Trovärdigt nr 7/2012 - Svenska kyrkan i Växjö

Vad skulle
folk säga?
En gift flerbarnsmamma,
mitt i livet, som börjar
plugga, bara för att hon
tror att Gud har sagt det
till henne? Det kan ju inte
anses vara normalt! Sånt
måste det väl finnas piller
för…
Det var som en oro inom mig,
en tomhet. Något eller någon
knackade på dörren till mitt hjärta
och ville komma in. Men själv var
jag ytterst tveksam.
”Visa mig vägen och gör mig
villig att vandra den”. Heliga
Birgittas bön eller Pilgrimsbönen,
som den också kallas, har varit
som en god vän och ett gott stöd
för mig under många år. Men från
början ville jag inte alls vandra
den väg som Gud föreslog mig.
Ända sen jag var liten har jag känt
mig omsluten av kärleken från
Gud. Jag kommer inte från en
kyrklig familj men känslan har
på något sätt alltid funnits hos
mig. En barnslig övertygelse om
att; hur ensam, rädd eller elak jag
än är tar Gud hand om mig, och
älskar mig. Men därifrån till att
byta yrke mitt i livet ...
Jag blev journalist en gång i tiden
för att jag ville hjälpa folk. Stå
Jessica Fritzon är sjubarnsmamman som bytte karriär från journalist till präst
på den lilla människans sida mot
maktapparaten. Men allt eftersom
åren gick började jag känna en
tomhet. Hur många hjälpte jag
egentligen? Och jag måste erkänna
att målet för min yrkesutövning
förändrades. Någonstans på
vägen blev en bra nyhet viktigare
för mig än människorna som jag
intervjuade. Längtan efter att välja
en ny väg, en väg mot kyrkan,
hade funnits där länge. Men att
läsa till präst?!
Skulle jag klara av det?
Det gick några år, ganska många
år faktiskt. Tankarna på Gud och
prästkallet lämnade mig inte i
fred. Jag brottades med rationella
funderingar runt ekonomi och
praktiska saker. Skulle jag
verkligen klara av studierna?
Hjärnan hade kanske krympt på
något sätt under åren? Fem och
ett halvt år av teologiska studier,
tanken verkade både skrämmande
och lockande. Det var ju trots allt
närmare 20 år sen jag pluggade till
journalist.
Lite trevande började jag samtala
om mina tankar med min familj
och våra vänner, både mina
kristna kompisar och de vänner
som är ateister och har gått ur
Svenska kyrkan. Och konstigt
nog var det ingen som tyckte att
jag var onormal - tvärtom. Alla
uppmuntrade mig, men själv var
jag fortfarande ovillig att följa
vägen som Gud allt tydligare
pekade på.
Min familj växte, barnen
blev fler och när en av mina
föräldraledigheter började närma
sig sitt slut bestämde jag mig.
Med skakiga händer och en
röst som darrade ringde jag upp
redaktionschefen på mitt arbete:
”Eeh, du, jag ska nog inte börja
jobba i höst i alla fall… jag ska
nog börja plugga. Lite religion, jag
vill kanske bli präst.” Inom mig
spreds en känsla av obehag. Hur
skulle han reagera? Tänk om han
blev arg eller ännu värre, skrattade
åt mig. Svaret blev det motsatta:
”Vad glad jag blir. Det här har jag
väntat på länge.” På något sätt
blev det svaret till en bekräftelse
och jag vågade faktiskt erkänna
sanningen för mig själv: ”Gud det
här har jag väntat på länge och
längtat efter, Och Gud, nu är jag
på väg”
Text: Jessica Fritzon
Foto: Ingela Stewén