Nykvarns hantverksby Hummelsta fornborg Haga ... - Enköping

0
Nykvarns
hantverksby Hummelsta
fornborg
Blotsvens hög
P
Svinnegarns
kyrka
Haga
ekbackar
Svinnegarns
källa
Strand
Copyright Lantmäteriet, Medgivande nr MS2006/1489

12.
Haga ekbackar – Svinnegarns källa – Svinnegarns kyrka – badet Strand
– Hummelstaborgen – Nykvarns hantverksby – Blotsvens hög
Området sydväst om Enköping är ett riktigt herrgårdslandskap,
med stora lantbruksegendomar och välskötta skogar.
Det stillsamma landskapet skärs itu av två vältrafikerade vägar,
RV 55 och E18. Det gör att de flesta bara snabbt dammar
igenom bygden för att komma vidare. Men om du tar dig tid
att åka bort från huvudleden möter dig små slingrande vägar,
goda bär- och svampmarker och en och annan pärla.
Haga ekbackar
Kring slott och herrgårdar finns ofta vackra skogar som idag uppskattas för
sina grova ekar, sin lövskog med rikblommande vårflora och inte minst för
sin biologiska mångfald. Herrgårdslandskapets ekhagar avverkades inte lika
intensivt som böndernas skogsbackar, därför har vi idag, flera hundra år senare,
många ädellövskogar runt de gamla säterierna. Detta gäller även markerna söder
om Haga slott. Naturvärdena är så höga att området nyligen har skyddats som
naturreservat och det finns många ovanliga arter av insekter, lavar och svampar.
Naturälskaren och flanören lockas kanske också av en picknick på nära avstånd
från staden. I skrivande stund finns varken besöksparkering, rastplats eller stig
iordningställd. Parkering kommer att anordnas senast under försommaren 2006
vid den sydvästra delen av Stora ekbacken. Till säsongen 2007, om inte förr,
kommer övriga faciliteter att vara på plats. Sug på den här karamellen till dess!
91

92
Svinnegarns källa
Svinnegarns urgamla
hälsokälla är liten och
oansenlig och trafiken på
väg 55 gör sig ständigt
påmind, men det är en
plats som verkligen har
mycket att berätta– så
stanna bilen, ta en liten
klunk källvatten och känn
efter om den har någon
speciell verkan. (Obs! På
sensommaren kan den
speciella verkan dock
utgöras av magsjuka p g a
kolibakterier i vattnet,
nöj dig då med att titta
ner i den spegelblanka
källan). På medeltiden
Fri från krämpor med Svinnegarns källvatten!?
Foto: Katja Jahn
var Svinnegarn ett välkänt namn i hela Norden. Ryktet om källan med det
mirakulösa vattnet spred sig och mängder av pilgrimer vallfärdade hit för att
bli av med sjukdomar och allehanda krämpor. Vapenhuset och kyrkvinden
fylldes av käppar och kryckor som de halta och lytta hade kastat ifrån sig,
när de druckit av det undergörande vattnet. Allra störst kraft hade vattnet på
trefaldighetsaftonen, strax efter solnedgången och strax före soluppgången dan
därpå.
Att offra i källor har gjorts under många tusen år på olika håll i världen.
Också här i Norden ansågs källorna ha magisk kraft och man offrade för hälsa,
fred och goda skördar. De första kristna prästerna insåg att de gamla sederna
och traditionerna inte bara gick att förbjuda, därför omvandlade den katolska
kyrkan de hedniska riterna och platserna till kristna högtider. Istället för att
offra till Tor och Oden offrade man till ett helgon. I Svinnegarn var det St
Bartolomeus som fick den äran, han var nämligen källornas skyddshelgon.
På medeltiden stod ett stort krucifix invid källan och kyrkan hade en
offerstock, där besökarna uppmanades lägga sina gåvor istället för att kasta
dem i källan. Offerstocken finns kvar än i dag, men inte i Svinnegarn utan
på Historiska museet i Stockholm. Gåvorna gjorde kyrkan rik och på 1400-

