Från Taiwan till Älmhult - BFA Barnen framför allt

More documents

Recommendations

Info

oo SMÅLANDSPOSTEN • TISDAG 8 NOVEMBER 2011 A20 FAMILJELIV TISDAG ADOPTION OLIKA. Familjer kan se så olika ut, det kan vara en, två eller femton. I en serie träffar vi människor i olika familjekonstellationer för att tala om just det där familjelivet. Lång och svår resa till föräldraskap Det tog år av sorger och besvikelser innan Thomas och Agneta Hellsten äntligen fick bli föräldrar. Men när de tittar i backspegeln var det värt varenda sekund. – Tänk bara när man är i affären och Malte och Milo springer omkring och ropar ”mamma, mamma!” Jag bara njuter och känner att det här förtjänar jag! Medan mamma Agneta och pappa Thomas dukar fram fika vid köksbordet stojar sönerna Malte, 5 år, och Milo, 3 år, i lekrummet strax intill. Som vilken barnfamilj som helst, men ändå inte. Resan fram till det efterlängtade föräldraskapet har nämligen varit både längre och besvärligare än för många andra par. – Jag och Thomas träffades för sex år sedan, berättar Agneta när hela familjen slagit sig ner för att njuta av de hembakade chokladmuffinsen. Snart kände de att de var rätt för varandra, och att de skulle bilda familj var en självklarhet. Men trots deras starka längtan hände ingenting, och när de sökte hjälp hade inte heller läkarna någon förklaring till varför det inte fungerade. – På ett sätt önskar man att de hittat något medicinskt fel, då hade vi kanske kunnat starta adoptionsprocessen mycket tidigare, men nu var vi fullt friska med oförklarlig barnlöshet, förklarar Thomas. I stället bestämde de sig för att försöka med provrörsbefruktning, IVF. Till en början hade de satt en gräns vid tre försök. Fler skulle de inte göra. Men när den gränsen var uppnådd, och Agneta fortfarande inte blivit gravid, bestämde de sig ändå för att fortsätta. – Frågan är ju när man ska sätta stopp. När är det läge att gå vidare, frågar sig Agneta. Tiden med IVF-försök upplevde de som väldigt påfrestande. – Man slets hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Jag tror det är lätt att tappa bort sig själv lite när man är mitt i det. Då är det bara ”jag vill bli gravid, jag vill bli gravid”, förklarar Agneta. Till slut kände de dock att det var nog. Vid det laget hade de gjort fem försök och Agneta kände sig helt utmattad, både fysiskt och psykiskt. Men ett liv utan barn var inget alternativ. – Tankarna på adoption hade vi egentligen haft med oss hela tiden, men allt är ju en process. Tankar utvecklas och mognar, och nu kände vi båda två att vi verkligen ville försöka bli godkända som adoptivföräldrar, säger Thomas. Enda orosmomentet var Thomas ålder. Rekommendationen är att man inte ska vara äldre än 42 för att få ett medgivande om adoption från familjerätten, och den gränsen hade Thomas redan passerat. – Att vi ändå godkändes berodde nog på att jag låg en bit under åldersgränsen, tror Agneta som med sina 38 år är åtta år yngre än Thomas. Men även om de blev godkända och fick sitt medgivande så innebar inte det att allt var frid och fröjd. Tvärtom gick det ett helt år utan att de fick något barnbesked. – Vid det laget började vi bli rädda eftersom ett medgivande bara gäller i två år. Får man inget barnbesked VÄRDA ALLT Hela familjen Hellsten i lekrummet i villan hemma i Älmhult: Malte, mamma Agneta, Milo och pappa Thomas. FOTO: URBAN NILSSON ”Förut har jag trott att jag alltid skulle känna en liten, liten längtan efter biologiska barn, men jag kan ärligt säga att jag inte känner så längre.” Agneta Hellsten inom den tiden måste man ansöka om ett nytt medgivande, och med tanke på Thomas ålder var risken att vi skulle bli nekade. Då upptäckte de att Taiwan inte hade någon väntetid för syskon. Och när de väl satt upp sig på kö dröjde det heller inte länge förrän de fick ett erbjudande om två små bröder. – Vi kände omedelbart att det här är våra barn! Det fanns ingen tvekan alls. Men även om hjärtat helst ville åka ner till Taiwan och hämta barnen på en gång, så var även hjärnan tvungen att göra en stor insats innan de fyra äntligen skulle kunna bli en familj. – När vi fått veta att vi skulle få bli föräldrar var det dags att ta sig upp för nästa stora backkrön, förklarar Thomas. Ett backkrön bestående av en mängd blanketter och olika saker som skulle översättas. Varje kväll under fyra månaders tid satt de