trots att bret easton ellis är en av de ... - JohanNyman.com

Recommendations

Info

känns slutscenen, där du begraver honom, som en fullbordad exorcism likväl som ett vackert farväl. Du verkar mer tillfreds med dig själv nu. – Det är jag. Och det var något som hände när jag skrev boken. Det har gått länge sedan han dog och jag känner mig mer förlåtande. Jag tror aldrig att skadorna han orsakade går att reparera helt, men ju äldre jag blir desto mer rationell blir jag i min försoningsprocess. Jag har börjat se saker i ett nytt ljus och har lättare att förstå min fars beteende. Allt har med livserfarenhet att göra. Jag borde gästa Oprah med mina klichéer. Men jag känner verkligen så. Jag skulle kunna ge ett mycket mer Bret Easton Ellis-aktigt svar men då skulle jag också ljuga. Tror du på demoner och spöken? – Jag tror att vi lämnar spöken efter oss när vi dör. Och jag tror att vårt förflutna, och de döda, förföljer oss som lever. Däremot vet jag inte om detta sker övernaturligt eller emotionellt. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av övernaturliga saker i serietidningar. Jag tycker fortfarande att det är väldigt intressant att utforska alla slags aspekter av människors känslor. Jag önskar att fler konstnärer gjorde det. Har du någonsin sett din fars spöke? – Det har faktiskt hänt att jag har stött på främlingar som jag trott mig se min fars spöke i. Och min vän som dog nyligen har jag sett i personer jag mött på fester och skådespelare jag sett på tv. Tror du på någon gud? – Jag skulle nog kalla mig sekulär eller agnostiker. Jag är inte helt säker. Hur som helst finns det många viktigare saker i livet att bry sig om än huruvida Gud existerar eller inte. Hur kommer det sig att varje gång vi har hörts de senaste åren och jag har frågat hur du mår, oftast av ren artighet, har fått till svar att du mår kasst? – Det har med mitt humör att göra. Jag går igenom perioder då jag är otroligt pessimistisk. Jag antar att jag inte borde vara det. Jag har aldrig fått diagnosen kliniskt deprimerad och äter ingen medicin, men jag har haft djupa svackor. Ibland har jag svårt att sova och det påverkar humöret. Men mitt största problem är att jag har mycket svårt att lita på lycka. Har det hjälpt dig i din kreativa process? – Absolut. Nederlag är bra för drama. När jag skapar världar med tråkigheter så tror jag att det kanske kan hjälpa att ha det humör som jag har. Är du lycklig nu? – Nej. Men jag borde vara det. Jag känner mig förvirrad. Jag känner mig inte förankrad någonstans. Huvudkaraktären i Lunar Park, Bret Easton Ellis, verkar till slut känna sig förankrad. – Och jag mådde väldigt bra när jag var klar med Lunar Park. Men sedan januari i år har jag enbart mått dåligt. Jag känner leda. Jag borde vara glad att jag har hälsan – eller är det bara något som gamla människor säger? När vi träffades i New York senast, i augusti 2001, verkade du ganska lycklig. – Det låter väldigt konstigt. Jag var inte speciellt glad då. Jag hade haft en hemsk sommar. Troligen den värsta sommaren sedan min pappa dog. Jag led av sömnlöshet och drabbades även av yrsel och svimmade på gymmet varpå de gjorde en massa tester för att få reda på vad det var som var fel. Utöver detta var jag även förföljd av en galen kvinna. En galen kvinna? 24 – Ironiskt nog fångades hon den tionde september, samma dag som jag fick testsvaren på att jag var frisk, och jag till slut hade börjat sova på nätterna. Den kvällen var jag och Jonathan Lethem ute och åt middag och vi hade en fantastisk kväll. Sedan gick vi till en klubb och jag dansade för första gången på hur länge som helst. Jag mådde väldigt bra och var lyckligare än på väldigt länge. Vad gjorde du den 11 september? – Jag var hos doktorn på en rutinkoll och han berättade vad som hade hänt nere vid World Trade Center. När han lämnade rummet sade sköterskan att han bara skojade som vanligt. När det andra planet flög in i den andra byggnaden förstod jag att det inte var ett skämt. EFTER FYRA OCH EN HALV TIMMARS samtal vill Bret Easton Ellis bjuda på middag. Vi drar vidare mot den marockanska restaurangen Chameau på Fairfax Avenue i West Hollywood. På vägen stannar vi till på ett cocktailparty hemma hos Ron Bernstein, chef för avdelningen för filmadaptioner på agenturen ICM Talent – som representerar Bret Easton Ellis. En fest där de hetaste samtalsämnena var hur mycket dricks den inhyrda valet parking-pojken utanför ska ha, vem som hade sex med vem på societetslejonet Arianna Huffingtons