DEL två - thore soneson media

BERNARD FOYS 

TREDJE ROCKAD 

en dramatisering av Lars Gustafssons roman 

i tre delar 

AV THORE SONESON 

(sjunde manusversionen) 

© Thore Soneson 1994

DEL TVÅ. 

201. EXT - BILDMONTAGE - DAG 

Bildrutan är helt vit, ett bländande ljussken. Ett luftskepp materialiserar sig mot tunga moln. 

Molnen rör sig i slowmotion, luftskeppet svajar. 

Isformationer glider fram, rykande hav, en förmörkad sol sjunker vid horisonten. 

Över dessa scener rullar förtexter och poeten Bernard Foy läser ett diktcitat: 

POETEN BERNARD (VO): 

“Så blåser ett gammalt minne sitt horn 

i den skog där min själ irrar utan hem. 

dag tänker på sjömän som kvarglömts på en ö, 

på fångna, på besegrade...och många med dem!” 

2

202. INT - POETENS HEM - MORGON 

/ POETEN, AMELIE / 

Poeten Bernard Foy sitter i salongen med sitt morgonkaffe och låter skrattet flöda ur 

skinnfåtöljens djup. 

POETEN BERNARD: 

“Ett strävsamt liv har slocknat ut 

En flitig hand har somnat 

Din arbetsdag har nått sitt slut 

Ditt trötta huvud somnat...” 

Han håller dödsannonserna i Svenska Dagbladet framför sig. 


Äntligen har den där självförälskade bögen och broderdynan 

till lyrikkritiker gått ur tiden... 

Leende men fundersamt tittar hans hustru Amelie upp från fåtöljen mitt emot honom. 

AMELIE: 

Riktigt glad kommer du att bli först när inga människor finns 

kvar. 


Mitt öde blir likadant, några tankspridda nekrologer, och allt är 

borta. Herre Gud. Varför skulle de skriva vänligt om mig i 

tidningen.. 

“När blomblad föll om våren” kom ut när dagens unga män 

knappt hade lärt sig läsa... 

AMELIE: 

Men Bernard, dom skriver fortfarande vänligt om dig... 


Dom vet att jag är mycket gammal, snart kommer 

att dö och inte är farlig för någon... 

Poeten river med raska tag ut dödsannonserna han läst ur tidningen. 

3


Jag kommer att bli ett nummer i Svenska Akademiens 

Minnesanteckningar, men Herre Gud, den läser ingen... 

Poeten reser sig, tar med sig urrivna klippen. 

Hans hustru Amelie ser allvarligt bekymrad ut när han försvinner mot sitt arbetsrum. 

203. INT - POETENS HEM - DAG 

/ POETEN / 

Med lätt hysteriska skratt föreläser poeten Bernard för inbillade åhörare i sitt arbetsrum. In i 

kameran. 

POETEN BERNARD (i kameran): 

Och man kommer att tala skit om mig. Där uppe i 

dagsljuset...och jag kommer inte att höras dit upp och kunna 

svara... 

Han går runt sitt tunga, belamrade arbetsbord. På väggen hänger en samling fotografier i en grupp. 

Ett av dem är ett porträtt av en leende trio ungdomar utanför den gula strandvillan.Unge Bernard, 

Hans von Lagerhielm och hans syster Veronica.Alla i ljusa sommarkläder. 

Poeten Bernard studerar fotografiet från sin barndom. Talar till det som 

om hans röst kunde väcka vännerna ur det förgångna till liv. 


Innerst inne vet jag att allt är ett straff för att jag svek och 

övergav den jag älskade, Veronica von Lagerhielm. Hennes 

frånvaro, hennes trolska annorstädesnärvaro skrämde mig... 

“O skogens huldra, grönögt milda Huldra kom mig ej för 

nära.” 

204. EXT - GULA STRANDVILLAN - DAG 

/ UNGA VERONICA, UNGE LAGERHIELM / 

POETENS MINNESBILDER 

I en bild som är drömlik med bleka färger dansar den blonda, sommarklädda och barfota Veronica 

fram över altanerna vid den gula, elegant skinande strandvillan. 

I händerna har hon stor påse som hon häller över gräset, ett vitt moln stiger kring henne. 

4


/ POETEN / 

Det vita molnet blåser genom fönstret i poeten Bernards arbetsrum. 

Han lyfter små påsar ur den gula portföljen och tömmer dem i vinden. 

Gatan med sina tunga, borgerliga fasader skymtar genom vit rök. 

206. EXT - STRANDVILLAN - DAG 

/ VERONICA, HANS VON LAGERHIELM / 

Veronica skrattar trolskt in i kameran. Det är en tydlig subjektiv bild, 

skrattet är riktat mot den unge blivande poeten Bernard. 

Hans von Lagerhielm kommer springande rakt mot kameran. Han viftar med ett vitt papper i 

handen, skuttar, ropar glatt. 

HANS VON LAGERHIELM: 

Jag har blivit antagen till Italia-expeditionen... 

med general Nobile... 

Den urblekta minnesbilden fryses och blir svartvit. 


/ POETEN / 

Hans von Lagerhielms leende ansikte syns i centrum av de tre vännerna på den svartvita bilden på 

den åldrade poetens bord. 

Kameran höjer sig och vi ser poeten Bernard stänga fönstret i sitt arbetsrum och ställa ned den 

gula portföljen bakom draperierna. 

208. EXT - SJUNKARMOSSEN - DAG 

/ REBELLEN / 

Rebellen Bernard ställer flakcykeln ifrån sig nära en gammal stubbe ute på mossarna. 

Oktobervinden sliter i några magra björkar, framför honom står en märklig gestalt. Ett 

människoskelett, uppstöttat likt en fågelskrämma. 

Bernard tar upp den kritstrecksrandiga kostymen ur den gula portföljen, klär på kavajen, hänger 

byxorna på plats, knyter silverslipsen kring halskotorna. 

5

Han studerar sitt verk, stöttar upp fogdeskelettet med några pinnar, rättar till slipsen och kostymen. 

I förre taxeringsintendenten Lutweilers kranium börjar plötsligt några svarta bin röra sig, de tittar 

ut ur ögongloberna och ett melodiskt surrande startar, som en röst eller ett eko av många själars 

klagan. 

Bernard pressar ned den gula portföljen i ett dyigt hål inte långt från skelettets fötter. 

Samtidigt ser vi hur flakcykeln har sjunkit ned så att hjulen försvunnit. 

Han försöker dra upp cykeln i styret, hetsigt, irriterat. Men ger upp. 

Rebellen Bernard går ur bild och cykeln står där som ytterligare ett skelett i silhuett. 

209. EXT - REBELLENS HEM - DAG 

/ REBELLEN / 

I det flämtande höstljuset kommer rebellen Bernard genom trädgården vid den gula villan. Han 

sparkar i höstlöven, händerna i skinnjackans fickor. 

Halvt övervuxna drivbänkar av glas syns bakom jättehundlokor, gräset är vildvuxet. 

Det är en bild av ett accelererande förfall. Månader av vanskötsel har satt sina spår på trähuset, 

den gula färgen flagnar i stora sjok. Fönstren är strimmiga av damm, några av de små rutorna i 

glasverandan är trasiga. 

REBELLEN BERNARD (VO): 

“Det är märkvärdigt hur allting blivit övervuxet, bara på några 

korta månader...” 

Rebellen Bernard rafsar ihop en lövhög, sätter eld på den. 

Han sparkar ihop ytterligare några under tiden hans berättarröst ligger över bilderna. Betraktar de 

små pyrande högarna. 

REBELLEN BERNARD (VO FORTS): 

“...när jag var pojke lekte jag i kojor under granarna som far 

byggde, mor plockade trattkantareller och torkade dem...” 

210. INT -REBELLENS HEM - DAG 

/ REBELLEN / 

Han går in i köket, en naken glödlampa svajar till och pendlar fram och tillbaka av draget från 

oktobervinden. 

6

Drivor av fallfrukt ligger på bordet, högar av tomglas och sopor står överallt på golvet och i 

diskbänken flyter ruttnat vatten. 

REBELLEN BERNARD (till kameran): 

Nu är allt borta. Jag är vuxen, jag är en man. Jag borde se 

framåt...Men det känns som om jag ger Fan i om den 

västerländska civilisationen går under... 

Rebellens ansikte visar ingen reaktion. Han ser ut att bokstavligen mena vad han säger. 

211. INT - REBELLENS HEM -DAG 

/ REBELLEN / 

Rebellen Bernard sitter framför Atarin i vindsrummet och arbetar med 

sitt linjeprogram. Det gamla päronträdets grenar slår mot fönstret. Rummet är upplyst av den gröna 

datafärgen. 

Muskorset rör sig över något som liknar animerade mossar. 

Han skriver in texten - 

LUTWEILER, SISTA VILAN. 

När sista bokstaven skrivits in får skärmen liv och en tredimensionell animering bläddras fram. 

Det är en kritstrecksrandig figur som står uppstöttad likt en korsfäst fågelskrämma. Figurens 

ansikte är ett kritvitt kranie. 

212. EXT - PARIS GATOR, RUE COPERNIC - DAG 

/ RABBINEN, STATISTER / 

Rabbinen Bernard Foy är på väg upp ur metron vid Place Victor Hugo. En flöjtspelare är fördjupad i 

den långsamma satsen av Bachs a-moll-partita. 

