Bläddra i boken 1 (pdf 325 kb)

Innehåll
FÖRORD 9 MJÄLLDRUNGA 12 VARA 13
FAGERSANNA 14 KYLEBERG 15 KNOHULT 16
FLOBY 17 ASKERYD 19 EKENS SKÄRGÅRD 20
LYRESTAD 22 VASSBACKEN 24 FRIABÄCK
25 FYRUNGA 27 ÅLLEBERG 29 GETÅ 31
STAVSJÖ 33 KUDDBY 35 LINGHEM 37
VÄRING 38 HULTABY SLOTT 40 FRÖDERYD
42 SKEPPERSTAD 44 BARNARP 46 TYLLERED
48 VINBERG 49 SJÖNEVAD 50 TOKALYNGA
51 ÖSTRA FRÖLUNDA 53 FÄRGELANDA
54 BRÅLANDA 56 BORE KULLE 57 GESTAD
59 GÄLLE UDDE 61 LYCKE 63 ÅSTOL
64 BACKA 65 LYSEKIL 66 RESVILLE 67
SPARLÖSA 69 UVERED 71 ÖSTERPLANA HED
72 FORSVIK 73 TENGGRENTORP 74 ÅS
76 TUN 78 LINDHOLMEN 80 SÖNE 82
ASKERSUND 83 EDÖ 86 ÅMMEBERG 88
ZINKGRUVAN 90 NORMLÖSA 92 BREVIK 94
ETTAK 95 EFTERSKRIFT 97

Förord
De följande notiserna publicerades under åren 1986-
1999 som sommarserier i Göteborgspressen under
vinjetten Från cykelstyret och var tänkta som förströelse
för semestrande tidningsläsare.
Jag inspirerades till dem under årliga, kringirrande
cykelfärder, som sträckte sig över flera dagar.
Planeringen var minimal. Grundregeln var att cykla
på mindre trafikerade vägar, stanna vid sköna nejder
och utsikter, liksom vid undanskymda sevärdheter och
avkrokar. Som exempel på min hållningslöshet kan
jag nämna att jag vid ett tillfälle hade bestämt mig
för att cykla neråt Halland och Skåne, men när jag på
avfärdens morgon märkte att det blåste motvind, fick
det i stället bli tvärt om, det vill säga trakterna kring
Vänern – i medvind. De’ ska va’ gôtt å cykla!
En förutsättning är förstås att man har en bra cykel.
Och vad är då en bra cykel? Det är omöjligt att ge ett
bestämt, generellt svar; här måste nog var och en själv
pröva sig fram. Jag hade turen att träffa rätt redan vid
andra försöket, en genomtänkt och lättviktig Nishiki
Continental gjord just för långturer – se Efterskrift!
Inte heller skall slumpfaktorn negligeras. Berikande
människomöten kan man överraskas av överallt och
när som helst. Uppträder man som cyklist, tycks man
också inbjuda till långvariga och seriösa samtal om
väsentligheter människor emellan. Jag minns en gång
(bara för att nu ta ett endaste exempel), när jag en sen
eftermiddag på torget i Söderköping lutade cykeln
bakom en bänk och sedan själv sjönk ner på den,
tankfull, törstig och trött efter ett lyckat kringflackande
på Östgötaslättens småvägar, inklusive vägen till Harry
Martinsons Klockrike. En gammal dam – spröd och
fågellik i sin illröda basker och sin tunna blåa regnkappa
med vita slag på ärmarna – stannade till, tittade piggögt
på mig och frågade om jag sett något intressant under
cykelfärden, måntro? (Standardfrågan brukar annars
9