skinnsoffa helgen innan och vilket vitt vin – i det bernsteinska huset serveras inte rött vin på grund av rädslan för fläckar på det nylagda golvet – som passar bäst till laxsnittarna. Bret Easton Ellis svansar vant omkring och hoppar från konversation till konversation för att slutligen hamna i ett av Bernsteins imponerande trädgårds mest avlägsna hörn. Pulp fiction-producenten Lawrence Bender, som Bret Easton Ellis medvetet undvikit, lyckas snart hitta fram till vår lilla vrå. Lawrence Bender vill köpa rättigheterna till Lunar Park men kan inte hosta upp tillräckligt mycket pengar och det sista Bret Easton Ellis vill den här kvällen är att låta sig övertalas på ett cocktailparty i Hollywood Hills. Han verkar väldigt obekväm i de här människornas sällskap. Han smiter därför lika vant ut ur Bernsteins spanska sekelskiftesvilla, ger valetpojken generöst med dricks och kör snabbt iväg från de stadiga handslagen, slentriankonversationerna och de kemiskt blekta leendena. Restaurang Chameau, West Hollywood, söndag 24 april 2005, 21.00 Du gillar inte cocktailpartyn, eller hur? – Jag hatar dem. Anledningen till att jag gick ikväll var att jag trodde att du skulle tycka att det var intressant. Hade du inte varit här hade jag aldrig gått. Det var ganska roligt att de flesta på festen verkade tro att jag var din pojkvän. – Jag tänkte också på det. Och det var också väldigt irriterande. Inte för att jag inte tycker att du ser bra ut utan för att jag inte vill paradera omkring med en väldigt ung blond kille. Fast egentligen är jag också lite smickrad. Du skulle bli en bra eskortpojke. Du skulle tjäna mycket mer pengar än du någonsin kommer att göra som journalist. Vad sysslar du med när du inte skriver? – Jag gör nog ungefär samma saker som du. Läser, lyssnar på musik, tittar på film och umgås med vänner. Jag har inga specialintressen eller hobbies. Jag klättrar inte i berg, har ingen mountainbike och hoppar inte fallskärm. Jag lever ett väldigt lugnt och tråkigt liv. Men det är så jag vill ha det. Jag tror att författare måste göra det för att få ro att skriva. Chefredaktören för Sex tycker att du verkar vara en ganska dryg person. – Och jag kan förstå varför hon tror det. Det är den bilden många har av mig. Av någon anledning trodde jag att det var så en författare skulle bete sig i intervjuer. Men jag är inte sådan egentligen. Även om det förvisso är väldigt arrogant av mig att tro att någon överhuvudtaget vill läsa mina böcker. På så sätt är alla författare dryga. Jag uppfattar dig som en väldigt snäll person. – Och det har också skapat problem. Därför har jag skurit ner på min vänlighet på sistone. Hälften av alla personer som jag är snäll mot är ändå idioter. Och jag har äntligen insett att det är slöseri med tid att vara trevlig mot dem. Vilken sorts problem? – Att någon blir kär i mig eftersom de misstar min vänlighet för kärlek. Det värsta som hänt var när jag fick en stalker efter mig. Jag vill egentligen inte tala om det. Eller rättare sagt, säkerhetsvakterna som anlitades har sagt åt mig att inte tala om det. Men jag kan säga att hon var en instabil författare som jag var för snäll emot. Är det samma kvinna du nämnde tidigare eller har haft du fler stalkers? – Nej, det är samma. Hon greps sommaren 2001 men jag tror att hon är ute nu. Jag har inte drabbats särskilt mycket vare sig innan eller efter dess. Tidigare på festen sade du till Ron Bernstein att du är spelberoende. Stämmer det? – Nej, jag ljög. Ingen hade ens nämnt något om kortspel. – Jag var så förbannad på honom för att han gick runt och presenterade mig som Bret Ellis Easton, så jag bestämde mig för att jag skulle driva med honom. Därför sade jag att jag var spelberoende och skulle åka till Las Vegas för att spela poker. Men jag spelar inte alls. Min farfar ägde ett kasino och varnade alltid mig och mina systrar för att spela eftersom huset alltid vinner. Vad lyssnar du på just nu? – Jag har lyssnat mycket på Morrisseys You are the quarry på sistone. Jag har aldrig gillat vare sig The Smiths eller honom tidigare, men den här skivan är fantastisk. Min favoritplatta just nu är Funeral med The Arcade Fire, ett kanadensiskt band. Många av mina vänner Christian Bale som Patrick Bateman. Bild ur filmen American psycho. har slutat lyssna på musik och jag kan inte förstå varför. Jag har alltid varit intresserad av musik. På åttiotalet spelade jag faktiskt keyboard i ett band som hette The Parents. Och vad läser du? – Jane Austens Förnuft och känsla, Norman