Untitled

Café BarraCuda 

Skrivarskolan 008 

Ölands Folkhögskola

Omslag: Skrivarskolan 

Foto: Elisabet Johansson (om ej annat anges). 

© Författarna. 

Tryckt på ADT-Tryck, Borgholm. 008 

ISBN: 978-9 -97 9 -9

förord 

För fjortonde gången är den här, skrivarskolans antologi. Vi har 

drivit författarutbildningen här på Öland i fjorton år och om man 

tittar tillbaka på de som gått här genom åren är det ett tiotal elever 

som sen fortsatt publicera sig i större sammanhang, vilket jag antar 

är ett hyggligt facit. Min förhoppning är att det också ur årets kull 

ska komma en eller ett par som med tiden kommer ut på ett av de 

större bokförlagen, spelas på en större scen eller står med bland 

eftertexterna till en film. 

Café Barracuda är titeln på årets antologi. Café som en följd av de 

långa och intensiva samtal som vävts kring litteratur och skrivande 

under året. Och Barracudan? Kanske är det den silverskimrande 

fantasins rovfisk som här dyker upp i så skilda skepnader som 

grovkornig satir, thrillers, barndomsskildringar, sagor, historiska 

noveller, självbiografiska betraktelser, pjäsfragment, reseberättelser 

och centrallyrik. 

Bäste läsare, brygg dig en kopp te, slå dig ner i husets skönaste fåtölj, 

vik upp pärmarna och ta för dig! Och glöm inte att det var här 

du läste dem först! 

Stefan Gurt 

Ölands Skogsby den 18 april 2008 

7

Innehåll 

Förord .................................................................................... 7 

Elina Andersson .................................................... 

Henrik Bergkvist ................................................... 

Jonas Bohm ............................................................. 

Carl Martin Ingvar Dahlén .............................. 7 

Lisa Gidlöf ............................................................... 

Stefan Hedström .................................................. 79 

Elisabet Johansson ............................................... 8 

Johanna Ljunggren ........................................... 0 

Jonas Mellquist Sundén .................................. 

Anette Emma Persdotter ................................ 

Eva Sjöberg ........................................................... 

Åsa Torninger ...................................................... 9 

9

Elina Andersson 

det ligger en stor risk i att vilja skilja sig från mängden 

för i längden gör det 

att den som från början var normal 

nu blir onormal 

och därmed den som utmärker sig

jag vet inte vad jag ska skriva om, 

men det är just det skrivandet handlar om; 

att skriva om, skriva om, skriva om.

På lågstadiet sade min lärare att rymden är oändlig. Att det inte 

finns någon ändhållplats att kliva av vid, inget oklart slut att förarga 

sig över. Det var när vi satt på mattan i klassrummet och blev visade 

en bild på astronauter som svävade tyngdlösa i sin rymdraket, hur 

vätskedropparna steg mot taket. Vi lyssnade till Neil Armstrongs 

rymdlandning och bevittnade en mobil av solsystemet som vår 

lärare gjort av papier-maché och vattenfärg. 

Rymden är oändlig, sa hon. 

Jag förstod aldrig. 

Jag var hemma hos min kompis Lisa en gång, det var strax innan 

jullovet, när hennes föräldrar hade plockat fram kartongerna 

med julprydnader. Lisa och jag bestämde oss för att undersöka hur 

många varv runt lägenheten familjens silvriga presentsnöre räckte. 

Lisa stod i köket och höll i änden medan jag började gå runt med 

presentsnöret. 

Jag hann bara ett halvt varv runt lägenheten, ett halvt varv presentsnöre. 

Ett halvt varv – när jag kom till vardagsrummet sade Lisas 

pappa åt mig att sluta, att det skulle ta timmar att vira upp presentsnöret 

på rullen igen. 

Det kommer ta timmar att ordna upp den där oredan sen, sa han. 

Tvåhundra meter presentsnöre i trepack, sa Lisas mamma. 

Det kommer räcka i all evighet. 

Jag förstod aldrig.

En dag på ett år slutade en nittioårig människa att andas. Ett nittioårigt 

liv, tvåhundra meter presentsnöre, i Megameterpack. Ett sista 

andetag, ett avkliv vid ändhållplatsen. Därifrån kan man inte resa 

längre – en fysisk död. Hon finns kvar i ditt minne, alltid om du vill. 

På begravningen stod kistan och barnen som säger Hejdå. 

Hejdå, att inte förstå det. Att regissören aldrig är nöjd med slutet, 

att inte komma på den bästa avslutningen innan inspelningsdagarna 

är till ända. 

Att förstå; att det finns så mycket mer att minnas än slutet. 

Efter ceremonin genade vi över gräsmattan för att komma till den 

framtida familjegraven. Våra strumpor blev blöta av decimetersnön, 

de näsdukstorkade tårarna i jackfickan frös till is – sorg kan ha så 

många olika skepnader. 

Vid graven byggde vi en snölykta för att vi tyckte det var fint. 

Nästa dag smälte den och blev åter en del av kretsloppet.

åda ler vi mot varandra 

fast ingen av oss 

är glad 

det vi har gemensamt är tre saker; 

vi är människor, människor och människor

som man bäddar får man ligga, som man bäddar vill man ligga 

hela dagen och sova. som man bäddar vill man ligga för att 

man får, som man ligger vill man ligga för att det är bekvämt. 

som man bäddar får man ligga – man får ligga med den man 

får tag på. 

som man bäddar får man ligga – den som ligger ligger för att 

det är jobbigt att stå. den som ligger ligger lågt, den som står 

står för det han står för. som man bäddar får man ligga, den 

som ligger ligger lågt och risigt till för den som står för det han 

står för lägger sig inte. 

7

8 

ungjävel, 

hur många gånger ska du försöka korsa ekvatorn 

innan du inser att du inte klarar det ensam? 

hur många stormar att överleva, hur många segel att reva? 

ungjävel; du är överviktig i mitt liv 

men du bantar, bantar, bantar 

för lite intelligens för mycket coolestorolvärde 

för mycket ungjävelcentrerad text 

ungjävel det är bussen som färdas inte solen 

ungjävel; 

du är jordglobens kanter 

grävskopebeslutaren 

utgångna mjölkprodukten 

ersättningsbussens väskutrymme 

ballongsprängningstaggen 

liksom fotona ser du bäst ut i vatten 

indränkt i fostervätska 

med navelsträngen runt halsen 

ungjävel jag älskar dig, älskar dig 

du kollar på mumintroll och trasdockor 

dagen efter du supit dig full; 

ungjävel, hattifnattar kan inte betala dina studielån

och vem fan vill läsa en hattbärande nudistmans memoarer? 

ungjävel; 

jag önskar jag med ärlighet kunde säga 

att mårran inte finns på riktigt 

ungjävel, oförstående blickar är ömsesidiga 

förskräckliga ringsignaler i kör 

kastar ölburkar i gatukanten 

ungjävel jag älskar dig också 

dina lyckliga dagar 

och rakbladsstreck 

försök med grillade marsmallows i augustinatten 

ungjävel du måste ha ett mål 

måste kunna se saker i sitt sammanhang 

veta A och O och franska verb 

litteraturhistoria medeltidsmänniskor kalifornska guldletare 

ungjävel, var någons guldkorn 

säg ”en varm choklad och kanelbulle” 

sörpla snabbt otålig brännblåsetunga 

ungjävel skynda fingra snabbt på tangenterna 

fyll almanackan med läxförhör 

innebandyträning tv-serien svenskaanalysen 

lyssna till kroppens signaler! 

ungjävel, må bra för det är tre veckors kö till ungdomspsyk 

måste hälsa glatt på arbetskamrater 

ungjävel, du måste vänja dig vid micromat 

och stresståligt temperament 

det är år kvar till pensionen ungjävel, 

du måste stå ut. 

9

0 

ungjävel jag önskar jag vore någon 

som vore någon som vore någon som svävade 

över vattenpölsplaskeri och Lidlbojkotter 

som inte brydde sig om andras halleluljan 

eller kilopriset på godis och bananer 

för att man inte äter godis 

och aldrig köper annat än KraV-bananer. 

kraven. 

ungjävel du ska vara pigg 

MVG varje dag hem och tillbaka 

må bra drömma framtidsdrömmar 

vilja arrangera mera krav på ungdomar 

ska ha aktiv fritid. 

ungjävel det är du som lagar pappas dator 

ligger överst i nedersta högen 

för att du inte ska ta för mycket plats 

även om det är viktigt att du syns. 

du ska vara tuff mjuk trevlig framåt 

heja vid rätt tillfällen 

vara någon att oja sig över 

någon att predikera samhällsproblem för. 

ungjävel du ska finnas tycka tänka 

äta rätt så du inte får fetma 

motionera läsa läxor vilja nyttiga saker 

tänka att ungjävel du är bara ung en gång i livet.

jag minns den återvinningsbara pizzakartongen som gått 

på grund i systraströmmen, den skulle aldrig komma att bli 

nedstänkt och skrubbad, utan bara stillsamt och fridfullt 

sönderdelas, nedmalas, vittras, för att sedan i partiklar svepas 

med av vattnet ut i Östersjön, Atlanten, Oceanen. den skulle 

färdas och jag skulle sitta här och tänka på den.

mina drömmar 

doftar hans andetag 

mot min hud 

jag älskar dig varligt till middag; 

hälsar skymningen välkommen med tåspetsarna.

det här är ingen 

haiku - sista raden har 

två stavelser för mycket 

* 

i andras frånvaro 

är jag som mest 

närvarande

Henrik Bergkvist 

Mitt tidigare skrivande har så gott som uteslutande ägnats åt 

dramatik, en disciplin som jag även undervisar i. Och när jag 

förra hösten arbetade på Glimåkra folkhögskolas skrivarlinje 

insåg jag att det här med att gå en skrivarskola var något som 

jag också ville unna mig själv. Ett sabbatsår. Få vidga vyerna och 

utveckla det egna ordvändandet i nya, oväntade riktningar. 

Kaffe knatte, kaffe tjatte, kaffe latte. Kofi Annan.

VyKort oCh utflyKter 

en röst 

Hösten härjar ännu och alla hemlösa hoppas. På bussen inga passagerare, 

bara Börje Månsson, chauffören. Börje Månsson har precis 

klämt i sig tre påsar av Printzells nötkräm och har nu en begynnande 

förstoppning som enda sällskap. Trots att klockan ännu inte 

passerat nio ligger de tre parallella avenyerna öde. Inne i något av 

alla de hus som för länge sedan revs och byggdes upp i smaklösare 

versioner rör sig en ensam ansiktslös städare. I övrigt är det svårt 

stilla. Kontors- och butikslandskapen gapar tomma. 

Tiden faller. Kanske är det bara du som kan se dem alla. Vet att, och 

var, de finns. Att det nere vid stationsbyggnadens väntsal sitter två 

stycken Fanny, med märken efter rakblad på handlederna, märken 

efter omättligas munnar på halsen och märken med döda popstjärnor 

på sina fjällrävenryggsäckar. De väntar. I ett kortare perspektiv 

på att någonting snart ska ta slut, i ett lite längre perspektiv på tåg 

och pojkar som kan ta dem härifrån. Du vet att de sitter där. 

Vet att inne i restaurangen, under neonskylten med texten ”Keb b”, 

står en man vid namn Emir som väntar på att få packa in dagens 

tredje gyros i aluminiumfolie. Väntar på att för tredje gången fråga 

om det ska vara ”mild, stark eller vitlök” och få samma svar som 

alltid. Lite mild och lite vitlök. I vår stad väljer alla ”lite mild och 

lite vitlök”. Och ingen har växel. Så varför ens fråga? Förut rymde 

Emirs lokal ett parfymeri, men det gick i konkurs. Sen blev det 

Internetcafé, sedan fotvård och snart kommer skylten ”Keb b” att 

7

plockas ner för gott. Allting utom att driva en pizzeria är dödsdömt 

här. 

Träng djupare! Strosa upp mot stortorget. Hör hur husen somnat 

och se hur statyerna stelnat, känn vingslagen från duvorna som har 

pickat färdigt bland matresterna under parkbänkarna. Kan du se in 

bakom de fördragna persiennerna i innerstans hyreshus? Här bor 

hemvändarna. 

första anna-KarIn 

Här finns jag, Anna-Karin, som gick ut samhällsprogrammet på 

gymnasiet, arbetade som au pair ett år, arbetade på posten två år 

och flyttade hem till mina föräldrar, läste till förskollärare utan 

att ta studielån och som nu har fått en fast tjänst på daghemmet 

Älgstudsaren. Ser du Liza Marklundböckerna på nattduksbordet? 

Hör du tonerna från Tomas Ledins senaste samlingsskiva? 

första roger 

Och härinne bor jag, Roger, som gick ut samhällsprogrammet, 

arbetade på posten två år och sedan fick en fast tjänst på posten. 

Känner du doften av Axe och Dubbel-dusch? Anar du medlemskortet 

i club Dressman i översta byrålådan? 

en röst 

Vissa Anna-Karin bor själva, i sina terrakottafärgade tvåor, vissa 

Roger bor själva i sina lcd-TV-tvåor, fast de flesta Rogers har hittat 

en Anna-Karin att dela terrakotta och lcd-TV med. Men nu är 

det kväll och då hittar du dem i videouthyrningsaffären, stadens 

egentliga hjärta. 

första anna-KarIn 

Ja, om du tittar noga ser du oss komma ut från butiken, klädda 

i löst sittande träningskläder, med en chipspåse och kvällens förströelse. 

Om jag, Anna-Karin, har fått välja film blev det något psykologiskt 

om relationer med Lena Endre och Mikael Persbrandt i 

huvudrollerna. 

8

första roger 

Och om jag, Roger, har valt blev det en trött polisserie del 7 med 

enbart Mikael Persbrandt i huvudrollen. 

en annan röst 

Bakom disken står Jeanette. Hon har stadens längsta naglar. Och 

stadens märkligaste frisyr. Men eftersom hon jobbar i videobutiken 

kan hon komma undan med vilken frisyr som helst. Jeanette är cool 

i alla fall. Alla Roger drömmer om Jeanette i smyg. Och hon kallar 

sig själv 

Jeanette I VIdeoButIKen 

Nettan. Ja, när det ringer i min mobiltelefon svarar jag ”Nettan”. 

(Det ringer i hennes telefon) Och ringer, det gör det nästan hela tiden. 

Och nästan alltid är det Roger. 

andra roger 

(Röst i Jeanettes telefon) 

Jag har just spelat innebandy tillsammans med grabbarna. 

tredJe roger 


Jag har just ätit en Hawaii Special från Albinoleffes pizzeria. 

fJärde roger 


Jag har just varit och tränat på gymmet nere vid simhallen. 

Jeanette I VIdeoButIKen 

Ja, allihop ringer de till mig med jämna mellanrum. Och alltid för 

att berätta om sig själva. 

femte roger 


Jag har just varit på On Off och köpt en större platt-TV. För på On 

Off kan man köpa nu och betala två årstider senare. Bra deal. 

9

on off försälJare 

Jajamänsan, visst är det en bra deal. Dessutom kan du alltid ringa 

till vår servicetelefon om du får något problem. Jajamänsan. Då 

kommer en av våra många olika Rogers hem till dig. 

on off roger 

Jag har just varit hemma hos Anna-Karin och hjälpt henne att installera 

en platt-tång. 

on off anna-KarIn 

Den är batteridriven och går utmärkt att nyttja även som vibrator. 

Om man vill. Om man vill. Om man vill, om man vill, om man vill. 

Ja, då går det också. 

en röst 

Låt dig driva med skymningen på färden genom staden. Res en 

tur och retur med Börjes buss. Åk från Kyrkgatan till Järnvägsgatan 

via Pingstkyrkans secondhandbutik där unga gymnasister från det 

estetiska programmet trängs med svettande pensionärer och frånskilda 

flerbarnsmammor. Men nu är det stängt för idag, precis som 

Rolfs cykelverkstad, där Rolf själv sitter kvar bland sina cyklar och 

drömmer om 

rolf I CyKelVerKstaden 

Jeanette i videobutiken! Eller åtminstone någon av stadens alla 

Anna-Karin. Drömmer om 

en röst 

hur han jagar dem på cykel, spottar på deras pakethållare och vräker 

omkull dem i gräset. 

Åh fy! Ett sånt svin 

0 

BörJe på Bussen 

en röst 

tänker Börje, samtidigt som han stannar för kvällens första passa-

gerare. Funderar på om han ska hjälpa henne upp med väskan, 

en kolossal resväska från ett annat och större universum, men som 

bussresenär måste man faktiskt kunna ta hand som sig själv. Det gäller 

i allmänhet och i småstaden i synnerhet och det gäller även för 

sunJIhah 

Sunjihah. Jag heter Sunjihah. Det är ett svårt namn att ha när man 

som jag reser runt i världen. 

en röst 

Och eftersom Börje till skillnad från Sunjihah är född här och ingen 

annanstans säger Börje biljettpriset dubbelt så fort. 

BörJe på Bussen 

(mycket snabbt) Tjåtta. Det blir tjåtta kronor. Tjåtta, tjåtta 

en röst 

upprepar Börje. Han tänker minsann inte bokstavera. T-j-u-g-o-å-tt-a. 

Man kan riktigt se Börjes besvikelse när hon sträcker fram en 

00-lapp. Du hade kunnat säga vad som helst Börje, hon hade ändå 

inte behövt fråga. Sunjihah hade läget under kontroll. Och nu glor 

alla passagerare som någonsin har suttit här i bussen på dig, Börje. 

De döda kontrollerar att du ger henne rätt växel. 

en annan röst 

Så far vi. Nästan genast tar hon upp en kamera och börjar fotografera. 

Genom fönsterglaset på en skakande buss. Det kan omöjligt 

bli bra. Men det gör kanske inget att motivet blir suddigt. 

Det finns ju ändå inga motiv värda namnet här. 

en röst 

För vår stad är en stad utan historia.

hJul 

På väg tillbaka upp mot sin egen stad ser han den stigande solen i 

backspegeln. Lastbilen gnisslar sina tänder och under de spruckna 

galonsätena mullrar dieselmotorn, den väldiga magen. Framför honom 

ligger ytterligare dryga tjugo mil av regntung asfalt. Bakom 

honom ligger ett helt liv bortslarvat. 

Visst hade han sett förändringen komma. Hur kvarteren successivt 

stagnerade, avfolkades. Ändå var det inte så många år sedan som 

han tyckte sig vara ganska lycklig. De flesta bodde fortfarande kvar 

då; Devin, Waters, Dunn, lille halte Keogh, han själv och brorsan. 

Alla hade de varit en del av det ännu inte utplånade sammanhanget. 

Sen hade depressionen kommit, både den yttre och inre. Jobben 

som försvann och sjukskrivningarna som följde i dess fotspår. 

Fortfarande kan han minnas hur de samlades om söndagseftermiddagarna 

för att ondgöra sig över den senaste svikaren i raden 

utav svikare. Åh, hur de hatar dessa emigranter! De sitter där med 

ytterligare varsin pint och försöker förgäves att bläddra bort det 

egna tillkortakommandet genom att brista ut i nya och illa skorrande 

anklagelser. 

Så fortsatte och fortsatte det tills den dag då Devin plötsligt kommer 

in på puben och berättar att hans fru har hängt sig. ”Hon dog 

utan att ha gjort ens någonting av allt det där som hon drömde 

om”, säger han, “and I´m still alive and there´s nothing I want to 

do”. Fem månader senare är Devin omgift. Med en förskollärare 

från Hampshire. 

Det är också inför kärleken som de allra flesta kapitulerar. Bryter 

bröd och löften i det anatomiska förtroendet hos sängkamraten. Ju 

längre ner i madrassen desto större förtroende. Till sist var det bara 

han själv kvar. Och farsan. Som han fortfarande var så rädd för,

även om han naturligtvis inte fick stryk längre. Farsan, som beklagade 

sig värre än alla andra, men som var för stolt för att kräva sin 

rätt från samhället och istället krävde sin son. Allt mer hade gubben 

krävt, och till sist insåg han själv att det inte höll längre. Ändå 

behövdes ett ingripande från det sociala innan dörren öppnades 

på vid gavel. 

Då han nu själv ska ge sig av så är det ändå inte bara stanken eller 

de gulfärgade tapeterna som han lämnar bakom sig, där finns även 

andra bilder. Ser gubben sitta där, inknycklad under köksfläkten 

medan han röker, också långt efter det att fläkten slutat fungera, 

för att inte cigarettlukten ska sprida sig i den redan från födseln 

hopplöst inpyrda tvårummaren. De tröstlösa försöken. Det är dem 

han bär med sig närmast kroppen när han nu bryter upp, slutar på 

åkeriet. 

Sluta! Han sitter i den kyffiga förarhytten. Drar in doften från 

dessa deprimerande kubikmetrar där han har tillbringat så många 

timmar. Från Donegal och Leitrim, via Longford och Offaly, ända 

ner till Cork och så tillbaka igen. Varenda skylt och krök utgör en 

sorts bekant som han sedan länge har tröttnat på. Tankställena som 

han far förbi, motellen och vägrestaurangerna. Han vinkar adjö till 

dem allihop, var och en av alla dessa påtvingade vänskaper. ”I don´t 

mind if you forget me” ropar han när han far förbi. 

Det finns ett annat liv som väntar nu – på ACE Express Freight 

Ltd. Och visst har han bestämt sig? Visst kommer han att säga upp 

sig? Är det ett klokt beslut? Han försöker väga skälen för och emot. 

Han har i alla fall en fast anställning, alltid mat för dagen. Kan 

rutinerna. Och hemma finns fortfarande enstaka människor som 

han känt hela sitt liv. Vad ska de säga på puben när de får reda på 

att också han har stuckit? Kommer de att sätta hans bild i mitten av 

darttavlan som de gjorde med Waters. Han tror inte det. Dessutom 

finns det ingen kvar som kastar pil. Och hans far äger inte längre 

förmågan att förflytta sig mellan bostaden och puben. Inte utan 

handgriplig hjälp. Och vem skulle kunna hjälpa honom? Nu. När 

modern är död, offrad på martyrernas altare, och han själv – den 

siste av sönerna – lämnar det sjunkande familjeskeppet.

Han stannar på O’Farrells för att äta lunch. Trots den tidiga timmen 

är det fullt med folk redan. Arbetare likt han själv, ensamma 

mammor med snoriga skränande ungar i släptåg. Ställer sig i kön 

och önskar att alla fula människor omkring honom ska falla döda 

ner. Beställer dagens, någon slags inälvsäckelhopkok. Han avskyr 

egentligen husmanskost, men på O’Farrells visar sig oftast alternativen 

vara ännu sämre. Sätter sig vid ett bord och väntar. 

Fördelarna då? Freights bilar är moderna, det går till och med att 

sova inne i hytterna och hans egen kabin liknar en pissoar vid en 

jämförelse. Får dessutom alla möjliga slags uppdrag, slipper att bara 

köra runt med förbannade fiskkonserver på flaket. Fortsätter han 

lite till på åkeriet kommer han snart att bli en fiskkonserv själv. Hos 

Freights går turerna till såväl Öst- som Sydeuropa, sa Keogh. Tänk 

att sitta på en grekisk taverna och äta lunch. Kanske rent av träffa 

någon mörkhårig Medelhavsskönhet, från Portugal eller Spanien. 

Och om inte annat finns det fantastiska horor i Polen, berättade 

Keogh i telefonen. Det minns han med bestämdhet, även om han 

låtsades vara ointresserad när just den meningen yttrades. 

Maten kommer på bordet. Servitrisen sätter ner tallriken med 

en sur smäll framför honom. Han vet inte var han ska fästa blicken, 

på den färglösa sörjan eller på den rödhåriga servitrisens trumpna 

gröna ögon. Det blir någon slags misslyckat mellanting och när hon 

böjer sig fram tvingas han konstatera att till och med hennes bröst 

är fyllda av fräknar. Överallt dessa förbannade fräknar. 

Han reser sig häftigt från stolen. Fly! Han måste fly! Keogh har 

erbjudit honom en livlina, han måste utnyttja den. Måste unna sig 

själv att leva, kanske också kärlek, men framför allt detta – att leva. 

Varför ska han vara olycklig? Dömd. En berusad magerlagd gubbe 

vid bordet intill börjar ropa högt till honom ”Derevaun Seraun!” 

Tvärtom, svarar han mannen, tvärtom. ”After pain comes pleasure”. 

Det är så det är, tänker han och skjuter bort tallriken med resterna. 

Han har fått mer än nog av inälvshopkok. 

Kör mot Freights vid norra infarten. Ser sig omkring, men vet att 

det inte finns något att oroa sig för. Även om någon skulle få syn 

på hans skraltiga lastbil, känna igen katten bland hermelinerna, så

kommer ingen att fatta misstankar. Ingen kan veta i vilket ärende 

han har kommit och vilka konsekvenserna kommer att bli. Farsan 

har hört förstås, men han är så långt på väg in i seniliteten att han 

inte kommer att kunna förråda honom. 

