trycker här! - Allasfestival

▼
▼
▼
▼
Forts från föreg sida
Jag
har aldrig
sakn at
barn
blivit så. När jag bodde i Indien
tänkte jag att jag kunde
smälta in där, men det tog
inte lång tid innan alla visste
vem jag var och jag fanns med
i tidningarna i Bombay. Någon
där förklarade för mig
att inom hinduismen finns
det olika personligheter som
”har det där”. De sa att jag
hade DET, folk ville röra vid
mig och menade att det betydde
tur, att min kraft skulle
föras över till dem. Den svenska
versionen är väl att jag har
adhd och tar mycket plats,
säger Camilla ironiskt och
skrattar ett av sina många
härliga och genuina skratt.
Ångrar massor
Trots att livet fortfarande består
av toppar och dalar har
hon blivit visare med åren.
– Man lär sig, i dag kan jag
känna igen mina känslor och
beteendemönster. Jag skulle
vilja hjälpa andra som lever
med funktionshinder som
adhd eller går i självmordstankar.
Ge vägledning för
alla oss som hoppar av skolan
för tidigt, gör tidig sexdebut,
är extremt riskbenägna. Det
finns så mycket jag kan göra
för andra tjejer. Tänk om jag
själv fått hjälp tidigare. Jag
hade koncentrationssvårigheter,
men det var aldrig något
fel på min intelligens eller
begåvning.
Ofta har hon fått frågan
om hon ångrar något i sitt liv,
lika ofta har hon svarat: ”Jag
ångrar ingenting.” I dag låter
det annorlunda.
– Klart jag ångrar massor.
Att jag bedragit dem jag älskar,
att jag inte haft mer tålamod,
att jag sopar under
mattan i stället för att möta
problemen, att jag sumpat
alla mina pengar, vissa val av
män och kvinnor i mitt liv, att
jag petat i mig så mycket skit
och att jag aldrig förstod vad
jag hade.
Camilla har både gjort abort
och fått missfall, men saknaden
av barn tycker hon inte är
så stor som hon trodde.
– Jag har aldrig saknat barn.
Men när mitt liv hängde på
en skör tråd önskade jag att
någon skulle behöva mig.
Sakna mig om jag inte längre
fanns. Men i stället för egna
barn har jag tagit mig an små
adoptionsbarn här och där
under livets gång, unga som
tytt sig lite extra till mig som
jag tagit hand om.
Camilla isolerade sig totalt
i flera år. Hon vågade knappt
gå ut och köpa mjölk utan att
snabbt ta sig tillbaka till sitt
stödboende.
– Jag var rädd att folk skulle
titta snett och ville inte bli
dömd.
Blev kärleksbombad
Hennes senaste år har varit
helt annorlunda, hon beskriver
det som ”helt galet”.
– Jag levde i fullständig rädsla
för offentligheten och var
sedan med i ”Let´s dance”.
Från att ha trott att hela världen
hatade mig blev jag plötsligt
hyllad. Jag blev chockad
över att folk röstade på mig
vecka efter vecka. Plötsligt
blev jag kärleksbombad och
det har fortsatt, inte minst
efter att jag släppt min bok.
Recensionerna har varit över
förväntan och folk på stan
kommer fram och säger ”att
de är på min sida” och andra
värmande ord.
Camilla tror dock att den
kärlek hon får av sin om­
givning snabbt kan vända till
hat. Hon har varit med om
det förr.
Men Christer Björkman be­
hövde inte tjata länge på Camilla
för att hon skulle säga
ja till Melodifestivalen. Däremot
kände hon sig vilsen på
grund av att hon inte visste i
vilken form hon skulle vara
med.
– Melodifestivalen är en
barndomsdröm. Men eftersom
jag numera spelar tillsammans
med Happy hoes
var det inte självklart att ställa
upp med just Army of Lovers.
Hela bandet i terapi
Camilla funderade på en åter
förening och när hon insåg
att det faktiskt var 20 år sedan
originalbandet splittrades
tyckte hon det var dags att bli
sams och uppträda tillsammans
igen.
Men det var inte så länge
sedan medlemmarna var långt
ifrån sams.
– Om vi skulle ställa upp
som band igen var mitt krav
att alla tre skulle gå i terapi
ihop, säger Camilla som vill
agera föredömligt för sina
fans. Jag vill betona vikten av
att läka sår. När vi hade vår
konflikt och jag blev sparkad
ur bandet sårade vi inte bara
varandra utan även alla fans
som trodde på oss. Att få uppträda
med Army of Lovers nu
känns som ett helande.
Gruppen åter förenades
först på Melodifestivalens
pressträff.
– När vi sågs började alla
tre gråta. Även om inte vi vinner
känner vi att vi vunnit
genom vårt helande och vår
återförening. Men såklart
kommer vi att vinna!
I numret ”Rockin´ the ride”
slår bandet på stort.
