smeden som kosmolog och kosmograf – några ... - Joakim Goldhahn

SMEDEN SOM KOSMOLOG OCH KOSMOGRAF – NÅGRA 

TANKAR OM BRONSÅLDERNS HANTVERK OCH PRODUKTION 

Ko maru kai atu 

Ko maru kai mai, 

Ka ngohe ngohe 1 

Joakim Goldhahn 

ABSTRACT 

Drawing on the in uential work of Marcel Mauss, «Essai sur le don in sociologie 

et anthropologie», and some of his latter companions such as Weiner, 

Munn, Strathern, and Godelier, this article argues that we must move beyond 

the recognition of handicraft and production in our enigmatic search for 

prehistoric societies and their speci c historical and social character. Using 

examples from the South Scandinavian Bronze Age (1700–500 cal BC), I argue 

that the Smith, in its broadest and most open-minded de nition, is best 

perceived as a ritual specialist, a cosmologist, a total social phenomena that 

melted different parts of the societies’ social and ritual life together. 

INLEDNING 

Det är allmänt bekant att smedens alster intog en betydelsefull roll under 

bronsåldern. Faktum är att det är smedens hantverk och produktion som 

utgör bronsålderns eponym. Det var smedens händer som var med och formade 

de vapen, verktyg och smycken som Christian Jürgensen Thomsen 

(1836) använde sig av för att urskilja en sten-, brons- och järnålder. Det var 

smedens alster som ligger till grund för Oscar Montelius kronologi och typologi 

(Montelius 1885, 1903, 1986). Det var smeden som skapade de ceremoniella 

och rituella föremål som pryder var utställning om förhistorien; 

1 Detta ordspråk är hämtat från maori på Nya Zeeland och det uttrycker att: ‘Give as much 

as you receive and all is for the best’ (citat efter Mauss 1969: 69). 

SMEDEN SOM KOSMOLOG OCH KOSMOGRAF : 163

enigmatiska lurar, solskivor, svärd, bulor, yxor till vardag och fest, statyetter 

och guriner, samt hjälmar med horn. 

Dessa föremål fängslar oss, likväl som de sannolikt fängslade bronsålderns 

människor att uttrycka tankar om de fyra rotfrågor som genomsyrar 

vart samhälle och kultur: 1) Hur skapades kosmos och de varelser som befolkar 

dess materiella och immateriella världar? 2) Vad är kosmos öde? 3) 

Hur lever man ett rättfärdigt liv? 4) Vad sker med oss människor efter det att 

döden tagit oss i hand och lett oss vidare? Smedens hantverk ställde frågor 

och gav svar. 

Smedens alster genomsyrade bronsålderns samhällen, från enklare redskap, 

till gåtfulla solskivor som den från Trundholm mosse på Sjælland i 

Danmark och Nebra vid Halle i Tyskland ( g. 1). De senare föremålen kan 

näppeligen tolkas och förstås på något annat vis än som en kosmologisk materialisering 

(Meller 2004). På samma vis är det med ikonogra n på den yngre 

bronsålderns rakknivar (Kaul 1998, 2004). Andra bronsföremål var mer symboliska 

till sin natur, som skillnaderna mellan hövdingars och krigares vapen 

(Kristiansen 1978, 2002a), eller de bältesplattor, -dosor och hängkärl som symboliserade 

kvinnors sociala status och position (Selling 2007). Andra bronsföremål 

uttryckte regionala identiteter genom att signalera ålder, kön, genus 

och etnicitet (Bergerbrant 2007). Det var med stöd i smedens värv som skilda 

livscyklers rite de passage ritualiserades, manifesterades och materialiserades 

(Thedéen 2004, 2005). Kort sagt: det var smedens händer som stöpte den materiella 

kultur som skapade och återskapade det prestigegodssystem som formade 

och omformade de samhällen och den epok som vi känner som bronsåldern. 

Smeden var den nod som genomsyrade människornas levnadsvärldar; 

från födelse och död till deras vidare öden och äventyr på andra sidan. 

Figur 1. Solskivan från Nebra i Halle, en 

av smeden materialiserad kosmologi (efter 

Goldhahn 2007). 

164 : OAS NR. 12. HÅNDVERK OG PRODUKSJON

Trots att smedens värv är så central för vår förståelse för bronsåldern som 

epok och dess kulturhistoria, har det länge saknats några mer genomarbetade 

studier över smeden som en social och rituell institution (se dock Prescott 

2000 för en ansats, Goldhahn 2007 för ett försök). Det är helt enkelt besvärande 

få forskare som försökt teckna en bild av de människor som skapade de 

föremål som gett denna epok sitt namn. 

Bruce G Trigger (1989) har föreslagit att liknande paradoxer är ett resultat 

av en kristen tanke gur som förlägger samhällets drivkrafter och 

orsakssammanhang bortom människors viljor och levnadsvärldar. Tingen 

blir då främst ett verktyg och vapen för att skildra andra kulturspeci ka 

fenomen än människan själv. Tingens egg är dock tveeggad. Å ena sidan 

leder detta till en strävan att försöka förklara speci ka fenomen med något 

externt, «utomkroppsligt». Traditionellt har detta skett i termer av diffusion 

och migration (jfr Kristiansen & Larsson 2005). Fenomenet som studeras förklaras 

då inte i kraft av sig självt, utan förklaringarna hämtas istället in från 

analoga företeelser och fenomen som ofta lämnas oförklarade i sig självt (se 

Sjögren 2005, 2006 för en relaterad kritisk diskussion). Å andra sidan motsägs 

detta förfarande genom att den indelning som skapats och återskapats 

av det arkeologiska fältets egna aktörer, inte ifrågasätts. Hällbilder studeras 

av hällbildsspecialister, bronshantverk av teknologispecialister, keramiskt 

hantverk av keramikspecialister, och så vidare, som om dessa indelningar 

av världen också ägde giltighet i det för utna. 

Ett uttryck på det förra är att arkeologer itigt har använt sig av bronsföremål 

för att studera skilda fenomen i bronsåldern, såsom: 

• Bronsålderns kronologi (Thomsen 1836; Montelius 1885; 1903; 

Müller 1921; Baudou 1960; Randsborg 1968, 1972; Vandkilde 

1996; Jensen 1997, se Gräslund 1974); 

• Hällbilders kronologi (Åberg 1839, 1842; Holmberg 1848; Nilsson 

1866; Brunius 1868; Hildebrand 1869, se Althin 1945; Marstrander 

1963; Glob 1969; Malmer 1981; Almgren 1987; Kaul 

1998; Fredell 2003; Vogt 2006); 

• Skillnaden mellan «germanska» och «arktiska» folkgrupper 

(Bakka 1976); 

• Bronsålderns teknologi, konst och hantverk (Oldeberg 1942, 

1943; Capelle 1974; Herner 1987; Rønne 1993); 

• Regionala grupperingar och identiteter (Baudou 1960; Asingh 

& Rasmussen 1989; Bergerbrant 2007); 

• Samhällets sociala struktur och formation (Randsborg 1974; 

Welinder 1977; Johansen 1981; Stjernquist 1983; Larsson 1986; 

Kristiansen 1987, 1998; Apel 2001, Nordquist 2001; Lekberg 

2002); 


• Skillnaden mellan biologiskt och socialt kön (Sørensen 2000; 

Thedéen 2004); 

• Religion, offer och ritual (Almgren 1927, 1934; Levy 1982; Johansen 

1993a; Kaul 2004; Melheim 2006); 

• Handel och viktsystem (Thrane 1975; Malmer 1992); 

• Krig och krigarens identitet (Kristiansen 1978, 2002a; Treherne 

1994; Otto et al 2006; Bergerbrant 2007); 

• Gravskick och eskatologi (Gräslund 1983, 1989; Kaliff 1997; 

Goldhahn 1999; Melheim 2006); 

• Bronsålderns kosmogra (Bradley 2006; Eriksen 2006; Bradley 

& Widholm 2007); 

• Och så vidare. 

Dessa studier understryker visserligen smedens centrala position under 

bronsåldern, men paradoxalt nog används inte bronsföremålen till att diskutera 

det mest uppenbara av allt: de människor som framställde föremålen 

ifråga – bronsålderns smeder, deras sociala position och institution. Det som 

centreras är snarare resultatet av dessa aktörers handlingar, smedens hantverk 

och betydelsen av denna produktion. Bronsålderns smeder är visserligen 

närvarande hela tiden, men ändå inte. Smeden som social persona och 

som rituell institution blir förtingligad, osynliggjord. 

På samma vis är det med bronsålderns hällsmeder. Deras alster används 

itigt för att diskutera: 

• Hällbildernas kronologi (Åberg 1839, 1842; Holmberg 1848; 

Nilsson 1866; Brunius 1868; Hildebrand 1869, se Marstrander 

1963; Glob 1969; Malmer 1981; Almgren 1987; Kaul 1998; Fredell 

2003; Vogt 2006); 

• Hur bronsföremål användes i religion och ritual (Almgren 1927, 

1934; Kaul 2004); 

• Skillnaden mellan «germanska» och «arktiska» folkgrupper 

(Hansen 1904; Almgren 1927, 1934; Gjessing 1936, 1939; Ramstad 

2000; Sognnes 2001); 

• Konst för konstens skull (Capelle 1974); 

• Regionala grupperingar och identitet (Malmer 1981; Sør-Reime 

1989); 

• Samhällets sociala struktur och formation (Kristiansen 2002b, 

2004); 

• Skillnaden mellan biologiskt och socialt kön (Mandt 1986, 1987, 

1995, 2001; Yates 1993; Wahlgren 2002); 

• Religion, offer och ritual (Almgren 1927; Kaul 2004; Melheim 

2006); 

• 

Handel och viktsystem (Ericsson 2005); 


• Krig och krigarens identitet (Nordbladh 1989; Skogstrand 

2006); 

• Gravskick och eskatologi (Nordén 1934; Randsborg 1993; Goldhahn 

1999; Syvertsen 2003, 2005); 

• Bronsålderns kosmogra (Bradley 2000, 2006; Nordenborg 

Myhre 2004; Eriksen 2006); 

• Och så vidare. 

Frågor om vem hällsmeden var lämnas dock ofta obesvarade (se dock 

Bengtsson 2002, 2004: 85–102; Kristiansen 2002b: 68–78; Coles 2005: 121; 

Goldhahn 2007: 315–340). Istället talas det vitt och brett om ritualer och ritualisering 

(ingen nämnd – ingen glömd). 

Vad värre är, trots den stora överensstämmelsen mellan de bilder som 

göts i brons och de som höggs i sten, är det sällan som några mer genomarbetade 

studier försökt förstå vad dessa likheter och skillnader bottnar i. 