De identiska släpen står ankrade på rad, minst ett femtiotal. De 

kolossala innanmätena ska tömmas eller fyllas på nytt. Själv står 

både han och fiskfarkosten, lika ynkliga, nedanför inlastningsbryggan 

på den enorma asfaltplattan. Utanför. Stirrar mot den kalla 

kontorsbyggnaden. Tittar nervöst på sitt armbandsur för att se hur 

mycket tid han har på sig, men blir plötsligt osäker på vad som är 

timvisare och minutvisare. Försöker förgäves minnas, men kan inte 

tänka längre. Inte andas. Lyckas till slut räkna ut att klockan måste 

vara antingen prick elva eller fem i tolv. 

Börjar gå mot den låga byggnaden med sin stålgrå aluminiumfasad 

och upplysta fönster. Ser kontoristerna, blågrå av reflektionerna 

från dataskärmarna, och de slipsprydda männen som står 

och diskuterar vid kaffeautomaten. Nu är han framme vid trappan. 

Måste gripa tag med båda händerna i järnräcket. Allting snurrar. 

Tvingar sig ändå vidare in i lobbyn. Receptionisten frågar om hon 

kan hjälpa honom. Han känner igen henne. Det är hans egen mor 

som står där, med sin anklagande min. Kväljningarna sköljer över 

honom. 

Han rusar ut, måste få luft. Känner människornas blickar bränna 

på ryggtavlan, men han vänder sitt vita ansikte från dem och börjar 

mekaniskt gå tillbaka mot uppställningsplattan. De gigantiska fordonen 

liknar dinosaurier, står där som monument över misslyckandet. 

Utan ett ord hoppar han in i den egna bilen och vrider om den 

ständigt trilskande tändningsnyckeln. Svänger ut mot huvudleden 

igen. 

På väg tillbaka ut ur sin egen stad ser han den sjunkande solen i 

backspegeln. Passerar viadukten och tänker, som han alltid gör när 

han passerar viadukten, att nu skiljer det bara ett par decimeter 

mellan honom själv och evigheten. En liten vickning på ratten och 

allt är över. Så tunn är gränsen mellan stup och avgrund. Och det 

är långt till Kilkenny, ännu en natt.

VInterKräKsJuKa 

Vi vet. 

Vet att det egentligen är rätt så rumpa alltihopa. 

Att vi innerst inne nedvärderar denna deprimerande ruljangs 

som vi i brist på vettigare vokabulär 

refererar till som ”vårt förhållande”. 

Trots det; tristessen kallar vi tolerans. 

Fast vi vet. 

Vet att vi inte har några ess kvar i respektive rockärmar. 

Att till och med våra kärleksbestyr kan skötas via autopilot. 

Två fega förljugna förtioåringar med en retorik 

lika tröttsam som den möglande medelåldern. 

Ändå; förändringarna arbetar vi emot. 

Men vi vet. 

Vet att bortom hejarramsorna idisslar vi vårt missnöje. 

Att vi mer än gärna avslöjar varandra, hos älskare och vän. 

På hemmaplan har vi slutat vissla variationer, 

vevar numera enbart det satans grundtemat, 

om och om igen på negativet; nähä-upplevelsen. 

I lönndom bränner jag dina sommarkläder 

i den kommunala simhallens bastuaggregat. 

Vilken avskyvärd människa är inte jag, 

bakom tomtemasken. 

Och vilken avskyvärd människa är inte du, 

bakom fasaden. Det glittrar av förakt och hat, 

när du kastar alla oskrivna kärleksbrev 

olästa i slasken.

Jo, nog är det rätt så rumpa alltihopa. 

Och gläntar man bara på brevinkasten, 

lägger man bara örat mot ytterdörren, 

hör man oss också ropa, 

ja, inombords vrålar vi, som till en döv, 

att allt är rätt så rumpa. Alltihopa. 

Rumpa och röv. Egentligen. 

7

aprIlVäder 

Jag har alltid varit rädd. För hundar och simhallar, tändstickor 

och köksknivar. Men jag har kapslat in denna löjeväckande rädsla 

mycket väl. Undvikit situationer där den skulle kunna komma upp 

till ytan. Som barn lekte jag därför helst ensam och den vuxne man 

som jag numera bor i föredrar också ting framför människor. Ett 

förhållningssätt som har underlättats på senare år, eftersom tingen 

blivit mänskligare och människorna blivit tingligare. I framtiden 

kommer man antagligen inte att kunna skilja på sak och person 

överhuvudtaget. 

Min uppväxt var mycket lyckad. Vi var urtypen för en lyckad familj. 

Vi bodde i ett typiskt bra hus, i ett typiskt bra villaområde och mina 

föräldrar hade typiskt bra arbeten. Allting var brunt eller orange 

och på väggen i mitt rum hängde en affisch med Björn Borg. De 

flesta hade förstås Ingemar Stenmark som främsta hjälte, eftersom 

han var dålig på att prata och hade en ful mössa på huvudet – ska 

man bli folkkär som idrottare i Sverige måste man vara tillbakadragen 

och ödmjukt dyslektisk – men jag beundrade Björn Borgs 

playboyattityd och det utgjorde grunden för att jag valde tennis. 

Utförsåkning kräver dessutom ett visst mod, medan det i tennis närmast 

är en fördel att vara fegis. 

Alltså blev jag en typiskt bra tennisspelare. Och min typiskt bra 

familj blev en typiskt bra publik. Pappa kom med goda råd, mamma 

såg till att jag åt banan i pauserna och syrran längtade hem. 

Hon hade matat sin ryggsäck full med Okej-tidningar och blandband. 

På huvudet hade hon freestylelurar med rosa skumpuffar. 

Egentligen ville hon ha snäckor som sattes direkt in i öronen. Alla 

ville ha örsnäckor, för de förstörde inte typiskt bra frisyrer, men 

typiska mammor trodde att man blev döv då. Syrran spelade extra 

8

högt just därför. Som om hon tänkte att ”nu ska jag se till att bli döv 

bara för att du tvingar mig att ha fåniga skumpuffslurar”. 

Också i skolan lyckades jag kamouflera min rädsla. Det enda som 

jag fick anstränga mig för att undkomma var maskinerna i träslöjden. 

Valde därför att alltid göra enkla lådor och hyllor som jag 

sedan med glädje sandpapprade på i evigheter. En gång tänkte jag 

ut en mer långsiktig strategi; att göra våningssäng. Min plan var att 

snickra ihop den under vårterminen i sexan och sedan sandpappra 

bort hela högstadiet, men det föll på att varje elev bara fick material 

för femtio kronor per läsår. 

Men slöjdundervisningen till trots, den största skräcken utgjordes 

av kärleken, eftersom den inte kunde lösas genom fusk och 

genvägar. Man kan tycka att jag därför borde ha undvikit alla former 

av förälskelser, men det var förstås att begära det omöjliga. Så 

visst blev jag förälskad. Fast alltid på avstånd, bläddrandes i anonyma 

skolfotokataloger. Och de gånger som någon farlig flicka visade 

intresse, vilket märkligt nog hände ibland, sprang jag genast till 

skogs och gömde mig. Smickrad, men livrädd. 

När jag vaknade den där dagen, dagen ”vi”, visste jag att jag hade 

försovit mig. Visste att det skulle bli så redan kvällen innan, men 

hittade hela tiden ursäkter för att stanna uppe ytterligare en stund. 

Jag tittade på klockan och klockan tittade på mig, mer blev det 

inte. Somnade säkert med de bästa av ambitioner för morgondagen, 

men vaknade med täppt näsa och nerdragen rullgardin. 

Funderade på hur jag lämpligast skulle straffa mig själv för mitt 

självbedrägeri och bestämde mig för en långpromenad, trots att 

det ösregnade. Redan vid biblioteket var min duffel genomblöt så 

jag gick in och satte mig vid ett bord med en varm chokladmjölk 

och en trött ostsmörgås. Så kom du, och jag vände upp mitt ansikte 

samtidigt som jag tittade bort. För att du tveklöst skulle se att det 

var jag, men ändå inte skulle behöva hälsa om du inte ville. 

”Men hej, det är ju du ju.” 

Just i det ögonblicket önskade jag att du inte att hade sett mig, 

så att jag kunde få gå hem och förbanna min ensamhet i fred. ”Ja, 

äh, hej.” 

9

”Så du sitter här och fikar?” 

Vad skulle jag svara på det? Sitter man där och fikar kan man ju 

bara svara ja, och sitter man inte där och fikar så får man väl knappast 

frågan, eller? Vad förväntade du dig för svar? 

”Får man ta plats? Här. Hos dig.” 

Du sa det helt ogenerat, medan jag rodnade ända ner till 

anklarna. 

”Ja gärna, men jag ska snart gå. Eller ja, jag ska ju inte något 

speciellt eller så, men jag har redan varit här en stund och, ja, du 

fattar.” 

Åt det skrattade du. Och sen köpte du varm choklad, en ostfralla 

och två pepparkakshjärtan. Jag tror att det var då som jag blev kär. 

Det är tillräcklig många år sen nu för att kunna kommas ihåg och 

betraktas. Vi satt i det där glåmiga lysrörsfiket och sakta började 

sköra trådar flätas som spindelväv mellan oss. Min kropp tatuerades 

för första gången av trygghet. Under ögonlocken fanns visserligen 

spåren kvar av alla gamla misslyckanden. Men med dig vid min sida 

tänkte jag aldrig blunda mer. 

0

Jonas Bohm

En manet simmar långsamt uppåt, men för varje simtag sjunker 

den lika mycket. Naturen kämpar mot sig själv som så ofta. Men 

maneten rör sig ändå i sidled på grund av den ström den befann 

sig i. Strömmen kallas golfströmmen och den leder från den punkt 

i Mexikanska Golfen där maneten befinner sig ute i Atlanten och 

norrut genom den. I den simmar valar och späckhuggare, krill och 

plankton samt olika småfiskar och nånstans norr om Island sjunker 

den till botten och blir kall. Där, nordväst om Island ligger Grönland 

och på Grönlands ostkust ligger Gawat, ett litet fiskarsamhälle. 

”Över midväststaterna kommer ett par skurar komma in och det 

kan vara risk för blixtnedslag. Så se till att hålla er ifrån sådana 

saker som träd eller bilar…” TV:n pratar för sig själv medan Jakob 

jonglerar med sina bollar. Han har nyss fått dem och håller på att 

lära sig att jonglera med fyra stycken. 

Han står i vardagsrummet som är inrett enkelt med väggar av granplankor 

och ett bord med en oljelampa på. TV:n står i hörnet. Hans 

familjs hus är ett av åtta likadana. Sammanlagt finns det fjorton bebodda 

hus i byn och därutöver finns en forskningsanläggning som 

består av fyra hus. Där jobbar Jakobs pappa. De forskar i tillämpad 

botanik där men Jakobs pappa är ingen forskare utan han är bara 

anställd där som arbetare. Seldjuk, som Jakobs pappa heter, vattnar 

grödorna tillsammans med de danska forskarna och hjälper till att 

bygga när något ska byggas. 

Där borta, långt borta i havet tar en späckhuggare sats och simmar 

mot ytan. Den tänker sig att den ska ta ett prång upp i luften men 

det blir bara en krusning på ytan. Jakob har en lillebror, Jens, som

är tolv år. Själv är Jakob sjutton år. 

Den lilla byn Gawat ligger belägen i en vik. Just nu, såhär på försommaren, 

så går det fortfarande att se lite snö på bergstopparna 

kring viken och den kanske till och med ligger kvar där hela sommaren 

om sommaren inte blir för varm. Jakob går in i sin lillebrors 

rum där lillebrodern ligger och läser serier. 

–Har du gjort dina läxor ditt lilla äckel, frågar Jakob. 

–Nej det har jag inte. Jag läser fantomen. Kan du inte se det? 

Jens är rädd för Jakob. En gång när föräldrarna inte var hemma 

låste Jakob ut Jens ur huset. Jens hade bara strumpor på sig och 

detta var mitt i vintern. Han var utelåst i två timmar och sen när 

han kom in fick han sig en omgång. Jens blev extra rädd för Jakob 

nu för han tyckte sig se den där gnistan i broderns ögon som han 

lärt sig frukta. 

–Vi ska göra ett experiment nu, sade Jakob. 

–Nej jag vill inte. 

–Nu gör du som jag säger, annars. 

Jens reser sig snabbt ur sängen och försöker springa förbi Jakob 

men Jakob fångar naturligtvis in honom. ”Nu ska vi se hur mycket 

som får plats i din lilla mun”, säger Jakob och brottar ner Jens. 

Jakob tar sedan Jens läxpapper och knagglar ihop dem och trycker 

in dem i Jakobs mun. Sedan binder han fast Jens i sängen. 

Bergen står stilla med sina välvda och halvt spetsiga former. Jakob 

tycker det är märkligt att bergen känns så branta när man går upp 

för dem men såhär på avstånd ser de inte alls så branta ut. Han går 

mot boden med maten som ska komma om en timme. Var tredje 

dag kommer en leverans med förnödenheter till Gawat. Brodern 

låg fortfarande fastbunden där hemma. Jakob sätter sig ner utanför 

boden.

Jakobs och Jens farfar var dansk och resten av släkten var eskimåer. 

Det var nästan ingen i byn som gillade Jakob. De tyckte att han var 

taskig och tvär och det var han också. 

Detta visste inte Jakob själv men vägen från hans hus till leveransboden 

hade han gått gånger i sitt liv redan. Detta var den :de. Vägen 

han gick på var full av hål som vattnet samlats i. Det gick knappt att 

se skillnad på vägen och det omgivande landskapet, de hade nästan 

samma färg. Det var ganska soligt men det var ett dis på himlen så 

solen nådde inte fram med sin hela kraft.

dIKtsVIt 

När jag går ur lägenheten slår jag vilt omkring mig. Jag siktar på allt 

när jag slåss. Men det blir till en halvkokt gröt. Som när man åker 

bil och säger åt henne att sväng här men hon gör det inte. 

Jag hittar ett bi som jag långsamt mosar men mina ögon tåras när 

jag gör det. 

Fort ska det gå, tänker jag när hon packar ner matvarorna, och jag 

tar över men då spricker påsen och allt ramlar ner på golvet. Vreden 

kokar inom mig. I över en vecka tänkte jag på hur det kunde gå så 

illa men jag kommer aldrig fram till någonting när jag tänker. 

Jag hamnar i helvetet och där bråkar jag med satan om vart jag ska 

stå, bland de ena eller de andra. Vi blir osams och jag tar en påk 

och misshandlar honom grundligt. Sen, dagen efter, ber jag om 

förlåtelse och han accepterar den. 

Vid ett annat tillfälle propsar jag på att grannen borde grusa vägen. 

Vi bråkar om det under två vintrar. Eller rättare sagt så råder det ett 

tyst krig på vår gata. Innan jag somnar tar jag en tablett mot mina 

demoner.

Carl Martin Ingvar Dahlén 

7 

My devil had been long caged, he came out roaring. 

steVenson

dIKt 

Jag stod för att urinera. 

Eller hade jag redan gjort det? 

Toalettvattnet tyckte sig sådär brungult som efteråt. 

Så jag gick ut. 

Man har spillt mjölk över golvet. 

Väggarna rinner på insidan och halltungan sträcker sig efter mig. 

Undertryckta kvinnor föder sjuka barn. 

Vi går i en evighet. 

Vi går tills marken tar slut under våra fötter 

och då klarnar det. 

Det är ute med oss. 

9

den Kastrerade mannen 

Du vaknar inte. 

Hon har lämnat oss och tagit allt ifrån oss. Det rörde mig inte 

först, jag trodde i galenskapen att jag kunde leva utan dig. Jag förstod 

inte att du var jag. 

Det ringer i telefonen och det är jag som svarar. Jag låtsas att jag 

är du, men har glömt hur din röst låter. Man avslöjar mig direkt. 

Jag går ned på stan, följer med längs trottoaren. Den leder mig 

ingenstans. Så tänker jag på dig igen. Tänker på hur vi ska kunna 

bli tillsammans igen, det är så pinsamt att vara ifrån varandra. Ingen 

får veta något. Mina vänner anar inget. De frågar om hon försvann, 

säger att jag alltid kan skaffa en ny. Man förstår inte. 

Jag måste få bukt med detta innan skandalen är ett faktum. 

Det var länge sedan det handlade om stolthet. Panik har en sådan 

effekt att man lyckas glömma allt annat för ett tag och bara låta 

den hållas. Jag satte mig och tittade på porrfilm en hel eftermiddag 

med volymen så hög att grannen inte skulle kunna undgå det. Mina 

föräldrar avbröt några gånger, frågade om jag var hungrig, men det 

var inte deras fel. De kunde omöjligt veta bättre. Jag hoppades på 

att i filmen se någon som påminde mig om dig, men jag tror nästan 

jag har glömt av hur du ser ut. 

Så blev det natt. Månen lyste starkt in genom mitt fönster och lät 

inte mörkret komma till mig. Jag kunde inte sova. Kanske var det 

sömnlösheten som höll mig vaken. 

Jag möts av en krökt figur. Du som brukade vara så stolt. 

Hon kom tillbaka. Man kan säga att vi har ett förhållande igen, 

men det är rent platonskt nu. Jag vågar inte annat. Jag vågar inte 

låta dig komma tillbaka. Jag är för rädd att mista dig igen. Jag kan 

inte leva utan dig. 

0

BaKom träden 

Vi åkte ut till sommarhuset tillsammans. Han hade bilen, hon hade 

den vackra rösten och jag hade dem. Sommarhuset låg en stund 

utanför staden. En stund bort från allt vi var trötta på och bestämt 

att vi klarade oss utan för ett tag framöver. Vi hade alla fastnat i 

0-års åldern och behövde detta. 

På vägen dit hade solen fullkomligt fyllt hela bilen och gjort alla 

på gott humör. Hon log när hon var på gott humör. Han grimaserade 

sig. Jag iakttog. 

Vi landsteg på uppfarten och när solen gömde sig bakom träden 

gömde hon sig i min famn även fast hon inte hörde hemma där. 

Han gömde sig bakom sina solglasögon men han visste att jag visste 

att han aldrig gillade när jag höll henne. Han brukade skämta om 

det ibland, göra sig lustig över situationen, men han menade det. 

Staketet var av trä och grinden av metall. Den stod öppen och 

lät oss gå in på den lilla tomten. Medan han låste upp dörren blev 

vi kvar på uteplatsen och när han hade lastat in alla väskorna var vi 

fortfarande där. På varsin stol, tillsammans. Det var en indikation 

och hans indikerande svar var att han inte lade ifrån sig bilnyckeln 

på en timma. 

Det var jag som rökte cigaretter, och det var jag som inte besvärades 

av det. Det var som om de inte alls märkte att uteplatsen var av 

den sort att man hade förvånats mer om ett askfat inte stått där. 

Askfatet var en grovt uthuggen sten. Jag gillade att aska i den. Det 

märktes att de två syskonen var födda och uppvuxna i en stad för de 

hade problem med att göra enkla saker. Att sitta still och lyssna på 

träden. Att skänka sjön en tanke av välmening innan man brutalt 

rusade ned till den och kastade i sin smutsiga kropp. Jag såg det i 

deras ögon för jag var också född och uppvuxen i en stad.

Solen gick ned och vi fick tid för varandra. Det var allt som fanns 

härute; vi och tid. Och så ett mossgrönt litet berg och en stor ek att 

gömma sig under, men det var vi som räknades för vi hörde inte 

hemma här. Utan oss hade det inte blivit någon friktion. Sent på 

kvällen dämpade sig syrsorna för att locka oss att prata. Vi hade tre 

olika sätt att prata på. 

”Det går inte att döda en människa genom att kasta ett spelkort 

på dem, jag såg det på tv.” 

”Kan någon hämta en filt, jag fryser.” 

”Ni är ganska lika, hade du haft glasögon hade du sett ut precis 

som din bror.” 

Vad vi hade gemensamt var att vi alla ropade på hjälp. Han ville 

att någon skulle vara vid hans sida. Hon ville att någon skulle vara 

hos henne. Jag ville vara med dem. Underligt nog visade vi som 

minst när vi trivdes som bäst. 

Vi stod på egna ben, i ett eget hus, om än tillfälligt. Vi hade kylen 

full och en känsla av otillräcklighet i kroppen. Vi skulle bo här en 

tid, det fanns ingen anledning till brådska. Ändå var det den största 

orsaken till irritation under de första dygnen, känslan av att allt 

måste ske på en gång. Vi bråkade om det och kände oss fåniga. Det 

byggdes sakta ett staket mellan mig och den andra hanen i huset 

och av biologiska skäl kunde honan aldrig helt hamna på en sida. 

Hon lutade åt min, men stod med fötterna på hans. De såg likadana 

ut, vi såg bra ut tillsammans. Jag alltid lite argare än hon, även om 

det var hon som hade den kalla insidan. Fast det var aldrig vi. Det 

var bara en tanke. Om han någonsin hade vetat det hade han kunnat 

förstå. Men det fanns så mycket jag inte förstod heller. Varför 

han grät inuti t ex, och varför han alltid försökte dölja det för mig. 

Den andra dagen vaknade vi alla i olika delar av huset. Det skulle 

förbli så för resten av vistelsen. 

”Jag vill ha ägg”, sade hon. 

”Vi har inga ägg”, sade han. 

”Ägg är gott”, sade jag. 

Hon önskade, han slog ned, jag medlade. Och vi kom ingen vart. 

Vi började om, och det slutade alltid likadant.

I det nedgångna förrådet som hörde sommarhuset till fann jag en 

yxa. Den var en symbol för handling och jag förstod genast att han 

skulle försöka ta den ur mina händer så snart han fick tillfälle. Hon 

brydde sig inte om såna saker, vem som höll i yxan eller vem som 

satt bakom ratten. Det var vad hon påstod i alla fall, men hon talade 

alltid med ledaren först. Yxan kändes bra i mina händer och jag 

hade inte bråttom med att finna någonting att hugga ned då jag 

visste att det skulle betyda slutet på äventyret med yxan. Och jag såg 

det gärna fortsätta en stund till. 

Man kunde se mig sittande uppe på berget den eftermiddagen, 

blickande ut över havet, med yxan i min famn. Just då var jag någon 

annanstans, hundratals år tillbaka i tiden, utan de båda syskonen 

i mitt liv. Allt blev så enkelt igen, som det en gång kanske hade 

varit. Fritt från alla spel och intriger. De enklaste ting tilläts vara 

just enkla. 

När jag senare samma kväll satt med dem vid bordet och åt korv 

vi hade grillat hade jag glömt allt jag insåg på berget och hon var 

åter det som spelade någon roll. Korven smakade sommar och sommaren 

smakade frustration. 

När den tredje dagen kom hade vi alla redan fått nog, men ingen 

sade något om det. Vi var vid sommarhuset och allt skulle bli bra 

här. Vi badade tillsammans och en kort stund då vi låg och soltorkade 

på stenarna vid vattnet var vi verkligen där tillsammans. Kanske 

var det för att ingen sade något just då, eller kanske var det för att 

solen sken så starkt att alla tvingades blunda. Jag visste att min hud 

inte skulle må bra av att ligga för länge under så stark sol, men jag 

kunde inte förmå mig att göra någonting åt det. Kanske trodde 

jag att det höll på att bli bra igen. Våra torra kroppar hasade sig så 

småningom längs den lilla stigen invid vattnet bort till stugan igen, 

och alla tänkte på mat men ingen orkade prata om mat. 

En intressant tanke var att låta henne ta tag i saken, göra henne 

till ledare för en kväll. Hennes sätt att leda var att dela ut uppgifter 

till folk, att förlita sig på andra. Hon löste aldrig någonting på 

egen hand, trots det så handlade allt detta om henne från början 

till slut.

Sommarhusvistelsen blev inrutad i rutiner. Flykten blev en utflykt 

och att göra något annat blev att äta samma mat. Allt fokus 

lades på att skapa en fysisk förändring och vi glömde alla att det 

ursprungliga problemet fanns inom oss själva. 

När jag trasslat in mig tillräckligt i hennes nät var det bara hon som 

kunde göra mig glad. Mina rövarstråk ute i skogen hade blivit rena 

tidsfördriv, desperata försök att hålla mig undan lite för att göra 

mig åtrådd på nytt. Om det var just för att jag inte letade som jag 

lyckades hitta något i skogen vet jag inte. 

Ett avbrutet träd, blixten måste ha kluvit det, blev utgångspunkten 

för vandringen. Bortom trädet låg ett hav av barrskog jag ville 

tränga in i. Barfota på ett sätt man bara kan vara i juli vandrade jag 

förutsättningslöst, bort från sommarhuset, bort från trädet. Ju mer 

det fanns att lämna bakom mig, desto bättre hade mina vandringar 

börjat kännas. Jag tänkte på vad de gjorde utan mig och såg dem 

sitta tysta i var sitt rum och räkna minuterna. Bara när jag var frånvarande 

såg verkligheten ut som jag ville att den skulle se ut. 

