Identitet i praktik - Identity in Practice

Identitet i praktik 

Lokala, regionala och överregionala 

sociala sammanhang inom 

nordlig trattbägarkultur 

Fredrik Hallgren 

Uppsala 2008

ISBN 91-974715-6-9 

ISSN 1404-1251 

© Fredrik Hallgren 2008 

PhD dissertation 2008 

Coast to coast-book 17 

Series editor: Helena Knutsson 

Revision of English: Suzanne Nash 

Cover drawings: Gunlög Graner (front), and Alicja Grenberger (back) 

Cover design: Fredrik Hallgren 

Published and distributed by: 

Coast to Coast project 

Department of Archaeology and Ancient History 

Uppsala University 

Published with contribution from Kungl. Gustav Adolfs Akademien 

Printed by Åtta.45, Stockholm 2008

“A m i c u lt u r A y A l m ov i m i e n t o. HA r d c o r e. 

es t o pA r A m i g e n t e. si e m p r e p r e s e n t e.” 

Madball – 100% (Legacy, 2005)

Innehåll 

Förord .....................................................................................................................................................................................7 

1 Inledning ........................................................................................................................................................................13 

2 Kultur, praktik och identitet ..................................................................................................................................... 17 

2.1 Arkeologins kulturbegrepp ................................................................................................................................ 17 

2.2 Antropologins kulturbegrepp ............................................................................................................................ 20 

2.3 Ralph Linton och kultur som deltagande ........................................................................................................22 

2.4 Om gender, släktskap, och stam ........................................................................................................................ 24 

2.5 Kultur och förändring ......................................................................................................................................... 28 

2.6 Kulturell praktik i ”communities of practice” ................................................................................................30 

2.7 Identitet i kulturell praktik .................................................................................................................................. 34 

2.8 Hantverk inom communities of practice .........................................................................................................38 

3 Kulturell och geografisk distans ............................................................................................................................. 43 

3.1 Kulturell distans och avlägsna platser ............................................................................................................... 43 

3.2 Geografisk distans i det tidigneolitiska landskapet .........................................................................................51 

4 Den äldsta keramiken runt Östersjön ................................................................................................................... 57 

4.1 Åland omkring 5000 f.kr. och den tidiga sperringskeramiken ...................................................................... 58 

4.2 Tidig keramik kring Östersjön och längs Fennoskandinaviens ishavskust ................................................. 63 

4.3 Inhemskisering, hybriditet och identitet ...........................................................................................................68 

5 Mälardalen och Bergslagens tidigneolitiska trattbägarkultur .......................................................................71 

5.1 Om 14 C-datering och kronologi för Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur ................................... 76 

5.1.1 Datering av förkolnade växtmaterial ....................................................................................................77 

5.1.2 Datering av kremerade ben ...................................................................................................................80 

5.1.3 Datering av matskorpor på keramik ....................................................................................................82 

6 Plats att leva plats att dö – platser för kulturell praktik inom Mälardalens trattbägarkultur ............... 91 

6.1 Landvända och strandvända boplatser ............................................................................................................. 92 

6.2 Begravningsplatser och gravar ........................................................................................................................... 99 

6.2.1 Brandbegravningar inom Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur ......................................100 

6.2.2 Timmerbyggda gravar, långhögar och stenkammargravar inom Mälardalen och 

Bergslagens trattbägarkultur ...............................................................................................................107 

6.2.3 Gravritual som kulturell praktik .........................................................................................................111 

7 Näringsekonomi som kulturell praktik inom Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur ...........115 

7.1 Odling och samlande ........................................................................................................................................117 

7.2 Jakt, fiske och fädrift .........................................................................................................................................123

8 En annorlunda trattbägarkeramik? Trattbägare, kragflaskor och lerskivor i Mälardalen 

och Bergslagen ...........................................................................................................................................................135 

8.1 Trattbägarkeramik i Mälardalen och Bergslagen ...........................................................................................135 

8.2 Trattbägarnas dekor ..........................................................................................................................................139 

8.3 Trattbägarnas kärlform .....................................................................................................................................156 

Formtyper och keramikgrupper ......................................................................................................................171 

8.4 Kragflaskor och lerskivor .................................................................................................................................172 

8.5 Vem offrade i kärret? Keramiken ger svar? Ceramologisk undersökning av keramik från 

fyndlokalerna vid Skogsmossen i Fellingsbro sn, Västmanland .................................................................176 

8.6 Skogsmossen, Skumpar berget och Hjulberga 1, keramikhantverk i lokala ”communities 

of practice” .........................................................................................................................................................189 

9 Lokala, regionala och importerade stenredskap inom Mälardalen och Bergslagens 

trattbägarkultur ..........................................................................................................................................................199 

9.1 Lokala och regionala stenredskap ...................................................................................................................199 

9.1.1 Arbetsyxor och mejslar av grönsten ..................................................................................................199 

9.1.2 Sadelkvarnar ..........................................................................................................................................210 

9.1.3 Mångkantiga stridsyxor ........................................................................................................................215 

9.1.4 Stenbrytning och stensmide i communities of practice .................................................................228 

9.2 Importerade stenredskap ..................................................................................................................................233 

9.2.1 Flintyxor från Sydskandinavien ..........................................................................................................233 

9.2.2 Skifferknivar från Nordskandinavien ................................................................................................236 

9.3 Avslutande ord om stenhantverk och stenredskap.......................................................................................238 

10 Överregionala sociala sammanhang under tidigneolitikum ........................................................................241 

10.1 Trattbägarkulturens nordliga randbygder ......................................................................................................241 

10.1.1 Trattbägarkultur i östra och västra Mellansverige ............................................................................242 

10.1.2 Trattbägarkultur i Norge .....................................................................................................................245 

10.1.3 Trattbägarkultur i norra Polen ............................................................................................................250 

10.1.4 Trattbägarkulturens nordliga randbygder väster och öster om Östersjön ...................................253 

10.2 Norr om trattbägarkulturen .............................................................................................................................255 

10.2.1 Tidigneolitisk skifferkultur i mellersta och norra Skandinavien ....................................................255 

10.2.2 Kamkeramisk kultur i nordligaste Norrland och i Finland ............................................................261 

10.2.3 Nemankultur, zedmarkultur, narvakultur och kamkeramisk kultur i östra Östersjöområdet ...267 

10.2.4 Tidigneolitikum norr om trattbägarkulturen ....................................................................................270 

10.3 Kulturell gruppidentitet och etnicitet i området kring trattbägarkulturens nordliga randbygder .........272 

11 Kultur, praktik och identitet under tidigneolitikum .......................................................................................273 

11.1 Kultur, praktik och identitet inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur ..........................................274 

11.2 Trattbägarkulturens norra randbygder och tidigneolitikum norr om TRB-komplexet ..........................277 

11.3 En annorlunda och inhemskiserad trattbägarkultur .....................................................................................279 

12 Summary: Identity in Practice. Local, regional and pan-regional aspects of the Northern 

Funnel Beaker Culture .............................................................................................................................................289 

Referenslista ......................................................................................................................................................................293

Förord 

Jag blev antagen som doktorand vid den arkeologiska 

institutionen i Uppsala december 1993, de efterföljande 

fem åren varvade jag arbete som exploateringsarkeolog 

med kortare perioder av egen forskning genom studiemedel 

från CSN. Så småningom startades Kust till 

Kust-projektet där jag kom att ingå. Projektet leddes 

av Helena Knutsson och samlade deltagare från universiteten 

i Uppsala, Göteborg, Stockholm och Lund. 

Under åren 1998-2001 uppbar jag doktorandtjänst vid 

Arkeologiska institutionen. Genom Kust till Kust-projektet 

fick jag anslag från Knut och Alice Wallenbergs 

Stiftelse för att genomföra serier av 14 C-dateringar av 

makrofossil från TRB-kontexter från Mälardalen och 

Bergslagen, organiska beläggningar (”matskorpor”) på 

trattbägarkeramik, samt de första fem dateringarna av 

kremerade människoben från Fågelbacken. När ett år 

återstod av doktorandtjänsten fick jag något oväntat ytterligare 

anslag för naturvetenskapliga analyser genom 

Kust till Kust. Medlen användes till dateringar av organiska 

beläggningar på mesolitisk Sperrings-keramik från Åland 

(kapitel 4), datering av kremerade ben från människa och 

djur från trattbägarlokaler i Mälardalen (kapitel 5, 6, 7) 

och Birgitta Hulthéns ceramologiska analys (kapitel 8.5). 

Dessa analyser bidrog med mycket viktiga data, utan dem 

hade avhandlingen sett helt annorlunda ut. Att jag i ett så 

sent skede i avhandlingsarbetet kom in på delvis nya ämnesområden 

och fick delar av resultaten efter doktorandtjänstens 

utgång, bidrog dock till att försena slutförandet 

av avhandlingsarbetet. Stora delar av avhandlingstexten 

är skriven efter 2001, dels under perioder när jag levt på 

stipendier eller andra medel för forskning på heltid, dels 

på kvällar, helger och på pendeltåg. 

Min egen ingång i det tidigneolitiska materialet från 

Mälardalen/Bergslagen var utgrävningen på Fågelbacken 

i Västmanland 1993, som genomfördes med Per Lekberg 

som utgrävningsledare och mig och Jan Apel som 

”fältarbetsledare” (Lekberg 1997). Trattbägarlokalen Fågelbacken 

var belägen på en ö i den tidigneolitiska skärgården. 

Två år efter undersökningen på Fågelbacken fick 

jag möjlighet att leda utgrävningarna av en trattbägarlokal 

på fastlandet, Skogsmossen i samma landskap (Hallgren 

et al. 1997). Parallellt med grävningen på Skogsmossen 

undersökte kollegor från Fågelbackengrävningen den 

närbelägna trattbägarboplatsen Skumparberget i Närke 

(Apel et al. 1997, Sundström & Apel 1998), medan ett 

tredje grävteam undersökte trattbägarboplatsen Tjugestatorp 

strax bredvid (Artursson 1996). Trattbägarlokalerna 

Skogsmossen, Fågelbacken, Skumparberget och 

Tjugestatorp och de människor som var involverade 

i dessa har varit centrala för mig i mitt närmande till 

trattbägarkulturen. 

Inom ramen för mitt avhandlingsarbete har jag utfört 

fortsatta fältarbeten på Skogsmossen 1997 och 1998, 

samt genomfört mindre utgrävningar på trattbägarlokalerna 

Strångnäs, Österfärnebo sn, Gästrikland (2000) 

och Kallmossen, Nora sn, Uppland (2000-2001). Som 

anställd på SAU genomförde jag 2003 en undersökning 

av trattbägarboplatsen Trössla, Trosa-Vagnhärad sn, Södermanland. 

Tillsammans med Lars Sundström har jag 

bedrivit mindre inventeringsprojekt i omlandet kring 

Skogsmossen och Skumparberget. Tillsammans med Cecilia 

Lidström Holmberg och Lars Sundström – och med 

binäget bistånd av Michel Guinard, har jag genomfört 

provtagning av makroprover från en rad trattbägarlokaler 

i Mälardalen/Bergslagen. 

Tack! till min handledare Kjel Knutsson som gett mig 

stöd hela den långa vägen. Kjel har inspirerat och kommit 

med viktiga synpunkter, men har också gett mig stort utrymme 

att utforma avhandlingsarbetet efter eget huvud. 

Kust till Kusts projektledare Helena Knutsson har utgjort 

en uppskattad diskussionspartner och har fortsatt hjälpa 

till med praktiska ting med slutförandet av avhandlingsarbetet, 

långt efter det att projektet avslutats. Tack till min 

biträdande handledare Stig Welinder som har kommit 

med träffsäkra synpunkter på manuskript och föredrag. 

Tack också till Bo Gräslund, institutionens professor när 

jag blev antagen - som skapade ett gränslöst forskarseminarium 

där konservativa postmodernister och radikala 

7

miljödeterminister var lika välkomna. Som emeritus har 

Bosse varit ett fortsatt stöd i mitt avhandlingsarbete, det 

har varit en ära att dela arbetsrum på senare år! 

Kust till Kust gav en möjlighet att ventilera idéer inom 

en större grupp av hängivna stenåldersforskare. Tack till 

alla! Jag vill särskilt tacka Christina Lindgren, Per Persson 

och Karl-Göran Sjögren. Genom Kust till Kust fick jag 

också möjlighet att diskutera min forskning med externa 

handledare, däribland Douglas Price, Peter Rowley-Conwy, 

Milton Nuñez, Anders Fischer, Peter Bogucki, Einar 

Östmo och Alf Hornborg. 

Douglas Price kom jag i kontakt med redan innan 

Kust till Kust angående undersökningarna på Skogsmossen. 

Det har varit en ära att få förevisa Skogsmossen i 

fyndback och fält. Inom ramen för Kust till Kust har Douglas 

gett handledning i frågor kring laborativ arkeologi. 

Tack! Tack också till Douglas och Anne Birgitte Gebauer 

för visad gästfrihet i Kalundborg! Bland övriga som 

kontaktade mig angående utgrävningen på Skogsmossen 

finns Jan-Albert Bakker, Gröningen, Peter Rowley- 

Conwy, Durham och Mats P. Malmer, Stockholm (nu 

avliden). Alla tre har kommit med viktiga synpunkter. 

Tillsammans med Ann Segerberg hade jag glädjen att 

förevisa Kallmossen, Nyskottet och Anneberg i fält för 

Peter Rowley-Conwy. Tillsammans med Jan Apel och 

Lars Sundström har Peter Bogucki tagits på en rundtur 

till Fågelbacken, Skumparberget och Skogsmossen. Jag 

lärde mig mycket i diskussionerna vid dessa exkursioner. 

Delar av avhandlingsmanuskriptet har granskats och 

kommenterats av Eva Koch, Köpenhamn, Åsa Lundberg, 

Umeå, Stig Welinder, Härnösand och Birgitta Hulthén, 

Lund. Tack! Kjel Knutsson och Åsa M. Larsson har 

tålamodigt läst och kommenterat allt! I slutskedet har 

Anita Hallgren och Roger Wikell båda gjort jätteinsatser 

genom att på kort tid korrekturläsa manuskript. Den 

engelska texten har snabbt och följsamt granskats av 

Suzanne Nash. Att en del fel i stavning och grammatik 

finns kvar är helt författarens ansvar. 

I arbetet med keramiken från Skogsmossen har jag 

haft ovärderlig hjälp av min vän och kollega Gunlög 

Graner som utfört ett fantastiskt jobb med att identifiera 

enskilda kärl i skärvmaterialet från offerkärret på 

Skogsmossen. Utifrån sin erfarenhet som keramiker har 

Gunlög skapat tecknade kärlrekonstruktioner av ett stort 

antal trattbägare från Skogsmossen och andra trattbägarlokaler 

i Mälardalen och Bergslagen (kapitel 8, Graner 

& Hallgren under arbete). Gunlög har även tillverkat repliker 

av krukor från Skogsmossen. Gunlög och maken 

Henrik har gett mig husrum i samband med återbesök 

på Skogsmossen och vid besök på Örebro länsmuseum. 

Tack! Genom Gunlög kom jag i kontakt med Birgitta 

Hulthén. Birgitta blev så intresserad av keramiken från 

Skogsmossen att hon på frivillig basis började granska 

8 

Fr e d r i k HAllgren 

keramik från platsen. När medel för en mer omfattande 

analys erhölls utvidgades Birgittas arbete till den fallstudie 

som presenteras i kapitel 8.5. Tack! 

14 C-datering spelar en viktig roll i avhandlingen. Göran 

Possnert och Maud Söderman, Tandemlaboratoriet 

i Uppsala, har varit enormt hjälpsamma och har lagt ner 

både tid och möda på att datera obskyra material och 

fraktioner, svara på frågor och att söka i arkiv för att 

klargöra detaljer kring tidigare utförda dateringar. Tack! 

Tack också till Ingrid U. Olsson, Institutionen för fysik 

och Materialvetenskap i Uppsala, som svarat på frågor 

kring Sten Florins 14 C-dateringar från 1958. 

Artefakter som krukskärvor, stenyxor och malstenar 

spelar en central roll för arkeologin, men ges stundom 

inte det utrymme de förtjänar i svenska publikationer. 

Jag har strävat efter att ha med så många relevanta avbildningar 

som möjligt. Alicja Grenberger och Gunlög 

Graner har försett mig med högklassiga teckningar. Jag 

har även nyttjat teckningar ursprungligen framställda 

för andra publikationer, avbildningar utförda av bland 

annat Jan Jäger, Jonas Wikborg och Mikael Söderblom. 

Ulrika Djerw fotograferade fynd från Skogsmossen inför 

ett föredrag jag höll 1995/1996, bilder som här kommit 

till god användning. 

Det har varit bra år vid doktorandseminariet i Uppsala. 

Några av oss som deltog i grävningarna på Fågelbacken 

kom att bilda ett väl sammansvetsat gäng 

doktorander på Uppsala institutionen: Per Lekberg, 

Jan Apel och Lars Sundström. Kajsa Willemark ledde 

semninariegrävningen som utfördes parallellt med exploateringsgrävningen 

på Fågelbacken, Kajsa tog med 

mig på genderkonferans och andra äventyrligheter. Jag 

träffade Åsa på Fågelbacken! Det känns som att Cecilia 

Lidström-Holmberg också grävde på Fågelbacken men 

det gjorde hon faktiskt inte. Cia har utgjort en central 

figur i gruppen av stenåldersdoktorander på arkeologiska 

institutionen och vi har haft ett nära samarbete kring 

tidigneolitiska malstenar och annat. 

Ann Segerberg var i slutfasen av sitt avhandlingsarbete 

när jag började, jag har haft stor glädje av Ann och 

hennes kunnande om Mälardalens neolitikum. Alla andra 

doktorander vid Uppsalainstitutionen, ingen nämnd ingen 

glömd! Jo föresten: Vicky Sáenz, I miss you! 

En nyckelperson från grävningarna på Fågelbacken 

och Skogsmossen drog vidare till Malmö Museer i mitten 

av 90-talet, min vän Morten Steineke. Michel Guinard 

förtjänar ett hedersomnämnande för att alltid med entusiasm 

hakat på alla fältprojekt och exkursioner han 

kunnat klämma in schemat. Stort tack till Elise Hovanta 

som alltid hållit mig uppdaterad kring nya och gamla 

stenåldersfynd i Gästrikland och Hälsingland. Särskilt 

tack till Lena Holm för inspirerande samtal om neolitikum 

i södra Norrlands kustland och Agneta Åkerlund 

för spännande diskussioner om skärgårdsbefolkningens

oll inom det tidigneolitiska samhället. Tack till Torbjörn 

Brorsson för workshopen Ny forskning om gammal 

keramik. Tack till Sven Isaksson för de lipidanalyser av 

trattbägarkeramik från bland annat Skogsmossen som 

är på gång. Jonathan Lindström har ofta smittat mig 

med sin entusiasm över neolitikum i Mälardalen. Martin 

Rundkvist har imponerat genom att vara en människa 

som rakt ut säger vad han tänker och tycker. 

Många personer har välvilligt ställt publicerade och 

opublicerade material och information till mitt förfogande 

för granskning, analyser och avbildningar, däribland 

finns Per Lekberg (Fågelbacken), Ann Segerberg 

(Anneberg), Magnus Artursson (Tjugestatorp), Jan 

Apel, Lars Sundström och Claes Hadevik (Skumparberget), 

Lena Holm (Hallbovallen), Christina Lindgren 

(Eklundshov), Britta Kihlstedt (Östra Vrå, Nävertorp), 

Roger Edenmo (Nävertorp), Morten Steineke (Citytunnel-projektet), 

Poul Otto Nielsen (Sigersted), Ingeborg 

Svensson och Patrik Gustavsson (Domarhagen), Niclas 

Björck (Västeräng, Norrängen 2, Möllersvreten), Elise 

Hovanta och Maria Björck (Södra Mårtsbo), Bo Ulfhielm 

(Måndagsbäcken), Robin Olsson (Norrfäbovägen), 

Kaisu Antilla (Åsboda), Sven-Gunnar Broström 

(Stensborg), Anna Onsten och Niklas Stenbäck (Sanna), 

Anette Färjare (Lillberget), Marcus Eriksson och Roger 

Wikell (Påljungshage), Jenny Holm och Gunlög Graner 

(Stenstorp). 

Milton Nuñez har bistått med handledning kring 

Finlands neolitikum. Christian Carpelan har kommit 

med värdefulla synpunkter på min tidigare artikel om 

den senmesolitiska Sperrings 1-keramiken på Åland och 

har bredvilligt gett information om opublicerade 14 Cdateringar 

från Finland. Jan Storå har hjälpt mig med 

information kring Ålands stenålder. Christian Lindqvist 

(nu avliden) och Niklas Stenbäck har gett mig tips om 

finsk litteratur. Anneli Ekblom har hjälpt mig med bedömningar 

av förkolnade sädeskorn och andra makrofossil. 

Åsa M. Larsson och Ylva Bäckström har bistått 

mig med bestämningar av, och svarat på frågor kring, 

brända ben natt som dag. Seminariegrävningen och senare 

besök med Henke Fallgren på norra Åland gav mig 

en vision av hur hus, gårdar, gravar, inmark, (fåglar), 

utmark, hänger ihop – mönster jag ännu söker i det 

neolitiska materialet. Wladyslaw Duczko har översatt 

och förklarat polska och ryska termer och texter. Daniel 

Löwenborg och Kristina Martinelle har hjälpt mig med 

råd och tips när jag kört fast i GIS. Lars Löthman hjälpte 

till med lokaliseringen av Fornminnesinventeringens då 

förkomna fynd från Enköpingsåsens sträckning i västra 

Uppland. Anders Kritz har bidragit med viktig information 

kring samma material, i synnerhet om trattbägarboplatsen 

Ål, Västerlövsta sn. [I samband med den sista 

omdisponeringen av avhandlingen hösten 2007 lyftes 

kapitlet som diskuterade trattbägarbebyggelsen längs 

Fö r o r d 

enköpingsåsen ut ur avhandlingen. Ämnet har berörts 

i Hallgren & Sundström (2008) och diskuteras vidare i 

Hallgren (under arbete)]. 

Tack till Kjell Oskarsson med familj på Skogsmossen. 

Tack också till prästen Lars-Erik Sundin, Tärnsjö som 

var en ivrig supporter av undersökningen på Kallmossen. 

Den framlidne Folke Eriksson, Kallmossen, gav 

värdefull information om lösfynd som tidigare påträffats 

på Kallmossen. Tack till Lars Holmgren och kumpaner i 

Torsåker. Tack till Stav-Anton Eklund (nu avilden) som 

mångdubblat stenåldersfynden i Hedesunda-trakten. 

Tack till Boris Wredenmark för gott samarbete i samband 

med undersökningen på Trössla. 

Vid mina besök på Statens Historiska Museum, Museibyrån 

i Mariehamn, Museum Gustavianum/Husbyborg, 

Gävleborgs Länsmuseum, Örebro Länsmuseum, Västmanlands 

Länsmuseum och Sörmlands museum har jag 

alltid möts av vänlig och hjälpsam personal. Särskilt tack 

till Inga Ullén, Anders Strinnholm, Lena Drenzel, Marcus 

Persson och Jackie Taffinder på SHM, Jan Andersson 

på Museibyrån, Mariehamn, Anna Busch (tidigare på 

Husbyborg), Kattis Eriksson på Gävleborgs länsmuseum 

och Ingeborg Svensson och Patrik Gustafsson 

på Sörmlands museum. Torsten Madsen förevisade mig 

jylländsk trattbägarkeramik på Moesgård. Tack till Helena 

Hulth, Jan Apel och Kent Andersson som låtit mig 

förvara fyndmaterialet från mina forskningsgrävningar 

i SAUs lokaler. 

Grävstyrkan på Skogsmossen 1995 omfattade undertecknad, 

Morten Steineke, Ulrika Djerw, Maarit af 

Geijerstam (numera Gustavsson) och Ylva Stenqvist 

(numera Milde), grävmaskinisten Anders Bertilsson 

och grävhunden Åke. Anders Kritz var övergripande 

projektledare för de neolitiska grävningarna längs Mälarbanans 

passage av Käglan. När lämningarnas omfattning 

på Skogsmossen blev klarlagt extrainkallades 

fler arkeologer som en kortare eller längre tid deltog i 

fältarbetet: Gunlög Graner, Åsa M. Larsson, Michel Guinard, 

Olle Heimer, Åsa Bergström, Ylva Bäckström, Bo 

Dock, Annika Eriksson, Linnéa Eriksson, Ylva Fontell, 

Claes Hadevik, Anna-Lena Hallgren, Joakim Karlsson, 

Ingela Kishonti, Anna Lagerstedt, Anette Lindborg, Johan 

Lindroth, Pontus Melchert, Maj-Lis Nilsson, Joakim 

Sagrén, Emelie Schmidt och Bengt Svahn. Vid forskningsgrävningen 

på Skogsmossen 1997 deltog jag, Åsa 

M. Larsson, Gunlög Graner och Michel Guinard, samt 

i kortare perioder Cecilia Lidström-Holmberg, Johan 

Hegardt, Ulrika Djerw och Anders Kritz. Vid undersökningarna 

på Strångnäs och Kallmossen 2000 deltog 

författaren och Åsa M. Larsson. Vid grävningen på Kallmossen 

2001 deltog undertecknad, Jan Apel och Kalle 

Lindholm, samt i kortare sejourer Lars Sundström, Kjel 

Knutsson och Cecilia Lidström-Holmberg. På Trössla 

9

10 

Myggor svärmar kring vår bil parkerad vid utgrävning på 

Kallmossen, augusti 2000. Foto: Fredrik Hallgren 

grävde undertecknad tillsammans med Ann Lindkvist, 

Kajsa Willemark och Cecilia Lidström-Holmberg. 

Fältkampanjen kring Nedre Dalälven år 2000 (Strångnäs, 

Kallmossen) är värd en kommentar då den genomfördes 

under extrema förhållanden mitt i årtusendets 

värsta invasion av aggressiva stickmyggor. Invasionen 

studerades av myggforskare, som under en natt fångade 

62 100 myggor i en enda fälla, ett stycke från utgrävningarna, 

en notering som slog det då gällande världsrekordet. 

Tack för att du bet ihop och stod ut Åsa! 

I slutskedet av avhandlingsarbetet har Paul Sinclair 

och Gullög Nordquist spelat en avgörande roll genom att 

ordna finansiering för slutarbetet. Tack också till professor 

Ola Kyhlberg samt Ann-Sofi Gräslund, Frands Herschend 

och institutionens övriga lärare. Birgitta Karlsson 

har alltid varit en klippa vad gäller allting praktisk kring 

mina anställningar vid institutionen! Tack till Elisabet 

Green. Stort tack till arkeologbibliotekets fantastiska 

bibliotikarier Britt-Marie Eklund och Lena Hallbäck. 

Så här i slutskedet av arbetet med avhandlingen har 

tiden varit kort. Då detta förord är skrivet i hast befarar 

jag att jag glömt bort att tacka flera personer jag är tack 

skyldig. Därför: ett tack till dig vars namn som saknas 

här! 

Jag har mina rötter i punk och hardcore. En lärdom 

från punk och hardcore-scenen är att kultur är inte något 

man konsumerar, det är något man skapar själv, något 

man deltar i. DIY! – Do It Yourself! Oväntat hittade jag 


Mosquitos swarming around our car at the Kallmossen dig, 

august 2000. Photo: Fredrik Hallgren. 

liknande tankegångar i Ralph Lintons kulturteori om 

kultur som deltagande från 1936 (kapitel 2.3). Bland arkeologer 

har jag hittat musikaliska fränder i Jan Apel och 

Michel Guinard vad gäller 77-punk, Kajsa Willemark, 

Cecilia Lidström-Holmberg och Anneli Sundkvist vad 

gäller Blondie, Åsa M. Larsson och Camilla Eriksson 

vad gäller New Model Army och Fredrik Andersson 

vad gäller hardcore! 

När jag började som doktorand december 1993 hade 

Brynäs vunnit SM-guld samma vår, 1995 blev det silver, 

ett guld till kom 1999. När jag nu vårvintern 2008 gått 

igenom kvalen med att slutföra avhandlingsarbetet har 

Brynäs kämpat för sin existens i kvalserien. Först i och 

med vinsten i sista matchen borta mot Västerås säkrades 

fortsatt elitseriespel. Det förlösande 1-0 målet sattes av 

legendaren Ove Molin efter 7.20 i första perioden (slutresultatet 

blev 7-0). Ove Molin var även en av de dominerande 

spelarna i 1993 och 1999 års årgångar av Brynäs. 

Han assisterad till det avgörande målet vid SM-guldet 

1993 och satte två av målen i den avgörande matchen 

mot Modo vid SM-guldet 1999. Efter 754 matcher i 

Brynäs ryktas det nu att han spelat färdigt för klubben. 

Tack för allt Ove! 

Thorén, Tobbe, Henka – nästa år siktar vi på slutspel! 

Två personer jag vet väntade med nyfikenhet på att 

se min avhandling gick bort några år innan den blev 

klar, min farmor Svea M. Hallgren (1906-2005) och Eva

Olsson (1954-2006). Farmor lärde mig att allting går, det 

som inte går, det går också. Eva delade min passion för 

neolitisk keramik och gav mig tillgång till opublicerade 

fyndmaterial och rapporttexter. Gick bort allt för tidigt 

gjorde också min kära katt Vifslan (1998-2005, se foto). 

Tofslan finns som tur var kvar. 

Min mamma och pappa, Anita och Pebe Hallgren 

har alltid stött och hjälpt, såväl praktiskt med korrekturläsning, 

barnpassning, med vårrustning av båten när jag 

slavat med avhandlingen, och ekonomiskt under perioder 

när litet funnits att leva av. Tack för allt! Tack också 

till min syster Eva med familj, Rikard, My, Mysak! Min 

kära mormor och morfar, Birgit och Gunnar Wennberg, 

gick bort när avhandlingsarbetet var i sin linda och de 

var väl mer intresserade av mig, än av mina akademiska 

meriter, ni lever i mitt minne. Tack till Åsas brokiga 

Fö r o r d 

For absent friends. 

familj (Gammelmormor, Eva & LM, Göran & Lisa, PA 

& Cilla, Sanna & Micke, Jonas). 

Störst tack till min kära Åsa som aldrig backar för en 

diskussion om neolitikum på småtimmarna och till mina 

underbara barn Lo och Vidar. Ni är viktigast. 

Birgitta Hulthén tackar Claes Hadevik, Malmö Museum, 

Stig Welinder, Mitthögskolan, samt docent Siv 

Karlsson, kvartärgeologen i Lund. 

I avhandlingsarbetet har jag fått stöd av Berit Wallenbergs 

Stiftelse, Birgit och Gad Rausings stiftelse för 

Humanistisk Forskning, Stiftelsen SAUs forskningsråd, 

Stiftelsen Wallenbergsstiftelsens fond, Birger Nermans 

fond och Hildebrandsfonden. Kungl. Gustav Adolfs 

Akademien och Stiftelsen SAUs Forskningsråd har 

gett bidrag till tryckning. Till alla dessa riktas ett varmt 

tack! 

Ulleråker 080420 

Fredrik Hallgren 

11

1 Inledning 

”Lost the culture, the culture lost... 

...we needa check the interior 

Of the system who cares about only one culture 

And that is why 

We gotta take the power back” 

Rage Against the Machine – Take the power back (S/T, 1992) 

En sak som kom att fascinera mig när jag började studera 

arkeologi 1988, var hur olika stenålderns fynd och 

fornlämningar såg ut i skilda landsändar. Ämnet för min 

B-uppsats blev gropkeramisk kultur i Gävletrakten (där 

jag är född och uppväxt), boplatser som tillsammans med 

liknande fynd i Dalarna och Hälsingland hörde till de 

nordligaste då kända gropkeramiska lokalerna (Hallström 

1944, Kaelas 1957, Jonsson 1958). Att arkeologiska komplex 

som gropkeramisk kultur och trattbägarkultur hade 

geografiskt begränsade utbredningar (Löfstrand 1969, 

Hulthén & Welinder 1981), och att ”den norrländska 

stenåldern” hade en sydgräns (Welinder 1974c) väckte 

frågor kring vad sådana gränser betydde. Temat för min 

cd-uppsats blev bosättningsmönster i detta gränsland 

(Hallgren 1993), och jag har fortsatt att diskutera aspekter 

av denna problematik i mitt avhandlingsarbete. 

Mitt val av avhandlingsämne påverkades också av 

samtidshistorien. Under början av 1990-talet föll republiken 

Jugoslavien samman i ett kaos av våld och etniska 

rensningar. I Sverige tog det invandringsfientliga partiet 

Ny Demokrati plats i Riksdagen, nynazismen var på frammarsch 

och attacker på flyktingförläggningar blev vanliga. 

Den så kallade lasermannen mördade en man med 

utländsk härkomst och skottskadade ytterligare nio, dåd 

som motiverades av indvandrarhat. Ett av offren sköts 

på Studentvägen i Uppsala där jag då bodde. I debatten 

i svenska massmedia framställdes kriget på Balkan som 

ett resultat av att Jugoslavien var en statsbildning som 

inkorporerade folk med olika kultur och skilda etniciteter. 

Sverige diskuterades som ett land med en homogen kultur 

och ett homogent förflutet, för första gången utsatt för 

multikultur genom flyktingmottagning. Bilden rimmade 

illa med den jag tyckte mig se i det arkeologiska materialet, 

där olika delar av det som nu är Sverige präglades av 

skilda traditioner, arkeologiska kulturer med geografisk 

utbredning som gick på tvärs med sentida nationalstaters 

gränser. Jag såg här en möjlighet att bedriva arkeologisk 

forskning som i någon mån hade en samhällsrelevans, 

som kunde bidraga till att problematisera bilden av Sveriges 

förment homogena förflutna. 

När jag började mitt avhandlingsarbete 1994 var postmodernismen 

tongivande på doktorandseminarierna i 

Uppsala (där jag själv ingick) och Stockholm (där jag 

ibland deltog som gäst). Den teoretiska diskussionen var 

ibland uppfriskande, men stundom hård och hegemonisk, 

det förväntades att nya doktorander skulle falla in 

en postmodern, vetenskapskritisk och relativistisk kanon. 

Jag känner igen mig i Barbara Epsteins beskrivning av 

den akademiska miljön i USA vid samma tid: 

By the early nineties the perspective of associated with 

post-structuralism and Cultural Studies had become the 

ticket to prestige and status within the University. (Epstein 

1999 s.298, jfr. Epstein 1997) 

Jag hade svårt att finna mig tillrätta med de relativistiska 

perspektiven, som jag fann underminerade en samhällsrelevant, 

kritisk arkeologi. Den postmoderna arkeologins 

frontfigurer Shanks och Tilley såg till exempel på arkeologi 

som fiktion: 

If one rejects an account of archaeological knowledge 

grounded in processes of testing, in a confrontation 

between subject and object, the question arises as to how 

great is the distinction between a data-based account of 

the past and a fictionalized account. It would be common 

to differentiate archaeology from literature on the grounds 

that archaeology deals, at least nominally, in a realm of fact 

while literature moves in the realm of fiction. It is true 

that the archaeologist may not invent facts at will while 

the literary writer may and has a much greater freedom in 

exploring relationships. On another level the distinction 

between archaeology and literature breaks down in that 

archaeologists construct what may be termed facts and all 

archaeologists use heuristic fictions or models to organize 

and orientate the archaeological record and make it meaningful, 

to sort out that which appears most pertinent to 

understanding. (Shanks & Tilley 1987a s.111) 

13

Eftersom arkeologi är att betrakta som fiktion så kan 

arkeologer enligt Shanks och Tilley välja ett förflutet 

som passar nutidens syfte: 

14 

Choosing a past, constituting a past, is choosing a future. 

The meaning of the past is political and belongs to the 

present. (Shanks & Tilley 1987b s.212) 

Följaktligen förordade de att arkeologiska teorier skall utvärderas 

utifrån deras politiska och moraliska innehåll: 

The validity of a theory hinges on intention and interest: 

it is to be assessed in terms of the ends and goals of its 

archaeology, its politics and morality. (Shanks & Tilley 

1987b s.213) 

När alternativa hypoteser utvärderas skall således den 

med ”rätt” politisk vinkling ges tolkningsföreträde. Konsekvensen 

blir ett scenario där människor med makt 

dikterar historieskrivningen. 

Till kritikerna av den relativistiska postmodernismen 

hör den anarkosyndikalistiske samhällskritikern Noam 

Chomsky, till vardags lingvist, som lyfter fram vetenskap 

och rationalitet som grundförutsättningar för samhällskritik 

och politisk aktivism: 

What I have seen, all to often, is that people are being 

deprived of valuable modes of understanding and insight 

they badly need, and that crucial questions about how the 

world works and how it might be changed are avoided, 

even ridiculed. While left intellectuals discourse polysyllabically 

to one another, truths that were once understood 

are forgotten, history is reshaped into an instrument of 

power, the ground is laid for the institution of more efficient 

modes of domination and control, potential activism 

is diverted and suffering people are effectively abandoned 

and disempowered. (Chomsky 2001 s.100) 

Postmodernismen ses stundom som en teoribildning 

associerad med den politiska vänstern, Chomsky menar 

snarare att den skall ses i sammanhang med nyliberalismen 

och nykonservatismen: 

. . . on the contrary, they seem to me deeply reactionary, 

and the rise during the Thatcher/Reagan era is quite 

natural (Chomsky 1998, citerad i Philo & Miller 2001 

s.xiv, se också Sayer 1995 s.231-234 och 2003, som gör 

en liknande poäng). 

Våren 1996 publicerade fysikern Alan Sokal artikeln 

”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative 

Hermeneutics of Quantum Gravity” i den postmoderna 

tidskriften Social Text. Artikeln var fejkad, 

skriven som en parodi på en radikalt postmodern, rela- 


tivistisk och dekonstruerande text, men då den använde 

sig av en postmodern jargong och innehöll mängder 

av citat av personer som Derrida, Lacan, Hyppolite 

och Latour uppfattades den som genuin av tidskriftens 

redaktörer. Publiceringen följdes av en våldsam debatt. 

Bruno Latour förklarade attacken mot postmodernismen 

med att ”theoretical physicists, deprived of their 

fat Cold War budgets, are searching for a new threat” 

(Latour i Le Monde 970118, citerad i Sokal 1997). Motivet 

till bluffen var dock inte att försvara ”vetenskapen” 

från relativistisk kritik, utan motiverades av att Sokal 

som vänsteraktivist var bekymrad av att den akademiska 

vänstern i USA utdefinierade sig själva från samhällsdebatten. 

Rather, my goal is to defend what one might call a scientific 

worldview–defined broadly as a respect for evidence 

and logic, and for the incessant confrontation of theories 

with the real world; in short, for reasoned argument over 

wishful thinking, superstition and demagoguery. And my 

motives for trying to defend these old-fashioned ideas are 

basically political. I identify politically . . . with the Left, 

understood broadly as the political current that denounces 

the injustices and inequalities of capitalist arrangements. 

And I’m worried about trends in the American Left– 

particularly in academia–that at a minimum divert us 

from the task of formulating a progressive social critique, 

by leading smart and committed people into trendy but 

ultimately empty intellectual fashions, and that can in fact 

undermine the prospects for such critique, by promoting 

subjectivist and relativist philosophies that in my view are 

inconsistent with producing a realistic analysis of society 

that we and our fellow citizens will find compelling. It 

seems to me that truth, reason and objectivity are values 

worth defending no matter what one’s political views; but 

for those of us on the Left, they are crucial–without them, 

critique loses all its force. (Sokal 1999 s.286-287) 

För att akademisk forskning ska ha samhällsrelevans så 

måste den följa vetenskapliga principer, sträva efter objektivitet 

och söka sanning. Ett utmärkt exempel från 

svensk botten är historikern Peter Englunds forskning 

kring Karl XII (Englund 1988), som helt underminerade 

bilden av den ”hjältekonung” som nynazisterna försökte 

använda som ikon kring 1990. Min egen antirasistiska 

övertygelse påverkade valet av avhandlingsämne, men 

jag strävar efter att dessa åsikter inte ska påverka utfallet 

av min forskning. 

One cannot afford to ”just say no” to objectivity... There 

have to be standards for distinguishing between how I want 

the world to be and how, in empirical fact, it is. Otherwise, 

might makes right in knowledge-seeking just as it tends to 

do in morals and politics. (Harding 1991 s.160)

Att man i enlighet med Sandra Harding ”inte kan säga 

nej” till objektivitet betyder inte att man tror att man når 

fullständig objektivitet. 

Those of us who disagree with the strong postmodernist 

position do not object to the premise that our perception 

of reality is mediated. What we object to is the leap of 

logic between this premise and the conclusion that there 

is no truth, that all claims have equal status. We would 

argue that although we do not possess ultimate truth 

and never will, it is nevertheless possible to expand our 

understanding, and it is worth the effort to gain more 

knowledge – even if that knowledge is always subject to 

revision. (Epstein 1997) 

Jag försöker således bedriva arkeologi som vetenskap. En 

utgångspunkt för ett vetenskapligt perspektiv är antagandet 

att det finns en verklig värld. Vetenskapliga teorier 

och tolkningar är konstruktioner som kräver kontinuerlig 

utvärdering. En sådan utvärdering följer principen att en 

teori som i högre grad stämmer överens med tillgängliga 

och relevanta data, är att föredra framför en teori med 

sämre överensstämmelse med data (Kuznar 1997 s.17- 

49). Den kunskap som skapas av vetenskaplig arkeologi 

är alltid inkomplett och omvärderas kontinuerligt: 

The criticism integral to scientific anthropology, combined 

with the progressive nature of the field (we keep learning 

more), means that the knowledge scientific anthropologists 

produce is only tentative and partial. This is precisely the 

goal of scientific anthropology—the creation of knowledge 

that, for the time being, is the best explanation of 

phenomena, but that is always open to systematic, scientific 

revision. (Kuznar 1997 s.33) 

Ett vetenskapligt perspektiv innebär också att man är 

medveten om att även vad som betraktas som data är 

teoriberoende, en forskare närmar sig inte studieobjektet 

förutsättningslöst. 

Trees, rocks, planetary orbits, and electrons always appear 

to natural scientists only as they are already socially 

constituted... –they are social objects—by, first of all, the 

contemporary general cultural meanings that these objects 

have for everyone... They also become socially constituted 

objects of knowledge through the shapes and meanings 

these objects gain for scientists because of earlier generations 

of discussion about them. Scientist never observe 

nature apart from such traditions; even when they criticize 

some aspects of them they must assume others in order 

to carry on the criticism. (Harding 1993 s.64) 

1 in l e d n i n g 

Även om mitt val av avhandlingsämne influerats av samtidshistoria 

och mina politiska värderingar, så är det likväl 

ett traditionellt arkeologiskt arbete. Avhandlingen diskuterar 

arkeologiskt fyndmaterial från senmesolitikum och 

tidigneolitikum i Skandinavien och östra Östersjöområdet. 

Det är i egenskap av en vetenskaplig diskussion som 

belyser ett mångkulturellt förflutet, som avhandlingen 

kan bidraga med att underminera schablonbilden av det 

homogena Sverige. 

Mitt avhandlingsarbete tog sin utgångspunkt i den 

tidigneolitiska trattbägarkulturens nordgräns i regionen 

Mälardalen och Bergslagen. Lämningar som klassificerats 

som trattbägarkultur (TRB) har en utbredning som 

omfattar södra och mellersta Skandinavien. I östra Mellansverige 

har fynd från trattbägarkulturen en nordgräns 

i området kring nedre Dalälven, norr därom finns lämningar 

efter människor med en annan materiell kultur 

och en annan ekonomi. Jag ville skapa en bättre förståelse 

av vad denna gräns innebar, men var också intresserad 

av belysa lokala och regionala skillnader inom det som 

klassificeras som trattbägarkultur. 

I ett sent skede av avhandlingsarbetet har tre färdiga 

kapitel lyfts ut ur avhandlingen för att publiceras som 

en separat volym. Kapitlet Trattbägarkulturens nordgräns 

diskuterade trattbägarkulturens norra gränsland i Skandinavien 

och Polen, kapitlet Norr om trattbägarkulturen 

behandlade tidigneolitikum i området norr om TRB 

(norra Skandinavien, norra Polen, Baltikum, Finland), 

kapitlet En naturlig gräns? var en kritisk granskning av 

förklaringsmodeller, som förklarar trattbägarkulturens 

geografiska läge med hänvisning till ekologiska faktorer. 

De teman som berördes i de två förstnämnda kapitlen 

sammanfattas i koncentrerad form i kapitel 10. Den mer 

detaljerade behandlingen av ämnet, som även inkluderar 

en diskussion av naturförhållanden i trattbägarkulturens 

norra gränsland kommer att publiceras som en separat 

bok (Hallgren under arbete, ”Skifferkulturens sydgräns, 

trattbägarkulturens nordgräns”). 

Som nämnts har föreliggande arbete sin geografiska 

tyngdpunkt i regionen Mälardalen och Bergslagen (här 

definierat som landskapen Södermanland, Närke, Västmanland, 

Uppland, Gästrikland och södra Dalarna, se 

vidare kapitel 5), men berör också övriga Fennoskandinavien 

samt den östra och södra Östersjöregionen. Som 

hjälpmedel för läsaren att orientera sig vid läsningen av 

de följande kapitlen återger jag här NAAs karta över 

det aktuella områdets indelning i länder, landskap och 

fylken (figur 1.1). 

15

16 


Figur 1.1. Fennoskandinaviens indelning i landskap och fylken. Efter Nordic Archaeological Abstracts 

(1997 s.318), med modifikation. 

Figure 1.1. The geographical subdivison of Fennoscandinavia into landskap and fylken. After Nordic 

Archaeological Abstracts (1997 p.318), with modifications.

2 Kultur, praktik och identitet 

I inledningskapitlet diskuterade jag hur ett ideologiskt 

ställningstagande i skuggan av etniska rensningar i det 

sönderfallande Jugoslavien och brinnande flyktingförläggningar 

här hemma, motiverade mig att skriva om 

kulturell variation och mångkultur under stenåldern. I 

den svenska debatten framställdes kriget på Balkan ofta 

som ett resultat av att Jugoslavien var en multietnisk 

och mångkulturell statsbildning, sönderfallet sågs som 

förutbestämt. Genom att peka på det förment homogena 

Sveriges mångkulturella stenålder vill jag ifrågasätta 

denna bild. Det vi idag kallar Sverige, har aldrig 

varit en kulturellt homogen enhet under förhistorisk tid. 

Kriget i Jugoslavien var inte ett resultat av mångkultur 

och etnisk heterogenitet. Snarare var kriget ett resultat 

av en komplex och dyster historia där det senaste 

krigets övergrepp skall sättas i relation till tidigare krig 

och övergrepp under en epok som omfattar men ej är 

begränsad av de båda världskrigen och de fascistiska och 

kommunistiska diktaturerna, som präglat så mycket av 

Balkans senare historia. 

Kultur framstår således som ett centralt tema för 

min avhandling. Jag ska därför ägna en stor del av föreliggande 

kapitel till diskussionen av kultur, så som den 

förts inom arkeologi, kulturantropologi och angränsande 

ämnen. Texten innehåller en principdiskussion av kulturbegreppet, 

diskuterar kulturell praktik som deltagande i 

specifika sociala sammanhang (communities of practice) som 

formas i praktiken, och berör relationen mellan kulturell 

praktik och gruppidentitet. Jag använder mig här flitigt 

av citat, detta grepp motiveras av något olika skäl i olika 

delkapitel. I exempelvis kapitel 2.1 och 2.3 diskuterar 

jag tänkande kring kultur från 1900-talets första halva, 

en forskning som stundom beskrivs schablonmässigt i 

nutida debatt. Citaten avser här att fånga något av nyanserna 

som präglar exempelvis Ralph Lintons eller Gunnar 

Ekholms skrivande. I kapitel 2.2 och 2.4 återger jag 

debatter mellan olika ståndpunkter, här finner jag det 

ändamålsenligt att använda citat för att tydliggöra vem 

som sagt vad när. Även om jag i någon mån kan sägas 

ha skapat en ny mening genom att lyfta ut citaten ur sina 

ursprungliga sammanhang, så belyser ändå citaten hur 

olika författare uttryckt sig. I kapitel 2.6 och 2.7 diskuterar 

jag en teoribildning som alls inte är formulerad med 

tanke på arkeologi, men som jag menar är användbar 

för att diskutera förhistorien, här syftar citaten till att 

förmedla detta mitt intryck. 

2.1 Arkeologins kulturbegrepp 

’But it is not your own Shire,’ said Gildor. ’Others dwelt 

here before hobbits were; and others will dwell here again 

when hobbits are no more.’ (Tolkien 1954 [1999] s.111). 

Oluf Rygh anses vara den förste arkeolog som använde 

begreppet kultur för att diskutera skillnader i det arkeologiska 

materialet från stenåldern, i termer av samtida 

traditioner burna av olika grupper människor (Meinander 

1981 s.106). I en förteckning över fornsaker som 

inkommit till Universitetets oldsaksamling i Oslo, kommenterade 

Rygh fynd av spetsar och knivar av skiffer 

funna i norra Norge: ”Disse sager maa antages at tillhøre 

en anden kultur og et anden folk, end de almindelige 

velbekjendte stenoldersager, der stamme i form og stof 

med Danmarks og Sydsveriges.” (Rygh 1867 s.100). Rygh 

utvecklade ämnet i en artikel några år senare: 

Formodningens rigtighed forudsat, maa vi altsaa i Norge, 

i Sverige og sandsynligvis i flere lande af lige nordlig beligenhed 

antage to stenalderskulturer og to stenaldersfolk. 

Den ene af disse kulturer kunde man da maaske kalde 

den arktiske, da dens efterladenskaber overalt blot synes 

at forkomme langt mod nord og, som de i Norge gjorte 

fund synes at vise, ere hyppige nordenfor polarkredsen, 

hvor derimod levninger fra den i sydligere egne herskende 

stenalderskultur enten slik ikke, eller ialfald kun ganske 

undantagelsevis findes. (Rygh 1872 s.113) 

17

Rygh föreslog att den moderna tidens ”lapper” kunde 

vara ättlingar till den arktiske kulturen (Rygh 1867 s.100, 

1872 s.113). Den sydliga stenålderskulturen figurerar i 

Ryghs resonemang mest som en kontrast för att tydliggöra 

den arktiske kulturen. Det är dock värt att poängtera 

att han inte likställde den sydliga kulturen med den 

moderna norska befolkningen, då Norges ”germanske” 

befolkning enligt Rygh invandrade under järnålder (Rygh 

1872 s.115). 

Ryghs tolkning refererades av Montelius vid det 

internationella arkeologmötet i Stockholm 1874 (Meinander 

1981 s.106). Det var emellertid först efter upplösningen 

av unionen mellan Sverige och Norge 1905, 

som kultur i Ryghs mening togs upp på allvar i diskussionen 

i Sverige. Detta skedde inom docent Knut Stjernas 

seminarium i Uppsala vars verksamhet startade 1907. 

Sålunda skriver en av Stjernas doktorander, Gunnar 

Ekholm, om den megalitiska åkerbrukskulturen, som 

levde sida vid sida med skiffercivilisationen, eller jägarefiskare 

civilisationen, inom samma landskap (Uppland) 

(Ekholm 1909 s.67-68, 78-79). [Det Ekholm kallade 

skiffercivilisation i Uppland, benämns idag gropkeramisk 

kultur]. Ekholm ställde sig kritisk till den samma 

år utgivna skriften av Gustaf Kossinna, ”Der Ursprung 

der Urfinnen und der Urindogermanen”, i vilken Kossinna 

hävdade att arkeologiska kulturgränser var gränser 

mellan människoraser. 

18 

Det kan således icke gärna bli tal om olika raser såsom 

bärare af dessa båda civilisationer. Däremot torde man 

med hänsyn till de båda civilisationernas utbredning och 

karaktär kunna anta, att det är olika stammar, som under 

skilda lefvnadsförhållanden och påverkade av olika kulturinflytelser 

utvecklat sig till denna motsatta läggning. 

(Ekholm 1909 s.68) 

I kritiken av Kossinnas rasbegrepp hänvisade Ekholm 

till sin handledare Knut Stjerna (Ekholm 1909 s.68). 

Stjerna dog i november 1909, men efterlämnade ett 

manuskript, ”Före hällkisttid” som kom att publiceras 

postumt två år senare (Stjerna 1911). Liksom Ekholm 

diskuterade Stjerna stenåldern i termer av kulturer eller 

civilisationer med olika geografiska utbredning, som 

definierades utifrån skilda uppsättningar redskap, gravseder 

och i viss mån ekonomi. Stjerna var explicit i sin 

tolkning av olika kulturer som skilda folk, samtidigt slog 

han också fast att han med folk inte avsåg ”raser”: ”Under 

Skandinaviens gånggriftstid ha sålunda samtidigt 

trenne folk – jag talar icke om människoraser – med hvar 

sin civilisation innehaft olika delar af Skandinavien.” 

(Stjerna 1911 s.124) 

Den norske arkeologen Anton Wilhelm Brøgger formulerade 

vid samma tid en position som hade mycket 

gemensamt med Ekholm och Stjerna: 


At sœtte racenavne på bœrerne av bestemte stenalderskulturgrupper 

i Norden er mindst likeså vildledende 

som at tale om et kortskallet eller langskallet sprog. Det 

er mulig og sandsynlig i visse gunstige tilfœlde at kunne 

påvise etniske grœnser ved hjœlp av et tilstrœkkelig rikt 

og vel bearbeidet arkeologisk materiale. Men derfra er det 

et langt sprang till at dra bestemte slutninger angående de 

forskjellige folkeslag der ha reprœsenteret de forskjellige 

kulturområder. (Brøgger 1909 s.28, se även Brøgger 1909 

s.170-171) 

När Ekholm i sin avhandling (1915) åter kommenterade 

Kossinnas spekulationer kring raser i forntidens Skandinavien, 

antydde han att det var mer än vad Kossinnas 

spekulativa arbete förtjänade: 

Som Kossinnas arbeten om skandinaviska förhållanden ej 

grunda sig på genom autopsi förvärfvad kännedom om 

materialet utan äro af mer spekulativ natur, kunna de ej 

tillmätas synnerligen stort värde. (Ekholm 1915 s.89) 

Ekholm såg sig likväl nödgad att göra ett debattinlägg 

då Oscar Almgren, som 1914 utsetts till professor i Arkeologi 

i Uppsala, anslutit sig till delar av Kossinnas 

idéer (Almgren 1912). Almgren menade att man kunde 

särskilja olika raser i det arkeologiska materialet alltifrån 

äldre stenålder, en ståndpunkt som kritiserades av 

Ekholm: 

Hvad beträffar det äldre skedet i Nordens stenålder, visar 

sålunda en blick på det arkeologiska materialet, att de två 

kulturformer, hvilka man velat beteckna såsom helt motsatta, 

burna af olika raser, i själfva verket äro oupplösligt 

sammanflätade med hvarandra och att motsatserna dem 

emellan äro dels af kronologisk dels av geologisk och 

kulturgeografisk art. (Ekholm 1915 s.91) 

Ekholm pekade bland annat på humanosteologisk forskning 

som inte lyckats finna något samband mellan skallform 

och arkeologiska kulturer: ”Detta berättigar till 

slutsatsen, att det eller de folk, som en gång invandrat i 

Skandinavien, ej företett någon antropologiskt enhetlig 

karaktär.” (Ekholm 1915 s.99). Ekholm avslutade sin argumentation 

mot Kossinna och Almgren, med orden: 

Liksom språkforskningen ställer sig afvisande mot rasteorierna, 

och det antropologiska material, vi ha från boplatserna, 

på intet sätt gifver dem något stöd, så kan ej heller 

arkeologin annat än träda i den bestämdaste opposition 

mot dem. (Ekholm 1915 s.99). 

Det är anmärkningsvärt att Ekholm formulerade sig med 

en sådan skärpa, inte bara mot Kossinna, utan också mot 

sin egen professor, Oscar Almgren. Det är beklämmande

att hans starka ställningstagande småningom vittrade. 

Tjugo år senare, i skuggan av tredje riket, använde han 

själv de begrepp han kritiserat Almgren för att ha nyttjat 

(Ekholm 1935 s.90-91). 

I detta sammanhang är det värt att ta upp Nils Åberg, 

en av de svenska arkeologer som tydligast tog ställning 

mot nazismen, men som också var personlig vän med 

Kossinna (Baudou 2002 s.61-63, Baudou 2004 s.272, 

2005 s.131-132). Åbergs position skilde sig från den 

unge Ekholms, såtillvida att han fördömde Kossinnas 

rasteorier, men likväl såg ett vetenskapligt värde i dennes 

systematisering av det arkeologiska källmaterialet. Åberg 

berörde problematiken i ett kåseri om den rasistiske pseudoarkeologen 

Herman Wirth, en vetenskaplig charlatan 

som blandade rasideologi med fantastiska historier om 

hur den urnordiska rasen på grund av isens framryckning 

tvingades lämna sitt urhem på polarkontinenten (nordpolen!), 

flydde till Atlantis, för att så småningom ta sig 

till Nordeuropa. Åberg inledde artikeln med att klargöra 

varför han överhuvudtaget tog upp den ovetenskapliga 

förhistoriska forskningen i nazityskland: 

Ett ställningstagande från svensk sida till dessa företeelser 

kan ur vetenskaplig synpunkt betraktas som meningslöst, 

men det äger kanske istället sin betydelse såsom sympatiyttring 

för de kretsar inom tysk vetenskap och kultur, vilka 

nu ha att föra en hård och ojämn kamp mot folkpsykosen. 

(Åberg 1933 s.246) 

Åberg pekade på de gemensamma nämnare, men också 

på de skillnader, som fanns mellan Wirth och Kossinna, 

samt diskuterade den genklang deras idéer om den germanska 

rasens överhöghet vann i 30-talets Tyskland: 

Fångna i dessa fantastiska föreställningar om guldålder 

och renrasighet, om nordiska expansioner och nordisk 

arvssubstans, drömde de kanske åter om ett rasrent och 

ädelt släkte, om framtidens makt och storhet för Tysklands 

pinade folk. De glömde då kanske fabriker och 

storstadskultur och sina arbetslösa millioner, de drömde 

kanske istället om vajande sädesfält på Ukrainas slätter, om 

blomstrande bondebygder under hakkorsflaggan. 

Sådana äro alltså de medel, med vilka denne trollkarl, 

denne vetenskapens Hitler fångar sin publik. Man frågar 

sig då, om detta sätt att exploatera vetenskapen är Wirths 

egen och originella insats eller om han därvid kanske 

endast gått i lära hos andra. Svaret måste bliva, att han 

ägt en stor föregångare på området, den numera avlidne 

arkeologen Gustaf Kossinna. Denne älskade även att tala 

om rena raser och att förhärliga germanernas forntid. Men 

hos honom var likväl den känslobetonade stämningen 

endast som kruset på ytan av en djup forskarnatur, vars 

geniala insats alltid skall giva hans namn en rangplats i 

vetenskapens hävder. Skillnaden dem emellan är alltså den, 

2 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t 

att Wirth endast representerar det känslobetonade, men 

utan reell bakgrund. 

Från vetenskapligt håll kan ej heller sägas, att Wirth 

mött förståelse. Men hans publik var också en annan, och 

motståndet, som restes i hans väg, blev därför förgäves. 

Bortstött från universiteten, vann han sin första stora seger, 

då han av den nazistiska regeringen i Mecklenburg fick 

professors namn och ett forskningsinstitut. Därefter har 

hans utveckling gestaltat sig till ett enda segertåg. Nu lär 

han på diktatorns befallning skola gå till Berlin för att där 

taga säte och stämma in i den krets, från vilken Einstein 

fördrevs. (Åberg 1933 s.249) 

Åberg värdesatte således Kossinnas vetenskapliga grundarbete 

med att systematisera det arkeologiska källmaterialet, 

samtidigt som han fördömde de rasistiska tolkningarna. 

Hos Wirth, som kombinerade rasistiska tolkningar 

med pseudovetenskap såg han inga förlåtande drag. (I 

vilken mån Kossinnas rasistiska, nationalschavunistiska, 

tolkningar verkligen kan liknas vid ” kruset på ytan av 

en djup forskarnatur” kan ifrågasättas, jfr. Veit 1989, 

Arnold 1990, 2002). 

Trots att begreppet kultur varit i bruk inom svensk 

arkeologi alltsedan 1900-talets början, så är det svårt att 

finna explicita definitioner. Utifrån de sammanhang kultur 

använts i, i texter av exempelvis Ekholm, står det dock 

klart att de arkeologiska kulturerna definierats utifrån 

variabler som materiell kultur, ekonomi och gravskick. 

I Ekholms tolkning var kulturer inte isolerade: 

Huru starkt motsatsförhållandet mellan de båda kulturerna 

betonats, har det ej förnekats, att en verklig beröring 

mellan dem ägt rum. Ett närmare studium af materialet 

visar, att denna beröring måste ha varit synnerligen liflig. 

(Ekholm 1915 s.95). 

På ett tidstypiskt sätt (jfr. Welinder 1994) förutsatte han att 

förhållandet mellan jordbrukare och jägare-samlare varit 

asymmetriskt: ”...det är då naturligt att den högre civilisationens 

mer fulländade redskap funnit väg till den lägres 

område. Det måste därför anses vara i överensstämmelse 

med lagarna för all kulturförmedelse, att vi i Uppland ej 

finna skifferredskap på åkerbruksområdet men däremot 

tunnackiga yxor i kustlandet” (Ekholm 1909 s.69) 

Bland de som tydligt definierat vad de menar med 

arkeologisk kultur finns Stig Welinder som skriver följande: 

Inom arkeologin betyder ”kultur” först och främst en 

uppsättning föremål som återkommande påträffas och 

grävs ut tillsammans. Det kunde kallas ”arkeologisk kultur”. 

Frågan är, om de arkeologiska kulturerna bara är 

ett bekvämt sätt att ordna källmaterialet, eller om de har 

ett djupare innehåll. En tanke är, att de representerar en 

19

20 

avgränsad, sammanhörande grupp människors materiella 

kultur, det vill säga allt som gruppen har omgett sig med 

som går att se och ta på. Tanken styrks av att föremålen 

inte bara ständigt är likadana och funna tillsammans, utan 

också av att de ingår i återkommande likadana fyndsammanhang. 

(Welinder 1998 s.52) 

Relevansen av det arkeologiska kulturbegreppet har 

kritiserats och debatterats från olika teoretiska ståndpunkter 

under åren (Meinander 1981, Shennan 1989, 

Trigger 1990). Snarare än att referera denna debatt, vill 

jag istället nämna något om hur kultur diskuterats inom 

kulturantropologin, en diskussion som har principiell 

relevans också för arkeologin. 

2.2 Antropologins kulturbegrepp 

In regard to similtude, ethnography has always known that 

cultures were never as bounded, self-contained and selfsustaining 

as postmodernism pretends that modernism 

pretends. (Sahlins 1999 s.411) 

Ryghs bruk av begreppet kultur kring 1870 kan ses i 

sammanhang med formulerande av det antropologiska 

(eller etnografiska) kulturbegreppet kring samma tid. 

Ofta räknas Edward Tylors skrivning från 1871 som 

”den klassiska” definitionen: ”Culture or Civilization, 

taken in its wide ethnographic sense, is that complex 

whole which includes knowledge, belief, art, law, morals, 

custom, and any other capabilities and habits acquired 

by man as a member of society” (Tylor 1958 [1871] s.1). 

Under 1900-talet har begreppet omdefinierats ett otal 

gånger, i en översikt från 1952 citerades drygt 150 förslag 

(Kroeber & Kluckhohn 1963 [1952]). Föga förvånande 

finns det en bred spännvidd bland dessa skrivningar, 

även om somliga är tämligen likartade. 

På senare år har Marshall Sahlins definierat kultur 

som: ”..the order of the symbolic . . . By this determination, 

the culture concept encompasses any and all forms 

of human practice, including the social relationships 

thereof, everything constituted and organized symbolically. 

. . The culture of a people – ’a culture’ – includes 

their social structures as well as their economy, their 

technology, their language, and their ideas.” (Sahlins 

2000a s.16). Sahlins ansluter till en nordamerikansk tradition 

inom kulturantropologin. Medan man inom brittisk 

socialantropologi traditionellt skiljde mellan sociala 

relationer (som intressanta att studera) och kultur (som 

var mindre intressant) så är sociala relationer en del av 

kulturen för Sahlins: ”...the system of social relations . . 

. is itself culture. Men, women, motherhood, criminals, 

gods, nations, hunting parties, and kings are symboli- 


cally construed persons, groups, or relations.” (Sahlins 

2000a s.16). Sahlins betonar även lärandets roll för reproduktionen 

av kultur: ”People order their experience 

in terms of their traditions: worldviews that are, moreover, 

endowed with the morality and emotions of their 

transmission. People do not simply discover the world, 

they are taught it.” (Sahlins 2000c s.165). Så som kommer 

att utvecklas i kapitel 2.5 och 2.6 innebär betoningen på 

lärande och tradition inte reproduktion av kultur i statisk 

form (Sahlins 2000c s.174). 

Inom 1980- och 90-talens postmoderna antropologi 

var det kutym att ifrågasätta begrepp som ”kultur” 

och ”samhälle” (Brightman 1995). Stephen Tyler, en av 

pionjärerna bland postmoderna antropologer, skrev således 

i sin programförklaring för postmodern etnografi 

om ”...the absurdity of ‘describing’ nonentities such as 

‘culture’ or ‘society’...” (Tyler 1986 s.130). I samma ton 

deklarerade Shanks & Tilley att ”There is no such thing 

as ’society’” (Shanks & Tilley 1987b s.209). Tyler, Shanks 

och Tilley anslöt sig i detta till den nyliberala tidsandan 

– några år tidigare hade Margaret Thatcher sagt ”There 

is no such thing as ‘society’.” (During 1993 s.13, Cerroni- 

Long 1999 s.15, för andra paralleller mellan nyliberalism 

och postmodernism se till exempel Sayer 1995 s.231-234, 

2003, Cole et al. 1997). 

Robert Brightman har granskat hur den postmoderna 

kritiken av kulturbegreppet är uppbyggd och finner kritiken 

strategisk och selektiv (Brightman 1995). Genom 

att förtiga diskussioner av kultur som heterogen, kaotisk, 

mångtydig och historiskt specifik, och istället ensidigt 

lyfta fram hur kultur av somliga diskuterats som homogen, 

utan interna motsättningar, som en entitet som 

saknar historia, så har kritikerna skapat en essentialistisk, 

ahistorisk representation av det antropologiska kulturbegreppet. 

När till exempel James Clifford (1988) kritiskt 

diskuterade kultur gav han det sålunda en innebörd i 

termer av rötter, stabilitet och inkompabilitet med förändring. 

”The idea of culture carries with it an expectation 

of roots, of stable, territorialized existence. . . 

Moreover the culture idea, tied as it is to assumptions 

about natural growth and life, does not tolerate radical 

breaks in historical continuity.” (Clifford 1988 s.338, 

jfr. Brightman 1995 s.528-531). Cliffords slutsats var att 

det nog var så att ”kultur” spelat ut sin roll, och istället 

förordade han med hänvisning till Focault, att begreppet 

skulle ersättas av ”...a vision of powerful discursive 

formations globally and strategically deployed.” (Clifford 

1988 s.274). I samma anda har Lila Abu-Lughod tillskrivit 

kultur egenskaper som ”...homogenity, coherence, 

and timelessness...” (Abu-Lughod 1991 s.154) och hon 

argumenterar för att begreppet helt skall överges (Abu- 

Lughod 1991, 1999, jfr. Brightman 1995 s.531-535). 

Sahlins menar i likhet med Brightman att den postmoderna 

konstruktionen av kultur är starkt selektiv, och

exemplifierar bland annat med Ralph Lintons skrifter 

från 1930-talet: ”How could cultures be uniform when, 

as Linton (1936: 362) said, the average individual himself 

‘can hold a whole series of conflicting beliefs’... 

Linton’s Study of man (1936: 271 sq.) included a sustained 

analysis of the multiple dimensions of variation 

and contradiction within cultures.”(Sahlins 1999 s.405). 

Samtidigt som Linton betonade att kultur var heterogen 

och motsägelsefull, så sökte han också nå en förståelse av 

denna variation i termer av struktur och sammanhang, ett 

drag som definitivt skiljer honom från den postmoderna 

kritiken av kultur. ”The main difference between this text 

and similar postmodern critiques of cultural unicity is 

that Linton had no fear of structure, so he tried to fathom 

the relationship between the variations rather than 

just pointing to them and assigning them plus or minus 

grades in Hegemony.”(Sahlins 1999 s.405). Jag kommer 

att återvända till Lintons syn på kultur i kapitel 2.3. 

Sahlins eget skrivande kring kultur har i mycket varit 

en kritik av hans lärare Leslie Whites syn på kultur som 

en superorganisk enhet, vilken helt bestämde människors 

handlande (Sahlins 1999). Enligt Sahlins finns det 

beröringspunkter mellan Whites idé om superorganisk 

kultur och Focaults diskursbegrepp: ”As Foucault famously 

remarked, ’it is a matter of depriving the subject (or its 

substitute) of its role as originator, and of analyzing the 

subject as a variable and complex function of discourse’ ” 

(Sahlins 2000a s.12). Liksom White såg individen som en 

variabel och en funktion av kultur, såg Foucault individen 

som en variabel och en funktion av diskurs. ”One could 

easily substitute White’s ’culture’ for Foucault’s ’discourse’ 

in this sentence without any apparent offense to the ideas 

of either.” (Sahlins 2000a s.12). Sahlins reagerar därför 

kraftigt mot Cliffords och andras förslag att antropologins 

kulturbegrepp bör ersättas med diskurs. 

White’s notion of the individual as the tool of his culture, 

destined merely to express it, was terrible. . . Until a certain 

concept of ’discourse’ threatened to replace ’culture’, I 

never thought I would see the like again, not in my lifetime. 

But the handwriting was on the wall when Clifford 

made his celebrated observation that perhaps the culture 

concept has ’served its time’ and proposed that it might 

be replaced, following Foucault, by ’a vision of powerful 

discursive formations, globally and strategically deployed’. . 

. In the event, ’discourse’ for ’culture’ has not been a great 

bargain. Discourse is not only the superorganic revisited, 

it has been made even more draconian as the expression 

of a ’power’ that is everywhere, in all quotidian institutions 

and relations.” (Sahlins 1999 s.410) 

(Jag kommer att återvända till begreppet diskurs i kapitel 

2.6, men då apropå Etienne Wengers något avvikande 

nyttjande av termen). 


Förutom att Abu-Lughod i likhet med Clifford ville ersätta 

den bannlysta termen kultur med Foucaults diskursbegrepp, 

så förordade hon också ett bruk av Bourdieus 

praktikteori (Abu-Lughod 1991 s.147-148). Förslaget kan 

tyckas paradoxalt, då – som har påpekats av Sherry Ortner 

– Bourdieus begrepp habitus har mycket gemensamt 

med ”kultur”, så som kultur diskuterats inom amerikansk 

kulturantropologi (Ortner 1984 s.148). Likheten mellan 

begreppen har dock skymts av att Pierre Bourdieu, i likhet 

med senare postmoderna antropologer, tillskrivit kulturbegreppet 

en deterministisk kvalitet, som reducerade 

mänskliga handlingar till ”utförande” (Bourdieu 1977 

s.24-25, jfr. Brightman 1995 s.513, 535-539 ). Medan en 

sådan karaktäristik måhända var giltig för kultur, så som 

begreppet diskuterades av Alfred Kroeber eller Leslie 

White vid 1900-talets mitt, så fanns andra antropologer 

som hade en radikalt annorlunda syn på kultur, och som 

exempel lyfter Brightman fram Edward Sapir: 

Sapir, for example, professed an explicitly constructivist 

concept of culture, one that anticipated, in many crucial 

respects, contemporary concerns with social construction, 

reproduction and microprocess. Remarked Sapir, 

in 1931: 

‘While we often speak of society as though it were 

a static structure defined by tradition, it is, in the more 

intimate sense, nothing of the kind, but a highly intricate 

network of partial or complete understandings between 

members of organizational units of every degree of size 

and complexity. . . It is only apparently a static sum of 

social institutions; actually it is being reanimated or creatively 

reaffirmed from day to day by particular acts of 

a communicative nature which obtain among individuals 

participating in it.’ [Sapir 1949:104]” (Brightman 1995 

s.537, se också Hannerz 1999 om Sapir). 

Att tillskriva ett gammalt, mångtydigt, begrepp som kultur 

en ny, snäv, och i samtidens ögon förkastlig betydelse 

kan ses som ett totalitärt maktanspråk. Det kan också 

ses som ett försök att skapa en överdriven känsla av paradigmskifte, 

ett sätt att framhäva sig själv och sin egen 

forskning som något nytt och banbrytande (Brightman 

1995 s.541). Sherry Ortner är mer positiv till den postmoderna 

kritiken, men vill likväl behålla begreppet kultur: 

Without denying the profound and far-reaching importance 

of this critique, I would suggest nonetheless 

that the issue is not so much one of either banishing the 

concept of culture, or insisting (even if one agrees with 

Geertz, as I do, that culture is real and will not go away) 

on an unreconstructed ’classic’ ethnographic project. 

Rather the issue is, once again, one of reconfiguring this 

enormously productive concept for a changing world... 

(Ortner 1999 s.8) 

21

Om man nu vill behålla kulturbegreppet, men också är 

intresserad av att arbeta från synvinkeln av praktikteori, 

kan kultur ses som: ”...culture as a system constructed, 

reproduced, and transformed in and through the ideation 

and practices of agents, either by deliberate design or 

as contingent by-product.” (Brightman 1995 s.514). Jag 

kommer att återkomma till kulturell praktik i kapitel 2.6. 

Närmast skall jag dock följa upp den tråd som leder från 

Marshall Sahlins (1999 s.405) tillbaka till Ralph Linton 

(1936), och mer specifikt Lintons diskussion av kultur 

som deltagande handling. 

2.3 Ralph Linton och kultur 

som deltagande 

Ralph Linton (1893-1953) var ursprungligen antropolog 

med inriktning mot arkeologi, men kom med tiden 

främst att syssla med samtida kulturer. Inom amerikansk 

kulturantropologi räknas han som en av de viktigare 

kulturteoretikerna under mellankrigstiden (Gillin 1954, 

Tumin 1955 s.501, Sahlins 1999 s.405). Rubriken på det 

kapitel i Ralph Lintons The study of Man som Sahlins 

refererade till ovan var ”Participation in culture”, ett 

ordval som betonar att kultur är något man gör, något 

man deltar i (Linton 1936 s.271-283). För Linton var 

förmedling (”transmission”) avgörande för att en företeelse 

skulle klassas som kultur. 

22 

There is always some one individual in a community who 

is the first to discover, invent, or adopt a new thing. As 

soon as this new thing has been transmitted to and is 

shared by even one other individual in the society, it must 

be reckoned a part of culture. (Linton 1936 s.274). 

Här finns en beröringspunkt med en arkeologisk definition 

som utgår från likheter i materiell kultur, och i synnerhet 

från likheter mellan delade hantverkstraditioner. 

Praktiken att enligt ett visst teknologiskt recept tillverka 

lerkärl med trattformig hals (kapitel 8) är kultur, därför 

att praktiken delades och förmedlades mellan många 

människor under tidigneolitikum. 

Lintons perspektiv på kultur är ett grodperspektiv, 

och sålunda diametralt skiljt mot arkeologins traditionella 

kulturbegrepp som utgår från storskaliga mönster vad 

gäller likhet mellan föremål. Inte desto mindre är Lintons 

nerifrån-och-upp perspektiv fruktbart för att förstå vad 

de arkeologiska spridningskartorna representerar. I det 

följande kommer jag att återge några längre avsnitt ur 

Lintons text, vilka kommer att tjäna som utgångspunkt 

för diskussionen av arkeologisk kultur längre fram. Som 

kommer att framgå innehåller texten flera termer (t.ex. 

tribe, male, female), vars relevans, i likhet med kultur, har 


ifrågasatts under de senaste decennierna, en problematik 

jag kommer att kommentera i kapitel 2.4. 

För Linton var det lokalsamhället, där människor interagerade 

i vardagliga sammanhang, som var nyckeln 

till en förståelse av kultur som deltagande: 

While ethnologist have been accustomed to speak of tribes 

and nationalities as though they were the primary culturebearing 

units, the total culture of a society of this type is 

really an aggregate of sub-cultures. Within tribes . . . these 

sub-cultures are normally carried by various local groups 

which go to make the total society and are transmitted 

within these groups. (Linton 1936 s.275) 

Med detta menade Linton emellertid inte att ett lokalsamhälle 

kunde förstås som en homogen kulturell entitet, 

tvärtom betonade han hur kultur reproducerades inom 

olika, delvis åtskilda, delvis överlappande sociala sammanhang 

inom lokalgruppen: 

The incomplete participation of all individuals in the culture 

of their societies is reflected in the presence within 

all societies of differential lines for the transmission of 

various culture elements. These lines correspond not 

only to the membership of the social units which carry 

particular sub-cultures but also to the various socially 

established categories of individuals within each of the 

functional social units. Thus certain elements are transmitted 

in family lines. Similarly, in all cultures the knowledge 

of the Specialities assigned to women will be transmitted 

almost entirely in the female line, while knowledge of 

those assigned to men will be transmitted in the male line. 

(Linton 1936 s.277) 

På samma sätt diskuterade Linton också hur aspekter av 

kultur kan reproduceras inom åldersdefinierade kategorier, 

och även hur barn kan reproducera sin egen kultur, 

utan inblandning av vuxna. 

För Linton var således kultur i första hand deltagande, 

förmedling och lärande i lokala kontexter och 

gruppspecifika sociala sammanhang. Detta perspektiv 

har gemensamma drag med ett perspektiv på kulturell 

praktik som kallas teorin kring communities of practice som 

diskuteras vidare i kapitel 2.6. 

I ett försök att fånga variationen av kulturell praktik 

inom en kultur delade Linton upp kulturella drag i tre 

analytiska kategorier, universals, specialities, alternatives, som 

reproducerades inom olika nivåer av samhället (Linton 

1936 s.272-274). Universals avser de ganska få drag som 

är gemensamma för alla vuxna i en kultur, till exempel 

ett gemensamt språk. Med specialities menade Linton 

aspekter av kultur som reproduceras inom segment av 

ett lokalsamhälle, till exempel ett hantverksskrå snarare 

än inom hela lokalgruppen. Specialities är således:

...those elements of culture which are shared by the members 

of certain socially recognised categories of individuals 

but which are not shared by the total population. . . Under 

this head come the patterns for all those varied but mutually 

interdependent activities which have been assigned to 

various sections of the society in the course of its division 

of labor. (Linton 1936 s.272) 

Med alternatives menade Linton aspekter av kultur som 

delades av en mer begränsad grupp individer. Alternatives 

kan också beteckna olika lösningar på samma problem, 

till exempel skilda teknologiska lösningar för att tillverka 

likvärdiga redskap. Linton diskuterade även en fjärde 

kategori, individual pecularities, drag specifika för enskilda 

individer. Dessa räknas inte som kultur enligt Lintons 

definition, som lägger fokus på förmedling och reproducering. 

Perspektiv med dessa analytiska kategorier kan 

läggas både på en kultur i övergripande mening, och på 

mindre enheter: 

If we attempt to apply our three-fold classification to a 

tribal culture, we will find that, in comparison with any 

of the subcultures which compose it, it shows fewer 

Universals and a marked increase in Specialities. (Linton 

1936 s.275) 

Lintons analytiska kategorier är inte statiska. Individuella 

egenheter kan när som helst läras ut, spridas, och bli 

alternatives, specialities eller universals. Som exempel kan 

nämnas introduktionen av keramikhantverk i Mälardalen 

vid övergången senmesolitikum och tidigneolitikum. Om 

keramikhantverket först togs upp av en enskild person 

så kan det i ett initialt skede räknas som en individual 

pecularity, men så snart hantverket lärdes ut och förmedlades 

är det att betrakta som kultur. Med tanke på den 

vidsträckta spridning keramikhantverk snabbt fick inom 

Mälardalen, och med tanke på att det var specifika designer 

som reproducerades, kan det tidigneolitiska keramikhantverket 

betraktas som specialities eller alternatives 

beroende på perspektiv. 

Linton reflekterade också över hur det etnografiska 

perspektivet, med ett fokus på universals och specialities får 

kulturer att framstå som mer homogena än de är: 

Most of the descriptions of cultures which are now extant 

are heavily weighted on the side of the Universals and 

Specialities. This is due partly to the difficulty of obtaining 

information about the alternatives, partly to a quite natural 

desire to make the description as coherent as possible. . . 

As a result, the participation of the average individual in 

the culture of his society is made to appear much more 

complete than it actually is, and the differences between 

different groups of individuals are minimized. Any one 

who has come to know a ’primitive’ society well can 


testify that its members do not show the dead level of 

cultural uniformity which these reports suggest. (Linton 

1936 s.279). 

Det samma kan naturligtvis sägas om det arkeologiska 

perspektivet. Det bör dock understrykas att problemet 

inte ligger i terminologin, snarare kan terminologin 

hjälpa till att belysa problematiken. 

Om man försöker applicera Lintons kultursyn på det 

vi kallar trattbägarkultur i södra Skandinavien, så skulle 

idén om några brett definierade artefakttyper, som trattbägare, 

kragflaska, mångkantig stridsyxa, och fyrsidigt 

slipad arbetsyxa, kunna ses som universals, gemensamma 

för hela den Skandinaviska trattbägarkulturen. Notera 

att jag här pratar om idén om trattbägare som en universal. 

Den faktiska formgivningen av specifika trattbägare, och 

hantverksprocessens handlingskedja, så som den lärs ut 

och förmedlas inom enskilda hantverksgrupper på specifika 

boplatser, kan bättre förstås som specialities, eller 

alternatives beroende på perspektiv. Detta understryker 

att användningen av Lintons tre analytiska begrepp är 

perspektivberoende. 

I kapitel 8 diskuterar jag hur man på närbelägna trattbägarboplatser 

i Mälardalen förmedlade skilda traditioner 

i hur lera bearbetades, i hur trattbägarnas halsparti 

skulle formges, och i vilken dekorteknik krukorna skulle 

orneras. Trots att man tillverkade varianter av den, inom 

TRB, ”universiella” kärlformen trattbägare, så var dessa 

trattbägares formgivning resultatet av en hantverkstradition 

som förmedlades inom enskilda boplatser. På 

samma boplatser har man också reproducerat traditioner 

i stenhantverk, till exempel tillverkning av fyrsidiga 

grönstensyxor och mångkantiga stridsyxor, traditioner 

som inte är specifika för dessa enskilda boplatser utan för 

regionen Mälardalen, respektive det överregionala området 

Mellansverige – Sydnorge (kapitel 9). Kontrasten 

mellan de lokala, de regionala och överregionala hantverkstraditionerna 

kan med fördel tolkas utifrån Lintons 

idéer om kultur som reproducerad på olika nivåer och i 

skilda segment av samhället, till exempel i familjer, inom 

ramen för genderspecifika hantverksgrupper eller i överregionala 

sodalitas. 

Det arkeologiska kulturbegreppet är formulerat utifrån 

ett etiskt perspektiv. Detta blir särskilt uppenbart 

om man beaktar ”trattbägarkultur”, som en företeelse 

med en utsträckning från Slovakien i söder till Mälardalen/Bergslagen 

i norr, en sådan ”enhet” har knappast 

varit reell för någon tidigneolitisk aktör. Likväl finns 

det en nivå där aspekter av det vi kallar trattbägarkultur 

kan ha varit en emisk realitet under tidigneolitikum. 

De specifika hantverkstraditionerna jag diskuterat ovan 

måste ha varit synliga som kulturella val, åtminstone 

vid den/de tidpunkt(er) de först infördes i en region. 

Under mesolitikum förekom inte keramik eller skaft- 

23

hålsförsedda stridsyxor i Mälardalen, ej heller jordbruk. 

När man i initialskedet av tidigneolitikum skapade/tog 

upp och började förmedla dessa hantverkstraditioner, 

liksom praktiken att odla säd och hålla tamdjur, så måste 

kulturen som skapades ha varit synlig och medveten för 

de dåtida aktörerna. I ett gränsområde som Mälardalen/ 

Bergslagen bör dessa kulturella val ha förblivit synliga, då 

man bodde ett stenkast från Dalarna/södra Norrlands 

skifferkultur, där man även framgent valde att inte ta upp 

jordbruk, och istället för att ta upp trattbägarkulturens 

hantverkstraditioner skapade (eller höll fast vid) sina egna 

traditioner som kom i uttryck i exempelvis den rika skifferindustrin 

(kapitel 10). 

Som nämndes ovan, så innehöll – och förutsatte – 

Lintons resonemang, flera operativa begrepp som stam, 

man, kvinna, etc. som kan vara värda att problematisera, 

detta blir temat för nästa avsnitt. 

2.4 Om gender, släktskap, och 

stam 

24 

Supposing that the cultural forms and purposes of 

modern indigenous societies had been constructed soley 

by imperialism, or merely as its negation, the critics of 

the global imperialism were creating an anthropology of 

neo-historyless peoples. So something had to be said for 

the recalcitrant ethnographic facts ... : the refusal of the 

indigenous peoples either to go away or to become just 

like us. (Sahlins 2000c s.168-169) 

I citaten ur Ralph Lintons The study of Man i kapitel 2.3 

figurerade flera tidstypiska begrepp som kan anses vara 

problematiska från ett nutida perspektiv, och jag tänker 

ta tillfället i akt att kort nämna något om denna problematik, 

som också har relevans för mitt arbete. 

Linton diskuterade traditioner som förmedlades 

inom kvinnliga respektive manliga sfärer. När jag i följande 

kapitel diskuterar dessa teman avser jag kvinnligt 

och manligt som kulturella kategorier, det vill säga gender, 

som konstruerats med utgångspunkt i biologiskt kön, 

men som inte nödvändigtvis är en spegelbild av biologiskt 

kön (Willemark 1997). Denna syn ska inte bara ses 

som kontrast till Linton för vilken biologiska kön var 

givna kategorier, utan även till delar av den postmoderna 

genderforskningen som inte ser någon koppling mellan 

biologiskt och kulturellt kön. Henrietta L. Moore har 

kritiskt påpekat att ”...ambiguity as a concept has been 

elevated far above its explanatory potential . . . and is 

held in many analyses to function as a kind of originary 

moment. A number of contemporary accounts of gender 

in anthropology suffer from this problem, where 

ambiguity is now the very grounds for sex and gender 


difference, a kind of pre-discursive, pre-ontological 

condition.” (Moore 1999 s.156). Moore menar att den 

antropologiska erfarenheten visar att för de flesta människor 

är gender identitet varken flexibel eller öppen för 

val, och hon menar att detta gäller både personer som 

kämpar mot könsnormer och personer som accepterar 

dem (Moore 1999 s.158). 

För Linton var det självklart att män och kvinnor 

bildar familjer och att familjer i vissa samhällen skapar 

kontinuitet över generationer, det vill säga att det finns 

en explicit idé om härkomst och släktskap. För honom 

var frågan inte om dessa företeelser fanns, men däremot 

vilka former de tog. Inom det sena 1900-talets antropologi 

har emellertid både idén om familjer och framförallt 

idén om härkomst och släktskap ifrågasatts. 

En av de främsta kritikerna av släktskapsstudier var 

David Schneider, som menade att studiet av kinship alltsedan 

Lewis Henry Morgan (Systems of consanguinity and 

affinity of the human family, 1871) utgick ifrån en etnocentrisk 

västerländsk bild av släktskap baserad på biologisk 

fortplantning (Schneider 1972, jfr. Schweitzer 2000b 

s.2-3, Galvin 2001, Stone 2001, Carsten 2004 s.18-20, 

63). Liksom Tyler betecknade kultur och samhälle som 

”nonenteties” (jfr. ovan), så menade Schneider att: ”kinship 

. . . is a non-subject since it does not exist in any 

culture known to man” (Schneider 1972 s.59). Schneiders 

arbete räknas som en del av den postmoderna kritiken 

inom antropologin (Stone 2001 s.6), men trots likheten i 

retorik så stod Schneider långt från Stephen Tyler, då han 

såg just kultur som en konkret realitet och som självklar 

utgångspunkt för studiet av allt annat: 

...the independent study of the culture of a society as a 

whole culture must be undertaken apart from and uncontaminated 

by the study of its social system. (Schneider 

1972 s.60) 

Schneider härledde vad han betraktade som den etnocentriska, 

biologiska synen på kinship tillbaks till 

Lewis Henry Morgan (Schneider 1972 s.32-37), och 

han hävdade med emfas att ”...Morgan’s paradigm is 

wrong...”(Schneider 1972 s.36). Som har påpekats av 

Jack Weatherford , så jobbade Morgan i sina studier av 

Irokeserna i nära samarbete med en Seneca man vid 

namn Ely Parker (Weatherford 1991 s.260-266). [Seneca 

var en av stammarna som bildade the League of the 

Iroquois]. Parker förklarade betydelsen av släktskap som 

en organisatorisk princip för Morgan: 

Parker taught Morgan that the main organizing principle 

behind the life of the Seneca and underneath all of these 

ceremonies was kinship. Such a notion seems deceptively 

simple, since most societies organize around kinship, but 

under Parker’s tutelage Morgan realised that kinship was

more than a mere biological given. Culture, not biology, 

constructed and organised kinship. The Iroquois concepts 

of kinship were constructed much differently from those 

of the Europeans. (Weatherford 1991 s.263) 

Morgan tog studiet av Seneca på stort allvar, och han 

kom till insikten att det inte räckte att studera deras kultur 

utifrån, han var tvungen att leva som en Seneca. År 

1846 gick stammen med på att adoptera Morgan, som 

en son till en av deras hövdingar och som en medlem av 

hök-klanen (Weatherford 1991 s.263). Morgans första 

bok, som anses vara den första antropologiska studien i 

Amerika, var i realiteten skriven med Parker som medförfattare: 

”The collaboration of Morgan and Parker in understanding 

Iroquois society resulted in the book League 

of the Ho-de’-no-sau-nee, or Iroquois, published in Rochester, 

New York, in 1851 . . . Parker wrote long passages of the 

book and did all the transcription of political speeches, 

as well as all translations for the book. The book listed 

Morgan as author, but Morgan dedicated the book to 

Parker, asserting on the title page that ’the materials . . 

. are the fruit of our joint researches’...” (Weatherford 

1991 s.263-264). Att Morgan utelämnade Ely Parkers 

namn, trots att Parker skrivit delar av texten var fel. Det 

är också fel att förneka Seneca-indianen Parkers bidrag, 

genom att påstå att irokesernas släktskapssystem skapades 

av Morgan (Kuznar 1997 s.151). 

Ett kvartssekel efter Schneider, har antropologer 

åter börjat skriva om släktskap som en reell företeelse 

(Schweitzer 2000a, Stone 2001, Carsten 2004). Bolyanatz 

(2000) är en av dem som ifrågasatt Schneiders påståenden 

att antropologer skapar de släktskapsystem de 

studerar: ”...I do not eschew terms and concepts such 

as ’lineage’ or ’clan’. This is because these terms serve 

the purpose of describing large segments of Sursurunga 

understandings and behavior in a concise fashion. The 

Sursurunga do think and act in terms of constructs such 

as lineage and moiety. This is not because I say so, or 

because I have been blinded to alternatives. It just is.” 

(Bolyanatz 2000 s.11). 

Janet Carsten betonar att kinship har en betydelse 

också utanför fältet av släktskapsstudier: ”In asking, what 

does the study of gender do for the study of kinship, I 

also argue that it is time to bring kinship back into gender. 

Gender without kinship tends to become trapped in a 

rather abstract and arid set of questions that arise from the 

way gender itself is constructed as an analytical model.” 

(Carsten 2004 s.59). I samma ton kan man argumentera 

för att det är tid att återföra kinship i studiet av kultur. Jag 

utvecklar detta ämne i kapitel 2.8, i en diskussion av hur 

sociala konfigurationer präglar hantverkskontexter där 

materiell kultur skapas och reproduceras. 

När jag i efterföljande kapitel skriver om människor 

under stenåldern, kommer jag att förutsätta att deras 


konstruktion av familj och släktskap var relaterad till 

åtminstone två saker: att barn föds av kvinnor, och att 

män är delaktiga när kvinnor blir gravida (Stone 2001 

s.4, 6). Utifrån denna utgångspunkt kan den kulturella 

konstruktionen ha varierat avsevärt, och säkert har andra 

faktorer, som boende i samma hus eller delande av föda 

lagad vid samma härd, medverkat till att skapa kinship 

(Ingold 1999 s.406, Galvin 2001, Carsten 2004). I vilken 

grad kulturella släktskapskategorier varit öppna för förhandling 

(Stone 2001 s.17), i vilken mån vertikalt eller 

horisontellt släktskap har betonats (Fox 1984), och om 

släktskap varit inclusive eller exclusive (Schweitzer 2000c), 

är en öppen fråga. 

De människor och familjer som bodde ihop i ett 

lokalsamhälle benämndes local group eller band av Linton 

(Linton 1936 s.209-210). Ett antal lokalgrupper, förenade 

av en känsla av gemensam identitet och samhörighet, 

benämnde Linton stam: 

In its simplest form the tribe is a group of bands occupying 

contiguous territories and having a feeling of unity 

deriving from numerous similarities in culture, frequent 

friendly contacts, and a certain community of interest. 

(Linton 1936 s.231) 

Linton betonade att ett emiskt perspektiv var viktig för 

att identifiera en stam: 

The thing which really distinguishes a tribe from a simple 

aggregation of bands is the feeling of unity among its 

members and the distinctions which they draw between 

themselves and non-members. (Linton 1936 s.233) 

Sahlins har utvecklat ett perspektiv på segmentär stam 

som organisationsform, som har en del gemensamt med 

Lintons tänkande (Sahlins 1968). Liksom Linton utgår 

Sahlins från det lokala som ett segment av någonting 

större. I Sahlins exempel så är byggstenarna familjer, 

som ingår i lokala ättelinjer, som i sin tur ingår större 

ättelinjer som utgör segment i klaner eller byar, vilka i sin 

tur ingår i regionala konfederationer, som i sin tur ingår 

i en övergripande stam, och så vidare. En definierande 

aspekt för en segmentär stam, enligt Sahlins, är frånvaron 

av centralmakt: 

We speak of a segmentary system not simply because it is 

built of compounded segments, but also beacuse it is only 

so built: its coherence is not maintained from the above 

by political institutions... (Sahlins 1968 s.15) 

Medan det lokala således ingår i ett större sammanhang, 

är det likväl det lokala som är centralt vad gäller exempelvis 

ekonomi och politik. Det finns således inga 

separata ekonomiska och politiska institutioner, snarare 

25

är ekonomi och politik aspekter av och en integrerad 

del i, det vardagliga livet inom ramen för familjer, hushåll, 

ätter, klaner, byar, och så vidare. I den mån politisk 

samordning och maktutövning förekommer utanför den 

lokala och släktskapsdefinierade kontexten, så är den situationsberoende 

och därmed vanligen kortvarig. Sahlins 

betonade i likhet med Linton att stammar är mer diffusa 

än segmenten som bygger upp dem: 

26 

The tribe (as a whole) is often the weakest link in the 

segmentary chain. Its peripheral communities develop 

close relations and cultural similarities with neighbouring 

peoples, setting in motion a marginal erosion of tribal 

integrity, and rather than a definite inter-tribal border 

one comes upon an ambiguous zone of transition. Rarely 

united politically, often not defineable with precision, the 

’tribe’ . . . is nameless, except as the people considered 

’Stinkers’ or something to that effect by their neighbors. 

(Sahlins 1968 s.16) 

I likhet med den kritik som riktats mot begreppen kultur 

och släktskap, har i synnerhet Morton Fried ifrågasatt 

om det över huvud taget finns något som kan kallas 

stam (Fried 1966 [1968], 1975, se också Gregg 1991, 

Hutterrer 1991, Tapper 1991). De drag som Sahlins såg 

som egenskaper hos segmentära stammar (att de kan vara 

svårdefinierade, att de kan sakna en politisk samordning, 

att de kan vara namnlösa, eller namngivna med 

öknamn av sina grannar, etc.), blev hos Fried argument 

för att stammar överhuvudtaget inte existerar. Medan 

Fried således menade att vad som kallas stammar i den 

etnografiska litteraturen är skrivbordsprodukter, så fanns 

det ett sammanhang där han ville behålla termen, och 

det som beskrivning på grupper som formeras genom 

kontakt med stater. Dessa, de enda reella stammarna 

enligt Fried, kallas följdaktligen secondary tribes. Fried var 

nyevolutionist och var intresserad av hur stater växte 

fram, ett skeende som han beskrev enligt ett universiellt, 

tämligen stelbent schema: 

...the original, universal, and very stable condition was 

egalitarian. This gave way . . . to ranking: generally in 

communities. This led, in turn, to stratification, and then 

to the state. The pristine states originated as city states 

or at least as fairly tight townships, not as precipitates of 

closely defined tribes. (Fried 1975 s.98, understrykning i 

original). 

Samhällen som lever utan kontakt med stater, lever således 

enligt Fried i ett ”ursprungligt, universiellt och 

synnerligen stabilt tillstånd” där inga gränser skiljer 

olika grupper, ett tillstånd han kallade ”primitiv kommunism” 

(Fried 1975 s.55). Bara genom yttre påverkan 

från samhällen som redan har blivit upphöjda till 


statsskap (”raised to statehood” - Fried 1975 s.99) kan 

”ursprungliga” samhällen utvecklas i en riktning där 

gruppidentitet och gränser växer fram, en utveckling 

som alltså kan leda till formerandet av sekundära stammar. 

Att denna banala modell är utgångspunkten för 

Frieds resonemang, underminerar trovärdigheten i hans 

kritik av stambegreppet. 

En annan invändning mot begreppet stam är att det 

inte är politiskt korrekt: ”...one simple answer to what 

happened to the tribes is that we stopped calling them 

that. If that seems trivial, try imagining how condescending 

it sounds to ask an American indian . . . to be asked to 

name his or her tribe.” (Metcalf 2005 s.142). Varför en sådan 

fråga skulle vara nedlåtande förblir oklart i Metcalfs 

resonemang. Stephen Cornell har tvärtemot påpekat att 

begreppet tribe ”...among most indians it is not only in 

everyday use but often carries substantial emotional or 

spiritual significance...” (Cornell 1988a s.43). Att döma 

av hur tribe används av exempelvis Seneca (http://www. 

sni.org/), Seminole ( http://www.seminoletribe.com/ 

), Chinook ( http://www.chinooknation.org/ ), Makah 

( http://www.makah.com/home.htm ), Hopi ( http:// 

www.hopi.nsn.us/ ), Blackfeet ( http://www.blackfeetnation.com/ 

), Naragansett ( http://www.narragansetttribe.org/ 

), och Nisqually ( http://www.nisqually-nsn. 

gov/ ), så finner dessa grupper knappast termen nedsättande 

[hemsidor besökta i december 2005]. 

Stammars status som genuin eller sekundär företeelse 

har diskuterats ingående av Stephen Cornell 

(1988a, 1988b). Bland Nordamerikas indianer existerade 

stammar som emiskt erkända enheter före – och 

oberoende av – kontakten med stater och koloniala 

myndigheter (se till exempel Warrick 2000), och Cornell 

skriver följaktligen: ”...as a conceptual identity, tribe 

is not a creation of Indian-White interaction but a 

survivor of it” (Cornell 1988a s.41). Samtidigt understryker 

Cornell hur den koloniala situationen försköt 

organisatoriskt fokus i många samhällen, från det lokala 

interaktions och släktskapsdefinierade sammanhanget, 

till det övergripande – till stam-nivån. Hos relativt få 

av Nordamerikas indiangrupper fungerade stammen 

som en samagerande politisk enhet före mötet med 

de inkräktande européerna, men i mötet med soldater, 

missionärer och nybyggare kom stammen att spela en 

allt större roll i denna sfär. 

Cornells poäng är att stammar inte skapades av européerna 

(han nämner några undantag), utan att en redan 

existerande struktur, tidigare främst baserad på identitet, 

kom att ges en politisk och organisatorisk funktion. 

Thus conflict and negotiation fostered – even if they did 

not always produce – tribal political organization. They put 

the group in a position in which it needed to act, and was 

expected to act, as a single political unit, encouraging the

emergence of tribe as a primary functional and conceptual 

unit in Indian-White relations. (Cornell 1988a s.33). 

I och med upprättandet av reservat, administrerade under 

Indianbyråns byråkrati, kom det som ursprungligen 

varit en flexibel, förhandlingsbar och identitetbaserad 

gruppindelning, att ytterligare cementeras, transformeras 

och hierarkiseras. 

Once largely a conceptual and cultural construct, defined 

for Indians in terms of a sense of peoplehood and shared 

cultural practice, by the mid-twentieth centuary tribe had 

become a political and legal construct... (Cornell 1988a 

s.340-41). 

I det förkoloniala Nordamerika var en stam, enligt Cornell, 

grupper av individer förenade i gemensamt deltagande 

i kulturell praktik och i delade trosföreställningar, 

individer som också var förenade i gemensamma sociala 

nätverk och i ömsesidig interaktion, faktorer som bidrog 

till att skapa en känsla av gemensam identitet. 

At the heart . . . lay real or assumed lineal ties and systems 

of religious or cosmological beliefs, as well as language 

and other cultural phenomena and historical and often territorial 

continuities. But whatever the particular structure 

of the identity system, the point is the product of collective 

participation in its various elements: a self-conscious 

peoplehood. (Cornell 1988b s.74-75). 

Stamidentitet som den diskuteras av Cornell har således 

uppenbara beröringspunkter med etnicitet (Cornell 

1996), ett ämne som diskuteras vidare i kapitel 2.7. 

Från en australisk horisont har Joseph Birdsell försvarat 

relevansen i stambegreppet: ”The fact remains 

that the tribal entities are real both to the aborigines 

and to those anthropologists who choose to investigate 

them...” (Birdsell 1973 s.339). Att stammar (ibland) 

är ”verkliga” betyder inte nödvändigtvis att det är 

oproblematiskt att definiera och avgränsa dem. Harry 

Lourandos, som liksom Birdsell studerar Australiens 

jägare-samlare skriver: 

Aboriginal society was clan-based and groups of related 

clans, speaking similar languages, coalesced socially and 

politically into larger named units, often referred to as 

’tribes’. Groups of ’tribes’ or dialectal languages, also 

formed socio-political alliances. In reality however, individuals 

and groups were aligned linguistically, socially and 

politically to each other in varying ways. Because of these 

overlapping ties, definitions of ’tribe’ have always been 

somewhat problematical. (Lourandos 1997 s.38). 


Om gränser mellan stammar är diffusa och svårfångade 

i etnografin, bör det vara ännu svårare att urskilja dem 

arkeologiskt. Jag kommer därför inte att försöka urskilja 

”stamterritorier” i det arkeologiska materialet. Likväl kan 

idén om stam vara meningsfull, då den konkretiserar 

geografiskt mer vidsträckta sociala sammanhang inom 

vilken aspekter av kultur kan reproduceras. Konceptet 

stam kommer därför att figurera i diskussionen av regionala 

och överregionala mönster, utan att för den skull 

pekas ut som geografiska enheter. 

När Linton diskuterade social organisation, mobilitet 

och bofasthet bland jägare-samlare och jordbrukare 

så fäste han inget avseende vid om näringsekonomin 

var baserade på vilda eller domesticerade resurser, han 

beaktade enbart hur näringen var organiserad, vilket i 

sin tur hade implikationer för hur samhället var organiserat 

(Linton 1936 s.212-216). I enlighet med detta 

tillmätte Sahlins ingen vikt vid närvaro eller frånvaro 

av jordbruk vid klassificeringen av ett samhälle som 

ett stamsamhälle, och bland de etnografiska exempel 

han diskuterade fanns både jägare-samlare och grupper 

som bedrev jordbruk (Sahlins 1968 s.29-40). Lintons 

och Sahlins perspektiv kan ses i kontrast till mycket 

som skrivits om förhållandet mellan jordbrukare och 

jägare-samlare under stenåldern, där många förutsatt 

en principiell skillnad mellan grupper som levt av vilda 

eller domesticerade resurser (t.ex. Denell 1985). Lintons 

ståndpunkt har på senare år fått stöd av Lourandos 

(1997) och Roscoe (2002), som utifrån etnografiska 

erfarenhet av jägare-samlare och trädgårdsodlare betonat 

principiella likheter mellan segmentära samhällen, 

oavsett om dessa levt av vilda eller domesticerade 

resurser. 

Lourandos jämförde jägare-samlare från Australien 

med vad han kallar hunter-horticulturalists (trädgårdsodlare 

som även jagar och samlar) kring Torres Strait och på 

Nya Guinea. Hos såväl jägare-samlarna som jägare-odlarna 

är släktskap en grundläggande princip för hur social 

interaktion är organiserad. Hos båda grupperna finns 

allianssystem med gruppöverskridande ritualer, festande 

och utbyte, och såväl i Australien som på Nya Guinea 

förekommer överskottsproduktion för att möjliggöra 

sådana gruppöverskridande sammankomster. 

Social interaction in both groups is organised by kinship, 

with differential power structures controlling 

both production and reproduction. . . Alliance systems 

also share similarities, with complex intergroup ritual, 

feasting and exchange. . . production is stimulated and 

intensified in Highland New Guinea to meet demands 

of alliance (feasting, exchange) . . . and this description 

may be extended also to Australia. Australian Aboriginal 

production, such as creation of surpluses through processing 

and the storage of foods, was also intensified 

27

28 

during or in anticipation of intergroup occasions such 

as rituals, feasts and exchange. . . In both Highland New 

Guinea and Australia, alliance formation reflects aspects 

of inter- and intra-group competition, expressed in territorial 

behaviour which was often of a ritualised form. 

(Lourandos 1997 s.75) 

Paul Roscoe har berört samma tema i en diskussion 

av de ofta förbisedda jägare-samlare grupperna på Nya 

Guinea. Bland dessa fanns/finns en stor spännvidd, från 

mobila grupper som främst samlade sago och jagade 

småvilt, till sedentära eller semisedentära grupper med 

en näringsbas i fiske. De förra minner enligt Roscoe 

om den klassiska stereotypen av mobila jägare-samlare, 

medan de senare tvärtom har en kulturell komplexitet 

som motsvarar eller passerar grupper som bedriver intensivt 

jordbruk. De sedentära jägare-samlarna bodde 

ofta i byar med flera hundra innevånare, lokalsamhällen 

som kunde vara starkt hierarkiserade (Roscoe 2002 s.156- 

157). Roscoe betonar att grupperna av jägare-samlare 

på Nya Guinea, var lika krigiska som de etnografiskt 

mer välkända jordbrukarna i regionen. Om de mobila 

jägare-samlarna skriver han sålunda: 

Contradicting the common stereotype that war is attenuated 

or absent among hunters and gatherers, fighting was 

endemic. (Roscoe 2002 s.156) 

Att krigföring förekommer bland jägare-samlare är också 

välbelagt i Nordamerika, jag återkommer till detta ämne 

i kapitel 3.1. 

Avgörande för graden av kulturell komplexitet enligt 

Roscoe, är inte om födan är odlad eller samlad, utan 

hur dessa aktiviteter är organiserade. Tillgång till rika 

fiskevatten sammanfaller ofta med ökad bofasthet och 

kulturell komplexitet på Nya Guinea. 

What appears to matter, however, is not that fish are wild 

rather than domesticated but that they provide a large, localized, 

stable, and rapidly regenerating food mass. In this 

respect, they resemble large herds of pigs (and, to a somewhat 

lesser degree, sweet-potato crops on rich agricultural 

land), and their exploitation may have similar consequences 

for sociocultural form. (Roscoe 2002 s.159) 

På ett motsvarande sätt, noterar Roscoe utifrån sin erfarenhet 

från Nya Guinea, kan ett samhälle med en ekonomisk 

inriktning på odling av jordmån som snabbt blir 

utarmad (med regelbundna omlokalisering av odlingar 

och boplatser som följd), uppvisa strukturella likheter 

med ett samhälle där man lever av jakt på glest förekommande 

skogsvilt. 

Att det inte finns någon principiell skillnad mellan 

jordbrukare och jägare-samlare är en viktig poäng, 


som går på tvärs mot mycket som skrivits om interaktion 

mellan jägare-samlare och jordbrukare under 

stenåldern. I kapitel 11 och 12 diskuterar jag gränsen 

mellan Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur och 

Dalarna/Norrlands skifferkultur. Med hänvisning till 

Linton, Lourandos och Roscoe så kan man a priori inte 

förvänta sig någon principiell skillnad mellan Mälardalen/Bergslagens 

jägare-odlare, och Dalarna/Norrlands 

jägare-samlare, med utgångspunkt i att enbart de förra 

bedrev jordbruk (se vidare kapitel 11 och 12). Som jag 

utvecklar i kapitel 3.1 kan man inte heller a priori förvänta 

sig att förhållandet var asymmetriskt, eller att relationen 

mellan jordbrukare och jägare kan beskrivas i termer av 

centrum och periferi. 

Efter denna exkurs är det dags att återvända till kultur, 

och mer specifikt problematiken kring kultur och 

förändring. 

2.5 Kultur och förändring 

Although in theory structure is supposed to be a concept 

antithetical to history and agency, in practice it is what gives 

historical substance to a people’s culture and independent 

grounds to their action. Without cultural order there is 

neither history nor agency. (Sahlins 1999 s. 412) 

I kapitel 2.2 återgav jag några aspekter av debatten 

kring antropologins kulturbegrepp så som den förts 

under de senaste decennierna. Centralt i den postmoderna 

kritiken av kultur var påståendet att kultur per 

definition är statisk och oföränderlig, påståenden vars 

relevans ifrågasatts av bland annat Marshall Sahlins och 

Robert Brightman. Sahlins hänvisade i detta till Ralph 

Lintons skrivande kring kultur, en tråd jag följde upp i 

kapitel 2.3. För Linton var det självklart att kultur var 

föränderlig. Likväl går denna aspekt förlorad i många 

etnografiska beskrivningar, det grunda tidsdjupet hos 

antropologers fältarbeten gör förändring svårfångad. 

Polly Wiessners etnohistoriska arbete kring Enga på Nya 

Guinea utgör ett lysande undantag, som på ett ovanligt 

sätt fångar en historisk process av förändring både 

utifrån ett emiskt och ett etiskt perspektiv (Wiessner 

2002). Det arkeologiska kulturbegreppet lider också av 

att det får förhistoriska kulturella sammanhang att framstå 

som oföränderliga enheter. Detta är kanske mindre 

uppenbart när man diskuterar arkeologisk kultur inom 

ett begränsat tidsavsnitt, som till exempel när man jämför 

trattbägarkultur med samtida skifferkultur, men blir 

desto tydligare när arkeologisk kultur används som benämning 

på faser i sekvens, till exempel trattbägarkultur 

följt av gropkeramisk kultur. Då arkeologiska kulturer 

definieras utifrån likheter och skillnader i materiell kul-

tur, så leder förändringar till att det nya ofta definieras 

som en annorlunda kultur. 

Både i Sydskandinavien och Mälardalen sker förändringar 

i materiell kultur, gravskick och bosättningsmönster 

runt 3300 f.Kr., förändringar som föranlett en uppseparering 

av det arkeologiska materialet under olika namn. 

Den förändrade trattbägarkulturen benämns således i 

Sydskandinavien av tradition för ”mellanneolitisk trattbägarkultur”, 

medan den förändrade trattbägarkulturen i Mälardalen 

benämns ”gropkeramisk kultur”. Den forskningshistoriskt 

betingade terminologin implicerar kontinuitet i 

Sydskandinavien, och ett traditionsbrott i Mälardalen. Så 

länge man håller sig medveten om att detta är en artefakt 

av terminologin, så är det inget stort problem, men det 

kan vara värt att påminna om problematiken. 

Marshall Sahlins har diskuterat förändring av kultur 

med Mendi på Nya Guinea som exempel. De antropologer, 

Lederman och Merrill, som genomförde fältarbeten 

hos Mendi, förtvivlade initialt över graden av ackulturation. 

Människor gjorde smycken av västerländskt 

skrot och kunde gå klädda i exempelvis en enstaka, för 

stor, och därtill trasig, galosch. Gradvis ändrades dock 

Lederman och Merrills syn, då det stod klart att vad 

Mendi gjorde var att inkorporera främmande föremål 

i sin egen begreppsvärld. Mendi förlorade inte sin kultur, 

de inkorporerade nya element i den (Sahlins 2000c 

s.174). Det genuint lokala kan såldes ofta ha ett främmande 

ursprung, något som Sahlins lyfter fram som ett 

återkommande karaktärsdrag hos all kultur: 

Thenceforth, the anthropological wisdom would be that 

cultures are largely foreign in origin and distinctively local 

in pattern. (Sahlins 1999 s. 412) 

Mendi är härvidlag inget särfall, alla kulturer är egentligen 

att betrakta som hybrider, alla har fler (ursprungligen) 

främmande, än (ursprungligen) inhemska inslag (Sahlins 

1999 s.411, jfr H. L. Moore 1999a s.9). Samtidigt 

understryker Sahlins att begreppet hybriditet enbart är 

relevant i ett historiskt eller genealogiskt perspektiv, det 

är således felaktigt att prata om hybriditet som en struktur. 

Genom att det främmande inkorporeras i den lokala 

kulturen, så förändras dess betydelse – det främmande 

görs inhemskt. 

Hybridity is a genealogy, not a structure... It is an analytical 

construal of a people’s history, not an ethnographic 

description of their way of life. In their way of life, externalities 

are indigenized, engaged in local configurations 

and become different from what they were... (Sahlins 1999 

s.411-412) 

Brightman gör en liknande poäng, när han diskuterar 

amerikanska TV-programs påverkan på andra kulturer. 


Medan många TV tittare må se på samma program, så 

tolkar de likväl vad de ser utifrån sina egna, lokala, tolkningsramar: 

The claim that cultural borrowing precludes identification 

of distinguishable cultures ignores the configurational 

process of indigenization. The Minangkabau, to be sure, 

may watch Dallas, but it is questionable that they experience 

it in the same terms as its (multiple) American audiences. 

Cultural transfer, from this perspective, compounds 

boundaries as much as it erodes them; movements of 

exotic materials reinforce as well as erode local reckonings 

of ‘we’ and ‘they’. (Brightman 1995 s.520). 

Sahlins pekar således på hur nya företeelser genom en 

process av indigenization (inhemskisering!) blir en del av 

den lokala kulturen genom att inlemmas i en existerande 

kulturell begreppsvärld. Detta betyder inte att kulturen 

bevaras oförändrad, snarare är det så att det kulturellt 

specifika, är den väg förändringen tar. 

But notice that to invoke a cultural framework or logic in 

this way, as orchestrating historical change, is not to speak 

of the stereotypic reproduction of primordial custom. 

Tradition here consists of the distinctive ways the change proceeds: 

change as appropriate to the existing cultural scheme. 

(Sahlins 2000c s.174). 

Tradition är därmed inte ett statiskt tillstånd, tradition 

är kulturellt och historiskt specifik förändring. Timothy 

Pauketat har diskuterat traditioner som fenomen som är i 

ständig tillblivelse. Även om traditioner har, och anknyter 

till en historia, så existerar de bara som reella företeelser 

i den mån de utövas. Tradition existerar således enbart 

som kulturell praktik – den blir till genom deltagarnas 

handlingar. Likväl utövas inte den kulturella praktiken i 

ett vakuum. Genom att utöva en kulturell praktik, förhåller 

man sig till praktikens historia, och i detta ögonblick 

skapas, reproduceras och omformas traditionen. 

Traditions, in other words, are always in the process of 

becoming... They exist as ’real’ entities only in practice... 

when they take any number of historical forms... Any 

form of this practical, negotative process of becoming is 

a historical process, and its explanation can only be made 

with reference to the geneaology of practices or the tradition 

of negotiations. (Pauketat 2001 s.80) 

Jag kommer att återkomma till detta tema i kapitel 2.6, 

där kultur praktik och tradition diskuteras i relation till 

det sociala sammanhang, det community of practice, där 

praktiken utövas. 

John H. Moore har kritiserat den utbredda, men ofta 

outtalade synen på mänskliga samhällen och kultur, som 

29

kladistiska till sin natur, som grenar på ett träd förgrenar 

sig (Moore 1994, 1995, 2001). Den kladistiska modellen 

betonar hur mänskliga populationer och kulturer med 

tiden separeras, förändras, och blir mer och mer olika ju 

längre tid som förflyter, en utveckling som ger upphov 

till en mosaik av variation, där varje bit i mosaiken ses 

som en tydligt avgränsad enhet. Moore förordar istället 

en modell som betonar att mänsklig kultur och sociala 

konstellationer kan ha rötter i många skilda sammanhang, 

sammanhang som sinsemellan kan ha varit tämligen 

olika. Som exempel nämner Moore omskapandet 

av Cheyenne stammen kring 1700. 

30 

...the Cheyennes transformed themselves from a sedentary 

horticultural society into a militaristic, buffalo-hunting 

society – an example of ethnogenesis. In this case, the 

cultural components for the transformation were provided 

by their intermarriages with Arikaras, Apaches, and 

Arapahoes, tribes who were already on the Plains when 

the Cheyennes got there. Their new political system, the 

Council of Forty-four Chiefs, was inspired by the Assiniboins 

through the agency of a Cheyenne woman who had 

been captured by the Assiniboins but had returned to her 

native tribe . . . Horses and horsemanship they received 

through intermarriages with the Apaches and Arapahoes. 

Their Sun Dance came either from the Mandans or the 

Arapahoes, depending on which historical accounts one 

prefers. (Moore 2001 s.34, jfr. Moore 1996) 

Medan den specifika historiska situationen på prärien under 

1700-talet kan sägas vara exceptionell, är den viktiga 

lärdomen att när Cheyenne-nationen förändrades så var 

förändringens riktning strukturerad av befintliga sociala 

kontaktnät, som till exempel äktenskapsförbindelser mellan 

personer från olika lokalsamhällen. Wiessner gör en 

liknande poäng i diskussionen av förändring hos Enga 

på Nya Guinea, ett skeende som struktureras av det 

kulturella sammanhang inom vilka aktörerna agerar: 

Change is path-dependent because it takes place within 

the existing institutional matrix, and is governed by the 

knowledge and ideology of the agents; it has its own history. 

(Wiessner 2002 s.236) 

Moore framhåller att Cheyenne-nationens status som 

”hybrid” inte är ett undantag, utan en regel, att alla 

samhällen omskapas som en följd av unika specifika 

historiska omständigheter (jfr. Hornborg 2005). Med 

exemplet av sekvensen trattbägarkultur – gropkeramisk 

kultur som nämndes ovan, så kan förvisso gropkeramisk 

kultur i Mälardalen/Bergslagen ses som en fortsättning 

på och omvandling av tidigneolitisk trattbägarkultur. 

Samtidigt har gropkeramisk kultur från tidigt mellanneolitikum 

ett betydligt vidare geografiskt omfång. Medan 


trattbägarkulturen hade en distinkt nord och östgräns 

i norra Mälardalen/Bergslagen, så förekommer tidig 

gropkeramisk kultur även norr (Dalarna, Hälsingland) 

och öster därom (Åland). I Mälardalen introducerades 

det skiffersmide som man tidigare undvikit att praktisera 

i början av mellanneolitikum och gjordes till en del av 

den lokala kulturella repertoaren. I Hälsinglands kustland 

och i Dalarna (där keramik lyser med sin frånvaro 

på de tidigneolitiska boplatserna) togs keramikhantverket 

upp som lokal praktik vid samma tid. Krukmakarna 

på Åland förändrade en befintlig hantverkstradition i 

enlighet med ett stilideal som reproducerades i ett geografiskt 

rum som sträckte sig från Åland och västerut 

snarare än österut som var fallet under den föregående 

perioden. Fenomenet skulle i linje med Moores resonemang 

kunna förstås som ett exempel på ethnogenesis, där 

mellanneolitisk gropkeramisk kultur skapades i mötet 

mellan människor från Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur, 

Dalarna och Hälsinglands skifferkultur och 

Ålands kamkeramiska kultur. 

Avgörande för perspektiv på förändring av kultur, 

är de sammanhang där kultur reproduceras inom ramen 

för vardaglig interaktion, ett ämne som är tema för nästa 

kapitel. 

2.6 Kulturell praktik i 

”communities of practice” 

Diskussionen av den moderna antropologins kulturbegrepp 

i kapitel 2.2 och 2.5 utgick i mycket från Marshall 

Sahlins definition, som bland annat betonar lärandets 

roll i reproduktion av kultur (Sahlins 2000c s.165). Sahlins 

tänkande i ämnet är i sin tur till en del influerat 

av Ralph Lintons The Study of Man från 1936 (Sahlins 

1999 s.405), ett arbete som lade tyngdpunkt på kultur 

som deltagande, förmedling och lärande (Linton 1936). 

Så som diskuterats i kapitel 2.3 lade Linton möda på 

att förstå de skilda sociala kontexter inom vilka kultur 

reproduceras, han betonade särskilt lokala sammanhang, 

men pekade också på till exempel köns- eller ålderspecifika 

konstellationer inom och bortom det lokala. Denna 

sida av Lintons arbete har beröringspunkter med ett 

perspektiv som kallas teorin kring communities of practice 

(Lave & Wenger 1991, Wenger 1998), vilket är temat för 

föreliggande kapitel. 

Begreppet communities of practice (jag har inte hittat 

någon svensk översättning av termen) myntades av pedagogen 

Etienne Wenger och antropologen Jean Lave 

(Wenger 1990, Lave & Wenger 1991), och har mest distinkt 

diskuterats av Wenger i en bok med detta namn 

(Wenger 1998). Wenger & Lave menar att med ett historiskt 

perspektiv på kulturell praktik, hamnar fokus på

lärande inom ramen för det sociala sammanhang – det 

community of practice – inom vilket praktiken skapas och 

reproduceras (Lave & Wenger 1991 s.51). Teorin kring 

communities of practice diskuterar lärande som deltagande, 

betonar att lärande sker i en kulturell och historisk 

kontext, men medger också att deltagande lärande har 

en potential att förändra det sociala sammanhang inom 

vilket det äger rum: 

Learning as participation . . . takes place through our 

engagement in actions and interactions, but it embeds 

this engagement in culture and history. Through these 

local actions and interactions, learning reproduces and 

transforms the social structure in which it takes place. 

(Wenger 1998 s.13) 

Teorin kring communities of practice är en generell social 

teori, den har främst tillämpats för att diskutera lärlingskap 

i nutid (Lave & Wenger 1991) och lärande och 

organisationsstruktur inom företag (Wenger 1998). 

Perspektivet kan emellertid också vara fruktbart att tillämpa 

i en arkeologisk diskussion (Sassaman & Rudolphi 

2001), därför att det diskuterar sociala sammanhang som 

potentiellt kan ha avsevärda tidsdjup, och därmed kan 

ha relevans för att belysa arkeologiska mikro- och makrotraditioner. 

I ett community of practice som existerar över 

en längre tidsrymd kan enskilda medlemmar komma 

och gå, gruppens praktik kan likväl fortsatt utövas och 

reproduceras inom ramen för de(t) sociala sammanhang 

som gett praktiken dess mening: 

As long as membership changes progressively enough to 

allow for sustained generational encounters, newcomers 

can be integrated into the community, engage in practice, 

and then – in their own way – perpetuate it. (Wenger 

1998 s.99). 

Sådana möten mellan generationer är den aspekt av 

praktik som vanligen benämns lärande. Enligt Wenger 

är dock praktik alltid en social process av delat lärande. 

Lärande är således inte en särskiljande egenskap för 

praktik som reproduceras över generationer, snarare är 

det så att praktikens egenskap av delat lärande möjliggör 

reproduktionen av en tradition över en generationsbarriär. 

Det bör betonas att det med socialt lärande inte avses 

en relation mellan lärare och elev, utan mer ömsesidiga 

relationer inom ramen för ett socialt sammanhang. Genom 

att deltaga i den kulturella praktiken återskapar man 

praktiken, man både lär sig, och lär ut, man blir en del 

av praktikens historia. 

Practice evolve as shared histories of learning. History 

in this sense is neither merely a personal or collective 


experience nor just a set of enduring artifacts and institutions, 

but a combination of participation and reification 

intertwined over time. (Wenger 1998 s.87) 

Centralt i detta perspektiv är tanken att individer ingår i 

sammanhang eller grupper (communities), som definieras 

just genom gemensamma aktiviteter, genom ett gemensamt 

engagemang i en praktik. Praktiken, och praktikens 

sammanhang, existerar enbart i den mån den utövas. 

Ett community of practice är således något annat än formellt 

definierade sociala kategorier, som till exempel 

familj eller brynäsare, även om det kan sammanfalla 

med sådana kategorier, om kriteriet ”gemensam aktivitet” 

uppfylls. 

Även om aktivt deltagande, en aktiv interaktion mellan 

medlemmarna, är definierande för ett community of 

practice, så behöver inte det nödvändigtvis betyda att man 

strävar mot ett gemensamt mål, oenighet, motstånd och 

tävlan kan också vara aspekter av deltagande (Wenger 

1998 s.77). Inte heller är medlemskap exklusivt, eftersom 

medlemskap definieras av deltagande så är varje individ 

medlem i otaliga delvis överlappande, delvis åtskilda communities 

of practice, med olika gruppsammansättning, var 

och ett definierat genom medlemmarnas deltagande i en 

gemensam praktik (Wenger 1998 s.105). Det sammanhang 

inom vilket en praktik reproduceras kan existera 

under såväl en kortare eller en längre tidsrymd: 

Some communities of practice exists over centuries – for 

example, communities of artisans who pass their craft 

from generation to generation. Some are short-lived but 

intense enough to give rise to an indigenous practice and 

to transform the identities of those involved. (Wenger 

1998 s.86) 

För att ta några exempel från en hypotetisk tidigneolitisk 

gård i Mälardalen, så var kanske hela hushållet (gårdsfödda, 

ingifta, adopterade, tillfälliga besökare) medlemmar i ett 

community of practice i det att de delade gemensamma måltider 

och gemensamt utförde vissa sysslor som till exempel 

att röja nya åkrar. I andra situationer kan till exempel gruppen 

av kvinnor i hushållet ha format ett separat community 

i den mån de deltog i och reproducerade ett genderspecifikt 

hantverk. Andra medlemmar i samma hushåll kan ha 

format åldersbaserade grupper som exempelvis förenat 

ungdomar från flera närbelägna gårdar i vallandet av en gemensam 

boskapshjord i de kringliggande skogarna. Återigen 

andra medlemmar ur hushållet, till exempel vuxna 

män, kan ha deltagit i säljaktexpeditioner på vårvinterns 

isar, expeditioner som kan ha förenat män från många 

olika lokalsamhällen. En rad gårdar, förenade av släktband 

eller av geografi, kan ha utgjort ett övergripande rituellt 

community of practice som deltagit i begravningsritualer på 

särskilda gravplatser, och så vidare. 

31

Det är uppenbart att dessa skilda communities of practice 

inte är oberoende av varandra, de existerar inom ramen 

för en vidare social, kulturell och historisk kontext: 

32 

...communities of practice cannot be considered in isolation 

from the rest of the world, or understood independently 

of other practices. Their various enterprises are 

closely interconnected. Their members and their artifacts 

are not theirs alone. Their histories are not just internal; 

they are histories of articulation with the rest of the world. 

(Wenger 1998 s.103) 

Trattbägarna och kragflaskorna som tillverkats på den 

tidigneolitiska gården från exemplet ovan, har kanske 

tillverkats inom ramen för ett community of practice i form 

av en grupp hantverkare, men de färdiga lerkärlen har 

inte varit deras allena, både krukorna och individerna 

som tillverkat dem har ingått i och präglat det omgivande 

lokalsamhället. 

För Wenger är produktionen av betydelse som en 

del av vardagslivet, central för begreppet praktik, och 

han diskuterar detta i termer av deltagande (participation), 

reifikation (reification), och förhandling (negotiation) 

(Wenger 1998 s.52 ff). Med deltagande avser Wenger 

den sociala erfarenheten av att leva som en del av sociala 

sammanhang. Med förhandling menar Wenger hur vi 

ständigt tolkar och omtolkar vår situation. Med reifikation 

(eller ”förtingligande”) avser Wenger processen 

att ge form till våra erfarenheter genom att producera 

begrepp och objekt som konkretiserar erfarenheten. 

Sådana reifikationer fungerar som fokus för förhandlandet 

av betydelse: 

Any community of practice produce abstractions, tools, 

symbols, stories, terms, and concepts that reify something 

of that practice in congealed form. (Wenger 1998 

s.58-59) 

Ur ett arkeologiskt perspektiv är det intressant att Lave 

& Wenger betonar hur reifikationer i form av materiell 

kultur spelar en roll i att reproducera en historiskt förankrad 

praktik: ”...the artifacts used within a cultural 

practice carry a substantial portion of that practice’s 

heritage.” (Lave & Wenger 1991 s.101). Den materiella 

kulturen skapas inom ramen för ett socialt sammanhang, 

och utgör samtidigt en länk till detta sammanhangs historia, 

dels genom medlemmarnas ömsesidiga deltagande 

i hantverkets praktik, och dels genom deras produktion 

av artefakter med en historiskt förankrad formgivning 

(Wenger 1998 s.88-93). Att lära sig ett hantverk är således 

något mer än att lära sig en teknik: 

...understanding the technology of practice is more than 

learning to use tools; it is a way to connect with the his- 


tory of the practice and to participate more directly in its 

cultural life. (Lave & Wenger 1991 s.101) 

Både deltagande och reifikation ingår i vad Wenger kallar 

repertoar. Repertoaren hos ett community of practice 

inkluderar alla de rutiner, ord, redskap, sätt att göra saker, 

historier, gester, symboler, handlingar och koncept 

som detta sammanhang har producerat eller tagit till sig 

under sin existens, företeelser som därmed har blivit en 

del av praktiken. Repertoaren kombinerar både reifikativa 

och deltagande aspekter, den inkluderar både ”...the 

discourse by which members create meaningful statements 

about the world, as well as the styles by which they 

express their forms of membership and their identities 

as members.” (Wenger 1998 s.83). 

Kulturell praktik bidrar till att skapa den sociala struktur, 

inom ramen för vilken praktiken och de medföljande 

sociala relationerna existerar. Den sociala strukturen är 

således både ett ramverk för praktiken, och en skapelse 

av densamma. För att markera att social struktur inte 

existerar bortom de praktiker som ger den mening, kallar 

Wenger strukturen för en framväxande struktur (emergent 

structure), den formas alltså av människors handlingar: 

To assert that learning is what gives rise to communities 

of practice, is to say that learning is a source of social 

structure. But the kind of structure that this refers to is 

not an object, which exists in and of itself and can be 

separated from the process giving rise to it. Rather it is 

an emergent structure. 

Indeed, practice is ultimately produced by its members 

through the negotiation of meaning. The negotaiation of 

meaning is an open process, with the constant potential 

for including new elements. It is also a recovery process, 

with the constant potential for continuing, rediscovering, 

or reproducing the old in the new. The result is that, as an 

emergent structure, practice is at once highly perturbable 

and highly resilient. (Wenger 1998 s.96) 

Den inledningsvis påtalade likheten mellan Lintons syn 

på kultur, och Wenger och Laves tänkande kring communities 

of practice ligger i betoningen på lokala processer, 

på deltagande, förmedling och lärande. För Linton var 

kärnan i kultur det lokala, det människor deltog i, vad han 

kallade participation in culture (Linton 1936 s.271). Lave & 

Wenger diskuterar deltagande i praktikens kultur 

...participation as a way of learning – of both absorbing 

and being absorbed in – the ‘culture of practice.’ (Lave & 

Wenger 1991 s.95) 

Det finns också uppenbara skillnader. Det skiljer 60 år 

mellan The study of Man och Communities of practice och 

böckerna är skrivna inom ramen för olika akademiska

discipliner – Linton var kulturantropolog, Wenger skrev 

sin doktorsavhandling, embryot till Communities of practice, 

vid Department of Information and Computer Science 

(Wenger 1990). 

Wenger diskuterar stundom i termer av diskurs, ett 

begrepp som Sahlins i kritiken av Clifford liknade vid 

det för honom förhatliga superorganic (jfr. kapitel 2.2). 

Wengers definition av diskurs skiljer sig dock från Cliffords 

nyttjande av termen. Medan Clifford – med hänvisning 

till Foucault – pratade om ”powerful discursive 

formations globally and strategically deployed” diskuterar 

Wenger diskurs som förankrad i deltagande i lokala 

sammanhang: 

A discourse reflects the enterprise and the perspectives 

of a community of practice . . . A discourse is a social, 

interactive resource for constructing statements about the 

world and coordinating engagements in practice. (Wenger 

1998 s.289) 

Liksom Sahlins förhöll sig kritisk till diskurs som ett uttryck 

för en allstädes närvarande ”makt” (Sahlins 1999 

s.410, 2000b s.507), så finner även Wenger maktperspektivet 

problematiskt hos Foucault: 

...what his theory misses is a notion of identity and 

identification to explain why the power of institutional 

discourses works in the first place. Without such a notion, 

power seems to be just an intrinsic feature of discourse 

itself. (Wenger 1998 s.296) 

Jag vill därför hävda att vad som vid ett ytligt betraktande 

kan ses som motsatser i Lintons, Sahlins och Wengers 

tänkande, mer handlar om ordval, och gradskillnader, 

snarare än en verklig motsättning. 