Flöjtljudet sprider sig i det milda oktobersolljuset där kvartersbarernas frukostgäster sitter ute 

med morgontidningen och det lilla glaset brandy. 

Rabbinen Bernard går med bestämda steg förbi, utan att förföras av det parisiska lugnet. 

Svänger runt hörnet och stannar utanför synagogan på Rue Copernic, en smal mörk Parisbakgata. 

Betraktar synagogans tunga järnport. En diskret skylt med hebreiska bokstäver talar om för 

honom att han kommit rätt. Tar upp sin kalott ur fickan på överrocken, lyfter på sin svarta bredbrättade 

hatt, placerar kalotten under hatten. 

7

213. INT - SYNAGOGA - DAG 

/ RABBINEN, RABBINEN WILLIAMS/ 

Bakom ett skrivbord, belamrat med olästa tidningar och tidskrifter, sitter den rödhårige och 

rödbrusige rabbinen Williams. 

Han talar i två telefoner samtidigt som han vinkar in rabbinen Bernard. Rummet är fyllt av rabbinen 

Williams röst, spridda engelska och franska fraser blandas. 

Bernard låter blicken vandra kring rummet som är bräddfyllt med böcker, en upplaga av Talmud 

ligger uppslagen, han känner sig trygg. Rabbinen Williams avbryter sina telefonsamtal och sträcker 

armarna mot den omtumlade rabbinen. 

RABBINEN WILLIAMS (engelska): 

Jag är Charles Williams, välkommen. Ni har haft en del 

obehagliga problem på resan, hörde jag. 

RABBINEN BERNARD (engelska): 

Min medresenär advokat Lagerhielm blev mördad, han reste i 

ett humanitärt ärende...jag tänker fullfölja hans uppdrag... 


Jag har förstått att ni har egen erfarenhet av förföljelser... 

Rabbinen Bernard skruvar på sig i stolen. Han vill inte starta en längre berättelse, men kan inte vara 

oartig mot den äldre rabbinen. 

Han svarar tillmötesgående men kort i tonen. 

214. INT - PARISBISTRO - DAG 

/ RABBINEN, RABBI WILLIAMS, STATISTER / 


Min far Jacob Foy kom med de vita bussarna från Auschwitz 

-44, jag växte upp i Sverige som andra flyktingbarn... 

Över en tallrik av gefillte fisch, på en lunchfylld kvartersbistro med rödvitrutiga dukar och flaxande 

servitörer, sitter rabbinen Bernard och hans äldre mentor, rabbinen Williams och samtalar. 

8


Jag vill gärna få tid att avsluta min doktorsavhandling om 

Isaac Lurias skapelselära, denna medeltida teori om att 

skapelsen störts av ett sammanbrott... 

Rabbinen Bernard lyfter fiskskinnet, ser rått kött. Skjuter tallriken ifrån sig, fortsätter till synes 

oberörd tala. 


...som om kocken lämnar ut en rå fiskrätt, eller som när 

datorn vägrar acceptera ett program och sorgset blinkar 

“Failure to load application”... 

En kypare kommer fram och häller med överdriven artig gest upp äppelbrännvin i deras glas. 

Rabbinen Williams studerar sorgset den grumliga vätskan. Lyfter den mot ljuset. 


Jag skall ordna ett rekommendationsbrev till Bibliothéque 

Nationale där ni kan studera vidare det unika och omvälvande 

i Lurias tankar som jag, i förbifarten sagt, finner mycket 

intressanta. 

Att återskapa harmonin mellan Skapare och Skapat... 

Rabbinen Williams snurrar calvadosglaset, smakar, grinar illa. 


/ POETEN / 


...mellan den fuskande bryggmästaren och hans calvados, att 

återskapa kontakten mellan denna mörka värld och den som 

Gud ämnade. Det är ett högt och ädelt syfte. 

Poeten Bernard Foy sitter vid sitt arbetsbord med en trave handskrivna A4 ark framför sig. Han är 

djupt koncentrerad, skriver med sin reservoar-penna. 

Det ringer flera gånger i rask följd. Den gamla poeten lägger undan travarna med A4-ark. Ser sig 

omkring i det tomma rummet. 

Han lyfter telefonen, känner genast igen rösten. 

9


Doktor Lutweiler, det är ett mycket olämpligt tillfälle... 

DOKTOR LUTWEILER: 

Min bäste hr Foy, tänk vad obehagligt för en gammal fin 

ledamot av Svenska Akademien om det kommer ut att han 

handlar med förbjudna droger. 

Det kan bli obehagliga kvällstidningssaker...man vet ju hur 

dom är... 


Jag lovar att undersöka vindskontoret och soptunnorna och 

rapportera när jag funnit portföljen. Ert telefonnummer... 

Det klickar i luren, samtalet avbryts. 

Långt borta ringer en annan signal, entonigt och uppfordrande. 

216. INT - ANTIKAFFÄR - DAG 

/ RABBINEN, ANTIKMAN / 

Inifrån en liten affär, fylld av speldosor med dockor och porslinsfigurer, av tyska radiomottagare, 

spanska tennfigurer och barnvagnar från tjugotalet, ser vi rabbinen Bernard Foy med sin gula 

portfölj. 

Hans blick läser sirligt textad skylt på franska, “Reparerar Allt”, söker vidare in genom 

skyltfönstret. 

Han går in. Lyfter på sin bredbrättade stora svarta hatt i en hälsning. 

Rabbinen håller fram den gula portföljen, som om den var befläckad med orent innehåll, ovärdig 

en judisk rabbin i sina bästa år. 

RABBINEN BERNARD (franska): 

Monsieur, kombinationslåset vill inte öppna sig. Jag har 

faktiskt glömt koden. 

Den lille mannen med guldbågade halvlinser på näsan tar emot den. 

Studerar den närgånget, provar låset som om han inte litade på besökarens påstående. 

10

MANNEN (franska): 

Monsieur, tillåt mig ställa en impertinent fråga. Är det verkligen 

er, vissa ägare monterar in sprängladdningar i sina portföljer? 


Portföljen tillhörde min onkel, advokat Hans von Lagerhielm, 

den tillföll mig vid hans frånfälle... 

Mannen försvinner i bakre rummet samtidigt som han nervöst torkar handsvetten med näsduken. 

Bernard studerar butikens mekaniska speldosor, väntar oroligt på en öronbedövande explosion. 

Mannen kommer ut med den gula portföljen i fast grepp, sträcker den mot Bernard, skakar på 

huvudet. 

MANNEN (franska): 

Er onkel måste ha varit både förmögen och försiktig. Det är 

en mycket exklusiv konstruktion, elektroniskt lås. 

Min svåger, längre upp på gatan är expert på elektronik. 

217. INT - ELEKTRONIKBUTIK - DAG 

/ RABBINEN, ELEKTRONIKMAN / 

I en butik fylld av bandspelare, buggningsutrustning och mikrofoner, står en ung man i vit rock 

framför rabbinen Bernard. 

UNG MAN (franska): 

Är den minerad? 


Inte vad jag vet... 

Mannen försvinner i bakre rummet. 

Bernard torkar frenetiskt pannan, nacken och händerna. Den unge mannen kommer stolt ut med 

portföljen. 


Uppriktigt sagt är den föråldrad, min dator löste raskt 

kombinationen. 

11

Rabbinen Bernard öppnar nyfiket den gula svinlädersportföljen. Han finner några volymer 

äventyrsromaner från artonhundratalet, slitna och med ringa antikvariskt värde. Han kastar dem på 

disken. 

En inbunden volym visar sig innehålla en årgång av “Nouvelle Revue Francaise” som tillhör 

Bibliothèque Nationale. Han vänder den läderklädda volymen i handen, bläddrar på måfå i den. 

Den unge mannen i vit rock studerar med nyfiken min rabbinens reaktioner på fynden. 

Rabbinen stoppar handen i kavajfickan och får upp Elisabeth Frejers inträdeskort. 

Han öppnar sin anteckningsbok, finner att det nästa dag är torsdagen den 27 oktober, datumet 

han fann i den andra portföljen. Han tänker högt. 

RABBINEN BERNARD (svenska): 

En portfölj med stulen bok i händerna på en mördad svensk 

advokat med inträdeskort till samma bibliotek i fickan... 

Är det en slump att jag, en fridsam judisk rabbin hamnade i 

advokatens kupé? 

Rabbinen Bernards hjärna arbetar med hastigheten av en dator på väg att bläddra genom samtliga 

filer på jakt efter gemensamma koder. 

Mannen i den vita rocken frågar med en förstående min. 


Monsieur, behöver ni någon annan hjälp... 

Rabbinen hör inte vad mannen säger, han stoppar ned böckerna i den gula portföljen, vänder sig och 

går ut. 

RABBINEN BERNARD (i kameran): 

Lockades jag medvetet med av den blonda kvinnan som jag 

först såg i korridoren på nattåget mot Paris... 

Är det ett sammanträffande eller en del av ett större mönster? 

218. INT - POETENS HEM. LITTERÄR AUDIENS - DAG 

/ POETEN VEROLYG AMELIE / 

Litteraturkritikern Elisabeth Verolyg pressar fingret mot dörrklockan som ringer gällt bakom höga 

dubbla trädörrar. 

Hon står vid poeten Bernard Foys dörr, en kopparskylt har namnet ingraverat. 

