Nettarp - La Machine
Nettarp - La Machine
Nettarp - La Machine
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Robert<br />
ettarp<br />
När fotografen Robert <strong>Nettarp</strong> oväntat dog, endast 32 år<br />
gammal, var han redan en stjärna i modevärlden. Hans<br />
provokativa bildspråk ifrågasatte skönhetsidealen och rörde<br />
sig ofta i konstens gränsland. Nu visas hans fotografier<br />
retrospektivt i en stor utställning i Borås.<br />
bild robert nettarp text natalia kazmierska<br />
fotografisk tidskrift | 20
Milk, 21 | italienska no 6/2011 Amica
»Jag minns fortfarande skräcken och<br />
fascinationen som den där bilden väckte hos<br />
mig när jag såg den första gången.«<br />
En misshandlad flicka, hon ser<br />
inte ut att vara mer än 13–14<br />
år, med hålögd blick, blåtira<br />
och strypmärken runt halsen.<br />
Jag minns fortfarande<br />
skräcken och fascinationen<br />
som den där bilden väckte<br />
hos mig när jag såg den<br />
första gången i slutet på<br />
1990-talet. I dag har Åse beautiful pain publicerats<br />
och ställts ut vid flera tillfällen, senast på Fotografiska<br />
2010.<br />
Men den väcker lika starka känslor nu som för<br />
tio år sedan.<br />
På den tiden dök våldet och smärtan ofta upp<br />
i den unge fotografen Robert <strong>Nettarp</strong>s foton.<br />
Modeller uppklämda mot glasrutor, kvinnor som<br />
hängdes på köttkrokar i slakthallar och män som<br />
kvävdes i genomskinlig plastfolie. Fångade och<br />
instängda, nästan som om de försökte ta sig ut ur<br />
sitt eget skinn.<br />
Att det egentligen inte var på riktigt, var en del<br />
av hela grejen.<br />
Fotot av den blåslagna tjejen är kanske ett av<br />
<strong>Nettarp</strong>s mest kända verk, och på många sätt<br />
typiskt. Inte bara för att modellen var väldigt ung<br />
– som de ofta också var – utan för att bilden var<br />
hårt retuscherad.<br />
Den dök upp i ett modereportage med titeln<br />
»Skikt«, som publicerades i den ambitiösa<br />
modetidningen Bibels näst sista nummer, kring<br />
millennieskiftet. Formgivaren Stefania Malmsten,<br />
som då var ad på Bibel, minns att Robert <strong>Nettarp</strong><br />
var extremt entusiastisk inför jobbet.<br />
– Han ringde mig flera gånger om dagen i<br />
veckor med olika idéer. Det var som att han hade<br />
miljoner bilder i huvudet som han hade svårt att<br />
uttrycka i ord. Han skulle ha alla de hetaste modellerna<br />
just då, det skulle bli många sidor. Han lade<br />
hela sitt arvode på att hyra en speciell van för att<br />
kunna plåta on location. Sedan gjordes alla bilderna<br />
i studio och framför allt i efterarbetet. Några<br />
av bilderna var fantastiska. Några valde vi att inte<br />
publicera, säger hon.<br />
Till slut bestämde Bibel i samråd med Robert<br />
och stylisten att publicera en variant av bilden<br />
UK passport no age. Två unga engelska modeller på<br />
vift, fotograferat för svenska Bibel. Om man tittar noga<br />
i deras pass kan man läsa att de bara var 14 år gamla.<br />
Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på<br />
»pedofiltrenden«.<br />
Adina loves <strong>La</strong>o, engelska Rank (motstående sida).<br />
där den retuscherade misshandeln var något<br />
mer dämpad. För flickan hade förstås inte fått<br />
spö i verkligheten. Blåmärkena målades dit i<br />
Photo shop.<br />
I dag passerar alla bilder en dator, oavsett om det<br />