Som nämnt är varje människa medlem av flera delvis 

överlappande, delvis skilda communities of practice, ett socialt 

landskap som kan diskuteras i termer av kontakter, 

gränser, överlappning och periferi: 

As communities of practice differentiate themselves and 

also interlock with each other, they constitute a complex 

social landscape of shared practices, boundaries, peripheries, 

overlaps, connections, and encounters. . . the texture of 

continuities and discontinuities of this landscape is defined 

by practice . . . the landscape so defined is a weaving of 

both boundaries and peripheries. (Wenger 1998 s.118) 

Ovan diskuterade jag hur hur ett lokalsamhälle i form 

av en hypotetisk tidigneolitisk gård kunde beskrivas som 

flera delvis överlappande, delvis åtskilda communities of 

practice inom den lokala kontexten. Det Wenger kallar 

kontakter, gränser, överlappning och periferi kan både 

finnas inom denna lokala kontext och bortom den. I en 


vidare geografi finns större sociala sammanhang, som 

inte kännetecknas av ömsesidigt deltagande. Medan sådana 

sammanhang således inte kan definieras som communities 

of practice, kan de ändå förstås med utgångspunkt 

i teorin kring communities of practice. 

En form av mer vidsträckt socialt sammanhang som 

präglas av en kontinuitet mellan skilda communities of practice 

benäms konstellation (constellation). En konstellation 

utmärks bland annat av ”...sharing historical roots . . . 

sharing artifacts . . . having geographical relations of 

proximity or interaction . . . having overlapping styles or 

discourses...”. (Wenger 1998 s.127). Som nutida exempel 

på konstellationer nämns en skola, ett storföretag, etc. 

men termen skulle också kunna vara användbar för att 

diskutera vidare sociala sammanhang i en förhistorisk 

kontext. Kontinuiteten mellan olika communities inom en 

konstellation måste enligt Wenger förstås som en interaktion 

mellan olika praktiker, snarare än ett exempel på 

en praktik i sig (se vidare nedan). Sådan interaktion kan 

inkludera att element av stilar och diskurser sprids, kopieras 

och omskapas som ett led i skapandet av identiteter 

och i formerandet av allianser. En stil, eller element därav, 

kan spridas när ”...people copy, borrow, imitate, import, 

adapt, and reinterpret ways of behaving in the process 

of constructing an identity.” (Wenger 1998 s.129). På 

samma sätt kan element av diskurser spridas ”...across 

boundaries and combine to form broader discourses as 

people coordinate their enterprises, convince each other, 

reconcile their perspectives, and form alliances.” (Wenger 

1998 s.129). Eftersom stilar och diskurser under sådana 

former kan spridas över hela konstellationer kan de ge 

sken av en geografiskt storskalig kontinuitet. Wenger 

betonar dock att stil och diskurs inte är praktik, snarare 

är de råmaterial för skapandet av lokal mening i lokala 

communities of practice: 

As material for the negotiation of meaning and the formation 

of identities, styles and discourses can be shared by 

multiple practices. But that does not mean that they are 

integrated in these various practices in the same way once 

they are put in the service of different local enterprises. 

(Wenger 1998 s.129-130) 

De artefakter som vi sammanfattar under begreppet trattbägarkultur 

(trattbägare, kragflaskor, lerskivor, mångkantiga 

stridsyxor, fyrsidigt slipade arbetsyxor, etc.), är produkter 

av hantverkstraditioner som reproducerats i en rad 

communities of practice inom ramen för lokalsamhällen. Som 

jag var inne på ovan, ingick medlemmarna i dessa hantverksgrupper 

också i sociala sammanhang som förenat 

lokalsamhällets medlemmar i gemensamma aktiviteter, 

som också de kan ses som communities of practices. Medan 

de olika varianterna av artefakter må vara produkter av 

skilda hantverksgrupper, så har hanteringen av trattbägare 

33

och tunnackiga yxor också försiggått i en sfär inom det 

övergripande community of practice som förenat exempelvis 

medlemmarna inom ett lokalsamhälle. Wengers term 

konstellation skulle kunna användas för att visualisera ett 

socialt sammanhang ovanför dessa lokala samfund. Med 

en sådan förståelse skulle likheterna i materiell kultur mellan 

”trattbägarkultur” i Mälardalen, Bohuslän, Østlandet 

och Vestlandet kunna förstås som en rad lokalt förankrade 

communities of practice i konstellation (kapitel 10). 

Wenger använder begreppet kultur tämligen sparsamt, 

men erbjuder likväl en definition av kultur som 

”...a composite repertoire created by the interaction, 

borrowing, imposing and brokering among its constituent 

communities of practice...” (Wenger 1998 s.291). 

Denna definition har beröringspunkter både med hans 

eget begrepp konstellation och med det arkeologiska 

kulturbegreppet, så som det diskuterats ovan. En viktig 

poäng med Wengers modell av communities of practice i 

konstellation är, att skenbart likartade företeelser och 

reifikationer, kan ha getts skilda betydelser i de olika 

lokala kontexterna – i de skilda communities of practice 

som producerar sin egen lokala mening (Wenger 1998 

s.129-130). Om man väljer att se på lokala varianter av 

trattbägarkultur, som producerad i lokala communities of 

practice i konstellation, måste man således medge för möjligheten 

att trattbägarna och de tunnackiga yxorna kan 

ha betytt olika saker på olika platser. 

Reifikationer som ges betydelse som markering av 

gränser mellan grupper benämns gränsobjekt (boundary 

objects) av Wenger. Med denna term menar han inte bara 

reifikationer som markerar gränser, utan också sådana 

som tjänar som nexus för gränsöverskridande sammanhang. 

Med exempel från sitt fältarbete på kontoret till 

ett försäkringsbolag skriver Wenger: 

34 

In this context, the design of artifacts – documents, 

systems, tools – is often the design of boundary objects. 

(Wenger 1998 s.108) 

Ett gränsobjekt behöver dock inte vara en artefakt, som 

exempel nämns hur en skog kan tjäna som ett nexus 

kring vilket naturvårdsintressen, skogsindustri, biologer, 

campare och markägare kan organisera sina perspektiv. 

Gränsobjekt kan således både vara artefakter skapade 

för detta ändamål och artefakter eller andra objekt som 

oavsiktligt kommer att spela denna roll, det avgörande är 

att det är objekt som delas av flera communities of practice, 

och som fungerar som ett fokus för dessa sammanhangs 

olika perspektiv. 

I diskussionen av gränser mellan olika communities 

använder Wenger även termen mäklande (brokering), med 

vilket han avser: ”...connections provided by people who 

can introduce elements of one practice into another” 

(Wenger 1998 s.105). De delade traditioner som enligt 


ovan förenade lokala varianter av trattbägarkultur i 

Mälardalen, Bohuslän, Østlandet och Vestlandet skulle 

kunna ses som förmedlade genom enskilda individers 

mäklande, kanske inom ramen för exogama gifermålsförbindelser 

och därmed förknippade långväga kontakter 

(kapitel 3.1). Om sådana kontakter upprätthålls så bildas 

ett separat community of practice, vars gemensamma 

engagemang är just långväga kontakter. Den beskrivna 

konstellationen inkluderade inte lokalsamhällen inom 

det som kan förstås som skifferkultur i Hälsingland, 

Dalarna, och Trøndelag, lokalsamhällen som ej delade 

trattbägarkulturens repertoar (kapitel 10). Med detta skall 

inte förstås som att det saknades kontakter mellan människor 

inom exempelvis Bergslagens trattbägarkultur och 

Dalarnas skifferkultur, utan bara att dessa kontakter var 

mellan communities of practice som inte delade repertoar, 

och inte tillhörde samma konstellation. Så som diskuteras 

i följande kapitel kan dessa skillnader i praktik och 

repertoar ha getts betydelse i formerandet av identitet. 

En term som mäklande är relevant också för att beskriva 

enskilda individers gränsöverskridande kontakter mellan 

grupper tillhöriga olika konstellationer. Liksom mäklande 

kan leda till fomerandet av ett community of practice 

som förenar olika grupper inom en konstellation, så kan 

också gränsöverskridande communites of practice skapas 

vars gemensamma engagemang är just den gränsöverskridande 

kontakten mellan skilda samhällen. 

2.7 Identitet i kulturell praktik 

Som skymtat i texten ovan är identitet en viktig aspekt 

av kulturell praktik i communitites of practice. Wenger ser 

just dynamiken i ett socialt sammanhang som avgörande 

för formerandet av identitet: ”Building an identity 

consists of negotiating the meanings of our experience 

of membership in social communities.” (Wenger 1998 

s.145). Att tala om identitet som en relation förnekar 

inte en persons individualitet, men pekar på att denna 

individualitet har formerats i en process som äger rum i 

en specifik social, kulturell och historisk kontext. Enligt 

Wenger är det våra vardagliga handlingar som definierar 

den man är, det handlar således inte enbart om självbild 

eller andras åsikter, utan identitet som genomlevd erfarenhet 

av deltagande i specifika sociala sammanhang. Vår 

identitet är beroende av den roll vi spelar i interaktionen 

med andra: 

In a community of practice, we learn certain ways of 

engaging in action with other people. We develop certain 

expectations about how to interact, how people treat each 

other, and how to work together. We become who we are 

by being able to play a part in the relations of engagement

that constitute our community. Our competence gains its 

value through its very partiality. As an identity, this translates 

into a form of individuality defined with respect to 

community. It is a certain way of being part of a whole 

through mutual engagement. (Wenger 1998 s. 152) 

Materiell kultur spelar en roll i att förankra en identitet 

i historien, en historia man blir en del av genom deltagande 

i praktik i ett socialt sammanhang: 

We recognize the history of a practice in the artifacts, 

actions, and language of a community. We can make use 

of that history because we have been part of it and it is 

now part of us; we do this through a personal history of 

participation. As an identity, this translates into a personal 

set of events, references, memories, and experiences that 

create individual relations of negotiability, with respect to 

the repertoire of a practice. (Wenger 1998 s. 153) 

Enligt detta synsätt byggs alltså en identitet upp genom 

deltagande i kulturell praktik. När människor i Mälardalen/Bergslagen 

omkring 4000 f.Kr. tog upp keramikhantverk, 

och började producera de ganska specifika 

kärltyperna trattbägare, kragflaskor och lerskivor så formade 

man inte bara lera till kärl, man byggde också upp 

en identitet som var förankrad i just denna kulturella 

praktik. I den mån nya medlemmar i gruppen av hantverkare 

sedan lärdes upp, övertog, och reproducerade 

redan existerande teknologiska recept, och anknöt till 

en redan befintlig stil, så var detta en process där dessa 

lärlingar gjorde praktiken och dess historia till sin. Hantverkets 

praktik, och dess reifikationer i form av specifik 

formgivning bidrog således även fortsatt till att skapa en 

identitet som förenade medlemmar i de communities of 

practice inom vilken praktiken reproducerades. Identitet 

produceras emellertid inte enbart genom vad vi gör, utan 

också genom vad vi inte gör: 

We not only produce our identities through the practices 

we engage in, but we also define ourselves through practices 

we do not engage in. Our identities are constituted 

not only by what we are but also by what we are not. 

(Wenger 1998 s. 164) 

Medan människorna inom Mälardalen/Bergslagens 

trattbägarkultur tog upp keramikhantverk 4000 f.Kr., 

så avstod även framgent jägare-samlare grupperna inom 

Dalarna och Norrlands skifferkultur från keramikhantverk. 

Sedd ur ett community of practice perspektiv var detta 

inte enbart ett teknologiskt val, utan ett val som bidrog 

till att skapa, eller förstärka, en annan identitet. 

Enligt Wenger skapas identitet genom en samverkan 

av reifikation och deltagande inom ramen för praktik. 

Identitet är därmed inte ett objekt utan en process, iden- 


titet omförhandlas genom hela livet. Centralt i formerandet 

av en identitet är att förhålla sig till den sociala 

kontexten och dess historia: 

...newcomers . . . must find a place in relation to the 

past. In order to participate, they must gain some access 

– vicarious as it may be – to the history they want 

to contribute to; they must make it part of their own 

identities. (Wenger 1998 s.157) 

En identitet inom ramen för praktik är därför en identitet 

som inte enbart är individuell, och den kan ha ett tidsdjup 

som överskrider den enskilda individens deltagande: 

The temporality of identity in practice is thus a subtle 

form of temporality. It is neither merely individual nor 

simply linear. The past, the present, and the future are 

not in a simple straight line, but embodied in interlocked 

trajectories. It is a social form of temporality, where the 

past and the future interact as the history of a community 

unfolds across generations. (Wenger 1998 s.158) 

Som nämnt är varje individ medlem i många communities 

of practice, var och ett karaktäriserat av sin praktik, 

och sitt sociala sammanhang. I respektive kontext gör vi 

olika erfarenheter, uppför oss olika, och formerar olika 

aspekter av vår identitet. En identitet är därför alltid 

mångbottnad. Liksom praktik inte bara är lokal, utan kan 

vara en del av konstellationer av communities of practice, så 

är inte heller en identitet enbart lokal: 

In our communities of practice we come together not only 

to engage in pursuing some enterprise but also to figure out 

how our engagement fits in the broader scheme of things. 

Identity in practice is therefor always an interplay between 

the local and the global. (Wenger 1998 s. 162) 

Wenger diskuterar formerandet av en identitet i termer 

av identifikation och förhandlingsbarhet (negotiability). 

Med förhandlingsbarhet avses individens roll i tolkningen 

och skapandet av de betydelser som är centrala 

i ett socialt sammanhang. Förhandlingsbarhet är därför 

också avhängigt det sociala sammanhanget, och vår 

position inom detta sammanhang. Med identifikation 

avses hur ”tillhörighet” blir en integrerad del av vår 

identitet, en process som inkluderar både reifikativa och 

deltagande aspekter. Att själv, eller av andra, identifieras 

”som någonting”, som tillhörig en kategori eller roll är 

en reifikativ process, att identifiera sig ”med någonting”, 

är en deltagande process enligt Wenger. Identifikation 

innebär inte enbart en relation mellan individer, utan 

också mellan kategorier, och deras sociala och materiella 

sammanhang: 

35

36 

Identification is not merely a relation between people, but 

between participants and the constituents of their social 

existance, which includes other participants, social configurations, 

categories, enterprises, actions, artifacts, and so 

forth. Identification is not merely a subjective experience; 

it is socially organized. (Wenger 1998 s.192) 

För identifiering med en kategori bortom det lokala planet, 

bortom det vardagliga deltagandet i praktik, krävs 

fantasi. 

Identifying with this kind of broad category, or using categories 

to characterize large groups of people, requires the 

work of imagination. . . Imagination is thus an important 

source of identification, one that takes the process beyond 

engagement in a variety of ways. Indeed, beyond engagement, 

identification depends on the kind of picture of the 

world and of ourselves we can build. It depends on the 

connections we can envision across history and across the 

social landscape. Through these connections identification 

expands through time and space, and our identities take 

on new dimensions. (Wenger 1998 s.194) 

Ritualer kan tjäna som ett medel för att aktivera fantasi, 

i syfte att synliggöra faktiska eller skenbara sammanhang 

i tid och rum: 

Rituals connect local practices and identities to other 

locations across time and space. They are a form of 

engagement that can bolster imagination – by cultivating 

the sense of others doing or having done the same 

thing – and alignment – by channeling an investment of 

the self into standardized activities, discourses, and styles. 

(Wenger 1998 s.183) 

Ovan betonade jag att, om man väljer att se på lokala 

varianter av trattbägarkultur som producerad i lokala 

communities of practice i konstellation, så måste man medge 

för möjligheten att de lokalt producerade reifikationerna 

i form av till exempel trattbägare och mångkantiga 

stridsyxor, kan ha getts olika innebörd i olika lokala sammanhang. 

Likväl kan man också ha eftersträvat en likriktning 

(alignment) i betydelse. Vid sidan av att exempelvis 

trattbägarna genom sin specifika formgivning anknöt 

till överregionala stilideal, så nyttjades de även i ritualer 

– till exempel offernedläggelser i våtmarker – rituella 

praktiker som hade en vid utbredning (Bakker 1998), 

och som därmed anknöt till sammanhang bortom det 

lokala. Ritualer och fantasi kan därför spela en central 

roll i att skapa en gruppidentitet som sträcker sig bortom 

det lokala planet. 

Wengers tänkande kring communities of practice är som 

nämnt en generell social teori. Beskrivning av identifikation 

som sträcker sig bortom den lokala kontexten, 


som omfattar en större grupp människor – exempelvis 

en (del av en) konstellation av communities of practice – 

skulle kunna gälla en etnisk grupp. Wenger nämner 

endast denna möjlighet i förbigående (Wenger 1998 

s.183), men så är också hans exempel främst hämtade 

från företagsorganisation. Det finns flera beröringspunkter 

mellan Wengers syn på gruppidentitet och 

identifikation, och praktikperspektiv på etnicitet som 

har formulerats av bland annat Sian Jones (1997) och 

Richard Jenkins (1997). Liksom Wenger diskuterar 

Jenkins och Jones gruppidentitet som en produkt av 

praktik i specifika kulturella och historiska kontexter, 

en identitet som i sin tur återverkar på och omformar 

både den kulturella praktiken och dess kontext. En 

annan likhet är fokus på gränser, och på kontakterna 

som korsar dessa. 

Jenkins förordar en syn på etnicitet som tar sin utgångspunkt 

i vardaglig kulturell praktik, och lärande 

inom ramen för socialisering, ”...a focus on culture and 

the everyday constitution of ethnicity, during primary 

socialization and subsequently.” (Jenkins 1997 s. 168). 

Jones betonar likaledes hur de företeelser som ges mening 

som symboler för etnicitet har sitt ursprung inom 

vardaglig praktik: 

The cultural practices and representations that become 

objectified as symbols of ethnicity are derived from, and 

resonate with, the habitual practices and experiences of 

the people concerned... (Jones 1997 s.129) 

Båda författarna betonar också hur aspekter av den 

egna kulturen blir betydelsebärande som symboler för 

egenart, just i mötet med en grupp med en annorlunda 

praktik: 

...our culture – language, non verbals, dress, food, the structure 

of space, etc. – as we encounter it and live it during 

socialization and subsequently, is for us simply something 

that is. When identity is problematized during interaction 

across the boundary, we have to make explicit – to 

ourselves every bit as much as to Others – that which we 

have hitherto known without knowing about. This is what 

Bourdieu . . . calls ‘habitus’, the embodied and unreflexive 

everyday practical mastery of culture: unsystematic, the 

empire of habit, neither conscious nor unconscious. Nothing 

could be more basic and nothing more inextricably 

implicated in ethnicity... (Jenkins 1997 s.77) 

På samma sätt betonar Jones hur den kunskap, som inom 

ramen för den egna kulturella kontexten är så självklar 

att den är oreflekterad (”doxa” med ett begrepp hämtat 

från Bourdieu), medvetandegörs i mötet med människor 

från andra kulturella kontexter:

Social interaction between agents of differing cultural 

traditions engenders a reflexive mode of perception which 

contributes to a break with doxic forms of knowledge. 

Such exposure of the arbitrariness of cultural practices, 

which had hitherto been mastered in a doxic mode, permits 

and requires a change ‘in the level of discourse, so as to 

rationalize and systematize’ the representations of such 

cultural practices, and, more generally, the representation 

of the cultural tradition itself . . . It is at such a discursive 

level that ethnic categories are produced, reproduced and 

transformed through the systematic communication of 

cultural difference with relation to the cultural practices 

of particular ‘ethnic others’. (Jones 1997 s.95) 

Jenkins och Jones representerar tillsammans med Stephen 

Cornell (1996, jfr. kapitel 2.4) en riktning inom etnicitetsforskning 

som åter lyft fram kulturens roll för formerandet 

av etnicitet, en faktor som tonades ner inom den under 

1970 och –80 talet dominerande instrumentalistiska skolan. 

Den senare diskuterade istället etniska grupper som 

”interest groups”, betonade flyktigheten i etnisk identitet, 

och hur strategiska val styrde identifikation (Jenkins 1997 

s.16-20, 45-48, Jones 1997 s.72-79). Inom de mer extrema 

varianterna av instrumentalism betraktades etnisk identifikation 

som ett ”rationellt val” i syfte att ”maximera netto 

fördel” (Jenkins 1997 s.19). Jones kommenterar kritiskt 

denna aspekt av instrumentalismen: 

The assumption, in many instrumentalist approaches, that 

human behaviour is essentially rational and directed toward 

maximizing self-interest results in an oversimplification of 

the perception of interests by culturally situated agents . 

. . The perception of appropriate or possible gains and 

desires is culturally mediated, engendered by the dispositions 

that individuals possess as a result of their experience 

of the ’objective’ structures that define their socio-cultural 

practices... (Jones 1997 s.79) 

Bland de som på 1990-talet argumenterat för att man i 

högre grad skall beakta kulturens roll i konstruktionen 

av etnicitet finns också Fredrik Barth, en av pionjärerna 

inom den instrumentalistiska skolan. Med hänvisning till 

sin egen klassiska artikel i ämnet (Barth 1969) konstaterade 

Barth 1994 självkritiskt: ”...the issue of cultural 

content versus boundary, as it was formulated, unintentionally 

served to mislead.”(Barth 1994 s.17), och han 

betonar att: 

...rethinking culture provides a useful, no, necessary basis 

for rethinking ethnicity. This must be so: if ethnicity is 

the social organization of culture difference, we need to 

transcend habitual conceptions of this thing ‘culture’. 

(Barth 1994 s.13) 


Wengers skrivande kring identitet och identifikation illustrerar 

hur gruppidentitet formeras på många plan 

inom ett kulturellt sammanhang, eller snarare hur en 

persons identitet byggs upp av många lager av affiliation 

till skilda grupper, affiliationer som kan aktualiseras i 

olika situationer. Det är inte självklart vilken affiliation 

som kan betraktas som ”etnisk”. Jenkins har exemplifierat 

problematiken med en serie dualistiska oppositioner 

ordnade i vad han kallar en segmentär hierarki (Jenkins 

1997 s.40-43). Exemplet rör en person från Swansea i 

Wales, en person som i mötet med någon från västra 

Swansea definierar sig som ”från East Swansea”, i mötet 

med någon Cardiff definierar sig som ”från Swansea”, 

i mötet med någon från sydvästra Wales definierar sig 

som ”från South-East Wales”, i mötet med någon från 

norra Wales definierar sig som ”från South Wales”, i 

mötet med någon från England definierar sig som ”från 

Wales”, och så vidare. Jenkins föredrar att benämna de 

lägre nivåerna som ”local identity” respektive ”communal 

identity”, men finner det svårt att definiera gränserna 

mellan olika nivåer. Istället nöjer han sig med att 

konstatera att: ”...the communal, the local, the national 

. . . are to be understood as historically and contextually 

specific social constructions on the basic ethnic theme...” 

(Jenkins 1997 s.43). Jenkins exempel på kontextbaserad 

gruppidentitet är i grunden geografiskt, det lokala som 

innesluts i gradvis vidare geografiska kontexter. Wengers 

syn betonar i högre grad sammanhang som inte definieras 

av geografi, även om de inte utesluter geografi som 

en aspekt av identitet. 

I en diskussion av gruppidentitet bland tidigneolitikums 

jägare och odlare, vad som med referens till 

kapitel 2.4 kan kallas segmentära samhällen, måste man 

relatera gruppidentitet till de sociala sammanhang som 

kan tänkas karaktärisera sådana kontexter (Sassaman 

& Rudolphi 2001 s.408). Som jag argumenterat för i 

kapitel 2.4 finns det en fortsatt relevans i begrepp som 

kvinnor, män, familjer, släktskap, lokalgrupp, band och 

stam, kulturellt definierade kategorier som kan relateras 

till olika nivåer av samhällelig interaktion och integration. 

Medan sådana kategorier sällan eller aldrig utgör communities 

of practice sensu Wenger, är formerandet av sociala 

sammanhang där kulturell praktik utövas, fomerandet av 

communities of practice, likväl relaterad till dessa kategorier. 

I ett samhälle med en genderbaserad arbetsfördelning, 

kommer en hantverksgrupp ofta att vara uppbyggd av 

personer tillhöriga samma (kulturellt definierade) könskategori. 

Den kulturella konstruktionen av släktskap påverkar 

vilka personer som kan gifta sig med varandra, och 

de kulturella normerna som styr postmarital bosättning 

påverkar sammansättningen av den grupp som bor och 

verkar tillsammans. Gruppidentitet kan formeras på alla 

nivåer, och kan omfatta både aktivitetsdefinierade grupper, 

och grupper som är förenade av att de tillhör samma 

37

kulturellt konstruerade kategori, till exempel att de är 

medlemmar i samma ätt, klan eller stam. Liksom Jenkins 

med exemplet Wales hade svårt att avgöra vilken nivå 

av gruppidentitet som kan kallas etnisk, så kan man inte 

på förhand avgöra vilken nivå av samhällelig interaktion 

som kan ges betydelse i termer av etnisk identitet i ett 

segmentärt samhälle. Snarare är det olika nivåer, som i 

olika sammanhang, ibland kan ges betydelse i termer av 

etnisk identitet. 

Nästföljande kapitel diskuterar materiell kultur som 

en produkt av hantverkstraditioner utövade inom ramen 

för communities of practice. Jag återkommer där till hur kulturella 

kategorier som gender och släktskap kan påverka 

sammansättningen av den sociala kontext där en kulturell 

praktik utövas. Jag kommer i detta sammanhang att 

återknyta till hur gruppidentitet både kan vara relaterad 

till aktivitetsbaserade sammanhang, och till reifierade 

kulturella kategorier. 

2.8 Hantverk inom 

communities of practice 

Artefakter som produceras inom ramen för ett hantverks 

praktik, skall enligt Wenger inte bara ses som produkter, 

utan också som en länk till praktikens historia. 

38 

We are connected to our histories through the forms 

of artifacts that are produced, preserved, weathered, 

reappropriated, and modified through the ages, and also 

through our experience of participation as our identies are 

formed, inherited, rejected, interlocked, and transformed 

through mutual engagement in practice from generation 

to generation. (Wenger 1998 s.89) 

Medan reifikationer i form av artefakter med en historiskt 

betingad formgivning således kan vara ett medel att 

återknyta till hantverkets och det sociala sammanhangets 

historia, så ska inte de iögonfallande aspekterna av formgivning 

överbetonas. Även detaljer i teknologin, och de 

enskilda momenten i hantverkets handlingskedja, är fyllda 

av historiskt betingad mening, en aspekt som har diskuterats 

av Michael Dietler & Ingrid Herbich (1998). Centralt 

i deras resonemang är begreppen teknik (techniques) och 

handlingskedja (chaîne opératoire). Med teknik avser Dietler 

& Herbich de mänskliga handlingar förknippade med 

produktion eller användning av ting, med handlingskedja 

avses de enskilda momenten i kedjan av handlingar som 

utgör en teknik (Dietler & Herbich 1998 s.235-236, 262, 

jfr. Apel 2001 s.22-24). Centralt i Dietler & Herbichs 

tänkande är också en syn på den materiella kulturens 

stil (material style) som något mer än ”formgivning”. Istället 

diskuterar de materiell stil som en produkt av en 


hantverksprocess, en process som innehåller en rad av 

teknologiska val inom ramen för hela handlingskedjan: 

Material style . . . must be seen as the result of characteristic 

ranges of responses to interlinked technical, formal, and 

decorative choices made at all stages of a chaîne opératoire 

of production. (Dietler & Herbich 1998 s.246) 

Dietler och Herbich understryker att teknik är kulturellt 

betingad: 

Techniques, as with other patterns of social activity, are 

formed through the habitus. This involves the development 

through practice of ‘tendencies’ and cultural perceptions 

of the limits of the possible in patterns of choice at all 

stages of chaînes opératoires. These dispositions of choice 

and perceptions of the possible in the technical domain 

are interwoven with similarly formed patterns of choice 

and perceptions in the domain of social relations and 

cultural categories in way that evoke and reinforce each 

other such that they come to be perceived as ‘natural’. 

(Dietler & Herbich 1998 s.246) 

Samtidigt betonar de att den kulturella kontexten, vad 

de med hänvisning till Bourdieu kallar habitus, inte är 

statisk, utan tvärtom skapas och förändras just genom 

utövandet av praktiken (Dietler & Herbich 1998 s.247). 

Hantverkaren skall således inte enbart ses som en bärare 

av ett kulturellt arv, utan som en social aktör, om än en 

social aktör som agerar inom ramen för en kulturell, 

historisk och social kontext (Dietler & Herbich 1998 

s.246). 

I likhet med Wenger ser Dietler & Herbich utövandet 

av (hantverkets) praktik som sammanflätat med formerandet 

av en identitet som inbegriper hantverkets utövare. 

De förordar således ett perspektiv som ser ”...the 

process by which a sense of group identity is formed 

and transformed as being coeval with and identical to 

the process by which a sense of techniques is formed 

and transformed.” ( Dietler & Herbich 1998 s.247). 

Hantverkstraditionen så som de utövas genom de olika 

momenten i hantverkets handlingskedja, styrs ofta av en 

oreflekterad kunskap, en kunskap som dock kan medvetandegöras 

i mötet med andra traditioner. 

When the arbitrariness of some of what was accepted 

as implicit axiomatic knowledge is exposed in this way 

it results either in rationalization and systematization of 

what was formerly an unconscious set of dispositions, or 

in overt social conflict. This is one way in which material 

culture and techniques can have an uninteded impact upon 

the social relations and structures which generate them... 

(Dietler & Herbich 1998 s.247-248)

Så som diskuterades i kapitel 2.7 så är det enligt Sian 

Jones, just i sådana situationer där ”doxa” ifrågasätts som 

etnicitet skapas (Jones 1997 s.95). Det skall dock betonas 

att utgången för ett sådant möte kan ha andra utfall och 

de kan också utspelas i andra sammanhang än sådana 

som är relevanta för formering av etnicitet. 

Kenneth Sassaman & Wictoria Rudolphi har med 

utgångspunkt i Lave & Wenger (1991) skrivit om hur 

hantverk inom ramen för specifika kulturella, historiska 

och sociala kontexter, bidrar i formerandet av identitet 

(Sassaman & Rudolphi 2001). För att tankarna kring 

situated learning och communities of practice skall vara relevanta 

för perspektiv på förhistoriska samhällen betonar 

de dock att man måste beakta vilken typ av sociala sammanhang 

som kan ha varit aktuella i dessa samhällen. 

Medan Lave & Wengers exempel var hämtade från nutid, 

och från statsbildningar, bör ett perspektiv på segmentära 

samhällen i förhistorien enligt Sassaman & Rudolphi 

beakta aspekter som släktskap och gender. 

In situating the learning of pottery making and using in 

social fields of participation, we necessarily must refer to 

the structures of kinship and gender which were among 

the bases of social identity within these prehistoric communities. 

(Sassaman & Rudolphi 2001 s.408) 

Jag kommer nu att avsluta detta kapitel med fyra etnografiska 

exempel på hur materiell kultur reproduceras i 

skilda sociala sammanhang, sammanhang som är beroende 

av faktorer som just släktskap och gender. 

Första exemplet kommer från Dietler & Herbichs 

studie, och rör keramikproduktion hos Luo, en etnisk 

grupp i västra Kenya. Luo lever vanligen i patrilinjära, 

patrilokala storfamiljer boendes på glest liggande gårdar. 

Keramiken tillverkas av kvinnor och hantverket lärs ut 

av svärmor till svärdotter, som alltså båda har flyttat till 

gården i samband med giftermål. Ofta bildar kvinnor 

från flera närbelägna gårdar vad Dietler & Herbich kallar 

hantverksgrupper (”potter communities”), och det är 

denna löst sammanfogade grupp som kan sägas utgöra 

hantverkets community of practice (Dietler & Herbich använder 

ej termen, och refererar ej till Lave & Wenger). 

Varje hantverksgrupp karaktäriseras av keramik tillverkad 

enligt sin egen distinkta lokal stil (”micro-styles”), 

en tradition som alltså upprätthålls av (de inflyttade) 

kvinnorna i ett antal närbelägna gårdar. 

These micro-styles are defined not simply on the basis of 

decoration. Rather, they are characteristically patterned 

permutations of technical, formal and decorative attributes. 

. . These patterns are the product of choices made at 

various stages of the chaîne opératoire of production (from 

clay procurement through to firing)... (Dietler & Herbich 

1998 s.250) 


Keramiker kan skilja på krukor tillverkade enligt olika 

hantverksgruppers stilar, däremot föreligger det ingen 

formaliserad definition av den egna stilen. 

...although potters can distinguish their own local style 

from that of other communities, they are not usually able 

to self-consciously articulate the sets of attributes which 

constitute their style and they certainly do not teach or 

learn the craft this way. Moreover, the attributes that 

characterize pots falling within a style are not identical. 

Rather, potters share a set of learned dispositions that 

guide their perceptions of an acceptable range of variation 

in choices at different stages of the chaîne opératoire. 

(Dietler & Herbich 1998 s.250) 

I frånvaron av en formaliserad definition, är det deltagande 

lärande inom ramen för hantverksgruppen som 

skapar och reproducerar den gruppspecifika stilen. 

The actual process of learning takes place in the context 

of normal domestic labor and is structured by networks of 

personal interaction and authority among friends, co-wives, 

and mothers-in-law. (Dietler & Herbich 1998 s.253) 

Dietler & Herbich betonar att den gruppspecifika stilen 

i detta fall inte skapats som ett avsiktligt medel för att 

signalera en redan existerande gruppidentitet, och inte 

heller sammanfaller hantverksgruppen med en institutionaliserad 

social enhet. Eftersom Luo är patrilinjära och 

patrilokala, så är alla kvinnorna inom hantverksgruppen 

inflyttade ”främlingar” i sina respektive familjer (liksom 

deras döttrar kommer att flytta vid giftermål). Det som 

förenar de inflyttade kvinnorna är just den gemensamma 

praktiken, inom ramen av vad som med Lave & Wengers 

terminologi skulle kunna kallas ett community of practice. 

Inom detta sammanhang formeras både identitet och den 

gruppspecifika tekniken genom en ömsesidig process. 

Genom deltagande i praktiken förvandlas främlingarna 

till medlemmar i det lokala sammanhanget (Dietler & 

Herbich 1998 s.253). 

Ett annorlunda exempel är Yolngu, en grupp jägaresamlare 

i Arnhem Land, norra Australien som studerats 

av Howard Morphy (Morphy 1988). Liksom Luo 

är de patrilinjära, men till skillnad från Luo finns det 

ett tydligt samband mellan härkomstideologi, identitet, 

och stil i materiell kultur. Yolngu är indelade i patrilinjära 

klaner som formar två exogama moities. Varje 

patrilinjär klan har exklusiv äganderätt till en specifik 

design i form av figurativa och abstrakta mönster, en 

stil som kan dekorera både föremål, och användas vid 

kroppsmålningar. 

...the rights to hold the designs are traced back to the 

Ancestral past (the Dreamtime) when they were entrusted 

39

40 

to the founding human ancestors of the group. They are 

thus part of that group’s sacred inheritance (mardayin), 

which is handed on from one generation of its members 

to the next. (Morphy 1988 s.250) 

Både de figurativa och abstrakta elementen i klandesignen 

anspelar på specifika mytologiska händelser, händelser 

som i sin tur är förknippade med platser inom 

respektive klans territorium. ”Clan designs thus encode 

a triadic relationship between a particular social group, 

an Ancestral being or a set of Ancestral beings, and a 

particular area of land.” (Morphy 1988 s.252). Klaner 

inom samma moiety anspelar ofta på samma mytologiska 

väsen i sin design, men betonar de delar av myterna 

som anknyter till platser inom det egna territoriet. 

Klaner tillhöriga motsatta moieties delar däremot inte 

ancestral beings. Som en följd av detta finns det större 

likheter i klandesign mellan klaner inom samma moiety, 

än mellan klaner från motsatta moieties. Om en klan 

dör ut, tas dess territorium – och därmed förknippade 

myter och designelement – över av en annan klan. Som 

ett led i detta övertagande, inkorporerar man stilelementen 

associerade med det nya territoriet, i den befintliga 

klandesignen. 

No new clan designs need to be created and no new myths 

of origin introduced – indeed knowledge of the existing 

ones and acceptance of responsibility for maintaining 

them are both conditions of legitimate take-over. What 

is created, however, is a new clan’s set of designs and new 

myth of inheritance. (Morphy 1988 s.267) 

På ett motsvarande sätt kan en klan också delas i två, 

respektive del behåller då den design som är förknippad 

till myter som berör deras territorium. 

Morphy diskuterar enbart klandesignens utseende, det 

går därför inte att anlägga ett handlingskedje-perspektiv 

på Yolngus klandesign. Likväl visar hans studie på ett 

anmärkningsvärt samband mellan (idealiserade) sociala 

kategorier och utformningen av materiell kultur. Morphy 

diskuterar inte de faktiska sammanhang inom vilka klandesignen 

och myterna lärs ut och reproduceras, det är 

därför oklart om den, med Wengers terminologi, reproduceras 

inom ramen för ett community of practice, eller 

inom en konstellation. Oavsett vilken nivå detta sker på, 

är Yolngus klandesign ett exempel på att kulturell praktik 

ibland faktiskt kan samanfalla med en formaliserad 

institution, i det här fallet en grupp definierad utifrån 

mytologiskt förankrad härkomst. 

Det tredje exemplet jag tänker nämna här är Wanano- 

Tukano, en grupp fiskare-trädgårdsbrukare i nordvästra 

Amazonas som studerats av Janet Chernela (Chernela 

1992, 1993). Wanano-Tukano är en i ett nätverk av 15-20 

stammar (eller språkgrupper), var och en definierad som 


en exogam, unilinjär härkomstgrupp. Då varje exogam 

stam karaktäriseras av ett eget språk, så görs giftermål 

alltid upp mellan personer som talar olika språk. 

Fyra av de övriga stammarna i nätverket räknas som 

”brodergrupper” till Wanano-Tukano, vilket innebär 

att giftermål inte heller är tillåtet med medlemmar i 

dessa. Giftermål görs istället upp med grupper som 

klassifikatoriskt (och historiskt) är potentiella fiender, 

giftermål och därmed förknippade gåvoutbyten kan således 

ses som ett sätt att bilda allianser som förebygger 

fientligheter. Wanano-Tukano är patrilinjära och patrilokala, 

i normalfallet stannar alltså gifta män i gruppen, 

medan gifta kvinnor flyttar till sin makes stam. Då en 

stor del av interaktionen utanför den egna stammen sker 

i kontakter med affinala släktingar, så har man frekventa 

kontakter med sina ”klassifikatoriska fiender”, och relativt 

få kontakter med de stammar som klassificeras 

som ”brodergrupper”. 

Varje stam i äktenskapsnätverket är exklusiv tillverkare 

av en specifik produkt, som används i gåvoutbyte mellan 

ingifta släktingar. Wanano-Tukano har till exempel ensamrätt 

på att tillverka en typ av sil som används i beredningen 

av maniok, en annan stam har ensamrätt på att producera 

vävda korgar som används vid brödbak, o.s.v. 

Each of these manufactured items is essential to Tukanoan 

daily life. Although all villages are potentially self-sufficient, 

a large percentage of utalitarian household items are imported 

through exchange. It is by social imperative rather 

than practical necessity that no Tukanoan household or 

settlement fits a self-sufficiency model. (Chernela 1992 

s.118) 

Form och design för dessa utbytesföremål är standardiserade 

inom hela språkgruppen. Till en del ser Chernela 

detta som ett resultat av hur en patrilokal bosättningsregel 

påverkar gruppsammansättningen av hantverkare: 

...the painting or weaving of designs on graters, stools, 

and baskets is carried out by men. With patrilocality, the 

birth cohort of males is a permanent coresidental unit, 

providing learning conditions that favor the formation of 

identifiable styles. (Chernela 1992 s.118) 

Enhetligheten i design är dock inte beroende av att 

föremålen tillverkats i samma hantverksgrupp, då föremål 

från geografiskt avlägsna delar av samma stams 

utbredningsområde har samma formgivning, däremot 

representerar den patrilokala hantverksgruppen ett sammanhang 

som utifrån en idé om tillhörighet till ett större 

sammanhang, reproducerar kultur i enlighet med ett 

gemensamt stilideal. 

Med Wengers terminologi är den patrilokala hantverksgruppen 

hos Wanano-Tukano ett community of

practice som ingår i en konstellation som förenar hantverksgrupper 

inom hela stamen. De gruppspecifika 

artefakterna med formaliserad design, som tillverkas 

inom dessa communities of practice fungerar som gränsobjekt 

i koordineringen av de olika communities of practice 

som utgör Wanano-Tukano. Samma föremål har också 

en (annan) funktion som gränsobjekt i mötet med de 

icke-Wanano-Tukano som erhåller dessa artefakter vid 

gåvoutbytet i samband med exogama giftermål. Med 

ett arkeologiskt perspektiv skulle produktionsavfall och 

halvfabrikat kunna definiera det snävare sammanhang 

inom vilken den gruppspecifika hantverkstraditionen 

reproducerades, medan de färdiga produkterna skulle 

ha en mycket vidare spridning, som indikerade interaktion 

utanför detta sammanhang. Knorren med exemplet 

Wanano-Tukano är att de gruppspecifika produkterna, 

genom gåvoutbyte i samband med giftermål hamnar hos 

de affinala släktingarna, det vill säga hos de klassifikatoriska 

fienderna, men aldrig hos brodergrupperna (som 

man ju inte gifter sig med). 

Fjärde och sista exempel är Oliver Gosselains studier 

av keramikhantverk i Kamerun. Gosselains arbete har 

i likhet med Dietler & Herbich (1998) ett handlingskedjeperspektiv 

(Gosselain 1998). Gosselains studier 

har inkluderat keramikhantverkare inom ett tjugotal 

etniskt eller politiskt definierade grupper i södra Kamerun, 

grupper som enligt Gosselain kan beskrivas 

som hövdinga- eller kungadömen. Bland dessa grupper 

finns en stor variation i hur keramikhantverket är 

organiserat, från lokalproduktion (oftast utfört av kvinnor) 

till specialiserade hantverkare (oftast män) (Gosselain 

1998 s.83-85). Gosselain finner att medan vissa 

moment i hantverkets handlingskedja (t.ex. bearbetning 

av leran, eller bränningen) visar på en stor individuell 

eller lokal variation, så är andra moment – och främst 


då formningen av kärlen – enhetliga inom respektive 

lingvistisk grupp. 

...populations that are linguistically affiliated and share 

a common history tend to fashion their vessels in much 

the same way, or tend to use similar techniques that differ 

significantly from those of their nearest neighbours. 

(Gosselain 1998 s.92). 

Samtidigt som det finns tydliga skillnader mellan olika 

lingvistiska grupper, så finns det mindre, och mer gradvisa 

skillnader inom samma språkgrupp. 

...learning networks actually spread over areas that include 

several villages but remain smaller–and sometimes much 

smaller–than ethnolinguistic territories. (Gosselain 1998 

s.103) 

Det Gosselain kallar learning networks kan förmodligen 

beskrivas som communities of practice sensu Wenger, och 

är i så fall det sammanhang där traditionen reproduceras 

genom hantverkets praktik. Likväl visar enhetligheten 

bortom det lokala planet, att dessa lokala learning networks 

ingår i ett större socialt och kulturellt sammanhang, som 

förenar en rad nätverk av hantverkare i konstellation inom 

den etnolingvistiska gruppen. 

De anförda exemplen illustrerar variationsbredden 

bland relationerna mellan socialt sammanhang och kulturelll 

praktik i reproduktionen av hantverkstraditioner. De 

fungerar således som inspirationskälla inför tolkningen 

av det arkeologiska materialet som presenteras i de följande 

kapitlen, snarare än som direkta analogier. Närmast 

följer en diskussion av geografisk och kulturell distans 

(kapitel 3). Även i detta avsnitt kommer etnografiska exempel 

att användas för vidga vyerna mot förhistorien. 

41

3 Kulturell och geografisk distans 

I föreliggande avsnitt behandlas några aspekter av geografisk 

och kulturell distans. Diskussionen är av principiell 

natur och är tänkt att ligga som underlag för 

synen på distans och avstånd i kapitel 4 – 9. Kapitel 

3.1 tar upp några etnografiska exempel på olika typer 

av långväga kontakter, en genomgång som är tänkt att 

vidga vyerna för den kommande diskussionen av interaktion 

och kommunikation under stenåldern. Kapitel 3.2 

diskuterar distans utifrån ett mer praktiskt perspektiv, 

avsnittet behandlar arkeologiska lämningar av fortskaffningsmedel 

samt diskuterar distans i relation till restid 

och framkomlighet. 

3.1 Kulturell distans och 

avlägsna platser 

Anyhow, what people could think of themselves as ’remote’? 

(Sahlins 2000c s.181) 

Mary Helms (1988, 1991) har diskuterat distans utifrån 

etnografisk erfarenhet, och väckt frågor kring hur 

långt är egentligen långt? Ska distans uppfattas som en 

konstant eller en variabel, och ska – eller kan – distans 

mätas kvantitativt eller kvalitativt? Helms (1991 s.346). 

Medan frågor som dessa är svåra att besvara, är de likväl 

värda att beakta. Ett sätt att närma sig problematiken 

är diskutera distans i termer av mänskliga handlingar 

som besök och resor, vad som skulle kunna kallas en 

kulturell eller social syn på distans, ett perspektiv som 

i någon mån levandegör mer abstrakta, metriska mått 

på avstånd. I föreliggande avsnitt kommer jag att diskutera 

några etnografiska exempel på långväga interaktion 

i form av exempelvis handelsresor, krig och exogama 

giftermål, men också exempel på hur kunskap om avlägsna 

platser kan reproduceras inom ramen för lokala 

kontexter. Flertalet exempel är hämtade från vad som 

kan kallas segmentära samhällen, grupper som levde/ 

lever som jägare-samlare eller av småskaligt jordbruk 

och med en social organisation präglad av släktskap och 

direkt interaktion. Min avsikt med att lägga fokus på 

långväga kontakt är att vidga vyerna bortom de lokala 

perspektiv som stundom präglar stenåldersarkeologi. I 

slutet av kapitlet kommer jag kort att beröra problem 

med perspektiv på centrum och periferi. 

Man kan lägga många praktiska och funktionella perspektiv 

på långväga kontakter och resande, och jag kommer 

strax att ge exempel på sådana, men jag ska börja 

med att diskutera ett exempel på resande, som enligt 

de etnografiska källorna inte var motiverat så mycket 

av praktiska skäl, som av nyfikenhet. Exemplet gäller 

Mohave-indianerna, en grupp jordbrukare vid Coloradoflodens 

nedre lopp på gränsen mellan Kalifornien och 

Arizona i sydvästra USA (Kroeber 1925). Mohave var en 

av de västligaste grupperna som praktiserade jordbruk 

bland Nordamerikas urinnevånare. Medan odling således 

var vitt spritt längre österut bland Arizonas och New 

Mexicos ”pueblo-indianer”, så levde flertalet av Mohaves 

grannar längre västerut i Kalifornien som jägare-samlare. 

Grupper av Mohave-indianer begav sig regelbundet på 

långväga resor i de omkringliggande landen, både bland 

jordbrukare och bland jägare-samlare. 

Visits carried parties of Mohave as far as the Chumash 

and Yokuts. Sheer curiosity was their main motive; for the 

Mohave were little interested in trade. . . These journeyings 

brought with them friendships and alliances as well 

as enmities. (Kroeber 1925 s.727) 

Mohaves resor förde dem regelbundet till grupper med 

annorlunda levnadsföring, bland annat Chumash – maritima 

jägare-samlare som bodde vid Kaliforniens Stilla 

Havs kust, och Yokuts – jägare-samlare i inlandet av 

centrala Kaliforniens som livnärde sig på att samla ekollon, 

fiska och jaga skogsvilt. Medan Mohave var nyfikna 

att lära sig främmande seder och bruk, var de samtidigt 

noga med att inte själva ta upp dessa sedvänjor: 

43

44 

They liked to see lands; timidity did not discourage them; 

and they were as eager to know manners of other peoples 

as they were careful to hold aloof from adopting them... 

(Kroeber 1925 s.727) 

På ett motsvarande sätt valde de olika jägare-samlare 

grupperna som var i kontakt med Mohave, att inte ta 

upp jordbruk. Kunskap om Mohaves myter och sånger 

spreds däremot vida, ”...not only their religious concepts 

but their songs, the very words thereof, and their sacred 

places are known..” (Kroeber 1925 s.781). 

En viktig poäng med Mohaves långväga färder är, att 

även om dessa regelbundet förde resenärer till platser 

som de inte varit på förut, så färdades resenärerna inte 

i en okänd värld, de kände de kringliggande landen och 

folken väl genom sina myter och sånger. Ett vanligt motiv 

i Mohaves rituella sånger var olika mytologiska väsens 

resor, färder som sträckte sig nedströms Coloradofloden 

till folken som bodde vid flodens mynning i Mexiko, 

resor österut bland olika jordbrukande pueblogrupper 

och resor västerut bland Kaliforniens jägare-samlare 

(Kroeber 1925 s.612, 760, 763-764). Att besöka heliga 

platser kända från myterna, var stundom ett explicit motiv 

vid deras resor. 

Medan handel eller utbyte således inte var en drivande 

faktor för Mohaves långväga resor, finns det andra 

exempel på långväga kontakter där utbyte ansetts ha haft 

en större betydelse. De första spanska expeditionerna i 

sydvästra USA rapporterade om en omfattande kontakt 

och utbyte mellan de jordbrukande puebloindianerna i 

New Mexico och jägare-samlare grupper från prärien 

nordöst därom, kontakter som kunde sträcka sig över 

avstånd på 80 mil. Främst byttes majs, bomullsfiltar och 

keramik mot kött, fett och hudar av bison, ett utbyte 

som i detta fall anses ha haft en avgörande näringsekonomisk 

betydelse. Oftast tycks utbytet ha gått till så att 

grupper av jägare-samlare under perioder bosatte sig i 

anslutning till jordbruksbyarna, ibland i mindre grupper, 

men stundom hela band eller stammar (Spielmann 1991 

s.7-8). Motsvarande förhållanden finns också beskrivet 

från den norra delen av prärien, där grupper av jägare 

bedrev ett omfattande utbyte med trädgårdsbrukare i 

Missouridalen. Liksom var fallet i New Mexico var utbytet 

i hög grad inriktat på viltkött i utbyte mot odlade 

grödor. Vid sidan av mat, utväxlades även hantverksprodukter, 

ett utbyte där man ofta bytte likvärdiga föremål 

mot varandra: 

Many of the items which changed hands could in fact 

have been made by individuals in either group with no 

difficulty, but each felt that they obtained better goods 

through trade than they could have made themselves... 

(Wood 1974 s.10) 


Ofta var de individer som utväxlade mat och föremål 

förenade genom adoption: 

Villagers were adopted by fictitious nomadic ’fathers,’ 

and likewise had ’sons’ in the nomadic tribe with whom 

they traded. . . a vast network of ritual kinship relations 

extended throughout the entire Plains. (Wood 1974 s.10) 

Då Wood på samma sida skriver att huvuddelen av utbytet 

utfördes mellan kvinnor från respektive grupp, får 

man anta att det inte bara rörde sig om adopterade fäder 

och söner, utan även av mödrar och döttrar förbundna 

genom rituellt släktskap. 

Längre norrut i Nordamerika, från området mellan 

Lake Huron och Lake Ontario, beskrivs hur algonkinband 

(dvs grupper som talade varianter av algonkinspråk) 

stundom tillbringade hela vintern bosatta i anslutning 

till Huron eller Petun-byar (Huron och Petun 

talade varianter av irokes-språk). 

During the late fall various Algonquian bands settled near 

the Huron villages to spend the winter. The Nipissing 

usually settled among the Attignaouantan in western Huronia, 

and various Ottawa Valley Algonquians among the 

Arendaronnon in eastern Huronia . . . Similarly , the Ottawa 

regularly wintered among the Petun. (Heidenreich 1971 

s.217-218) 

Nipissing som nämns i citatet tillbringade annars huvuddelen 

av året i området kring sjön med samma namn, 

20 mil längre norrut, och det var där de bedrev sin egen 

begränsade odling. När de återvände till sina sommarboplatser 

bar de med sig kropparna av de personer som dött 

under vintervistelsen hos Huronerna, för begravning i 

kollektivgravar vid the great feast of the dead, en ceremoni 

där de dödas namn fördes över till de levande. En tidig 

historisk uppteckning (1637) beskriver hur så många som 

70 avlidna Nipissing fördes hem för begravning, troligen 

offren för en epidemi introducerad av de jesuitiska missionärerna. 

Delar av Nipissing begav sig varje sommar 

vidare norrut på handelsexpeditioner till södra delen av 

Hudson Bay, ett avstånd på 50 mil fågelvägen från Lake 

Nipissing, och 70 mil norr om deras vinterläger bland 

Huronerna (Trigger 1976, Day 1978). 

Medan pueblo- och prärieindianer kan beskrivas som 

komplementära vad avser majsodling och bisonjakt, så 

var det mer av en gradskillnad mellan å ena sidan Huron 

och Petun, och å andra sidan algonkin-banden. Alla 

de nämnda grupperna bedrev jakt och fiske, och även 

om Huronerna (och Petun) brukar beskrivas som ”the 

farmers of the north” (Trigger 1969), så var även flera 

av algonkinbanden trädgårdsbrukare (Day 1978, Pendergast 

1999 s.69, 74, 77). Snarare spelade majsodling 

proportionerligt sett en mycket större roll hos Huron

och Petun, och jakt och fiske en större roll bland Algonkinerna. 

Likväl tycks Huronerna ha betraktat Algonkinerna 

som ett ”jägarfolk”, i kontrast till sig själva 

(Trigger 1976 s.65). 

Från andra delar av världen omnämns ofta hur jägare-samlare 

nyttjas som en arbetskraftsreserv av jordbrukande 

grannar. Bortsett från att det är diskutabelt 

om Algonkinerna ska betraktas som jägare-samlare då 

åtminstone vissa grupper odlade majs, så kan det vara 

värt att påpeka att Algonkinernas övervintring hos Huronerna 

i alla händelser inte kan förklaras med hänvisning 

till en sådan modell. Huronerna utförde nämligen få 

arbetskrävande arbeten under vintern, en period som 

istället beskrivs som: 

... a period of socializing. A variety of feasts took place 

to celebrate a successful harvest, hunting, fishing and 

trading. These feasts were accompanied by gambling and 

gift-giving. If war had been successful, captives were tortured 

to highlight social activities. Few economic activities 

took place in the winter. Among these were ice-fishing 

and trading with the Algonquian visitors. (Heidenreich 

1971 s.218) 

Handel och utbyte anges som ett av skälen för Algonkinerna 

att bosätta sig hos Huronerna, ett utbyte som 

omfattade både föda (majs, fisk), pälsverk, och mer exotiska 

föremål som tobak, kallhamrad inhemsk koppar, 

och rituella objekt som wampumbälten och magiska 

amuletter (Trigger 1976 s.63). Att Algonkinerna ofta 

stannade flera månader antyder likväl att vistelsen också 

hade andra motiv, en aning som styrks av de specifika 

former utbytet tog. 

Trade was embedded in a network of social relations and 

the exchange of goods was carried out largely in the form 

of reciprocal gift-giving. Such reciprocity was considered 

an integral part of any friendly interaction, and ties between 

individual trading partners were modelled on those 

between relatives. . . They often referred to these partners 

as their kinsmen and were probably linked to them through 

formal bonds of adoption. Some partners seem to have 

exchanged children as evidence of trust and goodwill . . . 

Occasionally, Algonkians who came to the Huron country 

as exchanges married Huron and remained there. (Trigger 

1976 s.64) 

De Algonkinband som övervintrade med Huronerna 

kan således också ses som gäster som hälsade på både 

bortgifta och adopterade anförvanter. Vid sidan av personliga 

släktband mellan enskilda Huroner och Algonkiner 

så var man också allierade i krig mot flera av de 

angränsande irokesstammarna och en tidig historisk 

uppteckning beskriver hur en grupp övervintrande Al- 

3 ku lt u r e l l o c H g e o g r A F i s k d i s t A n s 

gonkiner deltagit i attacken på Enthouhonorons (Seneca) 

tidigare samma år (Pendergast 1999 s.70, jfr. Starna 

& Brandão 2004). 

Från Australien beskrivs en annan typ av gruppöverskridande 

sammankomster som förenade människor 

från en vidsträckt region: 

A major context in the Cooper/Lake Eyre region was that 

of inter-tribal ceremonial meetings. The language groups 

of the Lake Eyre Basin formed a social and ceremonial 

alliance. Their meetings for ceremonies such as the Mindari, 

and for initiation rituals would provide both the contexts 

and necessity for exchanges of a kind common throughout 

Australia. (McBryde 1997 s.601). 

Medan utbyte inte var den primära funktionen för dessa 

sammankomster, spelade likväl utbyte en viktig roll, både 

i relationerna mellan individer och mellan grupper. I det 

senare fallet var gåvoutbyte ofta ett sätt att manifestera allianser, 

eller att sluta fred mellan stridande parter. Gåvor 

kunde också utväxlas i samband med initiationsriter eller 

giftermål (McBryde 1997 s.590). McBryde anger inte hur 

många personer som närvarade vid dessa tillfällen, men 

från andra delar av Australien omnämns hur grupper 

kring 600-700 personer regelbundet sammanstrålade vid 

liknande gruppöverskridande sammankomster, de mer 

långväga deltagarna hade då färdats närmare 50 mil för 

att närvara (Jackson 1991 s.275). 

Det omfattande gåvoutbytet i samband med de 

gruppöverskridande sammankomsterna gjorde att mötena 

kom att fungera som korslänkar i ett vidsträckt 

kontaktsystem. 

So goods would move from group to group ultimately 

reaching distant locations. Yet not only goods move by 

this mechanism. Information, new craft techniques, songs 

and ceremonies are acquired by exchange. (McBryde 1997 

s.601) 

Likväl var inte långväga kontakter begränsade till de 

stora sammankomsterna, det förekom också att man 

genomförde långa resor till specifika råvaruförekomster, 

eller till specifika avlägsna stammar för utbyte. McBryde 

beskriver bland annat hur en grupp varje år färdades 

50 mil (enkel resa) till fots för bryta ockra och sten för 

tillverkning av malstenar, ett nyttjande av klyften som 

man först fick förhandla sig till av de lokala innevånarna 

(McBryde 1997 s.601). De långa resorna föranleddes 

inte av att det var brist på råmaterial till malstenar lokalt, 

men stenen från just dessa klyft tillskrevs särskilda 

egenskaper då de var länkade till mytologiska händelser. 

På ett motsvarande sätt beskrivs hur trädgårdsbrukarna 

från de centrala öarna i Torres Strait, färdades 60 mil i 

kanot till öarna utanför Australiens östkust, för att bryta 

45

sten för tillverkning av stridsklubbor, trots att sten för 

detta ändamål även fanns att tillgå lokalt (McNiven 1998 

s.101). 

Liksom nyttjande av avlägsna råmaterial bland Australiens 

jägare-samlare motiverades med hänvisning till 

myter, så var också själva handelsvägarnas sträckning 

bestämda av mytologiska händelser. 

46 

The lines of the exchange grid, or the routes by which 

people and goods move were, and are, traditionally ordained, 

for they follow the Dreaming Tracks, the routes 

travelled by the ancestral beings in The Dreamtime or the 

The Dreaming. Their ancestral presence is maintained 

by ceremony, and by singing their stories at significant 

locations. . . The Dreaming Tracks and trade routes are 

thus inter-changeable in geographical space; they also 

carry goods and information that have both material and 

symbolic meanings. (McBryde 1997 s.587) 

Att de resandes vägval, och utbytesvägarnas sträckningar 

är motiverade av mytologiska händelser är ett återkommande 

fenomen i det etnografiska materialet. Helms 

beskriver till exempel hur Warao indianerna vid Orinocos 

mynningsdelta i nordöstra Venezuela regelbundet begav 

sig på färder över havet till Trinidad. Resorna företogs: 

...bye canoe from the Warao mainland north, over the 

horizon, to Trinidad – an excursion that takes them across 

the sea that surrounds the disk shaped earth and reaches 

to the end of the universe as the Warao conceive it. . . 

Significantly these trips were made to acquire powerful 

shamanic tobacco from Trinidad, just as other trips by 

land or sea yield magical quartzite pebbles or unusually 

large calabashes for shamans’ rattles or particular feathers... 

(Helms 1991 s.336) 

Medan utbytet mellan pueblo- och prärieindianer har 

ansetts vara motiverat av näringsekonomiska överväganden, 

så är det uppenbart att andra motiv styrde Waraos 

långväga handelsresor (jfr. Taffinder 1998 s.37-38). 

Öborna i Torres Strait, sundet mellan Australien och 

Nya Guinea, bedrev utbyte både av mat, och av mer 

exotiska varor som till exempel fågelfjädrar, snäckor 

och färgpigment (Lawrence 1994, McNiven 1998). Det 

fanns en stor spännnvidd i näringsekonomi bland de 

olika språkgrupperna på öarna i sundet, där näringar 

som trädgårds- eller svedjebruk, samlande, fiske och jakt 

på havsdäggdjur spelade en större eller mindre roll på 

olika öar (Harris 1977, 1979, 1995). Till en del avspeglar 

utbytet olika gruppers näringsekonomiska specialisering, 

där de med tonvikt på maritima resurser bytte exempelvis 

fisk och dugongkött, mot yams och tarot från 

grupper med tonvikt på odling. Utbytesnätverket var 

inte begränsat till öarna i Torres Strait, utan omfattade 


även jägare-samlare på Australiens fastland i söder, och 

jägare-odlare på Nya Guinea i norr. 

...exchange integrated, or at least created a dense pattern of 

integration, between various ethnic groups. In the Torres 

Strait and Fly estuary region [Nya Guinea] these various 

ethnic groups were divided from each other by language 

and traditions (particulary oral traditions of myths, legends, 

and history of origin), as well as social customs, food 

habits and land ownership. Nevertheless they maintained 

continuous contacts with each other despite endemic 

warfare... (Lawrence 1994 s.325) 

Vid sidan av utbyte av mat, så byttes också andra produkter 

som var avgörande för människors överlevnad, 

till exempel kanoter av trä från Nya Guineas fastland. 

Kanoterna cirkulerades i bytesnätverket i halvfärdigt 

skick och byggdes färdigt först när de togs i bruk vid 

slutdestinationen (Lawrence 1994 s.271). Andra inslag i 

utbytet motiverades dock av annat än näringsekonomiska 

skäl. En skeppsbruten skotsk kvinna, Barbara Thompson, 

som bodde fyra år på ön Muralug i södra delen av 

sundet under 1840-talet vittnar om frekvent besök av 

jägare-samlare från Cape York (Australiens nordspets). 

The mainland Blacks are constantly backwards and forwards, 

but they bring nothing but spears sometimes, which 

they make better than our people. They just come for what 

they can get to eat amongst us... (Harris 1979 s.85) 

Andra källor nämner att pipor av bambu var ett av de 

mer eftersökta utbytesobjekten för jägare-samlarna på 

Cape York, medan röd och vit ockra från Cape York 

var eftertraktad bland öborna (Lawrence 1994 s.266, 

271, 273). En annan uppskattad bytesvara vid Torres 

Strait var människoskallar, ursprungligen troféer från 

strider, som cirkulerade vida bland öarna och längs Nya 

Guineas kust: 

Human heads, taken in inter-group warfare, were often 

exchanged for canoes and, while possession of skulls 

increased the social status of the owners, many were 

obtained by exchange rather than fighting. (Lawrence 

1994 s.275). 

Besöken hos främmande grupper i samband med utbytet 

kunde både inbegripa ett ansenligt antal besökare och 

tämligen långvariga besök. Barbara Thompson beskrev 

hur hela befolkningen på ön Nagir (300 personer) regelbundet 

besökte Muralug för vistelser som kunde sträcka 

sig över flera månader (Harris 1979 s.86). Avståndet 

mellan Nagir och Muralug är omkring 50 kilometer, de 

båda grupperna talade skilda dialekter tillhöriga samma 

språkfamilj. Grupper från Parama och Sui vid floden Flys

mynning på Nya Guinea gjorde manstarka gästningar på 

ön Mer i östra Torres Straits ännu på 1960-talet: 

On one trip in the 1960s for example, seven canoes, each 

with about 20-30 people, came from Parama and Sui bringing 

yams, bananas, sago, taro, mats, baskets and drums. 

Such large groups are rare these days. On these trips the 

Papuan people generally came in October, November or 

December during the NW monsoon season. After Christmas 

and New Year they returned to Papua with the SE 

winds. (Lawrence 1994 s.297) 

Eftersom öborna på Mer själva bedrev ett omfattande 

trädgårdsbruk är det tveksamt om man kan se utbytet av 

yams och taro som näringsekonomiskt betingat. Utbyte 

av identiska produkter är välkänt från Nya Guinea, handlingar 

som en tidig etnograf betecknade som ”economically 

senseless”, men som kanske hellre skall ses som ett 

sätt att befästa allianser (McNiven 1998 s.108). 

Den mest centrala institutionen i utbytet kring Torres 

Strait var exogama giftermålsförbindelser: Praktiskt 

taget allt utbyte mellan olika etniska grupper försegicks 

mellan – eller med hjälp av – ingifta släktingar. 

The main connections between the peoples of Papua 

and the Torres strait islands were established through 

kinship ties. Relatives established exchange partnerships 

and built up mutual obligations through the exchange of 

gifts. (Lawrence 1994 s.296) 

Medan långväga giftermål således skapade möjligheter 

till utbyte, så kom också dessa relationer att strukturera 

den fortsätta kontakten mellan kulturellt och geografiskt 

åtskilda grupper. 

The economic, social and cultural responsibilities associated 

with kinship, marriage relations, mortuary obligations, 

feasting and religious observences determined the 

fundamental patterns of exchange across Torres Strait. 

(Lawrence 1994 s.371) 

De långväga och långvariga besöken till Mer av grupper 

från Parama och Sui på Nya Guinea som beskrevs ovan, 

skall ses i ljuset av att det förekom frekventa giftermålsförbindelser 

mellan Mer, Parama och Sui (figur 3.1). På 

samma sätt fanns giftermåls- och utbytesförbindelser mellan 

Mer, och grupper längs Nya Guines kust, liksom 

med öborna som bebodde de centrala, nordvästra och 

sydvästra delarna av Torres Strait (Lawrence 1994). De 

knapphändiga historiska källor som beskriver utbytet 

mellan trädgårdsbrukarna på Mer och norra Australiens 

jägare-samlare belyser inte i vilken mån även dessa utbytesrelationer 

var förknippade med giftermålsallianser. 

Äktenskap mellan Torres Strait öbor och jägare-samlare 


Figur 3.1. Handels och giftermålsförbindelser i relation till språkområden 

kring Torres Strait, sundet mellan Australien och Nya Guinea. 

Figuren återger förbindelser mellan de Meriam-mer talande öborna 

på Mer, och övriga grupper kring sundet. Efter Lawrence (1994) 

med tillägg. 

Figure 3.1. Trade and marriage alliances in relation to language 

areas of the Torres Strait. The figure displays the situation as seen 

from the Meriam-Mer speaking swidden agriculturists of the island 

of Mer. Most of their marriages were arranged with persons within 

their own language group. However, distant marriages were also 

regularly arranged with people from the agricultural populations 

of New Guinea, horticulturists and hunter-gatherers of the central 

and western islands of the Strait. Trade relations were also upheld 

with the hunter-gatherers of the Australian continent. Whether these 

transactions also were accompanied by marriage alliances between 

people from Mer and Cape York is less clear in the ethno-historical 

record. However, marriages between people of other Torres Straits 

islands and hunter-gatherers from the Australian continent are documented. 

After Lawrence (1994) with additions. 

från Cape York är emellertid dokumenterat från andra 

öar i sundet (Diamond 1998 s.315). Medan giftermålsförbindelser 

kan sägas ha förenat kulturellt åtskilda grupper 

kring Torres Strait, så betonar Lawrence att det inte skall 

ses som allianser mellan olika språkgrupper eller öar, utan 

snarare mellan enskilda individer och familjer tillhöriga 

olika etniska grupper. Kontaktnätet var därmed också 

flexibelt, föränderligt och förhandlingsbart. 

I diskussionen av hantverk i communities of practice i 

47

kapitel 2.8 snuddade jag vid ett annat distinkt exempel 

på långväga kontakt genom giftermål inom ramen för 

ett äktenskapsnätverk i nordvästra Amazonas. I detta 

exempel upprättades många av giftermålsförbindelserna 

mellan stammar som tidigare varit i krig, konflikter som 

lösts genom giftermålsallianser (Chernella 1993 s.26). 

Då Wanano och de andra stammarna som ingår i äktenskapsnätverket 

är både stam-exogama och patrilokala, så 

innebär giftermål alltid mer eller mindre långväga flyttar 

för kvinnan, som alltså lämnar sin egen språkgrupp och 

flyttar till sin makes dialektstam. Ofta upprättas dessa 

giftermål mellan personer som bor 10 dagars färd från 

varandra (Chernella 1992). Mer långväga giftermåslförbindelser 

har diskuterats av Newell & Constandse-Westerman, 

som nämner ett exempel på en serie giftermål 

som över ett par generationer förband personer från 

Alaska till Labrador (Newell et al. 1990 s.8). Från mellanvästern 

omnämner Moore hur en grupp om tjugo 

Blackfeet män färdades 130 mil för att finna fruar bland 

Cheyenne (Moore 2001 s.50). 

John Moore & Janis Campbell har publicerat en omfattande 

studie av stam-exogama giftermålsförbindelser 

baserad på Franz Boas opublicerade statistik över nordamerikanska 

indianer från perioden 1888 – 1903 (Moore 

& Campbell 1995, Moore 2001). Studien omfattar 9200 

individer från 52 olika stammar, ur Boas data av totalt 

15000 individer fördelade på drygt 100 stammar. Den 

genomsnittliga frekvensen giftermål utanför den egna 

stammen bland de 9200 individer Moore & Campbell 

kartlagt var cirka 5% (giftermål med europeer oräknat). 

Av de 471 stam-exogama giftermålen var de flesta (64%) 

upprättade mellan makar från grannstammar som tillhörde 

samma språkfamilj (dock i de flesta fall ”...languages 

that were not mutually intelligible.” – Moore 2001 

s.43), men giftermål mellan personer från grannstammar 

tillhöriga skilda språkfamiljer var också vanliga (26%). 

Mer långväga giftermål ”...between tribes located hundreds 

of miles apart...”, förband såväl makar från stammar 

inom samma språkfamilj (6%), som personer från 

olika språkfamiljer (4%). Moore betonar att ”...these data 

show a continual, significant movement of people, and 

hence their genes, language, and culture, from society to 

society across hundreds and thousands of miles of territory.” 

(Moore 2001 s.43). Moores slutsats har bekräftats 

av genetiska studier som visar att det varit ett avsevärt 

genflöde över lingvistiska gränser bland nordamerikas 

indianer (Hunley & Long 2005). 

Ett exempel på hur ett sådant spindelnät av giftermålsförbindelser 

kan te sig, är fördelningen av ingifta 

Cheyenne-kvinnor med ursprung hos andra indianstammar 

enligt statistik från 1892 (Moore 1994 s.937, Moore 

2001 s.35). Av 652 cheyennekvinnor över 18 år var 52 

(8%) ingifta från ett dussin andra stammar (tabell I). 

Moore konstaterar: 

48 


At the Cheyenne rate of intermarriage, only about two 

hundred years would have been required to replace half of 

the Cheyenne mothers with foreigners, a very short time 

on the evolutionary scale. (Moore 1994 s.936) 

Som tankeexperiment skulle man kunna föreställa sig en 

motsvarande tidigneolitisk stam bosatt i Mälardalen, med 

vidsträckta giftermålsförbindelser med individer från dussinet 

andra ”stammar” spridda över den Skandinaviska 

halvön och kring Östersjön, eller kanske längre bort. 

Som har framgått i texten ovan har långväga handel 

och giftermål förekommit parallellt med strider och krig 

i många etnografiskt kända samhällen. Mohave-indianernas 

resor som omnämndes inledningsvis var stundom 

allt annat än fredliga, man genomförde regelbundet anfall 

på avlägsna stammar: ”Tribes hundreds of miles away 

were attacked and raided.” (Kroeber 1925 s.727). En 

etnohistorisk uppteckning beskriver hur man färdades 

åtta dagar, huvudsakligen genom öken, och genom flera 

andra stammars territorium, för att utföra en raid på Maricopa, 

en grupp jordbrukande pueblo-indianer i västra 

Arizona (Kroeber 1925 s.753). Långväga krigsföring är 

även känt från jägare-samlare grupper. Från New Mexico 

finns etnohistoriska uppteckningar som beskriver hur 

jägare-samlare från prärien hade plundrat flera pueblos 

(jordbruksbosättningar) i New Mexico under perioden 

som föregick den första Spanska expeditionen i området 

(Spielmann 1991a s.7-8, 1991b). 

Maschner & Reedy-Maschner har diskuterat krigsföring 

bland jägare-samlare i Alueternas vidsträckta 

skärgård i Berings Hav. Krigen bland Alueternas jägaresamlare 

är kända både från lokal, muntligen traderad historia 

(Bergsland 1959) och från arkeologiska lämningar 

(Maschner & Reedy-Maschner 1998). Den muntliga 

traditionen beskriver bland annat upptakten till ett krig 

mellan Qawalanis på ön Unalska (Fox Island) i östra 

Tribe Number 

Apache 2 

Arapaho 17 

Arikara 1 

Blackfeet 1 

Caddo 2 

Creek 1 

Crow 2 

Kiowa 3 

Oto 1 

Pawnee 2 

Ponca 3 

Sioux (Lakota) 15 

Ute 2 

Tabell I. Ursprungsstam för ingifta Cheyenne-kvinnor, enligt statistik 

från 1892 (Moore 1994 s.937, Moore 2001 s.35). 

Table I. Tribe of birth for women married in to the Cheyenne, according 

to statistics from 1892 (Moore 1994 p.937, Moore 2001 p.35)

Figur 3.2. Platser i Amazonas som 

nämns i de sånger som framförs vid 

Wakuénais initiationsriter för pojkar. 

Efter Hill (2002 karta 9.2). 

Figure 3.2. Places in Amazonas named 

in the chants performed at Wakuénai 

Male Initiation Rituals. After Hill (2002 

map 9.2). 

delen av Aleuterna och Nirur på ön Atka (Andreanof 

Island), närmare 50 mil längre västerut. De båda grupperna 

var tidigare förbundna genom exogama giftermål, 

och besökte därför varandra flitigt. Vid ett av sina besök 

på Atka upptäckte emellertid gästerna från Unalaska att 

sonen till en bortgift anförvant dödats, en händelse som 

blev startpunkt för kriget. 

Formerly / the Fox Islanders / [and] the Andreanof Islanders 

/ absolutely all of them / being friends had begun 

to live. And so being friends living / all the time / between 

each other traveling / they had begun to see each other 

constantly. . . when it was still so, / the eastern woman, / 

the Andreanof Islander / by / who had been married, / 

got a son and, when she got a son / all the more, because 

they had a nephew, loving their nephew, having presents 

for him, they began to come here repeatedly, it is told. 

. . So as they were still going on, / the summer / when 

again came, to visit / when they came here, that one, their 

nephew, who had been stolen and killed, when he had been 

killed, / just to his place coming here, / themselves / they 

put into a rage, and so / to their island / when they had 

returned, next time for war being prepared they came here 

and [on] the Andreanof Islanders / they started to make 

war... (Bergsland 1959 s.58) 

De beskrivna händelserna utspelade sig innan Ryssland 

inlemmade Alueterna i sitt koloniala välde, men 

stridigheterna fortgick också under den tidiga kontaktperioden: 

”Every summer the Unalaskans came to the 

Atkans with open forces, numbering from 50 to 100 

one hatch bidarkas (kayaks), and attacked and destroyed 

them.” (Bergsland 1959 s.59). Det kan vara värt att 


påpeka att stridigheterna mellan Qawalanis och Nirur 

inte är exceptionella vad gäller avståndet (50 mil) mellan 

de inblandade parterna, Maschner & Reedy-Maschner 

nämner attacker på 100 mil avlägsna mål (Maschner & 

Reedy-Maschner 1998 s.40). En färd på 50 mil skulle 

föra en tidigneolitisk krigsexpedition från Mälardalen till 

Umeälvens mynning i norr, till trakten av Helsingfors i 

öster, eller Hanöbukten i söder, färdades man 100 mil 

skulle man nå Östersjöns mest avlägsna stränder. 

Som betonades ovan så utförde Mohave inte sina 

långväga resor i en okänd omvärld, de omgivande landen 

och folken var välbekanta från deras sånger och myter 

– och det var en värld där deras gudar och anfäder en 

gång färdats. På ett liknande sätt förhandlar Wakuénai 

indianerna i nordvästra Amazonas sin plats i världen 

i rituella sånger som bland annat framförs i samband 

med initiationsriter. Sångerna placerar Wakuénai i ett 

geografiskt, ekologiskt, historiskt, socialt, och mytologiskt 

sammanhang där ande-namn för platser, djur och 

växter utgör en metafor för att tala om sociala relationer 

mellan olika folk i norra Amazonas. 

...the chants for male initiation are concerned with the 

negation of Otherness among Wakuénai phratries and 

the unity of adult, initiated males throughout the indigenous 

territory vis-a-vis neighboring peoples who occupy 

adjacent territories to the southwest, southeast, northwest, 

and northeast. (Hill 1993 s.154) 

Sångerna som framförs vid Wakuénais initiationsriter 

beskriver platser över en vidsträckt del av Sydamerikas 

lågland (figur 3.2), från Vaupe flodens källflöden via Rio 

Negro och Amazonas, till Atlanten: 

49

50 

...the chant-owner name places from the head-waters 

of the Vaupés River all the way down the Río Negro to 

Manaus and beyond, to Tsówai [Atlanten], the cosmic sea. 

From there, he returns to the Içana River and in one long, 

continuous series of place-names, he muscially travels 

from the headwaters of the Içana to the upper Guainía 

and Cuyarí rivers, down the Guainía to Caño Pimichin, 

through the Temi and Atacavi rivers, down the Atabapo, 

Inírida and Orinoco rivers until finally reaching Tsówai, 

the cosmic sea. (Hill 1993 s.154) 

Genom att deltaga i initiationsriterna får nya generationer 

lära sig Wakuénais historia och sin plats i den 

evigt expanderande världen omkring dem. Kunskapen 

som traderas är inte statisk. Myterna och sångerna har 

numera inkorporerat de inkräktande européerna, som 

liksom övriga grannfolk, namngetts med anspelning på 

mytologiska djur, till exempel associeras vissa européer 

med grisar. Grisar introducerades enligt konventionell 

historieskrivning av de vita, men ett övernaturligt väsen i 

form av en gris, ”Jnarekada éenunai, or ‘the whitish forest 

animal-spirit’ ”, ingår (numera) i den lokala mytologin. 

Detta gris-väsen används i sångerna som en metafor för 

att tala om européerna, som på detta sätt har inkorporerats 

i den lokala mytologin. 

By using animal names as metaphors for the Europeans 

who colonized the upper Rio Negro region, the Wakuénai 

have created collective representations of Western colonial 

power as part of the dynamic musical opening up of the 

mythic primordium into an expanding world of peoples 

and places. By giving ancestors to the pigs, the Wakuénai 

have socialized colonial history by placing Western colonial 

power into the framework of hierarchical relations 

between mythic ancestors and human descendants. (Hill 

2002 s.241) 

Inom stenåldersarkeologin ser man inte sällan perspektiv 

på geografi, som explicit, eller mer vanligt implicit, diskuterar 

stenålderns samhällen i termer av centrum – periferi. 

Medan det måhända finns situationer där ett sådant 

perspektiv kan vara relevant, vill jag mena att det också 

kan vara ett förlamande perspektiv när det appliceras på 

segmentära samhällen som saknat en centraliserad politisk 

struktur (jfr. kapitel 2.1.3). Centrum-periferi perspektiv 

inom skandinavisk stenåldersarkeologi förutsätter vanligen 

att centrum ligger i söder snarare än i norr, och att 

jordbrukskontexter definierar en mittpunkt och jägaresamlare 

en periferi. Men, som Marshall Sahlins har uttryckt 

saken: ”...what people could think of themselves as 

’remote’?” (Sahlins 2000c s.181). Sahlins har berört ämnet 

i en diskussion av människorna som bebor Stilla Havets 

övärld, öar som av Européer betraktas som avkrokar, 

men som för öborna är centrum i deras värld. Öborna 


bodde inte isolerade på små skär i ett öde hav, utan på öar 

bundna samman av havet, bundna samman av vidsträckta 

sociala nätverk som spände över tid och rum: 

We do not now, he said, nor did we ever live imprisoned 

on ’tiny islands in a far sea,’ the way it looks to Europeans. 

The sea is our home as it was to our ancestors. The 

ancestors’ world ’was anything but tiny. They thought and 

recounted their deeds in epic proportions’. They lived 

in great associations of islands linked by the sea... ...not 

separated by it. (Sahlins 2000c s.180) 

Jonathan Hill har diskuterat samma tema utifrån Wakuénais 

självbild: 

However, the Wakuénai . . . do not see themselves as 

inhabitants of an isolated region . . . Instead, they see 

themselves as the inhabitants of a mythic center of the 

world that continuously opens up, or expands, into the 

riverine and coastal areas... (Hill 2002 s.228) 

Medan Wakuénais perspektiv på världen också det har ett 

centrum (sig själva), så är den viktiga lärdomen att varje 

grupp tenderar att se sig själva som centrum (Hamell 1992 

s.453). Ett belysande etnografiskt exempel på hur uppfattningen 

av centrum och distans är perspektivberoende, är 

nätverket som förbinder shamaner i Sydamerika. 

...the network of long distance contacts linking local curers 

of southwest Colombia with reputedly more powerful 

traveling shamans of the eastern Andean highlands who, 

in turn, obtain their healing power and hallucinogenic 

brews from great shamans of the Amazon lowlands. The 

Amazonian shamans, in turn, attribute great powers to 

highland curers... (Helms 1991 s.338) 

Eftersom nätverket opererar enligt logiken att det avlägsna 

står det övernaturliga nära, så tillskriver man 

ömsesidigt varandra den kraftfullare magin. Samma 

ömsesidiga process av ”...the mundane of one mythical 

reality becoming the exotic of another mythical reality...” 

karaktäriserade enligt George Hamill även mötet mellan 

Irokeser och Europeer i nordöstra Amerika. 

We tend to think that this process was one-sided. The 

seeming naiveté of the Indian response to European 

baubles, bangles, and beads is the stereotypical example. 

However . . . [how] do we explain the Old World ideational 

(religious or scientific) interest in New World artificialia? 

Twined fiber bags, quill-decorated moccasins, steatite 

smoking pipes, wooden ballheaded warclubs, and more, 

acquired and collected by European traders, travelers, 

scholars . . . were placed in proud display in so-called 

cabinets of curiosities... (Hamell 1992 s.454-455)

Både irokeser och europeer exotiserade föremål med 

ursprung i den andra kontexten. 

Med hänvisning till de ovan anförda exemplen finner 

jag det således olyckligt att med ett etiskt perspektiv 

diskutera centrum – periferi som ett statiskt tillstånd. 

I kapitel 2.6-2.7 diskuterades hur kulturell praktik 

utövad inom ramen för lokala kontexter, lokala communities 

of practice, av deltagarna stundom kan uppfattas 

som en del i ett vidare sammanhang, ett perspektiv som 

förutsätter en kunskap om världen bortom den lokala 

kontexten. Exemplen som diskuterats ovan ger i någon 

mån en idé om hur sådan kunskap kan ha förvärvats 

och förvaltats. 

3.2 Geografisk distans i det 

tidigneolitiska landskapet 

Medan föregående avsnitt diskuterade vad jag kallar kulturell 

eller social distans, kommer jag här att övergå till att 

dryfta avstånd ur en mer praktisk synvinkel. Kapitel 3.2. 

kommer således att ta upp frågor i stil med: Hur lång tid tar 

det att färdas en given distans?, och vilka fortskaffningsmedel 

fanns tillgängliga för en tidigneolitisk resenär? 

I arkeologisk litteratur uppger man vanligen hastigheten 

vid vandring till fots till cirka 5 km per timme 

(Vita-Finzi & Higgs 1970, Bakkels 1978). Detta varierar 

naturligtvis beroende på terräng, och Zvelebil har därför 

Figur 3.3. Neolitiska skidor och stav funna i Kalvträsk i 

Västerbotten. Efter Berg et al. (1950 s.114-120). 

Figure 3.3. Neolithic skis and ski pole from Kalvträsk in 

Västerbotten, Northern Sweden. After Berg et al. (1950 

p.114-120). 


kontrollvandrat i det område i sydvästra Finland där han 

bedrev forskning (Zvelebil 1981 s.198). Zvelebil fann 

att Vita-Finzi & Higgs uppgifter var tämligen korrekta, 

men att 4.3 km per timme var ett mer korrekt värde för 

den terräng som präglar sydvästra Finland. Jag utgår 

från Zvelebils bedömning vid diskussionen av färder till 

fots i Skandinavien i föreliggande verk, men naturligtvis 

är detta bara ett grovt riktmärke. Liksom i historisk tid 

kan man räkna med att många av inlandets färdvägar 

gått längs rullstensåsarna, vilka vanligen erbjuder slät 

lättgången terräng i omgivningar som annars kan vara 

präglade av blockig morän och våtmarker (Ekholm 1915 

s.102, Florin 1938 s.17). 

För färd över land vintertid var man hänvisad till 

att använda snöskor eller skidor. Snöskor är inte kända 

i det arkeologiska materialet, men det finns flera fynd 

av förhistoriska skidor från norra Sverige och Finland 

(Berg et al. 1950, Manker 1971, Naskali 1999). Av de som 

14 C-daterats har två fynd visats vara neolitiska, nämligen 

skidorna från Kalvträsk, Burträsks sn i Västerbotten, och 

Salla i Finland. Kalvträskfyndet inkluderar två skidor och 

en paddelformad stav (figur 3.3), skidorna är 204 cm 

långa, staven 156 cm och de är tillverkade i furu. Kalvträskskidorna 

har 14 C-daterats till övergången TN/MN 

A (figur 3.4) (Berg 1950 s. 114-120, Baudou. 1992 s.106). 

Sallafyndet, en enstaka skida, dateras till samma period 

(Naskali 1999 s.296, 305). Förekomst av skidor under 

stenålder medger att man också kunde färdas i snöklädda 

landskap. Jag har inte hittat några uppgifter på hur snabbt 

eller hur långt man färdas på traditionella skidor. 

51

Figur 3.4. 14C-dateringar av skidor, slädmedar, kanoter, paddlar samt 

köl till skinn eller barkbåt från Sverige, Finland och Danmark. Dateringar 

från Berg (1984), Rieck & Crumlin-Pedersen (1988), Christensen 

(1990), Lanting (1998), Kuokkanen (2000) samt opublicerad 

dateringslista Stockholm Natural Radiocarbon Measurements. 

Figure 3.4. 14C datings of skis, sledge runners, dugout canoes, 

paddles and the keel of a skin or bark boat from Sweden, Finland 

and Denmark. Dates from Berg (1984), Rieck & Crumlin-Pedersen 

(1988), Christensen (1990), Lanting (1998), Kuokkanen (2000) and 

unpublished dating list Stockholm Natural Radiocarbon Measurements. 

Medan Kalvträskskidorna utan tvivel är just skidor, 

har det ifrågasatts ifall inte Sallaskidan i själva verket är 

en mede till en släde (Kuokkanen 2000). Från Finland 

föreligger vid sidan av den omstridda Sallas skidan, dessutom 

ett flertal säkra fynd av slädmedar (Edgren 1992 

s.66-67). Kuokkanen (2000) har publicerat en studie som 

behandlar slädmedar med mittfåra, varav det finns 25 i 

Finland och åtminstone en i Sverige (Gråträsk i Norrbotten) 

(figur 3.5). Av dessa 26 slädmedar har fem 14 Cdaterats, 

dateringarna spänner över perioden TN-MN 

A (figur 3.4). De slädmedar som är bevarade i sin fulla 

längd är mellan 3 och 4 meter långa, 7 – 17 cm breda 

och tillverkade av furu. Som namnet antyder har typen 

en mittfåra på medens ovansida, som tjänar syftet att 

skapa två ”lister” perforerade med hål för surrningen av 

slädens överbyggnad till meden. Dessa lister med hål för 

surrning löper vanligen längs den bakre tvåtredjedelarna 

av medens längd, den främre tredjedelen utgörs av en 

framstickande skida. Två av medarna (bl.a. en av de 14 Cdaterade) 

har spetsarna utformade som djurhuvuden. 

Flertalet tidigneolitiska medar bedöms komma från 

slädar med en mede, några kan komma från slädar med 

två medar. Experiment med repliker av slädar av de 

aktuella typerna visar att de kan dras både av hundar 

och människor, i det förra fallet skidar eller går föraren 

bakom släden för att stabilisera densamma. Man färdas 

således sällan snabbare än promenadtakt, även om högre 

52 


Figur 3.5. Slädmede av neolitisk typ funnen 

vid Gråträsk, Norrbotten. Efter Berg 

(1935 s.37), jfr. Kuokkanen (2000). 

Figure 3.5. Neolithic sledge runner found 

at Gråträsk, Norrbotten, Northern Sweden. 

After Berg (1935 p.37), cf. Kuokkanen 

(2000). 

farter kan uppnås på skarsnö. Bäst lämpar sig slädar för 

färd på frusna vattendrag och myrar. Några av de finska 

slädarna är tillverkade av cembratall, ett trädslag som närmast 

fanns att tillgå vid Ural, 150 mil öster om Finland, 

vilket visar att slädar stundom använts för långfärder 

(Edgren 1992 s.66-67, Kuokkanen 2000). 

Vid långväga resor under sommarhalvåret färdades 

man troligen längs vattendrag, på sjöar och över hav. I 

delar av området som behandlas i denna bok saknas fynd 

av bevarade båtlämningar från stenåldern, däremot finns 

gott om indirekta bevis för att båtar spelat en central roll. 

Redskap och föremål har regelmässigt cirkulerats över 

stora vattenytor, exempelvis har slipade flintyxor spritts 

över stora delar av Skandinavien, inte bara längs kuster 

utan också över öppet hav till exempelvis Gotland. Havsfångsten 

har inte enbart varit inriktad på strandnära fisk, 

utan har även inkluderat jakt på säl och tumlare Säljakten 

har bedrivits såväl i öppet vatten (grönlanssäl) som 

vid isranden (vikaresäl), i det senare fallet krävdes båtar 

som tålde vårvinterns hårda förhållanden med isbildning 

(Sundfeldt & Johnsson 1964, Storå 2001). Bristen på be-

varade båtlämningar till trots, kan man därför konstatera 

att de tidigneolitiska människorna regelmässigt rörde sig 

vant och hemtamt över stora vattenytor. I det följande 

skall jag kort ta upp de lämningar som trots allt finns av 

tidigneolitiska båtar. 

I Danmark har det påträffats flera stockkanoter som 

daterats till tidigneolitikum (figur 3.4), dessa har dock påträffats 

i insjöar och är knappast representativa för havsgående 

båtar (Rausing 1984 s.26-35, Rieck & Crumlin-Pedersen 

1988 s.31-42, Christensen 1990, Crumlin-Pedersen 

2003 s.218-219). De danska tidigneolitiska kanoterna är 

tillverkade av lind, al och ek. Ett exemplar (Øgårde III, 

Själland) är bevarad i sin fulla längd, den är 7 m lång, 

0.7 m bred och 0.2 m djup. Øgårdekanoten har i likhet 

med flera andra tidigneolitiska kanoter en rad hål längs 

relingen, vilka troligtvis har tjänat som fäste för fastsydda 

fribord, en konstruktion som gjort att båten klarat grov 

sjö bättre (Westerdahl 1985). Hartsbitar med avtryck av 

aspträ och sömmar tolkade som tätningar av fribord är 

kända från den mesolitiska kustboplatsen Huseby Klev i 

Bohuslän (Hernek & Nordqvist 1995 s.126-135). 

Medan de danska insjökanoterna således knappast är 

relevanta för en diskussion av havsfärder, så föreligger ett 

fynd av en havsgående neolitisk stockkanot från Helsingfors 

i Finland (Luho et al. 1956). Helsingforskanoten är 

påträffad i littorinalera som enligt diatomésammansättningen 

avsatts på djupt vatten. Det rör sig således om 

en farkost som förlist utanför den Finska kusten. Pollensammansättningen 

i leran visar att den avsatts innan 

granens expansion, och vid en period med höga andelar 

ädellövskog (Luho et al. 1956 s.19-25). Granens expansion 

i Helsingforsområdet dateras till 2500 f.Kr. (Giesecke 

2004 s.22) och kanoten är således äldre än så, hur mycket 

äldre är svårt att avgöra i frånvaro av en 14 C-datering. 

Helsingforskanoten är av en typ som kallas äsping, också 

känd som mjuk stockkanot, och skiljer sig helt från de 

danska insjökanoterna. Medan de senare har en trågformad 

urholkning, är äspingen urholkad som en ärtskida. 

I halvfärdigt skick möter relingarna nästan varandra, för 

att sedan vid uppvärmning tvingas i sär, en form som 

bibehålls med hjälp av spant och/eller tvärgående balkar 

(Korhonen 1982, Koivusalo 2002, Crumlin-Pedersen 

2003 s.230-231). Äspingar är mycket sjövärdiga och har 

tillverkats in i modern tid i Finland och Baltikum, enstaka 

exemplar är ännu i bruk. I Åbolands skärgård användes 

de under historisk tid bland annat som postbåtar. Under 

vinterns färder fick postroddarna regelbundet dra båtarna 

över havsisen, och post-äspingarna förseddes därför med 

lösköl i form av träribbor för att skona skrovet (Koivusalo 

2002 s.60-61). Äspingar är också mycket lätta, kanoter 

av 4 meters längd som använts i modern tid väger blott 

40-50 kg, ”...och kunde bäras av en karl under armen...” 

(Korhonen 1982 s.30). Repliker av vikingatida äspingar 

av 6 meters längd väger kring 75 kg. 


Den neolitiska äspingen från Helsingfors är tillverkad 

av tall, den bevarade delen är 4,75 meter lång, därtill 

påträffades ett löst fragment av den spetsiga stäven. I 

helt skick bedöms kanoten ha varit cirka 7 meter lång, 

60-75 cm bred och skrovets tjocklek varierar mellan 1,5 

och 2 cm. Relingen har utformats med en kraftig list 

på insidan, under vilka tofterna eller tvärbalkarna som 

spänt ut båten kilats fast. Från den tidigneolitiska boplatsen 

Sventoji 4B i Litauen föreligger en annan typ av 

havsgående stockbåt, i form av ett fragment av en kanot 

med fäste för just utriggare längs relingen (Rimantiene 

1992 s.107, jfr. kapitel 10). Havsgående stockkanoter är 

välkända etnografiskt bland annat från Nordamerikas 

NV-kust där de användes vid valjakt fram till 1900-talets 

början (McGrail 2001 s.424-425). 

Från Nämforsen i Ångermanland finns båtar med 

älghuvudstäv och skrov ristat med en linje som tolkats 

som avbildningar av stockkanoter (Forsberg 2000 s.74). 

Båttypen dateras utifrån landhöjning och stilseriation till 

tidigneolitikum/mellanneolitikum. Kanoterna är oftast 

avbildade med en bemanningen på 5-10 personer, den 

största besättningen omfattar 25 personer (Forsberg 

2000). 

Österholm har utfört experimentella försök med 

havsfärder i två kanoter byggda av urholkade trädstammar 

med fribord och utriggare (Österholm 1988, 2002). 

Kanoterna är inte byggda efter något arkeologiskt fynd, 

utan är fritt inspirerade både av etnografiskt kända modeller, 

och båtar avbildade på hällristningar. Den större 

båten (8 m lång och 60 cm bred), prövades för färd 

mellan Gotland och fastlandet via Stora Karlsö och 

Öland, med en besättning på 4-6 man. Denna otränade 

besättning höll utan problem en fart av drygt 3 knop i 

bra väder, och Österholm gör bedömningen att tränade 

paddlare utan problem kan hålla en snitthastighet på 

3.5 – 4 knop under en dagsfärd, dvs. cirka 7 km i timmen 

(Österholm 1988, 2002). 

Så som påpekas av Lanting, så är de äldsta dateringarna 

av paddlar avsevärt äldre än dateringar av stockbåtar 

från samma område av Europa (Lanting 1998). 

It is very unlikely that bulky relatively strong objects such as 

logboats would disappear completely where much smaller 

fragile objects such as paddles, which are often made of 

relatively soft wood species, could survive...Thus other 

types of boats must have been used and these were almost 

certainly skin or barkboats. (Lanting 1998 s.105) 

Lanting syftar bland annat på fynd från Sverige och Finland. 

Från bägge länderna finns paddlar daterade till mellanneolitikum 

(figur 3.4), medan de äldsta 14 C-daterade 

stockbåtarna är mycket yngre, detta till trots att det påträffats 

och daterats långt fler stockbåtar än paddlar (Lanting 

förbiser här den ovan nämnda äspingen, som daterats 

53

54 

Figur 3.6. Neolitiskt träföremål som tolkats 

som köl till skinnbåt (Marnell 1996, 

Jansson 2004), alternativt slädmede (Berg 

1935, 1984) från Ragunda, Jämtland. 

Efter Berg (1984 s.96). 

Figure 3.6. Neolithic wooden object 

interpreted as the keel of a skin boat 

(Marnell 1996, Jansson 2004), or as a 

sledge runner (Berg 1935, 1984). After 

Berg (1984 p.96). 

med hjälp av pollenanalys). Vid sidan av de två 14 C-daterade 

paddlarna från mellanneolitikum finns ett tredje fynd 

av en stenålderspaddel, funnen i Åkermyran vid Österby 

i Hedemora sn, södra Dalarna. Paddeln från Åkermyran 

är 88 cm lång och är på geologisk väg daterad till slutet 

av atlantikum (Lundqvist & Hjelmqvist 1941 s.125-126). 

Jag finner Lantings argument bärigt, det är således möjligt 

att de mesolitiska och tidigneolitiska båtarna i Sverige var 

bark eller skinnbåtar snarare än stockkanoter. 

Skinn- och barkbåtar har jämfört med stockbåtar små 

möjligheter att överleva i det arkeologiska materialet (jfr. 

Valbjørn 2003 s.137-140), några fynd föreligger dock. 

Från senpalaeolitiska/tidigmesolitiska kontexter i Nordtyskland, 

finns delar av ribbkonstruktioner till skinnbåtar 

bevarade (Tromnau 1987 s.95-105, Lanting 1998 s.105), 

och även från Danmark finns några exempel på träföremål 

som föreslagits vara delar till skinnbåtar (Rausing 

1984 s.30-31). I Sverige finns det uppgift om fem fynd 

av näver/barkbåtar, ingen av dessa har undersökts av arkeologer 

(Korhonen 1982 s.37, Westerdahl 1985). Fyra 

björknäverbåtar har hittats i Lappland och Ångermanland, 

den bäst bevarade var cirka 3 m lång, och hade fyra lager 

björknäver som vara sydda kring en ribbkonstruktion av 

trä. Ingen av båtarna har daterats. Björknäverbåtar har 

använts av samer in i historisk tid i norra Skandinavien. 


Från Västergötland föreligger ett fynd av en 3-5 m lång båt 

tillverkad av almbark och hasselslanor, vilken dateras till 

järnålder. I sammanhanget kan det också vara värt att erinra 

om de sjok av bark som stundom påträffas på danska 

trattbägarboplatser i våtmarker (Koch 2003 s.218). Det är 

möjligt att delar av barkbåtar döljer sig i detta material. 

Vid sidan av dessa fynd där både ramverk och skrov 

är bevarade så finns det fynd av vad som tolkats som 

kölar till skinn- eller barkbåtar (figur 3.6)(Marnell 1996, 

jfr. Edgren 1992 s.27, 66). Dessa föremål har ursprungligen 

tolkats som medar till slädar eller släpor, i likhet med 

de ovan omtalade medarna med mittfåra (Berg 1935, 

1984). De aktuella fynden skiljer sig emellertid från dessa 

på flera punkter. Medarna med mittfåra har en flat undersida, 

och hål för surrning längs de bakre tvåtredjedelarna 

av medens längd, kölarna har däremot en rund 

undersida och hål för surrning ända fram i spetsen. Med 

utgångspunkt bland annat i dessa iakttagelser föreslår 

därför Marnell att det rör sig om kölar till skinnbåtar 

(Marnell 1996, Jansson 2004). Från Sverige finns tre kölar 

av denna typ, två av dessa, funna i Ragunda, Jämtland 

och Grundsunda, Ångermanland, har 14 C-daterats till 

övergången TN/MN A (figur 3.4). Den bevarade delen 

av kölen från Ragunda mäter 120 x 12 cm, surrningshålen 

är rektangulära och cirka 6 x 2 cm stora. Upphittaren 

har uppgivit att ”i hålen å detta träredskap syntes svarta 

större punkter, en i varje hål, härrörande från gröfre 

snören som varit inträdda” (Berg 1984 s.95). Kölen från 

Grundsunda uppges ha varit cirka 180 cm lång när den 

påträffades, men endast spetsen tillvaratogs (17 x 13 

cm). Från Ovanåker i Hälsingland finns ett tredje fynd 

av en köl av samma typ, denna är inte 14 C-daterad, men 

pollensammansättningen på fyndet indikerar en datering 

till ”slutet av stenåldern eller . . . äldsta bronsåldern” 

(Hallström 1937 s.208-213). Enligt Marnells tolkning 

är de aktuella föremålen kölar till skinnbåtar, men det 

är också möjligt att de ingått i konstruktioner med ett 

skrov av bark eller näver. 

Vid Slettnes och Alta i Finnmark, Nordnorge förekommer 

hällristningar som liknar de ovan omtalade 

kanoterna med älghuvudstäv från Nämforsen, men 

som vanligen hyser en mindre besättning (Helskog 

1985, Hesjedal 1996 s.75-82). Ristningarna vid Slettnes 

är täckta av transgressionslager och kan därmed 

med säkerhet dateras till senmesolitikum (jfr. kapitel 

10). Likadana båtar med älghuvudstäv vid det närbelägna 

Alta dateras utifrån strandlinje- och stildatering 

till en period som motsvarar senmesolitikum – första 

halvan av tidigneolitikum (Helskog 1985). Vid Slettnes 

varierar bemanningen mellan en och fyra personer, vid 

Alta förekommer mellan tre och åtta personer i båtarna. 

Då stora träd lämpliga för stockbåtstillverkning saknats 

i Nordnorge, bedömer Helskog att farkosterna som 

avbildats vid Alta är skinnbåtar (Helskog 1985 s.198). I

några fall kan man se att besättningen på ristningarna 

utför specifika aktiviteter, som jakt med pilbåge, och 

djuphavsfiske med rev efter hälleflundra, det rör sig 

således om sjövärdiga farkoster. 

Skinn och barkbåtar har utmärkta sjöegenskaper och 

de kan byggas i en rad varianter beroende på användningsområde, 

tex. användning i strömmande vatten eller 

öppna havet. Medan inuiternas kajaker och kanoter 

(umiak) av skinn är välkända, så är havsgående barkbåtar 

mindre uppmärksammade inom svensk arkeologi. Sådana 

har i sen tid bland annat varit i användning bland indianer 

på New Foundland och längs Chiles kust (McGrail 2001 

s.407-420). Jag känner inte till några experiment med bark- 

eller skinnbåtar, men från etnografiska exempel finns det 

många omnämnanden av att dessa båttyper var mycket 

snabba (McGrail 2001 s.407, 419). Jag utgår därför ifrån 

att det vid färd i en tidigneolitiska bark- eller skinnbåt inte 

bör ha varit några problem att i likhet med Österholms 

stockbåt, hålla en medelhastighet av 3,5-4 knop. 

I modern tid har det blivit vanligt att personer utför 

långfärder med kajak som fritidssysselsättning. En sådan 

långfärd utförd av en ensam paddlare, har skildrats 

i bokform av Danielsson (1999). Danielsson sjösatte 

sin kanot vid Norsk/Ryska gränsen vid ishavet i början 

av april, och paddlade sedan längs hela norska kusten, 

längs med svenska västkusten, över Öresund och runt 

Själland och Mön, sedan norrut längs svenska östkusten, 

via Åland till Finska viken och Finsk/Ryska gränsen, 

sedan åter till Sverige och Mälaren där han klev iland 

i början av september, efter 148 dagars färd och 6379 

tillryggalagda kilometrar. Danielsson var 55 år när han 

utförde resan, och hade då knappt tio års erfarenhet av 

paddling. Medeldistansen under denna färd var 43 km 

per dag, eller 47 km/dag om man endast räknar de dagar 

han befann sig till sjöss. Danielsson redovisar också 

distanser tillryggalagda under sex kortare turer (23 -51 

dagar) längs Sveriges, Norges och Danmarks kuster. Vid 

dessa resor har han i medeltal färdats 50 km/dag (totalt 

10 329 km på 205 dagar). Bengtsson (2003) nämner en 

annan färd av en paddlare som i kajak färdats runt den 

skandinaviska halvön, från Rysk-Norska gränsen vid ishavet, 

till Svensk-Finska gränsen i Bottenviken. Denna 

resa omfattade cirka 5000 km och tillryggalades på 71 

dagar, vilket ger en snittdistans på 70 km per dag. 

Colbing återger en resa utförd av en paddlare vid 

namn Fischer som, till skillnad från Danielsson har 

färdats både på hav, insjöar och vattendrag, och över 

land: 

Strax efter islossningen 2001 paddlade jag [från Vaxholm] 

ned till Skåne, rundade Danmark och fortsatte 

sedan norrut längs den både vackra och fruktade norska 

Atlantkusten med tidvatten, strömmar och hårda vindar. 

Väl framme i nordnorska Kirkenes tog jag mig söderut 


genom Finland. I oktober kom jag ut i Finska viken, varifrån 

jag paddlade hem över Ålands hav. Färden tog totalt 

204 dagar. Sammanlagt blev det 6820 kilometer. I drygt 

1500 kilometer drog jag kajaken på land med hjälp av en 

liten vagn jag hade med mig. Halva landsträckan drog jag 

kajaken med hjälp av en cykel och andra hälften till fots, 

bland annat gick jag över bergen i nordligaste Norge. 

(Colbing 2004 s.105) 

Fischers redogörelse innehåller också uppgifter om hur 

många timmar per dag han paddlar: ”ibland 12-13 timmar 

i sträck, ända upp till 16 timmar” (Colbing 2004 

s.104). Då Fischer använde sig av vägar, vagn och ibland 

även cykel för färden över land, så är denna del av hans 

resa ej relevant vid diskussionen av färder under stenåldern. 

Emellertid skall det understrykas att man även 

under stenåldern kan ha forslat kanoter över (kortare) 

landsträckor, särskilt gäller det barkkanoter som kan göras 

väldigt lätta. McGrail omnämner en nordamerikansk 

barkkanot som rymde nio män, men bara vägde 25 kg 

(McGrail 2001 s.407). 

Vår tids kajakpaddlare har fördelen av modern utrustning 

och är ur den synvinkeln inte jämförbara med 

stenålderns färdmän. De moderna kajakerna är säkrare 

än stenålderns farkoster. Man kan misstänka att en förhistorisk 

resenär skulle invänta bättre väder, hellre än att 

som Danielsson paddla också i storm. En annan sak som 

skiljer är att de moderna paddlarna har lärt sig paddling 

som fritidssysselsättning i vuxen ålder, deras skicklighet 

att föra en kanot kan därmed aldrig mäta sig med någon 

som är född vid vattnet, och som har paddlat sedan 

barnsben (jfr. bilder i Rockefeller 1967). Om vi jämför 

med distans och hastighet i Österholms experiment, eller 

med etnografiska uppteckningar av färder i kanoter av 

trä, bark eller skinn, finner vi att medeldistanser kring 

50 km per dag (3,5-4 knop,8 timmars färd) inte alls är 

orimliga (jfr. Wikell & Pettersson in press). Så som framgår 

av Colbing ovan kan man paddla betydligt längre 

än 8 timmar om så krävs, varför distanser kring 100 km 

eller mer kan tillryggaläggas på en dag om så krävs. Jag 

kommer att använda mig av dessa mått när jag diskuterar 

färder till havs i kommande kapitel. 

Innan jag kommer in på tidigneolitikum och trattbägarkultur 

i kaptel 5-10 så ska jag ägna kapitel 4 åt en kort 

översikt av keramikens introduktion i Östersjöområdet. 

Tematiskt anknyter detta kapitel till föreliggande tema 

– distans – då fokus läggs på Åland, en grupp öar i ett 

vidsträckt hav. Med hänvisning till citatet av Sahlins ovan 

så skall stenålderns människor på Åland emellertid inte 

ses som fångna på 

’tiny islands in a far sea,’ ...They lived in great associations 

of islands linked by the sea... ...not separated by it. (Sahlins 

2000c s.180) 

55

4 Den äldsta keramiken runt Östersjön 

Så som beskrevs i inledningen och som kommer att framgå 

av de efterföljande kapitlen, så har avhandlingen en 

kronologisk tyngdpunkt på den tidsperiod som i (Syd-) 

Skandinavien benämns tidigneolitikum. Föreliggande 

kapitel utgör härvidlag ett undantag då det diskuterar 

händelser – keramikhantverkets spridning bland jägaresamlare 

öster om Östersjön - som utspelades drygt 1000 

år före tidigneolitikums början. I Mälardalen och Bergslagen 

liksom i övriga Mellansverige och Sydnorge, introducerades 

keramikhantverk som en nyhet i inledningsskedet 

av tidigneolitikum. I detta område sammanfaller introduktionen 

av keramik med introduktionen av fädrift och 

odling (se vidare kapitel 5-9). Följaktligen är förekomst 

av skärvor av trattbägarkeramik, ben från tamdjur och 

spår av sädhantering några av kriterierna som används 

för att avgränsa tidigneolitikum från senmesolitikum i 

regionen. Vid ett ytligt påseende överensstämmer Mälardalen/Bergslagens 

tidigneolitikum med schablonbilden 

av en neolitisk livsstil som en ”paketlösning”, där 

upptagandet/införandet av keramik, tamdjur och odling 

tycks sammanflätade. 

Strax norr om Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

levde under samma period människor som inte tog 

upp jordbruk, att de inte heller tog upp keramikhantverk 

under tidigneolitikum skulle kunna uppfattas som en 

logisk konsekvens av det förra valet. Så som kommer 

att utvecklas i kapitel 10 och 11, blev en gräns synlig 

tvärs hela den skandinaviska halvön under tidigneolitikum, 

med grupper som brukade keramik och hade 

ett inslag av jordbruk i sin näringsekonomiska praktik i 

söder, och grupper som levde som jägare-samlare och 

saknade keramik i norr. Denna bild kan problematiseras 

och diskuteras ur flera synvinklar. Jag kommer att beröra 

några av dessa i de efterföljande kapitlen, jag skall dock 

börja med granska det skenbara sambandet mellan jordbruk 

och keramikhantverk, genom att göra en kortfattad 

genomgång av keramikhantverkets första uppdykande 

öster om Östersjön. 

Bland de grupper av jägare-samlare som levde i om- 

rådet från norra Tyskland och Polen i söder till norra 

Finland och nordöstra Finnmark (Nordnorge) i norr, 

infördes keramikhantverk mer än 1000 år tidigare än i 

Mellansverige (figur 4.1). En variant av tidig jägare-samlare 

keramik var således i bruk bland säljägarna på Åland 

redan omkring 5000 f.Kr., blott en dagsfärd i kanot avlägset 

från Mälardalens utskär. Det var inte självklart att 

säljägarna i Mälardalen och Bergslagen skulle vänta 1000 

år innan de började med keramikhantverk. De säljägare 

på Åland som tillverkade och använde keramik under en 

period som enligt sydskandinavisk kronologi motsvarar 

senmesolitikum, gjorde så utan att för den skull ta upp 

odling eller fädrift. Det ”samband” mellan introduktion 

av keramikhantverk och jordbruk som tycks föreligga i 

Mälardalen/Bergslagen skulle därför kunna sägas vara 

ett skenbart samband. Annorlunda uttryckt så är det ett 

kulturellt och historiskt specifikt samband. Att odling, 

fädrift och keramikteknologi introducerades just där just 

då, var avhängigt de specifika omständigheter som förelåg 

just där just då, omständigheter som hade en historia. 

I föreliggande kapitel kommer jag att göra en kort genomgång 

av tidiga keramiktraditioner som är kända från 

östra Östersjöområdet och östra Nordkalotten. Ingen av 

dessa hantverkstraditioner representerar en lokal innovation 

av keramikteknologi. Utövarna av dessa skilda 

hantverkstraditioner hade således det gemensamt att de 

lärt sig keramisk teknologi som färdigt koncept, genom 

kontakter med människor som redan utövade keramikhantverk 

(Timofeev & Zaitseva 1997 s.17, Bánffy 2000 

s.182). Likväl har keramiken inom respektive tradition en 

distinkt regional och lokal prägel. Den tidiga keramiken 

öster om Östersjön kan därmed ses som ett exempel 

på vad Marshall Sahlins har diskuterat som “culture . . . 

foreign in origin and local in pattern...” (Sahlins 2000b 

s.515, jfr. kapitel 2.5). I den mån dessa olika keramiska 

traditioner verkligen skiljer sig från varandra så gör de 

det därför att de skapades ånyo i de lokala communities of 

practice där traditionerna lärdes ut, lärdes in, modifierades 

och reproducerades. 

57

Diskussion tar sin början på Åland, den från Mälardalen 

närmaste punkt där keramik var i bruk redan omkring 

5000 f.Kr. Ur ett mälardalsperspektiv är Åland särskilt 

intressant, då Ålandshav under en 1000-års period kom 

att utgöra en gräns mellan jägare-samlare med keramik 

i öster och jägare-samlare utan keramik i väster. Så som 

kommer att framgå av nedanstående var dock denna 

gräns bara en av flera, likaledes varaktiga gränser mellan 

grupper med respektive utan keramik. 

4.1 Åland omkring 

5000 f.kr. och den tidiga 

sperringskeramiken 

Åland är en ögrupp belägen mitt emellan svenska och 

finska fastlandet. Under perioden omkring 5000 f.Kr. 

var avståndet från Åland till skärgården på såväl svenska 

som finska sidan c. 100 km öppet vatten (Stenbäck 2003 

s.85). Havet stod omkring 55 m högre än idag och den 

58 


Figur 4.1. Tidiga keramiktraditioner kring Östersjön. Långbergsöda 

på Åland markeras av ett kryss. 1 – sperrings 1 

keramik, 2 – säräisniemi 1 keramik, 3 – narvakeramik, 4 – 

nemankeramik, 5 – erteböllekeramik, 6 – linjebandkeramik. 

Strandlinjekarta för 6100 BP framställd av Lars Andersson 

och Tore Påsse (jfr. Påsse & Andersson 2005). 

Figure 4.1. Early ceramic traditions around the Baltic Sea 

at 5000 cal. BC. Legend: X – the Åland archipelago, 1 – 

early older Comb Ware pottery, 2 – Säräisniemi pottery, 

3 – Narva pottery, 4 – Neman pottery, 5 – Ertebölle 

pottery, 6 – Linear Band pottery. Shoreline map for 6100 

BP produced by Lars Andersson and Tore Påsse (cf. Påsse & 

Andersson 2005). 

sammanlagda landytan av de öar och skär som utgjorde 

dåtidens Åland var blott 25 km 2 (figur 4.2) (Welinder 

1977, Nuñez 1986, 1994, Nuñez & Storå 1992). Öarna 

dominerades av klippor och svallad morän och kan karaktäriseras 

som en utpräglad utskärgård. Åland är beläget 

på den 60 breddgraden, i nutid präglas öarna av ett 

milt sommarklimat, under vintrarna är havet kring Åland 

tidvis täckt av fast- och drivis (http://www3.fimr.fi/en/ 

itamerikanta/bsds/1327.html, hemsida bsökt februari 

2008). Jag har inte funnit några aktuella uppskattningar 

av is-situationen under mesolitisk tid, men då vikaresäl 

– som föder sina ungar på isen – är vanliga i det osteologiska 

materialet så bör havet tidvis ha varit istäckt under 

vintern. Under den aktuella tidsperioden förekom stora 

svängningar i salthalt i Östersjön mellan sött och bräckt 

vatten. Salthalten under de bräckta faserna var lägre än 

i dagens Östersjö (Emeis et al. 2003). 

Den tidigaste kända bebyggelsen på Åland hänförs 

till vad som benämns tidig äldre kamkeramisk kultur (ofta 

förkortat Ka I:1), eller sperrings 1 efter en fyndplats på 

finska fastlandet (Europaeus 1927). Huvuddelen av de 

tiotalet kända sperrings 1-lokalerna på Åland är belägna

Figur 4.2. Åland under stenåldern, med Långbergsöda i Saltvik socken 

markerad med ett S (jfr. figur 4.3). Förklaring: 1 – land vid 6000 

BP, 2 – land vid 3500 BP. Efter Nuñez (1994) med modifikationer. 

Figure 4.2. Åland during the Stone Age, with the Långbergsöda area, 

Saltvik parish, denoted by an S (cf. figure 4.3). Legend: 1 – land 

around 6000 BP, 2 – land around 3500 BP. After Nuñez (1994), 

with modifications. 

vid Långbergsöda i Saltvik sn, där höjdsträckningen kring 

Orrdalsklint och Långberget bildade en ö med tre kilometers 

diameter (figur 4.3). Åtminstone en boplats är 

även känd från Bredmossen i Geta längre västerut i den 

senmesolitiska skärgården (Dreijer 1941, 1979, Äyräpää 

1955, Welinder 1977, Väkeväinen 1979a, Alhonen & 

Väkeväinen 1981, Martinsson 1985, Nuñez 1986, 1994, 

Nuñez & Storå 1992). Jag har granskat fyndmaterial från 

tre av sperrings 1-lokalerna vid Långbergsöda, Östra 

Jansmyra I och II samt Vargstensslätten II. Östra Jansmyra 

I undersöktes ursprungligen av Mats Dreijer på 

1930-talet (Dreijer 1941), men har även grävts av Lea 

Väkeväinen på 1970-talet (Väkeväinen 1976a) och 1989 

genomförde Jan Andersson en efterundersökning av en 

del av fornlämningen som skadats vid dikesgrävning 

(Andersson 1990). Östra Jansmyra II och Vargstensslätten 

II undersöktes av Lea Väkeväinen på 1970-talet 

(Väkeväinen 1976a, 1976b, 1979a). 

Keramikmaterialet som tillvaratagits på de aktuella 

lokalerna utgörs av skärvor av sperrings 1-kärl, oprofilerade 

krukor med rund eller spetsig botten (figur 4.4, figur 

4.5). Godset är magrat med krossad sten, ibland sand, 

och ofta rör det sig om en mycket stor andel magring så 

som framgår av figur 4.5b. Dekoren täcker hela kärlväggen 

från mynning till botten i form av horisontella och 

vertikala zoner, en effekt som uppnåtts genom att ett 

eller flera dekorelement zonvis applicerats i horisontell, 

4 de n ä l d s t A k e r A m i k e n r u n t östersjön 

Figur 4.3. Karta över Långbergsödadalen, Saltvik sn, Åland, i relation 

till fornstrandlinjer. De lokaler som diskuteras i föreliggande arbete 

är 3 – Östra Jansmyra I, 4 – Östra Jansmyra II, och 8 – Vargstensslätten 

II. Svarta punkter representerar äldre kamkeramiska lokaler 

(Ka I:1 and Ka 1:2), cirklar avser yngre kamkeramiska lokaler samt 

gropkeramiska lokaler. Efter Alhonen & Väkeväinen (1981 s.69) med 

modifikationer. 

Figure 4.3. Map of the the Stone Age sites at Långbergsöda, Saltvik 

parish, Åland, in relation to ancient shorelines. The settlements discussed 

here are 3 – Östra Jansmyra I, – 4 Östra Jansmyra II, and 8 – 

Vargstensslätten II. Legend: black dots – older Comb Ware sites (Ka 

I:1 and Ka 1:2), circles – younger Comb Ware sites and Pitted Ware 

sites. After Alhonen & Väkeväinen (1981 p.69), with modifications. 

Figur 4.4. En sperrings 1 kruka från Vargstensslätten II, Åland. Efter 

Alhonen & Väkeväinen (1981 s.73) 

Figure 4.4. A Sperrings 1 vessel from Vargstensslätten II, Åland. After 

Alhonen & Väkeväinen (1981 p.73). 

59

Figur 4.5. Direkt daterade skärvor från Östra Jansmyra I and 

Vargstensslätten II, Långbergsöda, Saltvik sn, Åland. a – Östra Jansmyra 

I, Ua-17854 6100±75 BP, b – Östra Jansmyra I, Ua-17855 

6065±80 BP, c – Östra Jansmyra I, Ua-17856 6185±120, d – 

Vargstensslätten II, Ua-17857 5990±90 BP, e – Vargstensslätten II, 

Ua-17858 5990±90 BP, f – Vargstensslätten II, Ua-17859 6165±75 

BP. Teckningar av Alicja Grenberger. Skala 1:2. 

60 


Figure 4.5. Dated potsherds from Östra Jansmyra I and Vargstensslätten 

II, Långbergsöda, Saltvik parish, Åland. a – Östra Jansmyra I, 

Ua-17854 6100±75 BP, b – Östra Jansmyra I, Ua-17855 6065±80 

BP, c – Östra Jansmyra I, Ua-17856 6185±120, d – Vargstensslätten 

II, Ua-17857 5990±90 BP, e – Vargstensslätten II, Ua-17858 

5990±90 BP, f – Vargstensslätten II, Ua-17859 6165±75 BP. Drawings 

by Alicja Grenberger. Scale 1:2.


61

vertikal eller diagonal position. Vanliga dekorelement 

är tvärsnodd, sticklinje och olika stämpelintryck, men 

snördekor uppträder också (Dreijer 1941, Äyräpää 1956, 

Väkeväinen 1979a, Alhonen and Väkeväinen 1981, Edgren 

1992). Gropintryck förekommer som regel på alla 

kärl och dessa har applicerats ovanpå den övriga dekoren. 

Groparna bildar vanligen horisontella rader. [Enligt Äyräpääs 

ursprungliga definition av sperrings 1-keramik så 

skall groparna ha applicerats utan hänsyn till övrig dekor, 

jfr. Hallgren 2004 s.131. Enligt Christian Carpelan så är 

det dock vanligt att ”...groparna är omsorgsfullt intryckta 

så att de accentuerar kompositionen även om de är intryckta 

på stämpelfigurer...” (Carpelan e-mail 050518)]. 

Några kärl från Vargstensslätten har målats med röd färg, 

ett bruk som även är känt från den eponyma lokalen 

Sperrings 1 (Europaeus 1927). Keramiken från Östra 

Jansmyra och Vargstensslätten är tillverkad av ancylus/ 

sötvattenslera, ett råmaterial som inte förekom på Åland. 

Antingen så har färdiga krukor eller lera för tillverkning 

på plats, förts till Åland från finska fastlandet (Alhonen 

& Väkeväinen 1981 s.72-75). 

Förutom en särpräglad keramik, så karaktäriseras 

sperrings 1-boplatserna på Åland av en stenindustri 

baserad på kvartskeratofyr, en lokal hälleflinta (Dreijer 

1941). Det tillvaratagna osteologiska materialet består 

uteslutande av ben från säl, dock med variationer vad 

gäller art. På Östra Jansmyra påträffades enbart vikaresäl, 

medan Vargstensslätten domineras av gråsäl (Väkeväinen 

1977a, 1979b s.51). Sperrings 1-boplatserna på Åland 

tolkas som säsongsutnyttjade fångststationer brukade av 

grupper från finska fastlandet (Welinder 1977, Väkeväinen 

1979, Alhonen & Väkeväinen 1981 s.67-68, Nuñez 

& Storå 1992 s.148-150). 

Isoleringssekvensen för mossen Jansmyra (pasströskel 

54,5 m.ö.h.) omedelbart intill boplatserna Östra 

Jansmyra I och II har 14 C-daterats i samband med en 

palynologisk studie (Andrén et al. 1996). Resultatet av 

analysen var: 

Ua-3546 6085±70 BP 321 cm djup, före isolationen 

Ua-3545 5890±55 BP 316 cm djup, före isolationen 

Ua-3544 5895±60 BP 309 cm djup, efter isolationen 

Då sperringslokalerna vid Jansmyra tolkas som havsstrandboplatser 

från tiden då mossen var en havsvik, bör 

boplatserna höra till en tid före själva isoleringssekvensen. 

Dateringarna utfördes på bulksediment (sand och 

gyttja), material som är problematiskt att datera (Olsson 

1986b, Hedenström & Possnert 2001). Likväl överensstämde 

resultaten med det fåtal konventionella dateringar 

av sperrings 1-material som vid denna tid fanns publicerat 

från Finlands fastland (jfr. Nuñez 1990). 

Ett av målen för mitt arbete med materialet från 

Östra Jansmyra och Vargstensslätten var utvärdera den 

62 


kronologiska positionen för sperrings 1-traditionen på 

Åland. För detta ändamål daterades tre organiska beläggningar 

på keramik från Östra Jansmyra I och tre från 

Vargstensslätten II. Från Östra Jansmyra II daterades två 

hasselnötskal. Det hade varit önskvärt att datera både 

organiska beläggningar på keramik (hädanefter kallade 

”matskorpor”, jfr. kapitel 5.1) och hasselnötskal från 

samma lokal för att utvärdera en eventuell marin påverkan 

på matskorpornas ålder. Hasselnötskal fanns dock 

endast att tillgå från Östra Jansmyra II, där dessvärre 

inga lämpliga matskorpor fanns på den tillvaratagna 

keramiken. Möjligheten att datera träkol från de båda 

förstnämnda lokalerna övervägdes men genomfördes ej 

då träkolets anknytning till det arkeologiska materialet 

ansågs tveksamt. [Kolprovet från Vargstensslätten II som 

valts ut för datering visades vid vedartsbestämningen 

sannolikt komma från gran, en art som knappast förekom 

på Åland under senmesolitisk tid. Kolprovet från 

Östra Jansmyra I är bestämt till enbuske och kan vara 

senmesolitiskt (Strucke 2004)]. 

Dateringarna av matskorpor på keramik från Östra 

Jansmyra I och Vargstensslätten II gav de förväntade 

resultatet omkring 6000 BP, medan hasselnötskalen 

från Östra Jansmyra II gav en datering c. 1000 år yngre 

(Ua-17852, 4925±75 BP, Ua-17853, 5075±75 BP). Då 

de aktuella lokalerna tolkas som säljaktsstationer är det 

troligt att matskorporna på keramiken har ett marint 

innehåll, dateringarna kan därför vara påverkade av en 

marin reservoareffekt (jfr. kapitel 5.1). Under den subboreala 

fasen, när littorinahavet nådde sin maximala salthalt 

(Emeis et al. 2003), bedöms reservoaråldern i sälar från 

vattnen kring Gotland till 300 år (Lindqvist & Possnert 

1997, 1999, Possnert 2002). Längs östra Mellansveriges 

fastlandskust bedöms samma värde till omkring 100 år 

(Segerberg et al. 1991 s.86). Under det söta ancylussjöstadiet 

var reservoareffekten lägre än under littorinafasen 

(Lindqvist & Possnert 1997 s.73, 1999 fig. 17). 

Som nämnts ovan var det stora variationer i salthalt 

kring 5000 f.Kr. med snabba svängningar mellan söt- och 

bräckvatten. Tydligen har inflödet av salt atlantvatten 

från Nordsjön till södra Östersjön varit synnerligen oregelbunden 

och episodisk under detta skede. Då reservoareffekten 

är högre i Nordsjön än i Östersjön (Heier- 

Nielsen et al. 1995), har inflödet av saltvatten inneburit 

att vatten med en större reservoareffekt episodvis trängt 

in i Östersjön. Svängningarna i salthalt borde därför till 

en del motsvara variationer i reservoarålder. Jämförelser 

mellan dateringar av sälben och kol/hasselnötter från 

senmesolitiska lokaler vid Stormossen i norra Uppland 

har indikerat en reservoarålder på c. 300 år för tiden 

omkring 4700 – 4400 f.Kr. (Guinard & Vogel 2006 s.202- 

204). Då dessa värden är i paritet med vad som uppmätts 

för sälar från mellanneolitikums salina maximum (jfr. 

ovan) så bör de avspegla förhållandena under en av epi-

soderna med markant inflöde av salt atlantvatten. Under 

episoderna av lågt inflöde och låg salthalt kan däremot 

reservoaråldern förväntas ha varit lägre. 

Det är inte oproblematiskt att passa in de åländska 

sperrings 1-lokalerna i denna sekvens av fluktuationer i 

salthalt och reservoarålder. Om man antar att de daterade 

matskorporna från Östra Jansmyra och Vargstensslätten 

består av sälprodukter, så kan en reservoarkorrektion 

på 300 år komma ifråga om boplatserna hör till 

en period med hög salthalt. Om Östra Jansmyra och 

Vargstensslätten däremot hör till en fas med låg salthalt 

så kan reservoaråldern vara mycket lägre. Då det 

inte varit möjligt att korrekt uppskatta reservoaråldern 

återger jag dateringarna okorrigerade i de efterföljande 

Oxcal-diagrammen. 

När jag inledde arbetet med det åländska materialet 

var endast ett fåtal konventionella 14 C-dateringar pu- 

Figur 4.6. 14 C-dateringarna från Östra Jansmyra I and Vargstensslätten 

II, Åland, jämförda med 14 C-dateringar från sperrings 1 kontexter 

på finska fastlandet, samt Karelen och Ingermanland i västra 

Ryssland (Nuñez 1990, Timofeev & Zaitseva 1997, Leskinen 2002, 

Takala & Sirviö 2003, Jungner & Sonninen 2004, Schulz 2004, 

Dolukhanov et al 2005, Carpelan personlig kommunikation 2005). 

Figure 4.6. The 14 C dates from Östra Jansmyra I and Vargstensslätten 

II, Åland, compared to 14 C dates from Sperrings 1 contexts from 

mainland Finland, and from Karelia and Ingermanland in Western 

Russia. (Nuñez 1990, Timofeev & Zaitseva 1997, Leskinen 2002, 

Takala & Sirviö 2003, Jungner & Sonninen 2004, Schulz 2004, 

Dolukhanov et al 2005, Carpelan personal communication 2005). 


blicerade från Finlands fastland. De senaste fem åren 

har dock flera dateringar av just organiska beläggningar 

på sperringskeramik publicerats (Leskinen 2002, Schulz 

2004). Från Karelen och Ingermanland i västra Ryssland 

finns därtill en matskorpedatering samt flera konventionella 

koldateringar av sperrings 1-lokaler tillgängliga 

(Timofeev and Zaitseva 1997, Takala and Sirviö 2003, 

Dolukhanov et al 2005, Carpelan personlig information 

2005). Dateringarna från Östra Jansmyra II och 

Vargstensslätten II är i enlighet med 14 C-dateringar av 

sperrings 1-material från fastlandet i öst (figur 4.6). I 

helhet spänner dateringarna över intervallet c. 5400 – 

4200 f.Kr., med en tydlig tonvikt i den förra halvan av 

perioden. 

Då ålderskillnaden mellan hasselnötskalen från Östra 

Jansmyra I och matskorporna från de närbelägna lokalerna 

Östra Jansmyra II och Vargstensslätten II är större 

än vad som kan förklaras av en marin reservoareffekt, 

så bör hasselnötskalen avspegla en senare händelse 

än den som representeras av den daterade keramiken. 

Några hundra meter söderut och på lägre nivåer i Långbergsödadalen 

finns havsstrandboplatser med keramik 

i jäkärlä-stil och den stil som benämns “typisk kamkeramik” 

(Dreijer 1941, Nuñez & Storå 1992), material 

som dateras till samma period som hasselnötskalen från 

Östra Jansmyra II (se vidare kapitel 10.2). Det är troligt 

att de förkolnade hasselnötskalen representerar en med 

strandboplatserna samtida aktivitet invid den vid denna 

tid avsnörda Jansmyra, verksamhet som inte efterlämnat 

(typologiskt igenkänd) keramik på platsen. 