Bortom barren låg en skogsglänta där jag skulle finna skatten. 

En trasig inhägnad låg mitt i gläntan och fungerade, trots hålen i 

stängslet, som hem för ett gäng hönor. Det var tydligt att hönorna 

var herrelösa numera och på något underligt sätt lyckats klara sig 

själva här ute i skogen. Hur de lyckats undvika rävar och andra jägare 

förstod jag aldrig, men jag förstod vad jag såg; ett gäng hönor 

bodde för sig själva mitt ute i skogen. Jag ville bosätta mig med dem, 

bli en del av naturen, glömma vad det hade blivit av den mänskliga 

rasen och be om nåd att få återvända till naturen. Jag ville det, men 

människan i mig ville något annat. Han ville samla och växa. 

Hönorna sprattlade panikslaget när jag lyfte upp dem med grepp 

runt deras halsar. Jag hade låtit slumpen utse två av dem till att 

bli bortrövade från den trygga lilla inhägnaden. De kämpade emot 

frenetiskt. Kanske var varje liten höna kritisk för att det skulle fungera 

för dem, kanske raserade jag med min gärning hela deras lilla 

samhälle. Jag vände mig aldrig om och såg efter. 

När jag återvände till sommarhuset med två sprattlande hönor i 

mina händer blev systern förskräckt. Brodern såg möjligheten och

hjälpte mig att bura in dem. Hon hade invändningar men vi byggde 

en tillfällig inhägnad åt dem och vi gjorde det tillsammans. När 

vi var klara var hon klar med sina invändningar. 

Hönor värper ägg. Vi skulle äta hälften av dem och låta den andra 

hälften bli kycklingar som i framtiden skulle värpa egna ägg. Vi 

måste ha en tupp påpekade någon. Vi kan göra pannkakor av ägggen 

påpekade någon annan. Först måste vi skaffa en ko som förser 

oss med mjölk påpekade jag. 

Efter kvällsmaten var vi alla överens om att vi med ett par kor, några 

höns (och en tupp) och lite vilja skulle kunna ordna ett eget litet 

lantliv härute. 

Jag är övertygad om att vi hade gjort det också, om det inte hade 

varit för henne. Ta aldrig med kvinnor ombord säger de, det ska 

betyda otur. Det är inte otur det handlar om, det är kvinnans natur 

som är skapt för att krocka med mannens vilja. Hon saknade något 

och ville hem. Hon satte sig på tvären och sådde tvivel hos mig. Han 

irriterades aldrig lika mycket av hennes ovilja som av min oförmåga 

att se saker klart. Han försökte aldrig ens övertala oss att tänka om, 

när någon väl börjat prata om hemresan är den redan så gott som 

genomförd. 

Vi skulle stanna där ett tag, så länge vi kände att det behövdes. Vi 

borde ha stannat tills allt blev bra igen. Men det gjorde vi inte. Vi 

åkte hem ensamma.

UTDRAG UR ETT LÄNGRE PROJEKT 

KapItel 2 

Hade du aldrig träffat din farbror förut? 

Nej, aldrig. Och han var inte helt lätt att hitta. I hamnen finns det 

så många människor. De människor som bor nära vattnet gör det 

av en anledning. Många gör det för att de har en båt och vill bo 

nära den. Andra gör det för att det är smutsigt i hamnen och man 

tillåts att bo där billigt. En stor del av de som rör sig i en hamn bor 

inte ens där, likt många av båtarna i vattnet är de bara på tillfälligt 

besök eller genomresa. Likt många av båtarna blir det inte alltid 

som de har tänkt sig och de blir kvar. Tillfälligt boende i en hamn 

för resten av sitt liv. Tro inte att det var en tillfällighet att jag hamnade 

här. Även jag var tillfälligt boende för resten av mitt liv, men 

av andra orsaker. Jag var en tillfällig människa, inte en sådan som 

var här för att stanna. 

De spår vi lämnar efter oss kan ibland vara missvisande. Men det 

ligger i betraktarens öga. Om någon förknippade den nedgångna 

krogen i hamnen med öl och sprit skulle de kanske ha trott att jag 

gick dit för att dricka mig berusad. Kanske skulle någon inte ens ha 

tänkt över möjligheten att jag kanske hade ett litet krypin alldeles 

runt hörnet från ingången sett. Men om man tittade noga i snön 

den här kvällen, eller inte så noga egentligen, bara om man var 

lika sliten och vindögd som merparten av de sjömän som fanns i 

närheten, skulle man se små fotavtryck i snön som alldeles framför 

ingången vek av åt höger och följde husväggen just runt hörnet 

där de sedan upphörde mitt framför en låg, högst en meter hög 

trälucka. Det var mitt hem. Och därinne satt jag, med ett levande

ljus och tänkte på alla saker jag aldrig sett. 

En svårplacerad tid under min långa barndom bodde jag alltså i ett 

litet krypin nere i hamnen. Det var en del av krogen egentligen, 

men skjulet hade egen ingång och utgång och ingen kom någonsin 

dit. Mannen som ägde krogen och var min farbror kallade mitt 

hem för bod och sade att jag gärna fick bo där eftersom han ändå 

inte hade lyckats hitta någon användning för sin ”bod”. Han verkade 

inte alls besvärad när jag först dök upp och gav mig en tröja 

och en filt och lämnade mig sedan för mig själv. Den värme och 

gästvänlighet min farbror gav mig den kvällen var av den art som 

ger en människa energi och mod nog att bli lite, om än bara pyttelite 

mer som just hon själv önskar att hon var. 

De flesta män jag mötte i hamnen, vi säger män, för där fanns 

knappt några kvinnor alls, om man inte räknar mig som knappt 

var någon kvinna ens jag vid det laget, var överlag väldigt trevliga. 

Lite som farbror krogägaren allihop; stora magar och stora hjärtan. 

När det blev bråk var det inte av det otäcka slaget, jag såg oftast på 

genom ett litet hål i väggen mellan min bod och krogen och tyckte 

mest det såg ut som om några av männen hade fått för lite kärlek 

och bara ville kramas lite. Det är inte lätt att krama någon när man 

inte vet om det är okej att göra det. Jag kramade farbror en gång, 

kanske för att jag nästan såg honom som far under tiden jag bodde 

där. Han verkade inte gilla det. Han fnyste bara och sade något som 

var ännu otydligare än det skäggsvammel han normalt talade. Själv 

försöker jag att inte mumla. Jag ser inte riktigt tjusningen i det. 

Mormor kunde säga att jag mumlade ibland, min mormor som 

inte ens visste mitt namn, ingen gjorde det, men mormor visste det 

mindre än någon annan för hon tycktes alltid ha glömt att jag inte 

hade något och fumlade efter det varje gång vi träffades, som om 

hon trodde sig ha det på kanten av tungan. ”Sluta mumla, lilla du”, 

brukade mormor säga. Men mormor hörde dåligt så det räknades 

inte. Morfar var annorlunda. Ingen visste riktigt om han hörde dåligt, 

eller om han hörde alls. Han sade inte så mycket. Morfar brukade 

sätta en sockerbit mellan läpparna när han drack kaffe och 

sörpla högljutt. ”Stirra inte på morfar”, kunde pappa säga ibland, 

7

men jag visste att morfar inte hade något emot det. Han tyckte om 

mig, han var bara inte så bra på att visa det. En gång blinkade han 

åt mig med ena ögat precis när han skulle hälla i sig kaffet, som om 

han visste hur roligt jag tyckte det var att se på när han hällde i sig 

de första dropparna som fick sockerbiten att mjukna och dras med 

in i munnen. Morfar är en av dem som är högst på min lista över 

människor jag skulle vilja bjuda in om jag startade ett hemligt sällskap 

nån gång. Han var inte en som visade det, men jag tror att han 

var en sån som förstod. Han skulle ha förstått varför jag befann mig 

i hamnen, om han fortfarande varit i livet, det är jag säker på. 

Det fanns dagligen tre självklara nöjen att sysselsätta sig med i 

hamnen. Om morgonen brukade jag stiga ut ur det lilla skjulet och 

vandra ned längs bryggorna för att se vad som hände vid båtarna. 

De dimmiga mornarna var de bästa, då höll sig fartygen kvar i 

hamnen längre än vanligt, och ibland, om det var riktigt dimmigt, 

kunde det hända att de stannade kvar hela dagen och gjorde oss 

sällskap. Jag bekymrade mig inte längre för vintern, det var vår och 

den grovstickade tröjan jag hade fått av min farbror var alldeles 

lagom för att jag inte skulle frysa. Nere vid båtarna fanns det alltid 

något att hjälpa till med. Om jag bara varit lite större, brukade sjömännen 

säga, så skulle jag kunnat ge dem ett handtag, men som 

det var ägnade jag mig mest åt att hålla i olika rep som sjömännen 

kallade för andra saker. Antingen skulle de knytas fast eller knytas 

loss, bådadera krävde mer styrka än vad jag hade i mig, men jag 

hade sett hur rörigt det blev när repen trillade i vattnet då ingen 

såg till dem och förstod att det behövdes någon med tålamod nog 

att hålla dem tills någon starkare än mig fick tid att ta hand om 

dem. Det var om mornarna. 

På eftermiddagarna brukade min farbror alltid ha lite uppgifter 

åt mig när vi sågs. Oftast innebar det att jag fick springa ärenden 

åt honom, han hade en herrans massa tjänster och gentjänster i 

luften. Ibland bad han mig springa över till någon av båtarna och 

ge dem ett brev eller paket, andra dagar fick jag cykla bort till affären 

och köpa mjölk eller ägg. Cykelturerna var det absolut bästa. 

Grusvägen som gick upp för kullen var bara en vanlig grusväg att 

vandra längs till fots, men med cykel förvandlades den till ett helt 

8

äventyr. Bara att få låna cykeln var lön nog, trots detta envisades 

farbror dagligen med att ge mig mat för besvären jag åtog mig. 

På kvällen var det oftast fullt med folk inne i värdshuset och farbror 

hade inget emot att jag smet in där så länge jag inte ställde till 

med något. Kvällssysslan var den viktigaste av alla dagens uppdrag. 

Tyst satt jag i ett hörn, om det var riktigt fullt hände det att jag ibland 

blev inklämd av någon brysk sjöbjörn som inte räddes att sitta 

nära mig, en gång hade det blivit så sent att jag tvingats glida ned 

under bordet från där jag satt eftersom mannen varken ville eller 

kunde flytta på sig för att släppa ut mig när jag skulle gå och lägga 

mig. 

Jag lyssnade, det fanns alldeles för mycket att lyssna på för att jag 

inte skulle ta vara på det som sades inne på krogen. Man kan tro att 

sjömän berättar intressanta historier men jag fann dem oftast oväntat 

torra för att komma från havet. Vad jag gillade var skådespelet 

som ägde rum omkring historierna, hur man sänkte ned huvudet 

bakom lyktan på bordet och hur de omkring tillät sig bli barn på 

nytt och ivrigt lyssnade till det som sades. Krogen hade fått mig att 

inse vikten i att ta vara på bra historier. Över varje dörrpost hade 

farbror spikat upp olika små hemmagjorda träskyltar med olika bitar 

ur hans favorithistorier. Över skafferidörren stod det med slarvigt 

urkarvade bokstäver ”Ingen minns den som försvinner till sjöss, 

ro i land!” Jag fick alltid fina bilder framför ögonen när jag läste på 

skyltarna. Varje kväll lyssnade jag så länge jag bara orkade och låg 

sedan och halvdrömde i mitt skjul om allt jag hade hört tills sömnen 

helt tog över. 

Jag kände mig mer hemma i hamnen än jag känt mig någon 

annanstans tidigare och vad jag ägnat mig åt innan jag kom dit 

kändes mer oviktigt för var dag som gick. Det var klart att hamnen 

bara var ett tillfälligt stopp, men om inte tiden skyndade, så tänkte 

inte jag göra det heller. Allt eftersom jag blev bättre på att utföra 

mina sysslor började jag också finna allt mer nöje i dem. Jag cyklade 

utan att hålla händerna på styret och höll ibland, när ingen tittade 

åt mitt håll, bara i repen nere vid bryggan med en hand. Farbror 

verkade trivas med att ha mig där rännandes omkring som en liten 

husmus, men jag hade också märkt att han blivit allt mer bekymrad 

9

på sistone. Tiden stod trots allt inte stilla i hamnen, även om det 

mesta tydde på det. 

En dag, jag var knappt större då än jag varit när jag först kom till 

hamnen, kom farbror fram till mig med en tung blick. Han hade 

alltid problem när han skulle tilltala mig för han gillade att börja 

med att tilltala folk han tyckte någorlunda bra om med deras namn, 

eller i värsta fall ett smeknamn. Eftersom jag inte hade ett namn 

och han aldrig givit mig ett smeknamn så tvekade han en aning, en 

slags tystnad, som hade kommit att bli mitt tilltal med tiden. ” ”, 

sade han, ”jag tror det är dags för dig att se mer av livet här. Jag vill 

att du hjälper mig i baren ikväll”. Och så var det inte mer med det. 

Han dröjde en aning, men när jag nickade fanns det inte mycket 

mer att säga och vi skiljdes åt. 

På kvällen kom en last utländska sjömän till krogen, jag undrade 

om det var därför han hade behövt min hjälp men bekymrade 

mig inte mer för den saken. Jag hade lämnat den stickade tröjan 

hemma och stod iklädd en tvärrandig kortärmad tröja, i den mån 

jag kunde stå still i all iver, snett bakom krogägaren och såg stället 

fyllas av folk. Hade man givit mig en lapp att ha för ögat skulle nog 

ingen ens ha reagerat på att det fanns ett barn därinne. Krogägaren 

hade sedan länge slutat uppmärksamma när det kom gäster, han 

påstod att det alltid blev så, att man blir blind om man stannar på 

en och samma plats för länge. Ingen väntade sig någon större gästvänlighet 

på ett ställe som detta heller, men jag noterade varje nytt 

ansikte jag såg avteckna sig under fotogenlampan vid ingången. 

En man med guldtand, och sen ytterligare en, dock med ett träben 

den här gången. Det är vad jag minns efter den kvällen. Gäster kom 

det i alla fall och till slut funderade jag på om det var mest gäster 

eller öl inne på krogen. 

Öl är lustigt. Farbror ville aldrig låta mig dricka något, trots att 

han hade så mycket. Han sa att det inte var bra för en, och sen 

drack han mängder av det själv. Det förmodar jag i alla fall, för det 

verkade vara den enda dryck som fanns på krogen, jag såg aldrig 

någon beställa något annat än öl. 

Farbror verkade vid stängningsdags belåten med den hjälp han 

fått. När jag släpade mig hem var jag så trött att jag nätt och jämt 

0

lyckades hänga på haspen på insidan av skjulets dörr innan jag 

slocknade på min sovplats i hörnet. Det höll på så en tid, jag jobbade 

på krogen och allt var frid och fröjd. När jag i efterhand funderar 

på om det var något jag lärde mig på krogen var det att man 

alltid ska salta det som inte smakar. Egentligen tror jag farbror menade 

krydda i allmänhet, men eftersom salt var den enda kryddan 

som fanns på krogen var det samma sak. Han dränkte allt i salt. Jag 

smakade aldrig på ölen han serverade, men hade jag gjort det är jag 

övertygad om att den skulle ha smakat salt även den. Det fina med 

kryddor är att de kan tillföras utan att man behöver ta bort något. 

De bara lägger sig ovanpå och förstärker och skapar inbillning. På 

en krog som den i hamnen var det viktigt att salta mycket, annars 

skulle det sluta illa. Illa för den som åt av maten och ännu värre för 

den som serverade den. Saltet gjorde alla lyckliga och jag gjorde 

saltet till en viktig del i min vardag. En för viktig del skulle min mor 

ha sagt som inte alltid kunde se mig klart då molntäcket mellan oss 

blev för tjockt. 

Det fanns en regel i hamnen. Ingen som kom dit stannade där 

särskilt länge. Ändå var känslan att alla som var i hamnen verkligen 

hade varit där sedan tidernas begynnelse, och detta skänkte platsen 

ett magiskt skimmer. Det var så jag såg på den i alla fall. Men även 

en hamn kan växas ur, och längst ut på bryggan finns ingen annan 

återvändo än att kliva på ett skepp. Farbror presenterade mig för 

en ståtlig kapten och förklarade att det hade blivit dags för mig att 

åka hem. Skeppet jag en tidig morgon bordade hette…

Lisa Gidlöf 

hur ska jag kunna sova 

när han stolt visar upp sina kattlika drag i sömnen

afrIKa 

jag tänker att han är i Afrika 

jag tänker att den gula sanden strilar in i hans norrländska ögon 

jag tänker att milen mellan oss inte går att räkna, 

inte på tänderna, på fingrarna, inte på benen i kroppen. 

jag är lämnad kvar, jag står på stranden 

jag vill känna, jag vill stryka med min tunga över hans päls 

över hans darriga darriga päls 

jag hittar punkter och kryss på kartan, 

i mina händer som rinner huden av sig. 

jag kan inte längre hålla något uppe. 

kartan och stenarna, huden och ådrorna. 

jag är för svag. 

* 

*

åskvädret kommer, det kommer det kommer 

det brummar hårt mellan stenblocken. 

som en skakig förebråelse i min kropp, det säger knak skak 

jag anar hans sandiga hjärta som slår i Afrika 

och piskar vågorna höga på haven mellan oss. 

jag kan inte simma. 

jag står kvar på den norrländska stranden. 

jag ser honom på kartan, över berg och vatten och sand. 

* 

jag ser hur han klättrar med sina runda tassar och kisar med sina 

vita ögon, hans tunga är köttslig och sveper- 

som en svensk bondkatt över Kilimanjaros klippor. 

jag ser honom 

jag ser honom rädd för livet. jag hör hans tredubbla hjärtslag. 

jag vill slicka hans darriga päls. jag vill känna hur han skälver. 

jag vill känna hur han darrar mot min tunga. 

*

jag är lämnad kvar 

ett nedfruset landskap ligger för mig, hur jag ska 

kämpa, med hans säd som böljar likt hav och himmel inuti mig. 

hur. 

jag blir rädd. jag blir rädd att det inte finns någon räddning. 

* 

och jag blir rädd för vad jag ser när jag blundar. jag kan inte 

förklara: 

hans sandiga ögonlock som slår upp mot solen, de kattlika 

ansiktsdragen, 

ibland tror jag att han älskar 

att han inte längre har kvar sina norrländska kindben, de isiga 

läpparna 

är alldeles uppspruckna. 

jag tänker att han är en katt i Afrika. 

jag tänker att elden sprider sig inuti hans bröst. 

* 

7

jag närmar mig känslan: 

jag känner över läppköttet, sveper in tånglukten 

i näsborrarna. 

jag hör vassen som kluckar högt i skummet. 

jag hör fiskarna somna i djupet. 

jag vill dricka, jag blir 

alldeles törstig med tankarna på Afrika. 

ja, jag vill känna hans morrhår sticka mig djupt ned i halsen. 

och jag försöker att låta som honom 

alldeles gulskimrande av solen, högt stående där nere 

i det allra svartaste av Afrika. 

som en mus låter jag, jämfört med honom. 

jag kan inte längre tala från magen. 

jag kan inte längre låta som en man. 

jag vet inte längre vem jag är. 

8 

* 

all min kunskap rinner och rinner ned mellan stenarna på 

stranden. 

*

det här är på riktigt: jag vill ha honom, 

jag vill känna hans kuk piska mitt gomsegel 

över sundets sura 

Norrland. 

jag vill inte vara kvar här, mina läppar färgas knallblå. 

jag dör här. 

ja ja ja 

och jag trycker mitt rosafärgade kön mot hällen, 

de norrländska vindarna piskar mig, 

jag gnuggar med underkroppen. jag gnuggar och gnuggar. 

jag har is i hårtestarna och knallblåa läppar. 

och jag tänker på honom så mycket 

att det blir alldeles svart inuti mitt norrländska bröst. 

* 

* 

9

jag tänker på motsatserna. 

jag tänker att ingen människa liknar någon annan. 

jag tänker att det är just det som gör så ont. 

jag tänker att han är i Afrika. 

jag tänker 0 grader, den tropiska febern härjar vilt, 

inflammationerna luktar i byarna, köttsårens färska djup. 

jag tänker: 

hur flugorna samlas kring byfolkets munnar 

för att lapa deras saliv. 

jag vågar inte tänka: 

barnen. deras ballongformade magar som krälar i sanden. 

jag vet inte om du lider. 

jag vet inte om du anar min vita kropp, 

mina norrländska kurvor i sanden. 

jag vet inte om du skriker ut mina namn i vinden så att sanden yr, 

dina läppar spricker upp och blöder. 

70 

* 

* 

*

jag vill slita honom ur febern, ur de guppiga sanddynerna, 

rakt ur svältkatastrofens uttänjda halsar, 

över alla haven genom piskande havsvindarna och hit. 

jag vill ta i med hårda tag, jag vill slåss med honom. 

sedan ska han mjukna under mina händer som en katt. 

jag vill känna hans varma panna landa mellan mina ben. 

klämma åt hans morrhår tills han skriker. 

jag vill att han ska bli arg på mig. 

jag vill att han ska morra åt mig. 

sedan, i drömmen som ständigt återkommer: 

hur han berättar för mig. 

ja ja ja 

med rösten som är hans. 

* 

han berättar om timmarna som skavde i köttsåren, förlusten av föda 

genom tarmarna, hur han ritade mina kroppslinjer i den kokande 

sanden. 

hur han låg med mig på låtsas. natt efter natt efter natt efter. 

* 

7

det ska göra ont att få någon tillbaka. 

i hela kroppen som knivhugg. jag undrar om han förstår det. 

uh uh ja. 

han ska komma in i mig 

med ett utdraget jamande. han ska låta som en katt från Afrika. 

jag har ingenstans att ta vägen med min längtan.jag undrar om han 

förstår det. 

7 

* 

när kvällen fäller havet in mot stranden. vätan trycker mellan 

låren. 

den norrländska stranden, dess stenar 

jag vrider blygdbenet mot stenarnas hala toppar. 

jag vill röra alla hans namn med min tunga. 

mitt tunna sekret följer vågorna långt ut, 

över alla haven, de torra majsfälten, Afrikafloderna strömmar, ända 

bort till honom. 

och han ska dricka som om han inte druckit på dagar och nätter. 

efteråt: mina hår växer ogräslikt fram ur armhålorna. 

jag tänker att han är i Afrika, inuti det varma skötet av hunger. 

* 

*

jag får feber, det är minnena från hans kropp, 

hur han gränslade mig med sitt hårda kön: 

formen av Kilimanjaros spets 

inuti hans spärrade ögon, hans längtan bort över halva jorden. 

jag såg, jag såg allt men låtsades inte. 

som en ursäkt smekte han mig över de blossande låren 

jag kunde ha skrikit rakt ut: 

hans mjuka händer runt könet, grävde och ringade in mina glansiga 

veck. 

hur han ägde mig trots sina planer på att lämna. 

* 

jag skulle kunna avsky honom, avsky honom för en sådan gärning. 

jag vaknar med ryggen räfflad, köttet som vänder sig inuti, 

jag har ingenstans att ta vägen. 

färjorna har sjunkit i land, gruset har rispat loss. 

aj aj aj 

mina norrlandsblå ögon spärras. han är inte längre i mig. 

* 

* 

7

jag tänker att han är i Afrika. jag tänker att han är en gul katt i 

Afrika. 

jag tänker att han törstar efter mina röda läppar och hungriga 

bröst. 

jag tänker att han inte kan hålla sig 

jag tänker att han rör vid sig själv, vid sitt stora kön. 

jag tänker att hans vita säd simmar i Afrikas floder 

jag tänker att barnen går dit varje morgon och dricker ur sina svarta 

händer. 

jag tänker att de inte känner smaken av hans säd. 

jag tänker att det är något 

som bara jag kan göra. 

hur han lämnade 

hur han flydde, flydde sitt eget hem 

lämnade allt, för att bli en katt där borta, i Afrika. 

7 

* 

*

månen formar sin cirkel- 

lyser gul över jordens hav och 

Kilimanjaro, där borta. 

hur ska jag kunna sova 

när han stolt visar upp sina kattlika drag i sömnen. 

hur. 

jag vaknar plötsligt: 

mitt rosa kön vräker sig 

i ett tjut. sekretet regnar ur. 

jag skälver i bröstet. jag är alldeles själv. 

det var så längesedan han rörde vid mig. 

med sina händer, sakta sakta tills morgonen tills ljuset igen. 