vara: Hur många mil har du åkt?) Jo, jag berättade att
jag sett åtskilligt, att jag kommit från Göteborg, att jag
hade övernattat både i Karlsborg och i Motala på vägen
hit och att jag snart skulle snart avsluta dagen nere vid
Mems slusstation. Hon satte sig bredvid mig på bänken
med förtroliga armrörelser. Samtalet fortsatte och kom
snart att fördjupas kring ämnet liv och dikt. När jag
berättade om mitt besök på Heidenstams Övralid,
ropade hon till av förtjusning, ställde sig upp, tittade
ner på mig och deklamerade med stor inlevelse första
strofen i ”Pilgrimens julsång”:
Höstens slagregn och stäppens sol
blekte pilgrimsdräkten.
Upp jag stod, då hanen gol
tidigt i morgonväkten.
Hundrademilade
hän mot Sverige
vägarna stego, och först mot kvälln
trött jag vilade;
natthärbärge
bjöds på halmen vid spiselhälln.
Hon hade läst den i flickskolan och lärt sig hela
dikten utantill, sa hon. ”Jag begrep den inte då, och
jag begriper den inte heller nu, men fin är den!” Goda
möten glömmer man aldrig och god poesi kan man
mycket väl tillgodogöra sig utan att den blivit förstådd,
som T.S.Eliot så sant hävdade.
Den fysiska njutningen av att av egen kraft
och i mänsklig fart under tystnad rulla fram i
sommarlandskapet, vaken för alla synliga, kvittrande
och doftande lockelser utmed vägen uppväger
oändeligen mycket av det som annars är grått och
tyngande. Skulle någon läsare inspireras till efterföljd
genom denna bok, är den väl motiverad.
10

Mirakelmustangen
MJÄLDRUNGA. Jag stiger av och lutar cykeln –
Gamle Svarten – mot kyrkogårdsmuren, öppnar
gallergrinden, stiger in – och ser inte utan häpnad att
här har en gång brukats den sydeuropeiska seden att
pryda gravstenen med ett inglasat fotografi av den
avlidne.
Solen vräker ned sin värme över den lilla byn.
Allt är så tyst och så stilla som det bara kan vara
en söndagseftermiddag djupt inne i den västgötska
landsbygden. Ingen lärka hörs i skyn, inte ens några
svalor ser jag. Torrt och brunt står gravarnas gräs.
En gammal man kommer ut ur kyrkan och går
långsamt fram mot mig på grusgången med krasande
steg.
– Joho, här är det alltid lugnt, bekräftar han. Här
händer aldrig något. Fast en gång – det var i början på
femtiotalet – då exploderade en flygmaskin, en sån där
Mustang högt uppe här ovanför. Och skrotet trilla ner i
en hage där bortåt Eriksberg och flygarn han dog. Men
just när allt hade blivit tyst igen efter smällen, så hörde
vi ett susande och svingande ljud ovanför oss. Och då
var det en vinge som kom ner så långt efteråt.
12

En kopp på Nordpolen
VARA. Solen skingrar långsamt morgondimmorna
över Mjörn och Anten, medan jag idogt trampar vidare
upp mot västgötaslätten. I Stora Mellby tycks kyrkans
klockor ringa in arbetsdagen. Klockan är sju och knappt
har klangen förklingat förrän jag hör traktorer starta ute
på fälten. Kvinnor rör sig mellan gårdshusen. Kattor
sätter sig på post vid åkerrenen. På kartan ser jag att
namnen på orterna kring min väg i den grå gryningen
låter som en uråldrig västgötsk besvärjelse:
Ubby, Genneved, Glossbo –
Rolken, Malma –
Askjum, Kedum, Naum!
På slaget nio inträffar jag i Vara och blir första
gäst på ett riktigt gammaldags konditori, ett där man
blir serverad med kopp och kanna. Medan benen
vilar sig under bordet blickar jag mig omkring. Ett
nordpolslandskap uppmålat på väggen mittemot möter
min häpna blick. Eskimåer, isbjörnar, valar, igloos – men
också sydpolens pingviner! På servetten ser jag att jag
befinner mig på Conditori Nordpolen.
Nordpolen? På Varaslätten?
Jodå. Snart får jag besked av servitrisen. Så här ligger
det till. I förberedelserna för sin ödesdigra polarfärd
gjorde Andrée några provflygningar med sin ballong
från gasverket i Göteborg sommaren 1884. Vid en
av uppstigningarna förde vinden honom i stort sett
längs samma väg jag nyss tillryggalagt. Slutet för hans
kroniskt pysande ballong kom här i Vara. Andrée
älskade kaffe och tog sig strax några koppar här, innan
han tog hand om sin gasläckande farkost – och fortsatte
senare mot sin död i nordligaste norr.
Jag betalade, kollade noga mina däck – och fortsatte
söderut.
13