12

Poeten Bernard sitter nedsjunken i en av fåtöljerna i salongen. Utifrån hallen hörs Amelies 

hälsningsfraser när hon öppnar dörren för Elisabeth Verolyg. 

I nästa sekund sveper den kraftigt rödhåriga Verolyg in i rummet, utan sitt vanliga svung i stegen. 

Hennes breda mun och leende ser ut att dölja en dyster tanke, ett bittert minne. 

VEROLYG: 

Jag har haft en så svår dag, har ni en whisky käre Bernard... 

Bernard lägger ett ögonblick en beskyddande hand på hennes axel. Lämnar henne ensam i salongen. 

I korridoren möter han Amelie klädd i pälskappa, hon ser irriterat på honom, nickar in mot salongen 

och teaterviskar. 

AMELIE: 

Visst är det ett sammanträffande att hon kommer varje 

onsdag... 


Är det onsdag... 

Jag trodde du slutat springa på de där tråkiga filmerna på 

Alliance Francaise med Löwenadlerskan... 

AMELIE: 

Men Bernard, du håller väl inte på att bli åderförkalkad. 

Jag har haft min dambridge varje onsdag i tre vintrar nu. 


Jaså, då blir jag ensam med henne. 

Elisabeth Verolyg studerar några konsthistoriska verk på bordet. Det är en inbunden volym med 

titeln “Worpswedeskolan”, en annan har titeln “Der naturromantischer epoke”. 

När poeten Bernard med whiskykaraffen i handen kommer in i salongen reser hon sig och går fram 

till två gulnade fotografiska förstoringar på väggen. 

Den ena bilden visar ett luftskepp svävande över ett arktiskt hav med drivismassor. 


Det är Italia, år 1928, ett italienskt luftskepp som försökte 

upprepa Amundsens bravad att segla över polarhavet. 

13

Elisabeth Verolyg står närsynt framåtlutad och granskar bilden. 

Bernards blick dras till litteraturkritikerns inbjudande, breda höfter. Han ser hur läderkjolen töjs 

och stramar kring hennes stjärt. 


Den andra bilden är när min barndomsvän Hans von 

Lagerhielm kastar en kapsel till sin faster i Äppelviken från 

luftskeppet. 

Hans von Lagerhielm i flygarmössa och glasögon, tittar skrattande ut från luftskeppets inre. 

VEROLYG: 

Poeten Lagerhielm... 


Just han... 

VEROLYG: 

Och det blev katastrof... 

Den distingerade poeten Bernard nickar och låter sin hand glida upp under hennes läderkjol. 

Handen möter en vällustig skruvande rörelse, litteraturkritikern kastar huvudet bakåt, uppmuntrad 

av den sökande handen. 

219. INT - HANDIKAPPTOALETT PÅ BADPLATS - DAG 

/ REBELLEN, VERONICA / 

Rebellen Bernard står tätt intill Veronica och låter sina händer treva över hennes kraftiga, halvt 

avklädda kropp. 

Betongväggarna kring dem är sotigt svarta, taket halvt uppbrunnet. 

Veronica har BH som stramar över bysten, hon röker nonchalant en cigarett. Bernards händer 

söker efter BHns knäppning samtidigt som han berättar med en konstaterande ton. 

REBELLEN BERNARD: 

Det var här inne jag hittade den döde fogden... 

14

VERONICA VON LAGERHIELM: 

Hur kunde en död man sitta oupptäckt på en handikapptoalett... 

Rebellen nonchalerar frågan, börjar knäppa upp knapparna i Veronicas jeans, samtidigt som han 

berättar vidare med utstuderad detaljrikedom. 


Jag lyfte ut de sotiga benknotorna, kraniet ramlade av på väg 

till flakcykeln. Jag placerade honom längst ut på Sjunkarmossen, 

som ett Orakel...mina händer var svarta, iskalla... 

Veronica slår undan Bernards händer från sin kropp. Tar sin bylsiga tröja och drar den över huvudet. 

Bernard försöker hålla fast henne, hon sliter sig. 

Ljudet av knattrande motorcyklar hörs in på handikapptoaletten, Bernard störs av ljuden. 

Veronica skrattar till, springer ut genom dörren. Rebellen följer efter henne. 

220. EXT - BADPLATS - DAG 


Bina har skalat hans skalle ren... 

/ REBELLEN, VERONICA, HANS VON LAGERHIELM, STATISTER / 

Rebellen Bernard kommer ut från handikapptoaletten, fortsätter sin målande berättelse. 


...hans hjärna är ersatt av en klump flitigt surrande 

insekter...arga små skogsbin flyger ur kraniet. Deras surrande 

är som musik... 

Utanför står skinnklädda motorcyklister som samlats vid badplatsen med rusande motorer. 

Veronica har stannat framför sin bror, Hans von Lagerhielm, som står lutad över sin gamla 

välputsade och nylackade skoter, en Lambretta. 

Alla stirrar med mörk blick på rebellen Bernard, rör sig närmre. 

HANS VON LAGERHIELM; 

Vem talar han om... 

15

VERONICA: 

Om skattefogden, han som försvunnit, som polisen letar 

efter... 

Hans von Lagerhielm tittar på Veronica, lägger en beskyddande arm kring hennes axlar. 

Veronica sliter sig loss, gör en improviserad piruett och kastar sig i Bernards armar. Som för att 

intyga att inget hänt. 

HANS VON LAGERHIELM: 

Och var är resterna av kronofogden nu... 

Bernard lägger sin arm kring Veronicas midja och leder henne tillbaka mot Hans von Lagerhielms 

moped. Han spänner blicken i sin vän. 


Jag har placerat honom längst ut på Sjunkarmossen... 

Hans portfölj fylld med revisionspapper som skulle vara 

obehagliga för många av våra föräldrar sänkte jag i 

Sjunkarmossens svarta hål... 

Där finns plats att begrava flera lik som garanterat aldrig kan 

berätta... 

Bernard vänder dem alla ryggen och går därifrån. 

Veronicas blick är svart. Det vrålar från motorerna. 

221. INT - REBELLENS HEM - DAG 

/ REBELLEN / 

Atarins gröna ljus lyser upp Bernards vindsrum. Han arbetar med sitt linjeprogram. 

Han låter korset från musen följa en röd linje. Passerar texten - 

VERONICA, FÖRSTA KYSSEN 

Följer linjen vidare. Det piper till när han stannar och skriver - 

VERONICA, FÖRSTA HUDKONTAKT 

Det piper till ytterligare en gång och markörkorset rör sig runt en tre-dimensionell kvinnokropp klädd 

i läderkjol och vit blus. 

De animerade händerna drar kjolen uppåt. Den snövita kroppen ser ut att sväva, snurrar runt. 

Växer i format likt en Nikki Saint Phalle-kvinnas runda former. 

16


/ POETEN, VEROLYG / 

Kameran vilar på fotot av luftskeppet, med den leende Hans von Lagerhielm, i poeten Bernards 

salong. När bilden sänker sig ser vi hur litteraturkritikern Elisabeth Verolyg trycker ned den vithårige 

poeten i den stora chesterfield läderfåtöljen, drar av sig sina vita silkestrosor. 


Jag tror du måste suga mig lite grand, tyvärr behöver vi gamla 

män det... 

(Denna och följande VO av Hans von Lagerhielms röst illustreras med svartvita filmbilder inifrån 

luftskepp, på åsk- och molnformationer.) 

HANS VON LAGERHIELM (VO): 

“Min käre Bernard, jag skriver på tolvhundra meters höjd. Vi 

har lämnat Trieste och havets blågröna yta, kursen är 

nordostlig, vi gör kringgående rörelse kring Alperna.” 

Elisabeth Verolygs långa rödblonda hår ligger i poetens knä, hennes huvud 

rör sig upp och ned, hon skrattar mjukt. 

VEROLYG: 

Bernard, du underskattar din förmåga... 

Hon glider upp i hans knä, kastar huvudet bakåt, börjar cirkla med höfterna. 

Poeten Bernards ansiktsfärg blir rödare, hans läppar vibrerar. Elisabeth Verolygs hårsvall kastas 

kring Bernards ansikte, han ger ifrån sig hörbara stönande och läten. 

LAGERHIELM (VO): 

“Öster om Laibach kom vi in i turbulenta luftströmmar... 

Brummandet från motorerna avlöstes av en häftig rörelse upp 

och ned. Med vitnande knogar grep jag mina apparater...” 

Bernards händer håller den allt mera häftigt roterande litteraturkritikern i ett fast grepp. 


“Snart var vi inne i ett väldigt åskväder, de tre motorerna 

stegrades till ett crescendo... 

17

LAGERHIELM (VO forts): 

...Vi begav oss manligen in i stormens mitt där det blev 

fullständigt mörkt.” 

Bernard har nu omfamnats helt av Elisabeth Verolygs kroppshydda. Han flämtar efter luft, håller om 

stadiga höfter. 


“Det violetta ljuset från jättelika blixtar lyste upp gondolens 

vitmålade dukväggar. Mina atmosfäriska mätinstrument var 

helt utslagna av de våldsamma urladdningarna... 

Krängningarna, den paniska fasan att falla utan slut, ja hela 

denna våldsamma luftcirkus är svårt att göra rättvisa i brevets 

form...FERMA LA MACCHINA...” 

Bernard reser sig ur stolen, lyfter henne av sig och ser rödbrusigt belåten ut. 