* 

* 

7

årstider passerar, det blir sommar och höst och vinter igen. 

jag hinner inte med, mitt hår viner grått. mina ögon kletar ihop av 

sand. 

flugorna kommer, sörplar torkade safter ur min hårbotten. 

jag hatar flugorna. 

jag tänker på Afrika, jag tänker på malarian, 

som härjar fritt. mjukaste bölder över armar och lår. 

jag vill till Afrika, jag vill svalka honom med mina norrländska 

drag. 

jag vill lägga mig som en kall sjö över hans köttiga sår. 

ingenting hjälper längre. 

det hjälper inte att tänka på honom, hans tassande på kartan. 

hans ögon som blivit orangea av den brinnande solen. 

hans eld som sprider sig inuti bröstet. 

det gör bara ont i mig. 

7 

* 

*

Norrland, jag är här 

trädväxter klänger runt midjan, 

uvarna rodnar häftigt om fjädrarna 

mina fantasier går ständigt till Afrika, 

hur jag vill viska: 

slicka mig från naveln och nedåt 

med dina sandiga kattläppar. slicka mig ren. 

jag tänker att han är i Afrika. 

jag tänker att milen mellan oss inte går att räkna, 

inte på tänderna, på fingrarna, inte på benen i kroppen. 

hans drömmar är inte längre gjorda utav mig. 

de är proppfulla av lik, av sanddyner och varaktig svält. 

han gnider sina långa morrhår i sanden. han gnyr och gnyr. 

* 

* 

han är min katt och jag kommer aldrig mer att få se honom. jag vet 

det nu. 

* 

77

färjorna lägger ut 

det dagas gult över min hud 

jag kan bara hoppas att han ser himlen lika sammetsblå och typisk 

norrländsk, en sådan här vinter. 

eller afrikansk, en sådan svajig hetta, solen mitt på himlavalvet. 

vad vet jag 

vilken tid som härjar, om det är barnsvälten eller Kilimanjaro i dina 

ögon. 

jag säger det tyst för mig själv: 

jag kan bara hoppas på att han lever. 

78

Stefan Hedström 

79 

And he piled upon the whale’s white hump, the sum of all the rage 

and hate felt by his whole race. If his chest had been a cannon, he 

would have shot his heart upon it. 

melVIlle

Jag knäcker kosmos likt en bröstkorg och pressar mig igenom. 

Födseln täcker mig med ett svart sekret. Det kostar att kasta av sig 

ljuset. Jag kryper. Varje gång jag sätter ner en hand eller ett knä bildas 

sprickor. Jag nöjer mig inte. Jag kryper hårdare. Varje gång jag 

sätter ner en hand eller knä bildas explosioner. Jag nöjer mig inte. 

Jag slår ursinnigt. Det finns inget kvar utom jorden. Jag stiger ned. 

Jag bildar gerillagrupper över hela jorden. Jag lär dem att döda 

kvinnor och barn mellan sten mot sten. Det tär på befolkningen. 

Oro sprids. Jag nöjer mig inte. Jag sprider osanningar och krig bildas. 

Jag lär forskare nya formler och kroppar förvrids. Det visar sig 

effektivt. Jag börjar om. 

Jag lär jordens befolkning att språk är ondska. En storm av kaos 

sprids. Ledare försöker kommunicera, men tillfångatas. De krossas 

sten mot sten. Nya ledare träder fram. De krossas sten mot sten. 

Nya ledare träder fram. De krossas sten mot sten. Jag lär jordens 

befolkning att kommunicera med spjut. Jag börjar om. 

Jag bygger om luftens kemikaliska komponenter till dolda maskiner. 

Syret är rörliga rakblad som går från strupe till lunga. Jag nöjer 

mig inte. Jag gör bara de fattiga mottagliga. Oro blir lugn. Då gör 

jag den resterande befolkningen mottaglig. Jag börjar om. 

Jag tillkallar jordens befolkning till sammankomst. När de har 

samlats tömmer jag testikelpungen. Klot stora som kontinenter 

jämnar mötet med marken. Med blodet från jordens befolkning 

bildar jag en ny världsordning. Med den krossade benmärgen bildar 

jag nya regeringar. Jag är aktiv Gud. Jag börjar om. 

Jag skriver om historieböckerna och mina ord blir verklighet. I 

min tidslinje konkurrerar Homo neanderthalensis ut Homo sapiens. I 

min tidslinje är Caligula fortfarande kejsare. I min tidslinje är giljotinen 

fortfarande demokrati. Jag nöjer mig inte. Jag skriver om för- 

8

intelsen. Då är det inte bara judar och efterblivna som tillfångatas. 

Jag skickar jordens befolkning till koncentrationsläger. Jag gör tvål 

av mänsklighetens fett. Jag kan äntligen tvätta mig. Jag börjar om. 

Jag lär de olika prästerskapen att kuk är själ och fitta helvete. En 

storm av kaos sprids. Homosex är den nya religionen. De barn som 

ändå tränger sig igenom krossas sten mot sten. Jag nöjer mig inte. 

Jag lär de olika prästerskapen att genitalia är själ och djur skärseld. 

En storm av kaos sprids. Tidelag är den nya religionen. Efter fem 

generationer är allt liv utrotat. Efter fem generationer är allt liv 

utrotat. Jag börjar om. 

Jag förälskar mig i en kvinna. När vi rör varandra känns allt jag 

tror på starkare. Vi bygger ett hus på passionen för att säkra tryggheten. 

Jag nöjer mig inte. Vi skaffar dussintals barn. Jag är i evighet. 

Jag ser mina barn dö av ålder och sjukdom. Jag ser deras barn dö av 

ålder och sjukdom. Jag går till deras gravar och gråter. Jag krossar 

en flaska med vin på varje avkommas gravsten. Det är en symbol för 

vårt blodsband. Jag börjar om. 

Jag lockar alla anorektiska kvinnor med spyor. När de inte orkar 

gå längre lägger jag dem på hög. Högen är en mil hög. Även trasiga 

kroppar bildar gas. Gasen förstör atmosfären och kväver jordens 

befolkning. Jag nöjer mig inte. Jag samlar alla döda kroppar 

och klär av dem. Jag lägger de nakna kropparna på hög. Högen är 

hundra mil hög. Förruttnelse. Högen sprängs av de nakna kropparnas 

gaser som de nakna kropparna bildar. En ny stjärna bildas. 

Jag börjar om. 

Jag sliter upp jordens jordskorpor. Jag ställer dem på högkant 

likt totems. De fäller skuggor över oceanerna. Allt liv krossas hav 

mot sten. Inte allt liv. Jag samlar alla avfällingar på ett podium under 

skuggorna som totemen bildar. Jag instiftar en ny högtid. Jag 

talar till allt liv som inte krossats hav mot sten. Vi är tillsammans och 

jag talar till dem. Jag talar om äldre tider och om tiderna efter. Jag 

berättar att allt har varit lögn. En storm av kaos sprids. Alla skrattar 

och knullar. Vi är tillsammans och jag talar till dem. Jag talar om för 

dem att allt är bra nu. De skriker: Guds död! Guds död! Vi skrattar 

och knullar och de visar mig ingen nåd. De lägger mig på en bädd 

av sten. Som en mor kysser sitt barn. Som en mor kysser sitt barn 

8

mot sten. De krossar mig sten mot sten. Rytmiskt. De slår tills det 

inte finns något mer att slå på. Ursinnigt. Jag nöjer mig inte. Jag 

ber dem hälla ut mig i oceanerna. Jag sprider mig som en löpeld. 

Strömningar av Jag tömmer varat som tillbakabildas. Jorden tillbakabildas. 

Jag tillbakabildas. Vi börjar om. 

8

8 

Begrundar det ångerfyllda blodet. 

Jag bökar lite i jorden, 

för att se om marken är bördig. 

Jag ser stenar utslängda över åkern. 

Jag arbetar runt dem, 

för jag vet att de gör marken bördig. 

Jag mjölkar mina kreatur. 

Hälften dricker jag och barnen upp, 

resten gör jag smör av. 

Jag går ut i skogen. 

Ljuset tränger inte igenom trädkronorna, 

i mörkret knäböjer jag i mossen. 

Jag slaktar grisarna. 

Lite äter jag och barnen upp, 

resten säljer jag på marknad. 

Jag älskar med tjälen. 

Vi får två djur till, 

en flicka och en pojke. 

Det finns ingen inneboende godhet. 

Värmen har lämnat köttet. 

Vi brukar marken runt stenarna.

foto: elIna andersson 

Elisabet Johansson 

8 

Tre äpplen hög 

I min mage 

finns ett hål 

Jag tror att 

du precis får plats

maJas Värld 

Hon ser hans vita tänder genom fönstret 

där uppe, på andra våningen 

Hon vet att han ler för någon annan, 

inte för henne 

Det var länge sedan, allt var som det skulle 

Hon kommer nästan inte ihåg om det någonsin varit det 

Och det knyter sig i magen på henne 

Hon vill inte kliva upp 

Där under har hon en egen värld 

Hon kallar den ”Majas värld” 

fast hon inte ens heter Maja 

Det är skönt, tycker hon 

att hon kan vara vem hon vill 

därunder 

På riktigt finns han inte där, 

igen 

Han kommer tillbaka, hon vet det 

Men hans ögon är mer rynkiga för varje gång 

Hennes ögon har också blivit rynkiga 

Han märker det inte 

Och hon målar ännu en ledsen gubbe i spegelimman 

87

88 

noll 

Och så solen. Den förbannade solen! Som stack i ögonen åt 

vilket håll jag än vände blicken. 

Parasollet på caféets uteservering fladdrade irriterande i den 

ljumma vinden. 

Det var varmt. Jag var varm, stolen var varm. 

Men kaffet var kallt. Det är konstigt. Hur allt ibland bara är 

tvärtom. Bakvänt och ologiskt. 

På gatan passerar unga tjejer i flock. Med klänning, tub-top, 

leggings, kjol, linne, flip-flops, tatueringar och smycken till 

förbannelse. Det finns inte en enda liten synlig del på deras 

välproportionerade kroppar som inte är noga genomtänkt 

uppiffad. Nagellack, tåring, lösögonfransar och hollywoodlockar. 

Överallt. Örhängen och solglasögon. 

Jag önskar att jag vore en av dem. 

Och kaffet är kallt, och bullen är torr. 

Och parasollet fladdrar i vinden. 

Stolen mittemot står tom. Som om den väntar på någon. 

Jag har slutat vänta. 

Vi var ett par. 

Satt bredvid varandra, höll händer och hörde ihop. Fyllde i 

varandras meningar. Somnade och vaknade tillsammans. 

Han fanns inuti mig och jag fanns i honom. 

Vi gick på promenad. 

Han sa, du är det finaste i min värld. 

Jag sa, du är min värld. 

Utmed åns forsande vatten tillbringade vi höstdagarna. Han 

jämförde löven på träden med mina rödrosiga kinder. Vi 

levde, skrattade och tumlade runt i lövhögarna.

Forsen frös till is, men med hans armar runt mig kände jag 

ingen kyla. 

Han sa, jag älskar dig. 

Jag sa samma sak. 

Jag älskade honom. Älskade att han älskade mig. Älskade 

hur han fick mig att älska mig själv. 

Vi älskade. Varandra. Med varandra. 

Han visste hur han skulle klä av mig för att kunna komma in, 

innanför skalet. Och jag älskade honom för det. 

Det blev en annan dag. 

Vi gjorde popcorn i micron. 

Jag frågade, räcker det? 

Han sa, det finns ingen annan. Du räcker. 

Men det var inte sant. Det fanns så mycket annat som inte 

var jag. Så mycket mer. 

Han sa, du har fel. 

Jag sa, jag vet inte. 

Han sa, vad vill du? 

Jag sa, jag vet inte. 

Jag kände redan då att allt var på väg att rämna. Han smekte 

och jag slog. Så hade det varit och troligtvis fortsatt om han 

inte tagit sig loss. 

Jag kan inte andas, sa han. 

Andas genom mig, sa jag. 

Vid mitt köksbord tog han mina händer. Utanför fönstret 

sken solen på de nyfödda snödropparna. En talgoxe landade 

på sandlådans träram men flög sin väg igen när barnen återvände 

till sina påbörjade sandslott. Så lätt, så oskyldigt, så 

mycket man inte visste, så mycket man inte behövde veta. 

Mammorna satt och rökte på bänken bredvid, deras ansikten 

rynkade till hundratals små veck. Tänk om man inte behövde 

växa upp. 

Mina händer var i hans. Det luktade bränt i lägenheten. Han 

började prata men jag såg bara hans läppar röra sig. Jag be- 

89

90 

hövde inte lyssna, visste vad som skulle bli sagt, jag var redan 

tillbaka hos barnen i sandlådan. Bad dem bygga slottet runt 

mig så att han inte skulle komma in. 

Fäll inte ner vindbryggan, ropade jag. Låt honom inte komma 

in! 

Du måste lyssna på mig, ropade han tillbaka. Jag är tom, jag 

har inget mer att ge dig. 

Så släppte han taget. Inombords skrek jag att han inte kunde 

göra så, men han hörde inte. 

Vi åt aldrig popcorn. 

Han försvann. 

Jag försvann. 

Jag stod kvar. 

Med slutet skal och kläderna tätt kvar på kroppen. 

Jag somnade. 

Han ringde inte. 

Det blev vinter igen. 

Jag stod på kyrkogården. Snön nådde mig till fotknölarna. 

I flera dagar hade den envist färgat himlen och marken vit. 

Jag vände mig om och såg de djupa spåren jag lämnat efter 

mig. Doften från granrisen lyckades ändå tränga fram under 

snön. 

Jag tog ett steg närmare gravstenen. ”Anna, älskade maka, 

mor, mormor” var inristat i det gråa. Bredvid hennes namn 

fanns en bild av en segelbåt. Mormor älskade att segla, hon 

tillhörde havet, brukade hon säga. 

Jag blundade och såg hennes ansikte framför mig, så som 

jag minns henne, innan hon blev sjuk. Mormor blev aldrig 

gammal, bara äldre. På havet fanns ingen ålder och inga 

bekymmer. Hon och morfar kunde ibland vara borta i månader 

innan de återvände, fyllda med liv, nya minnen och 

upplevelser. 

Nu hade hon lämnat oss, lämnat morfar ensam kvar på 

båten.

Hon finns i havsluften, sa morfar. Jag seglar fortfarande med 

henne. 

Det var skillnaden mellan mig och honom. Han blev lämnad, 

men fanns själv kvar och levde vidare. Han såg hindren 

men fann på något sätt alltid en väg över dem. 

Jag försvann tillsammans med han som lämnade mig. Hela 

jag var ett hinder. Ville inte ta mig över eller förbi, kunde 

inte ens krypa under. 

Kaffet är kallt nu. 

Solen står högt på himlen och sticker mig i ögonen. 

Kärlekspar går förbi på gatan. De har nästan likadana kläder, 

och hör ihop. Jag önskar att jag vore en av dem. De är 

ett plus ett som blev ett. 

Man kan inte lita på matematikens regler. För ett blir inte 

två när allt tar slut. Det blir inte ens en halv. Jag är inte ens 

en halv. Jag är noll. 

Jag är noll som sitter på café, och dricker mitt kaffe. 

Vill inte bli sedd. 

Väntar på att någon ska upptäcka mig. 

9

Så lämnade han mig där 

Naken 

Knävecken kramade madrassens ytterkant och tårna smekte golvet 

Frenetiskt, fram och tillbaka 

Med täcket skyddande över brösten 

Trosorna slängda under stolen 

Rivsår på ryggen 

Jag kände pulsen i tinningen 

Det var blött i sängen 

Hade han gått 

Hade han lämnat mig 

Naken 

Här 

Låtit svetten torka in i t-shirten 

Och nästan glömt strumporna 

Det var imma på fönstret 

Snart skulle den försvinna 

Snart skulle jag resa mig upp och öppna fönstret 

Snart skulle även svetten på mig torka 

Och snart skulle allt vara som vanligt 

9

öKenVandrIng 

Det finns, sömniga små liv 

i öknen, där höghusen står tvångsplanterade på varandra 

Råttor i gångar brännmärker varandra, för en glimt av morgondagen 

Gårdagen är redan glömd. Och blodet noggrant borttvättat 

Det är synd om de som vet 

att nya eldar måste tändas varje dag 

De kan inte känna röklukten längre 

Och de har färgat händerna röda för att slippa se blodspåren 

I sömniga små råttors liv är det de som bestämmer 

De som öppnar grinden på morgonen och låser den på kvällen 

Och trädtopparna suger livslusten ur dagarna 

Och bildar sårskorpor på jordens hud 

För varje nybliven mor, står två barnlösa 

I en annan del av världen, där ändå ingen bryr sig 

Kom! Stig fram och se! 

Betala en slant och du får se våldscirkusen på bästa sändningstid! 

Nere i kloakerna finns ingen tv 

9

9 

Det regnar 

Det har regnat hela dagen 

Molnen släpper ifrån sig sin skörd 

Gropar fylls med himlens tårar 

Alla fönster är stängda 

Jag tänker att världen fallit i sömn 

Vi sover 

Vi har sovit hela dagen 

Finns ingen anledning att vakna 

Kan inte väckas till liv 

Inte idag 

Jag tänker att vi drömmer 

Den har en början och ett slut 

stigen som jag drömmer om 

Skogens enväldiga härskare 

straffar dem som dröjer sig kvar 

Vi blev fast någonstans på mitten 

bundna vid kanten av ett krälande träsk 

Vi sprang inte 

Aldrig någonsin har vi sprungit här 

Som fastklistrade utmed trädmuren 

klibbig klåda slickade i sig av oss 

Vi ville bara upp, upp 

Jag tänker att vi borde ha sprungit

Det är mörkt nu 

Hela dagen har varit mörk 

Jag tänker att det kanske aldrig ljusnar igen 

tänker att det kanske är bestämt nu 

om allt är slut, eller inte 

Om natten någonsin är förbi 

Det rinner tårar 

Utmed dina kinder slingrar de sig 

Fräter sönder huden 

tränger in i varje fåra 

Vi har hamnat på varsin sida 

Jag tänker att jag stannar på min 

Mossan växer 

I all tid har den klamrat sig fast 

för rädd för att släppa och låta falla 

Den är våt av regnet 

Jag tänker att mossan är kvar i morgon 

Var är vi då? 

Jag är ensam 

Hela tiden har jag varit ensam 

Inspärrad i gemensam falskhet 

Borttappad sedan de första dagarna 

Varför träffades vi? 

Jag tänker att du också var ensam 

Löven har fallit 

Hela dagen har de fortsatt falla 

täckt över din bleka kropp 

suddat ut det som borde varit 

Alla vägar är avspärrade 

Men jag går ändå 

9

BläCKfIsKens sIsta tImme 

Du var en bläckfisk som låg uppspolad på stranden. Jag såg dig först 

på avstånd. Du låg alldeles stilla, andades tungt och långsamt. Dina 

tentakler med de små sugkopparna spretade åt olika håll i sanden. 

Som om de sträckt ut sig efter något men inte nått fram. Vågorna 

räckte inte heller fram för att dra ner dig i djupet igen. 

Jag satte mig ner, precis bredvid. Såg hur du tittade på mig, med 

torra ögon som inte längre skrek av törst. 

”Jag vet hur du känner”, tröstade jag. ”Du vågar inte somna av 

rädsla för att aldrig vakna mer. Men du vill heller inte vara vaken, 

du vill inte vara med om det som sker. Jag har varit där du är. 

Dumpad av mitt modersland. Uttorkad.” 

Vattnet letade sig upp en bit på stranden, och drog sig sedan tillbaka. 

Smekte sandkornen, retades med oss. Solen var på väg ner 

och en svag vind gav sig till känna. Om det var kallt spelade ingen 

roll. Våra kroppar hade sedan länge glömt vad både kyla och värme 

var. 

Jag satt alldeles intill, såg dina tysta ögon och sa: ”Jag förstår.” 

Kanske var du klar. Kanske hade det inte gått så lång tid sedan 

du bestämde dig för att ge vika. Kanske var du mitt i en mardröm. 

Förstod jag alls egentligen? Eller sa jag bara så för att hjälpa mig 

själv att ta ett nytt andetag när det förra tog slut? 

Jag tittade på dig, noga. Ansträngde mina sinnen till bristningsgränsen, 

för att kunna se in i dig. Och jag tappade bort mig själv. 

Du slukade mig utifrån. Jag omfamnade dig inifrån. Vi slöt oss samman 

och bildade en ny tid. 

Och jag såg, dig, långt där inne, du fanns fortfarande kvar! Jag 

visste det! Omtumlad av lättnad ville jag omfamna dig och förklara 

att allt skulle bli bra igen. 

9

Men jag gjorde det inte. Jag vet inte varför. Det var som om en 

osynlig vägg växte upp mellan oss och att du ville vara ensam på 

den andra sidan. 

Vi satt tysta och lyssnade till vågskvalpet. De tog sig inte lika långt 

upp på stranden längre. Vi började torka ut. Solen hade nästan 

försvunnit, ner, bortom den raka kanten. Förr hade jag gjort allt för 

att försöka ta reda på vad som fanns där, där ljuset försvann. Men 

inte nu längre. Det fanns ingen tid, ingen kraft. Din kroppshydda 

höjde och sänkte sig inte lika märkbart nu. Bara några minuter 

kvar. Var du rädd? Jag var inte rädd. För jag anade att vi skulle ses 

igen, på en annan strand. Vår sista timme var inte slut än. 

97

98 

Handen som smekte bort hennes hud 

Skalade av hennes yttersta lager, 

utan att ta emot det som sipprade ut 

Med handskar på händerna, maskerade ögon 

Som på andra sidan väggen 

utan att släppa taget 

om repet 

som drar det hårdaste 

för att i nästa stund släppa tillbaka 

Det blir skavsår i hennes hjärna 

droppar av blod samlas i ögonvrån 

Marken är täckt av hudrester 

Ingen kommer för att torka upp 

Ingen kikar ens genom nyckelhålet

öäåZ 

Över mig, stod du 

Äventyr i livets gunga 

och på marken under mina fötter stod du 

Åker du bort 

så följer jag inte med 

Där du stod, står jag kvar 

Zon av längtan 

med taggtråd runt omkring 

Jag står innanför och utanför 

Du är inte ens här 

och taggarna gräver i mitt kött 

99

Johanna Ljunggren 

0 

Jag är ingenting 

Jag är allt 

Jag älskar kontraster 

Kan inte låta bli 

Att hålla mig själv i handen

Vrede 

UTDRAG UR ROmAN 

I 

Planen existerar ännu bara som fragment av en teori i hennes huvud, 

men tycks ändå vara helt omöjlig att misslyckas med. Hon ska 

först ta livet av farfadern, sedan pappan och slutligen styvmodern. 

Hon ska inte spara det största hatet till sist, det här är en allt igenom 

oegoistisk handling. En handling för hans frihet. 

II 

Landskapet pinas av vinden. 

Den här ön är ett helvete, tänker hon. Hon hade kunnat älska 

den här platsen om det inte hade varit för det som hände här och 

fortfarande pågår likt ett skeende av skitig gegga inom henne. 

Geggan som slutligen fick henne att sätta sig på den här bussen för 

att slutföra sin uppgift. 

Retreaten på klostret är redan inbokad, gratis husrum och mat i 

tre månader. Tillräckligt med tid för att spåren till henne ska kallna. 

Efter det har hon planerat att åka utomlands, eller stanna i klostret 

för gott. Hon är bra på att lova saker. Ett klosterlöfte kan inte vara 

svårare än att döda någon. Hennes lycka är ändå inte förenlig med 

några som helst möjligheter längre. Det enda som alls spelar roll är 

hans lycka; hans möjligheter. 

Han älskar henne. Inte. Inte på DET sättet, men det här är hennes 

gåva, hennes slutgiltiga bot för allt han, trots avsaknaden av 

ä-ordet, gjort för hennes skull. 

Bussen släpar vägen bakom sig, masar sig fram över asfalt och 

grus, lämnar nedhuggna majsfält och slaktade höbalar att ruttna. 

0

Hon drar upp knäna till hakan, stödjer skosulorna mot stolsryggen 

framför och för blicken utåt. 

Väldiga almar, kastanjeträd som nästan river upp himlen och 

förtorkade rosenbuskar vid ingången till rappade stenhus. Murar 

täckta av mossa och slemmiga avlagringar, hästar, får, hästar och 

kor. 

Ingenting fastnar egentligen i henne. Landskapet hade kunnat 

vara vilket som helst, en lagerlokal, en betongstorstad, eller hennes 

barndomssamhälle. Olika sorters växter, äldre hus, fler hästar, men 

samma förbittrade besvikelse. 

Det svider under överläppen. Hennes sista snus har börjat avta i 

styrka och rinner likt seg kaffesump över tänderna, ned i gommen. 

Hon grimaserar och spottar ut den med en harkling i plastpåsen 

bredvid sätet. En arg blick från en medpassagerare, men hon bryr 

sig inte. Ingen är egentligen med henne. 

20 år tidigare 

0 

III 

Det är midsommar och som vanligt en fest. Hennes mor är gravid 

i tredje eller fjärde månaden och de är bortbjudna till några av 

familjens vänner i villaområdet bredvid. 

