50 år sedan Gunnar Nordahl återvände till Sverige

50 år sedan Gunnar Nordahl återvände till Sverige
Gunnar Nordahls var assisterande tränare i AC Roma
under sin sista säsong i Italien 1958/59. Ungraren Györgi
Sarosi – en av Europas bästa kedjespelare i slutet av 30-talet
och målskytt i VM-finalen 1938 då Italien besegrade
Ungern med 4-2 i Paris – hade huvudansvaret. Sarosi hade
fullt förtroende hos Romas stenrike nye ordförande Anacletto
Gianni som inte hyste samma förtroende för Gunnar.
Spelarna ville dock ha Gunnar som tränare och när
ungraren i en intervju fällde obalanserade yttranden om
spelarnas kvalifikationer blev det strejk och lösningen blev
att Gunnar återtog den tränarroll han hade säsongen innan.
Gianni blev rasande ty han hade lovat Sarosi full lön
under två års tid.
Det var så Gunnar under påsken 1959 åter blev huvudansvarig
tränare för Roma, en befattning han haft säsongen
innan från 24 november 1957 d.v.s. i omgångarna
12-34. Gunnar hade då spelat center i tre av de elva matcherna
dessförinnan. Den 23 februari 1958 gör han sin sista
av Lars-Gunnar Elg
Här en artikel hämtad från nr 3-2009 av Sveriges Fotbollshistoriker
& Statistikers medlemstidning SFS-Bolletinen:
match i serie A då Roma möter Genoa borta. Gunnar gör
sitt och matchens sista mål i 89:e minuten när Genoa vinner
med 4-2. Det var f.ö. i Genoa som Gunnar debuterade
för Roma och även då , 16 september 1956, blev Gunnar
målskytt i en match som slutade 1-1.
Gunnars tränarcomeback den 29 mars - påskdagen
1959 – blev strålande. Vinst för Roma med 8-0 mot Napoli
som låg före i tabellen där Roma låg i mitten. Arne
”Månstrålen” Selmosson, som nu gör sin första säsong i
Roma efter övergången från Lazio, gjorde två av Romas
mål och innan denna vinst hade laget 12 raka utan vinst
med ”tabellen” 12 0 6 6 9-20 ! Tre månader utan vinst
och dessutom hade Gunnar i slutet av februari aviserat sin
hemresa till Sverige för att bli spelande tränare i Karlstads
BIK. Nu försökte Roma att få Gunnar att ändra sig men
han hade tröttnat på att sitta på lagledarbänken och trots
sina 37 år fyllda ville han fortsätta ett tag till som spelare.
Han tränade för fullt och så sent som fredagen den 20

februari gjorde han två mål när han spelade i Romas reservlag.
Roma kunde emellertid inte tänka sig en spelande
tränare och dessutom tyckte Gunnar att italienska spelare
var odisciplinerade. Han fick jaga på grabbarna hela tiden
medan de å sin sida ville leva gott och håva in lönen.
Hemkomsten
Gunnar hade i flera år skrivit rapporter hem till Stockholms-Tidningen
(ST) och när han i början av 1959 skrev
att han av flera skäl planerade för att flytta hem till Sverige
blev flera klubbar här hemma intresserade. Bland de
första att höra av sig till Wille Engdahl, välkänd sportjournalist
på ST och god vän med Gunnar, var Karlstads
BIK och sedan gick det väldigt fort att komma överens
om villkoren. Den 27 februari meddelades att Gunnar blir
spelande tränare från 1 juli 1959 och två år framåt. För att
bli spelklar så fort som möjligt gör sedan Gunnar ett besök
i Sverige i början på maj då han ”skattskrev” sig i Degerfors
där familjen nu skulle bo i en villa med utsikt över Stora
Valla. Svenska Fotbollförbundet hade dock en annan syn
på datum då man skulle räkna 90 dagar – den karenstid
som då gällde vid byte av klubb. 21 juni var det datum som
räknades.
Då hade ligan i Italien spelats färdigt – söndagen den 7
juni besegrade Roma Torino hemma med 4-1 och det blir
Gunnars avsked från Italien som spelare/tränare.. Roma
hade avancerat från elfte till en sjätteplats under Gunnar
ledning och vännen Arne Selmosson hade gjort nio av Romas
mål på dessa tio matcher. Det är också tillsammans
med Arne som Gunnar kommer till Sverige den 21 juni
med flyg. Två dagar senare ser Gunnar två av sina Kubikspelare
i Värmlands lag mot Närke på Eyravallen. Gunnar
är sedan med på en turné med spelare från OS-laget 1948
och man börjar den 2 juli i Växjö mot div. III-laget Öster
där 4.300 ser Gunnar göra ett av målen i vinstmatchen
4-1 (*). Därefter spelar laget på Tingvalla i Karlstad och
5.600 ser på när laget tar en ny seger – nu 6-4. Den 9 juli
är det match i Holmsund och nu spelar alla fem bröderna
i samma match. Tvillingarna Göran och Gösta i hemmakombinationen
och Bertil, Gunnar och Knut i OS-laget
med föräldrarna på läktaren bland 4000 andra. Vinst också
sedan mot GIF Sundsvall innan förlusten kom i sista
matchen i Gävle där div. IV-laget IFK stod för motståndet
förstärkt med bl.a. Hans ”Stöveln” Öberg.
