trots att bret easton ellis är en av de ... - JohanNyman.com

18
text & foto: JOHAN NYMAN
BRET
EASTON
ELLIS
TROTS ATT BRET EASTON ELLIS ÄR EN AV DE AMERIKANSKA ÅTTIO- OCH NITTIOTALENS
STÖRSTA FÖRFATTARE HAR HAN SKRIVIT FÖRVÅNANSVÄRT FÅ BÖCKER. SEDAN ”NOLL
ATT FÖRLORA” KOM UT 1985 HAR HAN BARA SLÄPPT IFRÅN SIG TRE ROMANER OCH EN
NOVELLSAMLING, SOM ALLA KRETSAT KRING DEPRAVERADE UNGDOMARS LIV – I ALLA
FALL PÅ YTAN. MEN I BRET EASTON ELLIS KOMMANDE ROMAN ”LUNAR PARK” HAR SEXET,
VÅLDET OCH DROGERNA FÅTT MAKA PÅ SIG. ISTÄLLET ÄR BOKEN EN UPPGÖRELSE MED
BARNDOMEN OCH DEN ONDSINTA FADERN.
BRET EASTON ELLIS spartanskt inredda studiovåning på 13th Street
i New York har stått öde de senaste arton månaderna. Han har inte
ens velat besöka bostaden, som ligger i det tegelhus där både Cher
och Tom Cruise en gång har bott. Sedan i december 2003 har Bret
Easton Ellis istället flyttat runt mellan dyra hotell i Los Angeles,
mamma Dales hus i Sherman Oaks och den lägenhet han och systern
Amy köpte för länge sedan på South Camden Drive i Beverly Hills.
Lägenheten ligger i ett komplex som är förvillande likt det i tv-
serien Melrose Place. Det står travar med böcker och flyttkartonger
på heltäckningsmattan intill den öppna spisen. Bret Easton Ellis,
som hunnit bli fyrtioett år, har bestämt sig för att sälja och har varit
på husjakt de senaste månaderna. Tankarna på att flytta tillbaka till
födelsestaden Los Angeles för gott och lämna författarvärlden och
bokförlagen i New York har varit överhängande. De skarpa kaliforniska
solstrålarna som tränger in genom nätdörren har en beundransvärd
övertalningsförmåga. Gräsmattan, trädgårdsväxterna och

den silverfärgade SUV:n som står parkerad i det privata garaget
utanför likaså. Los Angeles är en stad att åldras i.
Det är fjärde gången vi träffas och Bret Easton Ellis har inte så
mycket att bjuda på mer än ett glas vatten med klordoftande isbitar
och ett askfat fyllt med vita Marlboro lights-fimpar. Anledningen till
att vi ses är att han blivit klar med sin femte roman, Lunar Park, som
släpps i USA i mitten av augusti. Även om det knappast går att ta
miste på vem som skrivit boken så skiljer den sig mycket från hans
tidigare böcker. Den kaxige collegeslyngeln verkar äntligen ha vuxit
upp. Lunar Park innehåller inga långa kalla våldsstycken, inga glamorösa
fester. Bret Easton Ellis har tampats färdigt med demonerna
– och försökt finna förståelse för sin pappas beteende som spökat
ända sedan han dog för tretton år sedan.
I Lunar Park blandas självbiografi och fiktion så livligt att det bitvis
är svårt att koppla bort verkligheten. Bokens huvudkaraktär, den
obotligt narcissistiska författaren Bret Easton Ellis, är en man som
har fått för sig att han vill slå sig fri från det dekadenta författarlivets
bojor, skaffa familj och slå sig till ro. Men det förflutna vill inte
släppa taget.
Det mest adekvata sättet att beskriva Lunar Park är som en exorcism.
Författaren tvingas möta flera av karaktärerna som han tidigare
skrivit om och inte minst tvingas han konfrontera sin far.
Hemma hos Bret, Beverly Hills, söndag 24 april 2005, 14.00
Några av dina mest hängivna fans, som kommit över förhandsexemplar
av Lunar Park, har beskrivit boken som mognare än dina
tidigare böcker. Håller du med?
– Jag antar det. Någon sade att Lunar Park är en Bret Easton Ellisbok
för personer som inte gillar Bret Easton Ellis. Vissa kommer nog
att fråga sig var pornografin tagit vägen. Eller klubbscenerna. Men
boken är en omsorgsfull reflektion av mitt liv just nu och det var mina
tidigare böcker också. De reflekterar alla mer eller mindre vem jag
var när jag skrev dem, även om de till ytan inte handlar om mig. Jag
trodde i och för sig att Lunar Park skulle bli mycket mindre känslosam.
Jag ville leka med genren och skriva en Stephen King-bok, men
när jag började skriva drog berättelsen åt ett helt annat håll.
Vart har pornografin och drogerna tagit vägen då?
– Det jag skrev tidigare handlade om det liv jag levde då och om
människor jag kände. Droger och sex var en stor del av det. Men det
passade inte att skriva om det i Lunar Park. Även om huvudpersonen
tar kokain ibland så är det inte på samma sätt som tidigare. Han
försöker leva ett vanligt familjeliv och då passar den livsstilen inte
särskilt väl in.
Hur kommer det sig att du bara har hunnit med fem romaner på
tjugo år?
