Swedish Women's Educational Association International ...

Ordförande Monika Sergo höll välkomsttal inför en fullsatt sal glada Sweor
SWEA SWEA-Bladet Bladet
13 15 7
Kräftskivan
Årets kräftskiva, som
gick av stapeln den 22
september var otroligt
lyckad. Tack till Ulrika
Mikel för att vi fick
använda lokalen, och
tack alla ni som hjälpte
till—det blev verkligen
en riktig toppenfest!
Kristina Smith, Lotta Andersson, och Anja Håvedal Gunnel Hamilton & största kräftan!
Varför äter vi kräftor?
Att en ljum augustikväll kalasa på kräftor i fullmånens
och papperslyktornas sken är idag en nästan oumbärlig
sed för många svenskar. Men så har det verkligen inte alltid
varit. Länge var det sällsynt att vanligt folk alls åt några
skaldjur. Sådant ansågs inte vara “riktig föda” utan
“skräpmat”—en åsikt som delades av självaste Linné.
Till misstänksamheten mot skaldjur har säkert bidragit
ett av matförbuden i tredje mosebok: “Allt det i vattnet
som inte har fenor eller fjäll skall vara en styggelse för
er.” Vid hovet kalasade man däremot på kräftor redan
under senare hälften av 1500-talet. Det har även adel och
förnäma borgare gjort ganska länge. Sannorlikt rör det sig
om påverkan från Tyskland.
På 1700-talet skaldar som bekant Bellman att
“kräftan ljustras röd i kastrulln” och Kellgren låter Salig
Dumbom vid åsynen av kräftkoket konstatera att “ingen
dör så grymt som dessa, ty de dör levande.” På den tiden
förtärdes kräftorna varma eller ingick i puddingar och
annan lagad mat.
Bakgrunden till sena tiders kräftskivor är faktiskt
officiella påbud. Våra vatten riskerade i slutet på 1800talet
att bli utfiskade. Svenska kräftor ansågs nämligen
vara särskilt läckra och vi exporterade stora mångder till
Lillemor Daumont och Beppy DePree tog emot
Britt Wilford, Karin Adams, och Mattiwilda Dobbs
lyxkrogar utomlands. Myndigheterna förbjöd därför i län
efter län kräftfiske annat än under en kort period varje år.
Eftersom kräftälskarna fick avstå från läckerheterna ända
till sensommaren var det naturligt att ordna en rejäl fest
när kräftpremiären äntligen var ett faktum.
Men 1909 kom ett stort slag mot kräftans vänner:
Kräftpesten bröt ut. Det är en svampsjukdom som flodkräftorna
inte klarar av, och därför har de dött ut i de
flesta av våra fiskevatten. En lösning blev att importera
kräftor, först var det från Turkiet, sedan från Spanien och
numera sker importen mest från USA. Sverige lär ha
världsrekord i kräftimport. Vi odlar också flodkräftor i
dammar och har planterat in den tåligare signalkräftan,
som har funnit sig väl till rätta.
Idag är kräftfiske tillåtet året om. Men seden att
ordna kräftskiva i augusti har hunnit bli så populär att den
fortsätter, trots att den fastställda kräftpremiären är ett
minne blott. Affärsmännen kan i augusti ännu föra
handel, inte bara med kräftor utan även med allehanda
tillbehör, ofta utstyrda med bilder av läckert rödkokta
kräftor. Framförallt saluförs papperslyktor, prydda med
brett leende mångubbar i det trindaste och fullaste stadiet.
Artikeln är tagen ur boken Svenska traditioner: Årets
fester och livets högtider (1998) av Ebbe Schön. © Ebbe
Schön och Bökförlaget Semic.