talet byggdes den lilla sockenkyrkan ut till en stor vallfartskyrka, med bl a
pilgrimshärbärge på kyrkvinden.
När Sverige blev protestantiskt på 1500-talet skulle de gamla traditionerna
utplånas, men kyrkan kämpade i motvind. Folket fortsatte enträget att fira
trefaldighet vid Svinnegarns källa, vad än präster och överhöghet försökte göra.
Det gick så långt att frågan var uppe i riksdagen där man ville att kungen skulle
förbjuda festligheterna. Tron på källans magiska kraft lät sig inte utrotas. Under
de följande århundradena fortsatte folk i tusental att komma vid trefaldighet.
Många hoppades fortfarande på hjälp mot sjukdomar och handikapp, men det
blev också en folkfest med spel och dobbel, fylleri och slagsmål. Inte förrän
en bit in på 1900-talet blev det lugnare, då festade folk på annat håll och
sjukvården hade blivit bättre.
Men vad blev det av alla käpparna och kryckorna som de medeltida
pilgrimerna lämnade efter sig? De låg faktiskt kvar på kyrkvinden tills för bara
lite mer än hundra år sedan. Då tröttnade kyrkvaktmästaren på att ständigt
behöva visa dem för nyfikna besökare, så han tog och brände upp dem!
Än idag kan du dricka hälsa och välgång vid Svinnegarns källa under
mer högtidliga former. Kyrkan och hembygdsföreningen ordnar varje år
trefaldighetsfirande med källdrickning, musik och program.
Källan ligger några hundra meter söder om kyrkan. Där finns möjlighet att
parkera på var sida av vägen, följ sedan fornminnesskyltningen.
Svinnegarns kyrka i
I Svinnegarns kyrka ser man inte många spår av den medeltida vallfartskyrkan.
Den brann på 1600-talet och istället är det stormaktstiden och 1700-talet
som dominerar interiören. De många rika släkterna i trakten satte upp sina
vapensköldar och bekostade altarprydnader, predikstol m.m.
I vapenhuset finns en intressant runsten. Texten berättar om Bagge som
var med på Ingvarståget. Det var en storslagen expedition i österled med ett
trettiotal skepp från mälardalsområdet. De begav sig iväg år 1036, men färden
slutade i katastrof och bara en liten skara lyckades ta sig hem fem år senare. De
flesta av deltagarna dog av sjukdomar i trakterna av Svarta- och Kaspiska havet.
Folk talade i många generationer om den långväga färden, och i sagans form
tecknades den ner av en munk på Island. Det finns omkring tjugofem runstenar
som berättar om män som reste ut tillsammans med Ingvar. Om Bagge från
Svinnegarn får vi veta att han ensam ägde ett skepp, och att det var föräldrarna
Tjälve och Holmlög som lät resa stenen till hans minne.
93

94
Ett uppfriskande mälardopp. Foto: Katja Jahn
Badet Strand
Är du sugen på att bada är Strand en idyllisk, välskött liten badplats. Utsikten
över viken är fin, och det finns bl a gräsytor, brygga och strand. Vid grillplatsen
kan du laga till picknickmaten. Promenadvägen genom kohagen ner till
stranden ger besöket en lantlig känsla och har du tur är hallonsnåren lika
välfyllda med saftiga röda bär som när vi var där. För att komma dit åker du
väg 55, ca en km söder om Svinnegarn svänger du vänster vid gul skylt Strand.
Sedan är det skyltat.
Hummelsta fornborg
Oftast ligger fornborgar lite otillgängligt uppe i skogen, men så är det inte
i Hummelsta. Mitt bland villorna står plötsligt en informationskylt om
fornlämningen. Om du går en liten bit längs den nästan igenvuxna stigen ser
du snart de bastanta murarna som
inhägnar borgområdet. Fornborgar
vet vi egentligen ganska lite om.
Relativt få har undersökts av
arkeologer, men borgarna anlades
under en tidsperiod på mer än
tusen år. Säkerligen har de också
Med slit och släp byggdes
fornborgarnas murar. Foto: Ylva Fontell

haft olika användningsområden. Vissa har varit lättförsvarade platser dit man
tog sin tillflykt när det var fara å färde, andra har varit religiösa kultplatser,
inhägnade gravmonument eller hägnader för djur.
E18 och villabebyggelsen gör att historiens vingslag inte infinner sig riktigt
vid Hummelstaborgen, men det är en lättillgänglig borg som kan locka till
utflykter till andra. Och för alla Hummelstabor borde den vara ett obligatoriskt
mål på kvällspromenaden: Var stolta över att ni har en så spännande
fornlämning runt knuten!
Det kan vara lite svårt att hitta fram till borgen, sväng av E 18 åt norr mitt i
samhället, ta höger på Åsundavägen och sedan vänster vid fornlämningsskylten
på Borgvägen.
Nykvarns hantverksby i och Blotsvens hög
Vid Sagån, precis på gränsen mot Västmanland, ligger Nykvarns hantverksby.
Över bron gick huvudvägen mellan Uppland och Västmanland på 1700talet
och ett bygdecentrum med bl a gästgiveri, skjutshåll, kvarn och skola
växte fram. I de gamla husen huserar idag hantverksbodar, gallerier och café.
Det är en trevlig miljö att strosa runt i, det finns mycket att titta på och det
strömmande vattnet ger lite dramatik och spänning åt idyllen. Hit kan du
Konst, kaffe och kuriosa. Foto: Katja Jahn
95

