Nummer 2 - Solvikingarna

Jag har nått upploppet på Unter den Linden och springer
den sista kilometern mot Brandenburger Tor och målet
som ligger precis bakom. Den gamla paradgatan är
kantad med folk som hurrar och applåderar - kanske lite
för mig också? Känslan när jag passerar monumentet går
knappt att beskriva - en stor lättnad och lycka över att ha
klarat maran utan de plågor jag föreställt mig och med
krafter i behåll!
Epilog
På kvällen efter loppet gick vi ut med familjen och det
svenska sällskapet som rest med Springtime och tog en bit
mat. Vid det laget måste jag erkänna att loppet satt sina
spår i benen som inte längre kändes helt fräscha, men ändå
bar anständigt. Det visade sig att jag var en av de få nöjda
i sällskapet. Flera hade föresatt sig att slå personliga
rekord men misslyckats. Andra hade måst bryta pga
benkramp eller bröstsmärta (vilket jag tyckte var förnuf–
tigt). Min 15-årige son var däremot mycket nöjd sedan
han fått se Paul Tergat spurtsegra och sätta världsrekord
med den obegripligt snabba tiden 2.04. En kul grej med
loppet, som jag inte uppfattade förrän efteråt, var att
startskottet avfyrades av Sir Simon Rattle - Berliner–
filharmoninkernas nye chefdirigent som vi varit och sett
på filharmonin två dagar tidigare, och som tillhör mina
absoluta favoriter i musikbranschen. Så nu kan jag stolt–
sera med att ha sprungit marathon under Rattles ledning!
Lagguldet togs hem av Tommy, Daniel och Klas
Navåsterrängen 2005
Efter Berlin har jag slagit av lite på träningstempot, men
försökt hålla ett regelbundet schema kring 3 mil per vecka.
Och jag har faktiskt sprungit ytterligare ett marathonlopp
på hemmaplan - Kalle marathon som gick i början av mars
i Kållered där vi bor. Det var på alla sätt en kontrast till
Berlin. Knappt 100 startande tog sig runt 7 gånger på en
isig ca 6 km lång vändbana från Kållereds bycentrum
uppför en lång backe till Stretereds gamla vårdhem och ner
igen. Jag måste erkänna att de två sista varven gick mer på
vilja än på inspiration - det var inte riktigt lika lockande att
sätta kurs mot Streteredshemmet för 6:e och 7:e gången
som att sikta Brandenbwger Tor vid vägens slut! Men kul
ändå, särskilt då det visade sig att loppet gick för sista
gången. En stor behållning av marathonprojektet var att
uppleva att det faktiskt går att med målmedveten men
sansad träning förbättra både kondition och prestationer
även i mogen ålder, utan att nödvändigtvis dra på sig
svårare belastningsskador. Jag kommer att njuta av lång–
passen så länge jag orkar, förhoppningsvis ytterligare 10
år. Kanske blir det något mer marathonlopp på kul, men
mesta tiden kommer jag att tillbringa i vår sköna, oslagbara
svenska natur.
PS. Och tiden? Berlin landade till slut på 3.41 som jag var
helt nöjd med, och Kållemaran gick på 3.43, även detta
godkänt för egen del (trots att jag kom sist i min ålderklass
med 4 tävlande...). Kanske kan det bli under 3.40 nästa
gång? DS
8
Hans Lundgren, Ingela Berrum-
Svennung, Tommy Bäckström,
Gunnar Olsson, Daniel Sols, Bibbi
Lind, Lennart Hansson, Kjell
Augustsson, Klas Östbye, Annika,
Michael och Sofia Löytynoja