Elisabeth Verolyg drar ned läderkjolen, skakar ut håret. 

Poeten Bernard häller med darrande händer upp ett glas whisky. Tar belåtet en stor klunk. 

VEROLYG: 

Bernard, min stackars älskling...jag hade ingen aning om att 

det bodde en sådan stormande lidelse i dig.. 

Jag hoppas du mår väl... 

223. INT - ENTRE BIBLIOTHÈQUE NATIONALE - DAG 

/ RABBINEN, STATIST / 

En fotoblixt går av i rabbinen Bernard Foys ansikte. En polaroidbild sticks i hans hand, han ser sitt 

ansikte materialiseras. 

En sträng dam i glasbur vid entren till Bibliothèque Nationale sträcker fram en uppåtvänd hand. 

Bernard lägger en hundra franc sedel i den. 

Bilden monteras på ett inträdeskort och sträcks ut ur glasburen. 

Rabbinen Bernard får sitt vita kort i handen. 

224. INT - BIBLIOTHÉQUE NATIONALE - DAG 

/ RABBINEN, BIBLIOTEKARIE, ELISABETH FREJER, KRYCKMAN, BURBERRYMÄN, GENDARMER, 

STATISTER / 

En manlig bibliotekarie i svart, strikt men något bedagad och flottig kostym, visar rabbinen Bernard 

in i en stor läsesal. 

18

Rummet är fyllt med rader av tunga mörka bord och stolar, väggarna kantade av bokhyllor från golv 

till tak. 

Han hittar sin plats märkt 242 och lägger den gula portföljen under den gröna läslampan. Betraktar 

hastigt människorna bredvid. 

Till vänster sitter en tung man i flottig överrock. 

Till höger en studenska i mjuk läderkjol och svallande, mörkt hår, hennes profil får Bernard att titta 

till. Han tar fram Elisabeth Frejers inträdeskort. Det är samma kvinna! 

Bernard vill inte tränga sig på omedelbart, fyller i en beställning på tidskriftsnumret av Neuvelle 

Revue Francaise, lämnar den till bibliotekarien. 

I ögonvrån ser han hela tiden kvinnan. 

Hans uppmärksamhet fångas av en liten man på knarrande skor och kryckor längst bak i lässalen. 

Mannen rör sig skrämmande monotont. 

Två män i burberryrockar stiger ur skuggan, tränger sig förbi kryckmannen. 

Rabbinen återvänder mot sin plats, nu är stolen till höger tom. 

Ett vitt kuvert ligger på bordet, framför den gula portföljen. Han lägger kuvertet under sin 

anteckningsbok. 

En hand rör vid hans armbåge, bibliotekarien i den nötta kostymen lämnar fram tidskriften han 

beställt. 

Bernard nickar ett tack, öppnar den och bläddrar. Plötsligt kommer sidor fyllda av 

sifferkryptogram, 85739 97878 24659 25375 36645 osv sida upp och sida ned. 

Rabbinen Bernard lämnar tidskriftsvolymen med uppslagna sidor till åldrad kvinna i flera lager koftor 

vid kopieringsmaskinens ena sida. 

Kvinnan bläddrar bland knapparna på sina koftor. 

Nere i läsesalen blixtrar en dolk till, en man sjunker ihop med en suck, blod flyter ut under 

läslampan. 

En av burberrymännen tar den gula portföljen som rabbinen låtit ligga kvar. Försvinner ur bilden. 

Bernard med en bunt kopior i handen återvänder nedför trappor, men fryser fast mitt i en rörelse. 

Där i en ring kring hans plats, står viskande, småpratande grupper människor, blåklädda 

gendarmer i mitten spärrar diskret av folkmassan. 

Gendarmerna lyfter upp en kropp på bår. En död man med en bredbladig dolk begravd i ryggen. 

19

RABBINEN BERNARD (i kameran): 

Den andra dolken, nu satt en mörkhårig kvinna bredvid mig, 

Elisabeth Frejer... 

Hastigt låter han blicken svepa runt salen där han står kvar på trappsteget. Ingen kvinna syns. 

225. INT - PSYKOLOGMOTTAGNING - DAG 

/ REBELLEN, VEROLYG / 

En polaroidkamera blixtrar till, rebellen Bernard blir bländad och han hör Verolygs röst. 

VEROLYG: 

Din personakt saknar ett aktuellt foto. 

Med en smäll skjuter den paranta femtioåriga psykologen Elisabeth Verolyg in en låda i sitt 

skrivbord. 

När Bernards ögon börjar se skymtar han benvit hud och en svart spets-bysthållare innanför 

Verolyg djärvt skurna svarta sidenblus som mer avslö-jar än döljer hennes ännu jungfrueliga byst. 

Han behåller skinnjackan på, sätter sig ned i stolen mittemot Verolyg. 

Hon lägger den ännu vita polaroidbilden på hans dossier på bordet. 

ELISABETH VEROLYG: 

Jag har förstått att du inte längre kommer till anstalten... 

Men du verkar inte vara overksam. Det cirkulerar rykten om 

att du sett den döde skattefogden... 

Bernard sitter stum, orörlig, betraktar henne med fast blick. 

Psykologen reser sig, drar nervöst sitt pärlhalsband fram och tillbaka och lutar sig över 

skrivbordet. Bläddrar i Bernards dossier, en mager yngling i solblekt hår, men med mörk blick, 

skymtar förbi. 

VEROLYG: 

Det är för din egen skull jag frågar... 

Rebellens blick penetrerar psykologens, en kraftmätning han vinner och Verolyg slår ned blicken. Då 

talar han självsäkert. 


Det är orimligt att du förhör mig, du skall ägna dig åt 

uppbygglig terapi... 

20

VEROLYG: 

Jag tycker inte om din attityd, du ljög för inspektör Karlström 

att du var hos mig på samtal, du ljög som en bilhandlare, lika 

charmerande som en skådespelare, var var du egentligen... 

Bernard sträcker sig efter en vackert djupröd böhmisk kristallkula som står på bordet. Han väger 

den i handen. Känner på tyngden, bollar den mellan händerna med en nonchalant lätthet. 

VEROLYG: 

Sätt tillbaka den, den är värdefull... 

Bernard knackar kristallkulan mot bordet, testar hållbarheten. 

Vi ser hur polaroidbilden nu är färdigframkallad, rebellens blick lyser svart emot oss. 

226. INT - KUNGLIGA BIBLIOTEKETS LÄSESAL - DAG 

/ POETEN, KRYCKMAN, BIBLIOTEKARIE, STATISTER / 

Poeten Bernard Foy vandrar runt sin plats i läsesalen på Kungliga Biblioteket, ett rum inte olikt det 

parisiska bibliotekets, bara stramare inrett med ljusa trämöbler och lysrörsramper över borden. 

Han stannar upp, tittar sökande över läsesalen.Blicken dras till en liten man med knarrande skor 

och kryckor som passerar längst bort vid rummets kortände. Ljudet är ödsligt, ett dödens eko. 

Poeten Bernard gnuggar sig i tinningarna, blundar, skakar bort bilden av kryckmannen. Hans 

läppar rör sig, han viskar för sig själv - 


“Nu brinner än en gång min höst 

och sällsamt stora rönnbärsklasar...” 

Han sätter sig ned, skriver med sin reservoarpenna samtidigt som han deklamerar, allt högre. 

Folk börjar hyssja, en bibliotekarie tittar strängt över läsglasögon, en ung studentska fnissar till. 

Bernard är inspirerad och fortsätter triumfatoriskt - 


“...på vilka redan sparvarna kalasar 

bådar sträng vinter. Men till tröst 

gavs till ett armt och ängsligt bröst...” 

21

Han tystnar. Raspandet mot papperet avbryts. 

Den gamle poeten lyfter sitt grånande huvud och upprepar viskande, till kameran - 


“klasar...kalasar...” 

Vänd in i kameran, växlar blicken från drömmande till skarpt koncentrerad, som om han vänder sig 

mot anddäktigt lyssnande elever till sin poetiske mästare. Bernard Foy, akademiledamoten, poeten, 

talar till oss - 


Här blir det kritiskt. Det petrarcianska mönster jag valt 

A B B A, ABBA, kräver nu två nya rim på “klasar”... 

Det måste vara diskret, men ändå snabbt och effektfullt, som 

en florettstöt... 

Kameran sänker sig långsamt nedåt, med en sugande rörelse. 

Poetens ansikte har fått nästan demoniska drag. Samtidigt fylls bakgrunden av ett smutsgult 

innertak med stålbalkar och gipsplattor. 

227. EXT - SJUNKARMOSSEN - DAG 

/ REBELLEN / 

Rebellen Bernard kommer över mossarna, hans blick är bestämd, allvarlig. Han går målmedvetet 

fram till den uppstöttade Blankpolerade Orakelfogden i kritstreckskostymen. 

Cykelstyret sticker fortfarande upp ur mossvattnet. Bernard tar ett provande tag i det, det 

rubbar sig inte. Bernard välter skelettet, håller i slipsen så att huvudet trillar av. Det surrar ilsket där 

det ligger på en grästuva. 

Han släpar kroppen några meter bort, pressar ned den i dyn med stora lövruskor. Det mörka 

mossvattnet bubblar. Lövruskorna täcker fogdekroppen. 

Bernard rullar ihop slipsen, stoppar den i fickan på skinnjackan. 

