inbördeskriget - Svarta Galten

Det kastariska
inbördeskriget
Efter Arim Gyllenliljas död ansåg Kastarias
regentråd att kung Arim var en tillgång för landet
och han hade styrt det både vist och rättvist, varför
man utsåg hans son Tiburtius att efterträda
honom.
Kung Tiburtius första år vid makten fungerade
väldigt bra, han styrde landet med rättvisa och
godhet. Men sedan hände något med honom.
Tiburtius började umgås med individer som inte
var värdiga att beblanda sig med en kung. Han
förbjöd också kyrkan att predika Guds ord och
gav mycket mer makt åt magikerrådet. Magikerna
tog tillfället i akt och skaffade sig även fullständig
makt över rättsväsendet. Många skenrättegångar
genomfördes där höga kyrkliga ledare förnedrades
och till och med fick avtjäna hårda straff, trots
skarpa protester från kyrkans representanter.
Kungen undvek att visa sig offentligt och låste
ofta in sig under flera dagar på sin kammare i slottet.
Många ryktesspridare menade att han hade fått
smak på ättens stolthet – vinet Gyllenlilja – och
som alla vet kan vilken god människa som helst
förvandlas till en djävul om man får för mycket
att dricka. Tiburtius slutade att delta i regentrådets
arbete och skickade istället dit sina rådmän.
Rådet fungerade inte som det ursprungligen var
tänkt och lag och ordning förföll. Som en direkt
följd blev provinserna mer fristående ju mer regenten
drog sig undan. De ätter som hade bra
naturtillgångar kunde kontrollera sin egen handel
och ta ut överpriser för sina varor, och de som förlorade
på detta var de provinser som knappt hade
några naturtillgångar alls att tillgå.
Bland vissa ätter började det diskuteras hur man
skulle bli av med denne Tiburtius utan att bryta
mot den lag som Grimmrik hade skapat en gång
i tiden. Bland dem som talade ivrigast fanns en
man vid namn Valdemar av ätten Duvhök. Han
talade mycket om att uppror var det enda sättet
att bli av med denna kanalje till kung. De som höll
med Valdemar var Belinda Järvbane och Glindry
Stenbock, som båda ville se Valdemar som lan-
dets näste kung. De tre, som var sina ätters överhuvuden,
började rusta. Kyrkans ledning lovade
också att hjälpa till, och man hade självfallet några
små anspråk på lagar som borde instiftas om man
skulle hjälpa till att sätta Valdemar på tronen.
Kyrkans krav var att användandet av magi skulle
förbjudas och att rättssystemet hädanefter skulle
vara kyrkans ansvar, utan inbladning från regenten.
Valdemar, eller Vita prinsen som han började
kalla sig själv, gick med på kyrkans krav.
I Kastaria fanns det tidigare en akademi för magiker
och detta var den enda i hela kända världen.
Kastaria var även det enda landet som hade
magiker till hjälp för att styra landet.
Akademin var en följd av att magikerna en gång i
tiden hade hjälpt Miranda Svartengalt att erövra
landet från Gregorien. Som tack fick de fortsätta
att verka i Kastaria, men var förbjudna att
besöka de övriga länderna i världen.
Kring nyåret 835 kom det en hemlig order från
påven Sebastian III till kardinal Sappatus om att
alla magiker i landet skulle fångas in och brännas
på bål. Man hade hittat dokument över hur många
magiker det fanns i landet, och enligt dessa var
det 120 stycken som var inskrivna i den kända
världens akademi. I all tysthet inleddes planerandet
av denna aktion.
Någon vecka därefter fick kung Tiburtius Gyllenlilja
ett brev med uppmaningen om att abdikera
och överlämna tronen till sin kusin Valdemar
Duvhök. Detta accepterade givetvis inte Tiburtius,
som kallade in de provinsöverhuvuden
som inte hade gått över till fiendens sida, och
rustade en egen militär styrka. Landet delades i
två läger. Östalliansen leddes av kung Tiburtius
och bestod av representanter från husen Gyllenlilja
(Tranmark, som var kungens egen domän),
Ädelräf (Rävsmark) och Svartengalt (Galtmark).
Västalliansen leddes av Vite prinsen – Valdemar
Duvhök och bestod av husen Duvhök (Duvmark,
efter kriget omdöpt till Gripmark), Järvbane
(Järvsmark) och Stenbock (Bockmark), samt

epresentanter från kyrkans riddar- och soldatordnar.
