ASP - ODLING OCH ANVÄNDNING - Metsä vastaa

Förord 

ASP - ODLING OCH ANVÄNDNING 

Sammandrag ur boken Haavan kasvatus ja käyttö av forstm. Satu Holm 

I Finland är rena bestånd av asp (Populus tremula) sällsynta, men som blandträd och i små 

grupper är aspen allmän. När man närmare ser efter märker man hur rikligt aspar förekommer 

längs vägar och åkerkanter. Asparna är vackra träd, vars darrande blad förskönar skogslandskapet 

framförallt om hösten när bladen får sina vackra höstfärger. Aspen har stor betydelse 

för mångfalden i naturen eftersom den föder flere växt- och djurarter, som man inte finner på 

våra huvudträdslag. Speciellt rötangripna gamla aspar är ytterst viktiga för många arter. 

Aspen har inte tidigare ansetts vara värdefull inom skogsindustrin, förutom inom tändsticksindustrin. 

Man har rent av försökt utrota den för att ge plats för viktigare trädslag. Tyvärr är 

aspen mellanvärd för knäckesjukan och kan sprida denna sjukdom till tallplantbestånd. Under 

de senaste åren har man upptäckt att aspen har många goda användnings- och odlingsegenskaper. 

Några internationellt kända och erkända utländska tidskrifter trycks på journalpapper 

som tillverkats av finsk asp. 

På dessa sidor har man samlat de existerande forskningsresultaten och den praktiska erfarenheten 

om aspodlingens biologiska grunder och skötselmetoder. Dessutom berättas kort om 

bl.a. användningen av asp samt om aspodlingens lönsamhet i jämförelse med andra trädslag. 

Detta är ett sammandrag och en översättning av boken ”Haavan kasvatus ja käyttö” som 

utkom år 2000. Avsikten med denna bok är att vara en praktisk handbok för skogsägare, 

skogsfackmän och studerande samt andra som är intresserade av asp och aspodling i svenskbygderna. 

Birkala i februari, 2003 

Satu Holm 

1

INNEHÅLL 

Introduktion 

1. ASPENS UTBREDNING, VÄXTPLATSER OCH FÖREKOMST 

1.1. Aspens utbredning i världen 

1.2. Aspförekomster i Finland 

2. HYBRIDASP – EN SNABBVÄXANDE KORSNING 

3. ATT IDENTIFIERA OLIKA ASPAR 

3.1. Asp 

3.2. Hybridasp 

4. FÖRÖKNING 

4.1. Könlig förökning 

4.2. Könlös förökning 

4.2.1. Rotsystemet 

4.2.2. Rotskott 

4.2.3. Aspen växer i kloner 

5. VÅRT MEST SNABBVÄXANDE TRÄD 

6. ASPEN OCH SKOGARNAS MÅNGFALD 

6.1. Barrskogens ädla lövträd 

6.2. Aspen förder många slag av organismer 

6.3. Hotade arter i aspbestånden 

7. VIRKETS EGENSKAPER OCH FÖRBRUKNING 

7.1. Ljust virke 

7.2. Båtar och mediciner- aspens många traditionella användningsformer 

7.3. Asp som råvara för papper 

7.3.1. Fiberegenskaper 

7.3.2. Aspförbrukare inom massaindustrin 

7.4. Aspen i den mekaniska skogsindustrin 

8. SKOGSSKÖTSEL 

8.1. Allmänt 

8.2. Aspodling 

8.2.1. Plantproduktion 

8.2.2. Plantornas kvalitetskrav 

8.2.3. Lämpliga växtplatser för asp 

8.2.4. Beredning av förnyelseytan 

8.2.5. Plantering 

8.3. Behandling av plantbestånd och skogsbestånd 

8.3.1. Produktion av massaved 

8.3.2. Produktion av timmer 

8.3.3. Förnyelse genom rotskott 

8.3.4. Blandbestånd och granunderväxt i aspbestånd 

8.4. Skador och plantskydd 

8.4.1. Sorkar 

8.4.2. Älgar 

8.4.3. Övriga skadegörare 

8.4.4. Rötsvampar 

8.4.5. Knäckesjuka 

8.4.6. Hybridaspens svampsjukdomar 

2

INTRODUKTION 

Under de senaste åren har massaindustrin ökat användningen av asp. Aspens ved lämpar sig 

väl som råvara till papper. Speciellt den snabbväxande hybridaspen har väckt intresse. Från 

miljösynpunkt är användningen av asp som råvara för papper en positiv sak, eftersom 

tillverkningsprocessen kräver mindre mängder blekningskemikalier och energi. 

Hybridaspens fördel är framförallt snabbvuxenheten, som gör att omloppstiderna blir korta. 

Hybridaspen uppnår massavedsdimension på 15 – 30 år. Vid slutavverkningarna kommer 

hybridaspen troligen att producera 250 –300 kubikmeter massaved per hektar. Hybridaspen 

uppnår timmerdimension på 40 år. Ytterligare en betydande fördel i jämförelse med andra 

trädslag är att aspen förnyas naturligt genom rotskott. Flere generationer asp kan dras upp 

genom att använda rotskotten vid förnyelsen. Hybridaspen kan vara ett alternativ vid förnyelse 

av rötskadade granbestånd i södra Finland, eftersom aspen av alla våra trädslag är 

minst mottaglig för rotttickans angrepp. 

De största förbrukarna av asp är M-reals fabriker i Joutseno och Gerknäs. Metsä-Botnias 

fabriker i Kaskö och Äänekoski producerar en del aspmassa. Totalt behöver Metsäliittokoncernens 

fabriker över en miljon kubikmeter aspmassaved per år. Även UPM-Kymmene 

och Stora Enso använder asp, men mängderna är rätt små. 

Intresset för asp har även ökat inom den mekaniska skogsindustrin. Ifall det finns kvalitativt 

god råvara till hands öppnas möjligheter för en ökad marknad av aspprodukter. Aspen lämpar 

sig till sina egenskaper bättre än granen för produktion av enkelt faner och plywood. Den 

knappa tillgången på grov asp har dock begränsat fanerproduktionen. Aspens bruksvärde kan 

höjas genom värmebehandling, varvid virkets rötbeständighet förbättras. Det finns några 

värmebehandlingsenheter i Finland som även vidareförädlar asp. 

1. ASPENS UTBREDNING, VÄXTPLATSER OCH FÖREKOMST 

1.1. Aspens utbredning i världen 

Den europeiska aspen (Populus tremula) är en av totalt fem arter aspar i världen. Den 

förekommer i nästan hela Europa medräknat de Brittiska öarna och Island. Dessutom växer 

den i stora delar av Asien. Den sydligaste växtplatsen är i norra Afrika i Algeriet och den 

nordligaste i norra Norge vid Ishavets kust. De mest optimala växtplatserna finns i västra och 

centrala Ryssland samt i Centraleuropas östliga delar. 

Av asparna är det endast den europeiska aspen som växer i Finland. Den växer i hela landet 

ända till fjällen i Lappland. I Finland förekommer aspen egentligen inte som beståndsbildande 

trädslag utan oftast som blandträd med andra trädslag samt i små rena bestånd. Aspen är inte 

speciellt krävande ifråga om ståndort. Bäst växer den dock på bördiga mineraljordar, t.ex. i 

lundar, på lundartade moar och på skogsmarker av blåbärstyp, speciellt i kalkrika sluttningar 

med syrerikt rörligt grundvatten. På bergsmarker påträffas ofta tvinvuxna aspar. På svaga 

boniteter är aspen mera utsatt för röta. 

3

1.2. Aspförekomster i Finland 

Aspdominerade bestånd förekommer rätt sällan, ungefär lika mycket som albestånd, ca 0,3% 

av skogsmarksarealen. Mest aspbestånd finns på Åland samt i Nyland och Tavastland. De 

egentliga rena aspbestånden är rätt små, men som blandträd är aspen vanlig. Enligt sjunde 

riksskogstaxeringen var aspens andel av den totala virkesvolymen 1,2% eller ca 21 miljoner 

kubikmeter. Aspens andel minskar längre norrut. Enligt åttonde riksskogstaxeringen fanns det 

i södra Finland 2,3 milj. kubikmeter asp av timmerdimension och 13 milj. kubikmeter aspmassaved. 

Asptimmer fanns rikligast i södra och norra Savolax, i Sydösterbotten och i 

Birkaland. 

2. HYBRIDASP – EN SNABBVÄXANDE KORSNING 

Hybridaspen (Populus tremula x P. tremuloides) är en korsning mellan den europeiska aspen 

och den amerikanska aspen (Populus tremuloides). För hybridaspen används även ibland det 

vetenskapliga namnet Populus x wettsteinii. Hybridasparna har blivit intressanta på grund av 

sin snabba tillväxt. 

I Finland togs de första hybridasparna fram år 1950. Tändsticksindustrin hade då behov av 

grov asp av god kvalitet. Man var orolig för aspbeståndens minskning och om råvaran skulle 

räcka till för industrins behov. Den första hybridaspodlingen anlades i Vaajakoski på den 

lokala tändsticksfabrikens mark. På 1960-talet producerades årligen rätt stora mängder plantor 

av hybridasp. Man märkte snart att hybridaspen hade betydligt större tillväxt än aspen, vilket 

ökade intresset för odlingen. Man anlade hundratals hybridaspodlingar i olika delar av landet. 

