trycker här! - Allasfestival

Camilla Henemark
njuter av
…de som
sin comeback men
älskar mig
i dag
kan hata a mig
i morgon
Beundran, kärlek,
åtrå, förfäran, hat...
Få har väckt så
mycket känslor som
Camilla. Empati
ingick nog inte
i dessa när denna
färgstarka kvinna
och artist var
som mest i ropet.
Men det förändrades
när vi fick veta
sanningen om
henne tysta år...
TEXT OCH FOTO:
FRIDA FUNEMYR
OCH AllOvER pREss
– Melodifestivalen
är en barndomsdröm,
säger
Camilla som
efter sina
svåra år står
i ramp ljuset
igen.
88 Allas 09/13
En stor personlighet, en
skicklig artist, med för-
måga att både hänföra
en publik och lägga
krokben för sig själv. Camilla
Henemark, 48, har pekats
ut som skandaldrottning och
kunglig mätress. Men hon är
även en liten flicka som växt
upp till världsstjärna utan
att anstränga sig, och lika lätt
fallit ner i psykisk sjukdom
och hemlöshet.
Allt hon rör vid och engagerar
sig i väcker reaktioner.
På 80-talet provocerade hon
med sin sexuella image i popgruppen
Army of Lovers och
hon var en av de första mörkhyade
modellerna i Sverige.
Det har skrivits om alla kända
män hon haft ihop det med,
om hennes adhd, hemlösheten…
Men aldrig har så
mycket uppmärksamhet riktats
mot Camilla sedan det
blev offentligt att hon dejtat
självaste kungen.
– Jag hade lämnat det bakom
mig för längesedan när
det uppdagades, utbrister Camilla.
Senaste perioden
har varit hektisk. Sedan
biografin ”Adjö
det ljuva livet”
släpptes har intervjuerna och
signeringarna varit många.
– Jag är van att signera
skivor, men en bok om sig
själv, det känns fortfarande
overkligt, menar Camilla som
skrev boken tillsammans med
Carina Nunstedt.
Camilla hade sin biografi
på gång långt innan kungahistorian
blev offentlig.
– Jag ger min sida av hur
jag kände kring tiden när vi
umgicks. Men vill man som
läsare följa med in i sängkammaren
blir man besviken.
Camilla berättar att hon kan
tycka synd om kungen.
– Han är född med ett ämbete,
hade aldrig något val.
Han, precis som vem som
helst, kan begå misstag. Jag
tycker han ska ha all heder
och vi ska kunna vara lika
stolta över vår kung som han
Allas 09/13
●
Läs om Terese
på nästa uppslag
Melodifestivalen
Deltävling 4 i Malmö 23 februari:
Ralf Gyllenhammar: ”Bed on fire”
Terese Fredenwall: ”Breaking the silence”
Behrang Miri: ”Jalla dansa sawa”
Lucia Pinera: ”Must be love”
Army of Lovers: ”Rockin’ the ride”
Ulrik Munther: ”Tell the world I’m here”
Sylvia Vrethammar: ”Trivialitet”
Robin Stjernberg: ”You”
är över sitt folk. Jag önskar
honom och hela familjen
all lycka och välgång.
Frestade
och festade
När Camilla var 6–7 år lärde
hennes mormor henne att
röka. Vin och champagne
fick hon också smaka, och
titt som tätt tog mormor
med Camilla till strippklubben
Sexorama där en
väninna jobbade extra. När
Camilla sedan ville leka
strippklubb i första klass
blev fröken arg
och ringde hem.
Mamma Gerd
tyckte mormor var
olämplig som både
mamma och mormor, men
vad skulle hon göra? Som ensamstående
hårfrisörska blev
det många långa arbetsdagar.
Camilla älskade sin mormor.
Det var fantasi och fest varje
dag, stor skillnad mot vardagslivet
i mammans lilla etta.
– Mamma har alltid varit
min förebild, men det är mormor
och jag som varit mest
lika. Vi drogs till flärd och
glamour. Jag var 17 år när
mormor dog och var i chock
efter hennes bortgång väldigt
länge. Men jag känner att
hon lever med mig fortfarande.
Hur framgångsrik Camilla
än varit har hennes liv präglats
av en inre tomhet. Hennes
plan var att ta sitt liv så
fort hennes biografi släppts.
Hon hade lagt ner sitt liv
sedan ett bra tag tillbaka.
Army of Lovers, bestående av
Alexander Bard, Camilla
Henemark och Jean-Pierre
Barda, återförenas i veckans
deltävling av Melodifestivalen.