Ilskna bin surrar runt kraniet. Ljudet övergår i en röst som tycks tala med en allvarsam stämma. 

FOGDEN (VO): 

“Den mest skrämmande versionen av Medusan är den som 

talar om att allt hon betraktar, människor, plantor och djur, 

förvandlas till sten...Men i några...” 

22

228. INT - LAGERHIELMS BÅTHUS - DAG 

/ REBELLEN, CARL VON LAGERHIELM / 

I ett egendomligt mörkt gammalt båthus sitter friherren Carl von Lagerhielm. Rummet är klätt med 

bokhyllor och inrett med spartanska möbler på det grova trägolvet som ramar in den gamla ekan 

som tronar i vattnet. 

Lagerhielm föreläser för rebellen Bernard som anddäktigt lyssnar. 

(Fogdens VO röst i föregående scen är alltså friherrens.) 

CARL VON LAGERHIELM: 

Men i några framställningar där Medusans hår inte består av 

ormar utan rödaktiga slingor är hon en skönhet... 

Fast skönhet är som alla förnuftiga människor vet det 

fasaväckandes början. Precis som surfaren... 

Bernards blickar vandrar längs några kopparstick av medeltida bilder. Porträtt av kvinnor som 

häxor, förvridna ansikten och eldsflammor till hår. 

LAGERHIELM (forts): 

...för alltid vill stå i vågen, vill denna skönhetsupplevelse stå 

svävande och andlöst stilla i det oerhörda ögonblick innan 

tragedin är ett faktum, innan fasan bryter ut... 

Denna Medusa kan man kalla den litterära modernismens 

Medusa. Eller musa... 

Lagerhielm skrattar förnöjt åt sitt litterära skämt. Bernard har rest sig, gått fram till ett litet runt bord 

där ett kranium ligger, fuktglänsande och gåtfullt. 

Vänd mot detta säger han som fortsättning på Lagerhielms monolog - 


Och Medusans huvud höggs av och hon förlorade sin makt... 

LAGERHIELM: 

Perseus hette hennes baneman. Han använde ett grekiskt 

kroksvärd, som snarare ser ut som en skära, en slags kroksabel. 

Friherren går fram till sin vägg med vapentroféerna och lyfter ned en kroksabel. Det gnistrar i stålet, 

Lagerhielm håller vapnet i handen, ser med en outgrundlig min av pojkaktighet och äventyr på 

rebellen Bernard. 

23

229. EXT - PARISISKT CAFÉ. - DAG 

/ RABBINEN, GENDARMER, STATISTER, TIDNINGSMAN, KYPARE, BASKERMAN / 

Rabbinen Bernard går ut från Bibliotheque Nationale, förbi parkerade polisbilar och fler gendarmer. 

Ser sig omkring, försöker utskilja eventuella förföljare. 

Men allt är lugnt, han stannar och köper en Le Monde i tidningskiosk av en man som ropar - 

TIDNINGSMAN (franska): 

“Försvarsminister hittad mördad i Vincennesskogen...” 

Rabbinen vecklar upp tidningen, ser bild på tyske försvarsministern greve Hansdorff och läser vidare 

där han snubblar ut på gatan. Bilar signalerar, han springer snabbt över. 

Sätter sig på en bar, en kypare kommer fram till honom. Han beställer. 


En citron pressé, tack. 

En man vid bordet bredvid läser samma tidning som rabbinen köpt. 

BASKERKLÄDD MAN (franska): 

Terrorister! På kunglig mark! 

Rabbinen Bernard granskar det anonyma, vita kuvertet. Han vänder det, det är öppet. Tar ut ett 

svart-vitt, extremt kornigt fotografi. 

Ser sig själv klädd i träningsoverall och yllemössa, armbågarna lutade mot 

ett broräcke, stirrande rakt in i kameran. Han ser död ut i ögonen. 

Det tjuter av utdragna signaler, det rasslar av tågljud. 

230. EXT - UNDER PÅLSUNDSBRON - DAG 

Ett kvinnohuvud med mörkt svallande hår och klassiska drag faller i slowmotion ned mot svart 

vatten.Det är nästan inga färger, nästan svart-vitt. 

Huvudet träffar vattenytan och försvinner. 

231. EXT - PARISISKT CAFÉ - DAG 

/ RABBINEN, KYPARE, STATIST / 

Stålgallret på ett butiksfönster rasslar skärande, ägaren en man i svart kostym, släpper taget och 

gallret åker uppåt med våldsam kraft. 

24

Rabbinen stirrar mot ljudet, får sitt glas med citron pressé av kyparen. 

Han sänker blicken till det svartvita fotografiet. Vänder på bilden, där står skrivet i 

blockbokstäver - 

DET MAN INTE MINNS, KAN INTE SKADA. 

DET MAN MINNS, KAN DÖDA. 

Rabbinen Bernard tittar upp från sitt cafébord. Som om han söker en ansvarig för hotelsen. 

232. EXT - PARISGATA- DAG 

/ RABBINEN, LUTWEILER, BURBERRYMÄN, FRACKLUFFARE, GAMMAL DAM, STATISTER, ELISABETH 

FREJER / GATUTEATER 

Signaltjuten fortsätter, en flyttbuss och en svart Mercedes står inkilade mot varandra och spärrar 

vägen i ett gathörn bredvid det café rabbinen Bernard sitter på. 

Ur Mercedesen kliver en lång, smal man i svart läderrock. I bakgrunden ser vi rabbinen gå nyfiket 

från sitt cafébord, mot kameran, mot bilarna där en folksamling har bildats i förgrunden. 

Fyra kraftiga män i burberryöverrockar och svarta hattar dyker upp bakom honom, de spärrar 

vägen. Det blixtar till av reflexer från ett kraftigt knivblad ur en av männens händer. 

Rabbinen Bernard tittar sig desperat omkring, det larmar av signalhorn på gatan, folk står irriterade 

och trängs. 

Han ser en sliten man i trasig frack och cylinderhatt jonglera med en champagneflaska på ett 

stenfundament. 

Bernard banar sig väg fram mot mannen under ilskna protester från den franska folkmassan. 

Han tar flaskan från mannen och svingar den över huvudet, samtidigt som han klättrar upp på 

balustraden. 

Den frackklädde skuttar, hoppar, sträcker sig, utan att nå flaskan. 


Gott folk stig fram, vår magiska gatuteater har bara börjat. 

Vår ensemble leds av Rudolfino från Wien och jag själv, mr 

Bennie Foy från Huston, Texas. Vi ber att få indroducera 

knivkastarguppen De fyra KGB, direkt från Moskva och tyska 

godset Westerwede... 

Folk börjar skratta, trängas kring det märkliga paret i sin dans. 

25

Den frackklädde svär nu obegripliga eder på franska, han är djupt oroad över sin flaskas öde. 


...och diskret i bakgrunden Herr fd OberstormfŸhrer SS, 

Storkommisarien av Röda Stjärnans Orden med rätt att bära 

röd glödlampa i byxgylfen, Ernst “kniven” Lutweiler!” 

Iklädd sin svarta läderrock och hatt, med händerna över gylfen så att den döljer revolvern, står 

Lutweiler där och möter applåder från åskådarna. Han retirerar mot Mercedesen. 

De fyra knivmännen ser villrådigt på honom och backar också in i bilen. 

Bernard hoppar ned i folkmassan men pressas mot Mercedesen som försöker backa sig ur 

kaoset. 

En gammal gumma i svart krossar i ilskan vindrutan med sin handväska, samtidigt som hon ger 

Bernard ett visitkort och väser - 

SVARTKLÄDDA GUMMAN (franska): 

Försvinn, snabbt. 

Bernard tar sig över Mercedesens tak och förbi flyttbilen, in mot affärsarkad. 

Springande ser han sig om, ingen följer efter. Hans steg ekar mot marmorgolvet i passagen när 

han fortsätter springa i samma tempo. 

233. INT - LAGERHIELMS BÅTHUS - DAG 

/ REBELLEN, CARL VON LAGERHIELM / 

Friherre Lagerhielm klipper metodiskt ut alla artiklar om lapplisemorden. 

Svartvita bilder av kvinnor i uniform fladdrar under hans sax. 

Han sitter på en hård pinnstol vid väggen klädd med vapentrofer, bredvid honom på golvet 

sitter rebellen Bernard och studerar hans rörelser. Han är klädd i sin skinnjacka, det kortsnaggade 

håret på ända. 

CARL VON LAGERHIELM: 

Allt uttrycker det obegripliga i att någon systematiskt 

halshugger lapplisor - någon underförstått en drabbad 

bilägare... 

Men det är inte säkert att gärningsmannen har en motvilja mot 

lapplisor. Det kan vara en fascination... 

26

Lagerhielm sträcker klippen till rebellen Bernard som läser dem 

eftertänksamt. 


En positiv känsla...en kärleksakt... 

LAGERHIELM: 

Ja, att hugga huvudet av någon kan vara ett uttryck för en 

önskan att ha vederbörande för sig själv. Oåterkalleligt... 

Carl von Lagerhielm reser sig, sträcker på benen. Vandrar över rummet, längs rader av böcker, 

sökande. 

Han tar ned en volym, blåser av dammet, stoppar tillbaka den igen. 

Skakar uppgivet på axlarna och vänder sig till rebellen som inte släppt hans rörelser för en sekund 

med blicken. 

LAGERHIELM: 

För det kan väl inte vara en missledd diktare... 