När så Gunnar skall medverka i en träningsmatch mot
Djurgården hemma på Tingvalla blev det stopp – sedan
några år fick proffs endast spela i den förening de senast
representerade i Sverige innan de blir spelklara efter karensen.
Det var en ny besvikelse gör Gunnar och publiken i
Karlstad- först den 19 september är han ju spelklar. Då
hade 19 av 22 omgångar avverkats i div. II Svealand och
den 13 september, söndagen innan han blir spelklar, har
Kubik vunnit med 2-1 hemma mot Örebro och därmed
hjälpt Degerfors att gå i kapp ÖSK. Karlstad hade i praktiken
säkrat nytt kontrakt och den 15:e meddelar Gunnar
att han inte spelar med i nästa match borta mot Hallstahammar
då han vill att hemmapubliken skall få uppleva
hans come-back i svensk fotboll.
Dags för seriepremiären
hemma mot jumbolaget Västerås SK
Söndagen den 27 september finns TV på plats på Tingvalla
när Gunnar gör sin första A-lagsmatch i seriesammanhang
(**) svensk mark efter nästan 11 år (det var den
7 november 1948 som han spelade sin sista allsvenska
match för IFK Norrköping – dåvarande tabelljumbon
Elfsborg borta på Ryavallen i Borås). Nu väntar en annan
tabelljumbo – Västerås SK – i ett Karlstad där regnet
öst ner hela dagen, storpubliken uteblev och planen var
tungsprungen. 2 770 får dock se Gunnar nicka in 1-0 i
19:e minuten bakom VSK:s 20-årige reservmålvakt Bernt
Holmqvist. VSK, som spelade i Allsvenskan 1955-57, gör
nu en säsong utan en enda seger och bara tre oavgjorda och
i de 22 matcherna använder gästerna 28 olika spelare varav
12 varit med i Allsvenskan, bl.a. då Frank Söderström som
nu spelade högerhalv. Centerhalv med uppgift att bevaka
Gunnar var Matz-Allan Johansson som senare kom att bli
allsvensk i IFK Eskilstuna 1964.
”Kubik” vinner alltså matchen (3-1) och efteråt berättade
Gunnar att han var mer nervös än inför landslagsdebuten
men att det var härligt att få spela en riktig tävlingsmatch
igen- rena julafton för en som är tokig i fotboll.
Köping borta i sista omgången och publiken uppgår till
4065 som är där för att titta på Gunnar och för att heja
fram hemmalaget till nytt kontrakt. Gunnar möter här den
blivande storcentern, 17-årige Leif Eriksson, som med två
mål blir matchvinnare när Köping vinner med 3-1. Åtta
månader senare – i maj 1960 – kommer detta scenario att
upprepas i Köping med den skillnaden att Leif då gör tre
mål när Köping då vinner med 5-4.
Stora förhoppningar 1960 -
Gunnars facit blev 11 matcher och 10 mål.
Två nyförvärv med allsvenska meriter betydde förhoppningar
om att hamna i tabelltoppen. Ishockeyvärldsmästaren
Nisse Nilsson hade gjort två allsvenska matcher för
Djurgården och en B-landskamp i juni 1959 medan Gunnar
Johansson, som dock inte var spelklar förrän till hösten,
hade gjort 15 allsvenska matcher i AIK. Karlstad träningsspelar
denna vår borta mot fyra allsvenska lag, Degerfors
IF, Örgryte IS , Jönköping Södra och IFK Norrköping.
Seriespelet inleds med fem poäng av sex när det är dags
för match mot IFK Stockholm på Stadion 15 maj. Gunnar
som gjort tre mål på tre matcher gör nu sin första seriematch
i Stockholm och på Stadion sedan hösten 1947
(Djurgården vann då mot Gunnars IFK Norrköping med
3-2 inför 20466 åskådare).
Nu kommer det 3454 för att se Gunnar och det är
rekord för IFK Stockholm. Matchen slutade 1-1 och i
Idrottsbladet kan man läsa Bosse Hanssons text: Han
hade ett kanonskott strax över krysset i första halvlek som
fick publiken att tjoa till. Dessemellan rullade han bollen
smeksamt försiktigt i smått utsökta passningar till kedjekamraterna.
Trots den betydande orörligheten- numera
jämnbred och tung som ett kassaskåp – fyller han sin uppgift
i laget.
Ragnar Edvardsson - signaturen Edvard – skriver i

samma tidning: Han går eller halvspringer blygsamt omkring
på planen. Visst är han en skugga av sitt forna jag
– men en imposant skugga. Små finesser röjde erfarenhet
och taktisk blick. Vi bör glädjas åt att ha Gunnar tillbaka i
vår krets. Lagbilden på Karlstad finns f.ö. i tidningen Rekord
nr 32/1960.