– Därför att jag inte har kommit på några fler bra idéer. Få författare
har hundratals idéer på lager. Jag är väldigt förvånad över att jag
ens har haft fem. Jag tar väldigt lång tid på mig med att bestämma
om jag gillar ett uppslag eller inte. Jag måste sedan övertala mig själv
att det är intressant eftersom jag inte vill slösa tid på något som inte
är värt att skriva. Innan jag ens börjar med ett utkast måste jag gå
omkring i månader och samla tankarna. Skrivandet är en långsam
process för mig.
Lunar Park är en relativt kort bok, till skillnad från exempelvis
Glamorama.
– Aldrig en Glamorama igen. Varje gång jag tänkte lägga till ett nytt
lager i Lunar Park insåg jag ganska fort att jag inte ville gå den vägen
igen. Jag ville hålla Lunar Park så enkel som möjligt och lade därför
ner mycket tid på att skala bort onödiga sidospår istället.
20
Det är också den första av dina böcker som är skriven helt i dåtid.
– Ja, och det var väldigt jobbigt att ställa om sig. Men det var
också väldigt befriande. Det fick mig framför allt att inse hur svårt
det är att skriva i presens. Speciellt första person presens som jag
alltid har gjort. Jag ska aldrig skriva på det sättet igen, att skriva i
imperfekt är mycket enklare och jag upptäckte även att jag blev mer
känslosam av att göra det, av någon underlig anledning.
Varför tog det dig närmare tjugo år att komma på det?
– Det gör mig faktiskt väldigt ledsen när jag tänker på det. Men jag
tror inte att det hade passat mina tidigare böcker lika bra att skriva
i dåtid. Jag var väldigt influerad av minimalism och presens när jag
skrev dem. Och jag tror att det var det bästa sättet att spegla berättarnas
karaktär.
Vad fick dig att ändra tempus?
– Jag ville att personen skulle berätta en historia som hade hänt i
det förflutna. Jag antar att det skulle kunna ha funkat med presens
också men jag ville uppnå effekten av att historien just kändes
berättad.
En av de sista sakerna du sade innan jag reste hit var att du
inte alls såg fram emot att träffa mig och att du hoppades att ditt
svenska förlag skulle stoppa intervjun.
– Jag vet. Förlåt. Men jag har kommit till en punkt i livet då det
känns som om det inte finns något mer intressant att berätta om mig
och mitt liv som andra vill veta. Jag tycker inte om att ge intervjuer.
Det handlar kanske om att jag är trött på och äcklad av bilden av mig
själv.
Hur ser den bilden ut?
– Jag är trött på den där Bret Easton Ellis-personen som bär
kostym, röker och leder ett korståg mot ytlighet och amerikansk
skräpkultur. Jag är äcklad av hans tjat om skönhetens tyranni och att
han skriver böcker där fotomodeller är terrorister. Vem fan orkar bry
sig längre? Jag börjar helt enkelt bli gammal. Och detta är en del av
åldrandeprocessen.
Känner du dig äldre här än i New York?
– Ja, det gör jag eftersom Los Angeles är en så pass ung stad. Eller
så kanske det handlar om att ungdomen dyrkas här på ett annat
sätt. Jag har faktiskt alltid känt mig gammal. Även när jag skrev om
depraverade ungdomar så var det från en väldigt gammal mans fördömande
perspektiv – även om jag själv var en av dem.
Vad menar du?
– Jag störde mig väldigt mycket på mina vänner. Jag avskydde
många av min generations värderingar. Men lika mycket som jag
retade mig på dem så intresserade de mig. Jag ville aldrig skriva om
mina vänner på samma sätt som mina samtida författarkolleger
gjorde. Jag var mycket mindre hoppfull och det kanske är just därför
böckerna har hållit längre. Många trodde att Noll att förlora var min
dagbok och det har förföljt mig genom hela min karriär.
Varför bor du i Los Angeles numera?
– Det finns många orsaker till varför jag har stannat. En av dessa
var att jag befann mig ganska nära slutfasen av Lunar Park och
kände att jag ville stanna kvar här tills den var klar. Men när jag
äntligen var färdig i september förra året insåg jag att jag faktiskt gillar
Los Angeles och kände inte alls för att åka tillbaka till New York.
Dessutom dog en väldigt nära vän till mig i LA precis när jag kom hit
och det blev en sorts symbol för slutet på en fas i mitt liv. Jag ville helt
enkelt inte tillbaka till mitt gamla liv. Nu är jag kluven. Jag funderar på
att stanna här men kan inte bestämma mig. För eller senare måste
jag trots allt tillbaka.
Skulle du kunna tänka dig att bo någon annanstans, utanför USA?
JAG ÄR TRÖTT PÅ DEN DÄR BRET EASTON ELLIS-PERSONEN SOM BÄR KOSTYM,
RÖKER OCH LEDER ETT KORSTÅG MOT YTLIGHET OCH AMERIKANSK SKRÄPKULTUR.
JAG ÄR ÄCKLAD AV HANS TJAT OM SKÖNHETENS TYRANNI OCH ATT HAN SKRIVER
BÖCKER DÄR FOTOMODELLER ÄR TERRORISTER. VEM FAN ORKAR BRY SIG LÄNGRE?