BILDER I BRONS OCH STEN 

Det nns givetvis undantag. Bertil Almgren och Mats P Malmer har diskuterat 

relationen mellan bronsföremål och hällbilder. Trots att dessa forskare 

hade diametralt skilda teoretiska utgångspunkter, så såg de ett liknande hierarkiskt 

förhållande i bildmediernas rumsliga utbredning; Bronssmedens 

arbeten länkades till centralbygder, medan hällbilderna ansågs vara placerade 

i periferin (Almgren 1960, 1962: 62; Malmer 1971: 205–206, 1981, 

1989a: 17–18, 1989b). Där människor inte hade råd att offra reella föremål i 

brons, till gudar eller andra immateriella krafter, höggs det istället in bilder 

av föremålen i sten (även Larsson 1986; Bertilsson 1987; Kristiansen 1987, 

1998). Hällbilderna framställs på detta vis som ett billigare alternativ till de 

mer dyrbara och exotiska bronsföremålen, ett substitut för reella offer (jfr 

Skoglund 2005). Såväl Almgren som Malmer betraktar därmed hällsmeden 

som bronssmedens fattige kusin från landet. 

En som har opponerat sig mot detta synsätt är Jarl Nordbladh. I sin avhandling 

Glyfer och rum kring hällristningar i Kville från 1980 ställer han sig 

frågande till att betrakta brons- och hällbilder som ett och samma «symbolsystem» 

(även Wahlgren 2002: 177). Bilderna uppträder i skilda medier vilka 

har olika egenskaper. Hällbilderna är (oftast) stationära, medan bronsföremål 

är portabla. Hällbilderna påträffas där de en gång skapades, bronsföremålen 

där de sist deponerades. Bronsföremålens cirkulationstid verkar ha 

varit betydligt kortare än hällbildernas som ofta återanvänts genom att de 

huggits om vid återkommande ceremonier och ritualer (Nordbladh 1980: 

28; även Wahlgren 2002: 182–189, 2004). I Nordbladhs semiotiska prolog utgjorde 

därför de skilda bildmedierna olika symbolsystem – «the medium is 

the message». 


Den som senast har diskuterat relationen mellan brons- och hällbilder explicit, 

och därmed relationen mellan brons- och hällsmedernas hantverk och 

produktion implicit, är Flemming Kaul (2004: 341–367). Trots de uppenbara 

likheter som står att nna mellan de skapta bilderna i brons och sten, pekar 

Kaul på en del väsentliga skillnader mellan de motiv som kommit till användning 

i dessa medier. En av de viktigaste skillnaderna är att människor 

mycket sällan är återgivna på bronsföremål, medan de är vanligt förekommande 

inom hällarnas bildvärld. Bilderna som göts i brons tycks därför vara 

mer medvetet orienterade mot bronsålderns kosmologi, medan hällbilderna 

tycks ha en vidare referensram vilken i högre grad re ekterar bronsålderssamhällenas 

rituella sfärer. Kort sagt: bronsföremålens bilder är mer ikonogra 

ska, medan hällbilderna snarast bör betraktas som symboliska avbildningar 

av ceremonier och ritualer (Kaul 2004: 342, 346–347). 

Kaul tycks därmed ansluta sig till delar av såväl Almgrens och Malmers 

som Nordbladhs ståndpunkter ovan, då han visserligen betraktar bilderna 

i brons och sten som skilda medier med skilda meningar och innebörder, 

samtidigt som han menar att dessa medier bör förstås som delar av ett och 

samma kunskapssystem: «...mennesket i ritualet danner en gengivelse af en 

guddommelig skikkelse, og [at] ritual og myte i nogen grad tegner sig ens» 

(Kaul 2004: 347). 

Även om vi nner Almgrens, Malmers, Nordbladhs eller Kauls tolkning 

mest tilltalande, så in nner sig en uppgift att lösa eftersom relationen mellan 

brons- och hällsmed inte analyseras. Det är föremålen och bilderna samt 

deras betydelse som står i fokus (senast Bradley 2006). När, var, hur, varför 

och av vem dessa bilder skapades, anses vara av mindre vikt för tolkningen 

av deras mening och innebörd än bildernas eventuella materiella och/eller 

immateriella konnotationer. 

ATT TÄNKA I OCH UTANFÖR «BOKS» 

Några av anledningarna till detta mönster står att nna i vår egen samtid. 

Jag tänker dels på den specialisering och fragmentering som det arkeologiska 

fältet genomgått under de senaste decennierna, men också på det sätt 

vi delar in forntiden i skilda analytiska sfärer, såsom teknologi, ekonomi, sociologi 

och ideologi. Båda dessa företeelser verkar återskapa varandra, som 

om de utgjorde varandras antipod. 

Det är genom att specialisera (och publicera) sig som en enskild forskare 

blir sedd, bekräftad och nner en röst inom det akademiska och/eller antikvariska 

fältet. Det specialiserade fältet vinner i sin tur legitimitet genom att 

knyta nya specialister till sig. Formella och informella ceremonier och ritualer 

fyller här en vital funktion. Genom nya generationer bebyggelsearkeologer, 

mikroarkeologer, hällbildsspecialister, arkeoosteologer och -astronomer, 

bronsålderspecialister, paleobotaniker, genusforskare, keramikspecialister, 


skärvstenhögsspecialister, och så vidare, skapas en känsla av historicitet och 

med denna ett slags gestaltseende som utgör en förutsättning för ett fälts 

urskiljande, igenkännande och återskapande (Fleck 1997). 

Detta ses inte alltid som en möjlighet. Dialektiken inom samtidens akademiska 

fält är, som bekant, oftare starkare än den mellan aktörer från skilda 

fält och tidshorisonter. Vi formas att tänka och agera inom givna ramar, eller 

som man hade sagt i Norge, «i boks»: Hällbilder betraktas som hällbilder; 

bronsföremål som bronsföremål. Ju er specialister som lyckas utkristallisera 

sig i nutiden, desto er specialister tenderar vi åter nna i forntiden – 

Spegelåldern (se Jones 2002; Dobres 2006; Goldhahn 2007; Insoll 2007 för 

kritisk diskussion). 

Detta re ekteras också i vårt sätt att dela in forntiden i skilda analytiska 

sfärer, där det rituella skiljs från det vardagliga, det heliga från det profana, 

utan att betraktaren klargör att det ena utgör förutsättningarna för det andra 

(Bourdieu 1977; Giddens 1984, se även Bradley 2005). Tydligast avspeglar 

sig detta i arkeologins strävsamma arbete att skilja det teknologiska från det 

ideologiska, det ekonomiska från det sociala. Denna separering går att spåra 

tillbaks till Christopher Hawkes «ladder of inference» och denne mans tämligen 

naiva syn på arkeologins möjlighet (?) att förstå och tolka det för utna. 

Hawkes (1954) kunskapsteoretiska jakobsstege är ett försök att diskutera 

förutsättningarna att förstå forna tiders människor, där arkeologins möjligheter 

och omöjligheter graderades efter en allt vanskligare och allt mer 

ångestfylld altitud ( g. 2). På stegens lägsta pinne återfanns forna tiders teknologier, 

vilka var lätta att förstå sig på, enligt Hawkes. Nästa stegpinne var 

samhällenas ekonomiska bas, vilka var relativt lätta att nna ut. På stegens 

högre höjder blev det svårare, rent av besvärligt. I bästa fall kunde arkeologerna 

uttala sig om forna tiders sociala och politiska organisation, men att 

försöka nå stegens översta pinne och uttala sig om forna samhällens ideologi 

och religion, var som att försöka fånga ygande sand. Frågan om, hur och 

varför ett samhälles teknologi och ideologi var relaterade till varandra lämnades 

obesvarad. 

Figur 2. En anemisk bild av 

Hawkes och Binfords arkeologiska 

jakobsstegar. 


Samma grundsyn delades som bekant av Lewis R Binford då han lanserade 

den nya arkeologin. Här gjordes samma åtskillnad mellan möjligheterna att 

förstå samhällets «teknomiska», «sociotekniska» och «ideotekniska» nivåer 

( g. 2). I sin banbrytande artikel från 1962 – «Archaeology as anthropology» 

– menade Binford att skilda artefakter kunde länkas till någon av dessa samhälleliga 

nivåer. Några år senare hade han dragit slutsatsen att varje artefakt 

kunde inrymma aspekter av alla dessa nivåer (Binford 1965). Möjligheterna 

till en positiv deduktion var dock begränsad till de första nivåerna – de teknomiska 

och sociotekniska aspekterna av de förgångna samhällen som arkeologin 

är tänkt att beforska (Binford 1972). 

Trots att de senaste decenniernas teoretiska ansatser inom det arkeologiska 

fältet – på alla tänkbara sätt och vis – har försökt fjärma sig från Hawkes 

funktionalism och Binfords optimistiska positivism (Olsen 1997; Jensen & 

Karlsson 1998; Tilley et al 2006, m ), så har de förra herrarnas positivistiska 

(eller pessimistiska?) grundsyn på många sätt och vis levt kvar – låt vara som 

en ofta outtalad reminiscens – inom dagens arkeologiska landskap. Idag har 

Hawkes jakobsstege ställts på ända och allt skall tolkas i ideologiska termer. 

Kosmologiska tolkningar är betydligt vanligare än teknologiska studier. Vad 

värre är, studier som försöker relatera den ena sfären till den andra lyser allt 

som oftast med sin frånvaro. Babyn har kastats ut med badvattnet. 

I föreliggande fall är nog de allra esta forskare som befattat sig med 

att diskutera brons- och hällsmedens hantverk och produktion ense om att 

dessa fenomen var så pass integrerade med varandra att de är lika omöjliga 

att skilja åt i en arkeologisk analys som natten inte kan skiljas från dagen; 

livet från döden. Trots det är det få analyser som försökt söka sig bortom de 

avgränsningar som samtidens akademiska fält har dragit upp och diskuterat 

hur dessa fenomen var relaterade till varandra i det för utna. Än färre är 

det som försökt teckna en bild av de «hantverksspecialister» som skapade 

dessa föremål och bilder. Vad som saknas är ett teoretiskt perspektiv som 

möjliggör studier av relationen mellan skilda hantverk och hur de var relaterade 

till varandra. 

För att formulera ett liknande perspektiv behöver vi fem saker; arkeologisk 

empiri, ett antropologiskt perspektiv och teori samt en praktik som 

smälter samman dessa aspekter till en arkeologisk praxis. 

ARKEOLOGISK EMPIRI OCH ANTROPOLOGISKA PERSPEKTIV 

I mitt arbete Dödens hand – en essä om brons- och hällsmed argumenterar jag för 

att varken «brons- eller hällsmed» är adekvata begrepp för att teckna en bild 

av bronsålderns smeder, inte heller för vår förståelse av deras hantverk och 

produktion (Goldhahn 2007). Avsaknaden av dessa smeder som sociala persona 

i gravmaterial och andra arkeologiska källmaterial är reell. Jag tolkar 

detta som att «brons- och hällsmed» inte var urskiljda som speci ka sociala 


och ideologiska kategorier, utan att deras hantverk och produktion inrymdes 

i andra former av sociala persona och institutioner. Detta understryks exempelvis 

av att det inte är möjligt att särskilja skilda hantverks produktionsplatser 

från varandra under bronsåldern, utan dessa verkar vara integrerade 

och sammanfalla i tid och rum. Där bronsföremål skapades, producerades 

ofta också annat «specialiserat» hantverk såsom keramik och stenhantverk, 

exempelvis pilspetsar i inta med urnupen bas. 

