. Öl var också äckligt. 

Hon vågade knappt andas nu, mamma eller pappa skulle snart 

komma in en sista gång, det gjorde de alltid innan de gick och la sig 

de med. Mycket riktigt kom mamma in just då, hon visste det, bara 

mamma luktade som syren och mint. Pappa luktade som cigaretter 

och sandelträ, vad nu det sista nu var visste hon inte, hon visste bara 

att mamma sagt så en gång, men det luktade bra på pappa. 

”Sov gott, min skatt, dröm om sommaren för snart kommer vintern.” 

sa mamma sådär ömt som bara mammor som de i böckerna 

kan. Sedan gick hon, äntligen, om de nu bara kunde somna snart. 

Hon ville inte vänta längre, kunde knappt bärga sig längre, men 

hon var tvungen. Mamma och pappa förstod aldrig, de kunde inte 

förstå varför hon ville bli populär. Populär betydde att alla gillade 

en, det hade Ami sagt och Ami hade varit jättesmart, smartast i 

hela klassen. Ami kunde många jättesvåra ord, så hon visste att det 

måste vara sant. Det var bra att var populär, det var inte bra att inte 

vara populär, alltså skulle hon bli populär. Hon tyckte det var synd 

att Ami inte kunde se det. De hade hittat Amis kropp i skolan en 

dag och de gamla skvallertanterna, som alltid satt någonstans och 

tjattrade, sa att ett spöke tagit Ami. Lärarna sa att Ami hade blivit en 

ängel nu. Klassen hade varit ledsna mycket länge, och Takara hade 

varit ganska ensam efter att Ami blev en ängel. Gud var bra orättvis, 

Takara kände att hon säkert tyckte bättre om Ami än Gud, alltså 

borde Gud låtit henne behålla Ami. 

Takara kunde äntligen höra pappas snarkningar, han snarkade 

alltid högst, mammas snarkningar var svaga och lätta, det gick 

knappt att höra dem om man inte ansträngde sina öron. Men de 

var där, mammas snarkningar, så mamma sov också nu. 

Takara tog sin ficklampa, ifall att det hann bli så mörkt att hon 

inte skulle kunna se. Därefter smög hon tyst ut genom dörren och 

stängde den så tyst hon bara kunde och började sedan springa för 

allt hon var värd mot kullen, men hon stannade vid foten av den,

trött efter språngmarschen, och satte sig ner. När pulsen och andningen 

hade börjat fungera nästan normalt igen tog hon ännu ett 

par minuter på sig att samla allt mod hon kunde förmå sig. Hon 

skred mot huset och lade handen mot handtaget. Det var kallt. 

Hon kände en våg av oro och skräck välla över henne medan hon 

sakta öppnade dörren med ficklampan i högsta hugg. 

Där inne såg det ut som ett vanligt hem, om än dammigt och 

ovårdat. 

Det såg ut som om ägarna bara gått ut och inte kommit tillbaka. 

Det kunde varit så. 

Takara kunde ju inte veta om varit så eller inte, men om det varit 

så, varför hade de inte tagit med sig sina saker när de flyttade? Hon 

tog ett par trevande steg och vinden tjöt genom osynliga hål någonstans. 

Golvet höll ännu. Hon tog modigt ett par steg till. Inget 

hände. Kanske hade mamma och pappa fel? Det verkade inte vara 

något fel på golvet. Hon gick sakta in mot vad som måste varit ett 

vardagsrum eftersom det fanns soffor. 

Gamla trasiga fotografier låg strödda över golvet, det gick inte ens 

att se vem eller vilka som var på bilderna. 

Köket var inget särskilt, bara väldigt dammigt, det enda konstiga 

med det var att det liknade köket hemma. Trappen upp var knarrig, 

men Takara fortsatte i alla fall, hon ville se övervåningen också. 

Sedan kunde de i klassen inte säga att Takara inte var modigast. 

Hallen var mysig med mjukt röda tapeter och trasiga lampor, mattan 

under henne var mjuk, men hon fick gå försiktigt för att inte 

röra upp för mycket damm. Hon ville inte att hennes föräldrar skulle 

få veta att hon varit där utan lov, de skulle säkert veta att det var 

hon om hon lämnade spår. 

Det var inte särskilt intressant för att vara ett spökhus. Lite läskigt 

var det, men inte fullt så illa som de andra sagt. 

De andra rummen hade varit sovrum, ett för vuxna, ett för barn 

och ett för gäster. Och ett badrum. 

Hon gick ner igen. Hon hann tillbaka i hallen när hon hörde det. 