Tändsticksindustrins ställning försvagades dock under slutet av 1970-talet, och samtidigt tog 

intresset för aspförädling slut. Sork- och älgskador på aspodlingarna minskade intresset 

ytterligare. 

3. ATT IDENTIFIERA OLIKA ASPAR 

3.1. Europeisk asp 

Man känner lätt igen den europeiska aspen på barken och löven. Som ung är aspens bark 

gulgrön, slät och har horisontella strimmor och porer. Äldre stammar mörknar och barken 

utvecklas till skorpbark, som påminner om björkens bark. Barkvävnaden innehåller klorofyll 

och med den kan aspen assimilera även före lövsprickningen. 

Liksom tallen och granen fortsätter aspen sin längdtillväxt från toppknoppen år efter år. 

Hybridaspens toppknopp fryser ofta eller blir annars svagt utvecklad. Längdtillväxten 

fortsätter då ur knoppen i bladvecket. Aspen kräver rikligt med ljus under hela sin livstid. 

Aspens stamform varierar beroende på i hur täta bestånd eller på hurudan växtplats den växer. 

Den utvecklar en rak och kvistfri stam på de bästa boniteterna i täta bestånd, speciellt som 

blandträd i granbestånd. I de bästa avverkningsmogna aspbestånden är halva stammen 

kvistfri. 

Aspens löv är runda och mjukt tandade. Mest väcker aspen uppmärksamhet om hösten när 

lövskruden lyser röd eller gul. Bäst känner man igen aspen på att löven rör sig vid minsta 

vindpust. Detta beror på att bladskaftet är långt och tillplattat. Rotskottens löv är olika de 

vuxna trädens. De är mjuka och till sin form påminner de om stora björklöv. 

4

Aspens bladknoppar är spetsiga, 5 – 8 mm långa, glänsande rödbruna och ligger tätt mot 

kvisten. Blomknopparna är runda och lutar utåt från kvisten. Aspen är tvåkönad, han- och 

honhängen finns på skilda träd. Både han- och honhängena är 4 – 8 cm långa, nedhängande 

och gråludna. 

Bild 1. Metsäliitto/Jorma Komulainen 

Den vanliga aspens blad är runda och mjukt tandade. Basen är rund. 

3.2. Hybridasp 

På hybridaspens fenotyp syns den amerikanska aspens inverkan starkare än den europeiska 

aspens. Hybridaspens knoppar är mera mörkbruna än hos den vanliga aspen. Lövet har 

spetsigare topp och är sågtandat. Basen hos lövet är ofta hjärtformad medan den hos en vuxen 

europeisk asp är avrundad. Löven hos den amerikanska aspen och hybridaspen slår ut tidigare 

och den fäller löven senare än vår asp. Hybridaspens stam är ljusare grå till färgen och slätare 

än hos den europeiska aspen. 

Bild 2. Metsäliitto/Jorma Komulainen 

Hybridaspens blad har spetsig topp. 

De är tandade och ofta hjärtformade vid basen 

5

4. FÖRÖKNING 

4.1. Könlig förökning 

Aspen blommar i södra Finland redan i april-maj före lövsprickningen. Frömjölet sprids med 

vinden. De mycket små fröna mognar och sprids i juni och flyger omkring med hjälp av sina 

vita frövingar. Man tror att en asp kan producera mer än 50 miljoner frön under en växtperiod. 

Trots en riklig fröproduktion finner man sällan aspar i naturen som är uppkomna ur frö. I 

växthus gror fröna väl, men i naturen är förhållandena sällan tillräckligt lämpliga för groning 

och för plantornas utveckling. Fröets grobarhet minskar också snabbt under sommaren. 

Aspens små och svaga groddplantor är utsatta för många faror. Under de första åren kvävs 

plantan lätt under ytvegetationen. Den lider dessutom av frost samt av insekt- och svampangrepp. 

För att växa bra kräver aspplantan bar mineraljord som är tillräckligt fuktig under 

hela groddperioden och under den första tillväxtperioden. På brända ytor uppkommer en del 

fröplantor av asp. 

I Finland förekommer flere hanblommande aspar än honblommande aspar (2:1). Aspen börjar 

producera frö i 30-40 års ålder då den växer som blandträd. På öppna platser kan asparna 

producera frö redan före 20 års ålder. 

Bild 3. Simo Hannelius 

Aspen är ett pionjärträdslag, som snabbt erövrar en öppning som 

uppkommit efter en skogsbrand. Arten drar nytta av markytans 

uppvärmning. På bilden ett plantbestånd på en hyggesbränd yta. 

4.2. Könlös förökning 

4.2.1. Rotsystemet 

Aspens rotsystem är vidsträckt. På torra växtplatser kan aspens längsta rötter var över 40 m 

långa. Ett enstaka träd kan totalt ha över 340 kilometer rötter. 

Rotsystemet är huvudsakligen horisontellt och ytligt och rötterna tränger sällan djupt ner i 

marken. På goda marker kan aspen ibland få kraftiga djupa rötter, som ger stöd åt aspen. 

Aspens krona är ofta bred och bildar ett stort vindfång och aspen behöver därför stöd för att 

klara vindtrycket. 

6

4.2.2. Rotskott 

Aspen förökas vanligen genom rotskott, som utvecklas ur knoppar som bildats i rötterna. 

Största delen av aspens rotskott uppkommer ur rötter som är klena, vanligen 0,5 – 2 cm i 

diameter och växer nära markytan på några centimeters djup. 

Auxinet, ett växthormon som leds från toppskottet till rötterna, hindrar vanligen rotskott från 

att bildas. När trädet dör eller skadas t.ex. i samband 

med skogsbrand eller avverkning, avbryts auxinets 

tillförsel till rötterna och rotskott börjar bildas. Efter 

störningen kan rotskott växa upp i riklig mängd: 20 

000 – 200 000 rotskott per hektar. 

Rotskott kan växa upp också utan yttre påverkan, 

men beskuggning från den övriga vege-tationen 

förhindrar vanligen rotskottens tillväxt. Asprötterna 

hålls länge vid liv i slutna bestånd fastän 

moderträden för länge sedan försvunnit. På ett 

kalhugget område kan väldiga mängder rotskott växa 

upp fastän inga aspar finns kvar av det ursprungliga 

beståndet. Endel rotskott kan växa upp till stora träd 

också i gamla bestånd ifall gläntor uppstått där ljuset 

når markytan och tillåter rotskotten att växa. 


Rotskottens blad är stora och ludna, 

de påminner till formen om björklöv 

4.2.3. Aspen växer i kloner 

En asp som uppkommit könligt ur ett frö samt alla rotskott som vuxit upp, bildar en sk. klon. 

Rotskotten är till sin genotyp lika som moderträdet ifall inte mutationer uppkommit. Därför 

liknar alla träd i samma klon varandra mycket. De har vanligen nästan identiskt lika stamform, 

grenverk, barkfärg samt lövverkets vår- och höstfärger. Hos olika kloner varierar 

mottagligheten för sjukdomar och andra skador. 

Genom att effektivt bilda sly, kan aspen snabbt erövra en kalyta, och aspen vinner över de ur 

frö långsamt uppväxande barrträden. Aspen är dock rätt kortlivad och den tål inte 

beskuggning. Därför kan barrträden sedan de nått dominerande ställning, rätt snabbt 

konkurrera ut aspen. Med hjälp av sina rotskott kan aspen hävda sin ställning längre än den 

vanliga förväntade åldern (ca 100 år). 

I Europa växer aspklonerna vanligen på 0,1 – 0,5 ha:s arealer. De mest vidsträckta klonerna 

omfattar högst 1 – 2 ha. I Nord-Amerika kan den amerikanska aspens kloner bli märkbart 

större. Ett av de bäst kända exemplen på klonernas växtkraft finns i staten Utah, där en klon 

av hanblommande aspar, som växer på ett 43 ha:s område, innehåller över 47 000 enskilda 

stammar och väger över 6 milj. kg. Man har sagt att detta är världens största levande 

organism. 

7

Bild 5. Sakari Pönniö 

Lövens färg avslöjar träden som hör till samma klon 

5. VÅRT MEST SNABBVÄXANDE TRÄD 

Vår asp kan bli ett 20 – 30 m högt träd. Den uppnår en diameter om 35 – 40 cm, men mycket 

grövre aspar har påträffats. 

Aspjättar 

Från Niilo Karhus kartläggning av Finlands grövsta träd har de påträffade asparnas 

mått framlagts i nedanstående tabell. De två grövsta asparnas diametrar var 170 och 

155 cm och den tjockaste enstammiga aspens diameter var 132 cm. 

Finlands fyra grövsta aspar. Källa: Karhu (1995, 1996) 

Omkr. cm (höjd 130 cm) Höjd, m Fyndort 

535 (100 cm höjd) 16,5 Perho 

486 25 Laukaa 

414 23,5 Asikkala 

414 17,5 Heinävesi 

Vuokila (1977) har publicerat den nästan enda undersökningen om den naturligt uppkomna 

aspens tillväxtmöjligheter i Finland. Enligt undersökningen kan ett skött naturligt uppkommet 

aspbestånd på god bonitet (lundartad mo) växa snabbt. Tillväxten är störst vid 25-30 års ålder 

och minskar sedan. Den omloppstid som producerar den största virkesmängden är ca 50 år. 