Genom en analys av en mängd olika, men relaterade arkeologiska kontexter 

argumenterade jag för att dessa «hantverkare» bör förstås som rituella 

specialister, för skilda «smeders hantverk» var sammansmälta med varandra 

teknologiskt, ekonomiskt, socialt, politiskt, ikonogra skt och ideologiskt. 

Vidare argumenterade jag för att dessa rituella specialister var involverade i 

en rad religiösa ceremonier och ritualer, såsom initiationsriter, död (läs, kremationer) 

och begravning; «smeden» under bronsåldern var en allkonstnär, 

en transformatör. 

Utifrån detta perspektiv bör smeden, det vill säga bronsålderssamhällets 

rituella specialister, betraktas som medlare mellan de materiella och immateriella 

världar som befolkades av levande och döda under bronsåldern. 

Genom att inledningsvis se bortom slutresultatet av bronsålderns «hantverk», 

det vill säga, producerade brons-, sten- och keramikföremål samt 

hällbilder, och centrera transformationen av skilda «råvaror» till «färdiga 

produkter», går det att teckna en delvis kompletterande och delvis alternativ 

bild av smedens värv. Detta understryks av att såväl de råmaterial och 

redskap som de alster som smeden skapade laddades med symboliska och 

kosmologiska konnotationer ( g. 1, 3). Jag tolkar detta dialektiskt; som att 

smeden klädde sin konkreta kunskap och sociala praktik i esoteriska former 

och att bronsålderns mytologi och kosmologi utgjorde en fond för smedens 

esoteriska kunskap och sociala praktik. Även detta svärd var tveeggat; samtidigt 

som detta bildspråk var med att gestalta och iscensätta mytologiska 

och kosmologiska trosföreställningar ( g. 1), kunde de användas för att dölja 

och hemlighålla samma kunskap ( g. 3). 

Genom kontextuella analyser av arkeologiska utgrävningar är det också 

tydligt att samhällenas «olika» rituella sfärer var länkade till varandra under 

bronsåldern. Det är i stort sett samma materiella kultur som påträffas vid 

lämningar av religiös och rituell karaktär: skärvad sten, kol, sot, fragmenterad 

keramik, brända ben av djur och människa, skålgropar, malstenar, krossad 

inta och kvarts, samt spår av «metallurgisk verksamhet» (se Goldhahn 

2007). De skilda kontexterna verkar alla vara länkade till smeden såsom 

varande en rituell specialist och dennes förmåga att transformera lera och 

kvarts till gjutformar och keramik; koppar och tenn till brons; brons till symboliskt 

och kosmologiskt laddade föremål; slitna och ärgade föremål transformerades 

och gavs ny lyster, nytt liv, på samma vis som människor av kött 


och blod transformerades till brända ben, och så vidare. Ibland deponerades 

det deglar och gjutformar invid hällbildsplatser. Ibland framställdes och 

brukades hällbilder på platser där smeden verkade. Smedens arbete omgavs 

med största diskretion, ofta förlades detta värv till insynsskyddade platser 

som förknippades med död och transformation – både hällbilder och bronsföremål 

gjordes i samband med död och begravning. 

Figur 3. Antropomorfa gjutformar i täljsten och zoomorfa blåsbälgsmunstycken 

som indicerar att smeden klädde sin esoteriska kunskap i mytologisk dräkt (collage 

efter Goldhahn 2007). 

Utifrån detta perspektiv var bronsålderns rituella praktiker sammansmälta 

till en enhet där summan var större än de enskilda delarna. Teknologi var 

synonymt med ideologi, och vise versa. Bronsålderns smeder bör därför betraktas 

som rituella specialister – smeden var en allomfattande kosmolog. 

Denna tolkning nner, om än inte bevis, så visst stöd i antropologiska 

och etnologiska undersökningar, där smeden ofta betraktades som en farlig 

och sällsam gur (Eliade 1962; Helms 1993; Blakely 2006). 

Genom norröna källor vet vi exempelvis att smeden tillskrevs övernaturliga 

krafter. Smeden intog en aktiv roll i samhällets skapelsemyt och de föremål 

som skapades laddades ofta med symbolisk och kosmologisk innebörd 

(Magnus 2005a, 2005b). Det är till exempel talande att Asgårds skapelse förbands 

med smedens ässja inom den norröna mytologin, såsom det kommer 

till uttryck i Voluspå (Steinsland & Meulengracht Sørensen 1999) och Snorres 


Edda (Sturlasson 1958). I vårt östra naboland Finland intog mästersmeden 

Ilmarinen, «den främsta smed bland smeder», en liknande position; han 

som «smitt den höga himlen, hamrat hela himlafästet utan minsta skymt 

av ämne eller ens en tåt att ta i» (citat från Kalevala, tionde sången, se Siikala 

2002). Smedens roll i samhällets rituella sfär verkar därtill ha varit betydande 

under järnåldern (Gansum 2004a, 2004b: 235–245; Barndon 2005a, 2005b; 

Østigård 2007). 

I antropologiska studier intar smeden ofta en mångtydig position. De 

resande smeder, handelsmän och profana hantverkare som ofta omtalas i 

traditionell arkeologisk bronsålderslitteratur (Thrane 1975: 186–206, senast 

Earle 1997, 2002; Harding 2000), lyser till synes med sin frånvaro (Rowlands 

1971: 214). Smedens sociala position varierar betydligt. Inom vissa samhällen 

var smeden fruktad, i andra privilegierad, ibland var denne utstött och 

föraktad. I vissa samhällen intog smeden en hög social position, i andra sammanhang 

tillhörde smeden samhällets lägsta kaster (Goldhahn 2007: 101). 

Oavsett smedens sociala status och position, så nns det en viktig strukturell 

likhet mellan de sammanhang där metallsmeder verkat och det är att 

denne intog en central roll i samhällets rituella, mytologiska och kosmologiska 

sfärer (Eliade 1962; Helms 1993; Blakely 2006). Herbert (1984: 23) sammanfattar 

detta på följande vis i sin studie av kopparsmeder i Afrika: 

Smiths have traditionally been viewed as a people set apart 

from the rest of mankind by the nature of their work and the 

common practice of endogamy, or at least marriage within 

prescribed groups [...] True, the smith occupies a clearly inferior 

position among some peoples [...] Often, too, the smiths are 

ethnically different or at least regarded as «others» [...] In the 

agricultural or mixed-farming societies that predominate south 

of the desert, this inferiority is decidedly rare. On the contrary 

the smith plays a central and powerful role in both the natural 

and supernatural spheres. In fact, the distinction itself is false, 

since the roles are intimately connected and since such dualism 

is alien to African thought. The smith functions as priest, artist, 

shaman, magician, initiator precisely because his work demands 

not merely manual skills but esoteric knowledge to manipulate 

the dangerous forces at play in the extraction of ores 

and in their transformation into nished objects. 

Metallurgins teknologiska know-how var vanligen förklädd i mytologiska 

och kosmologiska termer. För smederna i västra Mexico, till exempel, var 

kopparmalmens färg och ljud av största betydelse och båda dessa egenskaper 

hade även en kosmologisk innebörd. Samtidigt var dessa egenskaper 


avgörande för det vi i västerlandet skulle beskriva som «malmens teknologiska 

kvalité»: «Ancient metallurgy emphasised certain physical properties, 

sound and colour, which expressed fundamental religious beliefs, and [...] 

those beliefs were embedded in, and perpetuated through the technology 

and its products» (Hosler 1995: 113). 

Av detta kan vi lära att metallurgi och mytologi, teknologi och kosmologi, 

är västerländska begrepp som sällan äger relevans utanför denna kultursfär, 

om ens här (Latour 1997). I dessa traditionella icke-industriella samhällen 

var teknologi och ideologi oskiljaktiga, teknologiskt know-how gick inte att 

skilja från samhällets mytologi och kosmologi (jfr g. 2). 

Då smedernas värv, allt som oftast, var relaterade till samhällets sociala 

och ideologiska sfärer, var den kunskap som smeden besatt en restriktiv 

esoterisk kunskap. Själva skapandet av metall och metallföremål relaterades 

till sociala och rituella tabun, och oinitierade personer hölls på behörigt 

avstånd. Det gällde särskilt kvinnor och barn. Den teknologiska kunskapen 

sammansmältes med kosmologiska och sexuella metaforer. I östra Afrika 

kunde exempelvis ässjan beskrivas som en förklädd kvinna – smedens brud 

– och den kunde då förses med symboliska bröst och vulva (se Englund 

1999; Barndon 2005a, 2005b). I gestaltningen och förmedlingen av smedens 

esoteriska hantverk och produktion, förmedlades inte bara teknologiskt 

know-how; att ta del av smedens kunskaper blev synonymt med att ta del 

av samhällets syn på sexualitet, födelse och död, samt hur dessa aspekter var 

förbundna med samhällets mytologi och kosmologi. 

Några liknande fynd av mytologiskt materialiserade ugnar nns inte från 

skandinavisk bronsålder, men likväl en del zoomorfa blåsbälgsmunstycken 

och antropomorfa gjutformar i täljsten. Här är det hästar och människor 

med hattar som ger sig tillkänna ( g. 3). Med tanke på hästens roll och funktion 

för samhällets mytologi och kosmologi (Goldhahn 1999; Kaul 2004), är 

det rimligt att tolka detta som att smeden, likt sina afrikanska bröder, klätt 

sin esoteriska kunskap i mytologisk dräkt. Smeden var en transformatör, en 

rituell specialist, en medlare mellan världar, en kosmolog. 

Vad som kan vara värt att notera i detta sammanhang är de relationer till 

omvärlden som smederna under sydskandinavisk bronsålder skapade och 

återskapade genom sin – sannolikt – rituella praktik. 

Förutom det mest uppenbara, att den koppar och tenn som bildar brons 

samt guld, var tvunget att hämtas från avlägsna platser långt utanför 

Skandinavien (Tylecote 1987; Craddock 1995, jfr Janzon 1984, 1988; Prescott 

2006), vilket sannolikt krävde en omfattande kännedom om omvärlden 

(Kristiansen & Larsson 2005), är det era andra mer lokala ingredienser som 

smeden var tvungen att ha kännedom om; inte minst biodling och bivax 

(Koch 2001, 2003). 


Figur 4. En tentativ utbredningskarta över förekomsten av täljsten och återfunna 

täljstensgjutformar i södra Skandinavien. Den kvantitativa utbredningen är endast 

giltig för det nuvarande Sveriges gränser (efter Goldhahn 2007). 

