HEMMA HOS SÄSONGA I ALPERNA PLUGG OCH ... - Dynamicus

Filip
tråkigt.” konstaterar Filip. ”Ett kylskåp som ser tomt ut är knappast det
bästa då det gäller kulinarisk inspiration”. Han börjar ändå plocka fram
både linser och potatis då han faktiskt har lovat att bjuda på middag.
Linsgryta står på menyn och min värd tar fram den största kastrull han
kan hitta och placerar den på induktionshällen. Jag känner mig ärad
och privilegierad över denna gest. Jag får nämligen veta att just den
kastrullen är alldeles för stor för att få plats i diskmaskinen; den måste
alltså diskas för hand!
Efter middagen (som för övrigt var utsökt) återupptas journalistiken.
Vi förflyttar oss in i sovrummet som visar sig ha en ganska enkel och
spartansk inredning. En stor säng, en spexig taklampa, nattduksbord
och skrivbord, allt man behöver. Något som dock är anmärkningsvärt
är garderoben. Stora speglar som skjuts undan för att avslöja något i
stil med en walk-in-closet. ”Vad ska jag med så mycket utrymmet till?”
utbrister Filip Strandberg. ” Jag förstår varför det kallas walk-IN closet,
för när man väl är vilse är det inte så lätt att komma ut ur garderoben.”
Lägenhetens sista rum är förstås badrummet. Det skulle utan
svårighet gå att husera två-tre studenter här inne för att tjäna en extra
hacka, eller som Filip beskriver det:”Man är nästan andfådd när man
väl kommer fram till duschen!”. När vi ändå är där inne så passar
han på att tömma tvättkorgen i den kombinerade tvättmaskinen och
torktumlaren. Inte heller detta är oproblematiskt. Har han mer tvätt
än vad som ryms, eller om han till exempel vill skilja på vita och färgade
kläder, så måste han välja mellan att tumla det första lasset innan han
kan slänga in nästa eller att bara låta de blöta kläderna ligga på golvet
under tiden.
Det börjar bli dags att tacka för mig och smälta de intryck som den
sena eftermiddagen har bjudit på. Då jag går ut genom porten känns
det som om mina ögon för första gången öppnas och ser på riktigt. Att
studenter kan ha det svårt ibland har man ju förstått, men det här var
nästan över gränsen. Vinden blåser in från nordost med en ansenlig
mängd tentaångest som lagrats vid Gimogatan 4 i decennier bara några
hundra meter bort. Jag rör mig långsamt hem mot Studentvägen och
kan inte hjälpa att få ett litet leende på läpparna då jag tänker på den
fulla (om än delade) kylen, den alldeles lagom stora garderoben och de
små, lättdekorerade väggarna som väntar där hemma. Man har det nog
inte så illa trots allt. d.