7

Vindens tjutande var högre nu och hennes hjärta dunkade hastigare 

och hastigare i hennes bröst. Det lät hemskt, hon ville därifrån. 

Direkt. När hon vände på sig såg hon henne. Ami. Eller snarare vad 

som var kvar av Ami. Amis själ. Bakom Amis glasögon kunde Takara 

se att hennes mörkbruna ögon fortfarande var fulla av kunskap. 

Bitar av hennes svarta hår fastnade likadant bakom glasögonen. 

Båda blev lika rörda av återseendet att det började rinna tårar som 

var lika kristallklara och fyllda med sorg. 

”Takara, gå din väg, snälla. Innan hon märker dig! Snälla. Dö inte 

som mig. Lev. Spring din väg!” kom Amis röst, tyst, nästan som en 

viskning och bakom Ami började hundratals skepnader ta form, 

alla grät och jämrade sig. 

Det hade inte varit vinden. Det var inte vinden hon hade hört jämra 

sig. Takara fylldes av panik, och började springa mot dörren. Men 

istället för att komma fram till dörren sprang hon in i något osynligt. 

Det första hon såg var att skepnaden hade långt hår och var 

ursinnig. Snart kunde hon urskilja mer av spöket. Takara blev så 

förskräckt att hon bara kunde skrika tills stämbanden nästan brast. 

Det var Takara själv som stod framför henne. Trodde hon i alla fall. 

Det såg ut som om hon stod framför en spegel. Det som skilde dem 

åt var att ”spegelbilden” utstrålade ren ondska medans Takara endast 

kunde känna ren skräck för vad hon stod inför. 

Hon försökte desperat att öppna dörren, hon ryckte och slog allt 

vad hon orkade. 

”Acwelan!” Jämrade sig andarna olyckligt innan de ändrade sig 

då spöket framför Takara blängde på dem.” Acwellan! Inte mer! 

Inte mer.” 

Hon förstod inte. Vad menade de? Hon kände blodet stelna. Ju 

närmre vålnaden som nästan verkade vara henne själv kom så kändes 

det som blodet blev till is. Hjärtat dunkade så hårt och fort det 

kunde för att hålla henne vid liv. En spökhand gick rakt igenom 

henne och rörde vid hjärtat. Det var outgrundligt kallt. 

Ondskan formligen lyste om anden hon hade framför sig, dess 

leende skrämde nästan vettet ur Takara. Därefter inget. Hon kände 

8

inget mer. När hon såg sig omkring såg hon sin kropp röra sig. 

Takara kunde känna att det hemska leendet kom tillbaka men istället 

för att det satt i ansiktet på vålnaden, så satt det i hennes eget 

ansikte. 

Då såg hon det. Berlocken. Den hade inte en blomranka. Det var 

ett kors. Och när hon vände på den, det stod inte Takara. Det stod 

Acwelan. Anden hade stulit hennes kropp! 

”Undrar just hur mamma och pappa reagerar när de får se mig 

istället.” hånlog ”Acwelan” gick till köket och hon kom tillbaka med 

en stor kökskniv i sin hand. 

”Men det är inte som om de får njuta av mitt sällskap länge! Inte i 

livet i alla fall.” 

”Vem är du?!” skrek Takara så högt hon orkade. 

”Aaah. Har de inte sagt det? Jag är din kära syster, lilla tvilling. 

Systern våra föräldrar mördade när vi föddes! Jag fick aldrig leva! 

Bara för en liten förbannelses skull mördades jag när vi föddes! Jag 

ska ha min hämnd! De ska dö! Precis som alla andra!” skrattet från 

Acwelan var kallt och rått. 

Takara stod still. Hon kunde inte röra sig. Hon ville fråga vilken 

förbannelse, men vågade inte, rädslan var för stor. Hur kunde hennes 

snälla föräldrar ha gjort som Acwellan påstått? Det kunde inte 

vara sant. 

”Är det inte underbart ironiskt lilla syster?! Att du döptes till 

Takara, ”skatt”. Medan jag. Jag döptes till Acwelan, ”att mördas, förintas”?! 

Men nu är jag Acwellan! ”att mörda, förinta”?! Men oroa 

dig inte, syster lilla, jag ska hämta mamma och pappa. Sedan ska vi 

leva tillsammans för alltid! De ska älska oss båda nu! ” 

Den här gången lät Acwellans skratt likt det en ond vetenskapsman 

eller skurk i en tecknad serie hade när deras plan nästan var 

klar eller redan hade lyckats en del. Men det här var ingen serie 

och säkert skulle ingen hjälte rädda dem nu. 