BRET EASTON ELLIS
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag är mer amerikan än de flesta
verkar vilja tro. Jag förstår exempelvis inte The office. Det är för brittiskt
för mig. Många av mina vänner älskar däremot serien. Så nej,
jag har faktiskt ingen önskan att bo någon annanstans. Något stort
måste i så fall hända för att jag ska flytta.
Umgås du fortfarande med dina barndomsvänner?
– Ja, det gör jag. Men de flesta av dem lever ganska vanliga liv idag.
Är det sant, som du nämner i Lunar Park, att du bjöds in till Vita
huset av Jeb och George W Bush när du var yngre?
– Ja och jag ångrar att jag tackade nej. De bjöd mig sommaren
1986 när pappa Bush var vicepresident och hans barn kunde bjuda
in vilka de ville till Vita huset. Men det var ingen middag med statsdignitärer.
Jag var tjugotvå och fick för mig att en sådan tillställning
skulle vara väldigt tråkig och gick istället till en klubb någonstans.
Det var ett misstag. Det hade varit en intressant erfarenhet.
Vem röstade du på i valet förra året?
– Jag röstade inte överhuvudtaget. Jag hade tänkt rösta för första
gången på väldigt länge och på Kerry. Men jag ångrade mig. Om någon
hade riktat en pistol mot min tinning och tvingat mig att välja är jag
ärligt talat inte säker på att jag inte hade röstat på Bush. Trots att jag
inte gillar honom och tycker att det är idiotiskt att blanda religion med
politik. Men Kerry är nästan ännu värre och det är något som européer
har väldigt svårt att förstå. Hans översittarfasoner stör väldigt många
amerikaner och det var nog därför han också förlorade valet.
Är du politiskt intresserad?
– Nej, inte alls.
Vad sysslar dina systrar med?
– Amy som jag äger den här lägenheten tillsammans med har en
astrologisk webbplats där hon tar betalt för att läsa horoskop. Laura
är arbetslös. Ingen av dem är flitiga läsare och om jag inte var deras
bror hade de med största sannolikhet aldrig läst mina böcker. Men
det stör mig inte alls. Vi står varandra och vår mamma väldigt nära.
Vad gör din mamma?
– Hon njuter av sina gyllene år som pensionär tillsammans med
sin pojkvän i Sherman Oaks.
Du har sagt att du och dina systrar tidigt exponerades för livets
mörka sidor.
– För någon som växt upp i en trygg omgivning kan det vara svårt
att förstå hur det är att ha en pappa som behandlar sin familj på det
sätt som min far gjorde. Min pappa var knappast en bra förebild.
Hans attityd gentemot omgivningen hade stort inflytande på oss.
Han hade stora problem med alkohol och hade ett väldigt mörkt
humör. Det krävs ett starkt barn för att komma över den skada som
en ondskefull förälder gör. Men samtidigt börjar jag få förståelse för
varför han var som han var.
Hur menar du?
– Han var en väldigt besviken människa. Det fanns något med
hans generation som gjorde det förbjudet för män att gråta eller visa
andra känslor än ilska och hat. Att gifta sig efter college, ha tre barn
och ett fint hus i förorten var inte vad han önskade sig. Han ville vara
ungkarl och knulla runt. Men det tillhörde inte hans generation och
sociala grupp. Och hans missnöje gick ut över resten av familjen.
Är det viktigt för dig att känna förståelse för din pappas agerande?
– Ja, fast egentligen spelar det inte så stor roll eftersom jag inte
accepterar det han gjorde. Han var bortskämd och jag klandrar
honom inte för frustrationen över att vara fastkedjad i ett liv som han
inte ville leva. Men hans oförmåga att hantera ilskan kommer jag
aldrig att acceptera.
Du verkar tycka synd om honom. I ett avsnitt i Lunar Park beskriver
du på ett mycket rörande sätt hur han har blodfläckar på sina
kalsonger efter en penisoperation, oavsett om just den händelsen
är sann eller inte.
– Jag tycker väldigt synd om honom nu i efterhand. Jag önskar
också att ilskan jag kände emot honom när han levde hade tagit sig
uttryck på det sättet. Jag borde ha varit mer förstående. Men i ärlighetens
namn, vilken artonåring tänker på det sättet?
När förvandlades ilskan till medömkan?
– När jag jobbade med Lunar Park. Jag kände definitivt inte på det
här sättet när jag skrev Glamorama – en bok där huvudkaraktären
hamnar mitt i en konspiration där hans far vill bli av med honom till
varje pris och ersätta honom med en annan person för att kunna leva
sitt liv.
Hur dog din pappa?
– Han dog ung av en stroke. Han skulle ha varit sextiofyra nu.
Du nämner också att det var han som inspirerade dig till att börja
skriva. På vilket sätt?
– Vi har alltid haft många böcker hemma och mina föräldrar uppmuntrade
mig att läsa mycket, vilket jag också gjorde. Men det är
likadant i många familjer och det betyder nödvändigtvis inte att ungarna
blir författare. Den viktigaste orsaken var nog att jag kände en
sådan ilska gentemot mina föräldrar vilket väckte ett behov av att få
utlopp för mina känslor.
Kände du alltså ilska även gentemot din mamma?
– Ja, men först senare när jag lyckades lägga ihop alla pusselbitar.
