Nydalaleden - läs mer Sevärdheter, kyrkor och ... - Visit Småland

Nydalaleden - läs mer
Sevärdheter, kyrkor och sällsamheter
utmed vandringsleden från Markaryd till Nydala kloster
Många har engagerat sig kring byggandet av Nydalaleden; kommuner, hembygdsföreningar, byalag
och församlingar. Alla vill berätta om just sin hembygd, om stort och smått, så att du ska få en
intressant vandring. Här beskrivs olika platser och sevärdheter och om människor som en gång har
levt och verkat där det kanske idag är storskog.
Det extra material – Läs mer - som finns att läsa här nedan är skrivet av många olika personer och
texterna är inte alls sammanhängande. Men till för dig som söker fördjupning.
Vi hoppas att fler vill lämna sina skrivna bidrag till fler texter. Håll utkik på hemsidan -
www.pilgrim-smaland-oland.se
Markaryds kyrka # 1
Den första Markarydsbon, som vi känner till namn är Germundus de Madkaryd - Germund från
Markaryd - i en handling i vatikanarkivet i Rom. I sitt testamente 1350 skriver han ”Till Markaryds
kyrka ger jag för min egen själ och för mina föräldrars och min broders, vilka där ligga begravna,
sextio mark penningar till prästbordet”.
Man tror att Markaryds första kyrka byggdes i trä före 1350 i byn Oshult, sydväst om nuvarande
kyrka.På 1400-talet byggdes den första stenkyrkan. Inte ens kyrkan skonades i de många
gränsstriderna mellan Danmark och Sverige. I kyrkporten fanns hål efter kulor och under en period lär
danskarna använt den som stall. Men den klarade sig i alla fall utan att brännas ned. Det skötte
istället ett kraftigt åskoväder om, vid middagstid den 21 maj 1851. En månad senare räknade
sockenstämman ihop hur mycket medel det fanns till uppförandet av en ny kyrka. Det lär inte ha tagit
så lång tid i anspråk – det fanns sammanlagt 198 riksdaler i kontanter. Men till slut i firades advent
1854 i en kyrka, visserligen utan läktare, utan altarprydnad och utan kors men med en ny storklocka.
Kyrkans egentliga invigning skedde den 30 augusti 1857

Utanför kyrkan står den sk. Hunestenen som enligt sägnen är rest över smeden Hune, som använde
sin hammare som vapen i orostider.
Hamneda och kyrkorna # 2
Hamneda kyrka
Den nuvarande kyrkan är byggd i nygotisk stil av oputsad granit. Den gamla kyrkan var placerad
något längre söderut på Lagans motsatta, västra strand. På den gamla kyrkoplatsen finns en ståtlig
ruin. När kyrkan fanns utgjordes den av en ståtlig östtornskyrka, där tornet var placerat mellan
långhuset och det smalare och rakt avslutade koret. Långhuset var försett med ingång i såväl söder
som norr och väster. Byggnadens murverk bestod av stora tuktade gråstenskvadrar i jämna skift med
huggen sandsten i hörn och omfattningar. En ny sakristia omtalas 1736. Ett vapenhus av trä framför
västingången tillkom 1716. Tornets övre del revs 1789 och tornpartiet fick då gemensamt tak med
långhuset. Kyrkan tillhör genom tornets placering landets fåtaliga och exklusiva östtornskyrkor, som i
vissa fall kunnat kopplas samman med den tidiga kungamakten. Hamneda var tingsställe i Sunnerbo
och den kastal som tycks ha funnits i direkt anslutning till kyrkobyggnaden framhävde, liksom
kyrkans utformning, ortens betydelse under medeltiden. Kyrkan bör ha uppförts senast omkring 1200.
Av de myntfynd som gjorts är det äldsta myntet från 1240-talet. Den bevarade dopfunten dateras till
tidigt 1200-tal och återfinns idag i nya kyrkan. Anledningen till att kyrkan revs uppgavs vara att en
ogenomtänkt planering av kyrkogården underminerat kyrkans konstruktion och orsakat stora sprickor
i fasaden. På kyrkogården kvarstår idag koret och stora delar av långhusets norra och södra väggar. I
koret står det gamla murade altaret kvar. På kyrkogården finns ett antal äldre gravminnen bevarade. I
anslutning till kyrkogårdens tre ingångar fanns så kallade stigluckor av trä.
Hamneda gästgivaregård
Är utmärkt på lantmätare Rohmans karta från år 1677. Gården var vid den tiden belägen nära den
nuvarande kyrkan. Gästgiveriet flyttades på 1700-talet till den nuvarande platsen mellan den gamla
kyrkan och galgbacken. Enligt brandförsäkringshandlingar uppfördes den byggnad som finns kvar
idag år 1833. Det har även funnits affär och postkontor i byggnaden. Gästgiveriverksamheten lades
ner omkring år 1900, medan skjutsverksamheten drevs fram till 1920-talet. Byggnaden är såväl
interiört som exteriört orörd sedan början av 1900-talet. Vid vägen intill byggnaden står en milstolpe
av järn med inskriften ¼ mil. Guidning och visning Ring 0730-65 19 67
Hembergs museilanthandel
En unik gammal lanthandel i orört skick som, iordningställts av Hamneda hembygdsförening, nu är
det ett värdefullt minnesmärke från svunna tider.