Ami höll om henne medan Acwelan, eller om det var Acwellan, 

försvann. De grät tillsammans alltmedan dödsskrien från Takaras 

och Acwellans föräldrar hördes över staden. 

9

7 

Johanna Wiberg 

”Hon tyckte om att prata och att sjunga sånger och hon 

tyckte om att byta plats. Var hon än var tyckte hon alltid 

om att byta plats. Annars fanns det inget att göra på hela 

dagen. Hon gick förstås och lade sig tidigt men trots det 

kunde hon alltid säga, vad ska jag göra nu, vad ska jag nu 

göra.” 

Gertrude Stein. Ida. en roman

Jag lärde mig att bedöma ditt humör efter vilket typsnitt du använde, 

om du hade kursiverad eller fet stil 

och kanske framförallt efter storleken på texten. 

Ibland gjorde du dig mindre än vad du verkligen var. 

7

Jag imiterar din blick, placerar ditt ansikte över mitt eget. Sedan 

silas vi ner till spillror av någon annan och allt som jag vill att du ska 

säga reser sig som gåshud från svärtan i dina brev; dina bokstäver 

rör sig inte längre. Kontrasterna vi lever i söker en riktning men 

våra ytor är låsta, redan slutna. Inledningen försöker träffa slutet 

rätt och jag imiterar din blick, kan titta på dig om du vill. 

7

hUS 24 

Det är inte så att jag måste ha koll på allting. Min lägenhet: jämna 

träplankor, vitmålat tak med en svart fläck precis ovanför sängens 

huvudgavel som jag aldrig kan sluta stirra på, en kakelugn i hörnet 

av salongen som jag drar en trasa över lite då och då... Det är inte 

så att jag måste ha allt på ett visst sätt. Min bokhylla: böckerna i 

bokstavsordning och sorterade efter genre. Jag tycker bara om när 

det finns lite struktur. Därför tycker jag kanske inte att det är konstigt 

när jag ser tillbaka på det som hände, även om jag önskar att det 

vore på ett annat sätt. Det är svårt med struktur när man träffar 

människor. Man kan inte sortera upp dem i bokstavsordning eller 

efter genre. Jag har försökt. 

Jag behöver alltså struktur. Jag har anteckningar men jag vet inte 

om de kommer att räcka. 

Jag fick en känsla av att jag ville ut. Dom vinklade persiennerna 

ritade mitt ansikte randigt och jag kunde se skymningen som kom 

och barnen som var på väg hem, in i trappuppgångarna. Det är 

bara barn som brukar vara på gatan utanför, inte för att jag alltid 

står i fönstret och tittar men vuxna människor har slutat hoppa 

hage. Nu var det tomt och det mörknade. Jag läste på listan som 

hängde på kylskåpet, letade ärenden, efter någonting jag glömt, efter 

något som kunde förklara viljan att bryta mig igenom väggarna; du 

vet att jag inte brukar vilja gå ut. 

Jag började i alla fall kamma mitt hår framför hallspegeln, nypa 

mina kinder rosiga. En gång till läste jag listan på kylskåpet: städa, 

köpa tandkräm, fars födelsedag... Kanske, tänkte jag och började 

rota i lådorna efter någonting att skicka. Kanske kunde jag gå till 

postlådan. Det är inte så att det är en jättestor grej att gå ut, jag får 

7

det att låta så. Jag räknar inte mina steg eller måste gå på en viss sida 

av gatan eller något. Jag går bara helst på den sidan ingen annan går 

på. 

Det var alltså mörkt, bra. Och alla verkade vara hemma, bra. Men 

när gatlyktorna kastade min skugga fram och tillbaka över trottoarkanten 

och jag passerade hus efter hus, sakta först sen snabbare ju 

längre jag kom, kunde jag känna mitt blod, att det åkte omkring, 

att det pulserade. Mina fuktiga fingrar fick svärtan på baksidan av 

vykortet att skriva ord på min hud. Grattis, stod det och bara ett 

par gator kvar att gå nu, tänkte jag. Så jag gick. Och det var mer 

trottoarkanter och husfasader och spetsgardiner. Och hela tiden 

kändes det som om någon såg på mig med skarp blick fast jag inte 

såg någon. 

Efter det kommer jag ihåg exakt i vilken ordning allt hände, jag 

är trots allt ovanligt skarp i sådana här situationer, jag reagerar bara 

inte efter reglerna. 

Först kände jag doften, att den tilltog. Stickande i min näsa, inte 

av cigarettrök utan av något annat och starkare. Sen såg jag ljuset, 

hur det fladdrade. Huset lystes upp inifrån och jag ville inte stå still 

men jag kunde inte röra mig. Brandrök sipprade ut genom ett öppet 

fönster på övervåningen och hade jag kunnat se mig själv hade jag sett 

hur lågorna speglades i mina ögon. 