Mailers Marilyn Monroe-bok och Dorothy Bryants Dear master: A dialogue in letters between George Sand and Gustave Flaubert – som är en otroligt tragisk brevväxlingsbok där allt de gör är att bitcha om andra människor, försöka klämma in middagar i fullproppade kalendrar och tjafsa om vilka restauranger som är bäst. Det låter ju som ditt liv. – Ja, och det är därför den är så sorglig. Ingenting har förändrats. Boken är väldigt lik många av de e-postkonversationer jag har med mina vänner. Och det är kanske också därför jag gillar den. Jag läste även Jonathan Safran Foers nya bok nyligen, den tyckte jag också om. Jag tyckte mycket om Allt är upplyst, jag läste den svenska översättningen. – Det måste ha varit en bra översättning eftersom språket i den boken är så viktigt. Någon berättade för mig att den franska översättningen av Glamorama är värdelös. I slutet när Victor Ward går omkring och tycker att allt runt om honom luktar skit hade de översatt till att det stank gräs. De trodde att shit var slang för weed. Vilka idioter. Jag är uppriktigt förbannad för det. Håller du fortfarande på med droger? – Nej, men jag dricker fortfarande alkohol. Jag har inte använt droger under de senaste ett och ett halvt åren – det vill säga under tiden jag varit i LA. Därmed inte sagt att jag aldrig kommer att använda dem igen. En av anledningarna till att jag slutade var att min langare blev mördad och det kändes väldigt jobbigt. Jag tycker heller inte att det är speciellt kul med droger längre. Jag har dessutom levt ett ganska vardagligt liv på sistone och arbetat på dagarna och då passar inte droger speciellt bra in. Är det sant som du skriver i Lunar Park att du smugglade ombord crack på ett Deltaplan? – Kallas det verkligen smuggla när man tar ombord droger på ett 25
inrikesplan? Jag antar att det gör det. I så fall har jag smugglat droger på flyget. Om det var ett Deltaplan däremot vet jag inte. Vad har du sysslat med sedan du avslutade Lunar Park? – Jag har skrivit två filmmanus, som är bearbetningar av böcker, och håller på med ett tredje nu. Normal girl av Molly Jong-Fast, författaren Erica Jongs dotter, Adam Davies The frog king: A love story och Day of the dead av David Angsten. Den boken publiceras först i höst. Den är inte speciellt bra men jag gillar storyn. Det finns inte mycket som jag vill göra i manusväg, men i hans fall gjorde produktionsbolaget det väldigt svårt för mig att tacka nej. För tillfället trivs jag dessutom bra med att skriva manus. Jag växte trots allt upp i LA. Vad är det som lockar med filmmanusskrivandet? – Jag tycker det är kul och intressant och dessutom älskar jag att klura ut saker. Det skiljer sig helt från att skriva en roman. Apropå filmmanus, vad tyckte du om filmversionen av Lustans lagar? – Jag tillhör minoriteten som älskar den. Den är tveklöst den bästa filmatiseringen av mina böcker. Jag och James Van Der Beek, som var fantastisk som Sean Bateman, blev väldigt bra vänner efter filmen. Ni är aningen lika. Utseendemässigt. – Det säger Roger Avary som gjorde filmen också. James ser mycket bättre ut i verkligheten än på film och tv. Han är en sådan där skådespelare som blir ful på film. Han har exempelvis ingen gigantisk panna i verkligheten. Han har berättat om hur Dawson’s Creek blev en jättesuccé över en natt och hur han blev en teenybopstjärna och vilken chock det blev för honom. Ångrar han Dawson’s Creek? – Han tjänade väldigt mycket pengar som han förvaltade väl och köpte ett fint hus uppe i Hollywood Hills. Men jag tror att han ångrar exponeringen. Han har väldigt svårt att få roller på grund av kopplingen till Dawson’s Creek. Han är en mycket duktig klassiskt skolad skådespelare som inte hade en aning om hur stor tv-serien skulle bli. Varför gick du med på en i mitt tycke vedervärdig uppföljare till den redan ganska tråkiga filmatiseringen av American psycho? – För pengarnas skull, så klart. Jag gillade däremot den första filmen. Jämfört med uppföljaren är den ett mästerverk. Men även om jag gillar den har jag alltid tyckt att American psycho har varit en omöjlig bok att filmatisera. Mer än någon annan av mina böcker. Men som sagt, det handlar enbart om pengar. Varje gång någon säljer en bok till ett förlag handlar det också bara om pengar. Måste det nödvändigtvis vara så? Det kan väl också finnas ett intresse av att nå ut. Om inte annat så av ren fåfänga. – Alla mina böcker har auktionerats ut. Det har alltid handlat om pengar. Därmed inte sagt att jag skriver för pengar. När