Under denna tid är den årliga medeltillväxten ca 9 m3 m.b./ha. Efter att ha uppnått 10 m övre 

höjd kan ett naturligt uppkommet aspbestånd producera ca 12 m3/ha/år Också de härskande 

trädens utveckling är mycket snabb jämfört med övriga trädslag. 

Enligt resultat från lyckade aspodlingar och fasta provytor kan hybridaspen växa snabbare än 

aspen. Vid yngre ålder är hybridaspens längdtillväxt ca 30% snabbare än aspens. Enligt en 

tumregel kan hybridaspen växa en meter i längd och en centimeter i diameter per år, men 

tillväxten kan vara ännu högre. I bästa fall har ett hybridaspbestånd på 25 år nått en övre höjd 

på 25 meter. Andra generationens rotskott har vuxit ännu snabbare: t.o.m. två till tre meter i 

höjd per år. Man känner också till ett slyuppkommet hybridaspbestånd som uppnått 20 meters 

höjd som 11-årigt. Vår asp kan på bästa boniteter på 25 år uppnå 15 meters övre höjd. 

8

6. ASPEN OCH SKOGARNAS MÅNGFALD 

6.1. Barrskogens ädla lövträd 

Aspen har en stor betydelse för skogarnas mångfald. Aspen hör till de s.k. nyckelarterna som 

har stor inverkan på förekomsten av övriga organismer. Aspen skiljer sig från våra huvudträdslag, 

gran, tall och björk, och påminner mycket om de ädla lövträden. På aspen lever flere 

specifika arter som inte påträffas på huvudträdslagen. 

Aspen förbättrar skogsmarken genom att gödsla den med kalkrik lövförna. Också kisel- och 

magnesiumhalterna i löven är höga. Regnvattnet som rinner genom kronan kan skölja med sig 

betydande mängder näringsämnen. Aspens bark är inte så sur som hos barrträden. Barkens pH 

är hos aspen vanligen över 5. Barkens magnesium-, kalium- och kalciumhalter är höga. Den 

tjocka barken på aspen binder fukt effektivt och det förbättrar mossornas trivsel. 

På rotblockets bark förekommer mer mossor än på andra trädslag. Många av lav- och mossarterna 

på aspen är även typiska på gamla ädla lövträd och på näringsrika berg. 

6.2. Aspar föder många slag av organismer 

Sådana arter, som är specialiserade på asp eller föredrar asp, finns bland många grupper av 

organismer, såsom bland lavar och mossor, tickor, insekter, snäckor, däggdjur och fåglar. Den 

artrikaste gruppen är insekter som lever på rötad ved. Speciellt många, över 300 arter, finns 

bland skalbaggar som lever på rötad ved. Av dem är ca 35 arter helt specialiserade på asp. 

Aspen är även viktig näringsväxt för många lövätande arter bland storfjärilarna, sågsteklarna 

och skalbaggarna. Till ovannämnda grupper hör totalt ca 200 arter. Den mest kända bland 

fjärilarna är aspfjärilen (Limenitis populi) vars larv äter asplöv. Den är rätt allmän i landets 

sydöstra delar. Aspglansbaggen (Chrysomela populi) är en skalbagge som förekommer på 

rotskott uppkomna på kalytor. Asparnas lövförna är p.g.a. sin höga kalciumhalt viktig för flere 

arter snäckor bl.a. de hotade arterna strimmig spolsnäcka (Clausilia dubia), östspolsnäcka 

(Bulgaria cana) och rak spolsnäcka (Cochlodina orthostoma). 

Mykorrhizasvampar 

Svamprot eller mykorrhiza är en fast och bestående förbindelse mellan trädets rötter 

och svamphyferna. Svamphyferna växer in mellan rötternas yttersta celler och har 

därför en fast förbindelse med moderträdet. Mykorrhizaförhållandet uppstår ofta redan 

i plantstadiet. Svampen erhåller lösliga sockerarter av trädet. Trädet erhåller bl.a. 

fosfor, kväve, kalium och kalcium av svampen. Från vattenhushållningssynpunkt är 

svamphyferna mycket viktiga för trädet, då de ökar rötternas vattenupptagande areal 

flere tusen gånger. 

De flesta arter av våra hackspettar föredrar aspen som boträd. Veden är mjuk och lätt att 

hugga ut bohål i. Speciellt viktig är aspen för gråspetten (Picus canus) och den vitryggiga 

hackspetten (Dendrocopos leucotos). Gråspetten är nästan helt beroende av aspen och 

speciellt av stora aspbestånd. Efter hackspettarna kvarstår bohålen även för andra hålbyggare. 

I större bohål trivs bl.a. knipa (Bucephala clangula), skogsduva (Columba oeneas), kaja 

(Corvus monedula) och ekorre (Sciurus vulgaris). Om de mindre bohålen konkurrerar bl.a. 

sparvugglor (Glaudicium passerinum), starar (Sturnus vulgaris), tornsvalor (Apus apus), 

mesar (Parus sp.) och flygekorrar (Pteromys volans). Asparna med sina grova grenar duger 

även som boträd för de stora rovfåglarna. 

9

Förutom bohålen erbjuder asparna även föda. Större delen av den vitryggiga hackspettens 

föda utgörs av insektlarver som lever i murknande aspved, främst vedbockarnas laver. 

Vintertid behöver vitryggen även unga aspbestånd som födoplats. Här hackar den fram 

aspvedbockens (Saperda carcharias) larver som gräver gångar i aspveden. Flygekorren äter 

gärna asplöv och knoppar. Avföringen, som liknar gula risgryn, syns på marken vid stambasen 

och avslöjar att flygekorren bor i närheten.För bävern (Castor sp.) är aspbarken lämplig 

föda. Stammar och grenar använder den som byggnadsmaterial vid dammbyggen. 

Aspen är ett viktigt trädslag för epifytarterna (lavarna och mossorna). Man tror att det på 

asparna förekommer nära 200 arter av epifytlavar. Gårdarnas, parkernas och åkerkanternas sk. 

kulturaspar inhyser andra arter än asparna i skogen. Den vanligaste och mest synliga av de 

lavar som pryder kulturasparna är den orangegula vägglaven (Xanthoria parietina). Också ett 

stort antal mossor lever på asparna. 

6.3. Hotade arter i aspbestånd 

Av arter som lever på asp anses flere tiotal vara hotade arter. Största hotet är att grova döda 

aspar saknas i ekonomiskogarna. Många av de hotade arterna förekommer i Finland inom 

mycket begränsade områden, där det ständigt finns döda träd samt stammar i olika rötstadier. 

I enstaka, till arealen små bestånd, kan arter ha överlevt fastän de försvunnit från vidsträckta 

områden. Det är viktigt att känna igen och spara sådana objekt eftersom de kan hålla kvar de 

enda populationerna för många arter. 

Aspen är viktig speciellt för hotade skalbaggar, av vilka tre arter klassificerats som utdöda och 

10 arter akut hotade. I ryska Karelen där skogarnas nyttjande inte varit så effektivt som i 

Finland, förekommer många hos oss hotade arter skalbaggar såsom Hylocares cruentatus och 

Rhizophagus puncticollis. 

Huvudsakligen eller endast på asp förekommande utdöda och mycket hotade arter 

vedskalbaggar i Finland. Källa: Siitonen (1999) 

Utdöda: 

Hylocares cruentatus 

Liten lindbock, Leiopus punctulatus 

Rhizophagus puncticollis 

Akut hotade: 

Agathidium pulchellum 

Svart smalpraktbagge, Agrilus ater 

Blå smalpraktbagge, Agrilus pseudocyaneus 

Almvedvivel, Cossonus cylindricus 

Cinnoberbagge, Cucujus cinnaberinus 

Platt stumpbagge, Hololepta plana 

Mörk blombock, Leptura thoracica 

Kolsvart skuggbagge, Melandrya barbata 

I ekonomiskogar kan man med små uppoffringar hjälpa arter som lever på asp. Vid gallringar 

och slutavverkningar borde man spara döda stående träd. Kullfallna stammar borde aktas vid 

markberedning. På kalytorna borde man spara levande, stora aspar även ringbarkade, ifall inte 

rotskotten medför problem. Genom att ringbarka aspar i bestånden kan man skapa lämpliga 

miljöer. Vid maskinella avverkningar och gallringar är det möjligt att skapa konstgjorda 

högstubbar. Små figurer med grov och död asp kan man lämna oavverkade. För att säkerställa 

förekomsten av grov asp i framtiden i den avverkningsmogna skogen borde aspar sparas redan 

vid plantskogsröjningen och gallringarna. 

10

Betydelsen av enstaka stammar för mångfalden har 

ofta betvivlats, men i undersökningar har man funnit 

hotade arter på dem. Sådana arter som i naturskogarna 

anpassat sig till att leva i rötskadade stammar på öppna 

platser efter stormar och skogsbränder, kan hittas i 

träden som sparats efter avverkningarna. Också några 

arter som förekommer i gamla skogar kan klara sig i 

grupper av naturvårdsträd. 