På frågan när hon känt sig
som mest lycklig svarar hon:
– Jag minns när jag som nygift
stod framför spegeln och
tänkte: ”Jag är en superstjärna,
lycklig och kär, rik och framgångsrik,
har en etagevåning
och är jättevacker. NU borde
jag bara njuta.” Men så fanns
alltid den där tomheten, och
gjorde sig påmind om att söka
något nytt. Som människa strävar
man alltid efter den ultimata
lyckan, men den finns
aldrig. Man är alltid på väg
mot lyckan, men kommer aldrig
riktigt fram, förklarar Camilla
som trots allt upplevt
det många människor endast
kan drömma om.
– Livsglädje letar jag efter
varje morgon när jag vaknar.
Jag har en ödmjuk inställning
till varje ny dag. Jag är rädd
om känslan att jag ska vilja
leva.
Förvandlas till
ett monster
Hon var isär från sin mamma
när det hände mycket i hennes
liv, men de har återförenats
och står åter väldigt nära
varandra. Camilla har alltid
känt sig som mammas ögon-
sten och varit väldigt älskad.
– Min mamma äger varken
ansvar eller skuld för mitt liv,
det gör jag själv. Min bok är
verkligen inte en uppgörelse
med min barndom. Jag är
uppvuxen i en trygg miljö
och har aldrig behövt söka
bekräftelse hemifrån.
Camilla tror snarare att
hennes stora bekräftelsebehov
kommer från att vilja bli sedd
av omvärlden. Redan som
barn utmärkte hon sig. Hon
hade en ogift mamma, mörk
hy och krulligt hår.
– Jag kände mig tvungen att
utmärka mig även i mitt framtida
liv, säger Camilla som
alltid varit eller åtminstone
gett sken av att vara väldigt
självsäker.
Självkänslan har däremot
pendlat upp och ner, precis
som hennes liv bestått av höga
toppar och djupa dalar. Hon
har adhd, som inte diagnostiserades
förrän i vuxen ålder,
samt pmdd, pre-menstrual
dysphoric disorder. En monstervariant
av pms.
– Krossat glas kan man sopa
upp. Det är värre med orden.
Och jag kan vara vass i repliken.
Under den veckan i månaden
blir jag ett monster jag
inte känner igen.
Att Camilla väcker så mycket
uppmärksamhet tror hon
beror på att hon aldrig varit
en Annika utan en Pippi.
– Jag har frågat mig varför
jag inte bara kan vara grå och
smälta in med alla andra. Jag
har aldrig strävat efter uppmärksamheten,
det har bara
Forts på nästa sida ▼ ▼▼▼
89

▼
▼
▼
▼
Forts från föreg sida
Jag
har aldrig
sakn at
barn
blivit så. När jag bodde i Indien
tänkte jag att jag kunde
smälta in där, men det tog
inte lång tid innan alla visste
vem jag var och jag fanns med
i tidningarna i Bombay. Någon
där förklarade för mig
att inom hinduismen finns
det olika personligheter som
”har det där”. De sa att jag
hade DET, folk ville röra vid
mig och menade att det betydde
tur, att min kraft skulle
föras över till dem. Den svenska
versionen är väl att jag har
adhd och tar mycket plats,
säger Camilla ironiskt och
skrattar ett av sina många
härliga och genuina skratt.
Ångrar massor
Trots att livet fortfarande består
av toppar och dalar har
hon blivit visare med åren.
– Man lär sig, i dag kan jag
känna igen mina känslor och
beteendemönster. Jag skulle
vilja hjälpa andra som lever
med funktionshinder som
adhd eller går i självmordstankar.
Ge vägledning för
alla oss som hoppar av skolan
för tidigt, gör tidig sexdebut,
är extremt riskbenägna. Det
finns så mycket jag kan göra
för andra tjejer. Tänk om jag
själv fått hjälp tidigare. Jag
hade koncentrationssvårigheter,
men det var aldrig något
fel på min intelligens eller
begåvning.
Ofta har hon fått frågan
om hon ångrar något i sitt liv,
lika ofta har hon svarat: ”Jag
ångrar ingenting.” I dag låter
det annorlunda.
– Klart jag ångrar massor.
Att jag bedragit dem jag älskar,
att jag inte haft mer tålamod,
att jag sopar under
mattan i stället för att möta
problemen, att jag sumpat
alla mina pengar, vissa val av
män och kvinnor i mitt liv, att
jag petat i mig så mycket skit
och att jag aldrig förstod vad
jag hade.