Bokning för grupper och enskilda besök. Guidning och visning Ring 0730-651967
Kånna kyrka # 3
Troligen har denna stenkyrka uppförts någon gång på 1100-talet. Nyligen har det gjorts fynd som
tyder på att det funnits en stavkyrka på samma plats som den nuvarande. Den vitkalkade stenkyrkan
har skepp, kor och en absid med ett unikt blytak. Altartavlan är från 1700-talet, ett träsnideri som
föreställer nattvardens instiftande. Skepp och kor skiljs med en triumfbåge med målningar från 1200talet.
Predikstolen är från 1600-talet och dopfunten av sandsten är från slutet av 1200-talet.
Kyrkan har under en tid från mitten av 1800-talet varit försedd med en tornhuv för klockorna. 1964
uppfördes en ny tjärad klockstapel och kyrkans ursprungliga form återställdes.

Ljungby och kyrkorna #4
Sven Ljungberg
Ljungbys store konstnär Sven Ljungberg är bland annat känd för sina illustrationer i trägravyr av Pär
Lagerkvists och Ivar Lo-Johanssons böcker. Han har erkänts av Nationalmuseet som en av världens
främsta inom konsten att framställa trägravyrer. Åren 1977 till 1989 utformade han diplomen till
Nobelpristagarna i fysik, kemi och ekonomi. Han var även direktör och senare rektor för
Konsthögskolan i Stockholm under 1970-talet och något år in på 1980-talet.
Mariakyrkan
Kyrkan ligger på Dackevägen 16 och byggdes från början som en stadsdelskyrka när Ljungby växte
och en helt ny stadsdel kom till på 1970-talet. 1975 köpte man då in en s.k. vandringskyrka från
Bergsjöns församling i Göteborg. Denna uppfördes och blev då Mariakyrkan.
2001 invigdes den nuvarande församlingskyrkan, som är ritad av arkitekt Agneta Holmquist.
Kyrkorummet är enkelt, i huvudsak i trä vilket leder tankarna till våra första stavkyrkor. Den är också
utsmyckad med ett triumfkors av Eva Spångberg och ett antal ikoner av Dieter Kunz. På kyrkotorget
hänger på ena väggen en skimrande mosaik föreställande berättelsen om Marias bebådelse gjord av
ljungbykonstnären Sven Ljungberg.
Ljungby kyrka
Ljungby kyrka reser sig ljus och vacker när du kommer från centrum och går Storgatan norrut. Här
fick den sin placering när den byggdes 1857-1859 då Lagastigen mötte nuvarande Storgatan och där
det sägs att Ansgar en gång passerade på sin väg norrut.
Den nuvarande kyrkan ersatte en gammal medeltidskyrka som tidigare fanns på den gamla
kyrkogården bakom prästgården. Kyrkan är rikt utsmyckad med bland annat glasmålningar i korets
fönster av göteborgskonstnären R. Callmander. I taket finns två medaljonger av Alf Munthe. Den ena
återger Emmauslärjungarnas oväntade möte med den uppståndne och den andra bygger på en kristen
legend om den helige Kristoffer.
Vid den senaste renoveringen 1965 uppförde ljungbysonen Sven Ljungberg en skimrande guldmosaik
som skildrar Frälsarens sista vandring "Via Dolorosa" - smärtornas väg med sina fjorton stationer och
krönt med uppståndelsens under. Kyrkan präglas i övrigt av vackra takmålningar gjorda av konstnären
Alf Munthe. I koret finns tre glasfönster gjorda av konstnären R. Callmander, Göteborg. Det mittersta
fönstret är numera dolt av altaruppsatsen i guldmosaik gjord av Sven Ljungberg.
Annelundskyrkan
Kyrkan är sedan våren 2002 rikt utsmyckad med målningar av ljungbykonstnären Sven Ljungberg.
Utöver korets rika utsmyckning finns på sidoväggarna elva målningar från Golgatavandringen.
Annelundskyrkan uppfördes 1972 på Skogskyrkogården i Ljungby, efter ritningar av länsarkitekt
Hans Lindén. Ursprungligen var kyrkan tänkt som ett nytt gravkapell eftersom det gamla gravkapellet,
öster om kyrkan, var för litet. Under byggnadsskedet ändrades planerna och den invigdes som
kyrkobyggnad. Dess båtliknande exteriör skall symbolisera Noaks ark. Ovanför entrén finns också en
stiliserad fisk, en gammal kristen symbol, utförd av konstsmeden Tommy Wremp, Angelstad. Inne i
kyrkan finns utsmyckningar av Eva Spångberg och Åke Wremp.
