Nettarp - La Machine

Recommendations

Info

Dödsfallet kom som en chock, för hans närstående, men också för den svenska modevärlden. Här hemma hade Robert Nettarp blivit omtalad som en rockstjärna, en vild och orädd naturbegåvning. Lena Gullberg, nu på byrån Camera Link blev hans agent vid 90-talets mitt och var med på många plåtningar. Hon beskriver honom som en gränsöverskridande kreatör, som kunde entusiasmera hela teamet. Genom att leva sig in i rollerna och själv posera kunde han få modellerna att göra absurda saker. Slicka på glasrutor, lägga sig på en kopieringsapparat, slita sitt hår, klättra på sjukhussängar, stoppa råa ägg i uppspärrade munnar… – Robert hade otroligt mycket energi. Ville han att modellerna skulle stå på knä så stod han också på knä. Han fick på så sätt folk att slappna av, tycka att det var helt okej och roligt att göra allt det där eftersom han också deltog. Det blev 25 | no 6/2011 alltid bra stämning på plåtningarna, berättar Lena. Hon ger ett exempel på hur hans fantasi kunde fungera: vid ett tillfälle föreslog hon att han skulle prova att plåta ett stilleben med skor. – Då gick han iväg och köpte de dyraste Armaniskorna han kunde hitta på NK. Sen tände han eld på dem, och plåtade av. Man skrattar nästan så man gråter när man tänker på det – tanken var ju att man skulle sälja in skorna! Men det var så med honom, han tänkte alltid annorlunda och var aldrig rädd för att experimentera, säger Lena Gullberg. – Det är därför det inte känns gammalt när man tittar på hans bilder idag. De funkar fortfarande, för Robert var så modern och före sin tid. I en minnestext som publicerades i Dagens Nyheter strax efter Robert Nettarps död (8/6 2002) beskrev journalisten Claes Britton hur den unga foto- stjärnan även levde intensivt och rastlöst som människa, och drogs in i »spiralen av stress, press, fest, krav, resor, glamour, extravagans och till sist, en destruktivitet, som slogs med hans livsglädje och kärlek till hem och familj«. Robert hade precis fått barn, en liten son som hunnit bli sex månader, och flyttat ihop med flickvännen i en tvåa på Gärdet i Stockholm, när det hände. Som alltid när omsusade människor försvinner florerade många rykten om hans död. Men sanningen var att han avled ensam i soffan framför tv:n en kväll, just hemkommen från ett jobb i Paris, på grund av en långt gången lunginflammation. Agenten Lena Gullberg berättar att han hade varit jätteförkyld länge, men ändå jobbat hårt utomhus i Paris-kylan. Nej, missbruksproblem hade Robert inte, slår hon fast. Även om det förekom en hel del festande i modevärlden. – Framför allt lyssnade han inte på sin kropp, han var inte den som stannade hemma från jobbet och vilade för att han hade ont i magen. Det var full fart hela tiden. Hur långt han hade kunnat gå om han levt vidare vet förstås ingen. Mycket tydde på att Robert Nettarp under de sista åren var på väg någon annanstans, mot ett friare skapande. »Jag är ju i grunden modefotograf, men på senare tid har jag också börjat få idéer till konstbilder. De flesta konstfoton består i dag av lite trista stilleben eller installationer, men jag vill dra in människor i bilderna och utföra dem på ett sätt så att man irriterar sig på dem« sa han till exempel i en intervju, bara några månader innan han gick bort. De senare projekten lutade mycket riktigt åt det konsthållet. Ofta dök komplexa frågeställningar kring föräldraskap in i bilderna. I andra fall tog han upp kontroversiella ämnen, som i reportaget »Plastic surgery« i tidningen Nylon, där han lät modellerna tänja ut skinnet i ansiktet med händerna, som en kommentar till vår tids plastikindustri. Med bilden på den mörbultade flickan i Bibel-reportaget ville han sätta fokus på kvinnovåld – utan att någon egentligen skulle vara offer. I den stora retrospektiva utställningen som visas på Abecita konstmuseum i Borås i höst kan man även se hans första egna riktiga konstprojekt – som bara visats offentligt vid ett tillfälle tidigare