Redan på vägen dit börjar föräldrarna bråka. Pappan är orolig 

för att ha köpt fel vin och att de tagit med sig för lite mat. Mor 

säger till honom att sluta oroa sig och försöka ha det lite roligt för 

en gångs skull. 

Hon som är tre år har en vit spetsklänning på sig. Den kliar och 

de mörkblå skorna klämmer. Hon vill springa hem till bilderböckerna 

och klosstornen, men vet att Mor tar henne i armen då, att 

Pappan kommer försvara och att det blir mer bråk. Istället tar hon 

Pappans hand hårdare i sin och försöker att inte tänka på klänningen 

och skorna. 

På festen sitter barnen, hon och tre andra, för sig själva vid ett vitt 

plastbord. De vuxna sitter vid det stora bordet i brunt trä, bullrar

och skrattar. Alla äter, bakad potatis med konstigt klet i, vitt vin 

och öl och nubbe och mera vitt vin. Grillat kött och sallad med för 

mycket dressing. 

Barnen får köttbullar och potatis. Hon äter bara det som ingen 

annan äter; sommargrönsakerna. 

Kvällen blir sen, blir lekar och fånig dans och kindpussar och 

godis och mer öl och nubbe och rastlöshet och hennes vita knästrumpor 

som börjar klia mer än klänningen. 

Mor dricker mineralvatten men beter sig konstigt ändå, Pappan 

pratar allt högre. 

Kvällen blir sen, blir natt och allt blir högre och större och snurrande. 

Mor reser sig, tackar vännerna, tar Pappan under armen, 

viskar 

Kan du aldrig lära dig att du inte ska blanda! 

Pappan sluddrar ett tack, stöder sig på sin gravida fru, på Mor. 

Hon som bara åt grönsaker och lite, lite godis, håller Mors lediga 

hand och vinkar hejdå till de tråkiga barnen vid plastbordet. 

De går hemåt. Det är nymåne och överallt skratt och skrän från 

närliggande hus och trädgårdar. De går hemåt och hela tiden 

mumlar Pappan allt högre om saker hon inte förstår. 

När de är hemma drämmer Mor tyst korgen med karotterna på 

köksbordet, säger åt henne att gå in i barnkammaren och stödjer 

Pappan till sovrummet. 

Hon vill inte vara själv, det lilla orodjuret i henne biter, det här 

är värre än kliande klänningar. Hon stannar på tröskeln till föräldrarnas 

sovrum, ser hur Mor tar av Pappans kläder. Han är inte den 

roliga Pappan längre. Han snyftar och gråter, skriker tillslut och 

rister i kroppen. Mor försöker lugna, stryker med handen över pannan 

fastän hon själv skakar. 

Hon som fortfarande har skorna på sig och de nedhasade knästrumporna 

i vit bomull, kryper upp i sängen, vill klappa sin Pappa 

över pannan hon också, men når bara benet. 

Mor försöker få henne att lägga sig, säger att allt snart är bra, att 

det snart mörknar och att Pappan bara har svårt att sova. Han är lite 

lugnare efter en stund. Tittar i Mors ögon och säger 

Snälla ta mig inte tillbaka dit. Ta mig inte till lasarettet. 

0

Hon som är tre år förstår inte vad ett lasarett är men någonting 

som inte är bra måste det vara. Kanske någonting som liknar djuret 

i magen, fast mycket värre. 

Den ljusa midsommarnatten mörknar tillslut. Pappan somnar, 

kallsvettig och utmattad. Hon går in i barnkammaren. Bläddrar 

länge, länge i bilderboken, tills det som biter nästan är borta. 

0 

IV 

Ingen är egentligen med henne. 

Inte då, inte nu. Eller, de var i närheten av henne, rörde henne, 

knullade henne, drack kaffe ibland, pratade om sådant man pratar 

om; Nästanälskade. Men de var aldrig med henne, inte riktigt nära, 

aldrig så som hon hade tänkt sig. Aldrig ända in. Ingen förrän Z 

kom. 

Bussen har ökat farten. Åker längs den enda väg på ön som hon 

utan att vara ironisk faktiskt kan kalla för just det. Vägen går visserligen 

från ön, på en bro, över vattnet, mot den något större staden 

med slott och gränder, den lilla stora staden på fastlandet. Tre 

bankomater, tusen frisörer, en biograf, två bra caféer och ett antikvariat 

vars innehåll på ett för henne tilltalande sätt blandar det 

intellektuella med i andras ögon tvivelaktiga böcker. 

Solen har börjat bryta igenom dimdiset nu, vädret vänder alltid 

här efter mitt-på-dagen-slaget. Ofta är omvandlingarna brutalt 

snäva, lika hennes ständigt omstörtande och växlande humör. 

Gegga, gegga, perfekta pastell, nynnar hon lite. Kedjeradhusvillor 

på en åker vid brons startsträcka, en åker vilken består till hundra 

procent av lervälling. Vissa platser ser verkligen ut exakt som det 

samhälle hon en gång kallade hemma, lika äckligt ytperfekt och 

slaskigt inunder. 

Men den lilla stora staden tycker hon rent ut av om. Tycker om 

trädgårdarna, hamnen, de små butikerna med krimskrams. Kanske 

kommer hon till och med att sakna dem. Men, hon tänker hålla 

löftet. Låta Z åka iväg, bara han är ihoplagad, tillsamlad, så kan han 

lämna landet, den sabla myllan. Z och jag ska på varsitt håll lämna 

det här och på något sätt bli fria.

Nu är ön bakom henne. Nästan framme vid stadens busstation. 

Hon måste samla sig. Tänka, använda huvudet till nödvändiga analyser 

och för allt i världen inte tänka på rädslan. 

NEJ. Hon tänker fan inte ens tänka på att tänka tanken. Den här 

stan känns åtminstone bekvämare än ön. Mindre skav och bit och 

riv. 

Hon hoppar av bussen, sätter sig i kuren, rullar en cigg. Vet att 

hon är jävligt vacker och drar ett djupt bloss. Snus är för Suckers. 

Bättre att rulla, sabla fingrar bara. Darrningar. Tur i all fall att jag 

fick med mig tobaken. Konstigt egentligen. Har inte haft rullgrejer 

på länge. 

Hon har en stor skinnportfölj med sig. I den ryms tingen. 

Nu är det bara att göra det. Först sätta sig ned, gå igenom allt en 

gång till, sedan inte tveka längre. I’m gonna kill Bill you motherfuckers, 

mumlar hon och skrattar litet. 

Hon känner sig elegant och trashig på samma gång. Uppklippt, 

blekt hår, inget ögonsmink, men mörkt röda läppar. Svart trenchcoat, 

tighta röda manchesterbyxor och finpjuksen, De vita med 

svart lacktå; Scarfaceskorna. 

Hon viftar lite med handleden när hon går, tänker ett tag på 

franska, som Jean Seberg i den där filmen. ”New yorrk Harold 

tribjuune Ça va madame?”. Jean som tog livet av sig i fyrtioårsåldern 

trots sin talang. 

Hon ska fan inte ta livet av sig. Det är så … 90 tal. Hon har dessutom 

redan försökt och inte klarat av det. Nystarten hon hoppades 

skulle komma efteråt blev inte en realitet heller. 

Att döda någon annan, några andra…? Tja. Hon har lovat. Eller 

ja, Z uttalade en önskan en gång och hon lovade att utföra det 

han önskade om något allvarligt skulle hända honom på grund av 

hemligheten. 

Nu är han inte i sådant skick att han kan uttala sin önskan igen, 

Domjävlarnajagskavisaer, men hon är säker på att hon gör rätt. 

Usch. Gommen smakar fortfarande snus, nu blandat med cigarettsmaken. 

Säkert har hon gul tunga också. Drar den svarta halsdukens 

stickade massa hårdare om och högre upp över halsen. Gömma sig, 

ett tag till. Snart är klockan :00. Två timmar kvar till finalen. 

07

08 

V 

Hon är här nu. 

När hon tänker det är hon verkligen där. Hon tror att hon kan 

och därför är det hon, inte han och ingen annan heller, som går 

med portföljen i näven mot Caféet. Känner asfalten. Snart ska hon. 

Två timmar kvar. 

Mitt café. En av de platser hon kommer att sakna, om hon tänker 

efter vill säga, men det tänker hon inte göra. Caféet heter Cupplace. 

Ett fånigt namn, men hon gillar det; udda möbler, schackrutigt 

golv, fula tavlor och trevlig personal. Precis sådär klyschigt bohemiskt 

som hennes trettonårsjag hade föreställt sig favorithaket. 

Hey Babe! Det var tusan vad fin man kan vara då idag. Har du, 

ska du i en sådan där konferens? 

Nej, kära du. Jag ska inte på konferens. Men jag har en del att ta 

tag i. Har du något bord som är ledigt i rökrummet? 

Så unga damen snusar inte längre då? 

Nope. Damen röker. Jag vill ha en trippel espresso och en vaniljbulle 

tack. 

Det ska bli. Jag ställer brickan utanför rökrummet. 

Om du säger det så. Tack Luigi! 

Den äldre, lite fetlagde och tunnhårige mannen, ser efter henne 

och ler samtidigt som han gnider latteglasen torra med en vit 

diskhandduk. 

Hon går med tripptripp steg; lågskornas klackar mot sprucket 

stengolv. 

Rökrummet har gulnande väggar, här får ingen mat eller dryck 

serveras, inte ens en jävla espresso. Hon hatar rökförbudet. Inte för 

att hon röker ofta, hon avskyr bara förbud av princip. 

Det är inte mycket folk på caféet idag. Trots att det är lunchtid 

och mitt i veckan. Kanske är det helg egentligen. Skit samma. Jag 

behöver tystnad. 

Hon sätter sig vid ett av de rangliga, runda borden, vid fönstren. 

Egentligen tycker hon att fönster i ett rökrum är lite märkligt, helt 

svart vägg hade varit bättre, men det är i och för sig alltid bra att ha 

ett fönsterbräde att posera vid. Visa upp sig likt de prostituerade på

ed light district i Amsterdam… 

Nej. Horor ska hon inte tänka på nu. För många jag-gjorde-det 

nästan-tankar. 

Rökrummet här… Det sätter i gång så mycket, så mycket hon 

inte har tid att tänka på. Och oavsett om hon hade tid så skulle hon 

inte vilja tänka på det. 

Nu kommer Luigi med espresson och bullen. Ställer den på en 

likadan stol som den hon sitter på, fast precis utanför rökrummet, 

As usual, han vet att jag vill vara ifred idag. Oavsett om han får servera 

mat där man röker eller inte. Hon reser sig upp och knycker 

med spelad nonchalans på huvudet. Låtsas att hennes hår är med i 

schamporeklamen. Luigi tittar efter henne medan han går tillbaka 

mot disken. Ser hennes långsmala kroppsbyggnad genom glasdörren 

in till rökrummet. 

Espresso och Vaniljbulle. Den enda riktigt fasta rutin hon haft 

sedan hon kom till ön. Måndag, onsdag och fredag, åka bussen 

över bron till den nästan stora staden och fika på café Cupplace. 

Prata skit med Luigi på spelad italiensk accent, flörta med de unga 

männen han ibland anställer för att sköta disken, samtala med de 

nyblivna mödrarna som med tillkämpade leenden förklarar för 

henne hur underbart det är att vara mor samtidigt som deras ögon 

säger motsatsen. 

Hon är trygg här. Kanske inte någon annanstans, kanske inte i 

sig själv, men här, här är hon så trygg hon någonsin kan bli, så nära 

hon någonsin kan komma en sorts trygghet. 

Espresson är nästan perfekt. Ingenting blir någonsin perfekt, 

men Luigi kan sin sak. Starkt, inte så att man slutar andas, men tillräckligt 

smakfyllt för att bryta mot vaniljbullens kladdiga klegg och 

sockriga yttre. Hon blundar en stund. Njuter av smaksensationen 

medans hon roar sig med att rulla en cigg utan att öppna ögonen. 

Men. Nu har hon redan suttit här för länge. Slut på eskapismen, 

dags att planera, strukturera, undvika ännu ett haveri. Den svarta 

portföljen ligger på stolen bredvid och nu tar hon upp den i knäet. 

Lyfter undan espressokoppen och fatet med bullen till fönsterbrädet 

och placerar väskan på bordet. Luigi är upptagen, hon ser hans 

korpulenta kroppsbyggnad svansa fram och tillbaka mellan kassap- 

09

paraten och kyldisken; tydligen nya kunder. Bra. Då kan hon teoretisera 

ifred. 

I portföljen ligger följande mycket viktiga föremål för hennes 

planerade dåd: 

0 

• En Zippo-tändare 

• Pianotråd 

• En pennkniv. (skruva loss överdelen av pennan och du 

får en rakbladsvass kniv) 

• En ask Tallium 

• En klädlina 

• Ett par handbojor med svart fluff 

• En flaska träsprit + tratt 

• Ett seriealbum (J . T. H. M, Johnny the homicidal ma 

niac) 

• En Ipod (lånad av Z) med Madonna, P J Harvey, Her 

space Holiday, Hole, Bright Eyes, Chicks on speed, Black 

box recorder, Johnny Cash, filmmusik från Pocahontas 

och Vanessa Paradise. 

• En mobiltelefon; Sony Ericsson med filmkamera, digital 

kamera och diktafonfunktion. 

• En anteckningsbok och två nypåfyllda Sensepennor av 

god kvalitet. Svart och rött bläck. 

• En Zorromask + svart luva och mustasch 

• Ett par långa, svarta, lackhandskar 

Hon ska först ta livet av farfadern, sedan pappan och slutligen styvmodern. 

Hon ska inte spara det största hatet till sist, det här är en 

allt igenom oegoistisk handling. En handling för hans frihet. 

Han ligger fortfarande i koma. Hans kropp som hon omfamnade, 

smekte, kysste, blev omfamnad av. Den kropp och själ som gav 

henne den första livsföda hon haft på många år. Z ligger i koma

och det är deras fel. Det är… Okej, sluta nu. Sluta. Du måste fokusera. 

Ja, jag måste fokusera. Nu, inte sen, inte tveka, inte bli rädd, 

vad jag än gör så får jag inte börja tänka och genom tankarna bli någon 

satans liten räddhare som vill krypa ned i hålet. Jag sKa göra 

det här. 

Hon andas genom näsan en stund. Tänker lite, men bara snabbt, 

på vad den treåriga flickan hade tyckt om innehållet i portföljen. 

Hon hade älskat Zorromasken och Zippotändare, det är hon säker 

på. Zorro, Zippo, Zamuraj, Zeppelinare, Zebra, Zubztitut, Zublimitet. 

Alla bra ord är på Z. 

15 år tidigare 

VI 

Hon är åtta år. Hon är åtta år och går sitt tredje år i skolan. Sitt 

andra riktiga. Det är strax innan sommarlovet. Det måste vara strax 

innan sommaren, men hon är inte riktigt säker. Det kan också vara 

vinter, men innan ett lov är det, kanske februarilovet. Men antagligen 

är det försommar. 

Hon har en vit t-shirt och mörkblå, slitstarka jeans, gummistövlar 

och rufsigt, blont hår. Hennes glasögon är egentligen för stora, 

men de är billiga. Hon har bara haft dem i några månader, men 

hatar dem redan. De förstör perspektiven för henne. När hon blundar 

med vänster öga försvinner mittenpartiet på bågarna åt vänster, 

blundar hon med höger öga, flyttar det sig åt andra hållet. 

Pappan säger åt henne att han ska åka iväg och handla. Det är 

helg och Pappan ska köpa något gott de kan äta under kvällen. 

Mor är hos mormor och har den minsta lillasystern, år, med sig. 

Den största lillasystern, år och envis som synden, vill följa med 

Pappan. 

Hon säger att hon hellre stannar hemma, leker i sandlådan, 

gungar. Pappan frågar noga, tre, fyra gånger om det går bra att 

hon är ute och leker tills han och lillasystern kommer hem. Någon 

extranyckel finns inte än, så hon måste vänta ute tills de är tillbaka. 

Hon nickar, känner sig stor. Hon behöver minsann inte följa med

till affären baraföratthonintevågarvarasjälv. Hon är inte som envisa 

-års systern. 

De åker iväg. Hon vinkar, går sedan till sandlådan och bygger 

ett stort sandslott som hon dekorerar med stenar och gräs. Sedan 

gungar hon lite. Men det blir tråkigt efter en stund, hon klättar i 

klätterställningen, åker rutschkana. Det känns som att det var jättelängesedan 

som Pappan åkte iväg. Han måste vara tillbaka nu. 

Hon torkar av de sandiga händerna på jeansen och springer hela 

vägen hem, det tar bara fem minuter, kanske mer, kanske mindre. 

Hon vet inte, men hon känner att hon borde springa. 

Det är fortfarande släckt i köket, det ser hon, men kanske är 

Pappan nere med den största lillasystern och hjälper henne att byta 

kläder, eftersom hon alltid lyckas smutsa ned sig. 

Hon rycker i dörren, hårt. Blir förvånad över att den är låst. Hon 

rycker lite till, upp och ned och upp och ned. Den öppnas inte. 

DEN ÖPPNAS INTE! Denöppnasinte. Tänkompappaintetyckerommi 

gmera? Tänkomompappaharlåstutemigmedflit? 

Hon som är åtta år knyter sin näve, lika stor som hennes hjärta. 

Den slår mot rutan. Den skjuter ut från armen. Den går rakt igenom 

första delen av tvåglasfönstret. KRASHKRASKRAS. 

VII 

Hon lägger tillbaka packningen i portföljen. Allt utom anteckningsboken 

och den bläckpenna som skriver rött. Göra en lista, hon ska 

göra en lista så att hon slutar tänka, så att hon har en logisk plan 

att följa och inte fastar i den inre trasslighetens gegga. Struktur, 

Självdisciplin och Sublimering, S är bättre än Z när det gäller att 

undvika flykt. 

27 oKtoBer, 2009. 

•Kl 14 00: herr ”farfar” pIhlqVIst 

Buss 512, 13:45 till Hellbergsvägen. Framme 13:55. Upp 

för backen till höger, första vita villan, med mörkbrun port,

till vänster. 

Material: Handbojor, träsprit + tratt, klädlina. 

• Kl 15 00: herr ”pappa” pIhlqVIst JunIor 

Cykel från uppdrag ett (står på baksidan) 14:30 5 km norr 

ut längs den asfalterade cykelbanan. 

(Undvik all ev. väta för att undvika spår!). Framme 14:50 

Material: Pennkniv och pianotråd. 

• Kl 16 00: fröKen ”styVmor” rapp 

Buss 513 tillbaka till centrum kl 15:30. Framme c:a 

15:45. Promenad genom centrum till slutmålet, i den äldre 

delen av staden, c.a 15:58 

Material: Zippotändare och Thallium. 

Hon ser upp, ut genom rökrummets glasrutor, ser kyrktornet på 

andra sidan, ser klockan. : 0. Hon har redan suttit här i en och 

en halv timme. 

Portföljen, trenchen, rulla tre cigaretter till, mera läppstift. Hon 

känner hur adrenalinet fyller kroppen vid tanken på att det endast 

är en kvart kvar till bussen går, att hennes plan kommer krackelera 

om hon inte skyndar sig. Men hon ska hinna. Ska. Eller inte ska, 

inte borde. Hon vill. Det är det som är det viktiga. 

Luigi vinkar farväl, han ler lite som vanligt och hon går med 

klackarna i allt snabbare stötar ned mot busstationen. Tankarna är 

inte tillräckligt samlade, hon känner klumpen, den där jävla känslan. 

Det är oerhört patetiskt att ens tänka en sådan tanke, hon får 

inte ens fundera på det nu. Okej, det här börjar bli tjatigt. Jag kan 

inte hålla på att upprepa för mig själv allt jag inte får tänka på att

jag inte ska tänka på. Action. Need som fuck’n action here. Eller 

något. Undra när bussen går tillbaka till ön sedan, Fuck jag har inte 

kollat upp det men vad sysslar jag med jag ska ju med tåget norr 

över, till klostret, borde ha skrivit en lista över det med minns inte 

tåg tiden och det kommer gå fel men det får inte gå fel för då går 

allt fel och. 

Hon står mitt i övergångstället, mellan den andra vita linjen och 

den tredje svarta. En taxi har stannat. Tutar. Tre centimeter från 

henne högra fot. Hon andas ut, funderar snabbt över hur hon hamnade 

här, hon var ju på väg till bussen. Eftersom hon inte minns 

hur det hela gått till och dessutom har en synnerligen aggressivt 

stirrande taxichaffis alldeles nära, väljer hon att snabbt glida undan, 

tripptrippa ännu snabbare, med bulthjärtat och den stolta 

uppsynen, mot buss .

foto: lars sundén 

Jonas Mellquist Sundén 

Att skriva är som att hoppa, 

om man tvekar skadar man sig.

poJKen som Kunde sJunga 

Det var en gång en pojke som kunde sjunga. 

När pojken sjöng så lyssnade alla. 

Pojken tyckte om att sjunga för björnbärsbuskarna. När pojken 

sjöng för björnbärsbuskarna, vände de bort sina taggar och bjöd 

honom på björnbär som tack för sången. 

Pojken brukade sjunga för träden. Då gav de skugga till lillebror 

när han sov ute. 

När pojkens mamma skulle fylla år, så sjöng pojken för fåglarna, 

så hela himlen fylldes upp av de vackraste sångfåglar som sjöng ”Ha 

den äran” så vackert de kunde för pojkens mamma. 

Alla varelser i hela världen älskade pojkens sång, till och med i 

Kina. 

Men inte vuxna. De kunde inte höra hans sång. 

Pojken brukade sjunga för dem ändå. Men de lyssnade aldrig. 

En dag när pojken skulle gå ut och sjunga för smultronen på 

ängen, så hände något fruktansvärt. 

Ängen var borta! 

Runt omkring där ängen hade legat körde en massa traktorer. 

Pojken gick bort för att fråga traktorerna vad som hade hänt med 

ängen. 

”Hej Traktor gul”, sa pojken. 

Traktor gul svarade inte. 

”Vet traktorn vad som har hänt med ängen?” 

Traktor gul brummade ilsket åt pojken och körde iväg. Så pojken 

gick och frågade de andra traktorerna. Men Traktor grön och 

Traktor blå verkade inte veta något om ängen, utan de ville bara 

gräva stora hål i marken så lastbilen kunde köra bort jorden till 

jättestora högar. Det visste han att de gjorde, för förra veckan hade 

han och lastbilen hoppat från jordhögarna och blivit alldeles leriga 

7

så han varit tvungen att bada i ett badkar med så mycket bubblor att 

bara hans ögon stack upp över skummet. Traktor blå föreslog att de 

skulle åka bort och fråga Traktor röd, för hon var störst och visste 

en massa saker Traktor blå knappt hört talas om. 

”God dag Traktor röd. Vet du vad som har hänt med ängen?” 

frågade pojken. 

”Hej pojken. Ja, byggarbetarna sa åt oss att ta bort den.” 

”Varför då?” sa pojken 

”Jag minns inte”, sa Traktor röd. ”Du kan ju fråga byggarbetarna 

om de minns” 

Pojken visslade ett tack till Traktor röd och gick bort för att tala 

med byggarbetarna som bodde i trälådorna vid kanten där ängen 

hade varit. 

”Hejsan pojken”, sa byggarbetarna. 

”Hej Byggarna. Vet ni vad som har hänt med ängen?”, sa 

pojken. 

Byggarbetarna kliade sig i huvudet. 

”Ja, vi tog bort den”, sa byggarbetarna. 

”Varför då?”, sa pojken 

Byggarbetarna såg sig besvärat omkring. 

”Lappen sa att vi skulle göra så.” 

”Vilken lapp?” 

”Lappen från kontoret. Det var dom som ville ta bort ängen.” 

”Varför då?” 

”Det får du fråga på kontoret.” 

Pojken visslade ett tack till byggarbetarna och gick bort för att 

leta efter kontoret. 

Byggarbetarna hade sagt att kontoret låg i staden, så pojken gick 

till grannens hund och frågade om han kunde få rida in till staden. 

Hunden sa att det gick bra, om bara pojken lovade att sjunga för 

honom på vägen. 

I staden fanns det hus som räckte ända upp till himlen, och kontoret 

låg i det allra största huset. 

Det var så högt att man var tvungna att ta ner de tre översta våningarna 

när man skulle tända stjärnorna. 

8

Trappan upp till kontoret var jättelång, och för varje våning pojken 

gick upp så blev det lite, lite, kallare. Till slut var han så högt 

uppe att man kunde åka skidor på mattan i korridorerna. 

Högst upp i tornet fanns det två stora dörrar, så tunga att pojken 

inte kunde få dem att röra på sig ens lite grann. Inte ens när den 

snälla tanten från receptionen hjälpte till gick dörren att öppna. 