Ursprungsillustrationerna för Sven Ljungbergs Golgatavandringsmålningar finns i Bo Setterlinds
diktverk "Via dolorosa", från 1963. Genom målningen i koret har konstnären Sven Ljungberg återgett
sin bild av paradiset som det avbildas på Bibelns första blad i Eden. "Målningarna andas lugn och

harmoni. I paradiset finns inga motsättningar. I paradiset finns inte den gnagande längtan som förgör
utan allt är klart, rent och harmoniskt. Djuren vilar sida vid sida och människan är placerad i mitten.
Hon är skapelsens krona och råder med ansvar över Guds skapelse. Gud är närvarande på ett påtagligt
sätt i sin skapelse. Det var så han ville ha det innan syndens splittring smugit sig in i skapelsen.
Människan vandrar sida vid sida med sin Skapare. Över allt vilar himmelen och universum. Gud är
den som väver samman allt. Han har gett oss liv men han har också placerat ut stjärnorna och råder
över universum, världsalltet.
Berga kyrka # 5
1815 fattades beslut om byggandet av en ny kyrka, den gamla raserades 1819. Byggmaterialet fick
man från den gamla kyrkan. Två år senare togs kyrkan i bruk, men då utan någon inredning. Templets
högtidliga invigning ägde rum först 22 maj på pingstdagen 1825 av stiftets nye biskop Esaias Tegnér,
som inledde med - Uti vad hus I kommen, sägen först: Frid vare detta hus!
Klockorna: Storklockan göts 1587 (omgjuten 1619 och 1643 och omgjutna i Jönköping av Ionas
Magnus Fries 1784 och 1794.) Mellanklockan göts 1619, omgjuten 1793 av samma gjuteri.
Lillklockan är från 1952 med inskription av Folke Fridell (författare från Lagan).
Inventarier: Dopfunten från 1100-talet, kyrkans äldsta och mäktigaste inventarium, romansk
ornamentik och fantastiska djurbilder under åtta rundbågar. Madonnan med Kristus i knäet och den
helige S: t Sigfrid (aposteln) från 1200-talet. Krucifix från 1400-talet. Offerkista i ek från 1600-talet.
Predikstolen är från 1707, glaskronan över dopfunten 1760. Golvuret i koret är från 1772.
Textilier: Den äldsta mässhaken, röd, är från 1693 och den svarta från 1700-talet. Kalk: av särskilt
intresse är den sockenbudskalk som är från 1599.
Runsten vid kyrkan intill kyrkans södra kyrkogårdsmur står två runstenar från yngre järnålder (500-
1050 e Kr). Båda stenarna har flyttats från sin ursprungliga plats och hittades inmurade i kyrkan. Det
inhuggna korset på den ena stenen vittnar om att den restes på 1000-talet då man vartefter övergav
den hedniska religionen och blev kristna. På den ena stenen står: Denna sten efter Önd…död. Den
andra stenen har texten: Tord reste denna vård…dog i England. Runorna berättar att någon från
trakten deltagit i ett av vikingatågen till England.
Hallsjö kyrkoruin och Dörarps kyrka # 6
Hallsjö kyrkoruin
Föregångaren till dagens kyrkoruin var troligtvis en träkyrka som byggdes under tidig medeltid i
närheten av en omfattande hedniskt gravfält som i dag ligger direkt söder om kyrkoruinen. På norra
delen av kyrkogården finns också en gravhög. Kyrkan som ersatte träkyrkan var en rektangulär
salkyrka av sten och bör ha uppförts under senmedeltiden. Murarna var av vald och
kluven marksten med hörn och dörromfattningar av tuktad sten. Vid den södra ingången fanns ett
murat vapenhus. Det existerar inga avbildningar av hur kyrkan en gång sett ut. Mitt för kyrkan skall
det ha legat en prästgård. Det skall också ha funnits en "helig källa" i kyrkans närhet. Enligt tradition
skall danskar ha demolerat kyrkan under 1560-talet, varpå den övergavs. 1966 renoverades ruinen,
och man hindrade förfallet genom att gjuta betong över de resterande murarna. Man frilade även
kyrkans ursprungliga golv. I dag finns det både bänkar, krucifix och altare av trä i ruinen.

Dörarps kyrka
Den stora klockan är omgjuten och förbättrad 1703. Lillklockan är i sitt slag unik. Den är hemförd
som krigsbyte från Ryssland. Krucifix och dopfunt av sandsten från 1200-talet. Från samma tid är
Madonnabild med Jesusbarnet. Ny bänkinredning men med bibehållna gamla dörrar, gjordes 1932. Då
togs det gamla korfönstret från 1500-talet fram, och de gamla väggmålningarna, även de från 1500talet.