4.2 Tidig keramik kring 

Östersjön och längs 

Fennoskandinaviens 

ishavskust 

I det följande kommer jag att göra en litteraturgenomgång 

av olika tidiga keramiska traditioner och associerade 

14 C-dateringarna från nordöstra Norge, Finland, Lettland, 

Litauen, Polen och Tyskland. De aktuella keramiska 

materialen sammanfattas i den arkeologiska litteraturen 

under benämningarna säräisniemi, sperrings, narva, 

neman, ertebölle och bandkeramik. Det har stundom 

antagits att keramikhantverkets första uppträdande var 

intimt förknippat med introduktionen av jordbruk. I 

området under diskussion här var det emellertid endast 

tillverkarna av bandkeramik som hade odling och fädrift 

som inslag i sin försörjning. Människorna som tillverkade 

sperrings, säräisniemi, narva, neman och erteböllekeramik 

var jägare-samlare när de tog upp keramikhantverk. 

Så som berörs i kapitel 5.1 och 12 så har stenåldersforskningen 

ibland präglats av vad som kan benämnas 

63

”syd(väst)centrism” och ”jordbrukscentrism”. Flera av 

de keramiktraditioner som tas upp i det följande har i 

enlighet med sådana sydcentriska perspektiv förutsatts 

vara yngre än tidig sydskandinavisk eller mellaneuropeisk 

stenålderskeramik. Kolfjortondateringar blir här ett verktyg 

att bryta ner traditionella kronologiska scheman som 

saknar empirisk grund, och min litteraturgenomgång är 

därför inriktad på keramikmaterial som kan associeras 

med 14 C-dateringar. 

I norra Finland, på Kolahalvön och i nordöstligaste 

Nordnorge (på Varangerfjordens södra strand och 

längs Pasvikälvens dalgång) förekommer en variant av 

tidig keramik som går under benämningen säräisniemi 

1-keramik, namngiven efter en fyndplats i norra Finland 

(figur 4.1) (Simonsen 1957, Edgren 1992, Torvinen 2000, 

Skandfer 2003, 2005, Carpelan 2004 s.26-29). Säräisniemi 

1-traditionen betraktas stundom som en egen arkeologisk 

kultur (Torvinen 2000), stundom som en lokal variant av 

kamkeramisk kultur (Skandfer 2003, 2005). Keramiken 

uppvisar samma kärlformer som sperrings 1, och liksom 

den senare är kärlen magrade med krossad sten och sand 

(Torvinen 2000 s.6). Från nordöstra Norge nämns också 

magring av chamotte (Skandfer 2005 s.8). Även dekorelementen 

är i hög grad gemensamma, till exempel förekommer 

tvärsnodd, snöre, stämplar och tandad stämpel i båda 

traditionerna. Dekorens komposition är däremot delvis 

annorlunda, till exempel så har gropintrycken ofta getts en 

bärande del i mönsterschemat på säräisniemi 1-keramiken 

genom att bilda separata zoner, eller genom att det huvudsakliga 

dekorelementet (t.ex. en tvärsnoddsstämpel) 

avslutas med ett gropintryck (figur 4.7). Röd bemålning 

är mycket allmän (Torvinen 2000 s.6). 

64 

Figur 4.7. Säräisniemikrukor 

från östra Finnmark, Nordnorge. 

Efter Skandfer (2003). 

Figure 4.7. Säräisniemi vessels 

from Eastern Finnmark 

in Northern Norway. After 

Skandfer (2003). 


I figur 4.8 representeras säräisniemikeramik med dateringar 

från Nordli i nordöstra Norge och Ylikiiminki 

i norra Finland. Dateringarna från Ylikiiminki är den 

tillförlitligaste serien i hela diagrammet, då de omfattar 

dateringar på träkol, kåda och matskorpor som ger 

inbördes överensstämmande resultat. Det finns ytterligare 

ett trettiotal dateringar av matskorpor, kol och kåda 

från säräisniemi kontexter i nordöstra Norge och norra 

Finland, så komplexet är väldaterat (Torvinen 2000 s.29, 

Skandfer 2003, 2005). Att säräisniemikeramiken har en 

äldsta förekomst något före 5000 f.Kr. måste således 

anses vara säkerställt. 

Figur 4.8. 14 C-dateringarna från Östra Jansmyra I och Vargstensslätten 

II, Åland jämförda med dateringar från olika tidiga keramiktraditioner 

kring Östersjön (Loze 1988, Kirkowski 1990, Timofeev and 

Zaitseva 1997, Persson 1999, Torvinen 2000, Zhilin 2000, Hartz et 

al 2000, Piličiauskas 2002, Skandfer 2003, Dolukhanov et al 2005). 

[Klassificeringen av keramiken från Schlamersdorf är omdiskuterad, 

och giltigheten i dateringarna är ifrågsatta – Tomas Terberger 

personlig information 2005]. 

Figure 4.8. The 14 C dates from Östra Jansmyra I and Vargstensslätten 

II, Åland, compared to 14 C dates from different early ceramic traditions 

around the Baltic Sea (Loze 1988, Kirkowski 1990, Timofeev 

and Zaitseva 1997, Persson 1999, Torvinen 2000, Zhilin 2000, 

Hartz et al 2000, Piličiauskas 2002, Skandfer 2003, Dolukhanov et 

al 2005). [The cultural attribution of the pottery from Schlamersdorf 

and the validity of the associated 14 C dates are debated – Tomas 

Terberger personal communication 2005].

I Estland, Lettland, Litauen och delar av Vitryssland 

finns ett arkeologiskt komplex kallat narvakultur (figur 

4.1), som i likhet med kamkeramisk kultur karaktäriseras 

av en jägare-samlare ekonomi (Dolukhanov 1993 

s.132, Timofeev 1998 s.229-232, Brazaitis 2002 s.69). 

Inom narvakultur förekommer två typer av kärl, stora 

spetsbottnade krukor samt låga skålar som ibland använts 

som lampor (figur 4.9). Keramiken är magrad med 

krossade snäckskal och växter (Loze 1988 s.207, Kriiska 

1996 s.374). Dekoren domineras av mönster uppbyggda 

av grunda gropar, men dragna linjer och gropintryck förekommer 

också, odekorerade kärl är vanliga (Loze 1988 

s.207, Timofeev 1988 s.207, 1990 s.135, Brazaitis 2002 

s.69). Dateringarna från narvakultur i figur 4.8 kommer 

från lokalen Zvidze i Lettland, en stratifierad inlandslokal 

belägen i östra delen av landet. Från Zvidze föreligger 

ett stort antal dateringar från mellanmesolitisk till mellanneolitisk 

tid, dateringarna från narvakultur spänner 

över intervallet 6535±60 – 5320±50 BP. I figur 4.8 listas 

endast prover med för mig kända provmaterial (trä, träkol 

eller blandade prover med trä, kol och nötskal) som är 

äldre än 6000 BP. Jag känner inte till träslag och egenålder, 

men då det rör sig om en lång serie dateringar så 

torde det vara tämligen säkert att konstatera att keramiken 

uppträder före 5300 f.Kr. i narvakultur, och kanske 

så tidigt som 5500 f.Kr. 

Söder om narvakulturens område, i nordöstra Polen, 

södra Litauen och västra Vitryssland finns ett tidigt 

keramiskt komplex som kallas nemankultur (figur 

4.1)(Kempisty 1986, Černjawskij 1987, Timofeev 1988, 

1998a, 1998b, Rimantienė 1992, 1999, Sulgostowska 

1998, Piličiauskas 2002). [Termen nemankultur används 

stundom också för en äldre akeramisk mesolitisk tradition 

i samma område]. Lerkärlen inom nemankultur 

karaktäriseras av svagt profilerade krukor med spetsig 

botten (figur 4.10). Under den äldre fasen (dubičiai), som 

är av intresse här, var keramiken framförallt magrad med 

växtmaterial, mer sällan med krossad bergart, kalksten 

och krossade snäckskal. Under en senare fas kom krossad 

bergartsmagring att dominera och kärlen gavs en 

mer markerad profil. Kärlen är i allmänhet uppbyggda 

av snett sammanfogade lerringlar, några krukor uppges 

vara formade mot en matris. Dekoren är ofta applicerad 

i horisontella zoner eller som nätmönster. Kärl utan dekor 

är vanliga. Ett särdrag är gropintryck applicerade på 

kärlväggens insida så att en bula bildas på kärlets yta. 

Det sparsamma osteologiska materialet från tidiga 

nemanlokaler innehåller uteslutande ben från vilda arter 

(Sulgostowska 1998 s.92-93). I figur 4.8 är nemankultur 

representerad av dateringar från Katra 1 och 2 från sydöstra 

Litauen. Bägge lokalerna innehåller keramik från 

dubičiai-fasen (Piličiauskas 2002 s.127). Det framgår inte 

vilket provmaterial som daterats i den för mig tillgängliga 

litteraturen, men troligtvis rör det sig om träkol, 


Figur 4.9. Tidig narvakeramik från Osa, Lettland (Zagorskis 1973 

fig. 1). 

Figure 4.9. Early Narva vessels from Osa, Latvia. After Zagorskis 

(1973 fig. 1). 

Figur 4.10. Tidig nemankeramik (dubičiai-phase). Efter Černjawskij 

(1987 s.436). 

Figure 4.10. Early Neman vessels (dubičiai-phase). After Černjawskij 

(1987 p.436). 

då flertalet nemanlokaler ligger på sandmark där andra 

organiska material inte bevaras. Vid sidan av dateringarna 

från Katra finns ytterligare ett par dateringar publicerade 

från Litauen och nordöstra Polen (Sulgostowska 1998 

s.92, Pilièiauskas 2002 s.127). 

Längs Östersjöns södra stränder förekommer ett 

komplex kallat erteböllekultur (EBK), som omfattar delar 

av norra Polen och norra Tyskland, samt Danmark 

och Skåne (jfr. figur 4.1) (Jennbert 1984, 1998, Ilkiewicz 

1989, Larsson 1990, Czerniak & Kabaciński 1997, Andersen 

1998, Price 2000, Fischer 2002, Hartz et al. 2002). 

Liksom är fallet med narvakultur uppvisar erteböllekul- 

65

Figur 4.11. Erteböllekruka och lerlampa (Hulthén 1982 s.23). 

Figure 4.11. Example of Ertebölle pot and clay lamp. After Hulthén 

(1982 p.23). 

tur både spetsbottnade kärl och låga skålar (lerlampor) 

(figur 4.11). Erteböllekärlen skiljer sig från narvakärl 

bland annat genom att chamotte och krossad bergart 

använts som magring vid sidan av den växtmagring som 

förekommer inom bägge traditionerna (Hulthén 1977, 

1984, Koch 1987 s.108, Stilborg & Bergenstråhle 2001 

s.34). Snäckskal som dominerar inom narvakultur är ej 

belagt som magring i EBK-keramik. Dekorfrekvens och 

typ varierar avsevärt mellan olika geografiska områden 

inom erteböllekulturens utbredningsområde. I Danmark 

dominerar enkla rader av nagel eller fingerintryck vid 

mynningen (Hulthén 1977 s.23, Andersen 1998 s.42), 

medan yttäckande dekor endast förekommer i undantagsfall. 

Erteböllekeramiken uppvisar stundtals mönster 

som minner om narvakeramik (jfr. figur 4.15 – keramik 

från Norsminde). I Skåne är det tvärtom vanligt att dekoren 

täcker stora delar av kärlen. På exempelvis Soldattorpet 

och Skateholm är 30-40% av skärvorna dekorerade, ofta 

rör det sig om grunda ovala intryck i yttäckande komposition 

(Stilborg & Bergenstråhle 2001 s.34-35). I Polen 

har erteböllekärlen stundom dekor av bulor skapade genom 

gropintryck applicerade från kärlväggens insida, ett 

särdrag som annars associeras med nemankeramiken 

längre österut (Timofeev 1998 s.230). 

Erteböllekulturens östra utbredningsområde omfattar 

Polens kustland fram till och med Vistulas utlopp. 

De mest omfattande utgrävningarna har utförts på lokalen 

Dąbki i Pommern, där ett stratifierat utkastlager 

med fynd av bland annat erteböllekeramik undersökts 

(Ilkiewicz 1989, 1997, Kabacinski & Terberger föredrag 

oktober 2006). En serie om tio 14 C-dateringar finns publicerade 

från Ilkiewicz undersökningar på Dąbki, tre 

av dessa är utförda på gyttja och kommer inte att beaktas 

vidare här. De återstående är utförda på kol och 

trä och spänner över perioden 6250±40 BP (Gd-3127) 

– 5265±60 BP (Bln-2465) (Pazdur 1991 s.33-34). Keramik 

förekommer inte i de understa lagren. Den äldsta 

koldatering som tillskrivs ett lager med keramik ligger 

på 5890±60 BP (Gd-1278). Lagret ifråga innehåller både 

66 


skärvor av ertebölletyp (bland annat lampor) och skärvor 

som tolkats som importerade kärl från bandkeramisk/ 

post-bandkeramisk kultur (Ilkiewicz 1997 s.51, 56, jfr. 

Pazdur 1991 s.34). 

På senare år har utgrävningarna återupptagits på 

Dąbki och i samband med det har även det gamla fyndmaterialet 

granskats (Kabacinski & Terberger föredrag 

oktober 2006). Nya matskorpedateringar av spetsbottnade 

kärl har gett resultat som är i överensstämmelse 

med kontextdateringarna från Ilkiewicz grävning, med 

en ålder kring 5800 BP. Den förnyade genomgången 

av det osteologiska materialet har däremot lett till en 

omvärdering av bovidbenen från lagren med tidig erteböllekeramik. 

Dessa bedömdes ursprungligen som 

tamboskap men har nu hänförts till uroxe (de äldsta 

kobenen på Dąbki dyker upp 600 år efter erteböllekeramikens 

introduktion). 

Från ertebölleboplatsen Schlamersdorf i Schleswig- 

Holstein föreligger något tidigare dateringar än på Dąbki. 

De aktuella proverna utgörs av matskorpor och ett grisben 

med dateringar kring 5400 – 5000 f.Kr. (figur 4.8) 

(Persson 1999 s.120-121, Hartz et al. 2000 s.135, 140, 

231). Något äldre (men än så länge opublicerade) dateringar 

föreligger från den nordtyska erteböllelokalen 

Kayhude. Det förs i skrivande stund en debatt bland 

tyska arkeologer kring i vilken mån matskorpedateringarna 

från Schlamersdorf och Kayhude är påverkade 

av en färskvattens reservoareffekt (Early Pottery in the 

Baltic Workshop i Schleswig 2006, jfr. kapitel 5.1). Oaktat 

utgången av denna debatt så visar dateringarna av 

grisbenet från Schlamersdorf och koldateringarna från 

Dąbki att EBK-keramik var i bruk åtminstone omkring 

5000 f.Kr. i området kring Östersjöns södra och sydöstra 

kust. Keramiken introduceras något senare, omkring 

4600 f.Kr. inom erteböllekultur i Danmark och Skåne 

(Persson 1999 s.128). 

De hittills diskuterade grupperna är exempel på jägare-samlare 

samhällen som tog upp keramikhantverk. 

Ungefär samtidigt som detta skedde etablerades den 

linjebandkeramiska kulturen (LBK) över stora delar av 

Centraleuropa, med en ekonomi baserad på tamdjurshållning 

och odling av säd, lin och ärtväxter (Bogucki 1988 

s.51-61, 2000 s.204-205). De nordligaste enklaverna med 

bosättning från tidig linjebandkeramisk kultur är belägna 

längs Vistulas och Oders nedre lopp i norra Polen och 

Tyskland, blott 100 km från Östersjön (figur 4.12) (Kirkowski 

1990, Wechler 1996, Bogucki 1998 s.78-79). 

Från regionen Chelmno i norra Polen föreligger den 

nordligaste publicerade och 14 C-daterade boplatsen från 

tidig bandkeramisk kultur, Boguszewo 41 (Kirkowski 

1990, Bogucki & Grygiel). Bandkeramisk kultur delas 

utifrån typologiska kriterier in i flera faser, där den första 

kallas ”äldsta bandkeramisk kultur”, den andra ”äldre 

bandkeramisk kultur”, osv. Keramiken från Boguszewo

41 kan hänföras till äldre bandkeramisk kultur, det vill 

säga fas två (Bogucki muntligen), och uppvisar bland annat 

koniska och bikoniska skålar med flat botten, dekorerade 

med böljande dragna linjer, ofta försedda med knoppar 

och hankar (figur 4.13) (Kirkowski 1990, Bogucki 

& Grygiel 1993 s. 413). Det framgår inte hur keramiken 

från Boguszewo 41 är magrad. Enligt Gronenborn är den 

äldsta bandkeramiken från andra områden magrad med 

organiskt material, medan sten och chamotte senare blir 

vanligare (Gronenborn 1999 s.149). Modderman menar 

dock att oorganisk magring överväger även inom den 

tidiga bandkeramiken i de västliga delarna av bandkeramisk 

kulturs utbredningsområde (Modderman 1988 

s.111). Hulthén har undersökt linjebandkeramik från 

Langweiler i Tyskland och konstaterade där chamotte 

som magring under en tidig fas, senare brukades både 

chamotte och växter (Hulthén 1977 s.46-49). Hulthén har 

även konstaterat chamotte och växtmagring på en LBK 

lokal i västra polen, det framgår dock inte om denna lokal 

ligger tidigt eller sent i den bandkeramiska sekvensen 

(Hulthén 1977 s.49). 


Figur 4.12. De nordligaste enklaverna med bosättning från bandkeramisk 

kultur (LBK) längs Vistulas och Oders nedre lopp, med 

den 14C-daterade lokalen Boguszewo 41 markerad. [På senare 

år har en sen bandkeramiska lokal grävts ut vid Kościelna Jania i 

Pommern, det vill säga något längre norrut och därmed närmare 

erteböllebosättningarna längs Polens kust (Czerniak & Pyzel 

föredrag 2006). Resultaten från undersökningarna vid Kościelna 

Jania är inte publicerade när detta skrivs]. Efter Bogucki (1998 

s.79), med modifikationer. 

Figure 4.12. The Northernmost enclaves with settlement of Linear 

Band Pottery Culture (LBK) along the lower reaches of Vistula and 

Oder, with the 14C dated site Boguszewo 41 denoted by an ”*”. 

After Bogucki (1998 p.79), with modifications. 

Figur 4.13. Exempel på äldre linjebandkeramik från Boguszewo 

41 i Chelmno, Polen. Efter Kirkowski (1990). 

Figure 4.13. Example of older Linear Band pottery from Boguszewo 

41, Chelmno, Poland. After Kirkowski (1990). 

Whittle (1990) har konstaterat en diskrepans mellan 

dateringar utförda på kolprover och dateringar utförda 

på sädeskorn och ben från kontexter med äldsta bandkeramik, 

något han förklarar med att kolproverna har en 

hög egenålder. Problemet med hög egenålder på träkol 

ser Whittle som extra besvärande för just den äldsta 

fasen av bandkeramisk kultur, då den representerade 

nykolonisation av en urskogsbiotop med en hög andel 

gammal skog och torrakor (Whittle 1990 s.299). Whittle 

redovisar 16 dateringar på sädeskorn och ben som han 

anser datera LBKs äldsta fas i Centraleuropa (figur 4.14). 

Ytterligare åtta dateringar med förmodad låg egenålder 

(ben och matskorpor på keramik) har publicerats 

av Stäuble (1995 s.227-237) (figur 4.14). Dateringarna 

av fas 2 av bandkeramisk kultur från Boguszewo 41, ligger 

inom förra delen av det intervall som definieras av 

dateringar av kortlivade material från LBKs fas 1. Det 

är därför sannolikt att kolproverna från Boguszewo 41 

har en egenålder som gett en för tidig datering (Stäuble 

1995 s.232). Inte desto mindre kan det konstateras att 

LBK-bosättningar fanns etablerade i norra Polen under 

67

Figur 4.14. Dateringarna från Boguszewo 41(Kirkowski 1990), 

jämförda med dateringar av prover med låg egenålder från tidigaste 

LBK i Centraleuropa (Whittle 1990, Stäuble 1995). 

Figure 4.14. Charcoal dates from Boguszewo 41, a site belonging to 

older LBK (phase 2), compared to datings made on samples with low 

internal age from oldest LBK contexts (phase 1) throughout Central 

Europe. The graph suggests that the charcoal from Boguszewo 41 

might have an internal age. 

bandkeramisk kulturs äldre fas, omkring eller något före 

5000 f.Kr. (figur 4.8). 

Sammantaget kan konstateras att keramik av vitt 

skilda slag uppträder i hela östra Östersjöområdet och 

på östra Nordkalotten århundradena före och omkring 

5000 f.Kr. (figur 4.8). Det är i dagsläget oklart om de 

smärre tidsskillnader som kan anas beror på faktiska 

skillnader i tid eller är ett resultat av träkols egenålder och 

reservoar/hårdvatteneffekters påverkan på matskorpor. 

Även om flera dateringar kanske behöver korrigeras med 

upp till ett par hundra år så är det likväl slående hur den 

nya teknologin på kort tid sprids över stora landområden. 

Ungefär samtidigt dyker även keramikhantverket upp 

nordväst om LBK-komplexet inom swifterbantkulturen, 

med en huvudsaklig utbredning i Nederländerna med 

omgivande områden (Raemaekers 1999 s.95, 106-108). 

68 


4.3 Inhemskisering, hybriditet 

och identitet 

De skilda keramiska traditioner som diskuterats ovan 

lärdes ut och reproducerades inom ramen för vardagligt 

socialt umgänge i lokala och regionala sociala sammanhang. 

Så som diskuterats i kapitel 2.6-2.8 så är teorin 

kring communities of practice ett användbart verktyg för 

att förstå sådana sammanhang (Lave & Wenger 1991, 

Wenger 1998). Teorin kring communities of practice betonar 

att traditioner lärs ut i specifika sociala kontexter med 

en specifik historia. I deltagandet i sammanhangets kulturella 

praktik formeras aspekter av utövarnas identitet, 

en identitet som blir en aspekt av praktiken. 

Så som betonas av Lave och Wenger så ingår varje 

individ i mängder av delvis åtskilda delvis överlappande 

sammanhang. Bland jägare-samlare skulle sådana sammanhang 

kunna vara barndomens familj och lokalband, 

initierade ur en särskild årskull, arbetslag som gemensamt 

arbetat med en specifik syssla som matlagning, ett specifikt 

hantverk som keramiktillverkning eller en specifik 

näringspraktik som jakt på säl på vårvinterns isar. Inom 

varje sådant socialt sammanhang kan skilda aspekter av 

kultur ha reproducerats (Linton 1936 s.277, jfr. kapitel 

2.3, 2.6). Men även om det således är tänkbart att keramiken 

producerats av en begränsad grupp av individer 

inom det lokala samhället så var detta community of practice 

likväl en del av ett större socialt, kulturellt och historiskt 

sammanhang (kapitel 2.6). 

Keramiken som skapades inom hantverkets communities 

of practice kan till en del ses som lokala skapelser 

då traditionen ofta reproducerades inom lokala sociala 

sammanhang. Likväl representerar ingen av de traditioner 

som diskuteras här en lokal innovation, snarare rör 

det sig om tillskansad kunskap då keramisk teknologi 

lärdes från människor i angränsande regioner där keramikhantverk 

redan praktiserades. Ändå ska lerkärlen 

som tillverkades inte betraktas som kopior. Snarare uppvisar 

krukorna inom de tidiga keramiska traditionerna 

kring Östersjön upp en rad lokala och regionala särdrag, 

som särskiljer dem från varandra och från keramiken 

inom de samhällen där teknologin hade sitt närmaste 

ursprung. Till exempel så har erteböllekeramiken med 

sina spetsbottnade krukor och låga skålar (lerlampor) 

nära motsvarigheter vad gäller formgivning i den kanske 

något tidigare narvakeramikens spetsbottnade kärl 

och låga skålar (figur 4.9 och 4.11). [Kombinationen 

spetsbottnade krukor och lerlampor/skålar förekommer 

också på sperrings 1-lokaler i västra Ryssland, till exempel 

på Tudozero 5, Vologda Oblast (Henny Piezonka, 

föredrag Early Pottery Workshop, Schleswig 2006)]. 

Även vad gäller dekor finns ibland påtagliga likheter 

mellan EBK och narvakeramik (figur 4.15). Å andra

Figur 4.15. Jämförelse mellan erteböllekeramik från Norsminde, 

Danmark (Andersen 1991), och narvakeramik från Zvidze, Lettland 

(Loze 1988). Skala 1:2. 

sidan så skiljer sig de två traditionerna åt vad gäller 

magring och det har föreslagits att bruket av chamotte 

i tillverkningen av erteböllekeramik representerar en 

teknologi som lärts av keramiker inom den bandkeramiska 

traditionen (Hulthén 1977 s.49). 

Kanske skulle erteböllekeramiken kunna ses som en 

kulturell hybrid, en korsning mellan narva och LBKkeramik. 

Så som diskuterades i kapitel 2.5 kan emellertid 

hävdas att hybriditet är en inneboende kvalitet hos all 

kultur, “...all cultures are hybrid. All have more foreign 

than domestically invented parts.” (Sahlins 1999, 411). 

Men som också diskuteras i kapitel 2.5, så är hybriditet 

inte en struktur eller egenskap, utan snarare en analytisk 

konstruktion av en historisk process. I utövandet 

av den kulturella praktiken, i knådandet av leran, tillsats 

av magring, i formgivningen och hanteringen av kärlen 

inom ramen för lokala communities of practice, skapades 

en genuint inhemskiserad keramik ”...largely foreign in 

origin and distinctively local in pattern.” (Sahlins 1999 

s.412; jfr. 2000 s.515). 

Lika uppseendeväckande som den snabba och vidsträckta 

spridningen av keramikhantverk är, lika anmärkningsvärt 

är att spridningen stannar upp på gränsen till 

den Skandinaviska halvön. Varianter av den erteböllekeramik 

som karaktäriserar norra Tyskland och Polen 

introducerades också i sydligaste Sverige, i Skåne, Blekinge 

och möjligen på Öland (Hulthén 1977, Jennbert 

1984, Persson 1999 s.129, Stilborg & Bergenstråhle 2001, 

Papmehl-Dufay 2006), men lyser i övrigt med sin frånvaro 

i södra Mellansverige (Jennbert 1984 fig. 75, Price 

2000 s.265-269). På Nordkalotten kan samma fenomen 

observeras (figur 4.1). Säräisniemi 1-keramik har en 

huvudsaklig utbredning i norra Finland och på Kolahalvön, 

med en nordvästlig gräns på Varangerfjordens 

södra strand i östra Finnmark, Nordnorge (Torvinen 

2000, Skandfer 2003, 2006). Keramik förekommer inte 


Figure 4.15. Comparison between Ertebölle pottery from Norsminde, 

Denmark (Andersen 1991) and early Narva pottery from Zvidze, 

Latvia (Loze 1988). Scale 1:2. 

på nordsidan av fjorden, ej hellre längre västerut och 

söderut i Norge (Glørstad 2005 s.40-43, Skandfer 2005 

s.98). En sydvästlig gräns i säräisniemi 1-keramikens 

rumsliga utbredning återfinns vid Kalixälvens mynning 

i nordöstra Norrbotten (Halén 1994 s.147-150, Torvinen 

2000, Carpelan personlig information). Keramik saknas i 

Luleälvens dalgång ett stycke söderut, liksom i resten 

av norra och mellersta Sverige. Ännu en skarp gräns i 

den tidiga keramikens utbredning återfinns vid sundet 

mellan Åland and Mälardalen. 

Avståndet från Åland till skärgården på Svenska sidan 

var blott 100 km, en distans som motsvarade avståndet 

mellan Åland och skärgården på finska sidan (Smeds et 

al. 1960, Stenbäck 2003 s.85) och som kunde tillryggaläggas 

på en dag i kanot vid gott väder (jfr. kapitel 3). Precis 

som sina grannar på Åland var människorna i Mälardalen 

säljägare och fiskare, och nyttjade fångststationer i 

motsvarande lägen långt ut i havsbandets utskärgårdar 

(Åkerlund 1996, Larsson et al 1997, Knutsson et al 1999). 

Den materiella kulturen skiljde sig däremot helt mellan 

de båda områdena. Som nämnt saknades keramik i Mälardalen 

och medan stenindustrin på Ålands domineras 

av slagen kvartskeratofyr, så präglas östra Mälardalens 

fångstboplatser helt av kvarts (Lindgren 2004). 

Vikaresäl var ett viktigt villebråd både på Åland och 

i Mälardalen under stenåldern. I historisk och sen tid 

jagades vikaresälen främst på kortare eller längre expeditioner 

på vårvinterns isar. Då havsisarna är fulla med 

råkar och isen när som helst kan brytas upp av vågor 

och vind, så medfördes båtar på jaktexpeditionerna, farkoster 

som ömsom släpades över isen, ömsom seglades 

eller roddes längs iskanten (Sundfeldt & Johnson 1964, 

Rinaldo 1978 s.66-67, Eldvik 1992 s.149, 176-177). Vid 

hårt väder kunde hela fält av drivis sättas i rörelse, vilket 

regelbundet medförde att säljaktslag drev iland på 

främmande stränder (drivande is kan förflyttas med en 

69

hastighet av 20-30 km per dygn). Under 1500-talet var 

det så pass vanligt att säljägare från finska Österbotten 

drev iland längs Norrlandskusten eller på Åland att deras 

jakträtt längs dessa kuster (som ifrågasatts av lokalbefolkningen) 

stadfästes med ett kungligt dekret (Sundfeldt 

& Johnson 1964 s.33, jfr. kapitel 7.2). Hur sådana 

långväga kontakter och förhandlingar kan ha reglerats 

bland jägare-samlare har diskuterats i kapitel 3.1. Man 

får föreställa sig att norra Östersjön, Ålands hav och 

Bottenhavet korsades av mängder av sociala allianser, allianser 

som förnyades och cementerades genom långväga 

besök, fester, gåvoutbyte, exogama giftermålsförbidelser 

och krigsräder. Brist på kontakt, kan således knappast 

användas som förklaring till varför keramiken inte spreds 

västerut från Åland till Mälardalen. 

Ovan diskuterades hur identitet skapades i deltagande 

i kulturell praktik inom keramikhantverkets communities 

70 


of practice. Identitet definieras dock inte enbart genom 

vad man gör, utan också vad man inte gör. ”We not only 

produce our identities through the practices we engage 

in, but we also define ourselves through practices we do 

not engage in. Our identities are constituted not only by 

what we are but also by what we are not.” (Wenger 1998 

s.164, jfr. kapitel 2.7). Valet att inte tillverka sperrings 

keramik kan därmed ha varit lika betydelsebärande för 

Mälardalens jägare-samlare, som utövandet av keramikhantverk 

var fyllt av mening för Ålands och Finlands 

säljägare. Frågan varför Mälardalens jägare-samlare inte 

tog upp keramikhantverk 5000 f.Kr. kan i så fall besvaras 

med: Därför att man inte såg sig som människor 

som bedrev keramikhantverk. Först 1000 år senare kom 

denna tingens ordning att ändras, vid introduktionen av 

trattbägarkeramik i Mälardalen, ett ämne som kommer 

att diskuteras i de efterföljande kapitlen.

5 Mälardalen och Bergslagens tidigneolitiska 

trattbägarkultur 

I augusti 1934 genomfördes den första fackarkeologiska 

utgrävningen av en trattbägarboplats i Mälardalen, Axel 

Bagges undersökning av boplatsen Nyskottet i västra 

Uppland. Redan 1915 hade lokalen omnämnts av Ekholm 

som en stenåldersboplats från ”döstid”, ett vitt 

kronologiskt begrepp som i början av 1900-talet användes 

för att beteckna både trindyxornas och de tunnackiga 

yxornas användningstid (Ekholm 1915 s.20). Fynden 

som tillvaratagits vid jordbruksarbete och vid Uppsalaseminariets 

exkursioner till Nyskottet inkluderade bägge 

dessa yxtyper, men också en enstaka krukskärva (Ekholm 

1915 s.29-30, IV, VIII, X). Några år senare omnämnde 

Ekholm kortfattat att det hittats snörornerade krukskärvor 

på Nyskottet och han jämförde dessa med keramik 

från stridsyxekultur i Polen och Finland (Ekholm 1918 

s.19). 

Under 1920-talet bedrev folkskolelärare Karlinder 

utgrävningar på Nyskottet i egenskap av Riksantikvariens 

lokale ombud. Bland fynden från Karlinders utgrävning 

finns ett omfattande keramiskt material. Som lekman 

hade folkskolelärare Karlinder av förståeliga skäl problem 

att typbestämma materialet men med hänvisning till 

ett utlåtande av Sune Lindqvist, skrev han att keramiken 

kunde dateras till sen gånggriftstid (Karlinder 1924). Till 

en del stämmer detta, då materialet innehåller ett inslag 

av stridsyxekeramik från MN B (Malmer 1962 s.940). 

Att huvuddelen av keramiken från Karlinders utgrävning 

var tidigneolitisk trattbägarkeramik uppmärksammades 

dock inte vid denna tid. 

Att materialet från Nyskottet innehöll minst två faser 

blev genast uppenbart för Bagge, när han tog sig an materialet 

efterföljande decennium. I den korta notis i Acta 

Archaeologica VI (1935 s.268) där resultatet av Bagges 

undersökning från 1934 beskrevs, var han likväl påtagligt 

svävande i bestämningen av den äldre keramiken. 

The 1934 excavations in this settlement at Nyskottet... 

...have established the occurence of two kinds of pottery, 

viz. typical boat axe pottery... ...and pottery bearing 

the impress of older, western influences. Some early axes 

previously found on the site must undoubtedly be grouped 

with this latter pottery. (Bagge 1935 s.268) 

I arkivrapporten över undersökningen, daterad februari 

1936, är Bagge dock mer exakt och klassificerar den äldre 

keramiken som ”snörkeramik”, vilket var den term som 

användes för trattbägarkeramik i svensk litteratur under 

första halvan av 1900-talet (jfr. Becker 1948 s.176, Bagge 

1950 s.254, Florin 1958 s.9). Under loppet av det mellanliggande 

året hade en rad tidigneolitiska trattbägarboplatser 

upptäckts och undersökts i Mälardalen, fynd 

som utan tvivel satte in keramiken från Nyskottet i ett 

begripligare sammanhang. Detta år, 1935, utförde Bagge 

själv fältarbeten på ytterligare två tidigneolitiska trattbägarboplatser, 

Rosenlund (sedermera känd som Hjulberga 

1) och Vallby i Närke, samtidigt som Sten Florin, utan 

sammanhang med Bagges forskning, undersökte trattbägarboplatserna 

Östra Vrå och Brokvarn i Södermanland. 

Året efter genomförde Florin utgrävningar på ytterligare 

två nyupptäckta trattbägarboplatser, Mogetorp och Stora 

Toltorp i samma landskap. 

Vid sidan av några korta omnämnanden i skrift publicerade 

Bagge aldrig sina undersökningar av Nyskottet 

och Vallby (jfr. Bagge 1937 s.5, 1938 s.155, 1941 s.49, 

1948 s.353, 1949 s.131-132) och artikeln om Rosenlund 

trycktes först 1949 (Bagge 1949). Florin publicerade 

däremot resultaten av sina utgrävningar redan de efterföljande 

åren (Florin 1937, 1938). Florins fynd rönte 

stor uppmärksamhet då keramiken uppvisade rikligt med 

avtryck av olika sädesslag och vindruvor, och fyndmaterialet 

även innehöll ben (tandfragment) från tamdjur. 

Redskapsinventariet: trattbägare, kragflaskor, mångkantiga 

stridsyxor och tunnackiga flint och grönstensyxor, 

placerade lokalerna inom ramen för trattbägarkulturen 

(Florin 1958 s.9). Medan Florin föredrog att kalla 

denna östmellansvenska variant av trattbägarkultur för 

vråkulturen, använde Becker begreppet vrågruppen när 

han diskuterade materialet i sin avhandling från 1947 

71

(Becker 1948 s.187) och denna skrivning är vanligare i 

nutida publikationer (Madsen 1994, Hallgren et al. 1997 

s.118-121, Klassen 2004 s.248-249). 

Några år innan Bagges och Florins upptäckter av 

bosättningar från trattbägarkultur i Mälardalen hade 

Konrad Jażdżewski publicerat artiklar, i vilka begreppet 

”trattbägarkultur” (så vitt jag kunnat utröna) användes 

och definierades för första gången (Jażdżewski 1932, 

med hänvisning till Jażdżewski 1930). Delar av de arkeologiska 

material som Jażdżewski inkluderade i begreppet 

trattbägarkultur hade tidigare diskuterats under en rad 

lokala benämningar, som döscivilisation, megalitkultur, 

nordisk kultur, storpolsk kultur, lillpolsk kultur, nosswitz 

kultur, etc. Jażdżewski pekade på hur det tidiga 

1900-talets politiska gränser styrt denna indelning och 

argumenterade för att arkeologiska kulturer måste definieras 

utifrån likheter i materiell kultur och oberoende av 

moderna politiska gränser (Jażdżewski 1932 s.108). 

Jażdżewski delade in trattbägarkulturen i fyra geografiska 

grupper, nord, syd, väst och öst, en indelning 

som senare kompletterades men en femte grupp i sydöst 

(Jażdżewski 1932, 1936 – citerad i Midgley 1992 s.33). 

Grupperingen av materialet byggde vidare på en geografisk 

indelning Kossinna brukat i en katalog över fynd 

av trattbägare, kragflaskor och hankflaskor från norra 

Europa (Kossinna 1921a). [Kossinna skrev om dessa 

lerkärlstyper som kärluppsättningen inom ”döscivilisationen” 

(Dolmen Zivilisation – 1921b s.73). Midgley har 

formulerat sig som om Kossinna använde begreppet 

”trattbägarkultur” (Midgley 1992 s.31-34), men så vitt 

jag kan se, så nyttjade han inte termen. I de aktuella 

skrifterna förekommer som nämnt begreppet ”döscivilisation”, 

som enligt Kossinna var en del av en vagt definierad 

”indogermansk kultur” (Kossinna 1921b s.75). 

Begreppet trattbägarkultur förekommer däremot inte 

(Kossinna 1909, 1911, 1921a, 1921b).] 

Att den mellansvenska varianten av trattbägarkultur 

kom att ligga norr om trattbägarkulturens nordgrupp, 

vilken enligt Jażdżewski omfattade norra Tyskland, Danmark 

och Skåne, har lett till en intressant forskningshistorisk 

situation. Hur diskuterar man det som ligger norr 

om nord? Kanske som en följd av detta, är det vanligt att 

utländsk litteratur helt bortser från vrågruppen när trattbägarkulturen 

diskuteras i storskaligt perspektiv. Mest 

iögonfallande är Midgleys stora monografi TRB-Culture, 

i vilken trattbägarkulturens nordgräns markeras i norra 

Skåne (Midgley 1992 s.36, se också Midgley 2005 s.35). 

Det är notabelt att Mälardalen och vrågruppen inte bara 

ligger bortom den gräns som dragits på kartan, utan till 

och med utanför kartan. Även om Midgleys förbiseende 

är det mest iögonfallande, är hon i gott sällskap, då flera 

översikter över Europas eller södra Skandinaviens neolitikum 

lämnar östra Mellansverige som ett blankt fält 

(t.ex. Whittle 1985, 1996, Hodder 1990, Thorpe 1996, 

72 


Tilley 1996, Milisauskas 2002 s.195, – för exempel på 

internationell litteratur som trots allt beaktat fynd från 

trattbägarkultur norr om Skåne se till exempel Becker 

1948, Zápotocký 1992, Bakker 1998, Klassen 2000, Price 

2000, Rowley-Conwy 2004, Bradley 2005). 

Tystnaden kring Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

är inte bara ett problem för sårad mellansvensk 

lokalpatriotism. Flera av de tolkningsmodeller 

som förklarar övergången till jordbruk och skapandet/ 

spridningen av trattbägarkulturen, utgår från lokala förhållanden 

i små geografiska regioner (ofta Danmark). 

Det är exempelvis tveksamt om förändringar i salthalten 

i västdanska fjordar kan förklara en samhällsprocess som 

har ett så mycket större geografiskt omfång (jfr. Klassen 

1999). 

I den europeiska litteraturen om trattbägarkultur talas 

ibland om en snävare och en bredare definition av trattbägarkultur 

(Zápotocký 1992 s.202-204). Den snävare 

definitionen omfattar TRBs lokalgrupper nord, syd, öst, 

sydöst och väst så som de definierades av Jażdżewski på 

1930-talet (jfr. Midgley 1992). Den bredare definitionen, 

som bland annat förordas av Zápotocký, inkluderar även 

michelsbergskultur i västra Centraleuropa och lokalgrupperna 

pfyn, altheim och mondsee i norra Alperna (figur 

5.1) (Zápotocký 1992 s.202-204, 552, jfr. Lichardus & 

Lichardus-Itten 1993). Det finns skillnader mellan (och 

inom) alla dessa lokalgrupper av trattbägarkultur, men 

det finns också gemensamma nämnare. Varianter av 

mångkantiga stridsyxor förekommer inom hela området, 

de särpräglade stridsyxor av typ KIII som är vanliga i 

Mälardalen och Bergslagen har sina närmaste motsvarigheter 

i mondseegruppens KIB yxor i Österrike (kapitel 

9.1.3). De trattbägare som gett namn till trattbägarkulturen 

har nära motsvarigheter i michelsbergskulturens 

”tulpanbägare”. Krukor från trattbägarboplatsen Kallmossen 

i Norduppland är således påfallande lika både 

”trattbägare” från Danmark och ”tulpanbägare” från 

västra Tyskland (jfr. figur 11.7 i kapitel 11) (jfr. Gleser 

1998 s.239, Richter 2002 s.108-112, Klassen 2004 s.167- 

183). 

Jag ser således en poäng med att inkludera Mälardalen 

och Bergslagens tidigneolitiska lämningar under det 

övergripande begreppet trattbägarkultur. Samtidigt vill 

jag understryka, att trattbägarkultur i denna vida mening 

är en analytisk konstruktion, skapad av arkeologer. Det är 

föga troligt att en tidigneolitisk människa skulle kännas 

vid en social enhet som sträcker sig från Mellansverige/ 

södra Norge i norr, till norra Slovakien i söder. På ett 

annat plan vill jag samtidigt hävda, att det finns situationer 

när en arkeologisk analytisk klassifikation som 

trattbägarkultur, kan ligga nära en klassifikation som 

gjordes av människor under förhistorien. I hela södra 

och mellersta Skandinavien upp till och med Bergslagen 

tog människor upp en rad specifika hantverkstraditioner,

5 mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s tidigneolitiskA t r At t Bäg A r k u lt u r 

Figur 5.1. Karta över trattbägarkulturens (TRB) 

utbredning enligt Zápotocký, med en indelning i de 

geografiska undergrupperna nord (N), väst (W), öst 

(O), sydöst (SO), syd (S), mondsee (MO), altheim (A), 

pfyn (PF) och michelsberg (M). Zápotocký inkluderar 

de fyra senare grupperna i en brett definierad 

trattbägarkultur, men de diskuteras stundom som 

separata företeelser av andra forskare. I föreliggande 

arbete argumenteras för att även Vestlandet 

i Norge skall inkluderas i en brett definierad trattbägarkultur. 

Efter Zápotocký (1992 s.552). 

Figure 5.1. Map showing the extent of the Funnel 

Beaker Culture (TRB) as defined by Zápotocký 

(1992 p.552). Legend: N – North group, W – West 

group, O – East group, SO – Southeast group, S – 

South group, MO – Mondsee, A – Altheim, PF – Pfyn, 

M – Michelsberg. 

som kom till uttryck i tillverkningen av trattbägare, kragflaskor, 

lerskivor, mångkantiga stridsyxor samt spets- och 

tunnackiga yxor av grönsten och flinta. Detta skedde 

samtidigt – omkring 4000/3900 f.Kr. – som element av 

odling och boskapsskötsel togs upp i samma område. 

Dessa traditioner skapades, förhandlades och reproducerades 

inom olika lokala, regionala och överregionala 

sociala kontexter, i ömsom skilda, ömsom överlappande 

communities of practice (jfr. kapitel 2.6). Skeendet kan inte 

ha varit en osynlig process för de inblandade människorna, 

dessa var medvetna om de val som gjordes, om 

de förändringar som genomfördes och att människor 

i angränsande landsdelar gjorde liknande val. Som jag 

kommer att utveckla i nästföljande kapitel, så måste 

företeelsen trattbägarkultur ha varit särskilt synlig i ett 

område som Mälardalen/Bergslagen, som är den nordligaste 

region där dessa nya traditioner togs upp vid början 

av tidigneolitikum. Ett stenkast längre norrut levde 

människor som inte började tillverka trattbägare och 

mångkantiga stridsyxor, som inte började odla marken 

eller hålla tamdjur. I mötet med dessa människor var 

mälardalingarna i någon mening trattbägarkultur. 

I efterföljande avsnitt kommer jag i tur och ordning 

att ta upp aspekter som boplatser, begravningsplatser, näringsekonomiska 

aktiviteter och materiell kultur. Medan 

genomgången därvidlag är konventionell till sin karaktär, 

är avsikten att den ska leda fram till en diskussion 

av exempelvis näringsekonomi, hantverk och gravritual 

som kulturell praktik, snarare än som ”funktionella” eller 

”rituella” företeelser. Även om säljakt säkert har haft 

en roll för försörjningen, så är jag mer intresserad av 

säljakt som deltagande aktivitet, en aktivitet som förenat 

en rad personer i ett samverkande socialt sammanhang, 

i ett community of practice. På samma sätt kan gravritual 

diskuteras som kulturell praktik, en praktik som förenat 

efterlevande i deltagande handlingar. Både säljakt och 

gravritual kan ur detta perspektiv ses som sammanhang 

där identitet har skapats och förhandlats (kapitel 2.7). 

Det geografiska omfånget för detta avsnitt är regionen 

kring den forna havsvik som under tidigneolitikum 

73

Figur 5.2. Trattbägarlokaler i Mälardalen och Bergslagen i relation 

till en tidigneolitisk (4800 BP) strandlinje. 1. Vallby, 2. Hjulberga, 3. 

Stenstorp, 4. Tjugestatorp, 5. Skumparberget, 6. Skogsmossen, 7. Fågelbacken, 

8. Dalkarlstorp, 9. Nyskottet, 10. Kallmossen, 11. Anneberg, 

12. Bålmyren, 13. Västeräng, 14. Norrfäbovägen, 15. Lilla Gävsjö, 16. 

Sanna, 17. Frotorp, 18. Mariedamm, 19. Toltorp, 20. Mogetorp, 21. 

Nävertorp, 22. Östra Vrå, 23. Fagervik, 24. Malmahed, 25. Mortorp, 

26. Brokvarn, 27. Pärlängsberget, 28. Trössla, 29. Smällan, 30. 

Eklundshov, 31. Älby, 32. Lisseläng. Notera att Ålands fornstrandlinjer 

ej är utritade på kartan (jfr. figur 4.2). Strandlinjekarta framställd av 

Lars Andersson och Tore Påsse (jfr. Påsse & Andersson 2005). 

täckte Mälaren och Hjälmaren i östra Mellansverige samt 

kuststräckan och inlandet omedelbart norr därom. Detta 

område skär tvärs gränsen mellan Svealand och Norrland 

och sammanfaller bara delvis med landskapsgränser. Jag 

har därför valt att använda de traditionella men vagt 

definierade namnen Mälardalen och Bergslagen som 

rubrik för mitt undersökningsområde (figur 5.2-5.4). 

Mälardalen används i detta sammanhang som begrepp 

för Södermanland och de lägre liggande, södra delarna 

74 


Figure 5.2. Funnel Beaker Culture sites in Mälardalen and Bergslagen 

in relation to an Early Neolithic (4800 BP) coastline. 1. 

Vallby, 2. Hjulberga, 3. Stenstorp, 4. Tjugestatorp, 5. Skumparberget, 

6. Skogsmossen, 7. Fågelbacken, 8. Dalkarlstorp, 9. Nyskottet, 10. 

Kallmossen, 11. Anneberg, 12. Bålmyren, 13. Västeräng, 14. Norrfäbovägen, 

15. Lilla Gävsjö, 16. Sanna, 17. Frotorp, 18. Mariedamm, 19. 

Toltorp, 20. Mogetorp, 21. Nävertorp, 22. Östra Vrå, 23. Fagervik, 24. 

Malmahed, 25. Mortorp, 26. Brokvarn, 27. Pärlängsberget, 28. Trössla, 

29. Smällan, 30. Eklundshov, 31. Älby, 32. Lisseläng. Note that the 

ancient shorelines of Åland are not depicted on the map (cf. figure 

4.2). Shoreline map produced by Lars Andersson and Tore Påsse (cf. 

Påsse & Andersson 2005). 

av Närke, Västmanland och Uppland. Bergslagen används 

som namn på de högre liggande landen omedelbart 

norr om Mälardalen och omfattar norra delarna av 

Närke, Västmanland och Uppland samt södra Dalarna 

och Gästrikland. (Delar av Värmland räknas vanligen 

också till Bergslagen, men ingår inte i det här behandlade 

området). Gränsen mellan Mälardalen och Bergslagen 

är i hög grad flytande och en och samma socken kan 

stundom sorteras under båda begreppen beroende på

Figur 5.3. Trattbägarlokaler i norra Mälardalen och södra Bergslagen 

i relation till en ungefärlig tidigneolitisk strandlinje på 40 m.ö.h. (figur 

5.2 ger en mer korrekt bild av en samtida strandlinje). Höjdreliefen 

återges i gråskala med 5 m intervall 40-195 m, land över 195 m 

återges i svart. Isälvsavlagringar återges i grönt, grovmo, sand och 

grus i orange. Trattbägarlokaler: 1. Vallby, 2. Hjulberga, 3. Stenstorp, 

4. Tjugestatorp, 5. Skumparberget, 6. Skogsmossen, 7. Fågelbacken, 

8. Dalkarlstorp, 9. Nyskottet, 10. Kallmossen, 11. Anneberg, 12. Bålmyren, 

15. Lilla Gävsjö. 

Figur 5.4. Trattbägarlokaler i södra Mälardalen i relation till en 

ungefärlig tidigneolitisk strandlinje på 35 m.ö.h. (figur 5.2 ger en mer 

korrekt bild av en samtida strandlinje). Höjdreliefen återges i gråskala 

med 5 m intervall 35-190 m, land över 190 m återges i svart. 

Isälvsavlagringar återges i grönt, grovmo, sand och grus i orange. 

Trattbägarlokaler: 16. Sanna, 17. Frotorp, 18. Mariedamm, 19. Toltorp, 

20. Mogetorp, 21. Nävertorp, 22. Östra Vrå, 23. Fagervik, 24. Malmahed, 

25. Mortorp, 26. Brokvarn, 27. Pärlängsberget, 28. Trössla, 

29. Smällan och Stensborg, 30. Eklundshov, 31. Älby, 32. Lisseläng. 

Figure 5.3. Funnel Beaker Culture sites in Northern Mälardalen and 

Southern Bergslagen in relation to an approximate Early Neolithic 

coastline set at 40 m.a.p.s.l. (Figure 5.2 gives a more accurate 

picture of a synchronous coastline). Land between 40 m.a.p.s.l. and 

195 m.a.p.s.l. is shown in shades of grey with a 5 m interval, land 

over 195 m is shown as black. Glaciofluvial sediments are displayed 

in green; coarse silt, sand and gravel are displayed in orange. Funnel 

Beaker Culture sites: 1. Vallby, 2. Hjulberga, 3. Stenstorp, 4. Tjugestatorp, 

5. Skumparberget, 6. Skogsmossen, 7. Fågelbacken, 8. Dalkarlstorp, 

9. Nyskottet, 10. Kallmossen, 11. Anneberg, 12. Bålmyren, 

15. Lilla Gävsjö. 

Figure 5.4. Funnel Beaker Culture sites in Southern Mälardalen 

in relation to an approximate Early Neolithic coastline set at 35 

m.a.p.s.l (Figure 5.2 gives an more accurate picture of a synchronous 

coastline). Land between 35 m.a.p.s.l. and 190 m.a.p.s.l. is shown 

in shades of grey with a 5 m interval, land over 190 m is shown 

as black. Glaciofluvial sediments are displayed in green; coarse silt, 

sand and gravel are displayed in orange. Funnel Beaker Culture sites: 

16. Sanna, 17. Frotorp, 18. Mariedamm, 19. Toltorp, 20. Mogetorp, 

21. Nävertorp, 22. Östra Vrå, 23. Fagervik, 24. Malmahed, 25. Mortorp, 

26. Brokvarn, 27. Pärlängsberget, 28. Trössla, 29. Smällan and 

Stensborg, 30. Eklundshov, 31. Älby, 32. Lisseläng.

sammanhang (t.ex. Fellingsbro socken där Skogsmossen 

ligger, jfr. Hagström 1999). Mitt val av undersökningsområde 

bottnar i att denna geografiska region utgör det 

nordligaste området med bosättning från tidigneolitisk 

trattbägarkultur i östra Mellansverige. Undersökningsområdets 

avgränsning norrut sammanfaller således med 

nordgränsen i spridningen av arkeologiskt material från 

tidigneolitisk trattbägarkultur, ett tema som vidareutvecklas 

i kapitel 10. Undersökningsområdets avgränsning 

söder och västerut är snarare bestämd av forskningshistoriska 

tillfälligheter, då Östergötlands, Västergötlands 

och Värmlands tidigneolitikum är föga utforskat. 

Östra delen av Mälardalen (östra Uppland och Södermanland) 

utgjordes under tidigneolitikum av en vidsträckt 

skärgård som vad gäller omfång och örikedom 

saknar motsvarighet i dagens Sverige. Norr därom, längs 

det som här kallas Bergslagskusten (östra Gästrikland) 

krympte skärgården till en smal remsa kustnära öar. 

Västra och norra delen av Mälardalen (Närke, Västmanland, 

Uppland) liksom huvuddelen av Bergslagen 

(norra Västmanland, norra Uppland, södra Dalarna, 

västra Gästrikland) utgjordes av ett kustnära fastland. 

Avståndet till det tidigneolitiska havet var sällan mer än 

5 mil inom regionen. Genom undersökningsområdets 

norra del löper den mäktiga Dalälven, med en början i 

fjällkedjan långt i nordväst för att nå det tidigneolitiska 

havet på gränsen mellan Uppland och Gästrikland. 

Början av subboreal tid präglades av ett kontinentalt 

klimat, med stora skillnader mellan varma somrar och 

kalla vintrar (Liljegren & Lagerås 1993 s.37), julitemperaturen 

beräknas till c. 1,5-2 grader varmare än idag 

(Barnekow 1999). De senaste årens undersökningar har 

i allt högre grad belyst detaljer i klimatutvecklingen, en 

bild som pekar på att sommartemperaturen var en knapp 

grad varmare än idag under början av tidigneolitikum 

och hade ökat till c. 2 grader varmare än idag vid övergången 

mot mellanneolitikum (Bjune et al. 2005 fig. 4a, 

jfr. Grudd et al. 2002). Skogarna, som med undantag av 

skärgårdarnas utskär täckte hela Mälardalen, skilde sig 

från dagens genom att framförallt lind men också alm 

och ek var mycket vanliga på sedimentmarkerna, medan 

björk och tall dominerade de högre liggande moränområdena 

(Hallgren under arbete). Den idag så vanliga granen 

förekom ytterligt sparsamt (Giesecke 2004). Östersjöns 

littorinastadium, som under senmesolitisk tid genomgått 

kraftiga fluktuationer i salthalt, hade nu en jämnare salinitet, 

men likväl lägre än dagens förhållanden. Salthalten 

steg gradvis under loppet av tidigneolitikum, för att nå 

en topp som tangerade nutida salinitet under början av 

mellanneolitikum (Emeis et al. 2003). Jag har inte hittat 

några aktuella uppskattningar av isförhållanden under 

stenåldern, men då vikaresäl (som föder sina ungar på 

isen) är vanlig i det osteologiska materialet, bör havet 

varit delvis täckt av fast och drivis under vintrarna. 

76 


Det skall redan här betonas att Mälardalen och Bergslagens 

trattbägarlokaler ur tafonomiskt hänseende skiljer 

sig från trattbägarboplatser i Sydskandinavien och på 

kontinenten. Inlandslokalerna ligger ofta i skogsmark 

som inte har odlats sedan tidigneolitikum och inblandning 

från yngre perioder är relativt begränsade. Kustboplatserna 

har ofta mesolitiska och mellanneolitiska 

material inom samma fornlämningskomplex, men pga. 

landhöjningen ligger äldre material högre, yngre material 

lägre. Ingen av de undersökta lokalerna uppvisar en kronologisk 

stratigrafi, då frostskjutning och andra markprocesser 

gör att fynden ligger spridda i ett vanligen 30-50 

cm tjockt fyndförande lager. Tjälen har även påverkat 

keramikens bevaringsgrad menligt. Då flertalet lokaler 

återfinns på väldränerad sand med podsoljordmån, så 

bevaras i allmänhet endast brända ben. 

Kronologi och datering spelar en avgörande roll för 

tolkningen av flera av de ämnen jag kommer att ta upp 

i de följande kapitlen. Jag kommer därför att inleda med 

ett avsnitt där jag diskuterar några principiella frågor 

kring 14 C-datering, innan jag kommer in på problematiken 

kring kultur, praktik och identitet inom Mälardalen 

och Bergslagens trattbägarkultur. 

5.1 Om 14 C-datering och 

kronologi för Mälardalen 

och Bergslagens 


Den danska och sydskånska döstidens viktigare redskapstyper 

hunno sålunda i allmänhet upp till nordöstra 

Mellansverige först under Sydskandinaviens gånggriftstid 

och gånggriftstidens först under dess hällkisttid, medan 

förbindelsen med södra och mellersta Norrland försiggick 

ännu långsammare och stenålderns redskapsformer längst 

upp i norr t.o.m. - som vi längre fram skola finna – bibehölls 

ända in i järnåldern. (Rydbeck 1940 s.20-21) 

Kolfjortondatering spelar en central roll i föreliggande 

avhandling, då tolkningen av många av de företeelser 

som tas upp till behandling är avhängiga deras inbördes 

kronologiska förhållande. Vid diskussionen av keramikhantverk 

är det är avgörande att utvärdera om den 

variation som finns, ska betraktas som en kronologisk 

följd eller som samtida variation. Jag har därför ägnat viss 

möda att så långt det är möjligt 14 C-datera de material 

jag jobbat med, antingen genom direkta dateringar av 

arkeologiska material så som organiska beläggningar på 

keramik, förkolnade sädeskorn och brända ben från djur 

och människa eller genom datering av träkol och has-


selnötskal från intressanta kontexter. Så som diskuteras 

nedan, finns det olika felkällor förknippade med skilda 

provmaterial och därför har jag så långt det är möjligt 

försökt att jämföra dateringar av olika material, för att 

utröna i vilken mån något provmaterial ger avvikande 

resultat. 

Inom stenåldersforskningen har stundtals tolkningar 

av kronologiska förhållanden betraktats som etablerade 

sanningar, inte nödvändigtvis därför att de varit väl underbyggda, 

utan därför att de förespråkats av namnkunniga 

arkeologer som genom sin etablerade position getts 

en privilegierad roll i uttolkandet av förhistorien. Det 

inledande citatet av Rydbeck (1940) är ett forskningshistoriskt 

exempel på hur en etablerad forskare i kraft av 

sin auktoritet kunde slå fast att förhistorien hände först 

i Sydskandinavien, långt senare i Mälardalen och alldeles 

som nyss i Norrland och Nordnorge. Florins bedömning 

att vissa trattbägarlokaler i Mälardalen kunde dateras till 

sen döstid utifrån en jämförelse med sydskandinaviska 

lokaler med samma typ av fynd (Florin 1937), betraktades 

således som orimligt av Rydbeck, som menade att 

materialet i sin helhet hörde till gånggriftstid (Rydbeck 

1937 s.180, 1940 s.15-16). På ett motsvarande sätt underkände 

Rydbeck den norske arkeologen Nummedals 

(1938) jämförelser mellan stenåldersfynd från Varangerfjorden 

(Nordnorge) och fynd från Gotland. Rydbeck 

ifrågasatte inte de likheter i fyndmaterialet som Florin 

och Nummedal pekade på, men han ansåg att utvecklingen 

i norr låg efter den i söder: ”Särskilt gäller denna 

långvariga efterblivenhet de allra nordligaste trakterna.” 

(Rydbeck 1940 s.73) 

En av förtjänsterna med 14 C-datering (och andra naturvetenskapliga 

analysmetoder) är att resultaten regelmässigt 

utmanar etablerade sanningar. Rydbecks position 

som auktoritet inom den kronologiska diskussionen underminerades 

av resultat från 14 C-dateringar. Mälardalens 

trattbägarkultur visades vara äldre än gånggriftstid 

(Florin 1958 s.60) och de fynd från Varangerfjorden, 

som Rydbeck tvärsäkert placerade i bronsålder visades 

vara från senmesolitisk och tidig neolitisk tid (Helskog 

1980, 1984, Skandfer 2003, se vidare kapitel 10). Medan 

man inom nutida arkeologi knappast ser formuleringar 

i stil med Rydbecks, så kan samma tänkande stundom 

spåras i det att det ses som självklart att olika företeelser 

har sin äldsta förekomst i söder och att kulturinfluenser 

ses som enkelriktade från söder till norr eller från väster 

till öster. Att tvärsnoddsdekorerad keramik uppträder 

1000 år tidigare vid Varangerfjorden och i Finland än i 

södra Skandinavien och några hundra år tidigare i Mellansverige 

och Sydnorge än i Danmark, blir med ett sådant 

synsätt ”orimligt” (Hallgren 2005). Nu är det inte 

så att 14 C-datering ger slutgiltiga svar, metoden måste 

kontinuerligt utvärderas och de arkeologiska tolkningarna 

av resultaten kan och ska ifrågasättas. Sålunda har 

Florins 14 C-dateringar från Mogetorp (Florin 1958 s.60) 

senare korrigerats i enlighet med en internationell standard 

(Olsson 1967) och som diskuteras i kapitel 7.1, så 

har metodutveckling vad gäller kemisk förbehandling av 

provmaterial implikationer för hur dessa tidigt utförda 

14 C-dateringar skall tolkas (Ingrid Olsson personlig kommunikation, 

jfr. kapitel 7.1). 

I mitt eget arbete med 14 C-dateringar har urval av 

provmaterial för datering tjänat som ett sätt att pröva min 

förförståelse av vad jag uppfattat som ett tidigneolitiskt 

källmaterial. Genom att datera förkolnade sädeskorn och 

brända djur- och människoben, som utifrån tolkning av 

arkeologiska kontexter bedömts som tidigneolitiska, har 

jag öppnat för möjligheten att bli korrigerad. Genom att 

datera organiskt material på/i keramikskärvor som jag 

utifrån typologiska kriterier bedömt som tidigneolitisk 

trattbägarkeramik har jag kunnat utvärdera giltigheten 

i min klassifikation av keramiken. (Säkert kan läsaren 

se inkonsekvenser jag själv är blind för i dessa utvärderingar.) 

Det finns 14 C-dateringar tillgängliga från ett 20-tal 

trattbägarlokaler i Mälardalen och Bergslagen (figur 5.5- 

5.10). Dateringarna är utförda på träkol, hasselnötskal, 

sädeskorn, brända ben och organiska beläggningar 

(”matskorpor”) på krukskärvor. Vart och ett av dessa 

provmaterial är behäftade med sina egna felkällor, en 

problematik som kommer att tas upp till diskussion i 

de närmast följande avsnitten. 

5.1.1 Datering av förkolnade växtmaterial 

Förkolnade växtdelar från terresta växter (träkol, hasselnötskal, 

sädeskorn, övriga makrofossil) har den fördelen 

att det är välbeprövade material för 14 C-datering. (Jag 

bortser i detta sammanhang från lavar och mossor, som 

kan uppvisa en reservoarålder, se vidare nedan). Träkol 

är dock problematiskt eftersom det kan ha en avsevärd 

egenålder, både genom att många träd lever länge och 

genom att döda träd finns kvar som torrakor eller vindfällen 

under avsevärd tid. Dessa komplikationer kan man 

i någon mån komma till rätta med genom vedartsanalys 

av kolprover. Ett annat problem är att det ofta saknas 

en tydlig koppling mellan träkol och det arkeologiska 

material man vill tidfästa. Även om kolbitarna är hittade 

tillsammans med förhistoriska artefakter, är ofta 

sambandet dem emellan diskutabelt. Slutligen så behöver 

förekomst av träkol överhuvudtaget inte ha ett samband 

med mänskliga handlingar, trä förkolnas regelbundet vid 

skogsbränder. Pesonen (1999) har genomfört en omfattande 

jämförelse mellan koldateringar och dateringar på 

björknävertjära som använts för att laga kamkeramiska 

krukor (”typisk kamkeramik, stil Ka II). Medan dateringarna 

på björknävertjära är väl samlade i intervallet 

77

Figur 5.5. 14 C dateringar från trattbägarlokaler i nordvästra Mälardalen 

(Hjulberga: Hulthén & Welinder 1981, Welinder opublicerat; 

Tjugestatorp: Artursson 1996). 

Figure 5.5. 14 C dates from Funnel Beaker Culture sites in Northwestern 

Mälardalen (Hjulberga: Hulthén & Welinder 1981, Welinder 

unpublished; Tjugestatorp: Artursson 1996). 

Figur 5.7. 14C dateringar från trattbägarlokaler i norra Mälardalen 

(dateringar på träkol, hasselnötskal och matskorpor från Fågelbacken: 

Lekberg 1997; dateringar på träkol, hasselnötskal och matskorpor 

från Anneberg: Segerberg 1999). 

Figure 5.7. 14C dates from Funnel Beaker Culture sites in Northern 

Mälardalen (dates on charcoal, hazelnut shells and food crusts from 

Fågelbacken: Lekberg 1997; dates on charcoal, hazelnut shells and 

foodcrusts from Anneberg: Segerberg 1999). 

78 


Figur 5.6. 14C dateringar från trattbägarlokalen Skogsmossen i norra 

Mälardalen/södra Bergslagen. 

Figure 5.6. 14C dates from the Funnel Beaker Culture site Skogsmossen 

in Northern Mälardalen/Southern Bergslagen. 

Figur 5.8. 14 C dateringar från trattbägarlokaler i norra Mälardalen 

och södra Bergslagen (Bålmyren: Sundström & Darmark 2005; Västeräng: 

Björck 2000, Björck muntligen; Lilla Gävsjö: Graner 2005). 

Figure 5.8. 14 C dates from Funnel Beaker Culture sites in Northern 

Mälardalen och Southern Bergslagen (Bålmyren: Sundström & Darmark 

2005; Västeräng: Björck 2000, Björck personal communication; 

Lilla Gävsjö: Graner 2005).


Figur 5.9. 14C dateringar från trattbägarlokaler i sydvästra Mälardalen 

(Östra Vrå: Kihlstedt 2006; Nävertorp: Kihlstedt 2004; Frotorp: 

Blomqvist et al. 2006, Sanna: Niklas Stenbäck muntligen). 

Figure 5.9. 14C dates from Funnel Beaker Culture sites in Southwestern 

Mälardalen (Östra Vrå: Kihlstedt 2006; Nävertorp: Kihlstedt 

2004; Frotorp: Blomqvist et al. 2006, Sanna: Niklas Stenbäck personal 

communication). 

Figur 5.10. 14C dateringar från trattbägarlokaler i sydöstra Mälardalen 

(Smällan och Häggsta: Kihlstedt et al. 1997, Edenmo et al. 1997; 

Trössla: Hallgren 2004b). 

Figure 5.10. 14C dates from Funnel Beaker Culture sites in Southeastern 

Mälardalen (Smällan and Häggsta: Kihlstedt et al. 1997, 

Edenmo et al. 1997; Trössla: Hallgren 2004b). 

Figur 5.11. En jämförelse mellan 14 C-dateringar av olika material 

från kamkeramiska lokaler i Finland (fas Ka II, ”typisk kamkeramik”), 

baserad på Pesonen (1999). Dateringarna är utförda på organiska 

beläggningar på keramik (björknävertjära som använts för att 

laga trasiga krukor och matskorpor) samt träkol från anläggningar. 

Träkolsdateringarna är genomgående äldre än dateringar utförda på 

organiska beläggningar. Diskrepansen kan till en del förklaras med 

att de daterade kolbitarna har en egenålder, men en inblandning 

av äldre material i yngre anläggningar torde också vara en faktor 

(Pesonen 1999 s.194). Björknävertjäran är tillverkad av ytterbarken 

hos björk och har en låg egenålder (Pesonen 1999, Reunanen & 

Holmbom 1999, Leskinen 2003 s.19). Matskorpor på kamkeramik 

som analyserats har visat på ett inslag av marina produkter (Hopia 

et al. 2003, Leskinen 2003 s.30-35) och det är därför möjligt att 

matskorpedateringarna i figuren är påverkade av en reservoareffekt. 

Reservoareffektens storlek längs Finlands kust under tidigneolitikum 

är inte känd. Till skillnad från träkolsproverna avviker inte matskorporna 

nämnvärt från dateringarna på björknävertjära. 

Figure 5.11. A comparison between 14 C dates of birch bark pitch 

used to mend broken pots, food crusts on pottery and charcoal from 

Comb Ware sites in Finland (Ka II, the typical Comb Ware phase). It 

is suspected that many of the charcoal dates are too old due to factors 

like the internal age of wood, old dead wood used as firewood, 

and mixing of older charcoal in younger contexts. Based on Pesonen 

(1999). 

79

3900-3500 f.Kr., så är många av koldateringarna betydligt 

äldre (figur 5.11). Någon motsvarande jämförelse har 

inte gjorts för Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur, 

men det är inte ovanligt att kolprover blir ”för gamla” 

eller ”för unga”, dateringar som på grund av de oväntade 

resultaten i så fall avförs från diskussionen. I materialet 

från Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur finns en 

koldatering från Skogsmossen, som odiskutabelt hör 

samman med mänskliga handlingar, då den aktuella kolbiten 

var inbakad i en bit lerklining. 

Hasselnötskal och sädeskorn är att föredra framför 

träkol eftersom de har en låg egenålder, likväl kan också 

hasselnötter förkolnas genom naturliga processer. I det 

aktuella materialet finns ett daterat hasselnötskal från 

Tjugestatorp, som i likhet med nyss nämnda kolbit var 

inbakad i lerklining och därmed med säkerhet är knutet 

till mänskliga handlingar (jfr. figur 5.5). Sädeskorn är ett 

närmast idealiskt provmaterial, enär sädesslag inte förekommer 

vildväxande i Skandinavien är deras förekomst 

med nödvändighet knutet till mänskliga handlingar. Då 

många tidigneolitiska trattbägarboplatser i Mälardalen/ 

Bergslagen ligger på vad som idag är skogsmark och ibland 

helt utan anknytning till marker som odlats i senare 

förhistorisk eller historisk tid, så är risken för inblandning 

av yngre sädeskorn begränsad (jfr. kapitel 7.1). Ett av de 

daterade sädeskornen från Skogsmossen var inneslutet i en 

bit tvärsnoddsdekorerad trattbägarkeramik och är således 

med säkerhet knutet till tillverkningen av en trattbägare. 

5.1.2 Datering av kremerade ben 

Vid slutet av 1990-talet introducerades en ny tillämpning 

av AMS-datering som går ut på att karbonatfraktionen 

som förekommer i omvandlad form i bioapatiten i brända 

(eller kremerade) ben dateras (Lanting & Brindley 1998, 

2000, Lanting et al. 2001). Metoden utvecklades vid tandemlaboratoriet 

i Groeningen, men spreds snabbt och 

tillämpas nu av flera 14 C-laboratorium runt världen (Olsen 

et al. 2005, 2008, van Strydonck et al. 2005, Naysmith 

et al. 2007). Vid bränning till mer än 600°C omkristalliseras 

bioapatiten till en mer hållbar kristallstruktur, som 

är motståndskraftig mot påverkan från karbonater i den 

omgivande jorden, en avgörande faktor, då datering av 

karbonat i obrända ben tidigare gett nedslående resultat. I 

engelskspråkig litteratur i ämnet görs en åtskillnad mellan 

helt genombrända ben, cremated bones och dåligt genombrända 

ben (charred bones), som bränts vid lägre temperatur. 

I svenskspråkig arkeologi är termen ”kremerade ben” 

ofta förbehållen ben som påträffats i brandgravar, medan 

helt genombrända ben som påträffas i andra kontexter 

(t.ex. slaktavfall) istället benämns just brända ben (jfr. Å. 

M. Larsson 1997 s.2-11, 2003 s.164-166). I föreliggande 

arbete använder jag kremerade ben och brända ben som 

80 


synonymer för helt genombrända vita ben, i motsatts till 

dåligt brända ben som benämns svedda. 

Tillförlitligheten i datering av strukturell karbonat i 

kremerade ben har utvärderats genom omfattande jämförelser 

med dateringar av andra material från samma 

kontexter (Lanting & Brindley 1998, 2000, Lanting et al. 

2001, Olsen et al. 2005, 2008) och genom duplicerade 

dateringar utförda på olika laboratorier (Naysmith et 

al. 2007) med mycket gott utfall. Försök med datering 

av strukturell karbonat i obrända och svedda ben har 

gett mer tvetydiga resultat. I några fall rapporteras god 

överensstämmelse mellan olika provmaterial (Lanting 

& Brindley 1998 s.3), i andra fall har de svedda benen 

gett dateringar som är c. 150 år för unga (Olsen et al. 

2005, 2008, van Strydonck et al. 2005). De ben jag låtit 

datera från trattbägarboplatser i Mälardalen/Bergslagen 

hör till de första kremerade ben som daterades vid 

Ångströmlaboratoriet i Uppsala. De utgjorde därvidlag 

en testserie och flertalet av dessa prover daterades två 

gånger för att utvärdera alternativa förbehandlingsmetoder 

av provmaterialet. Här redovisas resultaten för den 

andra provserien, som befanns ge tillförlitliga resultat. 

Förbehandlingen följer den standardmetod som redovisats 

av Naysmith et al. 2007, blykromat/silver används 

för att få bort svavelföroreningar (Göran Possnert e-post 

060926). Som material för datering har brända ben den 

fördelen att de är knutna till mänskliga handlingar och att 

de har en egenålder om maximalt 10-20 år [+ eventuell 

reservoareffekt] (Lanting et al. 2001 s.250). 

För att få en antydan om vilken reservoarålder som 

kan vara aktuell för Mälardalen/Bergslagens kuster under 

tidigneolitikum, har jag i samarbete med Ann Segerberg 

låtit daterat en serie brända sälben från Anneberg, 

en lokal från vilken det sedan tidigare fanns en gott 

jämförelsematerial i form av dateringar av bland annat 

hasselnötskal (Segerberg 1999 s.112). Det bör påpekas 

att de daterade proverna inte kommer från slutna kontexter, 

varför en viss osäkerhet föreligger kring resultatens 

tillförlitlighet. Likväl pekar jämförelsen på en tämligen 

konsekvent åldersskillnad. Centralvärdet för det äldsta 

sälbenet är 90 år äldre än centralvärdet för det äldsta hasselnötskalet, 

centralvärdet för det yngsta sälbenet är 215 

år äldre än centralvärdet för det yngsta hasselnötskalet 

och medelvärdet för sälbensdateringarna är 115 år äldre 

än medelvärdet för hasselnötskalen (figur 5.12). Resultaten 

pekar på att de tidigneolitiska sälbenen från Anneberg 

är behäftade med en reservoarålder omkring 115 år. 

Ben från landlevande växtätare är att föredra som 

provmaterial, då dessa genom sin diet vanligen ger dateringar 

som är mer eller mindre jämförbara med koldateringar. 

Jag säger mer eller mindre, då lavar, mossor och 

vattenväxter kan uppvisa en reservoarålder (Olsson et 

al. 1984, Olsson 1996 s.11-14). Djur som lever av dessa 

växter kan följaktligen även de uppvisa en skenbart för


Figur 5.12. Jämförelse mellan okalibrerade 14 C-dateringar utförda på 

hasselnötskal, träkol, matskorpor på keramik (Segerberg 1999), och 

kremerade säl- och människoben från trattbägarboplatsen Anneberg, 

Uppland. Centralvärdet för det äldsta sälbenet är 90 år äldre än 

centralvärdet för det äldsta hasselnötskalet, centralvärdet för det 

yngsta sälbenet är 215 år äldre än centralvärdet för det yngsta 

hasselnötskalet och medelvärdet för sälbensdateringarna är 115 

år äldre än medelvärdet för hasselnötskalen. Resultaten antyder att 

sälbenen är påverkade av en marin reservoareffekt på omkring 115 

år. Det daterade människobenet är troligen också det påverkat av 

en marin reservoareffekt. 

hög ålder och bland annat har Olsson (1996 s.11) påvisat 

en reservoareffekt på 115±95 år hos älg (notera den stora 

standardavvikelsen). Ben från säl och andra havsdjur är 

behäftade med en marin reservoareffekt. I Östersjön 

har reservoareffekten av allt att döma varierat, både geografiskt 

och över tid. Kolfjortondateringar från Stora 

Karlsö indikerar en låg reservoarålder för havsdäggdjur 

från Östersjöns ancylusstadium (Lindqvist & Possnert 

1999 fig. 17, jfr. Lindqvist & Possnert 1997 s.73). När 

östersjöbäckenet fick kontakt med Atlanten under det 

efterföljande littorinastadiet, strömmade salt vatten med 

en högre reservoarålder in i bassängen. Som diskuterades 

ovan (kapitel 4.1, ) präglades senmesolitisk tid av stora 

svängningar i salthalt, från sött till bräckt vatten, fluktuationer 

som hängde samman med det oregelbundna 

inflödet av saltvatten från Atlanten (Emeis et al. 2003). 

Under tidigneolitikum var salthalten något jämnare men 

fortfarande lägre än i dagens Östersjö, för att sedan nå 

en topp under mellanneolitikum som tangerade dagens 

värden (Emeis et al. 2003). Från tiden kring denna topp i 

salthalt har Lindqvist & Possnert uppmätt en reservoarålder 

på 300 år hos mellanneolitiska sälar från Stora Karlsö 

och västra Gotland, en markant ökning jämfört med 

ancylustid (Lindqvist & Possnert 1997, 1999, Possnert 

2002, jfr. Olsson 1980). Från den mindre utpräglat ma- 

Figure 5.12. A comparison of uncalibrated 14 C dates made on hazelnut 

shells, charcoal, food crusts on pottery (Segerberg 1999) and 

cremated bones from seal and human from the TRB site Anneberg, 

Uppland. The central value of the oldest seal bone is 90 years older 

than the central value of the oldest hazelnut shell, the central value 

of the youngest seal bone is 215 years older than the central value 

of the youngest hazelnut shell, and the average age of the seal bones 

are 115 years older than the average age of the hazelnut shells. 

The comparison hints at the presence of a marine reservoir effect 

in the order of about 115 years. The dated human bone is probably 

affected by a marine reservoir effect as well. 

rina miljön kring Bråviken, Östergötland, har Segerberg 

et al. uppskattat den marina reservoareffekten till mindre 

än 100 år för början av mellanneolitikum (Segerberg et 

al. 1991 s.86). 

I den mån människor ätit marin föda, så uppvisar 

även ben från människa en skenbart för hög ålder som 

ett resultat av reservoareffekten. Hur stor denna påverkan 

är beror på hur stor andel av födan som har ett 

marint ursprung. Lindqvist & Possnert har uppskattat 

reservoaråldern till c. 200 år för ben från mellanneolitiska 

människor från västra Gotlands kust (Lindqvist 

& Possnert 1997). Ericsson har uppmätt en mindre åldersförskjutning, 

70±40 år, i människoben från samma 

period på Gotland och argumenterar för att detta värde 

även är relevant för de gravar som Lindqvist & Possnert 

diskuterat (Eriksson 2004 s.151-152). I bägge fallen visar 

δ 13 C-värden hos de aktuella benen att det rör sig om 

människor som haft ett mycket stort intag av marin föda. 

Vid de aktuella 14 C- och dietanalyserna har kollagenet i 

benen analyserats. Kollagen byggs främst upp av proteindelen 

i dieten, det är således inslaget av marint protein 

som är källan både till den specifika reservoaråldern och 

det höga δ 13 C värdet hos dessa prover. Om protein och 

övriga inslag i dieten (kolhydrater, fett osv.) har samma 

δ 13 C-värde, anrikas δ 13 C med +5‰ från diet till kollagen, 

81

men om skilda inslag i dieten har olika δ 13 C-halt så kan 

avståndet från diet till kollagen variera mellan -2‰ till 

+10‰ (Ambrose 1998 s.279). Bioapatit byggs däremot 

upp av födans alla beståndsdelar (protein, kolhydrat, fett, 

o.s.v.), δ 13 C-värdet i bioapatit motsvarar således summan 

av hela dieten. Avståndet diet - bioapatit är konstant 

inom varje art, men kan variera mellan olika arter som 

en följd av olika metabolism. Hos exempelvis möss anrikas 

δ 13 C med +10‰ (+9,5‰± 0.6‰), hos idisslande 

växtätare anrikas δ 13 C med mellan +11 och +13‰, osv. 

(Ambrose & Norr 1993, Tieszen & Fagre 1993, Ambrose 

1997 s.350, 1998 s.279, Passey et al. 2005). Att bioapatit 

speglar hela dietens sammansättning gör materialet intressant 

för dietstudier och det används ofta som komplement 

till analys av kollagen. Värdet av dietstudier på 

bioapatit har dock varit omdiskuterat då provmaterialets 

integritet inte kan utvärderas med samma metod som 

tillämpas för kollagen (Lee-Thorp 2002). 

Som en konsekvens av att kollagen och bioapatit till 

en del byggs upp av olika delar av dieten, så kan reservoaråldern 

vara olika mellan kollagen och bioapatit 

i samma ben. Om dieten till exempel bestått av proteinrikt 

sälkött kombinerat med proteinfattiga terresta 

vegetabilier, så är reservoaråldern lägre i bioapatiten än 

i kollagenet (Lanting et al. 2001 s.250). Av detta framgår, 

att en reservoarkorrektion beräknad för kollagen i 

människoben, inte självklart är relevant för bioapatit. 

Tyvärr är inte heller δ 13 C-värdet hos de brända benen 

till någon hjälp för att uppskatta ett eventuellt marint 

inslag i människornas föda, då δ 13 C halten förändrats när 

benen bränts (Lanting et al. 2001 s.251, Olsen et al. 2005, 

2008). Detta påverkar inte möjligheten att datera benen 

då de uppmätta resultaten i likhet med alla 14 C-dateringar 

numera normaliseras till standardvärdet -25‰ vs. PDB 

(Olsson 1986a s.281), men det gör att det inte är möjligt 

att dra några slutsatser angående dessa människors diet 

(jfr. Ambrose & Krigbaum 2003 s.195). 

För att utvärdera om 14 C-daterade brända ben från 

människa är påverkade av en reservoareffekt, är man därför 

hänvisad till att jämföra resultaten med dateringar av 

terresta växter med låg egenålder från samma kontexter. 

I materialet som 14 C-daterats för denna avhandling ingår 

tio människoben från Fågelbacken, Västmanland och ett 

enstaka människoben från Anneberg, Uppland. Människobenen 

från Fågelbacken avviker marginellt från dateringar 

av terresta växter med låg egenålder från samma 

lokal, varför det finns skäl att misstänka att de endast i 

ringa grad är påverkade av en reservoareffekt (figur 5.7). 

Det enstaka människobenet från Anneberg är däremot 

avsevärt äldre än hasselnötskalen från samma lokal (figur 

5.12). Då det rör sig om en enstaka datering kan det vara 

en slump, men det är också möjligt att det föreligger en 

påtaglig påverkan av reservoareffekten hos detta ben. 

Då Anneberg är en av de äldsta trattbägarlokalerna i 

82 


Mälardalen, är det frestande att tolka mönstret i termer 

av förändrad diet, från en akvatisk kost som resulterade 

i en markant reservoareffekt i inledningsskedet av tidigneolitikum, 

till en kost som inte innehöll samma inslag 

av akvatiska produkter något århundrade senare. 

5.1.3 Datering av matskorpor på keramik 

Segerberg och Possnert var först med att datera organiska 

beläggningar på trattbägarkeramik i Mälardalen/Bergslagen 

(Segerberg 1988). De goda resultaten inspirerade 

till efterföljd och vid undersökningarna på Fågelbacken 

och Skogsmossen genomfördes dateringar av organiska 

beläggningar på keramik (Apel et al. 1995, Lekberg 1997, 

Hallgren & Possnert 1997). Jag har fortsatt att datera 

organiska beläggningar på trattbägarkeramik inom ramen 

för min forskning. De organiska beläggningarna återfinns 

vanligen som en skorpa på kärlens insida och ofta 

i en zon på ett bestämt avstånd från mynningen, vilket 

visar att beläggningen är relaterad till kärlets användning. 

Det är också vanligt med organiska beläggningar på mynningens 

rand och utsida, medan det däremot är mycket 

ovanligt med motsvarande beläggningar på bukskärvors 

utsida. I dagligt tal benämns dessa organiska beläggningar 

för ”matskorpor”. Även om det inte är säkert att 

alla verkligen har sitt ursprung i matlagning, så är det 

troligt att flertalet är rester efter beredning och förvaring 

av mat, till exempel fermentering och kokning. Jag kommer 

därför att använda termen matskorpa i föreliggande 

text, hellre än det mer otympliga alternativet ”organisk 

beläggning”. Matskorpor lämpar sig väl för 14 C-datering 

då de på goda grunder kan knytas till användningen av de 

kärl de sitter fast på. Vid den kemiska förbehandlingen av 

proverna särskiljs två fraktioner, en olöslig fraktion som 

benämns INS och en alkali-löslig fraktion som benämns 

SOL (Segerberg et al. 1991, Possnert 1997, Hallgren 

& Possnert 1997 s.121-132, Segerberg 1999 s.109, jfr. 

Olsson 1991 s.31-32). Både INS och SOL fraktionerna 

kan användas för AMS-datering, vilken som nyttjats i 

respektive fall framgår av figur 8.11 (kapitel 8). 

I likhet med ben från säl och människa, kan matskorpor 

vara behäftade med en reservoareffekt om 

själva matskorpan är rester efter mat med inslag av akvatiska 

produkter. Problematiken kring marint innehåll 

i matskorpor har mest utförligt diskuterats av Persson 

(Persson 1997, 1999), medan Fischer har varnat för en 

reservoareffekt även i färskvattenprodukter (Fischer 

2002, Fischer & Heinemeier 2003). Bägge felkällorna 

är i högsta grad reella och det är av stor vikt att de tydligt 

pekats ut av Persson och Fischer. Samtidigt finns det 

vissa oklarheter i både Perssons och Fischers resonemang, 

oklarheter som är värda att belysa. 

Perssons resonemang följer två huvudlinjer, att det


finns matskorpor som gett ”för tidiga” dateringar och 

att det finns ett mönster i matskorpornas δ 13 C-värden 

som skulle kunna avspegla i vilken mån matskorporna 

har ett marint innehåll. Ett av Perssons exempel på en 

lokal med ”för tidiga” dateringar av gropkeramik är Auve 

i Vestfold, sydöstra Norge (Persson 1997, jfr. Østmo 

1984, 1993, Østmo et al. 1996). Auve är en strandnära 

boplats, vars huvudsakliga bosättningsfas omfattar första 

halvan av mellanneolitikum. Alla utom tre av de c. 

40 14 C-dateringarna (kol och matskorpor) faller också i 

denna fas, medan två matskorpor daterats till första halvan 

av tidigneolitikum (TUa-137B 4980±120, TUa-153 

4975±245) (Østmo 1993 s.49., Østmo et al. 1996 s.33). 

Om dessa skärvor är gropkeramik så faller de mycket riktigt 

utanför den gropkeramiska kulturens kända åldersspann. 

Østmo för en lång diskussion kring hur materialet 

skall benämnas i publikationen från 1993 och kommer 

fram till att ”gropkeramik” varken är relevant för det 

tidigneolitiska eller det mellanneolitiska materialet, då 

keramiken uppvisar en rad lokala särdrag (Østmo 1993 

s.55-61, jfr. Østmo et al. 1996 s.32-34). I en senare artikel 

kring tidig trattbägarkultur i Sydnorge påpekar Østmo 

att de till tidigneolitikum daterade skärvorna uppvisar 

gemensamma drag med sydskandinavisk trattbägarkeramik 

av Oxie-typ, vilken dateras till första halvan av 

tidigneolitikum (Østmo 1998 s.102-103). Det är således 

långt ifrån klart om skärvorna från Auve som daterats 

till TN I verkligen uppvisar en orimligt hög ålder. 

Perssons förklaring till vad han tolkade som en för 

hög ålder, var att matskorporna på Auve innehöll marina 

produkter och därför var påverkade av en marin 

reservoareffekt på uppemot 400 år. Misstanken om ett 

marint innehåll bottnar i att boplatsen var strandbunden 

samt har ett osteologiskt material dominerat av marina 

arter. Innehållet i de organiska beläggningarna på krukskärvor 

från fyra kärl från Auve har analyserat av Sven 

Isaksson (Østmo et al 1996 s.34-39). I tre fall analyserades 

beläggningar på kärlens insida, i ett fall fanns 

beläggningen på kärlets utsida. De tre kärlen med beläggning 

på skärvornas insida innehöll en fermenterad 

(jäst) massa bestående av produkter från terresta djur, 

några skärvor visade tecken på upphettning. Det fjärde 

kärlets utsida hade en beläggning av obestämbart ursprung 

som visade tecken på kraftig upphettning. Det 

framgår inte av artikeln om de analyserade kärlen är 

daterade till tidig- eller mellanneolitikum och resultaten 

kan därför inte belysa en eventuell marin påverkan på 

de tidigneolitiska skärvorna. Likväl visar resultaten att 

det inte är självklart att matskorpor från en kustlokal 

innehåller marina produkter. 

Den andra huvudlinjen i Perssons resonemang var att 

han påvisade en konsekvent skillnad i δ 13 C-halt mellan 

matskorpor på keramik som klassificerats som gropkeramik 

respektive trattbägarkeramik. De förstnämnda 

har δ 13 C-värden i intervallet -20 till -25‰, de senare i 

intervallet -25 till -30‰ (Persson 1997 s.384-386, 1999 

s.33-35). Med hänvisning till att gropkeramisk kultur 

brukar tolkas som en fångstkultur och trattbägarkultur 

som en jordbrukskultur föreslog Persson att mönstret i 

matskorpornas δ 13 C-värden avspeglar respektive kulturs 

näringsekonomiska specialisering, dvs. att δ 13 C-värden 

över -25‰ pekar på ett marint innehåll och värden under 

-25‰ avspeglar ett terrest innehåll. När δ 13 C-halt i kollagen 

diskuteras betraktas ofta -20‰ som ett motsvarande 

gränsvärde. Persson upplevde detta som en motsättning, 

men föreslog med hänvisning till DeNiro et al. (1985) 

att fraktionering i samband med matlagning kunde ha 

förskjutit δ 13 C-värdena från -20‰ till -25‰ (Persson 

1997, 1999 s.35). 

DeNiro et al. visade att det vid kraftig upphettning 

av ben till temperaturer som kan förväntas gälla vid kremeringar 

eller bränning av avfall, så sänks δ 13 C-halten i 

kollagen med upp till -5‰. Hos ben som hettades upp 

till temperaturer som är aktuella vid matlagning (kokning 

och rostning) konstaterades däremot minimala förändringar, 

-0,1 ±0,5‰ för kokta ben och -0,4 ±0,7‰ för 

rostade ben (DeNiro et al. 1985 s.3). I en relaterad studie 

visade DeNiro & Hastorf (1985) att kokning, rostning 

och förkolning av växter kan förändra δ 13 C-halten 

med ±3‰ (Spangenberg et al. 2006 s.3). Dessa studier 

har bland annat följts upp av Ambrose et al. (1997), 

Katzenberg et al. (2000) och Spangenberg et al. (2006). 

Ambrose et al. utvärderade matlagningens påverkan på 

δ 13 C-halt i en rad olika växter, Katzenberg et al. studerade 

förändringar i δ 13 C-halt vid bakning och grytkok och 

Spangenberg et al. har studerat förändringar i δ 13 C-halt 

hos olika mjölkprodukter. Data från dessa tre studier är 

sammanställda i tabell II. 

Så som framgår av tabell II är matberedningens påverkan 

på δ 13 C-halt högst varierad. De största förändringarna 

har uppmätts hos mjölkprodukter, bland dessa 

är det slående att δ 13 C i produkter av komjölk utarmas 

med 4.5‰ som en följd av fraktionering under beredningsprocessen, 

medan δ 13 C i fårmjölk tvärtom anrikas 

med 4.5‰. 

Fischer & Heinemeier (2003) har förklarat vad som 

upplevts som en diskrepans mellan δ 13 C i matskorpor 

och kollagen med hänvisning till den anrikning med 

+5‰, som sker från diet till kollagen (om protein och 

icke-protein har haft samma δ 13 C-halt, jfr. ovan). Eftersom 

rovdjur med en terrest diet i Nordeuropa har en 

δ 13 C-halt i kollagen på c. -21‰, så bör de ha ätit kött 

som haft en δ 13 C-halt kring -26‰ (Fischer & Heinemeier 

2003 s.460). Om matskorpor har en δ 13 C-halt över 

-26‰ måste det enligt Fischer & Heinemeier bero på 

en inblandning av marina produkter. Fischer & Heinemeier 

kommer trots ett annorlunda resonemang fram till 

ungefär samma slutsats som Persson, även om de sätter 

83

gränsen för marin påverkan vid -26‰ istället för -25‰. 

Till stöd för sin modell pekar de på att matskorpor från 

kustbundna lokaler vanligen har δ 13 C-värden över -26‰ 

och inlandslokaler ofta har värden under denna gräns. 

Flera av matskorporna från inlandslokaler har därtill 

δ 13 C-halter som klart understiger det värde om -26‰ 

Fischer & Heinemeier antar är relevant för terrest föda. 

Detta tas som intäkt för att dessa matskorpor innehåller 

fisk från sötvatten då färskvattensfisk ofta uppvisar låga 

δ 13 C-värden. (Jag kommer att återvända till frågan kring 

δ 13 C nedan då det finns principiella invändningar mot 

såväl Perssons som Fischer & Heinemeiers resonemang 

på denna punkt). 

Ovan diskuterade jag reservoaråldern i säl från Östersjön, 

värden som även bör vara relevanta för fisk i 

samma område. I Skagerack och Kattegatt har reservoareffekten 

beräknats till i medeltal 377 ± 16 år, med 

något högre värden i Skagerack och något lägre värden i 

Bälten (Heier-Nielsen et al. 1995 s.878-879). I Danmarks 

fjordar har däremot uppmätts en långt högre reservoareffekt 

på upp till 900 år. Att de grunda fjordarna har en 

högre reservoarålder kan tyckas paradoxalt, men hänger 

ihop med att grundvattnet i Danmark innehåller fossila 

karbonater från berggrund och morän, karbonater 

som ger grundvattnet en skenbar 14 C-ålder på uppemot 

6000 år (Heier-Nielsen et al. 1995 s.881, Fischer & 

Heinemeier 2003). I fjordarna blandas havsvatten med 

gammalt grundvatten, vilket ger upphov till den högre 

reservoareffekten i fjordvattnet. [Denna observation har 

84 


Vegetables raw cooked distance raw – cooked 

banana -24,8 -24,8 ±0 

turmeric (sw: gurkmeja) -27,7 -28,0 -0,3 

chili pepper, red -31,3 -27,9 +3,4 

chili pepper, green -28,9 -29,4 -0,5 

yam, red-skin -26,9 -27,8 -0,9 

yam, yellow skin -27,2 -26,8 +0,4 

yam, spinosa -29,3 -27,2 +2,1 

sweet potato, red-skin -28,4 -28,4 ±0 

sweet poatato, yellow skin -25,5 -27,4 -1,9 

breadfruit -28,1 -28,1 ±0 (fermented: -27,1) 

Baked goods raw cooked distance raw – cooked 

pumpkin cake -17,4 -18,5 -1,1 

shortbread -19,5 -19,8 -0,3 

cornbread -13,6 -14,3 -0,7 

whole wheat bread -23,0 -23,6 -0,6 

Beef steew ingredients raw cooked distance raw – cooked 

carrot -28,9 -27,7 +1,2 

barley -25,6 -26,6 -1,0 

potato -26,6 -27,6 -1,0 

turnip -27,0 -26,9 +0,1 

onion -27,1 -27,5 -0,4 

beef -24,3 -24,4 -0,1 

Milk products fresh cream butter cheese maximum distance 

cow milk A -25,9 -30,6 -28,5 -4,7 

cow milk B -25,0 -28,2 -29,4 -4,4 

cow milk C -24,6 -28,6 -26,8 -4,0 

sheep milk A -29,0 

sheep milk B -27,7 

sheep milk -23,8 c. +4,5 

goat milk -25,2 

goat milk -23,4 

Tabell II. Exempel på matberedningens 

påverkan på δ13C-halt i skilda produkter 

(Ambrose et al. 1997, Katzenberg et al. 

2000, Spangenberg et al. 2006). 

Table II. The effect of food processing on 

δ13C values in different products (Ambrose 

et al. 1997, Katzenberg et al. 2000, Spangenberg 

et al. 2006). 

implikationer för kronologin för de danska kökkenmöddingarna, 

vilka ofta tidfästs genom dateringsserier på 

marina ostron och musselskal, dateringar som korrigerats 

för en ”normal” marin reservoareffekt på 400 år]. 

Samma effekt föreligger också i insjöar i Danmark 

och har uppmätts till c. 1035 år i nutida sötvattensfisk 

från sjön Tissø i Åmosedalen. I tidigneolitiska fiskben 

från Åmose har reservoaråldern hos karpfisk uppmätts 

till 310-480 år och till 115-160 år hos gädda (Fischer & 

Heinemeier 2003). Fischer & Heinemeier betonar att 

denna färskvattensreservoareffekt, eller hårdvattenseffekt 

som den också kallas, kan påverka dateringar av 

matskorpor som innehåller sötvattensfisk. För att utvärdera 

detta har de jämfört dateringar av matskorpor 

från trattbägarlokalen Åkonge med dateringar av annat 

organiskt material knutet till samma kärl, i ett fall en bit 

träkol med låg egenålder inneslutet i lergodset och i två 

fall sotbeläggningar på kärlens utsida. Träkolet inneslutet 

i lergodset är knutet till krukans tillverkning, matskorpa 

och sotbeläggningar är knutna till krukans användning. 

Beroende på hur länge respektive kruka varit i bruk kan 

det skilja kortare eller längre tid mellan dessa tidpunkter. 

Jämförelsen mellan matskorpa och träkol från samma 

kärl påvisade en diskrepans där matskorpan var 290±64 

år äldre än makrofossilet i samma kruka, en åldersskillnad 

som bäst förklaras med att matskorpan innehåller 

sötvattensfisk. Den ena jämförelsen mellan matskorpa 

och sotbeläggning pekade också på en åldersskillnad, i 

det här fallet 115±60 år, medan den andra gav likvärdiga


resultat mellan matskorpa och sotbeläggning (Fischer & 

Heinemeier 2003 s.458-459). Genom en vidare jämförelse 

mellan matskorpor och kontextdateringar av andra 

material, visar de att detta problem kan spåras för flera 

matskorpedateringar från Danmark och Skåne. 

Fischer & Heinemeiers studie har mötts med skarp 

kritik av Hart & Lovis (2007a). Utifrån samma data men 

med ett annat angreppssätt menar Hart & Lovis att det 

inte föreligger några statistiskt säkerställda åldersskillnader 

mellan matskorpor och dateringar på andra material 

från Åkonge. Sexton av de sjutton dateringarna 

på ben, träkol, makrofossil, matskorpor och sotbeläggningar 

från Åkonge är enligt Hart & Lovis statistiskt 

samtida med en viktad medelålder av 5131±12 BP. En 

enstaka matskorpa avviker mycket riktigt från de övriga 

dateringarna (5385±40 BP), denna betraktas som 

en statistisk avvikelse av Hart & Lovis som menar att 

det inte är klargjort om diskrepansen ska förklaras med 

färskvattens reservoareffekt, en marin reservoareffekt, 

mätfel eller någon annan faktor. I en annan artikel har 

Hart & Lovis presenterat en utvärdering av en lång serie 

matskorpedateringar (N=116) från Nordamerika, en 

analys som visar att dateringar av organiska beläggningar 

på keramik i dessa fall ger tillförlitliga resultat (Hart & 

Lovis 2007b). 

Även om det således förblir oklart i vilken mån matskorporna 

från Åkonge verkligen är påverkade av en 

sötvattens reservoareffekt så är det likväl klarlagt att 

akvatiska produkter kan vara behäftade med en reservoarålder. 

Fischer & Heinemeier menar att betydande 

reservoaråldrar förekommer i sötvattenvattenfisk/matskorpor 

i alla områden med grundvattenförhållanden 

som motsvarar Själlands (hårt vatten rikt på lösta fossila 

karbonater), men de antyder också möjligheten att 

andra felkällor kan behäfta sötvattenfisk i områden med 

mjukt vatten (jfr. Lanting & van der Plicht 1996, 1998). 

De områden av Mälardalen/Bergslagen som låg över 

havsytan under tidigneolitikum präglas i huvudsak av 

mjukt vatten, så det är dessa ”övriga felkällor” som är 

av särskilt intresse vid en diskussion av reservoarålder i 

sötvattensfisk – och i förlängningen matskorpor – från 

Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur. 

Från svensk horisont har Olsson diskuterat en rad 

faktorer som kan ge upphov till en egenålder hos vattenlevande 

växter och bottensediment också i mjukvattensjöar, 

faktorer som bland annat inkluderar tillförsel av 

grundvatten som en längre tid varit skiljt från atmosfären 

och nedbrytning av gammalt organiskt material (Olsson 

1983, 1985, 1991, 1996). När det saknas aktuella 

mätningar av reservoarålder från en sjö föreslår hon att 

man för Sveriges del kan antaga att en reservoarålder 

på 300-400 år föreligger i sjösedimenten (Olsson 1991 

s.31). Problematiken har nyligen studerats ingående av 

Hedenström & Possnert (2001) i en jämförelse mellan 

dateringar av bottensediment och terresta makrofossil 

från sjön Lilla Harsjön i östra Uppland. Studien gav vid 

hand att medan de marina lagren var behäftade med en 

avsevärd reservoarålder (c. 1000 år, i realiteten en kombination 

mellan reservoareffekten och kontamination av 

gamla omlagrade sediment), så avklingade reservoareffekten 

dramatiskt några hundra år efter sjöns isolering, för 

att sedan vara närmast omätbar (Hedenström & Possnert 

2001 s.1783). Det bör poängteras, att de aktuella studierna 

gäller datering av bottensediment och det är inte självklart 

att dessa resultat är relevanta för fiskar i samma sjöar. 

Hedenström & Possnerts resultat antyder likväl att det 

inte är självklart att sötvattensorganismer är behäftade 

med en reservoareffekt. Det vore önskvärt att i framtiden 

utföra studier av reservoaråldern hos fisk från sjöar 

i Mälardalen, i synnerhet från tidigneolitiska sjösystem 

belägna i anslutning till kända trattbägarboplatser. 

Vid en diskussion av matskorpedateringar från Mälardalen/Bergslagens 

trattbägarkultur är frågan dels om 

dessa matskorpor innehåller fisk eller andra akvatiska 

produkter, dels om det akvatiska inslaget i matskorporna 

i så fall är behäftat med en reservoarålder. Som nämnt 

ovan, föreslog Fischer & Heinemeier att matskorpor 

med ett terrest innehåll bör ha δ 13 C-värden kring -26‰, 

högre värden indikerar ett marint innehåll. Värden som 

understiger -26‰ med flera promille pekar enligt Fischer 

& Heinemeier på ett innehåll av färskvattensorganismer. 

I deras jämförande studie ingår matskorpor från två trattbägarlokaler 

i Mälardalen/Bergslagen, Fågelbacken och 

Skogsmossen. Matskorporna från bägge dessa lokaler har 

δ 13 C-halt kring -26‰, alttså värden som Fischer & Heinemeier 

antog prägla terrest föda. Detta föranleder dem 

dock inte att anta att det är ett terrest innehåll i de aktuella 

matskorporna, istället antyder de att samma skenbart 

terresta värde kan erhållas genom en blandning av salt- 

och sötvattensorganismer (Fischer & Heinemeier 2003 

s.462). [i not: Det ska påpekas att Fischer & Heinemeier 

missuppfattat andelen ben från säl på Skogsmossen, de 

skriver att sälben utgör mer än 10% av däggdjursbenen, 

emellertid är den korrekta andelen knappt 4%. Troligen 

har författarna vilseletts av stapeldiagrammet i Hallgren 

et al. 1997 s.95 som inte inkluderade ben som bestämts 

som nöt/älg]. 

Medan det är korrekt att en blandning av havs- och 

färskvattenorganismer i en matskorpa kan ge upphov till 

ett δ 13 C-värde på -26‰, så är det inkorrekt att betrakta 

högre värden än -26‰ som indikation på marint innehåll 

och värden under -26‰ som indikation på ett innehåll av 

färskvattensprodukter. Dels finns det en stor variation i 

δ 13 C-halt mellan olika organismer i terresta, marina och 

färskvattensbiotoper, dels finns det en stor spännvidd 

i δ 13 C mellan olika vävnader inom samma organism. 

Halten δ 13 C i muskelvävnad från olika insjögäddor kan 

till exempel variera mellan -35 till -22‰ (Beaudoin et 

85

al. 1999), medan δ 13 C i fenor från unglax fångad i sötvatten 

har visats variera mellan -29 till -13‰ (Cunjak 

et al. 2005). Hos björn varierar δ 13 C-halten i hår mellan 

-23 och -19‰, beroende på i vilken grad olika björnar 

ätit lax eller bär (Hilderbrand et al. 1999). Hos förhistoriska 

gråsälar från Östersjön varierar δ 13 C i kollagen 

mellan -19 och -14‰ (Eriksson & Lidén 2003, Lidén 

et al. 2004, Rundkvist et al. 2004 s.22-23). Även hos 

växtätare finns skillnader i δ 13 C, hos förhistoriska uroxar 

från Sydskandinavien varierar δ 13 C-halten i kollagen mellan 

-24 och -19‰ (Noe-Nygaard et al. 2005). Bland C 3 

växter (dvs. alla terresta växter som är aktuella i norra 

Europa) varierar δ 13 C mellan -34 till -22‰ (Spangenberg 

et al. 2006 s.2). 

Som jag snuddade vid i diskussionen av datering av 

brända ben, så skiljer sig δ 13 C mellan kollagen och bioapatit 

i samma ben och på samma sätt skiljer sig δ 13 C mellan 

kroppens övriga vävnader. Generellt är δ 13 C i fetter 

4-6‰ mer negativa än kolhydrater och protein (Ambrose 

& Norr 1993 s.3, 11, Ambrose 1998 s. 280). van 

Klinken et al. (2000 s.47) har redovisat följande värden 

för olika vävnader från samma djur: kollagen (-20‰), 

underhudsfett (-28‰), mjölk (-26‰), mjälte (-25‰), 

muskel (-23‰), hjärnvävnad (-21‰), hår (-20‰). [Det 

framgår inte vilken art exemplet gäller, men då ett värde 

för mjölk redovisas rör det sig troligtvis om tamboskap 

och att döma av δ 13 C-halten i mjölken är det sannolikt 

nötboskap, jfr. tabell II]. Det relativa förhållandet mellan 

δ 13 C i olika vävnad kan skilja mellan olika individer av 

samma art. Lanting & van der Plicht nämner till exempel 

hur δ 13 C i kött från gös kan ha värden som både är både 

högre (+1,3‰) och lägre (-1,5‰) än värdet i kollagen (c. 

-26,5‰) i respektive individ (Lanting & van der Plicht 

1996 s.498, 513). Även hos växter föreligger en spännvidd 

mellan olika vävnader och en studie har exempelvis 

visat att δ 13 C i cellulosan i blad från bland annat björk, 

vide och blåbär är 3-4‰ högre, än i bladen som helhet 

(Rundgren et al. 2003). 

Beaktas både skillnader mellan olika individer av 

samma art och skillnaden mellan olika vävnader i samma 

organism, blir den totala variationen avsevärd. Om man 

exempelvis antar att den spännvidd i δ 13 C inom samma 

organism som angavs i van Klinken et al.´s exempel 

ovan, även är relevant för gråsäl (vars kollagenvärde kan 

variera mellan -19 och -14‰), skulle underhudsfett från 

samma djur ha värden mellan -27‰ och -22‰, medan 

sälkött (muskelvävnad) skulle ha värden mellan -22‰ 

och -17‰. Då matlagning därtill kan påverka δ 13 C-halten 

i någon mån, är det mycket svårt att dra slutsatser kring 

om innehållet i en matskorpa har ett terrest eller marint 

ursprung baserat enbart på δ 13 C-värdet. 

Det finns två sätt att tackla problemet, antingen utförs 

en mer omfattande laboratorieanalys av matskorpornas 

innehåll, eller så försöker man fastställa om dateringar av 

86 


matskorpor avviker från andra provmaterial. En pilotstudie 

av lipider i keramik och matskorpor från Skogsmossen 

har initerats av mig och Sven Isaksson, Arkeologiska 

Forskningslaboratoret, men ännu föreligger inga resultat 

(mars 2008). Craig et al. (2007) har publicerat en studie 

av innehåll i organiska beläggningar som inkluderar fem 

tidigneolitiska trattbägare från ovan nämnda Åmose på 

Själland. Åmose är ett numera igenväxt sjösystem någon 

mil från havet, krukorna har som regel deponerats på 

sjöbottnen. En av krukorna har ett påtagligt inslag av 

sötvattensfisk medan två saknar spår av akvatiskt innehåll, 

tre krukor har värden som indikerar ett innehåll av 

mjölkprodukter (Craig et al. 2007 s.141, 145, 147). 

Isaksson har förutom den ovan omtalade analysen 

från Auve, även analyserat tidigneolitisk keramik 

från strandlokalerna Kotedalen och Ramsvikneset på 

ön Radøy, Hordaland, i västra Norge (jfr. kapitel 10). 

Isakssons analys omfattar mikroskopering, grundelementanalys, 

infrarödspektroskopi, gaskromatografi och 

masspektrometri (Isaksson 1999). Bland de analyserade 

matskorporna från Kotedalen har en, ett huvudsakligen 

animaliskt innehåll med en klart marin signal samt 

ett mindre inslag av vegetabilier (TUa-2022, -23,8‰, 

4860±55 BP), en består av en blandning av animaliska 

och vegetabiliska produkter med en låg marin signal 

(TUa-2023, -22,5‰, 5170±90 BP), en innehåller vegetabilier 

(rotfrukter) samt troligen mjölkfett (TUa-2024, 

-24,3‰, 4740±60) och en innehåller ett blandat animaliskt 

och vegetabiliskt innehåll med ett visst marint inslag 

(TUa-2025, -24,8‰, 4675±85). Från Ramsvikneset 

har två matskorpor analyserats. Den ena består av ett 

jäst animaliskt material med ett lågt marint inslag (TUa- 

2026, 5120±60), den andra beläggningarna innehåller 

huvudsakligen vegetabilier, möjligen cerealia, det marina 

inslaget betecknas som försumbart (TUa-2028, -25,0, 

4400±90) (Isaksson 1999 s.8-9, Åstveit 1999 s.57). Analysen 

indikerar att TUa-2022 och troligtvis även TUa-2025 

bör korrigeras för en marin reservoareffekt. Längs Norges 

södra kuster bedöms denna vara c. 380 år (Bondevik 

et al. 1999), åldern hos en matskorpa med uteslutande 

marint innehåll skall således korrigeras med 380 år. Om 

denna korrektion appliceras på TUa-2022 är den verkliga 

åldern i så fall omkring 4480 BP. Det bör dock påpekas 

att denna korrektion kan vara för hög, då TUa-2022 vid 

sidan av marina fetter även innehöll vegetabiliska kolhydrater 

(Isaksson 1999 s.7). TUa-2025 har som nämnts 

ett ”visst” marint inslag och bör således korrigeras för 

en ”viss” reservoareffekt. Hur stor denna korrektion ska 

vara är dock svårbedömt. De återstående proverna har 

ett ”lågt” respektive ”försumbart” marint innehåll och 

dessa dateringar bör betraktas som korrekta. 

Från Mälardalen/Bergslagen föreligger 37 dateringar 

av matskorpor på tidigneolitisk trattbägarkeramik. Dessa 

faller in i det generella mönster som Persson påvisat för


-6000 -5800 -5600 -5400 -5200 -5000 -4800 -4600 -4400 -4200 

-24 

-4000 

Figur 5.13. Diagram över δ 13 C-halt i matskorpor på trattbägarkeramik 

från Mälardalen och Bergslagen. Horisontell axel: 14 C-ålder BP. 

Vertikal axel: δ 13 C vs. PDB. 

matskorpor på trattbägarkeramik i det att flertalet har 

värden under eller omkring -25‰ (figur 5.13). Så som 

diskuterats ovan går det emellertid inte att dra några 

säkra slutsatser kring innehåll utifrån δ 13 C-värdet, då 

olika vävnader från både marina och terresta organismer 

kan ha värden av denna magnitud. En matskorpa från 

strandlokalen Älby, Ösmo sn i Södermanland avviker 

markant från de övriga genom att ha en δ 13 C-halt på 

-16,8‰ (Ua-16203). Detta värde indikerar med största 

sannolikhet ett markant marint inslag i den aktuella beläggningen 

och 14 C-åldern hos denna skall med ledning 

av reservoaråldern hos sälbenen från Anneberg troligtvis 

korrigeras med omkring 115 år (jfr. ovan). Medan det 

således i dagsläget inte går att avgöra om matskorpor på 

trattbägarkeramik i Mälardalen och Bergslagen innehåller 

akvatiska produkter (med undantag av ovan nämnda 

matskorpa från Älby), så är det möjligt att utvärdera 

närvaron av en reservoareffekt genom att undersöka 

om dateringar av matskorpor är i överensstämmelse 

med dateringar av andra material från samma lokaler/ 

kontexter. 

Från fyra trattbägarboplatser i Mälardalen/Bergslagen: 

Anneberg, Fågelbacken, Tjugestatorp och Skogsmossen 

(centrala/södra boplatsytan), föreligger möjligheter 

att jämföra dateringar av matskorpor med andra 

material. De två förstnämnda lokalerna är belägna på 

havsstränder, Anneberg vid den inre delen av en havsvik 

och Fågelbacken på en ö sex kilometer från fastlandet. 

Skogsmossen Fågelbacken Älby Anneberg Tjugestatorp 

Figure 5.13. δ 13 C values in food crusts on TRB pottery from Mälardalen 

and Bergslagen. Horizontal axis: 14 C age BP. Vertical axis: δ 13 C 

vs. PDB. 

Skogsmossen är en landvänd lokal belägen några hundra 

meter från havet, närmaste mindre insjö ligger närmare 

en mil bort. För dessa tre lokaler är det rimligt att anta 

att marina snarare än färskvattensresurser nyttjades. 

Tjugestatorp är en landvänd lokal belägen omkring en 

kilometer från en insjö och knappt två kilometer från 

havet. I den mån fisk nyttjats på platsen kan denna både 

ha ett marint och ett färskvattenursprung (Segerberg 

1999, Lekberg 1997, Artursson 1996). Inte i någon av 

provserierna föreligger en signifikant tidsskillnad mellan 

de olika materialen, de små variationer som finns 

ligger inom ramen för 14 C-provernas standardavvikelse 

(figur 5.5-5.7). Från Anneberg och Tjugestatorp utgörs 

de äldsta proverna av hasselnötskal, från Skogsmossen 

av ett djurben och från Fågelbacken av en matskorpa 

(dateringarna av säl- och människoben oaktat). Resultatet 

står därmed i kontrast till den jämförelsen mellan sälben 

och hasselnötskal från Anneberg (figur 5.12), där en åldersskillnad 

mellan de olika materialen var tydlig. 

Vid sidan av dateringarna från centrala/södra boplatsytan 

på Skogsmossen finns därtill en serie om 17 

dateringar av matskorpor från krukor som deponerats 

i en mindre våtmark på samma lokal (figur 5.6). Som 

helhet lämpar sig denna dateringsserie inte särskilt väl 

för att utvärdera en eventuell reservoareffekt, då det 

endast föreligger tre dateringar från andra material från 

samma kontext, ett bränt ben, ett förkolnat sädeskorn 

och en bit träkol. Det daterade brända benet (get/rådjur) 

-12 

-14 

-16 

-18 

-20 

-22 

-26 

-28 

-30 

-32 

87

är problematiskt då det rör sig om ett prov som daterades 

i den första omgången av bioapatitdateringar vid 

Ångströmlaboratoriet i Uppsala. Som beskrevs i kapitel 

5.1.2 så daterades dessa brända ben en andra gång efter 

en förändrad förbehandling, men för det aktuella provet 

fanns inte tillräckligt med material för en andra datering. 

För de två benprover från Skogsmossen som omdaterades 

efter en förfinad förbehandling korrigerades åldern 

med -260 respektive + 20 år. Det är således möjligt att 

det daterade get/rådjur benet gett en inkorrekt åldersbestämning 

som följd av en otillräcklig förbehandling. 

De två dateringarna av sädeskorn och träkol kan dock i 

någon mån belysa närvaro/frånvaro av en reservoarålder 

i matskorporna. 

Det daterade sädeskornet (Triticum dicoccum/spelta) 

var inneslutet i godset till en trattbägare från vilken det 

även föreligger två matskorpedateringar. Sädeskornet 

är således knutet till den tidpunkt när krukan tillverkades, 

medan matskorporna representerar krukans (sista?) 

användning. Dateringen av sädeskornet gav en äldre 

datering än de båda matskorporna (figur 5.14). Detta 

antyder dels att matskorporna inte är behäftade med 

en mätbar reservoarålder, men också att en avsevärd 

tid förflutit mellan krukans tillverkning och dess sista 

användning. Den aktuella trattbägaren är en av de vackraste 

som påträffades på Skogsmossen och kanske har 

den vårdats som en släktklenod genom flera generationer 

innan den slutgiltigt deponerats i offerkärret (jfr. Lillios 

1999, Crown 2007 s.682). Den daterade träkolsbiten (Ua- 

15201) var innesluten i en bit lerklining, lerklining som 

har ett samband med den plattform som det påträffades 

spår av i kärret (Hallgren et al. manuskript 1996 s.49). 

I botten av ett av plattformens stolphål påträffades en 

av de daterade krukskärvorna (Ua-10389). Krukskärvan 

låg i ett sådant läge att den måste ha hamnat i stolphålet 

när stolpen drogs upp, krukskärvan är således knuten 

till ombyggnad eller rivning av plattformen (Hallgren et 

al. manuskript 1996 s.34). Dateringen från krukskärvan 

som kan knytas till ett av plattformens stolphål stämmer 

väl överens med dateringen av kol i lerklining som kan 

knytas till plattformens användning och kan ses som en 

indikation på att matskorpan inte innehåller en reservoarålder 

(jfr. figur 5.6). Resonemanget har dock svagheter 

då kolbiten inte är vedartsbestämd och då det inte är känt 

hur länge plattformen var i bruk. 

Sammantaget talar de redovisade dateringarna för 

att det är ovanligt att matskorpor från trattbägarlokaler i 

Mälardalen/Bergslagen är behäftade med en reservoareffekt. 

Mönstret kan antingen tolkas som att matskorporna 

främst består av terrest material, till exempel mjölkprodukter 

såsom påvisats av Craigs studie från Åmose i 

Danmark (jfr. ovan), eller så har matskorporna ett akvatiskt 

innehåll som har en låg reservoarålder, så som tycks 

vara fallet med bottensedimentet i den uppländska sjö 

88 


Figur 5.14. Tre 14 C-dateringar från samma trattbägare från offerkärret 

på Skogsmossen (jfr. figur 8.48). Kärlet har dels tidsfäst genom 

en datering av ett förkolnat sädeskorn inneslutet i lergodset, dels 

genom två dateringar av matskorpor på kärlväggens insida. 

Figure 5.14. Three 14 C dates obtained from one funnel beaker from 

the offering fen at Skogsmossen (cf. figure 8.48). One 14 C date 

comes from a carbonised cereal grain embedded in the clay matrix, 

two 14 C dates have been made on food crusts on the inner wall of 

the vessel. 

som studerats av Hedenström & Possnert (jfr. ovan). Jag 

vill likväl understryka att frågan inte är slutgiltigt utredd 

och som nämnts ovan hoppas jag kunna genomföra en 

laboratorieanalys av matskorpor från bland annat Skogsmossen 

i ett framtida projekt. 

Dateringarna från Mälardalens och Bergslagens trattbägarkultur 

sträcker sig mellan 5190±130/5170±65 – 

4560±70/4520±70 BP, vilket i kalenderår ungefär 

motsvarar intervallet 4000 – 3300 f.Kr. Denna period 

benämns i enlighet med dansk och sydsvensk kronologi 

för tidigneolitikum, förkortat TN. Tidigneolitikum delas 

ibland in i två, ibland i tre underperioder (Nielsen 1993, 

Larsson & Olsson 1997, Madsen 1997 s.75, Koch 1998). 

Jag använder mig av praktiska skäl av en tudelning av 

perioden i TN I och TN II, med en vagt definierad gräns 

dem emellan kring 3600 f.Kr. Det är oklart om dessa 

underperioder verkligen kan urskiljas typologiskt i det 

arkeologiska materialet från Mälardalen/Bergslagen, på 

det sätt som är fallet i delar av Sydskandinavien. Det skall 

heller inte uteslutas att den ”övergångsperiod” mellan 

senmesolitikum och TN I (3950-3850 f.Kr.) som Koch 

diskuterar för Danmarks del faktiskt också kan spåras i 

Mälardalen/Bergslagen, se vidare kapitel 8.3. 

När jag diskuterar kronologi i den följande texten 

anges kalibrerade 14 C-dateringar i kalenderår före Kristus 

(f.Kr.), medan okalibrerade dateringar anges before 

present (BP). Kalibreringen har utförts med programen 

OxCal 3.10 och Calib 5.0.1, som bägge nyttjar kalibreringskurvan 

som publicerats i Reimer et al. (2004). Det 

korrekta sättet att ange en kalibrerad 14 C-datering är att 

återge dateringen som ett 1-sigma eller 2-sigma intervall. 

Till exempel så är den kalibrerade åldern av 4880+-110 

BP (Ua-15200, ett sädeskorn) med 1 sigmas sannolikhet 

3795-3524 f.Kr (Reimer et al. 2004). Det daterade sädeskornets 

faktiska ålder motsvarar ett specifikt årtal, som 

med 68,3% sannolikhet återfinns i detta intervall. Inom 

svensk stenåldersarkeologi har årtal angivna som kalibrerade 

intervall stundom uppfattats som perioder snarare 

än som ett sannolikhetsintervall (t.ex. Björck 1997), vilket


alltså är felaktigt. Flertalet 14 C-dateringar som nämns i 

texten i denna avhandling redovisas även grafiskt som 

sannolikhetsfördelningar med hjälp av kalibreringsprogrammet 

OxCal version 3.10 (Bronk Ramsey 2001). För 

att få texten att flyta bättre, men också för att komma 

bort från vanföreställningen att sannolikhetsfördelning 

representerar en period snarare än en tidpunkt vars exakta 

läge inte kan fastställas, så anger jag ofta kalibrerade 

dateringar som ”omkring 3500 f.Kr.” i löptexten. Vid 

varje sådan angivelse är det underförstått att det finns 

en större eller mindre osäkerhet förknippad med detta 

årtal och läsaren hänvisas till respektive OxCal diagram 

för att få en uppfattning av hur sannolikhetsfördelningen 

för respektive datering ser ut. 

Närmast kommer jag att göra en genomgång av 

de fornlämningstyper som är kända från tidigneolitisk 

trattbägarkultur, en genomgång som i likhet med principdiskussionen 

av 14 C-datering ligger till grund för den 

fortsatta diskussionen av kultur, praktik och identitet 

inom Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur. 

89

6 Plats att leva plats att dö – platser för kulturell 

praktik inom Mälardalens trattbägarkultur 

Vid en diskussion av det förhistoriska materialet från 

tidigneolitikum finns ett behov av operativa begrepp 

som beteckning på olika typer av fornlämningar. Det 

är en fördel om dessa begrepp är betydelsebärande i 

en diskussion av de tidigneolitiska människornas livsföring, 

att terminologin tar fasta på verksamheter – på 

kulturell praktik – som utövats på dessa platser. Som 

har framgått av den forskningshistoriska tillbakablicken 

ovan, är begreppet boplats väletablerat i diskussionen av 

Mälardalens trattbägarkultur. Jag finner termen användbar 

då den direkt anspelar på en verksamhet (att bo) 

som enligt den arkeologiska tolkningen är knuten till 

dessa platser. Medan en verksamhet som ”boende” vid 

första påseendet kan förefalla allmän till sin karaktär, så 

kommer diskussionen av trattbägarkulturens boplatser i 

Mälardalen och Bergslagen nedan, att visa på kulturella 

särdrag, egenheter som är avhängiga de specifika kulturella 

praktiker som utövats inom de communities of practice 

som präglat livet på dessa boplatser. Det särpräglade och 

annorlunda med hur man ”bott”, blir än mer tydligt vid 

en jämförelse med de boplatser från nordskandinavisk 

skifferkultur som diskuteras i kapitel 10.2. 

Det har dock gjorts invändningar mot boplatsbegreppet. 

Bland annat har Stenbäck hävdat att termen har ett 

idéhistoriskt bagage i form av en cartesiansk dualism 

mellan sakralt och profant, mellan boplats och grav 

(Stenbäck 2003 s.14-16). Problemet med denna analys är 

att den förutsätter att det arkeologiska begreppet boplats 

bara har en historia och att all användning av begreppet 

går tillbaka på 1800-talets arkeologers distinktion mellan 

profant och sakralt. Jag finner tvärtom att boplatsbegreppet 

även framgent är användbart, särskilt genom att det 

med sin betydelse ”bo-plats” är direkt betydelsebärande 

också för människor utanför arkeologin, det avser en 

plats där människor bor. I ett icke sekulariserat samhälle 

är ritualer en allstädes närvarande aspekt av vardagen, det 

finns därför inget skäl att betrakta platsen där man bor 

som enbart profan (Bradley 2005). Inom forskningen 

kring Mälardalens trattbägarkultur har gravar och offer 

diskuterat som aspekter av trattbägarboplatser alltsedan 

Florin (Florin 1938 s.27, 1944 s.40). Likväl finns det 

också fornlämningar som bättre beskrivs med andra 

ord. Vid sidan av begreppet boplats använder jag mig 

i föreliggande arbete av de analytiska kategorierna begravningsplatser 

och offerplatser. 

Med boplatser menas här platser där människor bott, 

tillfälligt eller mer permanent, platser där de bland annat 

ätit, sovit, arbetat, lagat mat, utfört hantverkssysslor, 

levt och dött. Med begravningsplatser menas platser där 

döda gravlagts, antingen genom jordbegravningar, eller 

genom ritualer där ben från döda sorterats och bränts 

innan de slutgiltigt deponerats i marken. Med offerplatser 

menas platser där föremål offrats, till exempel genom 

nedläggelser i våtmarker eller genom brandoffer. Dessa 

tre kategorier utesluter inte varandra, tvärtom har döda 

gravlagts på platser där man också bott och offerritualer 

tycks ha präglat många delar av livet och döden under 

tidigneolitikum. Ibland förekommer hantering av döda, 

som ett mindre inslag på platser som i övrigt präglas 

av spår från bosättning (t.ex. Östra Vrå), man kan här 

prata om boplatser med gravar. På andra lokaler tycks 

hantering av döda vara den dominerande aktiviteten 

medan spår av boende är mer otydligt (t.ex. Fågelbacken), 

man kan här prata om begravningsplatser med spår 

av bosättning. Vid sidan av de offer som förekommer 

på bo- och begravningsplatser finns också mer renodlade 

offerplatser, i meningen platser där få aktiviteter 

vid sidan av offret lämnat spår. Det tydligaste exemplet 

på en sådan plats, offerkärret på Skogsmossen, är dock 

belägen inom en större fornlämning som i övrigt kan 

karaktäriseras som boplats (Hallgren et al. 1997, Hallgren 

2000a, Graner 2004). 

I det följande kommer jag att behandla boplatser 

och begravningsplatser i varsitt underkapitel (6.1, 6.2), 

medan offerplatser inte ägnas samma utrymme inom ramen 

för denna avhandling. Det nyss nämnda offerkärret 

på Skogsmossen har jag utförligt behandlat i ett annat 

sammanhang och jag kommer att återkomma till ämnet 

91

i en framtida publikation som redogör för de fortsatta 

undersökningarna på platsen. Övriga lokaler som kan 

tolkas som offerplatser i Mälardalen utgörs främst av 

fynd påträffade av lekmän och få platser har undersökts 

arkeologiskt (se dock Welinder 1974b, Gustafsson 2003). 

Bristen på information kring flertalet offerplatser gör 

därför att jag lägger ämnet åt sidan för närvarande. 

6.1 Landvända och strandvända 

boplatser 

Så som utvecklas i kapitel 7 har såväl åkerbruk, boskapsskötsel 

och fångst sedan länge diskuterats som komponenter 

i det tidigneolitiska näringsfånget i Mälardalen 

(Florin & Schnell 1950 s.18-20). Medan Florin tycks ha 

menat att fiske ofta bedrevs med jordbruksboplatserna 

som bas, införde Welinder en analytisk distinktion mellan 

kust och inlandslokaler, en indelning som innehöll 

kategorierna: 

92 

1. Inlandsboplatser för odling och boskapsskötsel 

2. Kustboplatser för fångst, företrädesvis havsfångst 

Dessa båda boplatstyper har utgjort de fasta punkterna i 

ett blandekonomisystem, i vilken havsfångst och bondenäringar 

kompletterat varandra. (Welinder 1974a s.193) 

Med begreppet inlandsboplats avsåg Welinder inte lokaler 

belägna långt från havet, utan snarare lokaler som 

var inriktade mot landresurser och i synnerhet åkerbruk 

och boskapsskötsel. Som exempel på en inlandsboplats 

nämnde Welinder bland annat Florins Mogetorp, där 

pollenanalys, avtryck i keramik och osteologiskt material 

visar på ett inslag av jordbruksnäringar. Att Mogetorp 

under tidigneolitikum var beläget på 15 minuters promenad 

från havet påverkade inte klassifikationen. Jag har 

funnit terminologin användbar och har själv använt den 

i tidigare arbeten (Hallgren et al. 1997, Hallgren 1998). 

Segerberg har dock framfört en kritik mot denna analytiska 

klassifikation och menar att begreppet inlandslokal 

skall vara förbehållet boplatser som i stil med Frotorp i 

Närke är belägna en mil eller mer från havet (Segerberg 

1999 s.197, jfr. Eriksson et al. 1994, Kihlstedt et al. 1997 

s.119-120). 

Jag menar att Welinders analytiska distinktion mellan 

kust och inlandsboplatser är meningsfull, då lokaler 

inom respektive kategori uppvisar många gemensamma 

nämnare, som särskiljer dem från lokaler i den andra 

kategorin. Då framförallt begreppet inland tydligen kan 

missförstås har jag letat efter en alternativ begreppsapparat. 

Jag övervägde ett tag de klumpiga termerna stranbunden/icke 

strandbunden, men har slutligen fastnat 

för landvänd och strandvänd. Begreppen landvänd och 


strandvänd är tänkta som operativa begrepp, användbara 

för att klassificera boplatser och andra lokaler i enlighet 

med tyngdpunkten hos de verksamheter och aktiviteter 

som utförts på – eller från – platsen. Det är uppenbart 

att en sådan klassificering är beroende av hur respektive 

lokal tolkas. Med landvända boplatser avses lokaler präglade 

av verksamheter knutna till fast land, som odling, 

boskapsskötsel, jakt på skogsvilt, färd längs åsar, och så 

vidare. Bland lokalerna i denna kategori låg flertalet utan 

direkt strandanknytning, även om stränder ofta fanns 

inom promenadavstånd. Strandvända lokaler har istället 

präglats av verksamheter som fiske, säljakt, färd i båt 

och över is, och så vidare. Alla lokaler i denna kategori 

låg direkt strandbundna under tidigneolitikum. Det skall 

understrykas att indelningen i landvänt och strandvänt 

är analytiska kategorier, jag menar inte att alla tidigneolitiska 

fornlämningar verkligen kan reduceras till dessa två 

kategorier. Inte desto mindre har jag funnit indelningen 

användbar för den fortsatta diskussionen och som jag 

hoppas kommer att framgå, så är begreppen relevanta 

för att belysa vissa mönster i det arkeologiska materialet 

från Mälardalen/Bergslagens tidigneolitikum. 