Jag började fundera på varför hon stannade hos en man som
behandlade oss barn, och henne, så illa. Men sett i dess sociala
kontext är det lättare att förstå varför hon gjorde de val hon gjorde.
Min mamma var också en slav under sin generationstillhörighet. Hon
ville egentligen bli skådespelare, men gifte sig direkt efter skolan,
gav upp alla tankar på karriär och förblev hemmafru. Hon hade ingen
utbildning och kunde knappast försörja sig själv. Hon förväntades stå
vid min pappas sida oavsett vad som hände. Dessutom älskade hon
en man som uppenbarligen inte var speciellt bra för hennes barn.
När vi talar om det idag säger hon i och för sig att hon ångrar att hon
stannade så länge.
Hur ser du på missförstånd vad gäller dina böcker?
– Jag vet inte om det finns några sådana. Läsning är en väldigt
demokratisk process och människor tänker vad de tänker.
Det låter ju som ett bra svar. Men tycker du verkligen det på
riktigt?
21

– Hur ska jag kunna förklara för alla hur något egentligen ligger
till eller hur det ska uppfattas? Jag har läst många artiklar om mina
böcker som varit mer intressanta än böckerna i sig. Elisabeth Young
skrev en lång essä i boken Shopping in space om American psycho
som är så fantastisk att jag själv blev förvånad över att hon lyckats
klura ut saker som inte ens jag tänkt på.
Men visst måste det finnas en grundläggande tolkning av böckerna?
– Absolut. Och det är ett problem jag har haft genom hela min karriär.
De flesta av mina böcker har kritiserat en viss typ av livsstil, men
på grund av de glamorösa sammanhangen som historierna utspelar
sig i så finns det naturligtvis läsare som njuter av det ytliga och istället
efterapar dessa livsstilar. Jag stöter fortfarande på Wall Street-killar
som älskar American psycho och vill highfiva. Eller tonåringar som
tycker att Noll att förlora är den coolaste boken de läst eftersom den
handlar om dem själva. Och visst, då har de missat ilskan, smärtan
och alienationen som ligger bakom.
En vanlig missuppfattning om dig är att du är intresserad av
modevärlden. I ärlighetens namn verkar du inte alls speciellt intresserad
av kläder. Senast vi träffades tog du emot mig i träningsbyxor
och en t-shirt. Samma träningsbyxor som du har på dig nu.
– Det stämmer. Jag är inte ett dugg intresserad av kläder. Det
fanns emellertid en tid då jag åtminstone klädde mig okej. Men
varken Glamorama eller American psycho är baserade på min egen
garderob utan bygger enbart på research. En annan vanlig missuppfattning
om mig är att jag skulle vara fascinerad av mord och tortyr.
Och det förvånar dig?
– Nej, egentligen inte. Men för mig har de bara varit ett verktyg.
Det är synd att många missar hur fantastiskt rolig American psycho
egentligen är.
– Jag läste om den 2003 efter att inte ens ha vågat titta på omslaget
under en väldigt lång tid. Jag har varit rädd för att läsa boken
sedan den publicerades 1991 av många anledningar. Men det var
några saker som jag behövde kolla upp för Lunar Park och tvingades
därför läsa den. Jag trodde att boken skulle vara väldigt tråkig,
pretentiös och dåligt skriven. Tidigare trodde jag att de som gillade
American psycho gjorde det av orsaker som inte hade någonting att
göra med vad jag från början avsåg med boken. Men efter att ha läst
den förstod jag äntligen varför den blev populär. Den är snabb och
väldigt rolig. Och alla mina stilistiska små trick kändes helt okej. När
jag var tjugofem trodde jag att jag skrev en väldigt komplicerad berättelse.
Men så var det inte.
Har du läst dina andra böcker på sistone?
– Jag läste Noll att förlora för några veckor sedan eftersom jag
höll på att redigera en bok skriven av en vän, som uppenbarligen är
väldigt influerad av min bok. Noll att förlora var väldigt svår att läsa
eftersom den är så insnärjd i sitt rykte att till och med jag har svårt
att bryta mig igenom det. Det var inte den boken jag skrev på mitt
pojkrumsgolv när jag var arton. Den är inte ens längre min bok.
Tycker du fortfarande att Lustans lagar är din bästa bok?
– Nej, jag tycker att Glamorama är bäst. Det är också en bok som
delar mina vänner i två läger – de som gillar den och de som inte
alls förstår den. Glamorama är helt klart min mest ambitiösa bok.
Alla författare har en sådan inom sig, en bok som de vill vräka ut allt
i. Men det finns även saker i den som jag önskar att jag hade gjort
annorlunda.
Som vadå?
– Jag tror att jag var besatt av Don DeLillo när jag skrev
Glamorama och jag vet inte om jag verkligen hade förstått honom
22
tillräckligt för att kunna kopiera honom på ett bra sätt. Vissa bitar
där jag lekte DeLillo fungerar nämligen inte alls. Men det finns även
avsnitt där jag är glad att jag kopierade honom eftersom de knappast
skulle ha klarat av att stå på egna ben.
I Lunar Park finns det en liten varelse som heter Terby. Att namnet
blir Y Bret baklänges listar man ut rätt tidigt under läsningen.