En själ som i sin skönhetslidelse velat återskapa en av poeten 

Baudelaires skönaste dikter under den franska försymbolismen...Mitt 

i vårt nordliga fosterlands betonghimmel av 

förbud, razzior och kontroller. 

Rebellen Bernard kikar frågande upp mot Lagerhielm. 


Återskapa en dikt... 

LAGERHIELM: 

Ja, dikten “En martyr” i diktsamlingen... 

234. INT - KOMMUNBIBLIOTEK - DAG 

/ REBELLEN, BIBLIOTEKARIE / 

REBELLEN BERNARD; 

...”Ondskans Blommor” av Baudelaire. 

Rebellen Bernard i sliten skinnjacka och urtvättade jeans står framför informationdisken i det ödsliga 

kommunbiblioteket. 

27

Den sextioåriga kvinnliga bibliotikarien i strikt rutig kostym betraktar honom med en kritisk blick. 

Reser sig och går mot en hylla, återvänder med en sobert svart volym. 

Håller boken i ett fast grepp, vill bedöma Bernards lämplighet att låna just denna sortens litteratur. 

BIBLIOTEKARIE: 

Det är ingen passande bok för en ung man. Ingen fredsfostran, 

inte samhällstillvänt, egentligen inte litteratur... 

Bernard rycker brutalt boken från henne, bläddrar snabbt i den. Hittar en sida, en strof. Han lyfter 

blicken och ler självsäkert. 


Det är exakt den jag söker, jag är trött på mossiga 

väluppfostrade poeter, jag vill möta äkta känslor - 

“Som en uttjänt skökas förpinade bröst 

blir kyssta och sugs av en fattig libertin, 

så stjäl vi hemligt till oss njutningsfull tröst 

och pressar ur den hårt, som en gammal apelsin.” 

Irriterat tar bibliotekarien emot boken, stämplar den, sträcker tillbaka den till Bernard. 



Rebellen Bernard rensar med en bredbladig kökskniv den ruttnade fallfrukten som ligger i drivor på 

köksbordet. Han kastar de godkända delarna i en stor gryta. 

Samtidigt läser han fördjupad i den uppslagna “Ondskans blommor”. 

Det knackar hårt från köksdörren. Bernard släpper kniven, hans kropp stelnar till. 

Veronica von Lagerhielm kommer in genom verandan. 

Ser Bernard stå som fastfrusen vid köksbordet. 

Hon ler så att tandställningen glittrar och skiner. Hon studerar förfallet, banar väg för sig genom 

kökets drivor av tomflaskor. Cirklar kring köksbordet och stannar framför honom. 

VERONICA: 

Du bor verkligen här...lever du på äpplen... 

28

Bernard är först förlägen över intrånget, sedan irriterad. Han avbryter arbetet med äpplena, sticker 

kniven genom ett saftigt Ingrid Marie. 


Äppelcider...men det är banala världsligheter. Egentligen är jag 

är mitt uppe i ett projekt, ett viktigt dataprojekt. 

VERONICA: 

Jag har toppbetyg i datakunskap... 


Det finns en sak du kan hjäpa mig med, en iscensättning av en 

dikt... 

Bernard bläddrar fram en sida i boken harklar sig, vänder sig mot Veronica. 

Hon ser uppmuntrande på honom. Lockad av tanken, lockad av att inte bli avvisad direkt. 


“...i ett rum med drivhusvärme, vars luft 

är farlig och ödesdiger 

och där ur buketters kistor av glas 

döende suckar stiger...” 

Bernard lyfter huvudet och ser utmanande på henne, tar en lång konstpaus och mäter hennes kropp 

med blicken. 

Veronica möter den, väntar på fortsättningen. 


“...utgjuter sakta på kudden ett lik 

utan huvud sitt röda blod... 

Veronica drar i sin bylsiga tröja så den stramar kring kroppen, stirrar på honom med ett misstroget 

uttryck i ögonen. 

VERONICA: 

Iscensättning...vad menar du... 


Precis vad jag säger... 

29



En gipsstatyett av Pegasos, poesins bevingade häst, tronar på poeten Bernard Foys arbetsbord. 

Poetens blick sveper längs dess vingar, som om han åkallade dess inneboende krafter. 


“...på vilka redan sparvarna kalasar 

bådar sträng vinter. Men till tröst 

gavs till ett armt och ängsligt bröst ...” 

Han sänker blicken till ett nedklottrat papper, muttrar trevande - 


“...en dag, vars höga rymd en frost förglasar. 

Friskt steg du åter, havsvåg, krön som frasar 

på höjden av sin lidelse, där högst...” 

Nu tystnar han definitivt, rotar bland papper, talar högt. 


Just så, en dikt. Jag har visat att jag fortfarande kan dikta... 

Han lyfter undan de tunga gardinerna, tar några volymer rimlexikon från fönsterbrädan. 


Problemen är inte längre rimmen. Jag måste säga något sant 

om mitt eget liv. Någonting som inte bara är dikt. 

Bernard ser den gula portföljen, tar tag i den.Vänder sig om mot Amelie som står i dörröppningen 

och betraktar honom. 


Ett bra exempel på min tilltagande glömska är den här. 

Det enda jag minns är en man som ringer och hotar och hojtar 

att jag tagit hans portfölj på Kungliga Biblioteket. 

Den gula portföljen hamnar mitt på skrivbordet. En främmande tingest i den gamle poetens liv. 

Amelie däremot talar med lugn självklarhet. 

30

AMELIE: 

Jag har sett portföljen hela tiden, jag glömmer ingenting. Men 

jag är inte poet som rumstrerar runt bland orden och oroar mig 

för att de ska försvinna...Du måste lämna tillbaka den. 


Portföljen innehåller något brottsligt, kanske kokain. Jag kan 

inte lämna den till den där otäcka gangstern... 

AMELIE: 

Stackars Bernard, det är därför du varit så olycklig på sista 

tiden. 

Amelie kommer fram till honom, lägger beskyddande sina båda händer på hans ansikte. 

Poeten stirrar på henne, som om han glömt att de båda kunde ha kroppskontakt. 


Javisst, nu vet jag, portföljen innehåller min sista sonett. Jag 

var mitt inne i den när du störde mig - 

“Friskt steg du åter, havsvåg, krön som frasar 

på höjden av sin lidelse...” 

Amelie drar sig sårat tillbaka, håller ihop sin kofta med händerna, obehagligt berörd. Dikten handlar 

inte om hennes kropp. 

AMELIE: 

Din sista sonett, varför säger du något som hemskt, 

Bernard...och portföljen är tom, den är fullständigt tom. 

Poeten Bernard talar vidare, samtidigt som han går mot toaletten. 

Han rör sig innesluten i sin egen värld, där dikten och minnesbilderna blandas fritt. 


Varje dikt jag skriver känns alltid som den sista. 

Tiden städar överallt, tiden ensam utplånar alla spår... 

31

237. INT - TOALETTEN, POETENS MINNESBILDER - DAG 

/ POETEN / 

Den gamle poeten står framför toalettspegeln, studerar sitt ansikte, känner på sin välrakade kind, 

lyfter hårborste. 

Vrider sig om, lutar sig över en gammaldags toalettstol, släpper borsten i den. 

Med poetens subjektiva blick ser vi i urvattnade färger hur en docka med lockigt, blont hår 

långsamt sjunker under vattnet och snurrar runt så att håret böljar kring henne. 

ÅLDRADE POETEN BERNARDS RÖST (VO): 

“Att vara konstnär är som att sticka ned handen i det 

förgångna och få tag på det innan det försvinner. 

Ändå är det ögonblicket när det slinker ned jag jagar...” 

En grön leksaksbil följer efter, det rasslar från en kedja och vattnet virvlar runt, runt, drar med sig 

dockan i suget. 

POETEN BERNARD (VO FORTS): 

“Att glömma, att spola ned minnena, är en lustfylld handling. 

Att minnas är alltid att hindra något att ske som annars skulle 

skett.” 

Den gamle poeten Bernards ögon ser lustfyllt ned i toaletten, in i kameran. 


“...Vad mer om vågen sen 

skall sjunka ner och bli till skum!” 

238. INT - REBELLEN HEM, BADRUM - DAG 


Veronica sitter med uppknäppt, fladdrande vit skjorta och naken underkropp i knäet på rebellen 

Bernard, hans jeans ligger skrynkliga vid fotknölarna. Hon rör sig upphetsat, flämtar. 

Han arbetar metodiskt med att lyfta henne upp och ned. 


Baudelaire visste allt om det svarta i oss...sådant vi aldrig talar 

om...om skönheten i döden... 

32

De sitter på en toalett i ett badrum som en gång varit klätt med vita 

kakel, nu gapar trasiga rutor tomma. 

VERONICA: 

Ta mig härifrån. Vi flyger bort... 


Till ett varmt sydligt land. Till stillsamma stora rum, vackra 

gipstak och hemlighetsfulla speglar... 

VERONICA: 

Till havet... 


Till värmen... 

Hon omfamnar honom, skriker tyst, lutar sig över honom och drar samtidigt 

i spolknappen på toaletten. Vattnet brusar. 

Rebellen Bernard flämtar när det iskalla vattnet stömmar under honom. 

Veronica skrattar, kysser honom blött i ansiktet. 