De fornlämningar från tidigneolitisk trattbägarkultur 

i Mälardalen/Bergslagen som kan klassificeras som 

landvända boplatser återfinns mellan några hundra meter 

(t.ex. Nyskottet, jfr. Hallgren & Sundström 2008) och 3-4 

mil från havet (t.ex. Mariedamm, jfr. Pettersson 1997). I 

relation till nuvarande havsyta återfinns dessa landvända 

lokaler vanligen på nivåer mellan 45 och 130 möh, vilket 

betyder att de låg mellan 10 och 95 meter över den 

tidigneolitiska havsytan. Man kan möjligen argumentera 

för att även strandlokalen Trössla norra (35 möh) skall 

räknas till kategorin landvänd, då den domineras av ben 

från terresta tamdjur (se vidare kapitel 7.2). Tämligen 

genomgående återfinns de landvända boplatserna på 

sandiga jordarter, det klassiska läget är sandmoarna invid 

rullstensåsarna, men det förekommer också att boplatser 

ligger på svallsand och sandiga-siltiga moräner. Till följd 

av åsarnas raka, oftast N-S lopp tenderar boplatser längs 

åsarnas sandhedar att bilda rader. Exempel på sådana 

rader av boplatser kan hittas på Katrineholmsåsen: 

Forssjö 

Karosseriverkstäderna 

Luvsjö 

Nävertorp 

Mogetorp 

(Florin 1938, 1958, Olsson & Åkerlund 1987, Kihlstedt 

et. al. 1997 s.121, Kihlstedt 2004);

6 pl A t s A t t l e vA p l A t s A t t d ö – p l A t s e r F ö r k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n s t r At t Bäg A r k u lt u r 

på Karlslundsåsen: 

Mariedamm 

Lövsta 

Smedstorp 

Mosås 

Stenstorp 

Hjulberga 2 

Hjulberga 1 

Vallby 

(Bagge 1949, Lindqvist 1963, Spång 1975, Jennbert- 

Spång 1980, Hulthén & Welinder 1981, Welinder 1984, 

Bergh 1994, Pettersson 1997, Graner et al. 2001, Holm 

2007); 

på Badelundaåsen: 

Mortorp 

Götstorp 

Eka 

Kompanibacken 

Dalkarlstorp 

(Florin 1958 s.48, 1961 s.128, Welinder 1974a, 1974b, 

Åkerlund 1996c, Hallgren under arbete); 

på Strömholmsåsen: 

Malmahed södra 

Malmahed norra 

Domarhagen 

Barrsjö 

(Florin 1958, 1959, Olsson & Hulthén 1986, Ahlström 

1988, Åkerlund 1996c, Svensson 2005) 

och på Enköpingsåsen: 

Nyskottet 

Åsboda 

Ål 

Arnebo 

Kallmossen 

(Hallgren under arbete). 

Typiska lägen är sandterrasser längs åsarnas sluttningar 

(t.ex. Östra Vrå, Mogetorp, Hjulberga, Kallmossen, figur 

6.1), mera sällsynt är att boplatserna ligger på åsarnas 

krön (Skumparberget). Vanligt är också att boplatser 

är belägna på svallsand, ibland i direkt anslutning till 

isälvsstråken (Nyskottet, Ål, figur 6.1), ibland på något 

större avstånd från isälvssedimenten. Skogsmossen är till 

exempel belägen på svallsand i moränmark, c. 300 meter 

från ett blygsamt isälvsstråk. Frotorp ligger på sandig silt 

invid en drumlin (Erikson et al. 1994). Medan närmaste 

rullstensås i detta fall återfinns 3 km bort, präglas likväl 

området kring boplatsen av utsvallad glaci-fluvialt material 

(Karlsson & Risberg 1997 s.14-16). 

Även strandvända lokaler återfinns ofta på sandmark 

och inte sällan på de uddar och öar som formas 

av rullstensåsarna. Till denna kategori hör till exempel 

Fågelbacken på en ö formad av Badelundaåsen och Sköttedal 

och Strångnäs på öar formade av Enköpingsåsen 

(Welinder 1987, Apel et al. 1995, Åkerlund 1996c). Bland 

strandbundna lokaler förekommer också boplatser som 

ligger på andra marktyper än sand. Vid Anneberg utgörs 

exempelvis underlaget av morän och lera (Segerberg 

1999). En strandvänd boplatstyp som ännu inte påträffats 

i Mälardalen, men som är välbelagd i Danmark, är 

fångstlokaler i mossar och våtmarksområden (jfr. Koch 

1998, 2003, Fischer 2004). Den skenbara frånvaron av 

sådana i Mälardalen förklaras av att ingen letat efter trattbägarboplatser 

i dessa biotoper. Ur antikvarisk synvinkel 

är detta allvarligt, då industriell torvtäkt bedrivs i flera 

torvmarker i regionen. 

De landvända trattbägarboplatserna i Mälardalen är 

vanligen omkring 20 000 m 2 (Welinder 1974a s.191) eller 

större. Skogsmossen uppskattas vara 30 000 – 45 000 m 2 

(Hallgren et al. 1997), Malmahed har en omfattning av 

c. 120 000 m 2 (Olsson & Åkerlund 1987). Östra Vrå har 

en utsträckning som omfattar mer än en kilometer längs 

åsens längdsträckning (Florin 1938 s.32, Kihlstedt 2006). 

Det är oklart om dessa ytstora fornlämningar är resultatet 

av en upprepad omlokalisering av bebyggelsen inom 

ett begränsat närområde, eller avspeglar bosättningar 

av en rad samtida gårdar i byliknande samfälligheter så 

som har föreslagits vara fallet inom södra Polens TRB 

(Kulczycka-Leciejewiczowa 2002). Strandvända lokaler 

är ofta mindre och kan variera mellan 300 m 2 (Västeräng) 

och 10000 m 2 (Trössla) (Björck 2000, Hallgren et 

al. 2004). 

Så som kommer att diskuteras i kapitel 7, så är inslaget 

av boskapsskötsel och odling ofta påtagligt i det 

arkeologiska materialen från de landvända boplatserna, 

i form av ben från tamdjur och indikationer på åkerbruk 

i form av avtryck i keramik och makrofossil av odlade 

växter och i förekomst av stora antal handkvarnar. Ben 

från tamdjur förekommer också på strandvända lokaler 

men dessa tenderar att vara dominerade av säl och fisk 

och det finns förhållandevis färre handkvarnar och avtryck/makrofossil 

av sädeskorn från strandvända lokaler. 

Medan det inte går att bedöma vilda och tama produkters 

roll i näringsekonomin, är det inte desto mindre möjligt 

att dra slutsatsen att aktiviteter kring dessa näringar spelat 

en viktig roll i det tidigneolitiska samhället. Vi vet inte 

i vilken mån människor åt sädprodukter, men vi vet att 

de röjde åkrar, sådde, skördade och malde på de landvända 

boplatserna. Vi vet inte hur stor andel av födan 

som utgjordes av kött och mjölk från tamdjur, men vi 

vet att människor höll nötboskap, får/getter och förmodligen 

svin, att de röjde betesmark eller drev djur på 

skogsbete, att de översåg betäckningar och kalvningar, 

att man försvarade sina djur mot rovdjur och att man 

ibland slaktade dem. Vi vet inte heller i vilken mån man åt 

93

94 

Figur 6.1. Jordartskartor från 1860-talet som visar närområdet kring 

några landvända trattbägarboplatser. Kartorna visar situationen innan 

dess dikningen nådde sin största omfattning i samband med 1879 

års dikningslag och 1918 års vattenlag. a. Östra Vrå på Köpingåsen i 

Södermanland. Det norra krysset markerar läget för Sten Florins undersökning 

1935, det södra krysset markerar läget för Britta Kihlstedts 

undersökning 1994. Trattbägarfynd förekommer i hela området mellan 

och även bortom dessa punkter. b. Nyskottet (i syd) och Åsboda (i 

norr) på sandmark invid Enköpingsåsen i Uppland. c. Kallmossen på 

sandheden invid Gävleåsen i norra Uppland. Kartorna visar ett område 

om 5 x 5 km. 

Figure 6.1. The surroundings of land-facing Funnel Beaker Culture 

settlements in Mälardalen/Bergslagen, as displayed on soil maps from 

c. 1865, before the peek of the drainage of the Swedish countryside. 

a. Östra Vrå on the Köping esker in Södermanland. b. Nyskottet and 

Åsboda on sandy soils by the Enköping esker in Uppland. c. Kallmossen 

on a sandy terrace of the Gävle esker in Northern Uppland. The maps 

display an area of 5 x 5 km.


fisk och säl, men vi vet att man tillbringade delar av året 

på strandvända boplatser, att de fiskade abborre under 

vårleken och att de nätade vikaresäl mörka höstkvällar 

eller jagade dem från isen under vårvintern. 

På flera landvända lokaler har rester av stolpbyggda 

mesulahus påträffats, en hustyp som vanligen benämns 

mossbyhus efter den först identifierade konstruktionen 

av aktuellt slag som påträffades på trattbägarboplatsen 

Mossby i Skåne (M. Larsson 1992 s.66-77, jfr. Artursson 

et al. 2003 s.45-51, 64-72). Från Skumparberget föreligger 

en välbevarad stolpkonstruktion som är närmast 

identisk med huset från Mossby (Apel et al. 1997). Från 

de närbelägna lokalerna Tjugestatorp och Skogsmossen 

finns två mer fragmentariska huslämningar, vars bevarade 

delar dock stämmer väl med huset från Skumparberget 

(Artursson 1996, Hallgren et al. 1997). Husen 

mäter c. 12 x 6 m och har en utsträckning av omkring 75 

m 2 (figur 6.2). På den strandvända lokalen Fågelbacken 

påträffades flera halvcirkelformade stolpkretsar, 6 x 5 

m, som uppvisar likheter med gavlarna till mesulahusen 

och tanken har framförts att dessa mindre byggnader 

representerar ett strukturell segment av den större enhet 

som förkroppsligas i husen på inlandslokalerna (Apel et 

al. 1995 s.101-103, Lekberg 1997b). 

Florin beskrev vad han tolkade som fyrsidiga stengrunder 

till hus på Östra Vrå och Mogetorp (Florin 1938, 

1958). Medan anläggningarna på Östra Vrå för mig känns 

väldigt otydliga, så är husgrunden från Mogetorp utan 

tvivel en anlagd stenkonstruktion (tvärtemot vad som 

antyds av Petersson 1999 s.38-39). Så som utvecklas i 

kapitel 6.2.2 så finns det emellertid skäl att ifrågasätta 

ifall stenkretsen inte är en del av en långhög snarare än 

ett boningshus. I botten av golvlagret till konstruktionen 

(under det jag tolkar som en långhög), påträffade Florin 

sex stolphål (10-20 cm i diameter, c. 50 cm djupa), vilkas 

inbördes läge uppvisar vissa likheter med planlösningen 

i hus av mossbytyp. Enligt ett sådant tolkningsalternativ 

skulle stolparna från Mogetorp utgöra mittraden och 

den nordöstra väggraden i en mesulakonstruktion, den 

saknade sydvästra väggraden skall i så fall delvis ligga utanför 

Florins schakt. Enligt denna idé skulle således långhögen 

vara byggd ovanpå lämningarna av ett stolpbyggt 

hus som tidigare stått på platsen, ett fenomen som är 

välbelagt i Sydskandinavien (t.ex. Bygholm Nørremark, 

jfr. Rønne 1979, Rudebeck 2002 s.122). Stolphålen är 

fyllda av samma finkorniga sand som karaktäriserar det 

påförda lagret innanför stenkretsen, detta kan indikera att 

stolparna dragits upp i samband med att högen byggdes, 

vilket i sin tur kan förklara varför dessa uppfattats som 

snedställda (Florin 1938 s.35). 

Vid sidan av dessa stolpbyggda konstruktioner finns 

också lämningar som tolkats som hyddor eller hus med 

väggrännor (Eriksson et al. 1994, Hallgren et al. 1995, 

Artursson 1996, Karlenby 2001, Knabe 2003, jfr. Carls- 

Figur 6.2. Grundplan för tre stolpbyggda mesulahus av mossbytyp 

från Skumparberget (a), Tjugestatorp (b) och Skogsmossen (c). Det 

eventuella huset från Skogsmossen var kraftigt stört av rotvältor 

och stubbar, men tolkades som ett mesulahus på grund av att de 

bevarade stolphålen följde samma grundplan som det bättre bevarade 

huset från Skumparberget. Efter Artursson (1996), Apel et al. 

(1997), Hallgren et al. (1997). 

Figure 6.2. Plan of post-built houses of the Mossby type found at 

Skumparberget (a), Tjugestatorp (b) and Skogsmossen (c). After 

Artursson (1996), Apel et al. (1997), Hallgren et al. (1997). 

95

Figur 6.3. Lerklining med avtryck av ändträ (a), flätverk (b, c) och 

sten eller planka (d) från kärret på Skogsmossen. Skala 1:1. 

Figure 6.3. Daub with imprints of tree rings (a), wattle (b, c) and 

stone or plank (d) from the fen at Skogsmossen. Scale 1:1. 

son & Hennius 1999, Carlsson 2004). Dessa lämningar 

skiljer sig sinsemellan en hel del, både i storlek (2 - 8 meter 

i diameter) och i det att några saknar stolphål, andra 

har stolphål i rännan och somliga har stolphål utanför 

rännan. En del är helt fyndtomma, medan andra innehåller 

större mängder fynd i själva rännan. Tolkningen av de 

aktuella lämningarna som bostäder är starkt ifrågasatt, i 

synnerhet har Per Persson och Lars Sundström framfört 

åsikten att det rör sig om rotvältor (Persson muntligen, 

Sundström muntligen). Det finns anledning att ta kritiken 

på stort allvar och när lämningar av denna typ grävs ut 

framöver måste dokumentationen genomföras på ett sätt 

som verkligen utvärderar problematiken. 

De stolpstrukturer som tolkats som hus saknar bevarade 

härdar. Huset på Skogsmossen innehöll dock en 

störd kontext (påverkad av en rotvälta som berörde en 

del av huset) med sot och skärvsten som kan ha varit 

rester av en härd. Både på Skogsmossen och Skumparberget 

påträffades dock grupper av härdar på gårdsplanen 

en bit från respektive hus. I anslutning till husen från 

Skumparberget och Skogsmossen påträffades däremot 

en hel del bränd lera/lerklining. För Skumparbergets del 

argumenterar Apel et al. (1997) för att det rör sig om 

lerklining som klätt väggarna, men det är också tänkbart 

att det rör sig om lera som klätt exempelvis eldstäder/ 

ugnar i husen. 

96 


Vanligtvis är lerkliningen från boplatserna kraftigt 

fragmenterad och bitar med tydliga avtryck av konstruktionsdetaljer 

är därför ovanliga (jfr. Ramqvist 1997). I 

kärret på Skogsmossen påträffades dock bättre bevarad 

lerklining i anslutning till en spång/plattform som anlagts 

i kanten av våtmarken. Dessa lerkliningsbitar visar 

avtryck både av flätverk av tunna vidjor och av flata 

ytor som kan vara avtryck av plank eller sten. En bit har 

avtryck av ändträ (årsringar) från en bit trä (figur 6.3). 

Ibland finns förkolnat material inbakat i den brända leran, 

två sådana bitar har 14 C-daterats, en bit hasselnötskal 

i lerklining från Tjugestatorp (Ua-10901 4885±75 BP) 

och en bit träkol i lerklining från kärret på Skogsmossen 

(Ua-15201 4695±75 BP). Från Kallmossen föreligger 

flera bitar bränd lera/lerklining som dekorerats med rader 

av nagelintryck på den tillslätade ytan. Det är oklart 

om detta är spår efter en klinad konstruktion (t.ex. en 

ugn) med dekor, eller om det är rester av en dekorerad 

lerfigur. I det senare fallet har den i så fall varit större 

än de lerfigurer som vanligen hittas på trattbägarlokaler 

(jfr. Skaarup 1975, Apel et al. 1997). 

I anslutning till hus kända från landvända trattbägarboplatser 

finns ofta vad som kan tolkas som en gårdsplan 

uppdelad i skilda aktivitets och hantverksområden, en 

strukturering av rummet som tycks relaterad till de intilliggande 

husen. Som beteckning på denna denna typ


Figur 6.4. Spridningen av stenyxor på det centrala partiet av den 

undersökta delen av trattbägarboplatsen Skogsmossen. Vid undersökningen 

påträffades ett fragmentariskt bevarat hus omgivet av en 

halvcirkel av tre stenpackningar. På gårdsplanen bortom stenpackningarna 

undersöktes en köksyta med härdar, och två verkstadsytor 

med avfall från yxtillverkning. Öster om huset låg det kärr som vid 

utgrävning visades innehålla större mängder deponerad keramik och 

stenredskap. Huvuddelen av de yxor (trekanter, cirklar) som hittades 

på Skogmossen påträffades på den del av gårdsplanen som ligger 

innanför den halvcirkel som bildas av stenpackningarna kring huset. 

Yxor påträffades också i offerkärret. Teckenförklaring: trekant – grönstensyxa, 

cirkel – flintyxa. 

av bebyggelseenhet – kombinationen av ett hus och en 

gårdsplan indelad i olika aktivitetsytor – använder jag 

termen ”gård”. I figur 6.4-6.5 återges ett utsnitt av vad 

jag i tidigare artiklar kallat ”den centrala boplatsytan” 

på Skogmossen. Den centrala boplatsytan representerar 

vad som kan tolkas som ett av flera gårdslägen inom 

fornlämningen och det enda gårdsläge vars större del föll 

inom det exploateringsområde som undersöktes inför 

järnvägsbygget 1995. På denna yta påträffades en fragmentariskt 

bevarad stolpkonstruktion, som i analogi med 

det bättre bevarade stolpbyggda huset på Skumparberget, 

kan tolkas som ett mesulahus. Runtomkring detta hus 

finns en inre gårdsplan, vars yttre gräns markeras av tre 

stenpackningar med spår av resta stolpar, som bildar en 

bågformad linje ovanför husets NO-gavel. Bortom den 

gräns som bildas av stenpackningarna, på vad som skulle 

kunna kallas den yttre gårdsplanen, återfinns rumsligt av- 

Figure 6.4. The distribution of stone axes on the central area of the 

investigated part of the TRB site Skogsmossen. During the excavation 

the remains of a poorly preserved house were uncovered. The 

house was surrounded by an arc formed by three stone packings, 

dividing the yard into an outer and an inner zone. Outside the arc 

of the stone packings, a kitchen area with hearths and two axe 

manufacturing floors were investigated. Most axes (triangles, circles) 

were found in the inner yard, between the house and the arc of 

stone packings. Axes were also deposited in the offering fen. Legend: 

triangle – greenstone axe, circle – flint axe. 

skilda aktivitetsytor som en yxtillverkningsyta med stora 

mängder porfyritavslag och en grupp härdar som kan 

tolkas som ett köksområde, men också en våtmark som 

tolkats som ett offerkärr. Flertalet yxor som påträffades 

vid undersökningen 1995 låg innanför den gränslinje 

som markeras av stenpackningarna kring husets NO 

gavel (figur 6.4), medan huvuddelen av malstensunderliggare 

på boplatsytan återfanns utanför samma linje 

(figur 6.5). 

Liksom NO gaveln på huset varit kringgärdad av tre 

stenpackningar med stolphål, har offerkärrets SV ände 

varit kringgärdad av tre stenpackningar med stolphål. En 

av dessa stenpackningar påträffades vid undersökningen 

1995 (Hallgren et al. 1997), de två återstående vid en 

kompletterande undersökning av kärrets södra strand 

1997 (dessa kommer att presenteras i en kommande publikation). 

Medan stenpackningarna kring huset delade 

97

Figur 6.5. Spridningen av malstensunderliggare på det centrala 

partiet av den undersökta delen av trattbägarboplatsen Skogsmossen. 

Vid undersökningen påträffades ett fragmentariskt bevarat 

hus omgivet av en halvcirkel av tre stenpackningar. På gårdsplanen 

bortom stenpackningarna undersöktes en köksyta med härdar, och 

två verkstadsytor med avfall från yxtillverkning. Öster om huset låg 

det kärr som vid utgrävning visades innehålla större mängder deponerad 

keramik och stenredskap. Huvuddelen av de malstensunderliggare 

(trekanter, cirklar) som hittades på Skogmossen påträffades på 

den del av gårdsplanen som ligger utanför den halvcirkel som bildas 

av stenpackningarna kring huset. Malstensunderliggare påträffades 

också i offerkärret. Teckenförklaring: tom trekant – sadelformad 

underliggare av glimmerskiffer, fylld trekant – sadelformad underliggare 

av sandsten, tom cirkel – rund underliggare av glimmerskiffer, 

fylld cirkel – flat/konkav underliggare av granit/gnejs. Typbestämning 

av Cecilia Lidström-Holmberg. 

in gårdsplanen i en inre och en yttre zon, där stenyxor 

och malstensunderliggare rumsligt uteslöt varandra, har 

bägge föremålskategorierna deponerats samlat innanför 

den linje som avgränsat offerkärret från boplatsen (figur 

6.4, 6.5). 

Den rumsliga uppseparering som kan ses i spridningen 

av anläggningar och fynd på ”den centrala boplatsytan” 

återkommer inom fornlämningens andra delar 

(Hallgren et al. 1997, Hallgren 2000a). Mönstret kan 

tolkas som att den vidsträckta fornlämningen innehåller 

flera separata gårdslägen (samtida eller oliktida), som 

var och ett inrättats med samma rumsliga strukturering 

av rummet. Denna tolkning har bekräftats vid de fortsatta 

undersökningarna på Skogsmossen. Resultaten av 

98 


Figure 6.5. The distribution of quern slabs on the central area of the 

investigated part of the TRB site Skogsmossen. During the excavation 

the remains of a poorly preserved house were uncovered. The house 

was surrounded by an arc formed by three stone packings, dividing 

the yard into an outer and an inner zone. Outside the arc of the 

stone packings, a kitchen area with hearths and two axe manufacturing 

floors were investigated. Most quern slabs (triangles, circles) 

were found in the outer yard, outside the arc of the stone packings. 

Quern slabs were also deposited in the offering fen. Legend: open 

triangle – saddle slab of mica metavolcanic rock, filled triangle – 

saddle slab of sandstone, open circle – round nether stone of mica 

metavolcanic rock, filled circle – flat/concave nether stone of granite/ 

gneiss. The classification of the quern slabs was performed by Cecilia 

Lidström-Holmberg. 

dessa undersökningar skall av utrymmes och tidsskäl 

presenteras i en framtida publikation. En liknande organisation 

av rummet återfinns även på den närbelägna 

trattbägarboplatsen Skumparberget (Apel 1996, Apel 

et al. 1997), där ett centralt beläget hus var kringgärdat 

av vad som tolkas som rumsligt separata aktivitetsytor, 

som ett köksområde, yxtillverkningsplatser och en yta 

där bränt slaktavfall från i första hand nötboskap deponerats 

(figur 6.6). Som berörts är det vanligen oklart 

i vilken mån flera gårdar varit i bruk samtidigt inom 

samma fornlämning, eller om de ofta ytstora boplatserna 

är ett resultat av förflyttningar och återbesök av en enstaka 

gård. I den mån jag i fortsättningen diskuterar flera 

närbelägna gårdar som tolkas som samtida, benämner jag


Figur 6.6. Trattbägarboplatsen Skumparberget med ett hus (jfr. figur 

6.2) omgivet av rumsligt åtskilda aktivitetsytor som köksområde, 

yxtillverkningsplatser, och avfallsområden (efter Apel et al. 1997, med 

modifikationer). 

Figure 6.6. The TRB site Skumparberget with a house surrounded by 

spatialy separated activity areas such as kitchen area, axe manufacturing 

floors and waste deposition areas (after Apel et al. 1997, with 

modifications). 

dem för ”byar”, en term som jag använder både för flera 

samtida gårdar inom samma fornlämning, eller samtida 

gårdar från flera närbelägna fornlämningar (jfr. Fallgren 

2006 s.28-29, 87-99). 

Landvända och strandvända boplatser uppvisar generellt 

sett samma typ av fynd, till exempel skärvor från 

trattbägare, kragflaskor och lerskivor, tunnackiga grönstensyxor, 

håleggade grönstensmejslar, trindyxor, mångkantiga 

stridsyxor, handkvarnar, slagen kvarts och flinta, 

småredskap som tvärpilar och skrapor i dessa material. 

Det är mycket vanligt med bränd flinta och flinta med 

slipyta. Likväl finns det också saker som särskiljer. Så 

som utvecklas i kapitel 7, så tenderar ben från säl och 

fisk att dominera strandvända lokaler, medan ben från 

tamdjur är mer frekvent förekommande på landvända 

lokaler. I linje med detta så är avtryck och makrofossil 

av säd förhållandevis vanliga och sadelformade/limpformade 

malstenar förekommer i större antal på landvända 

lokaler. Även yxor av grönsten och flinta förekommer 

i större antal på de landvända lokalerna och det är endast 

där som yxtillverkning lämnat tydliga spår i form av 

större mängder avslag, råmaterialblock och halvfabrikat 

i grönsten. Det är svårare att peka ut fyndkategorier (vid 

sidan av säl och fiskben), som främst förekommer på 

strandvända lokaler, möjligen kan dock brända ben från 

människor räknas hit, vilket är belagt på åtminstone fyra 

strandlokaler (se vidare nedan). 

Medan landvända lokaler således kan sägas vara karaktäriserade 

av tamdjursben, handkvarnar och yxtillverkning 

vid sidan av de mer allmänna fyndkategorierna 

som keramik och kvartsavslag, så finns det också land- 

vända lokaler som inte faller in i detta mönster. Ibland 

kan det bero på att endast delar av fornlämningen undersökts, 

eftersom yxtillverkning och malning ofta är 

koncentrerade till aktivitetspecifika delytor kan sådana 

lätt förbises. Vid Florins undersökning på Östra Vrå påträffades 

till exempel endast ett tjugotal grönstenavslag, 

varav flertalet dessutom har slipyta och således avspeglar 

ombearbetning snarare än nytillverkning av yxor (Florin 

1958). Vid Kihlstedts undersökning i södra änden av 

samma fornlämning hittades tvärtom rikligt med avslag 

och bitar av råämnen av porfyrit (Kihlstedt 2006). Den 

yxtillverkning som bedrevs på Östra Vrå har således utövats 

utanför den begränsade del av fornlämningen som 

Florin hade möjlighet att undersöka. 

Inte desto mindre är det rimligt att det faktiskt förekommer 

olika typer av landvända trattbägarlokaler. 

Vid sidan av gårdar och byar har det säkert även funnits 

jaktstationer och fäbodar och förmodligen kan en 

del av variationen i materialet förklaras av detta. Även 

i kategorin strandvända lokaler gömmer sig sannolikt 

lokaler av skilda typ, som till exempel säsongsboplatser 

inriktade på olika typer av fångst och som nyttjats under 

olika årstider. Exempelvis pekar en överväldigande 

andel av det rika djurbensmaterialet från Anneberg på 

ett kortvarigt nyttjande under vår/försommar-fisket efter 

lekande brackvattenfisk (Segerberg 1999 s.176-177, 

se vidare kapitel 7.2). Dessa olika typer av boplatser, 

jaktstationer, fäbodar och fiskelägen ska inte ses som 

isolerade företeelser utan som platser som var förbundna 

i ett komplext nätverk av stigar och farleder. På dessa 

stigar och längs dessa farleder färdades människor och 

ibland deras djur, mellan den landvända gården och fäboden, 

mellan fiskeläge och basboplats, mellan hemmet 

och grannbosättningar. Så som kommer att utvecklas 

i nästföljande kapitel färdades man slutligen med sina 

döda anförvanter längs farleden som ledde till den kollektiva 

begravningsplatsen på ön i skärgården. På alla 

dessa platser kan samma individ ha ingått i skilda sociala 

sammanhang, varje plats i landskapet kan således ha hyst 

sina egna communities of practice, sammanhang vars sammansättning 

var beroende av de aktiviteter som utfördes 

och vilka personer dessa aktiviteter samlat. 

6.2 Begravningsplatser och 

gravar 

Som nämndes ovan förekommer gravar stundom som ett 

inslag på trattbägarlokaler som i övrigt kan karaktäriseras 

som boplatser. Det finns dock en lokal, Fågelbacken i 

Västmanland, där spåren av skilda typer av gravritual helt 

dominerar fyndbilden, en lokal som bäst beskrivs som 

en tidigneolitisk begravningsplats. I det följande kom- 

99

mer jag att utförligt beskriva spåren av gravläggningar 

på Fågelbacken, göra jämförelser med liknande fynd från 

andra lokaler i Mälardalen/Bergslagen och i ett vidare 

perspektiv jämföra med fynd inom trattbägarkulturens 

norra utbredningsområde i både Skandinavien och norra 

Polen. Diskussionen förs med utgångspunkt i materialet 

från Fågelbacken och kommer att begränsas till de 

gravtyper som förekommer där, dvs. brandgravar, timmerbyggd 

grav och stenkammargrav. Jag kommer således 

inte att diskutera alla lämningar som tolkats som gravar 

från Mälardalen/Bergslagen. I likhet med avhandlingens 

återkommande tema, är genomgången av gravlämningar 

ämnad att ligga till grund för en diskussion av gravritual 

som kulturell praktik, en praktik som utövats i specifika 

sociala sammanhang inom vilka både praktiken, kulturen 

och deltagarnas identitet skapats i en ömsesidig process. 

Som jag argumenterar för nedan, finns det skäl 

att misstänka att det sociala sammanhang, det community 

of practice, som förenades i gravritualernas handlingar 

på platser som Fågelbacken, representerade ett vidare 

socialt sammanhang än vad som präglade många av de 

aktiviteter som utövades på boplatser. 

6.2.1 Brandbegravningar inom Mälardalen 

och Bergslagens trattbägarkultur 

Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland var belägen på 

en ö vars östra del formades av Badelundaåsens nordsydliga 

stråk. Avståndet till det tidigneolitiska fastlandet 

var sex kilometer. Trattbägarlokalen återfinns på krönet 

och östra sluttningen av den udde åsen bildar på denna 

punkt, en udde som inneslöt en lagunliknande vik väster 

om åskrönet. Som diskuteras nedan finns inga spår av 

tidigneolitisk närvaro kring lagunens skyddade stränder, 

fynden från trattbägarkultur är helt begränsade till åsens 

östra sida, det vill säga den strand som vätte mot öppna 

havet. Trattbägarfynd har påträffats över en yta om 125 x 

75 m, varav 3500 m 2 undersöktes 1993 (Lekberg 1997a). 

I norr och nordost avgränsas trattbägarlokalen av ett 

grustag som varit i bruk sedan 1800-talet. Det är känt 

100 


Figur 6.7. Kremerade människoben från trattbägarlokalen 

Fågelbacken, Västmanland. Benen har 14 Cdaterats 

till tidigneolitikum (Ua-17200 till vänster, 

Ua-17204 till höger, jfr. tabell III). 

Figure 6.7. Cremated human bones from the TRB 

burial ground at Fågelbacken, Västmanland. The bones 

have been 14 C dated to the Early Neolithic (Ua-17200 

to the left, Ua-17204 to the right, cf. table III). 

att rikligt med stenåldersfynd observerats i samband 

med täktarbetet kring förra sekelskiftet (Olsson 1913). 

Fornlämningens ursprungliga storlek är därför svår att 

uppskatta, men det står klart att den överstiger det som 

idag återstår. 

Det kanske mest slående med begravningsplatsen 

på Fågelbacken är den rikliga förekomsten av brända 

människoben (figur 6.7). Vid undersökningen 1993 

påträffades 21 anläggningar med fynd av brända människoben 

som bedömts höra till trattbägarfasen. Anläggningarna 

kan grovt delas in i kategorierna pålkonstruktioner, 

bengropar och brandgropar (Steineke 1997a 

s.105-117). Pålkonstruktionerna bestod av kraftiga stenskodda 

stolp- eller pålhål, som ibland var placerade i 

grupper om tre. Bengroparna var gropar med rensade 

ben utan sot, medan brandgroparna var gropar med ben 

och ett markant sot/kol inslag. Människoben förekom 

därtill sporadiskt i stolphål, härdar, diverse mer diffusa 

anläggningar och i det fyndförande lagret. Vid sidan av 

människoben innehöll de aktuella anläggningarna fynd 

från tidigneolitisk trattbägarkultur, främst rikt dekorerad 

keramik. Totalt har 7700 benfragment (4,7 kg) bestämts 

till människa och ytterligare 9200 fragment (1.6 kg) har 

klassificerats som ”människa?” (Sundström 2003 s.128 

anger högre siffror, vilket beror på att han även inkluderar 

ben från en stensättning daterad till bronsålder i sina 

summor). Benmaterialet beräknas representera minst 

20-22 individer (Bäckström 1997 s.74) och både män 

och kvinnor i ålderskategorier från juvenilis till maturus 

finns representerade. Människobenens anknytning till 

det tidigneolitiska fyndmaterialet har bekräftats genom 

14 C-datering av tio ben (figur 5.7 och tabell III). 

Huvuddelen av människobenen (90%) påträffades 

i tre rumsligt avskilda grupper om vardera 5-6 anläggningar 

(figur 6.8 och tabell III). Alla tre grupperna innehåller 

flera ben- eller brandgropar (figur 6.9), i några fall 

även större grunda anläggningar som registrerats som 

”kulturlager”. Den södra och den norra gruppen innehåller 

därtill kraftiga stenskodda pålfundament (figur 6.10 

och 6.11). Den mittersta anläggningsgruppen är störd 

av sentida aktiviteter, men i dess östra del påträffades


Grave Group feature fragments weight fragments weight C14-date on human bone C14-date other material 

Northern 100 human 473 214 human? 186 37,2 [Ua-17201** 4945±75**] Ua-4001 5015±50 

Northern 101 human 4 17,3 human? 10 5,2 Ua-17202 4960±50 

Northern 104 human 3 10,4 human? 1 0,2 Ua-18707 5015±55 

Northern 108 human 12 8,3 human? 18 2 

Northern 109 human 4 2,5 human? 76 9,1 

Northern sum human 496 252,5 human? 291 53,7 

Solitaire 111 human 225 122,2 human? 287 42,4 

Central 102 human 66 75,3 human? 60 12,1 [Ua-17203** 4965±115**] 

Central 112 human 193 111,5 human? 552 87,7 Ua-18706 4910±50 

Central 113 human 2 1,3 

Central 114 human 243 165,2 human? 80 11,3 Ua-18705 4620±140 


Central 229 human 3190 2466,6 human? 5000 544,9 



Central sum human 4520 3286,3 human? 5692 656 

Southern 209 human 1506 522,3 human? 499 511,1 Ua-17204 4940±60 

Southern 232 human 337 154,9 human? 1050 129 Ua-18710 5070±55 

Southern 233 human 3 0,3 

Southern 205 human 11 3,7 human? 33 5,7 

Southern 58 human 244 141,7 human? 56 15,2 Ua-17200 4945±50 3 samples* 4905±50 

Southern 208 human 3 1,3 

Southern sum human 2104 824,2 human? 1638 661 

Eastern 266 human 42 33,7 human? 25 3,6 Ua-18709 4940±80 

Eastern 343 human 13 6,9 

Eastern 376 human 1 0,7 

Eastern sum human 56 41,3 human? 25 3,6 

Total sum human 7401 4526,5 human? 7933 1416,7 

Tabell III. Kremerade människoben på Fågelbacken, Västmanland, 

redovisade per gravgrupp och anläggning. 14 C-dateringar redovisas 

okalibrerade BP. 14 C-prover placerade inom klammer [ ] och markerade 

** daterades efter en kemisk förbehandling som sedan dess 

har förändrats, ålderbestämningarna av dessa prover kan därför 

fela med flera hundra år (jfr. kapitel 5.1).* = medelvärde för tre 

14 C-dateringar av matskorpa på en och samma kruka, Ua-4019, Ua- 

4023 och Ua-10024, beräknat med hjälp av Calib 5.0.1. 

en anläggning (113) (figur 6.12), som liksom pålfundamenten 

innehöll stora stenar. Det är troligt att denna är 

en rest av ett förstört pålfundament. Intill den senare 

var ett område med omrörd jord (”omrörd anläggning 

229”), som innehöll en större mängd stenåldersfynd, 

inte minst människoben. Man kan misstänka att denna 

ursprungligen bestod av flera anläggningar som sammanblandats 

genom de sentida markingreppen. 

I alla tre anläggningsgrupperna ligger bengropar och 

brandgropar väster om respektive pålfundament (figur 

6.8), ett rumsligt förhållande som minner om relationen 

mellan fasadstolpar och gravar i långhögar (Rudebeck 

2002 s.128-129). Mellan den mittersta och norra anläggningsgruppen 

låg en ensam bengrop, som till karaktären 

var likadan som bengroparna inom respektive grupp. 

Benen ger intryck av att vara sorterade och i fem av 

anläggningarna påträffades ben av minst två individer 

Table III. Cremated human bones at Fågelbacken, Västmanland, 

listed per grave group and feature. 14 C dates are given as uncalibrated 

BP. 14 C-Dates put in square brackets [ ] and marked ** 

represent measurements on samples dated after a procedure of 

chemical pre-treatment that has since been revised. These dates may 

have a margin of error of several hundred years (cf. chapter 5.1). 

* = average age for three 14 C-dates of food-crust from the same pot, 

calculated with the help of Calib 5.0.1 

(Bäckström 1997). Sundström (2003 s.130) uppger att 

ben från fem individer påträffats i samma anläggning, 

men den anläggning han åsyftar är den ovan nämnda anl. 

229, en omrörd fyndhopning uppkommen i samband 

med grustäkt (jfr. Steineke 1997a s.117). Anläggningen 

innehåller visserligen tidigneolitiska ben, men eftersom 

området är omgrävt finns ingen kontextuell information 

i detta material. 

Vid sidan av dessa tre anläggningsgrupper förekom 

också ett mindre antal människoben (totalt 56 fragment) 

i tre avvikande anläggningar belägna 30 m längre österut. 

Två av dessa anläggningar utgjordes av två intill varandra 

belägna skärvstenspackningar (anl. 266 och 343) den 

tredje en 5 m söder därom belägen grop (anl. 376). De 

avvikande anläggningarna låg strax intill grustagskanten 

och det är möjligt att de utgör rester av en fjärde grupp 

anläggningar med pålkonstruktioner, men då de skiljer 

101

Figur 6.8. Gravanläggningar på trattbägarlokalen Fågelbacken, 

Västmanland. Vid undersökningen 1993 påträffades fyra grupper av 

anläggningar med kremerade människoben, norra (N), centrala (C), 

södra (S) och östra (E). De tre förstnämnda uppvisar flera gemensamma 

drag med stenpackningar/stenskodda stolphål i öster (horisontell 

skraffering) och bengropar, brandgropar och lagerrester med 

människoben väster därom. Den östra gruppen anläggningar ligger 

strax intill grustagskanten och kan vara rester efter en liknande 

gravgrupp, men då dessa anläggningar skiljer sig genom att innehålla 

skärvsten, färre människoben och fler djurben kan de representera 

en annan typ av rituell aktivitet. Sydväst om brandgravarna påträffades 

en struktur som tolkats som en timmerbyggd grav för gravläggning 

av obrända kroppar. 

102 


Figure 6.8. Graves at the TRB site Fågelbacken, Västmanland. At 

the excavation in 1993 four groups of features containing cremated 

human bones were found, the Northern group (N), central (C), 

Southern (S) and eastern (E). The first three grave groups have many 

things in common, each included stone packing/stone built postholes 

in the east and bone pits, cremation pits and layers containing cremated 

human bones to the west. The eastern group is situated close 

to the rim of the gravel pit, and may be the remains of a similar 

gravegroup. However, these features do differ in many respects from 

the features in the other gravegroups, containing fire cracked stones, 

fewer human bones and more animal bones, and may therefore be 

the remains of some other ritual activity. A structure interpreted as a 

timber-built inhumation grave was found Southwest of the cremation 

graves. 

Figur 6.9. Plan och profil över bengrop 114 (a) och brandgrop 232 

(b) på Fågelbacken. Efter Lekberg (1997). 

Figure 6.9. Plan and profile of bone pit 114 (a) and cremation-pit 

232 (b) at Fågelbacken. After Lekberg (1997).


Figur 6.10. Plan och profil över pålfundament 58 på Fågelbacken. 

Efter Lekberg (1997). 

Figure 6.10. Plan and profile of post foundation 58 at Fågelbacken. 

After Lekberg (1997). 

Figur 6.11. Plan och profil över pålfundament 183 (a) och 109 (b) 

på Fågelbacken. Efter Lekberg (1997). 

Figure 6.11. Plan and profile of post foundation 183 (a) and 109 

(b) at Fågelbacken. After Lekberg (1997). 

103

Figur 6.13. Trattbägare som påträffades i pålfundament 58 på 

Fågelbacken. Efter Lekberg (1997). Skala 1:4. 

Figure 6.13. Funnel beakers from post foundation 58 at Fågelbacken. 

After Lekberg (1997). Scale 1:4. 

sig vad gäller innehåll av djurben (se vidare nedan) och 

genom förekomsten av skärvsten, så är det också möjligt 

att de representerar en annan aktivitet än anläggningsgrupperna 

längre västerut. 

Flertalet av Fågelbackens anläggningar med brända 

människoben innehöll trattbägarkeramik och stenfynd 

(Steineke 1997a s.105-117). Störst fyndmängd påträffades 

i den stora pålkonstruktionen, anl. 58, där hopningar 

av artefaktfynd tolkades som avsiktliga nedläggelser. I 

detta material finns bland annat keramik, en limpformad 

malsten och en fragmentarisk yxa. Bland 55 dekorerade 

skärvor från anläggningen urskiljde Olsson (1997 s.230- 

232) 30 olika kärl, främst rikt dekorerade trattbägare 

(figur 6.13), men där finns också ett mynningsparti till 

en odekorerad trattbägare samt en kragflaska (egen observation). 

Några enstaka skärvor har yngre drag och 

kan vara gropkeramik. Då anläggningen är 14 C-daterad 

104 


Figur 6.12. Plan och profil över resterna av pålfundament 

113 på Fågelbacken. Efter Lekberg (1997). 

Figure 6.12. Plan and profile of the remains of post foundation 

113 at Fågelbacken. After Lekberg (1997). 

till TN I (tabell III), bör den eventuella gropkeramiken 

ses som senare inblandning. Keramiken är kraftigt fragmenterad 

och flera skärvor (även mynningspartier) är 

sekundärbrända, vilket Olsson ser som en indikation 

på att krukorna bränts tillsammans med människokropparna/benen 

(Olsson 1997 s.231). 

Brända djurben är mycket sällsynta i anläggningarna 

med människoben på Fågelbacken. I de tre anläggningsgrupperna 

kring pålkonstruktionerna förekommer sammanlagt 

61 djurbensfragment att jämföra med 7086 människoben. 

Artfördelningen bland dessa djurben är därtill 

ovanlig, då de på trattbägarlokaler normalt dominerande 

arterna nötboskap och säl helt saknas. Istället förekommer 

fågel? (3), fågel/liten gnagare (3), igelkott? (1) och 

en svin?tand (53 fragment är obestämda djurben). De 

tre östligt belägna anläggningarna med ett färre antal 

människoben (jfr. ovan) domineras tvärtom av djurben, 

främst tänder från bovid/cervid (49) men också fisk (8), 

fågel (1), liten gnagare/fågel (2), samt obestämt djur (47). 

Notabelt är att sälben saknas också här. Det förefaller 

rimligt att tro att dessa ben inte representerar vanligt 

köks- eller slaktavfall. Snarare kan misstänkas att det är 

rester av ornament som bränts med de döda på bålet 

(jfr. Janzon 1974 s.67-75, 80-88). 

Även om människobensmaterialet från Fågelbacken 

är förhållandevis stort ur arkeologisk synvinkel, bör det 

betonas att den undersökta ytan bara är en del av en 

mycket större trattbägarlokal, som sträcker sig åtminstone 

100 m söder om 1993 års undersökningsområde 

(se vidare avsnittet om stenkammargraven nedan). I 

öster och norr är lokalen avgränsad av grustaget, i vilket 

stora mängder fynd iakttagits vid täktarbeten kring 

förra sekelskiftet (Olsson 1913). Som framgår av figur 

6.8 så ligger anläggningarna med brända människoben 

längs kanten av grustaget och det är mycket sannolikt att


begravningsplatsen haft en vidare utsträckning åt detta 

håll. Det finns således goda skäl att misstänka att de tre 

påträffade grupperna brandgravar kring pålkonstruktioner, 

bara varit tre i en rad av långt fler gravgrupper längs 

Fågelbackens strand. 

Året efter undersökningen på Fågelbacken påträffades 

ytterligare exempel på brandgravar vid förnyade 

undersökningar på den landvända boplatsen Östra Vrå 

i samband med en kabeldragning. Gravanläggningarna 

bestod av två 2,5 x 4,5 m stora gropar täckta av stenpackningar 

som huvudsakligen var uppbyggda av ett 

50-tal både hela och sönderslagna malstenar (Kihlstedt 

1996 s.74-75, 2006, Kihlstedt et al. 1997 s.118, Lidström- 

Holmberg 1998 s.138). I groparnas botten påträffades 

brända och obrända (eller dåligt brända) ben och tandfragment 

från små barn. Från grav A2 föreligger 51 

brända kraniefragment (1,9 gr) från ett barn (infans I, 

troligen i första halvan av åldersintervallet, dvs. 0 till 

3-4 år). Från grav A3 graven föreligger 72 brända och 

obrända fragment (5,1 gr) från kranium och tänder från 

ett eller möjligen flera barn i ålderskategorin infans I (0-7 

år). Vardera stenpackning innehöll skärvor från varsin 

liten trattbägare med hög hals, dekorerad med yttäckande 

tvärsnodd (figur 6.14). Ett förkolnat sädeskorn (vete) 

från den ena anläggningen har daterats till slutet av tidigneolitikum, 

Ua-6937, 4600±60 BP (Kihlstedt et al. 

1997 s.126, Kihlstedt 2006). Gravarna påträffades i ett 

smalt kabelschakt och det är inte känt i vilken mån de 

ingår i en större gravanläggning, till exempel en långhög 

(se vidare nedan). 

Hösten 2007 har brända människoben påträffats vid 

undersökningarna av trattbägarboplatsen Nävertorp i utkanten 

av Katrineholm. Huvuddelen av människobenen 

påträffades koncentrerade i ett ytligt lager någon meter 

väster om ett kraftigt stenskott stolphål. Enligt den preliminära 

bedömningen i fält rör det sig om ben från en 

vuxen man (Roger Edenmo och Britta Kihlstedt muntligen). 

Relationen mellan benlager och den stenskodda 

pålen uppvisar klara likheter med de pålanläggningar som 

fanns i anslutning till brandgravarna på Fågelbacken (jfr. 

ovan). Liksom Östra Vrå är Nävertorp en landvänd lokal 

belägen på sandheden invid en ås, relativt kustnära men 

ej direkt vid stranden. Nävertorp är belägen blott några 

hundra meter från trattbägarlokalen Mogetorp där en 

konstruktion som kan tolkas som en långhög påträffats 


Brända människoben har även påträffats på trattbägarboplatsen 

Anneberg, Uppland. Dessa är inte omnämnda 

i de skrifter som hittills publicerats om lokalen 

(Ann Segerberg muntlig uppgift, Torbjörn Ahlström 

muntlig uppgift). Totalt föreligger 15 fragment människoben 

(22.4 g, skallfragment, tänder och en halskota), 

det framgår ej av den osteologiska rapporten om alla 

fragment är brända (Ericsson et al. opublicerat). Ett av 

Figur 6.14. Trattbägare från brandgrav A2 (vänster) och brandgrav 

A3 (höger) på Östra Vrå, Södermanland. Efter Kihlstedt (2006). Skala 

1:4. 

Figure 6.14. Funnel beakers from cremation grave A2 (left) and A3 

(right) at Östra Vrå, Södermanland. After Kihlstedt (2006). Scale 1:4. 

människobenen (ett bränt skallfragment) har 14 C-daterats 

inom ramen för föreliggande avhandlingsarbete i 

samarbete med utgrävaren Ann Segerberg (figur 5.7). 

Människobenenen påträffades spridda i det fyndförande 

lagret på Anneberg och är ej knutna till en specifik anläggningstyp. 

Vid sidan av dessa fynd påträffades även 19 

kg djurben (Segerberg 1999 s.166). Människobenen utgör 

således en försvinnande liten andel av fyndmaterialet och 

det är därför tveksamt om Anneberg skall klassas som en 

begravningsplats, snarare är det en strandvänd boplats 

där hantering av döda också förekommit. 

En mil NV Anneberg, på en ö i den tidigneolitiska 

skärgården återfinns den strandvända trattbägarboplatsen 

Bålmyren som undersöktes 2003. Även här påträffades 

enstaka brända människoben som ett mindre inslag 

i ett osteologiskt material som i övrigt var präglat av 

fisk, säl och fågel. De tre benfragmenten från människa 

kommer från två olika individer, bägge barn (infans I 

och II) (Sundström & Darmark 2005). 

I norra Gästrikland föreligger en femte fyndplats, 

Norrfäbovägen 2, som utifrån en strandlinjedatering 

samt fynd av slagen kvarts och keramik av neolitisk 

karaktär bedömts som tidigneolitisk (R. Olsson 1999, 

Björck 2000 s.32, 35). I samband med en undersökning 

efter sandtäkt och anläggande av skogsbilväg på fornlämningen, 

påträffades 250 g brända ben i en nedgrävning 

som exponerats i täktkanten (R. Olsson 1999). Efter 

avtorvning och rensning framträdde anläggningen som 

en oregelbunden färgning c. 0,7 m i diameter. På ett djup 

av 20 cm framträdde nedgrävningen som rektangulär, 

0,4 meter bred och 0,7 m lång, den ursprungliga längden 

har dock varit större då anläggningen är kapad av 

täktkanten. Alla identifierbara ben (74 fragment, 130 g) 

har bestämts till människa och bedöms komma från en 

vuxen individ. Ben från såväl huvud, bål, arm och fot 

är representerade, könsbestämning har ej varit möjlig 

(C. Olsson 1999). Norrfäbovägen 2 hör till den nordli- 

105

gaste gruppen av tidigneolitiska kustlokaler längs Gästrikekusten 

som kan förstås som trattbägarkultur. Norr 

om Ljusnans mynning återfinns istället boplatser från 

tidigneolitisk skifferkultur, lokaler som saknar keramik 

(Hallgren under arbete). 

Medan brända människoben och i synnerhet brandgravar 

var så gott som okända inom Mälardalen/Bergslagens 

trattbägarkultur så sent som 1992, så föreligger 

nu inte mindre än fem goda kontexter för brända människoben, 

varav två (Fågelbacken och Östra Vrå) utgörs 

av regelrätta gravanläggningar. Det finns således skäl för 

att se brandbegravningar som en regelbundet förekommande 

företeelse i regionen under tidigneolitikum (jfr. Å. 

M. Larsson 2003 s.155-158). Som kommer att framgå av 

genomgången nedan gäller detta inte bara Mälardalen/ 

Bergslagen, utan ett större område av trattbägarkulturens 

norra utbredningsområde. 

Från västra Mellansverige och sydöstra Norge omnämns 

tre tidigneolitiska gravar/kontexter med brända 

människo(?)ben (Kihlstedt et al. 1997 s.105-16, Bengt 

Nordqvist muntligen, Per Persson muntligen). Från 

Sannagård i Veddige sn, Halland, finns en långsträckt 

flatmarksgrav som vid sidan av brända ben innehöll en 

trattbägare, en konisk bärnstenspärla, två tvärpilar och 

eggen till en tunnackig porfyryxa. Graven är 14 C-daterad 

till 4795±105 BP (Ua-5405, träkol). Det är oklart om de 

brända benen i Sannagårdsgraven kommer från människa. 

Vid Ölslanda i Lerum sn, Västergötland har en 

bengrop som innehöll brända ben från en vuxen kvinna 

samt ett bergartsavslag påträffats, graven har 14 C-daterats 

till 4930+-80 BP (Ua-5264, träkol). Från området med 

trattbägarbebyggelse kring Oslofjorden i södra Norge 

omtalas en fyndplats med brända människoben från Nedre 

Holtan (Vestfold), i en kontext som daterats till TN 

I (Glørstad 1998 s.73-77). 

Inom sydskandinavisk trattbägarkultur förekommer 

brända människoben vid långhögar, i anslutning till dösar 

och gånggrifter samt vid Sarupanläggningar. Från 

den tidigneolitiska långhögen vid Skibshøj föreligger en 

gravkammare med de brända resterna av fem individer, 

en vuxen och fyra barn. Graven skiljer sig från de mellansvenska 

brandgravarna genom att de döda bränts på 

plats i gravkammaren, som sedan täckts med jord. De 

svedda skeletten låg således kvar i anatomiskt korrekta 

positioner (Jørgensen 1977 s.7-13, Madsen 1979 s.305). 

Brända människoben har vidare påträffas i anslutning till 

flera dösar och gångrifter (Kaul 1994 s.19-20). Medan 

själva stenkammargravarna har uppförts under slutet av 

TN och början av MN (Persson & Sjögren 1995), har ett 

direkt 14 C-daterat ben från långdösen vid Hindby mosse 

i Skåne visat sig vara från mitten av MN (Per Persson 

e-post 001215). 

Vid pallisad och vallgravsanläggningen vid Sarup på 

Fyn har brända människoben påträffats i anläggningar 

106 


från de första två byggnadsfaserna, Sarup I och Sarup 

II, vilka dateras till slutet av TN och början av MN A 

(Andersen 1997, 1999). Från Sarup I identifierades ett 

enda bränt människoben i en hopning av icke identifierbara 

brända ben i anslutning till en av pallisaderna 

(Andersen 1999 s.249-250). Från Sarup II fasen har 36 

brända människoben identifierats. Trettiofem påträffades 

i två kraftiga stenskodda stolphål som ingår ingår 

i en grupp om fyra stolphål, vars konfiguration inte är 

olik pålanläggningarna på Fågelbacken (Andersen 1997 

fig. 117 s.83, 1999 fig. 4.61). Det återstående brända 

människobenet påträffades i en grop som, liksom de 

ovan omtalade stolphålen, var belägen på Sarup-uddens 

sydspets. 

Brandgravar förekommer även inom trattbägarkultur 

söder om Östersjön och särskilt då inom polsk och tysk 

trattbägarkulturs nordligaste lokalgrupper. Inom lupawagruppen 

i Pommern har närmare 30 TRB-brandgravar 

undersökts, 12 är gravläggningar i långhögar, 13 är flatmarksgravar 

anlagda på begravningsplatser som också 

hyser långhögar. Enstaka gravar har även påträffats på 

lokaler som bedöms vara boplatser snarare än begravningsplatser. 

Långhögarna är trapetsoida, mellan 8 och 

60 meter långa och har ramar av meterstora klumpstenar 

längs kanterna. (Några av dessa långhögar är påtagligt 

lika den förmodade långhög från Mogetorp, som diskuteras 

nedan). De kremerade människobenen påträffas 

vanligen deponerade på den gamla markytan täckta 

av ett stenlager. Bendepositioner i grunda gropar och 

i små stenkistor förekommer också. Flatmarksgravarna 

är ibland täckta av en stenpackning, men ofta består 

de bara av en grund grop eller av ett lager med brända 

människoben (Jankowska 1986 s.173-175, 1997a s.209, 

1997b s.110, Wierzbicki 1992 s.101-110). Det föreligger 

inga relevanta dateringar från själva gravarna, men 

utifrån associerad keramik kan de tre faserna av begravningar 

grovt dateras till TN I, TN II och TN II/MN 

A:I (Wierzbicki 1992 s.105-107, jfr. med 14 C-dateringar 

av keramikstilar i Wierzbicki 1995 s.78-79). 

Från chelmnogruppen omnämns två mindre gravfält 

med inslag av brandgravar, Małe Czyste och Brodnica- 

Szabda Cegielnia, som utifrån keramiktypologi dateras till 

slutet av tidigneolitikum. Vid Małe Czyste påträffades tre 

gravar, två brandgravar och en skelettgrav. Gravarna är 

manslånga nedgrävningar med enstaka stenar längs kanterna 

(Gurtowski 1987 s.181). Vid Brodnica-Szabda Cegielnia 

påträffades två brandgropar med vad som med viss 

osäkerhet bedömts som kremerade människoben. Bägge 

gravarna innehöll förutom ben och trattbägarkeramik även 

fragmentariska miniatyrer av mångkantiga stridsyxor. I 

den ena graven påträffades dessutom ett fragment av en 

handkvarn och en sländtrissa (Marciniak 1987 s.172). 

Inom trattbägarkultur i Tyskland förekommer tidigneolitiska 

brandgravar i Brandenburg och Schleswig-


Figur 6.15. Plan över den undersökta 

delen av den timmerbyggda graven på 

Fågelbacken. Notera att konstruktionen 

fortsätter utanför schaktet. Efter Lekberg 

(1997) med modifikationer. 

Figure 6.15. Plan of the excavated part 

of the timber-built grave at Fågelbacken. 

Note that the construction continues 

outside of the excavated trench. After 

Lekberg (1997). 

Holstein (Kossian 2005a, 2005b). Här rör det sig dels 

om anläggningar med människoben (gropar eller stenpackningar) 

som ingår i långhögar, dels påträffades en 

ensamliggande stenpackning med människoben under en 

yngre gravhög. De tyska brandgravarna som beskrivits 

här dateras till TN II och övergången mot MN A:I. Under 

mellanneolitikum blir det sedan vanligt med brandgravar 

inom stora delar av TRB området i Tyskland och 

Nederländerna (Kossian 2004a, 2004b).Under mellanneolitikum 

förekommer brandgravar även inom TRB i 

södra Polen, främst kring Lublin och omkring Krakow. 

Ännu en grupp brandgravar från sen TRB återfinns i 

området kring Brno i Mähren (Tjeckien) (Wierzbicki 

1992 s.84, 109). 

Som framgår av genomgången ovan förekommer 

tidigneolitiska brandbegravningar inom hela trattbägarkulturens 

norra gränsområde, från norra Polen i sydöst, 

över Mälardalen/Bergslagen, till Halland/Västergötland 

och kanske Oslofjorden i väst. Medan sporadiska brandbegravningar 

är kända från mesolitikum i Sydskandinavien 

(Larsson 1988, Brinch Petersen & MeikleJohn 2003, 

Nilsson Stutz 2003 s.247-248), så utgör brandgravskicket 

en nyhet i Mälardalen. Det är således en tradition som tas 

upp (eller skapas) samtidigt med att man tar upp jordbruk 

och keramikhantverk århundradena kring 4000 f.Kr. 

6.2.2 Timmerbyggda gravar, långhögar och 

stenkammargravar inom Mälardalen 

och Bergslagens trattbägarkultur 

Anläggningarna med brända människoben är inte de 

enda kontexter på Fågelbacken som kan sättas i samband 

med hantering av döda. Redan 1921 påträffades en me- 

galitgrav i samband med ett vägbygge på Fågelbacken 

och vid utgrävningen 1993 undersöktes en timmerbyggd 

grav (Apel et al. 1995, Lekberg 1997, 2001). 

Den timmerbyggda graven tolkades som en gravanläggning 

dels utifrån förekomst av TRB-fynd som har 

karaktär av gravgåvor, dels med hänvisning till att höga 

fosfatvärden uppmättes i konstruktionen, vilket sågs som 

indikation på förmultnade kroppar (Apel 1997 s.104). 

Anläggningen påträffades i kanten av utgrävningsområdet, 

under grävningens sista vecka i december 1993. 

Konstruktionen fortsatte bortom schaktkanten och avsikten 

var att undersöka den återstående delen vid en 

forskningsgrävning de efterföljande åren. Vid järnvägsbygget 

som följde på utgrävningen, överskred emellertid 

byggarna gränserna för exploateringsområdet, varvid 

ytan där gravens fortsättning låg skövlades. Det är därför 

troligt att det som fanns kvar av den aktuella strukturen 

helt förstördes. 

Den timmerbyggda graven bestod av en stenpackning 

(anl. 427, 194, 385) med stolphål (anl. 434, 368, 367, 420) 

som delvis inneslöt ett rikt fyndförande lager (anl. 425A, 

425B) och en grop med en större mängd keramik (anl. 

453) (figur 6.15). Konstruktionens västra del är skadad 

av en yngre hålväg (därav uppdelningen av golvlagret i 

425A och B) och möjligen har hålvägen också förstört 

stenpackningen i denna del. (Anläggning 425 C, belägen 

norr om stenpackningen, bedömdes före utgrävning 

som en rest av samma ”golvlager” som är representerat 

av 425 A/B, men vid utgrävningen visade det sig att 

denna anläggning hade en annan fyllning samt saknade 

fynd). Den frilagda delen av konstruktionen är c. 6 x 2 

m, men dess vidare utsträckning bortom schaktkanten 

är inte känd. 

107

Figur 6.16. Fynd från den timmerbyggda graven på Fågelbacken. 

Efter Lekberg (1997). Skala 1:4. 

Figure 6.16. Artefacts from the timber-built grave at Fågelbacken. 

After Lekberg (1997). Scale 1:4. 

108 


I anläggningen påträffades bland annat en tunnackig 

yxa av porfyrit, en håleggade diabasmejsel, en slipsten 

och större mängder krukskärvor från flera trattbägare, 

kragflaskor och en lerskiva (figur 6.16) (Apel 1997 s.100- 

102, Olsson 1997 s. 232-235, Steineke 1997d s.15). Den 

håleggade mejseln är hel och har fortfarande en vass egg, 

den tunnackiga yxan har en skadad egg, men är så pass 

lång (21,5 cm) att den utan problem kan ges en ny egg 

genom omhuggning. En stor andel av keramiken i graven 

tillvaratogs i koncentrationer av skärvor, som Apel tolkar 

som avsiktliga depositioner (Apel 1997 s.102). Olsson 

har granskat 115 skärvor från ”golvlagret” 425A/B och 

114 skärvor från grop 453. Bland de förra skärvorna har 

hon urskiljt 51 kärl, i materialet från gropen identifierades 

14 kärl (Olsson 1997 s.232-235). Keramiken från 

golvlagret är således mer fragmenterad medan gropen 

innehöll flera skärvor från samma kärl. Det bör dock 

betonas, att bara en del av graven grävts ut och att grop 

453 påträffades bokstavligen i schaktkanten. Medan trattbägare 

i Mälardalen normalt bara har dekor på hals och 

skuldra (kapitel 8.2), har flera av kärlen från graven dekor 

också på buken. Fenomenet har en direkt motsvarighet 

inom vollinggruppen på Jylland, där bukdekor ofta är ett 

utmärkande drag för keramik deponerad i anslutning till 

tidigneolitiska gravar (jfr. Thorvildsen 1941 s.43, Fischer 

1976 s.42, Kristensen 1991 s.77, Andersen & Johansen 

1992 s.51, Liversage 1992 s.33). 

Den timmerbyggda graven har tidigare tolkats som 

ett dödshus (Apel 1997 s.103-104, Steineke 1997b s.210- 

212, Steineke 1997d s.14-16), bland annat med hänvisning 

till en delvis liknande konstruktion som ingår i 

gravkomplexet vid Rustrup, på Jylland (jfr. Fischer 1976 

s.53-62). Rustrup grävdes innan man blivit uppmärksam 

på företeelsen långhögar i Danmark och Fischer föreslog 

en tolkning av den aktuella strukturen (Rustrup II) 

som en husformad grav (Fischer 1976 s.62). Madsen har 

sedermera övertygande argumenterat för att Rustrup 

är just en långhög och att den aktuella konstruktionen 

är en av gravarna i denna långhög (Madsen 1979 s.306, 

310). Madsen använder begreppet timmerbygd grav 

som samlingsbegrepp för gravar där stolpar eller plank 

använts som byggmaterial (Madsen 1979, 1993 s.96-99) 

och jag finner att denna term är användbar också som 

beteckning för anläggningen på Fågelbacken. Därmed 

vill jag inte utesluta att denna kan ha haft funktionen av 

dödshus, i meningen en byggnad där gravritualer utförs 

innan kroppen läggs till vila någon annanstans, men 

det finns få fakta som talar för eller mot en sådan hypotes. 

Om den timmerbyggda graven på Fågelbacken, 

i likhet med Rustrupgraven, är del av en långhög är 

ovisst. Inom undersökningsområdet påträffades inga 

tecken på en sådan konstruktion, men då graven påträffades 

vid schaktkanten är det är tänkbart, att den 

för många långhögar karaktäristiska fasadrännan står


Figur 6.17. En jämförelse mellan den “husgrund” från Mogetorp, Södermanland, 

som här tolkas som en långhög (överst) och en långhög 

från Lupawa, Pommern i norra Polen (underst). Efter Florin (1958), 

Wierzbicki (1992). 

att finna i den bevarade delen av fornlämningen sydöst 

om graven. 

I Steinekes tolkning av den timmerbyggda graven på 

Fågelbacken som ett döds- eller kulthus som diskuterats 

ovan, föreslog han även att den lämning på Mogetorp 

som Florin tolkat som en bostad (Florin 1958) skall 

omtolkas till ett dödshus. ”Husgrunden” på Mogetorp, 

utgörs av en stenpackning, som formar en något oregelbunden 

rektangel 18 x 7,5 m, vilken delas i två halvor av 

en ”mellanvägg” (figur 6.17) (Florin 1938 s.34-39, 1958 

s.52-56). Området som innesluts av stenkretsen har en 

avvikande fyllning av finkornigare material (mellansand/ 

grovmo), vilket Florin tolkade som ett anlagt golvlager 

(Florin 1958 s.30, 53). Under golvlagret påträffades sex 

något lutande stolphål (1 – 2 dm i diameter och 0,5 m 

djupa, jfr. figur 6.17), samt ”rader av smärre, rakt stående 

Figure 6.17. A structure from the TRB site Mogetorp, Södermanland, 

that previously was interpreted as a house, but here is re-interpreted 

as the remains of a long barrow (above). For comparison a long 

barrow from Lupawa, Pomerania in Northern Poland is displayed 

(below). After Florin (1958), Wierzbicki (1992). 

stolphål” längs stenpackningens insida (Florin 1938 s.35). 

Hela anläggningen överlagrades av ett 0,4 – 0,5 m tjockt 

lager av grovsand, ett lager som bör vara påfört. 

Steinekes tolkningen utgår från en likhet i form med 

danska döds/kulthus samt den gemensamma nämnaren 

att stora mängder keramik påträffats i anslutning till de 

aktuella lämningarna (Apel et al. 1995 s.82, Steineke 1997b, 

1997d). Stenkretsen från Mogetorp är dock avsevärt större 

än de danska kulthusen och detaljgranskas fyndspridningen 

i det aktuella schaktet, framgår det att huvuddelen av 

keramiken hittats invid härdarna norr om konstruktionen 

och således inte i direkt anslutning till stenkretsen. Likväl 

kan det vara värt att ifrågasätta om lämningen på Mogetorp 

verkligen är rester efter ett hus. 

Florins tolkning av stenkretsen som ett hus, var föranledd 

av likheten med bland annat danska trattbägarhus 

109

med ramverk av sten, till exempel de från Barkaer (Florin 

1958 s.55). Husen från Barkaer har sedermera omtolkats 

från hus till gravanläggningar, så kallade långhögar (Madsen 

1979, Liversage 1992) och det finns skäl att överväga 

en sådan omtolkning också för Mogetorps del (en tanke 

som också framförts av Gill 2003 s.55-56). Stenkretsen 

på Mogetorp uppvisar flera likheter med långhögarna på 

Barkaer, bland annat genom att den rektangulära stenramen 

är indelad i rum och att golvlagren i rummen 

är fyllda med jord som skiljer sig från den omgivande 

jordarten. På Barkaer markeras rumsindelningen genom 

rader av stolphål, men också genom att man använt olika 

fyllning till olika segment av långhögen (Liversage 1992 

s.18-20, 77). På Mogetorp markeras rumsindelningen 

med en stenpackning längs vars insida rader av stolphål 

löpt och här har ”golvlagret” i bägge segmenten en 

fyllning av finkornigare sand/mo som skiljer sig från 

den omgivande grovkornigare sanden (Florin 1958 s.30, 

53). Som antyds av namnet, så täcks ofta (men faktiskt 

inte alltid) gravar och ramverk i långhögar av en låg hög. 

Liversage argumenterar övertygande för att golvlagren 

på Barkaer i själva verket är högfyllning (Liversage 1992 

s.18-20) och det kan också gälla de finkorniga golvlagret 

på Mogetorp. På Mogetorp finns därtill, som nämnts 

ovan, ett över stenkrets och golv påfört 0,4 – 0,5 m 

tjockt lager av grovkornig sand vilket även det skulle 

kunna vara spår av den täckande högen. 

Stenkretsen på Mogetorp är betydligt kortare (18 m) 

än långhögarna på Barkaer (85 m). Längden på långhögar 

varierar dock mellan 8 och 170 m (Midgley 1985 s.49- 

59). De långhögar med brandgravar från Pommern som 

nämndes ovan är mellan 8 och 60 meter långa. Bland 

dessa finns ett exemplar på c. 25 meter, grav 4 i Lupawa, 

som uppvisar påtagliga likheter med stenkretsen från 

Mogetorp i det att den har en stenram indelad i två rum 

vars storlek motsvarar konstruktionen på Mogetorp. De 

båda konstruktionerna är också anlagd i samma väderstreck 

(figur 6.17). Frånvaron av en konstaterad grav i 

anläggningen på Mogetorp är problematisk. Vid tiden för 

undersökningen var tidigneolitiska brandgravar ej kända 

i Sverige och till följd av tidens grävmetoder tillvaratogs 

få brända ben vid undersökningen. Om konstruktionen 

innehöll en brandgrav så är det inte säkert att den observerades. 

En oklarhet med undersökningen på Mogetorp är 

om stenkretsen är avgränsad inom det schakt som Florin 

grävde. Som framgår av Florins schaktplan (Florin 

1938 fig. 14) så sträcker sig stenpackningen i princip 

från schaktkant till schaktkant, vilket medger att den 

frilagda konstruktionen kan vara ett segment av en längre 

anläggning. 1975 genomfördes en mindre provgrävning 

väster om den yta Florin undersökte (Bennet 1977). I en 

av de då öppnade provgroparna påträffades en stenpackning, 

som med syftning på Florins stenkrets beskrivas 

110 


som en ”Del av huskonstruktion?”(Benett 1977 s.9). 

Stenpackningen påträffades i en provgrop som ligger 

i linje med långsideväggarna i stenkretsen, 55 m NV 

densamma, och skulle kunna tänkas vara en fortsättning 

på samma anläggning. Det kan också vara en del av en 

separat långhög, då dessa ofta finns anlagda i grupp. 

Som nämnts ovan så undersöktes en tidigneolitisk brandgrav 

några hundra meter från den eventuella långhögen 

på Mogetorp hösten 2007, ett faktum som antyder att 

förhållandena på Mogetorp/Nävertorp kan likna dem 

vid Lupawa, där gravkomplexet både inkluderar långhögar 

och flatmarksgravar med kremerade människoben 

(Wierzbicki 1992). 

I samband med diskussionen av långhögar och timmerbyggda 

gravar kan det också vara på sin plats att 

nämna vad som tolkats som gravar på Hjulberga 2. De 

förmodade gravarna består av avlånga nedgrävningar ”... 

the size of inhumation graves...”, bägge anläggningarna 

har avtryck av stolphål i västra änden medan de östra 

delarna av nedgrävningarna är förstörda vid grustäkt 

(Hulthén & Welinder 1981 s.167-170). I anslutning till 

nedgrävningarna påträffades en större mängd lerklining, 

däremot inga fynd som tolkats som gravgåvor. Nedgrävningarna 

tolkades som gravar med hänvisning till 

danska fynd av gravar med stolphål i ändarna (Hulthén 

& Welinder 1981 s.170), flera av dessa har sedermera visats 

sig vara delar av långhögar (jfr. Madsen 1972, 1979). 

Vid min grävning på Kallmossen 2001 påträffades en 

anläggning som minner om de förmodade gravarna på 

Hjulberga 2. Anläggningen utgjordes av en avlång nedgrävning 

eller ränna, 1.5 x 0.4 m, som hade två stolphål 

i botten. Liksom var fallet på Hjulberga, påträffades en 

stor mängd lerklining i och kring anläggningen, varav 

en del var dekorerade med rader av nagelintryck. Medan 

det inte kan uteslutas att dessa anläggningar är gravar, 

så finns det inte heller mycket som talar för en sådan 

hypotes. 

Stenkammargraven på Fågelbacken slutligen, påträffades 

i södra änden av fornlämningskomplexet i 

ett område där stenålderslämningarna överlagras av ett 

gravfält från järnålder. Fyndet beskrivs i Vestmanlands 

Läns Tidning (1921-12-24): 

”På torsdagen stötte man nämligen, vid utgrävning 

för fyllning av vägbanken, på en stenkista ungefär en 

meter under markens nivå. Då en av de täckande stenarna 

borttogs, visade det sig att kistan öppnade sig åt 

ena hållet till en gång, som var så stor att en man kunde 

krypa in däri. På över två meters längd kunde icke kännas 

någon slutsten i gången. Sidostenar och takstenar 

funnos däremot ordentligt lagda.” (VLT 1921-12-24, jfr. 

Steineke 2001) 

Tidningen skriver vidare: 

”Med berömvärt intresse underrättade arbetarna 

riksantikvariens ombud i Västerås, intendenten Kjell-


berg, vilken på fredagen gjorde en förundersökning på 

platsen. Att ingå på en ordentlig undersökning tillät icke 

väder eller årstid. 

Av allt att döma föreligger här emellertid en grav 

från stenåldern, antingen en gånggrift eller en hällkista. 

Om det rör sig om en gånggrift så skulle det nu upptäckta 

partiet vara mynningen av den till den egentliga 

gravkammaren ledande gången. Förefintligheten av en 

boplats från stenåldern i den omedelbara omgivningen 

utesluter ju icke förefintligheten av gravar från denna tid, 

tvärtom.” (VLT 1921-12-24, jfr. Steineke 2001) 

I Västmanlands länsmuseums samlingar finns en 

håleggad bergartsyxa samt järnålderskeramik som tillvaratogs 

vid vägbygget, men det finns inte någon dokumentation 

från Kjellbergs undersökning (Steineke 2001). 

Inte heller nämns något i Västmanlands Fornminnesförenings 

Årskrift, vilken vid denna tid hade Kjellberg som 

ansvarig utgivare. Intendent Sven T. Kjellberg var historiker 

och etnolog och tydligen inte intresserad av detta för 

Mälardalens del så unika gravfynd. (Det bör här påpekas 

att Steineke (2001) misstagit den i VLT omnämnda intendenten 

Kjellberg för C. M. Kjellberg, vilken deltog i 

debatten kring Alvastragraven under 1910-talet.) 

Med hjälp av Nils Olsson från hembygdsföreningen 

lyckades vi dock lokalisera en man, Helge Westling, vilken 

som barn var med vid vägbygget och som även 

krupit in i den påträffade graven(!). Westling, som 1993 

var över 80 år gammal, cyklade ut och besökte oss på 

utgrävningen. Lokaltopografin kring Fågelbacken var till 

följd av senare vägbyggen och grustäkt alltför förändrad 

för att Westling skulle kunna peka ut den exakta platsen 

för graven, men han kunde ge en detaljerad beskrivning 

av sina minnen från gravens innandöme (Steineke 

2001 s.31). Den påträffade gången var c. 1 m bred och 

ungefär lika hög. Efter att ha krupit c. 3 m in i gången 

kom Westling fram till en större kammare, så pass stor 

att han utan problem kunde vända sig därinne. Kammaren 

var rundat rektangulär, den hade ungefär samma 

takhöjd som gången och mitt i kammaren låg en större 

sten. Beskrivningen av den 3 m långa täckta gången som 

öppnar sig i en större kammare pekar på, att det rör sig 

om en gångrift (Steineke 2001 s.36). 

Som nämnts påträffades gånggriften i södra änden 

av fornlämningskomplexet. Eskil Olsson undersökte 

ett mindre schakt i denna del av fornlämningen 1912, 

fynden inkluderar både trattbägarkeramik, gropkeramik 

och stridsyxekeramik. Bland trattbägarkeramiken finns 

dels skärvor av tidigneolitisk karaktär (bland annat från 

en kragflaska), men också skärvor som förefaller vara 

mellanneolitisk trattbägarkeramik (Olsson 1918 fig. 42, 

Steineke 2001 s.33), en fyndkategori som är mycket sällsynt 

i Mälardalen (Malmer 2002 s.50). Skärvorna ifråga 

är dekorerade med prickbårder och minner mycket om 

keramiken från megalitgraven vid Alvastra i Östergöt- 

land (Janzon 1984 s.249). Förekomst av mellanneolitisk 

trattbägarkeramik av gravkaraktär i närheten av stenkammargraven 

på Fågelbacken styrker ytterligare tolkningen 

av densamma som en gånggrift. 

I Mälardalen saknas i övrigt säkert belagda gånggrifter 

eller dösar. Den grav från Yxhult i Närke som Lindqvist 

(1912, 1963 s.75, 120-127, 279-281) tolkade som 

en gånggrift, visade sig vid Cullbergs efterundersökning 

vara en hällkista med gavelhål och föga gånggriftslik i 

sin grundplan (Cullberg 1962). I övrigt finns flera osäkra 

uppgifter om vad som kan vara dösar eller gånggrifter 

i Södermanland och Närke (Browall 1991 s.134-135, 

Bägerfeldt 1992 s.15, Fernstål 1998). De närmaste säkert 

belagda megalitgravarna är den stora gruppen främst 

gånggrifter som återfinns på Falbygden i Västergötland 

(Bägerfeldt 1992, Sjögren 1998, 2003), och den ovan 

omtalade stenkammargraven från Alvastra i Östergötland 

(During 1984, Janzon 1984, Browall 1991 s.130, 

2003 s.39-41). 

De försök som gjordes att lokalisera gånggriften 

på Fågelbacken 1993 (bland annat med markradar) var 

utan framgång. Sökinsatserna var dock begränsade, då 

området låg en bra bit från ytan som berördes av järnvägsbygget. 

Det är således möjligt att graven kvarligger 

oupptäckt, men det är också möjligt, att den förstörts 

vid någon av de exploateringar som berört Fågelbacken 

sedan 1921. 

6.2.3 Gravritual som kulturell praktik 

Det kan konstateras att Fågelbacken nyttjats som begravningsplats 

genom hela trattbägarfasen. Anläggningarna 

med brända människoben och dödshuset dateras 

i huvudsak till första halvan av TN, medan gånggriften 

kan antas vara byggd i slutet av TN eller början av MN 

A (Persson & Sjögren 1995). Fågelbacken låg under tidigneolitikum 

på en udde av en större ö, 6 km från 

fastlandet. Udden, en arm av Badelundaåsen, omsluter 

en skyddad lagun i väster, vars stränder förefaller ha 

utgjort optimala boplatslägen under tidigneolitikum. 

Det är anmärkningsvärt att inga tecken på tidigneolitisk 

närvaro (typologiskt daterbara fynd eller 14 C-dateringar 

till tidigneolitikum) har påträffats vid de omfattande arkeologiska 

undersökningarna kring lagunens stränder 

(Lekberg 1997, manuskript, Hallgren 2000b, Hallgren 

under arbete). Den tidigneolitiska fornlämningen breder 

istället ut sig på åsens östra sluttning, längs den oskyddade 

stranden som vätter mot det öppna havet. För en 

tidigneolitisk resenär som kom vandrande över isen eller 

paddlande över fjärden, måste raden av gravanläggningar 

med resta pålar ha utgjort en slående syn, särskilt när 

dessa var omvärvda av röken från smattrande likbål. 

Medan således gravritualer tycks prägla Fågelbacken 

under hela tidigneolitikum, så är spåren efter vad som kan 

111

uppfattas som boplatsaktiviteter sparsamma. Om man 

till exempel väljer att tolka de brända djurbenen som spår 

efter boplatsaktiviteter (vilket inte är självklart, jämför 

diskussionen av benornament ovan), så uppgår detta 

material till blott 415 fragment (114 g) att jämföra med 

16 900 fragment brända människoben (6,3 kg). I ljuset 

av detta förefaller det rimligt att tolka Fågelbacken som 

en begravningsplats, där människor som levt och dött på 

andra platser begravts. De hyddor som påträffades inom 

fornlämningen (jfr. Apel et al. 1995, Lekberg 1997b), 

ska i så fall ha nyttjats för tillfällig vistelse i samband 

med gravritualer och sociala sammankomster. ”Andra 

platser” är rimligtvis lokaler där spår av människoben 

och gravar saknas, till exempel landvända boplatser i 

stil med Skogsmossen och Skumparberget, eller lokaler 

där människoben finns som ett mindre inslag på fornlämningar 

som i övrigt har boplatskaraktär, till exempel 

strandvända boplatser som Anneberg och Bålmyren. 

Helt säkert har de döda hanterats rituellt också på boplatserna, 

som förberedelse till att kropparna förts till 

begravningsplatser som Fågelbacken och det är tänkbart 

att de sporadiskt förekommande brända människobenen 

på Anneberg och Bålmyren är spår efter döda som bränts 

lokalt, varpå (delar av) de brända skeletten förts till en 

större begravningsplats. 

Som nämnts innehåller flertalet av brandgravarna på 

Fågelbacken ben från minst två individer. Medan själva 

bengroparna är tämligen anonyma, så är brandgravarna 

grupperade väster om de iögonfallande stenpackningarna 

med resta träpålar. Man får en känsla av att det inte är gravar 

för enskilda individer så mycket som gravar för människor 

som är del av ett kollektiv. Gravarna bildar som diskuterats 

ovan, rumsligt åtskilda grupper. 14 C-dateringarna 

av människobenen och gravgåvor visar att gravgrupperna 

nyttjats under samma period, därmed är det är frestande 

att se dem som begravningsplatser för människor från 

skilda sociala grupper, tex. olika ättelinjer. 

I den timmerbyggda graven fanns inga bevarade spår 

efter de(n) gravlagda. Enlig tolkningen av strukturen 

som ett dödshus, sågs den som nyttjad när de dödas 

kroppar föreberetts inför brandbegravningen (Apel et 

al. 1995 s.86-87). Som antytts ovan är det också möjligt 

att den brukats som (slutgiltig) grav för obrända kroppar, 

i likhet med många av de danska timmerbyggda 

gravarna i och utanför långhögar (Madsen 1979, 1993, 

Ebbesen 1994). En sådan gravläggning behöver, vid sidan 

av frånvaron av eldbegängelse, inte skilja sig från det 

ovan påtalade mönstret där de gravlagda individernas roll 

som medlemmar i en grupp betonats. Gravens storlek 

och fyndrikedom kan mycket väl peka på att flera individer 

gravlagts. Blott två av de danska långhögarna har 

gravläggningar med bevarade skelett, det är bestickande 

att det i bägge fallen rör sig om kollektivgravar med fem 

respektive fyra gravlagda individer (Madsen 1993). I det 

112 


förra fallet (Skibshøj) innehöll graven en vuxen och fyra 

barn i åldrarna 0-11 år, i det senare fallet (Bygholm Nørremark) 

innehöll graven fyra vuxna (Jørgensen 1977, 

Rønne 1979). Gånggriften på Fågelbacken skulle enligt 

detta scenario bara vara en i raden av varianter på temat 

kollektivgrav inom begravningsplatsen. 

Även om malstensgravarna på Östra Vrå i flera avseenden 

skiljer sig från gravanläggningarna på Fågelbacken 

så finns likheter i det att fynden indikerar att en större 

social grupp var involverad i gravritualen. Precis som det 

för Fågelbackens del kan argumenteras för att döda förts 

till Fågelbacken från andra platser, finns det för Östra 

Vrås del skäl att misstänka att handkvarnarna i stenpackningarna 

förts till Östra Vrå från andra platser. Bland de 

50-talet malstenar som påträffades i gravarna utgörs det 

överväldigande flertalet av sadelformade underliggare. 

Utifrån etnografisk erfarenhet kan underliggare ha en 

livslängd på 3-40 år och ofta är en eller ett par underliggare 

i bruk samtidigt inom samma hushåll (Lidström- 

Holmberg 1993 s.39, 1998 s.133, Lidström-Holmberg 

muntligen, Webb 2006 s.111). Det stora antalet underliggare 

i gravarna på Östra Vrå kan därför rimligen ses 

som malstenar som förts till platsen från ett stort antal 

hushåll (Lidström-Holmberg 1998 s.138), troligtvis fler 

än vad som bott på den intilliggande boplatsen. 

Gravritualerna på Fågelbacken och ÖstraVrå har i så 

fall förenat personer från vad som i andra situationer var 

separata sociala sammanhang, människor från olika boplatser 

som sammanstrålade till den gruppöverskridande 

sammankomst som gravritualen utgjorde (Å. M. Larsson 

2003 s.166-167). De deltagande handlingarna i hantering 

av de döda på begravningsplatsen förenade de närvarande 

i en gemensam kulturell praktik och gjorde dem till 

en del av ritualens community of practice. Såväl platsen som 

de specifika handlingarna kan ha varit betydelsebärande 

när ritualen skapats och reproducerats. 

Fågelbacken utgör med sitt topografiska läge på sandig 

udde på en ö i mellanskärgården, ett typiskt exempel 

på den typ av plats där många basboplatser återfanns 

under senmesolitisk tid. Medan denna typ av platser kom 

att spela en mer underordnad roll under tidigneolitikum 

när delar av bebyggelsen omlokaliserades till det inre 

av öar och fastland, så kan gravläggningarna på ön i 

Skärgården ha varit ett sätt att återknyta till det förflutna. 

Genom att gravlägga döda anförvanter i det landskap där 

förfäderna/förmödrarna levt sina liv i ett historiskt och 

mytologiskt förflutet, skapades och upprätthölls en länk 

till detta förflutna, till sitt ursprung (Sundström 2003, 

Knutsson 2004). Den ovan nämnda lokalen Norrfäbovägen 

i Gästrikland skulle kunna utgöra ytterligare ett 

exempel på en sådan tidigneolitisk begravningsplats, anlagd 

i ett landskap som bar associationer till ett förflutet 

som i högre grad präglats av ett liv på och vid havet. 

En sådan tolkning är dock inte applicerbar för gravar-


na på de landvända lokalerna Östra Vrå och Nävertorp. 

Gravanläggningarna på Östra Vrå präglas tvärtom av en 

rituell symbolik som anspelar på odling. Det är dock av 

intresse att notera att bägge lokalerna hör till en sen fas 

av tidigneolitikum. När gravarna på Östra Vrå och Nävertorp 

anlades, hade landvända lokaler i stil med Östra 

Vrå varit i bruk i mer än ett halvt millenium. Kanske hade 

ursprungsmyterna under denna period omförhandlats så 

att de nu handlade om mytologiska och historiska förfäder/förmödrar 

som tog upp röjningar i skogen, odlade 

säd och malde sädeskorn till bröd. Det är bestickande 

att denna symbolik blir synlig just kring det skede när 

de landvända gårdarna och byarna i inlandet försvinner 

ur det arkeologiska synfältet. Barngravarna på Östra Vrå 

hör till de yngsta 14 C-daterade lämningarna från en landvänd 

trattbägarboplats i Mälardalen/Bergslagen. 

Medan platserna där de döda anförvanter gravlagts, 

på detta sätt kan ha varit fyllda med historiskt betingad 

mening, så kan gravritualernas specifika handlingar, till 

exempel kremerandet av de döda, istället ha tjänat som 

ett medel att skapa en länk till geografiskt avlägsna grupper 

som kring samma tid även de förändrat sin livsföring 

och tagit upp aspekter av jordbruk och trattbägarkulturens 

materiella kultur. 

The role of rituals, for instance, can be understood in 

terms of community formation. Rituals connect local 

practices and identities to other locations across time and 

space. They are a form of engagement that can bolster 

imagination – by cultivating the sense of others doing or 

having done the same thing – and alignment – by channeling 

an investment of the self into standardized activities, 

discourses, and styles. (Wenger 1998 s.183) 

Med ett sådant perspektiv är det ingen tillfällighet att 

brandbegravningar präglar tidigneolitisk trattbägarkultur 

i hela TRBs norra gränsland från chelmno och lupawagrupperna 

i Polen, till Mälardalen och Bergslagen och, 

förmodligen, vidare till västra Mellansverige och kanske 

Oslofjorden. 

113

7 Näringsekonomi som kulturell praktik inom 

Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

Föreliggande kapitel behandlar arkeologiska data som 

belyser näringsekonomiska aktiviteter inom Mälardalen/ 

Bergslagens trattbägarkultur. Mitt syfte med detta är inte 

först och främst att belysa näringsintag eller diet, utan näringsekonomiska 

aktiviteter som kulturell praktik. Medan 

frågor kring vad människor ätit är av stort intresse i sig, 

så är det också ett svårt ämne att närma sig utan stöd från 

dietstudier av mänskliga kvarlevor, något som saknas 

från Mälardalen/Bergslagens tidigneolitikum. Snarare 

vill jag således granska vilka näringsekonomiska aktiviteter 

som kan spåras i det arkeologiska materialet. Även 

om det är svårt att belägga om odlad säd spelat en stor 

eller liten roll som föda, så kan man likväl diskutera de 

aktiviteter och handlingar som varit förknippade med 

odlingen, som att röja skog för åkermark, att så och 

skörda, att mala säden till mjöl, osv. Alla dessa aktiviteter 

kan betraktas som exempel på kulturell praktik. 

Många moment av denna praktik har utförts i arbetslag 

av grupper av människor som genom att deltaga i gemensamma 

handlingar tillsammans bildat communities of 

practice (jfr. kapitel 2.6). Näringsekonomi som kulturell 

praktik, utförd som gemensam aktivitet i specifika sociala 

sammanhang, är därmed också en identitetskapande 

verksamhet (kapitel 2.7). Jag inleder diskussionen med att 

referera hur tidigare forskning sett på näringsekonomi 

inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur, för att 

sedan i kapitel 7.1 och 7.2 sammanfatta det nuvarande 

kunskapsläget med utgångspunkt i arkeologiska material 

som makrofossil och djurben. 

Redan när de första trattbägarboplatserna upptäcktes 

i Mälardalen på 1930-talet så noterades rikligt med avtryck 

av odlade växter i keramiken (Florin 1938, 1958). 

Materialet skiljde sig därmed från den tidigare kända 

mellanneolitiska bebyggelsen i Mälardalen, vars lokaler 

främst präglades av ben från säl, fisk och älg och där 

avtryck av sädeskorn var jämförelsevis ovanliga. Även 

om Florin sålunda kallade trattbägarboplatserna för 

”jordbrukarboplatser” (1938 s.15ff) och vråkulturen för 

en ”åkerbrukskultur” (1958 s.143ff), så betonade han 

även jakten och fiskets betydelse: ”En talrik skärgårdsbefolkning 

har tydligen levat som bönder men samtidigt 

som jägare och fiskare...” (Florin & Schnell 1950 s.20). 

Visserligen saknades bevarade ben från fisk och jaktvilt, 

men då Florin först tolkade boplatserna som belägna vid 

havsstränder, sågs det topografiska läget som en indikation 

på att fisket spelat en viktig roll (Florin & Schnell 

1950 s.18). 

Det bör här påpekas att Florin initialt missbedömde 

den tidigneolitiska havsstrandens läge. I de tidiga skrifterna 

uppfattade han Östra Vrå (52 – 49,5 möh) och 

Mogetorp (53 – 45 möh) som direkt strandbundna 

(Florin 1938 s.41). I monografin från 1958 korrigerar 

han sin bedömning av havsstranden: ”Först sjöar på 

35-m nivån (Kolsnaren, Viren) ha med säkerhet varit 

öppna havsvikar, då den tidigneolitiska bondekulturen 

gjort sitt inträde i landskapet.” (Florin 1958 s.102). En 

bidragande orsak till hans förändrade syn var troligen 

utgrävningen av Sköttedal, Trosa-Vagnhärad sn, i östra 

Södermanland 1945, där trattbägarfynden (skärvor av 

trattbägare och kragflaskor) förekom på nivåer ner till 

33 möh (Florin 1945, Åkerlund 1996b, Hallgren et al. 

2004 s.12-13). Vid en havsnivå på c. 35 möh låg Mogetorp 

och Östra Vrå omkring en kilometer från havet. 

Även om boplatserna således inte var strandbundna, 

betonade ändå Florin den relativa närheten till havet 

och att boplatsernas omland kan karaktäriseras som en 

skärgårdsmiljö (Florin 1958 s.146). Samtidigt underströk 

han också skillnaden mot de mesolitiska fångstboplatserna 

vilka genomgående var direkt strandbundna 

(Florin 1958 s.104). 

En topografisk faktor som är gemensam för alla de 

trattbägarboplatser som Florin hittade i Södermanland, 

och som även gäller de trattbägarlokaler Bagge vid 

samma tid påträffade i Närke och Uppland, var att de 

var belägna på sandmarker i anslutning till rullstensåsar. 

Florin tolkade boplatsernas lokalisering som avhängigt 

den jordmån som präglade skogarna på åsarna under 

tidigneolitikum och den typ av jordbruk som bedrevs. 

115

116 

Skogsvegetationen var då delvis helt annan än nu. De moar 

invid Sörmlands grusåsar, som idag bara kunna ge näring 

åt barrskog eller i bästa fall litet råg och potatis, voro då 

bevuxna med ek, alm, lind, lönn och andra ädla lövträd. 

Trädens blad multnade i sanden och bildade en bördig 

lättjord, som utan mycken möda kunde beredas för sådd 

med enkla träkrattor. (Florin & Schnell 1950 s.15-18, se 

också Florin 1938 s.40-41, 1958 s.51, 1961 s.366). 

De åkrar som togs upp på sandhedarna längs åsarna 

skapades enligt Florin med ”svedjning och röjning i 

skogen” (Florin 1961 s.364), en åsikt som bland annat 

baserades på Maj-Britts Florins pollenanalys vid Övre 

Mogetorpsmossen. Maj-Britt Florin skriver: 

The presence of pollen of cereals at both horizons suggest 

the existence of cultivated fields. In this connection, the 

pollen finds of Chamænerion-Epilobium type, Melampyrum 

sp. and Pteridium may be evidence of the local use of fire 

to clear patches for agricultural purposes. (M-B Florin 

1958 s.242) 

Vid sidan av att åsarna erbjöd jordar lämpliga för tidens 

åkerbruk, så betonade också Sten Florin deras kommunikativa 

betydelse som ”goda samfärdsleder”, och han 

kommenterade bland annat att Köpingsåsen (på vilken 

Östra Vrå återfinns) löper från Östergötland, genom 

Södermanland och Västmanland och ända upp i södra 

Dalarna (Florin 1938 s.16-17, 1961 s.366). 

Som berördes i kapitel 6 införde Welinder en distinktion 

mellan kust och inlandsboplatser i diskussionen 

om Mälardalens trattbägarkultur (Welinder 1974a s.139). 

Med kustboplatser menade Welinder direkt strandbundna 

lokaler inriktade på havsfångst, med inlandsboplatser 

menade han ej strandbundna lokaler inriktade på åkerbruk 

och boskapsskötsel. Så som diskuterats ovan så 

har jag i föreliggande volym valt att använda begreppen 

landvänd och strandvänd istället för kust och inland, med 

förhoppningen att inte fastna i en diskussion kring ”hur 

långt från havet inlandet börjar” (se vidare kapitel 6). 

Tanken är att boplatser belägna direkt vid stranden ofta 

är riktade mot aktiviteter på vattnet (fiske, säljakt, färd i 

båt och över is), medan en lokal belägen utan strandkontakt 

ofta är riktad mot aktiviteter på landbacken (odling, 

boskapsskötsel, jakt på skogsvilt, färd längs åsarna). Som 

kommer att framgå av genomgången nedan, så tenderar 

strandvända boplatser att vara dominerade av ben från 

säl och fisk, medan landvända tenderar att vara dominerade 

av tamdjur. 

Tolkningen att svedjejordbruk på sandmarker längs 

åsarna var en viktig del i den tidigneolitiska levnadsföringen 

i Mälardalen vidareutvecklades av Welinder 

vid hans arbete med utgrävningar och pollenanlytiska 

undersökningar av inlandslokaler på Karlslundsåsen 


i Närke (Hjulberga 1 och 2, Vallby). Welinder studerade 

även spridningen av lösfynd i områden där inga 

trattbägarboplatser var kända. Genom att peka på hur 

enstaka fynd av trattbägaryxor i inlandet tenderar att 

följa sandmarkerna längs åsarna, visade han att samma 

typ av bebyggelse som representeras av Mogetorp i 

Södermanland och Hjulberga i Närke, också bör stå 

att finna längs Badelundaåsen i Västmanlands inland 

(Welinder 1974, Hulthén & Welinder 1981). Ännu vid 

början av 1980-talet var jakt, fiske och samlande svårt 

att belägga inom mellansvensk trattbägarkultur och 

indikerades främst genom det topografiska läget hos 

strandboplatserna (Welinder 1982). Först genom Segerbergs 

utgrävningar på strandboplatsen Anneberg i 

Uppland de efterföljande åren, kom tydliga belägg för ett 

inslag av fiske och säljakt i den tidigneolitiska ekonomin 

(Segerberg 1984, 1999) 

Det senaste decenniet har det stundom funnits en 

tendens att tona ned inslaget av odling och boskapsskötsel 

inom den tidigneolitiska trattbägarsamhället (jfr. 

Rowley-Conwy 2004). Från postprocessuellt håll har det 

hävdats att neolitikum inte så mycket innebar en förändrad 

ekonomi som förändringar i ideologi och ritual. I 

enlighet med denna inriktnings betoning på idéer, har 

argumentationen i mindre grad underbyggts med arkeologiska 

data utan snarare med hänvisning till andra, helst 

namnkunniga anglosaxiska arkeologers idéer. Inslaget av 

jordbruk har också tonats ned av empiriskt lagda forskare, 

ofta genom en långt driven källkritik. Exempelvis 

har det ifrågasatts om de sädeskorn och ben av tamdjur 

som hittats i trattbägarkontexter verkligen är tidigneolitiska 

(Persson 1999, Peterson 1999). Källkritiken har 

dock tillämpats partiellt och det har sällan betvivlats att 

de hasselnötskal eller ben av vilda djur som hittats på 

samma lokaler är tidigneolitiska. Persson ifrågasätter till 

exempel om keramiken med avtryck av sädeskorn från 

Mogetorp verkligen är samtida med det övriga keramiska 

materialet (Persson 1999 s.105), men han ifrågasätter 

inte Florins påstående att fiske varit en del av ekonomin, 

trots att det saknas indikationer på fiske i fyndmaterialet. 

För att använda ett begrepp som Notelid brukat i ett 

annat sammanhang (Notelid 1996), så har idén om en 

fångstekonomi getts tolkningsföreträde. 

I det följande skall jag göra en kort genomgång av 

arkeologiska data som belyser näringsekonomiska aktiviteter 

inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur. 

Som nämndes inledningsvis ligger här betoningen på 

aktiviteter och i synnerhet på aktiviteter som har utförts 

i arbetslag, dvs. grupper av människor som genom 

att deltaga i ömsesidiga handlingar och interaktion tillsammans 

bildat ett community of practice (jfr. kapitel 2.6). 

Medan det är svårt att veta om odling av vete och korn 

varit viktigt för försörjningen, så menar jag att arbetet 

i de communities of practice som bildades när man röjde

7 nä r i n g s e k o n o m i s o m k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s t r At t Bäg A r k u lt u r 

Brokvarn Mogetorp Östra Vrå Toltorp Hjulberga Skogsmossen Fågelbacken Fågelb (W) Nyskottet Kallmossen Summa 

korn 1 48 6 14 6 1 1 77 Hordeum vulgare/nudum 

brödvete/kubbvete 11 2 10 5 28 Triticum aestivum/compactum 

emmervete 6 1 1 2 10 Triticum dicoccum 

enkornsvete 1 1 Triticum monococcum 

sädeskorn, obestämt 1 1 2 Ceralia indet. 

ärtor 1 1 2 Pisum 

bönor 1 1 2 Vicia faba 

vindruvor 1 1 2 Vitis vinifera/sylvestris 

Tabell IV. Avtryck av odlade växter i keramik och lerklining från 

trattbägarlokaler i Mälardalen och Bergslagen (Florin 1958, Schiemann 

1958, Hjelmqvist 1979, Hulthén & Welinder 1981, Welinder 

1987, Lekberg 1997, Hallgren et al. 1997, Segerberg 1999). 

skog, när man sådde och skördade, när man tröskade och 

torkade säd, var ett deltagande i en kulturell praktik, ett 

deltagande som hade konsekvenser för konstruktionen 

av identitet. Att röja skog, att så och skörda, är med 

detta synsätt handlingar som bidrog till definiera vilka 

dessa människor var. Såväl arbetets handlingar och förhandlandet 

av identitet, var aktiviteter som ägde rum i 

specifika sociala sammanhang, sammanhang där aspekter 

av identitet formerades. 

7.1 Odling och samlande 

Sten Florin iakttog ett stort antal avtryck av sädeskorn 

och andra växter i keramiken från TRB-boplatserna Mogetorp, 

Östra Vrå, Brokvarn och Stora Toltorp (tabell 

IV), avtryck som artbestämts av bland annat Schiemann 

och Hjelmqvist (Florin 1938, 1958, Schiemann 1958, 

Hjelmqvist 1979). Vid Stig Welinders undersökningar 

av Hjulberga på 1970-talet, eftersöktes förutom avtryck 

även makrofossil i jordprover med goda resultat (Hjelmqvist 

1979, Hulthén & Welinder 1981). I samband med 

80- och 90-talets undersökningar har avtryck och makrofossil 

sökts med varierande intensitet. I keramikmaterialet 

från Skogsmossen iakttogs många avtryck av makrofossil, 

varav ett urval av 15 har artbestämts. Förkolnade 

sädeskorn påträffades i flertalet av de makroprover som 

analyserats från Skogsmossen, detta gäller både makroprover 

från anläggningar och makroprover som tagits 

slumpmässigt i det fyndförande lagret (se vidare nedan). 

Vid Fågelbacken noterades ett fåtal avtryck i keramik, 

men materialet har inte genomsökts på ett konsekvent 

sätt och inga makroprov har analyserats (Lekberg (red.) 

1997 s.129-132). Från Skumparberget omnämns avtryck 

av sädeskorn i keramik och lerklining (Apel et al. 1997 

s.36), dessa har inte granskats av paleobotaniker. Ingen 

provtagning efter makrofossil utfördes i samband med 

utgrävningen. 

Table IV. Imprints of cultivated plants in pottery and daub from Funnel 

Beaker Culture sites in Mälardalen and Bergslagen (Florin 1958, 

Schiemann 1958, Hjelmqvist 1979, Hulthén & Welinder 1981, Welinder 

1987, Lekberg 1997, Hallgren et al. 1997, Segerberg 1999). 

Persson förhåller sig kritisk till avtryck i keramik som 

belägg för odling under tidigneolitikum: 

Det går oftast inte att utläsa ur publikationen om det 

enskilda sädeskornsavtrycket förekommer i ornerad eller 

oornerad keramik. I de fall det rör sig om oornerad 

keramik är det inget som hindrar att det är keramik från 

senare perioder... (Persson 1999 s.104-105) 

Inom stenåldersforskningen i östra Mellansverige har 

dock dekor spelat en underordnad roll i klassifikationen, 

trattbägarkeramik har istället definierats utifrån 

variabler som gods, magring, och ytbehandling (t.ex. 

Bagge 1951, se vidare kapitel 8). På många lokaler är 

odekorerade trattbägare vanliga. Persson är särskilt kritisk 

mot avtrycken från Mogetorp (Persson 1999 s.105), 

en lokal som i likhet med flertalet av trattbägarkulturens 

inlandsboplatser i Mälardalen är belägen i vad som 

idag är skogsmark, samt saknar fynd från senare delar 

av förhistorien. Någon tvekan om att avtrycken från 

Mogetorp verkligen härrör från trattbägarkeramik finns 

knappast. 

I undantagsfall finns förkolnade rester bevarade i avtryck 

av sädeskorn i keramik. Jag har försökt 14 C-datera 

flera sådana prover från Skogsmossen och Älby. Endast 

ett av dessa var tillräckligt stort för datering, ett förkolnat 

vetekorn (Triticum dicoccum/spelta) i en krukskärva 

från Skogsmossen, som 14 C-daterats till TN I (figur 5.14 

och 7.1). Avtryck i keramik och lerklining från trattbägarboplatser 

finns sammanställda i tabell IV. 

Vad gäller sädeskorn som påträffats i makroprover 

(tabell V) finns potentiellt en större risk för senare inblandning, 

ett problem som bäst utvärderas genom 14 Cdatering 

av sädeskornen ifråga. För Hjulberga, Östra Vrå, 

Skogsmossen, Nyskottet, Lisseläng 2 och Lässmyran 1 

har sädeskornens koppling till det tidigneolitiska materialet 

bekräftats genom 14 C-dateringen (figur 7.1), medan 

de daterade sädeskornen från Anneberg visade sig vara 

av järnåldersdato (Segerberg 1999 s.112). 

117

Tabell V. Förkolnade sädeskorn i jordprover från trattbägarlokaler i 

Mälardalen och Bergslagen (Hjelmqvist 1979, Hulthén & Welinder 

1981, Welinder 1987, Lekberg 1997, Hallgren et al. 1997, Blomqvist 

et al. 2006, Kihlstedt 2006, Ahlbeck & Isaksson 2007, Kihlstedt et 

al. 2007). 

Vid analys av makroprover från Skogsmossen konstaterades 

att förkolnade sädeskorn förekom i de flesta 

analyserade anläggningar, trots att anläggningarna ifråga 

inte sattes i samband med sädeshantering. Detta födde 

tanken att förkolnade sädeskorn kanske förekom så pass 

allmänt att de fanns spridda i det fyndförande lagret, både 

118 


Östra Vrå Lisseläng 2 Lässmyran 1 Sittesta Frotorp Hjulberga Skogsmossen Nyskottet Summa 

korn 1 2 2 1 37 13 56 Hordeum vulgare/nudum 

brödvete/kubbvete 1 1 1 3 30 3 1 40 Triticum aestivo-compactum 

emmervete 4 1 1 6 Triticum dicoccum 

spelt/emmervete 2 2 4 Triticum spelta/dicoccum 

vete 2 4 2 8 Triticum 

sädeskorn, obestämt 2 5 2 2 28 39 Ceralia indet. 

Figur 7.1. 14C-daterade förkolnade sädeskorn från Mälardalen och 

Bergslagen, jämförda med dateringar av sädeskorn från Sydskandinavien 

(Larsson 1992, Kihlstedt 1997, Persson 1999, Fischer 2002, 

Gidlöf m.fl. 2006, Ahlbeck & Isaksson 2007, Kihlstedt et al. 2007, 

Steineke personlig kommunikation, Welinder opublicerat). 

Figure 7.1. 14C dated cereal grains from Mälardalen and Bergslagen, 

compared to dated cereals from South Scandinavia (Larsson 1992, 

Kihlstedt 1997, Persson 1999, Fischer 2002, Gidlöf et al. 2006, 

Ahlbeck & Isaksson 2007, Kihlstedt et al. 2007, Steineke personal 

communication, Welinder unpublished). 

Table V. Carbonised cereal grains in soil samples from Funnel Beaker 

Culture sites in Mälardalen and Bergslagen (Hjelmqvist 1979, Hulthén 

& Welinder 1981, Welinder 1987, Lekberg 1997, Hallgren et 

al. 1997, Blomqvist et al. 2006, Kihlstedt 2006, Ahlbeck & Isaksson 

2007, Kihlstedt et al. 2007). 

i och utanför anläggningar. För att testa denna idé analyserades 

därför två makroprov tagna utanför anläggningar 

vid grävningen på Skogsmossen 1997. Bägge dessa gav 

fynd av sädeskorn, vars anknytning till det tidigneolitiska 

materialet bekräftades genom 14 C-datering. 

Fynden av sädeskorn i de fyndförande lagren på 

Skogsmossen inspirerade till efterföljd. 1999 initierades 

ett mindre projekt där makroprov togs på flera klassiska 

trattbägarboplatser i Mälardalen: Mogetorp, Östra 

Vrå, Toltorp, Malmahed, Mortorp, Nyskottet (Hallgren, 

Lidström-Holmberg och Sundström under arbete). På 

respektive lokal togs fyra jordprover om vardera 4 liter, 

som flotterades, sållades och eftersöktes efter sädeskorn. 

Jordproverna togs i skogsmark vid på måfå valda punkter 

inom boplatserna. Då den totala storleken av de aktuella 

fornlämningarna uppskattningsvis varierar mellan 10 000 

och 100 000 m 2 och det fyndförande lagret vanligen är 

0.3 – 0.5 m djupt, så utgör de analyserade 15-20 litrarna 

från respektive lokal en försvinnande liten del av de befintliga 

fyndförande jordmassorna. Utfallet för denna 

provtagning blev inte lika jackpotartad som den första 

provtagningen på Skogsmossen, men på Nyskottet påträffades 

ett sädeskorn (Triticum aestivum-compactum) 

som också det 14 C-daterats till tidigneolitikum. 

Sammantaget gav således tre av 28 makroprover 

fynd av tidigneolitiska sädeskorn. Som jämförelse hittade 

Hjelmqvist 80 förkolnade sädeskorn i 60 kg jord 

från trattbägarboplatsen Hjulberga (Hjelmqvist 1979 

s.10). Dessa siffror indikerar att förkolnade sädeskorn 

förekommer tämligen allmänt på (vissa) trattbägarboplatser 

i Mälardalen/Bergslagen. Sädeskorn har förmodligen 

rostats som en förberedelse inför malning till mjöl 

(Lidström-Holmberg 1993) och det är möjligt att en del 

sädeskorn förkolnats under denna process. Sädeskorn 

kan också ha förkolnats när igenväxta odlingslotter ånyo 

röjts med eld (Andersen 1993), när avfall slängts på elden, 

som en del i ritualer där säd offrats, eller vid eldsvåda 

i en byggnad där säd förvarats (Jensen 1994 s.98-100, 

Rowley-Conwy 2002, 2004). De daterade sädeskornen 

från makroprov tagna på Skogsmossen ligger alla i ett 

snävt tidsintervall, vilket kan tas som indikation på att de


bränts vid samma händelse, till exempel när ett sädesmagasin 

brunnit. Oavsett förklaring får man anta det bara 

är en försvinnande liten del av den totala mängden säd 

som förkolnats, överlevt 6000 år av markprocesser och 

sedan påträffats vid arkeologisk provtagning. 

De direkt daterade sädeskornen från Mälardalen och 

Bergslagen ligger i intervallet 5025±45 – 4600±60 BP 

(figur 7.1). Då det föreligger relativt få dateringar från än 

färre platser så finns det inget skäl att tro att dessa fångar 

upp den äldsta förekomsten av domesticerade grödor i 

området. Troligt är att sädesodling förekommer under 

hela tidigneolitikum och kanske även under slutskedet 

av senmesolitikum (Hallgren 1996). 

Sammantaget tycks korn (Hordeum) vara det vanligaste 

sädesslaget. I den mån dessa gått att bestämma närmare 

anges de som skalkorn (H. vulgare) eller naket korn 

(H. vulgare var. nudum). Bland veteslag är bröd-kubbvete 

vanligast (Triticum aestivo-compactum), medan emmervete 

(T. dicoccum) och enkornsvete (T. monoccum) är 

ovanligare, möjligen förekommer även speltvete (T. 

spelta). Vid sidan av säd, odlades även bönor och ärtor. 

Vindruvorna som är belagda på Mogetorp och Östra 

Vrå uppfattades av Florin och Schiemann som vildvin, 

men Rausing har övertygande argumenterat för att det 

rör sig om odlade druvor (Florin 1938, 1958, Schiemann 

1958, Rausing 1990, jfr. Welinder 1998 s.74). 

Welinder publicerade 1982 en översikt av vilka ätliga 

vilda växter som fanns representerade som makrofossil 

eller avtryck i keramik på Mälardalens trattbägarboplatser. 

Listan omfattar hasselnötter, äpplen, alm (barken), 

starr och näckrosor, därtill nämns också några ogräsarter 

som kan ha ätits (Welinder 1982, jfr. Schiemann 1958). 

På Skogsmossen fanns avtryck av vilda, potentiellt ätliga 

växter i form av slånbär och örnbräken(?) (figur 7.2). Det 

Figur 7.2. Avtryck av ormbunke, troligtvis örnbräken (Pteridium 

aquilinum) i bukskärva av trattbägare från Skogsmossen, Västmanland. 

Avtryck av örnbräken är även känt från den mellanneolitiska 

trattbägarboplatsen Lindö, Langeland (Winther 1926 s.26). 

Teckning av Alija Grenberger. Skala 1:1. 

Figure 7.2. Imprint of fern leaf, probably Pteridium aquilinum, in 

the sherd of a funnel beaker from Skogsmossen, Västmanland. 

Drawing by Alicja Grenberger. Scale 1:1. 

är oklart vilka av dessa växter man verkligen åt och starr 

och örnbräken kanske snarare har använts som material 

till för exempel tak eller golvklädnad (Welinder 1982, 

Koch 2003 s.218). 

Vid sidan av fynd/avtryck av växter från arkeologiska 

utgrävningar, så kan odlingens natur också belysas genom 

pollenanalys. Från Mälardalen har förhållandevis tydliga 

spår efter tidigneolitisk odling i form av sädesslagspollen 

påvisats i två torvmarker, Övre Mogetorpsmossen 

i Södermanland (S. Florin 1958, M.B. Florin 1958) och 

Mossbymossen i Närke (S. Florin 1961 s.390-395). Florin 

beskrev de tidiga odlingsindikationerna i Mossbymossen 

med följande ord: 

I pollendiagrammen från Mossbymossen äro däremot 

åkerbrukets spår i vegetationsutvecklingen fullt tydliga 

vid en tidpunkt, som, så vitt man kan avgöra för närvarande, 

faller redan i zon VII i slutet av atlantisk tid. Ifråga 

om örtpollenet utgöras dessa spår av gråbo (Artemisia), 

mållväxter (Chenopodiaceae), brännässla (Urtica), groblad 

(såväl Plantago major som Plantago lanceolata) och 

rödsyra (Rumex acetosella). Dessa örter, särskilt Plantago 

major och P. lanceolata, kunna i allmänhet bestämmas som 

ogräsarter, då de förekomma tillsammans med pollen av 

sädesslag (vete och korn, Triticum, Hordeum), så som här 

är fallet.” (Florin 1961 s.390) 

Det bör påpekas att medan Florin tolkade förekomsten 

av Plantago lanceolata som åkerogräs, så anses den idag 

snarare indikera betesmark (Berglund 1985 s.79, Göransson 

1995a s.67, 1995b s.65). Enligt Florin börjar 

odlingen vid Mossbymossen strax före almfallet. Almfallet 

anses vanligen markera gränsen mellan atlantisk 

och subboreal tid (Königsson 1980 s.29), en gräns som 

119

traditionellt också ansetts sammanfalla med gränsen 

mellan mesolitikum och tidigneolitikum. Almfallets absoluta 

ålder var länge omdiskuterad, men har av Skog 

& Regnell tidsfäst till årtiondena kring 3770 f.Kr genom 

högprecisionsdatering av serie prover från en stratifierad 

lagerföljd från Ageröds mosse i Skåne (Skog & Regnell 

1995). Odlingshorisonten i Mossbymossen bör således 

ligga kring denna tidpunkt. 

I pollendiagrammet från Övre Mogetorpsmossen 

finns två odlingshorisonter i vad som pollenanalytiskt 

definierats som övergången atlantisk - subboreal tid 

(M-B. Florin 1958 s.244). Den undre av de bägge odlingsfaserna 

ligger strax före almfallet, den övre strax 

efter detsamma. I den undre odlingsfasen vid Mogetorp 

påvisas av en mindre förekomst av jordbruksindikationer 

som pollen från sädesslag, gråbo och groblad/svartkämpar. 

Den övre odlingsfasen har en kraftigare uppgång av 

sädesslag och gråbo. Odlingsfaserna har daterats med tre 

14 C prover. Provmaterialet för tidsbestämningen av den 

första odlingsfasen var emellertid gyttja (U-16), ett material 

som är problematiskt att 14 C-datera (Olsson 1986, 

Hedenström & Possnert 2001). De båda dateringarna av 

den övre odlingshorisonten är utförda på björk (U-17) 

och torv av tuvull (U-27) från samma prov (Florin 1958 

s.244). Dateringarna hör till de första som gjordes på 

14 C-laboratoriet i Uppsala och de utfördes innan förfarandet 

för 14 C-datering standardiserats internationellt. 

Dateringarna som först återgavs av Florin (1958) korrigerades 

ett knappt decennium senare i enlighet med 

en då införd standard. 

120 

Since the dating was performed before oxcalic acid was 

chosen as the international standard, the results given by 

Florin and in a date list by Olsson (1959:93-94) must be 

corrected. (Olsson 1996 s.15-16). 

De korrigerade resultaten finns publicerade i Radiocarbon 

Measurements: Comprehensive Index, 1950-1965 (1967) och 

är: 

U16 5450±110 BP 

U17 5490±110 BP 

U27 5340±110 BP 

Jämfört med den förväntade åldern för almfallet ger 

dateringarna från Mogetorp en för hög ålder. Jag har 

skrivit och frågat Ingrid Olsson på Fysiska institutionen, 

Uppsala Universitet om tillförlitligheten i dessa tidigt 

utförda dateringar, hon skriver: 

Som framgår av uppsatsen Du tittat i har förbehandlingstekniken 

förbättrats. Jag insåg i början av 60-talet 

att en NaOH förbehandling borde utföras inte bara på 

arkeologiskt material såsom gjorts i Groningen utan även 


på geologiskt. Det visades tydligt av vad jag ville göra 

och gjorde, med lervarvsproven. Jag hade tyvärr inte 

geologerna med på den linjen under långa tider. (Ingrid 

Olsson i e-post 030827) 

Frånvaro av förbehandling med NaOH innebär med all 

sannolikhet att det daterade proverna innehållit en kontamination 

av äldre material, som gett upphov till den 

synbarligen för höga åldern. Det finns därför skäl för att 

helt bortse från de aktuella dateringarna och istället utgå 

ifrån pollenprovets stratigrafi, vilket i så fall innebär att 

en odlingshorisont ligger något före almfallet (3770 f.Kr.) 

och en odlingshorisont något efter denna tidpunkt. Innan 

14 C-metoden utvecklats försökte Florin datera odlingsfasen 

vid Mogetorp genom en jämförelse med vegetationsutvecklingen 

i pollendiagram från Ångermanland, vilka 

var direkt daterade i kalenderår med hjälp av lervarvskronologi. 

Florin kom fram till att den aktuella fasen i 

vegetationsutvecklingen och därmed bosättningen och 

odlingen vid Mogetorp, kunde konnoteras till en fas som 

utifrån årsringarna i lersedimenten daterats till c. 3700 f.Kr. 

(Florin 1943). Detta dateringsförsök möttes av skepsis av 

samtida arkeologer (Bagge 1948 s.354), men kan i ljuset 

av Skog & Regnells tidsfästning av almfallet visas vara en 

mycket rimlig uppskattning för åldern hos den tidigneolitiska 

bosättningen och odlingen vid Mogetorp. 

Vid sidan av analyserna från Mossbymossen och Övre 

Mogetorpsmossen så har ytterligare ett par pollendiagram 

från Mälardalen mer eller mindre mindre tydliga spår av 

odling från tidigneolitikum, Sävastebomossen, Bälinge 

sn, Uppland (Segerberg 1999 s.158-161), Vibysjön och 

Markatorpskärret i Viby sn, Närke (Karlsson & Risberg 

1997), samt Blåbärsmossen, Hubbo sn, Västmanland 

(Lindström 1997 s.140-157). Sävastebomossen ligger 

en halv kilometer från trattbägarboplatsen Anneberg, 

Vibysjön och Markatorpskärret ligger tre respektive en 

halv kilometer från trattbägarboplatsen Frotorp, medan 

Blåbärsmossen ligger omedelbart intill trattbägarboplatsen 

Fågelbacken. I pollendiagramet från Sävastebomossen 

påträffades ett pollen av Triticum-typ i ett lager som 

daterats till 4900 BP (Segerberg 1999 s.160). Pollendiagrammet 

från Vibysjön innehåller ett sädesslagspollen 

kring 5000 BP och analysen från Markatorpskärret har 

påvisat ett sädesslagspollen kring 4600 BP. Dateringarna 

från Sävastebomossen, Vibysjön och Markatorpskärret 

har dock utförts på bulksediment och är därför svåra 

att jämföra med en arkeologisk kronologi (kapitel 5.1). 

Även pollendiagrammet från Blåbärsmossen är svårtolkat, 

fem 14 C-dateringar föreligger, men ett kolprov som 

stratigrafiskt faller mellan ett tidigneolitiskt och två mellanneolitiska 

prover har gett en datering till bronsålder 

(Lindström 1997 s.140). De odlingsspår som av allt att 

döma finns i diagrammet under neolitisk tid kan därför 

inte korreleras till en kulturhistorisk periodindelning.


Genomgående är det så, att det är pollenprover tagna 

i omedelbar närhet till åsarnas sandhedar som har tydliga 

spår av tidigneolitiskt jordbruk. Det finns även flera 

pollenprover från sådana miljöer som har mer otydliga 

spår av odling, eller inga alls. Pollenprover tagna i andra 

landskapsrum saknar ofta helt tecken på jordbruk. Resultaten 

visar att odlingen var begränsad till små röjningar 

i urskogen och att skogen allt framgent präglade 

landskapsbilden. Detta innebär inte nödvändigtvis att 

odlingen spelade en liten roll för försörjningen, snarare 

är mönstret ett resultat av den låga befolkningstäthet som 

rådde när Mälardalens jägare-samlare tog upp aspekter 

av jordbruk i sin kulturella praktik. 

Pollenanalyserna från Mossbymossen och Övre 

Mogetorpsmossen innehåller vid sidan av sädesslagspollen, 

även spår som indikerar hur odlingen bedrevs. 

Om pollendiagrammet från Mossbymossen skrev Sten 

Florin: 

Vissa drag i pollendiagrammet kunna kanske sättas i samband 

med röjning och svedjning. Sådana förhållanden ha 

omtalats från stenåldersboplatserna vid Mogetorp och 

Östra Vrå i Södermanland. (Florin 1961 s.392) 

Troligtvis är det förekomsten av örnbräken (Pteridium 

aquilinum) som får Florin att föreslå svedjning, då det är 

en växt som gynnas av eld (M-B Florin 1958 s.242, Göransson 

1995b s.65-67). Samtidigt säger Florin att indikationerna 

på svedjning inte är lika tydliga vid Mossbymossen 

som vid Mogetorp. Från Övre Mogetorpsmossen 

nämner Maj-Britt Florin vid sidan av örnbräken, även 

mjölkört och kovall som indikationer på att odlingsytor 

röjts med eld (M-B Florin 1958 s.242, jfr. Göransson 

1995b s.65). Vid sidan av dessa arter lyfter Göransson 

(1995a) fram aspens roll som svedjeindikator, ett trädslag 

som också det gynnas av eld och som har en markerad 

topp i pollendiagrammet från Mogetorp: 

In very many pollen diagrams from southern Sweden the 

curve for microscopic charcoal particles rises distinctly at 

– or slightly above – the elm decline level. In most of my 

diagrams from the investigation area there is at the same 

time a strong rise of the Pteridium curve. In lake Striern 

we observe a strong rise of the Populus curve immediately 

above the elm decline . . . An extremely strong rise of the 

Populus curve was observed at Mogetorp in the province 

of Södermanland . . . As mentioned earlier, Pteridium and 

Populus are strongly favoured by forest fires. Pollen grains 

of cerealia type, reflecting cultivation of cereals, are found 

during this ”fire phase”, as are pollen grains of the grazing 

indicator Plantago lanceolata. . . Very likely the forests were 

cleared by burning in order to create areas for cultivation 

of cereals. (Göransson 1995 s.67) 

Från Östra Mellansverige finns således starka indikationer 

på att eld använts vid röjning av odlingslotter i urskogen 

under tidigneolitikum. En mer detaljerade bild av det 

tidigneolitiska svedjebruket ges av Svend Th. Andersens 

pollenanalytiska undersökningar av jord från neolitiska 

gravar i Danmark (Andersen 1990, 1993a, 1993b, 1998, 

jfr. Jensen 1994 s.91-95). Andersen noterade att trädpollenkornen 

i pollenproverna uppvisade en deformation 

som ej återfanns hos örtpollenfloran i samma prover. 

Genom praktiska försök med svedjeröjning kunde Andersen 

konstatera att deformationen av pollenkornen 

uppkom hos de pollenkorn som låg i markens ytskikt 

i samband med svedjning (Andersen 1993a s.159). De 

pollenkorn som avsatts omedelbart efter röjningen ser 

däremot normala ut. Genom att de tidigneolitiska markhorisonterna 

täckts av neolitiska gravhögar har pollenkornen 

bevarats och en ögonblicksbild av händelserna 

omedelbart före högens anläggande erhålls. 

I studien från 1993 redovisar Andersen pollenprover 

från sex tidigneolitiska gravar från olika delar av Danmark 

(Andersen 1993a). Alla gravarna är belägna på väldränerade 

jordar, en biotop som i orört tillstånd var beväxt med 

lindskog. Pollenproverna från gravhögarna visar däremot 

på helt andra miljöer. På lokalerna Bjørnsholm, Nordjylland 

(TN I) och Strandby Skovgrav, Fyn (TN II), har sekundär 

björkskog svedjats, varpå korn och vete har odlats 

i röjningarna (Andersen 1993a s.161-162, 170-171). Den 

sekundära björkskogen har växt upp i tidigare röjningar 

som också de troligen röjts med hjälp av eld (Andersen 

1993a s.166, 168). Ytterligare lokaler har indikationer på 

svedjeröjning för odling och/eller för betesmark, medan 

en lokal visar på röjning av lindskog utan eld, för anläggande 

av betesmark (Andersen 1993a s.161-162, 169). 

I studien från 1998 presenterar Andersen pollenprover 

från ytterligare fyra gravar, alla belägna inom ett mindre 

område på norra Jylland (Andersen 1998). Alla fyra 

lokalerna stammar från TN II och uppvisar en bild av 

sekundärskog som upprepade gånger röjts med eld för 

etablering av betesmarker (Andersen 1998). 

Svedjeröjning för odling fyller åtminstone tre funktioner, 

dels friläggs marken från befintlig vegetation, 

dels motverkas förekomsten av ogräs, slutligen frigörs 

näringsämnen bundna i vegetationen. Det har påpekats 

att den sista funktionen var överflödig i värmetidens 

klimaxskog, jordmånen i sig var näringsrik nog att bära 

decennier av odling (Engelmark 1992 s.371). Det bör 

dock noteras att detta inte är ett argument mot att svedjeodling 

förekom, bara att den motiverades av andra skäl 

än att frigöra näringsämnen. 

Bestånden av sekundärskog, främst björk, som påvisas 

i Andersens undersökningar, ger vid hand att röjda 

ytor regelbundet tilläts växa igen. Welinders modell för 

jordbruket inom Mälardalens trattbägarkultur innefattade 

tvärtom att betande boskap hindrade skogen att 

121

återta gamla röjningar och odlingsytor, vilket ledde till 

markförstöring genom erosion (Welinder 1984). De 

pollenanalytiska stöden för Welinders modell var dock 

svaga, han skrev själv: 

122 

Under bosättningstiden öppnades landskapet. Ekblandskogen 

närmast boplatsen röjdes för åkrar och betesmarker. 

Simuleringsexperiment pekar mot att flera kvadratkilometer 

skog kan ha röjts och ersatts med lågvuxen 

växtlighet, som under århundraden hållits nere av betande 

djur, figur 7. De verkliga pollendiagrammen innehåller 

dock överaskande få spår av åker- och betesindikerande 

växter, faktiskt inga alls. (Welinder 1984 s.18) 

Av det ovanstående framgår att det finns goda argument 

för att bruk av eld spelade en roll i det tidigneolitiska 

åkerbruket, ett nyttjande som kan beskrivas som en variant 

av svedjebruk. Det betyder inte nödvändigtvis att 

all odling varit mobil, det skall inte uteslutas att svedjandet 

kompletterats med mer permanenta trädgårdslotter 

(jfr. Regnell & Sjögren 2006 s.136-138), även om 

det inte finns någonting som direkt pekar på det i det 

paleobotaniska materialet från Mälardalen och Bergslagen. 

(Intensiv trädgårdsodling är annars den variant av 

neolitiskt jordbruk som dominerat inom det föregående 

årtusendets bandkeramiska kultur på kontinenten, Bogaard 

2004). En annan viktig detalj är att svedjebruket har 

bedrivits i lövskogar så vidsträckta att det inte förändrat 

skogsbilden annat än helt lokalt. 

Som nämnts ovan är jag intresserad av att diskutera 

odling i termer av aktivitet och handlingar, verksamhet 

som ofta utförts i sociala sammanhang, communities of 

practice, som förenat deltagarna i verksamhetens praktik 

och därmed bidragit till att forma de sociala relationer 

som varit en viktig del i detta sammanhang. Jag skall 

därför ägna några rader till att diskutera hur svedjebruk 

bedrivs rent praktiskt, då det visualiserar just sådana sammanhang 

där kulturell praktik utövas och reproduceras, 

sammanhang där identitet skapas och förhandlas. 

Svedjebruk bedrevs ännu vid förra sekelskiftet i exempelvis 

Småland och Västergötland, en verksamhet 

som beskrivits utförligt av Ragnar Jirlow (1950, 1953). 

Om odlingarna togs upp i lövskogsbestånd påbörjades 

arbetet med röjning och fällning vanligen året innan 

svedjan brändes: 

Var det storskog, gick man först kring med yxan och högg 

skåror i barken på de större träden. Sedan röjde man med 

yxan undan allt smått, som stått hindrande i vägen, till 

exempel buskar och grenar, som man nådde från marken. 

Ungträd högg man till åsar (långa stänger) eller till krakämnen, 

som skalades till krakstör att hänga säden på till 

torkning. Därefter kom turen till den grova skogen, som 

gick till kolved och virke. Stora träd fälldes inåt fällan och 


åt samma håll för att riset skulle täcka marken jämnare. 

. . Var det lövskog, hade man ej råd att bränna denna, ty 

löv av björk, asp och sälg utgjorde viktigt foder till smalen 

(fåren). Lövskogen måste därför fällas redan sommaren 

före. . . Både män, kvinnor och barn deltog i lövtäkten. Rätta 

tiden inföll mellan slåttern och skörden, då lövet var fullt 

moget och hade minsta vattenhalten och därför var lättast 

att torka. (Jirlow 1950 s.77-78) 

De träd som skulle användas som byggvirke kördes 

hem under vintern, övriga stammar och ris låg kvar och 

torkade, varpå fällan svedjades nästa år. I områden där 

ekblandskog svedjats hände det att det gick flera år mellan 

avverkning och svedjning (Steensberg 1993). Efter 

svedjningen planterades vanligen den första grödan: 

Mellan stubbar och stenar såddes sedan råg ovanpå den 

orörda marken, i vilken man därpå krattade ned säden men 

en krafs . . . Rågen skars följande år med handskära och 

nekerna upplades efter torkning i en stack, rök. Efter en 

månad eller så bar man hem skörden på egen rygg . . . Man 

brände även på hösten, satte potatis på våren och sådde 

sedan råg efter potatisskörden om hösten. Förr lär man 

även ha sått kålrötter, rotabossar, på svedjor. Vid Trollås 

har man lämplig jord för rågsvedja nämligen mulljord. På 

sandjord blev det dåligt resultat. I gamla dagar ambulerade 

svedjan runt byskogen. . . På svedjan växte det efteråt 

rikligt med gräs och dit släpptes oxarna för att bli feta... 

(Jirlow 1953 s.101-102) 

Detta exempel gäller odling av råg, potatis och kålrötter. 

Av de grödor som föreligger i det tidigneolitiska fyndmaterialet 

har korn, vete, ärtor och bönor nyttjats vid 

svedjebruk i historisk tid (Jirlow 1950 s.81, Heidenreich 

1971 s.173, Steensberg 1993 s.103, 108). Liksom i Jirlows 

exempel odlas olika arter ofta i succession. En tänkbar 

ordningsföljd för tidigneolitikum skulle kunna vara 

korn följt av ärtor och bönor, följt av vete, varpå gläntan 

övergått till betesmark för en tid (Steensberg 1993 s.108, 

129-130). I det etnografiska materialet beskrivs hur det 

stundom planterades fruktträd i samband med sådden av 

grödor, träd som fick växa upp i de gläntor de efterhand 

övergivna odlingarna utgjort. För tidigneolitikum skulle 

man kunna tänka sig att hassel, vildapel, vindruvor och 

slånbär planterades på detta sätt. Vid sidan av plantering 

av fruktträd, beskrivs också hur trädslag som lämpar sig 

för förnyad svedjning efter det skogen åter etablerats 

har planterats. 