Pojken började sjunga efter alla sina vänner och bad dem om 

hjälp. Alla hundar och katter och andra djur i hela staden kom 

hoppande och skuttande för att hjälpa till, från den minsta musen 

till den största sorken, men fortfarande gick dörren inte att öppna. 

Pojken sjöng högre och högre, tills alla djuren från stadens zoo och 

alla fåglar i staden hörde, och alla kom dundrande och flaxande 

upp för att hjälpa pojken, förutom noshörningen som hade gått 

vilse när en gardin fastnade i hornet så han sprang in i en glasögonaffär. 

Inte ens när alla djuren hjälpte till öppnade sig dörren mer 

än en liten, liten springa. Pojken blev så ledsen när det verkade 

som om de aldrig skulle få upp dörren att han började sjunga ut sin 

sorg över jorden, fast tyst, så inte djuren skulle höra honom och bli 

ledsna de med. 

”Varför är du ledsen?” 

Pojken tittade sig omkring men kunde inte för sitt liv förstå varifrån 

rösten kom. 

”Här nere, under skon”, sa rösten. 

Pojken böjde sig ner och tittade under skon. Där fanns det bara 

lera och jord från ängen. 

”Men här finns det ju ingen”, sa pojken förvånat. 

”Finns det visst det, jag heter Dvärgbjörk och är ett frö, så det så”, 

sa Dvärgbjörk. 

”Oj förlåt, jag såg dig inte”, sa pojken. 

”Nä, det finns nästan ingen som ser mig”, sa Dvärgbjörk ”Alla tittar 

bara på mina storebröder Glasbjörk och Vårtbjörk, ingen tittar 

på mig.” 

”Jag vill få tillbaka ängen, men vi kan inte få upp dörren till kontoret”, 

sa pojken. 

”Jag kanske kan hjälpa till”, sa Dvärgbjörk försiktigt. 

”Kan du det?” sa pojken. ”Inte ens Gorilla och Flodhäst kunde få 

9

upp dörren mer än en pytteliten springa.” 

”Tror du mig inte?” sa Dvärgbjörk. ”Lägg mig i dörrspringan så 

ska jag öppna dörren för dig pojke.” 

Pojken lade fröet i dörrspringan och tittade. Dvärgbjörk tog i så 

att han knakade, men dörren rörde sig inte en centimeter. 

”Kan du sjunga för mig pojke”, sa Dvärgbjörk. ”Sjung så att jag 

växer upp och blir stark.” 

Pojken började sjunga för Dvärgbjörk. Dvärgbjörk stäckte på 

sig och växte, först stack han ut sina rötter ner till det kalla golvet. 

Sedan stack han ut ett spätt litet skott upp i springan genom 

golvet. 

”Det är kallt. Kan du sjunga bort kylan för mig?” bad Dvärgbjörk. 

Och det gjorde pojken. Han sjöng så att Dvärgbjörk aldrig mera 

skulle behöva plågas av kyla. Och Dvärgbjörk växte, och hela tiden 

medan han växte tryckte han på dörren. Långsamt öppnades dörren 

när Dvärgbjörk blev större och större, ända tills Dvärgbjörk var 

nästan lika stor som pojken. 

”Titta, jag fick upp dörren!” utbrast Dvärgbjörk. ”Men nu orkar 

jag inte växa mer”, sa Dvärgbjörk ledset. 

Pojken gick fram och kramade Dvärgbjörk. 

”Du var jättestark.” sa pojken ”Jag ska sjunga så att du alltid ska 

hitta jord, och att kyla aldrig mer rör dig.” 

Kontoret var jättestort och det var så kallt att det hängde istappar 

från taket. I ena väggen fanns en gigantisk eldstad, så stor att hela 

pojkens hus hade fått plats och lite till. Fast elden som brann i en 

liten pöl i mitten var inte som någon annan eld pojken någonsin 

hade sett. Den var blå och så kall att det rök om stenen i eldstaden. 

Och långt, långt borta, i andra änden av kontoret, så långt borta att 

det liknade en myra, stod ett skrivbord som var nästan lika stort och 

långt som eldstaden. Bakom skrivbordet stod en man som var helt 

gjord av skuggor. Bortsett från ögonen. De var små nålar av stjärnis, 

så kalla att hela byggnaden var snöfylld. Pojken gick bort och hälsade 

artigt på Skuggmannen, men Skuggmannen svarade inte. 

”Är det du som har tagit bort ängen?” frågade pojken. 

Skuggmannen vände sig om och tittade på honom. 

0

”Ja”, sa Skuggmannen. Hans ord hade ingen röst. 

”Varför gjorde du det?” sa pojken. 

”Jag tyckte inte om ängen. Den var ful och full av färger. Jag ska 

lägga betong över den så jag kan parkera mina bilar där.” 

”Men kan inte du parkera dina bilar någon annanstans. Jag tycker 

om ängen, det finns massa växter och djur som bor där.” 

”Det kan jag, men det vill jag inte”, sa Skuggmannen. ”I slutändan 

är det jag som bestämmer, för du är bara en liten pojke, så vad 

du säger lyssnar ingen på.” 

”Det finns visst dom som lyssnar på mig”, utbrast pojken argt. 

Skuggmannen ryckte till och spände isögonen i honom. 

”Jasså. Bevisa det. Kalla hit någon som lyssnar på dig, pojke”, väste 

Skuggmannen 

Pojken drog efter andan och upptäckte något förskräckligt. Han 

kunde inte sjunga längre! Inte en endaste ton kom fram, hur mycket 

han än försökte! 

”Kan du inte?” sa Skuggmannen elakt. ”Vad var det jag sa, ingen 

lyssnar på en liten pojke. Gå iväg med dig!” 

Pojken kände hur Skuggmannens utanröst fick hans ben att lyda, 

så han gick därifrån fast han inte ville. 

Hela vägen ner för tornet så försökte han ropa och sjunga tillbaka 

kontrollen över sina ben 

”Jag vill inte, sluta, gå tillbaka med mig.” skrek han. Men benen 

lyssnade inte. Inte förrän han hade gått ut ur receptionen, hela 

vägen ner för Långgatan och ut ur staden kunde han styra sina ben 

igen. Under hela vägen hade han försökt att sjunga till sig hjälp 

från djuren, men ingen hade lyssnat. Sedan hade han försökt att be 

växterna om att stoppa honom, men ingen växt hade kunnat höra 

vad han sjöng. Inte ens jorden hade velat hjälpa till, och jord och 

himmel lyssnade ALLTID. 

Pojken satte sig under den gamla stenbron vid bäcken och började 

gråta. 

”Varför gråter du?” 

Pojken tittade upp. Uppe på bron satt Katt och slickade pälsen. 

Katt sträckte på sig och hoppade ner.

”Det är en vacker dag, solen lyser och jag har fångat Fisk.” sa Katt. 

”Ängen är borta, Skuggmannen på kontoret var elak mot mig, 

och nu kan jag inte sjunga längre”, snörvlade pojken. 

”Inget värre?” sa Katt. 

Pojken tittade upp på Katt som hade börjat slicka pälsen igen. 

”Om ängen är borta, ta tillbaka den”, sa Katt. 

”Jag kan inte!” ropade Pojken. ”För att få tillbaka ängen måste 

jag kunna sjunga, och det kan jag inte!” 

Katt tittade på honom. 

”Så lär dig sjunga då”, sa Katt oförstående. 

”Hur då?” sa pojken. 

Katt suckade. 

”Jag skulle kunna lära dig, men jag vet inte om jag vill”, sa Katt 

och gäspade. 

Pojken böjde sig ner och kliade Katt bakom öronen så Katt började 

spinna. 

”Snälla Katt, du som vet så mycket. Kan inte du lära mig sjunga?” 

bad han snällt. 

”Lite till vänster, så ja, mmm”, sa Katt. ”Hmm, jo, det skulle jag 

väl.” 

Katt hoppade upp och började gå ner mot bäcken. 

”Fisk, Fisk, kom upp till mig”, spann Katt. ”Jag sjunger din sång 

och vet var du finns.” 

Fisk simmade upp till ytan på bäcken. 

”Hej Katt.” sa Fisk tvekande. ”Vad var det du ville?” 

”Jag kan din sång, och nu vill jag att du skall lära pojken den.” 

sa Katt. 

Fisk såg storögt på dom. Så såg han på ALLT som inte var Fisk, så 

det var inget konstigt med det. Fast ibland såg Fisk storögt på Fisk, 

och då brukade han simma runt och undra vad det där var för en 

glansig filur som tittat så storögt på honom. 

”Men jag trodde att pojken redan kunde sjunga, han sjöng ju för 

mig och mina bröder och systrar förra veckan.” sa Fisk förvånad. 

Katt slickade på sin tass och spärrade ut klorna. 

”Han har glömt hur man sjunger. Så nu ska du lära honom hur 

din sång låter”, sa Katt.

”Okej. Böj dig ner och lyssna på min sång pojk”, sa Fisk. Det 

gjorde pojken. Fisksången handlade om att simma och leva hela sitt 

liv i vatten, om att titta storögt av förvåning på allt som inte var en 

själv, och ibland sig själv med. Allt det lärde Fisk pojken att sjunga. 

”Nu när du kan fisksången pojk, kan du vänta tills jag har gått 

bort en bit och be bäcken att lära dig sin sång”, sa Katt. 

”Varför ska jag vänta med att lära mig vattnets sång?” frågade 

pojken. 

”Den är ju våt och kall, så jag tycker inte om det”, sa Katt och rynkade 

på morrhåren. ”Fast om du kan övertala bäck att bli till mjölk 

kan du väl ropa på mig.” 

Bäcken blev jätteglad över att pojken velat lära sig dess sång, och 

snart kunde pojken hela bäckens sång, från de små stenarna på 

bottnens trötta sånger till de glada trudelutterna som var bubblorna 

och virvlarna på ytans sånger. Pojken hoppade och bubblade 

med bäcken tills Katt kröp ut ur buskarna och undrade om de lekt 

färdigt. 

”Vi har jättemånga kvar att besöka om du vill kunna sjunga lika 

bra som du kunde förut”, sa Katt. ”Vi måste träffa träd och blommor 

och en massa andra.” 

Men först behövde pojken byta kläder, för de gamla hade blivit 

blöta när han lekte med bäcken. Men sedan gick de och träffade 

gräs och himmel, och alla björkarna, svalor i ladan, björnar och 

måsar och alla andra fåglar och traktorer och trollen och molnen 

och hästarna och flygplanen och alla bilarna. Sen gick de hem till 

farmor som lärde pojken hur man sjöng fram glass och kakor. När 

de satt hos farmor så kom Kanin inskuttande. 

”Det är fruktansvärt, fruktansvärt”, sa Kanin och gned sig om 

tassarna. 

Katt höjde ena ögonlocket och tittade på Kanin. 

”Vad är det som är så fruktansvärt?” sa Katt intresserat. 

”Åh, det är fruktansvärt, ängen är borta, var ska jag nu bo någonstans”, 

snyftade Kanin. 

”Jasså det”, sa Katt ointresserat och slöt ögonen. ”Det visste vi ju 

redan om.” 

Kanin sprang bort till pojken istället.

”Snälla pojken, kan inte du hjälpa till att få tillbaka ängen?” bad 

Kanin ”Dig lyssnar ju alla på.” 

”Menar du det?” sa pojken. 

Kanin såg oförstående på honom. 

”Så klart jag gör det. Du kan ju alla sånger och vet allas namn.” 

”Men ingen kom när jag försökte sjunga på kontoret.” sa 

pojken. 

Kanin gnydde. 

”Skuggmannen viskade så vi inte kunde förstå vad du sjöng. Det 

var därför vi inte kunde höra vad du sjöng förut”, sa Kanin. 

”Katt, visste du det?” frågade pojken och tittade på Katt. 

”Så klart”, sa Katt och gäspade. ”Jag vet allt.” 

”Men varför glömde jag bort sångerna?” frågade pojken. 

”För att han viskade det. Lyssnar du inte på mig?” suckade Katt. 

”Jo, det gör jag”, sa pojken. ”men nu vill jag hjälpa Kanin att hitta 

någonstans att bo tills jag kan få tillbaka ängen.” 

”Kanin kan väl bo här?” sa Farmor. ”Så har jag någon jag kan tala 

med. Vill du det Kanin?” 

Det ville Kanin gärna, för han hade sett att Farmor hade ett stort 

morotsland som han ville titta lite närmare på. 

”Bra, då går vi då”, sa Katt och hoppade upp. 

”Går vart då?” frågade pojken. 

”Tillbaka till kontoret förstås”, sa Katt 

När de kom fram till staden såg de att något hade hänt. Överallt 

låg det drivor av snö och det var så kallt att istapparna som hängde 

från lyktstolparna blivit så stora att de börjat hänga uppåt för att få 

plats. Ju längre in i staden de kom, desto kallare blev det. Tyst nynnade 

pojken till växterna så att de skulle sova under isen och vänta 

tills att han kunde sjunga fram solen att värma dem. Ingenstans i 

hela staden fanns det några ljud. Katt gick före pojken upp mot 

kontoret. 

”Katt?” sa pojken frågande. 

”Ja?” sa Katt och såg sig om. 

”Varför hjälper du mig ta tillbaka ängen? Jag har nästan aldrig 

sett dig där.” frågade pojken.

”För att det är roligt. Undrar om du kan sjunga starkare än Skuggmannen 

kan viska.” sa Katt glatt och gick visslande vidare. Till slut 

hade de kommit till den tredje högsta våningen men sedan kunde 

de inte komma längre, för hela korridoren var så fylld av snö att 

inte ens Katt kunde krypa ovanpå. Men då började pojken sjunga 

så det skallrade i elementen. All snön började smälta så fort att det 

blev en gigantisk flodvåg som hotade att skölja med sig både pojken 

och Katt, om inte pojken i sista stund hade sjungit fisksången så de 

kunde simma igenom och komma till den näst högsta våningen. 

Men inte heller här kunde de ta sig förbi. Överallt på golvet fanns 

krossad is som var så var vass att den skurit halvvägs genom golvet 

innan den fastnade. 

”Vi kommer aldrig att komma förbi det här”, sa pojken förtvivlat. 

”Inte?” sa Katt och nosade på en glasbit. ”Vi måste bara se till att 

vi inte rör golvet, det är väl inga problem?” 

Pojken tänkte länge och fick till slut en idé. Han började sjunga 

bäckens sång för trötta små stenar till golvet. Golvet blev förvånat, 

men det började att vakna till och lyssna på sången, för alla stenar 

i hela världen är släkt med varandra, och just det här golvet hade 

ofta tänkt på hur trevligt de hade varit att åka på semester och hälsa 

på sina småkusiner vid bäckens botten. 

”Goddag Golv, skulle du kunna hjälpa mig lite?” hälsade pojken. 

”Hej pojke. Varför sjöng du bäckenstenarnas sång för mig? Jag är 

ju ett golv”, sa Golv. 

”Jag kunde inte komma ihåg din sång, så jag sjöng den istället.” 

sa pojken. 

”Okej, jag tycker att den är mycket roligare än min sång i alla fall, 

så det gör inget.” sa Golv. ”Vad var det du ville ha hjälp med?” 

”Kan du resa lite på dig så jag och Katt kan komma över isen till 

andra sidan?” frågade pojken. 

”Nej, jag känner inte för det. Kan vi inte leka istället?” sa Golv. 

”Leka?” sa pojken 

”Ja, din sång om bäckstenarna fick mig att längta efter dem. De 

brukar alltid leka och hoppa runt och byta plats hela tiden.” sa Golv 

”Gör dom? Jag tyckte att de mest låg där på botten.” sa pojken 

förvånat.

”Vi är stenar, vi brukar inte röra på oss så mycket. Vad ska vi 

leka?” sa Golv. 

”Jag vet, vi leker hoppa hage”, sa pojken glatt. 

Golv tyckte det lät kul, så han gjorde en hage mitt i isen, så att 

de kunde hoppa. Först tog pojken och hoppade, men när han kom 

till sista rutan vände han inte som man ska göra, utan hoppade 

över den sista isen så att han kom fram till trappan upp till sista 

våningen. 

”Förlåt Golv, men jag bara måste fixa tillbaka ängen först. Annars 

har inte Kanin och Igelkott och de andra djuren någonstans att 

sova inatt. Jag lovar att jag kommer och leker med dig sedan”, ropade 

pojken ursäktande. 

”Men jag vill leka nu!” ropade Golv efter dem när pojken och 

Katt sprang upp för trappan. 

När de kom upp till översta våningen såg de något fruktansvärt. 

Dvärgbjörk stod helt ensam i ett isblock som var så stort att det helt 

frös in dörren som ledde in till kontoret. 

”Dvärgbjörk!” ropade pojken och sprang fram mot Dvärgbjörk. 

Innan han hann komma hela vägen fram började isen att knaka 

och falla i bitar. Med en knall bröt sig Dvärgbjörk loss från isen och 

ruskade på sig. 

”Ja, vad är det?” frågade Dvärgbjörk. 

Pojken sprang fram till Dvärgbjörk och kramade honom. 

”Jag var så rädd att något hade hänt dig.” sa pojken. 

”Vad har hänt här?” sa Katt och nosade på isen. 

”Åh, när Skuggmannen hade jagat ut dig kom han ut till oss som 

stod utanför. Han sa att om vi inte sprang iväg och lämnade honom 

ifred skulle han frysa in oss i isen.” sa Dvärgbjörk. 

”Så varför stannade du kvar här, om du visste vad som skulle hända 

med dig”, snyftade pojken. 

Dvärgbjörk tittade stött på pojken. 

”Vem tror du att jag är egentligen. Jag är Dvärgbjörk och jag 

är jättestark, ingen is kan stoppa mig”, sa Dvärgbjörk stolt. Sedan 

vände han sig om och tog tag i dörren. ”Dessutom, om jag gick så 

skulle du ju inte kunna öppna dörren till kontoret.”

Pojken gav Dvärgbjörk en sista kram och började gå in på 

kontoret. 

”Förresten Dvärgbjörk, kan du gå ner till Golv på våningen under? 

Jag lovade att jag skulle komma och leka senare, men jag lurade 

honom förut när jag var där och det var inte snällt. Kan inte 

du gå ner och hålla honom sällskap?” sa pojken. 

”Okej”, sa Dvärgbjörk och gick ner. 

Istapparna i taket hade blivit ännu större än när pojken var på kontoret 

förra gången och hade växt tills de blivit stora pelare över hela 

kontoret. 

”Vad gör du här pojke. Sa jag inte åt dig att gå iväg?” sa 

Skuggmannen någonstans långt inne bland ispelarna. 

”Jo, men jag kom tillbaka”, sa pojken 

”Men så får du väl inte göra!” utbrast Skuggmannen. 

”Får jag visst det. För du har fortfarande inte gett tillbaka ängen”, 

sa pojken. 

”Tvinga mig!” ropade Skuggmannen från pelarskogen. 

Pojken sprang in och började leta efter Skuggmannen. Det 

tog jättelång tid men till slut lyckades han och Katt hitta fram till 

Skuggmannens skrivbord. Men Skuggmannen fanns inte där. Så då 

började dom leta efter eldstaden. Men han fanns inte där heller. 

”Sluta gömma dig då!” ropade pojken. 

”Kan inte”, muttrade Skuggmannen. ”Jag har gått vilse.” 

Då började pojken sjunga en sång för vinden och bad den blåsa 

in lite vår i rummet så isen skulle smälta. För ett kort ögonblick 

tyckte sig pojken se Skuggmannen mitt inne i rummet, men då 

började Skuggmannen viska till elden i eldstaden så det blev ännu 

kallare än förut. 

”Ha, ha, så lätt hittar du mig inte”, skrattade Skuggmannen. 

”Men tack för vinden, nu vet jag var jag är igen.” 

Då blev pojken sur på riktigt och började sjunga för elden. Han 

förklarade för den att eldar ska vara varma och inte kalla, men elden 

bara skrattade åt pojken. Så pojken sjöng ut elden i rymden 

och sjöng att den skulle åka runt i universum som en komet. 

”Det där var min eld!” skrek Skuggmannen argt. Nu när elden 

7

inte längre höll kontoret kallt började pelarna att smälta igen. Men 

då började Skuggmannen att viska med sin utanröst och den kalllaste 

vinternatten på hundra år kom in i kontoret. Den var så kall 

att istapparna frös en gång till och taket trillade ner. 

”Den här kylan kan inte ens du tina upp pojke!” ropade 

Skuggmannen 

”Är du säker på det Skuggmannen?” frågade Katt. 

”Va, vad gör du här Katt?” utbrast Skuggmannen, för han hade 

inte sett Katt förrän nu. 

”Hade tråkigt, så jag hjälpte pojken lite”, sa Katt ”Pojke, kan du 

ta och sjunga ner solen lite. Jag vill sova.” 

”Nej! Det får han inte!” ropade Skuggmannen när pojken började 

sjunga. Pojkens sång var så varm att månen gick och gömde sig 

bakom ett moln och vinternatten försvann med en puff. 

Skuggmannen skrek till och gömde sig under skrivbordet så inte 

solen skulle lysa på honom. 

Då började pojken sjunga tyst till skrivbordet så att det skulle 

öppna en liten liten springa i sig. Och skrivbordet ryckte på axlarna 

och gjorde som pojken bad om, för det hade tröttnat på att vara 

så kallt hela tiden. När solstrålen nådde genom skrivbordet hördes 

ett fruktansvärt skrik och Skuggmannen började att fäkta med 

armarna och for runt. Pojken och Katt sprang fram för att titta, 

fast Katt sprang förstås inte, utan gick mer som om han bara råkat 

vara på väg åt det hållet och inte alls var intresserad av vad som 

hände. När dom tittade in under skrivbordet såg de hur solstrålen 

som lyste genom skrivbordet stack rakt genom Skuggmannen och 

höll honom fast under skrivbordet. Mitt i ljuset kunde dom se hur 

Skuggmannens hjärta, som såg ut lite som en infrusen sten, började 

brinna och smälta i bröstet på honom. Pojken sträckte sig in till 

Skuggmannen och sjöng för honom så att det inte skulle göra så 

ont. När hela Skuggmannens hjärta var tinat, tyckte solen att den 

hade varit där länge nog, så den blinkade hejdå till pojken och Katt 

och gick hem till sig. När solen hade gått kröp Skuggmannen ut 

från under skrivbordet. 

”Oj, det där var otäckt”, sa Skuggmannen. ”Ni brände väl er inte 

hoppas jag?” 

8

Pojken skakade på huvudet och försökte kika på Skuggmannens 

hjärta, utan att få det att se ut som om han egentligen kikade. 

Skuggmannen sträckte på sig. 

”Det vore verkligen förargligt om ni brände er bara för att få bort 

isen.” sa Skuggmannen oroligt. 

”Nej, vi mår bra”, sa pojken förvirrat. ”Men nu när vi vann, kan 

inte du ge tillbaka ängen nu?” 

Skuggmannen tittade undrande på honom ett litet tag innan 

han slog sig för pannan. 

”Ängen, javisst ja. Okej, du får tillbaka den. Men snälla, kan inte 

jag få behålla bara en liten bit?” sa Skuggmannen. 

”Vad ska du med den till?” frågade pojken. 

Skuggmannen såg plötsligt ledsen ut. 

”Du förstår, utan ängen kan jag inte tala, och då kommer ingen 

att lyssna på mig längre”, sa Skuggmannen. ”Och då fryser mitt 

hjärta till is igen. Men om jag får behålla en liten bit av ängen kanske 

jag kan få en röst någon gång.” 

”Var det därför du stal ängen?” frågade pojken. 

”Ja”, sa Skuggmannen. 

Pojken tänkte efter ett tag. 

”Om jag kan fixa en röst till dig, lovar du att aldrig mera ställa till 

problem?” sa han sedan. 

Skuggmannen nickade. 

”Jag lovar.” 

Då tog pojken och klättrade så högt upp han kunde komma, 

ända upp till taket på kontoret (fast det mesta hade ju trillat ner, så 

det var ganska enkelt att klättra). 

Sedan började han sjunga, så starkt han aldrig någonsin sjungit tidigare. 

Han sjöng så det hördes över hela planeten och frågade alla 

om de kunde låna ut lite av sina röster till Skuggmannen. Vindarna 

var de första som svarade, och de hade inga problem att ge bort lite 

av sina röster, för vindarna tyckte att ju mer ljud som fanns i världen 

desto roligare var det. Jorden brydde sig inte så mycket, men gick 

med på att låna ut lite av sitt mummel. Växterna och djuren ville 

inte alls ge bort sina röster till Skuggmannen, för de litade inte på 

honom. 

9

”Snälla, för min skull”, bad pojken. ”Jag lovar att han inte ska 

hitta på några mer hyss.” 

Då gick djuren och växterna med på att ge bort lite grann av 

sina röster, för de tyckte om pojken och ville inte att han skulle bli 

ledsen. 

Till slut var det bara Katt som inte hade gett lite av sin röst till 

Skuggmannen. 