Ett annat viktigt råämne för smeden, som ofta glöms bort, var täljsten (se 

Goldhahn 2007: Kap. 5). Denna talk- och kloritrika bergart är inte demokratiskt 

fördelad på den skandinaviska halvön, men trots detta faktum så åter nns så 

väl råämnen, halvfabrikat och färdiga gjutformar långt utanför de områden 

där täljsten förekommer ( g. 4). Flera täljstensförekomster och -brott uppvisar 

spår av återkommande rituella handlingar i form av inhuggna skålgropar och 


hällbilder. Utifrån hällskeppens kronologi på några av dessa hällar, står det 

klart att människorna återkommit till dessa platser under era generationer, 

ibland uppemot 600–800 år. En del täljstensgjutformar uppvisar därtill antropomorfa 

drag och den omsorgsfulla behandlingen av dem efter det att deras 

livscykler ändats, tyder på att de omgärdades av mytologiska föreställningar 

och tabun ( g. 3). Täljsten ser därmed ut att ha varit ett laddat råmaterial under 

bronsåldern, såväl vid dess «födelse» på otillgängliga platser, som under 

dess «levnad», «död» och «begravning» (se Goldhahn 2007: Kap. 5). 

Ett annat helt nödvändigt råmaterial, med betydligt större demokratisk 

spridning, var kvarts (se Goldhahn 2007: Kap 6). Detta mineral kunde användas 

som ussmedel vid framställan av koppar och därtill var den helt 

nödvändig för att magra keramik, deglar och gjutformar. Lokala skandinaviska 

leror börjar i regel sintra innan 700 grader, medan koppar först smälter 

vid 1083 grader. Bronsernas smältpunkt varierar mellan 830 till 1000 grader 

beroende på mängden tenn. Kvarts däremot smälter först vid 1470 till 1756 

grader, en variation som beror på det speci ka mineralets sammansättning. 

För att kunna skapa bronsföremål med så kallad cire-perdue-teknik var därför 

både gjutformar och deglar tvungna att magras. Detta gjordes allt som 

oftast med stora mängder kvarts; gjutformarna innehåller på grund av detta 

mer än 60 procents kvarts (vilket förklarar varför vi arkeologer så sällan åter- 

nner dem, den stora mängden kvarts gör dem mycket porösa). Utan kvarts 

hade vi ingen bronsålder. 

Av största vikt för denna framställan är även det faktum att vissa kvartsbrott 

försetts med hällbilder, samt att man uppenbarligen brutit kvarts vid 

vissa hällbildsplatser. Kvarts deponerades också i marken framför hällbilder 

samt i sprickor och skrevor på hällar där bilder huggits in (se Bengtsson 

2004). På vissa hällbildsplatser i Skandinavien är det otvetydigt också så att 

de inhuggna bilderna integrerar med naturliga ådror och vener av kvarts 

( g. 5). Kvarts är därtill ett vanligt förekommande fynd vid utgrävningar 

av fornlämningar med rituella inslag från bronsåldern, såsom hällbilder, 

gravar, depåer och skärvstenshögar. Ofta har kvartsen från de senare sammanhangen 

befunnits vara medvetet krossad, utan något explicit syfte att 

framställa några föremål eller redskap. Möjligen gjordes detta för att gestalta 

de ceremonier och ritualer som utspelade sig på dessa platser med ett audiovisuellt 

performativt innehåll. Även i så kallade «medicinväskor» eller 

«shamanpåsar», likt dem från Hvidegården och Maglehøj, har det påträffats 

kvarts, vilket visar att bronsålderns människor tillskrev detta mineral magiska 

betydelser (se Goldhahn 2007: Kap. 6). 


Figur 5. Dialog mellan hällbilder 

och kvartsvener vid Åseby i 

Stenkyrka socken på Tjörn (foto av 

Johan Pettersson efter Goldhahn 

2007). Kvartsådrorna förstärker en 

känsla av rörelse och vår samtids 

tolkning att skeppet utgjorde en 

symbol för överskridandet av såväl 

materiella och immateriella gränser 

under bronsåldern. 

Även behovet av goda formbara leror skall inte underskattas för att smeden 

skulle kunna utföra sitt hantverk och sin sannolikt rituella produktion. 

Kunskapen om var dessa fanns att hämta, vilka kvalitéer som var att föredra 

för skilda ändamål, et cetera, var sannolikt esoterisk och ingick även den i 

den mytologiska förklaring av världen som så många enigmatiska lämningar 

från bronsåldern lämnat prov på. 

TEORI – BRONSÅLDERNS PRESTIGEGODSSYSTEM OCH GÅVANS HAU 

För att vi bättre skall kunna skapa möjlighet att sätta in dessa mönster i nya 

perspektiv och därmed fördjupa relationerna mellan skilda (?) hantverk, dess 

produktion och konsumtion, vill jag återvända till inledningen av denna artikel 

och smedens implicita och bronsföremålens explicita funktion under 

bronsåldern. De esta forskare är överens om att dessa samhällen fungerade 

utifrån ett prestigegodssystem där lokala råvaror som bärnsten, boskap, 

kvinnor, hudar/skinn, slavar och salt, användes för att byta till sig mer 

exotiska föremål av brons (koppar/tenn) och guld (Friedman & Rowlands 

1978; Jensen 1982, 2002; Kristiansen 1984, 1987, 1998; Larsson 1986; Johansen 

1993a; Vandkilde 1996; Earle 1997, 2002; Kristiansen & Rowlands 1998). 

Enligt Richard Bradley baserar sig dessa prestigegodssystem på esoteriska 

och exotiska föremål som kännetecknas av att: 

... they are essential for the performance of particular types of 

transactions, for example marriage payments, with the result 

that through limiting access to those objects an elite is able to 

control the transactions in which they are used. The important 

element is that the supply of prestige items should be restricted 

to one section in society (Bradley 1984: 46–47). 


Lotte Hedeager har betonat att prestigegodssystemen under skandinavisk 

forntid skapades och återskapades genom gåvor och gengåvor på personlig 

nivå: 

…the prestige goods were personal: they could not be bought 

but had to be obtained through personal relationships and connections; 

either when the elite received them from far away or 

when the elite undertook their local redistribution (Hedeager 

1992:89). 

För den sydskandinaviska bronsålderns vidkommande, är det lätt att inse 

att smeden utgjorde en viktig nod i ett liknande system, där lokalt producerade 

exotiska föremål laddade med en symbolik och ikonogra med 

regional mytologisk och kosmologisk signi kans, skapade och återskapade 

de allianser, sociala positioner, rank och genus som utgjorde dessa samhällens 

grundvalar. 

Dessa tankegångar utgår alla från Marcel Mauss och hans klassiska verk 

«Essai sur le don in sociologie et anthropologie» (Mauss 1925, här 1969). 

Liknande gåvosystem kännetecknas av tre principer enligt Mauss (1969: 

10–12, 37–41): skyldigheten att ge/ta emot, att ge vidare och att återbörda 

gåvan: «To refuse to give, or to fail to invite, is – like refusing to accept – the 

equivalent of a declaration of war; it is a refusal of friendship and intercourse» 

(Mauss 1969: 11). Av största vikt för detta tänk var gåvans mana bland 

maoris på Nya Zeeland; det vill säga den magiska, religiösa och andliga 

makt som följde genom att ta emot eller ge vidare en gåva – hau: 

I shall tell you about hau. Hau is not the wind. Not at all. Suppose 

you have some particular object, taonga, and you give it to 

me; you give it to me without a price. We do not bargain over it. 

Now I give this thing to a third person who after a time decides 

to give me something in repayment for it (utu), and he makes 

me a present of something (taonga). Now this taonga I received 

from his is the spirit (hau) of the taonga I received from you and 

which I passed on to him. The taonga which I receive on account 

of the taonga that came from you, I must return to you. It would 

not be right on my part to keep these taonga whether they were 

desirable or not. I must give them to you since they are the hau 

of the taonga which you gave me. If I were to keep this second 

taonga for myself I might become ill or even die. Such is hau, 

the hau of personal property, the hau of the taonga, the hau of 

the forest. Enough on that subject (Mauss 1969: 8–9, jfr Sahlins 

1972: 150–153). 


Att ge någon en gåva var därmed ekvivalent med att ge bort en bit av sig 

själv: 

Whatever it is, food, possessions, women, children or ritual, 

it retains a magical and religious hold over the recipient. The 

thing given is not inert. It is alive and often personi ed, and 

strives to bring to its original clan and homeland some equivalent 

to take its place (Mauss 1969: 10). 

Det var gåvans hau som gjorde att man paradoxalt nog kunde ge bort en sak, 

men ändå behålla den (Weiner 1992, se också Munn 1986; Strathern 1988; 

Godelier 1999; Fowler 2004). En gåvas hau gjorde/gör också att den alltid 

strävar efter att återvända till sin ursprungliga «födelseplats» (Mauss 1969: 

9). Det senare skall visa sig vara av stor vikt för vår förståelse av smeden som 

kosmolog och kosmograf. 

Enligt Mauss utgör en gåva ett «totalt socialt fenomen» eftersom dessa för 

med sig såväl personliga, ekonomiska, sociala, juridiska, politiska, estetiska 

och ideologiska dimensioner. Som ett totalt socialt fenomen så utgör gåvor 

och gengåvor en lika naturlig och essentiell som integrerad del i individers 

och samhällens rite de passage; vid födelse och namngivning, vid sjukdom 

och bemärkelsedagar, vid pojkars och ickors initiationsriter till vuxenlivet 

och andra sociala persona (likt smeder, krigare, keramiker, hällsmeder, et 

cetera), vid bröllop och skilsmässor, samt vid död och begravning (för det 

senare, se Oestigaard & Goldhahn 2006): «Food, women, children, possessions, 

charms, land, labour, services, religious of ces, rank – everything is 

stuff to be given away and repaid» (Mauss 1969: 11–12). 

Mauss underströk också att även om dessa gåvor etablerar och återskapar 

relationer på en «frivillig» personlig nivå, bör detta förstås som sociala 

och kulturella kontrakt som skapar och återskapar hela samhällen (Mauss 

1969: 3). En gåva bör därför inte enbart förstås som utbytet av materiella 

ting, för den inbegriper (ofta) en «total prestations» som även inkluderar 

fenomen som: 

…courtesies, entertainments, ritual, military assistance, women, 

children, dances, and feasts; and fairs in which the market 

is but one element and the circulation of wealth but one 

part of a wide and enduring contract. Finally, although the prestations 

and counter-prestations take place under a voluntary 

guise they are in essence strictly obligatory, and their sanction 

is private or open warfare. We propose to call this the system 

of total prestations [...] Furthermore, the obligation is expressed 

in myth and imagery, symbolically and collectively; it takes the 


form of interest in the objects exchanged; the objects are never 

completely separated from the men who exchange them; the 

communion and alliance they establish are well-nigh indissoluble 

(Mauss 1969: 3, 31 kursiv i original). 