Om man tänker sig den tidigneolitiska odlingen i termer 

av aktiviteter och arbetslag, så ingår moment som att 

fälla och ringbarka träd, svedja röjningen något år senare 

när de fällda träden och buskarna torkat, kanske bearbeta 

myllan med hackor, så frön, hägna åkrarna till skydd för 

betande boskap och vilt, vaka över de groende plan-


torna, skrämma fåglar, skörda grödorna, tröska, rensa 

och kanske rosta säden, ta hand om sekundära produkter 

som strån och blad, osv. Medan vissa moment, som 

röjning och svedjning kanske inbegrepp hela det lokala 

samhället, kan andra moment, som att vakta grödorna 

mot betande djur, ha utförts av personer tillhöriga ett 

visst ålderssegment, återigen andra moment, till exempel 

skörden, kan istället ha utförts av personer av ett visst 

gender. Vart och ett av dessa sammanhang har utgjort 

ett eget community of practice, ett socialt sammanhang där 

aspekter av identitet formerats. Det finns skäl att misstänka 

att alla dessa arbetsmoment, men kanske i synnerhet 

svedjebranden och skörden, var fyllda med en 

särskild mening just i den historiska situation där man 

för första gången började med åkerbruk i tidigneolitikums 

vidsträckta skogar. I gränslandet mot Dalarna och 

södra Norrlands jägare-samlare, mot människor som 

valde att inte odla, kan åkerbruk som kulturell praktik 

även framgent ha spelat en central roll för formerandet 

av identitet. 

Jag har här begränsat diskussionen till arbetsmoment 

direkt förknippade med åkerbruket och har till exempel 

utelämnat tillverkning av yxor som använts vid röjning 

av odlingslotter, eller tillverkning och användning av 

malstenar som brukats för att mala säden. Jag kommer 

att återknyta till dessa aktiviteter i kapitel 9. Närmast ska 

jag istället titta på djurbensmaterial från Mälardalen/ 

Bergslagens trattbägarkultur, fynd som belyser kulturell 

praktik som jakt och boskapsskötsel. 

7.2 Jakt, fiske och fädrift 

Ett drygt dussin trattbägarboplatser från Mälardalen/ 

Bergslagen har bevarade och tillvaratagna djurben (jag 

inkluderar här ”tänder” under samlingsbegreppet ”ben”), 

till större delen ett fragmentariskt och sparsamt material. 

Som regel är endast brända ben bevarade, vilket innebär 

att det finns en risk att artlistorna är felvisande, då slaktavfall 

från olika däggdjursarter kan ha hanterats olika 

(Bäckström 1996). Av tafonomiska skäl kan därtill fisk 

förutsättas vara underrepresenterad i artlistorna (Gräslund 

1978, Segerberg 1999). Å andra sidan kan fisk också 

vara överrepresenterad i det arkeologiska materialet, då 

de enstaka lokaler som har bra bevaringsförhållanden 

för ben tenderar att vara belägna vid forna stränder. 

Att dessa strandlokaler innehåller en hög andel fiskben, 

kan ge sken av att fisk haft en stor betydelse även på 

andra platser (Richards & Schulting 2006 s.445-446). 

Dietstudier av tidigneolitiska människor vars kroppar 

påträffats i anslutning till sådana fiskdominerade strandlokaler 

i Åmose på Själland, har tvärtom visat på ett 

proteinintag helt dominerat av terresta djur och växter. 

Varken söt- eller saltvattensfisk tycks ha spelat någon 

roll i proteindieten inom tidigneolitisk trattbägarkultur 

på Själland (Richards & Koch 2001, Richards et al. 2003). 

Som nämnts ovan skall jag därför inte i första hand diskutera 

djurben som indikationer på diet, utan djurben 

som indikationer på kulturell praktik. 

Osteologiska data finns i skrivande stund tillgängliga 

från 17 lokaler i Mälardalen/Bergslagen, dessa kan i enlighet 

med diskussionen ovan, delas upp i kategorierna 

landvända (9) och strandvända (8). Lokalerna i den förra 

kategorin domineras av tamdjur (tabell VI), medan de 

strandvända lokalerna med några undantag domineras 

av vilda djur med marint ursprung (tabell VII). 

De tamdjur som i form av ben/tandfragment finns 

representerade i materialet som helhet är nötboskap (480 

fragment), får/get (48), nöt/får/get (62) samt svin (172). 

Nötboskap och får/getter är med säkerhet tamdjur, då 

inga vilda arter tillhöriga dessa familjer fanns representerade 

i den mellansvenska faunan under den aktuella 

tidsperioden (angående uroxe, se Ekström 1993). Svinen 

är mer problematiska då vildsvin förekom i området. 

Vildsvin är dock relativt ovanliga i det osteologiska materialet 

från mesolitiska boplatser i Mälardalen (Lindgren 

2004 s.67, 76), varför det är rimligt att anta att en stor 

del av svinbenen på de tidigneolitiska lokalerna kommer 

från tamsvin. De relativa proportionerna mellan 

de tre kategorierna tamdjur varierar mellan olika platser, 

vilket knappast är att förvåna då det i regel rör sig om 

små material. Notabelt är dock att nöt dominerar bland 

tamdjuren på de båda fyndrikaste boplatserna, Anneberg 

och Skumparberget (tabell VI, VII). På Skogsmossen 

dominerar visserligen svin över nöt, men där finns också 

ett stort antal ben bestämda som nöt/älg (81 fragment). 

Då älg bara finns representerat med två enstaka ben på 

de fjorton boplatserna, är det rimligt att anta att huvuddelen 

av nöt/älg benen i själva verket är nöt. 

Benen från vilda däggdjur domineras helt av säl (843). 

De sälben som kunnat artbestämmas kommer från vikaresäl 

(87), grönlandssäl (4) och gråsäl (1). Andra akvatiska 

däggdjursarter är utter (26), bäver (6) och tumlare (2). 

Även det förhållandevis blygsamma fågelbensmaterialet 

(59) domineras av sjöfågel, som andfågel (ospecificerad), 

skrak och ejder. Skogsfågel är representerad bland annat 

av tjäder. Bland landlevande däggdjur dominerar hare 

(27) och mård (19), arter som i likhet med utter och 

bäver, kan klassificeras som pälsvilt. Det är i högsta grad 

anmärkningsvärt att älg och rådjur endast finns representerade 

av två ben vardera och att kronhjort saknas helt 

bland lokalerna i tabell VI och VII. [Ett enstaka älgben 

samt några rådjursben har hittats vid undersökningen på 

Nävertorp hösten 2007, Britta Kihlstedt e-post 080306]. 

Älg är mycket vanligt förekommande i regionen i modern 

tid och förekommer även frekvent på de mellanneolitiska 

lokalerna i Mälardalen (t.ex. Almgren 1906 s.15, 

123

Tabell VI. Djurben från landvända trattbägarlokaler i Mälardalen 

och Bergslagen (Florin 1958, Hulthén & Welinder 1981, Hallgren 

et al. 1995, Apel 1996, Hallgren et al. 1997, Kihlstedt 2004, 2006, 

Ericson & Sten manuskript, Larsson manuskript). De redovisade 

benen från Nävertorp kommer från förundersökningen, vid slutundersökningen 

2007 har ytterligare ben från bl.a. nötboskap, får/get 

och rådjur påträffats (Kihlstedt muntligen 2008). Ett enstaka ben 

från får/get föreligger också från Sanna i Närke (Stenbäck muntligen 

2008). 

Lepiksaar 1974 s.147, Segerberg 1999 s.179, 182). Även 

kronhjort borde ha trivts i värmetidens ekblandskogar 

(jfr. Ericson 1994). Medan säkert belagda hjortdjur således 

är fåtaliga, finns det 244 ben som bestämts till bovid/ 

cervid. Med utgångspunkt i andelen säkert belagda benfragment 

från bovider (590 st, 99% ) och cervider (4 st, 


Trössla norra Trössla södra Smällan 2 Fågelbacken Fågelb (W) Anneberg Bålmyren Västeräng Lilla Gävsjö Summa 

nötboskap 3 54 57 Bos taurus 

får/get 5 4 9 Ovis aries/Capra hircus 

svin 1 46 47 Sus scrofa/domesticus 

slidhornsdjur 0 Bovidae 

slidhornsdjur/ 

hjortdjur 

1 102 4 107 Bovidae/Cervidae 

älg 2 2 Alces alces 

rådjur 2 2 Capreolus capreolus 

hund 11 11 Canis familiaris 

räv 3 3 Vulpes vulpes 

hund/räv 0 Canis/Vulpes 

katt 2 2 Felis silvestris/catus 

skogsmård 17 17 Martes martes 

rovdjur 5 5 Carnivora 

grävling 1 1 Meles meles 

skogshare 22 22 Lepus timidus 

ekorre 1 1 Sciurus vulgaris 

igelkott 0 Erinaceus europaeus 

bäver 6 6 Castor fiber 

utter 9 17 26 Lutra lutra 

utter/grävling 0 Lutra lutra/Meles meles 

vikaresäl 7 2 67 1 7 84 Phoca hispida 

grönlandssäl 4 4 Phoca groenlandica 

gråsäl 1 1 Halichoerus grypus 

säl 1 18 2 40 3 602 2 7 73 748 Phocidae 

tumlare 2 2 Phocoena phocoena 

fisk 3 1 3 104 2 74446 437 2 74998 Pisces 

fågel 1 2 48 3 54 Aves 

Tabell VII. Djurben från strandvända trattbägarlokaler i Mälardalen 

och Bergslagen (Welinder 1987, Bäckström 1997, 2004, 2005, 

Segerberg 1999, Björck 2000, Graner 2003, Ericson & Sten 

manuskript). 

medan siken föreslås ha fångats i samband med dess 

lek under hösten (Segerberg 1999 s.177-178). Bland de 

årstidsindikerande fiskbenen på Anneberg pekar i så fall 

99% på fiske efter lekande abborre, gädda och karpfisk 

under vår-försommar, medan 1% pekar på höstfiske efter 

sik. Sammantaget ger detta en bild av att fisket bedrevs 

under kortvariga men intensiva perioder, främst i samband 

med de skilda arternas lekperioder. Det är troligt 

att mycket av fisket bedrevs med nät och not, men säkert 

också med fasta fångstanordningar av det slag som är 

välkända från Danmark (Pedersen 1997). 

Två strandvända lokaler (Trössla norra och Fågelbacken) 

skiljer sig från de övriga genom att uppvisa fler 

ben från landlevande än från vattenlevande däggdjur. Så 

som diskuteras i kapitel 6.2 kan Fågelbacken karaktäriseras 

som en begravningsplats snarare än boplats. Det 

osteologiska materialet domineras helt av brända människoben 

(6,3 kg) att jämföra med blott 0.1 kg djurben. 

Av de 56 brända benen från bovid/cervid från undersökningen 

1993 (Lekberg 1997) kommer 49 från anläggningar 

som innehåller människoben. Eftersom alla dessa 

är tandfragment kan man misstänka att det rör sig om 

ornament eller smycken som bränts tillsammans med 

de döda människorna. De aktuella tandfragmenten har 

inte med säkerhet kunnat bestämmas till art, men: ”... 

Table VII. Animal bones from shore-facing Funnel Beaker Culture sites 

in Mälardalen and Bergslagen (Welinder 1987, Bäckström 1997, 

2004, 2005, Segerberg 1999, Björck 2000, Graner 2003, Ericson & 

Sten manuscript). 

eventuellt så härrör samtliga tandfragment som placerats 

i gruppen slidhornsdjur/hjortdjur från nöt” (Bäckström 

1997 s.85). Ben från de arter som tydligt anknyter till den 

biotop (skärgård) Fågelbacken är belägen i är däremot 

sällsynta eller saknas helt i anläggningar med människoben, 

till exempel så finns där inga ben från säl eller utter 

och endast åtta fiskben. De kontexter på Fågelbacken 

som saknar brända människoben domineras tvärtom 

just av fisk, säl och utter och detta kan i så fall spegla 

en annan sida av nyttjandet av Fågelbacken. En sådan 

förklaring är dock inte tillämpbar på Trössla, där människoben 

saknas och benen från nötboskap och får/get 

inte utgörs av tänder, utan av ben som kan karaktäriseras 

som slaktavfall. Tamdjursbenen från Trössla kan därför 

snarare antyda att boskapsskötsel kan ha förekommit 

också på strandlokaler långt ut i skärgården (Hallgren 

et al. 2004). Om en strandbunden lokal präglad av boskapsskötsel 

skall kallas strandvänd eller landvänd må 

vara diskutabelt. De små mängder säl och fiskben som 

förekommer på landvända, icke strandbundna lokaler, 

visar att människorna som bodde där tidvis fiskade och 

bedrev säljakt, men förmodligen med en strandvänd 

lokal som tillfällig bas för dessa värv. 

Liksom är fallet med sädeskorn, så finns det en risk 

för senare inblandning i det osteologiska materialet. För 

125

att utvärdera denna problematik har jag låtit 14 C-datera 

22 djurben och 11 människoben från trattbägarkontexter 

i Mälardalen/Bergslagen (tabell VIII). Problematiken 

kring att datera brända ben diskuteras i kapitel 5.1. För 

17 av djurbenen erhölls tillförlitliga resultat och dessa 

bekräftade att benen hörde samman med fynden från 

trattbägarkultur. Alla ben från terresta djur hamnade 

inom ramen för tidigneolitikum. Av benen från säl föll 

några skenbart i senmesolitikum vilket förklaras av att 

de är påverkade av en marin reservoareffekt (jfr. kapitel 

5.1). De fem återstående benen daterades efter vad som 

senare visade sig vara en otillräcklig förbehandling, också 

dessa ben hamnade i intervallet senmesolitikum – tidigneolitikum. 

Med hänvisning till utfallet för de ben som 

daterades en andra gång efter förfinad förbehandling 

(kapitel 5.1), kan också dessa betraktas som tidigneolitiska. 

Även Kihlstedt har 14 C-daterat brända ben från en 

trattbägarboplats, Nävertorp i Södermanland (Kihlstedt 

2004 s.15-16). Också i detta fall bekräftades att benen 

hörde samman med det tidigneolitiska fyndmaterialet 

(figur 5.9). Resultaten från Nävertorp är särskilt intressanta 

då denna lokal ligger blott några hundra meter från 

den klassiska trattbägarboplatsen Mogetorp där Florin 

fann de första benen från tamboskap i Mälardalen (Florin 

1958). Det har stundom betvivlats att benen från Mogetorp 

verkligen är tidigneolitiska (t.ex. Persson 1999 

s.106). Både Mogetorp och Nävertorp ligger i skogsmark 

på Katrineholmsåsens sandhedar och bägge lokalerna 

saknar fynd från yngre bosättning. Att benen från Nävertorp 

14 C-dateras till tidigneolitikum är en vink om att 

även benen från det närbelägna Mogetorp, i enlighet med 

fyndkontexten, hör hemma i samma tidsperiod. 

Dateringarna av tamdjur, i det här fallet nötboskap 

från Skumparberget och Trössla, är av särskilt intresse. 

När detta skrivs finns ett trettiotal publicerade 14 Cdateringar 

av ben från tidigneolitisk nötboskap från 

Skandinavien. Flertalet av dessa kommer från Själland 

och är resultatet av riktad forskning kring introduktionen 

av tamboskap i Danmark. Dateringarna av ben 

från nötboskap från Skumparberget och Trössla är 

ungefär samtida med de äldsta daterade kobenen från 

Danmark, vilket antyder att tamboskap introducerades 

kring samma tidpunkt i Mälardalen som i Sydskandinavien 

(figur 7.3). 

Som nämnts inledningsvis så är avsikten med föreliggande 

genomgång av djurbensmaterial, inte att fastställa 

vilken betydelse olika djurarter haft för dieten. Ambitionen 

är istället att diskutera jakt, fiske och fädrift som 

kulturell praktik, som handlingar som utförts och fått 

sin betydelse i de specifika sociala sammanhang, de 

communities of practice, där de utövats. Av utrymmesskäl 

begränsar jag mig till att diskutera tre exempel på näringsekonomi 

(säljakt, fiske och fädrift) som kulturell 

praktik. För tydlighetens skull ska jag understryka att 

126 


Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland 

Ua-17200 4945±50 human feature 58 

[Ua-17201** 4945±75** human feature 100] 


[Ua-17203** 4965±115** human feature 102] 







[Ua-18711** 5170±70** ringed seal feature 267] 

Ua-18712 5045±50 seal feature 268 

Skogsmossen, Fellingsbro sn, Västmanland 

[Ua-18713** 5235±60** mammal square 377 036] 

Ua-18714 4765±55 cattle/elk square 155 

[Ua-18715** 5035±65** goat/roadeer square 299 18] 

Ua-18716 4940±50 cattle/elk feature 277 

[Ua-18717** 4895±70** cattle/elk feature 323] 

Skumparberget, Glanshammar sn, Närke 

Ua-18718 5170±65 cattle feature 47 



[Ua-18721** 5320±110** pig feature 240] 

Anneberg, Bälinge sn, Uppland 

Ua-19837 5215±100 seal square 16 layer IIIA 

Ua-19838 5280±95 seal square 19 layer VB 

Ua-19839 5140±45 seal square 52 layer II 

Ua-19840 5070±50 seal square 56 profile 

Ua-19841 5065±55 seal square 56 layer II 

Ua-19842 5205±85 seal square 100 layer IIIB 

Ua-19843 5185±55 seal square 100 layer VIA 

Ua-19844 5310±70 human square 25 layer II 

Kallmossen, Nora sn, Uppland 

Ua-18400 4885±75 terrestrial animal feature 1 

Ua-18401 4925±50 terrestrial animal square N31 Ö10 

Trössla, Trosa-Vagnhärad sn, Södermanland 


Ua-22409 5105±45 cattle square 1054 

Tabell VIII. 14 C-dateringar av kremerade ben från trattbägarlokaler 

i Mälardalen och Bergslagen, redovisade i kolfjortonår före nu (BP). 

Prover placerade inom klammer [ ] och markerade ** daterades 

efter en kemisk förbehandling som sedan dess har förändrats, 

ålderbestämningarna av de aktuella proverna kan därför fela med 

flera hundra år (jfr. kapitel 5.1). Även om de aktuella dateringarna 

inte kan användas för en detaljerad kronologisk diskussion, så 

bekräftar de ändå att de aktuella benen stammar från stenåldern. 

Förutom dateringarna som redovisas i tabellen, så daterades också 

ett kremerat människoben från en stensättning från bronsålder/ 

äldre järnålder på Fågelbacken (cf. Matthing 1997), resultatet blev 

Ua-18708 3050±45 BP. 

Table VIII. 14 C dates on cremated bones from Funnel Beaker Culture 

sites in Mälardalen and Bergslagen (all dates listed uncalibrated BP). 

Datings put in square brackets [ ] and marked ** represent measurements 

on samples dated after a procedure of chemical pre-treatment 

that has since been revised. These datings may have a margin 

of error of several hundred years (cf. chapter 5.1). They can therefore 

not be used for a detailed chronological discussion. However, the 

datings do confirm the Stone Age dates of the bones in question. In 

addition to the samples listed in the table, one human bone from 

a Bronze Age/Iron Age stone setting on Fågelbacken (cf. Matthing 

1997) has been dated, the result was Ua-18708 3050±45.


Figur 7.3. 14C-dateringar av ben från nötboskap från Mälardalen, 

Götaland och Danmark (Koch 1998, Heinemeier & Rud 1998, 

1999, 2000, Persson 1999, Fischer 2002, Heinemeier 2002, Price et 

al. 2003, Rundkvist et al. 2004, Hallgren 2004). 

Figure 7.3. 14C dates of cattle bones from Mälardalen, South Sweden 

and Denmark (Koch 1998, Heinemeier & Rud 1998, 1999, 2000, 

Persson 1999, Fischer 2002, Heinemeier 2002, Price et al. 2003, 

Rundkvist et al. 2004, Hallgren 2004). 

jag inte menar att dessa aktiviteter nödvändigtvis var 

viktigare för formerandet av identitet än andra aspekter 

av näringsekonomin. Snarare får dessa aktiviteter här bli 

exempel på hur jag genom ett fokus på praktik vill närma 

mig problematiken kring hur identitet formeras. Aktiviteter 

som fågel och småviltsjakt har således också bidragit 

till att skapa och forma identitet, precis som de exempel 

på hantverk som jag diskuterar i kapitel 8 och 9. 

Det tidigneolitiska sälbensmaterialet från Mälardalen/Bergslagen 

är tämligen fragmentariskt och det 

finns få observationer som visar hur och när sälarna 

jagats. Likväl kan det faktum att det främst är ben från 

vikaresäl (figur 7.4) som påträffas, indirekt peka på 

hur jakten bedrevs. Både osteologiska observationer 

från andra perioder av neolitikum och historiska källor 

som beskriver säljakt i sen tid ger nämligen en ganska 

enhetlig bild av vikarejakten. I historisk tid var jakten 

på vikaresäl koncentrerad till två årstider, vårvinter när 

främst ungsälar men också vuxna djur jagades på isen 

och höst, när sälarna fångades med nät vid grynnor 

Figur 7.4. Vikaresäl, Gillögafjärden, Stockholms skärgård. Foto: 

Fredrik Hallgren. 

Figur 7.4. Ringed seal, Gillögafjärden, Stockholm archipelago. Photo: 

Fredrik Hallgren. 

och sund i skydd av höstmörkret (Sundfeldt & Johnsson 

1964, Rinaldo 1978, Eldvik 1992, Segerberg 1999 

s.175). Enstaka vikare kunde sporadiskt fångas även 

andra årstider, men den huvudsakliga jakten på vikare 

bedrevs vårvinter och höst. Denna bild sammanfaller 

med de mönster Jan Storå kunnat iakttaga i åldersfördelning 

bland ben från vikaresäl från neolitikum kring 

Östersjön (Storå 2001 s.31-34, 46). Storås studie visar 

att vikarejakten som regel varit starkt säsongsbetonad 

och på de flesta lokaler dominerar ben från ungsäl som 

jagats på vårvinterns isar. En lokal, Åloppe i Uppland, 

skiljer sig märkbart från detta mönster, här dominerar 

istället vuxna sälar. Då det tillvaratogs gott om fiskben 

på Åloppe, kan avsaknaden av ungsäl knappast förklaras 

med hänvisning till tafonomi (jfr. Almgren 1906). Dominansen 

av vuxna sälar talar istället för att jakten från 

denna lokal skett senare på året, kanske under hösten. 

Som nämnt är det tidigneolitiska materialet för fragmentariskt 

för att tillåta några vidare slutsatser, men 

åtminstone på Anneberg är vårvinterjakt belagt i form 

av ben från en vikarekut (Segerberg 1999 s.175). 

Vårvinterjakten bedrevs i historisk och modern tid 

genom kortare eller längre expeditioner bland utskärens 

och det öppna havets isar, expeditioner som stundom 

kunde vara i månader (Sundfeldt & Johnson 1964, Rinaldo 

1978 s.66-67, Eldvik 1992 s.149, 176-177). Även 

om isen periodvis kunde täcka stora delar av Östersjön, 

så släpade man ändå med båtar på isen då råkar och öppet 

vatten är frekvent förekommande och isen när som 

helst kan spricka upp och/eller börja driva. Drivande is 

kan förflyttas med en hastighet av 20-30 km per dygn. 

När isen väl kom i förflyttning var det inte ovanligt att 

säljaktslag drev iland på främmande stränder. Det berättas 

bland annat att säljägare från Fårö drev med isen 

till Stockholms skärgård år 1603 (Clark 1946 s.31). För 

1500-talets säljägare i Österbotten (då en del av Sve- 

127

ige) var detta ett så frekvent problem att de gjorde en 

uppvaktning hos kungen med en begäran att få bedriva 

säljakt var helst isen förde dem: 

128 

...1551 beslöt en österbottnisk delegation göra en uppvaktning 

hos svenske kungen detta år med en begäran, att . . 

. fritt bedriva ”skjählfiske” på vilken kust de så önskade. 

För kungen berättade de, att de stundom vintertid blev 

vinddrivna till Västerbotten, Ångermanland, Hälsingland 

och Åland och att befolkningen där nekade dem sälfångst. 

Kungen biföll nådigt österbottningarnas begäran.” (Sundfeldt 

& Johnson 1964 s.33). 

I historisk och modern tid bestod dessa jaktlag av vuxna 

män, förenade av släktband eller av att tillhöra samma 

by. Gruppen av sammansvetsade säljägare, som levde 

tillsammans på vårvinterns isar kan sägas ha utgjort ett 

eget community of practice. De var både en del av och skilda 

från det sammanhang som utgjordes av hembyn, där 

kvinnor och barn levde ett annorlunda liv med andra 

sysslor i andra communities of practice (kapitel 2.6, 2.7). 

Inom jaktlagets sammanhang, i jaktens praktik, har deltagarna 

förhandlat jaktens och gruppens betydelse och 

mening. Säljakt som kulturell praktik har därmed bidragit 

till att skapa och forma deltagarnas identitet. 

Väl ute på isarna kunde männen träffa på andra jaktlag 

från långväga platser, och som beskrivits ovan, drev man 

ofta iland på främmande stränder. Medan 1500-talets 

säljägare kunde vända sig till en kung för att reglera umgänget 

med lokalbefolkningen, så var stenålderns säljägare 

hänvisade till att sköta dessa förhandlingar själva. De 

möten säljakten förde med sig utgjorde i detta en länk 

till andra lokalsamfund, de både krävde och gav tillfällighet 

till kontakter bortom det lokala. Så som diskuterats 

i kapitel 3.1 kan sådana långväga kontakter ha tagit 

en mängd former, som långväga giftermålen, besök och 

resor, utbytesförbindelser, krig och räder. Det är viktigt 

att betona att det inte finns något skäl att betrakta dessa 

långväga kontakter som relationer som inleddes under 

tidigneolitikum, ej heller som aktiviteter som ägde rum 

i ett socialt vakuum. Österbottniska säljägare som drev 

iland i Hälsingland upptäckte inte nya land, de kom inte 

i kontakt med okända befolkningar, tvärtom färdades de 

i ett kulturellt och socialt landskap känt sedan urminnes 

tider, en kunskap som traderades vid hemmets härd, i 

initiationsriter och vid lägereldarna på vinterns isar (jfr. 

kapitel 3.1). Genom att deltaga i säljaktens praktik, genom 

att själva färdas på isarna, blev de en del av den historia 

som löpte tillbaka till ett mytologiskt förflutet, till en tid 

när förfäder/förmödrar och mytologiska väsen färdats 

i samma isklädda landskap och flutit iland på samma 

främmande – men inte okända – stränder. 

Den aspekt av identitet som formerades i säljaktens 

praktik, var en del av dessa människors identitet även i 


andra sammanhang. I mötet med odlare och boskapsskötare 

från Västergötlands eller Jyllands trattbägarkultur, 

var människorna inom Mälardalens trattbägarkultur 

annorlunda i det att de var säljägare från isarna. Därmed 

menar jag inte att jordbrukets produkter nödvändigtvis 

spelade en större roll för försörjningen i Västergötland 

eller på Jylland, men att näringsekonomins handlingar 

som kulturell praktik bidrog till att skapa en specifik 

identitet. Så som diskuterats i kapitel 2.7 formeras identitet 

i praktik, inte enbart genom vad man gör, utan 

också genom vad man inte gör. Den nästan kompletta 

frånvaron av älgben på Mälardalens trattbägarlokaler, 

skulle kunna ses som en indikation på att man faktiskt 

inte jagat älg. Detta val står i så fall i skarp kontrast till 

de val som gjordes inom Dalarnas och Norrlands skifferkultur, 

där jakt på älg i fasta fångstgropsystem var en 

central del i näringsekonomins praktik (kapitel 10.2). I 

mötet med jägare-samlare från Dalarnas skifferkultur 

var människorna inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur 

annorlunda, bland annat för att deltagande 

i boskapsskötseln och säljaktens praktik bidragit till att 

formera en annorlunda identitet, en identitet som också 

inbegrep att de inte var älgjägare. 

Fiske antas ofta ha utgjort en grundbult i näringsekonomin 

inom tidigneolitisk trattbägarkultur (Welinder 

1998, Segerberg 1999, Fischer 2002). Även om fiskprodukters 

betydelse som föda stundom har visats sig vara 

mindre än förväntat i de områden där dietstudier föreligger 

från tidigneolitikum (Richards & Koch 2001, Richards 

et al. 2003, Lidén et al. 2004, Richards & Schulting 2006), 

så visar likväl det osteologiska materialet att fiske bedrivits. 

På Mälardalen/Bergslagens fångstboplatser tycks 

vårens och försommarens lekfiske efter aborre, gädda 

och karpfisk ha spelat en central roll. Roland Svensson 

har beskrivit hur lekfisket efter karpfisk (i det här fallet 

id och brax) gick till på Möja under 1800-talet: 

Nu kunde man vänta badfisken, det var id och braxen, 

som i väldiga stim sökte sig in i solvarma vikar för att leka. 

Den som ägde strandfisket höll ett vaksamt öga över sitt 

vatten, det gällde att vara påpasslig med skottnäten. Ibland 

kunde den blanka viken förvandlas till en sjudande välling 

av ävja och slam, där fisken i oräkneligt antal vältrade sig. 

Havsörn och trut var ofta först på platsen och därigenom 

varskoddes människan. Man kunde bevittna hur örnen, 

med hjälp av sin skugga på vattenytan, drev de stora stimmen 

upp i vikarna. Det gällde att kvickt vara på plats och 

stänga viken med de stormaskiga näten. Iden var en skygg 

fisk, man behövde inte pulsa med forkar eller åror. Så fort 

sumpjullen gled in över grundvattnet rusade fiskstimmet 

mot näten. (Svensson 1985 s.114-115) 

Svenssons beskrivning saknar detaljer om vilka som deltog 

i detta fiske. Som exempel på hur sådana arbetslag


kan ha sett ut återger jag här istället beskrivningar av 

fiske från Arholma, beskrivningar som visserligen inte 

gäller lekfiske efter de aktuella fiskarterna, men som ändå 

förmedlar en bild av hur sociala sammanhang organiserade 

kring fiskets praktik kan ha sett ut. Det första 

exemplet gäller några arbetsmoment associerade med det 

familjebaserade skötfisket efter strömming, med början 

i ordningställandet av skötarna. 

Först sträcktes skötarna ut på ”steningsplatsen”. Två och 

två skötar knötos ihop, med sin stadkant mot den andres 

stad. Där i staden hängde också band att knyta fast den 

andra sköten med. Ibland blev det tre skötar, som förordnades 

till en sammanhängande länk, i regel två. Det 

kallades en skötvärpa. En skötvärpa rullades ihop som 

man rullar ihop ett par strumpor. 

Alla skötarna skulle vara lika långa vid stenandet för 

att få samma sjunkningsmån. Vid vart ”allband” fästes 

medelst ett halvslag en i havsstrand funnen sten, blankslipad 

och fin. . . Dessa stenar togos av för varje gång, man 

hängde upp skötarna för torkning. En särskild ”allstol” 

fanns eller allstenslåda att bära stenarna i ur båten upp på 

land. Allstenarna lades i en hög. . . Man kunde lägga ut tio 

eller tolv skötvärpor, alltså 20-30 skötar om aftonen. Man 

hade att plocka ned i båten utränningarna, linorna som 

förenade vålen och sköten och ankaret. Så skulle flötena 

med och vålarna. Nu kunde man ro iväg. 

Väl på plats där fisket bedrevs lade man sköten: 

En rodde, den andre lade sköten. Med höger hand kastades 

lilltäln med stenarna ut, med den andra nackades stortäln 

ut. Vi barn brukade lägga en täln var medan mor rodde. 

Ibland rodde vi och hon lade ut sköten själv. 

Var det vår lade man i krok. När man hade en tredjedel 

av sista sköten kvar rodde man i rät vinkel emot den förut 

lagda. Där i kroken brukade mesta strömmingen sitta fast 

sedan. Då och då for ett fastknytt lete över bord. Sist gick 

utränningen med stenen över bord. Försiktigt släppte mor 

ned den över relingen. Vi barn rådde inte lyfta den över 

båtkanten till en början. Och så slängdes vålen ut. Man 

kunde fortsätta längre än med en varpa, två åtminstone i 

samma räcka. . . När man tar upp skötarna förekommer 

numera en rulle att dra in skötarna i båten. De gamle hade 

icke alltid så. Aldrig hade mor någon rulle. Hon stod i 

aktern och drog de tunga skötarna ur havet medan vi barn 

inte ville släppa blicken från henne. Hon kunde störta i 

havet och vad skulle det då bli med oss! 

Man kunde ha sina skötvärpor på flera ställen. Var det 

höst och osäkra nätter för oväder bodde man kvar och 

vaktade sin ”bragd”. Man hade enkom fiskarstugor eller 

fiskebodar därute litet var. Men stundom, om aftonen 

lovade fager natt, rodde man hem om hösten, ty natten 

var kall och ingen eldstad fanns i boden. Men om som- 

marens ljuva tid, bodde man kvar där över natten. Voro 

de kvar över natten hade man bröd och mjölk med sig. 

Det var under 1880-talet och tidigare. Fruntimren hade en 

sticksöm med sig att sticka på om aftonen. Det var vackra 

vyer de hade framför sig en vacker vår- eller sommarkväll. 

Havet, fåglarna, kobbar och skär. Seglare där ute. Det 

var vackert. Inte nämnde man så mycket om sådant i sin 

kärvhet, men man njöt på sitt sätt ändå. (Agnes Westberg 

i Eldvik 1992 s.164-165) 

Om fångsten varit stor kunde flera personer ansluta till 

tillvaratagandet av fångsten: 

Backstusittare och tjänare och allt gårdsfolket gå ned emot 

sköthagarna. Och så börjar man. 

Somliga gummor, med kjolar styva av strömmingsfjäll 

och rom, taga säte här, karlar ock. Man plockar strömmingen 

av skötarna. Allstenar skramla, då de tagas loss 

och kastas till båtens botten. Fulla av fjäll att de, liksom 

glimmerfjällen lysa i en gråsten, lysa strömmingsfjällen 

på allstenar med den skillnaden dock, att i detta senare 

fall fjällen behärska stenens färg. De blir så överflödande 

många. Andra gummor i lika skrud som de förra ha bänkat 

sig kring strömmingslaven och gälandet kan börja. (Agnes 

Westberg i Eldvik 1992 s.169) 

Beskrivningen innehåller flera ord som måhända är 

svårbegripliga för en nutida läsare. Jag har avhållit mig 

från att lägga in förklaringar av dessa termer, då de på 

ett förtjänstfullt sätt illustrerar hur praktik i communities 

of practice ger upphov till en sammanhangspecifik begreppsapparat. 

Dessa begrepp utgör en del sammanhangets 

repertoar, de bidrar till att definiera det specifika 

med detta sammanhang. De bidrar därmed också 

vid formerandet av (aspekter av) deltagarnas identitet 

(Wenger 1998 s.83). 

Skötfisket efter strömming i exemplet ovan bedrevs 

som nämnts på familje- eller hushållsbasis. I kontrast till 

detta kunde notfisket inbegripa ett större arbetslag och 

en form av notfiske – bynoten, inbegrepp alla gårdar 

på Arholma: 

Var bonde i byn hade i denna not en slinga. Så var det i 

alla byar i trakten. Var det tio bönder, blev det tio slingor, 

fem på var arm. . . Bud utgick ifrån byman eller någon 

särskild man, som stod för noten, att följande dag dra 

bynot. (Agnes Westberg i Eldvik 1992 s.171) 

Bynot kunde dras året runt, men vanligast var notdrag 

i istäckta vikar under förvintern: 

Redan i dagningen var man startfärdig. Det behövdes 

många man, ty det skulle huggas ”ona”, ränna i isen för 

noten och så huggas forkhål och så huggas vid land. Sen 

129

130 

man så bearbetat isen, hände det att hela isflaket flöt bort 

med vinden, ty det var ”flott”. Sen drogs i en annan vik 

på samma sätt. . . I Lövöbukten fick man en gång . . . i ett 

varp 300 gäddor – granna ena, 100 sikar och en hel del 

småfisk som abborre och annat. . . När man kom tillbaka . 

. . hängdes noten upp och så kom det inte minst viktiga av 

dagens arbete; fisken skulle delas. Det lades ut lika många 

högar som slingor. Man stod där ibland och vägde en 

gädda i handen för att känna att vikten blev lika i högarna. 

(Agnes Westberg i Eldvik 1992 s.171-172) 

Kollektiva fiskeföretag av detta slag kom att bilda ett 

stort community of practice som förenade familjer, hushåll 

och gårdar som i andra sammanhang var fristående från 

varandra. Deltagande i notdragets praktik blev därmed 

en verksamhet där aspekter av gruppidentitet formerades, 

en identitet som inbegrep medlemmar från hela 

lokalsamhället. Bynoten har med Wengers terminologi 

fungerat som ett gränsobjekt, en artefakt som fungerat 

som ett nexus för deltagarnas gruppöverskridande samagerande 

(Wenger 1998 s.108). 

Som ett nytt inslag utgör skötseln av tamfä, nötboskap 

och får/get, potentiellt ett särskilt betydelsebärande 

inslag i näringsekonomins kulturella praktik. Då ingen av 

de aktuella arterna hade vilda släktingar i Sverige, måste 

de första djuren med nödvändighet ha blivit införda från 

de områden i söder (Tyskland, Polen, Nederländerna) 

där fädrift praktiserades under vad som motsvarar senmesolitisk 

tid (jfr. kapitel 4). Då den äldsta boskapen 

enligt tillgängliga dateringar dyker upp mer eller mindre 

samtidigt i det vidsträckta området från Danmark i söder, 

till Mälardalen/Bergslagen i norr, så måste en avsevärd 

numerär tamfä ha förts in i Skandinavien inom ramen 

för en förhållandevis kort tidsperiod. Att ställa frågor 

kring hur denna införsel i praktiken gick till öppnar fascinerande 

perspektiv, som jag endast hinner snudda vid 

här. Införseln av tamfä kan ha skett genom att boskapshjordar 

vallades till fots, i något som kan liknas vid den 

koloniala tidens cattle trails (Clemen 1926). Alternativt kan 

ett något mindre (men likväl avsevärt!) antal ungdjur ha 

forslats surrade i båtar, djur som sedan föddes upp och 

blev stommen i den fortsatta boskapsskötseln. Oavsett 

om man färdades till fots eller i båt, så måste ett intrikat 

alliansbygge och förhandlade ha föregått passagen av 

de mellanliggande landen, landområden som tillhörde 

andra lokalsamhällen och stammar. De logistiska implikationerna 

av att organisera ett sådant företag är avsevärda. 

Beaktar man dessa arbetsföretag som sociala 

sammanhang som förenats av en gemensam praktik, 

dvs. som communities of practice, så måste deltagande i 

dessa projekt ha ha varit avgörande för formerandet av 

deltagarnas identitet. 

Bogucki har påpekat att nötboskap inte kan hållas i 

enstaka eller fåtaliga exemplar i självförsörjande samhäl- 


len, där möjligheten att köpa nya djur saknas. Minsta 

tänkbara hjordstorlek ur biologisk synvinkel är 10 - 20 

djur. Om hjorden därtill skall beskattas med regelbunden 

slakt är 30 - 50 djur ett troligt minimum (Bogucki 1988 

s.85-88). Länge ansågs mjölkproduktion ha introducerats 

relativt sent i förhistorien. På senare år har emellertid 

laboratorieanalys av neolitisk keramik påvisat att man 

mjölkat tamfä allt sedan tidig neolitisk tid (Craig et al. 

2005). Mjölk har bland annat påvisats i tidigneolitisk trattbägarkeramik 

från Danmark (Craig et al. 2007 s.145, Craig 

muntlig information). Det är troligt att även människorna 

inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur mjölkade 

sina kor och får/getter. Enligt etnografiska uppgifter ger 

bara hälften av de vuxna korna mjölk vid varje givet tillfälle 

och av dessa är det bara varannan ko som ger mer 

mjölk än vad kalven behöver. Detta innebär att det i en 

hjord på 50 djur endast finns fem mjölkproducerande kor 

(Bogucki 1988). Om mjölkproduktion ingick i boskapsskötseln, 

bör det således ha påverkat boskapshjordarnas 

storlek. Samtidigt är det rimligt att tänka sig att hjordarnas 

storlek var mindre under de första generationerna människor 

levde som jordbrukare, samt att slakttrycket varit 

begränsat under denna etableringsfas. Man kan tänka sig 

att varje gård (storfamilj) hade sin egen boskapshjord, att 

ett ättsegment utspritt på flera gårdar kollektivt ägde och 

förvaltade hjorden, eller att by- eller bygdsamfälligheter 

gemensamt bedrev boskapsskötseln. Om man laborerar 

med en boskapshjord kring 30-50 djur som ett minimum 

ur biologisk synvinkel, så avses därmed inte att varje gård 

nödvändigtvis hade så många djur. 

I Danmark har isotopstudier av ben från tidigneolitisk 

nötboskap visat att dessa främst åt gräs som vuxit på 

öppen mark. Tamboskapens diet skiljde sig därmed markant 

från motsvarande värden hos samtida uroxar, vilka 

främst livnärde sig på örter och blad som växt i ekblandskogens 

halvdager (Noe-Nygaard et al. 2005). Mönstret 

indikerar att tamboskapen fördes på bete i gläntor och 

på strandängar, snarare än på skogsbete. Det är troligt 

att dessa gläntor i många fall var avsiktligt skapade av 

människor med yxa och eld. Detta stöds av Andersens 

pollenanalys av jord täckt av tidigneolitiska gravhögar, 

som i några fall visat på en sekvens där eldpåverkade 

trädpollen följts av betesindikerande örtpollen (Andersen 

1993, 1998, jfr. ovan). Studier av strontiumisotoper 

i tänder från boskap från det föregående årtusendets 

bandkeramiska kultur i Tyskland, pekar däremot på att 

boskapen där drevs på skogsbete i områden bortom 

de lössjordar där basboplatserna var belägna (Bentley 

et al. 2004, Bentley & Knipper 2005). Vilken av dessa 

modeller som är relevant för Mälardalen/Bergslagen är 

ovisst. Medan Danmarks tidigneolitiska urskog var en 

tät ekblandskog, var Mälardalens skogar blandskogar där 

det vid sidan av lind, alm och ek fanns markanta inslag av 

tall, björk och al. Därmed har också undervegetationen


sett annorlunda. De ljusare blandskogarna har medgett 

en rikare örtflora som medgav ett gott skogsbete. 

Betesindikationer har påvisats både vid pollenanalyser 

utförda i direkt anslutning till trattbägarlokaler (M. B. 

Florin 1958, S. Florin 1961, Karlsson & Risberg 1997), 

och i landskapsrum där det saknas kända trattbägarbosättningar 

(Almquist-Jacobsson 1994, Giesecke 2004). 

De senare skulle kunna tas som intäkt för att djur fördes 

på skogsbete vidsträckta kring, så som har föreslagits 

för södra Norges del utifrån betesindikationer i pollendiagram 

på Hardangervidda (Indrelid & Moe 1983, jfr. 

kapitel 10). Troligt är kanske, att inom ramen för en 

årscykel kombinerades skogsbete med bete på anlagda 

betesmarker och övergivna odlingslotter. När snön låg 

tjock vintertid har boskapen säkert stödutfodrats med 

kvist, löv, vass och kornhalm (Glass 1991, Larsson 1994, 

Welinder 1998 s.149-150, Zimmerman 1999). I historisk 

tid har frigående nötboskap på skogsbete hållits med en 

täthet av 13 djur per kvadratkilometer. Exemplet gäller 

sentida ekskogar i Ukraina, en skogsmiljö som i någon 

mån påminner om värmetidens ekblandskog i Skandinavien. 

Med tanke på den låga befolkningstäthet som kan 

antas gälla för tidigneolitikum, så var land för skogsbete 

knappast en begränsande faktor för djurbesättningen, 

åtminstone inte på fastlandet. 

Landvända boplatser, en eller flera kilometer från 

kusten och utan direkt anknytning till vattendrag, är en 

ny företeelse under tidigneolitikum. Då dessa lokaler 

ofta innehåller både ben från tamdjur och spår av sädeshantering, 

är det inte svårt att föreställa sig att jordbruksaktiviteter 

spelat en roll i livet på dessa boplatser. 

Som framgått av genomgången ovan, så föreligger även 

en lokal (Trössla norra) belägen direkt vid en havsstrand 

på en ö drygt 3 mil från fastlandet, där det osteologiska 

materialet domineras av tamdjur (Hallgren et al. 2004). 

Då det totalt rör sig om ett dussin ben, kan tamdjurens 

dominans förklaras av slumpen. Likväl är det också en 

möjlighet att boskapsskötsel ingått som en del av livet 

även på boplatser långt ut i skärgården. I historisk tid 

kombinerade skärgårdsbefolkning ofta fiske och säljakt 

med fädrift och småskalig odling. Sten Rinaldo har 

beskrivit denna aspekt av livet på 1800-talets Rödlöga, 

Stockholms skärgård, en ö av blott en kilometers diameter 

belägen på gränsen av mellan- och ytterskärgården: 

Ön höll över trettio kor och ett hundratal får. All gröda togs 

tillvara, inte bara på bylanden och öarna närmast omkring. 

Man for långt ut till havsskären för hö- och lövtäkt. Skären 

som bar lövskog blev som välansade parker efter slåttern. 

Godvädersdagar i högsommaren kunde man se jättelika 

hövålmar krypa över skärgårdshavet. Det var höbåtar, som 

roddes mot hemön med örtkryddad utskärsgröda. Korna 

simmade mellan öarna kring hemlandet då de sökte bete 

sommartid och fruntimren kunde ro långa vägar då de 

skulle mjölka. Det fanns särskilda fårskär i havet öster om 

Rödlöga – skären i Åsmansboda, Långharan i Ängskärsarkipelagen 

och Anskären långt ut i Skrakfjärden. Dit roddes 

fåren redan i början av maj, mitt i sjöfågelhäckningens 

ömtåliga tid. Men aldrig hände det att någon åda eller svärta 

rök av boet för fårens skull. (Rinaldo 1978 s.84). 

I Rinaldos exempel beskrivs hur korna själva söker nytt 

bete genom att simma mellan närbelägna öar, det var också 

vanligt att man aktivt vallade simmade kor till bete (figur 

7.5). Även vildfår (mufflon) är goda simmare, vilket jag 

själv haft tillfälle att observera i Stora Nassa i yttre Stockholms 

skärgård, där inplanterade mufflon simmar mellan 

öarna för att finna bete (figur 7.6). Mufflonfåret är den 

vilda anfadern till tamfåret och det finns ingen anledning 

att tro att tidigneolitikums tamfår var sämre simmare. 

Skötseln av tamfä innehöll arbetsmoment som att driva 

djuren på bete, vattna, utfodra vintertid, skydda dem 

mot rovdjur och boskapsräder, överse betäckning och 

kalvning, mjölka kor och får/getter, och att slakta. Alla 

dessa aktiviteter utfördes tillsammans med andra människor 

i specifika sociala sammanhang, sammanhang, 

som formades genom fädriftens praktik. På Arholma 

i Stockholms Skärgård för att ta ett konkret exempel, 

var skötseln av tamfä en kvinnosyssla, en syssla som 

inbegrep både unga flickor och gamla kvinnor, individer 

som socialiserades inom ramen för det community of 

practice där de verkade. 

När flickorna voro åtta år brukade de få mjölka för att 

kunna den konsten. De fingo börja på vårkor, som mjölkade 

litet om hösten. När jag själv var 10 år, fick jag ensam 

ro till holmarna och mjölka gårdens fyra kor. Jag måste se 

efter, att kursen var rätt på sjön. (Agnes Westberg i Eldvik 

1992 s.212-213) 

Under senhösten fick man börja stödutfodra djuren, 

som ännu vistades utomhus: 

I oktober gingo de ännu ute och fingo blott nattgiva. Det 

var potatisstand, de fingo. I november gingo de ute, men 

fingo då morgon- och aftongiva. Det berodde f.ö. på, 

hur tidigt vintern kom. (Agnes Westberg i Eldvik 1992 

s.212-214) 

Efter vinterns ankomst utfodrades korna på Arholma 

inomhus: 

Klockan sex om morgonen var man i fähuset. Vid sjutiden 

var det färdigt. Pigan kom först. Hon skottade, vattnade, 

mjölkade, knyade hö och lade fram halm. Gav grisen och 

större kalvar. Så kom moran och ”stillade” själv. Hon 

svepte givan och pigan fick bära den för korna. Moran 

kunde bära givan själv också. 

131

Figur 7.5. ”Hagas-Agneta ror sina kor till bete på någon holme. Fick 

man bara med sig skällkon följde de andra efter.” Foto från Arholma 

i norra Stockholms Skärgård (Eldevik 1992 s.207). 

Figur 7.6. Simmande mufflon-får, Stora Nassa, Stockholms skärgård. 

Foto: Fredrik Hallgren. 

Figure 7.6. Swimming mufflon sheep, Stora Nassa, Stockholm archipelago. 

Photo: Fredrik Hallgren. 

132 


Figure 7.5. Cows swimming to fresh pastures at Arholma, Stockholm 

archipelago. After Eldevik (1992 p.207). 

Först togs höet och så virades råghalmen om höet, så 

givan blev så stor, som man kunde bära i ett fång. De gåvos 

i en viss ordning. Först kon borta vid norrgaveln, så den 

därnäst och så vidare. Så kom turen till den andra sidan. 

Fåren och kalvarna fingo sist. 

Hagasmor Greta Ahlström haltade iväg till fähuset 

ännu vid 80 års ålder för att svepa givan. Dottern fick 

knya fram hö och lägga ned halm, men gumman svepte 

givan åt dottern att bära för korna. Så länge de orkade 

och kunde gå var de med i fähuset. (Agnes Westberg i 

Eldvik 1992 s.214) 

Så som framgår av ovanstående citat var även de alldagliga 

momenten i arbetet med djuren fyllda av en kulturellt 

specifik mening, en mening som reproducerades och 

förhandlades inom ramen för fäskötselns eget community 

of practice. 

På Arholma var det vid varje givet tillfälle bara någon 

gård som höll sig med tjur, när korna skulle betäckas besöktes 

grannar som höll tjur. Arbetet med betäckningen 

sköttes även det av kvinnorna, men efteråt hölls en social 

sammankomst som inbegrep hela lokalsamhället. 

Flickorna hemma skötte tjuren och när den en gång skulle 

säljas, ledde två flickor till allmän förundran ned tjuren till 

båten. . . Likaså gick två kvinnor bort för att betäcka en ko. 

Eller om det var en tjur på gården, redde kvinnorna hela 

historien själva. De togo ut både ko och tjur och ledde 

sedan åter in dem. . . I gamla tider betalades inga betäck-


ningsavgifter, utan man blev bjuden på oxkaffe, som det 

hette. Hela huset bjöds på kaffe dagen efter eller någon 

annan dag. (Agnes Westberg i Eldvik 1992 s.210) 

Även om således skötseln av tamfä var en exklusivt 

kvinnlig sfär på Arholma, så var likväl deras community 

of practice en del av en vidare social kontext som även 

inbegrep männen i lokalsamhället, en aspekt som manifesterades 

vid den sociala sammankomst, ”oxkaffet”, 

som förenade de båda gårdar vars kvinnor samarbetet 

med betäckningen (jfr. Wenger 1998 s.103). Det är rimligt 

att föreställa sig att liknande fester med delad dryck och 

mat även förekommit under tidigneolitikum, till exempel 

när innevånarna på Skumparberget fick en ko betäckt 

av tjuren på Skogsmossen och kanske har en del av de 

grönstensyxor och lerkärl som cirkulerats mellan boplatser 

bytt ägare vid sådana sammankomster. 

Sammanfattningsvis visar genomgången av det arkeologiska 

materialet från trattbägarboplatser i Mälardalen 

och Bergslagen att aktiviteter som odling, fädrift, 

fiske, småvilts- och säljakt varit inslag i de tidigneolitiska 

människornas liv i regionen. Medan det förblir svårt att 

bedöma vilka av dessa aktiviteter som spelat en större 

eller mindre roll för diet och försörjning, så kan man 

likväl belägga att dessa aktiviteter – detta deltagande i 

kulturell praktik – bidrog till att bygga upp det kulturellt 

specifika, som var en lokal och annorlunda trattbägarkultur. 

Livet i Mälardalen och Bergslagen under tidigneolitikum 

innefattade moment som röjning av skog för 

odling, det innefattade sådd och skörd och beredning 

av de odlade grödorna. Det innefattade också skötsel av 

storfä och småfä, djur som vallades på skogsbete eller 

betades på röjda åkrar, djur som skyddades från rovdjur 

och boskapsräder, som mjölkades och slaktades. Det 

innefattade också fiske efter lekfisk på försommaren 

och nätfiske efter sik i höstmörkret. Och på vårvinterns 

isar jagade man säl på kortare och längre expeditioner 

i havsbandets packisar. Alla dessa aktiviteter företogs i 

specifika sociala sammanhang, communities of practice, där 

verksamheten fick sin betydelse genom deltagande i de 

gemensamma värvet. Dessa värv utfördes i ett landskap 

fyllt av historiska referenser. Vårfisket efter gädda på de 

översvämmade strandängarna återknöt till tidigare generationers 

lekfiske i samma vikar. Men så återknöt även 

delar av det nya till det gamla, när boskapen släpptes på 

bete på samma strandängar när vattnet drog sig tillbaka 

frampå sommaren. Röjningarna för odling togs måhända 

upp i vildvuxen urskog, men det var en skog full med 

stigar och platser kring vilka det fanns berättelser om det 

som varit. I detta landskap, med dess specifika historia 

och i dessa delvis skilda, delvis överlappande communities 

of practice, skapades aspekter av den annorlunda och 

lokala trattbägarkulturen. 

I nästföljande två kapitel kommer jag att diskutera 

materiell kultur inom Mälardalens och Bergslagens 

trattbägarkultur. I likhet med det perspektiv jag lagt 

på näringsekonomi så kommer även behandlingen av 

trattbägarkeramik och stenredskap att leda fram till en 

diskussion av de sociala sammanhang där hantverket 

ägde rum, sociala sammanhang som också de kan karaktäriseras 

som communities of practice inom vilka kultur 

skapats och förhandlats. 

133

8 En annorlunda trattbägarkeramik? 

Trattbägare, kragflaskor och lerskivor 

i Mälardalen och Bergslagen 

I föregående kapitel har jag diskuterat bosättningsmönster, 

gravriter och näringsekonomi som exempel 

på kulturell praktik som utförts inom specifika sociala 

sammanhang, communities of practice. Inom dessa sociala 

sammanhang och i utövandet av praktiken formerades 

aspekter av deltagarnas identitet. I föreliggande och efterföljande 

kapitel kommer jag att anlägga samma perspektiv 

på materiell kultur och på de communities of practice 

inom vilka den materiella kulturen skapades genom utövandet 

av hantverkets praktik. I detta kapitel behandlas 

keramik och keramikhantverk, i kapitel 9 diskuteras stenredskap 

och stenhantverk. Grundläggande för förståelse 

av keramikhantverkets sociala sammanhang är i vilken 

grad variation i trattbägarnas formgivning kan förklaras 

som förändring över tid och i vilken mån det rör sig om 

samtida variation. Jag lägger därför ned viss möda på att 

klargöra olika dekor- och kärlformstypers kronologiska 

spännvidd. Avsnittet inleds med en kort forskningshistorisk 

tillbakablick. 

8.1 Trattbägarkeramik i 

Mälardalen och Bergslagen 

Keramiken har av tradition spelat en central roll i forskningen 

kring trattbägarkultur och det kan därför vara på 

sin plats att göra en kort forskningshistorisk genomgång 

av vad som diskuterats som trattbägarkeramik i Mälardalen 

och Bergslagen. Medan avhandlingen behandlar Mälardalen 

och Bergslagen, kommer forskningshistoriken 

främst att handla om den förra regionen, då den äldre 

forskningen varit fokuserad på Mälardalen. Jag begränsar 

denna forskningshistorik till publikationer från perioden 

fram till c. 1990, dvs. det första halvseklet av trattbägarforskning 

i Mälardalen. Senare arbeten diskuteras där så 

är relevant i efterföljande avsnitt. 

Så som påpekades inledningsvis i kapitel 5 benämndes 

trattbägarkeramik “snörkeramik”av de flesta svenska 

arkeologer fram till omkring 1950, en benämning som 

vittnar om snördekorens framträdande roll (Bagge 1936b, 

1949, 1951, Florin 1937, 1938, Bagge & Kjellmark 1940, 

Åberg 1949 s.59-63). Detta begrepp skall inte sammanblandas 

med den kontinentala Corded Ware Culture, 

vilken går under begreppet stridsyxekultur i Sverige. Man 

var helt på det klara med att den svenska ”snörkeramiken” 

hörde till ”döstid” (≈tidigneolitikum), även om 

vissa menade att stridsyxekulturen var en fortsättning 

på ”döstidens snörkeramiska kultur” (t.ex. Åberg 1935, 

1949). Användningen av begreppet snörkeramik kritiserades 

av Becker (1948 s.176, 193), en kritik som fick 

stor genomslagskraft, varför begreppen trattbägarkultur 

och trattbägarkeramik numera helt ersatt den tidigare 

terminologin. 

I de första publikationerna av trattbägarfynd från 

Mälardalen (Östra Vrå och Mogetorp i Södermanland) 

beskriver Florin (1937, 1938) keramiken som rundbukiga 

kärl med runda eller flata bottnar och med mer eller 

mindre svängda halspartier. Kärlen har tillverkats av 

lerringar, godset beskrivs som grågult till brungult, hårt 

och fast, samt magrat med fältspat från krossade block 

av granitpegmatit. Godstjocklek varierar med kärlens 

storlek, tjockare krukskärvor är ofta ej helt genombrända 

(Florin 1938 s.20-23, 34-35). Dekoren beskrivs som huvudsakligen 

begränsad till mynningsrand och hals, de 

vanligaste dekorelementen utgörs av tvärsnodd, snöre 

och grunda gropar, oftast applicerade i horisontella rader, 

de två förstnämnda dekorelementen förekommer även i 

vertikala kompositioner (figur 8.1). Vid sidan av trattbägare 

nämns kragflaskor och lerskivor. De förstnämnda är 

ofta rikt dekorerade, bland annat med dragna linjer och 

skårstreck och till skillnad från de mälardalska trattbägarna 

så förekommer även dekor på buken. Den lerskiva 

som finns avbildad i Florins publikation från 1938 är en 

miniatyr, med en diameter av blott 4 cm (figur 8.1). 

Florin föreslog en kronologisk tolkning där Mogetorp 

betraktades som äldre och Östra Vrå yngre. Tolkningen 

baserades dels på att keramiken på Mogetorp har 

135

ett något grövre gods och sparsammare dekor (Florin 

1938 s.34), dels på boplatsernas höjd över havet (Florin 

1938 s.41-48). Florins tolkning av boplatserna som 

strandbundna har emellertid visat sig vara felaktig, se 

vidare nedan. 

Becker kommenterade kortfattat den östmellansvenska 

trattbägarkeramiken i sin avhandling 1948 och 

konstaterade att den endast skiljer sig från danskt material 

vad gäller detaljer i dekor (Becker 1948 s.185-189). 

Becker grupperade det tidigneolitiska materialet i Sydskandinavien 

i grupperna A-C, vilka uppfattades som 

efter varandra följande faser. Han förde Mogetorp till B 

eller tidigare delen av C-skedet och Östra Vrå till period 

C (Becker 1948 s.187, 193). 

Bagge publicerade trattbägarkeramik från Rosenlund 

(även känd som Hjulberga 1), Närke, 1949. Keramikens 

kärlform beskrevs som bägare med mjukt s-formig halsbukprofil. 

Bagge poängterade särskilt det typiska “snörkeramiska” 

(=trattbägar) godset: väl bränt, gulbrunt, med 

grov magring av kvarts- och fältspatkorn och med slät 

yta. Dekor förekommer både på rand, hals och skuldra, 

de vanligaste dekorelementen är tvärsnodd, snöre och 

sneda instick (Bagge 1949 s.137-141). 

Det är viktigt att förstå att det är godsets kvalité 

som varit bas för distinktionen mellan trattbägar- och 

gropkeramik i arkeologiska publikationer som behandlar 

östra Mellansverige, ett ämne som diskuterats utförligt av 

Bagge i en artikel om boplatsen Fagervik (Bagge 1951). 

Fagervik är belägen i nordöstra Östergötland, dvs strax 

söder om regionen Mälardalen som är ämnet för föreliggande 

avsnitt, men tas ändå upp här då materialet 

har relevans även för Mälardalen. Bagge delade in keramikmaterialet 

från Fagervik i sex grupper (I, II, II-III, 

136 


Figur 8.1. Skärvor av trattbägare, kragflaskor och en 

miniatyr-lerskiva från Mogetorp, Södermanland. Efter 

Florin (1938 fig. 12). Skala 1:2. 

Figure 8.1. Sherds from funnel beakers, collared flasks 

and a miniature clay disk from Mogetorp, Södermanland. 

After (Florin 1938 fig. 12). Scale 1:2. 

III, IV och V), där I avser trattbägarkeramik, II – IV 

gropkeramik och V stridsyxekeramik. De olika grupperna 

har olika rumslig utbredning inom fornlämningen, 

något som Bagge tolkade som att bebyggelsen flyttat 

med en vikande strandlinje (Bagge 1951, Segerberg 1999 

fig. 44). De olika keramikstilarna skall därmed avspegla 

kronologiska skeden. Bagges tolkning har diskuterats 

ingående av flera författare (bl.a. Segerberg 1999 s.72-82, 

Strinnholm 2001 s.39-44, Å. M. Larsson 2003 133-134, 

Å. M. Larsson manuskript, Stenbäck 2003 s.74-80, Graner 

& Larsson 2004 s.109-110), här skall endast Bagges 

diskussion av trattbägarkeramiken beröras. 

Två typer av trattbägare har presenterats från Fagervik, 

en variant med markerad övergång mellan hals och 

skuldra och utpräglat trattformad hals, samt en slankare 

modell med svagt markerad skuldra och rakare hals (figur 

8.2). Dessa både kärlformer karaktäriserar även det 

äldsta gropkeramiska skedet Fagervik II. Det som skiljer 

mellan grupperna är i viss mån dekor, men framför allt 

godsegenskaper. Trattbägarkeramikens gods beskrivs 

som fast, magrad med grovkornig bergartsmagring och 

med slät yta, medan den tidiga gropkeramiken karaktä- 

Figur 8.2. Kärlprofiler hos trattbägare från 

Fagervik, Östergötland. Efter Bagge (1951). 

Figure 8.2. Vessel profile on funnel beakers 

from Fagervik, Östergötland. After Bagge 

(1951).

8 en A n n o r l u n dA t r At t Bäg A r k e r A m i k? tr At t Bäg A r e, k r A g F l A s k o r o c H l e r s k i v o r 

riseras av finkornigare magring och en sträv yta (Bagge 

1951 s.65). Vid sidan av trattbägare förekommer även 

kragflaskor på Fagervik I. 

Fagervik I-keramiken (FI) uppvisar flera dekorelement 

som känns igen från “vanliga” TRB-boplatser i 

Mälardalen, som tvärsnodd (5%, antalsprocent), snöre 

(2%) och knäckebrödsdekor (2%, se vidare kapitel 8.2). 

Materialet domineras dock av vertikala linjer (50%), ett 

element som i likhet med horisontell krysskraffering 

(3%) är ytterligt sällsynt på trattbägare i Mälardalen (jfr. 

kapitel 8.2), men däremot mycket vanligt på tidig gropkeramik 

i samma region. I Sydskandinavien är vertikala 

linjer frekvent förekommande på trattbägarkeramik från 

slutet av TN och början av MN (Hulthén 1977, Larsson 

1984, Koch 1998, Lagergren-Olsson 2003). I likhet 

med de gropkeramiska kärlen på Fagervik så är trattbägarna 

ofta försedda med gropar (33% av de dekorerade 

skärvorna). Gropar har sedermera visats förekomma på 

keramik från de flesta trattbägarboplatser i Mälardalen 

(se vidare nedan), så även på den ovan diskuterade Östra 

Vrå. Att gropar finns företrädda på Östra Vrå nämns 

dock inte av Sten Florin, vilket har fått till följd att många 

uppfattat det som att gropar saknas på trattbägarkeramik 

i regionen. Detta i sin tur har lett till att förekomst av 

gropar ibland använts som definition för gropkeramik, 

vilket alltså är felaktigt (Welinder 1987 s.114). 

Med hänvisning till förekomsten av krysskraffering 

och gropar på trattbägarna så tolkade Bagge FIkeramiken 

som en tidigt mellanneolitisk övergångsfas 

mellan trattbägarkeramik av vrå-typ och mellanneolitisk 

gropkeramik (Bagge 1951 s.84ff). Matskorpor på typiska 

FII- och III-skärvor från Fagervik har 14 C-daterats till 

övergången mellan TN och MN (Segerberg et al. 1991), 

varför FI-keramiken helt eller delvis bör skjutas bakåt till 

tidigneolitikum, i synnerhet som alla senare undersökta 

boplatser med likartad keramik daterats till intervallet 

3900 – 3300 f.Kr. (Olsson 1997 s.445). 

Florins stora monografi om trattbägarboplatserna 

Mogetorp, Östra Vrå och Brokvarn publicerades 1958. 

I denna volym beskrevs keramiken mer i detalj lokal 

för lokal, samt jämfördes med Beckers indelning av den 

sydskandinaviska tidigneolitiska trattbägarkeramiken i 

grupperna A-C. På Mogetorp tillvaratogs 84 kg keramik, 

huvudsakligen skärvor från trattbägare, men kragflaskor 

och en miniatyrlerskiva finns också representerade (Florin 

1958 s.32-38, 41). Godset beskrivs på samma sätt som 

i artikeln från 1938, med tillägget att en del skärvor är 

gråsvarta snarare än grå-gula. 5.4 % av skärvorna är dekorerade 

(antalsprocent), dekoren är begränsad till området 

närmast mynningen och de vanligaste dekorelementen är 

enkla stämplar och instick (38%) och snöre (36%) medan 

tvärsnodd helt saknas (Florin 1958 s.33-36). På Östra 

Vrå påträffades 36 kg keramik, huvuddelen av skärvorna 

representerar trattbägare men Florin nämner också två 

i mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n 

fragment från kragflaskor (Florin 1958 s.80-88). Det bör 

påpekas att det förekommer betydligt fler skärvor från 

kragflaskor på Östra Vrå, till exempel flertalet av de c. 

50 krukskärvor som avbildas i Florins plansch XIV–XV. 

Om trattbägarnas form sägs att de vanligen har korta 

halsar, runda bukar och flat eller rund botten, enstaka 

kärl har högre, mer eller mindre utsvängda halsar. 10,5 % 

av skärvorna är dekorerade, vanligaste dekorelementet är 

tvärsnodd (35%) och snöre (18%), i övrigt finns en stor 

variation vad gäller dekorelement (Florin 1958 s.81-84). 

Från Brokvarn föreligger endast ett mindre keramikmaterial, 

4 kg och ingenting nämns om kärlform, dock 

noteras att en “kantdel har hål för hankfäste”. Cirka 9% 

av skärvorna är dekorerade, 46% av dessa har snördekor, 

21% tvärsnodd, i övrigt finns en stor variation av olika 

stämplar (Florin 1958 s. 122-125, 129). 

Florin var benägen att parallellisera keramiken från 

Mogetorp med Beckers A-fas (Florin 1958 s.37-38), men 

nämnde också att Becker bedömde den som B eller C-fas 

(Florin 1958 s.85, jfr. Becker 1948 s.187). Keramiken från 

Östra Vrå betraktade Florin som något yngre, medan 

Brokvarn placerades i slutet av tidigneolitikum (Florin 

1958 s.38, 84-85, 145). Den kronologiska tolkningen 

baserades här helt på keramikens utseende (Florin 1958 

s.145), då resonemanget kring strandlinjedateringar som 

föreslogs i artikeln 1938 ej funnit stöd i de fortsatta geologiska 

undersökningarna – ingen av de aktuella boplatserna 

var belägen direkt vid en havsstrand (Florin 1958 

s.49, 104, 140, Åkerlund 1996). Strax innan Vråkulturen 

gick i tryck erhöll Florin resultaten av 14 C-dateringar av 

odlingshorisonter synliga i pollendiagrammet från Övre 

Mogetorpsmossen. Resultatet infogades som fotnötter 

i boken, men har av allt att döma inte påverkat de kronologiska 

resonemangen (Florin 1958 s.60, 146, 244, 

jfr. kapitel 5). 

Bertil Almgren (1967) tog upp frågan om kärlbyggnadsteknik 

inom trattbägarkulturen och han pekade på 

krukskärvornas sneda brottytor som en karaktäristik för 

trattbägarkeramik, ett resultat av hur kärlen byggts upp 

av snett sammanfogade lerringlar (sedermera känt som 

N-teknik, jfr. Andersen 1975 s.56-57, Hulthén 1977 s.35). 

Almgren identifierade två varianter av sneda fogar, som 

med utgångspunkt i vinkeln mellan kärlväggens insida 

och utsida benämndes fallande respektive stigande (Almgren 

1967 s.233). Ofta har bägge teknikerna använts 

på samma kärl, i Danmark är de tidigneolitiska trattbägarna 

vanligen byggda med stigande teknik på bukdelen, 

medan halsen är formad i fallande teknik (Almgren 1967 

s.233-237, jfr. Koch 1998 s.124, 126). Trattbägarna på 

Mälardalsboplatserna Mogetorp och Östra Vrå karaktäriseras 

däremot av halspartier byggda i stigande teknik 

(Almgren 1967 s.243-245). 

Under 1970 och 80-talet publicerade Stig Welinder 

flera arbeten kring Mälardalens trattbägarkultur (Welin- 

137

Figur 8.3. Trattbägare från Hjulberga, Närke, dekorerad med horisontell 

och vertikal tvärsnodd. Efter Hulthén & Welinder 1981. Skala 

1:2. 

Figure 8.3. Funnel beaker from Hjulberga, Närke, decorated with 

horizontal and vertical cord stamp. After Hulthén & Welinder 1981. 

Scale 1:2. 

der 1974a, 1974b, 1977, 1982, 1984, 1985, 1987, 1988, 

Hulthén & Welinder 1981). Keramiken behandlades 

utförligast i en volym om undersökningarna på Hjulberga 

och Vallby i Närke som författades i samarbete 

med Birgitta Hulthén (Hulthén & Welinder 1981). Vid 

Hjulberga undersöktes två lokaler, Hjulberga 1 vilken 

är samma boplats som Bagge kallade Rosenlund, samt 

Hjulberga 2, belägen 200 m söder därom. Vallby återfinns 

2,5 km längre åt NV längs samma åssträckning. 

Hjulberga 1 gav ett keramikmaterial om 20 kg, Hjulberga 

2 c. 55 kg, medan utgrävningen vid Vallby endast 

gav ett mycket sparsamt material (Hulthén & Welinder 

1981 s.219). Keramiken från Hjulberga 1 har en mycket 

hög dekorfrekvens, 23% (viktprocent), det vanligaste 

dekorelement är tvärsnoddsdekor, 43% (figur 8.3) följt 

av snöre, 9%. Keramiken från Hjulberga 2 har en dekorfrekvens 

av 11%, snöre och tvärsnodd förekommer även 

här (16% respektive 7%), dragna linjer är vanliga (18%), 

därtill förkommer kärl dekorerade med enkla intryck 

under mynningen (procent ej redovisad – Hulthén & 

Welinder 1981 s.219). 

Skillnaden i keramikdesign mellan Hjulberga 1 och 

2 tolkades av Hulthén & Welinder som ett kronologiskt 

förlopp, där Hjulberga 2 sågs som äldre och Hjulberga 

1 som yngre (Hulthén & Welinder 1981 s.57-61). Även 

om det föreligger 14 C-dateringar från den senare lokalen, 

så bör det noteras att resonemanget kring de två lokalernas 

inbördes kronologiska förhållande helt baserades 

på keramikens stilistiska drag (Hulthén & Welinder 1981 

s.57-61, Welinder 1982 fig.1). 

Redan i samband med publiceringen av fyndet av 

en trattbägare från Dalkarlstorp i Västmanland samarbetade 

Welinder med Birgitta Hulthén, som utförde en 

keramlaboratorisk analys av den aktuella krukan (Welinder 

1974b, Welinder 1977, Hulthén 1977b s.66-68) 

138 


och i arbetet med Hjulberga och Vallby utfördes en 

omfattande keramlaboratorisk analys av skärvmaterialet 

(Hulthén & Welinder 1981 s.121-133). Trattbägarna visades 

vara tillverkade av järnhaltig, ej kalkhaltig lera med 

varierande inslag av silt, leror som vanligen förekommer 

i boplatsernas närhet. Som magring har man oftast 

använt krossad granit, med korn av pertit och fältspat 

med en storlek av upp till 7 mm. Vid sidan av de sneda 

fogar (N-teknik) som Almgren diskuterat som typiska 

för trattbägarkeramik, påvisade Hulthén även U-teknik 

i materialet från Hjulberga (jfr. Andersen 1975, Hulthén 

1977a). Förutom trattbägare påvisas förekomsten av flaskor 

med profilerad skuldra, lerskivor med fingeravtryck 

längs randen, kärl med hål under mynningsranden för 

upphängning, hankkärl, kärl med knoppar och eventuellt 

skålar (Hulthén & Welinder 1981 s.54-55, 127). 

En viktig detalj med publiceringen av Hjulberga var att 

gropintryck i trattbägarkeramik omnämndes i ord och 

bild för kanske första gången i Mälardalen (Hulthén & 

Welinder 1981 s.127, 130). Som redan diskuterats kan 

således inte förekomst av gropintryck användas för att 

särskilja trattbägar- och gropkeramik. 

1986 publicerades Eva Olssons undersökningar på 

Malmahed, Södermanland (Olsson & Hulthén 1986). 

Trattbägarboplatsen på Malmahed påträffades och delundersöktes 

av Ivar Schnell redan på 1930-talet. Schnell 

publicerade aldrig sina resultat, men materialet diskuterades 

av Olsson som jämförelse till fynden från den 

nya undersökningen. Olssons utgrävning berörde en 

yta 200 m söder om det område Schnell undersökt och 

gav ett keramikmaterial på c. 5.5 kg (Malmahed södra), 

medan de tidigare utgrävningarna gett c. 3.5 kg keramik 

(Malmahed norra). Materialet från Malmahed södra har 

en dekorfrekvens av 5.4% (antalsprocent). De vanligaste 

dekorelementen är rader av enkla intryck under mynningen, 

snöre och tvärsnodd saknas helt (Olsson & Hulthén 

1986 s.22, 27). Hulthén utförde en laboratorieanalys av 

materialet och påvisade att keramiken vanligen är tillverkad 

av en järnhaltig, kalkfri mellanlera, magrad med 

krossad granit med en kornstorlek av upp till 5 mm, 

kärlen är uppbyggda med N-teknik och kärlväggstjocklek 

varierar mellan 4 och 18 mm (Olsson & Hulthén 1986 

s.15-22). Vad gäller kärlformer konstaterades närvaro 

av trattbägare med skarpvinklad övergång mellan buk 

och hals, halsens höjd gick ej att bedöma. Vid sidan av 

trattbägare identifierades ett litet koppformat kärl (Olsson 

& Hulthén 1986 s.17-19). Keramiken från Malmahed 

norra särskiljer sig genom en högre dekorfrekvens, c. 

15% och genom närvaro av snör- och tvärsnoddsdekor 

(Olsson & Hulthén 1986 s.27). 

Om man sammanfattar vad forskningen före 1990 

beskrev som tidigneolitisk trattbägarkeramik från Mälardalen, 

rör det sig oftast om kärl tillverkade av kalkfri fineller 

mellanlera, magrad med krossad granit i tämligen


grova fraktioner, byggda av lerringlar som sammanfogats 

i N- eller U-teknik. Keramiken är oftast välbränd, hård 

och har en fin ytbehandling. Trattbägarna har vanligen 

en mjukt s-formad profil, ibland mer skarpvinklad, 

både höga och låga halspartier förekommer, rundade 

bottnar tycks vanligast. Det förekommer både odekorerade 

krukor och kärl med yttäckande halsdekor. Vanliga 

dekorelement är grunda gropintryck i rader, snöre och 

tvärsnodd, kamstämplar och djupa gropintryck. Vid sidan 

av trattbägare nämns kragflaskor, lerskivor, samt 

ospecificierade hankkärl. 

De kronologiska tolkningar som lades fram före 

1990 var främst baserade på typologiska resonemang 

och analogier med Beckers system för sydskandinavisk 

trattbägarkeramik (jfr. Becker 1948). Liksom 14 C-datering 

under de senaste decennierna förändrat synen på dansk 

och skånsk keramikkronologi (Skaarup 1973, Ebbesen 

& Mahler 1979, Larsson 1984, 1992, Madsen & Petersen 

1984, Nielsen 1985, Becker 1990, Liversage 1992, 

Koch 1998), så har 14 C-dateringar under 1990-talet även 

förändrat bilden av de kronologiska förhållandena inom 

Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur (Eriksson et al. 

1994, Apel et al. 1995, Olsson 1996, Kihlstedt 1996, Hallgren 

& Possnert 1997, Kihlstedt et al.1997, Segerberg 

1999). I följande två avsnitt kommer kronologi att diskuteras 

mer ingående i relation till dekor och kärlform. 

8.2 Trattbägarnas dekor 

Revisionen av Beckers typologiska system för sydskandinavisk 

trattbägarkeramik under 1980- och 90-talen 

fokuserade i hög grad på dekor som bas för indelning 

av keramiken i regionala och kronologiska stilar, med 

namn som oxie, volling, svaleklint/svenstorp, mossby, 

virum och siretorpgrupperna (Ebbesen & Mahler 1980, 

Larsson 1982, 1984, 1992, Madsen & Petersen 1984, 

Becker 1990, Liversage 1992, Midgley 1992, Ebbesen 

1994, Petersson 1998). När Mälardalens trattbägarkeramik 

först beskrevs i sammanfattande ordalag under 

beteckningen vråkeramik (Florin 1938, 1958) eller vrågruppen 

(Becker 1948) fanns flera gemensamma nämnare 

för de då kända boplatsmaterialen. Begreppet vrå 

kom således att omfatta både en region (Mälardalen) 

och dekortyper som kännetecknade keramiken i denna 

region (rik förekomst av snöre, tvärsnodd och tandade 

stämplar). Vråkeramiken kunde, åtminstone vid denna 

tid, diskuteras som en lokalgrupp på samma sätt som 

de sydskandinaviska grupperna. 

Under 1980- och 90-talen har flera lokaler undersökts 

i Mälardalen/Bergslagen som faller utanför vråstilen 

som den först uppfattades. Keramiken i dessa 

material saknar snöre och tvärsnoddsdekor och präglas 


istället av dekor av enkla intryck under mynningsranden 

på trattbägarna (Olsson & Hulthén 1986, Eriksson et al 

1994, Olsson 1996, Artursson 1996). Då dessa material 

ändå brukar omfattas under begreppet vråkeramik har 

vrågruppen mist sin status som stilbeteckning och brukas 

numera helt enkelt som begrepp för trattbägarkeramik 

inom regionen Mälardalen. Som beteckning på de 

stilar som kan anas inom regionen har istället Kihlstedt 

återanvänt Florins gamla fasnamn, mogetorp och östra 

vrå (Kihlstedt 1996, jfr. Hallgren 1997 s.120-121), med 

tillägget frotorp för den keramik som enligt ovan faller 

utanför den traditionella definitionen av vråkeramik 

(Kihlstedt 1997 s.113-116). Med mogetorpsgruppen 

avses keramik med sparsam dekor (c. 5% av skärvorna) 

av snöre och enkla intryck, men ej tvärsnodd, östra 

vrågruppen har rikare dekorerad keramik (c. 10% eller 

mer) och vid sidan av mogetorpsgruppens dekor också 

tvärsnodd och flertandade stämplar. Frotorpgruppen 

avser keramikmaterial med låg dekorfrekvens (2-3%) 

som saknar snöre och tvärsnodd. Allteftersom fler lokaler 

grävs tillkommer regelbundet nya material som 

faller utanför de föreslagna stilarna, till exempel lokalen 

Nävertorp, belägen några hundra meter från Mogetorp 

och med en motsvarande låg dekorfrekvens (5%), men 

med tvärsnoddsdekor (Kihlstedt 2004 s.11). Mer om 

detta nedan. 

Keramikens dekor har länge brukats i försök att dela 

in Mälardalsmaterialet i en kronologisk sekvens. Florin 

såg lokaler präglade av sparsam snördekor som äldre och 

lokaler med keramik med yttäckande snöre, tvärsnodd 

och stämpeldekor som yngre (Florin 1958). Det kronologiska 

schemat elaborerades av Welinder och Hulthén 

(Hulthén & Welinder 1981 s.57-61, Welinder 1982, 1984). 

Dessa modeller konstruerades innan det fanns relevanta 

14 C-dateringar som underlag för kronologin och i ljuset 

av det växande antalet 14 C-dateringar har mycket av det 

som tidigare sågs som en kronologisk följd, visats vara 

samtida variation (Apel et al. 1995, Kihlstedt 1996, Kihlstedt 

et al. 1997, Hallgren et al. 1997). 

Ända sedan 1960-talet har direkt datering av krukskärvor 

utförts i Sverige (Linder 1966), men det var först 

i och med att AMS-metoden introducerades som det blev 

möjligt att datera matskorpor på neolitiska krukskärvor 

(Segerberg 1986, Segerberg et al. 1991, Segerberg 1999 

s.108-109, jfr. kapitel 5.1). Segerberg var först med att 

datera matskorpor på trattbägarkeramik i Mälardalen/ 

Bergslagen. De daterade skärvorna från Anneberg var 

dock odekorerade och dateringarna kunde därmed inte 

knytas till specifika dekortyper (Segerberg 1988 [opublicerat 

PM inför forskarseminarium], 1999 s.111-113). 

I samband med undersökningen på Fågelbacken 1993 

daterades dekorerade skärvor med det uttalade syftet att 

belysa keramikstilars kronologiska ställning (Apel et al. 

1995, Lekberg 1997). I samma syfte har jag, när det varit 

139

möjligt, fortsatt datera dekorerade skärvor från de lokaler 

jag senare jobbat med (Skogsmossen, Älby, Trössla). 

Flertalet dateringar är utförda på organiska beläggningar 

(“matskorpor”) på kärlens in eller utsida och i ett fall har 

ett sädeskorn inneslutet i lergodset daterats. De principiella 

problemen kring 14 C-datering av matskorpor på 

keramik har diskuterats utförligt i kapitel 5.1.3 och skall 

inte upprepas här. Slutsatsen av diskussionen var att de 

aktuella dateringarna, med undantag för en matskorpa 

med en marin δ 13 C-signal, är tillförlitliga. Det kan likväl 

inte uteslutas att enskilda dateringar är missvisande, 

men denna risk föreligger också vid datering av andra 

provmaterial. 

De daterade skärvorna redovisas i figur 8.4 – 8.9, 

ordnade enligt dekortyp och kronologiskt från äldre till 

yngre inom respektive dekortyp. Två dekorerade, daterade 

krukskärvor som ingår i jämförelsen är ej avbildade 

som skärvor, för dessa återges istället bilder på kärlrekonstruktioner 

i figur 8.10. 14 C-dateringarna från de direkt 

daterade skärvorna sträcker sig från c. 5050 BP till 4500 

BP (figur 8.11). Dateringarna omfattar således större 

delen av tidigneolitikum, men det bör betonas att det 

inte finns några direkt daterade skärvor från tidigneolitikums 

första århundrade (som nämts ovan finns två 

tidiga dateringar från Anneberg [Segerberg 1999] men 

dessa skärvor finns ej avbildade, så vitt jag förstår rör 

det sig om odekorerade skärvor från hals eller buk). Då 

de daterade skärvorna är förhållandevis få och kommer 

från än färre lokaler (Skogsmossen, Fågelbacken, Älby, 

Trössla), kan de knappast förväntas fånga upp den totala 

kronologiska variationen. Likväl antyder resultaten 

att dekorelement som snöre, tvärsnodd, kamstämpel, 

tandad stämpel och gropintryck förekommer parallellt 

under hela den aktuella perioden. 

Några dekortyper är bara representerade av enstaka 

daterade krukskärvor. I två fall kan dessa dekortypers 

ålder belysas genom dateringar av andra provmaterial 

från vad som bedöms som goda kontexter. På Skumparberget 

påträffades en stor hopning krukskärvor (2,5 kg) 

från en trattbägare dekorerad med knäckebrödsdekor 

tillsammans med en samling brända hasselnötskal som 

bedöms ha deponerats tillsammans med keramiken (jfr. 

Apel 1996 s.126). Ett av hasselnötskalen har 14 C-daterats 

till 4905±70 BP (Ua-15586). Dateringen är intressant 

då den antyder att knäckebrödsdekor har en äldre förekomst 

än vad den enstaka matskorpedateringen av 

dekortypen visar. Från Skumparberget föreligger även 

en motsvarande datering av ett hasselnötskal (Ua-15588 

4925±75 BP) funnet tillsammans med en större mängd 

skärvor från en odekorerad trattbägare (1,2 kg keramik, 

jfr. Apel 1996 s.129). För bägge dessa dateringar är dock 

kopplingen mellan det daterade materialet och keramiken 

osäkrare, än vad är fallet med dateringar av organiska 

beläggningar på krukskärvor. 

140 


Vid sidan av dateringar knutna till enskilda skärvor 

och kärl, finns några i sammanhanget intressanta boplatsmaterial 

som antingen är daterade till ett snävt intervall 

av tidigneolitikum, eller som har homogen keramik trots 

att dateringarna har en stor kronologisk spridning. Till 

den första kategorin hör Smällan 2, dateringarna härifrån 

spänner över 5130±100 – 5045±100 BP. För tre 

av kolproverna finns bestämningar av träets egenålder, 

som ligger mellan ≤50 och ≤20 år (jfr. figur 5.10), vilket 

antyder att keramiken kan dateras till århundradet före c. 

5000 BP. Keramiken på Smällan 2 har en dekorfrekvens 

på 13%, vanligast dekorelement är en kamstämpel som 

liknar tvärsnoddsintryck, äkta tvärsnodd och snördekor 

förekommer också (figur 8.12). Dekor förekommer 

både på trattbägarnas mynningsrand, under mynning och 

på hals, på skuldra och möjligen också på bukskärvor 

(Olsson manuskript, Olsson personlig kommunikation, 

Kihlstedt 1996, Kihlstedt et al. 1997). 

Relativt korta dateringsintervall finns också på lokalerna 

Trössla norra (5105±45, 4955±45 BP) och Häggsta 

II (5040±100 – 4835±BP). Bägge lokalerna präglas 

av sparsam dekor av enkla intryck. Dateringarna från 

Trössla norra är utförda på ben från nötboskap och har 

därmed låg egenålder (kapitel 5.1), dateringarna från 

Häggsta II är utförda på ej vedartsbestämt träkol, dessa 

kan således ge en skenbart för hög ålder. Keramik med 

sparsam dekor av enkla intryck dominerar även helt på 

Frotorp, en lokal med dateringar i ett större intervall, 

5085±75 – 4655±65 BP, vilket indikerar att keramik 

med sparsam dekor förekommer över en stor del av 

tidigneolitikum 

Sammantaget ger således dateringar utförda på kol/ 

makrofossil/djurben från lokaler med snäva dateringsintervall 

eller enhetligt keramiskt material, samma bild 

som dateringar av matskorpor från enskilda skärvor. 

Sparsamt dekorerad keramik med enkla intryck och rikare 

dekorerad keramik med tvärsnodd och kamstämpel 

är samtida företeelser under större delen av TN. 

Från inledningen av tidigneolitikum, dvs. perioden 

kring 5150 BP, saknas direkt daterade krukskärvor med 

dekor och de lokaler som har 14 C-dateringar till perioden 

(Anneberg och Skumparberget) har också yngre dateringar. 

Anneberg har det snävaste intervallet av dessa 

båda lokaler, 5190±130 – 4850±110 BP (dateringar på 

säl och människa ej beaktade) (Segerberg 1999 s.111-115). 

Både den äldsta och den yngsta dateringen är utförd på 

hasselnötskal så egenålder är inte ett problem, men då 

dateringarna spänner över flera århundraden, finns likväl 

lite information att hämta om keramikdekor under tidigneolitikums 

initialskede. Keramiken från Anneberg har en 

dekorfrekvens av 2,6% (viktprocent), dekoren domineras 

av enkla intryck och stämplar, i övrigt förekommer dragna 

linjer/streck, kamstämpel och snöre, liksom ett fåtal skärvor 

med gropintryck (Segerberg 1999 s.84-88). Vanligen

Figur 8.4. Direkt daterade krukskärvor med snördekor. a. Ua-10970 

5035±95 BP, b. Ua-10388 5020±100 BP, c. Ua-10387 4885±110 

BP, d. Ua-10860 4845±60 BP, e. Ua-10855 4605±60 BP. Keramik 

från Skogsmossen, Västmanland. Teckningar av Alicja Grenberger. 

Skala 1:1. 

Figure 8.4. Directly dated potsherds with cord decoration. a. Ua- 

10970 5035±95 BP, b. Ua-10388 5020±100 BP, c. Ua-10387 

4885±110 BP, d. Ua-10860 4845±60 BP, e. Ua-10855 4605±60 BP. 

Pottery from Skogsmossen, Västmanland. Drawings by Alicja Grenberger. 

Scale 1:1. 

141

Figur 8.5. Direkt daterade krukskärvor med dekor av snörliknande 

skårstreck. a. Ua-10025 5070±80 BP, Ua-4020 4995±85 BP, 

b. Ua-4021 5035±90 BP, Ua-10026 4780±70 BP. Keramik från 

Fågelbacken, Västmanland (Lekberg 1997). Teckningar av Jan Jäger. 

Skala 1:1. 

Figure 8.5. Directly dated potsherds with decoration of cord-like 

stab-and-drag. a. Ua-10025 5070±80 BP, Ua-4020 4995±85 BP, 

b. Ua-4021 5035±90 BP, Ua-10026 4780±70 BP. Pottery from 

Fågelbacken, Västmanland (Lekberg 1997). Drawings by Jan Jäger. 

Scale 1:1. 

142 

Figur 8.6 (motstående sida). Direkt daterade krukskärvor med 

tvärsnoddsdekor. a. Ua-4023 5005±75 BP, Ua-10024 4810±85 BP, 

b. Ua-10386 4970±80 BP, c. Ua-10971 4950±80 BP, d. Ua-15200 

4880±110 BP, e. Ua-4019 4870±90 BP, f. Ua-10854 4820±70 BP, 

g. Ua-10972 4785±80 BP, h. Ua-10857 4625±60 BP, i. Ua-10385 

4560±70 BP. Keramik från Fågelbacken (Lekberg 1997) och Skogsmossen, 

Västmanland. Teckningar av Alicja Grenberger och Jan Jäger. 

Skala 1:1. 

Figure 8.6 (facing page). Directly dated potsherds with cord stamp 

decoration. a. Ua-4023 5005±75 BP, Ua-10024 4810±85 BP, b. 

Ua-10386 4970±80 BP, c. Ua-10971 4950±80 BP, d. Ua-15200 

4880±110 BP, e. Ua-4019 4870±90 BP, f. Ua-10854 4820±70 BP, 

g. Ua-10972 4785±80 BP, h. Ua-10857 4625±60 BP, i. Ua-10385 

4560±70 BP. Pottery from Fågelbacken (Lekberg 1997) and Skogsmossen, 

Västmanland. Drawings by Alicja Grenberger and Jan Jäger. 

Scale 1:1.

144

Figur 8.7. Direkt daterade krukskärvor med kamstämpeldekor. 

a. Ua-18865 4950±85 BP, b. Ua-18869 4825±70 BP, c. Ua-18866 

4520±70 BP. Keramik från Älby, Södermanland. Teckningar av Alicja 

Grenberger. Skala 1:1. 

Figure 8.7. Directly dated potsherds with comb stamp decoration. 

a. Ua-18865 4950±85 BP, b. Ua-18869 4825±70 BP, c. Ua-18866 

4520±70 BP. Pottery from Älby, Södermanland. Drawings by Alicja 

Grenberger. Scale 1:1. 

145

146

Figur 8.8. Direkt daterade krukskärvor med varianter av tandad 

stämpel. Skärva g. är ett exempel på den komposition som kallas 

knäckebrödsdekor. a. Ua-10023 4995±70 BP, b. Ua-4017 4900±60 

BP, Ua-10022 4740±85 BP, c. Ua-18868 4895±70 BP, d. Ua-18870 

4810±65 BP, e. Ua-18867 4780±70 BP, f. Ua-18871 4735±75 BP, 

g. Ua-10856 4630±60 BP. Keramik från Fågelbacken, Västmanland 

(Lekberg 1997), Älby Södermanland och Skogsmossen, Västmanland. 

Teckningar av Alicja Grenberger och Jan Jäger. Skala 1:1. 

Figure 8.8. Directly dated potsherds with decoration of various 

toothed stamps. Sherd g. is an example of the composition that is 

referred to as ”knäckebröd (crisp bread) decoration”. a. Ua-10023 

4995±70 BP, b. Ua-4017 4900±60 BP, Ua-10022 4740±85 BP, 

c. Ua-18868 4895±70 BP, d. Ua-18870 4810±65 BP, e. Ua-18867 

4780±70 BP, f. Ua-18871 4735±75 BP, g. Ua-10856 4630±60 

BP. Pottery from Fågelbacken, Västmanland (Lekberg 1997), Älby 

Södermanland and Skogsmossen, Västmanland. Drawings by Alicja 

Grenberger and Jan Jäger. Scale 1:1. 

147

148 

Figur 8.9. Direkt daterade kruksskärvor utan dekor (a, b), gropintryck 

(c), snett instick (d), och dragna linjer (e). a. Ua-14831 5060±90 BP, 

b. Ua-10389 4675±80 BP, c. Ua-10858 4775±60 BP, d. Ua-10859 

4690±60 BP, e. Ua-14832 4775±60 BP. Keramik från Skogsmossen, 

Västmanland. Teckningar av Alicja Grenberger. Skala 1:1. 

Figure 8.9. Directly dated potsherds without decoration (a, b), pit 

impressions (c), oblique impressions (d), and drawn lines (e). a. 

Ua-14831 5060±90 BP, b. Ua-10389 4675±80 BP, c. Ua-10858 

4775±60 BP, d. Ua-10859 4690±60 BP, e. Ua-14832 4775±60 BP. 

Pottery from Skogsmossen, Västmanland. Drawings by Alicja Grenberger. 

Scale 1:1.

Figur 8.10. Direkt daterade dekorerade krukskärvor som ingår i 

kärlrekonstruktionsteckningar. a. tvärsnodd Ua-16203 4900±70 

BP, b. kamstämpel Ua-22411 4690±45 BP. Keramik från Älby och 

Trössla, Södermanland. Den daterade matskorpan på krukan från 

Älby har ett δ 13 C värde på -16,8 ‰, vilket indikerar ett marint innehåll 

(jfr. kapitel 5.1). Det är därför möjligt att krukans verkliga ålder 

är omkring 100 år yngre än vad dateringen ger sken av. Kärlrekonstruktion 

och teckningar av Gunlög Graner. Skala 1:4. 

Figur 8.11. 14C-dateringar av dekorerade krukskärvor, 

ordnade per dekortyp. 

Figure 8.11. 14C dates of decorated potsherds, arranged 

per type of decoration. 

Figure 8.10. Directly dated decorated potsherds included in reconstruction 

drawings of vessels. a. Cord stamp and pit impressions 

Ua-16203 4900±70 BP, b. Comb stamp and pit impressions Ua- 

22411 4690±45 BP. Pottery from Älby and Trössla, Södermanland. 

The dated food crusts on the pot from Älby yielded a δ 13 C value of 

-16,8 ‰, indicating a marine content (cf. chapter 5.1). It is therefore 

quite likely that the actual age of the pot is some 100 years younger 

than the age given by the radiocarbon analysis. Vessel reconstruction 

and drawings by Gunlög Graner. Scale 1:4. 

149

Figur 8.12. Trattbägarkeramik från Smällan 2, Södermanland, en 

kontext som dateras till en tidig fas av tidigneolitikum. Efter Kihlstedt 

(1996), Olsson et al. (manuskript). 

Figure 8.12. Funnel Beaker pottery from Smällan 2, Södermanland, 

a context that is dated to an early phase of the Early Neolithic. After 

Kihlstedt (1996), Olsson et al. (manuscript). 

Figur 8.13. Trattbägarkeramik från Anneberg, Uppland, en kontext 

som dateras till en tidig fas av tidigneolitikum. Efter Segerberg 

(1999). Skala 1:2. 

Figure 8.13. Funnel Beaker pottery from Anneberg, Uppland, a 

context that is dated to an early phase of the Early Neolithic. After 

Segerberg (1999). Scale 1:2. 

150 


är dekoren begränsad till området närmast mynningen, 

men yttäckande halsdekor förekommer också på enstaka 

kärl (figur 8.13). Det går inte att avgöra vilka av dessa 

dekortyper som hör samman med de äldsta dateringarna 

från lokalen. 

Det finns några återkommande drag när det gäller 

vilka delar av trattbägarna som har försetts med dekor 

inom Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur. Dekor 

är vanligast på och strax under kärlens mynning, 

vanligt är också dekor som täcker kärlens hals. Inte sällan 

markeras övergången hals/skuldra/buk med en bård av 

från halsdekoren avvikande ornament. En typisk komposition 

är att ett dekorelement (t.ex. tvärsnodd) har 

applicerats tvärs mynningen, horisontellt på halsen och 

sedan vertikalt på skuldran. Stundom förekomer kärl 

med en rad intryck under mynning men i övrigt odekorerad 

hals och sedan en rad intryck vid övergången hals/ 

buk. Randdekoren är ofta applicerad tvärs mynningen, 

så att den når ner en bit på halsen på såväl kärlväggens 

ut- som insida. Mera sällsynt har kärlets insida dekorerats 

i en zon som sträcker sig 3 – 4 cm ned från mynningsranden 

(figur 8.14). Trattbägare med dekor på buken 

är sällsynta och tycks under TN I främst förekomma i 

samband med begravningar (se vidare nedan). Även om 

dekor är i fokus i detta avsnitt, så skall det understrykas 

att det är vanligt med odekorerade trattbägare under 

hela tidigneolitikum. 

Förekomsten av både odekorerade och rikt dekorerade 

trattbägare under samma tidsavsnitt av tidigneolitikum, 

har diskuterats av Sundström som ett exempel på 

en distinktion mellan funktionellt (profant) och rituellt 

(Sundström 2003 s.166-175). De rikt dekorerade trattbägarna 

ses som rituella och de sparsamt dekorerade som 

funktionella. Tudelningen är problematisk eftersom den 

bortser från möjligheten att samma föremål kan ha både 

rituella och profana associationer i olika sammanhang 

och skilda kontexter. Tillämpades samma klassifikation 

på nutida kyrkor, skulle man särskilja sparsamt dekorerade 

protestantiska kyrkor, från rikt dekorerade katolska 

kyrkor, utan att för den skull ha avgränsat rituellt från 

profant. 

Sundström hänvisar till några specifika fynd som stöd 

för sitt resonemang, bland annat till att keramiken i offerkärret 

på Skogsmossen har en högre dekorfrekvens än 

keramiken på den intilliggande boplatsen. Det är riktigt 

att dekorfrekvensen beräknat på skärvvikt, är högre i 

kärret (18%) än på boplatsen (9%) på Skogsmossen. 

Likväl är dekorfrekvensen från bägge kontexterna lägre 

än dekorfrekvensen på den närbelägna och delvis samtida 

boplatsen Hjulberga 1 (23% - Hulthén & Welinder 1981 

s.219). I kärlinventariet från offerkärret på Skogsmossen 

finns flera krukor med sparsam eller ingen dekor (figur 

8.15a-f). De rikt dekorerade krukorna i offerkärret har 

många direkta motsvarigheter i skärvmaterialet från bo-


Figur 8.14. Trattbägare med ”knäckebrödsdekor”, med dekor på 

insidan av kärlväggen. Skogsmossen, Västmanland. Kärlrekonstruktion 

och teckning av Gunlög Graner. Skala 1:2. 

platsen. Då det inte finns något som skiljer de enskilda 

krukorna i kärret från enskilda krukor på boplatsen, finner 

jag det rimligt att krukorna som deponerats i kärret 

först varit i bruk på boplatsen. Man har således valt ut 

krukor bland boplatskärlen för deposition i kärret och 

kanhända valde man då (med hänvisning till skillnaden 

i dekorfrekvens), oftare ut krukor som hade mer dekor, 

men det är i så fall ett mönster som bara är giltigt för 

denna specifika kontext. 

Liksom en del av krukorna som valdes ut för att 

deponeras i offerkärret på Skogsmossen var odekorerade, 

så har man på grannboplatserna Skumparberget 

och Tjugestatorp valt ut odekorerade krukor för rituella 

depositioner (figur 8.15g, 8.24d ) (Apel 1996 s.128-129, 

Apel et al. 1996 s.25, 28, Artursson 1997 s.27-34, 57, 80- 

81). På Skumparberget undersöktes även en hopning rikt 

dekorerad keramik, fynd som initialt uppfattades som en 

rituell deposition, men som i ljuset av utgrävningens resultat 

tolkades som en boplatsyta (Apel 1996 s.126). Och 

liksom både rikt och sparsamt dekorerade trattbägare 

valts ut för deposition i offerkärret på Skogsmossen, så 

har både rikt och sparsamt dekorerad keramik valts ut för 

deposition i de tidigneolitiska gravarna på Fågelbacken 

(fnr 3326, jfr. Lekberg 1997). 

I diskussionen av gravkeramik från Sydskandinavien 

påpekar Sundström att den sparsamt dekorerade oxiekeramiken 

(Kochs typ I, se kapitel 8.2-8.3) ”nästan aldrig 

förekommer i gravkontexter” (Sundström 2003 s.174). 

Ordvalet ”nästan aldrig” syftar på den odekorerade typ 

I trattbägaren i mansgraven från Dragsholm på Själland 

(Brinch-Petersen 1974, Koch 1998 s.181), vilken alltså 


Figure 8.14. Funnel beaker with ”knäckebröd (crisp bread) decoration”, 

and decoration on the inside of the vessel wall, Skogsmossen, 

Västmanland. Vessel reconstruction and drawing by Gunlög Graner. 

Scale 1:2. 

betraktas som ett undantag. Sundström kontrasterar detta 

mot den rikare dekorerade keramiken inom svaleklintsgruppen 

(Kochs typ II och III) som anses vara vanlig i 

rituella kontexter. Jämförelsen är missvisande då de tre 

typerna inte definieras utifrån dekorfrekvens utan från 

kärlform. Det är vanligt med odekorerade trattbägare av 

typ II och III. Detta oaktat är typ II trattbägare överhuvudtaget 

inte kända från gravkontext (Koch 1998 s.90). 

Från Själland finns (så vitt jag vet) vid sidan av Dragsholmsgraven 

endast en gravanläggning till från TN I som 

innehöll trattbägare, långhögen vid Lindebjerg (Liversage 

1981, jfr. Madsen 1979, Ebbesen 1994). Trattbägarna 

från Lindebjerg (fem typ III) är inte primära gravgåvor, 

utan deponerade vid långhögens östfasad. Två av 

krukorna är i likhet med typ I bägaren från Dragsholm 

odekorerade, två har enkla intryck under mynningen 

och det återstående kärlet har två rader snördekor under 

mynningsranden (Liversage 1981 s.117-118). Alla kända 

själländska gravkärl från TN I har således sparsam, eller 

saknar, dekor. 

I Skåne känner jag till två gravsammanhang från 

TN I, Dalby och Almhov. Vid Dalby har en flatmarksgrav 

med innehåll av två trattbägare av Kochs typ III 

undersökts, båda är odekorerade (Hellerström 2007, 

Hellerström föredrag februari 2008). Begravningsplatsen 

Almhov innehåller flera långhögar kring vilka det 

påträffades ett antal fyndrika gropar som tolkats som 

spår av ritualer kring långhögarna. Keramikmaterialet i 

offergroparna är mycket enhetligt och karaktäriseras av 

korthalsade trattbägare av oxie-typ med sparsam eller 

ingen dekor (Gidlöf & Johansson 2003 s.13, Steineke 

151

Figur 8.15. Exempel på odekorerade trattbägare från vad som 

tolkats som rituella kontexter på Skogsmossen, Västmanland, och 

Skumparberget, Närke. Kärlrekonstruktioner och teckningar av 

Gunlög Graner. Skala 1:2. 

152 


Figure 8.15. Examples of undecorated funnel beakers from contexts 

that have been interpreted as ritual, from Skogsmossen, Västmanland 

and Skumparberget, Närke. Vessel reconstruction and drawings by 

Gunlög Graner. Scale 1:2.


muntlig uppgift). Av de anförda exemplen framgår att 

odekorerade trattbägare ofta använts i ritualer och att 

sådana även deponerats i samband med gravritualer på 

Själland och Skåne (och på Fågelbacken) under TN I. 

På Jylland är däremot gravkärlen från TN I ofta rikt 

dekorerade, dekor som även täcker trattbägarnas eller 

hankbägarnas buk (Fischer 1976 fig. 9, Kristensen 1991 

fig. 8, Andersen & Johansen 1992 fig. 14, Liversage 1992 

fig. 24). Vid sidan av enstaka odekorerade trattbägare 

i gravarna på Fågelbacken, förekommer främst skärvor 

från kärl med rik dekor, dekor som ibland också 

applicerats just på buken (figur 8.16). Då bukdekor är 

ytterligt ovanligt på trattbägare från boplatskontexter 

i Mälardalen, känns det frestande att se detta som ett 

specifikt drag för kärl som nyttjats i gravritualer, åtminstone 

vad gäller första halvan av tidigneolitikum. 

(Möjligen blir bukdekor vanligare i boplatskontext 

under TN II, inom den efterföljande gropkeramiska 

keramiktraditionen är i alla händelser bukdekor vanligt). 

Medan jag argumenterade för att de rikt dekorerade 

kärlen från offerkärret på Skogsmossen var ”vanliga” 

boplatskärl som valts ut för att deponeras i ett rituellt 

sammanhang, kan gravkärlen med bukdekor däremot 

– med hänvisning till frånvaron av motsvarande kärl 

på boplatser – förstås som kärl som tillverkats just för 

begravningsritualen. 

Två dekortyper har traditionellt använts för att särskilja 

trattbägarkeramik från tidig gropkeramik, nämligen 

tvärsnodds- och snördekor. Bagge skriver: 

...fynd av enstaka tvärsnoddsornerade (någon gång 

snörornerade) krukskärvor, vilka mestadels hittats på de 

östsvenska Säter II-boplatserna, vilka skärvor emellertid 

ansetts höra till Säter II-stilens keramik. Först på boplatsen 

vid Fagervik, Krokeks sn, Ög, kunde författaren 1937 

fastställa, att denna keramiktyp tillhörde ett äldre skede 

(Bagge 1941 s.49). 

Till denna åsikt anslöt sig Åberg: 

Å Säter II-boplatsen framträder sålunda ett betydande 

inslag av ren Vråkeramik, såväl enkelt snörornerad som 

med tvärsnodd... (Åberg 1949 s.62) 

Även Welinder har uttryckt en liknande åsikt: ”Snörintryck 

och tvärsnoddsintryck förekommer inte alls på 

boplatser med bara gropkeramik.” (Welinder 1987 s.114). 

Welinder utgick från dessa dekortyper när han särskilde 

trattbägarkeramik från gropkeramik på Fågelbacken. 

I de förändringar som sker i keramikhantverket i 

övergången mellan tidig- och mellanneolitikum i Mälardalen 

och Bergslagen, sammanfaller således förändringen 

i keramikens gods och ytbehandling, grovt sett 

med övergivandet av tvärsnodd- och snördekor. Likväl 


är det inte alltid så, på exempelvis just Fagervik förekommer 

en mindre andel av dessa dekortyper också på 

vad som utifrån godsegenskaper definierats som tidig 

gropkeramik (Bagge 1951 fig. 2, jfr. Graner & Larsson 

2004 s.110). 

Welinder understryker att många andra dekortyper är 

gemensamma för trattbägarkeramik och gropkeramik: 

De övriga elementen [dragna linjer, stämplar, streckmönster, 

gropar] förekommer på båda sorters keramik. Detta 

gäller också gropar. (Welinder 1987 s.114) 

Påpekandet angående groparna är viktigt, då annars 

terminologin (gropkeramik) kan förleda en att tro att 

gropar är ett utmärkande drag för enbart gropkeramik. 

Det har ibland i diskussioner på seminarier hävdats att 

det finns kvalitativa skillnader mellan gropar i TRB- och 

GRK-keramik, där de senare i så fall skall vara större 

och koniska. Det är möjligt att så är fallet, men till detta 

påvisats i en publicerad studie är det svårt att ta ställning 

till frågan. Däremot föreligger en skillnad var groparna 

applicerats på kärlen. På trattbägarkeramik bildar groparna 

i förekommande fall en rad under mynningen och/ 

eller en rad vid övergången hals/buk (figur 8.16). På 

gropkeramik är det vanligt med flera rader och gropar 

kan också förekomma på buken. 

Så som har påpekats av Timofeev, är det vanligt att 

groparna på tidig GRK-keramik i Mälardalen är placerade 

i rader som förskjuts i sidled. Undre radens grop har 

placerats i mellanrummet mellan groparna i övre raden, 

vilket ger upphov till ett sicksack eller schackbrädesmönster 

(Timofeev 2000 s.212). Denna design är utmärkande 

för finsk kamkeramik och rysk grop-kamkeramik och när 

den uppträder på östsvensk gropkeramik ser Timofeev 

den som ett stilistiskt lån från området öster om Östersjön. 

Timofeev menar också att förtjockade mynningar 

är en nyhet på den tidiga gropkeramiken och att också 

detta är en design som hämtats från kamkeramisk kultur. 

Förtjockade mynningar förekommer dock även på tidigneolitisk 

trattbägarkeramik i Mälardalen och Bergslagen 

(Florin 1938 s.22, 1958 s.125, Hallgren et al. 2004 s.30- 

31). Inte desto mindre kan det vara så att förtjockade 

mynningar är ett stilistiskt lån från kamkeramiken, men 

som i så fall tagits upp redan under TN. 

Även andra drag som särskiljer trattbägarkeramik i 

Mälardalen/Bergslagen från samtida trattbägarkeramik i 

Danmark/Skåne, skulle kunna förstås som stilistiska lån 

inspirerade av kamkeramik från Åland eller finska fastlandet. 

De karaktäristiska kompositionerna av vertikal 

och horisontell tvärsnodd från exempelvis Skogsmossen, 

förekommer på äldre tidig kamkeramik (Sperrings 1) på 

det närbelägna Åland redan 1000 år tidigare (figur 8.17, 

jfr. kapitel 4). På liknande sätt har Annebergs och Smällans 

yttäckande kamstämpel i omväxlande vertikal och 

153

Figur 8.16. Trattbägare med bukdekor från gravkontexter på Fågelbacken, 

Västmanland. Efter Lekberg (1997). Kärlrekonstruktioner av 

Elisabet Olsson, teckningar av Jan Jäger. Skala 1:2. 

154 


Figure 8.16. Funnel beakers with decoration on the belly, deposited 

in graves at Fågelbacken, Västmanland. After Lekberg (1997). Vessel 

reconstruction by Elisabet Olsson, drawings by Jan Jäger. Scale 1:2.


Figur 8.17. Jämförelse mellan tvärsnoddsdekorerad sperrings 1 keramik 

från Östra Jansmyra I, Åland (a), Vargstensslätten II, Åland (b) 

och trattbägarkeramik från Skogsmossen, Västmanland (c). Keramikinventariet 

från Östra Jansmyra (ÅM 635:2) inkluderar även skärvor 

dekorerad med alternerande horisontellt och vertikalt applicerad 

tvärsnodd, i stil med Skogsmossen-skärvan. Sperrings 1 skärvorna är 

daterade till 6185±120 BP (a) och 5990±75 BP (b), jfr. kapitel 4, 

trattbägarskärvan är daterad till 4560±70 BP. Teckningar av Alicja 


Figure 8.17. Comparison between cord stamp decorated Sperrings 1 

pottery from Östra Jansmyra I (a) and Vargstensslätten II (b), Åland, 

and Funnel Beaker pottery from Skogsmossen, Västmanland (c). The 

ceramic assemblage from Östra Jansmyra (ÅM 635:2) also include 

sherds with cord stamp applied alternate in horizontal and vertical 

positions reminiscent of the Skogsmossen sherd. The Sperrings 1 

sherds are dated to 6185±120 BP (a) and 5990±75 BP (b), cf. 

chapter 4, the TRB sherd is dated to 4560±70 BP. Drawings by Alicja 



diagonal applikation (figur 8.12, 8.13) nära motsvarigheter 

i kamkeramik från Finland (t.ex. Europaeus 1927 

s.46). Bland trattbägare från Mälardalen/Bergslagen är 

det mycket vanligt med dekor på mynningsrandens kant, 

en företeelse som inte förekommer på trattbägare från 

Jylland (Madsen & Petersen 1984 s.94) och är mycket sällsynt 

på trattbägare från Själland (Koch 1998) men vanligt 

på tidigneolitisk kamkeramik (”typisk kamkeramik” eller 

Ka II, jfr. Dreijer 1941, Färjare 2000). Dekor på kärlväggens 

insida är också det ett drag med motsvarigheter på 

kamkeramik (Färjare 2000 s.18), men saknas mig veterligt 

inom sydskandinavisk och kontinental TRB. 

Det ska samtidigt betonas att Mälardalen och Bergslagens 

trattbägare inte är kopior av kamkeramiska kärl, 

snarare har man genom lån av enskilda stilistiska element, 

skapat vad som skulle kunna kallas annorlunda trattbägare, 

en design som (under TN I) är specifik för trattbägarkulturens 

norra randbygder. Några av dessa särdrag, 

alternerande tvärsnoddsdekor och dekor på kärlväggens 

insida, utmärker också den tidigneolitiska keramiken på 

norska Vestlandet, en keramiktradition som inom norsk 

arkeologi betraktas som ”lokal keramik” snarare än trattbägarkeramik, 

men som i min förståelse blir (ännu en) 

lokal variant av trattbägarkeramik. Liksom Mälardalen/ 

Bergslagen utgör trattbägarkulturens norra randbygd i 

östra Skandinavien, kan Vestlandet förstås som trattbägarkulturens 

norra randbygd i västra Skandinavien, ett 

tema som diskuteras mer ingående i kapitel 10. 

155

8.3 Trattbägarnas kärlform 

Eva Koch har publicerat en omfattande studie av keramikmaterialet 

från trattbägarkultur i Östdanmark (Koch 

1998). Arbetet behandlar i detalj alla våtmarksfynd av 

trattbägarkeramik i östra Danmark, men tar också upp 

en rad viktigare boplatsfynd från Danmark och Skåne. 

Kochs utgångspunkt är trattbägarnas kärlform, vilken 

visas vara oberoende av storlek. Genom att standardisera 

kärlprofil i förhållande till kärlhöjd, kan trattbägarna 

delas in åtta formgrupper (Koch 1998 s.67-75, jfr. Nordström 

1972 s.68-74, pl. 7-22, Hulthén 1977a s.11, 76-81, 

Lindahl et al. 2002). Efter det att Koch kategoriserat 

kärlen utifrån deras profiler, har också andra egenskaper 

såsom dekor tagits i beaktande och resultatet beskrivs 

i form av åtta typer. I en diskussion baserad på väldaterade 

kontexter och matskorpedateringar av enskilda 

krukor ordnas sedan de olika typerna kronologiskt. Fem 

av dessa, 0-IV, hör till tidigneolitikum (figur 8.18) och 

har därmed relevans för en diskussion av östra Mellansveriges 

trattbägarsekvens, som helt är begränsad till 

tidigneolitikum (jfr. kapitel 5.1). 

De fem tidigneolitiska typerna beskrivs av Koch som 

följer (jfr. figur 8.18): 

Kochs Typ 0 “Vessels with a medium wide, funnelshaped 

neck...The shoulder is wide and only slightly curved, 

and the widest point of the belly lies close to its 

middle. The lower part of the belly is curved and goes 

with a slight break or imperceptibly into a flat, flattened 

or convex base which is quite small in comparison to the 

orifice. The vessel as a whole has a V-shaped profile.” 

(Koch 1998 s.81). 

Kochs Typ I “The vessels have a short, funnel-shaped 

neck. . . The shoulder is short and only slightly curved, 

as the widest point of the belly is pushed up high above 

the middle, so the whole vessel is given an open V-shaped 

outline. The lower part of the belly is slightly curved and 

goes with a faint break into a flat, flattened or rounded 

base.” (Koch 1998 s.86). 

Kochs Typ II “Vessels with a medium-high, funnelshaped 

neck... The shoulder is wide and curved, and the 

widest point of the belly of the vessel becomes barrelshaped. 

The lower part of the belly is slightly curved, 

and the vessel walls joins the flat, flattened, convex or 

round base gradually. (Koch 1998 s.89). 

Kochs Typ III “Vessels with a tall neck, formed like 

a more or less incurved cylinder, sometimes slightly 

funnel-shaped. . . The shoulder is curved, but of varied 

height, and the broadest point of the belly can lie 

either at the middle of the belly or pushed above it. The 

form of the belly varies from barrel-shaped to flattenedspherical. 

The lower part of the belly is evenly curved 

and shifts gradually into a flat, flattened or round base.” 

(Koch 1998 s.91). 

156 


Figur 8.18. Tidigneolitiska trattbägare från Själland, – exempel på 

Eva Kochs kärltyper 0, I, II, III and IV. Efter Koch 1998. 

Figure 8.18. Early Neolithic funnel beakers from Zealand, Denmark, 

– examples of Eva Koch’s types 0, I, II, III and IV. After Koch 1998. 

Kochs Typ IV “Vessels with a tall neck, slightly funnel-shaped 

and with incurved sides. . . The shoulder is 

wide and slightly curved, and the belly goes gradually, or 

with a faint break, into a flat, flattened or convex base.” 

(Koch 1998 s.94). 

Alla fem typerna förekommer både i boplatsmaterial 

och som offerdepositioner i våtmarker, typ I, III och IV 

därtill också som gravgåvor (Koch 1998). Detta är viktigt 

att notera då det visar att variationen ej kan förklaras med 

distinktionen funktionella/rituella kärl allena. 

Kronologiskt hänförs typ 0 till en kort övergångsfas 

mellan senmesolitikum och tidigneolitikum. Typ I, II 

och III är samtida företeelser under TN I och av dessa 

utgör typ I trattbägaren inom oxiegruppen, typ II och 

III utgör trattbägarna inom svaleklintgruppen, medan 

den jylländska parallellen till svaleklint,vollinggruppen, 

endast uppvisar typ III kärl. Typ IV slutligen placeras i 

TN II och är trattbägaren inom virumgruppen. 

Kochs studie belägger således existensen av olika 

samtida keramiktraditioner inom Sydskandinavien under 

TN I. Detta har föreslagits tidigare av flera författare 

(Larsson 1984, Madsen & Petersen 1984, Liversage 1992),


men Kochs tydliga definitioner och rediga genomgång 

av daterande kontexter gör att tolkningen har vunnit 

avsevärt i trovärdighet. En viktig nyhet i Kochs system 

är urskiljandet av Typ 0 trattbägare som kännetecknar de 

äldsta trattbägarfaserna på de danska lokaler som uppvisar 

fynd från övergången mellan senmesolitikum och 

tidigneolitikum, till exempel Bjørnsholm, Norsminde 

och Åkonge (Koch 1998 s. 81-86, jfr. Andersen 1991, 

1993, Fischer 1993, Stafford 1999). Detta är viktigt inte 

minst därför att dessa kärl tidigare har uppfattats som 

oxiebägare (t.ex. Kihlstedt et al. 1997 s. 94), något som 

förvirrat diskussionen om det kronologiska förhållandet 

mellan oxie-, svaleklint- och volling-gruppen. 

Kochs kronologiska modell har ifrågasatts av Fischer, 

som pekar på metodiska problem kring de 14 C-dateringar 

som ligger till grund för modellen (Fischer 2002 s.357- 

361). Dels påtalar Fischer att tidigt utförda 14 C-dateringar 

har genomgått en otillräcklig kemisk förbehandling 

varför resultaten är otillförlitliga, dels påpekar han att 

matskorpedateringar kan ge felaktiga resultat om matskorporna 

innehåller sötvattenfisk behäftad med en 

reservoarålder och slutligen menar han att en rad koldateringar 

från främst långhögar kommer från kol med 

avsevärd egenålder (Fischer 2002, Fischer & Heinemeier 

2003, jfr. kapitel 5.1). De dateringar som kvarstår efter 

denna kritiska granskning visar enligt Fischer att typerna 

I, II och III i hög grad bildar en kronologisk sekvens 

(Fischer 2002 s.360). 

Fischers diskussion av felkällor kring 14 C-datering 

är viktig, men hans slutsats tycks präglad av en önskan 

att återupprätta det gamla kronologiska systemet. 

Fischer bortser således från data som talar emot hans tes, 

både vissa tidiga dateringar av typ II och III kontexter 

och sena dateringar av typ I kontexter. Medan Fischer 

till exempel accepterar dateringar associerade med typ 

0 kärl på Bjørnsholm, Jylland, bortser han utan argumentation 

från dateringar associerade med typ III kärl 

på samma lokal (Fischer 2002 s.358-359, jfr. Andersen 

1993 s.86-87, Andersen & Johansen 1992 s.52-53, Koch 

1998 s.183). Typ III kärlen är (i enlighet med Kochs 

kronologiska schema) yngre än typ 0 kärlen, men likväl 

associerade med 14 C-dateringar kring 4000-3800 f.Kr 

(Andersen 1993 s.86). I diskussionen av typ I kontexter 

omnämner Fischer Sigersted grube A som ett slutet 

fynd (Fischer 2002 s.360, jfr. P. O. Nielsen 1985), men 

kommenterar inte de sena 14 C-dateringar Koch presenterat 

från denna kontext (Koch 1998 s.86-87). Resultaten 

av de aktuella dateringarna var 4790±70 (äppelkärna), 

4780±70 (hordeum), 4600±100 BP (träkol) [det föreligger 

ett tryckfel i Kochs återgivning av den första av 

dessa tre dateringar, den korrekta åldern är 4790±70 BP 

(P. O. Nielsen i brev 050619)]. Utgrävaren P. O. Nielsen 

är skeptisk till resultatet av analysen och framhåller att 

de aktuella dateringarna hör till de första som utfördes 


vid laboratoriet i Tucson, Arizona (P. O. Nielsen i brev 

050619). Mot detta kan invändas att den kemiska förbehandlingen 

av provmaterial som träkol och förkolnade 

växtdelar bör ha varit en väletablerad rutin vid mitten 

av 1980-talet, varför jag är benägen att se dateringarna 

som tillförlitliga. I ljuset av detta finner jag att Kochs kronologiska 

modell, där typ I, II och III ses som samtida, 

har bättre stöd i det arkeologiska materialet än Fischers 

modell av en kronologisk följd. 

Kochs formanalys är endast tillämpbar när kärlets 

höjd är känd, eftersom de analyserade kärlen skalas om 

till en gemensam höjd. Från Mälardalen och Bergslagen 

finns ingen helt rekonstruerad trattbägare, varför detta 

tillvägagångssätt ej är tillämpbart. Emellertid har Kochs 

studie visat att trattbägare har ett tämligen konstant förhållande 

mellan höjd och mynningsbredd (Koch 1998 

s.66, 116). Utifrån denna observation föddes tanken att 

jämföra trattbägare, genom att skala om dem i förhållande 

till mynningsbredd istället för höjd, något som 

medger att även fragmentariskt bevarade krukor går att 

jämföra. 

Kochs arbetssätt har varit att upprätta kärlformsprofilen 

genom att mäta ett antal geometriskt definierade 

punkter i relation till krukans rotationsaxel, resultatet 

blir en stiliserad kärlprofil (Koch 1998 s.66ff, jfr. Nordström 

1972 s.68-74, pl. 7-22). Då även definitionen av 

dessa punkter är beroende av att kärlen är välbevarade, 

har ett förenklat tillvägagångssätt använts i föreliggande 

studie. Som utgångspunkt har rekonstruktionsteckningar 

av krukor använts, vilka har skalats om till samma mynningsdiameter 

(20 cm) med hjälp av ett bildbehandlingsprogram, 

varpå kärlprofilen har digitaliserats in med hjälp 

av ett CAD-program. Detta tillvägagångssätt är ej jämförbart 

med Kochs förfarande vad gäller noggrannhet, 

men tjänar sitt syfte. En skillnad föreligger också så till 

vida att den erhållna kärlprofilen är mer lik kärlet ifråga 

vad gäller kurvatur, medan profilen baserad på mätpunkter 

blir kantigt stiliserad. 

För att utvärdera om en standardisering baserad på 

mynningsdiameter fungerar, upprättades kärlprofiler av 

trattbägare som Koch anger som typexempel för sina 

fem tidigneolitiska typer, profiler som baserades på 

Kochs rekonstruktionsteckningar av de aktuella kärlen. 

Kärlprofilerna sammanställdes i diagram, som sedan 

jämfördes med Kochs ursprungliga diagram (figur 8.19) 

(Koch 1998 s.71-72). Min bedömning är, att även den 

förenklade metoden fångar upp de skillnader som finns 

mellan olika typer och att en gruppering av desamma 

skulle ge samma resultat som Kochs förfarande (figur 

8.20). Diagrammen för typ III och typ IV är visserligen 

likartade, men det är också diagrammen av samma typer i 

Kochs publikation (Koch 1998 fig. 31-32), en likhet som 

också framgår i den multivariata analys som Koch låtit 

utföra (Koch 1998 fig. 44). Skillnaden mellan dessa två 

157

Figur 8.19. Jämförelse mellan kärlprofiler av typ I trattbägare 

framställda utifrån geometriskt definierade punkter i relation till 

krukans rotationsaxel (Koch 1998 fig. 29), samt profiler av samma 

krukor digitaliserade utifrån Kochs rekonstruktionsteckningar. I den 

första metoden standardiseras kärlprofil i relation till kärlhöjd, med 

den andra metoden standardiseras kärlhöjd i relation till mynningsdiameter. 

typer tycks framförallt vara frånvaro (typ III) respektive 

förekomst (typ IV) av vertikala bukstreck. 

Kärlprofilerna för trattbägare från Mälardalen och 

Bergslagen är baserade på rekonstruktionsteckningar 

utförda av Gunlög Graner, som samarbetat med mig i 

bearbetningen av keramikmaterialet från Skogsmossen, 

en studie som kommer att publiceras som Graner & Hallgren 

(under bearbetning). I samband med detta arbete 

har Graner även upprättat rekonstruktionsteckningar på 

ett jämförelsematerial bestående av trattbägare från Kallmossen, 

Skumparberget, Tjugestatorp, Toltorp, Trössla 

och Älby, vilka även ingår i föreliggande analys. 

Rekonstruktionsteckningar av trattbägare föreligger 

även från lokalen Fågelbacken, rekonstruktioner som 

utförts av Elisabet Olsson och som renritats av Jan Jäger 

(Olsson i Lekberg (red) 1997). Också detta material har 

inkluderats i föreliggande analys. Liksom övrigt material 

från Mälardalen och Bergslagen är trattbägarna från 

Fågelbacken fragmentariska, vanligen kan endast mynnings- 

eller skulderparti säkert rekonstrueras. I Olssons 

rekonstruktionsförslag har dessa kärldelar ibland kompletterats 

till hela kärl på ett intuitivt sätt. Det är min 

bedömning att de delar av Olssons rekonstruktioner 

som baseras på bevarade skärvor är korrekta, men att 

tillägg som gjorts baserat på intuition är mindre lyckade. 

158 


Figure 8.19. Comparison of vessel profiles of type I funnel beakers 

using geometrically defined points in relation to the rotation axis of 

the vessel (Koch 1998 fig. 29), and profiles digitilized from Koch’s 

reconstruction drawings of the same vessels. With the first method, 

the vessel profile is standardised in relation to vessel height, with the 

second method the vessel profile is standardised in relation to rim 

diameter. 

Rekonstruktionerna av trattbägarna från Fågelbacken 

har därför beskurits, så att endast de delar som baseras 

på de faktiska krukskärvorna återstår. 

Kochs indelning i typer baseras främst på kärlform, 

till mindre grad dekor. Vad gäller förstnämnda faktor 

beaktas flera element, som utformning av hals, skuldra 

och buk etc., men som antyds av figur 8.20, så är halsens 

proportioner en tungt vägande faktor. Då keramiken 

från trattbägarlokaler i Mälardalen och Bergslagen 

genomgående är starkt fragmenterad och kärlens hela 

form därför sällan eller aldrig kan rekonstrueras helt, 

har därför min formtyp-indelning baserats på halsens 

proportioner. Sorteringen av de olika kärlen till olika 

formtyper görs genom en visuell bedömning av likhet. 

De olika kärlprofilerna har lagts in i samma diagram i ett 

CAD-program, där varje profil getts en egen nivå som 

kan släckas/tändas allt eftersom utvärderingen fortgått 

(samma resultat skulle även ha nåtts genom att jämföra 

handritade profiler på ett ljusbord). 

Analysen har utmynnat i att fyra formtyper urskiljts. 

Kärlen inom respektive grupp visar inbördes likhet, men 

skiljer sig från kärl av andra formtyper (figur 8.21). Även 

om dessa grupper är tämligen väl avgränsade så har typindelningen 

inte varit helt självklar. I en tidigare arbetsmodell 

brukades en något annorlunda avgränsningen


Arbetet med rekonstruktionsteckningar 

av Gunlög Graner 

Trots att de tidigneolitiska kärlen i studien inte har 

hittats i intakt skick går det ändå att åtminstone delvis 

bilda sig en uppfattning om hur kärlen en gång 

såg ut genom att mäta och rita av skärvorna. Rekonstruktionen 

från skärvor till kärl görs i flera steg 

och slutresultatet är en teckning av kärlets form och 

eventuella dekor. 

Utgångspunkten är framför allt skärvor från kärlets 

mynning. För att mäta och rita mynningens form i 

profil placeras först en profilkam mot mynningsskärvans 

framsida. Kammens piggar följer skärvans profil 

och resultatet kan föras över till ett papper. Baksidan 

ritas på samma sätt och skärvans tjocklek mäts 

med hjälp av ett skjutmått. För att få fram kärlets 

profilform så långt ned längs kärlväggen som möjligt 

har i första hand skärvor med passning använts. I 

de fall då det inte har funnits skärvor med passning, 

men där skärvor längre ned på kärlet ändå tydligt 

har hört till samma kärl, har även dessa skärvors 

profiler ritats. Profilteckningarna har sedan förts 

fram och tillbaka över varandra på ett ljusbord tills 

delar av dem sammanfaller genom överlappning 

och därmed visar på viket sätt de förhåller sig till 

varandra. 

Det svåraste att avgöra är skärvornas lutning. Om 

man har en så stor del av en mynning att den kan 

balansera på sin egen mynningskant är det någorlunda 

enkelt. Då är lutningen som skärvan står, såvida 

skärvan inte är uppenbart skev. För att kunna 

överföra lutningen exakt till ett millimeterpapper har 

jag haft hjälp av ett mätinstrument som består av 

en plexiglasskiva med en pålimmad millimeterskala 

som bas. På plexiglasskivan är en upprättstående 

vinkelhake fastlimmad. Skärvan ställs upp-och-ned 

med mynningen mot plexiglasskivan och skjuts in 

mot vinkelhaken tills det tar stopp. Man kontrollerar 

var mynningen hamnar på plexiglasskivans millimeterskala 

och var skärvans nedre del går emot skalan 

på den upprättstående vinkelhaken. Dessa punkter 

förs över till ett millimeterpapper och den sedan tidigare 

ritade profilformen av skärvan passas in mellan 

punkterna. På samma sätt går man till väga med 

mynningsskärvor som inte kan stå för sig själva. Här 

kommer tyvärr ett visst mått av subjektivitet in i bilden, 

då man själv måste avgöra vilken vinkel som är 


den rätta. Genom att vicka skärvan fram och tillbaka 

mot plexiglasskivan får man dock hjälp att avgöra i 

vilket läge som skärvan vilar på bästa sätt mot skivan 

för att en hel ursprunglig mynning ska kunna ha 

fungerat. 

För att få fram mynningens diameter ställs mynningsskärvan 

upp-och-ned med sin rätta vinkling mot ett 

papper. Är skärvan stor räcker det att rita utefter utsidan 

på skärvan. Den båge som blir resultatet är 

kärlets yttre kurvatur. Den diameter som kurvaturen 

motsvarar mäts genom att pappret läggs under en 

plexiglasskiva med en mängd utritade bågar. I kanten 

på skivan kan man avläsa hur många centimeter 

varje båge representerar. Den utritade bågen från 

skärvan förs fram och tillbaka tills man hittar vilken 

av plexiglasskivans bågar den överensstämmer 

med. Det antal centimeter som blir resultatet ritas 

ut som krukans övre kant på millimeterpappret. I de 

fall då skärvan är för liten för att ge en tillräckligt 

stor båge att mäta mot, har skärvan successivt flyttats 

längs den utritade bågen, ytterligare en del har 

ritats, skärvan har flyttats igen och så vidare tills en 

tillräckligt stor båge är utritad och kan mätas mot 

plattan med diameterstorlekarna. 

När den enskilda skärvans form och yta ska ritas 

läggs skärvan på ett plant underlag. Om den tippar åt 

ena eller andra hållet läggs ett stöd under så att den 

ligger plant. På ömse sidor om skärvan läggs ett par 

klossar. En transparent plastfilm tejpas på klossarna 

så att den kommer så nära skärvan som möjligt. Om 

skärvan är väldigt kupig har en glasskiva lagts mellan 

skärvan och plastfilmen. Därefter kalkeras skärvans 

konturer och eventuella dekor på plastfilmen. 

