Cykelboken ny skarp.indd

Paus vid Emån
HULTABY SLOTT. Strax efter starten i Nässjö började
ena knät småvärka. Gårdagens etapp hade sträckt sig
över fjorton mil, med bestigandet av det småländska
höglandsmassivet som mäktig final. Nässjö lär vara en
av Sveriges högst belägna städer, men likafullt ligger
den i en grop. Så dagen fick börja med ett
uppförtrampande, som ogillades av vänster knä.
Jag ålägger mig lätta växlar och pinnar på ned mot
Vetlanda. Väl där, styr jag vidare mot sydväst. Värmen
tilltar och knäpinan gör mig till ett lätt byte, när en liten
blå vägskylt lockar med en kort avstickare till
Hultaby slottsruin.
”På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett
slott”, börjar Viktor Rydberg sin förträffliga men
numera sorgligt bortglömda roman Singoalla. ”Dess
stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag
under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än
prasslade, än suckade i den bleka strandvassen.” Vad jag
vet, påstås det ingenstans att Hultaby ruiner skulle
föresvävat Rydberg då han lokaliserade sin
medeltidsroman. Men miljön passar in tycker jag, när
jag nu strosar runt på dess stenfot denna högsommardag
under ljusa skyar, medan torra vinddrag än prasslar, än
suckar i den feta strandvassen. Jag tänder pipan och
blickar ut över Norrasjön från detta fäste, som en gång
tillhörde den mäktige Eringisle Sunesson-Bååt. Han
levde mellan åren 1315 och 1392 och klarade således
livhanken under digerdödens år vid seklets mitt – precis
som riddar Erland hos Rydberg
Jag är trött och lägger mig i gräset intill den uttorkade
slottsbrunnen. Jag tittar bort mot Emåns mynning
och tänker på de tvåmeterlånga, muskulösa monster till
malar, som sägs lura i de trånga hålorna under åns
strandbrinkar. Rydbergs berättelse gestaltar många
dunkla drifter, förträngningar och skuldkänslor. Här
finns den dagsljusa, svala Helena, den nattliga, förbjudna
Singoalla, den sado-masochistiskt plågade
Sorgebarn, den raska spårhunden Käck, den förödmjukade
rivalen Assim och hans förbindelse med okända
gudar. Förvirrande och motstridiga känslor uppsatta i
en svårlöst ekvation. Så till slut Erlands fullständiga
uppgivenhet och eremitleverne i manligt sällskap i väntan
på vilan i Gud.
När jag efter slummern senare vaknar upp i gröngräset
sker det på mildaste sätt. Fågelsång och ljumma vindar,
sävsus och vågors skvalp. Värken i knät tycks ha
försvunnit. Jag går bort till cykeln, tar några klunkar ur
vattenflaskan och sätter fyr på ett nytt stopp av Greve
Hamiltons goda blandning. På en affisch vid utfarten
från det av Riksantikvarieämbetet fridlysta området ser
jag att den danske rocksångaren Kim Larsen skall
framträda här på Hultaby slottsruin nästa lördag. Rätt
så. Vad skulle den annars användas till?
40 41

Dyrkade vingar
FRÖDERYD. En av mina allra tidigaste och allra
häftigaste litterära upplevelser gav mig visdiktaren och
barnavännen Lina Sandell (1832-1903). Det hände när
vi, det vill säga garnisonsortens barnaskara, i
söndagsskolan under andra världskrigets år sjöng
hennes psalm ”Tryggare kan ingen vara.” I fjärde
strofen kom så det förfärliga: ”För hans vilja måste alla
/ fiender till jorden falla”. För mitt inre öga såg jag då i
en apokalyptisk vision med fasa, hur fientliga (tyska)
fallskärmsjägare från en eldsflammande himmel föll
ned just på den jordplätt där Mamma och Pappa och
jag bodde. Allt enligt Hans outgrundliga vilja.
Självklart måste sålunda Sandellmuseet i Fröderyd
besökas, när jag nu ändå stryker omkring i de småländska
högländerna. På krokiga vägar når jag till slut hennes
barndomshem, en mycket liten prästgård under en
jätteasks breda krona. Dörren är olåst och utan vaktmästare
i sikte får jag dessbättre klara mig själv i det lilla
museet. Nynnande på Linas fina Man kan icke räkna
dem alla – Cindy Peters svenska favoritgospel – går jag
runt och fingrar på stora och små föremål i detta välbevarade
1850-tal. Hennes piano visar sig vara hyggligt
stämt. Eftersom ingen hör eller ser mig, klinkar jag försiktigt
fram min egen Sandell-favorit: ”Bred dina vida
vingar.”
Melodin är en höjdare i sin genre och den finns fortfarande
i mitt huvud när jag i ett milt solregn springer
över till kyrkan mitt emot för en hastig titt. Byggd under
senaste världskriget, sedan ett åsknedslag förstört den
gamla, har den inga antikviteter att pråla med. Tvärt om,
visar det sig snart. I ett fönster ser jag en liten läcker
modell av SAAB:s trafikflygplan SF 340. Är nu detta en
modern inlandsvariant av de gamla votivskepp som
hänger i kustbygdernas tempel? Eller kommer kanske
SAAB:s chefskonstruktör från orten? Synd bara att
kroppslängden på SF 340 vida överskrider vingarnas
spännvidd. ”Bred dina korta, laminärprofilerade vingar”
låter inte så bra. Fast å andra sidan blir ju planet mera
korslikt. Men ur flygpoetologisk synpunkt vore kanske
en modell av en Catalina, en Condor, en Albatros, eller
någon annan skönt vidvingad skapelse att föredra.
42 43