Men vad är det du undrar egentligen? Varför ”why Bret”?
– Terbyn var något som författaren i boken skapade som barn för
att finna tröst i rädslan för sin far. Men senare kommer den tillbaka
som ett spöke och flyttar in i huset. Och det gör den på grund av att
författaren inte har tagit itu med förhållandet till sin far – genom att
vara en bra far till sin egen son. Det är komplicerat. Vad boken till
stor del handlar om är att ju mer jag som författare skriver, desto mer
intresserad och besatt blir jag av själva skrivandeprocessen. För mig
blev det väldigt viktigt att utforska vad som hände med en människa
som satt hemma hela dagarna och diktade ihop historier. Kommer
karaktärerna tillbaka och jagar honom?
Demonerna i dina tidigare böcker verkar ha förvandlats till
spöken i Lunar Park. Stämmer det?
– Jag vet inte, men det låter rimligt. Till viss del kan mitt skrivande
ses som ett sätt att bekämpa demonerna. Och förvandla dem till
spöken. Skrivande är en typ av terapi för mig, vilket jag inte är säker
på att det bör vara. Jag tror emellertid att det är så för de flesta författare
– ett sätt att bearbeta det undermedvetna.
Om din pappa först var orsaken bakom Patrick Batemans
demoner i American psycho, och därefter Victor Wards paranoia i
Glamorama, för att slutligen förvandlas till spöke i Lunar Park så
23

känns slutscenen, där du begraver honom, som en fullbordad
exorcism likväl som ett vackert farväl. Du verkar mer tillfreds med
dig själv nu.
– Det är jag. Och det var något som hände när jag skrev boken. Det
har gått länge sedan han dog och jag känner mig mer förlåtande. Jag
tror aldrig att skadorna han orsakade går att reparera helt, men ju
äldre jag blir desto mer rationell blir jag i min försoningsprocess. Jag
har börjat se saker i ett nytt ljus och har lättare att förstå min fars
beteende. Allt har med livserfarenhet att göra. Jag borde gästa Oprah
med mina klichéer. Men jag känner verkligen så. Jag skulle kunna ge
ett mycket mer Bret Easton Ellis-aktigt svar men då skulle jag också
ljuga.
Tror du på demoner och spöken?
– Jag tror att vi lämnar spöken efter oss när vi dör. Och jag tror att
vårt förflutna, och de döda, förföljer oss som lever. Däremot vet jag
inte om detta sker övernaturligt eller emotionellt. När jag var liten
var jag väldigt fascinerad av övernaturliga saker i serietidningar.
Jag tycker fortfarande att det är väldigt intressant att utforska alla
slags aspekter av människors känslor. Jag önskar att fler konstnärer
gjorde det.
Har du någonsin sett din fars spöke?
– Det har faktiskt hänt att jag har stött på främlingar som jag trott
mig se min fars spöke i. Och min vän som dog nyligen har jag sett i
personer jag mött på fester och skådespelare jag sett på tv.
Tror du på någon gud?
– Jag skulle nog kalla mig sekulär eller agnostiker. Jag är inte helt
säker. Hur som helst finns det många viktigare saker i livet att bry sig
om än huruvida Gud existerar eller inte.
Hur kommer det sig att varje gång vi har hörts de senaste åren
och jag har frågat hur du mår, oftast av ren artighet, har fått till svar
att du mår kasst?
– Det har med mitt humör att göra. Jag går igenom perioder då
jag är otroligt pessimistisk. Jag antar att jag inte borde vara det. Jag
har aldrig fått diagnosen kliniskt deprimerad och äter ingen medicin,
men jag har haft djupa svackor. Ibland har jag svårt att sova och det
påverkar humöret. Men mitt största problem är att jag har mycket
svårt att lita på lycka.
Har det hjälpt dig i din kreativa process?
– Absolut. Nederlag är bra för drama. När jag skapar världar med
tråkigheter så tror jag att det kanske kan hjälpa att ha det humör
som jag har.
Är du lycklig nu?
– Nej. Men jag borde vara det. Jag känner mig förvirrad. Jag känner
mig inte förankrad någonstans.
Huvudkaraktären i Lunar Park, Bret Easton Ellis, verkar till slut
känna sig förankrad.
– Och jag mådde väldigt bra när jag var klar med Lunar Park.
Men sedan januari i år har jag enbart mått dåligt. Jag känner leda.
Jag borde vara glad att jag har hälsan – eller är det bara något som
gamla människor säger?
När vi träffades i New York senast, i augusti 2001, verkade du
ganska lycklig.
– Det låter väldigt konstigt. Jag var inte speciellt glad då. Jag hade
haft en hemsk sommar. Troligen den värsta sommaren sedan min
pappa dog. Jag led av sömnlöshet och drabbades även av yrsel och
svimmade på gymmet varpå de gjorde en massa tester för att få
reda på vad det var som var fel. Utöver detta var jag även förföljd av
en galen kvinna.
En galen kvinna?
24
– Ironiskt nog fångades hon den tionde september, samma dag
som jag fick testsvaren på att jag var frisk, och jag till slut hade
börjat sova på nätterna. Den kvällen var jag och Jonathan Lethem
ute och åt middag och vi hade en fantastisk kväll. Sedan gick vi till
en klubb och jag dansade för första gången på hur länge som helst.