”Katt, kan inte du ge lite av din röst till Skuggmannen”, sa 

pojken. 

”Nä, det är jobbigt. Jag ville bara se hur det skulle gå när ni bråkade”, 

sa Katt och gick sin väg. Men när Katt passerade dörren ut 

genom kontoret gav han lite av sin röst till Skuggmannen, men 

bara lite, så att det inte skulle märkas. 

Pojken klättrade ner till Skuggmannen som stod och testade sin 

nya röst mitt i kontoret. 

”Nu har du fått en röst, kan jag få ängen nu?” frågade pojken. 

Skuggmannen var så glad att han grät men han lyckades ändå 

hämta sig tillräckligt mycket för att vända sig om och titta på 

pojken. 

”Självklart ska du få det. En sekund bara”, sa Skuggmannen, reste 

på sig och sträckte in handen i bröstet, ryckte ut hjärtat och gav det 

till pojken. 

”Här är det! Lägg det där ängen var och sjung till det att växa”, 

sa Skuggmannen glatt. 

”Men det här är ju ditt hjärta, jag kan inte ta det!” utbrast 

pojken. 

”Det är okej, nu när jag har en röst kan jag alltid plocka ett nytt”, 

sa Skuggmannen och log. Sedan vände Skuggmannen sig om och 

gick. 

Pojken öppnade handen och såg att hjärtat var ett litet frö. 

0

sJälVporträtt 

Anette Emma Persdotter 

år från Falun 

Min mystiska blick, mina mörka skrämmande ögon fångar omed- 

vetet andra människors känslor. Jag kan vara bitsk och aggressiv 

men ändå snäll och omtänksam. Jag är rak och ärlig, kanske för 

öppen, men jag vill inte dölja mina känslor. Nu när jag äntligen 

tagit mig ur det skal jag växt upp i vill jag vara mig själv.

pIanot 

Jag startade min pianokarriär när jag var tre. Ett svart lite antikskämt 

Zimmermann var det jag övningskörde med. Minns de första 

ackorden svagt. Suckarna från köket sitter starkare. Farmors smågnäll 

hördes mer än hon anade. Jag sket fullständigt i betygen, huvudsaken 

var att jag gillade mina truddiluttor själv. Scenklädseln 

var oftast en vit elefantmönstrad pyjamas. Mycket snyggt, dressen 

matchade musiken till max. Tonen av skrikig orangefärgad pyjamas 

kompade tonerna på pianot. Dum, di dum, di dum. 

Efter några helgers klinkande kunde jag iallafall C D E F G A H C D 

klonk. C D E F G A H C D, klonk. C D E F G A H C D, klonk. C D E F G A H C 

D, klonk. Jag tror man kallade det skala. Skala hade jag bara hört 

i köket förr. Skalad potatis eller skalat ägg. Skall det då heta skala 

piano, tänkte jag. Lite väl hårdkokt, men det var inte värt att lägga 

ner tid på den strofen. Fortsatte med durkänsla på nästa stycke. 

Pianolektionerna startade på riktigt när jag var tio. Jag skulle träffa 

en pianolärarinna, blockflöjtsläraren hade jag redan gjort slut 

med. 

Vi hade bestämt möte i biblioteket klockan två. Klockan var fem 

över och jag lubbade som fan. Glömde naturligtvis att knacka, slet 

upp dörren med ett ryck. 

– Tjena, eller hej menar jag, är det du som är Harriet? F’låt att 

jag är sen. 

– Hej på dej du, har du nån förklaring? 

– Ja, det var farfar och jag som satte första tangenterna på plats 

och nu vill jag börja lira lite tajtare, fattaru? 

Hon såg ut som en riktig surmoster med sina glasögon på nästippen.

– Hörru fröken, förklaringen jag ber om är till din sena ankomst. 

Redan första lektion, det bådar inte gott. Skäms Fialotta, skäms. 

– För det första heter jag inte Fialotta och för det andra är jag 

inte här för din skull, Harriet. 

Jag hade rätt, det här var ingen lattjo stjärna. Ingen hit vill jag lova, 

säkerligen en trist vals i sikte. En sån där sketen låt som alltid spelades 

på folkdansträningen. En, två , tre. En, två, tre. Hade inte tänkt 

mig att spela för min låtsaskusin Lotta, när hon hoppade runt i folkdräkten. 

Inte en chans att jag skulle sitta fint och le bakom pianot, 

när hon jämt fick ha styvsläktens dyraste dress. 

Min folkkostym var inte ens tillverkad i Sverige. Egentligen skola 

dräkterna, enligt gammal sed, vara sydda i landskapet de symboliserar, 

heter det. Till och med i rätt kommun, om det gamla goa i 

Dalarna ska avslöjas och hedras. 

Kullor och masar, kalvar och kor. Tjuren och grisen är de som 

dig skor. Det sa alltid min gamla styvfarmor till mig. Hon påminde 

lite om Harriet, min nya stjärnlärare. Gammal och gråsint på 

nåt vis. Först det där med pianot som påminde om Lotta i dräkt. 

Sedan styvfarmor och alla lärarinnor i samma fack. Tänk Irene som 

alltid stod vid tramporgeln och sjöng hallelulja. Det var morgonpsalm 

och morgonbön vareviga vardag. Psalmnumret stod redan 

på griffeltavlan när vi kom inspringandes efter bussens försening, 

hallelulja. 

Nåja, jag må ge Harriettan en audition med mig, man vet aldrig. 

Nån gammal schlager kanske det blir när hon är för trött. Det 

skulle ju räcka med min riktiga farmors favorit. Den är inte det 

minsta helig. 

– Okej, får jag nån lektion eller ska jag gå direkt? 

– Du är sen, flicka. 

– Bara fem minuter, skulle du hinna fram i tid om någon tog 

snubbelben? 

– Jag ger dig en chans, sätt dig vid pianot. 

– Tack, fröken.

Hon lät inte särskilt happy men varför såga henne direkt? Pianot 

var jävligt litet och stolen var alldeles för hög. Lyckades klämma in 

mina ben, inklusive en sticka i låret. Harriet satte sig bredvid på en 

mycket finare stol. Notpapperen serverades på det uppskjutna pianolocket. 

Hon spelade själv igenom låten och bad sedan mig spela 

direkt efter krumelurerna. Jag blev lite nervig men lyckades bita 

ihop. Klinkade fel ett par, fyra gånger och hon rynkade på näsan så 

brillsen höll på att krascha. Jag sket i det och försökte finna mig till 

de rätta tonerna. Kunde inte alls läsa noterna och spela samtidigt. 

Bad henne dra igenom sviten en gång till. Den borde sätta sig i skallen 

efter en repris. Musikminnet är det bästa minnet i mitt huvud, 

gehör heter det i ordboken. 

– Nu vill jag testa igen. 

– Varsågod fröken. 

– Tack fröken. 

Jag fick försiktigt och lite hackigt till melodin. Notmenyn var inte 

särskilt lockande. Spela efter noter var inte min grej. Jag fuskade 

ofta genom att spela på gehör. Priset jag skulle få betala för det var 

säkert dyrt. 

Det blev dyrt. Nedstämd och kinkig satt jag bara och klinkade. 

Lilla Harriet fick också ett spel. 

– Noterna Fialotta, noterna, skärp dig nu. 

Jag hajade till och insåg att det inte var så lönsamt med en kaxig 

attityd. Skärp dig, tänkte jag. Den här gången tänkte jag det om 

mig själv och inte om Harriet. Hon kanske var snäll långt där inne 

någonstans. Hon påminde bara om styvfarmor, hon var inte styvfarmor. 

Lektionen avslutades med ett tack och hej på återseende. Jag 

lunkade hem med pianotangenterna i huvudet. 

Trots tjaten och repriserna hos Harriet blev jag nyfiken på att 

fortsätta. Vi hade bestämt tid två veckor senare. Frågan var bara vart 

jag skulle kunna öva. Farmor var bortrest och grannfrun var sjuk. 

Inget piano alltså, hur skulle detta gå? Jag klurade surt på saken

och beslöt mig för att sjunga melodierna själv. De skulle säkert passa 

bra vid nattning av lillebrorsan. En tröttsam vaggvisa i valstakt, 

resultato perfekto. 

Mycket riktigt somnade han på stört, min kväll blev lugn och ledig. 

Jag nynnade vidare på läxorna, i hopp om att de skulle sitta 

något bättre. 

Tyvärr gick min plan i kras. Nynna läxan räckte inte till pianolektionerna. 

Både fröken och jag blev deppiga. Jag behövde ju ett 

piano hemma för att kunna fortsätta. Det var i alla fall Harriet och 

jag överens om. Hon lovade att prata med min morsa om behovet. 

En dag när jag kom hem från skolan vrålade morsan ifrån 

köket. 

– Vad har du tutat i lärarna nu då? Att jag ska stå och betala ett 

piano åt en unge som du? Aldrig i livet. 

– Ja men jag vill spela. 

– Du får spara själv. 

– Hur då? Veckopengen är inte ens en lyckoslant. 

– Tyst nu, ta och diska istället. 

Kärring tänkte jag och gick upp till mitt rum. Där på väggen hängde 

åtminstone planschen jag fått av min bästa polare. AC/DC tror jag 

bandet heter. Dom spelar inga valser direkt. Den låt jag hört är en 

bra avkoppling när man är förbannad. Humöret lugnas ner av att 

grabbarna tar i när dom sjunger och lirar gitarr. Du slipper liksom 

göra jobbet själv. Dom är uppretade så det räcker. Kontrast till lilla 

pianotjejen men alla blir vi väl vuxna en dag. Förresten, morsan 

kommer aldrig bli vettig. Hon är myndig för länge sen och inte en 

pinne har hamnat rätt. Tur att jag klarat mig själv så pass bra. Det 

där med piano vet jag däremot inte hur jag ska lösa. Det går inte 

att spara ihop till ett instrument genom att dela ut reklam och sälja 

jultidningar. Jag brukar ändå sälja mest varje år. Grannar och icke 

anhörigt anhöriga kan inte säga nej till allt. En fördel är att jag har 

två av det mesta i släktväg. Farmödrar och farbrorer, kusiner och 

fastrar. Farsor är det också två av men syskon är det bara en halv 

av. Han brukar alltid få sin önsketidning av mig. Brorsan är tillsam-

mans med farmor och farfar den ärligaste släktingen. 

Dubbla släktingar ger dubbel uppsättning av julklappar. Det vill 

jag kalla fördel. Julafton, efter Kalle Anka, är den dag på året som 

jag är mallig. Tomten har jag avmaskat många gånger, nu kommer 

han inte så nära längre. Det är himmelskt befriande, han är inte 

vacker och luktar inte jul. Doften han sprider är obehaglig. 

Det här med piano är något jag får se i stjärnorna efter. Hoppas 

Harriet fattar hur det är med resurserna i min spargris. Jag kan 

inget göra. Tänker inte ge upp för det. Alla bakvägar har en framgång, 

tro mig. Farmor kommer hem från stugan nästa helg. Fan, 

vad jag ska spela. 

Dagarna trönar på och fredagen står pianostunden till förfogande. 

Pianostunden är min, hela helgen. Ingen idé att fortsätta lektionerna 

på skolan, bästa läraren är jag själv. Med mitt gehör och utan 

noter kan det bli riktigt bra. Jag lovar och står på knä. 

– Tjena farmor. 

– Hej gumman. Hur är det med dig? 

– Pianodags. 

– Javisst, gå in och sätt dig, jag rullar bullar så länge. Det är väl 

köttbullar du vill ha. 

– Det spelar ingen roll, jag ska spela vad det än blir. 

Måste hon kalla mig gumman hela tiden? Hon är ju mer gumma 

själv nu för tiden. Har nyss passerat pensionsgränsen och måste betala 

mindre när hon tar bussen. Åldern vill hon inte höra talas om. 

Jag ska inte pipa om det. 

Det här pianot är mycket skönare än Harriets patrask. Både rumpa 

och ben får plats. Inga stickor i låren heller. Jag börjar klinka 

och tycker mig känna igen melodin som smuttar. Det är den där 

AC/DC-låten. Shit, den har satt sig, jag som bara lyssnat hittills. 

Musicmemory, be my guest. Klassisk hårdrock vill jag döpa det till. 

Några minuter senare ropar farmora om mat, jag sliter mig från 

repet. En energikick och paus kan behövas. Vi pratar lite om det 

här med inget-piano-hemma-tragedin. Hon säger att jag får komma 

7

och spela när jag vill. Hon blir lite bekymrad över att jag inte kan gå 

på pianolektionerna. Vi tar det hela med en nypa salt. 

En lastbil kommer krypande med backen i. Jag blir otäckt skrajsen. 

En lastbil, det stämmer inte, han är ju hemma. Det kan inte vara 

han. 

Jag smyger ut genom dörren, kikar försiktigt fram bakom altanpelaren. 

Rysningarna klättrar längs min nakna hud, den känns naken, 

den är påpälsad. Vem där? En annan man än den som sitter 

inne i soffan, framför teven, med en pilsner. En lastbil, en man i 

tunga arbetsdojor och oljig kostym. Han kommer med bestämda 

steg många kliv närmre. Jag som inte ens sagt välkommen traskar 

inåt igen. Chauffören hejdar mig. 

– Vänta, jag tror det är till dig. Hej förresten, är det här familjen 

Berglund bor? 

– Jaa, vad vill du, du ska inte vara på vår gård. Jag har inte gjort 

nå´t dumt. 

– Jag ska strax dra vidare men måste lämna ett stort paket till er 

först. Det kommer från herr och fru Forsberg. Känner ni dem? 

– Ja men du ska inte känna dem. Åk härifrån nu, jag ber dig. 

Chaffisen öppnar lastflakets bakdörrar och hissar ner ett stort paket. 

Ett flera–meter–stort paket står där och lurar. Jag fattar ingenting, 

min kaxighet är totalt borta. Paketet är inslaget i julpapper. 

Snölandskap med gamla tomtar. En och annan nisse tittar också 

fram bakom granarna. Julgrisen är icke heller att förglömma. 

Grispiss och gödsel har också en plats här på jorden. 

– God jul från farmor och farfar, läs själv tjejen. 

– Ja, jag kan läsa men du har ju nyss läst det högt. 

– Kom hit och känn på underverket istället. Du kommer bli glad, 

jag lovar, tro mig. 

Vågar till slut rispa lite i papperet. Brunt, spår av kvistar, vitt med 

8

svarta pinnar. Ett piano är det sant? Drömmer jag? Väck mig om 

jag sover. Nyfiket petar jag till det vita. Klojnk. Ett piano! Ett piano, 

från de godaste två. 

–Har du nå´n förälder hemma som kan hjälpa oss att lasta in 

klumpen? 

Soffsittaren kommer ut på trappan. Svettig och irriterad som alltid 

annars. 

– Vad är det som pågår här då? Jag ska inte jobba den här tiden 

på dygnet. 

– Det här är inget arbete, det är en avlastning, på många sätt. En 

julklapp till flickan. Signera här, var så snäll och hjälp mig bära in 

det. Jag måste vidare. 

Han skriver på och går lika snabbt in i huset igen. Transportören 

blir förvånad och halvt stum. 

– Såhär är det alltid på det här stället. Vi ställer pianot i uthuset 

där borta. Det är väl lättare att forsla det dit än att bära det upp för 

trappan. 

– Ja det är sant. Du kanske får ha pianot lite ifred också. Vi fixar 

det. 

Samtidigt som vi forslar piano hör jag mamma komma med bilen. 

Hastighet helvete för barn. Jag ber min bärhjälp att inte avslöja något 

för henne. Snäll som han är lyder han mig. Vi hinner precis få 

in pianot i uthuset innan mamma kliver ur. Hon hojtar och frågar 

vem som står på vår gård. Ciggen i truten släcks nästan av hennes 

gormande. Jag rusar fram och säger att det är en arbetspolare till 

han i soffan. Lustigt nog tror hon mig och låter chaffisen åka vidare. 

Han vinkar listigt till mig. Hoppas han kommer fler gånger. 

Efter att jag, på julaftons förmiddag, stängt pianoverkstaden intar 

jag köksverkstaden. 

9

– Hej igen morsan. Ska jag hjälpa till med skinkan? Griljering 

och en skjuts in i ugnen kanske? 

– Värst va du är pigg idag då. Har du vunnit på julkalendern? 

– Nej men jag vill stå till tjänst, nu när det är julafton och allt. 

– Jaja, du kan snitta sillen och sätta nejlikor i apelsinerna. 

– Jag tål ju inte apelsinskal, minns du inte förra året? 

– Vill du hjälpa till eller? Gör som jag säger. 

– Okej men har vi några ögondroppar hemma då? 

– Det spelar ingen roll. Har du sagt att du ska va i köket så sätt 

igång. 

– Varför vill du aldrig hjälpa mig mamma? 

– Jag är inte din piga, det är du som är min. Städa ditt rum och 

stryk gardinerna om det är bättre. 

– Okej, du bestämmer. 

Jag känner det är bäst att lyda extra. Nu när jag har vunnit på julkalendern 

och allt. Hon ska inte få veta. Jag vägrar visa henne min 

verkstad. Han i soffan kommer inte minnas nå´t. Han har också 

sina fördelar, ibland bara. Veden kan jag hämta själv. Jag hinner 

lätt fylla korgen innan hon äntrar scenen här hemma. Skolan slutar 

vid halv tre och morsan en timme senare. Kökspanelen kan hon 

fortsätta aktivera sig i. Duger inte det, så har teven en förstaklassfåtölj 

framför sig. Där kan hon gott sitta och blänga på Dallas och 

Bobby Ewing. No problemas. Jag lovar min dolda talangkompis en 

mysig plats i uthuset. 

Pianot var mitt flera veckor, ingen hade en tjing om vad som 

stilla vilade i uthuset. Inspirationen satte fart på mina ackord. En 

ton i valstakt och en i hårdare version. De växlade säte på något vis. 

Mixat maxat, det tjatade aldrig i huvudet. Annat än när jag lunkade 

hem från de första pianolektionerna hos Harriettan. Nu bestämde 

jag, när och hur, vart visste jag alltid. 

Ärtsoppa och pajdag, jag stannade too long i skolan. Åt så länge 

pajen räckte och... jag missade bussen. 

Bad nästa chaufför dra på lite x-tra, erbjöd till och med lite dricks 

för högre växel. Inte sjutton funkade det. 

Veden, brann den redan? Brann pianot? Jag brann ialla fall stor- 

0

and. Ilska blandat med rädsla blev ångest. Jag vågade inte tänka 

tanken längre. Hade hon fått för sig att fylla korgen? Pianot var 

mitt. 

Flödet av cementgolv fick mig att förstenas. Bara golv, sånt där 

grått som doftar murare. Hon hade tagit mina pinnar, både ved 

och pianopinnar. En ensam fimp, svarta rispor i golvet och aska. 

Det var lika tomt som när morfar slagit ihjäl våra kattungar. Då var 

det blod men nu var det bara en fimp. Ett eko av bortglömd ensamhet. 

Min maskot, min bästa vän hade drunknat. I mammas svarta 

hål, ett hål, tomt och kallt. Mina tårar var trots allt varma med en 

mjuk smak av salt. De var en tröst för mig. Jag drunknade aldrig i 

tårar. Hade lärt mig simma i tidig ålder. Simlektionerna var lika 

trista som de första pianolektionerna. Samma valser om och om 

igen. De har hjälpt mig att ta tag och steg. Tristess leder längre än 

man tror. Pianot, min bästa vän, var borta. Jag hade ingen att leka 

med längre. Pianokarriären tog snabbt slut och en djup depression 

satte spår. 

Åren gick och jag började högstadiet. Musik var konstigt nog fortfarande 

mitt favoritämne. Betygen var på topp. Hade aldrig tänkt 

sätta pekfingret på ett piano igen. En dag när jag var på väg till 

matsalen kom en klasskompis och pickade mig på ryggen. Hon frågade 

om jag ville va med i deras synthband. Jag sa generat ja och vi 

startade samma kväll. Snacka om nervöst men samtidigt skitcoolt. 

Killarna i nian var stora synthfans, varför inte impa på grabbarna. 

Varannan fredag hade vi skolfest. Depeche Mode spelades. De flesta 

var vit och svartklädda, hängslen och frillor med halv lugg va det 

viktigaste. De andra girlsen klippte sig. Skitfult tyckte jag. Behöll 

mitt långa hår och drog som vanligt på mig mina svarta jeans...

myrstaCKen 

Panik är en bråkdel av känslorna jag hade då. Ville springa bort 

från allt. Ingen skulle nånsin nå mig igen. Hade redan försökt dö i 

massor. Lyckades inte, försökte med ett nytt sätt. Springa långt och 

länge. Det var dags att göra slut. Jag halkade på mossan, den fuktigt 

mörkgröna. Alla var efter mig och ett eko spred sig mellan de gråtorkade 

granstammarna. Skogen påminde om John Bauers skogar. 

Vackra och vildvuxet harmoniska, ett landskap för älvor. Mina öron 

lystrade inte till deras eviga rop och röster. Det jag lystrade till var 

mitt eget kall. Jag bara skrek samtidigt som jag sprang för livet. 

Jag sprang för att slippa livet. Det var inte värt att leva. På vägen, 

längs skogstenar och grästräsk spred jag spyor, de spred spår efter 

mig. Jag hade ingen aning. Visste inte att jag flytt men jag vaknade 

upp av en myra som klättrade på mig. Jag behövde inte vara destruktiv. 

Myran fick mitt eget skinn att svida och det var bedövande. 

Min själ fick vila en stund. En kotte rasade ner i ansiktet på mig och 

rädslan vaknade igen. Jag orkade inte resa mig och springa längre. 

Mina tankar tickade, de får inte hitta mig, de får inte komma. Inte 

nu jag vill sova för gott. 

Salivet späddes med mina tårar och min svett men det satt som 

klistrat. Jag hade ingen känsel kvar i benen, de var som försvunna. 

Det var otäckt, försökte se himlen ovanför grantopparna istället. 

Mosskuddarna kändes mjuka, min rumpa hade känsel. Nu var det 

skönt att ha känsel där bak. Det gjorde inte ont längre. Barr och kvistar 

är naturligt. Vålnader, skogsrån och skogstroll skadar ingen, det 

är bara en myt. Den enda som är elak i skogens natur är jägaren.

Eva Sjöberg 

NU……. 

ÄNTLIGEN 

….skriver jag! 

Och jag gör det 

med 

hjärtat i handen

shelter 

Det har ingen betydelse att tid har förflutit. Trots att det gått flera 

månader minns du allt kristallklart. 

Du satt just på den här bänken. Kanske var tiden på dagen inte 

densamma. Det måste varit lite senare än vanligt för du minns hur 

du fick kisa mot solen som var på nedgång. 

Från ingenstans eller snarare från något buskage inne i parken 

måste han ha kommit. På alla fyra, krypande i gruset. I ena handen 

höll han limburken i ett krampaktigt grepp. Hans hår var svart och 

och livlöst och växte i glesa tovor just så som det brukar vid långvarig 

vitaminbrist. T-shirten var så solkig att det knappt gick att urskilja 

det färgglada trycket på bröstet. Halslinningen hade släppt och 

ena ärmen saknades. Allt hängde i trasor och tyget i byxorna var så 

tunt att gruset repade huden på knäna och blod trängde fram. 

När du böjde dig fram för att försöka uppfatta vad han sade slog 

stanken emot dig och du skämdes då du ryggade tillbaka och svalde 

spyan som ofrivilligt banade sig väg upp i halsen. 

Han var så ung, pojken. Bara ett barn. Du uppskattade åldern till 

tolv eller tretton. Skitig spillra mänsklighet, med avföring rinnande 

utmed benen och huvudlössen fullt synliga. 

”Snälla, hjälp mig”, bad han, samtidigt som han försökte uppbåda 

kraft nog att fokusera den drogade blicken. 

Du skämdes över dina äckelkänslor. Utsänd av Gud för att göra 

gott för människor och du förmådde inte ens sträcka ut din hand 

och lägga den till tröst på barnets axel. 

Som alltid när du besökte parken hade du ett stycke bröd i väskan. 

Det kom alltid fram någon som uppskattade ditt sällskap och 

alltid var denne någon hungrig. 

Du gav brödet till pojken som kröp ihop i gruset och tuggade.

Dock hann brödbiten knappt försvinna innan hans tunna kropp 

drogs ihop i konvulsioner. 

Du gav också ett löfte till honom. Du skulle hjälpa honom under 

förutsättning att han fanns på plats två dagar senare. Opåverkad. 

När du kom tillbaka avtalad dag behövde du inte alls vänta länge 

innan han dök upp mellan träden. Fortfarande lika skitig, med 

flackande blick, närmade han sig bänken, böjde huvudet mot marken 

och sade tyst: ”Bom día, signor.” 

Alejandro var hans namn men något personnummer hade han 

inte. Det är inte alltid de har det. Man föds och man dör och har 

man tur och mycket mod hinner man leva lite där emellan. 