TO GET «SOMETHING GREAT IN EXCHANGE FOR SOMETHING SMALL» 

I sin tänkvärda bok The enigma of the gift har Maurice Godelier (1999) återvänt 

till Mauss klassiska verk och utvecklat hans tankar om gåvan som ett 

totalt socialt och kulturellt fenomen (se även Sahlins 1972: 149–183). Det 

är främst Mauss stora tonvikt på gåvor som ett mellanmänskligt fenomen 

som Godelier ville ändra och fördjupa: «By excluding sacred objects from 

his eld of analysis, Mauss may have unintentionally created the illusion 

that exchange was the be-all and end-all of social life» (Godelier 1999: 69). 

Godelier menar att gåvans tre principer därför bör utökas med en fjärde 

– ofta försummad – förpliktelse: gåvor och gengåvor till de döda, till andeväsenden 

och gudar (Godelier 1999: 29–36). I korthet: de materiella och immateriella 

ting som är givet av gudar och andra immateriella makter kunde/ 

kan inte ges vidare, men trots det så omfattas även de av gåvans princip och 

dialektik. Även om dessa föremål inte kunde/kan ges vidare, på grund av 

sin sakrala karaktär, måste de återbördas på tillbörligt vis: 

In order for «things to work», there must be in what is given 

something more than a gift of oneself to the other. The gift must 

contain something which appears to the giver as to the initial 

receiver, and to those who will subsequently receive it, and therefore 

to all members of the society – who must therefore share 

this representation from the outset – as a medium, the possession 

of which, even if it is only temporary, is necessary if one is 

to continue to exist, to produce or to reproduce social relations 

which enable individuals as well as groups, clans, families, 

brotherhoods, secret societies, and so on to continue as part of 

their society. The thing given [...] must contain something more, 

something which seems [...] indispensable to their existence… 

(Godelier 1999: 72, kursiv i original, jfr Mauss 1969: 12–15). 

Detta något utgör det andra, det heliga: «This something Mauss called a soul, 

a spirit, a source of wealth and abundance, of life» (Godelier 1999: 72). 

En av konsekvenserna av detta blir att, med Mauss’ (1969: 13) ord: «…the 

exchanges and contracts concern not only men and things but also the sacred 

beings that are associated with them». För Mauss blev detta reciproka utbyte 

mellan människor och hennes immateriella makter en av förklaringarna till 

det komplexa offerskick som dokumenterats på skilda håll i världen: 


It is not simply to show power and wealth and unsel shness 

that man puts slaves to death, burns his precious oil, throws 

coppers into the sea, and sets his house on re [...] for the gods 

who give and repay are there to give something great in exchange 

for something small.(Mauss 1969: 14–15). 

Det som gudarna eller andra immateriella makter skänkt människorna 

kunde/kan inte ges vidare, men såsom andra gåvor och gengåvor måste de 

återbördas. 

PRAXIS – SMEDEN SOM ETT «TOTALT SOCIALT FENOMEN» 

För att fördjupa alla dessa mönster vill jag föreslå att smedens hantverk 

och produktion under bronsåldern utgjorde ett «totalt socialt fenomen» där 

smedens transformationer av råmaterial och andra substanser utgjorde en 

grundmetafor på vilken samhällets övriga relationer skapades och återskapades; 

från livets vagga i offermossen till döden i skrävstenshögen. 

Det är allmänt bekant att smedens alster under bronsåldern inte enbart 

användes för att uttrycka status, genus, rank och identitet eller i form av 

gåvor och gengåvor mellan människor; de användes också som gåvor för att 

blidka andra mer immateriella makter i form av fromma offer, deponeringar 

och undangömda «skrotdepåer» (Levy 1982; Larsson 1986; Johansen 1993a; 

Bradley 1998, 2000, 2005; Melheim 2006). Ofta förklaras dessa fenomen i neutrala 

teknologiska termer som «produktion, distribution eller konsumtion» 

och/eller genom mer slitna och grumliga ideologiska begrepp som «offer 

och depåer». Även om båda dessa perspektiv äger sin giltighet tror jag att de 

delvis förblindas av sina egna sökarljus, inte minst som de vidmakthåller en 

åtskillnad mellan samhällets teknologi och ideologi (jfr g. 2). 

Ett perspektivvidgande alternativ till detta utgår ifrån Mauss tankar om 

gåvans princip och dialektik som analyserats och fördjupats av Godelier. 

Detta perspektiv möjliggör att förklara och förstå dessa fenomen utifrån 

smedens symboliska och rituella praktik där teknologi smälter samman med 

ideologi, och vise versa. 

Här är det av vikt att tydliggöra att smedens värv krävde en omfattande 

kunskap om var skilda råvaror fanns att tillgå och vilka materiella och 

immateriella makter som behövde blidkas för att införskaffa exotiska gods 

som koppar, tenn och brons, men också mer lokala råmaterial såsom kvarts, 

täljsten, lera, kol och vax. Den goda överensstämmelsen mellan bilder gjutna 

i brons och huggna i sten manar här till eftertanke, inte minst som era 

täljstens- och kvartsbrott försetts med hällbilder, liksom både kvarts och 

täljsten deponerats invid hällbilder (Goldhahn 2007). 

Enligt mitt sätt att se denna sak så indicerar det att vi, med Godeliers engimatiska 

kritik i minne, därför måste bredda och fördjupa vår syn på bronsål- 


derns prestigegodssystem. För att kunna utföra sitt värv och skapa de föremål 

som bar upp bronsålderns samhällen, deras struktur och strukturation, var 

smeden dels tvungen att ingå i såväl regionala som inter-regionala gåvoutbyten 

med andra människor, samhällen och kulturer (se Kristansen & Larsson 

2005). Samtidigt var smeden också tvungen att ingå liknande överenskommelser 

med mer lokalt förankrade immateriella makter som var sammanlänkade 

med dem för smeden nödvändiga råmaterialen som vax, täljsten, 

kvarts, kol och lera. Dessa gåvor var tvungna att återbördas. En konsekvens 

av detta blir då att det var genom gåvans princip och smedens rituella praktik 

som landskapet ikläddes en ideologi, en landskapskognition. 

FRÅN KOSMOLOG TILL KOSMOGRAF 

Något som kan ge belägg för detta antagande är att placeringen av fornlämningar 

under bronsåldern ofta följer ett utlagt mönster. Såväl förekomsten 

av högar, rösen, boplatser, hällbilder, depåer och skärvstenshögar tycks följa 

vissa gemensamma normer och föreskrifter (Kjellén & Hyenstrand 1977; 

Johansen 1993b; Widholm 1998; Gerdin 1999; Runcis 1999; Bradley 2000, 

2006; Wahlgren 2002; Thedéen 2004; Eriksen 2006; Bradley & Widholm 2007), 

vilket kan tolkas som att bronsålderns materiella och immateriella landskap 

tillskrevs skilda betydelser (delvis omgjord efter Johansen 1993b): 

Högt 

Lågt 

182 : OAS NR. 12. HÅNDVERK OG PRODUKSJON 

Fornlämning Element 

Himmel 

Gravar Berg/höjder 

Boplatslämningar Sand, morän 

Hällbilder Lerjord 

Depåer/offer Vatten 

Här är det intressant att notera att särskilda «naturliga» element tycks ha 

innehaft en liknande funktion och betydelse inom skilda sfärer av bronsåldersmänniskornas 

religiösa och rituella praktik och att smeden såsom varande 

en rituell specialist var verksam inom alla dess sfärer (Goldhahn 2007). Så 

tycks vatten vara ett centralt element av betydelse i gravceremonier (Holst 

et al 2004); vid producerandet och deponerandet av skärvad sten (Kaliff 

1997; Runcis 1999; Victor 2007); för lokalisering och betydelsen av hällbilder 

(Kjellén & Hyenstrand 1977; Nordbladh 1980; Bradley 2000; Bengtsson 2004; 

Coles 2005; Ling 2006); för skapandet och deponerandet av bronsföremål 

(Larsson 1986; Johansen 1993a; Jensen 1997); samt för placeringen av rösen 

och gravhögar (Widholm 1998; Bradley 2000; Gerdin 1999; Wrigglesworth 

2005; Eriksen 2006; Bradley & Widholm 2007). De skilda rituella fälten tycks

vara länkade till varandra på ett lika intrikat som meningsfullt sätt, vilket 

vanligtvis tolkas som att de var relaterade till en övergripande trosföreställning, 

en kosmologi ( g. 6). 

Figur 6. En av era besläktade tolkningar av bronsålderns kosmologi och landskapskognition 

(efter Kristiansen & Larsson 2005). 

Min mening här är inte att vidmakthålla och veri era gängse bild av fornlämningars 

placering i landskapet och länka det till bronsålderns mytologi 

och kosmologi per se, det är alltför lätt och redan gjort ( g. 6), utan att 

argumentera för att liknande tolkningar måste utgå från och grunda sig i 

handlande människors sociala och rituella praktik. Vi skall därför inte förlora 

oss i olika fornlämningars placering i landskapet mer än att konstatera 

att denna placering inte var slumpartad (se vidare Wahlgren 2002; Thedéen 

2004; Eriksen 2006). Men om vi istället betraktar denna vetskap mer som en 

utgångspunkt än som en slutsats, kan vi också vända på detta resonemang 

och försöka nna företeelser och fenomen som länkar dem samman. Vi nner 

då inte bara fog för en övergripande landskapskognition som var länkad 

till bronsåldersmänniskornas kosmologi, utan vi nner då även anledning 

till att föra samman dessa fenomen med gåvans fyra principer och bronsålderns 

eponym och kosmolog – smeden. 

Om smeden var, som jag förslagit, bronsålderns stora kosmolog, så blir 

en naturlig följd av detta att det var genom denne rituella specialists praktik 

samt gåvans princip och dialektik som landskapet ikläddes en social och mytologisk 

dräkt; en landskapskognition. Denna landskapskognition baserade 

sig dels på smedens transformativa egenskaper, dels på smeden som med- 


lare mellan olika materiella och immateriella världar. För att smeden och 

dennes alster – såsom varande ett totalt socialt fenomen under bronsåldern 

– överhuvudtaget skulle kunna ingå i bronsålderns prestigegodssystem, 

var smeden tvungen att blidka de immateriella makterna som förknippades 

med de råmaterial som var nödvändiga för att denne skulle kunna utföra sitt 

värv. Det var där smeden visste att ingå gåvoförbindelser med speci ka immateriella 

makter som det reciproka utbytet av koppar, tenn, guld, bärnsten, 

vax, täljsten, kvarts, kol och lera kunde nna riktning och form. Teknologi 

och ideologi smälter samman. Gudarna var visserligen givmilda, men de 

krävde också gåvor åter: «it is they who are the true owners of the things and 

possessions of this world» (Mauss 1990: 16, citerad i Godelier 1999: 180). 