Målningarna är fragmentariska. Bland motiven märks Marie bebådelse, Jesu födelse, de vise
männen samt symboler ur Uppenbarelseboken.
Toftaholm # 7
Området, som är 83 hektar stort, består av ett naturskönt odlingslandskap med åker, betesmark, betad
lövskog och stränder. Reservatet ligger till stor del på markerna till en medeltida by, som under 1400talet
ombildades till en storgård. Här finns ett stort antal kulturhistoriska lämningar, t ex gravfält från
järnålder. Det visar att markerna här varit brukade mycket länge. En aktivt jordbruk med betesdjur är
en förutsättning för områdets bevarande. Den näringsrika berggrunden med inslag av hyperitdiabas
ger karaktär åt växtligheten. Gamla och grova ekar utgör livsmiljö för många hotade vedlevande
insekter, lavar m.m. I reservatet finns inte mindre än 19 hotade skalbaggsarter, bland annat riktiga
rariteter som svart guldbagge och läderbagge. På träden växer också ovanliga lav- och svamparter,
t.ex. den sällsynta saffranstickan.
Runsten
Ena sidan av stenen fylls nästan helt av runristningen. Runorna är ristade inuti ett skriftband som har
formen av en rektangel som är öppen i botten. Texten lyder: V satte stenen efter sin broder Fåve, Gud
hjälpe anden. I slutet av ristningen kan man ana formen av ett djur och i mitten finns ett kors.
Runslingan är mer dekorativt utformad än de flesta av runstenarna i Småland. Både korset och
ristningens formuleringen om Guds hjälp visar att åtminstone en del här i trakten var kristna under
slutet av vikingatiden (ca 1000 e Kr) då stenen restes.
Sväng till vänster vid Toftaholms Herrgård. Runstenen står väl synlig på en gräsmatta strax intill
vägen.
Stenhusholmen
Sväng vänster vid Toftaholms herrgård. Från parkeringsplatsen går en stig norr ut mot borgen. Borgen
nämns första gången år 1477 som sätesgård för riksrådet och riddaren Gustav Olsson Stenbock. Den
mäktiga huvudbyggnaden var flera våningar hög. De bevarade murarna är helt i sten och runt om
borgen kan man hitta medeltida tegel som visar att huset har varit exklusivt.
Under husets östra del finns en källare med den enda bevarade ingången. Intill stenhuset har det
troligen legat ett eller flera trähus. Borgen är skild från resten av udden genom en vallgrav. Borgen på
holmen var en stark befästning och läget vid Lagastigen, den stora färdleden mot Skåne, var
strategiskt viktig. På 1500-talet härjades borgen av danska trupper, men den fortsatte att vara
sätesgård under Vasatiden.

Apladalen # 8
Apladalen natur- och hembygdspark
”De svuro kärlek och evig tro, i Apladalen i Värnamo”. Så lyder en av textraderna i den populära
skillingtrycksvisan från 1898 om Petter och Emmas kärlekspromenad i Apladalen. Skillingtryckens
sångtexter hade stor spridning och Apladalen blev därför från sekelskiftet omsjungen och känd över
hela Sverige. Apladalen var dock lång tidigare känd som Värnamobornas trivsel- och utflyktsplats.
När Värnamo hembygdsförening bildades 1920 var målsättningen klar. Apladalen skulle få bli en
natur och hembygdspark där kommande generationer kunde få se hur smålänningar levde och verkade
förr. År 1925 invigde Hembygdsföreningen sin första museistuga, den gamla Ryggåsstugan.
Tillsammans med Värnamo kommun har man fullföljt grundarnas idéer och skapat Apladalens
naturpark med lummiga promenadstråk och orörd natur. I parken finns nu 13 museibyggnader,
djurhagar, Restaurang och Café Apladalen och friluftsscen.
Per & Kersti i Apladalen
Någonting som även förknippas med Värnamo marknad är berättelsen om Per och Kersti. Kerstin
Torstensdotter, även kallad Kersti, föddes 1702 i sjöbacken utanför Vislanda. Åke Nilsson, även
kallad Per, föddes också år 1702 i Hönetorp utanför Vislanda. Per och Kersti träffades för första
gången 1718 på knutsmässan i Värnamo och bestämde att de skulle träffas ett år senare på kyrkbacken
vid soluppgången. I maj 1719 begav sig så det förälskade paret till Värnamo från varsitt håll och
träffades vid kyrkbacken.
Eftersom de var fast beslutna om att bilda familj och köpa sig en liten gård hade Per och Kersti arbetat
under det gångna året för att ha råd med detta. Under denna tid hade man på grund av kriget som
pågick tagit fram så kallade reservmynt i koppar som folket trodde skulle bli värda en förmögenhet.