Under dessa förutsättningar tog det
långa inbördeskriget sin början. Det blev ett
tidvis intensivt och blodigt krig, där befolkningen
led stora kval då de ena ögonblicket var tvungna
att svära trohet till Vite prinsen, och i nästa stund
till kungen, och där de ideligen straffades för sina
brott mot trohetseden.
Krigsförloppet
835 – Nyår och senvinter
Läget var spänt mellan Vite prinsen och kung
Tiburtius Gyllenlilja. Gränsen mellan Tranmark
och Duvmark var starkt befäst från båda sidor,
och överallt i Kastaria rustades det för det
oundvikliga kriget. När två gränspatruller stötte
på varandra vid Duvmarks norra gräns mot Tranmark
hetsades trupperna från Västalliansen av
sin medföljande biktmoder till att ta till vapen mot
”Kättarkungens” underhuggare. En pil avlossades,
och kriget var ett faktum. Skärmytslingen,
som kom att kallas Myrslaget inledde två hela år
av blod och död.
835 – Tidig vår
Så snart kriget brutit ut satte kung Tiburtius
sin plan i verket. Han hade redan samlat Gunder
Svartengalt och hans armé till sig, då kungens
Tranmark var synnerligen oskyddat mellan Järvsmark
och Duvmark. Med Gunders armé och sin
egen, bestående av en stor del av riddarorden
Kastarias väktare samt soldater från hans trogna
Tranmark, tågade kungen mot Höksäte och Vite
prinsen. Tillsammans hade de mer än tiotusen
svärd. Vite prinsen hade inget annat val än att
fly med sin armé och överge Höksäte med bara
några hundra försvarare. Eftersom Tiburtius och
Gunder Svartengalt jagade Valdemar Duvhök
lämnade de tusen soldater för att belägra borgen,
medan de övriga tågade norrut för att krossa
upproret.
I norr band hertiginnan Ädelräf upp nästan hela
Järvsmarks trupper. Belinda Järvbane hade
nämligen innan krigsutbrottet skickat hela sin
armé norrut för att försvara upproret mot både
Galtmarks och Rävsmarks arméer. Galtmarks
trupper hade dock flyttats i största hemlighet till
Tranmark, med bara några hundra soldater kvar
för att lura Belinda Järvsbane. I norr rådde där-
för en form av dödläget i krigets första månader,
med små skärmytslingar och räder.
835 – Sommar
Med Duvmark näst intill erövrat och Vite prinsen
på flykt kände sig kung Tiburtius säker på sin seger.
Valdemar Duvhök hade dock på Järvsmarks
slätter slutit upp med Glindry Stenbock, och
tillsammans med småkompanier från Järvsmark
var de numrärt likvärdiga med varandra. Under
hela sommaren manövrerade de två arméerna runt
på slätterna kring Edalia. Ingen ville ge sig in i
en strid de inte visste att de skulle vinna, med en
krona som insats. Både Tiburtius och Valdemar
kallade därför på sina allierade uppe i norr.
Under skärmytslingar och räder mot förrådslinjer
tågade de två arméerna söderut, sida vid sida.
835 – Höst
Höstregnen kom tidigt det året, och förflyttningen
av arméerna försvårades. I regnet och leran
valde ändå kungen att spela högt. Han ansåg
att Edalia var hans, eftersom han var kung, och
sände hela sin åttatusenhövdade armé mot staden.
Tiburtius menade att om han kontrollerade
Edalia skulle han lättare kunna besegra Valdemar
i Järvsmark och sedan driva hans arméer
norrut, för den slutgiltiga segern. Tiburtius hade
nämligen fått tillförlitliga uppgifter om att staden
var mycket dåligt försvarad, eftersom Vite prinsen
ville ha en så stark armé som möjligt om det
skulle bli ett fältslag. Genom mästerlig logistik
lyckades Östalliansen flytta sina trupper mycket
snabbt, trots regn och lera. När de stod framför
Edalias murar var Västalliansens armé en veckas
hård marsch bort, och Tiburtius var övertygad om
att han skulle kunna ta staden på den tiden och
därifrån försegla Vite prinsens öde.
I staden var folket kraftigt indoktrinerade av
kyrkans propaganda mot den sittande kungen,
så folket bemannade murarna mot sin monark.
Slaget om Edalia blev blodigt, men när den sjätte
dagen grydde hade staden ännu inte fallit.
Östalliansen hade den natten beslutat att slå till
reträtt, till kung Tiburtius stora vrede. Morgonen
medförde dock Västalliansens rytteri, som lämnat
huvudstyrkan för att undsätta staden. Tiburtius
styrkor blev fångade mellan hammaren och städet,
och tvingades fly med stora förluster.
