Ladda ner Blå Himmel beta 1 (20110717)! - Rävsvans Förlag

För von Greiz är det därför rätt uppenbart att varje merovisk framstöt kommer i sydöst i Bosporien,
inte i Saravien. Han har därför inga problem alls med att Fehnmeyer-kåren försöker förhandla fram
en vapenvila på den saraviska fronten.
Skulle Von Greiz inleda en kampanj för att befria Saravien så skulle hans första problem vara att ta sig
över den breda och strida floden Sareva. Därefter måste han kämpa sig över Hunniska bergen. Det
är svårt nog för meroverna att föra över den materiel som krävs för att ockupera Saravien den vägen;
det torde vara snudd på omöjligt för weldländarna att utkämpa en offensiv där. På så sätt blir
Saravien en återvändsgränd för von Greiz.
De alternativ han har ligger i öster. Ska han klämma åt merovierna så måste han antingen bryta sig ut
ur fickan mellan Kerpaus norra strand och Hunniska bergen, eller så gör han över Kerpau in i Rokitna
från Bosporia, eller så genomför han en landstigning någonstans i Rokitna från Euxinska havet.
Ska han klämma åt Parthien så får han antingen göra en landstigning i norr från Euxinska havet, eller i
söder från Södra innanhavet. Att knipa åt den parthiska arkipelagen är jobbigt och leder ingen vart,
och att gå över Bosporen är i det närmaste omöjligt. Det är dock inget realistiskt alternativ, eftersom
han saknar trupp och fartyg; han har ungefär åttahundra tusen man att försvara en front som är
nästan dubbelt så lång som fronten i norr.
I det sammanhanget blir Saravien på sin höjd ett avledande element som binder upp trupp som inte
snabbt kan förflyttas därifrån. Hans stora problem är att han också måste hålla ryggen fri från en
landstigning från Parthien, antingen i norr i Bosporia från Euxinska havet eller tvärs över Euxinska
näset, eller i söder över havet in i Egeia.
Samtidigt kan man inte göra eftergifter, eftersom ett utbrott från nordöstra Saravien skulle hota att
skära av försörjningslinjerna till Euxinska havet och därmed skära av hans armégrupp på mitten. Det
får inte hända. Därför har von Greiz inte uteslutit en invasion med målet att göra sig av med det
hotet. Han ser dock hellre en vapenvila, eftersom det uppnår samma resultat fast till mycket lägre
kostnad.
För att lösa uppgiften har armégruppen fem arméer. En är den egeiska armén som svarar för hela
Egeias försvar inklusive öarna, och den är i det närmaste självständig. Bosporiska Första armén håller
bosporen medan Andra armén håller Kerpaus delta. Den weldländska Åttonde armén håller den
ockuperade fickan i Rokitna och Kerpaus bank öster om den fickan, och den weldländska Tolfte
armén håller den saraviska fronten.
Västalliansen i Saravien: Tolfte armén
Tolfte armén är inte särskilt stor, bara tre kårer om totalt 98 000 man. General Röse, som har befälet,
har tre armékårer till sitt förfogande: XXX armékåren under generalmajor Adelheid Gerhardt som
svarar för den nordvästra delen från Rikitiens gräns till Pravensee; VI armékåren under
generallöjtnant Matthias Frunde som svarar för flodövergången i Parovine plus staden med omnejd;
och XXVIII armékåren under generallöjtnant Georg Stuckhart som svarar för östra sidan av Sarevas
floddal upp till bergen.
Deras uppgift är till största delen att se till att den meroviska Nittonde armén på andra sidan inte kan
bryta sig ut. I synnerhet generalmajor Gerhardt är frustrerad över detta, eftersom hon verkar få
avsluta sin lysande och för Weldland mycket ovanliga raketkarriär (ovanlig eftersom hon är kvinna)
Blå Himmel: Om krigförande länder 2