»Det här måste vi smiska upp«, sa han alltid. Det betydde att bilden skulle förbättras digitalt.« Hurt plastic boy, engelska Rank Åse Beautiul pain, svenska Bibel > – bildserien Erskine, inspirerad av den berömda arkitekten. Här flyter människor omkring som akvariefiskar i vattenfyllda villor. Men varifrån kom egentligen dessa mörka, skruvade stämningar i Robert Nettarps verk? Bakom de fördragna rullgardinerna i en studio i Vasastan hittar jag den saknade pusselbiten. Här sitter nämligen Robert Nettarps egen retuschör – Jenny Stigsdotter. Det var hon som bearbetade i stort sett alla hans bilder, ända fram till det sista Paris-jobbet som han lämnade ofärdigt efter sig. Jenny hade precis fått bilderna, som fotats för tidningen Elle. De bestämde med Robert att ses igen efter veckoslutet och diskutera retuscheringen. Samma helg gick han bort. – Det sista jobbet han gjorde var faktiskt väldigt vackert. Det hade en ljusning i sig. Modellen gick omkring längs med Seine och dansade. Det var inte så mörkt och dystert, inte så »dark and twisted« som Robbans bilder ofta brukade vara, säger Jenny Stigsdotter. Något år efter hans död startade hon egna företaget La Machine, specialiserat på avancerad digital bildhantering, tillsammans med kollegan Matilda Persson. Deras lokal vid Vanadisplan är mörklagd för att inte störa det färg- och ljuskänsliga arbetet vid dataskärmarna. När Jenny och Robert träffades i slutet på 90-talet jobbade hon på en reprofirma på Södermalm. På den tiden var bildretuschering fortfarande ovanligt i Sverige. Utomlands hade det börjat bubbla kring den nya tekniken – mac-datorerna, photoshop-verktyget och det be händiga ritbordet – som gjorde det möjligt för vem som helst att manipulera bilder digitalt. Tidigare hade bara stora studios haft råd med specialutrustningar och otympliga Quantel-maskiner. Jenny minns att hon och Robert satt tillsammans framför hennes dator i timmar och expe- rimenterade med extrema retuscher, försökte få fram den plastiga huden och de måleriska ljussättningarna – det som sedan skulle bli den typiska »Nettarp-stilen«. De gjorde något nytt, och radikalt. Många var fortfarande skeptiska till att behandla fotografi på det viset. Folk var till och med frågande när de levererade bilderna på en dvd – man var ju van vid att få en färgkopia monterad på en pappskiva med plastfilm klistrad ovanpå. – Det var få som förstod vad vi höll på med då. »Retusch, det är väl att ta bort finnarna i pannan?«. Ungefär där stod Sverige när vi drog igång, berättar Jenny Stigsdotter. – Just där och då hade jag inte heller någon aning om att vi gjorde något stort. Man satt i sin bubbla, och kände bara – varför har alla så svårt att acceptera det här? Jag var hungrig, nyfiken, ville lära mig och hade tålamod nog att sitta still vid skärmen hur länge som helst. Och Robert hade enorma idéer och visioner. »Det här måste vi smiska upp« sa han alltid. Smiska upp – det betydde att de skulle göra bilden bättre digitalt. Jenny beskriver sig som en hantverkare som kunde realisera Roberts bildvärld. Han satt ofta bredvid henne vid datorn och tittade på när hon arbetade, gav lite direktiv. Vanligen pratade han i telefon under tiden, gjorde redan planer inför kommande projekt. Hon nämner ett tillfälle när han hade köpt en splitterny bmw, som han tänkte använda för att övningsköra. Efter några veckor fick han för sig att de skulle »smiska upp« bilen i ett modereportage för tidningen Rank. Han ville linda in den i plast, liksom mumi - fiera den. – Det var typiskt honom. Det var som om han ville att saker alltid skulle brytas ner. Människor, vackra ting, lyxprodukter. Allt skulle liksom slås fotografisk tidskrift | 26
Page 1 and 2: Robert ettarp När fotografen Rober
Page 3 and 4: »Jag minns fortfarande skräcken o
Page 5: »Genom att själv posera kunde han
Page 9 and 10: »Det fanns en dyster estetik i mig

Nettarp - La Machine

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?