är privata semesterfoton som läggs upp på Facebook,<br />
eller stylade scener i glansiga magasin.<br />
Men på den tiden var digital retusch inte<br />
något självklart, snarare ett statement, berättar<br />
Stefania Malmsten. Hon menar att det fanns två<br />
paralleller på 90-talet. Dels Heroin Chic, en sorts<br />
realism med osminkade modeller och gör-detsjälv-styling.<br />
– Samtidigt kom de som började jobba med retusch<br />
och perfektion, som Inez van <strong>La</strong>msweerde och<br />
Vinoodh Matadin, och i Sverige Camilla Åkrans och<br />
Robert <strong>Nettarp</strong>. Kanske höll de på med samma sak –<br />
ett ifrågasättande av vad skönhet är, säger hon.<br />
Flera av Robert <strong>Nettarp</strong>s jobb för Bibel väckte<br />
starka reaktioner i svenska medier, till exempel ett<br />
som handlade om två unga engelska modeller på<br />
vift. På en av bilderna höll de upp sina pass mot<br />
kameran, och om man tittade noga kunde man<br />
läsa att de bara var 14 år gamla.<br />
Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på<br />
»pedofiltrenden« i en debatt som rasade sommaren<br />
1998, minns Stefania Malmsten.<br />
– I efterhand kan jag se det som att det som var<br />
mest upprörande för våra kritiker var mode i sig.<br />
Och det tror jag Roberts bilder bidrog till. Hans<br />
starkaste bilder har det som de bästa modefoto-<br />
fotografisk tidskrift | 22
23 | no 6/2011
»Genom att själv posera kunde han få modellerna att<br />
göra absurda saker. Lägga sig på en kopierings apparat,<br />
stoppa råa ägg i uppspärrade munnar...«<br />
[fRån vänsTeR]<br />
Naked head, lots of thoughts, svenska Bibel<br />
Horse, franska vogue<br />
Shaking girl, svenska Bibel<br />
grafierna har, det som gör mode intressant. Ett spel<br />
med yta, någonting skamlöst och otydligt.<br />
Robert <strong>Nettarp</strong>s tidiga bilder publicerades först i<br />
Nöjesguiden, i början av 90-talet. Då fotade han<br />
mycket svartvitt, ofta porträtt på unga människor.<br />
Genombrottet kom några år senare när han uppmärksammades<br />
för sin egendomliga, datamanipulerade<br />
surrealism.<br />
När Robert hastigt och oväntat gick bort 2002<br />
hade han redan hunnit arbeta för internationella<br />
magasin som amerikanska Nylon, brittiska Sleaze<br />
Nation, till och med prestigefulla italienska Vogue,<br />
som av många modefotografer anses vara kronan<br />
på verket under en framgångsrik karriär. Dessutom<br />
hade han gjort reklamfilmer och kampanjer för<br />
märken som Hugo Boss och Diesel, samt belönats<br />
med flera fina utmärkelser.<br />
fotografisk tidskrift | 24
Dödsfallet kom som en chock, för hans närstående,<br />
men också för den svenska modevärlden.<br />
Här hemma hade Robert <strong>Nettarp</strong> blivit omtalad<br />
som en rockstjärna, en vild och orädd naturbegåvning.<br />
Lena Gullberg, nu på byrån Camera Link<br />
blev hans agent vid 90-talets mitt och var med på<br />
många plåtningar. Hon beskriver honom som en<br />
gränsöverskridande kreatör, som kunde entusiasmera<br />
hela teamet. Genom att leva sig in i rollerna<br />
och själv posera kunde han få modellerna att göra<br />
absurda saker. Slicka på glasrutor, lägga sig på en<br />
kopieringsapparat, slita sitt hår, klättra på sjukhussängar,<br />
stoppa råa ägg i uppspärrade munnar…<br />
– Robert hade otroligt mycket energi. Ville<br />
han att modellerna skulle stå på knä så stod han<br />