Mousinʼ around
SKEPPERSTAD. Jag rullar långsamt till halt uppe på
ett backkrön och pustar ut efter en timslång färd på en
grusväg som aldrig tycks ta slut. Småländska höglandet
är stort och mäktigt. Med vattenflaskan i ena handen
och en bit kall pizza i den andra sätter jag mig på en
stubbe i lingonriset och lyssnar till den mörka
barrskogens sus.
Pizzan hade jag köpt under förmiddagstimmarna på
någon namnlös ort utanför Vetlanda. Det var bara några
villor utmed vägen samt en något större byggnad
som bar skylten Pizza & Kebab. Interiören med de
kraftiga betongbjälkarna i taket skvallrade om att detta
var en före detta verkstadslokal. Längst in fanns en disk
bakom vilken två invandrade svenskar stod redo. Jag
gick fram till den närmast stående som liknade en ung
Pär Rådström och beställde kaffe med bulle. Han rörde
inte en min, utan tycktes titta tvärs igenom mig och
bort mot den hörna av lokalen där ett flipperspel pågick.
Hans kompis ryckte nu fram och sa att kaffe kunde
jag få, men inte bulle. Vi har pizza och vi har kebab,
fortsatte han, det är vad vi har. Det är vad som står på
skylten här utanför.
Medan jag högg in på pizzan studerade jag med allt
större intresse en rejält överviktig femtonårig gosse i
ljusgrå joggingoverall. Han spelade flipperspelet
”Mousin' around” med en häpnadsväckande inlevelse.
Trots sin otympliga kropp uppförde han ett slags balett
med spelautomaten som partner. De vita basketskorna
dansade oavbrutet på det svarta golvet, den stora kroppen
svajade graciöst, ja den tycktes nästan svävande,
medan armar och händer skötte knappar och reglage i
ett komplicerat rytmiskt mönster, som fick den bjärt illuminerade
poängtavlan att hänryckt flimra och klinga i
starka ljus- och ljudeffekter. Vilken show! Ibland tycktes
allt detta nå ett ursinnigt klimax. Då tog han några
korta, snabba steg ut på golvet och imiterade Tomas
Brolins ”jag-har-gjort-mål”-piruett. Den stumme pizzabagaren
som liknade Pär Rådström stirrade på honom
utan att röra en min.
Men så började det gå sämre. Artisteriet försvann.
Under ilskna fnysningar matades nya kronor in. Nu
stod han stel och fumlig framför flippern. Det harmoniska
balettspelandet förbyttes alltmer i en klumpig
misshandel av danspartnern. Det började med knytnävsslag
mot spelbordets sidor och slutade med några
råa sparkar mot frontens myntinkast. Så drog han kapuschongen
över sitt nedböjda huvud och vaggade
tungt ut till mopeden. ”Har du spelat bort hela veckopengen?”,
hånade några slanka jämnåriga från ett bord.
Den stumme Pär Rådström drog armbågarna från disken
och gick in i köket.
Nu var min halvätna pizza alldeles kall. Med hjälp av
servetter och en liten plastpåse åkte den ned i min medförda
handlebag, för att förtäras längre fram på dagen.
Under avsevärt glanslösare förhållanden.
44 45