Aspar som kvarlämnats på en förnyelseyta erbjuder, när de åldras 

och rötas, bohål och föda åt många djur. 

7. VIRKETS EGENSKAPER OCH ANVÄNDNING 

7.1. Ljust virke 

Aspens ved är ljus och färgen varierar från nästan vitt till ljusgrått. Splintveden och kärnveden 

har samma färg, men märgen och veden runt märgen har ofta färgats brun av röta. Årsringarna 

är svagt synliga medan märgstrålarna är osynliga för blotta ögat. Veden är rakfibrig och jämn. 

Ytan är grov, luddig och mjuk. 

Aspens ved har en torrdensitet på i medeltal 400 kg/m3 vilket är lägre än björkens men på 

samma nivå eller något högre än granens. Aspens fibrer är korta, i medeltal 0,95 mm. Vid 

torkning krymper veden måttligt i jämförelse med de flesta andra lövträden: radiellt 3,5 % och 

tangentiellt 8,5 %, av volymen vanligen 11,0 – 12,8 %. 

Veden är lätt, elastisk, böjlig och seg. Elastisk ved återtar sin ursprungliga form efter det att 

den böjande kraften avtagit. Böjlig ved förändrar sin form, den motstår inte böjningen. 

Aspvedens tryck-, drag- och slaghållfasthet är högst försvarlig. Aspen är lätt att klyva och 

bearbeta, men veden kan slitas sönder och spricka ifall verktygen inte är ordentligt skärpta. 

Kiselföreningarna i den tjocka barken och veden gör redskapen slöa. Veden är lätt att 

impregnera och den är luktlös och smaklös. 

Aspen har många egenskaper som försvårar dess bearbetning. Rötan är den största enskilda 

faktorn som försvårar bearbetningen. Sågningen och torkningen försvåras av dragved, 

stammens fuktkvot och fuktens ojämna fördelning. Dragved bildas i tvärkrökar och långkrökar 

samt i lutande stammar och kvistar. På övre sidan av stammen bildas celler som till sin 

uppbyggnad och kemiska sammansättning är onormala, tjockväggiga och kortfibriga. Fukten i 

stammens inre orsakas troligen av våt kärnved. Det är svårt att uppnå jämn torkning. Veden 

vrids lätt på grund av spänningar orsakade av olika krympningsgrad. Torkningsprocessen 

måste påbörjas försiktigt och torkningstiden är lång. Väl torkad är aspen rätt beständig mot 

röta i uteförhållanden, men inte i markkontakt. 

11

Den torkade sågvarans olika fuktkvoter och vridning försvårar hyvling och limning. En 

hyvlad yta kan ha ludd och sprickor. Den kan vara ojämn och svår att lacka. Aspvedens 

mjukhet försvårar svarvningen. 

Hybridaspens vedegenskaper avviker inte nämnvärt från den vanliga aspens. Hos aspens olika 

hybrider har man konstaterat stor variation bl.a. i fiberlängderna som är viktiga för papperstillverkningen. 

Den vanliga aspens egenskaper har dock inte undersökts lika mycket. 

7.2. Båtar och mediciner – aspens många traditionella användningsformer 

Aspen har under tidernas lopp använts till mycket. Av aspstammar har man gröpt ur ekor, 

vilket var vanligt redan på stenåldern. Ekor av asp användes av folken inom de vidsträckta 

skogsområdena på norra halvklotet. I Finland användes dessa ännu på 1930-talet. Vid tillverkning 

av ekor och skäppor tillgodogjorde man sig aspens egenskap att bli formbar vid 

speciell temperatur. 

En gärdsgård av asp har ansetts vara hållbar. Asp har också använts som virke till byggen av 

torkhus och lador samt till övriga uthus, där aspen ger virket en patinerad vacker grå färg. 

Under den gråa ytan var aspstockarna ljusa och hela ännu efter årtionden. Aspbräden har 

sågats till ytterväggarna på lador, men för övrig användning ansågs de vrida sig för mycket. 

Man använde sig av andra metoder för att skydda stockväggarna mot väder och vind. Ibland 

kunde man bl.a. använda sig av pärtor hyvlade av asp. 

Aspen har använts som golvvirke i sovrum på grund av egenskapen att isolera värme. Aspen 

är ett bra underlag för målfärger och som målad har den godkänts till golv i stugan. Som stallgolv 

var aspen populär. Aspen avger inte stickor och slits inte i bitar under hästhovarna. Släta 

golv av asp har också i ladugårdarna använts under kalvande kor. 

Som råvara till pärttak har aspen nog delat förbrukarnas åsikter. Vridningen ger problem, men 

välbyggda tak av asppärtor har ansetts vara de mest långvariga. Traditionellt har spåntaken på 

gamla träkyrkor tillverkats av asp. Asp har även använts till takkonstruktioner i jordkällare 

och potatisgropar. Av asp tillverkades dessutom bärande bjälkar och broplankor samt stolpar 

och konstruktioner till bryggor. Utomhus var trappor och ledstänger utsatta för påfrestningar, 

och man valde därför de trädslag som bäst kunde motstå vädret och slitaget. 

Som virke till bastulavar har aspen traditionellt använts mycket. Aspen blir inte het och den 

innehåller inte kåda. Aspens matta yta känns slät och mjuk och den kan lätt hållas ren. 

Importerad abachi, vars egenskaper gör den lämplig till bastulavar, minskade efterfrågan på 

aspvirke. Under 1980-talet har priset på abachi stigit och efterfrågan på asp har åter ökat. 

Av asp har man också tillverkat sadelgjordar, tråg, flaskor och snöspadar. Aspveden avger 

inte smak och lämpar sig därför bra som råvara till matkärl, pärtkorgar och cigarrlådor. Andra 

användningformer har varit träskor, skidor, sällträn, leksaker, musikinstrument och skaft till 

räfsor. Aspen duger också som brännved fastän den inte är lika bra som björk. 

Aspens bark och lövkärvar var i tiderna uppskattat djurfoder. Ett kilo färska asplöv innehåller 

samma mängd äggviteämnen som 890 gram kornmjöl. Aspen har även levererat mediciner. 

Av knopparna tillverkades salva mot hemorrojder och av unga rötter och knoppar kokades 

soppa för att mildra giktvärk och rena blodet. Bark och löv har utvändigt använts som 

antiseptiska medel för att förhindra inflammationer samt invändigt för att sänka febern. På 

många håll inom Amerikas indianområden användes aspens bast som föda. I Finland brydde 

man sig inte om asp utan man använde den mera allmänt förekommande men illasmakande 

tallbasten vid tillverkning av barkbröd. 

12

7.3. Aspen som råvara till papper 

Bild 7. Metsäliittos bildarkiv 

7.3.1. Fiberegenskaper 

Vid papperstillverkning strävar man till att producera prismässigt förmånligt och kvalitativt 

bra papper främst för tryckning och till förpackningar. Övrig användning av fibrerna är 

mindre. Vid kostnadsbesparing strävar man att använda möjligast lite material, energi och 

kapital. En förutsättning för tillverkning av högkvalitativt papper är råvaruundersökningar där 

man söker hitta den bästa användningsformen för olika typer av fibrer till olika pappers- och 

kartongprodukter. Fibrernas kvalitet varierar beroende på trädslag och till och med mellan 

olika trädindivider. 

Aspen konkurrerar närmast med eucalyptus, akacia och björk vid produktion av kortfibrig 

massa. Med kortfibrig massa erhåller man jämnhet och opacitet i pappret. För att uppnå bästa 

möjliga resultat strävar man till att använda sådana trädslag och trädindivider vars fiberegenskaper 

är de bästa för det önskade resultatet. Förutom längden på fibrerna finns andra 

egenskaper som inverkar på deras konkurrenskraft, t.ex. massans fibermängd, fibrernas form 

och fasthäftning samt möjlighet till blekning av fibrerna. Med massans fibermängd avses 

mängden fibrer per viktenhet (miljoner fibrer per gram). Ju mera fibrer finns per viktenhet 

dess mer ogenomskinligt papper erhåller man. Ifall fibrernas form är riktig, packas de på rätt 

sätt till en jämn bana på virapartiet i pappersmaskinen. 

Aspen konkurrerar väl med både kemiskt och mekaniskt frilagda fibrer. Den passar också bra 

för tillverkning av kemitermomekanisk massa (CTMP). För aspens del har forskningen kring 

fiberråvaran koncentrerats till hybridaspen på grund av dess snabbvuxenhet. Till sina fiberegenskaper 

är hybridaspen mycket konkurrenskraftig med eucalyptus och akacia, vars andel 

på världsmarkanden ökar snabbt. Hybridaspens fiberegenskaper varierar stort och bland 

hybridasparna kan man finna såväl utomordentliga som dåliga individer till papperstillverkning. 

De bästa hybridasparnas fiberhalt och fiberform är t.o.m. bättre än hos eucalyptus 

och akacia. Enligt endel förmodanden kommer björkens konkurrenskraft i framtiden att 

försvagas i jämförelse med eucalyptus och akacia. Nuförtiden importeras eucalyptusmassa till 

Finland som råvara till tryck- och mjukpapper. 

