trots att bret easton ellis är en av de ... - JohanNyman.com

den silverfärgade SUV:n som står parkerad i det privata garaget
utanför likaså. Los Angeles är en stad att åldras i.
Det är fjärde gången vi träffas och Bret Easton Ellis har inte så
mycket att bjuda på mer än ett glas vatten med klordoftande isbitar
och ett askfat fyllt med vita Marlboro lights-fimpar. Anledningen till
att vi ses är att han blivit klar med sin femte roman, Lunar Park, som
släpps i USA i mitten av augusti. Även om det knappast går att ta
miste på vem som skrivit boken så skiljer den sig mycket från hans
tidigare böcker. Den kaxige collegeslyngeln verkar äntligen ha vuxit
upp. Lunar Park innehåller inga långa kalla våldsstycken, inga glamorösa
fester. Bret Easton Ellis har tampats färdigt med demonerna
– och försökt finna förståelse för sin pappas beteende som spökat
ända sedan han dog för tretton år sedan.
I Lunar Park blandas självbiografi och fiktion så livligt att det bitvis
är svårt att koppla bort verkligheten. Bokens huvudkaraktär, den
obotligt narcissistiska författaren Bret Easton Ellis, är en man som
har fått för sig att han vill slå sig fri från det dekadenta författarlivets
bojor, skaffa familj och slå sig till ro. Men det förflutna vill inte
släppa taget.
Det mest adekvata sättet att beskriva Lunar Park är som en exorcism.
Författaren tvingas möta flera av karaktärerna som han tidigare
skrivit om och inte minst tvingas han konfrontera sin far.
Hemma hos Bret, Beverly Hills, söndag 24 april 2005, 14.00
Några av dina mest hängivna fans, som kommit över förhandsexemplar
av Lunar Park, har beskrivit boken som mognare än dina
tidigare böcker. Håller du med?
– Jag antar det. Någon sade att Lunar Park är en Bret Easton Ellisbok
för personer som inte gillar Bret Easton Ellis. Vissa kommer nog
att fråga sig var pornografin tagit vägen. Eller klubbscenerna. Men
boken är en omsorgsfull reflektion av mitt liv just nu och det var mina
tidigare böcker också. De reflekterar alla mer eller mindre vem jag
var när jag skrev dem, även om de till ytan inte handlar om mig. Jag
trodde i och för sig att Lunar Park skulle bli mycket mindre känslosam.
Jag ville leka med genren och skriva en Stephen King-bok, men
när jag började skriva drog berättelsen åt ett helt annat håll.
Vart har pornografin och drogerna tagit vägen då?
– Det jag skrev tidigare handlade om det liv jag levde då och om
människor jag kände. Droger och sex var en stor del av det. Men det
passade inte att skriva om det i Lunar Park. Även om huvudpersonen
tar kokain ibland så är det inte på samma sätt som tidigare. Han
försöker leva ett vanligt familjeliv och då passar den livsstilen inte
särskilt väl in.
Hur kommer det sig att du bara har hunnit med fem romaner på
tjugo år?
– Därför att jag inte har kommit på några fler bra idéer. Få författare
har hundratals idéer på lager. Jag är väldigt förvånad över att jag
ens har haft fem. Jag tar väldigt lång tid på mig med att bestämma
om jag gillar ett uppslag eller inte. Jag måste sedan övertala mig själv
att det är intressant eftersom jag inte vill slösa tid på något som inte
är värt att skriva. Innan jag ens börjar med ett utkast måste jag gå
omkring i månader och samla tankarna. Skrivandet är en långsam
process för mig.
Lunar Park är en relativt kort bok, till skillnad från exempelvis
Glamorama.
– Aldrig en Glamorama igen. Varje gång jag tänkte lägga till ett nytt
lager i Lunar Park insåg jag ganska fort att jag inte ville gå den vägen
igen. Jag ville hålla Lunar Park så enkel som möjligt och lade därför
ner mycket tid på att skala bort onödiga sidospår istället.
20
Det är också den första av dina böcker som är skriven helt i dåtid.
– Ja, och det var väldigt jobbigt att ställa om sig. Men det var
också väldigt befriande. Det fick mig framför allt att inse hur svårt
det är att skriva i presens. Speciellt första person presens som jag
alltid har gjort. Jag ska aldrig skriva på det sättet igen, att skriva i
imperfekt är mycket enklare och jag upptäckte även att jag blev mer
känslosam av att göra det, av någon underlig anledning.
Varför tog det dig närmare tjugo år att komma på det?
– Det gör mig faktiskt väldigt ledsen när jag tänker på det. Men jag
tror inte att det hade passat mina tidigare böcker lika bra att skriva
i dåtid. Jag var väldigt influerad av minimalism och presens när jag
skrev dem. Och jag tror att det var det bästa sättet att spegla berättarnas
karaktär.
Vad fick dig att ändra tempus?