Men precis när Per och Kersti hade mötts kom länsmannen inridande och deklarerade att värdet på
alla kopparmynt hade halverats. Per och Kerstis drömmar gick med ens i kras, men deras kärlek var
stark och de bestämde att de skulle skiljas åt och träffas igen på samma plats om precis sex år. Då
skulle de ha råd att förverkliga sina drömmar.
Som avtalat möttes de igen efter sex år och hade då arbetat ihop tillräckligt med pengar för att kunna
köpa sig en liten gård och bilda familj. Gården låg i Röshult. Det var meningen att de skulle vigas av
Elias Wiesel, prosten som tidigare hade varit arbetsgivare åt de båda. Men Elias gick hastigt bort och
istället fick hans son Samuel Wiesel viga de förälskade paret den 2 maj 1731.
Per och Kersti fick sju barn varav tre pojkar som avled i tidig ålder och fyra flickor som hade livet i
behåll och kunde gifta sig i vuxen ålder. Kersti dog den 10 mars 1774, 72 år gammal. Per dog den 25
december senare samma år, båda två avled av ålderdom.
I Apladalen finns idag statyer som föreställer Per och Kersti i maj 1719 då de fick veta att
kopparmyntens värde hade halverats. Länsmannen står framför Per och Kersti och läser upp
telegrammet med den dåliga nyheten om kopparmynten. Sommartid kan man få träffa Per och Kersti,
då en pojke och en flicka från trakten får gestalta kärleksparet och göra deras historia levande igen. I
maj 1882 skrev Carl Snoilsky ”På Vernamo marknad”, en dikt som ville lyfta fram en bit av Sveriges
historia. Carl Snoilsky var författare och ämbetsman av adlig ätt, friherrlig och grevlig släkt. Han
växte upp som ensamt barn.

Värnamo # 9
Första gången Värnamo nämns i nedskriven historia är år 1238. Detta var i samband med att Birger
Jarl löste en tvist mellan munkarna i Nydala och traktens bönder. Marknadsplatsen i Värnamo har
anor från 1200-talet; omkring det årtalet hade människor börjat bosätta sig i just vår stad. Värnamo
fick sina stadsrättigheter 1920, innan dess styrdes vår stad av Jönköpings stad.
Marknadsstaden Värnamo
Värnamo är känt för att kallas ”marknadsstaden”, man har ända tillbaka till järnåldern anordnat
marknader i staden. I början var marknaden inte särskilt stor, men allt eftersom växte den och snart
kom besökare från hela landet. Man höll flera marknader om året ända fram till 1640 då Jönköping i
sin avundsjuka på alla Värnamos besökare bestämde att det endast fick anordnas tre stora marknader
om året; dessa marknader skulle kallas Heligtorsdag, Knutsmässan och Korsmässan. Detta fick dock
snarast motsatt effekt, när man skar ner på marknaderna ökade populariteten när marknaderna väl
inträffade.
1796 ändrade Jönköping sitt beslut om marknaderna och sa att man endast fick ha två stycken, en
sommarmarknad och en höstmarknad. Dock fick djur och vanliga varor säljas sista lördagen i mars,
juli och oktober. Än idag finns dessa marknader kvar med samma namn som de fick då, dvs.
vårmarknaden, slåttalördagen och friveckolördagen. De två marknaderna man fick anordna kunde
pågå ända upp till fyra veckor, dock endast två eller tre dagar i rad, därefter skulle man vila en dag.
Marknaderna i Värnamo sågs som en högtid för bygdens folk och var till och med viktigare än
bröllop. Hur viktiga marknaderna var förstår man bäst i berättelsen om pojken som i skolan blev
tillfrågad av sin fröken om vilka årets största och viktigaste högtider var. Pojken svarade med glädje:
”dä ä la jul, påsk, pingst och Värnamo marknad”!
På marknaderna inträffade ofta slagsmål mellan folket i Västbo och i Östbo. Västbonitterna kallades
för ”getter” och östbonitterna för ”grisar”. När en östbonitt fick syn på en västbonitt så började de
bräka och västbonitterna grymtade som grisar vid synen av östbonitter. Idag finns inte denna rivalitet
kvar mellan de olika områdena.
Idag har man flera marknader om året i Värnamo och då kommer knallare från hela Sverige för att
erbjuda sina varor och tjänster.
Karlfors, Hörle Bruk och bruksherrgård # 10
Karlfors
Verksamheten i Karlsfors ingår i Hörle Bruks. År 1733 flyttades den så kallade Östra hammaren från
bruket i Hörle, 2,5 kilometer uppströms till fallet i Karlsfors. Skälet var ett säkrare vattenflöde då
Härån /Fryeledsån flyter samman med Lagan och bildar en damm. Tidigare fanns där en mjölkvarn.
1736 fick man tillstånd att upprätta ett knip- och manufakturverk för tillverkning av bl.a. takplåtar,
spik och hästskor. Två år senare installerades en tredje hammare.