Aspen har en fördel i sin naturligt ljusa ved som gör att man vid blekningen kan använda 

mindre mängder kemikalier än vid blekning av granmassa. Den mekaniska massan till trä- 

13

haltiga tryckpapper framställs vanligen av gran. Med asp kan man ersätta söndertrasade 

mekaniskt slipade granfibrer, varigenom man kan spara gran till produktion av långfibrig 

massa. Mekaniskt tillverkad aspslipmassa är så ljus att man kan använda den som råvara för 

bindskiktet i papper, som bestruket tävlar i klassen ”finpapper”. Vanligen produceras finpapper 

helt av träfri (kemisk) massa. I den kan man beroende på tryckbehovet även blanda in 

mekanisk massa. Aspens färg varierar betydligt från träd till träd och därför borde man t.ex. 

vid plantproduktionen välja aspar som bleks lätt. Problemet med asp vid produktion av 

mekanisk massa är att den lösliga andelen är dubbelt så stor som hos granen och därför bör 

spillvattnets behandlingskapasitet förstoras. 

Aspen lämpar sig som råvara till flere olika papperskvaliteter. Den förbättrar opaciteten på 

tryckpappren. Tryckegenskaperna och bilderna är utmärkta på finpapper tillverkat av asp 

Aspens fiberegenskaper lämpar sig bra för framtidens finpapperkvaliteter, som är lättare och 

tunnare än dagens utan att styrkeegenskaperna lider. Vikten per ytenhet är mindre än hos 

vanliga finpapper. Detta medför inbesparingar i produktionen, vidareförädlingen, transporter 

och postkostnaderna. 

7.3.2. Aspförbrukare i massaindustrin 

Aspen lämpar sig väl för tillverkning av både mekanisk och kemisk massa (cellulosa). Vid Mreals 

fabrik i Gerknäs produceras mekanisk slipmassa och förädlas vidare till Papper. 

Pappersmaskinen för asppapper startade år 1996. År 2002 förbrukade fabriken drygt 200 000 

m3 asp. 

Behovet av asp ökade betydligt när M-reals kemitermomekaniska fabrik i Joutseno körde 

igång hästen 2001. År 2002 förbrukade fabriken drygt 400 000 m3 aspmassaved. Behovet för 

år 2003 beräknas öka till över 600 000 kubikmeter. Av massan som produceras i Joutseno 

tillverkas bl.a. papper vid Kangas pappersbruk och kartong vid fabriken i Äänekoski. 

Vid Metsä-Botnias fabrik i Kaskö påbörjas produktionen av ren aspcellulosa år 2003. Även 

vid Metsä-Botnias fabrik i Äänekoski förbrukas små mängder asp vid massaproduktionen. 

Totalbehovet av aspmassaved stiger vid Metsäliitto-koncernens fabriker under år 2003 till 

över en miljon kubikmeter. Av denna mängd bör över hälften importeras närmast från 

Baltikum. 

Även UPM-Kymmene och Stora Enso förbrukar endel asp.. 

Kvalitetskraven för aspmassaved är beroende av vilken massa som skall tillverkas: 

Asp till slipmassa: 

- virket skall vara färskt 

- virket skall vara rakt och av bestämd längd 

- inga förgreningar, grenstumpar eller rotansvällningar 

- mörk röta får inte förekomma, ljus röta får förekomma på högst 1/3 av diametern 

Asp till kemitermomekanisk massa: 

- virket skall vara färskt 

- kärnröta eller färgfel får förekomma på högst 1/3 av diametern, friskt virke åtminstone så 

mycket som minimidiametern 

14

Asp till kemisk massa: 

- kärnröta på högst 1/3 av diametern, friskt virke åtminstone så mycket som minimidiametern. 


7.4. Aspen i den mekaniska skogsindustrin 

Aspen var det första lövträdet som i Norden redan för över 100 år sedan användes i industriellt 

bruk. Finlands första tändsticksfabrik anlades i Åbo år 1844 och den andra samma år i 

Helsingfors. År 1921 fanns det ett fyrtiotal tändsticksfabriker i Finland. Aspen är den bästa 

råvaran för tillverkning av tändstickor. Aspen är mjuk och porös och stickorna suger lätt i sig 

paraffin samt impregneringsmedel som hindrar glödning. Aspstickorna brinner även med lugn 

och jämn låga och de bryts inte lätt vid tändning. För produktion av en miljon tändstickor 

behövs bara en halv kubikmeter virke. 

Ännu i början av 1970-talet var man i Finland orolig för hur aspen skulle räcka till för tändsticksindustrins 

behov. Då var ännu fem fabriker i gång och årligen svarvades 43 000 – 

45 000 m3 asp till tändstickor. Då förutspåddes att tändsticksindustrin ännu länge skulle 

behöva asp. Det gick dock tvärtom. I medlet av 1980-talet fanns bara två tändsticksfabriker 

kvar, den ena i Björneborg och den andra i Vaajakoski. År 1985 förbrukade dessa tillsammans 

32 000 kubikmeter asp. Som sista fabrik avslutade Vaajakoski sin produktion år 1995. 

Förutom inom tändsticksindustrin har asp använts inom den mekaniska skogsindustrin som 

råvara till spånskivor, träfiberskivor och plywood samt inom olika småindustrier. Av asp har 

tillverkats bl.a. glasspinnar och tandpetare. Aspfaner används numera vid tillverkning av 

ishockey- och rinkbandyklubbor samt till skidor och förpackningslådor. Små mängder asp 

används som ytfaner och innanfaner i combiplywood. Som ytfaner används asp främst i 

granplywood. Som mellanfaner förstärker aspen plywoodskivan och styvheten. 

Sågad asp används nuförtiden främst till bastulavar och bastuinredningar samt dessutom till 

en del till stockbastur, takspånor, kulor till övningspatroner, roddbåtar och olika hushållsredskap. 

Det lätta aspvirket används även som blindträ i möbler. Även tak- och väggpaneler 

görs av asp. 

15

Värmebehandling är en lovande metod att förbättra aspens bruksegenskaper. Vid värmebehandling 

upphettas virket i tvåhundra grader i närmare ett dygn. Med värmebehandlingen 

förbättras virkets mått- och formbeständighet, ytans hårdhet och delvis rötbeständigheten. 

Virkets hållfasthetsegenskaper minskar dock. Vid 

värmebehandling mörknar veden och den 

blir ofta vackrare. Värmebehandlad asp liknar teak. 

Det finns några värmebehandlings- anläggningar i 

Finland som vidareförädlar även asp. 

Bild 9. – 10.Simo Hannelius 

Av hybridasparna på bilden byggde ägaren en stockstuga åt sig 

8. SKOGSSKÖTSEL 

8.1. Allmänt 

På växtplatser lämpliga för asp kan man tänka på att naturligt förnya ett aspbestånd av god 

kvalitet genom rotskott. Avverkningen borde ske förrän asparna är överåriga och rötangripna. 

Asptickan börjar röta över 30-åriga träd. Sjukdomen sprids via skador och kviststumpar. 

Vid förnyelseavverkningen avlägsnas hela trädbeståndet. Vid områdets kanter kvarlämnas 

dock aspar i grupper som naturvårdsträd. Från förnyelseytan skall all undervegetation röjas 

bort så att beskuggningen inte hindrar rotskotten att bildas. Vid förnyelseavverkning av 

blandbestånd uppstår lätt små aspbestånd runt aspstubbarna. 

Endast de bästa växtplatserna är lämpliga för aspodling. Valet av lämplig växtplats är ytters 

viktig för att aspodlingen skall lyckas. Förutom lämplig bonitet bör även älgskaderisken 

beaktas. Därför borde aspbestånden anläggas nära bosättningar och vägar och dessutom 

undvika älgarnas vinterbetesområden. Aspens dåliga rykte som odlingsväxxt beror på de stora 

däggdjursskador som plantorna från 1950- och 1960-talen råkade ut för. Dåförtiden 

skyddadesplantorna inte alls för betningsskador.De planterade hybridasparnas genetiska 

kvalitet varierade stort och de var inte alltid lämpade för finska förhållanden. . 

Aspebestånden anläggs främst genom att plantera hybridaspar. Plantorna dras upp både som 

rotsticklingar och genom mikroförökning. 

16

Planteringstätheterna är låga jämfört med andra trädslag, emedan asparna växer till slutavverkningen 

utan gallringar. Man planterar endast 1000 – 1200 plantor per hektar. De totala 

odlingskostnaderna är av samma storlek som för vårtbjörken. 

Efter slutavverkningen, som sker som kalavverkning, får man den nya aspgenerationen ur 

rotskotten. Efter avverkningen producerar aspen rikliga mängder rotskott och plantbeståndet 

skall röjas till lämplig täthet. Efter en plantering strävar man till minst tre generationer varvid 

man använder rotskott minst två gånger. Slutavverkningen skall göras tillräckligt tidigt. Om 

man väntar för länge hinner asparna få rötskador. Hybridaspen uppnår massavedsdimensioner 

i medeltal vid 25 års ålder. Aspebestånden som uppkommit ur rotskott kan uppnå slutavverkningsdimension 

redan tidigare. 