det gäller filmatiseringarna så är det självklart att jag inte tackar nej om någon erbjuder mig en skälig summa för rättigheterna eftersom böckerna och filmerna är två helt skilda saker. De har ingenting med varandra att göra. Jag blir alltid lika förvånad när regissörer väljer att göra filmer av böcker. Har du någonsin varit kreativt involverad i någon av filmatiseringarna av dina egna böcker? – Jag skrev ett utkast till Lustans lagar åt Breck Eisner. Men när Roger Avary tog sig an projektet ville han skriva manuset själv. Jag skrev också ett utkast för American psycho som aldrig användes och jag har även jobbat med ett till Angivarna. Men jag kommer inte att skriva något manus för Glamorama som Roger Avary också har köpt rättigheterna till. Och Lunar Park? – Det finns andra krafter där ute, förutom Lawrence Bender, som 26 vill göra en film även på den boken. Vem skulle i så fall spela Bret Easton Ellis? – Jag vet inte. Men Bender har gett Russell Crowe manuset. Varför förstår jag inte. Bret Easton Ellis i Lunar Park gästspelade i Beverly Hills 90210. Har det också hänt i verkligheten? – Darren Star erbjöd mig att skriva ett halloweenavsnitt, men gillade inte min idé som gick ut på att alla skulle mördas av Tori Spelling. Han såg inte humorn i att göra en spoof på Fredagen den trettonde-filmerna. Självklart skulle allt ha varit en dröm som någon av karaktärerna sedan vaknade upp ur. Det skulle ha varit som ett Treehouse of horror-avsnitt. Aha, du gillar The Simpsons! – Jag älskar The Simpsons. Den serien gör mig lugn. Jag har sett de flesta avsnitten flera gånger om. Så vad är egentligen Lunar Park? – Det är boken jag skrev för min son. Finns det en Robby Ellis på riktigt, som sonen heter i boken? – Nej. Kommer du någonsin slå dig ner och skaffa familj? – Jag önskar att jag kunde se mig själv med en familj, men jag tror inte det kommer att hända. För några år sedan kände jag faktiskt av det som kvinnor kallar sin biologiska klocka och jag ville väldigt gärna dra mig tillbaka och skaffa ungar. Men det försvann. Jag ska aldrig säga aldrig men just nu känns det inte särskilt aktuellt. Tror du att du kommer att skriva en bok till om depraverade ungdomar? Det känns som om Lunar Park är det avslutande kapitlet i den delen av ditt liv. – Konstigt nog känner jag så efter varje bok jag har skrivit. Men visst, den här gången finns det verkligen ett slut. Det hade jag faktiskt inte väntat mig när jag började skriva den. Och Lunar Park kanske, trots allt, är slutet på en period i mitt liv. Ett slut när det gäller att utforska ett visst tema. Men jag vet inte. Under mina ett och ett halvt år här i Los Angeles har jag brottats med idén om vad som egentligen hände med alla karaktärer i Noll att förlora. Inte för att jag nödvändigtvis vill skriva om dem men jag är inte säker på att en författare kan välja sina ämnen. Om du hade frågat mig för tio år sedan, eller två, om jag skulle kunna tänka mig att skriva en fortsättning på Noll att förlora hade jag nog bara skrattat. Jag är väldigt förvånad att det här kom ur mig. Om jag någonsin ska skriva boken måste jag bara komma på ett bra sätt att göra det på. Vad kan du annars tänka dig att skriva om? – Jag vet inte. Kanske ingenting. Jag kanske slutar skriva böcker. Har du någonsin inte skrivit? – Nej, jag har alltid haft något på gång. Och hur skulle uppföljningen till Noll att förlora se ut? – Karaktärerna är runt fyrtio som jag. Och lever ganska vanliga liv i Los Angeles. Jag har läst ganska många noirböcker på sistone och skulle gärna vilja blanda in någon typ av mordmysterium. Jag önskar att jag inte ens funderade på att skriva en uppföljare till Noll att förlora. Jag önskar att jag hade en annan berättelse att berätta. Men den här har spökat för mig och att skriva boken kanske är det enda sättet att bli av med den. ✹ Johan Nyman är frilansjournalist och samhällsdebattör. Lunar Park kommer ut i USA i mitten av augusti och dyker upp på svenska under våren 2006 på Norstedts. Uppföljaren till filmatiseringen av American psycho är en komedi som heter American psycho 2: All-American girl som aldrig gick upp på bio i Sverige. The Understanding: ute 28 Juni. Innehåller singeln Only This Moment Magic Numbers: ute 15 Juni. Innehåller singlarna Hymn For Her och Forever Lost
Page 1 and 2: 18 text & foto: JOHAN NYMAN BRET EA
Page 3: - Hur ska jag kunna förklara för

trots att bret easton ellis är en av de ... - JohanNyman.com

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?