Efter fyra uddamålsförluster under våren hamnar Karlstad
långt efter ledande Örebro i div. II Svealand och när
Gunnar drabbas av en muskelbristning mot Malung den
29 maj i omgång sju är han inte är tillbaka förrän 21 augusti
då han gör två mål mot City hemma.
Avslutningen våren 1961 –
Gunnar spelar 7 matcher av 11 och gör 2 mål
Vårsäsongen 1961 spelar Gunnar i sju av de elva matcherna
och när han spelar med i segermatchen (3-1) mot Sifhälla
borta den 1 juni gör han två mål - hans sista i seriesammanhang.
Det ena målet var en riktig s.k. stänkare, ett
direktskott i krysset – precis som i gamla tider, skrev man
efteråt. I Sifhälla gör förresten en ishockeyvärldsmästare
från 1957 debut - Eje Lindström som då under några år
spelade ishockey för Grums. När ”Kubik” möter Djurgården
borta några dagar senare, söndagen den 4 juni, spelas
matchen på Råsunda där Gunnar inte seriespelat sedan
september 1947 då hans Norrköping slog AIK med 5-2.
Denna gång blir det förlust (2-1) mot nedflyttade Djurgården
där Tumba endast fanns med i programmet. Det
var en underbar sommardag och 3984 hade samlats för
att se den snart 40-årige Gunnar och i IB skriver Tommy
Engstrand bl.a. följande: Gunnar har på äldre da’r gått
och blivit framspelare - bara en gång lossade han den där
präktiga högerpärlan och suset som då gick genom publiken
lät som i gamla tider.
Sin sista match gör Gunnar i våravslutningen den 15
juni på Tunavallen i Eskilstuna. IK City står för motståndet
och matchen slutar 1-1. Endast 1284 såg matchen
men det kan ha berott på att City låg nästjumbo med bara
en seger på de 10 matcherna. Sven Sjöblom, tidigare allsvensk
i IFK Göteborg och Västerås SK ger hemmalaget
ledningen men Nisse Nilsson kvitterar. Två dagar senare
bestämmer sig Gunnar för att bli tränare i Degerfors och
då börjar en ny era i hans fotbollsliv.
Fotnoter tillagda av Tommy Wahlsten:
(*) OS-laget hade följande uppställning i Växjö: Tore
Svensson, Sven Hjertsson, Per-Ove Enström, Birger ”Bian”
Rosengren, Bertil Nordahl, Sune ”Mona-Lisa” Andersson,
Kjell Rosén, Henry ”Garvis” Carlsson, Gunnar Nordahl,
Nils Liedholm, Stellan Nilsson. Efter pausen spelade
Egon Jönsson och Erik ”Mulle” Holmqvist yttrar. Den senare
liksom mv Svensson, Hjertsson och Enström var inte
med i OS-truppen 1948.
(**) Egentligen gjorde Gunnar comeback i svensk seriefotboll
lördagen den 19 september 1959 men då gäller det
inte A-lagsfotboll. Erik ”Heja Röda-vita-laget” Bengtson
skriver så här i sin i Carlstads-Gillets skriftserie nr 36 i
avsnittet ”Snällast i världen” och där under rubriken Ur en
befälselevs (Bengtson själv) dagbok: På lördagseftermiddagen
var det samling i Baracken för B-laget. 16.15 möter
vi (Norrstrands IF B-lag) KBIK B på Träningsplan I. Vi
var bara åtta man och fick kasta in Karl ”Kille” Wallinder,
50 år, bara för att få spela, då vi absolut inte hade råd med
en walk over. KBIK ställde upp med Gunnar Nordahl! Tablå.
– ”Kille” i flera nummer för stora skor lämnade in i
halvtid och Träff fick nog med en kvart kvar, så vi får inte
gräma oss alltför mycket över 15-0 (4-0) i baken. Första
halvlek gick det bra och KBIK:arna gick ideligen i våra
offsidefällor, men då Träff gick ur efter en vrickning, ja, då
trillade målen in. Jag får själv vara ganska nöjd med min
insats särskilt som jag snodde bollen från Nordahl några
gånger. Det blir något att berätta för eventuella barnbarn.
Sju mål gjorde Nordahl i alla fall i den här första seriematchen
i Sverige sedan 1949, då han blev proffs i Milan.
Bra replik på slutet, då KBIK:arna översvämmade jorden:
’Nickon’ till Kermit Olsson - ’Spring!’ Kermit ensam, trött
och förtvivlad - ’Vart i helvete då?’ jag har aldrig spelat
centerhalv förut – jag centerhalv! – och så står jag ensam
med hela fem-mannakedjan i KBIK kommande mot mig,
dessutom med Gunnar Nordahl i mitten! Ja, vad tusan gör
man? Hjälplös i alla sammanhang. Det är så jag kommer
att minnas den här hösten.