För mångfaldens skull är det viktigt att man vid slutavverkningen inte avverkar alla aspar. 

Enligt skogsskötselrekommendationerna skall grova, rötskadade aspar kvarlämnas. Längs 

skogsbeståndets kanter borde man kvarlämna naturvårdsträd, vilka vid högre ålder och som 

rötangripna erbjuder bohål och föda åt många djur. I barrplantbestånden borde aspar kvarlämnas 

redan i röjnings- och gallringsstadiet. Ur tallplantbestånden skall aspen avlägsnas 

eftersom aspen utgör mellanvärd för knäckesjukan, som angriper tallarnas årsskott. 

Intresset för aspen har satt igång nya tillväxt- och produktionsforskningsprojekt. Då intresset i 

praktiken främst riktar sig på produktion av massaved, har de påbörjade undersökningarna 

koncentrerats på den ekonomiska och effektiva produktionen av massaved i odlade 

aspbestånd. Målet är att klarlägga hur täta aspbestånden borde anläggas och odlas, samt hur 

planteringstätheten inverkar på rotskottens mängd. I de första försöken undersöker man de 

olika aspklonernas och poveniensernas produktionsskillnader, anlag för skador och virkets 

egenskaper. Vid försöken klarlägger man också förutom de förädlade plantorna även den 

vanliga aspens naturliga förnyelse och utveckling i blandbestånd, och man försöker utarbeta 

modeller för förnyelse och skötsel av asp i blandbestånd. 

8.2. Aspodling 

8.2.1. Plantproduktion 

På 1950 -1970-talen anlades hybridaspbestånden med fröplantor som uppkommit genom 

korsning i laboratorium. Nuförtiden baseras aspodlingen främst på utvalda exemplar som 

erhållits genom rotsticklingar eller mikroförökning av plantorna. Plantor kan erhållas genom 

Metsäliitto och Metsämannut Ab samt från skogsvårdsföreningarna och från olika plantskolor. 

Vid mikroförökningsmetoden drar man upp plantor ur trädens tillväxtknoppar eller 

cellvävnader. Avvikande från många trädslag kan man vid mikroförökning även använda 

cellvävnad från vuxna träd. Man kan därför till moderträd för förökningen välja vuxna 

individer som konstaterats va4ra av god kvalitet. Då behöver valet inte utföras enbart utgånde 

från plantstadiets egenskaper. 

Skogsforskningsinstitutet har i samarbete med Metsäliitto-koncernen svarat för produktionen 

av plantorna och utvecklingen av produktionen. Plantproduktionen startades år 1995 genom 

att välja ut friska träd med bra tillväxt och god fenotyp ur gamla aspförsök och till sin 

proveniens kända hybridaspbestånd. Det slutliga valet av kloner till mikroförökning gjordes 

på basen av egenskaper lämpliga för papperstillverkning. Till mikroförökningen valdes ett 

trettiotal kloner. 

17

Uppdragningen av mikroförökade plantor i laboratorium är arbetsdrygt och plantornas 

enhetspris har därför varit högt. Man har försökt minska kostnaderna genom att utveckla 

förökningstekniken. Vid skogsforskningsinstitutet har man undersökt bl.a. förökningen av asp 

genom att använda bitar från rötterna. Vid denna förökning kapas 1-åriga stamplantors rötter i 

3-centimeters bitar, som sedan på växtunderlag får växa ut till rotskott. Rotförökningen håller 

på att undantränga mikroförökningen vid produktion av stora mängder plantor. 

8.2.2. Plantorna 

Aspplantorna har till sin storlek varierat mellan 40 cm till ca en meter. Första sommaren kan 

plantan koncentrera tillväxten till rotsystemet varvid tillväxten hos den ovanjrdiska delen blir 

mindre. Ett välutvecklat rotsystem är dock en satsning på god tillväxt i fortsättningen. 

På plantorna har ibland förekommit toppar som svartnat efter angrepp av aspskorven 

(Venturia tremulae). Svampen är vanlig under regniga somrar på snabbt växande aspsly. 

Aspen bildaren ny topp ur en knopp under det döda toppskottet. Sjukdomen slår inte till mera 

efter planteringsvåren.. 


Regniga somrar är aspskorven en vanlig svamsjukdom i plantbestånd 

av vanlig asp, speciellt under ett äldre trädbestånd. Hos hybridaspaspar 

förekommer aspskorv inte lika ofta som hos vanliga aspar. 

Aspen kan under en torr sommar fälla sina löv och den ser död ut. Detta är dock aspens sätt 

att klara av uttorkning. Så kan även ske i unga plantbestånd. Nya löv växer ut på plantan 

redan samma sommar. 

8.2.3. Lämpliga växtplatser för asp 

För odling av asp lämpar sig bördiga skogsmarker och åkrar som inte längre brukas. Asparna 

trivs särskilt bra på frodiga sluttningar där vattnet inte blir stående. Aspen är inte så kräsen 

när det gäller växtplats i naturen. På karga marker växer den dock dåligt och är utsatt för röta. 

Växtplatser som lämpar sig för asp är lundaktiga moar och lundar samt 

mineraljordsåkrar 

- Sluttande marker är de bästa växtplatserna 

- Tät, lerig mineraljord eller torvjord lämpar sig inte för aspen 

18

- Vattenförsörjningen bör vara i skick 

- Närheten till bebyggelse och vägar minskar risken för skador orsakade av 

hjortdjur 

Asp är ett bra trädslag vid förnyelse av granskogar som är utsatta för rotticka. Rottickan 

angriper nämligen inte asp. 

Aspen är ett träd som lämpar sig för alla växtplatser. Ett värdefullt träd blir den endast då 

jordmånen är god. Lämna inte kvar aspar som blandträd i tallbestånd där de orsakar skada 

genom att sprida knäckesjukan. 

8.2.4. Beredning av förnyelseytan 

Markberedning: 

- Högläggning eller harvning på skogsmarker 

- På sluttande, bördiga marker med tunt humusskikt där fuktighet inte utgör något 

problem är det inte nödvändigt med markberedning. 

- På åkrar kan man t.ex. plöja i tiltor, med motsatta plöjningsriktningar får man 

planteringsstället bra upphöjt 

Gräsbekämpning: 

- På åkrar rekommenderas gräsbekämpning, eftersom gräsväxternas rotsystem hejdar 

aspplantornas tillväxt. 

Man rekommenderar spridning av kemiska gräsbekämpningsmedel enl. följande: 

- Odlad åkermark utan kvickrot kan besprutas i samband med markberedningen i 

september-oktober 

- Åkrar med kvickrot och ogräs med djupa rötter markbereds om våren. Bekämpningsmedlet 

besprutas om hösten i augusti eller september samma år. Planteringen utförs 

nästa vår. 

8.2.5. Plantering 

Plantering: 

- Täckrotsplantor lagras på en sval och skuggig plats. Plantorna vattnas så att de under 

inga omständigheter lider av torka. Det är bäst att plantera långa täckrotsplantor med 

en böjd gräfta. 

- Även plantering sommartid är möjlig. 

- Plantor som härstammar från samma klon planteras i enhetliga grupper. 

- Planteringstätheten är 1 000 – 1 200 plantor/hektar, avståndet mellan plantorna 

ca 3,5 meter. 

- Det är viktigt att välja en bra växtplats, plantera i en upphöjning, undvik helt raka rader. 

Aspplantorna planteras på samma sätt som andra skogs plantor. Om våren kan planteringen 

påbörjas genast efter tjällossningen. Detta är mycket viktigt, eftersom löven snabbt kan slå ut 

på en planta som planterats i frusen jord och som därmed börjar avdunsta vatten. Rötterna kan 

dock inte suga upp vatten ur frusen mark och plantan dör av torka. 

19

Det finns goda erfarenheter även av sommarplantering. Plantor som planterats i månadsskiftet 

juli-augusti hinner rota sig bra och växa i längd före hösten. Sommarplantorna kan 

distribueras till planteringsstället som mindre, varvid 

behandlingen i alla skeden är lättare och billigare. 

Sommarplanteringarna utjämnar också planteringstoppen 

om våren. 

Bild 13. Matti Ruotsalainen 

Planteringen utförs omsorgsfullt så att svampsjukdomar 

inte kan angripa via skador i barken. Planteringen sker 

bäst med hacka, med vilken man tar upp en grop större än 

krukan. Plantan placeras mitt i gropen och längs sidorna 

fyller man på med lös jord. Ovanpå krukan läggs ett 

par centimeter tjockt lager mineraljord för att hindra 

uttorkning. Planteringsgropen trycks lätt till med foten. 

Vid plantering i tilta planteras plantan vanligen på tiltan. 

Tiltan bör ligga tätt mot markytan. En bra planteringsplats 

är viktigare än jämna avstånd. 


Sorkskydden placeras ut genast efter planteringen. 

De behöver inte samlas in. 

20

8.3. Behandling av plantbestånd och skogsbestånd 

8.3.1. Produktion av massaved 

Ett planterat aspbestånd får växa utan gallringar till första slutavverkningen. Det planterade 

beståndet röjs vid behov. Hybridaspen uppnår massavedsdimension inom 20-25 år. Efter 

avverkningen uppkommer massor av rotskott som röjs till lämplig täthet. Vilken denna är 

klarnar först efter några års undersökningar. 