därför hemma och fyllde i olika papper. Dessutom lade de ner mycket tid på att bygga upp en kontakt med barnen så att de inte skulle vara några främlingar när de äntligen träffades ”på riktigt”. – Vi kommunicerade med barnen via Skype, en form av videosamtal på internet, förklarar Agneta. Några vanliga samtal om väder och vind kunde de naturligtvis inte föra. I stället låg fokus på att göra barnen bekanta både med sina blivande föräldrar och med sin kommande uppväxtmiljö. – Det blev lite som Bolibompa. Vi klädde ut oss och hade självlysande hår och gud vet allt, skrattar Thomas och påpekar att det är Agneta som får ta åt sig äran för de flesta idéerna. Dessutom var de måna om att pojkarna skulle känna sig delaktiga i kommunikationen, bland annat byggde de ett torn av klossar som Malte och Milo sedan fick låtsas att de hjälpte till att riva ned. – Vi ville att de skulle känna sig trygga med oss och känna att vi fick en bra kontakt, även om vi var på andra sidan jorden, förklarar Agneta. Och när de ser tillbaka tycker de ändå att tiden från att de fick sitt barnbesked till att de fick åka ner till Taiwan för att hämta sina barn var ganska kort. – Det tog bara tio månader. Tänk på alla år vi gått och väntat innan dess, säger Thomas. Den 16 juli i år var det så dags för Thomas och Agneta att sätta sig på flyget med slutstation Taiwan. Pirriga och lite spända, men ändå förvånansvärt lugna.
SMÅLANDSPOSTEN • TISDAG 8 NOVEMBER 2011 REDIGERAT AV LISBETH WIKSTRÖM A21 – Jag kände att nu tänker jag inte vara orolig mer, nu tänker jag bara njuta av den här resan och sedan kommer vi att kunna åka hem med våra barn. Nu ska vi verkligen bli föräldrar! Drömmen ska bli verklighet, säger Agneta. Innan de träffade barnen hade de nästan två veckor på egen hand för att lära känna det land och den kultur där deras söner har sina rötter. – Vi tyckte hemskt mycket om landet och människorna. Självklart kommer vi att uppmuntra om Malte och Milo i framtiden vill söka efter sitt ursprung, det tror jag är en sund längtan, säger Agneta. När det väl var dags att träffa sina söner fanns det dock ett litet fladder i maggropen. – Men vi kände att det får bli som det blir. Vad är det värsta som kan hända? Att de gråter och inte vill komma till oss? Men i så fall får man ju ta det stegvis och låta det ta den tid det tar. Första mötet med barnen överträffade dock deras vildaste förväntningar. Någon gråt var det inte tal om, i stället kom Malte och Milo genast fram och kramade och pussade sina nya föräldrar. – Vi var helt glädjechockade. Det kan ju inte hända så ofta. Men vi tror att det beror dels på att de redan kände oss via Skype, och dels på att personalen på barnhemmet förberett dem noga och pratat mycket om att deras mamma och pappa skulle komma och hämta dem. När det så var dags att åka hem till Sverige och Älmhult gick även det över förväntan. – Vi åkte bil hem från flygplatsen och när de fick se vårt hus började de skrika av glädje. De kände igen sig från videosamtalen, berättar Thomas med ett brett leende. Malte och Milo gjorde sig också snabbt hemmastadda, och tiden efter hemkomsten har varit fylld av vardagens små mirakel. – Jag tror att man har samma bekymmer och samma glädjeämnen antingen man har biologiska eller adopterade barn. Det som skiljer sig åt är att jag får se en annan och snabbare utveckling, menar Agneta. En utveckling som handlar både om språket och om att anpassa sig till nya miljöer. Som när de var på besök på Leos lekland och pojkarna först inte tordes gå över den lilla grind det var meningen att de skulle klättra över. – Men efter tio minuter så vågade de ta sig över själva! Det var fantastiskt att se. FAKTA ADOPTION 49 000 internationellt adopterade ■ Sedan 1969 har ungefär 49 000 barn kommit till Sverige genom internationell adoption. Varje år anländer runt 800 barn för adoption. ■ Den som vill adoptera ska ha deltagit i föräldrautbildning och ha medgivande om att få ta emot barn för adoption. Beslutet fattas av socialnämnden i hemkommunen. ■ Enligt föräldrabalken ska man vara 25 år för att få adoptera (om inte synnerliga skäl föreligger). I lagen finns ingen övre åldersgräns angiven, men viktigt är att åldersskillnaden mellan barn och förälder inte blir för stor. En riktpunkt är att den som ansöker inte ska vara mer än 42 år vid tidpunkten för medgivandet, men varje ansökan