1828 lät dåvarande ägaren till bruken Jakob Hamilton rusta upp smedjan och anlägga en större damm,
172 alnar lång, 10 alnar bred och 7 alnar hög. 1836 gick stångjärnshammaren sönder. 1886-1901 lät
ägaren Carl Jehander bygga en såg med 4 ramar, ett eget järnvägsspår till Hörle station, en
snickerifabrik som tillverkade fönster och dörrar för export till Tyskland, England och Sydafrika.
Omkring 20 personer arbetade i fabriken. Under de följande åren byggdes kontorsbyggnad,
arbetarbostäder och skogsförvaltarbostad.

Mellan åren 1905-1917 fanns Fiona tapetfabrik i Karlsfors. Den flyttades till Malmö. Fiona tapeter
tillverkas fortfarande. 1916 byggdes kraftstationen. Då hade bruket fått norska ägare. En fransisturbin
installerades och 1956 en kaplanturbin. Fallhöjden är 6 meter. 1942 flyttades sågen till Hörle.
Pingstförsamlingen
Annandag påsk 1921 hölls det första bönemötet i Karlsfors under ledning av Georg Gustavsson,
(senare föreståndare för pingstkyrkan, Jönköping). Församlingen som hade 20 medlemmar blev filial
till den i Svenarum. En bagarstuga utgjorde församlingens kapell. 1925 flyttades verksamheten till
Betel, Värnamo. Själva stugan flyttades till Apladalen i Värnamo 1998.
Se artikeln ”Domkyrkan ” i Hörle och Kapellet i Karlsfors – samlingsplatser kring förra sekelskiftet”
av Ingrid Böhn-Jullander i boken Värnamo Hembygdsförening ”Ny kunskap om Hörle Bruk och dess
herrgård” tryckt av Fälth & Hässler i Värnamo 2003.
Hörle bruk
Redan 1360 fanns det en kvarn vid Lagans vattenfall i Hörle, vilken skänktes till Nydala kloster. 1659
fick holländaren Justus Baak, ägare till Tabergs bruk, i sonen Lorenz namn, tillstånd att bygga
stångjärnshammare vid fallet. 1708 blev Hindrich van Lindt ägare till bruken och byggde ytterligare
en stångjärnshammare m.m. vid fallet i Karlsfors, ca 2,5 km nedströms. Hörle bruk blev centrum i
Tabergs bergslag.
Hindrich van Lindt gifte sig 1726 med Anna Margareta Lilliecreutz och paret bestämde sig för att
bygga en representativ bostad. 1746 stod bruksherrgården färdig. Arkitekt var fortifikationsofficeren
och stadsarkitekten i Göteborg Bengt Wilhelm Carlberg. Inredningen ritades av överintendenten Carl
Hårleman, Stockholm och dörröverstycken målades av Johan Pasch, Stockholm. Herrgården
restaurerades senast i början av 1990-talet.
1746 blev Hörle bruk och Tabergs bruk fideikommiss för släkten Lilliecreutz. 1819-1857 ägdes
bruken av släkten Hamilton. Järnbruken lades ner omkring 1870. Skogsbeståndet som mest
producerat träkol och virke för husbehov blev brukets råvarukälla. En ramsåg byggdes vid fallet i
Karlsfors och en snickerifabrik för tillverkning av fönster och dörrar. Järnvägsbyggaren Carl Jehander
blev ägare till bruket och fortsatte driften 1886-1901. Danska ägare bildade 1902 AB Hörle bruk.
1912 köptes bruket av norrmän. 1916 byggdes en kraftstation i Karlsfors, och 1922 en i Hörle.
Sågverket i Karlsfors revs och flyttades till Hörle i början på 1940-talet. Hitom fallet ses murrester
från kvarnen som brann 1961.
Sedan 1938 ägs AB Hörle bruk av familjen Bön. Verksamheten har förändrats och består f.n. av
kraftproduktion, skogsbruk och genom ett dotterbolag tillverkning av stallar och lagerbyggnader.
Nydala kloster - historia # 11
Dagens kyrkobyggnad är den återstående delen av kyrkan i Nydala kloster, som grundlades av
cisterciensermunkar år 1143. Kyrkan är öppen dagligen från 15 april till 30 september. Övrig tid är
den öppen vid gudstjänster och förrättningar. På sommaren arrangeras guidade visningar i
Klosterkyrkan. Visningar kan även bokas övriga året.

Nydala församling ingår i Värnamo kyrkliga samfällighet inom Svenska kyrkan. Kyrkan rymmer max
205 personer.
Pastorsexpedition tel 0370-300 400
Kyrkvaktmästare tel 070-385 10 03
Linköpingsbiskopen grundar Nydala
År 1143 kom en skara munkar från klostret Clairvaux i Burgund vandrande till den plats vid sjön
Ruskens strand som skulle komma att bli deras nya hem. Till minne av moderklostret Clairvaux, på
latin Clara-Vallis (den ljusa dalen), kallade man sitt nya hem Nova-Vallis (den nya dalen), Nydala.