Duke i dalen
FAGERSANNA. Efter att på lätt växel ha pinat mig
uppför den dryga kilometern långa och branta backen,
känns det fint att trycka ihop knäna mot övre ramröret,
räta på ryggen och avslappnad susa ned mot byn som
fått sitt namn efter de fagra sandstränderna vid
intilliggande sjön Örlen. Så vill åtminstone
ortnamnsforskare förklara Fagersanna. Tja, kanske det.
Själv vill jag hellre tro att byn är uppkallad efter någon
indelt soldat Fagers sällsynt vackra dotter Anna.
Under nerfarten i dalen kommer jag att tänka på
Duke Ellingtons mättade ballad ”Warm Valley”. Enligt
Dukes egen utsago till en nyfiken musikforskare blev
han inspirerad till detta stycke under en orkesterturné i
sydstaterna, då han fick se en ovanligt vacker dalsänka
någonstans i Virginia.
Virginia? Den skämtaren! En närstående orkestermedlem
– kornettisten Rex Stewart – har senare i sina
memoarer avslöjat vilken ”varm dal” kvinnokarlen Duke
hade haft i tankarna.
14

En minnesvärd middag
KYLEBERG. Vägen ligger lång och rak framför mig.
Det duggregnar, men medvinden ger bra fart. Plötsligt
svischar jag förbi ett åldrigt monument med något slags
inskription, en stentavla intill vägrenen. Inte fasen kan
man stanna vid varje minnessten, tänker jag för mig
själv och trampar vidare. Jag är småhungrig och
småtrött. En god middag och sedan vila efter dagens
etapp hägrar sedan länge. Och ännu återstår det någon
mil att avverka.
Men nyfikenheten argumenterar allt enträgnare, ju
mer avståndet växer. Vad stod det egentligen på den där
gamla stenen? Och var det inte lite konstigt med dess
placering här intill vägkanten? Övertalad, irriterad och
hungrig vänder jag till slut och knegar mig tillbaka i
motvinden och med regnet i ansiktet.
Väl återkommen till minnesstenen – ett grått pekfinger
ur slättens jord – blir jag länge stående i begrundan.
Om och om igen läser jag de elegant arrangerade
och utmejslade raderna:
H.K.H.
KRON-PRINSEN
OSCAR
INTOG HÄR MIDDAG
D. 10 Aug. 1837
Till minne af den älskade fursten rest.
Svanhals och Kumla Socknemän
15

”Nesse, var ä du?”
KNOHULT. Med hjälp av den adertonde växeln –
självaste ”alpväxeln” – har jag knegat mig uppför
Huskvarnas branta bergvägar och är äntligen uppe på
småländska höglandsplatån. En lika kraftig som ärligen
förtjänt medvind för mig raskt vidare i rakt östlig riktning.
Efter två mils färd räknar jag med att få avlägga visit hos
herr Nils på Åsen och hans charmanta fru Eulalia.
Möjligen får jag också möta deras vän från Klabbarp och
dennes fryntliga fru Krestin.
Men icke så. På bredasfalterade väg 132 hinner jag
knappt få syn på skylten med det från barndomens filmmatinésöndagar
så välbekanta namnet Knohult, förrän jag
också har passerat några enstaka boningshus och lador –
och återigen är omgiven av småländsk barrskog.
Klentroget blickar jag tillbaka. Ingenting stämmer. Inte
ens en handelsbod, än mindre dess legendariske innehavare,
den evigt leende och orubbligt artige erotomanen
Sjökvesten. Dessutom börjar det regna.
Jaja, tänker jag medan jag intar en medhavd ostmacka
och några klunkar vatten i skydd under en präktig gran,
jaja. Stig Cederholm med alla sina över tusentalet Åsa-
Nissehistorier som i sin tur bildat underlag till över tjugotalet
Åsa-Nissefilmer – inte behövde han bry sig om någon
yttre identifierbar verklighet. Utgår det inte en tillräckligt
fantasieggande kraft och inspiratorisk styrka ur
själva ortnamnet? Knohult.
16