Camilla har både gjort abort
och fått missfall, men saknaden
av barn tycker hon inte är
så stor som hon trodde.
– Jag har aldrig saknat barn.
Men när mitt liv hängde på
en skör tråd önskade jag att
någon skulle behöva mig.
Sakna mig om jag inte längre
fanns. Men i stället för egna
barn har jag tagit mig an små
adoptionsbarn här och där
under livets gång, unga som
tytt sig lite extra till mig som
jag tagit hand om.
Camilla isolerade sig totalt
i flera år. Hon vågade knappt
gå ut och köpa mjölk utan att
snabbt ta sig tillbaka till sitt
stödboende.
– Jag var rädd att folk skulle
titta snett och ville inte bli
dömd.
Blev kärleksbombad
Hennes senaste år har varit
helt annorlunda, hon beskriver
det som ”helt galet”.
– Jag levde i fullständig rädsla
för offentligheten och var
sedan med i ”Let´s dance”.
Från att ha trott att hela världen
hatade mig blev jag plötsligt
hyllad. Jag blev chockad
över att folk röstade på mig
vecka efter vecka. Plötsligt
blev jag kärleksbombad och
det har fortsatt, inte minst
efter att jag släppt min bok.
Recensionerna har varit över
förväntan och folk på stan
kommer fram och säger ”att
de är på min sida” och andra
värmande ord.
Camilla tror dock att den
kärlek hon får av sin om­
givning snabbt kan vända till
hat. Hon har varit med om
det förr.
Men Christer Björkman be­
hövde inte tjata länge på Camilla
för att hon skulle säga
ja till Melodifestivalen. Däremot
kände hon sig vilsen på
grund av att hon inte visste i
vilken form hon skulle vara
med.
– Melodifestivalen är en
barndomsdröm. Men eftersom
jag numera spelar tillsammans
med Happy hoes
var det inte självklart att ställa
upp med just Army of Lovers.
Hela bandet i terapi
Camilla funderade på en åter
förening och när hon insåg
att det faktiskt var 20 år sedan
originalbandet splittrades
tyckte hon det var dags att bli
sams och uppträda tillsammans
igen.
Men det var inte så länge
sedan medlemmarna var långt
ifrån sams.
– Om vi skulle ställa upp
som band igen var mitt krav
att alla tre skulle gå i terapi
ihop, säger Camilla som vill
agera föredömligt för sina
fans. Jag vill betona vikten av
att läka sår. När vi hade vår
konflikt och jag blev sparkad
ur bandet sårade vi inte bara
varandra utan även alla fans
som trodde på oss. Att få uppträda
med Army of Lovers nu
känns som ett helande.
Gruppen åter förenades
först på Melodifestivalens
pressträff.
– När vi sågs började alla
tre gråta. Även om inte vi vinner
känner vi att vi vunnit
genom vårt helande och vår
återförening. Men såklart
kommer vi att vinna!
I numret ”Rockin´ the ride”
slår bandet på stort.
– Små gester är inte vår melodi.
Detta kommer att bli det
största någonsin. Ingen ballad,
snarare en smaskig rökare.
Vad säger din trolovade,
20­åriga Amanda, om all upp­
ståndelse?
– Hon är världens coolaste
tjej, klippan i mitt liv. ■
Terese ese Fredenwall
Fr
En debutant på
en glittrande
musikfest. Men den
verkligheten Terese
skildrar i sina låtar
handlar ofta om
livets skuggsidor, om
utsatta och lidande
människor.
Terese själv vet vad
det innebär.
TEXT OCH FOTO:
FRIDA FUNEMYR
kämpar ämpar med sin klaustrofobi
Ibland har rädslan r
tagit agit över ö mitt liv
I
vintras presenterades nyheten
att vinnarartisten i musiktävlingen
”Svensktoppen
nästa” erbjöds plats i Melodifestivalen
2013. När tävlingen
avgjordes stod Terese
Fredenwall, 25, som segrare.
– Otroligt spännande. Och
ett stort förtroende att få vara
med i Sveriges största musikfest.
Det är lite av en dröm,
beskriver Terese.
För många är hon ett nytt
ansikte men musiken, scenlivet
och artisteriet är inget
nytt för stockholmskan. Terese,
som släppt tre soloskivor
och varit nominerad
till Ted Gärdestadstipendiet
2010, spelar sin musik på allt
från pubar till kyrkor och
konsertlokaler och har även
jobbat med artister som Danny
Saucedo och Jenny Berggren
från Ace of Base.