Du höll ditt löfte, tog honom med i bilen till Shelter. På vägen 

dit började han sakta, sakta berätta sin historia. Inte olik många 

andras men inte desto mindre tragisk. 

Alejandro var född i den största favelan söder om den stora staden. 

Hans mamma hade ensam tagit hand om de fyra barnen. ”Två 

småflickor, mig och min storebror Lucio”, sade Alejandro. ”Lucio 

jobbar lite. Putsar skor. Ibland kommer han hem och ger mamma 

lite pengar.” 

De två rum familjen hade till sitt förfogande rymde hela deras 

liv. I randiga plastkassar upphängda på spikar på väggen för att inte 

stjäla plats förvarades kläderna. Där fanns även några skolböcker. 

Omsorgsfullt inslagna i gammalt tidningspapper för att inte förstöras, 

låg de där som en plågsam påminnelse om när man haft 

pengar till skolavgifterna för Lucio. Sparade också i förhoppningen 

att ett mindre under skulle ske och man skulle få råd att låta de 

yngsta barnen börja skolan så småningom. 

I huset sov man på madrasser utrullade på golvet, tätt intill varandra 

för att hålla värmen. Där lagades maten på gasolkök på den 

lilla bänken innanför dörröppningen och man åt i pastellfärgade 

plastskålar som var så sönderrepade att risporna i botten förblev 

svarta hur mycket man än skrubbade dem. 

*

Det var också där i huset alla slagen utdelades. Bråken och skriken 

hördes vida kring i de trånga gränderna. Men ingen verkade 

bry sig, alla hade nog med sitt och det var nog mest av gnuttan stolthet 

mamman hade kvar som hon drog det färgglada plastdraperiet 

tätare runt öppningen. 

När du frågade om pappan mörknade Alejandros ögon. Ett stråk 

av ilska fick hans käkmuskler att spännas och han svarade med sammanbitna 

tänder: ”Han var inte där så ofta.” 

En lång tystnad följde som bara bröts av Alejandros ökande, 

flämtande andning. Du tog blicken från vägbanan, vred huvudet 

mot den lille passageraren och frågade: ”Varför? Varför var han 

inte där, Alejandro?” Det fortfor att vara tyst och det enda som 

hördes var motorns taktfasta spinnande under huven och däckens 

knaster då de rullade över den regnvåta asfalten. 

”Det var skönare när han inte kom. Lugnare. Antingen kom han 

för att ställa till med bråk eller också för att han behövde någonstans 

att gömma sig.” 

Du såg undrande på Alejandro och han fortsatte sin berättelse om 

pappan. Hur han kunde hålla sig borta veckor i streck för att sedan 

plötsligt bara stå där i dörren. Alla var rädda för honom. 

Han gapade och skrek. Slog mamman av ingen egentlig anledning 

alls, han vrålade på småflickorna och slog dem för att de grät och 

försökte krypa undan av rädsla för vad som skulle hända mamma. 

Ytterst sällan var han nykter när han dök upp. Alltid fanns det 

någon drog som just för tillfället lyckades slå ut vett och sans. 

Ibland, oftast mitt i natten kom han dit, skärrad och hispigare än 

vanligt och skrek om ”Min gud, hjälp mig!” Meu Deus, ajuda – me. 

Han embarkerade sig bakom den övriga familjen på madrassen 

längst in mot väggen, beväpnad med den ampra köksutrustningens 

största kniv. 

Så tillbringade de natten allihop. Utan att kunna somna. Med öronen 

på helspänn ut mot gränden för att höra om någon var på väg. 

Du förstod vad Alejandro menade. Det var inte alls ovanligt med 

uppgörelser i favelorna. Droghandeln och missbruket var stort och 

7

det fanns alltid någon som inte ansåg sig ha fått betalt för leveranser. 

För att vara rustade för gängkrigen skaffade de som hade råd 

vapen. Innehavet var stort och du hade själv sett hur männen stod 

lutade mot dörrposterna och putsade på sina klenoder. 

”Man var rädd jämt. Men jag försökte ändå ställa mig ivägen. Ta 

smällarna så de andra skulle slippa. En gång tog pappa en gryta 

vatten som stod och kokade. Han slängde grytan rakt in i rummet 

och hetvattnet stänkte överallt. Han missade mamma men en del 

av vattnet träffade min lillasyster Isabel på armen och brände bort 

en stor bit av huden. Det blir aldrig fint igen. 

En annan gång band han fast mamma vid en stol. Han var arg för 

att hon inte varit hemma och haft någon mat till honom när han 

kom. Jag vågade inte knyta upp. Varje gång jag försökte slog han 

mig. Och han slog hårt. Det hände att jag svimmade.” 

Du kände hur dina händer slöt sig hårdare runt ratten och tårarna 

brände bakom ögonlocken. 

”Men jag fick nog,” sade Alejandro. ”Jag fick nog den gången 

då han körde kökskniven i låret på mamma. Blodet sprutade, småflickorna 

skrek så de nästan tappade andan och så fort jag försökte 

närma mig mamma för att hjälpa henne så var han där och knuffade 

undan mig. Han jagade mig med kniven och skrek att jag var 

ett Djävulens påfund. Att jag skulle försvinna därifrån om jag tyckte 

livet var något värt.” 

”Sedan dess har jag hållit mig borta. Bara några gånger har jag 

gått dit för att se hur det går för mamma och tjejerna. Mamma vill 

att jag ska komma hem men jag orkar inte längre. Nu bor jag med 

kompisar i någon park. Men det är kallt på nätterna. Vi har försökt 

gömma undan några filtar men det är alltid någon som varit i buskarna 

och snott dem när vi kommer tillbaka.” 

Alejandros tragiska berättelse räckte ända fram till Shelter och du 

var övertygad om att där fanns otroligt mycket mer han behövde få 

förtälja nu när han äntligen skulle få möjligheten. 

8 

*

Portvakten vinkade glatt när han låste upp den tunga grinden 

och du lät bilen rulla igenom på tomgång samtidigt som du höjde 

handen till en hälsnings- och tackgest. 

På gräsmattan lekte barn. Fem killar, något yngre än Alejandro, 

spelade fotboll. Några andra hade brottningsmatch på gång. De 

rullade runt på gräset under överinseende av Robert, volontären 

på Shelter. Ivrigt påhejade av glada små flickor i nytvättade bomullsklänningar 

och med håret i många små flätor ombundna med 

snoddar i vackra färger. 

De första dagarna fick vikas till sanitära åtgärder. Alejandro kunde 

tillbringa timmar i duschen. När det gick upp för honom att det 

var tillåtet ville han nästan aldrig sluta. Det var som om han skrubbade 

för att få bort inte bara all ingrodd smuts utan även ärren i 

hud och själ. 

I den gemensamma matsalen gick han till bords tre gånger om 

dagen tillsammans med de andra. Du försökte se till att ni hamnade 

bredvid varandra. Blygt och försiktigt tog han för sig från karotterna. 

Små portioner. 

Han tuggade omsorgsfullt och länge och avslutade alltid med att 

dra sista brödbiten fram och åter över tallriken. På grund av sina 

magbesvär fick han dock bråttom därifrån när han ätit färdigt. Och 

när ni möttes en stund senare såg han alltid lika generad ut. Det var 

som om han trodde att du inte förstod att han uppskattade maten. 

Hela och rena kläder, avlusning och mat i magen fick honom efter 

några dagar i tillräckligt gott skick för att han skulle tas emot på 

sjukhuset. 

Din glädje var stor när ni kom dit och du efter diverse provtagningar 

förstod att pojken inte var döende. Med rätt behandling 

skulle inälvsparasiterna som fullständigt invaderat buken försvinna 

och maten skulle börja göra nytta. 

* 

* 

9

Du funderade mycket på vad som skulle hänt om Alejandro inte 

orkat ge sig tillkänna där i parken. Om han inte haft modet. 

Återigen knäpper du händerna. Nu i stilla bön. Bön om förlåtelse. 

Förlåtelse för något du inte förstår och därför heller inte kunde 

gjort på annat sätt. 

Trafiken in mot stan brusar i bakgrunden. Tunga lastbilar hostar 

på för låg växel när de kryssar förbi hästdragna vagnar. Förare i 

små ettriga bilar signalerar och skriker genom nedvevade rutor åt 

cyklisterna. 

Men du hör det inte. Inte ens din inre monolog med Herren 

lyckas du riktigt med. För rakt igenom skär ljudet av det du aldrig 

hört. Du försöker, för säkert tusende gången, föreställa dig hur det 

måste ha låtit. Som när någon trampar sönder en gren? Som när 

ett isblock klyvs? Du har sökt ord som kunde beskriva lätet men du 

tror inte att de finns. 

Det var helt självklart att Alejandro skulle få stanna på Shelter tills 

vidare. Om han fick tid på sig, bli starkare så skulle han också få 

börja skolan. De flesta av de unga kvinnorna gick i skolan och han 

kunde säkert gå tillsammans med dem. 

På Shelter följde Alejandro dig till en början som en skugga. 

Tappade du något var han vesslesnabbt framme och plockade upp 

det, när ni ätit tog han din tallrik med till disken och när du varit in 

till stan i något ärende skyndade han fram och öppnade bildörren 

och kikade in för att se om det fanns något han kunde hjälpa dig 

att bära. 

Långsamt och trevande började han också visa intresse för de 

andra boende. Där fanns barn att leka med och unga kvinnor som 

med stolta ryggar bar sina väntade barn i stora svarta magar. Det 

var kvinnor som Alejandro lätt kunde identifiera sig med eftersom 

de delat hans uppväxtvillkor. 

0 

* 

*

Han hjälpte gärna trädgårdmästaren att hålla fint i rabatterna 

och när söndagen kom och ni alla i samlad tropp promenerade till 

det nybyggda, vackra huset där du skulle hålla gudstjänst, gick han 

först i ledet. Den vita bomullsskjortan kontrasterade mot hans kolsvarta 

hud och du kikade på honom lite från sidan. Trots den korta 

tid som förflutit såg han större ut. Troligen för att han äntligen 

började våga sträcka ut sig och ta den plats som faktiskt var hans. 

Den där dagen, det var en söndag och du satt försjunken vid skrivbordet 

över räkenskaperna, knackade Alejandro på kontorsdörren 

och bad att få tala med dig. 

Han hade klätt sig fin och håret som blivit tjockare var prydligt 

kammat. Du förstod på en gång vad han hade på hjärtat. Något ni 

talat om många gånger under hans vistelse på Shelter. Han var så 

stolt och glad att han fått möjlighet att ge livet en chans och det var 

därför inget märkligt alls att han längtade efter att få visa upp sig 

där han en gång faktiskt haft sitt hem. 

Så när Alejandro sade att han ville göra ett besök hemma i favelan 

sveptes du med av hans glädje och såg bara modet och stoltheten 

i hans stora, bruna ögon. Du reste dig, gick runt skrivbordet, 

gav honom en kram och strök honom ömt över huvudet. 

”Lycka till, Alejandro. Hälsa din mamma och säg att vi tar hand 

om dig nu. Hon ska inte behöva oroa sig mer för dig.” 

Han vände sig om och började gå mot dörren. Förmiddagssolen 

bildade rutmönster på golvet och mitt i en gyllene ruta stannade 

han upp när du sa efter honom: ”Lova mig bara att du är tillbaka 

innan det blir mörkt.” Alejandro nickade. ”Jag lovar.” Han log och 

försvann ut. 

Själv såg du till att avsluta ditt trista men nödvändiga arbete med 

bokföringen så snart du kunde, för att få ägna dig åt det som skänkte 

så mycket mer meningsfullhet åt det liv du valt att leva. 

* 

*

Långa samtal med de unga kvinnorna. Blivande eller nyblivna 

mammor som knappt var mer än barn själva. Ni diskuterade förändringar 

och vägval och du kunde sitta i timtal och höra dem berätta 

om hur de levt tidigare. 

Ibland kom besökare till Shelter för att se hur verksamheten fortskred 

och du var alltid lika mån om att de skulle få ett så positivt 

intryck som bara var möjligt. Du lade lika mycket kraft i besöken 

oavsett det var några enstaka personer som kom på eget initiativ 

eller om det kom en delegation. Dels för att du så gärna ville visa 

andra och entusiasmera dem till eget engagemang men också därför 

att du så väl behövde varenda Real. 

Varje söndag höll du gudstjänst. Medan folket strömmade till stod 

du vid det lilla altaret och krängde på dig prästskjortan. Kvinnorna 

och barnen på Shelter kom förstås. Uppklädda och förväntansfulla. 

De visste att de inget hade att frukta. Fördömande var förbjudet här 

i kyrkan. Hit var även människor från de närliggande slumområdena 

välkomna. Ofta enda möjligheten för dem att delta i gudstjänst 

eftersom många andra kyrkans män inte tillät dem höra till någon 

församling. 

Här hälsades de lika varmt välkomna som någon annan. Här 

döpte du deras barn om de så önskade. Vissa söndagar var barndopen 

så många att du fick lov att korta ner det övriga programmet 

för att hinna med. 

Dop hade det varit också den här söndagen. Medan du stod och 

såg efter människor som lämnade lokalen gick dina tankar till 

Alejandro. Hur hade hans dag varit? Hade han fått möjlighet att 

prata med sin mamma eller hade pappan varit där? Vad kände hans 

småsyskon när han kramade dem? 

Solen var på nedgång och guldfärgade de vitrappade väggarna. 

Snart skulle den försvinna helt och sammetsmörkret lägga sig över 

elände och lycka. 

Han borde vara här nu, tänkte du. Inte ta sig hit ut i mörker. 

*

Till en början var det lätt att hitta förklaringar. Du tänkte att han 

hade mycket att berätta, många att träffa. Kanske hade han blivit 

bjuden på mat. Hade han svårt att lämna de sina kvar i slummen? 

Kvällen kom med sin sotsvärta och du bestämde dig för att Alejandro 

valt att stanna kvar över natten. Du till och med kände att det var 

ett klokt beslut. 

Själv somnade du i trygg förvissning om att han skulle komma 

vandrande på den smala grusvägen imorgon. In genom porten, 

med glada ögon och den vita skjortan skrynklig efter en natts sömn 

på familjemadrassen. 

Nästa morgon kom och du dröjde dig kvar en stund i sängen. Låg 

och lyssnade efter de invanda morgonljuden. Små yrvakna tjut och 

duschars strilande när kvinnorna tvättade sina barn. Slamret i köket 

där dagens matlag förberedde frukosten och någonstans längre 

bort surret av en gräsklippare. Trädgårdsmästaren var ofta tidig eftersom 

han föredrog att klara arbetet innan solen började bränna. 

Den första du mötte ute på gården var Rosario. Den femtonåriga 

flickan som kom till Shelter för snart ett halvår sedan. Hon vaggade 

fram med benen brett isär och de svarta händerna i ett skyddande 

grepp runt barnet där inne. Hennes kjol hängde löst långt ner på 

höfterna och linnet förmådde inte täcka den stora magen. Den var 

fylld av bristningar och du såg att magen sjunkit rejält. 

”God morgon, Rosario. Det är dags snart kan jag se. Hur känner 

du dig?” 

Hon bet sig nervöst i läppen men sprack sedan upp i ett tveksamt 

leende. ”Ganska bra, tack. Lite ont och väldigt tungt. Men det är så 

det ska vara har jag fått förklarat av de andra. Jag tänkte låta doktorn 

känna efter idag att allt är som det ska.” 

Hon fortsatte sitt vaggande in till matsalen medan du slog dig 

ner på stenmuren och lät blicken svepa över området. En liten kille 

kom fram och du hjälpte honom att spänna ryggsäcken. En smula 

bröd satt envist fast i den leende mungipan och du drog varligt 

*

med handen över hans mun för att ta bort den. Full av tillförsikt 

traskade han gången bort mot lekskolan och försvann i ett skutt 

bakom den blommande bouganvillan. 

Du utförde dina sysslor under dagen men ju längre tiden led desto 

svårare fick du att koncentrera dig. Hela tiden gick tankarna till 

Alejandro. Varför hade han inte kommit? När skulle hans gestalt 

uppenbara sig vid porten? Det kunde väl inte vara så att han inte 

vågade på grund av att han missat tiden? 

Sent på eftermiddagen, du minns att dofterna från matlagning 

spreds över gården och retade aptiten, kom en okänd man gående 

tillsammans med vaktmästaren. Han var klädd i en alldeles för stor 

brun kostym, skjortkragen som stack upp över kavajen var smutsgrå 

och fötterna i de snedgångna sandalerna saknade strumpor. 

Du sträckte fram handen till hälsning, pekade välkomnande 

mot den tomma stolen bredvid dig och bad honom slå sig ner. En 

lång stund satt han tyst, pillade på knapparna i kavajen och svalde 

ljudligt. 

Så kom det. Det som du absolut inte ville höra. Det som du sedan 

fortsatt leva med, drömma om. Det som gjort dig till den store tvivlaren. 

Han kom med bud om något du inte orkade ta emot. Ändå 

måste du. 

Han berättade sakta och med eftertanke. Det var så viktigt att 

allt kom med. Under tiden satt du stilla och försökte ta in. Vågade 

knappt avbryta honom med frågor av rädsla att han skulle komma 

av sig och inte ge dig hela historien. 

Alejandro hade mycket riktigt varit hemma i favelan på besök. 

Hans mamma hade knappt känt igen honom och glädjen hade 

varit henne nästan övermäktig. Hon hade gått ut i gränden och 

ropat in genom fönstergluggar och dörröppningar: ”Kom och se. 

* 

*

Alejandro är här!” 

Hon kunde nästan inte sluta se på honom och hennes händer 

rörde sig hela tiden över hans armar, över hans hår, strök honom 

över ryggen. 

Det blev en fin dag för dem båda. En dag att minnas. För den 

som kan. Alejandro berättade om Shelter och människorna där. 

Han fick sin mamma att förstå att det nog skulle kunna gå bra för 

honom. 

Tiden gick fort och det var en lång väg att gå så Alejandro kramade 

sin mamma adjö med löfte om att komma tillbaka. 

På väg ner genom de trånga, skumma gränderna mötte han några 

av sina gamla vänner. Två pojkar i hans egen ålder som fortfarande 

höll sig kvar i favelan. Till en början uppträdde de lite avståndstagande. 

Kanske påminde Alejandro nu om en värld de inte ens 

vågade drömma om. 

Men gemensamma minnen och upplevelser rev snart muren och 

de fortsatte ivrigt tjattrande nedåt medan de på pojkars vis lekfullt 

knuffade varandra i sidan. 

Vad ingen av dem kände till var att en polis några dagar tidigare 

gett sig in i favelan för att ”rensa”. Ensam gick han in. Troligen en 

man med storhetsvansinne för man går inte in ensam. 

Något hände. Någon blev nervös vid åsynen av uniformen. Någon 

med vapen. Som anser att det är bäst att skjuta först och fråga 

sedan. 

Polisen dog där i gränden och mannen som sköt fick hjälp att 

bära liket uppför kullen och nödtorftigt begrava honom i den luckra 

jorden. 

Vännerna svängde runt hörnet på ett av de små stenhusen och 

såg dem på avstånd komma uppför backen. De var fem till antalet. 

Oklanderliga uniformer och med vapnen fullt synliga. De hade 

kommit för att utkräva hämnd och vilka som skulle bli offer hade 

ringa, om ens alls någon betydelse. Med höjda gevär siktade de mot 

*

pojkarna och krävde att de kom närmare. ”Jag såg det. Men vad 

kunde jag göra,” viskade mannen. 

De knuffade med hjälp av vapnen ihop pojkarna mot väggen. 

Alejandro gjorde ett försök att smita därifrån. Ett utfall som resulterade 

i att en av poliserna slet tag i honom. Han drog Alejandros 

armar bakom ryggen och han slutade inte dra förrän armarna gått 

av. Jag kunde höra från där jag stod gömd hur det knakade. 

Det var som att tända en eld. Poliserna eggade varandra. De 

hjälptes åt att hålla fast och de fortsatte knäcka till dess pojkarnas 

armar och ben slagits av. Smärtan var enorm och de skrek förtvivlat 

men plågan hade inget slut. 

”Jag måste vända mig bort och kräkas och när jag åter igen tittade 

bort mot väggen hade poliserna pallat upp pojkarna i sittande 

ställning. De satt med ansiktet mot väggen och jag både hörde och 

såg när nackskotten kom.” 

Efter att ha hört mannens berättelse blev det fullkomligt tyst och 

så stilla att du nästan glömde andas. Ljudlöst rann tårarna nerför 

dina fårade kinder. Vissa sipprade in och lade sig på tungan. Sälta. 

Du kunde känna! Andra rann vidare ner, samlade sig på hakan och 

bildade rännilar som droppade ner och blötte tröjan. 

Mannen skruvade på sig i stolen och varken du eller han fann 

några ord som kunde fylla det hålrum som bildats efter det han 

berättat. Han tog stöd med händerna om stolskarmarna och hävde 

sig tungt upp. Du reste dig också, lade handen på hans överarm 

och tackade för att han kommit. 

Du hade inte kraft att följa honom till porten utan sjönk ner i 

stolen, knäppte dina händer som så ofta när du behövde samla dig. 

Men den här gången fanns det ingen tröst att få, ingen styrka att gå 

vidare. Det enda du kände mot Honom var ilska. 

Någon ropar till och ljudet rycker dig tillbaka. Bort från tankarna 

och ljuden du inte vet hur de låter. Fingrarna har stelnat i sitt bedjande 

grepp och det sticker lite i dem när du försiktigt rätar ut dem. 

*

Du sträcker på benen och lutar dig bakåt mot bänkryggen. 

Solen har sjunkit och bryter genom bladverket. Stora skuggade 

fläckar i gruset framför bänken. Men också ljus. Solfläckar. Gyllene 

rutor likt den där du sist såg Alejandro. 

Det är här och nu du fattar beslutet. Med Guds hjälp eller utan. 

För Alejandros skull lovar du dig själv att alltid återvända. Aldrig ge 

upp. Finnas här för dem som behöver dig. Med tid att lyssna, ork att 

hjälpa och alltid med en brödbit i väskan. 

7

Åsa Torninger 

9 

Hon lider som en girig. Hon är säkert girig också när det gäller 

hennes nöjen. Jag undrar om hon inte ibland längtar efter befri- 

else från denna monotona smärta och detta ständiga tjatande som 

börjar på nytt så snart hon inte sjunger, om hon inte önskar lida 

ordentligt ett tag och drunkna i förtvivlan. Men det skulle under 

alla förhållanden vara omöjligt: Hon är bunden. 

sartre

som frånvarande beröring 

närvarande 

frånvaro 

förkroppsligad i tid 

okontrollerad kokande 

blir jag aldrig klar 

du pågår 

upptagen 

intagen av dig 

låter jag mig bli målad 

till prinsessa 

dina färger är fridlysta

sola mig 

sola mig mera 

sola mig i skuggan av dig 

där blir jag brun 

smälta in smörja in 

simma i ditt farvatten 

livrädda mig 

sola mig mera 

hålla rak kurs 

och bli brun

han knullade, låg med mig eller 

satte han på mig 

han gjorde det nog med mig 

det var tråkigt 

han flåsade, grymtade och stönade 

parad; flås grymt stön 

jag gjorde cirkuskonster och svåra trick 

uppfylld 

penetrerad till max 

ändock otacksamt ensam och sorgsen 

i min stia har jag bara en klamydiagalt 

jag är hans skötare

vanilj, jordgubb och du 

skrattande smeker du mig 

nötter, karamell, choklad? 

du kysser mig ömt och väljer choklad 

viskar 

vi är vi 

ingen når oss 

drömskt trotsigt 

slösar du dig 

du slickar skeden, som rotad 

kommer du 

kommer du med nu? 

mitt hjärta är en vandringsled bortom kärlekens marker

styrd av en frånvaro som greppar hårt 

fast i en kall vik 

deltar ynkligt 

min meningslöshet värker 

en plats är ledig 

mörkt svart hav överallt 

svärtar ner mig

orimlig och brutal 

i sin fålla dånar hon aggressivt 

äter sig fram i den djupa fåran 

att rida den våta maran är fruktan 

vilsamt, nyckfullt ler de mot dig 

strömmarna som får sina krafter underifrån

öppna ögon nyfiket vandrande 

energiskt gungande trapetser 

mystifierad oändlig 

varmt formar du min rastlöshet 

till främmande 

ledsagar förleder i tretakt 

härliga vara bär mig dit du vill 

7

8 

jag är skalvdrabbad 

lever på gränsen till skred 

detta drabbar mig dagligen 

sköna skalv ur spänning 

ständigt 

är mina nerver så kallade franska

i en vandrande kropp 

vilar jag mig 

som på en kungastol färdas jag 

iakttagande 

min ansträngning är knapp 

min tristess obotlig 

att gå själv lockar ofrånkomligen 

men åter träder jag in i vila 

för att utveckla mina teorier bakom skynket 

9

Untitled

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?