också på knä. Han fick på så sätt folk att slappna<br />
av, tycka att det var helt okej och roligt att göra<br />
allt det där eftersom han också deltog. Det blev<br />
25 | no 6/2011<br />
alltid bra stämning på plåtningarna, berättar Lena.<br />
Hon ger ett exempel på hur hans fantasi kunde<br />
fungera: vid ett tillfälle föreslog hon att han skulle<br />
prova att plåta ett stilleben med skor.<br />
– Då gick han iväg och köpte de dyraste Armaniskorna<br />
han kunde hitta på NK. Sen tände han eld<br />
på dem, och plåtade av. Man skrattar nästan så man<br />
gråter när man tänker på det – tanken var ju att man<br />
skulle sälja in skorna! Men det var så med honom,<br />
han tänkte alltid annorlunda och var aldrig rädd för<br />
att experimentera, säger Lena Gullberg.<br />
– Det är därför det inte känns gammalt när man<br />
tittar på hans bilder idag. De funkar fortfarande, för<br />
Robert var så modern och före sin tid.<br />
I en minnestext som publicerades i Dagens Nyheter<br />
strax efter Robert <strong>Nettarp</strong>s död (8/6 2002) beskrev<br />
journalisten Claes Britton hur den unga foto-<br />
stjärnan även levde intensivt och rastlöst som<br />
människa, och drogs in i »spiralen av stress, press,<br />
fest, krav, resor, glamour, extravagans och till sist,<br />
en destruktivitet, som slogs med hans livsglädje<br />
och kärlek till hem och familj«.<br />
Robert hade precis fått barn, en liten son som<br />
hunnit bli sex månader, och flyttat ihop med<br />
flickvännen i en tvåa på Gärdet i Stockholm, när<br />
det hände.<br />
Som alltid när omsusade människor försvinner<br />
florerade många rykten om hans död. Men<br />
sanningen var att han avled ensam i soffan framför<br />
tv:n en kväll, just hemkommen från ett jobb i Paris,<br />
på grund av en långt gången lunginflammation.<br />
Agenten Lena Gullberg berättar att han hade<br />
varit jätteförkyld länge, men ändå jobbat hårt utomhus<br />
i Paris-kylan. Nej, missbruksproblem hade<br />
Robert inte, slår hon fast. Även om det förekom en<br />
hel del festande i modevärlden.<br />
– Framför allt lyssnade han inte på sin kropp,<br />
han var inte den som stannade hemma från jobbet<br />
och vilade för att han hade ont i magen. Det var full<br />
fart hela tiden.<br />
Hur långt han hade kunnat gå om han levt vidare<br />
vet förstås ingen. Mycket tydde på att Robert <strong>Nettarp</strong><br />
under de sista åren var på väg någon annanstans,<br />
mot ett friare skapande.<br />
»Jag är ju i grunden modefotograf, men på<br />
senare tid har jag också börjat få idéer till konstbilder.<br />
De flesta konstfoton består i dag av lite<br />
trista stilleben eller installationer, men jag vill<br />
dra in människor i bilderna och utföra dem på<br />
ett sätt så att man irriterar sig på dem« sa han till<br />
exempel i en intervju, bara några månader innan<br />
han gick bort.<br />
De senare projekten lutade mycket riktigt åt det<br />
konsthållet. Ofta dök komplexa frågeställningar<br />
kring föräldraskap in i bilderna.<br />
I andra fall tog han upp kontroversiella ämnen,<br />
som i reportaget »Plastic surgery« i tidningen<br />
Nylon, där han lät modellerna tänja ut skinnet i<br />
ansiktet med händerna, som en kommentar till vår<br />
tids plastikindustri. Med bilden på den mörbultade<br />
flickan i Bibel-reportaget ville han sätta fokus på<br />
kvinnovåld – utan att någon egentligen skulle<br />