– Båda bitarna är roliga,
men att skriva för andra är
mindre känsloladdat. Är det
jag själv som ska uppträda
handlar det om så mycket
mer än en bra låt. Det är olika
typer av utmaning helt enkelt,
90 Allas 09/13
konstaterar Terese som har
sina rötter i gitarrpopen.
– Jag fick min första gitarr
när jag var 10 år och har inte
släppt den sedan dess.
Inget att förlora
Eftersom hon inte var bra på
så mycket i skolan blev musiken
”hennes grej”.
– Jag har alltid känt att jag
kan uttrycka mig genom musiken.
Min första riktiga låt
skrev jag med min storasyster
under högstadietiden, berättar
Terese som nu laddar för
fullt inför Melodifestivalen.
Terese tänker att hon inte
heller har särskilt mycket att
förlora.
– Inte många vet vem jag
är, det sätter mindre press på
mig än många andra, säger
hon och skrattar.
Hennes texter handlar ofta
om människor och upplevelser
som berört henne.
– Ofta skriver jag om personer
som på något sätt blivit
sårade, att ta sig igenom svårigheter
och hoppet att lyckas
komma tillbaka till livet.
Terese vet vad hon pratar
om. Hon har levt ett liv med
klaustrofobi.
– Det är en tärande sjukdom
jag haft sedan jag var barn.
Extra svårt var det som tonåring.
– Jag kunde inte låsa när jag
gick på toaletten, fick panik­
ångest i små utrymmen, åkte
aldrig hiss och än mind re
flygplan.
Slår på
dödsångesten
Ångesten yttrar sig genom
svettningar, yrsel och domningar
i händer och ben.
Allas 09/13
Hon upplever att hon tappar
verklighetsuppfattning och
kontroll.
– En knapp med dödsångest
slås plötsligt på. Fobin
blev ett större handikapp för
mig när jag blev äldre och förstod
hur mycket den hindrade
mig från att göra. Rädslan
tog över och triggade
i gång fruktansvärda panikångestattacker,
säger Terese.
Varje morgon vaknade hon
och undrade vilka utrymmen
hon skulle behöva befinna sig
i under den kommande dagen.
– Ibland tänkte jag att jag
skulle dö, utbrister sångerskan.
Men så kom ett tillfälle som
blev ett slags vändpunkt i
hennes liv.
– Jag körade i Lilla Melodifestivalen
i Köpenhamn då en
kvinna, som själv hade barn
med klaustrofobi, såg min
ångest. Jag tog långa omvägar
när de andra åkte hiss och
kvinnan kände med mig. Hon
tog tag i mig, höll om mig och
lärde mig åka hiss. Det var
början på en lång rehabilitering
som jag jobbar med än i
dag. Jag har börjat åka hiss
och när jag flög med vänner
till New York utan medicin i
kroppen kände jag att jag
kommit en bra bit på väg. Det
är nog det modigaste jag gjort.
Då fick jag verkligen smak på
livet och kände mig nästan
odödlig.
Regelbundet reser hon runt
i Europa med sin gitarr för
att möta unga människor som
lever i en vardag av droger,
våld och prostitution. Hon är
med i nätverket ”Wings of
Forts på sid 110
Terese tycker
bara att det
ska bli
spännande
och känner
ingen press
inför att
sjunga i
Melodi-
festivalen.
91

BarBros blAnDning
Barbro Leggat är författare och journalist och skriver varje vecka i Allas.
ill: UrsUlA Wilby
Väninnor som
aldrig försvinner
Det går inte en dag
utan att jag tänker
på dem. Mina älskade
vänner som
tyvärr gick bort för flera år
sedan. De gick bort men är
ändå här. De finns trots att
de är osynliga.
Vissa människor fortsätter
att leva även efter döden. En
av dem är Lena, min här -
liga kompis och klasskamrat.
En människa som hon kan
helt enkelt inte sluta upp att
finnas...
Och hon är ständigt här.
Kompisen Lena med sina
galna upptåg, sitt smittande
skratt, sina tokiga historier
– och sitt allvar. För allvarlig
kunde hon också vara, denna
spralliga spexiga tjej. Hon
skiftade graciöst mellan yta
och djup, mellan roliga upptåg
och favoritförfattaren Jan
Fridegård.
Det var Fridegård som
väckte Lenas intresse för
andlighet och vår förmåga att
kunna kontakta de döda.