Nu stod jag där på trottoaren och såg mig omkring. Jag vet inte 

vad jag letade efter eftersom det fanns hus att knacka på och någonting 

att göra men det var som om jag inte orkade. Som om jag 

var för trött. Och vykortet, det var det enda jag kunde tänka på, att 

jag hade gått ut för att posta det och pappa som fyllde år. Jag famlade 

efter en reaktion, men jag kunde inte. Istället vände jag mig 

om, drev blicken systematiskt mellan husen, noterade färger och 

husnummer. Utanför hus tjugotre hade tulpanerna börjat blomma. 

Hus tjugofems trädgård svämmade över av leksaker och i ett fönster, 

ett köksfönster såg det ut som, stod en kvinna och tittade ut. Först 

trodde jag att det var mig hon tittade på. 

Hade jag varit någon annan hade jag kanske gjort på något annat 

sätt. Om jag hade varit någon annan hade jag kanske rusat in 

till kvinnan, tillsammans hade vi gjort något, vad som helst och jag 

7

hade inte tänkt på vykortet. Att jag måste gå och posta det. Och 

efter att jag postat det hade jag kanske inte tagit en annan väg hem. 

Om jag hade varit någon annan. 

Nu sprakade det bakom mig och kvinnan lämnade fönstret. Jag 

fylldes av lättnad, kände hur mitt ansvar lossnade, hon skulle ta 

hand om det här nu. Så jag gick. 

När brevbäraren släppte ner tidningen i brevinkastet i morse så 

fanns den där, på sidan fem. Inte en jättestor nyhet, men den fanns 

ändå där med en bild på det brinnande huset och en kort artikel. 

”Polisen misstänker att branden var anlagd, en person har fått lindriga 

brännskador men ingen har, enligt uppgifter från polisen, fått 

några bestående skador.” Jag la ifrån mig tidningen och började 

skriva. Jag behövde sortera mina tankar och jag antog att om jag 

hade ett utkast, historien skriven i bokstäver på papper vore det 

lättare att se händelseförloppet, att förstå det eller i alla fall ta det 

till mig. Jag vet inte om det fungerade. Jag fick bara en känsla av att 

något inte stämde, att jag såg förbi något väsentligt. 

Jag plockade upp tidningen igen, läste deras historia direkt efter 

att jag läst min. Jag kan se parallellerna, att vi beskriver samma sak 

fast från olika håll och med olika innebörd. ”Polisen misstänker 

att branden var anlagd.” Där – ”och en person iakttogs på gatan 

utanför det brinnande huset innan personen snabbt försvann från 

platsen.” 

Det slog mig nu. 

Men jag har ju inte gjort något. Jag gjorde ju ingenting. 

Jag gjorde ingenting. 

77

79 

Mark Wikström 

Det simmar en rocka i min toalett 

jag hade dödat den för länge sedan 

om jag inte älskade den

kondoleanS Fröken dekadanS 

Där i hörnet sitter hon, min allra första kärlek. Det är snart hennes 

fest, hon ska sakta ta över den från mig. Tillställningen är i 

god stämning och i dansande glädje, men bara att jag vet att hon 

finns så dras jag till hennes hörn. Kanske att det dröjer men senare 

kommer jag att sitta i hennes knä om jag inte bett henne sitta i 

mitt. Jag försöker hålla mig ute i köket med vänner som är försjunkna 

i ytterst tänkvärda samtal om de flesta av vardagens banalare 

betraktelser. I tamburen skojas det i toalettkön och jag skrattar instämmande 

ett tag utan egentlig anledning att köa. Så står jag vid 

fönstret och andas in andras cigarettrök och lyssnar på koncentrerat 

gitarrplinkande så länge rökarna roterar, tills jag avverkat dem 

alla. Längst uppehåller jag mig på det lilla hemmagjorda dansgolvet 

där jag stångas på skoj och sjunger med i favoritlåtar. Allt för att 

skjuta upp detta oundvikliga lilla hörn där hon sitter och allt som 

följer med det. 

Så sitter vi tillslut bredvid varandra och tänker tillbaka på det 

liv vi levt tillsammans. Hon vet att jag försökt hålla mig undan och 

hon försöker begränsa sitt nöjda hånleende till ena mungipan. 