vara offer.<br />
I den stora retrospektiva utställningen som visas<br />
på Abecita konstmuseum i Borås i höst kan man<br />
även se hans första egna riktiga konstprojekt –<br />
som bara visats offentligt vid ett tillfälle tidigare
»Det här måste vi smiska upp«,<br />
sa han alltid. Det betydde att bilden<br />
skulle förbättras digitalt.«<br />
Hurt plastic boy, engelska Rank<br />
Åse Beautiul pain, svenska Bibel ><br />
– bildserien Erskine, inspirerad av den berömda<br />
arkitekten. Här flyter människor omkring som<br />
akvariefiskar i vattenfyllda villor.<br />
Men varifrån kom egentligen dessa mörka, skruvade<br />
stämningar i Robert <strong>Nettarp</strong>s verk? Bakom<br />
de fördragna rullgardinerna i en studio i Vasastan<br />
hittar jag den saknade pusselbiten.<br />
Här sitter nämligen Robert <strong>Nettarp</strong>s egen<br />
retuschör – Jenny Stigsdotter. Det var hon som<br />
bearbetade i stort sett alla hans bilder, ända<br />
fram till det sista Paris-jobbet som han lämnade<br />
ofärdigt efter sig.<br />
Jenny hade precis fått bilderna, som fotats för<br />
tidningen Elle. De bestämde med Robert att ses igen<br />
efter veckoslutet och diskutera retuscheringen.<br />
Samma helg gick han bort.<br />
– Det sista jobbet han gjorde var faktiskt väldigt<br />
vackert. Det hade en ljusning i sig. Modellen<br />
gick omkring längs med Seine och dansade. Det<br />
var inte så mörkt och dystert, inte så »dark and<br />
twisted« som Robbans bilder ofta brukade vara,<br />
säger Jenny Stigsdotter.<br />
Något år efter hans död startade hon egna<br />
företaget <strong>La</strong> <strong>Machine</strong>, specialiserat på avancerad<br />
digital bildhantering, tillsammans med kollegan<br />
Matilda Persson. Deras lokal vid Vanadisplan är<br />
mörklagd för att inte störa det färg- och ljuskänsliga<br />
arbetet vid dataskärmarna.<br />
När Jenny och Robert träffades i slutet på<br />
90-talet jobbade hon på en reprofirma på Södermalm.<br />
På den tiden var bildretuschering fortfarande<br />
ovanligt i Sverige. Utomlands hade det börjat<br />
bubbla kring den nya tekniken – mac-datorerna,<br />
photoshop-verktyget och det be händiga ritbordet<br />
– som gjorde det möjligt för vem som helst att<br />
manipulera bilder digitalt.<br />
Tidigare hade bara stora studios haft råd med specialutrustningar<br />
och otympliga Quantel-maskiner.<br />
Jenny minns att hon och Robert satt tillsammans<br />
framför hennes dator i timmar och expe-<br />
rimenterade med extrema retuscher, försökte<br />
få fram den plastiga huden och de måleriska<br />
ljussättningarna – det som sedan skulle bli den<br />
typiska »<strong>Nettarp</strong>-stilen«.<br />
De gjorde något nytt, och radikalt.<br />
Många var fortfarande skeptiska till att behandla<br />
fotografi på det viset. Folk var till och med<br />
frågande när de levererade bilderna på en dvd –<br />
man var ju van vid att få en färgkopia monterad<br />
på en pappskiva med plastfilm klistrad ovanpå.<br />
– Det var få som förstod vad vi höll på med då.<br />
»Retusch, det är väl att ta bort finnarna i pannan?«.<br />
Ungefär där stod Sverige när vi drog igång,<br />
berättar Jenny Stigsdotter.<br />
– Just där och då hade jag inte heller någon<br />
aning om att vi gjorde något stort. Man satt i sin<br />
bubbla, och kände bara – varför har alla så svårt<br />
att acceptera det här? Jag var hungrig, nyfiken,<br />
