Ladda ner Blå Himmel beta 1 (20110717)! - Rävsvans Förlag

Rikitiens neutralitet
Rikitiens klaner är i stort sett helt självständiga. Normalt sett har Rikitien ingen organisation alls
utöver ett klanfursteråd, som sammankallas till rådssalen på den flygande ön Takaitō när det behövs.
De frågor som rådet tar upp handlar mest om diplomatisk representationen i andra länder och
inbördes klanfrågor.
I dessa desperata tider har man bildat en halvpermanent krigsförsamling, där de många klanerna är
representerade. Det är ganska extraordinära åtgärder. Inte nog med att isoleringen brutits och att
det finns en samlad röst utåt, det finns dessutom för första gången ett enat militärt kommando.
Rikitien insåg snabbt att de få klaner som tog sida med merovierna hotade landets neutralitet.
Utlänningar har svårt att förstå hur självständiga klanerna är. Efter mycket knotande så gick klanerna
med på att ge upp en del av sitt självbestämmande för rikets bästa och de klaner som hade
vindkrigare i den meroviska hären har återkallat vindkrigarna. De behövs bättre hemma, och det är
dumt att reta upp västalliansen mer än nödvändigt.
Formellt sett är Rikitien ett neutralt rike. Alla trohetseder mellan rikitiska klaner och utländska furstar
har förklarats avslutade. I realiteten är det ansträngt mellan Rikitien och västalliansens länder och
bara aningen bättre mellan Rikitien och östalliansens länder.
Kriget har kommit att bli början på en nationaliseringsprocess, där klanväsendet långsamt omvandlas
till en nationalidentitet. Klanfursterådet håller på att permanentas, den flygande ön Takaitō håller på
att bli formell huvudstad, klanprovinserna håller på att bli kantoner, krigsförsamlingen håller på att
smälta samman klanarméerna till en landshär, bara för att nämna några exempel. Det är en radikal
omställning för ett så eftersatt samhälle, och det kommer förmodligen bli ganska smärtsamt.
Vindkrigare
Vindkrigare eller vindryttare är en rikitisk ikon: modiga män och kvinnor som ger sig ut i lufthavet på
ryggen på gigantiska rovfåglar, utan någon som helst skydd utom fodrade kläder. Vinddjur och deras
ryttare har synts då och då i europiska krig som spanare och kurirer. I slaget vid Brezalau 1833 var det
en berömd stormning av det brevoresiska artilleriet av vinddjursridande bågskyttar som var tungan
på vågen i slaget till weldernas fördel, och i den paroviska dansmusikkulturen förärades de till och
med en egen operett, ”Vindarnas Kavalleri”.
Nästan alla vildalviska barn drömmer om att få bli vindkrigare. Militärt sett är de ganska lågt i rang,
då de alltid är på fältet, men de har det högsta anseendet i Rikitien. De är elitsoldater, som har som
huvuduppgift att spana men också göra blixtsnabba anfall bakom fiendens linjer.
”Vindväljarceremonin” inträffar en gång om året vid vårdagjämningen. Då får alla trettonåriga pojkar
och flickor samlas på torget i sin hemstad eller en näraliggande stad och möta en vindkrigare och
dennes vinddjur. Om vinddjuret blir intresserad av barnet, och barnet inte ryggar bort från
vinddjuret, så anses det som att barnet är valt av vinden. Man litar på vinddjurets instinkter att hitta
barn med rätt attityd, och barnet måste våga konfrontera en tämligen hotfull rovfågel med fem
meters vingspann.
Om barnet klarar prövningen så får vindkrigaren prata med barnet och dennes föräldrar. De får ett
enkelt val: att bli lärling hos en vindkrigare. För att de ska kunna fatta det valet så lever vindkrigaren
Blå Himmel: Om krigförande länder 16