– Små gester är inte vår melodi.
Detta kommer att bli det
största någonsin. Ingen ballad,
snarare en smaskig rökare.
Vad säger din trolovade,
20­åriga Amanda, om all upp­
ståndelse?
– Hon är världens coolaste
tjej, klippan i mitt liv. ■
Terese ese Fredenwall
Fr
En debutant på
en glittrande
musikfest. Men den
verkligheten Terese
skildrar i sina låtar
handlar ofta om
livets skuggsidor, om
utsatta och lidande
människor.
Terese själv vet vad
det innebär.
TEXT OCH FOTO:
FRIDA FUNEMYR
kämpar ämpar med sin klaustrofobi
Ibland har rädslan r
tagit agit över ö mitt liv
I
vintras presenterades nyheten
att vinnarartisten i musiktävlingen
”Svensktoppen
nästa” erbjöds plats i Melodifestivalen
2013. När tävlingen
avgjordes stod Terese
Fredenwall, 25, som segrare.
– Otroligt spännande. Och
ett stort förtroende att få vara
med i Sveriges största musikfest.
Det är lite av en dröm,
beskriver Terese.
För många är hon ett nytt
ansikte men musiken, scenlivet
och artisteriet är inget
nytt för stockholmskan. Terese,
som släppt tre soloskivor
och varit nominerad
till Ted Gärdestadstipendiet
2010, spelar sin musik på allt
från pubar till kyrkor och
konsertlokaler och har även
jobbat med artister som Danny
Saucedo och Jenny Berggren
från Ace of Base.
– Båda bitarna är roliga,
men att skriva för andra är
mindre känsloladdat. Är det
jag själv som ska uppträda
handlar det om så mycket
mer än en bra låt. Det är olika
typer av utmaning helt enkelt,
90 Allas 09/13
konstaterar Terese som har
sina rötter i gitarrpopen.
– Jag fick min första gitarr
när jag var 10 år och har inte
släppt den sedan dess.
Inget att förlora
Eftersom hon inte var bra på
så mycket i skolan blev musiken
”hennes grej”.
– Jag har alltid känt att jag
kan uttrycka mig genom musiken.
Min första riktiga låt
skrev jag med min storasyster
under högstadietiden, berättar
Terese som nu laddar för
fullt inför Melodifestivalen.
Terese tänker att hon inte
heller har särskilt mycket att
förlora.
– Inte många vet vem jag
är, det sätter mindre press på
mig än många andra, säger
hon och skrattar.
Hennes texter handlar ofta
om människor och upplevelser
som berört henne.
– Ofta skriver jag om personer
som på något sätt blivit
sårade, att ta sig igenom svårigheter
och hoppet att lyckas
komma tillbaka till livet.
Terese vet vad hon pratar
om. Hon har levt ett liv med
klaustrofobi.
– Det är en tärande sjukdom
jag haft sedan jag var barn.
Extra svårt var det som tonåring.
– Jag kunde inte låsa när jag
gick på toaletten, fick panik­
ångest i små utrymmen, åkte
aldrig hiss och än mind re
flygplan.
Slår på
dödsångesten
Ångesten yttrar sig genom
svettningar, yrsel och domningar
i händer och ben.
Allas 09/13
Hon upplever att hon tappar
verklighetsuppfattning och
kontroll.
– En knapp med dödsångest
slås plötsligt på. Fobin
blev ett större handikapp för
mig när jag blev äldre och förstod
hur mycket den hindrade
mig från att göra. Rädslan
tog över och triggade
i gång fruktansvärda panikångestattacker,
säger Terese.
Varje morgon vaknade hon
och undrade vilka utrymmen
hon skulle behöva befinna sig
i under den kommande dagen.
– Ibland tänkte jag att jag
skulle dö, utbrister sångerskan.
Men så kom ett tillfälle som
blev ett slags vändpunkt i
hennes liv.
– Jag körade i Lilla Melodifestivalen
i Köpenhamn då en
kvinna, som själv hade barn
med klaustrofobi, såg min
ångest. Jag tog långa omvägar
när de andra åkte hiss och
kvinnan kände med mig. Hon
tog tag i mig, höll om mig och
lärde mig åka hiss. Det var
början på en lång rehabilitering
som jag jobbar med än i
dag. Jag har börjat åka hiss
och när jag flög med vänner
till New York utan medicin i
kroppen kände jag att jag
kommit en bra bit på väg. Det
är nog det modigaste jag gjort.
Då fick jag verkligen smak på
livet och kände mig nästan
odödlig.
Regelbundet reser hon runt
i Europa med sin gitarr för
att möta unga människor som
lever i en vardag av droger,
våld och prostitution. Hon är
med i nätverket ”Wings of
Forts på sid 110
Terese tycker
bara att det
ska bli
spännande
och känner
ingen press
inför att
sjunga i
Melodi-
festivalen.
91