Det vi nner i dag är spåren av detta symboliska och mytologiska gåvoutbyte 

( g. 6); föremål gjutna i brons som deponerats i våtmarker, vid 

träd och stenar; kvartsbrott som försetts med hällbilder och hällbildsplatser 

där kvarts deponerats i skrevor och sprickor; täljstensbrott med hällbilder, 

samt täljstensgjutformar med antropomorfa drag som deponerats och/eller 

begravts i/vid gravar, i skärvstenshögar eller i våtmarker (Goldhahn 2007). 

Det var genom gåvans princip och smedens sociala och rituella praktik som 

landskapet ikläddes en kosmologisk dimension under bronsåldern. 

Smeden var därmed inte bara en «hantverkare», en medlare mellan 

världar, en transformatör, sin tids stora kosmolog, smeden var också en 

kosmograf. 

REFERENSER 

Almgren, B. 1960 Hällristningar och bronsåldersdräkt. TOR VI: 19–50. 

Almgren, B. 1962 Den osynliga gudomen. Proxima Thule. Sverige och Europa 

under forntid och medetid. Hyllningsskrift till H. M. Konungen den 11 

november 1962: 53–71. Svenska Arkeologiska Samfundet. Stockholm. 

Almgren, B. 1987 Die Datierung bronzezeitlicher Felszeichnungen in 

Westschweden. Acta Musei Antiquitatum Septentrionalium Regiae 

Universitatis Upsaliensis 6. Uppsala. 

Almgren, O. 1927 Hällristningar och kultbruk. Bidrag till belysning av de 

nordiska bronsåldersristningarnas innebörd. Kungl. Vitterhets Historie 

och Antikvitets Akademien, Handlingar 35. Stockholm. 

Almgren, O. 1934 Nordische Felszeichnungen als religiöse Urkunde. Verlag 

Moritz Diesterweg, Frankfurt A.M. 

Althin, C.-A. 1945 Studien zu den Felszichnungen von Skåne I-II. C. W. K. 

Gleerup, Lund. 

Apel, J. 2001 Daggers, knowledge & power. The social aspects of int dagger 

technology in Scandinavia 2350–1500 cal BC. Coast to Coast-Books 3. 

Uppsala. 


Asingh, P. & Rasmussen, M. 1989 Mange slags grænser. Et exsempel på 

regional variation i sydvestdansk ældre bronzealder. I Regionale 

forhold i Nordisk Bronsealder, red. av J. Poulsen, s. 79–88. Jysk 

Arkæologisk Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus. 

Bakka, E. 1976 Arktisk og nordisk i bronsealderen i Nordskandinavia. Det Kgl. 

Norske Videnskabers Selskab Museet Miscellanea 25. Trondheim. 

Barndon, R. 2005a Håndverk, kunst og kunnskap – noen komparative 

perspektiver på smedens sosiale identitet i jernalderen. I Fra funn til 

samfunn. Jernaldersstudier tilegnet Berglot Solberg på 70-årsdagen, red. 

av K. A. Bergsvik & A. Engevik jr, s. 357–376. Universitetet i Bergen 

Arkeologiske Skrifter, Nordisk 1. Bergen. 

Barndon, R. 2005b Metall og myter – magi og transformasjon. Re eksjoner 

omkring den norrøne smedens kunnskap og identitet i et 

komparativt perspektiv. Primitive Tider 8: 61–74. 

Baudou, E. 1960 Die regionale und chronologische Einteilung der jüngeren 

Bronzezeit im Nordischen Kries. Studies in North-European 

Archaeology 1. Stockholm. 

Bengtsson, L. 2002 Handen bakom huggningen. In Situ 2000/2001: 57–66. 

Bengtsson, L. 2004 Bilder vid vatten. Kring hällristningar i Askum sn, Bohuslän. 

Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 51. Göteborg. 

Bergerbrant, S. 2007 Bronze Age identities: costume, con ict and contact in 

Northern Europe 1600–1300 BC. Stockholm Studies in Archaeology 43. 

Stockholm. 

Bertilsson, U. 1987 The rock carvings of Northern Bohuslän. Spatial structures 

and social symbols. Stockholm Studies in Archaeology 7. Stockholm. 

Binford, L. R. 1962 Archaeology as anthropology. American Antiquity 28: 

217–225. 

Binford, L. R. 1965 Archaeological systematics and the study of cultural 

process. American Antiquity 31: 203–210. 

Binford, L. R. 1972 New perspectives in archaeology. Aldine, Chicago. 

Blakely, S. 2006 Myth, ritual and metallurgy in Ancient Greece and recent 

Africa. Cambridge University Press, Cambridge. 

Bourdieu, P. 1977 Outline of a theory of practice. Cambridge University Press, 

Cambridge. 

Bradley, R. 1984 The Social Foundations of Prehistoric Britain: Themes and 

variations in the archaeology of power. Longman Archaeology Series. 

London. 

Bradley, R. 1998 The passage of arms – an archaeological analysis of prehistoric 

hoards and votive deposits. Oxbow, Oxford. 

Bradley, R. 2000 The archaeology of natural places. Routledge, London. 


Bradley, R. 2005 Ritual and domestic life in prehistoric Europe. Routledge, 

London. 

Bradley, R. 2006 Danish razors and Swedish rocks: cosmology and the 

Bronze Age landscape. Antiquity 80: 372–389. 

Bradley, R. & Widholm, D. 2007 Bronze Age cosmology in the South- 

West Baltic, a framework for Research. I Stone ships. The sea and the 

heavenly journey, red. av D. Widholm, s. 13–48. Kalmar Studies in 

Archaeology III. Kalmar. 

Brunius, C. G. 1868 Försök till förklaringar öfver hällristningar med femton 

plancher. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 

Capelle, T. 1974 Kunst und Kunsthandwerk im bronzezeitlichen Nordeuropa. 

Karl Wachholtz Verlag, Neumünster. 

Coles, J. 2005 Shadows of a northern past. Rock carvings of Bohuslän and Østfold. 

Oxbow Books. Oxford. 

Craddock, P. T. 1995 Early metal mining and production. Edingburgh 

University Press, Edingburgh. 

Dobres, M.-A.. 2006 Skilled production and social reproduction in 

prehistory and contemporary archaeology: a personal exegesis 

on dominant themes and their psychosocial in uences. I Skilled 

production and social reproduction, red. av J. Apel & K. Knutsson, s. 

28–33. SAU Stone Studies 2. Uppsala. 

Earle, T. 1997 How chiefs come to power – the political economy in prehistory. 

Stanford University Press, Stanford. 

Earle, T. 2002 Bronze Age economics. The beginnings of political economies. 

Westview Press, Cambridge MA. 

Eliade, M. 1962 The forge and the crucible. University of Chicago Press, 

Chicago. 

Englund, L.-E. 1999 Havandeskap och järnframställning. I Han, hon, den, 

det. Att integrera genus och kön i arkeologi, red. av C. Caesar, I. Gustin, 

E. Iregren, B. Petersson, E. Rudebeck, E. Rääf & L. Ströbeck, s. 

107–114. University of Lund Institute of Archaeology, Report Series 

65. Lund. 

Ericsson, A. 2005 Fallos och resande. I Mellan sten och järn. Rapport från 

det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003–10–09/12, red. av 

J. Goldhahn, s. 191–216. Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 59. 

Göteborg. 

Eriksen, E. 2006 Kosmologi i bronsealderen – en analyse av det sørvestlige 

Sandefjord. Oslo Arkeologiske Serie 6. Oslo. 


Fleck, L. 1997 Uppkomsten av ett vetenskapligt faktum. Inledning till läran om 

tankestil och tankekollektiv. Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 

Stockholm/Stehag. 

Fowler, C. 2004 The archaeology of personhood. An anthropological approach. 

Routledge, London. 

Fredell, Å. 2003 Bildbroar. Figurativ bildkommunikation av ideologi och 

kosmologi under sydskandinavisk bronsålder och förromersk järnålder. 

Gotarc Serie B. Gothenburg Archaeological Thesis 25. Göteborg. 

Friedman, J. & M. Rowlands (red.) 1978 The evolution of social systems. 

Duckworth. London. 

Gansum, T. 2004a Role the bones – from iron to steel. Norwegian 

Archaeological Review 37 (1): 41–57. 

Gansum, T. 2004b Hauger som konstruksjoner – arkeologiske forventninger 

gjennom 200 år. Gotarc Serie B. Gothenburg Archaeological Thesis 33. 

Göteborg. 

Gerdin, A.-L. 1999 Rösen. Uttryck för makt eller platser där himmel 

och jord möts i det kosmiska rummet. I Spiralens öga, red. av 

M. Olausson, s. 47–74. Riksantikvarieämbetet Avdelningen för 

Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 25. Stockholm. 

Giddens, A. 1984 The constitution of society: outline of the theory of 

structuration. Polity Press, Cambridge. 

Gjessing, G. 1936 Nordenfjelske ristninger og malinger av den arktiske gruppe. 

Instituttet for Sammenlignende Kulturforskning Serie B XXX. Oslo. 

Gjessing, G. 1939 Østfolds jordbruksristninger. Idd, Berg og delvis Skjeberg. 

Instituttet for Sammenlignende Kulturforskning Serie B LIII. Oslo. 

Glob, P. V. 1969 Helleristninger i Danmark. Jysk Arkæologisk Selskabs 

Skrifter Bd VII. Odense. 

Godelier, M. 1999 The enigma of the gift. The University of Chicago Press, 

Chicago. 

Goldhahn, J. 1999 Sagaholm – hällristningar och gravritual. Studia 

Archaeologica Universitatis Umensis 11. Umeå. 

Goldhahn, J. 2007 Dödens hand – en essä om brons och hällsmed. Gotarc Serie 

C. Arkeologiska Skrifter 62. Göteborg. 

Gräslund, B. 1974 Relativ datering. Om kronologisk metod i nordisk arkeologi. 

TOR XVI. Uppsala. 

Gräslund, B. 1983 Jordfästning och likbränning. Vägen till livet efter detta 

speglat i bronsålderns och stenålderns gravskick. I Foredrag ved det 1. 

nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6. oktober 1977, red. av S. 

Marstrander, s. 48–51. Varia 9. Oslo. 


Gräslund, B. 1989 Forntida själstro i arkeologisk belysning. Kungl. Vitterhets 

Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1989: 60–79. 

Hansen, A. M. 1904 Landnaam i Norge. En udsigt over bosætningens historia. 

Fabritius, Kristiania. 

Harding, A. 2000 European societies in the Bronze Age. Cambridge World 

Archaeology. Cambridge. 

Hawkes, C. F. 1954 Archaeology theory and method: some suggestions 

from the Old World. American Anthropologist 56: 155–168. 

Hedeager, L. 1992 Iron-Age societies: from tribe to state in Northern Europe, 500 

BC to AD 700. Blackwell, Oxford. 

Helms, M. J. 1993 Craft and the kingly ideal: art, trade, and power. University of 

Texas Press, Austin. 

