blodtrycket - Mediahuset i Göteborg AB

Blodtrycksmätning
– korta och tjocka överarmar
Blodtrycksmätning är fortfarande en av
de viktigaste mätmetoderna inom den
kliniska medicinen och detta till trots
fortfarande en av de metoder som är
mest oprecist utförd.
Flertalet undersökningar har visat att
läkare, sjuksköterskor och annan
sjukvårdspersonal sällan följer etablerade
riktlinjer för blodtrycksmätning.
Då man har kunnat visa blodtrycksnivåns
betydelse, i samklang med andra riskfaktorer,
organskador och etablerade sjukdomar
för framtida risk att drabbas av kardiovaskulärsjukdom,
ställer detta större krav på
att upptäcka mindre skillnader i blodtryck.
Felen som kan begås vid blodtrycksmätning
är många och skall inte avhandlas i
sin helhet i denna artikel. Istället kommer
fokus att ligga på manschettstorleken hos
en speciell grupp av hypertonipatienter
– de med korta och tjocka överarmar.
Det är känt att prevalensen av fetma
ökar i västvärlden och i kölvattnet av denna
viktökningstrend kommer allt fler patienter
till sjukvården med ökade armomfång.
Detta ställer högre krav på tillgänglighe-
100 BLODTRYCKET 2008 • Vol 24 (Nr 3)
ten av större blodtrycksmanschetter; men i
praktiken har många sjukvårdsinrättningar
inte tillgång till annat än en standardmanschett
för vuxna. Manschettstorleken är i
dessa fall ofta 12 x 35 cm och om man är
okritisk riskerar man att både under- och
övervärdera blodtrycket i olika situationer.
Det är allmänt vedertaget att felet vid
blodtrycksmätning är större när manschetten
är allt för liten i förhållande till patientens
armomfång än när den är allt för stor.
Von Recklinghausen iakttog redan 1901 att
Riva Rocci’s apparat för bestämning av det
systoliska blodtrycket hade ett betydelsefullt
fel – den 5 cm vida manschetten!
Dessutom har det konstaterats att det mest
frekventa felet vid mätning av blodtrycket
i primärvården är ”miscuffing”. I praktiken
är blåsbredden relativt lättbedömd av
klinikern, men blåslängden lite svårare att
värdera då avgränsningarna är kryptiska
i manschetten. Ett ytterligare problem är
avsaknaden av en gemensam måttstock för
standardiserad storlek inom manschettillverknings-industrin.
Den ideala manschet-
ten bör ha en blåslängd som är c:a 80%
och en bredd som är minst 40% av armens
omkrets; en längd-till-bredd kvot på 2:1.
Nedan följer två exempel på internationella
riktlinjer.
I tabell 1 kan man se att för de två största
manschetterna måste en sämre än ideal
kvot mellan bredd och armomfång accepteras
eftersom en bredd på 20 cm är på
gränsen och 24 cm skulle vara obruklig för
de flesta patienter.
I tabell 2 har man istället försökt behålla
en smalare manschett på bekostnad av en
mera optimal längd-till-bredd kvot för att
sedan återställa denna relation för det grövsta
armomfånget. Blodtrycksmätningen
blir osäkrare och är svårare att utföra hos
patienter som är tjocka, där man finner
väldigt stora armomfång med korta överarmar.
Även väldigt muskulösa personer
med prominent bicepsmuskulatur kan
vålla problem. Dessa geometrier går ofta
inte att mäta korrekt trots att man använder
en vuxen lårmodell. Felet att överskatta
blodtrycket genom att använda en manschett
som är allt för liten för en tjock arm