Liksom han var hon övertygad
om att det fanns något
utöver det vi ser. Men den
sidan av Lena var det inte
många som kände till. För de
allra flesta var hon den ständigt
glada och skojfriska.
Lena hade en förmåga att
klara sig undan pinsamma
situationer. Vi var klasskamrater
i flickskolan där lärarna
var vithåriga och stränga och
älskade att ge oss stackars
elever anmärkningar så fort
vi dristade oss till att prata
högt, komma en minut för
sent till lektionen eller vissla
i korridoren.
Lena berättade viskande
roliga historier för oss andra
och när vi skrattade – ja, då
blev det anmärkning i klassboken.
Men Lena klarade sig
alltid. Typiskt!
Sista läsåret anordnades en
klassresa till Berlin. Lena och
jag tvingades köra med utmattningsmetoden
innan våra
föräldrar slutligen sa ja. Vi var
uppspelta som småglin när vi
satt på tåget mot Tyskland.
Men ganska snart försvann
mitt glada humör. Tåget var
av östtysk modell och vi fick
visa upp våra pass stup i ett.
Min smygande rädsla blev
knappast mindre när våra
medföljande lärare bad oss att
hålla hårt i passen. Jag var livrädd
att de skulle ta mitt pass
så att jag skulle tvingas stanna
i Tyskland resten av mitt liv.
De syner som mötte oss i
Berlin var inte heller särskilt
uppmuntrande. Överallt satt
män som förlorat ett ben eller
en arm under andra
världskriget. Och muren...
jag började ångra att jag varit
så envis med att resa.
Men efter en glad och uppsluppen
utekväll var humöret
på topp. Vi var ett gäng som
tillbringat kvällen på en restaurang
där det fanns telefoner
vid borden. Varje gång en kille
ringde oss fnittrade vi som besatta.
Att vi sedan blev bjudna
på whisky on the rocks i baren
gjorde inte saken sämre.
Men förtrollningen bröts
abrupt av några välbekanta
röster som förklarade att det
roliga var slut. I dörröppningen
stod vår stränga lärare
och såg hotfullt på oss.
Vi var tre ystra tjejer som
klämde in oss i baksätet på
taxin som skulle föra oss till
militärförläggningen där vi
bodde. Jag kom plötsligt på
en flasig vits som min ena
storasyster hade
lärt mig. Slutet lät:
”Herr Lichtenstein,
Herr Lichtenstein,
lassen
Sie meine Beine
sein…” (sluta tafsa
på mina ben...)
Jag fick en hård
knuff i sidan av
Lena.
Jag hade glömt
att vi var i Tyskland!
iBland har
rädslan tagit…
Forts från sid 91
Protection” – ett nätverk som
handlar om att vuxna måste
skydda barn från vanvård.
– Misären i vår del av världen
är för det mesta relationell,
inte materiell. Alla barn
ska ha en vuxen som kan
fråga dem ”Hur har du haft
det i skolan i dag?”
På sitt eget sätt använder
Terese sin kreativa gåva för att
hjälpa dem på gatan. Någonstans
i livet mellan den lilla
studion i Stockholm och de
sena nätterna på Europas bakgator
– föds hennes musik.
– Jag brinner speciellt mycket
för Tyskland och har spelat
en hel del på klubbar för ung-
domar som hamnat i prostitution
och varit utsatta för
sexuella övergrepp. Jag känner
så för den utsatta gruppen
i samhället, säger Terese.
Kärlek
och medkänsla
Hon finns där för dem genom
att ge tröst och hänvisning till
vilken hjälp som finns att få.
– Det handlar om något så
enkelt som kärlek och medkänsla.
Terese hoppas att hon genom
sin musik kan sätta ord
åt dem som inte har samma
kapacitet och som i sin ensamhet
kan ta orden till sitt
hjärta. Hon känner sig stolt
att hon vågat gå sin egen väg.
– Det är lätt att kompromissa
och falla för löften,
framgång och fasader. Men
jag har varit noga med att
vänta och i stället för att ständigt
rusa in i nytt har jag
hellre tagit ett steg tillbaka.
Kändisskapet är inget som
skrämmer henne.
– Att spela för 5 eller 5 000
spelar faktiskt inte så stor
roll. Jag är glad för en enda
som blir berörd.
Hur ser du på framtiden?
– Jag älskar verkligen att
leva och är spänd inför framtiden.
Jag lär mig nya saker
varje dag och är otroligt tacksam
att jag får leva det liv
som jag lever, både i med-
och motgångar. ■
110 Allas 09/13