96
Nykvarn – ett utflyktsmål på gränsen. Foto: Katja Jahn
verkligen ta tjocka släkten: avstånden är små, det är lätt att ta sig fram och
vilopunkterna är många.
Strax intill hantverksbyns parkering reser sig Blotsvens hög. Markant
synlig från ån, har den en pendang på västmanlandssidan, Östens hög. Båda
är gravmonument från yngre järnålder, s k kungshögar. Enligt traditionen var
Blotsven den siste hedniske kungen som blev ihjälslagen av de kristna. Vilka som
än ligger i högarna, så måste de ha varit lokala härskare, där släkterna markerade
vilka som ägde rätt till området. På medeltiden var området vid de två högarna,
Östanbro, en viktig anhalt på Eriksgatan, den resa som den nyvalde kungen
skulle företa genom Sveriges viktigaste delar. Västmanlänningarna garanterade
säkerheten för kungen och hans följe genom Västmanland ända fram till ån. Där
skulle upplänningarna möta upp och ta över ansvaret.

Runstenar
Ödesdigra vikingatåg till fjärran
länder, bygget av nya vägar och broar
hemmavid eller bara några namn
och en bön som minne efter en
död familjemedlem. På Enabygdens
runstenar kan vi läsa om människor som
bodde här långt före oss.
Efter tusen år står de ännu kvar, likt
meddelanden från en svunnen tid.
Runorna berättar om Inga, Toke, Gudfast
och många fler som reste stenar till minne
över sina nära och kära. Vi får bl a veta om
Brune som dog i Danmark strax efter att
ha blivit döpt och Åsger som slog följe
med Frögders här och föll i Livland, men
också om den skrytsamme Holmbjörn
som reste en sten över sig själv och
påpekade att han var både frikostig med
mat och vältalig.
Många runstenar var antagligen
gravstenar som restes på gravfält som
idag är förstörda. Andra stenar kan direkt
kopplas till resor. Ofta står runstenarna
väl synliga utmed det forntida vägnätet
på samma platser där de en gång restes.
Tanken är svindlande, men det betyder
att när du ser en runsten vid en väg,
så är vägen i regel från vikingatiden,
om inte ännu äldre. Litslena, Nysätra
och Torsvi är bara några exempel på
platser där vi bokstavligen färdas i
järnåldersmänniskornas spår.
Runstenarna var minnesmonument,
men ett annat syfte med stenarna var
att burgna familjer tydligt ville visa sin
maktställning och hemmahörighet. Några
fungerade som juridiska dokument och
talade om arvskiften och ägoförhållanden.
Seden att resa runstenar spred
sig samtidigt med kristendomen. De
flesta uppländska runstenarna gjordes
mellan 1050-1100, därefter upphörde
stenresandet ganska snabbt. I Enköpings
kommun finns 179 kända runinskrifter.
Nästan alla runstenarna är resta av familjer
som övergått till den kristna tron, men
det finns även hedniska som t ex den vid
Altuna kyrka.
Bara efter ett hundratal år hamnade
en del på villovägar. De stora huggna
stenarna murades in i kyrkväggarna,
t ex i Kungs-Husby kyrka, eller blev
tröskelstenar. Eftersom runstenarna var
de första kristna monumenten, är det
mycket möjligt att släkterna som rest
runstenarna, några generationer senare,
ville markera att de tillhörde gamla kristna
familjer. Att de dessutom var utmärkt
byggnadsmaterial sågs säkerligen inte
som någon nackdel.
Ornamentiken och texten ger en hel del
ledtrådar om runristarna. Ibland är stenarna
signerade, ibland går det att känna igen
en ristares speciella stil. Balle har t ex gjort
37 ristningar inom Enköpings kommun,
av dem är 16 signerade, medan de övriga
känns igen på hans typiska ornamenterade
stil. På stenen vid Altuna kyrka berättas att
Balle var lärjunge till Livsten, som var en
annan produktiv ristare i Enköpingstrakten.
Av honom finns det 13 ristningar, varav fyra
är signerade.
Foto: Katja Jahn
97