Den motvillige västgöten
FLOBY. Invid den raka, nyanlagda och glest trafikerade
vägen mellan Herrljunga och Falköping ligger Floby.
Samhällstjänst fullgöres genom tillverkning av
Volvokomponenter och ett volleybollspel som belönats
med sändningstid i självaste TV-sporten. Ortens bidrag
till kulturen är av tvenne slag: dels den i pokerspelande
västgötakretsar – åtminstone de vid pansarregementet i
Skövde kring år 1960 – så välbekanta ”Floby-kåken” (ett
par och tre kort i serie), dels Johan Henrik Kellgren
(1751-1795), skald, kritiker, upplysningsfilosof,
operaförfattare, en av De Aderton – samt motvillig
västgöte.
Under sina sex skolår i Skara passerade han varje dag
under skolportens latinska devis: Dic, quare hic? – Säg,
varför är du här? En bra fråga, tyckte tydligen unge
Jean Hindrich, som han faktiskt var döpt till enligt
kyrkboken, ty efter gymnasieåren återvände han endast
två gånger till sina hemtrakter.
Vid det första årslånga återbesöket ”i detta magra
Wästergötland” pinades den 26-årige ungkarlen – numera
stockholmaren – svårligen av långleda. Kellgren
hade redan varit i intim kontakt med huvudstadens ledande
kretsar – och inte minst dess syfilissmittade damer.
”De förbannade Operaflickorna dansa ständigt i
tankarna på mig”, bekände han i ett klagobrev till en
17

vän. Men i någon mån skingrades vantrivseln med den
västgötska hembygden, sedan han blivit bekant med en
för tjänstefel avsatt häradshövding – ”den första människosjäl
jag blifvit varse sedan jag kom hit”.
Det andra och sista besöket i Floby kom några år senare.
Kellgren hade för sin ohälsa varit tvungen att underkasta
sig en trälig brunnskur i östgötska Medevi och
tyckte väl då att han lika gärna kunde hälsa på sina
fränder på andra sidan av Vättern. Först ett halvår efter
det korta besöket avsände den annars så blixtsnabbe
skribenten ett krystat det-var-roligt-att-råkas.
Minnesstenen står rest intill barndomshemmet, självaste
Floby prästgård. Överst på stenen avbildas
Kellgrens ironiskt leende profil i en metallmedaljong,
skapad av kumpanen Sergel.
I övrigt inte ett ord.
18

Göken? Höken!
ASKERYD. Om man inte transporteras inkapslad i en
bil, utan färdas fritt velocipedburen av egen kraft och
vågar sig ut i landskapets vackert vindlande vägar, de
stråk som alltid tycks finnas tillhands vid sidan av de
ritbordsraka motorlederna, ja då verkar nästan allt man
ser av mänsklig bebyggelse vara avkrokar. Härliga
avkrokar dessutom. Som nu den lilla byn Askeryd i de
skogrika gränstrakterna mellan Östergötland och
Småland. Byn tycks egendomligt nog bara bestå av en
stor bondgård, en handelsbod och en kyrka. I sanning
en avkrok!
Hit ställde jag kosan för att komma nära prästmannen
och skalden Samuel Hedborn, den mest bortglömde
av alla bortglömda romantiker, författare till den
odödliga, evigt grönskande, den över alla ironiska flin
och grymma verklighetskollisioner svävande vaggvisan
”Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind –––”.
På kyrkogården hittar jag hans järnkors och ser av de
ingjutna årtalen att han kom till världen i början av
Gustav III:s regeringstid och lämnade den samma år
August Strindberg föddes. Jag lyfter ögat mot himmelen
– och ser att kyrkogårdsporten minsann är omgiven
av höga lindar som vajar i sensommarvinden. Men ingen
gök gal från deras kronor. Tvärtom hörs därifrån ett
oskönt, skränande läte. Fåglar i mellanviktsklass jagar in
och ut genom lövverket. Sparvhökar!
Jaha. Vision och verklighet. ”Ute blåser sommarvind,
höken far i högan lind –––”. Nedanför ena trädet och
alldeles intill gallergrinden ligger en halväten, intorkad
åkersork.
19