Bilden av skärvan tejpas i sin tur fast i rätt läge på 

millimeterpappret med kärlets mynningsrand och 

profil. Teckningen överförs sedan med tuschpenna 

till ritfilm. Konturerna av kärlet, skärvorna som rekonstruktionen 

bygger på samt dekoren har ritats med 

heldragna linjer medan skuggningen har prickats. 

Dessutom har i de flesta fall kärlets yta ritats ut även 

i partierna ”mellan” skärvorna efter ett antagande 

om hur ytan har sett ut utifrån de tillgängliga skärvorna. 

Syftet med att fortsätta rekonstruktionen av 

kärlets yta utanför skärvorna har varit att skapa ett 

bättre intryck av hur kärlet verkligen har sett ut. 

159

Figur 8.20. Kärlprofiler av Kochs typer 0-IV digitaliserade 

utifrån rekonstruktionsteckningar och standardiserade i 

relation till mynningsdiameter. 

Figure 8.20. Vessel profiles of Koch’s types 0-IV digitilized 

from reconstruction drawings and standardised in relation 

to rim diameter.

Figur 8.21. Kärlprofiler av trattbägare från Mälardalen 

och Bergslagen, kärlformstyper Vrå I-IV. 

Figure 8.21. Vessel profiles of funnel beakers from Mälardalen 

and Bergslagen, vessel shape types Vrå I-IV. 

161

162 

Figur 8.22. Kärlprofiler för kärl som avviker från kärlformtyper 

Vrå I-IV. 

mellan typ I och II . Den preliminära arbetsmodellen har 

refererats i Graner (2003 s.50-61), föreliggande indelning 

ersätter således denna. Två rekonstruerade kärl passar 

ej in i de urskiljda formtyperna (figur 8.22). I dagsläget 

går det ej att bedöma om dessa är representanter för ytterligare 

typer eller avspeglar en större variationsbredd 

inom och mellan typerna (se vidare nedan). 

För att typindelningen skall vara användbar för en 

diskussion av skärvmaterial som saknar kärlformsrekonstruktioner, 

ges även vägledande definitioner baserade 

på halsens höjd i relation till mynningsdiameter 

uttryckt i procent (halshöjd / mynningsdiameter = X%, 

jfr. Salomonsson 1970 s.78, 80). Att definiera halshöjd är 

dock inte helt okomplicerat. På kärl med en profilerad 

halsprofil (t.ex. typ Vrå I) mäts halshöjd enkelt utifrån en 

formvariabel (här används halsens snävaste punkt). På 

kärl med en flackare (typ Vrå IV) eller böljande (typ Vrå 

III) halsprofil är en metriskt definierad punkt stundom 

är svårare att peka ut. Här har jag tagit hjälp av kärlens 

dekor, som ofta är applicerad i zoner som följer kärlens 

formspråk. Det är således vanligt att halsens slut markeras 

av en rad gropar, att den dekor som täckt halsen 

upphör eller avlöses av en annan typ av dekor (jfr. figur 

8.16, 8.26-8.29). I texten nedan kommenterar jag vilken 

av dessa metoder som använts för att definiera halshöjd 

och i vilken mån de olika metoderna ger olika resultat 

på de kärl som kan mätas enligt bägge definitionerna. 

[Ett bättre förfarande för att fastställa slutet på halsen 

hos välbevarade kärl är att använda sig av den punkt som 

definieras av vändtangenten, punkt B i Koch (1998 fig. 

26) (Eva Koch i brev 050802). Jag har inte hunnit göra 


Figure 8.22. Vessel profiles of pots that differ from 

shapes Vrå I-IV. 

om mina mätningar med denna metod]. Med hjälp av 

halshöjd uttryckt i procent kan man särskilja korthalsade 

trattbägare (typ Vrå I) från trattbägare med mellanhög 

(typ Vrå II) och hög hals (typ Vrå III och IV). Däremot 

kan man inte särskilja typ Vrå III och IV från varandra 

utifrån denna procentsats, då skillnaden mellan dessa typer 

ligger i kärlprofilens form snarare än halsens höjd. 

Det bör betonas att de urskiljda fyra typerna ej är 

identiska med de som Koch diskuterat för Östdanmark, 

även om det finns några beröringspunkter som kommer 

att kommenteras nedan. För att undvika att de olika typbenämningarna 

blandas ihop, ges de mälardalska formtyperna 

prefixet Vrå, dvs Vrå I, Vrå II, etc. Namnet Vrå har 

en lång tradition i forskningen kring Mälardalens trattbägarkultur, 

som ofta kallas vråkulturen (Florin 1938, 

1958) eller vrågruppen (Becker 1948 s.187, Madsen 1994, 

Hallgren et al. 1997 s.118-121, Klassen 2004 s.248-249), 

efter en av de tidigast undersökta trattbägarboplatserna, 

Östra Vrå (kapitel 5 och 8.1). Det samlade materialet 

från Mälardalen och Bergslagen är ännu mycket litet, 

varför föreliggande arbete mer skall ses som en skiss till 

en typologi, snarare än slutgiltig indelning. Utan tvivel 

kommer framtida fynd att förändra bilden. Materialets 

fragmentariska karaktär har några konsekvenser som 

kort skall nämnas: Korthalsade trattbägare är som regel 

överrepresenterade på bekostnad av höghalsade, då de 

förra lättare identifieras i ett fragmenterat material. Vad 

gäller höghalsade trattbägare är odekorerade krukor underrepresenterade, 

då det är betydligt svårare att särskilja 

skärvor längre under mynningen från en specifik kruka 

utan dekor (jfr. figur 8.15).


Figur 8.23. 14C-dateringar associerade 

med kärlformstyper Vrå I-IV. 

Figure 8.23. 14C dates associated 

with vessel shape types Vrå I-IV. 

I det följande beskrivs de olika formtyper som urskiljts 

i figur 8.21 – 8.22. Förutom kärlformskaraktäristik behandlas 

även dekor, kronologi (figur 8.23) samt fyndkontexter. 

Formtyp Vrå I 

Kärl av formtyp Vrå I karaktäriseras av en kort, stundtals 

skarpvinklad hals och minner om Kochs typ I, men också 

om enstaka mer korthalsade kärl i Kochs typ II (t.ex. 

kärl 90.1 i Kochs katalog) (figur 8.21 och 8.24). Halsens 

höjd uttryckt i procent av mynningsdiametern varierar 

mellan c. 16 och 23 % (metrisk definition enligt ovan). 

Flertalet kärl av formtyp Vrå I har ingen eller mycket 

sparsam dekor, vanligen varianter av enkla stämplar och 

gropintryck under mynningen. Dekor i form av enkla 

intryck förekommer också på mynningsranden av i övrigt 

odekorerade kärl. Dekor som täcker hela halsen ned 

till skuldran är känt från en korthalsad trattbägare från 

Fågelbacken (fnr 3325). Kärlet ifråga har inte ingått i 

den aktuella studien och är ej avbildat, men att döma 

av halsindex (17 %) så rör det sig om ett Vrå I kärl. 

Krukan är ornerad med en avlång stämpel som applicerats 

lutande och vertikalt i horisontella rader, samt med 

oregelbundet placerade gropintryck av ringa diameter. 

Av de avbildade kärlen från Fågelbacken finns ytterligare 

ett rikt dekorerat kärl, kärl II, Fågelbacken, som utifrån 


Elisabet Olssons rekonstruktionsförslag förefaller passa 

in i Vrå I (figur 8.16a). Emellertid är en av skärvorna i 

teckningen placerad upp och ner, det är därför oklart om 

rekonstruktionen av halsens höjd är tillförlitlig. Kärl II 

påträffades i samma gravanläggning som den korthalsade 

trattbägaren fnr 3325. 

På Tjugestatorp, varifrån kärl a och d i figur 8.24 

härstammar, hittades även en handfull skärvor med 

snördekor. Dessa är för små för att kärlformen säkert 

skall kunna rekonstrueras, men mynningspartiet som 

är avbildat i figur 8.25 (vänstra skärvan) förefaller ha en 

kärlprofil mycket lik kärlet i figur 8.24a. Detta antyder att 

snördekor förekommer inom formtyp Vrå I. Snördekor 

uppträder inte i det material Koch diskuterar som typ I 

från Östdanmark, ej heller på de korthalsade typ II kärlen 

i hennes katalog (Koch 1998 s.85-89, 399ff, typ II kärl 

med högre hals har dock snördekor), men har nämnts 

som dekorelement på oxiekeramik (≈ typ I) från andra 

delar av Sydskandinavien (Larsson 1984 s.159, Ebbesen 

1994 s.76). Flera av Vrå I kärlen uppvisar gropintryck 

av det slag som i kapitel 8.1 och 8.2.1 diskuteras som 

utmärkande för mälardalsk trattbägarkeramik i allmänhet 

(figur 8.24 d, f), en detalj som särskiljer dem från sydskandinaviska 

typ I kärl (Koch 1998), men har motsvarigheter 

bland korthalsade trattbägare från början av TN i norra 

Tyskland (Klassen 2004 s.162-163). 

163

Figur 8.24. Trattbägare av kärlformstyp Vrå I, 

krukor från Tjugestatorp, Kallmossen, Skumparberget 

och Skogsmossen. Kärlrekonstruktioner 


Figure 8.24. Funnel beakers of vessel shape 

type I, pots from Tjugestatorp, Kallmossen, 

Skumparberget and Skogsmossen. Vessel 

reconstruction and drawings by Gunlög Graner. 

Scale 1:2.

Figur 8.25. Snördekorerad mynningsskärva från Tjugestatorp, Närke, 

möjligen av kärlformstyp Vrå I. Teckning av Ingela Kishonti. Efter 

Artursson (1996). Skala 1:1. 

Figur 8.26. Trattbägare av kärlformstyp Vrå II, krukor från Toltorp, 

Skogsmossen och Trössla södra. Kärlrekonstruktioner och teckningar 

av Gunlög Graner. Skala 1:2. 

Figure 8.25. Cord decorated rim sherd from Tjugestatorp, Närke, 

possibly of vessel shape type Vrå I. Drawing by Ingela Kishonti. After 

Artursson (1996). Scale 1:1. 

Figure 8.26. Funnel beakers of vessel shape type II, pots from Toltorp, 

Skogsmossen and Trössla south. Reconstructions and drawings by 

Gunlög Graner. Scale 1:2.

Figur 8.27. Trattbägare av kärlformstyp Vrå III, krukor från Fågelbacken 

och Älby. Kärlrekonstruktioner av Elisabet Olsson och Gunlög 

Graner, teckning Jan Jäger och Gunlög Graner. Skala 1:2. 

Figur 8.28 (även motstående sida). Trattbägare av kärlformstyp Vrå 

IV, krukor från Skogsmossen, Fågelbacken och Älby. Kärlrekonstruktioner 

av Gunlög Graner och Elisabet Olsson, teckning Gunlög Graner 

och Jan Jäger. Skala 1:2. 

Figure 8.27. Funnel beakers of vessel shape type III, pots from 

Fågelbacken and Älby. Reconstruction by Elisabet Olsson and Gunlög 

Graner, drawings by Jan Jäger and Gunlög Graner. Scale 1:2. 

Figure 8.28 (also facing page). Funnel beakers of vessel shape type 

IV, pots from Skogsmossen, Fågelbacken and Älby. Reconstructions by 

Gunlög Graner and Elisabet Olsson, drawings by Gunlög Graner and 

Jan Jäger. Scale 1:2.

På Kallmossen (figur 8.24b, c) och Tjugestatorp utgör 

Vrå I kärlen den enda identifierade trattbägarformen. På 

Skumparberget förekommer både Vrå I kärl (figur 8.24e) 

och kärl med högre halsar, de korthalsade trattbägarna 

tycks dock dominera. På Skogsmossen och Fågelbacken 

förekommer enstaka Vrå I kärl i material, som i övrigt 

domineras av höghalsade trattbägare. Troligtvis är typ 

I kärl också representerade på Mogetorp (Florin 1958 

Pl. I:1), men det aktuella mynningspartiet var utställt 

när kärlformsstudien genomfördes. Keramikmaterialet 

från Frotorp, Närke, har beskrivits som av Oxiegrupps 

karaktär (Eriksson et al. 1994, Petersson 1998) 

och skulle därför möjligen vara relevant för en diskussion 

av formtyp Vrå I. Klassificeringen av materialet verkar 

dock vara grundat på den låga dekorfrekvensen (2-3%). 

Ett halsparti som avbildas i rapporten förefaller snarare 

komma från en höghalsad kruka (Blomqvist et al. 2006 

168 


Figur 8.29. Trattbägare som troligen hör till kärlformstyp 

Vrå IV. Då kärlrekonstruktionerna är behäftade 

med viss osäkerhet har de ej inkluderats i kärlprofilsanalysen. 

Krukor från Skogsmossen. Kärlrekonstruktion 

och teckning av Gunlög Graner. Skala 1:2. 

Figure 8.29. Funnel beakers that probably belong to 

vessel shape type Vrå IV. Since these reconstructions 

are considered more uncertain, they have not been 

included in the vessel profile analysis. Pots from 

Skogsmossen. Reconstruction and drawings by Gunlög 

Graner. Scale 1:2. 

fig. 28). Om detta gäller hela materialet är ovisst, då 

övriga avbildade krukskärvor ej ger ledtrådar till trattbägarnas 

kärlform. 

Kärl av Vrå I typ har påträffats både i boplatskontext 

(Tjugestatorp, Skumparberget, Kallmossen), gravkontext 

(Fågelbacken) och offerkontext (Skogsmossen, Tjugestatorp). 

Kärlet med yttäckande halsdekor från Fågelbacken 

påträffades i vad som tolkats som en gravanläggning 

(anl. 425, jfr. kapitel 6.2.2). Vrå I kärlen på Skogsmossen 

ingick i det material som deponerats i en våtmark 

på lokalen, fynd som tolkats som rituella nedläggningar. 

En rituell deposition av ett Vrå I kärl föreligger också på 

Tjugestatorp där en Vrå I kruka deponerats i anslutning 

till en mindre huskonstruktion som tolkats som en rituell 

byggnad (Artursson 1996 s.31-34, 80-81). 

Det föreligger elva 14 C-dateringar som på goda grunder 

kan knytas till Vrå I kärl (figur 8.23). Från Skogsmos-


sen föreligger två daterade matskorpor av Vrå I krukor 

(figur 8.24f, g). Från Tjugestatorp finns en koldatering 

från den anläggning som innehöll kärlet i figur 8.24d 

(kärlet i figur 8.24a kommer från samma lokal, men kan 

ej knytas till en specifik datering). På boplatsen Kallmossen, 

Uppland är alla identifierade trattbägare av formtyp 

Vrå I, varför hela serien dateringar (hasselnötskal 

och djurben) bör vara relevanta för kärltypens datering. 

Sammantaget spänner dateringarna över intervallet c. 

3900-3500 f.Kr. 

Formtyp Vrå II 

Formtyp Vrå II är representerad av tre kärl, varav endast 

ett är bevarat från mynning till skuldra (figur 8.21, 8.26). 

Kärltypen karaktäriseras av en mellanhög hals (c. 30% 

av mynningsdiametern). På den välbevarade krukan från 

Stora Toltorp (figur 8.26a) föreligger inga svårigheter att 

mäta halshöjd. Halsfragmentet från Skogsmossen (8.26b) 

har strax ovan brottet en knyck som bedöms markera 

övergången hals/buk (halsens snävaste punkt ligger dock 

ovan denna knyck). Halsfragmentet från Trössla södra 

(8.27c) har en undre rad med gropar strax ovan brottet, 

som bedöms markera halsens slut (jfr. Hallgren et al. 

2004 s.28). Formmässigt finns vissa överensstämmelser 

mellan Vrå II och hals/skuldrepartiet hos vissa av kärlen 

inom Kochs typ II. 

Bland de tre identifierade Vrå II kärlen har krukan 

från Trössla södra yttäckande dekor av tandad stämpel, 

brutet av gropintryck, trattbägaren från Stora Toltorp 

har dekor av horisontellt och vertikalt applicerat snöre 

på övre delen av halsen. Vrå II kärlet från Skogsmossen 

är enligt min bedömning odekorerat, de två linjer som 

finns på krukans hals är enligt mig oavsiktliga skrapmärken. 

Birgitta Hulthén är oense med mig på denna punkt 

och menar att linjerna troligtvis är avsiktlig dekor (jfr. 

kapitel 8). Liknande linjedekor är känd från Hjulberga 

2 (Hulthén & Welinder 1981 s.219), men saknas i övrigt 

på Skogsmossen. 

Vrå II kärlen från Toltorp och Trössla södra kommer 

från vad som tolkats som boplatskontexter. Krukan från 

Skogsmossen påträffades i offerkärret på denna lokal. 

Formtyp Vrå II är ännu inte belagd i gravkontext. Det 

föreligger två dateringar som kan knytas till formtyp Vrå 

II (figur 8.23), en matskorpedatering av halsfragmentet 

från Skogsmossen, samt en matskorpedatering av en 

kruka som hittades tillsammans med Vrå II krukan på 

Trössla södra. Den daterade krukans kärlform kunde 

inte fastställas, jfr. figur 8.10b, men den bedöms ha deponerats 

tillsammans med Vrå II kärlet (Hallgren et al. 

2004). Bägge dateringarna ligger i TN II. 

Formtyp Vrå III 

Formtyp Vrå III är för närvarande endast representerad 

av två kärl, dessa uppvisar mjukt s-formad profil med 


hög hals (figur 8.21, 8.27). Övergången hals/skuldra är 

diffus och framträder på de aktuella kärlen främst genom 

att hals och skuldra är dekorerade på olika sätt och att 

övergången mellan dessa zoner markerats med en rad 

stämplar/gropar. Mäts halshöjd utifrån dekorens zonering 

enligt ovan, har bägge kärlen en halshöjd på 38%. 

Mätning från halsens snävaste punkt ger däremot indexvärden 

på 19% respektive 30%. Bägge de identifierade 

kärlen är dekorerade med tvärsnodd, horisontellt applicerad 

på krukan från Fågelbacken, vertikalt applicerad 

på trattbägaren från Älby, den senare har även dekor på 

mynningsranden. Även inom denna grupp förekommer 

de för Mälardalen och Bergslagen så karaktäristiska groparna. 

Formtypen saknar motsvarigheter bland de typer 

Koch urskiljt i Östdanmark. 

Kärlet från Fågelbacken påträffades tillsammans med 

brända människoben i en gravkontext (jfr kapitel 6.2). 

Kontexten för krukan från Älby är svårbedömd då resultaten 

av utgrävningen, vid sidan av en kort notis i 

en hembygdsårsskrift, aldrig publicerats (von Heland 

1962, jfr. Hallgren et al. 2004 s.14). På bägge lokalerna 

förekommer vid sidan av typ III även typ IV kärl och 

vad gäller Fågelbacken även typ I. 

Vrå III-krukan från Fågelbacken är daterad med tre 

14 C-dateringar av matskorpor (beläggningar från två olika 

skärvor som visade sig komma från samma kärl, för den 

ena beläggningen har både INS och SOL fraktionen daterats). 

Medelvärdet för de tre dateringarna är 4905±50 

BP. Ett människoben från samma anläggning har gett 

dateringen 4945±50 BP, vilket är i god överensstämmelse 

med matskorpedateringen. Matskorpan på krukan 

från Älby har en liknande datering, men då denna har 

en δ 13 C-halt av –16,8‰, finns det skäl att misstänka 

ett marint ursprung för den organiska beläggningen. 

Så som diskuteras i kapitel 5.1 har dateringar av tidigneolitiska 

sälben från Anneberg antytt närvaron av en 

reservoareffekt på omkring 115 år. Om beläggningen 

på krukan består av exempelvis sälspäck kan således 

en motsvarande korrigering behöva göras. Då andelen 

marina och terresta komponenter inte går att bedöma 

utifrån tillgängliga data (jfr. kapitel 5.1), har ingen korrigering 

av BP-värdet gjorts, men det bör understrykas 

att krukan från Älby förmodligen är något yngre än vad 

figur 8.23 ger sken av. 

Formtyp Vrå IV 

Formtyp Vrå IV karaktäriseras av trattbägare med mycket 

hög hals, skuldran är stundtals flack, ibland profilerad 

(figur 8.21, 8.28). Halsens höjd mätt utifrån halsens 

snävaste punkt är vanligen c. 40%, halshöjd mätt enligt 

dekorens zonering varierar mellan c. 40-55%. Vid urskiljandet 

av formtyp Vrå IV har de sex trattbägarna i 

figur 8.28 nyttjats, krukor vars kärlprofil och halshöjd 

kan fastställas tämligen väl. Vid sidan av dessa finns flera 

169

mer fragmentariska trattbägare som rekonstruerats med 

liknande kärlform (figur 8.29). Då dessa kärlrekonstruktioner 

är mer osäkra, har de inte använts för att definiera 

formtyp Vrå IV, de aktuella trattbägarna bedöms likväl 

höra till denna kategori. Vrå IV kärlen uppvisar vissa 

likheter med Kochs typ III och IV, men har som regel 

en flackare profil och de skiljer sig från Kochs typ IV 

genom att sakna vertikala bukstreck (se vidare nedan). 

De identifierade kärlen har ofta dekor som täcker 

hela halsen och skuldran, dekor förekommer stundom 

också under randen på kärlväggens insida. Som diskuterats 

ovan finns det skäl att tro att odekorerade typ IV 

kärl är underrepresenterade, då det är svårare att hänföra 

odekorerade hals och bukskärvor till ett specifikt 

kärl. Vanliga dekorelement på kärl av formtyp Vrå IV 

är snöre, tvärsnodd, kamstämpel, skårstreck och olika 

typer av stämpeldekor, ofta i kombination med gropintryck. 

Dekoren har ofta applicerats vågrätt eller lodrätt i 

horisontella zoner och ibland alternerar dekoren mellan 

vertikalt och horisontellt på samma kruka. Vanligt är 

kompositioner med vertikal dekor tvärs mynningsrand 

och mynning, följt av ett sammanhängande sjok horisontell 

dekor på halsen, därunder en frans vertikal dekor vid 

övergången mot skuldra/buk (figur 8.28d, 829c). 

Trattbägare av formtyp Vrå IV har påträffats både 

i boplatskontext (Skogsmossen, Skumparberget), våtmarkskontext 

(Skogsmossen) och gravkontext (Fågelbacken). 

De två gravkärlen från malstensgravarna på 

Östra Vrå (figur 6.14) hör troligtvis också till Vrå IV 

men har inte ingått i den aktuella studien. På Skogsmossen 

är huvuddelen av de identifierade kärlen av typ IV, 

på Älby förekommer Vrå IV tillsammans med Vrå III 

kärl, på Fågelbacken tillsammans med Vrå I kärl och på 

Skumparberget utgör formtyp Vrå IV ett mindre inslag 

bland trattbägare med kortare hals. 

Endast ett av de kärl som fått definiera formtyp Vrå 

IV (figur 8.28c), kan direkt knytas till 14 C-dateringar (Ua- 

4021, Ua-10023, två matskorpedateringar), dessa placerar 

krukan i första halvan av TN (figur 8.23). Bland de mer 

osäkra kärlrekonstruktionerna som placerats i Vrå IV 

finns ytterligare tre direkta dateringar av krukskärvor, 

samt ett datering av ett hasselnötskal från en kontext 

med vad som troligen är ett Vrå IV kärl. De tre matskorpedateringar 

(Ua-10386, Ua-10971, Ua-10972) hör 

till kärlet i figur 8.29c. Det råder dock osäkerhet om 

skärvhopningen kommer från ett eller två, i så fall identiskt 

dekorerade, kärl. Dateringarna placerar krukan/krukorna 

i första halvan av TN. (Rekonstruktionsteckningen 

inkluderar en av de daterade skärvorna, Ua-10972). På 

Skumparberget påträffades en större hopning skärvor 

(2,5 kg) från en höghalsad trattbägare tillsammans med 

en ansamling hasselnötskal, varav ett har 14 C-daterats 

(Ua-15586). Endast mynningspartiet kan med säkerhet 

rekonstrueras, av det övriga skärvmaterialet framgår dock 

170 


Figur 8.30. Jämförelse mellan kärl 48 från Skumparberget (kärlrekonstruktion 

och teckning av Gunlög Graner) och två själländska 

trattbägare av Kochs typ 0 (efter Koch 1998 s.485, 532). Skala 1:2. 

Figure 8.30. Comparison between vessel 48 from Skumparberget 

(vessel reconstruction and drawing by Gunlög Graner) and two 

Danish funnel beakers of Koch’s type 0 (after Koch 1998 p.485, 

532). Scale 1:2. 

att det rör sig om en höghalsad kruka som sannolikt hör 

till Vrå IV. Dateringarna spänner över tidsintervallet c. 

3900 – 3500 f.Kr. Om det bekräftas att trattbägarna från 

malstensgravarna på Östra Vrå hör till Vrå IV, förekommer 

kärltypen även under TN II. 

Övriga formtyper 

Bland de kärlrekonstruktioner Gunlög Graner gjort finns 

två kärl som inte passar in i de ovan definierade typerna 

Vrå I – IV, ett halsparti av en trattbägare från Skumparberget 

och en nästan hel trattbägare från Älby. 

Trattbägaren från Skumparberget (kärl 48, Skumparberget) 

skiljer sig från de övriga rekonstruerade krukorna 

från Mälardalen/Bergslagen genom att ha en öppen, 

V-formad kärlprofil, största diametern finns vid mynningen, 

halsen är trattformig och övergår utan en tydlig 

övergång i skuldra/buk. Vid en jämförelse med Kochs


kärltyper finns en påtaglig likhet med typ 0, vilken också 

den har en öppen V-formad kärlprofil (figur 8.30). Den 

i typ 0 kärlens profil vagt antydda övergången hals/buk, 

framhävs ofta genom skrapmärken av en spatel (Koch 

1998 s.81). Detta drag finns inte hos krukan på Skumparberget, 

men saknas också hos några av de danska kärlen 

(Koch 1998 s.311, 373, 452, 532). I likhet med Kochs 

exempel på typ 0 kärl är krukan från Skumparberget 

odekorerad. 

Kochs typ 0 dateras till det absoluta inledningsskedet 

av TN (Aar 1848 5160±110 BP, Aar-4395 5140±70 BP, 

Aar-5112 5185±40 BP, Aar-5113 5070±45 BP, K-5516 

5110±95 BP) (Koch 1998 s.84, Fischer 2002 s.354, 357- 

358). Kärl 48 från Skumparberget hittades i en fyndrik 

grop, anl. 47 (2,52 x 0,72 x 0,37 m) belägen inne i det mesulahus 

som påträffades på boplatsen (Apel 1996 s.119- 

121, Apel et al. 1997 s.36-38). Ett ben av nötboskap från 

anläggningen har daterats till 5170±65 BP (Ua-18718), 

medan ett hasselnötskal från samma anläggning daterats 

till 4680±75 BP (Ua-15587). Anläggningen innehåller 

således både äldre och yngre fynd. Skärvorna från kärl 

48 ingick i en koncentration av ett 80-tal krukskärvor 

(fnr. 579) som låg täckta av en slipsten i den aktuella 

anläggningen, koncentrationen innehöll även skärvor 

från ytterligare en odekorerad kruka (kärl 28) (Apel 1996 

s.147-148, 198, 237). Med tanke på kärl 48:s likhet med 

danska krukor daterade i enlighet med den äldre dateringen, 

är det frestande att se krukan som hörande till 

den äldre fasen. Detta motsägs inte av att kärlfragmenten 

påträffades täckt av en slipsten, som kan ha skyddat 

från en yngre omgrävning av gropen. Trattbägaren 

Skumparberget 48 får därför bli enda kärl i en än så 

länge hypotetisk formgrupp, som i enlighet med Kochs 

terminologi benämns Vrå 0 och som förmodligen kan 

dateras till början av tidigneolitikum. 

Den andra avvikande krukan, Älby 10 (figur 8.31), 

har i likhet med med Vrå IV kärlen en halshöjd på c. 

45%, men den skiljer sig något från dessa genom att 

ha en mer innåtbuktande halsprofil. Krukan skiljer sig 

också genom att ha vertikala linjer på buken, en dekortyp 

som inte återfinns bland några av Vrå IV kärlen, men 

som är vanlig under TN II i Sydskandinavien (Hulthén 

1977 s.52-84, Larsson 1984 s.161, Koch 1998 s.94-97). 

Krukan hittades i en mycket fyndrik anläggning av okänd 

typ, som påträffades under en stensättning från järnålder. 

Två trattbägare från samma kontext (Älby 6 och 

7) har 14 C-daterats till 4825±70 och 4810±65 BP (jfr. 

figur 8.7b och 8.8d). Den ena av dessa (Älby 7) har ett 

halsparti mycket lik Älby 10 och bägge kärlen uppvisar 

likadana rader av nagelintryck på insidan av kärlväggen 

(jfr. figur 8.6f). Till dess fler av krukorna från Älby har 

rekonstruerats vill jag avvakta med att fastslå om Älby 

10 representerar en egen formtyp, eller om den är att 

betrakta som en variant av Vrå IV. 


Figur 8.31. Trattbägare från Älby som ej passar in i någon av de 

hittills urskiljda kärlformstyperna Vrå I-IV. Kärlrekonstruktion och 

teckning av Gunlög Graner. Skala 1:2. 

Figure 8.31. Funnel beaker from Älby that does not fit any of the 

vessel shape types Vrå I-IV. Vessel reconstruction and drawing by 

Gunlög Graner. Scale 1:2. 

Formtyper och keramikgrupper 

Sammanfattningsvis kan konstateras att keramikmaterialet 

från Mälardalen/Bergslagens tidigneolitiska trattbägarkultur 

innehåller flera varianter av trattbägare, en 

variation som kan beskrivas i termer av fyra eller flera 

formtyper, där kärlen inom respektive typ uppvisar inbördes 

likheter men skiljer sig från kärl av andra formtyper. 

Att döma av tillgängliga dateringar, är de olika formtyperna 

delvis parallella företeelser under avsnitt av TN, 

men det är också möjligt att en del av variationen kan 

förklaras som en kronologisk följd. För den absoluta 

inledningen av TN I (c. 5150 BP) är bilden otydlig, möjligen 

hör den med viss osäkerhet identifierade typen Vrå 

0 till denna fas. Huvuddelen av det daterade materialet 

hör till perioden 5050 – 4750 BP och typerna Vrå I, 

III och IV förefaller vara samtida varianter under detta 

tidsavsnitt. De daterade Vrå II krukorna hör till slutskedet 

av TN, 4750 – 4550 BP, måhända är även Vrå 

IV fortfarande i bruk under detta tidsavsnitt. Medan 

171

Vrå I kärl i dagsläget inte är kända från TN II kontexter 

i Mälardalen/Bergslagen, bör det påpekas att snarlika 

trattbägare var i bruk under slutet av tidigneolitikum 

i Skåne (Gidlöf et al. 2006 s.90-91) och i Östdanmark 

(Koch 1998 s.86-87, jfr. ovan). 

Både de föreslagna formtyperna och deras kronologiska 

förhållande till varandra, har vissa likheter med 

Kochs bild av tidigneolitisk trattbägarkeramik i Östdanmark. 

Det finns också skillnader, särskilt gäller detta keramikens 

dekor där trattbägarna från Mälardalen/Bergslagen 

uppvisar flera drag som inte känns igen i östdanskt 

material från TN I, till exempel yttäckande snör- och 

tvärsnoddsdekor, dekor på mynningsrand, dekor på 

kärlväggens insida samt gropintryck. Just gropintryck 

är kanske det drag som i högst grad förenar mälardalskeramiken, 

då sådana återfinns inom såväl Vrå I, II, III 

och IV, likväl förekommer gropintryck långtifrån på alla 

kärl. 

Så som nämndes i det forskningshistoriska avsnittet 

pekade Almgren (1967) på en skillnad mellan danska och 

mälardalska trattbägare vad gäller kärlbyggnadsteknik. 

Halspartiet på de danska trattbägarna var oftast formade 

genom fallande fogar, medan Östra Vrå och Mogetorp 

uppvisade trattbägare vars halspartier var byggda med stigande 

fogar. Almgrens exempel på danska kärl var främst 

trattbägare från övergången TN/MN. En granskning av 

fogteknik, som den återges i de tecknade kärlprofilerna 

i Kochs katalog över mossfunna kärl från Östdanmark, 

antyder att samma mönster även gäller början och mitten 

av TN. Av omkring 80 trattbägare och hankkärl av 

typer 0 – III med avbildad fogteknik har 4/5 halspartier 

i fallande teknik, 1/5 i stigande teknik (Koch 1998). Jag 

har inte genomfört någon systematisk granskning av 

denna detalj för Mälardalen och Bergslagens trattbägare, 

men har en känsla av att Almgrens observation kan vara 

giltig för fler material än Mogetorp och Östra Vrå. Det 

vore av intresse att granska denna aspekt systematiskt 

i framtiden. 

I tidigare arbeten har jag i enlighet med Kihlstedt 

(1996, 1997) föreslagit en tudelning av det tidigneolitiska 

keramikmaterialet från Mälardalen/Bergslagen i 

två grupper, en tudelning som motsvarar den östdanska 

indelningen i oxie vs. svaleklintgruppen (Hallgren 

& Possnert 1997, Hallgren 2000a). Jag har gradvis omvärderat 

denna sak och jag är nu tveksam till om det 

verkligen finns två polariserade ”grupper” i materialet 

från östra Mellansverige. Visserligen kan enskilda kärl 

bestämmas till en av flera formtyper och boplatsmaterial 

kan beskrivas som rikt eller sparsamt dekorerade uttryckt 

i viktprocent, men jag ser inget utfall i två grupper i detta. 

Snarare tycker jag mig ana att många trattbägarlokaler i 

Mälardalen/Bergslagen karaktäriseras av sin egen kompott 

av ingredienser som kärlform och dekor. I kapitel 

8.6 utvecklar jag denna tankegång. 

172 


8.4 Kragflaskor och lerskivor 

Vid sidan av trattbägare är kragflaskor och lerskivor 

regelbundet förekommande inslag i kärlinventariet på 

Mälardalen/Bergslagens trattbägarboplatser. 

Fragment av flaskor förekommer på de flesta trattbägarboplatser 

i regionen, i de fall flasktyp kan preciseras 

närmare rör det sig med få undantag om kragflaskor. 

Flaskor av andra typer, kända från trattbägarkontexter 

i Sydskandinavien, har oftast hankar (jfr. Thorvildsen 

1941, Nielsen 1984) och då krukskärvor med hankar 

förekommer mycket sparsamt i Mälardalen/Bergslagen 

är det osäkert om dessa flasktyper är företrädda i regionen 

(de enstaka hankfragmenten kan komma från 

hankbägare, dvs. trattbägare med hankar). Ett undantag 

utgörs av en märklig liten flaska från Eklundshov i Södermanland, 

som troligtvis haft en rund buk och kort 

hals, med en (eller flera) avlånga knoppar på skuldran. 

Kärlet har yttäckande dekor av horisontellt och vertikalt 

applicerade nagelintryck på hela flaskkroppen, medan 

den korta halsen är odekorerad (Eva Olsson manuskript, 

muntligen). 

Kragflaskorna i Mälardalen/Bergslagen kan delas in 

i tre huvudtyper, flaskor med rundad buk och skarpt 

vinklad skuldra, flaskor med rund buk och rund skuldra 

samt flaskor med bikonisk buk. 

De karaktäristiska skärvfragmenten från kragflaskor 

är mynningsskärvor med liten diameter, kragfragment, 

skärvor från midjan (partiet mellan krage och skuldra) 

med veckning på skärvans insida, samt de ofta skarpt 

vinklade skuldrorna (figur 8.32). Bukskärvor från kragflaskor 

är däremot svåra att skilja från bukskärvor från 

små trattbägare. Den karaktäristiska veckningen på midjeskärvornas 

insida noterades redan av Bagge (1941 s.46) 

och är en följd av att midjan formats genom tryck från 

kärlets utsida. Medan mynningsfragmenten vanligen har 

ett tunt gods, har skärvor från midja och skuldra från 

samma flaska betydligt kraftigare godstjocklek. Ofta är 

kragflaskorna rikt dekorerade på skuldra, midja och ibland 

krage och mynning, men odekorerade kragflaskor 

förekommer också. Dekoren är ibland utförd med finare 

intryck än motsvarande dekor på trattbägare, dvs. att 

exempelvis snördekor är utförd med tunnare snöre och 

skårstreck med en smalare stämpel. Detta gör att man 

stundom kan känna igen skärvor från kragflaskor också 

utifrån den karaktäristiska dekoren. 

Kragflaskor ingår i fyndinventariet redan på de äldsta 

trattbägarboplatserna i Mälardalen/Bergslagen som Anneberg, 

Häggsta 2 och Skumparberget (jfr. figur 5.5 – 

5.10). Kragflaskor har också påträffats i tre kontexter 

med snävare dateringar. På Trössla norra påträffades 

flera fragment av en flaska i en grävruta som också innehöll 

ben från nötboskap varav ett daterats till 5105±45 

BP (Ua-22409). Fynden var del av en homogen fynd-


Figur 8.32. Skärvor av kragflaskor från Skogsmossen (de två övre 

raderna), Skumparberget (nästföljande tre rader), Fågelbacken 

(nederst vänster) och Trössla norra (nederst höger). Teckningar av 

Gunlög Graner, Jonas Wikborg och Jan Jäger. Skala 1:2. 


Figure 8.32. Sherds of collared flasks from Skogsmossen (row 1-2), 

Skumparberget (row 3-5), Fågelbacken (bottom left) and Trössla 

north (bottom right). Drawings by Gunlög Graner, Jonas Wikborg and 

Jan Jäger. Scale 1:2. 

173

hopning, som vid sidan av nämnda kragflaska, innehöll 

skärvor från sparsamt dekorerade trattbägare samt ben 

från bland annat nötboskap och får/get. En datering av 

ett ben av nötboskap från en intilliggande anläggning gav 

en ålder av 4955±45 BP (Ua-22408). På Skumparberget 

påträffades en bit av en kragflaska i ett stolphål som 

daterats till 5060±75 BP (Ua-15589, hasselnötskal). På 

Skogsmossen påträffades en större andel skärvor från en 

kragflaska i en härd, som utifrån en daterad matskorpa 

på en trattbägarskärva daterats till 4870±65 BP (Ua- 

14833). Två strax intill belägna anläggningar, en härd 

och en kokgrop, har daterats till 4850±60 BP (Ua-10862, 

hasselnötskal) och 4795±75 BP (Ua-14835, Hordeum 

nudum). Dessa dateringar är i linje med de som numera 

anges för kragflaskornas introduktion i Danmark och 

Skåne (Liversage 1992 s.94-96, Lagergren-Olsson 2003 

s.187, Gidlöf et al. 2006 s.53-55). Den äldre uppfattningen 

att kragflaskor enbart hör till en sen fas av TN 

är således inte korrekt. 

I Sydskandinavien betraktas ofta kragflaskor som 

gravkärl (Rudebeck & Ödman 2000 s.88, 92). Någon 

sådan koppling finns inte i Mälardalen/Bergslagen. Kragflaskfragment 

förekommer visserligen i några av gravanläggningarna 

på Fågelbacken, men är också vanliga i alla 

slags boplatskontexter och flera kragflaskor påträffades 

också i offerkärret på Skogsmossen. På Skumparberget 

noterades ett påfallande mönster där fragment av kragflaskor 

var rumsligt knutna till yxtillverkningsytorna. Det 

kan antyda att flaskorna är kopplade till vissa aktiviteter 

som har samband med yxtillverkning, eller associerade 

med en speciell social kategori (de som tillverkar yxor) 

(Apel et al. 1997 fig. 5). Överhuvud taget verkar kragflaskor 

betydligt vanligare inom Mälardalen/Bergslagen 

än i Sydskandinavien, detta har påpekats för till exempel 

Skumparberget och Skogsmossen (Apel et al. 1997, Hallgren 

et al 1997), men gäller även äldre undersökningar. 

Medan Florins identifiering av kragflaskor på Östra Vrå 

och Mogetorp (1958 s.82, 84) har ifrågasatts av Knöll 

(1981), så är det min bestämda uppfattning att Florin 

hade rätt, men också att dessa material innehåller många 

fler kragflaskfragment än vad Florin insåg (t.ex. Florin 

1958 pl. XIV-XV). Samma sak kan sägas om Schnells 

undersökning på Malmahed norra, där många av de rikt 

dekorerade skärvorna kommer från kragflaskor (jfr. Olsson 

& Hulthén 1986 fig. 11). [Enligt Koch är kragflaskor 

vanligare på boplatser i Skandinavien än vad som framgår 

av det publicerade materialet: ”Faktisk er de nu heller 

174 


ikke så sjældne på bopladser i Sydskandinavien, der er 

bare ikke fremlagt så mange av slagsen på en ordentlig 

måde. I mine mosefund var det påfaldende så ofte der 

var et sammenfald mellem fund af kraveflasker og moseskeletter 

– jeg tror simpelthen disse kar har været nogle, 

man har båret på sig – i hvert fald at nogle personer i 

samfundet har gjort det.” (Koch i brev 050802). 

Lerskivor förekommer på flertalet undersökta trattbägarlokaler 

i Mälardalen/Bergslagen. Lerskivor utgörs av 

runda, flata plattor av bränd lera, ibland med förtjockad 

rand (figur 8.33). Godset varierar en hel del mellan olika 

lerskivor, ibland har samma lera och magring som 

använts till trattbägare brukats, men det förekommer 

också lerskivor utan synlig magring och lerskivor med 

ovanligt mycket, eller ovanligt stora magringskorn (12 

mm). Vanligen har lerskivorna en diameter kring 15 - 20 

cm, men några miniatyrexemplar med en diameter av 2 

– 6 cm förekommer också på Mogetorp, Smällan 2 och 

Kallmossen (Florin 1958 pl. IX, Olsson manuskript). 

Miniatyrskivorna har motsvarigheter i fynd från Nørre 

Sandegård, Bornholm (Becker 1990 s.42-43, 162) och 

några andra platser i Sydskandinavien (Davidsen 1974 

s.20-22). Lerskivornas kant har ofta dekor i form av fingerintryck, 

pinnstick eller hack, ovan och undersidorna är 

vanligen odekorerade. Några exemplar har dock dekor 

på ovansidan i form av dragna linjer (Smällan 2), koncentriska 

snörintryck (Skumparberget, Stenstorp) och 

korta streck (Skogsmossen). 

Lerskivorna har tidigare tolkats som lock eller bakplattor 

(Davidsen 1974). Hulthén har genom termisk 

analys visat att de större skivorna har upphettats upprepade 

gånger. Frånvaron av organiska beläggningar på 

lerskivorna talar mot att de använts som bakplattor. En 

mer trolig tolkning är därför att de upphettats för att användas 

som värmekällor, till exempel sängvärmare (Hulthén 

1977 s.117, Hulthén 1981). En sådan användning 

kan knappast gälla miniatyrskivorna. Tänkbart är att se 

dessa som representationer av de stora skivorna, miniatyrer 

som anspelat på de användningsområden de stora 

skivorna haft utan att för den skull ha använts på detta 

sätt. Lerskivor förekommer i 14 C-daterade anläggningar 

på Fågelbacken (5070±80, 4995±85 BP) och Skogsmossen 

(4735±75 BP), lerskivor förekommer också på 

tre av lokalerna med kortare användningstid Smällan 2 

(5130±100 – 5045±100 BP), Tjugestatorp (5050±90 

– 4865±55 BP) och Kallmossen (5025±60 – 4795±75 

BP) (jfr. kapitel 5.1).


Figur 8.33. Fragment av lerskivor från Skogsmossen (a-e), Skumparberget 

(f), Fågelbacken (g), och Kallmossen (h). Teckningar av Gunlög 

Graner, Jonas Wikborg och Jan Jäger. Skala 1:2. 


Figure 8.33. Fragments of clay disks from Skogsmossen (a-e), 

Skumparberget (f), Fågelbacken (g), and Kallmossen (h). Drawings by 

Gunlög Graner, Jonas Wikborg and Jan Jäger. Scale 1:2. 

175

8.5 Vem offrade i kärret? 

Keramiken ger svar? 

176 

Ceramologisk undersökning av keramik 

från fyndlokalerna vid Skogsmossen i 

Fellingsbro sn, Västmanland 

av Birgitta Hulthén 

INLEDNING 

För att undersöka i vilken utsträckning som svaret på 

frågan i rubriken finns i det keramiska fyndmaterialet 

från kärret och den näraliggande boplatsen har lerkärlens 

olika egenskaper och beståndsdelar varit föremål för 

ceramologiska analyser. Såväl råmaterialproblematiken 

som tillverkningstekniska detaljer har kartlagts och relaterats 

till kärlformer och olika dekorer. Stor vikt har 

lagts vid jämförande undersökningar av keramik från 

kärret, boplatsen respektive några angränsande, samtida 

fyndplatser i området. 

Det föreligger vanligen viss grad av ”naturlig” konservatism 

i traditionellt keramikhantverk. Detta gäller 

inte minst den forntida kärltillverkningen, där kunskapsarvet 

från generation till generation hade avgörande och 

kvalitetsstabiliserande betydelse. Mycket tyder på att keramiken 

haft betydelse för såväl kollektiv gruppidentitet 

som individuell status inom gruppen. I linje med föregående 

föreligger även många indikationer på att kärlen 

utgjort en viktig del i det religiösa ceremonielet under 

trattbägartid (Strömberg 1971 s.358. Abb. 148-149). 

MATERIAL 

Undersökningsmaterialet bestod av 12 skärvor ur fyndmaterialet 

från kärret och 6 skärvor från boplatsen (tabell 

IX). Bitar av bränd lera (klinelera) såväl från kärr som 

från boplatsen har varit föremål för analys. För jämförande 

undersökningar har 3 skärvor från Skumparberget, 

Glanshammar sn i Närke ingått i projektet (figur 8.34). 

Vidare har resultaten ur tidigare undersökningar av neolitisk 

TRB-keramik i Hjulberga, Eker sn. och Vallby, Kil 

sn., Närke, två näraliggande platser, utnyttjats i undersökningen 

(Hulthén & Welinder 1981 s.121 ff) (tabell X). 

METODER 

Petrografisk mikroskopering av keramiska tunnslip och 

andra mikroskopundersökningar av keramiken var de 

huvudsakliga metoder, som ansågs mest lämpade med 

avseende på de aktuella frågeställningarna. 

21 tunnslip (tjocklek = 30 μm) framställdes av lika 

många skärvor. Även av ett stycke bränd lera tillverkades 

1 tunnslip. De 22 slipen analyserades i polarisationsmikroskop 

i parallellt och korsat ljus vid förstoringar från 

25 till 1000 X. 


Fyndnr. Slipnr. Dekor 14 C-dat.BP 

M2001 13 hori+vert tvs 4560±70 * 

M2002 14 hori tvs # 4970±80 * 

M2004 15 hori snör 5020±100* 

M2005 16 linjedek ? 4675±80 * 

M2006 17 hori tvs 4820±70 * 

M2007 11 hori snör 4605±60 * 

M2008 21 knäckebr # 4630±60 * 

M2010 gropdek 4775±60 * 

M2191 12 vert tvs 

M2883 10 hori snör # 

M2986 9 hori snör # 

M9193 8 knäckebr # 

M ej fnr 7 5060±90 * 

B10204 1 hori tvs 

B10405 2 knäckebr # 

B10412 3 hori snör 

B10413 4 vert tvs 

B10446 6 hori snör 4735±75 ” 

B10448 5 hori+vert tvs 4735±75 ” 

L ej fnr 22 

L18263 

Tabell IX. Keramik från kärret (M) och boplatsen (B) vid Skogsmossen. 

vert=vertikal; hori= horisontell; tvs= tvär-snodd; knäcke = s.k. 

knäckebrödsdekor; # = randdekor av streck el. skåror. *=Organisk 

beläggn. (matskorpa). ”=Sädeskorn fr. anl. med keramik. L= lerprov. 

? = osäkert om linjerna är dekor. 

Table IX. Pottery from the fen (M) and settlement (B) at Skogsmossen. 

vert=vertical; hori= horizontal; tvs= cord stamp; snör = cord 

impression; linjedeko = drawn line; knäckebr = ”knäckebröds decoration”; 

gropdek = pit decoration, # = rim decoration of short lines or 

slits. *=Organic remains (food crust). ”=cereal from feature containing 

pottery. L= clay sample. ? = uncertain if intentional decoration. 

Slipnr Område Dekor 14C-dat.BP 

Sb.18 Skump. knäckebr # 4905±70 ¤ 

Sb.19 Skump. 

Sb.20 Skump. 4680±75 ¤ 

Hj 1 Hjulb.2B hål und.mynn 

Hj 2 Hjulb.2B 

Hj 3 Hjulb.2A gropintryck 

Hj 4 Hjulb.2C grund.benint # 

Hj 5 Hjulb.2C 

Hj 6 Hjulb.1A hori tvärsnodd 4820±65^ 

Hj 7 Hjulb.1A hori snörintr. 4780±65 ´ 

Hj 8 Hjulb.1B vert.kamstämp. 4695±65 ´ 

Hj 9 Hjulb.1B vert. tvärsnodd 

V 10 Vallby 

Tabell X. Keramik från Skumparberget, Hjulberga 1 och Vallby. 

Förkortningar – se tabell IX. ¤=hasselnötskal fr. anl. med keramik. 

^= hasselnötskal och ´= sädeskorn utan keramikkontakt. 

Table X. Pottery from Skumparberget, Hjulberga 1 and Vallby. Abbreviations 

– see table IX. ¤=hazelnut shell from feature with pottery. 

^= hazelnut shell and ´= cereal not associated with specific pottery.


Figur 8.34. Karta över närområdet kring Vallby, Hjulberga, Skumparberget 

och Skogsmossen med en ungefärlig tidigneolitisk strandlinje 

(36 m.ö.h.). Höjdreliefen återges i gråskala med 3 m intervall 36- 

102 m, sedan 25m intervall 125-325 m.ö.h. 

Keramiklerornas struktur och dessas innehåll av föroreningar 

som sand, silt, järnoxider och kalciumkarbonat 

samt förekomsten av accessoriska mineral och glimmer 

undersöktes. Registreringen av glimmerförekomst berör 

endast fraktioner med kornstorlek >0.05 mm. Glimmer, i 

det här fallet biotit och muskovit, kan dels finnas primärt 

i leran och dels emanera från den krossade bergarten i 

magringsmaterialet. 

Grovfraktionernas innehåll av olika mineral studerades 

liksom närvaron av diatomeer. Vidare fastställdes 

magringens art, kornstorlekar och procentuella andel 

av godset. Det bör noteras att endast partiklar >0.005 

mm kan observeras vid denna typ av mikroskopering. 

Karaktäristiska partiklar av isotropa mineral förekommer 

relativt ofta i leran. Det är inte möjligt att under 

mikroskopet (Petrografisk mikroskopering) bestämma 

sammansättningen av mineral i dessa korn. Andra undersökningar 

har dock visat, att de isotropa partiklarna till 

övervägande del består av järnmalm, vanligen magnetit 

(magnetiskt). I förenklande syfte benämns dessa mineralpartiklar 

fortsättningsvis: ”malm”. 

Närvaron av organiskt material i godsleror och lerprover 

har undersökts. För jämförande analys har i några 

fall skärvprofiler och lerprover planslipats för att därefter 

studeras i stereomikroskop med påfallande ljus vid 

förstoringar upp till 40 X. 


Figure 8.34. Map of the area around the TRB sites Vallby, Hjulberga, 

Skumparberget and Skogsmossen in relation to an approximate 

Early Neolithic shoreline of 36 m.a.p.s.l. Elevation between 36 and 

195 m.a.p.s.l. is shown in shades of grey with a 3 m. interval at 36- 

102 m., then a 25 m. interval at 125-325 m.a.p.s.l. 

RESULTAT 

Råmaterial 

Materialmässigt (tabell XI) representerar den undersökta 

keramiken ett enhetligt råmaterialval. Detta gäller såväl 

keramiken från boplatsen som keramiken från mossen. 

Grundmaterialet utgöras av sorterad, ej kalkhaltig 

finlera, rik på järnhydroxid — ofta med anhopningar 

av järnoxihydroxid — och med varierande innehåll av 

glimmer. Som accessoriska mineral förekommer bl.a. 

malm och zirkon (= zirkoniumsilikat). Naturligt förekommande 

rester av växter har fastställts i några av proven. 

Diatomeer i godsleran har däremot inte observerats 

i något fall. 

Strukturen i leran kan variera beroende på förekomst 

av silt och i enstaka fall även något sand. Sådana variationer 

av silt/sand och även glimmer, är en vanligt 

förekommande konsekvens av skillnader mellan olika 

djup i en och samma lertäkt. 

Leran har magrats med mellan 12% och 25% krossad, 

glimmerrik, granitisk bergart. I de flesta fall valdes en 

omvandlad, vittrad (lättkrossad) granit. Den maximala 

kornstorleken i det krossade magringsmaterialet är 6 

mm. I två fall, när leran innehåller en högre halt av silt 

(slip 16 & 17) har magringsandelen sänkts till 5% respektive 

9%. I ett fall har även krossad sandsten ingått 

som magring (slip 14). 

177

skärv-/slipnummer. 

Hantverket 

I likhet med vad som är fallet beträffande val av råmaterial 

är även hantverksmetoderna i det närmaste identiska 

vad gäller keramikfynden från boplatsen och kärret (figur 

8.35-8.37, 8.39, 8.40). 

För att preparera den sorterade finleran till ett både 

formbart och värmetåligt arbetsmaterial var det nödvändigt 

att öka andelen grovfraktion. Man blandade, 

magrade, den med en lämplig krossprodukt – i flesta 

fall med krossad granit. När så var möjligt valdes en 

omvandlad, vittrad bergart, som lätt kunde krossas till 

lämplig kornstorleksfraktion. Om skörbränd koksten 

fanns tillgänglig på platsen utgjorde den ett utmärkt 

basmaterial för magring av keramikleran. Man kunde 

också med en enkel procedur själv ”vittra” en hård granit 

genom att först upphetta den i elden och därefter 

hastigt kyla den i kallt vatten. Efter den proceduren 

kunde man, liksom med kokstenen, t.o.m. bryta materialet 

för hand. På Skogsmossens boplats fanns riklig 

178 


SKÄRVIDENTIF. LERA MAGRING NOTES 

fyndnummer 

boplats =B, mosse=M 

sorterad / osorterad (s/o) 

grov / fin 

silt 

sand 

järnhydroxid 

järnoxihydroxcidanhop. 

glimmer 

kalcium karbonat 

diatomeer 

1 10204 B s f ++ x -- M-, Z, Au X* 16 5 *Bi-- 

2 10405 B s f ++ x • x M, Z X* 25 4 *Q krack., Ftp omv., Bi+ 

3 10412 B s f ++ x - x M, Z X 25 3 *Q krackelerad 

4 10413 B s f - - ++ x - M, Z, Di X 25 4 *Q krack. Ftp omv. 

5 10448 B s f ++ x - x M, Au X 15 4 *Q ond. Ut, Ftp omv. 

6 10446 B s f • - ++ x ---- M, Di X* 25 6 * med diopsid 

7 kärl 153 M s f - + + x E, F X* 15 6 *krackelerad. Ftp omv. 

8 9193 M s f ++ x • M X* 20 5 *Bi +, Ftp omv.+. 

9 2986 M s f - ++ x • Z X* 14 2 *med Bi. Ftp omv.+. 

10 2883 M s f • - ++ x -- Bi, M, F X* 20 5 *med Bi+, M, Z 

11 2007 M s f + + E X* 14 6 * Bi med Z och E. Krackeler. 

12 2191 M s f • - ++ x - X* 22 3 *med Bi+, M+, Z+. Ftp omv. 

13 2001 M s f + • • M-, K X 12 6 

14 2002 M s f - ++ x -- M- X X 14 5 Beläggning på kärlinsidan 

15 2004 M s f ++ -- M stort k X* 23 5 * med Bi+ 

16 2005 M s f • ++ x - M- X* 5 5 *med Bi-. Ftp omv. 

17 2006 M s f • - ++ x - M-, F X* 9 4 *med Bi och M. Ftp omv. 

21 2008 M s m • - ++ x + M X* X 25 4 *omv. Med Bi+. Korn av Sst 

22 29906 M s f - ++ X - M, Z Bränd lera Sliror av järnoxihydroxid 

Tabell XI. Resultat av mikroskopering av tunnslip av keramik från 

Skogsmossen, Fellingsbro sn, Västmanland, i parallellt och polariserat 

ljus med förstoringar mellan 25 och 600 X. B = boplats, M = 

kärr. Symboler: x = förekomst, • = måttlig förekomst, - = sparsam 

förekomst, + = riklig förekomst, * = hänvisar till kolumnen ”Notes”. 

Förkortningar: omv. = omvandlad, ond.ut. = ondulös utsläckning. 

Mineral: Au = augit, Bi = biotit, Di = diopsid, E = epidot, F = fluorit, 

K = klorit, M = malm, Z = zirkon. k = korn, Sst = sandsten. 

växtmaterial 

övriga observerade 

mineral 

granitisk bergart 

sandsten 

andel, vol% 

max.kornstorlek [mm] 

Table XI. Results of microscopy of thin sections of pottery from 

Skogsmossen, Fellingsbro parish, Västmanland, in parallel and polarized 

light at magnifications of 25 to 600 X. B = settlement, M = fen. 

Symbols: x = occurrence, • =medial occurrence, - = sparse occurrence, 

+ = abundant occurrence, * = refer to NOTES. Abbreviations: k = 

grain, omv = transformed, ond.ut. = extinction. Minerals: Au = augit, 

Bi = biotite, Di = diopside, E = epidote, F = fluorite, K = chlorite, M 

= ore, Z = zircon. Rock: Sst = sandstone. 

tillgång på koksten. Som tunnslipsanalysen visar, företer 

bergarten i flera skärvor (tabell XI: slip 2, 3, 4, 7, 

11) spår av kraftig upphettning d.v.s. mineralen, både 

kvarts och fältspat, är tydligt krackelerade. Generellt kan 

sägas att magringsmängden är förhållandevis riklig och 

kornstorleken ganska grov i de keramiska produkterna 

från Skogsmossen. 

Lera och magringsmedel i godset är väl homogeniserade. 

Något som är en förutsättning för ett lyckat resultat, 

eftersom spänningar och därmed sprickbildningar under 

bränningsproceduren på grund av heterogen materialsammansättning 

i godsmassan undviks. Magringsandel 

och kornstorlek är också väl avpassade till den valda 

lertypen (tabell XI). 

Vad gäller kornstorleken har denna även anpassats 

till skärvtjockleken i det tilltänkta kärlet. I undersökningsmaterialet 

överstiger magringsmaterialets maxkorn 

endast i några få fall kärlets halva väggtjocklek. Detta är 

resultatet av ett välutvecklat keramiskt kunnande under


Figur 8.35. Tunnslip av trattbägarkeramik från Skogsmossen, Västmanland. 

a. kärl från boplatsen (slip 3). Gods: sorterad järnrik finlera 

magrad med 25% granitisk bergart. Dekor: intryck av grovt snöre. b. 

Kärl från kärret (slip 15). Gods: sorterad järnrik finlera magrad med 

23% granitisk bergart. Dekor: intryck av grovt snöre. Mikroskopfoto: T. 

Brorsson. Objektförstoring 25 X. 


a. Kärl från boplatsen (slip 6). Gods: sorterad siltig, något 

sandig, järnrik finlera magrad med 25% granitisk bergart. Dekor: 

intryck av fintvinnat snöre. b. Kärl från kärret (slip 10). Gods: sorterad 

siltig, något sandig, järnrik finlera magrad med 20% granitisk 

bergart. Dekor: intryck av fintvinnat snöre. Mikroskopfoto: T. Brorsson. 

Objektförstoring 25 X. 


a. Kärl från boplatsen (slip 4). Gods: sorterad något siltig 

och sandig järnrik finlera, magrad med 25% granitisk bergart. Dekor: 

intryck av fintvinnad tvärsnodd. b. Kärl från kärret (slip 12). Gods: 

sorterad siltig, något sandig, järnrik finlera magrad med 22% granitisk 

bergart. Dekor: intryck av fintvinnad tvärsnodd. Mikroskopfoto: T. 

Brorsson. Objektförstoring 25 X. 


Figure 8.35. Thin sections of Funnel Beaker pottery from Skogsmossen, 

Västmanland. a. Vessel from the settlement (sample 3). Fabric: 

sorted iron-rich fine clay tempered with 25% granitic rock. Decoration: 

impressions of coarse cord. b. Vessel from the fen (sample 

15). Fabric: sorted iron rich fine clay tempered with 23% granitic 

rock. Decoration: impressions of coarse cord. Micrograph: T. Brorsson. 

Magnification 25 X. 


Västmanland. a. vessel from the settlement (sample 6). Fabric: 

sorted silty, somewhat sandy iron-rich fine clay tempered with 25% 

granitic rock. Decoration: fine cord. b. vessel from the fen (sample 

10). Fabrid: sorted silty, somewhat sandy iron-rich fine clay tempered 

with 20% granitic rock. Decoration: impression of fine cord. Micrograph: 

T. Brorsson. Magnification 25 X. 



sorted somewhat silty and sandy iron-rich fine clay tempered with 

25% granitic rock. Decoration: fine cord stamp. b. Vessel from the 

fen (sample 12). Fabric: sorted silty, somewhat sandy iron-rich fine 

clay tempered with 22% granitic rock. Decoration: fine cord stamp. 

Micrograph: T. Brorsson. Magnification 25 X. 

179

Figur 8.39. Tunnslip av trattbägarkeramik från Skogsmossen, Västmanland 

a. Kärl från kärret (slip 13). Gods: sorterad järnrik finlera 

magrad med 12% granitisk bergart. Dekor: horisontala och vertikala 

band intryckta med grov tvärsnodd. b. Kärl från kärret (slip 17). 

Gods: sorterad siltig, något sandig, järnrik finlera magrad med 9% 

granitisk bergart. Dekor: parallella band intryckta med grov tvärsnodd. 

Mikroskopfoto: T. Brorsson. Objektförstoring 25 X. 


a. Kärl från boplatsen (slip 2). Gods: sorterad något siltig, 

järnrik finlera magrad med 16% granitisk bergart. Dekor: ”knäckebrödsdekor”. 

b. Kärl från kärret (slip 8). Gods: sorterad något siltig 

järnrik finlera, magrad med 20% granitisk bergart. Dekor: ”knäckebrödsdekor”. 


180 


Figur 8.38. Tunnslip av bränd lera från Skogsmossen, Västmanland. 

Bränd lera (slip 22), fynd från kärret. Sorterad järnrik finlera med 

sliror av järnoxihydroxidanhopningar och silt med skarpkantade korn. 


Figure 8.38. Thin section of daub from Skogsmossen, Västmanland. 

Burned clay (sample 22), from the fen. Sorted iron-rich fine clay with 

streaks of ironoxihydroxide agglomerations and silt with sharp grains. 

Micrograph: T. Brorsson. Magnification 25 X. 


Västmanland. a. Vessel from the fen (sample 13). Fabric: sorted 

fine clay tempered with 12% granitic rock. Decoration: horizontal 

and vertical bands of coarse cord stamp. b. Vessel from the fen 

(sample 17). Fabric: sorted silty, somewhat sandy, iron-rich fine clay 

tempered with 9% granitic rock. Decoration: parallel band of coarse 

cord stamp. Micrograph: T. Brorsson. Magnification 25 X. 



sorted somewhat silty, iron-rich fine clay tempered with 16% granitic 

rock. Decoration: ”knäckebröd (crisp bread) decoration”. b. Vessel from 

the fen (sample 8). Fabric: sorted somewhat silty iron-rich fine clay, 

tempered with 20% granitic rock. Decoration: ”knäckebröd (crisp 

bread) decoration”. Micrograph: T. Brorsson. Magnification 25 X.


Figur 8.42. Tunnslip av trattbägarkeramik från Skumparberget, 

Närke. a. Rikt dekorerad trattbägare (slip 18). Gods: sorterad siltig 

järnrik mellanlera, magrad med 25% granitisk bergart. Korn av sandsten. 

Dekor: ”knäckebrödsdekor”. b. Odekorerad hals av trattbägare 

(slip 19). Gods: sorterad, siltig mellanlera magrad med 10% granitisk 

bergart. Mikroskopfoto: T. Brorsson. Objektförstoring 25 X. 


Figur 8.41. Tunnslip av trattbägarkeramik från Skogsmossen, Västmanland. Kärl 

från kärret (slip 21). Gods: sorterad siltig något sandig järnrik mellanlera, magrad 

med 25% granitisk bergart. Korn av sandsten. Dekor: ”knäckebrödsdekor”. 


Figure 8.41. Thin section of Funnel Beaker pottery from Skogsmossen, 

Västmanland. Vessel from the fen (sample 21). Fabric: sorted somewhat sandy 

iron-rich medium clay, tempered with 25% granitic rock. Grains of sandstone. 

Decoration: ”knäckebröd (crisp bread) decoration”. Micrograph: T. Brorsson. 


Figure 8.42. Thin sections of Funnel Beaker pottery from Skumparberget, 

Närke. a. Richly decorated funnel beaker (sample 18). Fabric: 

sorted silty iron-rich medium clay, tempered with 25% granitic rock. 

Grains of sandstone. Decoration: ”knäckebröd (crisp bread) decoration”. 

b. Undecorated funnel beaker (sample 19). Fabric: sorted, silty 

middle clay tempered with 10% granitic rock. Micrograph: T. Brorsson. 


Figur 8.43. Halspartier av tre trattbägare från Skumparberget, 

Glanshammar sn, Närke. Övre raden: rekonstruktion av 

odekorerade tratthalsar (slip nr. 20 och 19), underst: tratthals 

med s.k. ”knäckebrödsdekor” (slip nr 18). Kärlrekonstruktion 


Figure 8.43. Partially reconstructed funnel beakers from 

Skumparberget, Glanshammar parish, Närke. Above: undecorated 

funnel beakers (samples 20 and 19), below: funnel beaker 

with ”knäckebröd (crisp bread) decoration” (sample 18). Vessel 

reconstruction and drawings by Gunlög Graner. Skala 1:4. 

181

tidig bondestenålder. Något, som även har påvisats i 

skånsk TRB-keramik (Hulthén 1977 s.55, Tab. 8). 

Av analysmaterialet att döma har N-teknik varit den 

helt dominerande metoden för kärluppbyggnaden (Andersen 

1975 s.56; Hulthén 1977 s.34-35). Godstjockleken 

varierar från kärl till kärl och även inom ett och samma 

kärl (±= 10 mm). En liten bägare med fyndnummer 

2986 (slip 9), tillvaratagen i kärret, har den tunnaste väggen. 

Tre parallella linjer, intryckta med fint tvinnat snöre, 

dekorerar mynningspartiet, vars kärlvägg endast mäter 

4 mm. Mynningsranden - diametern beräknad till 6.5 

cm - är ornerad med jämna skåror. 

Ett annat fynd, nr. 10405, (slip 2) från boplatsen står 

i motsats till den nyssnämnda, välgjorda bägaren. Detta 

är ett kärl med en beräknad mynningsdiameter på 13.5 

cm, som likaledes har streckdekor på mynningsranden. 

Tjockleken på randen är hela 16 mm och själva kärlväggen 

mäter 13 mm. Kärlets övre del har yttäckande s.k. 

”knäckebrödsdekor”. 

De båda ytterligheterna är tillverkade av samma typ 

av råmaterial: Sorterad, järnrik, granitmagrad finlera med 

förekomst av mörk glimmer (figur 8.40a). Magringsandelen 

i det större kärlet – 25% – står i relation till den 

låga halten av silt i leran, medan 14% magringsmedel 

var fullt tillräckligt i den mindre bägarens gods, som 

innehöll en högre halt av silt. Härutöver är bergarten 

mera finkrossad i det tunnväggiga godset (maxkorn = 

2 mm) än i kärlet med 13 mm:s väggtjocklek (maxkorn 

= 4 mm). Dessa båda exempel återspeglar bredden i 

keramikproduktionen vid Skogsmossen-lokalen under 

tidigneolitisk tid. De speglar också den tidigare nämnda 

konservatismen i hantverkstraditionerna vad gäller lertyp 

och val av magringsmaterial. Man hade tillräcklig 

insikt för att medvetet balansera viktiga parametrar i 

förhållande till varandra. Produktionen omfattade såväl 

dekorerat ”fingods” som grövre kärl för hushållsbruk 

med eller utan enkel dekor. 

Kärlen brändes i oxiderande atmosfär d.v.s. i öppen 

eld. Bränningstemperaturen har inte överstigit 700°C. 

Sådan kärlbränning är en relativt snabb process. Kärlen 

travas på ett lager av bränsle och täckes sedan med 

grenar i ett strutformat bål. Sedan bålet antänts får det 

brinna under ca 30 till 45 minuter medan nytt bränsle 

kontinuerligt tillförs. Därefter lämnas bålet att brinna 

ner och så småningom slockna. Kärlen kan lämnas att 

svalna i askan. Keramikbränning i öppen eld var den 

allenarådande bränningsmetoden under tidigneolitikum 

i Skandinavien. Den var snabb, effektiv, krävde inga installationer 

och var perfekt anpassad till de lertyper, som 

då utnyttjades för kärltillverkning och till de godstyper, 

som olika kärlfunktioner krävde. 

Studier av principerna för det naturnära keramikhantverk 

i Zimbabwe i Afrika visar nära paralleller med 

motsvarande hantverk i vår egen forntid (Lindahl 1995 

182 


s.33). I motsats till exempelvis grop- eller ugnsbränning 

efterlämnar kärlbränning i öppen eld inga detekterbara 

spår i omgivningen. 

Jämförande analyser 

(Figur 8.45) 

Redovisningen sammanfattas i tabell XII. 

Skumparberget 

Skärvor av tre kärl från Skumparberget, tunnslipen nr 18, 

19 och 20, har undersökts (figur 8.43). Kärlet med fnr. 

133 (slip 18) har haft en mynningsdiameter om ca 32 cm, 

ett relativt stort kärl ornerat med s.k. ”knäckebrödsdekor” 

och koniska gropar. Kärlet är byggt med N-teknik 

och har en godstjocklek av 12 mm. Det har framställts 

av en siltig, något sandig mellanlera, rik på järnhydroxid 

och glimmer. Leran har magrats med 25 % grovkrossad, 

tämligen ovittrad granit med maximal kornstorlek av 7 

mm (figur 8.42). Som accessoriskt mineral förekommer 

enstaka malmkorn. 

Fnr. 1099, utgör det odekorerade mynningspartiet av 

en trattbägare, (slip nr 19) från Skumparberget. Trattbägaren 

har haft en mynningsdiameter om 16 cm och en 

godstjocklek = 7 mm. Kärlet har framställts av en lera 

med samma sammansättning som kärlet med fnr. 133 

men med lägre förekomst av glimmer och högre halt 

av järnhydroxid. Zirkon förekommer tillsammans med 

malm som accessoriskt mineral. 

Mellanleran har magrats med 10 % krossad, något 

vittrad granit. Maxkornet mäter 6 mm. Det tredje kärlet 

(slip 20) var också en trattbägare, fnr. 579, vars mynningsdiameter 

har beräknats till 13 cm. Godstjockleken 

är 7 mm. Denna trattbägare är tillverkad av en sorterad, 

järnrik, glimmerhaltig finlera. Diopsid förekommer som 

accessoriskt mineral. Leran har magrats med 10% krossad, 

något vittrad granit med maximal kornstorlek av 5 

mm. Båda kärlen är byggda med N-teknik. 

Hjulberga 

Den tidigneolitiska keramiken från Hjulberga har delats 

i två grupper baserade på den teknik, som använts vid 

kärlens uppbyggnad. U-gruppens kärl har den karaktäristiska 

godsprofilen, som uppstår när lerrullarna fixeras vid 

varandra genom att den övre rullens kanter drages ner över 

den undre rullen, både på kärlets ut- och insida (Andersen 

1975; Hulthén 1977 fig. 16; Hulthén 1998 s.17 ff). 

Metoden tillåter inte framställning av tunnväggiga 

kärl och fixeringen mellan lerrullarna blir inte så hållfast 

som med N-teknik. U-teknik är en kärlbyggnadsmetod, 

som följer på den primitiva H-tekniken (Ertebøllekeramik) 

och efterföljs av den mer avancerade N-tekniken. 

U-kärlen i Hjulberga tillverkades av en något grov, järn- 

och glimmerhaltig mellanlera, magrad med 10 - 15% 

krossad, vittrad granit med maxkorn = 5 mm. Sliror i


Figur 8.44. Keramik från Hjulberga 

(tabell XI). Kärl byggda med U-teknik: 

Hj.2B, skärvorna 1a (slip 1) & 1 b; 

Hj.2A, skärva 2 (slip 3). Kärl, byggda 

med N-teknik: Hj.1A, skärvorna 3a, 3b 

(slip 6) & 4 (slip 7). Hj.1B, skärvorna 5 

(slip 8), 6 (slip 9) & 7. Hj. 2C, skärva 8 

(slip 4). Hj.2B, skärva 9 (slip 2). 

Figure 8.44. Pottery from Hjulberga 

(Table XI). Vessels built by U-technique: 

Hj.2B, sherds 1a (sample 1) & 1 b; 

Hj.2A, sherd 2 (sample 3). Vessel built 

by N-technique: Hj.1A, sherds 3a, 3b 

(sample 6) & 4 (sample 7). Hj.1B, 

sherds 5 (sample 8), 6 (sample 9) & 

7. Hj. 2C, sherd 8 (sample 4). Hj.2B, 

sherd 9 (sample 2). 

godset vittnar om en bristfälligt homogeniserad keramiklera. 

Detta har sannolikt orsakat mycket sprickbildning 

i kärlen under bränningen. Kärlen var odekorerade 

eller försedda med enkel gropdekor (Raka ej koniska 

gropar) (figur 8.44: 1-2). 

N-kärlen i Hjulberga framställdes av sorterad, något 

siltig, järn- och glimmerhaltig finlera. Mineralen zirkon 

och malm finns naturligt i leran. Finleran har magrats med 

mellan 8 och 20% krossad, vittrad granit. I ett fall (slip nr. 

8) är godset av ett kamstämplat kärl magrat med krossad 

kvartsit, som komplement till den vittrade graniten. Detta 

gods har sliror av grovfraktion omväxlande med finmaterial. 

De flesta proven från Hjulberga återspeglar bristfällig 

homogenisering av leran. Samtliga kärl av N-teknikgruppen 

har – med ett undantag - ett mycket likartat 

gods. Kärldekoren är enkel och okomplicerad (figur 8.44: 

3–8). Det förekommer parallella linjer under mynningar, 

vilka tryckts in med snöre eller tvärsnodd. Vidare finns 

heltäckande dekor av nagelintryck och grunda intryck, 

sannolikt gjorda med avskuret fågelben. En skärva är dekorerad 

med vertikala rader av korta kamstämpelavtryck. 

Lera av samma typer som godslerorna i keramiken har 

identifierats bland de 20 lokala lerorna, som insamlades 


genom lerkartering i området. Fynddjupet varierade från 

50 till 100 cm under ploglagret. 

I ett fall (slip 2, figur 8.44: 9) kunde inte godslerans 

typ återfinnas bland testlerorna. Denna lera är extremt 

finkornig och fri från grovfraktioner. Den är mycket rik 

på järnhydroxid och glimmer av både biotit (mörk glimmer) 

och muskovit (ljus glimmer). Den innehåller även 

något kalciumkarbonat. 10% krossad granitisk bergart 

utgjorde magringen. Den maximala kornstorleken är 2 

mm. Kärlet – en trattbägare – var byggt med N-teknik 

och hade en största godstjocklek på 8 mm. Sannolikt 

har denna trattbägare sitt ursprung i keramikproduktion 

utanför Hjulberga-området. 

Vallby 

Endast en skärva av fynden från Vallby ingick i undersökningen. 

Denna odekorerade bukskärva har ett från 

Hjulberga-kärlen något avvikande gods. Leran är av 

”Hjulberga-typ” men magringen består av 8% krossad, 

vittrad gnejs och en del sandsten (slip 10). Maximala 

kornstorleken är 4 mm. Även i denna godslera finns 

sliror med korn av olika grovlek. Kärlet har byggts med 

N-teknik och godstjockleken är ca 10 mm. 

183

Figur 8.45. Schematisk presentation av de olika godstypernas fördelning 

inom de fyra trattbägarlokalerna Skogsmossen, Skumparberget, 

Hjulberga och Vallby. 

184 


Figure 8.45. Schematic presentation of the different types of fabric 

among the four TRB sites Skogsmossen, Skumparberget, Hjulberga 

and Vallby. Code key (= “Kodnyckel”): Sorted fine clay – Sorted 

medial coarse clay – Calciferous clay – Granite – Gneiss.

skärv-/slipnummer. 


SAMMANFATTNING 

Något om lertäkter 

På grund av praktiska hinder kunde en planerad lerkartering 

i området kring Skogsmossen ej genomföras. 

Man kan dock utgå ifrån att lokala leror för boplatsens 

behov av råmaterial till kärlframställning och husbygge 

fanns tillgängliga. Klumpar av klinelera i fyndmaterialet 

visar att lera av rätt typ, d.v.s. kalkhaltig finlera, var 

tillgänglig för klining av husväggar, tätning av kransen 

runt härden etc. 

Även i fyndmaterialet från kärret fanns rikligt med 

bränd lera. Leran var kalkfri, sorterad, järnrik med mycket 

fin struktur (slip 22). Den innehöll sliror av järnhydroxid. 

Analys visar mycket god överensstämmelse med 

den keramiska godsleran (figur 8.38). Denna lera hade 

även utnyttjats för klining av väggar. Uppförandet av en 

byggnadskonstruktion i offerkärret hade sannolikt samband 

med de religiösa ceremonier kring denna kultplats. 

Kanske ansågs den ”vanliga” klineleran inte god nog för 

ett sådant ändamål. 

Det är ett rimligt antagande att en betydande täkt 

med god keramiklera fanns inom räckhåll från boplatsen. 

Tillgången på en sådan utgjorde en värdefull resurs, som 


SKÄRVIDENTIF. LERA MAGRING NOTES 

fyndnummer 

fyndplats 

U-teknik, N-teknik 

sorterad / osorterad (s/o) 

grov / fin 

silt 

sand 

järnhydroxid 

järnoxihydroxcidanhop. 

glimmer 

kalcium karbonat 

1 H 2:B Hj U s m • - + x • x Z x* 15 5 x *vitt. Hom.- 

2 H 2:B Hj N s f ++ x + - x Z M Di x* 10 2 x *vitt. Hom.- 

3 H 2:A Hj U s m - + x • Z M x* 10 4 x *vitt. Hom.- 

4 H 2:C Hj N s f • + x • Z M x* 1k 16 4 x *vitt. M,Z,Bi 

5 H 2:C Hj N s f - + x • Z M x* 9 4 *vitt. 

6 H 1:A Hj N s f - + x - x Z x* 20 4 x *vitt. med Bi,Z 

7 H 1:A Hj N s f • + x • Z M x* 2k 8 3 x *vitt. med Bi+ 

8 H 1:B Hj N s f + x + Bi Mu x* 1k 15 3 x+ *vitt. Avvik.gods 

9 H 1:B Hj N s f - ++ x + Z M x* 17 7 x *vitt.med M , Z 

10 V V N s f • ++ x • x Z M * 1k 8 4 x *gnejs. Vitt. 

18 S 133 S.b N s m • ++ + x M- x* 1k 25 7 *ovitt. Q ond.ut. 

19 S 1099 S.b N s m • - ++ x • x M, Z x* 10 6 * M+-Z-Bi-Di 

20 S 579 S.b N s f ++ • Di x* 10 5 * Bi,M,K, vitt. 

Tabell XII. Resultat av mikroskopering av tunnslip av keramik från 

Hjulberga, Eker sn, Vallby, Kil sn, och Skumparberget, Glanshammar 

sn, Närke, i parallellt och polariserat ljus med förstoringar mellan 

25 och 600 X. Symboler: x = förekomst, • = måttlig förekomst, - = 

sparsam förekomst, + = riklig förekomst, * = hänvisar till kolumnen 

”Notes”. Förkortningar: k = korn, omv = omvandlad, ond.ut.= 

ondulös utsläckning. vitt. =vittrad. Mineral: Bi = biotit, Di = diopsid, 

K = klorit, M = malm, Mu = muskovit, Z = zirkon. Bergart: Sst = 

sandsten. 

växtmaterial 

övriga observerade 

mineral 

granitisk bergart 

Sst el. kvartsit 

andel, vol% 

max.kornstorlek [mm] 

sliror 

Table XII. Results of microscopy of thin sections of pottery from 

Hjulberga, Eker parish, Vallby, Kil parish and Skumparberget, Glanshammar 

parish, Närke, in parallel and polarized light at magnifications 

of 25 to 600 X. B = settlement, M = fen. Symbols: x = 

occurrence, • =medial occurrence, - = sparse occurrence, 

+ = abundant occurrence, * = refer to NOTES. 

Abbreviations: omv = k = grain transformed, ond.ut. = undulatory 

extinction, vitt = weathered. Minerals: Bi = biotite, Di = diopside, 

K = chlorite, M = ore, Mu = muscovite, Z = zircon. Rock: Sst = 

sandstone. 

utnyttjades så länge det rätta råmaterialet var för handen. 

En ”rik” lertäkt kunde exploateras i flera generationer. 

Merendels är lersedimenten stratifierade i skiktade 

lager med större eller mindre andel grovfraktioner. Med 

hjälp av godslerorna i de 14 C-daterade kärlen har en modell 

av en sådan möjlig lertäkt konstruerats (figur 8.46). 

Lagerföljden i täkten visar en vanligt förekommande 

variation inom en sedimentsekvens. Den framhäver 

också sambandet mellan kärlproduktion och den aktuella 

utvinningsnivån i täkten, där råmaterialet hämtades. 

Vid förändringar i råmaterialsammansättningen, såsom 

exempelvis silthalten i ett lager, ställdes stora krav på 

hantverkskunnandet inklusive förmågan att förstå och 

hantera de nya förutsättningarna, som orsakats av utgångsmaterialet. 

Det gällde att balansera silthalten genom 

motsvarande förändringar av magringsmaterialet. 

Sådan anpassning framträder i keramikgodset, varför det 

kan fastslås, att man inom hantverket på Skogsmossenboplatsen 

bemästrat ifrågavarande problematik (tabell 

XI). 

Det finns analoga exempel från vår egen senare historia 

före automationen, då det exempelvis fanns ett 

betydande antal mindre tegelbruk till exempel i Skåne. 

185

Figur 8.46. Modell av en hypotetisk lertäkt baserad på godslerorna i 

daterade skärvor från boplatsen och mossen vid Skogsmossen. 

Kodnyckel: 

sorterad finlera 

Dessa bruk hade en tegelmästare, som kontinuerligt tog 

prov på leran, när den hämtats från täkten. Tegelmästaren 

testade leran genom att ”smaka” på den och kände 

därvid genast vilken ”grovlek” den hade. Om behövligt 

justerades produktionsapparaten i enlighet med förändringarna 

av grovleken så att tegeltillverkningen kunde 

fortsätta utan störningar. 

Den hantverksmässiga medvetenhet, som fanns i 

keramiktillverkningen på Skogsmossen, förefaller ha 

saknats på Hjulbergaboplatsen (tabell XII). 

Kärldekor 

Beträffande eventuella samband mellan godsets sammansättning 

och vissa typer av kärldekorer, kan det fastslås 

att några sådana medvetna samband inte kan urskiljas 

inom keramikhantverket på Skogsmossen. Ett och samma 

orneringsmönster återfinns således på gods med både låg 

och hög relativ halt av grovfraktioner i leran. 

Inom det studerade intervallet finns heller ingen användbar 

korrelation till orneringsmönster, räknat över tiden 

(tabell XIII). Så har till exempel ornering med intryck 

186 

Slip nr. 

sorterad siltig finlera 

Lera 

sorterad, siltig, något sandig finlera. 

+ = riklig förekomst. • = ordinär förekomst. - = sparsam förekomst, 

-- = mycket sparsam förekomst. 

Glimmer 


14 C-datering 

BP 

Dekorer 

Figure 8.46. Model of a hypothetical clay extraction pit based on the 

composition of the clay of the dated sherds from the settlement and 

fen at Skogsmossen. 

Legend: 

sorted fine clay 

sorted silty fine clay 

Skärvtjocklek 

mm 

7 + 5060 ± 90 Låg, odekorerad trattbägarhals 12 

15 -- 5020 ± 100 Intryck med grovtvinnat snöre 12 

14 

-- 4970 ± 80 Intryck med fin tvärsnodd 10 

17 - 4820 ± 70 Intryck med grov tvärsnodd 8 

6 -- 4735 ± 75 Intryck med fintvinnat snöre 8 

16 -- 4675 ± 80 Linjer i vinkel. Dekor? 7 

21 -- 4630 ± 60 ”Knäckebrödsdekor” 12 

11 + 4605 ± 60 Intryck med grovtvinnat snöre 11 

13 • 4560 ± 70 Intryck med grov tvärsnodd 12 

sorted, silty, somewhat sandy fine clay 

+ = abundant occurrence. • = occurrence. - = sparse occurrence, 

-- = rare occurence. 

av grovtvinnat snöre 4 olika dateringar från 4605±60 

BP till 5035±95 BP. Intryck med grov tvärsnodd finns 

på keramik daterad 4560±70 BP och på keramik daterad 

4820±70 BP. Hantverkstraditionerna i keramiktillverkningen 

synes att ha varit nära nog konstanta under 

avsevärd tid. 

Allmänt sett är uppsättningen av förekommande 

dekorelement av begränsad art. Intryck med snöre och 

tvärsnodd av olika grovlek i några bestämda mönsterkombinationer 

är dominerande inslag i kärlorneringen. 

Denna ”standardisering” kan tolkas som tecken på en 

rationell kärlproduktion. Brådska i hanteringen kan då 

förklara fall av mindre väl utförd dekor. 

I jämförelse med näraliggande, ”samtidiga” bosättningar 

som till exempel Hjulberga, framstår Skogsmossens 

keramiktillverkning som ett betydligt mera etablerat 

och självständigt hantverk. I undersökningsmaterialet 

finns inga spår av den enklare, grövre U-tekniken. Inte 

heller finns det tecken på den typ av bristfällig bearbetning 

av leran, som kan leda till spruckna och/eller 

mindre hållbara kärl.


Den speciella ”knäckebrödsdekoren” förekommer 

på kärl bland fynden från både boplatsen och kärret 

på Skogsmossen-lokalen. Godset i dessa kärl är i det 

närmaste identiskt. Också på Skumparberget fanns kärl 

med samma dekor. I detta fall är dock godset av annan 

typ och betydligt grövre i strukturen (figur 8.42a). I undersökningsmaterialet 

fanns flera kärl med detta grova 

gods från Skumparberget. 

Inslag av ”främmande” gods bland kärlen på Skogsmossen, 

som indikerar kontakt med andra bosättningar 

runt Mälaren, har inte identifierats mer än i ett enstaka 

fall. Det är kärl 17, med fyndnummer 2008 (slip 21), 

som med stor sannolikhet har tillverkats på grannlokalen 


Fynd-Nr. Kärl Slip 14 C-dat. BP Dekorelement Skärvtjockl. mm 

2001 1 13 4560±70 Grova horisontella + vertikala tvärsnoddsintryck 14 

2007 11 4605±60 Intryck av grovtvinnat snöre 11 

2009 1 4625±60 Grova horisontella + vertikala tvärsnoddsintryck 12 

2008 17 21 4630±60 ”Knäckebrödsdekor” 10 

2005 158 16 4675±80 Linjer i vinkel. Dekor? 7 

10448 5 4735±75 Intryck. av grov horisontell tvärsnodd 8 

10446 6 4735±75 Intr. av fintvinnat snöre 6 

2010 95 4775±60 Gropdekor (+ hål) 10 

2175 4758±80 Intryck av mellangrov tvärsnodd. Grovt hantverk. 

Ej noggrant utförande 

10 

2006 109 17 4820±70 Intr. av grov tvärsnodd 8 

2012 4845±60 Intryck av grovtvinnat. snöre 10 

Ej fnr. 1 4880±110 Grova horisontella + vertikala tvärsnoddsintryck 11 

2003 4885±100 Intryck med djurtand 12 

2166 2 4950±80 Intryck av gles, mellangrov tvärsnodd. 10 

2002 2 14 4970±80 Intryck av gles, mellangrov tvärsnodd. 10 

2004 X 15 5020±100 Intryck av grovtvinnat. snöre 12 

2014 X 5035±95 Intryck av grovtvinnat. snöre 10 

Ej fnr. 153 7 5060±90 Odekorerad tratthals 13 

Figur 8.47. Mynningsprofilerna på kärl 17 från Skogsmossen (a) och 

kärl fnr. 133 från Skumparberget (b). 

Figure 8.47. Rim profile of vessel 17 from Skogsmossen (a) and vessel 

find no. 133 from Skumparberget (b). 

Tabell XIII. Skogsmossen-keramikens dekorelement 

placerade i ”kronologisk” ordning 

och relaterade till skärvtjocklek och olika 

tabellnummer. X = 2 mynningsskärvor, som 

troligen härrör från samma kärl. 

Table XIII. The directly dated potsherds from 

Skogsmossen, ordered chronologically from 

younger to older, with information on decorative 

element and vessel wall thickness in the 

two columns to the right 

Skumparberget. Godset i kärl 17 överensstämmer helt 

med den grova godstypen i kärlen nr 133 och 1099 (slip 

18 och 19) från Skumparberget och förekommer inte i 

något annat kärl från Skogsmossen (figur 8.41, 8.42a-b). 

Mynningsdiametern är beräknad till 32 cm i båda kärlen 

och skärvtjockleken till 12 mm. Skärvprofilerna i 

mynningspartiet är nästan exakt lika (figur 8.47). Det är 

inte möjligt att göra meningsfulla utsagor beträffande 

orsakssammanhanget bakom detta fynd i offerkärret. Å 

andra sidan vore det förvånande om inte någon skärva 

från Skumparberget hade funnits med bland fynden i 

kärret. 

Avståndet till den tidigneolitiska lokalen Malmahed 

i Lilla Malma sn. är endast 7.5 mil fågelvägen från 

Skogsmossen (Olsson & Hulthén 1986). Jämfört med 

den tidigneolitiska Malmahed-keramiken finns dock 

inga tydbara beröringspunkter, som relaterar sig till keramikgods, 

kärlformer eller dekorelement i hantverket 

på Skogsmossen. Den förra representerar en tidig fas 

av tidigneolitikum med kärl av mindre storlek och med 

dekor av små gropar i rader under mynningen. Denna 

är oftast försedd med streckdekor. Avtryck av snöre och 

tvärsnodd som orneringselement saknas helt. 

Nära paralleller, vad gäller sättet att ornera ett kärl, 

finner man däremot på en boplats, som ligger på ungefärligen 

dubbelt så stort avstånd från Skogsmossen 

nämligen Älby i Ösmo sn., Södermanland. Heltäckande 

dekor av grunda intryck är koncentrerad till kärlets hals 

och skuldra. Mynningsranden har streck av kamintryck. 

Kärlprofilen är mjukt S-formig liksom hos kärlen från 

Skogsmossen (jfr. figur 8.31). Buken är refflad. Denna, 

i sen skånskt tidigneolitikum så vanligt förekommande 

behandling av kärlbuken på trattbägarna, påträffas ytterst 

sällan på kärl från Mälarområdet (Muntligen: F. 

Hallgren). Refflingen, som sådan, bör mera uppfattas 

187

som en praktisk, funktionell preparering av kärlet än 

som en form av kärldekor. Trattbägaren hade av allt att 

döma en funktion som mjölkningskärl och genom att 

reffla kärlbuken ökades dennas effektiva ytteryta med 

en förbättrad kylförmåga som följd (Hulthén 1998 s.30, 

fig. 20). Refflingen underlättade också hanteringen av ett 

ofta fuktigt kärl. Trattbägaren som kärlform stämmer 

väl med nya behov i samhället, vilka uppkommer i samband 

med att nya näringar och näringsformer etableras 

(Hulthén 1995). 

Fyra bosättningar – fyra keramikmiljöer 

De keramiska hantverken på de tidigneolitiska fyndlokalerna, 

som ingår i undersökningen, förefaller att återspegla 

något för området specifikt. 

Hjulberga har sin grova U-teknik och även vad gäller 

N-teknikens kärl ett relativt enkelt hantverk. 

Vallby vars enda skärva i undersökningen utgör ett 

exempel på en egen, specifik magringsmetod. 

Skumparberget, har liksom Skogsmossen ett betydande 

antal skärvor av kragflaskor i sitt keramikinventarium. 

Hantverket som sådant skiljer sig dock tydligt 

från kärltillverkningen hos ”grannen”. 

188 


Skogsmossen med boplats och tillhörande offerkärr 

har ett avancerat hantverk baserat på stabila traditioner, 

god råmaterialtillgång och framställning av ett urval av 

speciella kärl. Malmaheds TN-keramik har föga gemensamt 

med någon av de förut nämnda hantverken. 

Såvitt saken kan bedömas på nuvarande stadium synes 

kontakter och utbytet av idéer och föremål mellan 

de fyra boplatserna att ha varit av begränsad art. Detta 

trots de ringa avstånden mellan lokalerna. Återspeglar 

möjligen det keramiska inventariet respektive boplats´ 

identitet? Finns det andra förhållanden, som tyder på 

samma virtuella gränser? Finns det någon rangordning 

mellan de fyra, grundad på exempelvis prestige eller 

liknade? 

Bortom vad man skulle kunna kalla en ”port” i tid 

och i någon mån rum skönjs de levande människor, 

som det ytterst är arkeologins uppgift att försöka förstå 

och beskriva. Vidare studier (Läs: Bland annat fortsatta 

analyser av ett utvidgat material.) skulle sannolikt kunna 

bidra till att fler pusselbitar kunde in- och sammanfogas 

till en klarare helhetsförståelse. 

Svaret på inledande rubrikfrågan – Vem offrade i 

kärret? – är på nuvarande ståndpunkt: Att det med stor 

sannolikhet var ett antal generationer av Skogsmossenboplatsens 

”egna” innevånare.


8.6 Skogsmossen, Skumparberget 

och Hjulberga 1, 

keramikhantverk i lokala 

”communities of practice” 

Trattbägarkeramiken i Mälardalen och Bergslagen kan 

beroende på perspektiv beskrivas med de skenbart motsägelsefulla 

epiteten överregional, regional och lokal. 

Den specifika kärluppsättningen – trattbägare, kragflaskor, 

lerskivor – kan sägas vara överregional och återkommer 

med vissa variationer inom ett stort område 

av Nordeuropa. Andra aspekter som en dominans av 

fogar med stigande N-teknik på trattbägarnas halspartier 

i Mälardalen, i kontrast till fallande N-teknik hos halspartiet 

av flertalet trattbägare på Själland kan kanske ses 

som regionala särdrag. Frekvent förekomst av dekor på 

mynningsrand och förekomst av gropintryck är andra 

särdrag utmärkande för Mälardalen och Bergslagen och 

förekommer på exemplar av trattbägare av såväl formtyp 

Vrå I, Vrå II, Vrå III som Vrå IV. Återigen andra drag 

kan beskrivas som lokala, tekniker som har reproducerats 

över en tidsrymd av flera hundra år på enskilda lokaler, 

medan människor på närbelägna boplatser följt andra 

traditioner. Till de lokala dragen hör val av lerfraktion 

eller av lertäkt, val av magringsmedel, design av kärlform, 

samt val av dekorelement och komposition. Den variation 

som finns är inte bara kronologiskt betingad och inte 

enbart beroende av distinktionen mellan rituellt/profant. 

Diskussionen i föregående avsnitt fördes med ett övergripande 

regionalt perspektiv, här skall dessa aspekter 

diskuteras utifrån ett mer lokalt perspektiv, där tre närbelägna 

och delvis samtidiga trattbägarbosättningar – 

Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga 1 – jämförs 

med varandra. Genomgången mynnar ut i en diskussion 

av de sociala sammanhang där dessa lokala, regionala och 

överregionala tekniker skapats och reproducerats. 

De tre lokalerna Skogsmossen, Skumparberget och 

Hjulberga 1 låg i likartade topografiska lägen, på sandmark 

en eller ett par kilometer från havet och med ett 

inbördes avstånd av 10 - 20 km (figur 8.34). Alla tre fornlämningarna 

är ytmässigt i samma storleksklass, åtminstone 

15 000 - 30 000 m 2 och innehåller fynd av samma 

karaktär, som trattbägarkeramik, malstenar, tunnackiga 

porfyrit- och flintyxor, samt rikligt med avfall från tillverkning 

av yxor av porfyrit (Hulthén & Welinder 1981, 

Apel et al. 1997, Hallgren et al. 1997). På alla tre lokalerna 

finns spår av jordbruk i form av sädeskornsavtryck i 

keramik och/eller förkolnade sädeskorn samt ben från 

tamdjur (jfr. kapitel 7). På Skogsmossen och Skumparberget 

hittades rester av mesulahus av samma konstruktion. 

På Hjulberga 1 påträffades inte något hus men då 

den senare undersökningen bara berörde 80 m 2 av en 


vida större fornlämning är det troligt att huslämningar 

förekommer även där (en punkt som också betonas av 

Hulthén & Welinder 1981 s.211). Kolfjortondateringar 

visar att alla tre lokalerna nyttjats under andra halvan av 

tidigneolitikum, Skogsmossen och Skumparberget därtill 

också under första halvan av perioden (figur 5.5, 5.6). En 

petrografisk studie av avfallsmaterial från yxtillverkning 

på de tre lokalerna pekar på att innevånarna på respektive 

lokal brutit porfyrit från varsitt stenbrott (kapitel 

9.1.1). På alla tre lokalerna har malstenar av samma typ 

av glimmerskiffer brukats (kapitel 9.1.2). 

Även vad gäller keramiken finns gemensamma nämnare 

mellan Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga 

I så till vida att alla tre lokalerna har gett fynd av 

skärvor från trattbägare, kragflaskor och lerskivor. Likväl 

finns det också skillnader i keramikmaterialen. I det följande 

kommer keramiken från Skogsmossen, Skumparberget 

och Hjulberga 1 att beskrivas i sammanfattande 

ordalag, med avseende på kärlform, dekor och teknologiska 

egenskaper. Det är inte oproblematiskt att jämföra 

keramikmaterial som klassificerats och registrerats av 

olika personer. Också när jag återvänt till mina egna 

klassificeringar, finner jag diskrepanser mellan de som 

utförts för 10 år sedan och de som gjorts mer nyligen. 

Detta är inte konstigt, då man lär under arbete, men det 

kan vara på sin plats att påpeka då det styr vilka frågor 

som på ett meningsfullt sätt går att ställa till materialet. 

För att helt komma runt denna problematik hade krävts 

att jag i ett och samma sammanhang registrerat om alla de 

material jag önskat jämföra, vilket naturligtvis inte varit 

möjligt. Trots detta förbehåll tror jag att en jämförelse 

är möjlig, så länge man ställer enkla frågor. 

Vid undersökningen på Skogsmossen 1995 tillvaratogs 

118 kg keramik, fördelat på 27,5 kg från boplatsen 

och 90,5 kg från det kärr som undersöktes inom fornlämningen 

(Hallgren et al. 1997). Vid en kompletterande 

forskningsgrävningen 1997 tillvaratogs ytterligare ett kilo 

keramik från boplatsen, samt några fyndbackar ännu ej 

färdigregistrerad keramik från kärret. Huvuddelen av 

keramiken är skärvor från trattbägare, men fragment av 

kragflaskor (174 skärvor från 1995 års undersökning) 

och lerskivor (50 skärvor från 1995 års undersökning) 

förekommer också. Enstaka krukskärvor kommer från 

andra typer av kärl och föremål, som ett flat tummat 

lerobjekt och ett miniatyrkärl med en tulpanformad mynning 

och hals. Huvuddelen av materialet tillvaratogs vid 

rutgrävning med sållning (4 mm såll), en mindre del 

vid efterföljande avbaning och anläggningsgrävning. 

Vid sållningen har all keramik som fastnat i 4 mm sållen 

tillvaratagits, vid avbaning och anläggninsgrävning 

tenderar man att förbise mindre skärvor till förmån för 

större och i högre grad tillvarata skärvor med iögonfallande 

dekor. För att jämförelsen mellan boplats och kärr 

nedan skall ske på lika villkor tas därför endast materialet 

189

från rutgrävning/sållning med, vilket i princip innebär 

all keramik från kärret (90,4 kg) och drygt hälften av 

keramiken från boplatsen (17,9 kg). 

En skillnad mellan keramiken från boplatsen och 

keramiken från kärret är att den senare har en rikare 

dekor. Beräknat på skärvvikt är 18% av keramiken från 

kärret dekorerad, motsvarande siffra för boplatsen är 

9%. Till en del kan en sådan jämförelse vara missledande, 

då keramiken från boplatsen är något kraftigare fragmenterad, 

med en medelvikt av 0,6 gram per skärva, att 

jämföra med 1,2 gram i kärret. Detta kompenseras dock 

i någon mån av att jämförelsen gäller viktprocent och 

av att dekor, i förekommande fall, även har registrerats 

för mycket små fragment. Det torde därför stå klart att 

keramiken från kärret verkligen har rikare dekor, vilket 

i detta sammanhang betyder trattbägare med dekor som 

ibland täcker halsen från mynning till skuldra och i något 

fall övre delen av buken. Det bör dock poängteras att det 

också i kärret förekommer trattbägare med sparsam eller 

ingen dekor (jfr. figur 8.15a-f), liksom det på boplatsen 

även finns trattbägare med heltäckande halsdekor. 

Vid jämförelse av de olika dekorelementens frekvens 

så är proportionerna liknande mellan kärret och 

boplatsen. I bägge kontexterna är tvärsnodd vanligast 

(40% i kärret, 31% på boplatsen), följt av snördekor 

(17% respektive 21%), enkla intryck (10% respektive 

14%) och knäckebrödsdekor (12% respektive 8%). 

Knäckebrödsdekor, så namngiven efter den påtagliga 

visuella likheten med bröd av detta slag (jfr. figur 8.8g, 

8.14, 8.29a), är strikt talat inte ett dekorelement utan 

ett mönster bildat av enkla intryck i yttäckande komposition. 

Distinktionen mot kategorin ”enkla intryck” 

är därmed problemtisk och små skärvor av ett kärl med 

knäckebrödsdekor blir därför ofta klassificerade som 

enbart enkla intryck. Gropintryck är något vanligare på 

boplatsen (10%) än i kärret (4%). Emellertid har botten 

av gropintryck även registrerats på kraftigt vittrade 

skärvor, vars yta (där övrig dekor skulle ha funnits) inte är 

bevarad. Den högre vittrings- och fragmenteringsgraden 

på boplatsen kan därför göra att gropintryck förefaller 

vanligare där. I övrigt förekommer sparsamt med kamstämpel, 

dragna linjer, streck, nagelintryck och skårstreck 

i bägge kontexterna. 

Boplatsytan på Skogsmossen sträcker sig över en 

avsevärd area, trattbägarkeramik har hittats inom ett 

område som mäter 170 m från norr till söder och 240 

m från väst till öst. De olika delarna av fornlämningen 

har undersökts med varierande intensitet. De områden 

som låg inom den yta som berördes av järnvägsbygget 

(skogsmark) har provgropsgrävts, mindre ytor undersökts 

därtill i form av handgrävda schakt och hela 

ytan banades sedan med maskin varvid anläggningar 

undersöktes och dokumenterades. Skogsområdet söder 

om exploateringsytan har undersökts genom en prov- 

190 


gropsgrävning, medan den åker som finns norr om exploateringsområdet 

har undersökts genom upprepade 

ytinventeringar av fynd som förekommer i plöjan. Inom 

boplatsens alla delytor (vad jag i tidigare publikationer 

benämnt centrala, västra, norra och södra boplatsytan) 

återkommer keramik med samma karaktäristik. Dekortyper 

som kan sägas vara typiska eller utmärkande för 

Skogsmossen, till exempel alternerande horisontellt och 

vertikalt applicerad tvärsnodd (figur 8.48), tät, vertikalt 

applicerad tvärsnodd som för tankarna till textilavtryck 

(jfr. figur 8.28e), yttäckande horisontell snördekor (jfr. 

figur 8.28b, d) och knäckebrödsdekor (jfr. figur 8.29a) 

förekommer således såväl i kärret och på centrala, västra, 

norra och södra boplatsytorna. 

Ett urval om 19 dekorerade krukskärvor från Skogsmossen 

har daterats genom 14 C-datering av matskorpor 

och i ett fall datering av ett förkolnat sädeskorn inneslutet 

i lergodset. Dateringarna visar att flera av de mer karaktäristiska 

dekortyperna och kompositionerna har varit 

i bruk på Skogsmossen genom en lång period av tidigneolitikum, 

till exempel förekommer yttäckande dekor 

av tvärsnodd och snöre genom hela bosättningsperioden. 

Bland de tvärsnoddsdekorerade krukorna återkommer 

kompositioner med alternerande horisontellt och vertikalt 

applicerad tvärsnodd både på krukor från början 

och slutet av bosättningen, dateringar som spänner över 

intervallet 4970±80 – 4560±70 BP. Horisontellt applicerad 

yttäckande snördekor har dateringar som spänner 

över perioden 5035±95 – 4605±60 BP. Det framgår av 

de rekonstruerade men odaterade krukorna att trattbägarna 

med yttäckande horisontell snördekor på halsen 

oftast har vertikalt applicerad snördekor tvärs mynningen 

och en frans av vertikalt snöre, eller intryck av en knuten 

eller vikt snörände vid övergången mot buken. De direkt 

daterade krukskärvorna med snördekor kommer dock, 

med ett undantag, från halspartier som inte har knutits 

till specifika mynningar eller skuldror. Det är därför inte 

är säkerställt att vertikal snördekor tvärs mynning och 

vid skuldra verkligen har samma tidsdjup, även om det 

förefaller troligt. En enstaka daterad skärva har dekor 

i form av snörändesintryck vid skuldran, denna komposition 

är således belagd från bosättningens början 

(4970±80 BP). 

För en av trattbägarna, dekorerad med alternerande 

tvärsnodd (figur 8.48), föreligger 14 C-dateringar både för 

ett vetekorn inbakat i lergodset (Ua-15200) och för matskorpor 

på två olika krukskärvor (Ua-10857, Ua-10385). 

De tre dateringarna är signifikant oliktida, det daterade 

sädeskornet är sannolikt äldre och matskorporna sannolikt 

yngre. Hade förhållandet varit det omvända kunde 

resultatet förklaras av att matskorporna innehållit material 

påverkat av en reservoareffekt (jfr. kapitel 5.1), men 

eftersom sädeskornet är äldre måste en annan förklaring 

sökas. Även om de olika provmaterialen är förknippade


Figur 8.48. Trattbägare från offerkärret på Skogsmossen, Västmanland, 

som tidsfäst både genom datering av ett sädeskorn inbakat i 

lergodset och genom datering av matskorpor på kärlväggens insida 

(jfr. figur 5.14). Resultaten av analysen antyder en avsevärd tid 

förflutit mellan krukans tillverkning och dess slutgiltiga deposition 

i våtmarken, den aktuella krukan kan därför ha vårdats som en 

släktklenod inom det lokala ättsegment som bott på Skogsmossen 

(jfr. Lillios 1999, Crown 2007). Trots att 175 skärvor och fragment 

från kärlet har identifierats så är halsens exakta höjd svårbedömd. 

Gunlög Graner har framställt två alternativa rekonstruktionsteckningar, 

varav den med högre hals återges här. På grund av osäkerheten 

kring halshöjd ingår inte denna trattbägare i kärlformsstudien i 

kapitel 8.3. Skala 1:2. 

med samma kruka så hör de samman med olika händelser. 

Det förkolnade sädeskornet har hamnat i leran när 

krukan tillverkats, matskorporna är spår efter krukans 

(sista?) användning. Medan man normalt föreställer sig 

en kort tid mellan dessa båda händelser (Tani & Longacre 

1999), kan dateringarna peka på att denna kruka varit 

i bruk en lång tid, kanske flera hundra år, innan den 

slutgiltigt deponerats i offerkärret på Skogsmossen. Den 

aktuella trattbägaren skulle i så fall vara ett exempel på 

vad Lillios (1999) diskuterat som heirlooms, en släktklenod 

som vårdats och bevarats av generationer brukare. 

Heirlooms . . . represent links to an ancestral past, to a 

place filled with relationships that transcends the bounds 

of a human lifetime and memory. (Lillios 1999 s.243) 


Figure 8.48. Funnel beaker from the offering fen at Skogsmossen, 

Västmanland. One 14 C-date has been obtained from a carbonised 

cereal grain embedded in the clay matrix, two 14 C datings have been 

made on food crust on the inner wall of the vessel (cf. figure 5.14). 

The result of the analysis indicates that a considerable period of time 

had passed between the making of the pot and the deposition of it 

in the fen at Skogsmossen. It is therefore conceivable that this funnel 

beaker was passed down through generations as an heirloom within 

the local lineage that lived at Skogsmossen (cf. Lillios 1999, Crown 

2007). (The height of the neck of this pot is uncertain, it is hence 

excluded from the vessel shape analysis in chapter 8.3). Scale 1:2. 

Företeelsen har en parallell i hur utvalda krukor handhafts 

från generation till generation i Chaco Canyon, i 

sydvästra USA (Crown 2007 s.680-682). Trattbägaren 

från Skogsmossen med dess specifika design med hög 

hals och alternerande horisontellt och vertikalt applicerad 

tvärsnodd har utgjort en konkret förbindelselänk till 

tidigare generationers krukmakare och den kulturella 

praktik de manifesterade i formgivningen av kärlet, en 

kulturell praktik som reproducerats av senare generationers 

deltagare i samma community of pratice som även 

de skapade höghalsade trattbägare med horisontell och 

vertikal tvärsnoddsdekor (jfr. Wenger 1998 s.89). De 

höghalsade trattbägarna med alternerande horisontell 

och vertikal tvärsnodd kan därmed sägas ha tjänat som 

reifikationer, som förtingligande av social relationer. 

191

Bland trattbägarna från Skogsmossen är höghalsade 

kärl (typ Vrå IV) ojämförligt vanligast, men krukor med 

medelhög (Vrå II) och kort hals (Vrå I) förekommer 

också. I arbetet med kärlrekonstruktioner har Gunlög 

Graner fokuserat på skärvmaterialet från kärret. Från 

det mer fragmentariska keramikmaterialet från boplatsen 

saknas kärlrekonstruktioner. Det framgår likväl av 

skärvfynden att höghalsade trattbägare är vanliga även 

här, medan det är oklart i vilken mån korthalsade kärl 

förekommer. Kolfjortondateringar visar att de höghalsade 

krukorna har var varit i bruk både i början och 

slutet av bosättningen. Från de mer sällsynt förekommande 

trattbägarna med kort och medelhög hals finns 

få kronologiska hållpunkter, men dateringarna från typ 

Vrå I krukor på Skogsmossen sträcker sig ändå över 

5060±90 – 4775±60 BP. 

Så som har presenterats i kapitel 8.5 har Birgitta Hulthén 

analyserat 18 krukskärvor från Skogsmossen, tolv 

krukskärvor från kärret och sex från boplatsen. Materialet 

är mycket homogent och med undantag för ett kärl är 

alla krukor tillverkade av samma slags finlera. Den lilla 

variation som finns motsvarar den skiktning som finns 

mellan olika lager i samma lertäkt (figur 8.46). Krukorna 

har magrats med krossad granit som i flera fall visar spår 

av tidigare upphettning, troligtvis har man använt koksten 

för framställning av magringsmedel. Leran har som 

regel magrats med en riklig andel krossad granit (vanligen 

12-25%) i tämligen grova fraktioner (maxkorn i slipen 

varierar vanligen mellan 3-6 mm). Mängden magring har 

dock anpassats efter siltandel i leran. Två kärl som är tillverkade 

i en något grövre finlera har följaktligen en lägre 

andel tillsatt magring (5% respektive 9%). På ett motsvarande 

sätt har grovleken på magringen anpassats efter 

godstjocklek. En liten trattbägare med en godstjocklek 

om blott 4 mm har således magrats med krossad granit 

med en största grovlek på 2 mm. Alla krukorna uppvisar 

ett väl homogeniserat gods. Kärlen har bränts i öppen 

eld, vid temperaturer som inte överstigit 700° C. 

Som nämnts avviker ett av de analyserade kärlen från 

Skogsmossen från de övriga i det att det tillverkats av 

en annorlunda, grövre lera. Godset i den aktuella trattbägaren 

överensstämmer helt med godset hos två av de 

tre analyserade kärlen från Skumparberget. Då krukan 

dessutom har en identisk formgivning med ett av dessa, 

så är det troligt att det rör sig om en kruka som förts 

från Skumparberget till Skogsmossen (Hulthén i kapitel 

8.5). 

Skumparberget 2 återfinns en mil rakt väster om 

Skogsmossen. Trattbägarboplatsen är inte avgränsad 

rumsligt men omfattar åtminstone 15 000 m 2 , varav 

omkring en tredjedel undersökts (Apel 1996). Fynden 

inkluderar 64 kg keramik (61 000 fragment), främst delar 

av trattbägare men också skärvor från kragflaskor (301 st) 

och lerskivor (21). Keramikmaterialet var för stort för att 

192 


i detalj registreras vid rapportarbetet, varför ett urval av 

”välbevarade mynningsskärvor och andra kärlfragment 

med karaktäristisk form och/eller dekor” prioriterats 

(Hadevik i Apel 1996 s.131). Detta innebär att det inte 

går att bedöma dekorfrekvens för skärvmaterialet, då 

just dekorerade skärvor i högre grad valts ut för den 

mer detaljerade registreringen. 

I det material som studerats mer i detalj har Hadevik 

identifierat 121 kärl, fördelade på 27 trattbägare, 22 

kragflaskor, 2 större flaskor och en skål, för övriga kärl 

har kärltyp inte kunnat fastställas (Hadevik 1996). Om 

man bortser från dekor på mynningsrand och förekomst 

av gropintryck, så är tolv av trattbägarna odekorerade, 

åtta har enkla intryck under mynningen, fyra har snördekor, 

en har tvärsnoddsdekor och två kärl har yttäckande 

”knäckebrödsdekor”. Gropintryck förekommer såväl 

på i övrigt odekorerade kärl, på kärl med enkla intryck 

och på kärl med knäckebrödsdekor och tvärsnodd. Som 

berördes ovan torde dekorerade kärl vara överrepresenterade 

bland de identifierade kärlen, då skärvor med karaktäristisk 

dekor i högre grad valts ut för den detaljerade 

registreringen. Medan således fyra av de 27 identifierade 

trattbägarna har snördekor, så innehåller det keramiska 

materialet som helhet (64 kg keramik) bara ett trettiotal 

krukskärvor med snördekor. 

Mynningspartiet av fyra mer välbevarade kärl från 

Skumparberget har rekonstruerats av Gunlög Graner, 

tre odekorerade kärl och ett kärl med yttäckande knäckebrödsdekor. 

De odekorerade krukorna fördelar sig på 

ett Vrå 0 kärl (kärl 43), en Vrå I kruka (kärl 72) samt en 

kruka som inte med säkerhet har kunnat typbestämmas, 

men där en halsskärva antyder att det också rör sig om 

ett Vrå I kärl (kärl 61). Rekonstruktionsteckningen av 

krukan med knäckebrödsdekor (kärl 2) omfattar bara 

mynningspartiet, men det framgår av halsskärvorna från 

samma kärl att det rör sig om en höghalsad kruka av typ 

Vrå IV. Mitt intryck av det övriga keramikmaterialet från 

Skumparberget är att huvuddelen av skärvorna kommer 

från kärl med kort hals, men att enstaka höghalsade kärl 

också förekommer. 

Skärvorna från både kärl 61 (typ I?) och 2 (typ IV) 

påträffades som samlade depositioner vilka tolkats som 

rester av krukor som deponerats hela. I bägge fyndhopningarna 

hittades hasselnötskal som daterats till 4925±75 

BP respektive 4905±70 BP, vilket antyder att de båda 

kärltyperna varit i bruk samtidigt på Skumparberget. Kärl 

72 (typ I) påträffades i en odaterad kontext, men kan som 

ett typ I kärl på goda grunder antas vara ungefär samtida 

med de båda övriga krukorna (jfr. figur 8.23). Alla tre kärlen 

kan således ses som ungefär samtida med den äldre 

bosättningen på Skogsmossen (jfr. ovan). Typ 0 kärlet 

(kärl 43) hittades i en anläggning som har 14 C-dateringar 

till både början och slutet av tidigneolitikum. Så som 

diskuteras ovan kan utifrån typologiska och stratigrafiska


grunder argumenteras för att krukan hör samman med 

den äldre dateringen (5170±65 BP). I så fall är denna 

trattbägare äldre än det säkert daterade materialet på 

Skogsmossen (jfr. kapitel 5.1) och kan således inte brukas 

i diskussionen av parallella hantverkstraditioner. 

Birgitta Hulthén har gjort tunnslipsanalys av tre av 

kärlen (2, 28, 72) från Skumparberget. Godset i de kärl 

som enligt ovan är samtida med den äldre bosättningen 

på Skogsmossen (2, 72) skiljer sig markant från keramiken 

från denna plats, men visar på en stor inbördes likhet 

(jfr. Hulthén i kapitel 8.5). Med andra ord har de stilistiskt 

tämligen olika typ I och IV kärlen på Skumparberget 

tillverkats i enlighet med samma hantverkstradition vad 

gäller val och bruk av lera och magring, en tradition 

som skiljer sig från den som praktiserats på Skogsmossen. 

En enstaka kruka från Skogsmossen (kärl 17), med 

stor stilistisk likhet med kärl 2, har också ett gods som 

är identisk med kärl 2 och 72. Hulthén föreslår att den 

aktuella trattbägaren har tillverkats på Skumparberget 

(kapitel 8.5). Matskorpa på krukan har daterats till slutet 

av tidigneolitikum (4630±60 BP), den är således yngre 

än kärl 2, men samtida med den yngsta dateringen från 

Skumparberget (jfr. ovan). Sammantaget talar detta för 

att man fortsatt tillverka krukor av samma sorts lera och 

enligt samma lokala hantverkstradition genom en stor 

del av tidigneolitikum på Skumparberget. 

Summeras det ovan skrivna, så karaktäriseras materialet 

från Skumparberget av sparsamt dekorerade 

trattbägare som ofta har kort hals, därtill förekommer 

höghalsade krukor med yttäckande knäckebrödsdekor. 

Materialet skiljer sig därmed från Skogsmossen där rikt 

dekorerade, höghalsade krukor dominerar och korthalsade 

trattbägare är ovanliga. Knäckebrödsdekor förekommer 

på bägge platserna. Yttäckande snördekor, som 

spelar en stor roll på Skogsmossen, saknas däremot på 

Skumparberget. Viktigt är att keramiken från Skumparberget 

har andra godsegenskaper än samtida material på 

Skogsmossen. Skillnaderna mellan lokalerna begränsar 

sig således inte till stilistiska drag, utan omfattar också 

i vilken typ av lera man föredragit och hur leran magrats. 

Ytterligare en mil västerut återfinns Hjulberga 1. Av 

fornlämningens totala yta om c. 20 000 m 2 har 80 m 2 

grävts ut. Fynden omfattar 18 kg keramik, huvudsakligen 

fragment från trattbägare men också skärvor från 

kragflaskor och låga skålar (Hulthén & Welinder 1981 

s.49-57, 121-137). Medan flera dekorelement och kompositioner 

känns igen från Skogsmossen och i viss mån 

Skumparberget, så skiljer Hjulberga 1 ut sig genom att 

ha en mer än dubbelt så hög dekorfrekvens (21%, viktprocent) 

jämfört med Skogsmossen (9% på boplatsen). 

Dekorelementen är bekanta från de båda andra lokalerna 

(jfr. figur 8.3), men har en annan procentuell fördelning 

på Hjulberga 1: tvärsnodd (61%), snöre (13%), linjer 


(1%), övrig dekor (26%) (Hulthén & Welinder 1981 

s.219). Keramiken på Hjulberga 1 har således generellt 

en mer yttäckande dekor och tvärsnodd spelar en proportionellt 

sett mycket större roll än på Skogsmossen och 

Skumparberget. (Hjulberga 1 har inte ingått i kärlformsstudien 

ovan (8.3), varför inga jämförelser kan göras på 

denna punkt). 

Hulthéns analys i kapitel 8.5 har visat att keramiken 

från Hjulberga 1 har godsegenskaper som skiljer den 

från keramiken på Skumparberget och Skogsmossen. 

Jämtemot den förra lokalen ligger skillnaden i det att man 

på Hjulberga 1 föredragit finlera framför den mellanlera 

som nyttjats på Skumparberget. Medan sorterad finlera 

nyttjats för keramiktillverkning både på Skogsmossen 

och Hjulberga 1 så har leran genomgående bearbetats på 

ett annorlunda (”otillräckligt”) sätt på den senare lokalen, 

vilket gett upphov till ett dåligt homogeniserat gods, 

”fullt av sliror av grovfraktion omväxlande med finmaterial” 

(Hulthén i kapitel 8.5). Vid sidan av de skillnader 

som finns i formgivningen av trattbägarna med mer yttäckande 

dekor, har man således även följt en avvikande 

hantverkstradition vad gäller val och/eller bearbetning 

av leran. Fanns inga 14 C-dateringar att tillgå skulle man 

vara frestad att tro att Hjulberga 1 var en tidig lokal och 

att ”bristerna” i keramikhantverket kunde förklaras med 

att man relativt nyligen börjat med tillverkning av lerkärl. 

Så som framgår av 14 C-dateringarna stämmer inte 

detta. Hjulberga 1 ligger i andra halvan av TN och är 

samtida med den yngre bosättningen på Skogsmossen 

och Skumparberget. Snarare verkar det som man inom 

respektive lokal följt sin egen hantverkstradition och 

tagit föga intryck av hur man bearbetat leran på andra 

bosättningar i grannskapet. 

Jag har hittills begränsat diskussionen till att omfatta 

boplatserna Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga 

1. Dessa material passar väl för en jämförelse då 

det rör sig om tre närbelägna, till karaktären likartade 

och delvis samtida boplatser, men också därför att krukskärvor 

från alla tre lokalerna genomgått en teknologisk 

analys. I närheten av Hjulberga 1 finns ytterligare två 

odaterade trattbägarboplatser, Hjulberga 2 belägen en 

halv kilometer längre söderut och Vallby, belägen ett par 

kilometer längre norrut. Keramik från dessa lokaler har 

också analyserats av Birgitta Hulthén. 

Keramiken från Hjulberga 2 skiljer sig i flera avseenden 

från keramiken från de tre ovan diskuterade boplatserna. 

Hjulberga 2 är den enda av de aktuella lokalerna 

där fogar av U-teknik påvisats (2 av 5 analyserade skärvor, 

jfr. Hulthén i kapitel 8.5), och den enda lokal där 

halsdekor av dragna linjer spelar en framträdande roll i 

dekorschemat (18% av de dekorerade skärvorna baserat 

på antal, Hulthén & Welinder 1981 s.220-221). Ofta är 

linjerna vertikalt applicerade i yttäckande komposition, 

ibland skär linjerna annan dekor, till exempel horisontell 

193

snördekor eller rader av enkla intryck under mynningen. 

Flera halsskärvor har täta vertikala och delvis korsande 

linjer på utsidan och horisontella linjer på kärlväggens 

insida. Medan linjedekor tycks vanligast på halsskärvor 

förekommer åtminstone en bukskärva (möjligen ett 

skuldrefragment) med dekor av korsande diagonala linjer 

som bildar romber (egna observationer). Vid sidan av 

sedvanlig trattbägarkeramik av kalkfritt gods magrat med 

krossad bergart innehåller skärvmaterialet från Hjulberga 

2 också ett mynningsfragment av en trattbägare tillverkad 

av en lera med inslag av kalciumkarbonat och som 

endast varit magrad med växtdelar. Lera av denna typ är 

inte känd från boplatsens närområde och kärlet bedöms 

vara infört i färdigt skick till Hjulberga 2, av allt att döma 

från en bosättning där en annorlunda hantverkstradition 

praktiserats. 

Det tillvaratagna keramikmaterialet från Vallby är mer 

blygsamt och endast en enstaka krukskärva härifrån har 

ingått i Hulthéns analys. Skärvan skiljer sig dock från alla 

analyserade skärvor från Hjulberga, Skogsmossen och 

Skumparberget genom att den är magrad med krossad 

vittrad gnejs samt en mindre andel sandsten. Från Hjulberga 

2 och Vallby saknas 14 C-dateringar. Det kan därför 

inte uteslutas att de skillnader som föreligger mellan 

dessa material och keramik från de tre ovan diskuterade 

boplatserna till en del kan vara beroende av kronologiska 

faktorer. Med tanke på att bosättningen på Skumparberget 

och Skogsmossen sträcker sig över en stor del av 

tidigneolitikum är det dock troligt att Hjulberga 2 och 

Vallby är samtida med åtminstone någon fas på dessa 

två boplatser. 

Vidgas perspektivet till övriga Mälardalen/Bergslagen 

bekräftas intrycket av att de boende på enskilda boplatser 

förvaltat lokalspecifika mikrotraditioner inom ramen för 

en vidare keramisk tradition, det vi sammanfattar som 

trattbägarkeramik. Ett exempel på kontinuitet i keramikhantverk 

utgörs av trattbägarlokalen Älby, belägen på en 

tidigneolitisk ö formad av Stockholmsåsen i östra Södermanland. 

Dateringarna av trattbägare med yttäckande 

halsdekor av kamstämpel/tandad stämpel från platsen 

sträcker sig över perioden 4950±85 – 4520±70 BP (figur 

8.7, 8.8c-f), och pekar på att människorna som vistades 

på Älby även de bar en egen lokal keramikhantverkstradition, 

en tradition som reproducerades genom många 

generationer och som i vissa avseenden skiljde sig från 

de som utövades på exempelvis Skogsmossen, Skumparberget 

och Hjulberga. 

Så som diskuterades i kapitel 2.8 kan en hantverksprocess 

ses som en serie teknologiska val förenade i en 

handlingskedja. Om keramiktillverkning beaktas som en 

handlingskedja föreligger en rad teknologiska val alltifrån 

arbetet med att utvinna lera ur en lertäkt till att bränna 

de färdiga kärlen (Dietler & Herbich 1998, Graner & 

Larsson 2004 s.116-118). Dessa teknologiska val har 

194 


gjorts i specifika sociala sammanhang, hantverkets communities 

of practice (kapitel 2.6). Hantverk som kulturell 

praktik utövas inte förutsättningslöst, varje teknologiskt 

val är – medvetet eller omedvetet – inbäddat i den väv 

av historia som präglar det sociala sammanhanget och 

dess praktik. 

Potters make arbitrary choices at all levels of the technological 

process so that non-technical concerns are consistently 

introduced. This means that, far from having an 

independent existence, technical systems are completely 

imbedded in culture in much the same way as decorative 

motifs, religious beliefs, or kinship systems. (Gosselain 

1994 s.106) 

Medan det är allmänt accepterat att exempelvis dekoration 

av en kruka kan ha en symbolisk dimension så 

kan alla steg i handlingskedjan betraktas som kulturellt 

betingade val fyllda av kulturellt specifik mening. 

...symbolic expression may also take the form of a particular 

clay tempering or refining, of a way of agencing 

fuel and vessels during firing, or of a waterproofing recipe. 

While there is no denying that these technical features are 

a perfectly ’fit’ from a functional point of view, they also 

’fit’ in the wider scheme of social strategies and should 

be understood as full cultural products. (Gosselain 1999 

s.221) 

De skillnader som finns mellan Skogsmossen, Skumparberget 

och Hjulberga 1 val av lera – eller av lertäkt – och 

i bearbetning av leran, ska därför tillmätas vikt i paritet 

med de mer iögonfallande skillnaderna i formgivning 

och dekor. 

Att döma av Hulthéns analys utvanns lera från samma 

lertäkt över en tidsrymd av flera hundra år, kanske 

15-20 generationer på Skogsmossen. Medlemmar i det 

Community of practice inom vilket keramikhantverket reproducerades 

initierade återkommande nya medlemmar 

i de hemligheter som rörde täkttagning av lera ur den 

specifika täkt som av hävd nyttjades av de boende på 

gården. Genom att upprätthålla praktiken att hämta lera 

ur den täkt där föregående generationer på samma sätt 

bröt lera ur jordens innandöme blev deltagarna en del 

av det sociala sammanhangets historia. 

Lera har förmodligen aldrig varit en bristvara i Mälardalen 

under tidigneolitikum. Med den moderna tidens 

kunskap om deglaciationsförlopp och senare geologiska 

händelser är det inte svårt att förutsäga var lera lämplig 

för keramiktillverkning kan hittas (Hulthén & Welinder 

1981, jfr. Hulthén ovan). De tidigneolitiska människornas 

referensramar kan förutsättas ha varit annorlunda 

och kanske mer i stil med vad Gosselain beskriver från 

Kamerun:


Clay is sometimes attributed human-like qualities, and is 

considered a mobile material that may hide if it so chooses. 

(Gosselain 1994 s.101) 

Likväl bör de tidigneolitiska människornas praktiska erfarenhet 

av landskapet de levde i och kunskapen om de 

makter som styrde deras liv ha gett dem en god förståelse 

om var och hur lera kunde lokaliseras. Att man valde 

en täkt med grövre lera (mellanlera) på Skumparberget 

i kontrast till den finlera som nyttjades på Skogsmossen 

och Hjulberga 1 kan knappast förklaras med att 

finlera ej stod att finna. På Hjulberga 1 användes en 

finlera vars egenskaper minner om den som användes 

på Skogsmossen, ändå bearbetades leran enligt ett helt 

annorlunda handlingsrecept. På Skogsmossen anpassades 

därtill magringens fraktion och mängd till avsedd 

godstjocklek och lerans naturliga variation i finkornighet, 

teknologiska val som inte har motsvarigheter i det 

analyserade materialet från Hjulberga 1. 

De skillnader i keramikhantverk som den teknologiska 

analysen har påvisats mellan Skogsmossen, Skumparberget 

och Hjulberga 1 har också motsvarigheter i mer 

iögonfallande drag i formgivningen som kärlform och 

dekor. På Skogsmossen har man föredragit höghalsade 

trattbägare, ofta dekorerade med yttäckande snör- och 

tvärsnoddsdekor i horisontell och vertikal komposition. 

På Skumparberget har man tvärtom föredragit korthalsade 

trattbägare med sparsam eller ingen dekor. Medan 

trattbägarna från Skogsmossen framstår som rikt dekorerade 

jämfört med keramiken på Skumparberget, så 

framstår ändå användningen av dekor på Skogsmossen 

som återhållsam (9% på boplatsen) jämfört med den 

yppigt ornerade keramiken från Hjulberga 1 (21%). 

Samtidigt som man på alla tre lokalerna tillverkat 

kärl som trattbägare och kragflaskor, så finns det således 

många större och mindre detaljer som skiljer materialen 

åt. Som har framgått av diskussionen av kronologi så 

finns det ett stort mått av kontinuitet inom hantverket 

på respektive lokal. De teknologiska val som särskiljer 

keramiken från Skogsmossen från keramiken på de andra 

två lokalerna har gjorts på ett likartat sätt genom hela bosättningstiden, 

en period av flera hundra år. Deltagarna i 

keramikhantverkets community of practice på Skogsmossen 

har skapat och förvaltat sin egen tradition, en tradition 

som reproducerats genom kanske 15-20 generationer. 

Upprätthållandet av en sådan tradition utesluter inte att 

nya saker provats, att nya element under vissa omständigheter 

tagits upp och inkorporerats i den egna repertoaren, 

andra element, tekniker och stilistiska grepp har 

likväl undvikits. 

Om man använder teorin kring communities of practice 

i diskussion av ett förhistoriskt material, bör man beakta 

vilka slags sociala konfigurationer som kan ha varit relevanta 

i det specifika förhistoriska samhället (Sassaman 


& Rudolphi 2001, Graner & Larsson 2004 s.116). I en 

tidigare artikel har jag gjort ett försök att resonera kring 

sammansättningen av gruppen av hantverkare som, över 

en tidsrymd av många generationer, förvaltade och utövade 

en lokal keramiktradition på Skogsmossen (Hallgren 

2000a). Arbetet var inspirerat av den inriktning inom 

1960-80-talens arkeologi som kallades ceramic sociology 

(Deetz 1965, Hill 1973, van de Velde 1979, Hårdh 1986, 

jfr. Hegmon 1995). I det följande kommer jag att återge 

mitt tidigare resonemang, men jag kommer också att 

diskutera hur min syn förändrats med tiden. 