Mitt i Småland grundade man sitt kloster på mark man fått av Linköpingsbiskopen Gislo. Biskopens
donation utökades av kung Sverker den gamle († 1156) med bl.a. den s.k. kungstredingen i
allmänningsskogarna Flata och Nutahult i Östbo härad. Senare skänkte Gislo även gårdarna Sunnerby,
Lundby, och ’Witanzby’ i Vrigstad socken, en gård (Hubbestad?) i Svenarums socken, Linneryd i
Tofteryds soken, Nöthult i Byarums socken, ’Hömundeboth’ i en okänd socken och slutligen Järnboda
i Hagshults socken.
Donationer från när och fjärran
Under kung Karl Sverkerssons regeringstid (1161-67) fick munkarna också fiskerätt i Rusken av
bröderna Peter och Germund, ”hövdingar” (lokala stormän) i bygden. Även ärkebiskop Absalon i
Lund och hans efterträdare Andreas Sunesson var klostrets vänner. De utfärdade gåvor och
skyddshandlingar till Nydalas förmån under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal.
Under resten av medeltiden fick klostret en jämn ström av donationer, stora och små, från
adelsfamiljer, borgare, präster och storbönder i Göta- och Svealand. Egendomarna var huvudsakligen
belägna i Småland men enstaka gods återfanns på mycket avlägsna platser som t.ex. på Selaön intill
Strängnäs och på Öland. Man donerade allt från jordbruksmark, skogsmark, fiskerätter och kvarnar
till lösöre och reda pengar. Ofta var det fråga om testamentsdonationer som var knutna till en begäran
om själamässor och förböner som gravplats i klosterkyrkan eller på klostrets kyrkogård.
Pensionär i klostret
Var man välbärgad kunde man på ålderdomen bli en sorts ”pensionär” i klostret. Genom att göra en
större donation till klostret fick man munkarnas tillstånd att på klostrets mark bygga sig ett hus som
man sedan bebodde så länge man levde. Munkarna åtog sig å sin sida att föda och vårda dessa
”pensionärer” livet ut och ärvde hus och lösöre efter donatorns död.
Munkarna bygger i sten
Sin vana trogen började munkarna omedelbart efter ankomsten till Nydala med arbetet att uppföra
klosteranläggningen i sten. Arbetet att fullborda den centrala anläggningen tog dryga 100 år. Före
mitten av 1300-talet kan man räkna med att hela klosteranläggningen var fullt utbyggd.
Munkar från Nydala grundar kloster på Gotland
Efter bara drygt 20 år i Småland, just som munkarna som bäst höll på att bygga klosterkyrkans östra
delar, skickade man en grupp munkar till Gotland för att grunda ett nytt kloster. Den 8 september
1164 räknas i de medeltida krönikorna som Roma klosters grundläggningsdatum.
Alvastra, som med tiden kom att räknas som cisterciensernas huvudkloster i Sverige, hade redan vid
mitten av 1140-talet och år 1160 grundat sina första dotterkloster. Att munkarna i Alvastra och
Nydala efter så kort tid klarade av, inte bara att bruka jorden och bygga storartad stenarkitektur, utan

även att grunda egna dotterkloster under uppbyggnadsfasen av sin verksamhet i Sverige, visar på
styrkan i den cistersiensiska ”väckelserörelsen” under 1100-talet.
Kristian Tyrann och morden i Nydala
I slutet av Nydala klosters historia, bara några år innan reformationen och klosterväsendets
upplösning i Sverige, inträffade en tragisk händelse som blev uppmärksammad i hela Norden.
Följande berättas i olika skrifter från 1520-talet: ”På väg tillbaka till Danmark efter Stockholms
blodbad tar unionskungen Kristian II (Kristian Tyrann) vägen förbi Nydala. De blir väl mottagna av
munkarna och kungen begär att få klostrets bästa vin till kvällsvarden. Morgonen därpå, just som man
håller morgonmässan i klosterkyrkan, låter kungen fängsla abboten Arvid Håkansson och munkarna.
Man för ut flera av munkarna på Ruskens is och kastar dem bundna i en vak. Abboten Arvid, som
lyckas slita av sig repen, tar sig upp ur vaken men överfalls av soldaterna som med sina svärd driver
honom tillbaka i vaken och därefter håller honom under vattnet med lansar tills han drunknar.”
Berättelserna om vad som hände i Nydala skrevs ner av Nydalamunkarna själva i en kort anteckning i
klostrets kopiebok. Det hela skildras utförligare i en framställning som utfärdats av det svenska
riksrådet i juni 1523, när man på riksdagen i Strängnäs just valt Gustav Vasa till svensk kung. I vissa
av de skriftliga källorna anges tidpunkten för morden på munkarna till 25 och 27 januari eller 2
februari och antalet munkar som mördades varierar i de olika berättelserna mellan 6 och 12.