ville lära mig och hade tålamod nog att sitta still<br />
vid skärmen hur länge som helst. Och Robert<br />
hade enorma idéer och visioner. »Det här måste vi<br />
smiska upp« sa han alltid.<br />
Smiska upp – det betydde att de skulle göra<br />
bilden bättre digitalt.<br />
Jenny beskriver sig som en hantverkare som<br />
kunde realisera Roberts bildvärld. Han satt ofta<br />
bredvid henne vid datorn och tittade på när hon<br />
arbetade, gav lite direktiv. Vanligen pratade han<br />
i telefon under tiden, gjorde redan planer inför<br />
kommande projekt.<br />
Hon nämner ett tillfälle när han hade köpt en<br />
splitterny bmw, som han tänkte använda för att<br />
övningsköra. Efter några veckor fick han för sig att<br />
de skulle »smiska upp« bilen i ett modereportage<br />
för tidningen Rank.<br />
Han ville linda in den i plast, liksom mumi -<br />
fiera den.<br />
– Det var typiskt honom. Det var som om han<br />
ville att saker alltid skulle brytas ner. Människor,<br />
vackra ting, lyxprodukter. Allt skulle liksom slås<br />
fotografisk tidskrift | 26
27 | no 6/2011
»Det fanns en dyster estetik i mig. Hur<br />
bra kunde man egentligen göra strypmärken?<br />
Det var bara intressant.«<br />
[fRån vänsTeR]<br />
Kiara Haute Couture, italienska Amica<br />
Two boys undressed, svenska Plaza<br />
Robert <strong>Nettarp</strong> fotograferad av Mattias edwall<br />
sönder. Det fina fick inte vara för fint, saker i djupet<br />
skulle tvingas upp till ytan. Ytan fick inte ta över,<br />
säger Jenny Stigsdotter.<br />
Många bilder fotades just bara för att de skulle<br />
retuscheras rejält i efterhand. Det var inte ens meningen<br />
att någon skulle se dem innan de jobbats<br />
igenom grundligt i datorn.<br />
Jenny tar fram sin laptop, där en stor del av deras<br />
verk sparats, och visar ett foto på en brinnande polisbil.<br />
Egentligen var det en vanlig tråkig Volvo som<br />
de tände eld på. I en annan bild, en av Roberts mest<br />
berömda, sprutar en halvnaken modell mjölk ur<br />
munnen. Fast från början blåste hon ut cigarettrök.<br />
Mjölken klipptes in efteråt.<br />
Den minderåriga, blåslagna »Åse« från Bibel-<br />
reportaget är ett annat exempel. Idén med blåmärkena<br />
kom de på först i arbetet med retuscheringen,<br />
berättar Jenny:<br />
fotografisk tidskrift | 28
– Vi provade oss fram – hur skulle det vara<br />
om man la en blåtira här? I dag skulle jag aldrig<br />
göra så att en stackars 13-årig New Faces-modell<br />
såg misshandlad ut på bild. Men då kom jag från<br />
Konstfack och var en svartklädd människa som gillade<br />
att rita folk med avhugget huvud (skratt)! Det<br />
fanns en dyster estetik i mig, som gjorde att det<br />
inte var någon gräns att kliva över. Hur bra kunde<br />
man egentligen göra strypmärken? Det var bara<br />
intressant.<br />
De lät till och med en kollega slå sig själv på<br />
armen, så att Jenny skulle få se hur ett blåmärke<br />
egentligen såg ut. Nyfikenheten drev dem ständigt<br />
vidare.<br />
Helst visar retuschörer inte bilder »före« och<br />
»efter«, förklarar Jenny. Ser det bra ut så är det en<br />
bra bild – oavsett hur den är gjord. Men jag får<br />
ändå se ett exempel, ett fotografi av en man som<br />
29 | no 6/2011<br />
står med en bebis i famnen, i ett nedklottrat kök.<br />
Egentligen är bilden uppbyggd i flera lager,<br />
visar det sig. Jag blir faktiskt förvånad när jag ser<br />