Utgångspunkten i mitt tidigare resonemang var liksom 

nu att kontinuiteten i formgivning av keramik på 

Skogsmossen genom 15-20 generationer (400 år), visar 

att dessa normer förmedlades och reproducerades vertikalt 

över generationsgränserna. Normerna var således 

bundna till och reproducerade inom en social enhet snarare 

än kopplade till enskilda individer. Då bosättningen 

på Skogsmossen tolkas som en eller två gårdar snarare än 

en större bosättning/by, så bör den sociala enhet inom 

vilken den platsspecifika traditionen reproducerades ha 

varit av en begränsad storlek. 

Den minsta sociala enhet som äger en varaktighet 

över flera generationer är storfamiljen (extended family) 

(Murdock 1949 s.32-33). En storfamilj karaktäriseras av 

att nygifta efter giftermålet bor kvar hos den ena partens 

föräldrar, vilket leder till att tre eller flera generationer 

bor tillsammans. Till skillnad från oberoende kärnfamiljer 

eller polygama familjer så består storfamiljen också 

efter det att föräldrar dör och barnen bildar nya familjer. 

Storfamiljen kan således i viss mån beskrivas som 

en bestående, tidlös företeelse (Murdock 1949 s.32-33). 

En storfamilj kan sedd över flera generationer ses som 

en lokal ättelinje (med ingifta tillskott). Det är dock inte 

självklart att medlemmarna i en storfamilj definierar sig 

som en ätt. 

Inom traditionell kulturantropologi laboreras vanligen 

med fyra huvudtyper av härkomstideologi, matrilinjär, 

patrilinjär, bilinjär och bilateral (Murdock 1949, 

Schusky 1983, Fox 1984, jfr. kapitel 2.4). Enligt unilinjärt 

tänkande (matrilinjärt, patrilinjärt) har ego samma ättidentitet 

som medlemmar i både föregående och efterkommande 

generationer. I det klassiska bilinjära systemet 

tillhör ego en annan kategori än både sina föräldrar och 

sin avkomma (Murdock 1949 s.56). I ett bilateralt system 

tillhör ego flera släkter, varav några är desamma som 

äldre och yngre anförvanter tillhör, men där ego också 

tillhör linjer som inte är gemensamma med vissa nära 

släktingar, då varje generations giftermål ger upphov 

till en ny blandning. I ett bilateralt system spåras släktskap 

vanligen endast ett par generationer bakåt från ego, 

medan utgångspunkten i de linjära systemen istället är 

en avlägsen anfader/anmoder från vem man spårar sin 

härkomst framåt. 

195

Stabiliteten och kontinuiteten i utformningen av keramik 

genom 15-20 generationer på Skogsmossen såg jag 

som en indikation på att en unilinjär ättideologi existerat, 

en ideologi som betonat att de olika generationerna i 

samma hushåll tillhört samma grupp (Hallgren 2000a). 

Storfamiljen på Skogsmossen skall sålunda verkligen ha 

definierat sig själva som en lokal ättelinje (med ingifta 

tillskott). Att stiltraditionen upprätthölls på samma geografiska 

plats pekar vidare på att linjäritet och postmarital 

lokalitet sammanföll, dvs. att det antingen var en kombination 

av matrilinjär härkomst och matrilokal bosättning, 

eller patrilinjär härkomst och patrilokal bosättning. 

Bakker & Luijten (1989 s.180) och Gebauer (1995 

s.101) har argumenterat för att storleken av de fingerintryck 

som förekommer på trattbägarkeramik i Nederländerna 

och Danmark pekar på att det var kvinnor 

snarare än män som tillverkade keramiken. Detta 

är i enlighet med min egen erfarenhet av fingerintryck i 

trattbägarkeramik från Mälardalen och Bergslagen, som 

genomgående är mindre än mina egna fingrar. (Keramik 

krymper normalt 10-15% vid bränning, men då 

krympningsgraden bland annat är beroende av lerans 

och magringens egenskaper så är likväl fingerintryckens 

ursprungliga storlek svårbedömd). Om man godkänner 

hypotesen att det var kvinnor som tillverkade keramiken 

som utgångspunkt för en fortsatt diskussion, finns två 

möjliga scenarion som skulle ge upphov till det enhetliga 

sättet att dekorera keramik under loppet av 15-20 

generationer. Bägge scenariona inbegriper att linjäritet 

och lokalitet sammanfaller. 

Det första och kanske mest uppenbara är ett matrilinjärt 

samhälle med en matrilokal bosättningsregel. 

I ett sådant samhälle lär sig dottern keramikhantverket 

och den ättspecifika dekoren av sin moder och mormoder. 

Efter giftermålet bor kvinnan och hennes make 

kvar i kvinnans familj och så småningom lär kvinnan ut 

keramikhantverket till sina döttrar. Även om praktiska 

omständigheter säkert gjorde att personer av annan 

härkomst eller kön ibland inkluderades i gruppen av 

hantverkare, så var det likväl förmedlingen av traditionen 

från mor till dotter som skapade kontinuiteten i teknologi 

och formgivning. 

När jag ursprungligen formulerade detta scenario såg 

jag keramikens stil som ett uttryck för en redan existerande 

ättidentitet. Med hänvisning till kapitel 2.6 – 2.8 

skulle jag nu istället argumentera för att ättidentitet och 

keramikstil formerades i en ömsesidig process genom 

utövandet av keramikhantverkets kulturella praktik i 

handlingskedjans alla steg, alltifrån täkttagning av lera 

till formgivning och dekoration av kärl, till torkning och 

bränning av de färdiga krukorna inom hantverkets community 

of practice. Det är alltså tänkbart att en ideologi om 

ett generationsöverskridande sammanhang, förankrat i 

en idé om gemensam härkomst, växte fram i utövandet 

196 


av den kulturella praktik – keramikhantverket – som 

förvaltades mellan de som kommit före och de som 

kom efter. Och kanske avspeglade den släktlinje man 

då lyfte fram – i detta scenario härkomst på mödernet 

– den kategori som till följd av en gällande postmarital 

bosättningsregel utgjorde kärnan i den samboende 

storfamiljen och kärnan i gruppen av hantverkare. Man 

kan också tänka sig att en matrilokal bosättningsregel 

skapades för att sammanfalla med en redan existerande 

idé om härkomst med målet att knyta ättens fortlevnad 

till en specifik geografisk plats. Genom att koordinera 

linjäritet och lokalitet skapades en kontinuitet både i tid 

och rum. 

Det andra alternativet som förklarar enhetligheten 

och kontinuiteten i keramikhantverket på Skogsmossen 

är ett patrilinjärt patrilokalt samhälle, dvs. ett scenario där 

kvinnan flyttar till mannens familj efter giftermålet. Detta 

alternativ är mer komplicerat om slutresultatet skall vara 

en keramikdekor som är oförändrad över loppet av flera 

generationer. Det krävs nämligen att den inflyttande hustrun 

tvingas ändra sitt keramikhantverk i enlighet med 

sin svärmors och svägerskors traditioner, för att uppnå 

den dekor som utmärker makarnas patrilinjära ätt. Denna 

socialiseringsprocess måste sedan upprepas i varje generation, 

eftersom varje giftermål för nya kvinnor till 

hushållet, medan alla döttrar som växer upp i familjen 

lämnar sitt föräldrahem vid giftermålet. 

Med en syn på stil och identitet som skapad i en mer 

ömsesidig process (kapitel 2.6 – 2.8) kan detta scenario 

möjligen omformuleras till att de inflyttande kvinnorna 

ändrar sin stil i enlighet med svärmors tradition – inte 

för att uppnå enlighet med makens patrilinjära ättdesign 

– utan för att bli en del av den gemenskap som utgörs 

av kvinnorna i hushållets och hantverkets community of 

practice. Ett exempel på ett sådant scenario beskrivs i 

Dietler & Herbich (1998) som refereras i kapitel 2.8. 

Att gruppen av ingifta, inflyttade hantverkare under 

sådana förhållanden tillsammans skapar en gemensam 

hantverkstradition är dock inte det samma som att en 

hantverkstradition äger kontinuitet genom många generationer. 

Jag återvänder därför ånyo till ett tolkningsscenario 

som inbegriper att en idé om unilinjär härkomst 

på antingen fädernet eller mödernet bör ha sammanfallit 

med en postmarital bosättningsregeln som medgav att 

denna unilinjära ätt levde kvar på samma plats också 

efter generationsväxlingar. 

Det finns många andra tänkbara kombinationer av 

härkomst och bosättningsregelsystem, men inget av dem 

kan, så vitt jag kan se, leda till att en ättspecifik keramikdekor 

fortlever i stort sett oförändrad under loppet av 

15-20 generationer i samma hushåll. Det bör poängteras 

att om – tvärtemot vad som föreslagits här – keramikhantverket 

var en manlig syssla, så kvarstår ändå samma 

två tolkningsalternativ, matrilinjärt och matrilokalt, res-


pektive patrilinjärt och patrilokalt. Skillnaden ligger i så 

fall i att det är i det matrilinjära samhället som hantverksutövaren 

(den ditflyttande mannen), måste omskolas till 

sin svärfars hantverkstradition, liksom denne en gång 

blev omskolad när han flyttade ihop med sin hustru. 

Av det ovan skrivna framgår att ett scenario som omfattar 

att keramikhantverk var en kvinnlig syssla, att det 

förelåg en matrilokal bosättningsregel och att härkomst 

räknades matrilinjärt framstår som mest sannolikt. Man 

kan dock inte utesluta ett system med patrilinjär härkomst 

och patrilokal bosättning. I artikeln från 2000 (baserad på 

ett föredrag från 1997) förde jag ett vidare resonemang 

kring dessa alternativ baserat på samband mellan lokalitet 

och husstorlek som påvisats i tvärkulturella studier. 

Divale (1977) och Ember & Ember (1995) har visat att 

hus i patrilokala samhällen generellt är mindre än hus i 

matrilokala samhällen. I artikeln från år 2000 lade jag in 

husen från Skogsmossen och Skumparberget (c. 75 m 2 ) 

i en tabell som i övrigt omfattade hus från etnografiskt 

kända (icke urbana) patrilokala och matrilokala samhällen 

enligt Divales data (Divale 1977). Husen från Skogsmossen 

och Skumparberget grupperade sig tydligt med 

husen från matrilokala samhällen (även om ett enstaka 

patrilokalt samhälle också har hus i samma storleksklass) 

och jag tog det som en indikation på att man tillämpade 

matrilokalitet inom Mälardalen och Bergslagens tidigneolitiska 

trattbägarkultur (Hallgren 2000a s.187-188). 


Skillnaden i husstorlek beror på att den gifta dottern 

och hennes inflyttande make i de flesta matrilokala 

samhällen bor kvar i kvinnans föräldrars hus tillsammans 

med systrarna och deras familjer, medan nygifta i patrilokala 

samhällen ofta bygger ett eget hus. Varför det är så, 

varför män i patrilokala samhällen sällan bildar hushåll 

med sina bröder och deras familjer, finns det så vitt jag 

vet ingen bra förklaring till. Då jag inte förstår hur detta 

tvärkulturella mönster uppkommit drar jag mig därför 

numera för att använda det som hjälpmedel för tolka 

trattbägarsamhällets postmaritala bosättningsregler. [Att 

Divales mönster kanske inte är relevant för neolitikum 

indikeras också av att studier av strontiumisotoper av 

män och kvinnor från bandkeramisk kultur på kontinenten 

pekar på patrilokalitet (Price et al. 2001, Price & 

Bentley 2005), trots att de monumentala bandkeramiska 

husens storlek indikerar matrilinjäritet]. 

Oavsett jämförelser av husstorlekar är jag dock benägen 

att tolka stabiliteten i keramiken som en indikation 

på matrilokalitet, liksom jag är benägen att se utövandet 

av hantverkets praktik i detta community of practice där 

mormödrar lärde mödrar lärde döttrar lärde systrar som 

bidragande till att det formerades en gruppidentitet där 

det sociala sammanhangets gemensamma ursprung i 

en historisk eller fiktiv anmoder blev betydelsebärande. 

I utövandet av den kulturella praktiken skapades den 

matrilinjära ätten. 

197

9 Lokala, regionala och importerade stenredskap 

inom Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

I detta kapitel diskuteras ett urval redskapstyper som är 

vanligt förekommande på trattbägarlokaler i Mälardalen 

och Bergslagen. Urvalet är inriktat på föremålskategorier 

som jag funnit relevanta i diskussionen av lokala och 

regionala hantverkstraditioner, men också sådana som 

kan belysa långväga handel och utbyte. Av tafonomiska 

skäl är diskussionen helt inriktad på föremål av sten, 

då ben-, horn- och träföremål sällan eller aldrig finns 

bevarade. Genomgången behandlar i tur och ordning 

lokalproducerade, regionala och importerade redskapstyper. 

Den föremålskategori som benämns regional, den 

mångkantiga stridsyxan, är i själva verket också (oftast) 

lokalproducerad, men då deras formgivning avspeglar ett 

regionalt snarare än ett lokalt stilideal diskuteras de som 

ett exempel på en regional hantverkstradition. 

9.1 Lokala och regionala 

stenredskap 

De fyndkategorier som vid sidan av keramik utmärker 

många trattbägarboplatser i Mälardalen är stora mängder 

slagen grönsten och kvarts. Grönstensavslagen är avfall 

från tillverkningen av yxor (Hulthén & Welinder 1981, 

Sundström & Apel 1998), medan kvartsindustrin varit 

inriktad på att producera avslag och avslagsfragment 

som omodifierade, eller efter retuschering, brukats som 

redskap (Callahan 1987, Callahan et al. 1992, Hallgren 

et al. 1997 s.73-78, Knutsson 1998, Lindgren 2003). På 

grund av att oretuscherade kvartsfragment använts som 

redskap är antalet formella kvartsartefakter ofta få i fyndmaterialet. 

Bland grönstensföremålen finns däremot en 

uppsjö av olika yx- och mejseltyper, som varianter av 

tunnackiga yxor, trindyxor, hålmejslar, avslagsmejslar och 

mångkantiga stridsyxor. Här kommer grönstensindustrin 

att tas upp till diskussion (kapitel 9.1.1), medan bruket 

av kvarts bara berörs i förbigående. 

En annan stor fyndkategori på trattbägarboplatser 

i Mälardalen och Bergslagen är malstenar eller hand- 

kvarnar, redskap som använts för att mala säd (Florin 

1958, Lidström-Holmberg 1993, 1998, 2004, Hallgren 

et al. 1997). Till skillnad från grönstensredskapen så är 

malstenarna främst representerade som färdiga redskap, 

medan debitage från tillverkningen fram till nyligen har 

varit okänt. Malstenarna är ofta tillverkade av grovkorniga 

eller stängliga bergarter. Avslagen från tillhuggning 

har därmed inte uppmärksammats som avslag i utgrävningssituationen 

och har därför inte tillvaratagits. Malstenar 

och avfall från malstenstillverkning diskuteras i 

kapitel 9.1.2. En morfologiskt närliggande fyndkategori, 

som också är frekvent förekommande i fyndmaterialet 

är slipstenar, redskap som brukats för slipning av bland 

annat yxor och spetsar. Det saknas aktuella arkeologiska 

studier av tidigneolitiska slipstenar, varför jag lämnar 

dem utanför diskussionen av hantverkstraditioner och 

utbyte i detta kapitel. Jag vill ändå peka på deras närvaro 

i fyndmaterialet, då de i likhet med den här likaledes 

förbigångna kvartsindustrin utgör ett outnyttjat forskningsområde 

(jfr. Hamon 2008). 

9.1.1 Arbetsyxor och mejslar av grönsten 

I det följande ska olika varianter av vad som skulle kunna 

kallas arbetsyxor och mejslar av grönsten att tas upp till 

diskussion. Arbetsyxa betecknar i detta sammanhang 

att det rör sig om redskap som varit ändamålsenliga för 

olika typer av arbete och termen avser enbart att särskilja 

dem från de mångkantiga stridsyxorna som behandlas 

i ett senare kapitel (9.1.3). Det bör betonas att även om 

det jag kallar arbetsyxor och mejslar hade en potentiell 

funktionalitet som arbetsredskap, så betyder det inte nödvändigtvis 

att de använts så och helt klart är att många 

slutgiltigt deponerats under rituella snarare än funktionella 

omständigheter. 

Grönsten är ett samlingsbegrepp som i arkeologiska 

sammanhang används som beteckning för täta, mörka 

bergarter, vanligen av vulkaniskt ursprung, som nyttjats 

som råmaterial för stenyxor. Oftast rör det sig om 

199

varianter av diabas, men det förekommer även yxor av 

basalt, amfibolit, rhyolit, etc., bergarter som alltså även de 

brukar inkluderas i kategorin grönsten. På tidigneolitiska 

trattbägarboplatser i Mälardalen/Bergslagen domineras 

yxindustrin helt av porfyritisk eller afyrisk diabas. 

I beskrivningen till berggrundskartbladet som täcker 

omlandet kring trattbägarboplatserna Skogsmossen och 

Skumparberget, skriver Gorbatschev följande om de 

lokala diabasförekomsterna: 

200 

Diabaserna är helt massformiga gråsvarta bergarter, som 

gärna visar rostbrun vittringsyta. De kännetecknas av väl 

synliga divergentstråliga plagioklaskristaller (s k ofitisk 

textur). Bladområdets diabaser omfattar såväl jämnkorniga 

som plagioklasporfyritiska typer, vilka ofta uppträder i 

samma gång. . . Plagioklaströkornen i porfyritiska diabaser 

kan nå storlekar på 4-5 cm. (Gorbatschev 1972 s.43) 

Med ofitisk textur menas att det i diabasens mörka 

grundmassa framträder små, regellöst orienterade, stavformiga 

ljusa mineralkorn (plagioklas), som likt cocosflingor 

framträder mot den omgivande mörka mineralen. 

I den porfyritiska diabasen framträder istället större ljusa 

strökorn (fenokryster) av plagioklas mot den mörkare 

omgivande mineralen (Gorbatschev 1961 s.17-25, 1972 

s.42-43). 

Diabas används stundom som övergripande beteckning 

på alla varianter av diabas (inklusive porfyritisk 

diabas), men ibland i mer snäv bemärkelse som beteckning 

på diabas som saknar större strökorn, dvs. afyrisk 

diabas. Porfyritisk diabas benämns ibland porfyrit och 

denna skrivning är vanlig i arkeologiska sammanhang. 

Den porfyrit som är vanligast på trattbägarboplatserna 

Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga har vanligen 

en mörk grundmassa, utan nämnvärd förekomst 

av “cocosflingor”, fenokrysternas storlek och frekvens 

varierar en hel del. När porfyrit med tät förekomst av 

fenokryster använts som råmaterial vid yxtillverkning, är 

fenokryster synliga på de flesta av avslagen. När porfyrit 

med gles förekomst av fenokryster använts kan många 

avslag sakna synliga fenokryster, trots att ämnet de är 

slagna från är porfyrit. I arbetet med porfyritavslag från 

Skogsmossen har vi av pragmatiska skäl därför använt 

beteckningen porfyrit både för avslag som har synliga 

fenokryster och för sådana som saknar fenokryster, men 

har samma grundmassa som de förstnämnda. Diabas 

har använts som beteckning på diabas med en avvikande 

grundmassa, dvs. diabas som har en tydlig ofitisk ”cocos” 

textur och som saknar stora strökorn. 

Welinder konstaterade 1985 att det saknades entydiga 

definitioner av neolitiska grönstensyxor (Welinder 1985 

s.12) och i hans studie av tunnackiga grönstensyxor från 

Mellansverige arbetade han istället utifrån: 


...den allmänna föreställning, som jag har av en tunnackig 

yxa. Denna föreställning bygger på studier av sydskandinaviska 

och till Mellansverige importerade tunnackiga yxor av 

flinta och, vilket är viktigare, studier av de på mellansvenska 

boplatser med trattbägarkeramik deponerade slipade 

yxor av icke-flinta. Dessa yxor har fyra slipade, välvda 

sidor, väldefinierade egghörn och inga sådan av Nielsen 

1977:63 som karaktäristisk för andra typer beskriven nacke. 

(Welinder 1985 s.12-14) 

Förbehållet om Nielsens definition av nackens utseende 

till trots, så framgår det av Welinders tabell 1 att han 

inkluderar yxor med en nackbredd ned till 2,5 cm i sin 

kategori tunnackiga yxor (Welinder 1985 s.23). (Nielsen 

sätter 4 cm som en gräns mellan spets- och tunnackiga 

yxor, Nielsen 1977 s.63). I praktiken omfattar således Welinders 

begrepp tunnackig grönstensyxa även sådana yxor 

som ser ut som spetsnackiga flintyxor av typ 2-3. Inte 

heller Malmer skiljer mellan spetsnackiga och tunnackiga 

grönstensyxor och han konstaterar att de tunnackiga 

grönstensyxorna inte har samma standardiserade form 

som flintyxorna (Malmer 2002 s.33). 

Ungefär samtidigt som Welinder publicerade sin 

studie, publicerade Ebbesen ett typologiskt och kronologiskt 

system för trattbägarkulturens grönstensyxor 

(Ebbesen 1984). Ebbesens system baserades i första 

hand på danska fynd, men inkluderar även en del yxor 

från omgivande länder. Ett depåfynd från Österhammar, 

Västmanland, i norra Mälardalen nämns explicit (Ebbesen1984 

s.123, jfr. Schnell 1935 s.17-19), men Ebbesen 

understryker samtidigt att: 

Stenøksernas udvikling f.eks. i Mellemsverige adskiller sig 

klart fra det her tegnede billede. (Ebbesen 1984 s.149) 

Ebbesens typologiska indelning har ännu inte prövats 

på material från Mälardalen/Bergslagen (se dock 

Danielsson 2000). I frånvaron av en studie som tillämpar 

Ebbesens definitioner är det oklart i vilken mån grönstensyxorna 

i Danmark och Mälardalen kan delas in i 

samma typer. En uppenbar skillnad föreligger till exempel 

i det att flera av de danska yxorna har borrade hål i 

nackänden (Ebbesen 1984 s.116-117, 124-127), ett drag 

som är mycket ovanligt i Mälardalen och Bergslagen. Det 

är vidare klart att många av de yxor som av hävd kallas 

tunnackiga i Mälardalen (jämför ovan), skulle benämnas 

spetsnackiga om man brukade Ebbesens klassifikation 

(tex. Apel et al. 1995 s.83). 

Sundström är den som senast behandlat tunnackiga 

grönstensyxor i Mälardalen och han använder sig liksom 

Welinder av en erfarenhetsbaserad ganska vag, definition 

(Sundström 2003 s.162). Jag har inte haft tillfälle 

att studera grönstensyxornas typologi närmare och använder 

mig därför i enlighet med Welinder (1985) och

9 lo k A l A, r e g i o n A l A o c H i m p o r t e r A d e s t e n r e d s k A p i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s 

Figur 9.1. Tunnackiga yxor 

av porfyrit från Skogsmossen, 

Västmanland. Yxan i 

mitten är c. 10 cm lång. 

Foto Ulrika Djerw. 

Figure 9.1. Thin-butted 

porphyrite axes from Skogsmossen, 

Västmanland. The 

axe in the middle is c. 10 

cm long. Photo by Ulrika 

Djerw. 

Sundström (2003 s.162) av en brett definierad kategori 

tunnackig grönstensyxa, som alltså även inkluderar vad 

Ebbesen skulle kalla spetsnackiga grönstensyxor (figur 

9.1, 9.2). Sådana brett definierade tunnackiga yxor är i 

bruk under hela tidigneolitikum i Mälardalen och Bergslagen, 

men till skillnad från vad är fallet i Sydskandinavien, 

så är tunnackiga yxor mycket ovanliga i början av 

mellanneolitikum. 

De äldsta 14 C-dateringar som kan knytas till tunnackiga 

grönstensyxor i Mälardalen/Bergslagen kommer från 

Skumparberget och Fågelbacken. På förstnämnda lokal 

påträffades nacken till en tunnackig porfyrityxa i ett stolphål 

daterat till 5060±75 BP (Ua-15589, hasselnötskal). 

På Fågelbacken påträffades en hel tunnackig porfyrityxa 

(men med skadad egg, jfr. figur 6.16) i en gravanläggning 

daterad till 5070±80 BP (Ua-10025, matskorpa) och 

4995±85 BP (Ua-4020, matskorpa). Det står dock klart 

att tunnackiga grönstensyxor förekommer redan tidigare, 

då enstaka fyrsidigt slipade yxor, som typologiskt måste 

betraktas som små tunnackiga yxor, förekommer i rena 

mesolitiska kontexter daterade så tidigt som 7700 BP 

(Björck et al. 2000). Under loppet av senmesolitikum blir 

sedan fyrsidigt slipade yxor gradvis allt vanligare (Lindgren 

& Nordqvist 1997 s.59-60, Drotz & Ekman 1998 

s.27-29, Blomqvist & Åhman 1999 s.24-27, Knutsson et 

al. 1999, Lindgren & Lindholm 1999 s.40-43, Lindgren 

2004 s.48-49). Ofta antas tunnackiga grönstensyxor vara 

kopior av tunnackiga flintyxor (som antas vara kopior av 

kopparyxor...), men i Mälardalen tycks det klart att den 

tunnackiga yxan är en variant av en yxtyp som förekom 

redan under mesolitisk tid. 

t r At t Bäg A r k u lt u r 

På yxor med rak egg kan eggen vara placerad symmetriskt 

eller osymmetriskt i relation till yxkroppens mittaxel. 

Granskar man en yxa med symmetrisk egg från sidan så 

uppvisar bägge eggytorna samma välvning. En yxa med 

Figur. 9.2. Avsiktligt sönderslagen tunnackig porfyrityxa från offerkärret 

på Skogsmossen, Västmanland. Foto Ulrika Djerw. 

Figure 9.2. Deliberately smashed thin-butted porphyrite axe from the 

offering fen at Skogsmossen, Västmanland. Photo by Ulrika Djerw. 

201

asymmetrisk egg har istället en mer välvd och planare 

eggyta. Ibland benämns yxorna med symmetrisk egg för 

rätyxor och yxorna med asymmetrisk egg för tväryxor, då 

man antar att de senare skaftats med eggen tvärs skaftets 

längdriktning, medan de förra antas ha varit skaftade så 

att eggen löper parallellt med yxskaftets längdriktning. 

Medan tunnackiga yxor per definition ska ha en symmetrisk 

rät egg, så förekommer det även exemplar med tvär 

egg. Ebbesen betraktar dessa som yxor som sekundärt 

getts en tvär egg vid omhuggning (Ebbesen 1984 s.130). 

Fyrsidigt slipade yxor, i proportionerna lika tunnackiga 

yxor, men med asymmetrisk egg är dock ett karaktäristiskt 

inslag i fyndbilden på boplatser från TN och MN A 

på norska Vestlandet, yxor som går under benämningen 

vespestads- och vestlandsyxor (Gjessing 1945 s.215-219, 

Olsen 1992, Bergsvik 2004, se vidare kapitel 10.1.2). På 

trattbägarboplatser i Mälardalen förekommer vid sidan 

av de räteggade tunnackiga yxorna, tväreggade håleggade 

yxor, som bortsett från eggpartiet uppvisar “de för den 

tunnackiga yxan karaktäristiska stildragen” (Florin 1938 

s.23, jfr. Malmer 1991 s.118-119). 

De håleggade yxorna förekommer dels i storlekar 

som motsvarar vanliga tunnackiga yxor, men vanligare är 

de något mindre (kring 5 - 6 cm) och kallas då hålmejslar 

(figur 9.3) (Florin 1938, 1958, Apel et al. 1995 s.83, 

Hallgren et al. 1997 s.92). Storleksvariationen bland de 

håleggade yxorna/mejslarna har mig veterligt inte studerats 

eller definierats. Vid sidan av skillnaden i storlek 

finns det ingenting som särskiljer håleggade yxor från 

håleggade mejslar, bägge varianterna är vanligen helslipade, 

har ett mer eller mindre fyrsidigt tvärsnitt och tunn 

och/eller spetsig nacke. Vid sidan av håleggade redskap 

förekommer också mejslar (eller små yxor) med rak egg 

och i ett fall med en avsiktligt tillverkad trubbig egg. Det 

senare redskapet benämns kanske bättre hammare. På 

202 


Figur 9.3. Två håleggade mejslar (till vänster) och 

två avslagsmejslar (till höger) från Skogsmossen, 

Västmanland. Den vänstra hålmejseln är c. 9,5 cm 

lång. Foto Ulrika Djerw. 

Figure 9.3. Two hollow-edged chisels (left) and two 

flake chisels (right) from Skogsmossen, Västmanland. 

The hollow-edged chisel on the left is c. 9.5 cm long. 

Photo by Ulrika Djerw. 

Fågelbacken påträffades en hålmejsel intill en tunnackiga 

yxa i en gravanläggning, daterad till första halvan av TN 

(Ua-10025, 5070±80BP, Ua-4020, 4995±85BP). Så som 

diskuteras i kapitel 6.2 förekommer kombinationen mejsel 

och tunnackig yxa, eller mejsel och mångkantsyxa 

återkommande i gravkontexter, en parallell till det parvisa 

nedläggandet av stor och liten yxa i gravar på Nordjylland 

(jfr. Ebbesen 2002 s.97). Mejslarna är ibland tillverkade 

av stora avslag (restprodukter från yxtillverkning), snarare 

än av ett kärnhugget ämne och dessa står nära en 

redskapstyp som kallas avslagsmejslar (figur 9.3, 9.4). 

Avslagsmejslar är små redskap tillverkade av avslag från 

yxtillverkning, som getts en skärande egg genom slipning 

(Lindqvist 1963 s.68-69, Apel 1996 s.156, af Geijerstam 

1996 s.97). Vid sidan av eggslipningen är avslagsmejslarna 

oftast obearbetade, medan däremot hålmejslarna 

har en heltäckande slipning. Avslagsmejslar förekommer 

i två 14 C-daterade anläggningar på Skogsmossen, med 

dateringar till 4940±50 BP (Ua-18716, nötboskap/älg) 

respektive 4735±75 BP (Ua-15199, Triticum aestivocompactum). 

Bland övriga yxformer som är vanliga i tidigneolitiska 

kontexter finns trindyxor med runt, ovalt eller antydan 

till fyrsidigt tvärsnitt (Bagge 1941 s.48, Florin 1958 s. 

46, 91, Hallgren et al. 1997 s.92, Kihlstedt 1997 s.116, 

Malmer 2002 s.33-34). Trindyxorna kan delas upp i två 

huvudtyper utifrån eggpartiets utformning, sådana som 

har symmetrisk egg i relation till yxkroppens mittaxel 

och sådana som har osymmetrisk egg i relation till yxans 

mittaxel (Hermansson & Welinder 1997 s.47). Bägge 

typerna förekommer på trattbägarboplatser i Mälardalen 

och Bergslagen (figur 9.5). De olika varianterna av 

trindyxor inom Mälardalens trattbägarkultur pekar på 

en kontinuitet bakåt till mesolitikum. Som nämnts ovan 

har också de tunnackiga yxorna typologiska föregångare


Figur 9.4. Avslagsmejsel av porfyrit från 

Skogsmossen, Västmanland. Teckning av 

Alicja Grenberger. Skala 1:1. 

Figure 9.4. Flake chisel of porphyrite 

from Skogsmossen, Västmanland. Drawing 

by Alicja Grenberger. Scale 1:1. 

Figur 9.5. Trindyxor från Skogsmossen. 

Den mittersta yxan har en symmetrisk 

egg, den vänstra och högra yxan osymmetrisk 

egg. Den högra yxan uppvisar 

sprickbildning efter att ha utsatts för 

eld. Den vänstra yxan är c. 11 cm lång. 

Foto Ulrika Djerw. 

Figure 9.5. Round-butted axes (”trindyxor”) 

from Skogsmossen. The middle 

axe has a symmetrical edge, the left 

and right axes have asymmetrical 

edges. The axe on the right displays 

cracks after exposure to fire. The left 

axe is c. 11 cm long. Photo by Ulrika 

Djerw. 


203

i fyrsidigt slipade yxor från mesolitisk tid och det har 

även föreslagits att de håleggade yxorna och mejslarna 

har kontinuitet bakåt, då det finns håleggade trindyxor 

under mesolitikum (Åberg 1935). 

Denna kontinuitet i stenhantverk mellan senmesolitikum 

och tidigneolitikum gäller inte bara yxor, utan 

finns också i produktion och bruk av tvärpilar, liksom i 

kvartsindustrin (Callahan et al. 1992 s.39-42, Knutsson 

et al 1999 s.104, Lindgren 2004 s.38-41, 79-82). Möjligtvis 

finns det också en kontinuitet i produktionen av 

mikrospån från handtagskärnor. Vid utgrävningen på 

Skumparberget gjordes fynd av mikrospån och mikrospånkärnor 

av hälleflinta på trattbägardelen av fornlämningen. 

Normalt skulle en sådan förekomst förklaras 

med inblandning av äldre material, men då mikrospånen 

uppvisade en rumslig koppling till verkstadsytor 

för tidigneolitiskt stenhantverk, väcktes frågan om det 

kunde föreligga en samtidighet (Apel et al 1997 s.34-35). 

Handtagskärnor (av kvartsit) har tidigare påträffats tillsammans 

med trattbägarkeramik på boplatsen Forssjö, 

St. Malms sn, Södermanland (shm 23509, jfr. Florin & 

Schnell 1950 s.18). Likväl föreligger också skillnader i 

stenhantverk mellan senmesolitikum och tidigneolitikum 

så till vida att trindyxor blir ovanligare och de tunnackiga 

yxorna vanligare. De tidigneolitiska tunnackiga grönstensyxorna 

skiljer sig också från de fyrsidiga mesolitiska 

yxorna genom att blir mer standardiserade i sin form. 

De fyrsidigt slipade yxorna med tunna nackar från mesolitiska 

kontexter framstår ofta som något “atypiska”, 

jämfört med tunnackiga yxor från trattbägarboplatser. 

Även om trindyxor alltså förekommer under tidigneolitikum, 

så hör utan tvivel huvuddelen av de lösfunna 

trindyxorna i Mellansverige till mesolitikum (Hermansson 

& Welinder 1997, Larsson et al. 1997). Vanligast är de på 

strandboplatser från atlantisk tid, där de ibland kan räknas 

i hundratal. Trindyxorna har tillverkats och brukats inom 

ett område som omfattar södra och mellersta Sverige, 

med en förhållandevis distinkt nordgräns i södra Dalarna 

och södra Hälsingland. I detta motsvarar deras spridning 

tämligen exakt trattbägarkulturens utbredning under 

tidigneolitikum (se vidare kapitel 11). I området norr 

därom bodde människor som under mesolitikum valde att 

inte tillverka eller använda trindyxor, liksom de under tidigneolitikum 

valde att inte tillverka tunnackiga yxor eller 

mångkantiga stridsyxor. På ett motsvarande sätt kan man 

finna andra hantverkstraditioner som karaktäriserar det 

nordliga området men saknas i Mälardalen, till exempel 

en makrospånindustri under mesolitisk tid (Knutsson et 

al. 2003) och en skifferindustri under tidigneolitisk tid 

(kapitel 10.2). Detta antyder att den tidigneolitiska trattbägarkulturens 

nordgräns bara var en ny manifestation 

av en gammal kulturgräns, en gräns som hade kontinuitet 

bakåt till senmesolitisk tid. Kontinuiteten ska inte uppfattas 

som ett statiskt tillstånd, vilket understryks av att 

204 


denna gräns mellan nord och syd omdefinieras under den 

efterföljande perioden (MN A). Snarare ska kontinuiteten 

mellan senmesolitikum och tidigneolitikum ses som ett 

resultat av ett specifikt historiskt skeende. 

Produktion och distribution av tunnackiga 

grönstensyxor 

Bagge var kanske den förste som diskuterade tillvägagångssättet 

vid tillslagning av tunnackiga grönstensyxor, 

baserat på observationer av slagärr på halvfabrikat och 

färdiga yxor: 

Så vitt jag kunnat iakttaga... ...brukade man... ...framställa 

tunnackiga yxor av grönsten så, att man först genom 

grov slagteknik formade ett ämne med mer eller mindre 

oregelbundet spetsovalt tvärsnitt, alltså en »kärnyxa» eller 

»spetsnackig» (oslipad) yxa, varefter den tunnackiga slutformen 

åstadkoms genom såväl bred- som smalsidornas 

tillslipning. (Bagge 1949 s.143) 

Yxämnet har således slagits från två sömmar, vilket skiljer 

dem från tunnackiga flintyxor från Sydskandinavien som 

slagits från fyra sömmar, och detta påpekades också av 

Bagge (Bagge 1949 s.143). Florin noterade att det mer 

sällsynt även förekom tunnackiga yxor som formats 

genom bultning snarare än genom tillslagning (Florin 

1958 s.93). Det är emellertid troligt att även dessa yxor 

först formats genom tillslagning, dock följt av ett förhållandevis 

längre bultnings-stadium, innan den slutgiltiga 

slipningen (jfr. Olausson 1983 s.29-30). Medan fyrsidig 

tillslagning av yxor ger väldefinierade och igenkänningsbara 

avslag (Sundström & Apel 1998, Kars et al. manuskript), 

så är det oklart i vilken mån bultning av yxor 

efterlämnar ett igenkänningsbart debitage. 

Bagges och Florins observationer kring hur yxorna 

tillverkats är i allt väsentligt giltiga än idag (figur 9.6, 9.7). 

Flertalet tunnackiga grönstensyxor i Mälardalen tycks ha 

slagits från ämnen med två sömmar, men man tycks ha 

haft ett flexibelt förhållningssätt och beroende på ämnets 

form har man ibland avstått från en andra söm (om ämnet 

haft en befintlig yta som gett det önskade fyrsidiga 

tvärsnittet), eller anlagt en tredje söm där så krävts. Vid 

behov har också bultning och slipning använts under 

reduktionssekvensen, för att få bort ojämnheter som 

var svåra att få bort med slag från sömmarna. Den färdigslagna 

yxkroppen har sedan bultats och slipats (Apel 

1996, Apel et al. 1997, Sundström & Apel 1998, Apel 

muntlig information). När skadade yxor huggits om har 

man ibland nöjt sig med att omforma det skadade partiet 

(t.ex. eggen), med en förändrad form hos yxan som följd. 

Stundom har hela yxkroppen huggits om, av allt att döma 

för att behålla samma relativa proportioner (figur 9.8).


Figur 9.6. Yxämne av porfyrit från Skogsmossen, Västmanland. Teckning 

av Alicja Grenberger. Skala 1:1. 


Figure 9.6. Axe preform of porphyrite from Skogsmossen, Västmanland. 


205

Stig Welinder har tillsammans med olika medförfattare 

diskuterat yxtillverkning och distribution i en rad 

arbeten. Bland annat påpekas att medan 2/3 av yxavfallet 

på Hjulberga 1 är porfyrit, så är bara 1/3 av yxfragmenten 

av samma material (Johnsen & Welinder 1980 

s.160, Hulthén & Welinder 1981 s.71). Mönstret tolkades 

som att färdiga yxor av främmande material förts till 

Hjulberga 1 och att ett motsvarande antal porfyrityxor 

transporterats från platsen, som ett led i ett socialt mo- 

206 


Figur 9.7. Yxämnen av porfyrit 

i olika storlekar från 

Skogsmossen, Västmanland. 

Det högra yxämnet är c. 

21 cm långt. Foto Ulrika 

Djerw. 

Figure 9.7. Axe preforms 

of porphyrite from Skogsmossen, 

Västmanland. The 

preform on the right is c. 

21 cm long. Photo by Ulrika 

Djerw. 

Figur 9.8. Yxämne i form av en omhuggen yxa (vänster) 

och råämne (höger) av porfyrit från Skogsmossen, Västmanland. 

I nuvarande skick var den omhuggna yxan 21 

cm lång, 7,5 cm bred och 5,2 cm tjock, i ursprungligt skick 

måste det ha rört sig om en mycket stor yxa. Foto Ulrika 

Djerw. 

Figure 9.8. Old axe used as axe preform (left) and raw 

material block (right) of porphyrite. Skogsmossen, Västmanland. 

The axe preform made of an old polished axe is 

21 x 7.5 x 5.2 cm, the original axe must therefore have 

been of a considerable size. Photo by Ulrika Djerw. 

tiverat gåvoutbyte av yxor (Johnsen & Welinder 1980 

s.161, Hulthén & Welinder 1981 s.86, 91). 

I en senare studie presenterades resultat av en petrografisk 

studie, där yxor och avfall från Hjulberga 1 samt 

ytterligare tre trattbägarboplatser i Närke, jämfördes med 

råmaterial från lokala och mer fjärran porfyrit- och diabasklyft 

(Welinder & Griffin 1984). Från Hjulberga 1 

analyserades fyra yxor och åtta avslag, sju av proverna 

hade synliga fenokryster och kan således betecknas som


porfyrit. Fem saknade synliga fenokryster men uppvisade, 

så vitt jag förstår, samma grundmassa som de med 

fenokryster. Från Vallby och Hjulberga 2 analyserades 

en respektive två yxor och från Kumla (annars kallad 

Lövsta, jfr. Lindqvist 1963 s.66-69, Graner 2001) analyserades 

en yxa och ett avslag. Yxan från Vallby visade 

sig vara av rhyolit, de övriga betecknas som diabas (eng. 

dolerite, jfr. Gorbatschev 1961 s.4) med varierande grad 

av porfyritisk struktur. De sju lokala klyften ligger inom 

en radie av 20 km från de aktuella trattbägarboplatserna. 

De mer avlägsna jämförelsematerialet utgjordes av råmaterial 

i klyft från angränsande landskap (Södermanland, 

Västmanland), dvs. avstånd på upp till 80 km fågelvägen. 

Som nämnts ovan kan samma diabasgång innehålla 

både porfyritisk och afyrisk diabas, med en gradvis övergång 

mellan de båda materialen. Welinder och Griffins 

petrografiska analys visade att det ibland är möjligt att 

särskilja visuellt likartade råmaterial från olika klyft med 

hjälp av petrografisk analys, men också att variationen 

inom samma klyft kan vara avsevärd. Vidare påvisades 

att skilda klyft ibland kan visa upp likartade egenskaper, 

detta gäller även klyft belägna långt ifrån varandra (Welinder 

& Griffin 1984 s.180). 

Analysen av avfall och yxor från Hjulberga 1 visade 

att de åtta avslagen och två av de fyra yxorna var av 

samma råmaterial, troligtvis hämtat från samma klyft, 

medan de återstående två yxorna var av avvikande och 

av sinsemellan olika material. Resultaten indikerar att 

man lokalt på Hjulberga brutit sten från ett klyft och 

att man tillverkat yxor av detta råmaterial. Åtminstone 

en del av dessa yxor har sedan använts och slutligen 

deponerats på platsen. Att de två yxorna som avvek 

från de analyserade avslagen dessutom skilde sig från 

varandra, kan tolkas som att de är införda från två olika 

ursprungskontexter. I tidigare studier föreslog Welinder 

att porfyriten på Hjulberga 1 hämtats från den iögonfallande 

porfyritgången på Ullaviklint, 7 km från boplatsen 

(Johnsen & Welinder 1980 s.160, Hulthén & Welinder 

1981 s.71). Den petrografiska studien slog dock fast att 

avslagen och åtminstone tre av de fyra yxorna har en 

annan proveniens än Ullaviklint. 

Yxan och avslaget från Kumla är lika varandra och 

indikerar i enlighet med resultaten från Hjulberga 1 lokal 

produktion och konsumtion av yxor. Bägge artefakterna 

har därtill egenskaper i överensstämmelse med yxavfallet 

på Hjulberga, vilket antyder att man antingen nyttjat 

samma klyft som människorna på Hjulberga, eller ett 

klyft med motsvarande petrografiska egenskaper (avståndet 

mellan boplatserna är drygt två mil). Från Hjulberga 2 

och Vallby har endast färdiga yxor analyserats. I fyndmaterialet 

från dessa lokaler saknas spår av yxtillverkning, 

men det är oklart om detta beror på en reell frånvaro, 

eller om det är ett resultat av att endast mindre delar av 

vidsträckta fornlämningar grävts ut. De två analyserade 


yxorna från Hjulberga 2 är inbördes lika varandra, men 

skiljer sig från materialet från de andra lokalerna, vilket 

indikerar att de tillverkats av material från ett separat 

klyft. Den enstaka yxan från Vallby skiljer sig också från 

övriga analyserade artefakter och indikerar ursprung i 

ett tredje brott. 

Sammanfattningsvis visar Welinder och Griffins studie 

på lokal produktion och konsumtion av yxor, men 

också på cirkulation av färdiga yxor. Likheten mellan 

yxavfall från Hjulberga 1 och Kumla öppnar för möjligheten 

att dessa lokaler nyttjat samma klyft, men det 

är också möjligt att man brutit porfyrit i olika klyft med 

likartade petrografiska egenskaper. Variationen bland 

de färdiga yxorna visar i alla händelser att fler än ett 

stenbrott nyttjats. Försöken att ursprungsbestämma det 

arkeologiska materialet gav inga säkra resultat, även om 

de antydde vissa möjliga samband. Welinder tog även 

upp frågan om hur stora geografiska avstånd tunnackiga 

grönstensyxor cirkulerats inom regionen Mälardalen 

(Welinder 1985 s.51-55). Utgångspunkt för denna delstudie 

var yxor med stor inbördes likhet, som antogs vara 

tillverkade vid samma verkstadsplats, eller av närstående 

personer. Dessa sinsemellan lika yxor visade sig vara vitt 

spridda geografiskt och återfanns på avstånd av mellan 

30 och 310 km. 

Sundström och Apel (1998) och Sundström (2003) 

har följt upp Welinders arbete, genom fortsatt petrografisk 

analys av porfyrityxor och avslag från Mälardalen. I 

en inledande studie analyserades avslag från yxtillverkning 

från Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga 1, 

tre boplatser belägna med 1-3 mils inbördes avstånd 

på en öst-västlig linje (figur 8.34). På alla tre lokalerna 

förekom rikligt med avfall från tillverkning av porfyrityxor, 

material som vid en okulär granskning förefaller 

identiskt. Från Skogsmossen analyserades nio avslag från 

tre yxtillverkningsplatser, från Skumparberget sex avslag 

från två yxtillverkningsplatser och från Hjulberga 1 fem 

avslag från en yxtillverkningsplats/fyndhopning. Den 

petrografiska analysen visade att avslagen inom respektive 

boplats var likartade och skiljde sig från avslagen från 

de andra lokalerna. Mönstret tolkades som att människorna 

från respektive boplats brutit porfyrit från varsitt 

klyft (Kars & Kars manuskript, Sundström & Apel 1998, 

Sundström 2003 s.266-267). 

Denna initiala studie följdes upp med en analys av 

ytterligare 20 avslag från Skogsmossen och Skumparberget, 

samt färdiga yxor från Skogsmossen (2), Skumparberget 

(2) och Hjulberga (6). Den utökade analysen av 

avfall från yxtillverkningen, visade på samma tendens 

som pilotstudien, avslag från de tre lokalerna tenderar att 

bilda skilda grupper, även om en viss överlappning finns 

mellan de tre lokalerna (figur 9.9). Analysen av färdiga 

yxor visade snarast på ett omvänt förhållande, råmaterialet 

i yxorna skiljer sig helt från avfallet på samma lokaler 

207

208 


Figur 9.9. Korrespondensanalys av petrografiska 

data från undersökning av porfyritavslag 

från Skogsmossen, Skumparberget och 

Hjulberga. Plotten är baserad på 40 avslag, 

men då flera avslag har identiska egenskaper 

syns endast 33 punkter. Avslagen med samma 

egenskaper kommer med ett undantag från 

samma lokaler, undantaget är punkten vid 

X0,82 Y-0,02 där ett avslag från Skumparberget 

skymmer ett avslag från Hjulberga 

(Lars Sundström epost 2005-08-16). Efter 

Sundström (2003 fig. 53). 

Figure 9.9. Correspondence analysis of 

petrographic data from 40 porphyrite flakes 

from the Funnel Beaker Culture settlements 

Skogsmossen, Skumparberget and Hjulberga. 

Several flakes have identical properties and 

are thus plotted on the same point, with only 

33 points marked in the plot. In all but one 

case, flakes with identical properties come 

from the same settlement, the exception being 

one flake from Hjulberga that is hidden by 

a flake from Skumparberget (X0,82 Y-0,02). 

After Sundström (2003 fig. 53). 

Figur 9.10. Korrespondensanalys av petrografiska 

data från undersökning av 10 

tunnackiga porfyrityxor från Skogsmossen, 

Skumparberget och Hjulberga. Vid en jämförelse 

med figur 9.8 framgår att yxorna funna på 

respektive boplats ofta avviker från avfallsmaterialet 

på samma lokaler. Efter Sundström 

(2003 fig. 54). 

Figure 9.10. Correspondence analysis of 

petrographic data from 10 thin-butted porphyrite 

axes from the Funnel Beaker Culture 

settlements Skogsmossen, Skumparberget and 

Hjulberga. After Sundström (2003 fig. 54).


(figur 9.10). Trots att man på alla tre lokalerna tillverkat 

tunnackiga yxor av porfyrit från egna “klyft”, så har man 

använt och deponerat likadana yxor av annat ursprung, 

yxor som tillverkats på annan plats. 

Sundström föreslår två alternativa tolkningar av mönstret 

(2003 s.164-165, 284): 

1. Yxorna som deponerats på en lokal har tillverkats av 

innevånarna som bor där, innan dom flyttade till platsen. 

Man har således tidigare bott på en annan boplats 

och där tillverkat yxor av porfyrit från ett klyft. Man 

har sedan flyttat till exempelvis Skumparberget och 

efter flytten har man använt och deponerat yxorna 

man tillverkade på sin gamla boplats. Man har också 

tillverkat nya yxor, av material från ett nytt stenbrott, 

men dessa yxor har inte använts/deponerats förrän 

dess man flyttat från Skumparberget till en tredje 

plats. 

2. Man har cirkulerat färdiga yxor mellan boplatser. 

Sundström finner den första, tämligen invecklade tolkningen 

som “den mest naturliga” och han betonar att 

om utbyte av färdiga yxor förelåg, så skulle man hitta förbrukade 

yxor av andra material än porfyrit på de aktuella 

platserna (Sundström 2003 s.165). Sundström bortser här 

från Welinders resultat från Hjulberga 1, där yxavfallet 

dominerades av porfyrit, medan flertalet av fragmenten 

av färdiga yxor var av diabas (jfr. ovan). På Skogsmossen 

domineras yxavfallet helt av porfyrit, medan 16 av de 

63 bergartsyxor som hittades vid undersökningen 1995 

var tillverkade i andra material än porfyrit (diabas och 

”övrig bergart” – figur 9.11), yxor som av allt att döma 

förts till platsen i färdigt skick (af Geijerstam 1996 s.102, 

jfr. Hallgren et al. 1997 s.91). Även på Skumparberget 

påträffades fem trindyxor i ”andra bergarter”, att jämföra 

med en trindyxa och elva tunnackiga yxor i porfyrit. På 

alla tre lokalerna förekommer alltså de av Sundström 

efterfrågade yxorna av främmande material, yxor som 

inte tillverkats av den porfyrit som helt dominerar den 

lokala yxindustrin. Tvärtemot Sundström vill jag därför 

hävda, att resultaten pekar på ett omfattande utbyte av 

yxor och att utbytet har inbegripit både yxor av porfyrit 

och yxor av andra bergarter. 

Sammanfattas resultaten av de ovan refererade och 

diskuterade studierna av Welinder & Griffin (1984), 

Sundström & Apel (1998) och Sundström (2003) så tycks 

de boende på Hjulberga 1, Skumparberget och Skogsmossen 

har brutit porfyrit i varsitt klyft. När det gäller de 

boende på Kumlaboplatsen finns två tolkningsalternativ. 

Antingen har de hämtat porfyrit från samma stenbrott 

som nyttjats av de boende på Hjulberga 1, eller från ett 

stenbrott vars råmaterial har samma egenskaper som 

porfyriten som använts på Hjulberga 1. På Hjulberga 1 

och Kumla har lokalt producerade porfyrityxor använts 


Figur 9.11. Tunnackig diabasyxa från Skogsmossen, Västmanland. 

Yxan är c. 13 cm lång. Foto Ulrika Djerw. 

Figure 9.11. Thin-butted dolerite axe from Skogsmossen, Västmanland. 

The axe is c. 13 cm long. Photo by Ulrika Djerw. 

och deponerats, men på förstnämnda lokal, liksom på 

Skogsmossen och Skumparberget, har ”främmande” 

porfyrityxor också använts och deponerats. På dessa tre 

lokaler har även yxor av ”icke porfyrit” (afyrisk diabas 

och andra bergarter) använts och deponerats. Förekomsten 

av ”främmande” yxor i porfyrit och andra bergarter 

förklaras enklast av att färdiga yxor cirkulerat mellan 

olika boplatser inom ramen för ett gåvoutbyte (Mauss 

1972). Man har således haft utbyte både med sina grannar 

som tillverkat yxor i samma typ av råmaterial (men 

från olika stenbrott) och med människor som tillverkat 

yxor i andra råmaterial, kanske boende i andra delar av 

Mälardalen/Bergslagen eller mer fjärran regioner. Att 

man ibland bytt likadana yxor av samma material, understryker 

Hulthén & Welinders poäng att utbytet var 

socialt betingat, snarare än en handel i modern mening 

(Hulthén & Welinder 1981 s.86, 91, jfr. Sahlins 1972). 

Den geografiska spridningen av tunnackiga yxor i 

Mellansverige (Welinder & Griffin 1984, Welinder 1985) 

och Mälardalen (Sundström & Apel 1998, Sundström 

2003) har också studerats. Som berörts ovan finns det 

en definitionsproblematik förknippad med att särskilja 

porfyrit (porfyritisk diabas) från diabas (afyrisk diabas) 

och det är oklart om dessa studier tillämpat jämförbara 

definitioner. I Welinders studier bedöms c. 10% av 366 

tunnackiga grönstensyxor som porfyrit (Welinder 1985 

s.46), medan motsvarande siffror för Sundström och 

Apels studie är 20% av 815 yxor. Inte desto mindre visade 

bägge studierna att porfyrityxorna har en rumsligt 

begränsad spridning med tyngdpunkt i Närke, medan 

tunnackiga yxor av andra varianter av grönsten är vanligare 

länge österut i Mälardalen (figur 9.12). En viktig 

observation är att vid sidan av val av råmaterial, så avviker 

porfyrityxorna inte ”...i form och proportioner 

209

Figur 9.12. Spridningskartor över tunnackiga porfyrityxor. Till vänster 

återges Welinder & Griffins karta där porfyrityxor markeras som 

punkter (Welinder & Griffin 1984 fig. 1). Till höger återges Sundström 

& Apels karta (Sundström & Apel 1998, Sundström 2003 

fig. 51) där den relativa andelen porfyrityxor i relation till det totala 

antalet tunnackiga bergartsyxor per socken återges som mörk 

(≥50%) och ljus (25-49%) gråskraffering. Det sammanlagda antalet 

tunnackiga bergartsyxor per socken anges med siffror. 

från huvudmängden av yxorna. . . Porfyrityxorna tillhör 

således inte en egen tillverkningstradition.” (Welinder 

1985 s.46). 

Welinder och Griffin tolkade den geografiskt begränsade 

förekomsten av porfyrityxor i termer av utbyte 

och distribution. Enligt denna tolkning motsvarade 

hopningen av porfyrityxor i västra Mälardalen utsträckningen 

av ett socialt nätverk inom vilket porfyrityxor 

cirkulerats (Welinder & Griffin 1984 s.175). Sundström 

och Apel, med sin skeptiska inställning till utbyte av 

grönstensyxor, såg istället mönstret som bestämt främst 

av råmaterialets geografiska förekomst i naturen. I västra 

Mälardalen hade man visserligen följt en kulturell norm 

i det att man föredrog porfyrit framför andra tillgängliga 

råmaterial, frånvaron av porfyrityxor längre österut förklarades 

likväl med hänvisning till svårigheter att få tag 

på porfyrit i dessa områden (Sundström & Apel 1998 

s.188). Av geologiska publikationer framgår dock att det 

förekommer porfyritisk diabas också i områden där yxor 

av detta material är sällsynta (t.ex. Krokström 1936 s.175, 

257, pl. I, Sandegren & Asklund 1946 s.34, Gorbatschev 

1961). Liksom Sundström och Apel såg ett teknologiskt 

210 


Figure 9.12. Distribution maps of thin-butted porphyrite axes. To the 

left the map of Welinder and Griffin (Welinder & Griffin 1984 fig. 1) 

with porphyrite axes marked as dots. To the right the map of Sundström 

& Apel (Sundström & Apel 1998, Sundström 2003 fig. 51) 

where the proportion of thin-butted porphyrite axes per parish is 

displayed with dark (≥50%) and light (25-49%) shading. The total 

number of thin-butted greenstone axes (including porphyrite axes) 

are displayed as numbers. 

val dikterat av tradition i valet av porfyrit som råmaterial 

för yxtillverkning i västra Mälardalen, vill jag föreslå att 

det funnits motsvarande teknologiska val dikterade av 

andra traditioner, i de delar av regionen där man använt 

alternativa råmaterial för yxproduktion. 

Jag kommer att återknyta till stenbrytning och yxhantverk 

i kapitel 9.1.4. Innan dess ska jag först ägna 

några sidor åt att diskutera sadelformade malstenar och 

limpformade löpare, redskap som i likhet med grönstensyxorna 

producerades lokalt på trattbägarlokaler i 

Mälardalen och Bergslagen. 

9.1.2 Sadelkvarnar 

Malredskap från Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

behandlas ingående i Cecilia Lidström-Holmbergs 

pågående avhandlingsarbete (Lidström-Holmberg 1998, 

2004, under arbete) och ska därför endast omnämnas helt 

kort i denna bok. Som fyndkategori utgör malstenar både 

en manifest och en undflyende del av fyndmaterialet, 

manifest därför att de ibland påträffas i stort antal, und-


flyende därför att de stundom förbisetts vid arkeologiska 

undersökningar. Ändå uppmärksammades malstenarnas 

närvaro i fyndmaterialet redan av Sten Florin: 

...dessutom hittades ett slags stora, långsträckta stenar, som 

ser ut som dåligt jästa limpor – tydligtvis malstenar av grov 

sandsten, till vilka knytnävstora porfyr- och granitbollar 

kanske utgjort löpare. (Florin & Schnell 1950 s.13, jfr. 

Florin 1938 s.18-19, 34, 1958 s.91, 129) 

Florin påpekade även, att en hel del av de föremål 

från Brokvarn som av Bagge klassificerats som slipstenar 

i själva verket var malstenar (Florin 1958 s.129). Florin 

hade rätt i att de limpformade malstenarna var just malstenar, 

däremot missbedömde han vilken del av malstenen 

det var fråga om. Senare fynd av malstenar in situ 

och experimentella försök med malning har visat att de 

limpformade malstenarna är tvåhandsfattade överliggare 

(figur 9.13) till sadelformade underliggare (figur 9.14), två 

delar som tillsammans bildar en hand- eller sadelkvarn 

(Lidström-Holmberg 1993, 1998, under arbete). 

Experiment med användning av sadelkvarnar har 

visat att de effektivt kan användas för att mala rostade 

eller blötlagda sädeskorn till mjöl (Lidström-Holmberg 

1993). I ett när detta skrivs pågående projekt arbetar 

Lidström-Holmberg tillsammans med Jan Risberg med 

fytolit- och stärkelseanalys av malstenar från bland annat 

Skogsmossen, Skumparberget, Hjulberga och Kallmossen. 

Enligt de preliminära resultaten visar flertalet spår av 

att ha använts vid beredning av växter och fytoliter som 

förekommer i sädesslag är förhållandevis vanliga (Lidström-Holmberg 

under arbete, jfr. Risberg et al. 2002). 

Som framgick av citatet av Florin ovan förekommer vid 

sidan av sadelkvarnar även mindre, rundade stenar med 

nöt- eller slipspår som ibland kallas malstenar eller löpare 

i den arkeologiska litteraturen. Då det är mer osäkert 

hur och till vad dessa föremål använts, kommer dessa 

inte att behandlas i detta avsnitt och för att särskilja dem 

från sadelformade/limpformade malstenar, benämns de 

gnidstenar i denna text. 

Medan Florin kan sägas ha varit en föregångsman 

i det att han uppmärksammade malstenar, har denna 

fyndkategori tidvis förbisetts i den arkeologiska forskningen 

(Lidström-Holmberg 1998). Stundom kan det 

vara svårt att känna igen malstenar, särskilt fragmentariska 

exemplar, som riskerar att antingen bli klassificerade 

som slipstenar eller att inte tillvaratas alls. På exempelvis 

Skogsmossen var det vanligt med överliggare av glimmerskiffer. 

Då glimmerskiffer är en vittringsbenägen bergart 

kan malytorna ha förlorat en del av sina karaktäristiska 

nötspår, vilket gör dem svåra att känna igen för den 

icke initierade. Under utgrävningen var vi således osäkra 

på vad de många fynden av ”glimmerskifferlimpor” representerade 

och det var först när Lidström-Holmberg 


Figur 9.13. Limpformad överliggare av sandsten från Kallmossen, 

Uppland. Tecknad av Alicja Grenberger. Efter Lidström-Holmberg 

(2004).Skala 1:4. 

Figure 9.13. Loaf-shaped runner of sandstone from Kallmossen, 

Uppland. Drawing by Alicja Grenberger. After Lidström-Holmberg 

(2004). Scale 1:4. 

inspekterade fynden som det definitivt kunde slås fast 

att det rörde sig om överliggare till malstenar. 

Malstenar förekommer ofta i stort antal på landvända 

trattbägarboplatser i Mälardalen. På Skogsmossen påträffades 

mer än 50 hela och fragmentariska över och 

underliggare, vid Nyskottet har ett tjugotal malstenar tillvaratagits 

i samband med odling och från Brokvarn och 

Stensborg har det samlats in något hundratal exemplar 

(Florin 1958 s.129, Broström 1996, Lidström-Holmberg 

muntlig uppgift). Vid min grävning på Kallmossen 

i Norduppland påträffades ett stort antal fragment av 

åtminstone ett tiotal malstenar, trots att endast 28 m 2 av 

fornlämningen undersöktes. I Närke har amatörarkeologen 

Hjalmar Andersson samlat in flera malstenar från 

Hjulberga 1 (Rosenlund) och Vallby, värdefulla tillskott 

då få malstenar tillvaratogs vid Bagges och Welinders 

undersökningar av dessa lokaler. På en av Florins lokaler 

där fynd av malstenar saknas från själva utgrävningen 

(Stora Toltorp), har jag påträffat en halv underliggare av 

sandsten som låg exponerad i kanten av det gamla grustaget 

vid mitt besök. Även strandvända trattbägarlokaler 

uppvisar fynd av sadelformade/limpformade malstenar, 

men vanligen i färre antal än de landvända lokalerna, 

till exempel omnämns fyra exemplar från Häggsta 3, 

211

212 


Figur 9.14. Sadelformade underliggare från Kallmossen, Uppland 

och Pärlängsberget, Södermanland. Underliggaren från Kallmossen är 

tillverkad av granit, och påträffades avsiktligt sönderslagen deponerad 

i en grop tillsammans med ytterligare en söderslagen underliggare 

samt den limpformade överliggaren i figur 9.13. Underliggaren 

från Pärlängsberget är tillverkad av sandsten, dess ryggsida har 

använts för slipning av redskap, troligtvis stenyxor. Tecknade av A-M 

Pitkänen-Darmark och Mikael Söderblom. Efter Hallgren & Sundström 

(2008 fig. 16) och Hallgren (et al. 1995 fig. 15). Skala 1:4. 

Figure 9.14. Saddle-shaped quern slabs from Kallmossen, Uppland 

and Pärlängsberget, Södermanland. The slab from Kallmossen is 

made of granite. It was found deliberately smashed deposited in a 

pit together with another smashed saddle quern and the runner 

depicted in figure 9.13. The saddle-quern from Pärlängsberget is 

made of sandstone. The back of the quern has been used to polish 

tools, probably stone axes. Drawings by A-M Pitkänen-Darmark and 

Mikael Söderblom. After Hallgren & Sundström (2008 fig. 16) and 

Hallgren (et al. 1995 fig. 15). Scale 1:4.


tio från Fågelbacken och en sadelformad underliggare 

vardera från Älby och Påljungshage (Lidström-Holmberg 

1993, muntlig uppgift, Olsson et al. 1996, Hallgren et al. 

2004 s.14, Eriksson & Wikell muntlig uppgift). Några 

strandvända lokaler tycks helt sakna malstenar (Segerberg 

1999, Sundström & Darmark 2005). 

I de fall malstenarnas rumsliga kontext dokumenterats 

vid utgrävningar av landvända boplatser står det 

klart att de ofta påträffas samlade i avgränsade delar av 

boplatsytan, gärna i anslutning till härdar eller kokgropar 

(jfr. figur 6.5), vilket antyder närvaro av särskilda arbetsytor 

för hantering av säd och mat (Apel et al. 1997 s.32, 

Hallgren et al. 1997, Hallgren 2000a). En del av en sådan 

arbetsyta undersöktes på Kallmossen, här påträffades 

både färdiga, använda exemplar och avfall från tillhuggning 

(eller omhuggning) av malstenar. Fynden indikerar 

att malredskapen både tillverkades och brukades inom 

samma del av gårdsplanen. Några färdiga, ej nedslitna 

exemplar, visade tydliga tecken på att ha blivit avsiktligt 

och omsorgsfullt sönderslagna (figur 9.14). Det finns 

skäl att misstänka att såväl praktiskt bruk som ritual och 

offerhandlingar kunde vara inslag i handhavandet av 

malredskapen (jfr. Lidström-Holmberg 1998, Bradley 

2005). 

Förutom att malstenar förekommer på boplatser i 

kontexter som har både funktionella och rituella dimensioner, 

så är de också kända från mer utpräglat rituella 

kontexter som gravar och våtmarksoffer. Den mest 

uppseendeväckande gravkontexten där malstenar förekommer 

är barngravarna på Östra Vrå (kapitel 6.2.1), 

vilka täcktes av två stenpackningar delvis uppbyggda av 

malstenar. Sammanlagt rör det sig om ett 50-tal malstenar, 

huvudsakligen stora sadelformade underliggare, 

både hela och avsiktligt sönderslagna exemplar (Kihlstedt 

1996 s.74-75, 2006, Kihlstedt et al. 1997 s.118, Lidström- 

Holmberg 1998 s.138, Risberg et al. 2002 s.15). En malsten 

i form av en liten överliggare har även påträffats i 

en av gravanläggningarna med brända människoben på 

Fågelbacken (kapitel 6.2.1). Offernedläggelser av malstenar 

är kända från offerkärret på Skogsmossen, som 

innehöll 17 löpare och 8 underliggare, såväl hela som 

fragmentariska exemplar. Tio av malstenarna av glimmerskiffer 

hade synbarligen arrangerats i ett stråk som 

sträckte sig 7 m tvärs den lilla våtmarken, från dess västra 

till dess östra sida. 

I föregående avsnitt har det betonats hur det finns ett 

stort mått av kontinuitet bakåt vad gäller den tidigneolitiska 

yxindustrin. Sadelkvarnarna kan däremot sägas vara 

en nyhet, som nådde Mälardalen från söder. De malredskap 

som är kända från rena mesolitiska kontexter i regionen 

har en annan utformning, medan sadelkvarnarna 

tillhör en tradition som bland annat är företrädd inom 

den bandkeramiska kulturen (Kahlke 2004, Hamon 2008, 

Lidström-Holmberg under arbete). Av allt att döma är 


sadelkvarnarna en redskapstyp som både funktionellt 

och konceptuellt var kopplad till beredning av odlad 

säd. I Mälardalen dyker de upp först i övergången mellan 

senmesolitikum och tidigneolitikum (Hallgren et al. 

1995, Hallgren 1996). Det föreligger fem 14 C-daterade 

anläggningar med fynd av malstenar från Mälardalen 

och Bergslagen, fyra från Skogsmossen (stenpackning 

277: Ua-18716, 4940±50 BP, ben från nötboskap/älg; 

härd 219: Ua-14833 4870±65 BP, matskorpa; härd 19: 

Ua-10862 4850±60 BP, hasselnötskal; stenpackning 279: 

Ua-15199 4735±75 BP, Triticum aestivocompactum) 

och en från Fågelbacken (pålanläggning 58: Ua-4019 

4870±90 BP, Ua-4023 5005±75 BP, Ua-10024 4810±85 

BP, matskorpedateringar; Ua-17200, 4945±50 BP, människoben). 

Sadelformade malstenar förekommer troligtvis 

under hela tidigneolitikum. Malstenar av samma typ 

har även hittats på gropkeramiska boplatser från början 

av mellanneolitikum (Lidström-Holmberg 1993, Olsson 

1996, Sundström et al. 2006), dock färre än vad som är 

vanligt på de tidigneolitiska lokalerna. 

Medan malstenar stundom varit förbisedda, så är 

avfall från produktionen av malredskap närmast okänt. 

Då både underliggare och överliggare ofta är tillverkade 

av grovkorniga eller stängliga bergarter, saknar avfallet 

de lättidentifierade egenskaper som återfinns hos till 

exempel avslagen från tillhuggning av en porfyrityxa, 

därtill är några av materialen känsliga för vittring. Efter 

utgrävningen på Skogsmossen 1995, där vi påträffade ett 

stort antal malstenar av bland annat glimmerskiffer, insåg 

vi att vi inte känt igen och tillvaratagit något debitage i 

detta material. Vid de efterföljande mindre forskningsundersökningarna 

på Skogsmossen började vi därför 

aktivt söka efter möjligt debitage i glimmerskiffer och 

grovkornig sandsten med goda resultat som följd. Det 

är uppenbart att vi det första grävåret förbisett fyndkategorin 

helt. I detta är vi inte ensamma, då avfall från 

malstenstillverkning lyser med sin frånvaro från praktiskt 

taget alla trattbägarboplatser i regionen. Väl medveten 

om problemet har det varit lättare att hitta debitage från 

malstensproduktion. Vid undersökningen på Kallmossen 

2000/2001 påträffades en större hopning avslag från 

tillverkning, eller möjligen omhuggning av malstenar. 

De sadelformade underliggarna är vanligen tillverkade 

av granit, grovkornig sandsten eller muskovitrik 

metavulkanit. De limpformade överliggarna är ofta 

tillverkade av sandsten eller muskovitrik metavulkanit 

(Lidström-Holmberg muntligen). Den senare bergarten 

benämns i arkeologiska sammanhang vanligen glimmerskiffer 

och ser för en lekman ut som glimmerskiffer, 

men har bildats under andra geologiska processer. Då 

muskovitrik metavulkanit är en otymplig term och denna 

bergart dessutom är svår att okulärt särskilja från egentlig 

glimmerskiffer för en arkeolog, kommer glimmerskiffer 

att användas som samlingsbeteckning för både muskovi- 

213

trik metavulkanit och glimmerskiffer i det föreliggande 

arbetet. Sadelkvarnarna av glimmerskiffer uppvisar stundom 

ett slående silver- och guldskimmer. 

Liksom man har föredragit skilda varianter av grönsten 

för tillverkning av tunnackiga yxor i olika delar av 

Mälardalen/Bergslagen, så tycks även valet av material 

för handkvarnar ha varierat mellan olika landsändar. På 

trattbägarboplatser i västra Mälardalen (Skogsmossen, 

Skumparberget, Hjulberga och Vallby) är glimmerskiffer 

mycket vanligt som råmaterial till i första hand limpformade 

löpare, men har även nyttjats för sadelformade 

underliggare (Hallgren et al 1997, Lidström-Holmberg 

2004, under arbete). I östra Mälardalen är det tvärtom 

ovanligt med sadelkvarnar av glimmerskiffer, här dominerar 

istället grovkornig sandsten och/eller granit. Vid 

en jämförelse med Welinders och Sundströms studier 

av produktion och distribution av tunnackiga yxor (kapitel 

9.1.1), så tycks det finnas en samvariation i det att 

glimmerskiffer dominerat kvarntillverkningen i samma 

områden där porfyrit dominerat yxindustrin. Malstenar 

av granit och/eller sandsten tycks tvärtom vanligast i områden 

där afyrisk diabas föredragits för yxtillverkning. 

Lidström-Holmberg har i samarbete med geologerna 

Lena Grandin och Ulf Andersson genomfört en petrografisk 

studie som jämfört sadelkvarnar från Skogsmossen, 

Skumparberget och Hjulberga med råmaterialförekomster 

(block och fast klyft) i boplatsernas närmaste 

omland. För Skogsmossens del har även avfall från tillverkning 

av malstenar granskats och från Skumparberget 

har ett halvfabrikat till en malsten inkluderats. Studien 

omfattar tjugoen petrografiska tunnslip, därtill har ett 

100-tal artefakter (även föremål från Vallby, Fågelbacken 

och Kallmossen) granskats okulärt (Andersson & Grandin 

2005, Lidström-Holmberg under arbete). Tunnslipanalysen 

visar att människor på alla de tre undersökta 

lokalerna använt malstenar av likartad glimmerskiffer 

(muskovitrik metavulkanit). 

Produktionsavfallet av glimmerskiffer från Skogsmossen 

stämmer väl överens med de färdiga malstenarna 

från samma lokal. Då identisk glimmerskiffer även förekommer 

som block i Skogsmossens närmaste omland, 

är det troligt att råmaterial för sadelkvarnstillverkning 

brutits lokalt. Åtminstone en del av dessa kvarnar har 

sedan använts och slutgiltigt deponerats inom samma 

boplats. Även kring Skumparberget finns en variant av 

glimmerskiffer lättillgänglig i form av block i boplatsens 

omedelbara närhet. Att döma av Andersson & Grandins 

analys har dessa förekomster emellertid inte nyttjats. 

Det halvfabrikat av en malsten från Skumparberget 

som analyserats är av en besläktad, men något avvikande 

glimmerskiffer som dock även den ”...may have been 

available at rather close distance from Skumparberget.” 

214 


(Andersson & Grandin 2005 s.8). De två färdiga malstenarna 

från Skumparberget som ingått i tunnslipstudien 

skiljer sig mer markant från den lokalt förekommande 

glimmerskiffern och råmaterialet för dessa malstenar 

har troligen hämtats från ett stenbrott på ett avstånd av 

några kilometer eller mer. Kring Hjulberga saknas bergi-dagen 

och det är även förhållandevis sparsamt med 

flyttblock. Vid den geologiska inventeringen påträffades 

ett enstaka block av glimmerskiffer av samma generella 

typ som använts för kvarntillverkning. Materialet i detta 

block liknar men är inte identiskt med bergarten i den 

malsten från Hjulberga som ingått i tunnslipsanalysen. 

Undersökningen visar att glimmerskiffer för malstenstillverkning 

stått att finna i sparsam omfattning i block 

i området kring Hjulberga, men innevånarna här har 

troligtvis fått söka förhållandevis längre än grannarna 

på Skogsmossen och Skumparberget. 

Sammantaget pekar Lidström-Holmbergs, Andersson 

och Grandins arbete på att de boende på alla tre 

lokalerna nyttjat likartad glimmerskiffer till sadelkvarnar. 

Materialen är inte hämtade från samma stenbrott, men 

likväl så pass enhetliga att det är troligt, att man haft 

samma syn på vilka egenskaper som varit önskvärda hos 

råmaterial för malstenstillverkning. Liksom stensmederna 

på dessa lokaler föredragit porfyritisk diabas snarare 

än afyrisk diabas, indikerar resultaten att kvarnsmederna 

föredragit vissa typer av glimmerskiffer framför andra. 

Överensstämmelsen mellan avslag och färdiga malstenar 

på Skogsmossen indikerar att man nyttjat en del av de 

tillverkade malstenarna lokalt. Detta utesluter inte att 

enskilda redskap kan ha cirkulerats i ett gåvoutbyte, så 

som tycks ha varit vanligt för de tunnackiga yxorna och 

ha förekommit, men mindre vanligt, för trattbägarna (jfr. 

kapitel 8.6 och 9.1.1). Medan avslag från tillverkning av 

malstenar av glimmerskiffer påträffades vid de förnyade 

undersökningarna på Skogsmossen 1997 (jfr. ovan), så 

saknas än så länge belägg för lokal tillverkning av de 

malstenar av grovkornig jotnisk- eller arkossandsten 

som påträffats på Skogsmossen. De avslag av grovkornig 

sandsten som påträffats och tillvaratagits har i allmänhet 

slipytor och kommer således från ombearbetning av 

malstenar. (Däremot finns spår av lokal tillverkning av 

slipstenar av finkornig kambrisk sandsten hämtad från ett 

sandstensbrott vid Sticklinge, 6 km NV om Skogsmossen 

– Lidström-Holmberg muntlig uppgift). 

I nästföljande kapitel tas trattbägarkulturens mångkantiga 

stridsyxor upp till diskussion. Mångkantyxorna 

har i likhet med tunnackiga yxor av porfyrit och malstenar 

av glimmerskiffer producerats lokalt i Mälardalen, 

men de skiljer sig från dessa genom att i sin formgivning 

ansluta till ett stilideal som reproducerats på en regional 

(eller överregional) snarare än en lokal nivå.


9.1.3 Mångkantiga stridsyxor 

Den mångkantiga stridsyxan är ett återkommande inslag 

i fyndinventariet från många av Mälardalen/Bergslagens 

trattbägarboplatser. Fragmentariska exemplar föreligger 

till exempel från Skogsmossen och Skumparberget, lokaler 

som i föregående avsnitt diskuterats som exempel 

på platser med ett lokalt keramikhantverk (kapitel 8.6), 

en lokal tillverkning av tunnackiga porfyrityxor för regional 

redistribution (kapitel 9.1.1) och, åtminstone för 

Skogsmossens del, en lokal tillverkning och användning 

av malstenar (kapitel 9.1.2). I föreliggande avsnitt ska de 

mångkantiga stridsyxorna tas upp som exempel på en 

föremålsform, som representerar en regional snarare än 

en lokal hantverkstradition. 

Det noterades tidigt att mångkantiga stridsyxor uppvisar 

regionala särdrag i design och att mångkantsyxorna 

i Sverige och Norge stilistiskt skiljer sig från motsvarande 

yxor i Danmark/Skåne (Montelius 1893 s.229, 1917 [I:2] 

s.15, Åberg 1915 s.43, 1935 s.337, 1937 s.58-59, Gjessing 

1945 s.375-381, Hinsch 1955 s.42). Gjessing myntade 

begreppen “svensk-norsk” och “dansk-skånsk” som 

beteckning på de regionala typer som kännetecknade 

respektive region (Gjessing 1945 s.377), medan Hinsch 

använde de något otympligare begreppen “den vinkelbøyde, 

østskandinaviske typen” och“den nærstående, 

rette typen”, i motsats till “den dansk-skånske” eller 

“sørskandinaviske” typen (Hinsch 1955 s.42). Intrycket 

av regionspecifika varianter av stridsyxor har bekräftats 

genom Milan Zápotockýs (1992) stora studie av mångkantiga 

stridsyxor (eller hammaryxor, som de benämns 

i tyskspråkig litteratur) från Central- och Nordeuropa 


Stridsyxorna från Skogsmossen och Skumparberget 

är på grund av sitt fragmentariska tillstånd svåra att typbestämma 

och som enstaka fynd utgör de i alla händelser 

inget underlag för en diskussion av hantverkstraditioner 

i tid och rum. Min behandling av mångkantiga stridsyxor 

kommer därför att ha ett annat upplägg än föregående 

avsnitt och jag inkluderar såväl lösfynd som fynd från 

arkeologiska undersökningar från södra och mellersta 

Skandinavien. Jag har gått igenom samlingarna vid Statens 

Historiska Museum (SHM), samt några regionmuseer 

i Mälardalen/Bergslagen (Uppsala, Gävle, Västerås, 

Örebro, Nyköping). Vid SHM har jag granskat lösfynd 

från hela Sverige samt boplatsfynd från i första hand 

Mälardalen. Jag har även sökt i ”katalogen över främmande 

samlingar” på SHM. Vid min genomgång har 230 

yxor registrerats och klassificerats, hälften av dessa ingår 

i Zápotockýs katalog över norra Europas mångkantiga 

stridsyxor, från vilken jag även hämtat kompletterande 

information om stridsyxor som förvaras på museer i 

Malmö, Lund, Göteborg och Danmark. 


Diskussionen är baserad på Zápotockýs mycket omfattande 

katalog (Zápotocký 1992). Zápotocký delar in 

yxorna i två huvudgrupper, flacka (F) och knoppförsedda 

(K), vilka i sin tur fördelar sig på fyra respektive åtta 

typer. Sex typer av mångkantiga stridsyxor förekommer 

så gott som uteslutande i Norden (Danmark, södra 

Sverige, södra Norge) och benämns av Zápotocký som 

nordiska typer. Huvuddelen av de yxor som avsågs med 

begreppet svensk-norska (eller östskandinaviska) mångkantiga 

stridsyxor motsvaras i Zápotockýs typindelning 

av typerna KIII och KV (figur 9.15 och 9.16). Bägge 

varianterna är knoppförsedda och har U- eller V-formade 

rännor som löper längs yxkroppens ovan- och undersida 

(bredsidan). KIII yxorna är vanligen lätt böjda, smalsidorna 

har ett rombiskt eller spetsovalt tvärsnitt, och de 

har en accentuerad knopp (figur 9.15). KV yxorna är 

mer eller mindre raka, smalsidorna har ett ovalt tvärsnitt 

och de har en mindre accentuerad knopp (figur 9.16). 

Hinsch inkluderade också knopplösa yxor med djupa 

rännor i sin kategori raka östskandinaviska yxor. Dessa 

ingår i Zápotockýs typ FIII (figur 9.17). Den senare typen 

betecknas av Zápotocký som samnordisk då den är jämt 

spridd över hela det nordiska trattbägarområdet. Möjligen 

föreligger det likväl en skillnad i det att just djupa 

skåror är vanligare på FIII yxor i norr än i söder. 

De mångkantsyxor som kallats dansk-skånska eller 

sydskandinaviska benämns FIV, KII och KVI i Zápotockýs 

typologi (figur 9.18). Vid sidan av de nordiska 

mångkantiga stridsyxorna som kommer att diskuteras 

här, så förekommer ytterligare sex typer av mångkantsyxor 

i området mellan Skandinavien och Alperna. Även 

dessa tenderar att ha utpräglat regionala förekomster, 

med olika formgivning i skilda landsändar (Zápotocký 

1992). 

Innan jag går vidare med diskussionen av regionala 

och överregionala aspekter i formgivningen av mångkantiga 

stridsyxor, ska jag kort omnämna yxorna som hittades 

på Skogsmossen och Skumparberget. Jag kommer 

även att skriva något om andra kontexter med fynd av 

mångkantsyxor i Mälardalen och Bergslagen, samt ta upp 

frågan om de mångkantiga stridsyxornas kronologi. 

Från Skogsmossen föreligger två fragmentariska 

mångkantiga stridsyxor, fnr 6678 och fnr 6686, bägge är 

funna i det offerkärr som fanns i anslutning till boplatsen 

och bägge är sönderslagna. Av stridsyxa 6678 hittades 

fem bitar som kan sammanfogas till en nackhalva som 

är bevarad från knopp till skafthål (figur 9.19). De fem 

fragmenten påträffades intill varandra i kärrets södra 

ände. Nackknoppen gör yxan till en K-yxa enligt Zápotockýs 

terminologi. Den bevarade delen av yxkroppen 

uppvisar ett rombiskt tvärsnitt, något som tillsammans 

med den markerade nackknoppen visar att det sannolikt 

rör sig om en KIII yxa. Yxan är tillverkad i en glimmerrik 

215

Figur 9.15. Mångkantig stridsyxa av Zápotockýs typ KIII från 

Nyhyttan i Närke (shm 16758). KIII yxor har följande kännetecken: 

böjd yxkropp, utpräglad, väl utvecklad knopp, U- eller V- formiga 

fördjupningar längs bägge bredsidorna, åsformiga smalsidor. Den böj 

som smalsidorna uppvisar vid skafthålsförstärkningen resulterar ofta 

i en markerad kant, som ibland har betonats ytterligare genom att 

utformas som en plastisk list. Tre olika eggtyper förekommer: rak, utsvängd, 

samt kraftigt utsvängd (Zápotocký 1992 s.55-57). Teckning 

av Alicja Grenberger. Skala 1:1. 

216 

Figure 9.15. Polygonal battle-axe of Zápotockýs type KIII from 

Nyhyttan in Närke. Drawing by Alicja Grenberger. Scale 1:1.

Figur 9.16. Mångkantig stridsyxa av Zápotockýs typ KV från Rastorp 

i Närke (shm 13655). KV yxor har följande kännetecken: rak yxkropp, 

svampformig smal nackknopp, i regel utpräglat halvklotsvälvd. 

Nackbredds index överstiger inte 120-125 (knoppbredd/nackbredd 

framför knopp x 100). Den avrundade skuldran är låg och 

föga tydligt utbuktande. Längs bredsidorna finns U och V-formade 

fördjupningar. Hos tre fjärdedelar av yxorna är smalsidorna rundade, 

en fjärdedel har åsformade smalsidor. Både rak och utsvängd egg 

förekommer (Zápotocký 1992 s.60-61). Teckning av Alicja Grenberger. 

Skala 1:1. 

Figure 9.16. Polygonal battle-axe of Zápotocký’s type KV, from Rastorp 

in Närke. Drawing by Alicja Grenberger. Scale 1:1. 

217

Figur 9.17. Mångkantig stridsyxa av Zápotockýs typ FIII, lösfynd från 

Skåne. Efter Montelius (1917 s.21). Skala 1:2. 

Figure 9.17. Polygonal battle-axe of Zápotocký’s type FIII, stray find 

from Scania. After Montelius (1917 p.21). Scale 1:2. 

Figur 9.18. Mångkantiga stridsyxor av Zápotockýs typer FIV, KII och 

KVI, lösfynd från Skåne. Efter Montelius (1917 s.21-22). Skala 1:3. 

218 


amfibolit (geologisk bestämning: Per Nysten, SGU), ett 

material som är vanligt förekommande bland de svensknorska 

stridsyxorna. 

Av yxa 6686 påträffades två bitar som kan sammanfogas 

till en yxkropp med ett mångkantigt tvärsnitt (figur 

9.20). Frånvaron av nackknopp och skafthål på de påträffade 

delarna av yxan, gör att en viss osäkerhet föreligger 

i identifieringen av densamma som en stridsyxa och 

i utgrävningsrapporten benämns den endast yxa med 

“mångkantigt tvärsnitt”. Sedan jag nu granskat ett stort 

antal stridsyxor, så finner jag det dock högst sannolikt att 

det faktiskt rör sig om en del av en mångkantig stridsyxa. 

Troligtvis är det en del av ett halvfabrikat, som ännu ej 

försetts med den ränna som ofta löper på yxkroppens 

under och översida. Fragmenten uppvisar till exempel en 

påtaglig likhet med SHM 21625, ett halvfabrikat av en 

KIII yxa från Skälby, Spånga sn, i Uppland. Det ska dock 

understrykas att den aktuella yxan från Skogsmossen inte 

kan typbestämmas och den är följaktligen inte utprickad 

på kartorna i figur 9.26–9.27. Yxan är tillverkad av porfyrit 

som nu är vittrad, antingen som en följd av att yxan 

utsatts för eld, eller som en följd av det sura kärrvattnets 

påverkan. De två yxdelarna, som alltså har passform, 

påträffades 14 meter från varandra, i södra respektive 

norra sänkan i kärret. Yxan har av allt att döma slagits 

sönder avsiktligt, varpå de olika delarna deponerats i 

varsin vattenspegel i motsatta ändar av våtmarken. 

Från Skumparberget föreligger ett eggfragment av en 

mångkantig stridsyxa av diabas (figur 9.21a - teckning), 

funnen i anslutning till en fragmentariskt bevarad lämning 

som tolkats som en byggnad av rituell karaktär (Apel 

1996 s.159, Apel et al. 1997 s.25-28). Då yxans bane inte 

Figure 9.18. Polygonal battle-axes of Zápotocký’s types FIV, KII and 

KVI, finds from Scania. After Montelius (1917 p.21-22). Scale 1:3.


Figur 9.19. Fragmentarisk mångkantig stridsyxa från offerkärret 

på Skogsmossen, Västmanland. De fem fragmenten omfattar yxans 

nackhalva, från nackknopp till skafthål. Att döma av yxkroppens 

rombiska tvärsnitt och markerade yxknopp rör det sig troligen om 

en yxa av typ KIII. Fragmentet är c. 8 cm långt och 3,7 cm brett vid 

skafthålet. Foto Ulrika Djerw. 

Figure 9.19. Fragmentary polygonal battle-axe from the offering 

fen at Skogsmossen, Västmanland. The five fragments can be pieced 

together and form the neck half of the axe, from knob to shaft hole. 

Judging by the rhombic cross-section and the pronounced knob, the 

axe can tentatively be classified as a KIII axe. The fragment measures 

c. 8 x 3.7 cm. Photo by Ulrika Djerw. 

är bevarad går det inte bedöma om det är en F eller K 

yxa. Yxans tvärsnitt är ovalt och fragmentet uppvisar 

u-formade skåror som löper från eggen i riktning mot 

skafthålet. Dessa egenskaper förekommer både bland 

FIII/IV och KV yxor. Från samma lokal finns också ett 

fynd av en leramulett i form av en mångkantig stridsyxa 

(Apel 1996 s.140-141, Apel et al. 1997 s.15-16). Amuletten 

som är bevarad från egg till skafthål, uppvisar samma 

karaktäristiska skåror längs yxkroppen som yxfragmentet 

(figur 9.21b). Fyndet har motsvarighet i en leramulett 

från Älby (se nedan) men också i amuletter av stridsyxor 

som förekommer inom polsk trattbägarkultur (Midgley 

1992 s.292-293). 

Mångkantsyxor har i övrigt hittats på många av 

Mälardalen/Bergslagens klassiska trattbägarboplatser 

(Mogetorp, Östra Vrå, Brokvarn, Mortorp, Vallby, Ny- 


Figur 9.20. Fragmentarisk yxa med mångkantigt tvärsnitt, möjligen 

ett halvfabrikat till en KIII yxa som ännu ej getts den slipade skåra 

som löper från skafthålet mot egg och knopp. Notera att yxkroppen 

ligger med ryggsidan mot underlaget i det undre fotot. Yxfragmenten 

mäter 10 x 5,7 x 4 cm. Fynd från offerkärret på Skogsmossen, 

Västmanland. Foto Fredrik Hallgren. 

Figure 9.20. Fragmentary axe with a polygonal cross-section, possibly 

a preform of a polygonal battle-axe that has not yet been given the 

groove that runs from the shaft hole towards the edge and the knob. 

Note that the axe is positioned with the upside down in the bottom 

photo. The axe fragments measure 10 x 5.7 x 4 cm. Found in the 

offering fen at Skogsmossen, Västmanland. Photo by Fredrik Hallgren. 

skottet, Anneberg etc.). Oftast betecknas dessa fynd som 

boplatsfynd, men det hör till ovanligheterna att mer detaljerade 

fynduppgifter förekommer (Åberg 1935 s.340, 

Florin 1938, 1958 s.7, 38-39, 46-47, 89, 126, Segerberg 

1999 s.101). Bland yxorna från boplatser förekommer 

både hela och fragmentariska exemplar. Våtmarksfynd av 

stridsyxor är vid sidan av kärret på Skogsmossen kända 

från ytterligare tre platser i Mälardalen/Bergslagen. En 

219

KII yxa har hittats i Svartån, 1.5 fot under åns botten, 

vid Källtorp, Gräve sn i Närke (Lindqvist 1912 s.65, 

1963 s.58). Florin har rapporterat om ett fynd av ett 

halvfabrikat till en mångkantsyxa (KV) som hittats i ”... 

sank mark invid moränrygg...” vid Remrödstorp, Stora 

Malms sn i Södermanland (ATA dnr 3418/49). Vid Västbyängen, 

Hedesunda, i Gästrikland har en eggdel till vad 

som förmodligen är en KIII yxa påträffats i en hölja till 

en gammal bäckfåra. 

Vid sidan av mångkantsyxor från boplatser och våtmarker, 

finns några fynd från Mälardalen och Bergslagen 

som tolkats som gravgåvor. Från Stora Toltorp i Södermanland 

har Florin rapporterat att: 

220 

En enmansgrav med ett brandlager och två stenredskap – 

en mångkantig stridsyxa och en hålmejsel av diabas – har 

förstörts i samband med sandtäkten. (Florin arkivrapport 

21/5 1936, jfr. Florin 1938 s.27) 

Bagge skrev följande om fyndkontexten: 

[yxorna] ...hade enligt upphittarens uppgifter till museet 

legat på samma nivå med ungefär ½ m:s mellanrum i ett 

mörkfärgat lager av en halv meters tjocklek, som uttunnade 

åt sidorna; dess utsträckning var ca 2 m. Ovan det 

mörkfärgade fyndlagret var ljusare grus och sand. (Bagge 

1949 s.147) 

Graven låg på krönet av en rullstensås, strax väster om 

trattbägarboplatsen Stora Toltorp som Florin undersökte 

längs samma åssträckning. Medan sandtäkten som berörde 

boplatsområdet invid Florins undersökning innehöll 


Figur 9.21. Eggfragment av mångkantig stridsyxa och en leramulett i form av mångkantig stridsyxa 

från Skumparberget, Närke. Både yxan och leramuletten har den för svensk-norska mångkantiga 

stridsyxor typiska skåran som löper från skafthål mot egg och nacke. Teckning av Jonas 

Wikborg. Efter Apel et al. (1997 fig. 7 och 11). Skala 1:1. 

Figure 9.21. Edge fragment of polygonal battle-axe, and a clay amulet in the shape of a polygonal 

battle-axe, from Skumparberget, Närke. Both axe and amulet have a groove running from shaft 

hole towards edge (and presumably butt), a trait characteristic of Swedish-Norwegian polygonal 

battle-axes. Drawings by Jonas Wikborg. After Apel (et al. 1997 fig. 7 and 11). Scale 1:1. 

rikligt med exponerade fynd, saknades sådana i grustaget 

där graven påträffades. Detta talar för att graven låg utanför 

själva boplatsområdet (Florin arkivrapport 8/2 1947). 

Stridsyxan är c. 23 cm lång och av KV typ (Zápotocký 

1992 s.293), den är tillverkad av mörk diabas med röda 

strökorn och är kraftigt vittrad. Mejseln är 8 cm lång, 

den är tillverkad av liknande diabas (de röda strökornen 

är något mindre) men är ej vittrad. 

Tolkningen av fyndet som en grav ifrågasattes av 

Bagge, som anförde att föremålens olika bevarandegrad 

talade emot att fyndet är en sluten kontext. Bagge menade 

också att mejseln typologiskt kan dateras till en senare 

period än mångkantsyxan (Bagge 1949 s. 147-148, se 

också Hinsch 1955 46). Lindqvist tillbakavisade Bagges 

kritik och föreslog att mångkantsyxans kraftiga vittring 

är ett resultat av likvätskors frätande inverkan. Lindqvist 

exemplifierade detta med att peka på båtyxgravar vars 

gravgåvor har olika vittringsgrad, bland annat en båtyxa 

från Närke vars främre del är kraftigt vittrad, medan 

nackpartiet är välbevarat (Lindqvist 1963 s.58, 82-85, 

279, jfr. Lekberg 1997 s.150-152). Mångkantsyxans kraftiga 

vittring talar således snarast för att Florins tolkning 

av kontexten som en grav var riktig. En motsvarande 

kraftig vittring kännetecknar även flera av de lösfunna 

mångkantsyxorna från regionen, något som indikerar att 

skelettgravar med stridsyxor varit tämligen vanliga. Bagges 

typologiska datering av mejseln från Stora Toltorp 

som yngre än mångkantsyxan kan i dag tillbakavisas. 

Mejslar av detta slag utgör ett frekvent återkommande 

inslag på Mälardalen/Bergslagens tidigneolitiska trattbägarboplatser 

(jfr. 9.1) och förekommer även i gravkontext 

på Fågelbacken, då tillsammans med en tunnackig yxa


Figur 9.22. Egghalva av mångkantig stridsyxa av typ KV från Älby, 

Södermanland. Skala 1:1. 

(jfr. kapitel 6.2). Ebbesen har påpekat hur flintyxor i 

tidigneolitiska gravar på Nordjylland ofta förekommer 

som par, med en stor och en liten tunnackig yxa (Ebbesen 

1994 s.70, 2002 s.97, jfr. Thorvildsen 1941 s.58-59). 

Möjligen så föreligger ett liknande förhållande i Mälardalen/Bergslagen, 

men med kombinationen mångkantsyxa 

samt grönstensmejsel, eller tunnackig grönstensyxa samt 

grönstensmejsel. 

Ytterligare ett exempel på kombinationen mångkantig 

stridsyxa och grönstensmejsel förekommer i ett fynd 

från Älby, ett fynd vars kontext inte är känt mer än att 

föremålen tillvaratogs i ett rikt fyndförande lager eller 

anläggning, under stenpackningen till en grav från järnålder 

(von Heland arkivrapport). Stridsyxan är ett fragmentariskt 

ämne till en KIII yxa bevarad från nackknopp till 

det ej genomborrade skafthålet. I sitt nuvarande skick 

mäter den 10 cm och yxkroppen har en spetsoval genomskärning. 

Grönstensmejseln är 7,5 cm lång, svagt 

håleggad och har en ännu vass egg. Bland övriga fynd 

från samma kontext finns en leramulett i form av en 

stridsyxa, ett 11 cm långt retuscherat flintspån (Knutsson 

2007 s. 352), samt flera, för mälardalsförhållanden ovanligt 

välbevarade trattbägare (jfr. figur 8.7b, 8.8d, 8.31). 

Sammansättningen av fynden som påträffades under 

stensättningen är anmärkningsvärd och man kan fråga 

sig om det inte rör sig om en gravanläggning som täckts 

av en yngre stensättning. Det framgår av en arkivnotering 

att en skelettgrav från stenålder påträffades vid undersökningen 

på Älby, men jag har inte lyckats utröna var 


Figure 9.22. Edge part of polygonal battle-axe of type KV from Älby, 

Södermanland. Scale 1:1. 

inom undersökningsområdet denna låg (Hallgren et al. 

2004 s.14). Även om skelettgraven således inte kan sättas 

i samband med den aktuella fyndhopningen, kan ändå 

förekomsten av en skelettgrav på Älby, tillsammans med 

sammansättningen av den aktuella fyndhopningen, tala 

till förmån för att den senare är del av en gravanläggning. 

Knappt 100 m längre norrut inom samma fornlämning 

har ytterligare en mångkantig stridsyxa tillvaratagits, en 

halv KV yxa av diabas som påträffades utan synbart 

sammanhang med andra fynd i det fyndförande lagret 

(figur 9.22). 

Från Mälardalen föreligger 14 C-dateringar från tre 

kontexter med knoppförsedda, böjda mångkantsyxor av 

östskandinavisk typ (KIII), Anneberg, Älby och Skogsmossen 

(figur 9.23). Yxan från Anneberg (figur 9.24) hittades 

visserligen i omrörda lager och kan inte knytas till 

en enskild datering, men då de många 14 C-dateringarna 

från Anneberg är begränsade till en förhållandevis kort 

period, bör det kunna slås fast att yxan hör hemma i 

TN I. Något yngre, c. 4800 BP, är dateringarna från den 

kontext med ett halvfabrikat av en KIII yxa, samt en lerminiatyr 

av en stridsyxa funna vid Älby i Södermanland. 

Dateringarna är utförda på matskorpor på två trattbägare 

som påträffades tillsammans med yxan och amuletten. 

Yxorna från Skogsmossen (varav åtminstone den ena 

är av KIII typ) hittades i det offerkärr som undersökts 

inom fornlämningen, våtmarken har använts för depositioner 

under hela tidigneolitikum och yxorna kan således 

inte ges en snävare datering. Från Skåne föreligger en 

221

14 C-daterad kontext med fynd av en KIII yxa vid Hylie 

Vattentorn (Brink & Hydén 2006 s.35-37, 115-123). Yxan 

är avslagen vid det ursprungliga skafthålet och har ett 

påbörjat men ej genomborrat nytt skafthål. Yxan påträffades 

i vad som tolkats som en offergrop, tillsammans 

med trattbägarkeramik, ben från nötboskap samt förkolnade 

sädeskorn och hasselnötskal. Ett av sädeskornen 

har daterats till övergången TNI/TNII (figur 9.23). 

Det är sämre ställt med 14 C-dateringar som kan associeras 

med den raka, knoppförsedda mångkantyxan 

av östskandinavisk typ (KV). Möjligtvis är eggfragmentet 

från Skumparberget av denna typ, men det kan inte 

uteslutas att det rör sig om en FIII eller en FIV yxa. 

Skumparberget har dateringar till ett långt avsnitt av tidigneolitikum. 

En av dateringarna (Ua-15588, 4925±75 

BP) kan möjligen associeras med mångkantsyxan, då 

den kommer från en anläggning som tolkats som en 

del av samma kontext som yxan (Apel 1996 s.128-129). 

Då fragmentet inte kan bestämmas närmare än till KV/ 

FIII/FIV så är likväl denna datering föga belysande för 

yxornas kronologi. Från Älby föreligger vid sidan av 

ovannämnda KIII halvfabrikat också en halv KV yxa 

(figur 9.22). Den senare kommer från en odaterad kontext. 

Som helhet spänner dateringarna från Älby över 

4950±85 – 4520±70 BP. 

Från Danmark känner jag till två 14 C-daterade kontexter 

med mångkantsyxor, en flatmarksgrav vid Dragsholm, 

Själland och en långhög vid Rustrup, Jylland (figur 

9.23). Graven från Dragsholm innehöll ett skelett av en 

man som gravlagts bland annat med en yxa av FIII typ 

och en trattbägare av Kochs typ I. Graven daterades 

ursprungligen till slutet av TN I (Brinch-Petersen 1974), 

men har nyligen omdaterats och befunnits vara c. 100 år 

222 


Figur 9.23. 14 C-dateringar associerade med 

mångkantga stridsyxor från Mälardalen och 

Bergslagen, Skåne och Danmark (Fischer 

1976, Segerberg 1999, Brink & Hydén 2006 

s.35-37, 115-123). Dateringarna från Dragsholm 

är korrigerade för en marin reservoareffekt 

(Price et al. 2007 s.218). 

Figure 9.23. 14 C dates associated with 

polygonal battle-axes from Mälardalen and 

Bergslagen, Skåne and Denmark (Fischer 

1976, Segerberg 1999, Brink & Hydén 2006 

p.35-37, 115-123). The dates from Dragsholm 

are corrected for a marine reservoir effect 

(Price et al. 2007 p.218). 

äldre (Price et al. 2007). Från primärgraven i långhögen 

vid Rustrup finns ett fynd av en yxa av typ FIVa. Det 

föreligger tre 14 C-dateringar av träkol från långhögens 

fasadränna (figur 9.23). Det yngsta av dessa (K-2253) 

består av kol från de yttre årsringarna av en fasadstolpe, 

de andra två proverna misstänks komma från kärnveden 

av en stolpe och har i så fall en viss egenålder (Fischer 

1976 s.40). Dateringarna placerar graven och FIV yxan 

i mitten av TN I. Vid sidan av 14 C-daterade kontexter, så 

finns även fynd av mångkantsyxor från dösar i Danmark 

(Åberg 1937 s.25, 51, 140, Thorvildsen 1941 s.63-64, 

Zápotocký 1992). De två yxor som avbildas av Åberg 

är av KII typ, vilka alltså med hänvisning till dösarnas 

datering kan föras till TN II (1937 s.141). Zápotocký 

omnämner även en KIII yxa funnen i en dös (Zápotocký 

1992 s.69). 

Enligt Zápotockýs relativa kronologi (som ej är baserad 

på 14 C-datering), uppträdde FIII yxorna något 

tidigare än de övriga, följt av en fas där FIII fanns parallellt 

med FIV, KII, KIII, KV och KVI (Zápotocký 

1992 s. 205). Modellen motsägs inte av de tillgängliga 

dateringarna. Viktigt att notera är dock att både knoppförsedda 

och böjda, liksom flacka och raka mångkantiga 

stridsyxor är belagda från TN I kontexter i Danmark 

och Mälardalen. 

Från norra Europa finns två fynd av kopparyxor med 

former som minner om de mångkantiga stridsyxorna 

av sten (Zápotocký 1992 s.196-198). Från Śmierdnica- 

Mühlenbeck, Pommern, i norra Polen föreligger en böjd 

kopparyxa med mångkantigt tvärsnitt och nackknopp. 

Yxan skiljer sig avsevärt från mångkantiga stridsyxor i 

sten från samma område, men har likheter med stridsyxor 

av sten från Böhmen. Kopparyxan ingick i ett depå-


fynd som även innehöll en flatyxa av koppar av samma 

typ som flatyxorna i Bygholmfyndet i Danmark, vilket 

dateras till slutetav TN (Zápotocký 1992 s.196). Den 

andra nordeuropeiska stridsyxan av koppar förvaras på 

Malmö museum och är inköpt i en antikaffär i Malmö 

(Zápotocký 1992 s.196-198, Klassen 2000 s.143-147, 

349). Yxan har förmodats vara påträffad i Skåne, det bör 

dock poängteras att ingenting är känt om dess ursprung. 

Yxan har en lätt böjd form, ett rundat rombiskt tvärsnitt 

och nackknopp. Trots några gemensamma nämnare så 

är den inte alls lik den polska kopparyxan, däremot har 

den en viss likhet med kopparyxor av Şiria/Tiszavalktyp 

från senare fasen av bodrogkeresztúrkultur i Ungern 

(Montelius 1893 s.228, Patay 1984 s.63-66, taf. 25-27, 

Zápotocký 1992 s.184-186). 

Bodrogkeresztúrkultur dateras till 5100±40 – 

4820±140 BP (http://www.com-archaeology.org/ 

BodrogC14dates.gif, hemsida besökt 080409), dvs. en 

period samtida med TN I. Klassen betonar dock att yxan 

i Malmö museums samlingar avviker från de ungerska 

yxorna i flera detaljer, medan den däremot har typologiska 

likheter med stridsyxor av sten inom mondseegruppen, 

en variant av trattbägarkultur som finns i Österrike 

(jfr. figur 5.1). Då yxan dessutom är tillverkad av en typ 

av koppar som varit i bruk i Mondsee föreslår Klassen 

att den är av Österrikiskt ursprung (Klassen 2000 

s.147). Mondseegruppen dateras till perioden 4940±120 

– 4430±110 BP (http://www.comp-archaeology.org/ 

MondseeC14dates.gif, hemsida besökt 080409), dvs. de 

senare 2/3-delarna av TN och början av MN enligt sydskandinavisk 

terminologi. 

Det har stundom hävdats att mångkantiga stridsyxor 

av sten i allmänhet och de knoppförsedda i synnerhet, 

är kopior av kopparyxor. Dateringarna som indirekt kan 

associeras med de två kopparyxorna från norra Europa, 

pekar dock på att dessa är yngre, eller möjligtvis samtida 

med de svensk-norska yxorna i Mälardalen, men 

knappast äldre. Dateringarna från bodrogkeresztúrkultur 

placerar yxorna av Şiria-typ samtida med Annebergboplatsen 

och dess KIII yxa. 

Nils Åberg är den som kanske starkast vänt sig mot 

förklaringsmodeller som förutsatt att stridsyxor av sten 

är kopior av stridsyxor av koppar: 

Aldrig har väl tanken på kopparförebilder utövat ett så 

förlamande inflytande på forskningen som just inför de 

nordiska stridsyxorna. (Åberg 1949 s.64) 

Jag är benägen att hålla med. Kopparyxan från Śmierdnica- 

Mühlenbeck är inte lik stridsyxorna av sten från norra 

Polen (Zápotocký 1992 s.197, 438-464). Det är därför 

föga troligt att de senare tillverkats med den förra som 

förebild. Om yxan från antikaffären i Malmö verkligen 

kommer från Skåne, kan man konstatera samma mönster 


Figur 9.24. Nacken till en mångkantig stridsyxa av typ KIII från Anneberg, 

Uppland. Notera att yxkroppen är avbildad i en skev position 

vilket ger sken av att skåran på ryggsidan är asymmetriskt placerad, 

vilket alltså inte är fallet. Efter Segerberg (1999 fig. 61). Skala 1:1. 

Figure 9.24. Neck of polygonal battle-axe of type KIII, from the 

TRB site Anneberg, Uppland. Note that the drawing depicts the axe 

rotated slightly to the right, giving the impression that groove on the 

back is placed in an asymmetrical position, this is however not the 

case. After Segerberg (1999 fig. 61). Scale 1:1. 

där, de lokalt producerade dansk-skånska yxorna (FIV, 

KVI) ser inte ut som den förmenta förlagan. Kopparyxan 

uppvisar istället, som nämnts, likheter med stenyxor från 

Mondsee och i någon mån med de svensk-norska yxorna 

av typ KIII. En av de ungerska kopparyxorna av Şiria-typ 

har påträffats i en grav, som även innehöll en skafthålsyxa 

av sten. Den senare skiljer sig dock helt från kopparyxan i 

sin design. Den saknar till exempel nackknopp och har en 

annorlunda form på yxkroppen (Patay 1978 s.21-22, taf. 

IX). Från samma gravfält, Tiszavalk-Kenderföld, finns 

ytterligare ett fynd av en stridsyxa av sten från en förstörd 

grav, inte heller denna ser ut som kopparyxan (den saknar 

bland annat nackknopp) (Patay 1978 s.33-34). Av detta 

framgår det att stenyxor inte behöver vara formgivna 

som kopior av kopparyxor och det måste anses minst 

lika sannolikt att förhållandet är det omvända, dvs. att 

kopparyxor inspirerats av förlagor i sten. Rimligt är att 

tänka sig en ömsesidig påverkan mellan stensmeder och 

kopparsmeder, ett synsätt som inte kräver ett ursprung 

för fenomenet skafthålsförsedd stridsyxa. 

I södra Norge och på svenska Västkusten förekom 

skafthålsförsedda hackor av sten redan under mesolitikum 

(Gräslund 1962, Olsen 1992 s.93, 98, Glørstad 

1999, 2002). Flertalet skafthålshackor dateras till mellan- 

och senmesolitisk tid. Säkert daterade kontexter 

föreligger exempelvis på Kotedalen (6000 f.Kr.) och 

223

Botne II (6000 f.Kr.) på Vestlandet i Norge, men ett 

exemplar har också hittats i en sent tidigneolitisk kontext 

på Ramsviksneset (Bakka 1993 s.38, 44, Glørstad 

1999 s.47, jfr. kapitel 11). Redskapstypen visar en stor 

variation i utformning, vanligen skiljer man mellan enkla, 

korsformade och stjärnformade hackor och de förekommer 

både som fullstora redskap (upp till30 cm) och i 

form av miniatyrer (någon centimeter). Skafthålshackorna 

uppvisar flera likheter med de senare introducerade 

mångkantsyxorna. Till exempel så har de enkla hackorna 

stundom en krökt eller vinklad kropp inte olik de vinkelböjda 

svensk-norska yxorna (Gräslund 1962 s.110, 

Glørstad 1999 s.57). Andra hackor har skarpt markerad 

skuldra vid skafthålet som minner om vissa FIII yxor 

men framförallt om de dansk-skånska mångkantsyxorna 

av typ FIV och KVI (jfr. figur 11.6). Av särskilt intresse 

är förekomsten av nackknoppar, som liksom nackknopparna 

på de svensk-norska yxorna tycks anspela på en 

fallisk symbolik (figur 9.25a). Andra hackor har i likhet 

med de svensk-norska mångkantsyxorna inslipade skåror 

som löper från spets mot skafthål (Gräslund 1962 

s.124-125), ett formspråk som i linje med tolkningen av 

nackknoppen som fallisk, skulle kunna anspela på en 

vulvisk symbolik. 

Istället för att leta efter en prototyp, ett ursprung, 

finns det skäl att misstänka att influenser från en rad 

olika väderstreck spelade in när man under tidigneolitikum 

skapade de yxor som vi idag känner igen som 

svensk-norska eller dansk-skånska mångkantiga stridsyxor. 

Bland dessa tänkbara influenser finns de mesolitiska 

skafthålshackorna med som en komponent. I Västskandinavien 

kan de till och med ha utgjort utgångspunkten 

för hantverket, medan de västskandinaviska skafthålshackorna 

i Danmark eller Mälardalen kanske sågs som 

ett exotiskt redskap, på samma sätt som en stridsyxa 

av sten eller koppar från Österrike eller Ungern skulle 

224 


Figur 9.25. Mesolitisk skafthålshacka från Bråttkärr, 

Stala sn, Bohuslän, formad som en fallos, jämförd med 

mångkantig stridsyxa av typ KV från Lundby, Gryt sn, 

Östergötland, som har en liknande fallisk form. Efter 

Montelius (1917 s.22, 26). Skala 1:3. 

Figure 9.25. Mesolithic shaft hole pick from Bråttkärr, 

Stala parish, Bohuslän, shaped as a phallus, compared 

to an polygonal battle-axe of type KV from Lundby, Gryt 

parish, Östergötland, with a similar phallic shape. After 

Montelius (1917 p.22, 26). Scale 1:3. 

ha uppfattats som en exotisk inspirationskälla. Inom 

den nordliga trattbägarkulturen och i synnerhet i Mälardalen/Bergslagen 

kom de falliska och vulviska anspelningarna 

att få en framträdande roll i formgivningen 

av mångkantsyxorna (figur 9.15, 9.16, 9.25b), ett drag 

som inte betonats i samma grad bland mångkantsyxor 

från Danmark/Skåne eller andra regioner. De regionala 

traditionerna i formgivningen av mångkantiga stridsyxor 

är temat för nästa avsnitt. 

Regionala och överregionala traditioner i 

formgivningen av mångkantiga stridsyxor 

Deborah Olausson har granskat halvfabrikat av mellanneolitiska 

stridsyxor (båtyxor) och konstaterar att dessa 

genomgående har formats genom bultning (Olausson 

1998 s.129-136). Det samma tycks vara fallet med de 

halvfabrikat till mångkantiga stridsyxor jag sett. (Jag bortser 

här från den första grova tillslagningen av råämnen 

i samband med stenbrytningen). Då varken den första 

grova tillslagningen eller den efterföljande bultningen 

efterlämnar något avfall specifikt för tillverkning av 

just mångkantsyxor, så går det ej att identifiera produktionsplatser 

för stridsyxor utifrån ett avslagsmaterial, på 

det sätt som är möjligt för fyrsidiga yxor (Hansen & 

Madsen1983, Apel et al. 1997, Sundström & Apel 1998) 

eller flintdolkar (Apel 2001). Vid en diskussion av produktionsområden 

är man därför hänvisad till vad spridningen 

av halvfabrikat kan visa. 

Halvfabrikat av mångkantiga stridsyxor förekommer 

enbart som enstaka fynd, hopningar av halvfabrikat i stil 

med fynden av ej fullbordade dubbeleggade stridsyxor 

från Alvastra pålbyggnad (Malmer 1983, Malmer 2002 

s.82) är inte kända. Även om man bör vara försiktig 

med att dra slutsatser av fynd som till största delen till-


varatagits av lekmän, kan ändå den enstaka men spridda 

förekomsten av halvfabrikat antyda att mångkantiga 

stridsyxor tillverkats på “vanliga boplatser” snarare än på 

samlingsplatser i stil med Alvastra. Den fragmentariska 

yxa från Skogsmossen som bedöms vara ett halvfabrikat 

av en mångkantig stridsyxa, är tillverkad av samma slags 

porfyrit som använts för tillverkning av tunnackiga yxor 

på platsen. Så som diskuterats i kapitel 9.1.1 så går det 

inte okulärt att skilja denna porfyrit från porfyrit som 

använts på exempelvis Skumparberget och Hjulberga 

1. Då det rör sig om en icke färdigställd yxa ligger det 

nära till hands att anta att den bearbetats lokalt, men i 

frånvaron av en petrografisk analys kan man inte utesluta 

möjligheten av att det kan vara ett föremål som förts i 

halvfärdigt skick till platsen. I det senare fallet är det 

likväl troligt att dess ursprung står att finna i regionen 

kring Skogsmossen, då det främst var i denna landsände 

som porfyrit nyttjades för yxtillverkning under tidigneolitikum 

(kapitel 9.1.1). 

I Mälardalen och Bergslagen är i övrigt 17 halvfabrikat 

av mångkantiga stridsyxor kända som med större eller 

mindre säkerhet kan bestämmas till typ. Alla dessa hör till 

Gjessings kategori svensk-norska mångkantsyxor, det vill 

säga vad som enligt Zápotockýs typindelning motsvarar 

FIII, KIII och KV yxor. Som nämndes inledningsvis 

har FIII yxor, så som de definierats av Zápotocký, dock 

en jämn utbredning i hela södra Skandinavien och Zápotocký 

betraktar dessa som samnordiska (Zápotocký 

tillmäter inte skåran på yxkroppen samma vikt vid typindelningen 

som Gjessing gjorde). De två återstående 

typerna, KIII och KV är tvärtom utmärkande för trattbägarkulturen 

i området norr om Skåne. Huvuddelen 

av de svenska halvfabrikaten av dessa typer har hittats 

i Mälardalen och Bergslagen men halvfabrikat av KIII 

och KV yxor förekommer också i Östergötland, Småland 

och Halland (figur 9.26). Åtminstone två ämnen till KIII 

yxor har även påträffats vid Oslofjorden, dels vid Kaserud 

i Norderhov, Buskerud (Mikkelsen 1984 s.100, Boaz 

1998 s.49) och dels vid Nes, Hvalstad, Asker, Akerhus 

(Østmo 2007 s.121). Det finns enligt Hinsch (1955 s.42), 

ytterligare några halvfabrikat i Sydöstnorge, men det är 

oklart vilken typ de hör till. Huvuddelen av de totalt 25 

yxor Hinsch omtalar är dock av den ”östskandinaviska 

typen” ( Hinsch 1955 s.42). I Skåne och Danmark saknas 

däremot halvfabrikat av KIII och KV yxor helt. 

Av de återstående tre regionala nordiska typerna, FIV, 

KII och KVI redovisar Zápotocký femton halvfabrikat, 

varav tolv är funna i Danmark, två i Skåne och ett i Östergötland 

(figur 9.26). Bland de danska halvfabrikaten 

finns en östlig tonvikt i den geografiska spridningen då 

tio av de tolv halvfabrikaten med känd fyndort är funna 

på Själland med kringliggande öar, endast två halvfabrikat 

har påträffats på Jylland och då på halvöns östra del. 

Halvfabrikatens spridning visar således på två skilda tra- 


ditionsområden, ett som omfattar östra Danmark samt 

Skåne och ett som omfattar Mellansverige och södra 

Norge. Spridning av färdiga yxor visar på samma tendens 

som förekomsten av halvfabrikat, även om mönstren 

inte är lika tydliga (figur 9.27). 

Den tidigneolitiska trattbägarkulturen kan vid första 

ögonkastet ge ett enhetligt intryck med den återkommande 

uppsättningen av exempelvis trattbägare, kragflaskor, 

tunnackiga yxor och mångkantiga stridsyxor och 

till en del är detta intryck riktigt så till vida att varianter av 

dessa föremålstyper faktiskt återkommer i kombination 

med varandra i geografiskt avlägsna kontexter. Till en del 

gömmer dock denna enhetlighet samtidigt en avsevärd 

diversitet. Så som visats i detta kapitel finns det en formvariation 

bland de mångkantiga stridsyxorna, en variation 

som inte enbart kan förklaras med kronologi, snarare så 

är specifika stiltraditioner knutna till specifika geografiska 

regioner, traditioner som skapats och reproducerats i 

regionala eller överregionala sociala kontexter. 

Enligt diskussionen av keramik i kapitel 8.6 så reproducerades 

de lokala dragen i keramikhantverkstraditonen 

på exempelvis Skogsmossen inom ett community of practice, 

vars deltagare var kvinnor tillhöriga samma matrilinjära 

ätt – mormödrar, mödrar, systrar och döttrar som till 

följd av en matrilokal bosättningsregel kom att bilda 

kärnan i den grupp människor som bodde tillsammans 

på bosättningen. Diskussionen fördes med utgångspunkt 

i observationen att storleken på fingerintryck i keramiken 

pekade på att det var kvinnor snarare än män som tillverkade 

trattbägarna. Det är svårare att finna indikationer 

på vilka som tillverkade de mångkantiga stridsyxorna. 

Visserligen associeras stridsyxorna ofta med män i den 

arkeologiska litteraturen, kanske på grund av de knoppförsedda 

mångkantsyxornas påtagliga likhet med en fallos 

(figur 9.25b). Yxornas formspråk är dock tvetydigt 

på denna punkt, då skårorna som löper från skafthålet 

på yxornas bredsidor enligt samma tankegång kan associeras 

med ett sköte. 

Bland de skandinaviska fynden kan en gravgåva i 

form av en mångkantig stridsyxa i ett fall knytas till ett 

skelett som bestämts till man (mansgraven från Dragsholm 

– Brinch-Petersen 1974, Price 2007). Bland det 

dussin övriga fall där mångkantiga stridsyxor förekommer 

i tidigneolitiska gravar i Danmark är skeletten ej 

bevarade (Fischer 1976, Ebbesen 1994 s. 89), eller så 

saknas en koppling till en specifik individ. 

Från perioden före trattbägarkulturens uppträdanden 

föreligger olika sorters skafthålsförsedda yxor av 

sten och horn från gravar med könsbestämda skelett 

från rössenkultur i Tyskland och lengyelkultur i Polen. 

På det eponyma gravfältet vid Rössen i norra Tyskland 

förekommer skafthålsförsedda skolästyxor i sju av de 

29 gravarna, i alla sju fallen rör det sig om mansgravar 

(Hodder 1990 s. 110). Inom lengyelgravfältet vid Brześć 

225

Figur 9.26. Halvfabrikat av KIII (fyllda romber) och KV yxor (öppna 

romber) har en spridning begränsad till Mellansverige och södra 

Norge, medan halvfabrikaten av FIV (öppet kors), KII (kryss), och KVI 

yxor (fyllt kors) har en tyngdpunkt i Östra Danmark och Skåne. FIII 

yxor är ej utprickade, sådana har hittats både i Mälardalen/Bergslagen 

(ett från Boda, Norrby sn i Uppland, och ett från Västerby, Kumla 

sn, Västmanland) och på Själland (ett exemplar från Langeland). 

Kartan omfattar yxor fyndbestämda till socken eller motsvarande, 

samt en KV yxa med fynduppgift ”Halland” som inkluderats då den 

är det enda halvfabrikatet från Halland. Från Södermanland finns 

ytterligare en KV och en KIII yxa endast lägesbestämda till landskap, 

dessa två yxor är ej utprickade på kartan av utrymmesskäl. Kartan 

är baserad på de yxor jag själv haft tillfälle att granska på Statens 

Historiska Museum samt lokalmuseer i Mälardalen och Bergslagen, 

kompletterat av uppgifter från Zápotocký (1992) för Danmark 

och Skåne. Uppgifterna angående halvfabrikat av mångkantsyxor i 

Norge är hämtade från Mickelsen (1984 fig. 6) och Østmo (2007 

s.121). Liten symbol anger ett exemplar, stor symbol anger två 

exemplar. 

226 


Figure 9.26. Preforms of polygonal battle-axes of type KIII (filled 

diamond) and KV (open diamond) have a distribution limited to Central 

Sweden and Southern Norway, whereas preforms of types FIV 

(open cross), KII (x) and KVI (filled cross) are concentrated in Skåne 

and Denmark. The map is based on my survey of axes in Swedish 

museums, supplemented with information from Zápotocký (1992) 

on preforms from Denmark (and one specimen in Skåne), and 

Mickelsen (1984 fig. 6) and Østmo (2007 s.121) on axe preforms 

from Norway. Small symbol denotes one axe; a large symbol denotes 

two axes.


Figur 9.27. Spridningen av KIII yxor (fylld romb, 97 st) och KV yxor 

(öppen romb, 42 st ) i Sverige, fyndbestämda till socken. Storleken 

på symbolen representerar 1, 2 samt 3-4 yxor per socken. Kartan 

är baserad på de yxor jag själv haft tillfälle att granska på Statens 

Historiska Museum, lokalmuseer i Mälardalen och Bergslagen samt 

yxor som finns avbildade i SHMs katalog över främmande samlingar, 

kompletterat med 15 yxor som Zápotocký (1992) listar från museerna 

i Lund, Malmö och Göteborg. Från Danmark omnämner Zápotocký 

två KIII och fyra KV yxor med fynduppgifter (ej utprickade på 

kartan). Antalet KIII och KV yxor i Norge är oklart. Av de omkring 

25 yxor som var kända av Hinsch 1955 fanns 10 av den ”vinkelbøjde, 

østskandinaviske typen” (≈KIII) och 6 av ”den nærstående, 

rette typen” (≈FIII/KV), i kontrast mot endast 1 sydskandinavisk 

mångkantsyxa (Hinsch 1955 s.42). Numera är c. 50 mångkantiga 

stridsyxor kända från Norge, bland dessa dominerar Ebbesens typ V 

(Ebbesen 1998 s.88), vilken ungefär motsvarar Zápotockýs typ KIII. 

En KIII yxa har hittats i Finland (Äyräpää 1956 s.18-19). 


Figure 9.27. The distribution of polygonal battle-axes of type KIII (filled 

diamond, 97 axes) and KV (open diamond, 42 axes) in Sweden. 

The size of the symbol denotes 1, 2 or 3-4 axes per parish. Based on 

the author’s survey of finds at the Historical Museum in Stockholm 

and county museums in Eastern Central Sweden, supplemented by 

Zápotocký’s list of finds from the museums in Göteborg, Malmö and 

Lund (Zápotocký 1992). 

227

Kujawski i Polen återfinns hjorthornsyxorna konsekvent 

i mansgravarna (Bogucki & Grygiel 1993 s. 156, Bogucki 

muntligen). Det känns frestande att se mansgraven från 

Dragsholm som en del i detta mönster, särskilt som de 

skandinaviska fynd av dubbeleggade stridsyxor från MN 

A och båtformiga stridsyxor från MN B som påträffats 

i osteologiskt bestämda gravar förekommer med gravlagda 

män (Bagge 1938, Kaelas 1957 s.123-127, Janzon 

1974, Svensson 2003 s.35). 

Det finns sålunda skäl att tro att kopplingen mångkantsyxa 

- man i graven från Dragsholm, utgör en regel 

snarare än ett undantag och att denna association utgör 

en del av en långlivad tradition där skafthålsförsedda 

stridsyxor sågs som ett manligt attribut. Trattbägarsamhället 

i Mellansverige var enligt diskussionen ovan 

organiserat i matrilinjära ätter, den sexuella tvetydighet 

som finns i de mångkantiga stridsyxornas formgivning 

skulle i ljuset av detta kunna ses som en symbol för en 

man av matrilinje. 

Som arbetshypotes kan det antas att det också var 

män som tillverkade dessa yxor. Ett sådant scenario utgör 

en intressant kontrast till bilden av keramikhantverkets 

community of practice som enligt diskussionen ovan samlade 

mödrar, systrar och döttrar av samma ätt. I den 

mån stridsyxsmidet utfördes på vanliga boplatser (jfr. 

ovan), så skedde det i så fall inom ett community of practice 

som samlade de främmande – från olika håll inflyttade 

– männen, samt de gårdsfödda sönerna tillhöriga fruarnas 

matrilinje som alla flyttade från gården när de så 

småningom nådde giftasmogen ålder. I ljuset av detta är 

det kanske inte överraskande att stridsyxornas formgivning 

följer regionala eller överregionala snarare än lokala 

hantverkstraditioner. Så länge giftermålen upprättades 

inom en geografisk region som Mälardalen/Bergslagen 

eller till och med ett område så stort som Mellansverige/ 

Sydnorge, så delade de inflyttande männen på den nya 

boplatsen de gemensamma normer som dikterade att 

mångkantiga stridsyxor skulle formas enligt det stilideal 

som Gjessing benämnt svensk-norsk typ. Man skulle 

också kunna säga att dessa normer skapades i utövandet 

av hantverkets praktik bland de främmande män 

som byggde en gemensam identitet, yxornas specifika 

formgivning kan i så fall ses som en reifikation av den 

identitet som skapades i stensmidet. 

Medan stridsyxornas formgivning således reproducerades 

inom ett socialt sammanhang som sträckte sig 

vida bortom det lokala så hade också detta sammanhang 

sina gränser, i norr mot människor som inte tillverkade 

mångkantiga stridsyxor (kapitel 10.2) och i söder mot 

människor som tillverkade mångkantiga stridsyxor med 

distinkt annorlunda formgivning. Så som har framgått 

av texten ovan så domineras Skåne och Danmark av vad 

Gjessing kallade dansk-skånska yxor (Zápotockýs typer 

FIV, KII, KVI), yxor som inte bara skiljde sig från de 

228 


svensk-norska stridsyxorna i norr utan även från samtida 

mångkantiga stridsyxor i norra Tyskland, södra Tyskland, 

Polen och så vidare. Att enstaka svensk-norska yxor påträffats 

i Skåne-Danmark, liksom enstaka dansk-skånska 

yxor påträffats i Mellansverige visar att man mycket väl 

känt till varandras olika design, men trots det, och i relation 

till detta annorlunda formval, valt att upprätthålla sin 

egen tradition. Hantverkstraditionen har således fungerat 

som ett medel att skapa och upprätthålla en kulturell 

identitet som reproducerats såväl bland de matrilinjära 

ätterna i Mälardalen/Bergslagen som i Mellansverige/ 

Sydnorge i stort, en kulturell praktik som kontrasterade 

innevånarna i dessa regioner mot befolkningen inom 

Skånes och Östdanmarks trattbägarkultur. Hur dessa 

större sociala enheter ska förstås är en utmaning. Kanske 

skulle begrepp som stam, konfederationer av stammar, 

etnisk grupp och etnicitet kunna vara relevanta (kapitel 

2.4, 2.7). Jag kommer att återkomma till detta svårhanterade 

tema i kapitel 10. Närmast kommer jag dock att 

anlägga ett mer småskaligt perspektiv och diskutera exempel 

på sociala kontexter inom vilka stenbrytning och 

stenhantverk utövats. 

9.1.4 Stenbrytning och stensmide i 

communities of practice 

De petrografiska studierna av tunnackiga yxor av porfyrit 

och sadelkvarnar av glimmerskiffer visar att bägge 

typerna redskap tillverkats lokalt på flera trattbägarboplatser 

i Mälardalen/Bergslagen och att människorna på 

respektive boplats vanligen brutit sten från egna stenbrott. 

Innevånarna på Skogsmossen har till exempel 

brutit porfyrit för yxtillverkning ur en diabasgång och 

utvunnit specifika varianter glimmerskiffer för sadelkvarnsproduktion 

ur flytt- eller moränblock. Jag har i allt 

väsentligt uteslutit slipstenar ur diskussionen ovan, men 

som nämnts i förbigående har innevånarna på Skogsmossen 

förmodligen även brutit finkornig sandsten för 

slipstensproduktion ur ett stenbrott vid Sticklinge, 6 kilometer 

från bosättningen. Den logistiska organisationen 

kring arbetet i stenbrotten kan ha utformats på en rad 

olika sätt, man kan kontinuerligt ha brutit sten i mindre 

skala eller mer intensivt i kortare perioder. Arbetet kan 

ha inbegripit både män och kvinnor, gamla och unga, 

men det är också möjligt att bara personer tillhöriga en 

viss social kategori tilläts medverka. Det är också möjligt 

att det var personer av olika sociala kategorier som bröt 

porfyrit respektive glimmerskiffer. 

För att illustrera hur arbetet kring att anförskaffa 

sten för redskapstillverkning kan gå till, ska jag återge 

två olika exempel på hur människor i sen tid/nutid gått 

tillväga för att utvinna råmaterial för tillverkning av stenyxor 

på Nya Guinea. Inget av exemplen kan brukas som


en direkt analogi till stenbrytningen inom Mälardalen/ 

Bergslagens trattbägarkultur av skäl som kommer att 

framgå nedan, men genom att de sinsemellan skiljer sig 

åt en hel del, visar de på en spännvidd i hur arbetet 

med stenbrytning kan organiseras. Även om täktarbetet 

som beskrivs är inriktat på material för yxtillverkning så 

har exemplen också en allmän relevans för brytning av 

sten till andra ändamål, till exempel för tillverkning av 

sadelkvarnar (jfr. McBryde 1997, Mulvaney 1998). Det 

första exemplet gäller Tungeistammen i östra delen av 

Nya Guinea (Papua New Guinea), som fram till kontakt 

med kolonialmakterna 1933, bröt sten genom kollektiva 

expeditioner till av hävd nyttjade stenfyndigheter (Burton 

1984, 1989). Stenbrytningen försiggick med flera års 

intervall, men när en expedition väl organiserades deltog 

en stor andel av de vuxna männen (ofta omkring 200 

man) i de sju klaner som tillsammans utgjorde Tungeistammen 

och arbetet pågick i flera månader. Det andra 

exemplet gäller de Langda-talande trädgårdsbrukarna 

på Langda-platån på västra delen av Nya Guinea (Irian 

Jaya), där det ännu idag bedrivs traditionellt stenhantverk 

(Stout 2002). Langda utvinner sten för yxtillverkning ur 

stenblock som exponeras genom erosion i botten av 

åraviner. Till skillnad från vad fallet var hos Tungei så 

bedrivs täktarbetet av en mindre arbetsstyrka (kanske 

ett dussin personer), under kortvariga men mer frekvent 

återkommande expeditioner. 

