HEMMA HOS SÄSONGA I ALPERNA PLUGG OCH ... - Dynamicus

krönikan
Text: Jesper Castenfors
Hej Bloggen. Jag har blivit mobbad för hur mitt studentrum
ser ut i tre år nu, kommentarerna är alltifrån ”Guuud vad
opersonligt ditt rum är Jesper”, till ”Du kan väl i alla fall ha en
matta på golvet!! ” (jag vill tacka min mamma för citat 2. Tack
mamma!). I början försatte jag mig direkt i defensiv position
när mitt kala rum kom på tal. Det hade ju ändå lite böcker, en
säng och en dator. Ibland ville jag bara skrika ”DET HÄR ÄR
MITT RUM JAG SKITER I VAD NI TYCKER”, men det går
ju inte. Jag använde mig också av ”ska ändå flytta snart” (som
hädanefter kommer benämnas S.Ä.F.S). S.Ä.F.S är en fantastisk
metod för att bortförklara sin oförmåga till att komma på mysiga
inredningsdetaljer i hemmet. Det sätter liksom lite kitsch på det
annars så vanliga ”jamendurå”-svaret.
I vilket fall, i sann Timelliansk anda satte jag igång med ett
inredningsprojekt utan dess like. Höstlöven faller på utanför,
men jag har jobbat nitiskt med att finna det man i folkmun
kallar hemtrevlighet. Jag har helt enkelt fått nog av alla dryga
kommentarer. Mitt rum ska hädanefter vara ett folkets rum,
ett rum där alla kan känna sig hemma, oavsett vem man är, hur
man mår, eller vad man pluggar. Jag började projektet trevande,
S.Ä.F.S sitter i ryggmärgen på mig. Därför bestämde jag mig tidigt
för att inte köpa en massa blommor och dylikt, för vem ska ta
hand om dem när jag flyttar?
Istället började jag med mattan. Min matta som jag har haft
i två år, men som jag lånat ut till min lägenhetskamrat Jacob,
den passade i hans rum. Nu har den i alla fall återtagits till sin
rättmätiga plats, och allt känns plötsligt så himskans fint. Efter det
var nästa steg att göra rummet lite mer estetiskt tilltalande, varpå
jag plockade fram min lilla affischgömma. Dessa affischer är en
blandning av Konstfacks julmarknad samt gamla hiphop-posters
som jag snott med mig från diverse konserter, urtrevligt! Hade
jag haft ett helt gäng hemmasnickare som Martin har hade jag
antagligen kommit ljusår längre, men jag är ensam med min tunga
börda. Ingen syr gardiner åt mig direkt.
Inför denna krönika har jag även vänt mig till diverse
inredningsbloggar, det visade sig att det fanns en hel uppsjö av
dessa. De fungerar ungefär på samma sätt som alla modebloggar det
vill säga den som tar bäst bild av sitt stilrena kök med vita stolar, vitt
golv, vita kökslådor och så vidare vinner. Vad är det med att allt ska
vara vitt nuförtiden egentligen? Är detta någon sorts verklighetsflykt
från det gråa utanför dörren? Granits ägare måtte i alla fall vara
grymt nöjda. Gratisreklamen flödar och försäljningen lär väl gå
därefter. I och med att jag satt och förfasades av människors
totala brist på originalitet bestämde jag mig också för att sluta mitt
inredningsprojekt, hemtrevlighet i all ära. Jag erkänner alltså min
brist, jag är ingen inredningsarkitekt. Istället tänker jag på alla mina
vänner, de som ägnar timmar åt att ögna igenom den där loppisen
för att sedan släpa hem en oanvändbar gammal radio, bara för att
den ska stå där och se jävligt retro ut. De härliga eldsjälarna som
stöper egna ljus och syr egna överkast, alla de som skapat myskonst
med pärlplattor. Den här texten går ut till alla er. Själv ska jag ändå
flytta snart.
J.C. d.