239. EXT - GRAVERARBUTIK - DAG 

/ RABBINEN, ELISABETH FREJER / 

Flämtande och svettig stannar rabbinen Bernard framför ett skyltfönster, inne i passagerna. Ser 

adressen på visitkortet, en gravör Stern, i Passage des Panoramas. Han tittar upp, står framför 

butiken. 

En svarthårig kvinna, klädd i ålderdomligt lång svart kjol som hon håller uppe med en behandskad 

hand, speglas i fönstret. Hon rör sig sensuellt smygande. 

Det är åter kvinnan från Bibliotheque Nationale, Elisabeth Frejer. 

Rabbinen vänder sig om efter henne, hon är borta. 

Rabbinen Bernard Foy öppnar dörren till den lilla graverarbutiken i Passagen. 

33

240. INT - GRAVERARBUTIK - DAG 

/ RABBINEN, STERN / 

Rabbinen stiger in i butiken. Sirliga kopparskyltar ligger under glaset på en liten trädisk. Över disken 

hänger en gammaldags klocka på ett snöre, han drar i det. Det plingar fridfullt. 

Bernard tar upp näsduk och torkar svettdropparna ur ögonen. 

Betraktar ett gulnat fotografi på väggen, ett luftskepp som svävar över en vit arktisk ö. 

En småvuxen herre i stålbågade glasögon kommer ut genom ett draperi av mångfärgade glaspärlor, 

malplacerat i den annars sobra butiken. 

Den flintskallige mannen hälsar rabbinen med en kultiverad röst - 

STERN (engelska med fransk accent): 

Välkommen, få hade klarat sig så här långt. 


Tack för hjälpen ute i gränden. Det var en extremt pressad 

situation... 

STERN (engelska): 

Det var ingenting...Vi hade en massa folk med kortvågsradio, 

de var mycket roade av föreställningen ni gav. 

Rabbinen Bernard betraktar den gamle mannen som tankspritt börjar en utläggning. 


Vi lever i en tid utan värden, de enda folk respekterar är 

segraren, den råa makten. Ingen tror längre på utvecklingen, 

på en moralisk tendens, en Världsande. 

De tror bara på den råa kronologin och lutar sig mot den makt 

som för tillfället är starkast... 

Men ursäkta, jag bara svamlar... 

Graveraren skärper blicken bakom sin stålbågade glasögonen och tittar med fast blick Bernard i 

ögonen. 


Ni vet era vidare instruktioner... 

Rabbinen Bernard som hunnit acceptera att han blivit utsatt för en filosofisk fransman och åter torkat 

ansiktet med näsduken, tittar perplex och överraskad upp mot graveraren. 

34


Vill ni repetera... 


Självklart. En portfölj med arvodet väntar på flygplatsen 

Charles de Gaulle, en biljett ligger färdig med Pan Ams 

Jumbojet till Huston, Texas ikväll. 


Dessa portföljer, de försvinner och dyker upp...en blond 

kvinna bär omkring styrkoder till kryssningsrobotar, tyske 

försvarsministern mördas...varför... 


Ja varför letar hela tiden dumbommarna på fel ställe, ett par 

kvinnliga småsmugglare slängdes just i vattnet i Stockholm, 

polisen tror att de letar efter en sexualmördare... 


Man letar ofta på fel ställe här i livet, inte sant... 

Bernard håller fram den mörkhåriga kvinnans inträdeskort. Bilden av kvinnan från passagens 

mjölkvita ljus, Elisabeth Frejer. 


Vet ni var hon finns? 

Graveraren studerar fotografiet, ler och tittar upp på rabbinen. 


Självklart. Hon väntar vid mötesplatsen. 


/ POETEN / 

Poeten Bernard Foy står ensam i sitt arbetsrum, klädd i sin röda rökrock, med reservoarpennan likt 

en sabel riktad mot orden. Tänker och talar högt, på samma gång - 

35


Det enda jag minns är att det gjort ont. 

Alltsammans har gjort ont - 

“Vårt minne är en skugglös ökenvärld, 

där varje sten var skarp.” 

Han krafsar hastigt orden på ett papper, för att inte glömma. 


Jag måste få en kontrast till allt det våta i dikten, jag ville ju 

skriva om skillnaden mellan varmt och kallt, mellan kall höst 

och varm lidelse, vått och torrt. 

Med en bekymrad tänkarmin reser han sig och vandrar runt i rummet, går mot salongen och talar för 

sig själv. 

Sätter sig i sin gungstol, pendlar fram och tillbaka, letar efter den 

inspirerande rytmen. 


“...Vad mer om vågen sen 

skall sjunka ned och bli till skum! 

Vårt minne är en skugglös ökenvärld, 

där varje sten var skarp. O milda glömska...” 

242. EXT - STRANDVILLAN - DAG 

/ UNGA VERONICA / POETEN BERNARDS MINNESBILDER 

Den vita gamla hammocken på terassen pendlar fram och tillbaka. 

Den unga Veronica von Lagerhielm i poeten Bernards liv sitter leende, skrattande och gungar rakt 

in i kameran. 

POETEN BERNARD (VO): 

“...du djupa källa utav natt och intighet 

blott du är lust! Kom du och gör mig stum!” 

Hennes spetsklänning svävar lätt kring axlarna, urringningen blir av 

farten ofrivilligt djupare än det var tänkt. 

Färgerna är urblekta, tunna, som en romantisk minnesbild. 

36



Poeten Bernard reser sig ur sin gungstol. Drar upp knutarna i rökrockens skärp. Hans sidenpyjamas 

är elegant blå. 

Han går sökande genom korridoren, hör vatten brusa från badrummet. Han ropar - 


Det hemska som hotar mig är inte Alzheimers sjukdom, det är 

inte min glömska... 

Amelie stiger ur badrummet klädd i vit frotterock, en handduk om håret. 

Den gamle poeten ser för ett ögonblick förlägen ut, han har ropat som om Amelie var döv. Sänker 

nu rösten flera tonlägen. 


Det hemska är att tvingas välja mellan att glömma allt eller att 

minnas allt... 

AMELIE: 

Vad minns du helst, käre Bernard... 


Den oförställda sensuella lyckan vi har upplevt...den som nu 

riskerar att slinka in i glömskans fuktiga och varma hål... 

Poeten Bernard borrar in näsan i Amelies urringning. Hon smeker hans vita, silverfärgade hår. Det 

gamla paret går mot sovrumsdörren. 


/ REBELLEN / 

Rebellen Bernard skriver på sin datamanual - 

utgjuter sakta på kudden ett lik 

utan huvud sitt röda blod. 

När sista bokstaven kommit på skärmen, visar den animerade bilden en fyllig kvinnas huvudlösa 

kropp på en säng. 

37

Bernard trycker på markören, reser sig, sträcker på sig. Skrivaren knattrar ut en färgglad karta med 

röda, gröna och blåa linjer och korta texter. 

Bernard vänder sig och går mot sängen, tar ett äpple från golvet. Kameran höjer sig och glider över 

en obäddad madrass, sängen är tom så när som på några smutsiga t-shirts som ligger i en hög. 

Han lägger sig ned och smaskar på det saftiga äpplet. Det gröna ljuset från Atarin spelar över 

hans ansiktsdrag. 

På väggen sitter upphäftade tidningsklipp om lapplisemord, svartvita bilder på kvinnokroppar i 

plastsäckar. De är svagt grönfärgade. 

Ljudet av en bilmotor tränger in från trädgården. 

245. EXT - REBELLENS HEM - DAG. 

/ VEROLYG, KARLSTRÖM / 

En sportig men samtidigt officiell bil, en SAAB TURBO, kommer upp-svängande mot gula villan, 

stannar på garageinfarten. 

En kvinnohand öppnar en mapp, en bister Bernard Foy tittar ut från ett fotografi. 

En manshand tar bilden. Kvinnohanden bläddrar vidare. 

ELISABETH VEROLYG (VO): 

“Sanningen är att Bernard klarar sig lika bra på egen hand 

med det märkliga huvud han har. Han glömmer ingenting.” 


/ REBELLEN / 

Bernard kommer fram till fönstret i sitt vindsrum. Han tittar ut på den kristallklara oktobermorgonen 

som verkar helt stilla. Förutom vinden som får grenarna på rönnbärsträden att svaja i takt, den gamla 

gungan under päronträdet att röra sig som en pendel, fram och tillbaka. 

Hans blick letar sig från päronträdens vajande grenar. Stannar på den tysta bilen. 



Kriminalinspektör Karlström tittar forskande på psykologen Elisabeth Verolyg från förarsätet. 

Han tänder en cigarett med en långsam rörelse, väntar på fortsättningen. 

38

Psykologen Elisabeth Verolyg kastar det rödblonda huvudet bakåt och talar med en kylig min av 

yrkesmässig självklarhet. 

VEROLYG: 

Han är ett speciellt fall, Bernard var fram till förpuberteten ett 

mycket autistiskt barn. Enbart fadern hade någon språklig 

kontakt med honom före tolvårsåldern. 

Han lär ha använt pojken som telefonkatalog, Bernard satt 

ofta på golvet inne på hans kontor som liten och lekte... 

Elisabeth Verolyg suckar och fångar upp en hårnål på glid ur den magnifika flätan som faller ned mot 

den åstramande läderkjolen. 

Hon sätter den på plats, tittar på Karlström. 

VEROLYG: 

Tyvärr vet vi lite om hur det autistika barnets sällsamma värld 

utvecklas hos en vuxen person. 