att köksluckorna lyser rena och vita på originalet,<br />
alltså det som Robert egentligen fotade.<br />
Även tidigare manipulerade ju fotografer sina<br />
bilder, i mörkrummen. Att köra foton genom<br />
Photoshop sågs däremot länge som något fult i<br />
branschen. Än i dag är retuschering ett negativt<br />
laddat ord, ofta associerat till anorektiska smalhetsideal.<br />
Få tänker på hur mycket arbete det ligger<br />
bakom exempelvis färgtoner och ljussättning,<br />
menar Jenny.<br />
– Men jag kan börja längta efter när man kan<br />
skita i att retuschera händerna. Folk tror att vi<br />
lägger tid på att göra modellerna smala – de skulle<br />
veta hur mycket arbete det ligger bakom händerna.<br />
De ska vara helt perfekta idag, eleganta, som en<br />
sval handske.<br />
Jenny visar en av Roberts bilder, där några unga<br />
pojkar står mitt i en eldsvåda. Visst hade man kunnat<br />
göra lågorna snygga direkt i datorn – men det<br />
hade inte blivit lika rått, förklarar hon.<br />
Istället tände de helt enkelt eld på en utskrift<br />
och fotade av den. Effekten blir trots allt en annan<br />
när något verkligen brinner på riktigt.<br />
För det svåra är inte att göra felfria bilder i<br />
Photoshop – det konstnärliga ligger i att strunta<br />
att göra vissa saker, förklarar Jenny. Stoppa sig själv<br />
i tid, och lägga energin på rätt ställe.<br />
– För Robban var inte fingrarna det viktiga. Att<br />
modellerna skulle se snygga och aptitliga ut, det<br />
var inte relevant överhuvudtaget. Jag kan titta på<br />
gamla bilder som vi gjorde och upptäcka att vi inte<br />
ens har brytt oss om händerna! Men vad händer i<br />
ansiktet? Jo, hon brinner upp. Eller biter på en isbit.<br />
Det var det viktiga, idén och tanken.<br />
I dag arbetar Jenny Stigsdotter med flera andra<br />
framstående modefotografer. Men hon saknar<br />
någon som vågar ta ut svängarna så mycket som<br />
Robert <strong>Nettarp</strong> gjorde. Rädslan för att gå miste om<br />
stora reklamkonton och förlora viktiga annonsörer<br />
på redaktionerna spelar förmodligen in. Den galna<br />
hängivenheten får stå tillbaka för det snygga. Bara<br />
de mest framstående fotograferna, som inte har<br />
något att förlora, vågar strunta i att retuschera armbågar,<br />
eller ta sig friheten att lämna modellernas<br />
händer fnasiga och röda.<br />
Borde inte hennes namn stå bredvid Robert<br />
<strong>Nettarp</strong>s under de hyllade och nyskapande reportagen<br />
som de gjorde tillsammans för tio år sedan?<br />
undrar jag.<br />
Nej, på den punkten är Jenny Stigsdotter<br />
bestämd. Det var inte hon som skapade bilderna.<br />
Vem som målade väggarna på Moderna museet är<br />
inte viktigt – det är ju arkitektens verk. På samma<br />
sätt känner hon inför modebilderna.<br />
Inte heller i tidningarnas modereportage brukar<br />
retuschörerna få en byline, fast deras jobb numera<br />
kan vara lika viktigt som stylistens, eller någon<br />
annan i teamet.<br />
– Men det är först nu i efterhand som man har<br />
fått lite erkännande och respekt för det vi ändå<br />
åstadkom på den tiden. Folk kan säga »det var ju<br />
du och Robban som började jobba på det här sättet<br />
i Sverige« – och det känns ju grymt.<br />
Fotnot: Utställningen med ett 60–tal av Robert <strong>Nettarp</strong>s<br />
bilder visas på Abecita konstmuseum i Borås till den<br />
29 januari 2012.