Det känns som evigheter sedan vi hade ihop det senast, så blir det 

väl förvisso alltid när man hällt upp spriten sent om kvällen. Hon 

häller upp, eller kanske är det jag. Festen runt omkring fortsätter 

80

Där emellan, det är då, 

när jag håller käft och tinnitus 

skulle vara allt som är. 

Där vid havet, tror du, 

hem hittas i vågors skvalp 

i lugnet av ett kretslopp. 

jag drömmer om tystnad. 

Där bland väggar, ekande, 

kommer framåt fram 

får tacka för strävan och mål. 

Där på väg, bredvid, 

var motorvägen brusar 

och man vet att bort finns. 

8

medan vi erinrar oss vår gemensamma lilla historia. Romantiska 

kärleksanekdoter spelas upp innanför mina ögonlock när jag försöker 

stänga ute alla utom oss för en stund. Alla minnen ligger under 

ett filter av melankoli, blekare men klarare än allt annat jag minns. 

Hon vill dra det från början, så vi gör väl det. 

Första gången vi träffades var såklart i tonåren. Hon var mycket 

äldre än jag, utan att ha åldrats en dag sedan dess. Bland folköl och 

häxdekokter av sprit presenterade hon sig som Dekadans och log ett 

varmt leende mot mina fascinerade ögon. I hennes såg jag en vindlande 

väg bort, hon skulle hjälpa mig iväg från denna vardagens 

misär. Vi sa ingenting mer till varandra den kvällen, men det dröjde 

inte länge förrän vi sågs igen. Hon sa att hon visst kunde erbjuda 

sig själv som flyktväg, att jag skulle få falla i henne så många gånger 

det krävdes och tills jag blev nöjd. Hon hade ingenting emot misslyckade 

försök och väntade godtroget om det tog tid mellan våra 

möten. I början fick jag bestämma själv, ända upp i tjugoårsåldern 

satt jag vid spakarna i vårt förhållande. Efter mina tjugonågonting 

år hade jag fallit en gång för många och jag var förälskad i henne. 

Till viss del kände jag mig lurad. Hon fascinerade mig fortfarande, 

inte för att jag kunde spegla min oskuld i henne längre men för att 

hon visade upp de mest groteska sidor av världen. 

Det var väl egentligen då som vår relation blev intressant, när jag 

hade blivit medveten om henne, medveten om att hon var någon 

eller någonting att förhålla sig till. Jag visste till viss del vad jag gav 

mig in på varje gång jag bestämde mig för att träffa henne, men 

jag visste också att hon skulle visa upp en sida av sig själv jag ännu 

inte fått se. Inför henne stod man var gång mållös, det kunde vara 

8

Min polare säger han spytt när han sätter sig vid bordet 

igen och jag reagerar som jag är äcklad för man borde 

reagera som man är äcklad men min spontana tanke är 

egentligen knapp i ett ”jaha” snarare än jag är äcklad 

men jag säger ändå om man spyr går man väl hem och 

han säger man mår ju bättre om man spyr lite och sen 

går vi ut och röker brass så ölen smakar massa bättre. 

Senare spyr jag 

efter många öl 

jag går inte hem 

utan mår bättre 

Några år senare införs rökförbud på krogen 

Vi spyr ännu mer utan att gå hem 

8

små variationer på tidigare helt nya groteskheter men det fanns 

alltid någonting att lägga huvudet på sned över. Vi älskade för första 

gången snart efter att jag visste att jag borde hålla mig borta. 

Skräckblandad förtjusning får man väl säga. Mest sitter känslan efteråt 

kvar, den tomma känslan som ersätter utlösningen som hon 

slet ur mig. Min orgasm skakade min värld och satte ett purgatorium 

i gungning. Det purgatorium som jag fortfarande försöker 

hitta stabilitet i. Verkligheten som formades efter älskogen och som 

fortfarande formas i svängningarna, den verklighet där Dekadans 

fortfarande kommer till mig och sänker sig skrevande över mig. 

Jag vill kalla det älska för att det finns en romantik till Dekadans 

men jag borde inte låta henne bära så vackra verb, så vi knullade 

helt enkelt. Det har hänt alltför många gånger sedan dess att vi 

knullat och aldrig har jag varit så långt bort från var jag började 

min flykt från mig själv. Såhär på väg tillbaka till vad jag är, då jag 

fortfarande har sporadiska återfall till hennes barm ser jag mina 

förundrade ögon som vandrar över hennes kropp. Jag förstår hur 

jag hade svårt att slita mig från hennes obscena sätt men med tiden 

har det förvandlas till att mest vara groteskt och hennes lockelser 

är mest påträngande. Fast jag minns när det var vackert och i tid 

och otid vill jag låta henne hora runt i mitt liv och frottera sig med 

anständigt folk, eller åtminstone någon som försöker. 