Jag mådde väldigt bra och var lyckligare än på väldigt länge.
Vad gjorde du den 11 september?
– Jag var hos doktorn på en rutinkoll och han berättade vad som
hade hänt nere vid World Trade Center. När han lämnade rummet
sade sköterskan att han bara skojade som vanligt. När det andra
planet flög in i den andra byggnaden förstod jag att det inte var ett
skämt.
EFTER FYRA OCH EN HALV TIMMARS samtal vill Bret Easton Ellis
bjuda på middag. Vi drar vidare mot den marockanska restaurangen
Chameau på Fairfax Avenue i West Hollywood. På vägen stannar vi till
på ett cocktailparty hemma hos Ron Bernstein, chef för avdelningen
för filmadaptioner på agenturen ICM Talent – som representerar
Bret Easton Ellis. En fest där de hetaste samtalsämnena var hur
mycket dricks den inhyrda valet parking-pojken utanför ska ha, vem
som hade sex med vem på societetslejonet Arianna Huffingtons
skinnsoffa helgen innan och vilket vitt vin – i det bernsteinska huset
serveras inte rött vin på grund av rädslan för fläckar på det nylagda
golvet – som passar bäst till laxsnittarna.
Bret Easton Ellis svansar vant omkring och hoppar från konversation
till konversation för att slutligen hamna i ett av Bernsteins
imponerande trädgårds mest avlägsna hörn. Pulp fiction-producenten
Lawrence Bender, som Bret Easton Ellis medvetet undvikit,
lyckas snart hitta fram till vår lilla vrå. Lawrence Bender vill köpa rättigheterna
till Lunar Park men kan inte hosta upp tillräckligt mycket
pengar och det sista Bret Easton Ellis vill den här kvällen är att låta
sig övertalas på ett cocktailparty i Hollywood Hills. Han verkar väldigt
obekväm i de här människornas sällskap. Han smiter därför lika vant
ut ur Bernsteins spanska sekelskiftesvilla, ger valetpojken generöst
med dricks och kör snabbt iväg från de stadiga handslagen, slentriankonversationerna
och de kemiskt blekta leendena.
Restaurang Chameau, West Hollywood, söndag 24 april 2005, 21.00
Du gillar inte cocktailpartyn, eller hur?
– Jag hatar dem. Anledningen till att jag gick ikväll var att jag
trodde att du skulle tycka att det var intressant. Hade du inte varit
här hade jag aldrig gått.
Det var ganska roligt att de flesta på festen verkade tro att jag
var din pojkvän.
– Jag tänkte också på det. Och det var också väldigt irriterande.
Inte för att jag inte tycker att du ser bra ut utan för att jag inte vill paradera
omkring med en väldigt ung blond kille. Fast egentligen är jag
också lite smickrad. Du skulle bli en bra eskortpojke. Du skulle tjäna
mycket mer pengar än du någonsin kommer att göra som journalist.
Vad sysslar du med när du inte skriver?
– Jag gör nog ungefär samma saker som du. Läser, lyssnar på
musik, tittar på film och umgås med vänner. Jag har inga specialintressen
eller hobbies. Jag klättrar inte i berg, har ingen mountainbike
och hoppar inte fallskärm. Jag lever ett väldigt lugnt och tråkigt liv.
Men det är så jag vill ha det. Jag tror att författare måste göra det för
att få ro att skriva.
Chefredaktören för Sex tycker att du verkar vara en ganska dryg
person.
– Och jag kan förstå varför hon tror det. Det är den bilden många
har av mig. Av någon anledning trodde jag att det var så en författare
skulle bete sig i intervjuer. Men jag är inte sådan egentligen. Även om
det förvisso är väldigt arrogant av mig att tro att någon överhuvudtaget
vill läsa mina böcker. På så sätt är alla författare dryga.
Jag uppfattar dig som en väldigt snäll person.
– Och det har också skapat problem. Därför har jag skurit ner på
min vänlighet på sistone. Hälften av alla personer som jag är snäll
mot är ändå idioter. Och jag har äntligen insett att det är slöseri med
tid att vara trevlig mot dem.
Vilken sorts problem?
– Att någon blir kär i mig eftersom de misstar min vänlighet för
kärlek. Det värsta som hänt var när jag fick en stalker efter mig. Jag
vill egentligen inte tala om det. Eller rättare sagt, säkerhetsvakterna
som anlitades har sagt åt mig att inte tala om det. Men jag kan säga
att hon var en instabil författare som jag var för snäll emot.
Är det samma kvinna du nämnde tidigare eller har haft du fler
stalkers?
– Nej, det är samma. Hon greps sommaren 2001 men jag tror att
hon är ute nu. Jag har inte drabbats särskilt mycket vare sig innan
eller efter dess.
Tidigare på festen sade du till Ron Bernstein att du är spel-
beroende. Stämmer det?
– Nej, jag ljög.
Ingen hade ens nämnt något om kortspel.
– Jag var så förbannad på honom för att han gick runt och presenterade
mig som Bret Ellis Easton, så jag bestämde mig för att jag
skulle driva med honom. Därför sade jag att jag var spelberoende
och skulle åka till Las Vegas för att spela poker. Men jag spelar inte
alls. Min farfar ägde ett kasino och varnade alltid mig och mina systrar
för att spela eftersom huset alltid vinner.