Men jag skulle vilja veta mycket mer. Han fascinerar mig... 

248. INT - REBELLENS HEM - DAG. 

/ REBELLEN / 

Rebellen Bernard står vid sitt fönster och spanar. 

Går snabbt bort till sin Atari på campingbordet, stänger av den. 

Han river av det stora pappersarket ur printern. 



Psykologen Elisabeth Verolyg klädd i svart vinterkappa och håret samlat i en lång röd fläta går mot 

gula villan tillsammans med inspektör Karlström i sportig kanadensisk pilotjacka. 

Han rör sig försiktigt, spanande. Hon håller en dossier i fast grepp i handen. 

De går mot gula villans ytterdörr, genom det höga böljande gräset. Verolyg knackar på dörren, 

det är tyst och stilla. Hon känner på handtaget, dörren går upp. 

ELISABETH VEROLYG: 

Bernard, hallå, Bernard är du här... 

39

Båda går in. Tystnaden inuti villan är tät, det ser obebott och tomt ut. 

Elisabeth Verolyg ser frågande på Karlström, han pekar mot köket. 

250. INT - REBELLENS HEM - DAG. 

/ REBELLEN, VEROLYG, KARLSTRÖM / 

Rebellen Bernard öppnar försiktigt dörren från sitt rum, ser ryggarna på besökarna försvinna mot 

köket. 

Han smyger igen dörren, låser den inifrån. 

Viker hastigt ihop datakartan och stoppar den i innerfickan på sin skinnjacka. Drar upp 

dragkedjan. 

Går till fönstret, öppnar det, det gnisslar lätt. Oktobervinden blåser in. Bernard klättrar upp i 

fönsterkarmen och hoppar handlöst ut i luften. 

Vid köksfönstret står Karlström och röker. Utanför fönstret ser vi rebellen Bernards kropp passera. 

En svart virvlande massa. 


/ REBELLEN, KARLSTRÖM, VEROLYG / 

Bernard landar bakom några krusbärsbuskar, tar sig för knäet, reser sig upp. 

Köksfönstret öppnar sig och han ser inspektör Karlström luta sig framåt, bakom honom dyker 

Elisabeth Verolygs huvud upp. 

252. INT - HOTEL MUSSORGSKIJ - KVÄLL 

/ RABBINEN, STATISTER, DVÄRGEN / 

Rabbinen Bernard Foy går längs labyrintiska glaspassager. 

Kvinnoskuggor står i övergivna butiksdörrar, ett nylonklätt ben sträcks förföriskt mot honom. 

Han ler urskuldande, skuggorna tycks åter smälta ihop med glasväggarna. 

Bernard öppnar en glasdörr och stiger in i receptionen på Hotel Mussorgskij, en klocka plingar och 

meddelar hans ankomst. Han går försiktigt spanande över det dammiga marmorgolvet, inget liv syns. 

Bara några solkiga affischer med Parismotiv mot en bakgrund av trikoloren. 

Bakom receptionsdisken sitter en skallig man med tjocka läppar, tunga ögonlock och kraftig 

överkropp. En egendomlig kroppshydda som Bernard betraktar med förbryllad min. 

40

RABBINEN BERNARD: 

Jag söker mademoiselle Elisabeth Frejer, är hon möjligen 

inne? 

SKALLIGE DVÄRGEN: 

Man kan säga att hon är inne, men man kan också säga att 

hon inte är det... 

Rabbinen lutar sig in över disken, han är nyfiken, inte framfusig. 

Ser att mannen är dvärg, han sitter på en hög barstol, de knubbiga benen dinglar. 

Rabbinen Bernard talar med en urskuldande vänlig ton. 

RABBINEN BERNARD: 

Mademoiselle Frejer väntar mig. 

SKALLIGE DVÄRGEN: 

Rum 32, ateljévåningen under taket. Det finns ingen hiss... 

Bernard nickar avmätt till svar, går förbi portierdisken, mot en skum trappa i ett hörn. 

253. INT - HOTELL MUSSORGSKIJ; TRAPPOR MOT 

ATELJÉVÅNING - KVÄLL 

/ RABBINEN, PROSTITUERAD, KUND / 

Rabbinen Bernard klättrar uppför de smala trapporna som förbinder våningarna i Hotel Mussorgskij. 

Ett svagt musettdragspel spelar en smäktande tragisk melodi. 

I det skumma ljuset på ett våningsplan öppnas en dörr och en kvinna i högklackade svarta skor och 

kort-kort kjol kommer ut. Kvinnan följs av en medelålders man som tittar ned i golvet. 

Bernard möter hennes svartsminkade blick, fylld av trötthet och leda. 

Hon ställer sig utmanande mot väggen, mannen stannar framför henne, sträcker fram några 

skrynkliga sedlar. 

Hon stoppar ned dem i urringningen. 

Betraktar rabbinen Bernard med sin tomma blick. 

Bernard klättrar vidare uppåt. Musettdragspelet tonar bort. 

41

254. INT - HOTELL MUSSORGSKIJ; ATELJÉVÅNING - KVÄLL 

/ RABBINEN, ELISABETH FREJER, DVÄRG / 

På tredje våningen är allt upplyst av takfönster, en mjölkig vit ton. Rabbinen Bernard knackar 

bestämt på den enda dörren. 

Det är tyst, besynnerligt tyst och stilla. 

Enda livstecknet skönjs ovanför de mjölkvita glasen i takfönstret, där hörs duvornas kuttrande, 

vaga skuggor rör sig däruppe. 

Rabbinen öppnar dörren och stiger in i en stor, långsträckt ateljé med dubbelt normal takhöjd. 

Rummet är luxuöst inrett, parfymflaskor, opaliserande vinkaraffer, glänsande mässingsskålar, en 

marmorskulptur. 

Till och med en oljemålning som liknar en Delacroix, liten, men dock. Den föreställer en orientalisk 

ryttare till häst med en kroksabel lyft över huvudet. 

En ensam vit lilja slokar i en vas. 

Ett svagt, egendomligt droppande hörs från någon avlägsen kran. 

Längst bort i rummet står en magnifik säng. En svart, gammaldags lång kjol ligger slängd över den 

ornamenterade mässingsgaveln. 

På sängen ligger en naken kvinnokropp med en röd socka på en fot, vitt särande knän, ett 

strumpeband besatt med stenar som kunde vara diamanter. 

Rabbinens blick fastnar fascinerat på kroppens små bröst. Men där huvudet borde vara, finns 

enbart en kraftigt blödande öppning som förvandlar sängen till ett träsk av blod. 

På nattduksbordet ser rabbinen Bernard kvinnans huvud, placerat upprätt som en ranunkel med 

tomma mjölkvita ögon och mörkt långt hår. 

Hennes blick utstrålar en ofantlig tomhet, som världen före Skapelsen. En blick som inte tycks se 

någonting, eller allting. 

Det är kvinnan från passagen som bara någon timme tidigare trollband hans lustar. 

Det är kvinnan från inträdeskortet till Bibliothèque Nationale, Elisabeth Frejer. 

Bredvid detta huvud en perukstock med blond artificiell peruk. Det är samma peruk som kvinnan 

från nattåget bar. 

Långsamt och trevande börjar rabbinen Bernard läsa stor kaddisch över den döda. 

Bakom rabbinen, ovanför hans huvud i ett av takfönstren syns en skugga av en kompakt kropp, det 

är dvärgen, det hörs ett svagt gnisslande... 

Bernard hör ljudet från takfönstret, avbryter sin bön... 

Ser skuggan av dvärgen genom mjölkvita glaset, backar mot ateljédörren. 

42

Det avhuggna kvinnohuvudet och sängen med kroppen tronar framför honom. 

Dörren är låst. Han känner flera gånger i handtaget. 

Rabbinen går fram till takfönstret, ser fönstret sakta lyftas uppåt. 

Inget händer. 

Han lyfter upp stor porslinsvas, sätter sin hatt på den och sträcker upp vasen. Ett sabelhugg krossar 

vasen och dvärgen från foajén störtar ned i rummet. 

Han landar likt en fallskärmsjägare med en volt, men tappar sin kroksabel som klirrar iväg bort 

mot sängen med den döda. Rabbinen sträcker upp armarna i takfönstret, lyfter sig upp. 

255. EXT - HOTELL MUSSORGSKIJ; GLASTAK - EXT 

/ RABBINEN / 

Rabbinen Bernard svingar sig upp ur takfönstret, balanserar iväg på 

taknocken längs fönsterraderna. 

Han tar sikte mot några skorstenar. 

Plötsligt ger taket vika och han störtar ned i mörker. 

256. INT - HOTELL MUSSORGSKIJ; RUM - KVÄLL 

/ RABBINEN / 

Rabbinen landar på några hoprullade gigantiska målningar från en panoramateater. Dammet flyger i 

luften, ljusstrålar kommer genom en dörr i ena fonden av rummet. 

Han rullar ett varv runt och kroppen lägger sig till ro vid ett landskap med döda kavallerihästar 

och blodfläckade uniformer. 

Bernards huvud vilar vid ett hästhuvud med fradga kring mulen, lemlästade delar av 

människokroppar ligger runt kadavret. 

Vi hör rabbinens flämtande andetag. 

Han öppnar försiktigt ögonen, blicken in i kameran är trött, jagad. 

SLUT 

DEL TVÅ. 

43

DEL två - thore soneson media

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?