På vägen tillbaka till livet möter jag henne gång på gång, hon 

tycks på något sätt hålla sig i närheten fastän hon var på väg ner 

med mig och aldrig någonsin pratade om ambitioner att en dag 

åter försöka ta sig tillbaka upp. Mitt antagande blir att det är mitt 

och hennes forna liv jag vandrar förbi i sökandet mot vägen som 

8

hon hade just börjat gå 

laget runt 

hit kom hon tidigt 

som en fantasi efter en våt dröm 

dök hon upp och bad mig 

som en blädderbild 

på obetald betalkanal 

kring midnatt som 

erbjöd färgglad stumfilm 

eller svartvita ljudspår 

färgsprakande sminkad 

nybörjad hes sexig röst 

båda i kombination 

extremt verklig 

och precis som på teve 

röda läppar formade ord 

ord kom ut och ljöd 

’knulla mig i röven’ 

och det var verkligt 

och det var inget som på teve 

8

jag en gång lämnade, till förmån att få vandra vilse i skogen med 

henne, söka mig bort i gemenskap och aldrig behöva vara ensam eller 

ens själv. I gläntor och dungar i den skog som jag åter ska finna 

livet i ser jag henne i olika skeden av mitt förflutna. Ibland stannar 

jag upp och slår mig ner för att vila min anständiga sida och få en 

smak av hennes ljuva bitterhet. Jag kvicknar till efter att ha njutit 

livet på vårt gamla invanda sätt för länge. 

För mycket av till och med det minsta, det är jargongen. Lättja är 

lag. Vissa av Dekadans vanor har blivit mina och kommer alltid att 

finnas hos mig. Jag kommer alltid brygga starkt kaffe och behöva 

bita mig i läppen för att inte snusa dubbla prillor. Andra saker har 

jag vant mig av med, jag röker inte tills paketet är slut längre och en 

blick behöver inte bli till testosteron eller adrenalin. Det känns som 

att jag kommer närmare till att uppskatta lugnet. Men tryggheten 

i strävan vi hade tillsammans kändes som just ett lugn och det drar 

i mig hela tiden. En gång fanns där också en ambition eller en vision, 

vi sa till varandra att vi skulle köra tills vi dör. Strävan mot och 

för att glömmas var det som drev oss. 

Så vi drev länge omkring och jag letade efter ett definierande av 

mig själv i förhållande till henne. Under vår relations varaktighet 

hann hon demonstrera många metoder för att komma bort. Det 

började så, med att hon lockade mig med skimrande ädelstenar av 

ljuvt fördärv. Hon gick först och som ett skrämt litet barn strök jag 

bakom hennes ben och trevade efter hennes hand, men jag följde 

lydigt. Sen stod jag där, jämsides henne helt plötsligt som en äventyrslysten 

ungdom som skulle lägga världen under sina fötter. Med 

kärleken till Dekadans och med den kärleken besvarad fortsatte jag 

8

En vän kom ut och så telefonsamtal 

sedan 

oro att ingenting blir som förr 

utan ifrågasättning om varför det måste vara statiskt 

bara det att turbulensen hela tiden infinner sig 

aldrig lugn 

Nej, 

beskåda framåtrörelsen och accelerationen 

sortera ut och missa det som ska komma att bli viktigt 

för prioritet var förälskat i ovisshet 

om krav 

ville be om största möjliga tystnad 

kunna väsnas på sin lilla plats 

obstru – era 

i vägen överallt med överflöd på uppmärksamhet 

En vän kom ut, och vi sa hejdå 

ville vara jag för identiteten 

och ha det avklarat 

87

att skynda ner mot avgrunden. Jag föll inte förrän vi hade sjunkit 

länge, som att jag flöt i en ocean och märkte att jag inte kunde 

simma samtidigt som jag också märkte att det var som djupast. Så 

fölls det. Dekadans var inte till hjälp när jag hade rest mig men 

hon stod där, flinandes sitt hånleende. Det var nu upp till mig att 

klättra, vandra, söka, simma, växa, vad fan jag ska likna det vid. Jag 

skulle hitta tillbaka till den där vägen jag lämnat tillsammans med 

henne, till det där livet jag levde innan jag lockades ut i skogen av 

skogsrået Dekadans. Om skogen var en stad skulle hon vara den 

mest vinstgivande horan. Och jag hade varit hennes hallick. Nu var 

det inte så, jag var på väg tillbaka till livet och hon hade gett sig fan 

på att följa med. 