Herbert, E. W. 1984 Red gold of Africa. Copper in precolonial history and culture. 

University of Wisconsin Press, Wisconsin. 

Herner, E. 1987 Profession med tradition. Teknisk-kvalitativ analys av den äldre 

bronsålderns sprialornamentik, dess central- och lokalproduktion. Acta 

Archaeologica Lundensia, Series in 8° 15. Lund. 

Hildebrand, B. E. 1869 Till vilken tid och hvilket folk böra de Svenska 

Hällristningarne hänföras? Antiqvarisk Tidskrift för Sverige 2: 417–432. 

Holmberg, A. E. 1848 Skandinaviens hällristningar, arkeologisk afhandling. P. 

G. Berg, Stockholm. 

Holst, M. K., M. Rasmussen & H. Breuning-Madsen 2004 Skelhøj. 

Et bygningsværk fra den ældre bronzealder. Nationalmuseets 

Arbejdsmark 2004: 11–23. 

Hosler, D. 1995 Sound, colour and meaning in the metallurgy of ancient 

West Mexico. World Archaeology 27: 100–115. 

Insoll, T. 2007 Archaeology. The conceptual challenge. Duckworth, London. 

Janzon, G O. 1984 Stenredskap med skaftränna – indikation på tidig metallurgi. 

Jernkontorets Berghistoriska Utskott H32. Stockholm. 

Janzon, G. O. 1988 Early nonferrous metallurgy in Sweden. I The 

beginning of the use of metals and alloys. Papers from the second 

international conference on the beginning of the use of metals and alloys, 

Zhenzhou, China, 21–26 October 1986, red. av R. Maddin, s. 104–117. 

Massachutsetts Institute of Technology. Massachusetts. 

Jensen, J. 1982 The Prehistory of Denmark. Methuen, London and New York. 

Jensen, J. 1997 Fra Bronze- till Jernaldern – en kronologisk undersøgelse. 

Nordiske Fortidsminder Serie B 15. København. 

Jensen, J. 2002 Danmarks Oldtid. Bronzealder 2000–500 f.Kr. Gyldendal, 

København. 


Jensen, O. W. & H. Karlsson 1998 Aktuell samhällsteori och arkeologi. 

Introduktion till processuellt och postprocessuellt tänkande. Gotarc Serie 


Johansen, B. 1993b Skärvstenshögar och sörmländsk bronsålder. Arkeologi i 

Sverige, Ny följd 2: 99–118. 

Johansen, Ø. K. 1981 Metallfunnene i Østnorsk bronzealder. Universitetets 

Oldsaksamlings Skrifter, Ny rekke 4. Oslo. 

Johansen, Ø. K. 1993a Norske depotfunn fra bronsealderen. Universitetets 

Oldsaksamlings Skrifter, Ny rekke 15. Oslo. 

Jones, A. 2002 Archaeological theory and scienti c practice. Topics in 

contemporary archaeology. Cambridge University Press, Cambridge. 

Kaliff, A. 1997 Grav och kultplats. Eskatologiska föreställningar under yngre 

bronsålder och järnålder i Östergötland. AUN 24. Uppsala. 

Kaul, F. 1998 Ship on bronzes. A study in Bronze Age religion and iconography. 

PNM Studies in Archaeology and History 3:1/2. København. 

Kaul, F. 2004 Bronzealderens religion. Nordiske Fortidsminder Serie B 22. 

København. 

Kjellén, E. & Å. Hyenstrand 1977 Upplands hällristningar. Upplands 

Fornminnesförenings Tidskrift 49. Uppsala. 

Koch, E. 2001 Bijagt, biavl og biprodukter fra Nordeuropas bronzealder. 

Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 2000: 7–54. 

Koch, E. 2003 Mead, chiefs and feasts in later prehistory. I Food, culture and 

identity in the Neolithic and Bronze Age, red. av M. Parker Pearson, s. 

125–143. Bar International Series 1117. Oxford. 

Kristiansen, K. 1978 The consumption of wealth in Bronze Age Denmark. A 

study of the dynamics of economic process in tribal societies. I New 

Directions in Scandinavian Archaeology, red. av K. Kristiansen & C. 

Paludan-Müller, s. 158–190. Studies in Scandinavian Prehistory and 

Early History 1. Copenhagen. 

Kristiansen, K. 1984 Ideology and material culture: an archaeological 

perspective. I Marxist perspectives in archaeology, red. av M. Spriggs, s. 

72–100. Cambridge University Press, Cambridge. 

Kristiansen, K. 1987 From stone to bronze – the evolution of social 

complexity in Northern Europe, 2300–1200 BC. I Specialization, 

exchange and complex societies, red. av E. Brum eld & T. Earle, s. 

30–51. Cambridge University Press, Cambridge. 

Kristiansen, K. 1998 Europe before history. Cambridge University Press, 

Cambridge. 

Kristiansen, K. 2002a The tale of the sword – swords and sword ghters in 

Bronze Age Europe. Oxford Journal of Archaeology 21 (4): 319–332. 


Kristiansen, K. 2002b Langfærder og helleristninger. In Situ 2000/2001: 


Kristiansen, K. 2004 Sea faring voyages and rock art ships. I The Dover boat 

in context. Society and water transport in prehistoric Europe, red. av P. 

Clark, s. 111–121. Oxbow Books, Oxford. 

Kristiansen, K. 2005 Cosmology and consumption in the Bronze Age. I 

Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, 

Göteborg 2003–10–09/12, red. av J. Goldhahn, s. 135–149. Gotarc Serie 


Kristiansen, K. & T. B. Larsson 2005 The rise of Bronze Age society. Travels, 

transmissions and transformations. Cambridge University Press, 

Cambridge. 

Kristiansen, K. & M. Rowlands 1998 Social transformations in archaeology. 

Global and local perspectives. Routledge, London. 

Larsson, T: B. 1986 The Bronze Age metalwork in Southern Sweden. Aspects 

of social and spatial organization 1800–500 B.C. Archaeology and 

Environment 6. Umeå. 

Latour, B. 1997 Aramis or the love of technology. Harvard University Press, 

Cambridge, MA. 

Lekberg, P. M. 2002 Yxors liv – människors landskap. En studie av 

kulturlandskap och samhälle i Mellansveriges senneolitikum. Coast to 

coast-book 5. Uppsala. 

Levy, J. E. 1982 Social and religious organization in Bronze Age Denmark. An 

analysis of ritual hoard nds. BAR International Series 124. Oxford. 

Ling, J. 2006 Elevated rock art. Maritime images and situations. Adoranten 

2005: 5–32. 

Magnus, B. 2005a Mennesker, guder og masker i nordisk jernalderkunst. Bind 1. 

Borgens Forlag, Valby. 

Magnus, B. 2005b Fuglen, dyret og mennesket i nordisk jernalderkunst. Bind 2. 

Borgens Forlag, Valby. 

Malmer, M. P. 1971 Bronsristningar. Kuml 1970: 189–210. 

Malmer, M. P. 1981 A chorological study of North European rock art. Kungl. 

Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Antikvariska Serien 

32. Stockholm. 

Malmer, M. P. 1989a Bergkonstens mening och innehåll. I Hällristningar 

och hällmålningar i Sverige, red. av S. Janson, E. B. Lundborg & U. 

Bertilsson, s. 9–28. Forum, Helsingborg. 


Malmer, M. P. 1989b Principles of a non-mythological explanation 

of North-European rock art. I Bronze Age Studies, red. av H.-Å. 

Nordström & A. Knape, s. 91–99. The Museum of National 

Antiquities, Studies 6. Stockholm. 

Malmer, M. P. 1992 Weight systems in the Scandinavian Bronze Age. 

Antiquity 66: 377–388. 

Mandt, G. 1986. Searching for female deities in religious manifestations of 

the Scandinavian Bronze Age. I Words and objects. Towards a dialogue 

between archaeology and history of religion, red. av G. Steinsland, s. 

111–126. Norwegian University Press, Oslo. 

Mandt, G. 1987 Female symbolism in rock art. I Were they all men? An 

examination of sex roles in prehistoric society. Acts from a workshop held at 

Utstein Kloster, Rogaland 2.-4. november 1979, red. av R. Bertelsen, A. 

Lillehammer & J.-R. Næss, s. 35–52. AmS-Varia 17. Stavanger. 

Mandt, G. 1991 Vestnorske ristninger i tid og rom. Kronologiske, 

korologiske og kontekstuelle studier. I-II. Opubl. Doktorsgrad i 

Arkeologi, framlagd vid Bergens Universitet. Bergen. 

Mandt, G. 1995 Alternative analogies in rock art interpretation: the West 

Norwegian case. I Perceiving rock art: social and political perspectives, 

red. av K. Helskog & B. Olsen, s. 263–291. Novus Forlag, Oslo. 

Mandt, G. 2001 Bergkunst og kjønn. Et forskningshistorisk sveip. I Kjønn 

– erotikk – religion, red. av E. Ådland & K. Bang, s. 49–58. Bergens 

Museums Skrifter 9. Bergen. 

Marstrander, S. 1963 Østfolds jordbruksristninger: Skjeberg. Intituttet for 

Sammenliknende Kulturforskning Serie B 53. Oslo. 

Mauss, M. [1925] 1969 The gift. Forms and functions of exchange in archaic 

societies. Cohen and Eest Ltd, London. 

Mauss, M. [1925] 1990 The gift. The form and reason for exchange in archaic 

societies. Cohen and Eest Ltd, London. 

Melheim, A. L. 2006 Gjennom ild og vann. Graver og depoter som kilde til 

kosmologi i bronsealderen i Øst-Norge. Oslo Arkeologiske Serie 5. Oslo. 

Meller, H. (red) 2004 Der geschmiedete Himmel. Die weite Welt im Herzen 

Europas vor 3600 Jahren. Theiss, Stuttgart. 

Montelius, O. A. 1885 Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskild 

hänsyn till Skandinavien. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets 

Akademien, Handlingar 30, ny följd 10. Stockholm. 

Montelius, O. A. 1903 Die typologische Methode. Stockholm. 

Montelius, O. A. 1986 Dating in the Bronze Age with special reference to 

Scandinavia. Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, 

Stockholm. 


Müller, S. 1921 Oldtidens kunst i Danmark II. Bronzealderens kunst. 

København. 

Munn, N. D. 1986 The fame of Gawa. A symbolic study of the value 

transformation in a Massim (Papua New Guinea) Society. Cambridge 

University Press, Cambridge. 

Nilsson, S. 1866 Skandinaviska Nordens Ur-invånare. Ett försök i komperativ 

ethnogra en och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings historia. Bd 2. 

Bronsåldern. Stockholm. 

Nordbladh, J. 1980 Glyfer och rum kring hällristningar i Kville. Akademisk 

avhandling. Utgiven vid institutionen för arkeologi, Göteborgs 

universitet, Göteborg. 

