Trovärdigt nr 7/2012 - Svenska kyrkan i Växjö

svenskakyrkanivaxjo.se

Trovärdigt nr 7/2012 - Svenska kyrkan i Växjö

Vad skulle

folk säga?

En gift flerbarnsmamma,

mitt i livet, som börjar

plugga, bara för att hon

tror att Gud har sagt det

till henne? Det kan ju inte

anses vara normalt! Sånt

måste det väl finnas piller

för…

Det var som en oro inom mig,

en tomhet. Något eller någon

knackade på dörren till mitt hjärta

och ville komma in. Men själv var

jag ytterst tveksam.

”Visa mig vägen och gör mig

villig att vandra den”. Heliga

Birgittas bön eller Pilgrimsbönen,

som den också kallas, har varit

som en god vän och ett gott stöd

för mig under många år. Men från

början ville jag inte alls vandra

den väg som Gud föreslog mig.

Ända sen jag var liten har jag känt

mig omsluten av kärleken från

Gud. Jag kommer inte från en

kyrklig familj men känslan har

på något sätt alltid funnits hos

mig. En barnslig övertygelse om

att; hur ensam, rädd eller elak jag

än är tar Gud hand om mig, och

älskar mig. Men därifrån till att

byta yrke mitt i livet ...

Jag blev journalist en gång i tiden

för att jag ville hjälpa folk. Stå

Jessica Fritzon är sjubarnsmamman som bytte karriär från journalist till präst

på den lilla människans sida mot

maktapparaten. Men allt eftersom

åren gick började jag känna en

tomhet. Hur många hjälpte jag

egentligen? Och jag måste erkänna

att målet för min yrkesutövning

förändrades. Någonstans på

vägen blev en bra nyhet viktigare

för mig än människorna som jag

intervjuade. Längtan efter att välja

en ny väg, en väg mot kyrkan,

hade funnits där länge. Men att

läsa till präst?!

Skulle jag klara av det?

Det gick några år, ganska många

år faktiskt. Tankarna på Gud och

prästkallet lämnade mig inte i

fred. Jag brottades med rationella

funderingar runt ekonomi och

praktiska saker. Skulle jag

verkligen klara av studierna?

Hjärnan hade kanske krympt på

något sätt under åren? Fem och

ett halvt år av teologiska studier,

tanken verkade både skrämmande

och lockande. Det var ju trots allt

närmare 20 år sen jag pluggade till

journalist.

Lite trevande började jag samtala

om mina tankar med min familj

och våra vänner, både mina

kristna kompisar och de vänner

som är ateister och har gått ur

Svenska kyrkan. Och konstigt

nog var det ingen som tyckte att

jag var onormal - tvärtom. Alla

uppmuntrade mig, men själv var

jag fortfarande ovillig att följa

vägen som Gud allt tydligare

pekade på.

Min familj växte, barnen

blev fler och när en av mina

föräldraledigheter började närma

sig sitt slut bestämde jag mig.

Med skakiga händer och en

röst som darrade ringde jag upp

redaktionschefen på mitt arbete:

”Eeh, du, jag ska nog inte börja

jobba i höst i alla fall… jag ska

nog börja plugga. Lite religion, jag

vill kanske bli präst.” Inom mig

spreds en känsla av obehag. Hur

skulle han reagera? Tänk om han

blev arg eller ännu värre, skrattade

åt mig. Svaret blev det motsatta:

”Vad glad jag blir. Det här har jag

väntat på länge.” På något sätt

blev det svaret till en bekräftelse

och jag vågade faktiskt erkänna

sanningen för mig själv: ”Gud det

här har jag väntat på länge och

längtat efter, Och Gud, nu är jag

på väg”

Text: Jessica Fritzon

Foto: Ingela Stewén

More magazines by this user
Similar magazines