Ja, vårt romantiska förhållande hade blivit det där hemska äktenskapet 

som båda vantrivs i, men som båda investerat för mycket 

i för att låta det kastas bort. Äktenskapet som är så beklämmande 

för alla bekanta till paret för att det lyser igenom hur dåligt det 

egentligen är. Men inte är vi vid vägen än. Jag trodde vi var där en 

gång och jag tog ut skilsmässan, bestämde att vi aldrig mer skulle 

prata med varandra, vände om och gick. Det tycks som att vad jag 

trodde var vägen som livet bärs fram på i själva verket var stigen 

som trampas upp av dem som håller sig vid sidan om samhället och 

jag landade ensam hos pundare och småtjuvar. Dekadans var dock 

villig att ta mig i sin famn igen och jag har många gånger sedan 

dess sökt trygghet hos henne. Älskarinna blev det av henne, ibland 

hemlig. Lång väg att vandra utan motivation från Dekadans och 

utan tro på mig själv. Att supa sig full är ingen belöning på vägen 

utan ett steg tillbaka. 

88

Nu står vi 

stå ska vi 

är det någonting vi ska 

så är det att stå. 

i trettiofem minus 

i trettiofem plus 

ska vi stå 

under skyfall 

genom snöstorm 

ska vi stå oss. 

svart natt kisandes 

dagsljus bländande 

vi står 

första gången vi står 

så som jag minns det 

står vi nakna. 

89

Ibland, när jag vandrat långt, så unnar jag mig ett besök i Dekadans 

kammare. Jag vet hur kallt hennes famntag kommer att kännas och 

hur hennes kyssar kommer att lukta av cigarett och sur mjölk, men 

just den tryggheten, att allt kommer vara som det alltid varit är en 

benådning. Hon sa till mig när vi för första gången gav varandra 

löften att jag skulle hålla utkik efter de små sakerna, de saker man 

inte uppskattar i ett rikt liv, för de lyser starkare när man blir mättad 

av allt det andra. Hon visste för hon hade varit där, överallt hade 

hon knullat runt. När jag nu tar mig an henne försöker jag att inte 

låta tankarna vandra. Om jag inte fäster min blick i hennes sköte 

när hon smyger ur trosorna och låter sitt sekret droppande fräta på 

min hud som om det var batterisyra, så söker mina ögon efter den 

senaste flyktväg hennes finurlighet frammanat. Flera gånger älskar 

jag att älska med henne, jag förbjuder mig åter igen att kalla det 

älska om det handlar om Dekadans men sådan är hon, man lovar 

sig själv och sviker lika fort. 

Likväl har jag en ny metod för att glömma strävan som finns på 

livets väg och strävan att nå den vägen varje gång jag kommer tillbaka 

från henne. Om vandringen blir lättare eller svårare, eller om 

jag kommer någonstans är svårt att säga. Det känns ofta som att jag 

står och stampar och packar jorden i en dunge där i skogen, undrandes 

om jag bara dansar och håller takten eller vankar av och an 

i vemod. Lika ofta hör jag bruset från en motorväg som torde vara 

det jag liknar vid livet jag letar efter, undrandes om det bara är min 

tinnitus som spökar. Det är klart att det är svårt att lita på vad man 

vet, vad man känner och vad man vill om allt man sett i sitt vuxna liv 

är lögner. Jag talar sanning till mig själv, till alla runt omkring, gör 

90

står du naken mitt på golvet 

knän som skaver och en armbåge 

med en hand som särar 

under en tretimmarsfilm 

en film ingen någonsin velat se 

så var vi 

i behov av klippning 

men du såg när, 

jag exploderade, 

klimaxet i filmen ingen vill se. 

Gick innan nertoningen 

efter upplösningen i dramat 

eller, jag menar, utlösningen 

gick och missade eftertexter 

slutplädering 

den fina försonande musiken 

medan du står väl kvar naken 

9

allt för att inte utelämna någonting. Klär det i så fina ord jag kan 

förvisso men urholkar lögnerna med stadig entusiasm och jag vet 

att jag en dag kommer att kunna damma av min själ som fått vänta 

otåligt så länge. 

Vi dricker upp vår sprit. Det är dags att falla i henne igen, det 

kanske fölls redan när spriten hälldes upp eller redan när jag såg 

henne sitta där i hörnet. Det känns bra vissa gånger, väldigt romantiskt. 