– Jag ville att personen skulle berätta en historia som hade hänt i
det förflutna. Jag antar att det skulle kunna ha funkat med presens
också men jag ville uppnå effekten av att historien just kändes
berättad.
En av de sista sakerna du sade innan jag reste hit var att du
inte alls såg fram emot att träffa mig och att du hoppades att ditt
svenska förlag skulle stoppa intervjun.
– Jag vet. Förlåt. Men jag har kommit till en punkt i livet då det
känns som om det inte finns något mer intressant att berätta om mig
och mitt liv som andra vill veta. Jag tycker inte om att ge intervjuer.
Det handlar kanske om att jag är trött på och äcklad av bilden av mig
själv.
Hur ser den bilden ut?
– Jag är trött på den där Bret Easton Ellis-personen som bär
kostym, röker och leder ett korståg mot ytlighet och amerikansk
skräpkultur. Jag är äcklad av hans tjat om skönhetens tyranni och att
han skriver böcker där fotomodeller är terrorister. Vem fan orkar bry
sig längre? Jag börjar helt enkelt bli gammal. Och detta är en del av
åldrandeprocessen.
Känner du dig äldre här än i New York?
– Ja, det gör jag eftersom Los Angeles är en så pass ung stad. Eller
så kanske det handlar om att ungdomen dyrkas här på ett annat
sätt. Jag har faktiskt alltid känt mig gammal. Även när jag skrev om
depraverade ungdomar så var det från en väldigt gammal mans fördömande
perspektiv – även om jag själv var en av dem.
Vad menar du?
– Jag störde mig väldigt mycket på mina vänner. Jag avskydde
många av min generations värderingar. Men lika mycket som jag
retade mig på dem så intresserade de mig. Jag ville aldrig skriva om
mina vänner på samma sätt som mina samtida författarkolleger
gjorde. Jag var mycket mindre hoppfull och det kanske är just därför
böckerna har hållit längre. Många trodde att Noll att förlora var min
dagbok och det har förföljt mig genom hela min karriär.
Varför bor du i Los Angeles numera?
– Det finns många orsaker till varför jag har stannat. En av dessa
var att jag befann mig ganska nära slutfasen av Lunar Park och
kände att jag ville stanna kvar här tills den var klar. Men när jag
äntligen var färdig i september förra året insåg jag att jag faktiskt gillar
Los Angeles och kände inte alls för att åka tillbaka till New York.
Dessutom dog en väldigt nära vän till mig i LA precis när jag kom hit
och det blev en sorts symbol för slutet på en fas i mitt liv. Jag ville helt
enkelt inte tillbaka till mitt gamla liv. Nu är jag kluven. Jag funderar på
att stanna här men kan inte bestämma mig. För eller senare måste
jag trots allt tillbaka.
Skulle du kunna tänka dig att bo någon annanstans, utanför USA?
JAG ÄR TRÖTT PÅ DEN DÄR BRET EASTON ELLIS-PERSONEN SOM BÄR KOSTYM,
RÖKER OCH LEDER ETT KORSTÅG MOT YTLIGHET OCH AMERIKANSK SKRÄPKULTUR.
JAG ÄR ÄCKLAD AV HANS TJAT OM SKÖNHETENS TYRANNI OCH ATT HAN SKRIVER
BÖCKER DÄR FOTOMODELLER ÄR TERRORISTER. VEM FAN ORKAR BRY SIG LÄNGRE?
BRET EASTON ELLIS
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag är mer amerikan än de flesta
verkar vilja tro. Jag förstår exempelvis inte The office. Det är för brittiskt
för mig. Många av mina vänner älskar däremot serien. Så nej,
jag har faktiskt ingen önskan att bo någon annanstans. Något stort
måste i så fall hända för att jag ska flytta.
Umgås du fortfarande med dina barndomsvänner?
– Ja, det gör jag. Men de flesta av dem lever ganska vanliga liv idag.
Är det sant, som du nämner i Lunar Park, att du bjöds in till Vita
huset av Jeb och George W Bush när du var yngre?
– Ja och jag ångrar att jag tackade nej. De bjöd mig sommaren
1986 när pappa Bush var vicepresident och hans barn kunde bjuda
in vilka de ville till Vita huset. Men det var ingen middag med statsdignitärer.
Jag var tjugotvå och fick för mig att en sådan tillställning
skulle vara väldigt tråkig och gick istället till en klubb någonstans.
Det var ett misstag. Det hade varit en intressant erfarenhet.
Vem röstade du på i valet förra året?
– Jag röstade inte överhuvudtaget. Jag hade tänkt rösta för första
gången på väldigt länge och på Kerry. Men jag ångrade mig. Om någon
hade riktat en pistol mot min tinning och tvingat mig att välja är jag
ärligt talat inte säker på att jag inte hade röstat på Bush. Trots att jag
inte gillar honom och tycker att det är idiotiskt att blanda religion med
politik. Men Kerry är nästan ännu värre och det är något som européer
har väldigt svårt att förstå. Hans översittarfasoner stör väldigt många
amerikaner och det var nog därför han också förlorade valet.