Vad lyssnar du på just nu?
– Jag har lyssnat mycket på Morrisseys You are the quarry på
sistone. Jag har aldrig gillat vare sig The Smiths eller honom tidigare,
men den här skivan är fantastisk. Min favoritplatta just nu är Funeral
med The Arcade Fire, ett kanadensiskt band. Många av mina vänner
Christian Bale som Patrick
Bateman. Bild ur filmen
American psycho.
har slutat lyssna på musik och jag kan inte förstå varför. Jag har alltid
varit intresserad av musik. På åttiotalet spelade jag faktiskt keyboard
i ett band som hette The Parents.
Och vad läser du?
– Jane Austens Förnuft och känsla, Norman Mailers Marilyn
Monroe-bok och Dorothy Bryants Dear master: A dialogue in letters
between George Sand and Gustave Flaubert – som är en otroligt
tragisk brevväxlingsbok där allt de gör är att bitcha om andra människor,
försöka klämma in middagar i fullproppade kalendrar och tjafsa
om vilka restauranger som är bäst.
Det låter ju som ditt liv.
– Ja, och det är därför den är så sorglig. Ingenting har förändrats.
Boken är väldigt lik många av de e-postkonversationer jag har med
mina vänner. Och det är kanske också därför jag gillar den. Jag läste
även Jonathan Safran Foers nya bok nyligen, den tyckte jag också om.
Jag tyckte mycket om Allt är upplyst, jag läste den svenska
översättningen.
– Det måste ha varit en bra översättning eftersom språket i den
boken är så viktigt. Någon berättade för mig att den franska översättningen
av Glamorama är värdelös. I slutet när Victor Ward går
omkring och tycker att allt runt om honom luktar skit hade de översatt
till att det stank gräs. De trodde att shit var slang för weed. Vilka
idioter. Jag är uppriktigt förbannad för det.
Håller du fortfarande på med droger?
– Nej, men jag dricker fortfarande alkohol. Jag har inte använt droger
under de senaste ett och ett halvt åren – det vill säga under tiden
jag varit i LA. Därmed inte sagt att jag aldrig kommer att använda
dem igen. En av anledningarna till att jag slutade var att min langare
blev mördad och det kändes väldigt jobbigt. Jag tycker heller inte
att det är speciellt kul med droger längre. Jag har dessutom levt ett
ganska vardagligt liv på sistone och arbetat på dagarna och då passar
inte droger speciellt bra in.
Är det sant som du skriver i Lunar Park att du smugglade ombord
crack på ett Deltaplan?
– Kallas det verkligen smuggla när man tar ombord droger på ett
25

inrikesplan? Jag antar att det gör det. I så fall har jag smugglat droger
på flyget. Om det var ett Deltaplan däremot vet jag inte.
Vad har du sysslat med sedan du avslutade Lunar Park?
– Jag har skrivit två filmmanus, som är bearbetningar av böcker,
och håller på med ett tredje nu. Normal girl av Molly Jong-Fast, författaren
Erica Jongs dotter, Adam Davies The frog king: A love story och
Day of the dead av David Angsten. Den boken publiceras först i höst.
Den är inte speciellt bra men jag gillar storyn. Det finns inte mycket
som jag vill göra i manusväg, men i hans fall gjorde produktionsbolaget
det väldigt svårt för mig att tacka nej. För tillfället trivs jag dessutom
bra med att skriva manus. Jag växte trots allt upp i LA.
Vad är det som lockar med filmmanusskrivandet?
– Jag tycker det är kul och intressant och dessutom älskar jag att
klura ut saker. Det skiljer sig helt från att skriva en roman.
Apropå filmmanus, vad tyckte du om filmversionen av Lustans
lagar?
– Jag tillhör minoriteten som älskar den. Den är tveklöst den bästa
filmatiseringen av mina böcker. Jag och James Van Der Beek, som var
fantastisk som Sean Bateman, blev väldigt bra vänner efter filmen.
Ni är aningen lika. Utseendemässigt.
– Det säger Roger Avary som gjorde filmen också. James ser
mycket bättre ut i verkligheten än på film och tv. Han är en sådan där
skådespelare som blir ful på film. Han har exempelvis ingen gigantisk
panna i verkligheten. Han har berättat om hur Dawson’s Creek blev
en jättesuccé över en natt och hur han blev en teenybopstjärna och
vilken chock det blev för honom.
Ångrar han Dawson’s Creek?
– Han tjänade väldigt mycket pengar som han förvaltade väl och
köpte ett fint hus uppe i Hollywood Hills. Men jag tror att han ångrar
exponeringen. Han har väldigt svårt att få roller på grund av kopplingen
till Dawson’s Creek. Han är en mycket duktig klassiskt skolad
skådespelare som inte hade en aning om hur stor tv-serien skulle bli.
Varför gick du med på en i mitt tycke vedervärdig uppföljare till
den redan ganska tråkiga filmatiseringen av American psycho?
– För pengarnas skull, så klart. Jag gillade däremot den första
filmen. Jämfört med uppföljaren är den ett mästerverk. Men även
om jag gillar den har jag alltid tyckt att American psycho har varit en
omöjlig bok att filmatisera. Mer än någon annan av mina böcker. Men
som sagt, det handlar enbart om pengar. Varje gång någon säljer en
bok till ett förlag handlar det också bara om pengar.