bedöms efter omständigheterna i just det fallet. ■ Varje adoption ska komma till för barnets skull, för att barnet ska få föräldrar och ett hem att växa upp i. ■ Källa: MIA, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor Malte ger mamma Agnetas chokladmuffins högsta betyg! Att leva utan barn har aldrig varit något alternativ, menar Agneta. I dag är hon en enormt stolt mamma till sina båda söner. En stor glädje är det också att se vilken trygghet de två små bröderna har i varandra. – Det är lätt att tänka att man ska adoptera ett barn i taget, men vi kan verkligen säga att det är fantastiskt att få två på samma gång. Ska man se det rent själviskt så sysselsätter de sig också mycket med varandra, så det är inget problem att få lite tid över till hushållssysslorna, förklarar Agneta med ett leende. Att gå från noll till två barn har därför inte varit några som helst problem. Snarare vaknar de varje morgon och känner sig oändligt tacksamma över sina barn. – Jag är en så stolt mamma så det är inte klokt! Förut har jag trott att jag alltid skulle känna en liten, liten längtan efter biologiska barn, men jag kan ärligt säga att jag inte känner så längre. Däremot kan hon ibland önska att hon hade fått bära ett barn, att hon hade fått ha den erfarenheten. – Men då är det ju de här barnen jag vill bära, inga andra. Det är de som är mina! TEXT KERSTIN ALRIKSSON kerstin.alriksson @smp.se KÅSÖR EVA KVIST Jag önskar att alla barn får vara efterlängtade Jag vet inte hur jag hade reagerat, om det hade visat sig att jag inte kunde bära och föda egna biologiska barn. Tanken föresvävade mig inte ens att det skulle kunna vara så att jag, eller maken, eller vi tillsammans, inte kunde producera egna telningar. Naivt kanske? Ändå är det ju en verklighet för en hel del människor. Ingen vet ju, innan de testat! Jag känner till flera som försökt få hjälp på infertilitetskliniker, genomgått smärtsamma och segdragna hormonbehandlingar, lyckats bli gravida med hjälp av provrörsbefruktning men ändå stupat på målsnöret av tragiska missfall. En del har helt valt att avbryta vidare försök till att bli föräldrar, andra har i stället gått vidare med adoptioner. Jag växte upp under den tiden när koreanska barn flitigt adopterades till Sverige. Två flickor gick i min klass och i stort sett varje klass under min skolgång hade en eller flera barn med annan hudfärg än vi andra svennar. Då, i mitten av 1970-talet, var det ännu inte så vanligt med invandrare där jag växte upp men jag minns faktiskt inte om jag funderade så värst mycket på att det skulle ha varit något speciellt annorlunda med mina KRÖNIKÖR EVA KVIST adopterade klasskompisar? De var liksom bara ännu en i klassen. Att det kunde vara jobbigt eller knepigt med den egna identiteten, insåg jag först upp i äldre tonåren när jag och en koreansk tjej pratade om rotlösheten, känslan av att inte tillhöra varken det ena eller andra landet men ändå ha en självklar plats i sin familj. Flera av hennes adoptiv vänner hade rest tillbaka för att söka sitt ursprung och just där ser jag den stora faran med att inte vara tydlig. Tydlig med att som förälder göra sitt bästa för att barnet ska få en bild av sitt ursprungsland, sitt folks kultur, religion och traditioner. Jag hoppas och vill tro att det är bättre i dag än för 35–40 år sedan. Samtidigt har rasism och främlingsfientlighet ökat i takt med invandringen, vilket gör att flera adopterade barn och ungdomar jag kommit i kontakt med, vittnar om att det inte är busenkelt att ha en annan hudfärg än sina föräldrar. Antingen är de oerhört spännande – eller så får de dras med avståndstagande, trots svenskklingande namn. Jag vet fortfarande inte hur jag ställt mig till frågan om den hade varit aktuell men jag önskar att alla barn får vara efterlängtade, oavsett härkomst eller uppkomst. Eva Kvist är kåsör för Familjeliv. Hon bor med man och sju barn utanför Braås och gillar djur och människor i en salig blandning. Hennes blogg hittar du på: hemsktmycketbarn.bloggspot.com
Page 1 and 2: FOTO: URBAN NILSSON TISDAG 8 NOVEMB
Page 3 and 4: SMÅLANDSPOSTEN • TISDAG 8 NOVEMB
Page 15 and 16: A15 SMÅLANDSPOSTEN • TISDAG 8 NO
Page 17 and 18: 4 SVERIGE TISDAG POLITIK • JUHOLT
Page 19: SMÅLANDSPOSTEN • TISDAG 8 NOVEMB

Från Taiwan till Älmhult - BFA Barnen framför allt

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?