Järvbane och Ädelräf fortsatte att marschera
söderut, men i norr var leran ännu värre. Slutligen

lev alla trupptransporter omöjliga och de båda
arméerna gick i vintervila. Järvbanes armé, som
fortfarande befann sig i sitt eget hertigdöme,
hade inga beskymmer att finna bra vinterförläggning,
medan Ädelräfs soldater tillbringade vintern
i kyla och hunger, då Järvsmark redan försörjde
trupper från både Duvmark och Järvsmark, och
dessutom var hårt plundrat av Östalliansen.
835-36 – Vinter
Under vintern flydde Tiburtius tillbaka till Tranmark.
Där slickade hans armé sina sår och planerade
inför våren. Samtidigt ägnade Vite prinsen
vintern åt att återställa Edalias försvar och att
själv förskansa sig i huvudstaden.
836 – Vår
Då Östalliansen efter slaget om Edalia blivit så
mycket svagare än Västalliansen, fortsatte kriget i
en mer gerillaliknande form. Öst skickade sabotörer
och lätt rytteri för att sänka moralen hos Väst
och försöka vända tillbaka krigslyckan. Västalliansen
led förluster, men inte så svåra som Tiburtius
hade hoppats, och det började se mörkt ut för
Östalliansen.
Slutligen nådde Järvbane fram för att förena
sig med resten av Västalliansen. Resan hade
varit svår och under ständiga skärmytslingar
med Ädelräfs trupper. Tillsammans hade Väst
19.000 huvuden i sin armé, medan Öst bara hade
13.000. Dessutom var moralen hos Ädleräfs
styrkor mycket låg, efter den hårda vintern.
I ett desperat försök att vända krigslyckan skickade
kungen sina arméer i tre delar mot Västalliansens
trupper. Trupprörelsen var briljant, så
briljant att kungens egna marskar började överväga
om han inte var galen ändå. De lyckades
omringa väst och hoppades kunna hålla dem låsta
och svälta ut dem. Vite Prinsen ledde dock sina
trupper i en mycket lyckad utbrytning, även om
den kostade många liv på båda sidor. Efter förlusten
drog sig Östalliansen än en gång tillbaka
till Tranmark.
836 – Försommar
Mot slutet av våren slog kyrkan till, snabbt och effektivt.
Under samma dag fängslade man så gott
som alla magiker i hela Kastaria och efter snabba
rättegångar brändes hela 113 magiker på bål i
det som senare kom att kallas för ”Trettiofyradagarsbålet”,
eftersom processen pågick under så
många dagar från fängslandet tills det sista bålet
tändes. All magi och innehav av magiska föremål
förbjöds. Enligt rullorna från magikerakademin
skulle dock fortfarande sju magiker vara på fri fot,
och bland dessa fanns ärkemagikern Orengoal
Fistos själv. Ännu en magiker fångades senare in
och avrättades i Glimminge.
Då magikerna varit en viktig del av Tiburtius
stöd blev detta ett mycket hårt slag. Särskilt
hos räfsmarkningarna sjönk förtroendet för den
sittande kungen kraftigt. De längtade hem och
hertiginnan Ädelräf hade börjat tvivla på kungens
förstånd och hans förmåga att styra landet. Hon
valde därför att ta sin armé och ansluta sig till Vite
prinsen.
Tillsammans med Gunder Svartengalt flydde
Tiburtius norrut till Svarteborg med det som
återstod av den sönderfallande armén. Slutligen
blev motståndet för starkt och den besegrade
monarken gav upp den tjugonde dagen i den första
sommarmånaden.
Tiburtius greps, fängslades och skickades till en
hemlig plats för att invänta Vite Prinsens dom.
Ätten Gyllenlilja fick överlämna hela provinsen till
Valdemar, varefter Tiburtius släktingar fick två
dagar på sig att lämna landet, annars lovades de
en säker död.
Valdemar hade tänkt att han skulle krönas till
landets nya kung samma dag som Tiburtius skulle
dömas till döden och avrättas. Men kröningen fick
skjutas upp för att rebeller lyckades rädda kungen
från fångtransporten. Vite prinsen fortsatte
dock till kröningsplatsen som om inget hade hänt
och räknade kallt med att hans soldater skulle ta
Tiburtius till fånga igen, vilket lyckades, varefter
han krönte sig själv till kung av Kastaria.
Tiburtius avrättades kort därefter genom halshuggning,
och kroppen begravdes bland pöbeln i
byn Glimminge. Huvudet lades dock i en glasburk
med sprit för att bevaras för all framtid. Hela den
kända världen skulle få veta vad som hände den
som motsatte sig Valdemar Duvhök!