Romantik är just det, att våga falla och lita på att man kommer 

att sväva i ett vakuum och bara vara där och då. Det handlar om 

att skapa en föreställning om att allt som kretsar kring sin mot- eller 

medpart är så ljuvt att det är värt att låta världen vänta. Låta 

någonting bli ens hela liv ett tag och låta det någonting slutas runt 

omkring till en fullständig omfamning. När man sjunker och omfamnas 

av det där töcknet och känner att allt är ok, att det inte finns 

något bättre som kan gå en förbi medan man glömmer det som 

rusar för en stund. 

Jag har romantiserat kring Dekadans och all sprit, all sex, alla 

droger, all lättja. Jag har sett mig själv speglas i henne och varje bit 

som faller bort från mig själv har jag plockat upp och beundrat. 

Som en leprasjuk har jag accepterat att människan är depraverad 

och faller samman. Aldrig har jag reflekterat över att jag skulle kunna 

ersätta mitt accepterande av förfallet med en vilja att förstärka 

istället. Skydda det skott som slog rot när jag kom till världen istället 

för att exploatera det. Kanske finna ett sätt att komma bort som 

inte innebär att man försvinner. Jag skriver aldrig, men jag har sett 

det flera gånger, att man båda kan och borde. Det är det jag försöker 

med nu och om det är ett klentroget försök att försvinna i ett 

9

Skillnad på vilja och vilja 

en som känner sig till 

impulser 

längtan att springa naken 

en frihets (...) 

längtan att sträva efter 

rationalitet 

prioritet som blir kompromisser 

insikt av viljan 

missnöje 

9

författandeskap så får det vara så. 

Ibland känns det tungt dock, som att det aldrig kan vara värt det. 

Som att kärleken jag fått av Dekadans byggt upp en så stark ådra 

av behov att bara få vara att ingen och inget någonsin kommer att 

kunna ersätta det. För jag vill bara vara. Det är så många mål som 

måste nås eller åtminstone börja jobbas mot innan jag ger mig ut 

på en strävan i livet. I väntan på någon som kan hålla mig i mig söker 

min hand ständigt efter Dekadans. Att lämna henne tvärt och 

helt och hållet har jag försökt men jag inser snart att jag behöver 

henne åtminstone för att ha någonting att förhålla mig till, som 

kan definiera mig. Kanske så jag kan säga att jag är mindre herr 

Dekadent idag än jag var igår eller mer självständig från min före 

detta en annan dag. Måste låta det ta tid att bygga upp mig själv och 

ersätta henne. Men jag vill helst bara vara och hon lät mig vara. 

Om jag skulle glömma henne skulle jag glömma en del av mig 

själv. Jag vill låta min kärlek, hela mitt intresse gro i något annat, så 

jag stressar för att tvinga bort henne. Romantiken och kärleken, jag 

minns hur mycket vackrare det var förr, men det beror väl också på 

att allt är vackrare med en slöja av nostalgi hängande över sig. Jag 

vill att det ska bära mystik, jag vill att det ska vara vackert bara vackert, 

men ändå är jag tvungen att vänta. Vänta bort Dekadansen, 

tvinga bort hennes lättja som svärtat mig. 

Här börjar det nu. Det börjar hela tiden. Det stannar upp, det till 

och med slutar, men framför allt börjar det hela tiden. Allt det här. 

Dekadans häller upp ett glas till. Vi skålar för en evig vänskap och 

överger förälskelsen oss emellan. En dag tänker jag även överge 

vänskapen och det vet hon. Hon ser mitt hånleende som försöker 

hålla sig i ena mungipan. 

9

Vi drev genom stan, över gator och torg, genom tunnelbanestationer 

och branddörrar, genom avdunstande alkohol och haschrök, mot 

flimrande ljus och avgrunds brant. Vi drev som att vi flydde mot 

ett mål där vi mest skulle slippa men också unna oss. Vi drev mot 

någonting vackert som på nära håll visade sig fult. Driftande blev 

tillvaro. Tillvaro blev vana. Vana blev avsky när vi insåg att vårat 

driftande var strävande och att vårat strävande mötte en lägenhet 

på en höjd vid en sjö, där man vaknade till överfyllda askkoppar och 

trasiga persienner. Och så lämnade vi allt vi höll kärt och fann det 

vi älskade. Det vi älskade jagade vi uppför kullerstenar och nerför 

trottoarer, inom barer och klubbar, på bakgator och huvudleder, 

bakom låsta dörrar och framför öppna portar. Det vi letade efter 

flydde och vi jagade efter. 

9

jenny ringsby johanna ekeliw 

johanna wiberg karin kåks 

lars hallén mark wikström 

sven ståhl petter lindmark 

97

victor silfverhjelm hultqvist 

98 

john nilsson erik lenas 

regina mattisson 

nadja timm skriet

Untitled

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?