Gustav Vasa stänger klostren
Bara några få år efter morden på abbot Arvid och hans munkar avslutas de medeltida klostrens
historia i Sverige. Det var inte först och främst Martin Luthers reformation som orsakade de svenska
klostrens stängning, snarare var det så att Gustav Vasa i reformationens släptåg passade på att lägga
beslag på kyrkans och klostrens gods och guld. Det hela inleddes vid ett riksmöte i Västerås år 1527,
av eftervärlden känt som Västerås Recess, då kungen skaffade sig förfoganderätt över all kyrklig
egendom. Kungen tillsatte redan samma år världsliga administratörer och förvaltare för många av
landets kloster och dessa fogdar drev in klosterjordbrukens avkastning, ädelmetallföremål och pengar
till statskassan.
Nydalas gods borförlänas
Hösten 1527 förlänade Gustav Vasa Peder Skrivare, som han tidigare på året tillsatt som klostrets
administratör, Nydalas gårdar och inkomster. Peder beordrades i förläningsbrevet att försörja
munkarna. I mars 1529 förlänades fogden Gottfrid Sure Nydalagodsen och även han instruerades för
att sörja för munkarnas behov. När smålänningarna senare detta år startade sitt uppror mot Gustav
Vasa slog man sonika ihjäl Sure för de brott han begått på order av kungen eller i dennes namn.
Munkarna tvingas bort från klostret
Efter att ha kväst upproret förlänade Gustav på hösten 1529 klostergodsen till Gudmund Pedersson
Slatte som fick behålla dem till 1536. Upprorsmakarna hade varit katolskt- och klostervänliga och
eftersom många av de småländska präster hade varit engagerade i upproret kan an räkna med att
munkarna har blivit bortdrivna från klostret redan 1529. Att Slattes två förläningsbrev, från 1529 och
1533, inte längre innehåller några instruktioner om att munkarna skall ha sin nödvändiga försörjning
kan tas som bevis på att de fått ge sig av från klostret redan hösten 1529.
Adliga ägare
Från 1530-talet vandrade klostrets egendomar, som korttidsförläningar från kungamakten, mellan 6-7
olika adliga innehavare fram till 1610-talets slut. Bland innehavarna under 1500-talet hittar man några
medlemmar av ätterna Leijonhufvud och Stenbock. Under 1600-talets andra hälft ägde ätten

Ridderhjelm Nydala och man lät uppföra det första herresätet i klosterområdets södra delar. Under
1670-talet och 80-talet lät Hans Isaak Ridderhjelm restaurera ruinerna av klosterkyrkans östparti och
inrättade i detta den nuvarande församlingskyrkan som 1688 invigdes av Växjöbiskopen Samuel
Wiraenius.
Den nya herrgården
En ny huvudbyggnad för Nydala gods uppfördes under 1790-talet, av dåvarande ägaren Claes Stedt,
söder om den gamla 1600-talsherrgården. Det putsade timmerhuset i två våningar stod färdigt år 1800.
Under 1800-talet bytte Nydala gård ofta ägare. 1946 såldes huvudbyggnaden till kommunen som
byggde om herrgården till skola. 1969 lades skolan ner.
Örtagården # 12
Väster om Nydala klosterkyrka och i direkt anslutning till det s.k. portkapellet och resterna av
klostermuren ligger ört- och kryddgården som är anlagd efter medeltida förebild. Layouten bygger på
en klosterplan från 800-talet från klostret Sankt Gallen i Schweiz. De växter som finns på plats ska så
långt möjligt kunna kopplas till medeltida källor och representeras av exemplar som är av äldre arter
och sorter. Våren 2007 började ört- och kryddgården att anläggas och har sedan dess byggts ut
successivt.
Örtagård - en av många trädgårdar under medeltiden
Klostret hade ursprungligen flera olika odlingar, troligtvis både innanför och utanför klostermuren. De
medeltida trädgårdsbegreppen utgick ofta från det växtslag som var vanligast i odlingen. Några
exempel på detta är t.ex. fruktgård, kålgård, lökgård, humlegård, vingård och örtagård. Kålgård och
örtagård är exempel på trädgårdstyper som kunde omfatta ett flertal olika växter och med olika
användningsområde, men där vi idag har svårt att definiera exakt vad. Den trädgårdstyp som anläggs i
Nydala kan närmast beskrivas som ört- eller kryddgård. Här odlades växter för medicinskt och
kulinariskt syfte och av den anledningen var det troligen en trädgårdstyp som framförallt fanns vid
klostren, slott och större herrgårdar. Troligtvis odlades här de mer sällsynta eller känsliga växterna
som inte kunde samlas in från naturen eller som inte passade att odla mer storskaligt i t.ex. kålgården.