Måste det nödvändigtvis vara så? Det kan väl också finnas ett
intresse av att nå ut. Om inte annat så av ren fåfänga.
– Alla mina böcker har auktionerats ut. Det har alltid handlat om
pengar. Därmed inte sagt att jag skriver för pengar. När det gäller
filmatiseringarna så är det självklart att jag inte tackar nej om någon
erbjuder mig en skälig summa för rättigheterna eftersom böckerna
och filmerna är två helt skilda saker. De har ingenting med varandra
att göra. Jag blir alltid lika förvånad när regissörer väljer att göra filmer
av böcker.
Har du någonsin varit kreativt involverad i någon av filmatiseringarna
av dina egna böcker?
– Jag skrev ett utkast till Lustans lagar åt Breck Eisner. Men när
Roger Avary tog sig an projektet ville han skriva manuset själv. Jag
skrev också ett utkast för American psycho som aldrig användes och
jag har även jobbat med ett till Angivarna. Men jag kommer inte att
skriva något manus för Glamorama som Roger Avary också har köpt
rättigheterna till.
Och Lunar Park?
– Det finns andra krafter där ute, förutom Lawrence Bender, som
26
vill göra en film även på den boken.
Vem skulle i så fall spela Bret Easton Ellis?
– Jag vet inte. Men Bender har gett Russell Crowe manuset. Varför
förstår jag inte.
Bret Easton Ellis i Lunar Park gästspelade i Beverly Hills 90210.
Har det också hänt i verkligheten?
– Darren Star erbjöd mig att skriva ett halloweenavsnitt, men
gillade inte min idé som gick ut på att alla skulle mördas av Tori
Spelling. Han såg inte humorn i att göra en spoof på Fredagen den
trettonde-filmerna. Självklart skulle allt ha varit en dröm som någon
av karaktärerna sedan vaknade upp ur. Det skulle ha varit som ett
Treehouse of horror-avsnitt.
Aha, du gillar The Simpsons!
– Jag älskar The Simpsons. Den serien gör mig lugn. Jag har sett
de flesta avsnitten flera gånger om.
Så vad är egentligen Lunar Park?
– Det är boken jag skrev för min son.
Finns det en Robby Ellis på riktigt, som sonen heter i boken?
– Nej.
Kommer du någonsin slå dig ner och skaffa familj?
– Jag önskar att jag kunde se mig själv med en familj, men jag tror
inte det kommer att hända. För några år sedan kände jag faktiskt av
det som kvinnor kallar sin biologiska klocka och jag ville väldigt gärna
dra mig tillbaka och skaffa ungar. Men det försvann. Jag ska aldrig
säga aldrig men just nu känns det inte särskilt aktuellt.
Tror du att du kommer att skriva en bok till om depraverade ungdomar?
Det känns som om Lunar Park är det avslutande kapitlet i
den delen av ditt liv.
– Konstigt nog känner jag så efter varje bok jag har skrivit. Men
visst, den här gången finns det verkligen ett slut. Det hade jag faktiskt
inte väntat mig när jag började skriva den. Och Lunar Park kanske,
trots allt, är slutet på en period i mitt liv. Ett slut när det gäller att
utforska ett visst tema. Men jag vet inte. Under mina ett och ett halvt
år här i Los Angeles har jag brottats med idén om vad som egentligen
hände med alla karaktärer i Noll att förlora. Inte för att jag nödvändigtvis
vill skriva om dem men jag är inte säker på att en författare
kan välja sina ämnen. Om du hade frågat mig för tio år sedan, eller
två, om jag skulle kunna tänka mig att skriva en fortsättning på Noll
att förlora hade jag nog bara skrattat. Jag är väldigt förvånad att det
här kom ur mig. Om jag någonsin ska skriva boken måste jag bara
komma på ett bra sätt att göra det på.
Vad kan du annars tänka dig att skriva om?
– Jag vet inte. Kanske ingenting. Jag kanske slutar skriva böcker.
Har du någonsin inte skrivit?
– Nej, jag har alltid haft något på gång.
Och hur skulle uppföljningen till Noll att förlora se ut?
– Karaktärerna är runt fyrtio som jag. Och lever ganska vanliga liv
i Los Angeles. Jag har läst ganska många noirböcker på sistone och
skulle gärna vilja blanda in någon typ av mordmysterium. Jag önskar
att jag inte ens funderade på att skriva en uppföljare till Noll att förlora.
Jag önskar att jag hade en annan berättelse att berätta. Men
den här har spökat för mig och att skriva boken kanske är det enda
sättet att bli av med den. ✹
Johan Nyman är frilansjournalist och samhällsdebattör. Lunar Park
kommer ut i USA i mitten av augusti och dyker upp på svenska
under våren 2006 på Norstedts. Uppföljaren till filmatiseringen av
American psycho är en komedi som heter American psycho 2:
All-American girl som aldrig gick upp på bio i Sverige.
The Understanding: ute 28 Juni.
Innehåller singeln Only This Moment
Magic Numbers: ute 15 Juni.
Innehåller singlarna Hymn For Her
och Forever Lost