Rotskottsgenerationens plantor skall växa några år oröjda för att de bäst växande plantorna 

skall kunna urskiljas. På grund av det stora antalet behöver plantorna inte skyddas mot 

skadedjur. Då plantbeståndet uppnått 4 meters höjd skall beståndet gallras till 1 800 – 2 000 

stammar per hektar. 

Bild 14. Matti Ruotsalainen 

Hybridaspplantorna växte på en sommar till över två meters höjd. 

Skogsägaren beslöt glesa ut plantbeståndet i två skeden. 

8.3.2. Produktion av timmer 

För uppdragning av kvalitetstimmer rekommenderas samma gallringsprogram som för 

vårtbjörken. 

- efter plantskogsskötseln är stamantalet 1 800 – 2 000 st/ha 

- efter första gallringen är stamantalet ca 700 st/ha 

- före slutavverkningen är stamantalet ca 400 – 450 st/ha 

8.3.3. Förnyelse genom rotskott 

För att förnya ett aspbestånd förordas naturlig förnyelse med hjälp av rotskott. På så sätt 

erhålls nästa trädgeneration utan direkta kostnader. Man anser att efter en plantering kan man 

dra upp tre trädgenerationer, varvid rotskotten utnyttjas två gånger. Rotskotten kan tas till 

hjälp vid förnyelsen flere gånger, ifall man inte i något skede önskar plantera någon ny och 

eventuellt bättre klon. 

I Finland anser man att den lämpliga omloppstiden för hybridasp till massaved varierar mellan 

15 – 30 år, varefter man kan utföra första slutavverkningen. De naturligt uppkomna aspbestånden 

borde förnyas senast vid 40 års ålder. Ur ett hybridaspbestånd kan man erhålla 

21

timmer i bästa fall redan inom 30 år. Risken för att rotskotten blir rötangripna blir betydligt 

högre ifall man låter moderträden bli för gamla. 

Vid slutavverkningen borde man ta bort alla träd så att beskuggningen inte skulle störa 

rotskottens uppkomst och tillväxt. Den ökande solstrålningen efter avverkningen uppvärmer 

markytan och påskyndar bildningen av rotskotten. Röjningen av hyggesytan borde göras 

genast efter kalavverkningen. Ifall de beskuggande träden och buskarna inte röjs kan rotskottuppslaget 

bli luckigt. Längs kanterna av ytan kan man utan risk kvarlämna naturvårdsträd. 

Det är viktigt för de hotade arterna att i ekonomiskogarna kvarlämnas gamla och 

rötskadade aspar. 

Avverkningstiden har troligen ingen större betydelse för rotskottens uppkomst. Det uppstår 

kanske något fler rotskott vid vinteravverkning än efter sommaravverkning. Den traditionella 

syrfällningen av lövträd kan dock hindra färgfel på timmerstammarna. Vid syrfällning fälls 

lövträden i juli-augusti och stammarna kvarlämnas okvistade på platsen för att torka. 

Stammarna torkar när kronans lövverk avdunstar vatten och fukten i cellerna strömmar mot 

kronan och kvistarna. Med tillhjälp av syrfällning kan man minska kostnaderna för torkning 

av sågvaran. 

8.3.4. Blandbestånd och granunderväxt i aspbestånd 

Det finns inga slutliga instruktioner för skötsel av olika aspblandbestånd. Granen förnyas 

naturligt i blandbestånd av asp och gran. I ett välskött asp-granbestånd tas markens 

produktionsförmåga väl tillvara och asparna utvecklas till träd av god kvalitet, eftersom aspen 

som blandträd kvistar sig bättre. Asparna ger lämplig beskuggning och alstrar ett lämpligt 

mikroklimat åt granplantorna. Asparnas kronor utjämnar de dagliga temperaturvariationerna. 

Beståndet minskar vindens hastighet, dess uttorkande inverkan samt hindrar alltför stor 

avdunstning. Problemet för granplantorna är den rikliga lövförnan som förhindrar granens 

förnyelse och kan kväva de små granplantorna. 

Granunderväxtens betydelse vid förnyelse av beståndet bör avvägas i varje enskilt fall 

beroende på förhållandena och underväxtens skick. Man har varit rädd att utnyttja granunderväxten. 

Orsaken har varit osäkerhet om underväxtens tillväxt samt plantornas dåliga 

utseende och stora längdvariation samt förekomst i grupper. Man har även varit rädd för att 

granunderväxten förstörs vid avverkning av skärmträden. I vissa fall kan underväxten dock tas 

tillvara. Men det kan ta 2 –6 år förrän ett bra granunderväxtbestånd repar sig efter avverkningen. 

Tillväxten hos granunderväxten borde vara minst 3-10 cm per år före avverkningen. Det 

dominerande beståndet glesas ut före slutavverkningen. Då hinner underväxten bättre 

acklimatisera sig till det ökande ljuset. Skärmträden kunde avverkas i flere skeden även då, 

när man avser att dra upp två trädskikt samtidigt under en längre tid. 

8.4. Skador och plantskydd 

8.4.1. Sorkar 

Sorkarna var tidigare det största problemet vid aspodlingen. Med plantskydd kan man 

bekämpa sorkskadorna effektivt. I södra Finland förekommer sorkstammarna periodiskt under 

ca tre år varvid sorkförekomsten under två år är riklig. Åkersorken (Microtus agretis) är den 

farligaste skadegöraren på plantor. Åkersorkarna trivs bäst på rikligt gräsbevuxna åkermarker 

och kalytor. Åkersorkens gnag sträcker sig från markytan upp till snögränsen på stammen. 

22

Också vattensorken (Arvicola terrestris) åstadkommer stor skada under vintern i plantbestånden. 

Den kan gnaga rötterna under vintern så fullständigt att det av stammen kvarstår 

endast en rund klump under rothalsen och plantorna faller omkull efter det att tjälen smultit. 

Ibland kan åkersorken gnaga aspplantorna på samma sätt som vattensorken under snötäcket. 

På grund av sorkarna borde alla plantor skyddas med rörformade sorkskydd. Det bästa 

resultatet i sorkbekämpningen får man när man kombinerar markberedning, gräsbekämpning 

och sorkskydd. Marknaden erbjuder många olika tillverkares sorkskydd. 

Skydden är av olika storlek. De mindre skydden är billigare men de större ger bättre skydd 

också mot hare. Valet av skydd beror på de förberedande arbetena, t.ex. markberedning och 

gräsbekämpning samt traktens snömängder. Ju mer gräs och snö dess bättre lönar det sig att 

välja 35 – 60 cm höga plantskydd. Skydden får inte ha ojämnheter längs vilka sorkarna kan 

klättra upp och gnaga på stammen ovanför skyddet. Endast smala, lodräta luftspalter kan 

godkännas. Ett bra skydd är tillräckligt stort nedtill varvid risken att rötterna skadas blir 

mindre. 

Skydden skall utplaceras med omsorg. Det lönar sig att placera ut skydden i samband med 

planteringen, varvid de skyddar plantorna genast från början. Plantan skall stå mitt i skyddsröret 

så att stammen inte skavar mot kanten i vinden. På skogsmarker kan hyggesresterna 

försvåra utplaceringen av skydden. Man skall granska skydden om hösten och om våren 

oberoende av modell. Ifall plantorna växer snabbt och skydden inte sönderfaller i tid, skall de 

tas bort förrän de börjar klämma plantan. Detta gäller i synnerhet hybridaspen. 

Sorkar kan också bekämpas med repellenter. Effekten baseras på avskyvärd lukt. Resultaten 

varerar rätt mycket beroende på regn och hur arbetet utförts. Under växtperioden får man inte 

använda repellenter på löven, unga knoppar eller årsskottets övre del före hösten infallit. 

8.4.2. Älgar 

Aspen hör till älgarnas favoritföda. Älgskadorna hör till det största problemet inom aspodlingarna. 

En flera gånger betad planta producerar länge nya årsskott, och därför kan aspodlingen 

från år till år vara älgarnas matplats. Betning av stammen kan orsaka röta och 

betydande skador på stammen under hela omloppstiden. För att aspen skall växa med en 

oskadad stam och producera bra råvara skall älgskadorna kunna undvikas under en lång tid. 

Älgarna äter asparnas årsskott samt den mjuka och näringsrika barken. Vitsvanshjorten 

(Odocoileus virginianus) föredrar asp som vinterföda och rådjuren (Capreolus capreolus) äter 

små plantor. Aspplantorna utgör lättsmält föda och älgarna kan därför äta också tjocka skott. 

Älgarna äter också små aspplantor, både planterade och ur rotskott uppkomna plantor. 

Vid plantering skall älgskadorna alltid tas i beaktande. Planteringsytorna borde alltid vara i 

närheten av bosättning. Ett effektivt skydd av plantorna är dyrt, eftersom älgarna äter aspar 

hela året. Speciellt sommartid är problemet att det saknas lämpliga skyddsåtgärder. Älgar och 

hjortar kan orsaka skador redan på försommaren. Till vintern kan plantorna skyddas ganska 

bra med repellenter utom på de områden där älgtätheten är hög. 