Är du politiskt intresserad?
– Nej, inte alls.
Vad sysslar dina systrar med?
– Amy som jag äger den här lägenheten tillsammans med har en
astrologisk webbplats där hon tar betalt för att läsa horoskop. Laura
är arbetslös. Ingen av dem är flitiga läsare och om jag inte var deras
bror hade de med största sannolikhet aldrig läst mina böcker. Men
det stör mig inte alls. Vi står varandra och vår mamma väldigt nära.
Vad gör din mamma?
– Hon njuter av sina gyllene år som pensionär tillsammans med
sin pojkvän i Sherman Oaks.
Du har sagt att du och dina systrar tidigt exponerades för livets
mörka sidor.
– För någon som växt upp i en trygg omgivning kan det vara svårt
att förstå hur det är att ha en pappa som behandlar sin familj på det
sätt som min far gjorde. Min pappa var knappast en bra förebild.
Hans attityd gentemot omgivningen hade stort inflytande på oss.
Han hade stora problem med alkohol och hade ett väldigt mörkt
humör. Det krävs ett starkt barn för att komma över den skada som
en ondskefull förälder gör. Men samtidigt börjar jag få förståelse för
varför han var som han var.
Hur menar du?
– Han var en väldigt besviken människa. Det fanns något med
hans generation som gjorde det förbjudet för män att gråta eller visa
andra känslor än ilska och hat. Att gifta sig efter college, ha tre barn
och ett fint hus i förorten var inte vad han önskade sig. Han ville vara
ungkarl och knulla runt. Men det tillhörde inte hans generation och
sociala grupp. Och hans missnöje gick ut över resten av familjen.
Är det viktigt för dig att känna förståelse för din pappas agerande?
– Ja, fast egentligen spelar det inte så stor roll eftersom jag inte
accepterar det han gjorde. Han var bortskämd och jag klandrar
honom inte för frustrationen över att vara fastkedjad i ett liv som han
inte ville leva. Men hans oförmåga att hantera ilskan kommer jag
aldrig att acceptera.
Du verkar tycka synd om honom. I ett avsnitt i Lunar Park beskriver
du på ett mycket rörande sätt hur han har blodfläckar på sina
kalsonger efter en penisoperation, oavsett om just den händelsen
är sann eller inte.
– Jag tycker väldigt synd om honom nu i efterhand. Jag önskar
också att ilskan jag kände emot honom när han levde hade tagit sig
uttryck på det sättet. Jag borde ha varit mer förstående. Men i ärlighetens
namn, vilken artonåring tänker på det sättet?
När förvandlades ilskan till medömkan?
– När jag jobbade med Lunar Park. Jag kände definitivt inte på det
här sättet när jag skrev Glamorama – en bok där huvudkaraktären
hamnar mitt i en konspiration där hans far vill bli av med honom till
varje pris och ersätta honom med en annan person för att kunna leva
sitt liv.
Hur dog din pappa?
– Han dog ung av en stroke. Han skulle ha varit sextiofyra nu.
Du nämner också att det var han som inspirerade dig till att börja
skriva. På vilket sätt?
– Vi har alltid haft många böcker hemma och mina föräldrar uppmuntrade
mig att läsa mycket, vilket jag också gjorde. Men det är
likadant i många familjer och det betyder nödvändigtvis inte att ungarna
blir författare. Den viktigaste orsaken var nog att jag kände en
sådan ilska gentemot mina föräldrar vilket väckte ett behov av att få
utlopp för mina känslor.
Kände du alltså ilska även gentemot din mamma?
– Ja, men först senare när jag lyckades lägga ihop alla pusselbitar.
Jag började fundera på varför hon stannade hos en man som
behandlade oss barn, och henne, så illa. Men sett i dess sociala
kontext är det lättare att förstå varför hon gjorde de val hon gjorde.
Min mamma var också en slav under sin generationstillhörighet. Hon
ville egentligen bli skådespelare, men gifte sig direkt efter skolan,
gav upp alla tankar på karriär och förblev hemmafru. Hon hade ingen
utbildning och kunde knappast försörja sig själv. Hon förväntades stå
vid min pappas sida oavsett vad som hände. Dessutom älskade hon
en man som uppenbarligen inte var speciellt bra för hennes barn.
När vi talar om det idag säger hon i och för sig att hon ångrar att hon
stannade så länge.
Hur ser du på missförstånd vad gäller dina böcker?
– Jag vet inte om det finns några sådana. Läsning är en väldigt
demokratisk process och människor tänker vad de tänker.
Det låter ju som ett bra svar. Men tycker du verkligen det på
riktigt?
21