Nordbladh, J. 1989 Armour and ghting in the South Scandinavian Bronze 

Age, especially in view of rock art representations. I Approaches 

to Swedish Prehistory: a spectrum of problems and perspectives in 

contemporary research, red. av T. B. Larsson & H. Lundmark, s. 

323–333. Bar International Series 500. Oxford. 

Nordén, A. 1934 Från Kivik till Eggjum I, de gravmagiska bildristningarna. 

Fornvännen 28: 35–53. 

Nordenborg Myhre, L. 2004 Trialectic archaeology. Monuments and space in 

Southwest Norway 1700–500 BC. AmS-Skrifter 18. Stavanger. 

Nordquist, P. 2001 Hierarkiseringsprocesser. Om konstruktionen av social 

ojämlikhet i Skåne, 5500–1100 f Kr. Studia Archaeologica Universitatis 

Umensis 13. Umeå. 

Oestigaard, T. & J. Goldhahn 2006 From the dead to the living: death as 

transactions and re-negotiations. Norwegian Archaeological Review 39 

(1): 27–48. 

Oldeberg, A. 1942 Metalteknik under förhistorisk tid. Del I. Håkan Olssons 

Boktryckeri, Lund. 

Oldeberg, A. 1943 Metallteknik under förhistorisk tid. Del II. Håkan Olssons 

Boktryckeri, Lund. 

Olsen, B. 1997 Fra ting til tekst. Universitetsforlaget, Oslo. 

Otto, T., H. Thrane & H. Vandkilde 2006 Warfare and society. Archaeological 

and social anthropological perspectives. Aarhus University Press, 

Aarhus. 

Prescott, C. 2000 Symbolic metallurgy – assessing early metallurgic process 

in a periphery. I Form, function & context. Material culture studies in 

Scandinavian archaeology, red. av D. Olausson & H. Vandkilde, s. 

213–225. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8° 31. Lund. 


Prescott, C. 2006 Copper production in Bronze Age Norway? I Historien 

i forhistorien. Festskrift till Einar Østmo på 60-årsdagen, red. av H. 

Glørstad, B. Skar & D. Skre, s. 183–190. Kulturhistoriskt Museum, 

Universitetet i Oslo, Skrifter 4. Oslo. 

Ramstad, M. 2000 Brytninga mellom nord og sør – et faghistorisk analyse 

med utganspunkt i Møre i yngre steinalder. Primitive tider 2000: 


Randsborg, K. 1968 Von Periode II zu III. Chronologische Stuiden über die 

ältere Bronzezeit Südskandinaviens und Norddeutschlands. Acta 

Archaeological XXXIX: 1–142. 

Randsborg, K. 1972 From period III to IV. Chronological studies of the Bornze 

Age in Southern Scandinavia and Northern Germany. The National 

Museum of Denmark, Copenhagen. 

Randsborg, K. 1974 Social strati cation in Early Bronze Age Denmark. 

Prähistorische Zeitschrift 49: 38–61. 

Randsborg, K. 1993 Kivik. Archaeology & iconography. Acta Archaeologica 64 

(1). Munksgaard. 

Rowlands, M. 1971 The archaeological interpretation of prehistoric metal 

workning. World Archaeology 3 (2): 210–224. 

Runcis, J. 1999 Den mytiska geogra n. Re ektioner kring skärvstenshögar, 

mytologi och landskapsrum i Södermanland under bronsålder. I 

Spiralens öga, red. av. M. Olausson, s. 127–155. Riksantikvarieämbetet 

Avdelningen för Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 25. 

Stockholm. 

Rønne, P. 1993 Problemer omkring bronzealderens metalhåndværkere. I 

Ekonomi och näringsformer i nordisk Bronsålder, red. av L. Forsberg & T. 

B. Larsson, s. 71–92. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3. 

Umeå. 

Sahlins, M. 1972 Stone Age economics. Aldine Publishing Company, Chicago. 

Selling, S. 2007 Livets scener och dödens platser. Om bronsålder i södra Bohuslän 

utifrån en gravläggning i Faxehögen, Kareby socken. Stockholm Studies 

in Archaeology 41. Stockholm. 

Siikala, A.-L. 2002 Mythic images and shamanism. A perspective on Kalevala 

poetry. FF Communications CXXX, No 280. Helsinki. 

Sjögren, L. 2005 Minoiskt i norr? Om kulturella in uenser från Kreta 

till Skandinavien. I Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e 

bronsålderssymposiet, Göteborg 2003, red. av J. Goldhahn, s. 152–166. 

Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 59. Göteborg. 


Sjögren, L. 2006 Minoan Wannabees: The resurrection of Minoan in uences 

in Scandinavian archaeology. I Archaeology and European Modernity: 

Producing and Consuming the Minoans, red. av N. Momigliano & Y. 

Hamilakis, s. 127–142. Bottega d’Erasmo, Padua. 

Skoglund, P. 2005 Vardagens landskap – lokala perspektiv på bronsålderns 

materiella kultur. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8 49. Lund. 

Skogstrand, L. 2006 I krig og evighet? Kjønnsideologiske forestillinger i yngre 

bronsealder og eldre förromersk jernalder belust gjennom gaver og 

helleristninger i Østfold. Oslo Arkeologiske Serie 6. Oslo. 

Sognnes, K. 2001 Prehistoric imagery and landscapes. Rock art in Stjørdal, 

Trøndelag, Norway. Bar International Series 998. Oxford. 

Steinsland, G. & P. Meulengracht Sørensen 1999 Voluspå. Pax Forlag, Oslo. 

Stjernquist, B. (red) 1983 Struktur och förändring i bronsålderns samhälle. 

Rapport från det tredje nordiska symposiet för bronsåldersforskning. 

University of Lund Institute of Archaeology, Report Series 17. Lund. 

Strathern, M. 1988 The gender of the gift. Problems with women and problems 

with society in Melanesia. University of California Press, Berkeley. 

Sturlasson, S. 1958 Snorres Edda. Forum, Stockholm. 

Syvertsen, K. I. J. 2003 Ristninger i graver – graver med ristninger. Om 

ristningers mening i gravminner og gravritualer. En analyse av 

materiale fra Rogaland. Opubl. Hovedfagsoppgave i Arkeologi. 

Arkeologisk Institutt Universitetet i Bergen, Bergen. 

Syvertsen, K. I. J. 2005 Rogalands ristninger i graver som transformerende 

og stabiliserende faktorer i tilværelsen. I Mellan sten och järn. Rapport 

från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003–10–09/12, red. 

av J. Goldhahn, s. 503–520. Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 59. 

Göteborg. 

Sørensen, M. L. S. 2000 Gender archaeology. Polity Press, Cambridge. 

Sør-Reime, G. 1989 Regionale forskjeller i bronsealderens helleristninger 

med utgangspunkt i de sørvest-norske. I Regionale forhold i Nordisk 

Bronzealder. 5. Nordiske symposium for Bronzealderforskning på Sandbjerg 

Slot 1987, red. av J. Poulsen, s. 133–140. Jysk Arkæologisk Selskabs 

Skrifter XXIV. Aarhus. 

Thedéen, S. 2004 Gränser i livet – gränser i landskapet. Generationsrelationer 

och rituella praktiker i södermanländska bronsålderslandskap. Stockholm 

Studies in Archaeology 33. Stockholm. 

Thedéen, S. 2005 Till frågan om hövdingadömet under bronsåldern. I 





Thomsen, C. J. 1836 Ledetraad til nordisk Oldkyndighed. København. 

Thrane, H. 1975 Europæiske forbindelser. Bidrag til studiet af fremmede 

forbindelser i Danmarks yngre broncealder (periode IV-V). 

Nationalmuseets Skrifter. Arkæologisk-Historisk Række 16. 

København. 

Tilley, C., W. Keane, S. Küchler, M. Rowlands & P. Spyer (red) 2006 

Handbook of material culture. Sage Publications. London, Thousand 

Oaks and New Delhi. 

Treherne, P. 1995 The warrior’s beauty. The masculine body and selfidentity 

in Bronze Age Europe. Journal of European Archaeology 3(1): 


Trigger, B. G. 1989 A history of archaeological thought. Cambridge University 

Press, Cambridge. 

Tylecote, R. F. 1987 The early history of meallurgy in Europe. Longman, 

London and New York. 

Vandkilde, H. 1996 From stone to bronze. The metalwork of the Late Neolithic 

and Earliest Bronze Age. Jutland Archaeological Society, Publications 

XXXII. Aarhus. 

Victor, H. 2007 Skärvstensbruk och skärvstenskult – ett uttryck för 

regionalitet och kosmologi. I Att nå den andra sidan. Om begravning 

och ritual i Uppland, red. av M. Notelid, s. 235–254. Arkeologi E4 

Uppland, Studier 2. Uppsala. 

Vogt, D. 2006 Helleristninger i Østfold og Bohuslän. En analyse av det 

økonomiske og politiske landskap. Doktorsavhandlinger Forsvart ved 

Det Humanistiske Fakultet, Universitetet i Oslo 254. Oslo. 

Wahlgren, K. H. 2002 Bilder av betydelse. Hällristningar och 

bronsålderslandskap i nordöstra Östergötland. Stockholm Studies in 

Archaeology 23. Stockholm. 

Wahlgren, K. H. 2004 Switching images on and off. Rock-carving practice 

and meaning in the Bronze Age life-world. I Prehistoric pictures 

as archaeological source/Förhistoriska bilder som arkeologisk källa, red. 

av G. Milstreu & H. Prøhl, s. 149–165, 209–211. Gotarc Serie C 

Arkeologiska Skrifter 50. Göteborg. 

Weiner, A. B. 1992 Inalienable possessions. The paradox of keeping-while-giving. 

University of California Press, Berkeley. 

Welinder, S. 1977 Ekonomiska processer i förhistorisk expansion. Acta 

Archaeologica Lundensia. Series in 8 Minore 7. Lund. 

Widholm, D. 1998 Rösen, ristningar, riter. Acta archaeologica Lundensia. 

Series prima in 4 23. Lund. 


Wrigglesworth, M. 2005. Vognmotivet i vestnorsk broncealderkontekst. I 



C. Arkeologiska Skrifter No 59. Göteborg. 

Yates, T. 1993 Framework for an archaeology of the body. I Interpretative 

archaeology, red. av C. Tilley, s. 31–72. Berg Publishers, Oxford. 

Åberg, L. 1839 Hällristningar från Bohuslän uti Sverige. Annaler for Nordisk 

Oldkyndighed 1838/1839: 387–390. 

Åberg, L. 1842 Anmärkningar rörande gurteckningar från forntiden. 

Annaler for Nordisk Oldkyndighed 1842/1843: 348–356. 

Østigård, T. 2007 Transformatøren – ildens mester i jernalderen. Gotarc Serie C. 

Arkeologiska Skrifter 62. Göteborg.

smeden som kosmolog och kosmograf – några ... - Joakim Goldhahn

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?