23


Närhet till bosättning och vägar minskar älgskadorna 

Vid prov av olika skydd för plantorna har man använt repellenter och mekaniska skydd. 

Kemiska repellenter används närmast på unga plantor. Deras effekt är dock inte lika bra som 

t.ex. för tallen på vars barr ämnena fäster bättre. Av skyddsrören duger bara de höga typerna. 

Nät- och elstängsel håller älgarna effektivt på avstånd, men de är dyra. 

Om man använder stängsel runt en planteringsyta i skogen, skall man i samband med avverkningen 

i ytans hörn kvarlämna ett par meter långa kapade stående stammar, vid vilka man 

stadigt kan fästa nätet eller eltråden. På raka sträckor räcker det med lättare slanor. Stängslet 

eller eltråden skall placeras 5 – 10 meter från skogskanten ut på ytan så att älgarna hinner 

reagera bättre. Stängslets effekt kan förstärkas med färggranna band. På så sätt syns det även 

bättre i skymnigen och hjortdjuren stöter inte emot det i misstag. Eltrådens understa tråd skall 

vara en halvmeter ovanför markytan. 

Ifall plantan undgår skada under det första året hinner den rota sig. Efter en senare skada kan 

plantan påbörja tillväxten från första friska knopp under skadan. Skadade plantors rotskottsbildning 

kan förbättras genom att kapa plantan under skadan. 

Skydd av plantor mot hjortdjur 

Viltstängsel 

Det starkaste och dyraste alternativet. Priset per hektar sjunker om området blir större. 

Fördelen är att stängslet kan användas på nytt. 

Elstängsel 

Goda erfarenheter av elstängsel. Kostnaderna är en bråkdel av viltstängslet. Effekten 

bör granskas ofta. Kan återanvändas. 

Lätt viltstängsel 

Stängslet kan göras av plastband. Två- eller tretrådigt stängsel är növändigt. Stängslet 

skall granskas och repareras ständigt. 

Mekaniska skydd på plantorna 

Skydd av plast eller andra skydd som hindrar betning. För lövträd har utvecklats toppoch 

stamskydd av nät, som fästs på toppskottet. Vid försök har positiva resultat 

uppnåtts. Med rörskydd kan man endast trygga plantans första utveckling. När 

24

toppskottet växer ut ur röret kan betning omedelbart inträffa. Toppskydden kan årligen 

flyttas till det nya toppskottet. 

Kemiska skyddsåtgärder 

Med kemiska repellenter skyddas toppen eller stammen under vintern eller sommaren. 

Ämnena sprutas på toppskottet i oktober-november. Andra illaluktande medel kan vara 

tvål och olika oljor. Deras effekt är dock kort även om sommaren. 

Akustisk avskräckning 

Älgarna vänjer sig vid skrämselljud. 

8.4.3. Övriga skadegörare 

Aspens bark smakar bra för skogsharen, men under de senaste åren har skador orakade av 

hare inte förekommit. Haren kan vintertid äta plantor ovanför snötäcket, men plantorna 

återhämtar sig rätt bra. Ställvis kan hararna kapa unga plantor redan under tillväxtperioden. 

Insektskador förekomer ställvis. De röda aspglansbaggarna (Chrysomela populi) som äter löv, 

är vanliga i unga aspslybestånd. Aspvedbockarna och vedsteklarna gnagar sig in i stammen 

och sprider röta i stammen. Större aspvedbocken (Saperda carcharias) orsakar problem vid 

åkerbeskogningar då den föredrar unga aspar som växer i starkt solljus. Dess larv gräver en 

centimeter grov gång i veden som kan förstöra stammen bruksvärde långt efter det aspvedbocken 

lämnat trädet. Större och mindre aspvedbockens (Saperda populnea) skador är 

allmänna i hybridaspodlingarna i södra Finland. Aspvedbockarna och några av de farligaste 

svamp- och bakteriesjukdomarna har konstaterats ha samband med varandra. Mindre 

aspvedbocken kan orsaka röta på aspar redan i plantstadiet. 


Större aspvedbockens larv gnagar gångar i veden. 

Aspvedbockarna föredrar unga aspar som växer på ljusa platser 

8.4.4. Rötsvampar 

Asptickan (Phellinus tremulae) är den rötsvamp som värst angriper asparna. Ca 90 procent av 

de rötskadade asparna är angripna av aspticka. Asptickan förekommer inom asparnas hela 

utbredningsområde. Asptickan angriper över 30-åriga aspar. Gamla aspbestånd kan vara 

nästan helt rötangripna. I gamla träd har rötan spritt sig överallt där det finns kärnved eller 

nästan ända till toppen. Smittan sprids genom sår, sprickor eller kviststumpar som sträcker sig 

till kärnveden. Kvistens kärnved är ofta i förbindelse med stammens kärnved, varvid ett 

25

angrepp i kvisten leder till röta i stammen. Rötan som asptickan orsakar når inte upp till den 

levande kronan eller till rötterna. Asptickan förekommer mest i aspbestånd på karga marker. 

Aspar på friskare momarker är mindre angripna, på kärrmarker förekommer vanligen rötskadade 

aspar. När tickorna börjar växa ut är det tecken på mjuk röta. Tickorna bildas på 

ställen där rötan finns nära barken, vanligen i ärr efter döda kvistar. Svampen orsakar en mörk 

reaktionszon mellan den rötade kärnveden och den friska ytveden. Tickan är mångårig hård 

och gråsvart. Den spricker upp radiellt. 

8.4.5. Knäckesjuka 

Aspen är värdväxt för fyra olika arter rostsvampar. Rostsvamparna är parasitsvampar som 

lever på minst två olika värdväxter. Rostsvamparna övervintrar på nedfallna asplöv. Aspen 

lider inte av svamparna. Ett kraftigt angrepp kan orsaka att löven faller tidigare, tillväxtförluster, 

ökad mottaglighet för köldskador och större dödlighet bland unga plantor. Också 

andra parasiter kan lättare angripa. Hittills har rostsvamparna i ringa grad angripit hybridaspar, 

vilket kan bero på bättre motståndskraft hos träden samt den spridda förekomsten av 

hybridaspbestånd. 

Tallens knäckesjuka (Melampsora pinitorqua) är den viktigaste av rostsvamparna. De övriga 

av aspens rostsvampar har lärk (Larix), bingel (Mercurialis perennis), nunneört (Corydalis) 

och svalört (Chelidonium majus) som värdväxter. På grund av knäckesjukan har man försökt 

utrota aspen från förnyelseytorna. Knäckesjuka kan förekomma i betydande grad i tallungskogar 

ifall det finns aspsly i närheten. Sjukdomen angriper tallens växande årsskott vilka den 

skadar eller kan döda. Groddplantorna eller de nyplanterade plantorna kan dö. Knäckesjukan 

kan orsaka en 2-3 års förlust i plantornas längdtillväxt. 

Klimatet har en viktig roll i knäckesjukans förekomst. Regn och fuktig väderlek och luftens 

temperatur inverkar på sporernas mängd och spridning. 50 meters avstånd från sporspridningsstället 

minskar infektionen med hälften och på över 200 meters avstånd är sjukdomen 

ringa och har ingen inverkan på plantornas utveckling. Också vindriktningen inverkar på 

smittan. Stora avverkningar med påföljande tallplanteringar har av allt döma ökat svampens 

spridning och orsakat allvarliga knäckesjukaepidemier med allt kortare intervaller. Enda 

effektiva bekämpningsmetod är fortfarande att avlägsna aspen från tallodlingarna. 

Randbarkning och fickning 

Genom att randbarka och ficka aspar har man försökt hindra uppkomst av aspsly på 

förnyelseytorna. Vid randbarkning avlägsnar man barken på brösthöjd, varigenom 

spridningen av näringsämnen från kronan till rotsystemet förhindras och trädet dör. 

Vid fickning hugger man med röjningskniv fickor i stammen vilka fylls med 

bekämpningsmedel. Randbarkning och fickning skall utföras några år före slutavverkningen 

så att slyet dör under det slutna beståndet. Rekommendationerna 

varierar från tre till sju år. Tidpunkten för randbarkningen eller fickningen (vårvinter, 

försommar, höst) har inte konstaterats ha inverkan på asparnas död eller slyproduktion. 

8.4.6. Hybridaspens svampsjukdomar 

Hybridaspen verkar inte vara alltför känslig för inhemska rötsvampar och svampsjukdomar 

26

Asptickan och aspskorven kan eventuellt orsaka en del skada. Svamppatogenerna Entoleuca 

mammata och Neofabrea populi, som förekommer på den amerikanska aspen, kan orsaka 

problem i hybridaspodlingarna ifall de sprider sig till Finland. Neofarbea populi-svampen har 

redan påträffats i Norge och i Finland. Entoleuca mammata är den svamp som värst drabbar 

den amerikanska aspen i Nord-Amerika. Man har inte funnit den ännu i Finland, men i 

Sverige har man observerat svampsjukdomen. 

27

ASP - ODLING OCH ANVÄNDNING - Metsä vastaa

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?