Tungei bröt råmaterialet för yxtillverkning, hornfels, 

i en serie stenbrott belägna längs samma hornfelsgång. 

Fyndigheten hade nyttjats i generationer och nyttjanderätten 

till respektive klyft reglerades av klantillhörighet, 

dvs. idealiserad härkomst som hos Tungei räknades på 

fädernet. Initiativ till att företa en expedition till stenbrottet 

kunde tas av en allmänt respekterad man tillhörig 

en klan, som tog kontakt med företrädare för de övriga 

klanerna. Arbetsföretagets genomförande var beroende 

av att förslaget förankrades och vann stöd inom alla sju 

klaner. Förutom att nyttjanderätten till olika klyft var 

reglerad av patrilinjär affilation, så var även stenbrytning 

och yxhantverk sysslor som var förbehållen män – trosföreställningar 

och ritualer kring separationen mellan 

manligt och kvinnligt spelade en central roll i hur arbetet 

var organiserat. 

Tungei informants attribute their success in obtaining 

stone from the axe quarries to ritual purity and the correct 

axe-making magic. Quarrying was perceived to be dangerous 

and, as in warfare and other hazardous activities, the 

main theme of the quarrymen’s beliefs was segregation 

from women and all ’female’ things. 

They say that a pair of spirit sisters, Kontim and Singam, 

controlled access to the axe stone. Kontim and Singam, 

as well as the tribal ancestors, Jimbe and Doimbe, were 

made the object of the invocations of ritual experts, the 


aning tonem wu, ’talking-to-spirits men’. . . Ideally the two 

sisters should appear in dreams as nubile girls (amb weniep), 

indicating that the quarrymen were likely to make a success 

of their work. (Burton 1984 s.240) 

När Tungeimännen först anlände till stenbrottet började 

de med att resa de ”manshus”, ett för varje subklan, 

där de sedan bodde under arbetet i klyftet. Vid sidan av 

bostäder anlades också ett avskärmande stängsel (teper) 

kring förläggningen och arbetsplatsen. Stängslet syftade 

till att hindra insyn från utomstående och främst från 

de kvinnor som regelbundet anlände för att lämna mat 

och förnödenheter till täktarbetarna. Arbetet var ordnat 

i arbetslag i enlighet med deltagarnas klantillhörighet 

och varje klan hade nyttjanderätt till ett specifikt klyft. 

Vid den sista dokumenterade expeditionen 1933 var tre 

stenbrott i bruk och i vardera klyft arbetade mellan ett 

och fyra klanbaserade arbetslag. 

Men formed into gangs along sub-clan lines, corresponding 

with daily practice in garden work, and to all intents and 

purposes separate parties of quarrymen worked side by 

side in a single pit. . . The men worked with simple tools. 

Hammerstones of up to 2 kg were made from waste rock 

at the quarry and were pounded against the weak planes 

of the rock face until these could be forced open and a 

part of the face brought down. The hammers were hand 

held. Fire was never used at the Tuman quarries, as it was 

elsewhere . . . Wooden stakes or wedges would have been 

the only other mechanical tools. . . Lines of men in basket 

chains, greinj kan, snaked out of each pit passing baskets 

of spoil from one to another. . . the relatively skilled – but 

none the less arduous – task of hammering at the fracture 

planes on the rockface could only be done by a few men 

at a time. In contrast to this, the basket chain found useful 

employment for unskilled labour and could involve every 

clansman in the quarrying. (Burton 1984 s.240-241) 

Genom att stenbrytningens organisation medgav att deltagare 

med olika nivåer av kunskap och färdighet kunde 

bidraga i arbetet i klyften, så fungerade täktarbetet som en 

socialt integrerande verksamhet som gjorde alla Tungeimän 

till en del av stenbrytningens community of practice. 

Arbetet i detta community of practice hade inte enbart praktiska 

dimensioner – detgjorde också deltagarna till en del 

av ett sammanhang som även inkluderade mytologiska 

väsen och förfäder. Den specifika form stenbrytningens 

kulturella praktik tog, bidrog både till att bygga upp en 

kulturell identitet av att vara ”Tungei” i relation till omgivande 

grupper, men också till att definiera vad det var 

att vara man inom Tungei, då separation mot kvinnor 

var en så central del i ritualerna kring stenbrottet. 

Den porfyritiska diabas som nyttjades på trattbägarboplatser 

som Skogsmossen, Skumparberget och Hjul- 

229

erga är en vulkanisk gångbergart som förekommer i 

öst-västligt löpande gångar vars bredd typiskt varierar 

mellan 2 och 30 meter (Gorbatschev 1972 s.42-43). Den 

Hornfels som bröts av Tungei är istället en kontaktmetamorf 

bergart som förekommer som skikt eller lager 

mellan andra bergarter. Som en följd av senare geologiska 

processer var dessa lager exponerade som omkring 2 

meter breda band i det omgivande berget. Till det yttre 

finns således likheter mellan Tungeis hornfelsklyft och 

de gångar av porfyritisk diabas som nyttjats i Mälardalen/Bergslagen 

och ur logistiskt hänseende kan arbetet 

i stenbrotten därför ha haft en del gemensamt. Som 

nämnts så skiljer sig emellertid skalan på stenbrytningen 

mellan Mälardalen/Bergslagens TRB och Tungei. Då 

porfyrit från närbelägna och samtida trattbägarboplatser 

som Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga kännetecknas 

av porfyrit med olika petrografiska särdrag, 

är det troligt att man från respektive lokal brutit sten i 

mindre skala i var sitt klyft, snarare än att som hos Tungei 

samordnat bryta sten ur tre angränsande brott i samma 

hornfelsförekomst. 

Hos Tungei var stenbrytningen en exklusivt manlig 

sfär och nyttjanderätten till specifika brott var reglerad 

i enlighet med patrilinjär affilation. Det går inte att bedöma 

om stenbrytningen under tidigneolitikum i likhet 

med Tungei-exemplet utfördes av personer tillhörig en 

specifik social kategori, eller om den inbegrep ett större 

segment av lokalsamhället. Det kontinuerliga nyttjandet 

av samma porfyritklyft på lokaler som Skogsmossen 

och Skumparberget, vars dateringar sträcker sig över 

flera hundra år, tyder dock på att de lokalboende ägde 

nyttjanderätt till detta specifika stenbrott och att denna 

nyttjanderätt upprätthölls genom generationer. Jag har 

i ett annat sammanhang föreslagit att den sociala enhet 

som reproducerades på Skogsmossen kan kategoriseras 

som ett matrilinjärt och matrilokalt ättsegment (Hallgren 

2000a). I den mån denna tolkning är riktig (se vidare 

kapitel 8.6), så är det således den lokala matrilinjära ätten 

som ägt nyttjanderätten till det specifika porfyritbrott 

som brukats på Skogsmossen. Om brytningen av yxsten 

inom Mälardalens trattbägarkultur i likhet med exemplet 

Tungei var en manlig sfär, så bröt i så fall männen på 

Skogsmossen sten i ett porfyritklyft som tillhörde deras 

fruars ätt. 

En viktig poäng med exemplet Tungei är att även om 

arbetet bedrevs av en snävt avgränsad social kategori 

(män), så var denna grupp – och produkterna av deras arbete 

– inte desto mindre en del av ett vidare socialt sammanhang. 

En förutsättning för att männen kunde arbeta 

flera månader med stenbrytning var att kvinnorna skötte 

arbetet med trädgårdsodling och skötseln av svinen under 

männens bortavaro och som nämnts levererade kvinnorna 

mat och förnödenheter till stenbrottsarbetarna 

under hela perioden stenbrytningen pågick. Kvinnorna 

230 


spelade också en roll när arbetet i klyften avslutades då 

de genomförde en rituell attack på männen. 

The end of an expedition was marked by what can be 

termed a ’ritual fight’, an attack of women upon men. 

A day was set by the men for their emergence from the 

bush camps after general agreement among the quarrying 

parties that every man was satisfied with his share of 

axe stone. The word was brought outside and the women 

brought pigs to the camps for a small celebratory pig kill. 

But they also armed themselves with sticks and, at the 

appropriate time, smashed down the teper, stormed the 

camps and thrashed about them, beating whatever lay 

in their path, including their menfolk. . . to drive away 

the spirit-sisters with whom the menfolk had been ’cohabiting’; 

the women beat the ground to banish the spirits 

underground. Finally they burnt down the men’s houses 

and collected the axe stones in their net bags, after which 

everyone returned to the settlements in the valley below. 

(Burton 1984 s.242) 

Till skillnad från Tungei bryter Langda råmaterial för 

yxtillverkning ur stenblock som eroderar fram i åraviner. 

I detta skiljer de sig också från brytningen av yxsten 

inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur som 

främst tycks ha bedrivits i fasta klyft (jämför ovan). 

Glimmerskiffer för malstenstillverkning förefaller däremot 

ha brutits ur morän- eller flyttblock. Prospektering 

och brytning av glimmerskiffer inom Mälardalens TRB 

kan därför ha uppvisat vissa likheter med arbetet med 

anförskaffande av yxsten hos Langda. Täktarbetet hos 

Langda bedrevs av en grupp män, ofta åtföljda av unga 

pojkar och flickor, som under loppet av några dagar 

genomsökte en sträcka av en åravin (Stout 2002 s.696). 

Även om arbetet med brytningen av yxsten liksom hos 

Tungei utfördes av män, så tycks täktarbetet i övrigt inte 

ha präglats av den strikta könssegregering som karaktäriserade 

det förra exemplet, då åtminstone unga flickor 

kunde vara med vid brotten. 

Under den period expeditionen varade bodde man på 

en lägerplats i anslutning till ån som genomsöktes och en 

del av den initiala tillslagningen utfördes även på denna 

plats. Prospekteringen var inriktad på varianter av en lokalt 

förekommande basalt/andesit. Liksom tillgången på 

den hornfels som bröts av Tungei var reglerad av kvinnliga 

mytologiska väsen, så var stenblocken av basalt/ 

andesit som Landga nyttjade för stenbrytning associerade 

med en mytologisk kvinnogestalt, Alim Yongnum, 

som fött stenblocken. Blocken betraktades därför som 

levande väsen och under sökandet efter yxsten ropade 

man på dem med deras ”hemliga namn”. 

...the adze makers view the stones they work with as living, 

intentional subjects. Thus, knappers will speak of stones’


being ”angry” if they fail to fracture as desired and will 

call out to them using their ”secret names” as they search 

for them at the quarry sites along the river. The boulders 

themselves are believed to grow with age as people do . . 

. with ”old stone” (wisy-ya) being darker and stronger than 

”young stone” (ya-babau). (Stout 2002 s.704) 

När ett lämpligt block påträffades samlades flera expeditionsmedlemmar 

för att bedöma materialets kvalité 

och egenskaper. 

When one of the craftsmen locates a promising boulder . . 

. a test flake is struck in order to reveal the bol or deep skin 

of the rock . . . This exposed surface may also be wetted 

down in order to make its crystalline structure more easily 

visible (a technique called magalingna). Craftsmen who 

happens to be in the immediate area gather to discuss 

the merits of the selected boulder, commenting on the 

size and uniformity of the grain, the danger of internal 

flaws (ismar), and the presence of black (bataya) or white 

(boladiatenga, ”deep skin belt”) mineral bands . . . Although 

they realize the that these bands often represents points 

of weakness in the rock, the adze makers prize them for 

their aestethetic value.” (Stout 2002 s.697) 

Att korrekt klassificera bergarten i blocken var ett grannlaga 

jobb, som bäst utfördes i grupp. Bedömningen kunde 

också ändras under arbetets gång, allt eftersom man 

upptäckte nya egenskaper hos stenarna. 

Stone-type names are generally assigned after careful examination 

of the stone’s physical properties, usually in the 

context of group discussion. Naming first occurs at the 

quarry site, but the name may change as work proceeds. I 

was informed that grinding in particular reveals qualities 

helpful in naming an adze, such as the size, color, and 

uniformity of crystals or the presence of mineral bands. 

Such bands are considered to be important ”signs” of a 

stone’s name. (Stout 2002 s.704) 

Resultatet av denna kollektiva, socialt förhandlade namngivning, 

var att de brutna yxämnena av basalt/andesit 

klassificerades som tillhöriga en av 14 namngivna varianter 

av denna bergart. 

När expeditionsmedlemmarna var överens om att 

bergarten i ett block lämpade sig för yxtillverkning kunde 

brytningen påbörjas. 

For small boulders, the production of flake blanks (ya-las 

[ya = stone]) begins immediately. If the boulder core (yadup) 

is small enough to be easily manipulated by hand, 

blanks will be produced using a medium sized (~10-15 cm, 

0.5-1 kg) hammerstone (ya-winwin) and a driftwood anvil 

(ya-sigita). Large boulders are attacked with a larger (~25-30 


cm, 5-10 kg) hammerstone (dabim). Both dabim and winwin 

percussors are selected in an expedient fashion from the 

readily available riverstones. . . For the largest boulders, fire 

is used to aid in fracture. After a large boulder has been 

sufficiently heated (sometimes for most of the day), it is 

cracked open and then reduced by direct percussion with 

a dabim. Flakes and large fragments produced may be used 

directly as blanks or, if they are particularly large, further 

reduced using the hammer and anvil technique described 

above. (Stout 2002 s.697) 

Stenbrytningen innehåller således flera arbetsmoment i 

sekvens – en handlingskedja där varje steg kan betraktas 

som ett teknologiskt val (eller flera), val som görs inom 

ramen för arbetets sociala sammanhang i en specifik 

kulturell kontext (jfr. kapitel 2.8). 

Liksom stenbrytningen hos Langda kan ses som en 

handlingskedja av teknologiska val, kan också det fortsatta 

arbetet med yx- eller malstensproduktion diskuteras 

som ett exempel på en kulturellt specifik handlingskedja. 

Tillslagningen av förarbetena försiggick både direkt vid 

brottet och vid den hydda där täktarbetarna tillbringade 

nätterna. Liksom man samarbetat med brytningen var 

det vanligt att flera olika stensmeder deltog i arbetet 

med samma ämne. 

As with blank production, in which several men may work 

the same boulder core, a single blank may be reduced by 

two or more men before reaching the roughout stage. 

(Stout 2002 s.698) 

Under arbetet byggdes högar med yxämnen upp på 

arbetsplatsen, några ämnen valdes ut av stensmederna 

som slagit dem, men huvuddelen forslades vid expeditionens 

slut till hembyn, där de lagrades vid huset där 

den lokale ”mästerstensmeden” bodde. Det var framför 

mästersmedens hus som de sista leden i yxslagningen 

utfördes, ett värv som också det utfördes inom ramen 

för en social gemenskap och enligt en kulturellt specifik 

handlingskedja. 

As knapping proceeds there is a great deal of socializing, 

including discussion of the ongoing work. It is also 

traditional for adze makers to call out after a particularly 

successful flake removal. The most common exclamations 

are ”harak” and ”Alim-Ey”, the latter being a reference 

to the mythical figure Alim Yongnum, who is revered 

as the provider of the tool-stone found in the Ey River. 

Sometimes the flakes (ya-tokol) produced are held aloft in 

display or passed along the line for examination. It is also 

common for knappers to observe and comment on the 

work of their neighbours (particularly if these neighbours 

are less experienced) and even to give aid by taking over for 

a while from another individual who is having difficulties. 

(Stout 2002 s.698) 

231

Så som framgår av Stouts beskrivningar så var yxtillverkningen 

inte bara ett ändamålsenligt sätt att skaffa 

yxor, som i egenskap av arbetsredskap var nödvändiga i 

livet på Langdaplatån, men också en identitetsskapande 

kulturell praktik som ägde rum inom yxtillverkningens 

eget community of practice, ett sammanhang där aspekter 

av deltagarnas identitet formerades. Genom att deltaga 

i hantverkets praktik blev man en del av dess historia, 

man knöt an till tidigare yxsmeder som liksom de åkallat 

Alim Yongnum när yxämnet formades under knackstenen, 

som liksom de ropat på levande stenar i åraviner och 

som liksom de vidtagit åtgärder för att förbli på god fot 

med stenarna man bearbetade. 

232 

Social relations with stone are an important part of 

production, and care must be taken to avoid angering 

the pieces through improper practices such as placing 

finished pieces on the ground in an improper orientation 

(they should lie parallel, with the bit facing away from the 

craftsman). (Stout 2002 s.704) 

Om exemplet Langda används för att ge en föreställning 

av hur stentäkt kan ha gått till inom Mälardalens trattbägarkultur 

och i så fall brytningen av glimmerskiffer 

för tillverkning av sadelkvarnar, så får man tänka sig 

hur prospekterarna på ett motsvarande sätt letade efter 

glimmerskifferblock, hur man samlades kring blocken 

som hittades och diskuterade deras lämplighet som råmaterial. 

Säkert spelade såväl funktionella, teknologiska, 

estetiska, historiska och mytologiska faktorer en roll i 

det omdöme som förhandlades fram. Om råmaterialet 

motsvarade vad den kulturella normen föreskrev började 

blocken bearbetas för att utvinna råämnen till malstenar. 

Att döma av de ämnen och det produktionsavfall 

som på senare år noterats vid utgrävningar, så följdes 

den första grova bearbetningen av malstensämnen vid 

stenbrottet av en slutgiltig tillslagning och bultning när 

man kommit åter till boplatsen. Både på Skogsmossen 

och Kallmossen förekommer avslagen från produktion/ 

ombearbetning av malstenar rumsligt skilda från de ytor 

där man bearbetat yxor (på Skogsmossen produktion av 

porfyrityxor, på Kallmossen uppskärpning av flintyxor). 

Liksom färdiga malstenar och yxor i hög grad deponerats 


inom olika delar av boplatsytan på Skogsmossen (jfr. figur 

6.3, 6.4), så tycks även tillverkning och bearbetning av 

dessa redskap ha utförts på rumsligt skilda verkstadsytor. 

Det är frestande att tolka detta mönster som att personer 

tillhöriga skilda kulturella kategorier, till exempel män 

och kvinnor, disponerat separata verkstadsytor för sitt 

stenhantverk. 

Stenbrytningen och yxhantverket bland Langda skiljer 

sig från det hos Tungei även i det att arbetet inte var 

lika tydligt relaterat till (idealiserade) härkomstgrupper. 

Likväl tenderade hantverket att läras ut mellan släktingar 

snarare än mellan grannar, varför det även bland Langda 

fanns ett samband mellan släktskapsorganisation och 

hantverkgruppens sammansättning. 

Entry into the community of adze makers occurs through 

a period of apprenticeship that can last five years or more. 

The Langda craftsmen report that, because of the great 

value of the skill, they will instruct only close relatives, 

usually ”sons” (the langda kinship does not differentiate 

between sons and nephews). (Stout 2002 s.702) 

I kapitel 8.6 diskuterades ett scenario som omfattade 

att keramikhantverk var en kvinnlig syssla under tidigneolitikum 

och att den lokalspecifika traditionen 

praktiserades och reproducerades inom ramen för en 

matrilokal, matrilinjär ätt med platskontinuitet på enskilda 

bosättningar som exempelvis Skogsmossen. Om 

man hypotetiskt antar att det var män som tillverkade 

tunnackiga porfyrityxor och mångkantiga stridsyxor på 

samma bosättning och att det som hos Langda vanligen 

var fäder som lärde upp sina (klassifikatoriska) söner, 

liksom dessa senare lärde upp sina söner, så medförde 

varje generations flyttar i samband med giftermål att 

det aldrig skapades en lokalspecifik hantverkstradition i 

yxsmidet. Varje generations giftermål medförde att en 

ny grupp män flyttade till platsen, män som förmodligen 

var och en lärt sig stenhantverk på andra platser. Medan 

ett sådant scenario förblir hypotetiskt, så är det i enlighet 

med frånvaron av lokalspecifika drag i tillhuggning och 

formgivningen av tunnackiga grönstensyxor (Welinder 

1985 s.46) och mångkantiga stridsyxor (kapitel 9.1.3).


9.2 Importerade stenredskap 

Vid sidan av de lokalt producerade grönstensyxorna och 

malstenarna som diskuterats ovan, så förekommer det 

också importerade redskap på trattbägarlokaler i Östra 

Mellansverige. Vanligast bland dessa är hela eller fragmentariska 

flintyxor med ursprung i Sydskandinavien, 

yxor som cirkulerats inom hela den nordliga trattbägarkulturens 

område. Specifikt för trattbägarlokaler i 

Mälardalen och Bergslagen är därtill en närvaro av importerade 

knivar och spetsar av skiffer, med ursprung i 

mellersta och norra Skandinavien. Medan flintyxornas 

ursprung fanns i ett samhälle med påtagliga likheter med 

Figur 9.28. Spetsnackiga flintyxor från Kallmossen, 

Uppland (a), och Skogsmossen, Västmanland 

(b). Teckningar av Alicja Grenberger. Skala 1:1. 

Figure 9.28. Point-butted flint axes found at the 

TRB sites Kallmossen, Uppland (a), and Skogsmossen, 

Västmanland (b). Drawings by Alicja 



Mälardalens och Bergslagens vad gäller materiell kultur 

och näringsfång, så låg skifferredskapens ursprung i ett 

samhälle med en avvikande materiell kultur och ett annorlunda 

näringsfång (se vidare kapitel 10.2). 

9.2.1 Flintyxor från Sydskandinavien 

Flintyxor, eller mer vanligt delar av flintyxor, har hittats 

på de flesta undersökta trattbägarboplatser i Mälardalen 

och Bergslagen (figur 9.28, 9.29). Det finns inga spår 

efter lokal tillslagning av flintyxor (undantaget omhuggning), 

yxorna har således förts till Mälardalen/Bergslagen 

i färdigt skick. Det förekommer enstaka fragment av 

233

234 


Figur 9.29. Fragment av tunnackiga flintyxor från 

Skogsmossen, Västmanland. Teckningar av Alicja Grenberger. 

Skala 1:1. 

Figure 9.29. Fragments of thin-butted flint axes found 

at the TRB site Skogsmossen, Västmanland. Drawings 

by Alicja Grenberger. Scale 1:1.


oslipade yxor på exempelvis Skumparberget och Trössla 

(Apel 1996 s.238, Hallgren et al. 2004 s.31), men vanligare 

är nog att yxorna importerats i slipat skick (Welinder 

1988 s.45). Flintyxorna är i huvudsak importföremål från 

Skåne och Danmark, även om det inte ska uteslutas att 

enstaka exemplar kan ha ett ursprung i Polens eller Tysklands 

trattbägarkultur. Boplats- och lösfyndsmaterialen 

domineras av tunnackiga yxor med smala smalsidor sett 

i relation till yxans tjocklek (typ I-IIIA, IV) samt spetsnackiga 

yxor med en eller två slipade smalsidor (typ 2-3, 

jfr. Nielsen 1977, Vang Petersen 1993). Yngre typer av 

tunnackiga yxor, kännetecknade av breda smalsidor, är 

sämre företrädda i området (jfr. Becker 1948 s.195). 

Enligt det traditionella kronologiska schemat så dateras 

spetsnackiga yxor till TN A, medan de tunnackiga 

yxorna med smala smalsidor dateras till TN B-C (Nielsen 

1977 s.72, 109, jfr. Vang Petersen 1993). Denna kronologiska 

sekvens har så sakteliga börjat ifrågasättas (Gebauer 

& Price 1990 s.262, Liversage 1992 s.96 table 1, Koch 

1998 s.94, 180). Stafford har påpekat att fyrsidiga slipade 

flintyxor, lika de danska tunnackiga, förekommer på Siggeneben-Süd, 

Schleswig-Holstein, under ett mycket tidigt 

skede av TN (Stafford 1999 s.53-54, jfr. Meurers-Balke 

1983 s.71) och att tunnackiga yxor av typ IV förekommer 

från och med 3800 f.Kr. på Jylland (Stafford 1999 s.49, 

jfr. Andersen 1991 s.30-31). Problemet med den gamla 

kronologiska modellen understryks av att den ”typologiskt 

tidiga” kontexten Sigersted A, med spetsnackiga 

flintyxor (typ 2) och keramik i oxiestil (Nielsen 1985), nu 

har 14 C-daterats till mitten och slutet av TN (Koch 1998 

s.86-87, jfr kapitel 8.3). Av allt att döma är spetsnackiga 

flintyxor och tunnackiga flintyxor med smala smalsidor, 

i bruk under en lång sekvens av tidigneolitikum. 

Spår av slipade flintyxor i form av avslag med slipyta 

förekommer redan på de äldsta trattbägarlokalerna i Mälardalen, 

som till exempel Anneberg, Trössla norra och 

Smällan 2 (Segerberg 1999, Hallgren et al. 2004, Olsson 

manuskript). I dessa fall går det inte att närmare bestämma 

yxorna till typ. På Skogsmossen har två flintyxfragment 

påträffats i en 14 C-daterad anläggning, stenpackning 

279, vilken daterats till 4735±75 BP (Ua-15199, Triticum 

aestivocompactum). Det större fragmentet kommer från 

en tunnackig yxa med starkt välvda bredsidor och smala 

smalsidor (figur 9.28c) , möjligen rör det sig om en yxa av 

typ IIIA (jfr. Nielsen 1977, Vang Petersen 1993). På den 

närmast kringliggande boplatsytan påträffades ytterligare 

sex flintyxor, varav en var intakt och fem fragmentariska. 

Den hela yxan motsvarar definitionen av en spetsnackig 

yxa typ 2, förutom att den är något kortare (8,4 cm), 

övriga är fragment av tunnackiga yxor. Från denna del 

av boplatsen föreligger tolv 14 C-dateringar som spänner 

över intervallet 4940±50 – 4680±70 BP (jfr. kapitel 

5.1). Från kärret på Skogsmossen föreligger ytterligare 

6 fynd av flintyxfragment, bland annat ett som att döma 


av den helt rundslipade övergången mellan bredsida och 

smalsida kan vara en typ II yxa. Dateringarna från kärret 

spänner dock över hela TN. 

På lokalerna Tjugestatorp och Kallmossen kan fynden 

av flintyxor inte knytas till någon enskild datering, 

men då de samlade dateringarna från dessa lokaler kommer 

från relativt begränsade intervall, säger de ändå 

något om yxornas ålder. Bägge de aktuella yxorna är 

spetsnackiga yxor typ 3. I figur 9.28 avbildas det största 

fragmentet av yxan från Kallmossen, det föreligger därtill 

flera bitar av nacken som kan pusslas samman med det 

avritade fragmentet. Tillsammans kan de sammanfogade 

bitarna bestämmas som en spetsnackig yxa typ 3. Dateringarna 

från Tjugestatorp ligger mellan 5050±90 BP 

och 4865±55 BP (jfr. kapitel 5.1) medan dateringarna 

från Kallmossen ligger mellan 5025±60 och 4795±75 BP 

(jfr. kapitel 5.1). Från Hjulberga 1 omnämns tunnackiga 

flintyxor typ II, lokalen är 14 C-daterad till andra halvan 

av TN (Hulthén & Welinder 1981 s.54-55). 

Det är vanligt att småredskap tillverkats av flintyxor, 

så som framgår av slipytor på tvärpilar och skrapor. På 

exempelvis boplatsen Tjugestatorp påträffades en tvärpil 

slagen ur en spetsnackig yxa, en yxa som hittades strax 

intill pilspetsen (Artursson 1996). Callahan har rentav 

föreslagit att flintyxornas främsta funktion i östra Mellansverige 

varit just som råmaterial för produktion av 

andra redskap (Callahan 1987). Detta kan idag tillbakavisas, 

då det framkommit gott om exempel på att flintyxor 

skärpts upp och huggits om lokalt. Troligare är 

att det är yxor som gått sönder under användning som 

använts som råmaterial vid redskapstillverkning. Vid sidan 

av yxor som använts som yxor eller som råmaterial 

för redskapstillverkning, är det vanligt med yxor som 

avsiktligt förstörts genom bränning. Till exempel så var 

15 av de 17 yxdelar som påträffades på Skogsmossen 

kraftigt brända. Dessa påträffades både på olika delar 

av boplatsen och i det offerkärr som fanns i anslutning 

till boytan (figur 9.29). Brända flintyxor förekommer 

också på exempelvis Tjugestatorp, Nyskottet och 

Kallmossen, även i Sydskandinavien är seden välbelagd 

(Larsson 1989, N. H. Andersen 2000 s.30-34). Medan 

flintyxorna som påträffades i offerkärret på Skogsmossen 

alla var brända, så förekommer också offer- och depåfynd 

av obrända flintyxor, till exempel vid Holmstorp 

och Tysslinge i Närke (Lindqvist 1963, Nielsen 1977). 

Dessa fynd innehåller ofta oanvända praktyxor, upp till 

41 cm i längd, som nedlagts ensamma eller tillsammans 

i våtmarker eller i fast mark. Flertalet av depåfynden har 

gjorts utan anknytning till kända boplatser, dock är en 

yxdepå påträffad i anslutning till Hjulberga-boplatserna 

(Hulthén & Welinder 1981). Ingen av flintyxdepåerna 

har undersökts arkeologiskt. 

Flintyxorna som deponerats i Mälardalen och Bergslagen 

kan sägas ha nått änden på ett distributionsnät 

235

med början i Sydskandinavien. Få spetsnackiga/tunnackiga 

flintyxor har förts vidare norr om Mälardalen och 

Bergslagens trattbägarkultur (Clark 1948, Hallén & Ylinen 

1990 s.51-52). Sundström har studerat längdvariation 

bland flintyxor utanför de flintförande regionen i 

Sydskandinavien och funnit att dessa bildar två grupper 

med avseende på längd, korta (c. 9-26 cm) och långa 

yxor (c. 27-44 cm). Bland gruppen korta yxor minskar 

medellängden med större avstånd till källområdet, vilket 

är i linje med att yxor som nyttjats som redskap gradvis 

vandrat vidare i ett down-the-line utbyte. Bland kategorin 

långa yxor förblir medellängden den samma och långa 

yxor blir proportionellt sett vanligare med ökat avstånd 

från källområdet. Sundström tolkar detta som att det 

funnits en särskild kategori “rituella” yxor, som cirkulerats 

utan att användas som redskap (Sundström 1992, 

2003 s.146-149). 

9.2.2 Skifferknivar från Nordskandinavien 

Så som diskuteras i kapitel 10.2 spelade skifferredskap en 

framträdande roll bland de tidigneolitiska jägare-samlare 

grupper som levde norr om trattbägarkulturen och de 

tidigneolitiska materialet från mellersta och norra Skandinavien 

sammanfattas därför ibland under benämningen 

skifferkultur (se vidare kapitel 10.2). Utmärkande för hela 

detta område var en lokal produktion av skifferredskap 

som knivar, pilspetsar, spjutspetsar, mejslar och yxor, 

men också en cirkulation av främmande skiffer som råmaterial 

och av färdiga skifferredskap med främmande 

ursprung. I geografiskt omfång motsvarar detta cirkulationsnätverk 

väl det för trattbägarkulturens flintyxor. 

Också på trattbägarboplatser i Mälardalen och Bergslagen 

förekommer spetsar och knivar av skiffer i fyndmaterialen, 

något som särskiljer regionen från andra 

TRB-områden längre söderut i Sverige (figur 9.30, 9.31) 

(Taffinder 1998 s.137). Bland skifferredskapen har de av 

röd skiffer pekats ut som importföremål från Nordskandinavien, 

då det saknas belägg för att materialet nyttjats 

för lokal produktion i södra och mellersta Sverige 

(Taffinder 1998 s.116-117, 125, 140). Skifferredskap kan 

också identifieras som importföremål utifrån stilistiska 

egenskaper, exempelvis har två knivar från Skogsmossen 

och Nyskottet karaktäristiska utskott som markerar övergång 

mellan skaft och blad (figur 9.31c), ett särdrag för 

skifferknivar från Mellannorrland och mellersta Norge 

(Hallgren et al. 1997 s.92, Taffinder 1998 s.134-136, Hallgren 

& Sundström 2008 s.208, jfr. Brøgger 1909 s.62, 

Gjessing 1945 s.312, 326ff, Jansson & Hvarfner 1960). 

Trots att skifferredskap således är tämligen vanliga 

inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur, så finns 

det få belägg för produktion av skifferredskap inom regionen. 

Det sammanlagda antalet skiffer-”avslag” på 

236 


Figur 9.30. Förekomst av tidigneolitiska skifferredskap i Syd- och 

Mellansverige. Efter Taffinder (1998 fig. 5:25). 

Figure 9.30. The distribution of Early Neolithic slate tools in Southern 

and Central Sweden. After Taffinder (1998 fig. 5:25). 

Mälardalens och Bergslagens tidigneolitiska trattbägarboplatser 

är försvinnande litet och kan bättre förstås som 

fragment av trasiga eller ombearbetade redskap, snarare 

än som tecken på lokal produktion. Det enda möjliga 

undantaget utgörs av Anneberg, Uppland, där tre sågade 

förarbeten påträffats vid sidan av ett tjog färdiga redskap 

av skiffer (Taffinder 1998 s.122-124, Segerberg 1999 

s.103-105). Också på denna lokal saknas avslag och övrigt 

debitage (Segerberg muntligen). Det är därför tveksamt 

om man verkligen kan tala om lokal produktion. 

Frånvaron av tydliga spår efter en lokal produktion 

av skifferredskap inom Mälardalen och Bergslagens 

trattbägarkultur, står i skarp kontrast till materialet från 

tidigneolitisk skifferkultur ett stenkast norrut, i Dalarna, 

Hälsingland och Ångermanland, där det vid sidan av 

färdiga redskap regelmässigt förekommer avfall och halvfabrikat 

i olika produktionsstadier. Få boplatser inom 

den sydliga delen av skifferkulturens område i Sverige 

har grävts ut, ändå överträffar de fynd som där tillvaratagits 

i strandhak och i markskador, vida mängden 

skiffer från Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur. 

En av de sydligare tidigneolitiska skifferboplatserna 

som undersökts arkeologiskt är Överveda, Nordingrå 

sn, i Ångermanland, där fyndmaterialet omfattar många


Figur 9.31. Skifferredskap från Skogsmossen, Västmanland. a. 

fragment av kniv av röd skiffer, b. pilspets med avbruten tånge av 

gråsvart skiffer, c. kniv av bandad röd och grågrön skiffer. Knivfragmentet 

hittades på boplatsen, spetsen och den hela kniven påträffades 

i offerkärret. Teckningar av Alicja Grenberger. Skala 1:1. 

hundra redskap och förarbeten och mer än tusen avslag 

av skiffer (se vidare kapitel 10.2). 

På Anneberg är 16 av de 23 skifferföremålen tillverkade 

av röd skiffer, ett material som inte fanns att tillgå 

lokalt i Mälardalen under tidigneolitikum (Taffinder 1998 

s.116-117 ,125, 140). Taffinder har låtit analysera två av 

dessa (en kniv och en spets), med röntgendiffraktion 

och har jämfört dem med råvaruprov från olika skifferförekomster 

i Sverige. Analysen visade att redskapen var 

tillverkade av en typ av jotnisk skiffer, som förekommer 

vid Nordingrå i Ångermanland, i Dalarna och i Småland. 

Det finns inga fynd av tidigneolitiska skifferföremål i 

Småland (Taffinder 1998 s.137), varför denna förekomst 

kan uteslutas i sammanhanget. I Dalarna finns en rik 

tidigneolitisk skifferindustri, men att döma av debitaget 

på de tidigneolitiska boplatserna har inte den röda skiffern 

nyttjats för lokal produktion under perioden ifråga 

(Hallgren under arbete). Av detta kan man sluta sig till 

att den röda skiffern på Anneberg kommer från Nordingrå 

i Ångermanland, dvs. samma område där den ovan 

nämnda boplatsen Överveda, med sitt rikhaltiga fyndmaterial 

av bland annat just röd skiffer återfinns. Således 

har man också på denna den enda trattbägarboplats där 

det med tveksamhet kan argumenteras för att viss lokal 


Figure 9.31. Slate tools from the TRB site Skogsmossen, Västmanland. 

a. fragment of knife in red slate, b. Arrow head of dark grey 

slate, c. Knife of banded red and grey-green slate. Drawings by Alicja 


produktion av skifferredskap ägt rum, även importerats 

främmande skiffer. 

Taffinder har vidare låtit analysera två skifferföremål 

av grå skiffer från trattbägarboplatser i Mälardalen, 

en kniv från Hjulberga och en spets från Anneberg. I 

likhet med de röda redskapen från Anneberg var även 

dessa tillverkade av jotnisk skiffer, dock av varianter som 

inte fanns representerade i referensmaterialet (Taffinder 

1998 s.119). Även om dessa föremål således inte kan 

ursprungsbestämmas geografiskt, så är det av intresse att 

notera att kniven från Hjulberga, Närke, inte är tillverkad 

av skiffer från de närbelägna skifferförekomsterna vid 

Grythyttan och Garphyttan i samma landskap. När man 

så småningom under mellanneolitikum började med lokal 

tillverkning av skifferföremål i området, till exempel 

på den gropkeramiska boplatsen Körartorpet, var det 

tvärtom just skiffer från dessa förekomster som utnyttjades 

(Nyberg 1987 s.50, Taffinder 1998 s.116-120). 

Det finns därför skäl att betrakta flertalet skifferredskap 

som påträffats på tidigneolitiska trattbägarlokaler 

i Mälardalen och Bergslagen som importföremål. 

Vid sidan av de initialt utpekade importföremålen i röd 

skiffer och knivar med utskott, vill jag alltså hävda att 

även övriga former av knivar men också pilspetsar, i de 

237

flesta fall är importerade som färdiga redskap från området 

norr om trattbägarkulturen. Medan de röda och 

bandade skifferredskapen troligen är importerade från 

Mellannorrland eller mer fjärran delar av Nordskandinavien, 

kan redskap i grå, svart och blågrå skiffer vara 

importerade från Dalarna, då dessa färger tenderar att 

dominera de tidigneolitiska skifferindustrierna i detta 

landskap (Hallgren under arbete). 

Bland trattbägarboplatser med fynd av både skifferknivar 

och spetsar finns bland annat Anneberg (2 

knivar + 15 spetsar) och Nyskottet (2+4) i Uppland, 

Skogsmossen (2+5) i Västmanland, Hjulberga (1+1) i 

Närke och Stensborg (1+3) i Södermanland. Enstaka 

skifferspetsar har därtill hittats på exempelvis Häggsta 

2, Brokvarn, Forssjö, Skumparberget, Fågelbacken och 

Bålmyren (Hulthén & Welinder 1981, Broström 1996, 

Olsson 1996, Hallgren et al. 1997, Taffinder 1999, Segerberg 

1999, Sundström & Darmark 2005). Oftast 

påträffas skifferföremålen i vad som uppfattas som boplatskontexter, 

men på Skogsmossen påträffades den ena 

kniven och två av spetsarna i det offerkärr som fanns i 

anslutning till boplatsen. 

Flintyxorna som cirkulerats norr om Mälardalen/ 

Bergslagens trattbägarkultur har i de flesta fall slutgiltigt 

deponerats eller reducerats ned inom den sydliga delen av 

skifferkulturens område, dvs. Dalarna och Hedmark. Endast 

i undantagsfall har spets- eller tunnackiga flintyxor 

förts vidare till de norra delarna av Skandinavien (kapitel 

10). Förhållandet är det samma med skiffern som bytts 

söderut i östra Mellansverige, i de flesta fall har dessa 

föremål slutgiltigt deponerats inom regionen Mälardalen/Bergslagen 

(figur 9.30). Men liksom enstaka flintyxor 

förts långt norrut, så har också enstaka skifferredskap 

förts långt söderut. Utan tvivel har den skifferkniv som 

hittats på den tidigneolitiska boplatsen Löddesborg i 

Skåne ett ursprung inom Nordskandinavisk skifferkultur 

(jfr. Welinder 1973 s.34). 

Den geografiskt begränsade spridningen av importerade 

skifferföremål kan förklaras enligt åtminstone två 

alternativa scenarios. Antingen kan mönstret visa på hur 

långt de direkta kontakterna och utbytet mellan enskilda 

personer från Mälardalens/Bergslagens trattbägarkultur 

och Dalarna och södra Norrlands skifferkultur nått. Enligt 

detta scenario indikerar skifferföremålens geografiska 

spridning i söder och TRB-yxornas spridning i norr, 

hur långt människor färdats för att hälsa på “främlingar”, 

men säkert också bortgifta anförvanter, i en delvis 

främmande kulturell miljö. Alternativt visar importföremålens 

spridning utbredningen av ett socialt nätverk 

inom nordlig trattbägarkultur, inom vilket främmande 

skifferredskap cirkulerats vidare. Enligt detta scenario 

är det färre människor, kanske släktöverhuvuden, eller 

de familjer som bott i de allra nordligaste trattbägarbygderna, 

som haft den direkta kontakten och utbytet med 

238 


personer från skifferkultur. De importerade, exotiska 

föremålen har sedan cirkulerats vidare inom regionen 

Mälardalen/Bergslagen. 

Vid sidan av de stenredskap som överlevt årtusendena, 

har man säkert också utbytt produkter av organiskt 

material, som horn och hudar från älg, bävergäll, säd och 

mjölkprodukter vid dessa resor. Det vore därför inte 

förvånande om exempelvis enstaka ben från tamboskap 

så småningom dyker upp i arkeologiska material från 

sydlig skifferkultur. Kanske ska de enstaka älgbenen från 

Anneberg, en av de nordligaste trattbägarboplatserna, 

ses i ett sådant sammanhang, då älg i övrigt lyser med sin 

frånvaro i osteologiska material på trattbägarboplatser i 

Mälardalen (kapitel 7.2). Även den eventuella, småskaliga 

produktionen av skifferföremål på Anneberg kan med 

fördel ses i ljuset av kontakter över gränsen mellan Mälardalen/Bergslagens 

jägare-odlare och Dalarna/södra 

Norrlands jägare-samlare. Denna tråd tar jag upp i ett 

pågående arbete där skafthålsyxan i röd skiffer från Anneberg 

diskuteras vidare i sammanhang med en liknande 

skifferyxa från Överveda, som har föreslagits vara en 

kopia av en mångkantig stridsyxa (Hallgren under arbete). 

9.3 Avslutande ord om 

stenhantverk och 

stenredskap 

I de föregående avsnitten har jag diskuterat ett urval 

föremålstyper av sten som är vanliga i det arkeologiska 

fyndmaterialet från tidigneolitiska trattbägarlokaler i 

Mälardalen och Bergslagen. Huvuddelen av dessa var 

lokalt producerade av råmaterial som fanns att tillgå inom 

regionen Mälardalen/Bergslagen, medan flintyxorna och 

skifferredskapen diskuterades som exempel på föremål 

som förts till regionen i färdigt skick från södra respektive 

norra Skandinavien. 

Bland de lokalt producerade stenredskapen finns ett 

stort mått av kontinuitet bakåt mot senmesolitikum. Man 

har fortsatt att tillverka småredskap av kvarts med samma 

slagteknik som karaktäriserar senmesolitikum och det 

finns även indikationer på att mikrospånsteknologi var 

i fortsatt bruk vid bearbetning av hälleflinta och kvartsit. 

Också bland grönstensföremålen finns en kontinuitet i 

det att trindyxor alltjämt producerats och använts, liksom 

i det att de tunnackiga grönstensyxorna har typologiskt 

närstående föregångare från mesolitisk tid. Snarare än en 

”nyhet”kan de tidigneolitiska fyrsidiga grönstensyxorna 

sägas vara en variation av en redan existerande design. 

Detta utesluter inte nödvändigtvis att externa influenser 

spelat en roll. Säkert har cirkulationen av främmande,


helslipade yxor med fyrsidigt snitt, tillverkade av exotiska 

material (Klassen 2002), medverkat till att man i högre 

grad betonat denna variant i den egna repertoaren. Men 

kanske har också ”exotiska” fyrsidiga porfyrityxor, som 

cirkulerats bortom Mälardalen/Bergslagen, inspirerat 

flint- eller jadeitsmeder? 

De mångkantiga stridsyxorna saknar till skillnad från 

de tunnackiga yxorna lokala förlagor i sten. Till skillnad 

från sadelkvarnarna (se nedan) finns det inte heller ett 

tydligt externt ursprung. De stridsyxor av koppar och 

sten från kontinenten, som ofta antagits vara ursprung 

för de mångkantiga stridsyxorna, saknar kronologiskt 

preciditet. Snarare kan dessa och de svensk-norska mångkantsyxorna, 

hänföras till samma breda tidshorisont. 

Och medan det står klart att yxsmeder inspirerats av 

stridsyxor, slagna eller gjutna av andra hantverkare från 

andra områden, så finns det skäl att tro att inspiration 

och influenser gått i alla väderstreck. 

I kontrast till många av de övriga stenredskapen så 

utgör sadelkvarnarna en nyhet, som dyker upp som färdig 

redskapstyp i övergången senmesolitikum/tidigneolitikum. 

Det finns ingen tydlig utvecklingslinje mellan de 

malredskap som förekommer sporadiskt i mesolitiska 

kontexter och sadelkvarnen. Däremot har den senare, 

med dess sadelformade underliggare och limpformade 

löpare, direkta motsvarigheter inom den bandkeramiska 

kulturen på kontinenten. Av allt att döma är sadelkvarnen 

ett redskap som tagits upp i samband med att man 

började med sädesodling i initialskedet av TN och dess 

ursprung ska sökas i de samhällen varifrån det första 

utsädet hämtades. 

De petrografiska studierna av tunnackiga yxor av porfyrit 

och sadelkvarnar av glimmerskiffer visar att bägge 

typerna redskap tillverkats lokalt på många trattbägarboplatser 

i Mälardalen/Bergslagen och att människorna 

på respektive boplats vanligen brutit sten från ett eget 

klyft. Medan dessa yxor ibland använts och deponerats 

på de platser där de tillverkats, så är det också vanligt med 

färdiga yxor som visuellt eller petrografiskt påvisbart, 

skiljer sig från yxavfallet på respektive lokal. Trots att 

man således kan sägas ha varit självförsörjande vad gäller 

arbetsyxor, så har dessa yxor ofta bytts mot likadana 

yxor, något som antyder ett socialt motiverat gåvoutbyte. 

En motsvarande studie som petrografiskt jämför färdiga 

malstenar av glimmerskiffer med tillverkningsavfall 

i samma material från en boplats (Skogsmossen), visar 

på en lokal produktion och konsumtion av sadelkvarnar. 

Likväl antyder förekomsten av malstenar tillverkade av 

råmaterial det saknas avfall från, att även malstenar cirkulerats 

som färdiga produkter. 

Spår efter produktion och cirkulation av mångkantiga 

stridsyxor förblir svårfångade i det arkeologiska materialet, 

då tillverkningsprocessen inte lämnar efter sig något 

distinkt avfall. Det förmodade halvfabrikatet av en 


mångkantig stridsyxa från Skogsmossen är tillverkad av 

samma råmaterial som nyttjats för produktion av trind- 

och tunnackiga yxor på platsen och det är rimligt att 

tolka stridsyxan som en lokal produkt. De färdiga (men 

fragmentariska) mångkantsyxorna från Skogsmossen och 

Skumparberget är tillverkade av råmaterial som däremot 

inte tycks ha bearbetats lokalt på dessa boplatser. Då 

bultning av stridsyxor inte efterlämnar avslag föreligger 

möjligheten att debitaget är osynligt i det arkeologiska 

materialet, men det kan också vara så att det rör sig om 

yxor som i färdigt skick förts till dessa boplatser. Det är 

tänkbart att stridsyxor cirkulerats i ett utbytesnätverk på 

samma sätt som tycks vara fallet med tunnackiga yxor, 

men då det är en så pass sällsynt fyndkategori är det också 

möjligt att det rör sig om personliga ägodelar som följt 

med ingifta familjemedlemmar som flyttat till respektive 

lokal i samband med giftermål. Då bägge yxfragment 

visar upp särdrag som också utmärker lokalproducerade 

mångkantiga stridsyxor, kan de inflyttande främlingarna 

ändå ha varit delaktiga i den gemenskap som låg i utövandet 

av en gemensam kulturell praktik, tillverkning av 

mångkantiga stridsyxor i enlighet med ett stilideal, som 

i detta fall reproducerades inom en överregional social 

enhet som omfattade övriga Mälardalen/Bergslagen men 

också stora delar av övriga Mellansverige och södra Norge. 

Så som diskuterats i kapitel 2.6-2.7 så kan en sådan 

större enhet förstås som en rad av communities of practice i 

konstellation, ett begrepp vars innebörd ligger nära termen 

arkeologisk kultur så som den diskuterats i kapitel 2. 

Jämfört med andra delar av södra och mellersta Sverige 

med fynd från tidigneolitisk trattbägarkultur, så utmärker 

sig Mälardalen som region genom att ha en större andel 

av tunnackiga grönstensyxor (figur 9.32). I angränsande 

områden i söder, Östergötland och Västergötland, har 

man i högre grad använt och cirkulerat flintyxor (Welinder 

1988 s.45). Mönstret är inte enbart en funktion 

av avståndet till de flintförande områdena i Danmark/ 

Skåne, då skillnaden i frekvens av grönstensyxor inte är 

gradvis utan tämligen abrupt. Med mitt perspektiv ligger 

det nära till hands att uppfatta spridningskartan som 

avspeglande en regional traditionskrets, inom vilken lokal 

produktion av tunnackiga grönstensyxor värderats högt. 

Så som har framgått av diskussionen av de petrografiska 

studierna, så har de lokalt producerade tunnackiga yxorna 

i hög grad cirkulerats i ett socialt betingat utbyte. 

Den frekventa förekomsten av tunnackiga grönstensyxor 

skulle därmed visa på omfattningen av det sociala nätverk 

där lokalproducerade yxor cirkulerats. 

Vid sidan av lokalt producerade redskap förekommer 

också importerade exotiska föremål, som cirkulerat 

i geografiskt vidsträckta utbytessystem: spets- och 

tunnackiga flintyxor från Sydskandinavien och skifferknivar 

och spetsar från Nordskandinavien. Mälardalen och 

Bergslagens trattbägarkultur kan sägas ligga just där två 

239

Figur 9.32. Förekomst av tunnackiga grönstensyxor i Mellansverige 

(Welinder 1985 fig. 3). 

Figure 9.32. The distribution of thin-butted greenstone axes in Central 

Sweden (Welinder 1985 fig. 3). 

separata distributionsnät överlappar, då få tidigneolitiska 

flintyxor cirkulerats vidare norr om Bergslagen, liksom 

få tidigneolitiska skifferföremål cirkulerats vidare söder 

om Mälardalen. I kapitel 9.2.2 föreslogs två alternativa 

tolkningar av spridningen av exotiska skifferföremål. 

Antingen kan mönstret visa på hur långt de direkta kontakterna 

och utbytet mellan enskilda personer från Mälardalens/Bergslagens 

trattbägarkultur och Dalarna och 

södra Norrlands skifferkultur nått, eller så visar importföremålens 

spridning utbredningen av ett socialt nätverk 

inom vilket främmande skifferredskap cirkulerats vidare. 

Överensstämmelsen mellan den frekventa förekomsten 

av (ofta utbytta) grönstensyxor och spridningen av importerade 

skifferföremål talar för att det senare alternativet 

är korrekt, det vill säga att de exotiska skifferföremålen 

cirkulerats vidare inom ett socialt nätverk som varit begränsat 

till regionen Mälardalen/Bergslagen. 

240 


Inom Mälardalen bildar de tunnackiga grönstensyxorna 

tre huvudkoncentrationer åtskilda av områden 

med färre yxor (figur 9.32). En koncentration omfattar 

Närke i väster, en annan Södermanland i öster och en 

tredje gränsområdet mellan Västmanland och Uppland 

i norr. Sjögren har utvärderat motsvarande hopningar i 

förekomsten av tunnackiga yxor i Västsverige och funnit 

att spridningsbilden bara till en del kan förklaras med 

uppodlingsgrad (Sjögren 2003 s.211). Även om man inte 

kan utesluta att de tre koncentrationerna i Mälardalen 

kan vara en artefakt av olika markutnyttjande, så kan det 

vara värt att överväga en förklaring i termer av faktiska 

förhållanden under tidigneolitikum. Tänkbart är att se 

de tre koncentrationerna som tre bygder inom regionen 

Mälardalen. 

Så som diskuterats i kapitel 9.1.1 har studier av Welinder 

och Griffin respektive Sundström och Apel, visat 

att tunnackiga yxor av porfyrit har en huvudsaklig förekomst 

i västra Mälardalen (jfr. figur 9.12). Området där 

porfyrityxor är vanliga, motsvarar mer eller mindre den 

västra hopningen av grönstensyxor i figur 9.32. Av detta 

kan man sluta sig till att den östra och norra hopningen 

innehåller tunnackiga yxor av andra varianter grönsten 

än porfyrit. Om dessa områden på ett motsvarande sätt 

är homogena i val av råmaterial är inte känt. I ljuset av 

de petrografiska studierna som sammanfattades i kapitel 

9.1.1 är det rimligt att se många av de tunnackiga 

grönstensyxorna som bytesobjekt som cirkulerats i ett 

socialt betingat utbyte. Den begränsade spridningen av 

porfyrityxorna antyder i så fall att cirkulationen ofta varit 

begränsad till en del av Mälardalen snarare än hela 

regionen. Det är således möjligt att se de tre hypotetiska 

bygderna som delvis separata, delvis överlappande cirkulationsnät. 

Nordlig trattbägarkultur kan förstås som en serie 

stegvis vidare, stegvis alltmer löst sammanfogade sociala 

sammanhang, alltifrån arbetslag inom enskilda 

hushåll och gårdar till grupper av gårdar och bosättningar 

till bygder till regioner och till överregionala sociala 

sammanhang löst förenade i utövandet av delvis 

gemensamma delvis särskiljande kulturella praktiker. I 

nästföljande kapitel vidgas perspektivet ytterligare i och 

med att regioner med andra traditioner – lokalsamhällen 

som inte var en del av trattbägarkulturen – inkluderas 

i diskussionen.

10 Överregionala sociala sammanhang under 


I kapitel 5-9 diskuterades hur olika kulturella praktiker 

reproducerades inom delvis skilda, delvis överlappande 

lokala och regionala sociala sammanhang inom Mälardalen 

och Bergslagens trattbägarkultur. Kontrasterna 

som då betonades låg mellan det lokala (vad som skulle 

kunna förstås i termer av gården, familjen, ättsegmentet) 

kontra det regionala (vad som skulle kunna diskuteras 

i termer av bygden, klanen, stammen). Diskussionen 

handlade således mycket om vad som på ett plan kan 

ses som variation inom samma samhälle. För att bättre 

förstå dessa lokala praktiker behandlas Mälardalen och 

Bergslagens TRB som en del av en vidare geografi i 

föreliggande avsnitt, en geografi som omfattar trattbägarkulturens 

nordliga randzon väster och öster om 

Östersjön men också de jägare-samlare som levde norr 

om TRB-komplexet under tidigneolitikum. Fokus ligger 

här på relationen med andra samhällen. 

I det följande kommer jag att diskutera tidigneolitiskt 

arkeologiskt material från mellersta och norra Skandinavien, 

norra Polen, Baltikum och Finland. I kapitel 10.1 

behandlas fynd som kan diskuteras i termer av trattbägarkultur. 

TRB-fynd har en nordlig utbredning som på 

skandinaviska halvön omfattar Sverige upp till och med 

södra Bergslagen samt Østlandet och (något omtvistat) 

Vestlandet i södra Norge. Öster om Östersjön återfinns 

trattbägarkulturens nordgräns i området kring Vistulas 

nedre lopp i norra Polen. I kapitel 10.2 diskuteras tidigneolitiska 

fynd norr om TRB-komplexet, lämningar som 

i många fall kan associeras med grupper av människor 

som inte praktiserade odling och fädrift, men som likväl 

interagerade med människor inom den nordliga trattbägarkulturen.* 

* Så som nämndes i kapitel 1 så behandlades trattbägarkulturens 

nordgräns mer ingående och omfångsrikt i manuskriptstadiet. Av 

publiceringstekniska skäl beslutades dock att endast inkludera en 

sammanfattande översikt av problematiken i denna volym, för att 

istället publicera den mer detaljerade texten som en separat bok 

(Hallgren under arbete, ”Skifferkulturens sydgräns, trattbägarkulturens 

nordgräns,”). 

10.1 Trattbägarkulturens 

nordliga randbygder 

Diskussionen av Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

i kapitel 5-9 tog fasta på de kulturella praktiker 

som är utmärkande för tidigneolitikum i regionen. Bland 

dessa fanns nyintroducerade traditioner som utövande av 

odling, fädrift och keramikhantverk, men också praktiker 

med en lokal historia som stensmide och säljakt. När 

man tog upp tillverkning av lerkärl så handlade det inte 

bara om att anamma en främmande teknologi, i formgivningen 

av kärlen anslöt man också till en stil med en 

geografisk utbredning som sträckte sig vida bortom det 

lokala sammanhanget. Även i stensmidet så anslöt man 

till specifika koncept som fyrsidig yxa och mångkantig 

stridsyxa, typer som fick en vid spridning i och med 

skapandet av trattbägarkulturen. 

På de följande sidorna kommer jag kortfattat att 

diskutera trattbägarkulturens nordliga randbygder i ett 

vidare geografiskt perspektiv, som omfattar områden 

både väster och öster om Östersjön. I klassificeringen 

av material som tidigneolitisk trattbägarkultur följer jag i 

stort de kriterier som tidigare forskning i ämnet lyft fram 

som diagnostiska, det vill säga förekomst av skärvor från 

trattbägare, kragflaskor och lerskivor, fyrsidiga yxor av 

flinta och bergart, mångkantiga stridsyxor, handkvarnar, 

stolpbyggda mesulahus och spår av odling och fädrift. Så 

som betonades ovan så skall dock dessa artefakter inte 

enbart ses som funktionella bruksföremål, och jordbruket 

skall inte enbart ses som livnäring. Snarare rör det sig 

om spår av mångbottnade kulturella praktiker utövad i 

communities of practice. 

Gemensamt för de Skandinaviska områden som tas 

upp till diskussion är att de ligger avsevärt norr om vad 

Magdalena Midgley (författare till TRB Culture) anger 

som trattbägarkulturens nordgräns i norra Skåne (Midgley 

1992 s.36). Vad gäller trattbägarkulturens nordgräns 

på östra sidan av Östersjön visar min genomgång på en 

241

Figur 10.1. Spridningen av tunnackiga flintyxor i Mellansverige. Efter 

Oldeberg (1952). 

bättre överensstämmelse med Midgleys karta (kapitel 

10.3). 

10.1.1 Trattbägarkultur i östra och västra 

Mellansverige 

Karaktären på trattbägarbosättningen i Mälardalen och 

Bergslagen har diskuterats ingående i föregående kapitel, 

en diskussion som i mycket baserades just på data 

från några av de nordliga TRB-lokalerna i regionen. Här 

kommer jag endast att visa på geografin i utbredningen 

av lämningar av TRB-karaktär. Lösfynd av mångkantiga 

stridsyxor och tunnackiga flint- och grönstensyxor förekommer 

frekvent upp till och med nedre Dalälvens lopp, 

samt mer sporadiskt längs kuststräckan mellan Dalälvens 

och Ljusnans mynning (figur 10.1, jfr. figur 9.35 och 

11.2). Norr därom förekommer endast enstaka fynd. 

Huvuddelen av lösfynden samlades in kring sekelskiftet 

1900 (Welinder 1985 s.15), det vill säga innan begreppet 

trattbägarkultur myntats (jfr. kapitel 5). Fyndspridningen 

är således inte skapad av arkeologers förväntningar. Fö- 

242 


Figure 10.1. The distribution of thin-butted flint axes in Central 

Sweden. After Olderberg (1952). 

rekomst av lösfynd är däremot påverkad av uppodlingsgrad, 

vilken i allmänhet är lägre längre norrut i Sverige. 

Problematiken är komplex då det inte bara har att göra 

med hur omfattande uppodlingen är, utan även vilka 

typer av marker som är uppodlade, eftersom exempelvis 

trattbägarboplatser tenderar att vara knutna till vissa 

marktyper och jordarter (jfr. kapitel 6 och 7). 

I figur 10.2 redovisas spridningen av nordligt belägna 

trattbägarboplatser i norra Mälardalen och södra Bergslagen. 

14 C-dateringar från de aktuella lokalerna finns 

redovisade i kapitel 5.1. Den kända förekomsten av 

trattbägarboplatser är behäftad med källkritiska problem 

då flertalet lokaliserats antingen genom riktade forskningsinsatser 

i begränsade geografiska områden, eller i 

samband med inventeringar i samband med byggprojekt. 

I huvudsak sammanfaller dock boplatsernas spridning 

med lösfynden. I områden där boplatser tidigare saknats 

trots förekomst av lösfynd har riktade inventeringar lokaliserat 

boplatser (Hallgren under arbete). 

Liksom är fallet generellt i Mälardalen, så återfinns 

de nordliga boplatserna dels på sandmarker i anslutning 

till åsarnas sträckningar i det (kustnära) inlandet, dels

10 öv e r r e g i o n A l A s o c i A l A s A m m A n H A n g u n d e r tidigneolitikum 

Figur 10.2. Trattbägarboplatser i norra Mälardalen och södra 

Bergslagen: 1. Vallby, 2. Hjulberga, 3. Stenstorp, 4. Tjugestatorp, 

5. Skumparberget, 6. Skogsmossen, 7. Fågelbacken, 8. Dalkarlstorp, 

9. Nyskottet, 10. Kallmossen, 11. Anneberg, 12. Bålmyren, 13. Västeräng, 

14. Norrfäbovägen, 15. Lilla Gävsjö. Kartan återger en ungefärlig 

tidigneolitisk strandlinje (45 m.ö.h.), i södra delen av kartan var den 

faktiska strandlinjen lägre, i norr var den högre, jfr. figur 5.2. Höjdreliefen 

återges i gråskala med 10 m distans i intervallet 45-345 m, 

land över 345 m återges i svart. Isälvsavlagringar återges i grönt, 

grovmo, sand och grus i orange, vattendrag och sjöar i ljusblått. 

i direkt strandbundna lägen längs hav och vattendrag. 

Fynden från landvända boplatser visar i vanlig ordning 

på verksamheter associerade med odling och fädrift, fynden 

från strandboplatser visar på fiske och säljakt. Mot 

bakgrund av diskussionen i kapitel 5-9 erhålls en bild 

av hur människor röjt åkrar och betesmark i urskogen 

kring de landvända lokalerna också i norra Mälardalen 

och Bergslagen. Man har sått och skördat säden, man 

har drivit fä på bete, man har täkttagit lera och tillverkat 

trattbägare, kragflaskor och lerskivor, brutit sten i klyft 

och tillverkat arbetsyxor, stridsyxor och malstenar. Man 

har också jagat småvilt och fiskat, man har gett sig på 

säljaktsexpeditioner i skärgården. På öar i skärgården 

Figure 10.2. Funnel Beaker Culture sites in Northern Mälardalen 

and Southern Bergslagen: 1. Vallby, 2. Hjulberga, 3. Stenstorp, 

4. Tjugestatorp, 5. Skumparberget, 6. Skogsmossen, 7. Fågelbacken, 

8. Dalkarlstorp, 9. Nyskottet, 10. Kallmossen, 11. Anneberg, 12. Bålmyren, 

13. Västeräng, 14. Norrfäbovägen, 15. Lilla Gävsjö. The map 

displays an approximate Early Neolithic coastline set at 45 m.a.p.s.l. 

(Figure 5.2 gives a more accurate picture of a synchronous coastline). 

Land between 45 m.a.p.s.l. and 345 m.a.p.s.l. is shown in shades 

of grey with a 10 m. interval, land over 345 m. is shown as black. 

Glaciofluvial sediments are displayed in green, coarse silt, sand and 

gravel are displayed in orange, water courses and lakes are displayed 

in light blue. 

har man även ägnat sig åt ritualer kring begravningar, 

där kremering och hantering av brända ben tycks vara 

ett återkommande tema. Det går inte att förstå kustbosättningen 

från tidigneolitikum i norra Mälardalen och 

Bergslagen utan att ta hänsyn till inlandsbebyggelsen, lika 

lite som att inlandsbosättningen kan förstås utan att man 

beaktar nyttjandet av kusten och skärgården. 

Den tidigneolitiska trattbägarkulturens nordliga randbygd 

är jämförelsevis mindre utforskad i västra Mellansverige 

jämfört med Mälardalen. Lösfyndens spridning 

indikerar en trattbägarbebyggelse som sträcker sig upp 

till Västergötland och Bohuslän samt in i sydligaste delarna 

av Värmland och Dalsland (figur 10.1 och 11.2). 

243

Från de två förstnämnda landskapen föreligger flera 

undersökta och 14 C-daterade trattbägarboplatser (figur 

10.3, 10.4) samt även dösar och gånggrifter (Persson & 

Sjögren 2001, Sjögren 2003). I Dalsland och Värmland 

har däremot såvitt jag vet, få eller inga tidigneolitiska 

lokaler undersökts. Det bör redan här betonas, att trattbägarbebyggelsen 

inte upphör eller skiftar karaktär vid 

norska gränsen. Så som diskuteras i kapitel 11.3, finns 

fynd från trattbägarkultur även i sydligaste Norge och 

det finns goda skäl att betrakta Sydnorge och Västsverige 

som delar av ett sammanhängande traditionsområde. I 

den mån det arkeologiska källmaterialet från regionen 

skall indelas i mindre geografiska enheter, så ska en sådan 

indelning i alla händelser inte ta hänsyn till den svensknorska 

gränsens läge. 

Det arkeologiska källmaterialet från nordlig trattbägarkultur 

i västra Mellansverige inkluderar både landvända 

och strandvända boplatser (figur 10.3). Notabelt 

är att tamdjur finns representerade i både inlands- och 

strandkontexter (Persson 1992, 1999 s.103, 228, Englund 

& Sjögren 1994 s.62, Munkenberg 1997, Schaller Åhrberg 

2001 s.23-25, Sjögren 2003 s.129). Datering av ben 

från tamboskap, gris och får/get från Lillegården och 

Logården bekräftar benens koppling till det neolitiska 

244 


Figur 10.3. De nordligaste 14C-daterade tidigneolitiska 

lokalerna i Skandinavien (nr. 14 är ej 14C-daterad) som enligt 

föreliggande arbete kan klassificeras som ”trattbägarkultur” 

(59-61 betraktas vanligen ej som TRB av norska arkeologer). 

Lokaler: 40. Logården, 41. Lillegården, 42. Ölslanda, 43. Letsegården, 

44. Ängås, 45. Morlanda 367, 46. Morlanda 492, 

47. Morlanda 59, 50. Vestgård, 51. Skjeltorp, 52. Holtenes, 

53. Nedre Holtan, 54. Auve, 55. Rognlien II, 56. Nærstø, 

57. Eg, 58. Nordmannslågen, 59. Slettabø, 60. Kotedalen och 

Ramsvikneset, 61. Havnen. (1-15 se figur 10.2). Strandlinjekarta 

(4800 BP) framställd av Lars Andersson och Tore Påsse 

(jfr. Påsse & Andersson 2005). 

Figure 10.3. The Northernmost 14C dated Early Neolithic sites 

in Scandinavia (no. 14 is not 14C dated) that can be classified 

as ”Funnel Beaker Culture” according to the author (although 

many Norwegian archaeologists do not consider sites 59-61 

to be part of the TRB). Sites: 40. Logården, 41. Lillegården, 

42. Ölslanda, 43. Letsegården, 44. Ängås, 45. Morlanda 367, 

46. Morlanda 492, 47. Morlanda 59, 50. Vestgård, 51. Skjeltorp, 

52. Holtenes, 53. Nedre Holtan, 54. Auve, 55. Rognlien II, 

56. Nærstø, 57. Eg, 58. Nordmannslågen, 59. Slettabø, 60. Kotedalen 

and Ramsvikneset, 61. Havnen. (1-15 see figure 

10.2). Shoreline map (4800 BP) produced by Lars Andersson 

and Tore Påsse (cf. Påsse & Andersson 2005). 

Figur 10.4. 14 C-dateringar från trattbägarlokaler i Västsverige 

(Andersson 1973, Peterson 1991, Sjögren et al. 1996, Kihlstedt et al. 

1997, Munkenberg 1997, Persson 1999, Persson & Sjögren 2001, 

Schaller Åhrberg 2001). 

Figure 10.4. 14 C dates from Funnel Beaker Culture sites in Western 

Central Sweden (Andersson 1973, Peterson 1991, Sjögren et al. 

1996, Kihlstedt et al. 1997, Munkenberg 1997, Persson 1999, Persson 

& Sjögren 2001, Schaller Åhrberg 2001).

Figur 10.5. Trattbägare från Letsegården, Västergötland. 

Efter Peterson (1991). 

Figure 10.5. Funnel beakers from Letsegården, 

Västergötland. After Peterson (1991). 


fyndmaterialet (Persson 1999 s.103, 228). Vilda djur är 

sparsamt representerade men förekommer, det kan misstänkas 

att fisk i vanlig ordning är underrepresenterad av 

tafonomiska och utgrävningstekniska skäl. Karl-Göran 

Sjögren har sammanställt och utvärderat pollenanalyser 

från tidigneolitikum i Västsverige. Han finner att: ”Både 

åker och betesmark kan påvisas i de halländska och bohuslänska 

kustområdena, i slättområdet vid Trollhättan 

samt i centrala Västergötland” (Sjögren 2003 s.147). 

Keramikinventariet på de behandlade lokalerna i 

detta område omfattar trattbägare och lerskivor (Andersson 

1973, 2005 s.75-76, Peterson 1991, Persson 1991 

s.165-166, Persson 1992 s.30, Englund & Sjögren 1994 

s.62, Sjögren et al. 1996, Nordqvist et al. 1999, Sjögren 

2003 s.166). De i Mälardalen så vanligt förekommande 

kragflaskorna verkar sällsynta i västra Mellansverige (ett 

kragfragment är dock omnämnt från Sandarna – Andersson 

2005 s.74). Det anas en kronologisk sekvens där 

trattbägare dekorerade med snöre, tvärsnodd och enkla 

intryck är äldre, medan trattbägare med bukstreck är 

yngre (figur 10.5). Jämfört med Mälardalen förekommer 

det mycket avfall och redskap av flinta, karaktäristiskt 

är stora mängder tvärpilar och/eller skrapor (Kihlstedt 

et al. 1997, Andersson 2005 s.74-75). Spånpilspetsar förekommer 

på flera lokaler. Spånpilspetsar slagna från 

cylinderkärnor sågs länge som ledartefakter för mellanneolitikum, 

men förekommer på svenska Västkusten 

redan under tidigneolitikum (Edenmo et al. 1997 s.153). 

Som kommer att framgå av nästa avsnitt, så är cylinderkärnor 

och spånspetsar mycket vanliga på tidigneolitiska 

boplatser i södra Norge. 

Vad gäller gravritual finns indikationer på förekomst 

av brandgravskick från TN I (Kihlstedt et al. 1997 s.105) 

och från slutet av tidigneolitikum förekommer även stenkammargravar 

i västra Mellansverige (Persson & Sjögren 

1995, 2001, Sjögren 2003, 2004). 

10.1.2 Trattbägarkultur i Norge 

Trattbägarkulturens utbredning i södra Norge är omdiskuterad. 

De yxtyper som vanligen associeras med 

tidigneolitisk trattbägarkultur (mångkantiga stridsyxor, 

spets- och tunnackiga flint- och bergartsyxor) har hittats i 

störst antal på Østlandet, men förekommer även på Vestlandet. 

På Østlandet är många av yxorna funna i inlandet, 

vilket föranlett att fyndbilden tolkats som spår efter 

jordbruksbosättningar. Yxspridningen på Vestlandet är 

mera knuten till kusten och betraktas vanligen som spår 

av en hantering av främmande importföremål. Vid sidan 

av fyrsidiga yxor med symmetrisk egg (tunnackiga yxor), 

så är fyrsidiga yxor med osymmetrisk egg (vespestadyxor 

och vestlandsyxor) mycket vanliga på Vestlandet. 

Tidigneolitisk keramik med egenskaper som överensstämmer 

med trattbägarkeramik (kärl med s-formad 

kärlprofil och rund botten, grovt bergartsmagrat gods 

med fin ytbehandling, dekor av exempelvis snöre och 

tvärsnodd) förekommer både på Østlandet, Sørlandet 

och Vestlandet. På Østlandet räknas denna keramik 

vanligen som trattbägarkeramik (t.ex. Mikkelsen 1984, 

Østmo 1988, 1998, Boaz 1998, Glørstad 2004), medan 

keramik med samma egenskaper betraktas som ”lokal” 

eller ”vestnorsk” keramik på Vestlandet (Olsen 1992, 

Glørstad 1996, Amundsen 2000). Som kommer att framgå 

nedan finner jag denna uppdelning problematisk. 

Den kronologiska omfattningen av trattbägarfasen i 

Sydnorge anges vanligen till TN I – MN A:II. Här kommer 

dock i första hand lämningar som kan tillskrivas 

tidigneolitikum att behandlas. Det bör noteras att gränsen 

mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum sätts 

4700 BP inom västnorsk arkeologisk forskning (Nærøy 

1987, Olsen 1992 s.125-126, Åstveit 1999 s.2, Bergsvik 

2003). I Sverige och Danmark sätts samma gräns 4500 

BP (Nielsen 1993 s.85, Larsson & Olsson 1997 s.8). 

Då jag behandlar materialet ur ett Mälardalsperspektiv 

använder jag mig av den svenska periodindelningen. 

Geografiskt delas vanligen södra Norge in i Østlandet, 

245

Figur 10.6. Spridningen av tunnackiga yxor och mångkantiga stridsyxor 

i södra Norge. Efter Hinsch (1955 fig. 7). 

Figure 10.6. The distribution of thin-butted axes and polygonal 

battle-axes in Southern Norway. After Hinsch (1955 fig. 7). 

Vestlandet och Sørlandet. I föreliggande arbete kommer 

jag för enkelhets skull att använda en tudelning i öst och 

väst och inkluderar då i enlighet med Mjærum (2004 

s.22) något oegentligt Sörlandsfylkena Aust-Agder och 

Vest-Agder i Østlandet. 

Trattbägarkultur på Østlandet 

I figur 10.6 återges spridningen av tunnackiga yxor och 

mångkantsyxor i södra halvan av Norge så som den var 

känd kring 1950 (Hinsch 1955). En del av de tunnackiga 

yxorna i spridningsbilden är förmodligen av mellanneolitisk 

datering, dock ger spridningskartor med bättre 

kronologisk upplösning som upprättats över mindre 

geografiska regioner i allt väsentligt samma bild (exempelvis 

Mikkelsen 1984 s.99, 101). Spetsnackiga flintyxor 

är inte utprickade, tre dylika nämns av Hinsch från sydöstra 

Norge och ytterligare några har sedermera hittats 

(Østmo 1998 s.89). De yxfynd som gjorts efter 1950 har 

inte väsentligt förändrat bilden av de tidigneolitiska yxornas 

nordgräns i Östnorge. Lösfynden av tidigneolitiska 

trattbägaryxor i Östnorge omfattar landskapen kring 

Oslofjorden och har en tämligen skarp avgränsning i 

spridningen norrut. 

Mikkelsen har granskat de tunnackiga yxornas spridning 

i relation till uppodlingsgrad på Østlandet och fun- 

246 


nit att det inte finns någon koppling däremellan. Han 

drar slutsatsen att den relativa förekomsten av tunnackiga 

yxor motsvarar en förhistorisk situation (Mikkelsen 1984 

s.98). Liksom är fallet i Sydskandinavien och Mälardalen 

stammar en stor andel av lösfynden på Østlandet från 

inlandskontexter och det har påvisats att yxfynden har 

en koppling till jordarter lämpliga för tidigneolitiskt jordbruk 

(Østmo 1988 s.101-104, 1998 s.94). 

Flertalet undersökta och daterade boplatser med trattbägarkeramik 

(figur 10.3, 10.8) ligger i vad som uppfattas 

som fångstlägen i kustbandet eller vid insjöar. Vid sidan 

av strandlokaler finns dock även boplatsindikationer som 

anknyter till sandjordar i det kustnära inlandet, lokaler 

som tolkas som jordbruksboplatser (Østmo 1988, s.154- 

155, 1998 s.95, Amundsen et al. 2006). Pollenanalys av 

torvmarker i områden med spår efter inlandsbebyggelse 

från trattbägarkultur i Østfold har gett indikationer på 

odling och bete under tidigneolitikum (Østmo 1998 s.84- 

87). Vid sidan av boplatser förekommer också tidigneolitiska 

flatmarksgravar i inlandslägen (Mjærum 2004 fig. 

7.1). På två platser nära den tidigneolitiska kusten har 

rester av nu förstörda dösar undersökts (Østmo 1983, 

1986). På en tidigneolitisk kustlokal har kremerade människoben 

påträffats (Glørstad 1998 s.73-77). 

Trattbägare dekorerade med horisontellt och vertikalt 

applicerad tvärsnodd på hals och skuldra är vanligt 

förekommande i det norska materialet (figur 10.7), men 

Figur 10.7. 14 C-dateringar från trattbägarlokaler från sydöstra Norge 

(Indrelid & Moe 1983, Glørstad 1998, Østmo 1998, 2007, Amundsen 

2000, Johansen 2004, Jaksland & Tørhaug 2004). 

Figure 10.7. 14 C dates from Funnel Beaker Culture sites in Southeastern 

Norway (Indrelid & Moe 1983, Glørstad 1998, Østmo 1998, 

2007, Amundsen 2000, Johansen 2004, Jaksland & Tørhaug 2004).


Figur 10.8. Tvärsnoddsdekorerad trattbägarkeramik från Nærestø II. 

Efter Mikkelsen (1984 fig. 13). 

Figure 10.8. Cord stamp decorated Funnel Beaker pottery from 

Nærestø II. After Mikkelsen (1984 fig. 13). 

snördekor och enkla instick under mynning uppträder 

också. På flera lokaler är bukdekor i form av vertikala 

linjer frekvent. De tvärsnodds- och snördekorerade kärlen 

påminner mycket om tidigneolitisk trattbägarkeramik 

från Mälardalen (kapitel 8), nordöstra Skåne, Blekinge 

och Bornholm (Bagge & Kjellmark 1939, Becker 1990 

s.41-43, 160-163, Lagergren 2007 s.151-163). Till skillnad 

från vad som var fallet i Mälardalen så levde traditionen 

att dekorera keramik med tvärsnoddsintryck även vidare 

under MN A i Sydnorge (Olsen 1992, Østmo 1993). 

Kärl dekorerade med enkla instick under mynningen 

från Auve har jämförts med sydskandinavisk oxie-kramik 

(Østmo 1998 s.103). Kärlen med bukdekor av vertikala 

linjer anknyter nära till den sent tidigneolitiska virumgruppen 

samt mellanneolitisk trattbägarkeramik i Sydskandinavien, 

det vill säga Kochs typer IV–VIII (Koch 

1998). Likartad keramik är vanlig i megalitgravar och på 

boplatser i det närbelägna Bohuslän (Bagge 1934). 

Stenteknologin på de norska trattbägarlokalerna skiljer 

sig från samtida material i Mälardalen och Sydskandinavien 

genom att spånpilspetsar och eneggade pilspetsar 

är frekvent förekommande vid sidan av tvärpilar. Spånspetsarna 

är vanligen av A-typ (ej ythuggna) och har slagits 

från cylinderkärnor (Mikkelsen 1984 s.90, Boaz 1998 

s.22-23, jfr. Olsen 1992, Glørstad 1998a, 1998b, Bergsvik 

2002). Som nämnts ovan förekommer spånpilar även 

på trattbägarboplatser i Bohuslän och Västergötland. I 

likhet med Mälardalen, men till skillnad från mer sydliga 

områden inom trattbägarkulturen, så är skifferspetsar 

vanliga inom Norges TRB. 

Trattbägarkultur på Vestlandet? Tidigneolitiska 

lokaler med keramik i Västnorge 

Medan Hinschs karta över spridningen av trattbägarkulturens 

yxor (figur 10.6) ger en ganska rättvisande 

bild för Østlandets del, så har nya fynd förändrat bilden 

något på Vestlandet. I Hordaland, där det tidigare endast 

förelåg ett enstaka fynd av en mångkantig stridsyxa 

har det sedermera tillkommit flera fynd av tunnackiga 

yxor (Bakka & Kaland 1971 s.13, Berg 1988 s.258-259, 

Bergsvik 2003). Den senaste fyndsammanställningen 

för Hordaland omfattar tre tunnackiga flintyxor och 

åtta tunnackiga bergartsyxor, vid sidan av den tidigare 

kända mångkantsyxan. I Sogn og Fjordane, som tidigare 

saknade fynd av TRB-yxor, är nu tre tunnackiga bergartsyxor 

kända (Bergsvik 2003 s.203-207). Från Møre 

og Romsdal, där det tidigare var känt två tunnackiga 

flintyxor och en tunnackig bergartsyxa, har det tillkommit 

fynd av två spetsnackiga flintyxor, fyra tunnackiga 

flintyxor (varav två fynd betraktas som osäkra) och 

två tunnackiga bergartsyxor (Ramstad 1999 s.50-53, 

Østmo 1999 s.108). Det totala antalet trattbägaryxor 

från Møre og Romsdal är likväl oklart, då Ramstad inte 

lyckats hitta igen de flintyxor som omnämns av Hinsch 

(Ramstad 1999 s.52). Sammantaget finns det således en 

ganska jämn förekomst av tidigneolitiska trattbägaryxor 

också på Vestlandet, medan väldigt få påträffats 

norr därom (en tunnackig flintyxa från Trøndelag och 

en spetsnackig flintyxa från Nordland – Østmo 1999 

s.108). 

Vid sidan av fyrsidigt slipade yxor med symmetrisk 

egg i relation till yxkroppens mittaxel (tunnackiga yxor), 

så är fyrsidigt slipade yxor med asymmetrisk egg i relation 

till yxkroppens mittaxel mycket vanliga på Vestlandet 

under TN/MN A (Gjessing 1945 s.215-218). 

Dessa delas in i vespestadsyxor (tjockare) och vestlandsyxor 

(tunnare, se figur 10.9). Vespestadsyxorna dateras 

främst till TN men förekommer också under MN A, 

medan vestlandsyxorna dateras till slutet av TN och 

MN A (Olsen 1992, Ramstad 1999, Bergsvik 2003). 

Vespestadsyxorna har en rumslig utbredning som sammanfaller 

med (övriga) TRB yxor på Vestlandet (figur 

Figur 10.9. Tidigneolitiska fyrsidiga slipade yxor med asymmetrisk 

egg från Kotedalen, Hordaland. a. vespestadyxa, b. vestlandsyxa. Efter 

Olsen (1992 fig. 76, 77). 

Figure 10.9. Foursided polished Early Neolithic axes with asymmetrical 

edge from Kotedalen, Hordaland. a. Vespestad axe, b. Vestland axe. 

After Olsen (1992 fig. 76, 77). 

247

Figur 10.10. Spridningen av vespestad/vestlandsyxor tillverkade av 

grönsten (cirklar) respektve diabas (trianglar). Efter Olsen & Alsaker 

(1984 fig. 14a). 

Figure 10.10. The distribution of Vespestad/Vestland axes made of 

greenstone (circles) and diabase (triangles). After Olsen & Alsaker 

(1984 fig. 14a). 

10.10). Norr om Møre og Romsdal förekommer det 

således väldigt få yxor av denna typ (Gjessing 1945 s.215, 

Olsen & Alsaker 1984). Som diskuteras i kapitel 9 så 

finns det inom trattbägarkulturen många lokala varianter 

av slipade fyrsidiga yxor, och det kan ifrågasättas 

om inte vespestadsyxorna ska betraktas som ännu en 

lokal variant av det överregionala temat ”tidigneolitisk 

fyrsidig yxa”. 

Vad gäller övrig stenindustri finns både likheter och 

skillnader med Østlandet, till exempel är spånspetsar och 

cylinderteknik mycket vanliga även på Vestlandet. De i 

öst så frekventa tvärpilarna är sällsynta i väst. Skifferspetsar 

förekommer rikligt och har även tillverkats lokalt på 

Vestlandet. Skifferknivar uppträder däremot endast som 

importföremål från mellersta och norra Skandinavien (se 

vidare kapitel 10.3). 

Så som nämnts ovan betraktas den tidigneolitiska 

keramiken på Sør- och Vestlandet vanligen inte som 

248 


trattbägarkeramik utan som ”lokal keramik”. Implicit 

i dessa resonemang är tanken att trattbägarkeramik är 

”icke lokal”. Tydligast kommer detta till uttryck hos 

Olsen (1992), när han definierar vad som skiljer den 

vestnorska keramiken från trattbägarkeramik: 

Den vestnorske keramikken är oftest grovt magret med 

store och skarpkantede bergartskorn, og inneholder leire 

som karakteriseres som typisk norsk. (Olsen 1992 s.143) 

Varken den första eller andra punkten är dock användbara 

för att särskilja västnorsk keramik från trattbägarkeramik, 

då både magring med stora skarpkantade 

magringskorn och användning av lokala leror är typiska 

drag för tidigneolitisk trattbägarkeramik. Det finns alla 

skäl att förvänta att eventuella västnorska trattbägare är 

tillverkade av västnorsk lera. 

Åstveit har noterar den stora likheten mellan västnorsk 

keramik och mellansvensk vråkeramik: 

Sammensetningen av de ulike dekorelementene (henholdvis 

snorornamentikk, snorstempler og groper) og det 

grove godset, synes å vaere påfallende likt keramikken fra 

Fosnstraumen [Hordaland]. (Åstveit 1999 s.70) 

Att döma av fotografier, teckningar och beskrivningar 

av den tidigneolitiska keramiken från Vestlandet (figur 

10.11, 10.12), så skulle den uppfattas som trattbägarkeramik 

om den hittats i Mellansverige och jag väljer 

därför att betrakta den som (ännu en lokal variant av) 

trattbägarkeramik (Hallgren 2005, jfr. Glørstad 2005). 

Figur 10.11. Tvärsnoddsdekorerad tidigneolitisk keramik från Slettabø, 

Rogaland. Efter Skjølsvold (1977). 

Figure 10.11. Early Neolithic cord stamp decorated pottery from 

Slettabø, Rogaland. After Skjølsvold (1977).


I figur 10.3 återges förekomsten av boplatser med 

tidigneolitisk keramik på Vestlandet. Tillgängliga 14 Cdateringar 

redovisas i figur 10.13-10.14. På några av dessa 

lokaler finns också de nordligaste pollenindikationerna 

Figur 10.12. Tvärsnoddsdekorerad tidigneolitisk keramik från Ramsvikneset, 

Hordaland. Efter Nærøy (1987 s.118). 

Figure 10.12. Early Neolithic cord stamp decorated pottery from 

Ramsvikneset, Hordaland. After Nærøy (1987 s.118). 

Figur 10.13. 14C-dateringar från tidigneolitiska boplatskomplex med 

tvärsnoddsdekorerad keramik från Vestlandet (Skjølsvold 1977, 

Bakka 1993, Glørstad 1996, Åstveit 1999, Bergsvik 2002). Keramik 

har inte hittats på Havnen 17, men väl på Havnen 14. De två 

lokalerna ligger dikt intill varandra på varsin sida om en mindre väg 

(Bergsvik 2002 s.158-239, 295, 300). 

Figure 10.13. 14C dates from Early Neolithic settlement complex 

with cord stamp decorated pottery on Vestlandet (Skjølsvold 1977, 

Bakka 1993, Glørstad 1996, Åstveit 1999, Bergsvik 2002). Pottery 

has been found at Havnen 14 but not at Havnen 17. The two sites 

are situated next to each other and are only separated by a modern 

road (Bergsvik 2002 s.158-239, 295, 300). 

på odling eller åtminstone hantering av säd under TN/ 

MN A, i form av cerealiapollen från Kotedalen och Havnen 

14 (Kaland 1992, Hjelle 1992, Hjelle et al. 1992, 

Hjelle 1998, 2002 s.343, Bergsvik 2001 s.9-10, Hjelle et al. 

2006). Sädesslagspollen och betesindikationer har också 

påträffats vid pollenanalys av prover tagna utan rumslig 

koppling till kända tidigneolitiska lokaler på Vestlandet 

(Prøsch-Danielsen & Simonsen 2000a, 2000b, Myhre 

2002 s.30-31, Høgestøl & Prøsch-Danielsen 2006). Laboratorieanalysen 

av matskorpor från Ramviksneset har 

påvisat indikationer för cerealia i en av de analyserade 

beläggningarna (Isaksson 1999). Från lokalen Nilsvika 4 

omnämns ett fynd av en malstensunderliggare (Kristoffersen 

1995 s.73-75, 90, Trones 1998 s.39). Därutöver förekommer 

sädeskornsavtryck (hordeum) i tvärsnoddsdekorerad 

keramik på boplatsen Gjellestadvige på Eigerøy 

i Rogaland (Bang-Andersen 1981 s.42), en lokal som 

på typologisk grund dateras till tidigneolitikum (Olsen 

1992 s.140, 144-146). Det är osäkert om hanteringen av 

domestikater på Vestlandet varit av näringsekonomisk 

betydelse, men då jordbrukets ekonomiska betydelse är 

ifrågasatt även för Sydskandinaviens del (Fischer 2002), 

Figur 10.14. 14C-dateringar från Kotedalen, Hordaland, en tidigneolitisk 

lokal med tvärsnoddsdekorerad keramik. Efter Olsen (1992), 

Åstveit (1999). 

Figure 10.14. 14C dates from the Early Neolithc site Kotedalen, 

Hordaland. After Olsen (1992), Åstveit (1999). 

249

är detta inget bra argument för att särbehandla Vestlandet. 

En sak som ofta framhålls vid jämförelser mellan 

trattbägarområdet vid Oslofjorden och det tidigneolitiska 

materialet från Vestlandet är att det förra representerar 

en ekonomi med inslag av jordbruk, medan det senare 

representerar en jägare-samlare ekonomi. I dagsläget är 

dock indikationerna på odling och djurhållning tämligen 

likartade i de båda områdena (jfr. Glørstad 2005 s.45). I 

bägge regionerna finns pollenindikationer på odling och 

fädrift, medan sädeskorn och ben från tamdjur saknas 

både kring Oslofjorden och på Vestlandet. Å andra sidan 

pekar Østlandets lösfynd på en inlandsbosättning 

av ett slag, som inte verkar ha någon motsvarighet på 

Vestlandet. Skillnaden mellan det tidigneolitiska jordbruket 

på Østlandet och Vestlandet skulle i så fall ligga 

i vilka landskapsrum verksamheten bedrevs, även om en 

skillnad i omfattning också kan ha förelegat. 

Oavsett jordbrukets andel i försörjningsekonomin, 

och denna punkt är central ur mitt perspektiv, så har 

jordbruk som kulturell praktik utövats både på Østlandet 

och Vestlandet, en kulturell praktik som (enligt nuvarande 

kunskapsläge) hade en nordgräns som sammanföll 

med nordgränsen för bruk av tidigneolitisk keramik och 

nordgränsen för tillverkning, bruk och cirkulation av 

fyrsidiga yxor. Så som kommer att framgå av kapitel 10.2 

så fanns i samma område en sydgräns för en rad andra 

kulturella praktiker, traditioner typiska för nordskandinavisk 

skifferkultur och som särskiljde mellersta och norra 

Norges jägare-samlare från grannarna med keramik och 

hantering av domestikater i södra Norge. 

10.1.3 Trattbägarkultur i norra Polen 

En sak som stundom förbises i diskussionen av trattbägarkulturens 

nordgräns i Skandinavien, är att trattbägarkulturen 

även har en nordgräns på andra sidan Östersjön. 

Andra sidan Östersjön innebär i det här fallet inte ett 

perspektiv rakt österut, som man kanske kunde vänta, 

utan söderut. Den kontinentala trattbägarkulturens nord- 

och nordöstgräns återfinns i Polen. Området utgör en 

intressant kontrast till Skandinavien, i synnerhet som 

läget för trattbägarkulturens nordgräns förklarats med 

hänvisning till ekologiska förhållanden både i Polen och 

Skandinavien (Hulthén & Welinder 1981, Sulgostowska 

1998 s.92). 

Bosättningar av jordbrukande grupper med den för 

TRB utmärkande materiella kulturen förekom under tidigneolitikum 

i Polens södra och västra delar, medan den 

nordöstra fjärdedelen av landet även fortsatt var befolkad 

av jägare-samlare med en annorlunda materiell kultur. 

De senare brukar i polsk litteratur sammanfattas under 

beteckningen Forest Neolithic (se vidare kapitel 10.2.3). 

250 


De arkeologiska material som blivit klassificerade 

som trattbägarkultur i området är långt i från homogena. 

Även om grundläggande element som trattbägare, amforor, 

kragflaskor, mångkantiga stridsyxor, jordbruk och 

en bosättning kopplad till sandjordar förekommer hos 

de flesta grupper, så finns det många regionala särdrag 

som särskiljer olika geografiska regioner (Bogucki 1988, 

Midgley 1992, Kruk & Milisauskas 1999). Delvis avspeglar 

detta den gamla gränsen mellan sena bandkeramiska 

grupper (lengyel, stickband) i söder och erteböllekultur 

i norr. Inom de områden som hyser sen bandkeramisk 

bosättning sker visserligen förändringar i bosättningsmönster 

och materiell kultur i och med skapandet av 

trattbägarkultur, men hantverkstraditioner visar i många 

fall kontinuitet med tidigare faser vad gäller till exempel 

magring av keramiken (chamotte) och i flinthantverk, och 

ekonomin har även fortsatt en mycket stor tonvikt på 

domesticerade grödor. De områden i norra Polen som 

under föregående fas hyste bosättning av erteböllekultur 

(jfr. kapitel 4) uppvisar istället bergartsmagrad trattbägarkeramik, 

ett lokalt präglat flinthantverk och en ekonomi 

där vilda resurser fortsätter att spela en viktig roll. Då 

jag här är intresserad av trattbägarkulturens nordgräns 

tar jag i det följande upp de två nordligaste regionerna 

i Polen med lämningar från trattbägarkultur, Pommern 

och Chelmno. 

Den nordligaste bosättningen som tillskrivs trattbägarkultur 

i Polen återfinns i norra Pommern, på kustslätten 

väster om Vistulas mynning (figur 10.15). Från 

området finns två lokaler med fynd från övergången 

erteböllekultur/trattbägarkultur (Dąbki 9 och Rzucewo), 

som i skrivande stund är föremål för undersökningar. 

Resultaten har än så länge endast presenterats på konferenser 

(Terberger, T. föredrag på konferensen Meso2005 

i Belfast 2005, Kabicinski, J., Krol, D. & Terberger T. 

föredrag på konferensen Early Pottery in the Baltic i Schleswig 

2006). Bäst dateringsunderlag föreligger från Dąbki 

9 där den äldsta trattbägarkeramiken dateras till c. 4200 

f.Kr. Tidigare rapporterade fynd av mesolitisk nötboskap 

(Ilkiewicz 1997) från Dąbki har visat sig vara uroxe. Den 

äldsta säkert belagda förekomsten av nötboskap dateras 

nu till c. 4250 f.Kr., det vill säga mer eller mindre i fas 

med den äldsta trattbägarkeramiken på samma lokal. Den 

tidiga trattbägarkeramiken från Dąbki 9 är i huvudsak 

odekorerad, lergodset är magrat med krossad bergart och 

har fogar i U och N-teknik. När dekor förekommer är det 

ofta i form av enkla intryck, gropintryck och hack längs 

mynningsranden. Gropintryck har ibland applicerats från 

kärlets utsida, ibland från kärlets insida vilket resulterat i 

en bula på kärlväggen - ett drag som har motsvarigheter 

i den delvis äldre, delvis samtida nemankeramiken från 

nordöstra Polen (jfr. kapitel 4 och 10.2.3). 

Vid sidan av den lokalproducerade keramiken finns 

enstaka främmande skärvor med ursprung i sen band-

Figur 10.15. Karta över de nordligaste 

regionerna med lämningar efter trattbägarkulturen 

öster om Östersjön. 1. trattbägarkultur, 

2. narvakultur, 3. kam-gropkeramik kultur, 

4. nemankultur, 5. keramik av linin-typ, L = lupawagruppen 

i Pommern, C = chelmnogruppen 

i Chelmno. Efter Kukawka (1987 fig. 3) med 

modifikationer. 

Figure 10.15. Map of the Northern limits of 

the Funnel Beaker Culture to the east of the 

Baltic Sea. Legend: 1. Funnel Beaker Culture, 

2. Narva Culture, 3. Comb-Pit Ware Culture, 

4. Neman Culture, 5. Linin type pottery, L = the 

Lupawa group of TRB, C = the Chelmno group 

of the TRB. After Kukawka (1987 fig. 3) with 

modifications. 


keramisk kultur på Dąbki (Kabicinski, J., Krol, D. & 

Terberger T. föredrag på konferensen Early Pottery in the 

Baltic i Schleswig 2006). Länge var det ett axiom att den 

bandkeramiska bosättningen var bunden till löss- och 

svartjordarna längre söderut i Polen, men de senaste 

decennierna har bosättningar från linjebandkeramisk 

kultur och sen bandkeramisk kultur (sen bandkeramisk 

kultur används som ett paraplybegrepp för stickbandkeramisk 

kultur och lengyelkultur) påträffats på sand och 

lerjordar både i Chelmno och Pommern (Kukawka & 

Małecka-Kukawka 1999, Czerniak 2002, Nowak 2001, 

Czerniak et al. 2003). Avståndet mellan den nyligen undersökta 

sena bandkeramiska boplatsen Kościelna Jania 

och östersjökusten är blott 6-7 mil (Czerniak, L. & Pyzel, 

J., föredrag på konferensen Early Pottery in the Baltic i 

Schleswig 2006). Under senmesolitisk tid levde således 

människor från erteböllekultur och sen bandkeramisk 

kultur helt nära varandra i norra Polen, och det är rimligt 

att anta att många av de första grödorna och tamdjuren, 

som spreds inom den tidiga trattbägarkulturen, hade sitt 

ursprung i de sena stickbands- och lengyelbosättningarna 

i området. 

Den klassiska fasen av trattbägarkultur i Pommern 

betecknas lupawagruppen (Jankowska 1986, 1997a, 

1997b, Wierzbicki 1992, 1999). Bland lokalerna som 

tillskrivs lupawagruppen finns vid sidan av boplatser 

även gravfält med brandbegravningar i långhögar och 

i flatmarksgravar (Wierzbicki 1992 s.107-110). Lupawagruppens 

keramik skiljer sig i flera avseenden från 

trattbägarkeramik i mellersta och södra Polen, både vad 

gäller formgivning (trattbägare med vertikal bukdekor) 

och val av magringsmedel (grovkorning krossad bergart) 

(Midgley 1992 s.65, 69, Wierzbicki 1999 s.277). Även 

flinthantverket skiljer sig från angränsande områden 

(Jankowska 1986 s.173, Machnik 1986 s.225-226). 

Den bäst publicerade lupawalokalen är boplatsen 

Poganice 4, varifrån det finns en serie 14 C-dateringar 

(Wierzbicki 1995, Luijten 1995, jfr. Bogucki 1988 s.148- 

149). Det daterade materialet kommer från delytan ”zone 

5” inom Poganice, på vilken det bland annat påträffades 

251

Figur 10.16. 14C-dateringar från trattbägarlokaler i Pommern och 

Chelmno, nordvästra Polen (Gurtowski 1987, Kukawka & Wawrzykowska 

1987, Luijten 1995, Wierzbicki 1995, Kukawka et al. 2002). 

Figure 10.16. 14C dates from Funnel Beaker Culture sites in Pomerania 

and Chelmno, North-western Poland (Gurtowski 1987, Kukawka 

& Wawrzykowska 1987, Luijten 1995, Wierzbicki 1995, Kukawka et 

al. 2002). 

rester efter två gårdslägen med stolpbyggda hus/hyddor 

och en grupp förvaringsgropar som sammanlagt innehöll 

7500 förkolnade sädeskorn (Triticum dicoccum) varav 

flera 14 C-daterats till tidigneolitikum (figur 10.16). Det 

osteologiska materialet domineras av svin, boskap och 

får/get men innehåller även ben av hjort och bäver. Keramiken 

inom lupawagruppen karaktäriseras som nämnts 

framförallt av trattbägare med vertikal bukdekor. Den 

äldsta keramiken från Poganice, som sätts i samband med 

dateringen 5190±170 BP har både vertikalt applicerade 

lister och vertikala linjer. Under de senare faserna försvinner 

listdekoren medan vertikala linjer fortsatt dominerar 

(figur 10.17). Vid sidan av trattbägare förekommer 

kragflaskor, hankkärl och skålar. 

Figur 10.17. Trattbägare från Poganice 4 i Pommern, norra Polen. 

Den aktuella krukan hittades i en anläggning som 14 C-daterats till 

4755±25 BP. Efter Wierzbicki (1995). 

Figure 10.17. Funnel beaker from Poganice 4 in Pomerania, 

Northern Poland. This vessel was found in a feature dated to 

4755±25 BP. After Wierzbicki (1995). 

252 


Sydöst om lupawagruppen, i den krök som bildas 

av Vistula vid Torun, ligger regionen Chelmno (figur 

10.15), vilken hyser en trattbägarbosättning av något 

annorlunda karaktär. I början av 2000-talet var 1600 trattbägarlokaler 

kända i Chelmno, huvudsakligen boplatser 

men även långhögar och flatmarksgravar (Kukawka & 

Wawrzykowska 1987, Kukawka 1991, 1997, Kukawka et 

al. 2002). Gravarna innehåller både skelett- och brandbegravningar 

(Gurtowski 1987). Trattbägarkeramiken i 

Chelmno skiljer sig både från lupawagruppen i NV, liksom 

från ”klassisk” polsk trattbägarkeramik från Polens 

centrala delar och brukar därför betecknas som chelmnogruppen. 

Även flintindustrin skiljer sig i flera avseenden 

från TRB i övriga delar av Polen (Małecka-Kukawka 

1987 s.135, 1992 s.122), medan föremålskategorier som 

mångkantiga stridsyxor känns igen från andra områden 

(Kukawka & Wawrzykowska 1987 s.107). Spår av bostäder 

i form av mindre stolpkonstruktioner (ofta c. 5 x 7 

m) förekommer på flera boplatser (Kukawka & Wawrzykowska 

1987 s.118, Kukawka et al. 2002 s.101,106). 

Chelmnogruppens boplatser hyser spår av odling dels 

i form av avtryck i keramiken (korn, hirs, vete, havre och 

möjligen råg), dels i form av malstensunderliggare och löpare. 

Det osteologiska materialet innehåller tamdjur som 

nöt, får/get och gris men också fisk, fågel och mollusker 

samt pälsvilt som mård, räv och grävling (Kukawka & 

Wawrzykowska 1987 s.107). Tillgängliga dateringar från 

trattbägarlokaler i Chelmno omfattar perioden c. 3900 

– 3000 f.Kr. (figur 10.16). 

Chelmnogruppens keramik delas typologiskt in i 

tre faser (Kukawka & Wawrzykowska 1987 s.104-106, 

Kukawka 1997 s.195-197). Fas I karaktäriseras av sparsamt 

dekorerad keramik (dekorfrekvens 2%) magrad 

med chamotte. Tre kärltyper förekommer, trattbägare, 

skålar och kragflaskor. Keramiken från fas II har rikare 

dekor (8-13%) och vid sidan av chamotte förekommer 

magring med snäckskal och krossad sten. Traditionen 

att magra keramiken med snäckskal, liksom förekomsten 

av yttäckande dekor, ses som företeelser inlånade från 

Forest Neolithic grupper norr om trattbägarkulturen och 

importerade kärl av ”skogsneolitiska” typer förekommer 

även på flera lokaler (Małecka-Kukawka 1990, Kukawka 

1991, 1997). Förutom de kärltyper som karaktäriserade 

föregående fas förekommer amforor, handtagsförsedda 

skålar och säckformade kärl (Wawrzykowska 1990, 

Małecka-Kukawka 1990). I fas III blir snäckskalsmagring 

vanligare och dekorfrekvensen ökar (7-22%). Det finns 

en samvariation mellan dessa två faktorer, det vill säga 

snäckskalsmagrade kärl tenderar att ha en mer yttäckande 

dekor. Även under denna fas förekommer importerad 

skogsneolitisk keramik vid sidan av trattbägarkeramik, 

bland annat innehåller en grav på lokalen Małe Czyste 

bägge typerna (Kukawka & Wawrzykowska 1990) (figur 

10.18). Det föreligger inga 14 C-dateringar som säkert kan


Figur 10.18. Trattbägare (under) och fragment av en ”skogsneolitisk” 

kruka (över) från en tidigneolitisk grav på Małe Czyste i Chelmno, 

norra Polen. Efter Kukawka & Wawrzykowska (1990 fig. 11). 

Figure 10.18. Funnel beaker (below) and fragment of a ”Forest 

Neolithic” vessel (above) from an Early Neolithic grave at the site 

Małe Czyste in Chelmno, Northern Poland. After Kukawka & Wawrzykowska 

(1990 fig. 11). 

knytas till fas I kontexter (Zakrzewo 6 betecknas fas I/ 

II), fas II dateras till c. 3900 – 3500 f.Kr. (Lembarg 94, 

Lembarg 95, Brąchnówko 1, Wieldządz 31), fas III till c. 

3400 – 3000 f.Kr. (Małe Czyste, Torun 327) (Kukawka 

& Wawrzykowska 1987, Kukawka 1997, Kukawka et al. 

2002 s.102). 

Som framgår av kartan i figur 10.15 är lupawa- och 

chelmnogruppernas gräns mot angränsande jägare-samlare 

med nemankeramik inte så mycket en nordgräns 

som en östgräns. I nordvästra hörnet av kartan i figur 

10.15 skymtar östra Mälardalen och därunder Gotland, 

områden som utmärks av trattbägarkulturens materiella 

kultur och ett jordbruksinslag i ekonomin, trots att de är 

belägna avsevärt längre norrut än jägare-samlare grupperna 

med nemankeramik i Polen/Litauen/Vitryssland. 

Bilden antyder att trattbägarkulturens nordgräns inte 

enbart bestämts av ekologiska förhållanden (se vidare 

Hallgren under arbete). 

10.1.4 Trattbägarkulturens nordliga 

randbygder väster och öster om 

Östersjön 

Så som framgått av diskussionen ovan, finns det en del 

distinkta likheter mellan arkeologiska material daterade 

till perioden 4000-3300 f.Kr. från Mälardalen, västra 

Mellansverige, norska Østlandet och i viss mån norska 

Vestlandet. I alla dessa områden introducerades keramikhantverk 

omkring eller strax efter 4000 f.Kr., och i 

hela området tillverkades bergartsmagrade kärl som gavs 

trattbägarens kärlform och som bland annat dekorerades 

med snörintryck, tvärsnodd och rader av enkla intryck. 

Samtidigt med keramikens introduktion dyker också de 

första spåren av domesticerade produkter upp. I vissa regioner 

finns underlag för att påstå att man bedrivit odling 

och fädrift, i andra kan det ha rört sig om en cirkulation 

av jordbruksprodukter. I hela området tillverkade man 

fyrsidiga bergartsyxor samt cirkulerade fyrsidiga yxor av 

flinta med ursprung i Sydskandinavien – en region som 

också den kännetecknas av en introduktion av jordbruk 

och trattbägarkeramik omkring 4000 f.Kr. 

Ungefär samtidigt eller kanske något tidigare som 

tillverkningen av trattbägare och fyrsidiga yxor togs upp 

i Mellansverige, Sydnorge och Sydskandinavien tillsammans 

med odlingen och fädriftens praktik, så skedde 

en motsvarande förändring på andra sidan Östersjön, i 

Pommern och Chelmno i norra Polen. Liksom i Mälardalen 

introducerades här distinkta typer som trattbägare, 

kragflaskor, och mångkantiga stridsyxor – och därmed 

förknippade hantverkstraditioner. Ett annat förenande 

drag är att ritualer med kremering av människoben praktiserades 

i bägge områdena (jfr. kapitel 6.2.1). Medan 

trattbägarna och mångkantsyxorna inom respektive 

region kan kännas igen som just varianter av samma 

koncept, så skiljer sig de samtidigt åt i sin formgivning. 

En tidigneolitisk stridsyxa från Pommern känns igen 

som en mångkantig stridsyxa men ser inte ut som mångkantiga 

stridsyxor från Mälardalen (jfr. kapitel 9.1.3). I 

bägge regionerna har man kremerat döda anförvanter, 

men de brända benen har sedan deponerats under andra 

former och i olika typer av gravmonument. På platser 

som Dąbki och Rzucewo var det liksom i Mälardalen 

jägare-samlare som tog upp/skapade den nya företeelsen 

trattbägarkultur. Längre söderut i Polen var det troligtvis 

människor inom sen bandkeramisk kultur som tog 

upp/skapade den lokala versionen av trattbägarkultur 

(Czerniak 1994, Domańska & Rzepecki 2004, Larsson 

& Rzepecki 2005). 

I otaliga lokala sociala sammanhang – lokala communities 

of practice – inom detta vidsträckta område tog 

människor upp och skapade likartade kulturella praktiker, 

praktiker som utövades och reproducerades lokalt 

men ändå hade en dimension som sträckte sig bortom 

253

den lokala kontexten. Så som diskuterats i kapitel 2.6 så 

diskuterar Wenger sådana övergripande sociala sammanhang 

som förenar många lokala communities of practice i 

termer av konstellationer. Begreppets betydelse ligger nära 

termen kultur så som kultur definieras av Wenger (jfr. 

kapitel 2.6) och som begreppet arkeologisk kultur används 

i föreliggande arbete. En konstellation karaktäriseras av 

saker som: ”...sharing artifacts . . . having geographical 

relations of proximity or interaction . . . having overlapping 

styles or discourses...” (Wenger 1998 s.127). Genom 

att i den lokala praktiken anknyta till överregionala stilar 

och diskurser – genom att skapa reifikationer i form 

av trattbägare och mångkantiga stridsyxor – skapas en 

betydelse utöver det lokala, en betydelse som bidrar 

till att formera en identitet som också den sträcker sig 

bortom det lokala. I utövandet av det nyintroducerade 

keramikhantverkets praktik och i valet att anspela på 

den överregionala symboliken som fanns förborgad i 

trattbägarens specifika kärlform och dekor, så skapades 

en identitet som hade både lokala och överregionala associationer. 

254 

In the same way that a practice is not just local but connected 

to broader constallations, an identity – even in 

its aspects that are formed in a specific community of 

practice – is not just local to that community. (Wenger 

1998 s. 162) 

Detta betyder inte att det var samma identitet som skapades 

inom skilda communities of practice inom en konstellation. 

Liksom mångkantiga stridsyxor gavs olika formgivning 

i skilda regioner kan de också ha getts skilda 

innebörder. Den gemensamma nämnaren ligger då i att 

det anspelar på ett sammanhang bortom det lokala, ett 

sammanhang som kan ha uttolkats på olika sätt på olika 

platser. De tidigneolitiska lämningarna vid Oslofjorden, 

i Mälardalen och i Chelmno kan alla uppfattas som varianter 

av trattbägarkultur, men det var inte samma trattbägarkultur, 

snarare annorlunda trattbägarkultur. 

Den faktiska kontakten mellan fjärran communities of 

practice i en konstellation diskuteras av Wenger i termer 

av mäklande – direkta kontakter och möten mellan människor 

som annars tillhörde skilda sociala sammanhang. 

I sådana möten finns potentialen att lära ut och ta upp 

främmande seder, situationer när element av en praktik 

kunde introduceras i en annan. I kapitel 3 gavs exempel 


på långväga kontakter och möten bland sentida jägaresamlare 

och jordbrukare, kontakter som kunde ta formen 

av exogama giftermål, gåvoutbyte och bildandet av allianser, 

handel, krig, och fredsmäklande. Inom ramen för 

sådana möten finns alltid en potential för att nya traditioner 

kan tas upp och införlivas i den lokala praktiken, en 

potential som inte nödvändigtvis förverkligas, då det kan 

finnas kulturella konventioner och ett socialt tryck som 

motverkar en sådan utveckling (jfr. Wiessner 2002). 

Början av tidigneolitikum är ett exempel på en period 

när nya företeelser och traditioner skapades och 

spreds över en vidsträckt geografi. Den tidigneolitiska 

trattbägarkulturens geografi är likväl rumsligt begränsad. 

Strax norr om regionerna som avhandlats i föreliggande 

avsnitt levde människor som valde att inte anknyta till 

trattbägarkulturens repertoar. Norra Mälardalen/södra 

Bergslagen kan därmed förstås som en av många randbygder, 

en zon där människor med en kulturell repertoar 

regelbundet mötte människor som praktiserade andra 

kulturella konventioner. Så som utvecklas i nästföljande 

kapitel avstod jägare-samlare grupperna inom Dalarna 

och södra Norrlands skifferkultur från att ta upp odling 

och fädrift som näringsekonomisk praktik. De valde att 

inte tillverka keramik, tunnackiga yxor eller mångkantiga 

stridsyxor. Man skulle lika gärna kunna säga att människorna 

inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur 

avstod från att ta upp skifferhantverk och älgjakt, centrala 

element i det jag kallar tidigneolitisk skifferkultur i mellersta 

och norra Skandinavien. I Norge kan en motsvarande 

nord/syd gräns spåras mellan trattbägarkultur i 

söder och skifferkultur i norr, medan trattbägarkulturens 

gräns mot angränsande grupper av jägare-samlare i Polen 

snarare är en nordöst/sydväst gräns. 

I alla dessa gränsregioner förelåg förutsättningar för 

att människor gjordes medvetna om den oreflekterade 

kunskap (doxa) som präglades deras handlingar och val 

(kapitel 2.7). Ett möjligt utfall av en sådan process är formerandet 

av en gruppidentitet som sträcker sig bortom 

det lokala sammanhanget, en uppdelning av världen i 

kategorierna vi och dom, vad som skulle kunna kallas 

etnicitet (Jones 1997 s.95). 

I nästföljande avsnitt diskuteras tidigneolitiskt arkeologiskt 

material från området norr om trattbägarkulturen 

mer ingående. I slutsummeringen av kapitel 

10 kommer jag att återvända till problematiken kring 

etnisk identitet.


10.2 Norr om 

trattbägarkulturen 

I föregående avsnitt diskuterade jag de nordligaste lämningarna 

som kan förstås som trattbägarkultur i Mellansverige, 

södra Norge och norra Polen. I föreliggande 

kapitel skall jag behandla tidigneolitikum i området norr 

om den nordliga trattbägarkulturen, det vill säga mellersta 

och norra Skandinavien, Finland, Baltikum och 

nordöstra Polen. Genomgången görs med ett mälardalsperspektiv. 

Med begreppet ”tidigneolitikum” avses i 

detta sammanhang en period som är samtida med tidigneolitisk 

trattbägarkultur i Mälardalen, ungefär intervallet 

4000 – 3300 f.Kr. I stora delar av området levde man 

som jägare-samlare vid denna tid. 

10.2.1 Tidigneolitisk skifferkultur i mellersta 

och norra Skandinavien 

I äldre arkeologisk litteratur där Nordskandinaviens stenålder 

diskuterades användes stundom begreppet skif- 

Figur 10.19. Skifferredskap från den tidigneolitiska skifferkulturlokalen 

Överveda, Ångermanland. Efter Bakka (1976 fig. 2, 3). 

ferkultur (Brøgger 1909 s.244 ff, Almgren 1912 s.59-60, 

Ekholm 1915 s.85-90, Europaeus 1921, Santesson 1941 

s.18, Gjessing 1945 s.324-327) och termen ses sporadiskt 

även i nyare verk (Baudou 1992 s.62, Lindqvist 1994, 

Carlsson 1998 s.44ff). Mellersta och norra Skandinaviens 

tidigneolitikum kännetecknas mycket riktigt av ett utbrett 

bruk av skifferredskap såsom skifferknivar, skifferspetsar 

och skifferyxor/mejslar (figur 10.19). Viktigt ur mitt 

perspektiv är att hela området förenas inte bara i bruk 

av skifferredskap utan också i lokal produktion, att det 

rör sig om hantverkstraditioner som upprätthålls och 

förmedlas över generationsgränser. 

Skiffer har cirkulerat vida omkring inom hela detta 

område, ibland har utbytet gällt färdiga redskap, ibland 

har även råmaterial hanterats över avsevärda distanser 

(Simonsen 1954 s.306, 1996 s.139-142, Søborg 1988). 

I exempelvis Dalarna förekommer röd skiffer enbart 

som färdiga redskap på de tidigneolitiska boplatserna, 

alla restprodukter från redskapstillverkningen är av grå, 

svart och blågrå skiffer (Hallgren manuskript). Människor 

som tillverkat egna skifferknivar och spetsar har 

således genom utbytesrelationer bytt till sig tillsynes likvärdiga 

redskap av andra färger. Röd skiffer förekom- 

Figure 10.19. Slate tools from the Early Neolithic Slate Culture site 

Överveda, Ångermanland. After Bakka (1976 fig. 2, 3). 

255

mer i berggrunden i Dalarna (Lannerbro 1976 s.21, 

Taffinder 1998 s.116), men har att döma av avfallet på 

boplatserna inte nyttjats för redskapstillverkning under 

tidigneolitikum. Längs mellersta Norges kust är hälften 

av de talrikt förekommande skifferknivarna av röd skiffer, 

trots att röd skiffer inte finns att tillgå lokalt. Vid 

sidan av färdiga redskap är även knivämnen i röd skiffer 

vanliga, vilket visar att det lokalt producerats redskap av 

ett främmande råmaterial. Den röda skiffern har troligen 

anskaffats genom utbyte eller direkta expeditioner, från 

området längs fjällkedjans östra rand i dagens Sverige 

(Søborg 1988 s.231-237). 

Den vidsträckta distributionen av skifferredskap kan 

geografiskt väl mäta sig med cirkulationsnätet för tidigneolitiska 

flintyxor inom södra Skandinaviens trattbägarkultur. 

I Mälardalen har man både cirkulerat färdiga 

tunnackiga yxor av främmande material och tillverkat 

egna sådana i lokala material (kapitel 9.1.1), en parallell 

till hur skiffer hanterats i Dalarna. Färdiga skifferföremål 

som knivar har även förts över gränsen, från fångstmännen 

i Norrland till Mälardalens trattbägarbönder. Men 

här rör det sig enbart om import av exotiska färdiga föremål, 

det fanns ingen lokal produktion av tidigneolitiska 

skifferknivar i Mälardalen (se vidare kapitel 9.2.2). 

Vid sidan av råmaterialet och de karaktäristiska slipade 

knivarna och spetsarna, pekade Gjessing också på 

andra drag som karaktäriserade det han kallade skifferkultur, 

till exempel krumryggade hålyxor, traditionen att 

dekorera stenredskap med vinkel eller sick-sack ornering 

samt specifika former av hällkonst (Gjessing 1945 s.214- 

215, 282, jfr. Ramstad 1999 s.16). Ett annat förenande 

drag är vallomgärdade bostäder med försänkt golv, en 

typ av lämning som omväxlande går under benämningen 

grophus, hyddbotten, boplatsvall, tuft, skärvstensvall, 

semisubterranean house etc. Gemensamt för dessa är just 

ett försänkt golvplan, samt en omgivande vall eller intilliggande 

hög. Även om det finns en viss variation mellan 

dessa bostadslämningar, har jag en känsla av att de olika 

benämningarna främst avspeglar olika forskningstraditioner. 

Jag försöker därför använda samma begrepp 

om alla dessa konstruktioner: vallomgärdade hus med 

försänkt golvplan (jfr. Damm 2006 tab. 1). 

Ett av de vallomgärdade husen med försänkt golvplan 

har förkolnade konstruktionsdetaljer bevarade, som 

visar att det rör det sig om en timrad konstruktion med 

liggande stockar (Boaz 1997). Medan de ursprungliga 

timmerkonstruktionerna varit rektangulära, har postdepositionella 

processer gjort att de försänkta golven 

framträder som ovala eller runda sänkor. Det är möjligt 

att även andra byggnadstekniker varit i bruk vid sidan av 

timrade konstruktioner, Simonsen menar att väggarna 

i de vallomgärdade husen med försänkt golv byggts av 

torv i Nordnorge (Simonsen 1975 s.367-371). Varianter 

av hustypen förekommer från Hedmark och Dalarna 

256 


i söder till nordligaste Norge i norr (Hesjedal 1996, 

Hesjedal & Niemi 2003, Boaz 1997, Lannerbro 1997, 

Lundberg 1997, Flink 2005) och från Trøndelag i väster 

till Norrbotten i öster (Loeffler & Westfal 1985, Søborg 

1988b, Pettersen 1994, 1999, Loeffler 1998, Knutsson 

& Vogel 2000, Vogel & Knutsson 2000). 

På boplatser i inlandet återfinns ofta några enstaka 

hus, på kustlokaler kan det röra sig om många tiotals 

hus arrangerade i rader längs forna havsstränder. På boplatsen 

Slettnes på ön Sørøya i västra Finnmark finns 

till exempel 180 huslämningar, varav 80 bedöms vara 

tidigneolitiska (Damm et al. 1993, Hesjedal et al. 1993, 

Hesjedal 1996). De tidigneolitiska husen fördelar sig på 

fyra grupper om vardera c. 20 hus längs med stranden 

av Slettnesodden. Husen ligger i rader efter strandlinjen, 

med successivt yngre hus på lägre nivåer. Utifrån 

resultaten av serier av 14 C-dateringar bedöms två-tre av 

husen inom respektive husgrupp ha varit i bruk samtidigt, 

vilket ger åtta-tolv samtida hus på Slettnes (Hesjedal 

et al. 1996 s.206-209). 

Skifferkulturen utmärks även av en frånvaro av saker 

som karaktäriserar omgivande kulturer. Således förekom 

inte odling och fädrift inom skifferkulturens område 

under tidigneolitikum, ej heller keramik, trots att keramik 

vid denna tid var i bruk både söder (trattbägarkeramik) 

och öster (kamkeramik) om det aktuella området. I likhet 

med att nordskandinaviska skifferknivar förts över 

gränsen till Mälardalens trattbägarkultur, så har yxor med 

ursprung i trattbägarkulturen cirkulerats inom skifferkulturens 

område (figur 10.20), men som var fallet med 

Figur 10.20. Tunnackig bergartsyxa (14,6 cm) funnen på den tidigneolitiska 

skifferkulturlokalen Persmyra R112, Hedmark, Norge. Efter 

Boaz (1997 fig. 72). 

Figure 10.20. Thin-butted ground-stone axe (14.6 cm) from the Early 

Neolithic Slate Culture site Persmyra R112, Hedmark, Norway. After 

Boaz (1997 fig. 72).


Figur 10.21. Spridningen av skifferknivar med djurhuvud i Fennoskandinavien. 

Baserad på Lindqvist (1994 fig. 4.1). 

Figure 10.21. The distribution of slate knives with animal heads in 

Fenno-Scandinavia. Based on Lindqvist (1994 fig. 4.1). 

skifferknivarna i Mälardalen, så har TRB-yxorna varit 

exotiska föremål och har inte producerats lokalt. 

När jag i kapitel 10.1 sökte fastställa trattbägarkulturens 

nordgräns använde jag mig bland annat av 

spridningskartor över tunnackiga yxor och mångkantiga 

stridsyxor. Skifferkulturens skifferyxor är föga studerade 

inom den arkeologiska forskningen och lite är känt vad 

gäller typologisk och kronologisk variation eller geografisk 

spridning. Något bättre är källäget vad gäller skifferknivar, 

som är ett återkommande inslag på lokaler 

från tidigneolitisk skifferkultur (Hallgren under arbete). 

Problemet med denna materialkategori är att skifferknivar 

även förekommer under senmesolitisk och även senare 

neolitisk tid. I brist på bättre alternativ kommer jag 

likväl att använda mig av skifferknivarna i den fortsatta 

diskussionen. I begreppet skifferkniv inkluderar jag både 

raka och böjda, liksom både eneggade och dubbeleggade 

knivar av skiffer (raka dubbeleggade knivar kallas 

stundom dolkar). Med skiffer menar jag det som enligt 

arkeologisk praxis bedöms som skiffer, vilket inkluderar 

bergarter som geologer kallar lerskiffer, alunskiffer, glimmerskiffer 

och fyllit (Taffinder 1998 s.115). 

Det saknas en översikt över det totala beståndet av 

Figur 10.22. Spridningen av skifferknivar i södra och mellersta 

Norge. Efter Søborg (1988). 

Figure 10.22. The distribution of slate knives in Southern and Central 

Norway. After Søborg (1988). 

skifferknivar i Fennoskandinavien, men det föreligger 

spridningskartor över skifferknivar med djurhuvudskaft 

(Meinander 1965, Lindqvist 1994). Det tiotal djurhuvudknivar 

som hittats i daterande sammanhang hänförs till 

perioderna senmesolitikum, tidigneolitikum och mellanneolitikum 

(Simonsen 1955, Hjolman 1964, Meinander 

1965 s.5-10, Edgren 1966 s.64, plansch 25, Meschke 

1967 s.51, Baudou 1973 s.14, Bakka 1976 s.18, Helskog 

1980 s.50, Olsen 1994 s.68-69, 83, Lundberg 1997 s.37- 

42). Djurhuvudknivarna har en rumslig utbredning som 

framförallt omfattar det område av Skandinavien där 

keramikhantverk ej förekom under tidigneolitikum, det 

vill säga området norr om trattbägarkulturen och väster 

om den kamkeramiska kulturen (figur 10.21). Skifferknivar 

som inte har djurhuvud har samma huvudsakliga 

utbredningsområde som de med djurhuvud. I Norge 

förekommer de framförallt norr om Vestlandet, det vill 

säga i mellersta och norra Norge (figur 10.22), i Sverige 

är flertalet funna norr om Gästrikland (Bakka 1976 s.164, 

Thrash Helskog 1983 s.64, Søborg 1988a, Karman 1989 

s.16, Olsen 1994 s.54-56, jfr. figur 9.30). Figur 10.21 och 

10.22 antyder det rumsliga omfånget av en traditionskrets 

där tillverkning, användning och distribution av 

257

skifferknivar spelat en viktig roll, en traditionskrets som 

jag vill diskutera som skifferkultur. 

I figur 10.23 visas spridningen av 14 C-daterade tidigneolitiska 

boplatser och hällbildslokaler norr om 

trattbägarkulturen i Sverige och Norge, dateringarna 

redovisas i figur 10.24-10.27. På alla dessa lokaler saknas 

tidigneolitisk keramik och spår efter jordbruk. Alla 

boplatser uppvisar fynd av skifferföremål som knivar 

och spetsar, ofta förekommer avfall från bearbetning av 

skiffer och på många finns vallomgärdade huslämningar 

med försänkt golvplan. 

Benmaterialen på inlandsboplatserna tenderar att 

vara helt dominerade av älg och bäver (Lundberg 1997, 

Boaz 1997). Där osteologiskt material föreligger från 

kustboplatser är säl, fisk och sjöfågel vanliga, medan älg 

däremot är sällsynt (Pettersen 1982 s.21-44, Baudou 1992 

s.74, Käck 2001 s.36, Lindqvist 2001 s.87, Holm 2006). 

Många inlandslokaler ligger i anslutning till omfattande 

fångstgropsystem, vilket antyder att älgjakten bedrivits 

systematiskt och storskaligt (Lundberg 1997 s.148ff, 

Spång 1997, Boaz 1998 s.133). Att fastställa fångstgropars 

ålder är komplext, de är ofta återutnyttjade och det 

finns frågetecken kring om de provmaterial som 14 C-dateras 

verkligen kan sättas i samband med fångstgroparnas 

258 


Figur 10.23. 14 C-daterade boplatser, hällbildslokaler och 

fångstgropsystem från tidigneolitisk skifferkultur i centrala 

och norra Skandinavien. 1. Limsjön, 2. Persmyra, 3. Dokkfløy, 

4. Flatruet, 5. Högberget, 6. Åsele 17, 7. Stalon 636, 8. Gråtanån 

188, 9. Gråtanån 577, 10. Vuollerim, 11. Måndagsbäcken, 

12. Hallbovallen, 13. Överveda, 14. Kornsjövägen, 

15. Nämforsen, 16. Langåsen, 17. Slettnes, 18. Melkøya, 

19. Gropbakkeengen. 

Figure 10.23. 14 C dated settlements, sites with rock art and 

pit trap systems from Early Neolithic Slate Culture in Central 

and Northern Scandinavia. 1. Limsjön, 2. Persmyra, 3. Dokkfløy, 

4. Flatruet, 5. Högberget, 6. Åsele 17, 7. Stalon 636, 

8. Gråtanån 188, 9. Gråtanån 577, 10. Vuollerim, 11. Måndagsbäcken, 

12. Hallbovallen, 13. Överveda, 14. Kornsjövägen, 

15. Nämforsen, 16. Langåsen, 17. Slettnes, 18. Melkøya, 

19. Gropbakkeengen. 

användningstid. Likväl finns det bestickande mönster i 

de fall serier av dateringar har utförts. Selinge har publicerat 

ett antal 14 C-dateringar från fångstgropsystem invid 

Stavselån i Åsele, Lappland (Selinge 2001 s.180-182). De 

daterade groparna i ”fångstgropsystem 16 och 17”, har 

alla sin äldsta fas daterad till tiden omkring TN. 

Forsberg har diskuterat bosättningsmönster i Mellannorrlands 

kust och inland under neolitikum och föreslagit 

att en grupp människor bodde hela året längs vattendragen 

i inlandet och att en annan grupp människor 

levde sin årscykel längs kusten och i det kustnära inlandet 

(Forsberg 1992 s.59-60, jfr. Broadbent 1979 s.189-198). 

Lämningarna i inlandet har diskuterats mer ingående av 

Lundberg (1997), som menar att befolkningen vintertid 

bodde i byar av skärvstensomgärdade hus belägna vid 

älvsammanflöden och sjöar och älvars utlopp och sommartid 

på öppna boplatser (utan grophus) längs sjöstränderna. 

Bland de senare lokalerna finns både boplatser 

tolkade såsom nyttjade av familjegrupper och större 

samlingsboplatser (Lundberg 1997 s.123, 138-147). Att 

inlandsbefolkningen på ett eller annat sätt stått i kontakt 

med kusten visas bland annat av att sälben förekommer 

på lokalen Tjikkiträsk i södra Lappland (Gräslund 1967 

s.274). Då det i detta fall rör sig om ben från knubbsäl,


Figur 10.24. 14C-dateringar från lokaler från tidigneolitisk skifferkultur 

i norra Skandinaviens inland (Larsson 1994, Boaz 1997, 1998, 

Lundberg 1997, Knutsson & Vogel 2000, Vogel & Knutsson 2000, 

Selinge 2001, Lindgren 2005, Hansson 2006). 

Figure 10.24. 14C dates from Early Neolithic Slate Culture sites in the 

interrior of Northern Scandinavia (Larsson 1994, Boaz 1997, 1998, 

Lundberg 1997, Knutsson & Vogel 2000, Vogel & Knutsson 2000, 

Selinge 2001, Lindgren 2005, Hansson 2006). 

Figur 10.26. 14C-dateringar från den tidigneolitiska skifferkulturlokalen 

Slettnes, Sørøya i Finnmark, Nordnorge (Hesjedal et al. 1996). 

Figure 10.26. 14C dates from Early Neolithic Slate Culture site Slettnes 

on Sørøya in Finnmark, Northern Norway (Hesjedal et al. 1996). 

Figur 10.25. 14C-dateringar från lokaler från tidigneolitisk skifferkultur 

i mellersta och norra Skandinaviens kustland (Baudou 1977, 

Helskog 1980, Pettersen 1982, Pettersen & Wik 1985, Lindqvist & 

Eriksson 2001, Lindqvist 2002, George & Engelmark 2004, Ulfhielm 

2004, Holm 2006). 

Figure 10.25. 14C dates from Early Neolithic Slate Culture sites along 

the coasts of Central and Northern Scandinavia (Baudou 1977, 

Helskog 1980, Pettersen 1982, Pettersen & Wik 1985, Lindqvist & 

Eriksson 2001, Lindqvist 2002, George & Engelmark 2004, Ulfhielm 

2004, Holm 2006). 

Figur 10.27. 14 C-dateringar från de tidigneolitiska skifferkulturlokalerna 

Sundfjæra och Normannsvika på Melkøya i Finnmark, 

Nordnorge (http://www.uit.no/melkoya/news/dateringer/dateringer. 

htm, hemsida besökt 2008-03-25). 

Figure 10.27. 14 C dates from Early Neolithic Slate Culture sites 

Sundfjæra and Normannsvika on Melkøya in Finnmark, Northern 

Norway (http://www.uit.no/melkoya/news/dateringer/dateringer.htm, 

visited 25 march 2008). 

259

en art som inte förekom i Bottenhavet under denna tid 

(Ericson 1989), så pekar fyndet snarast på kontakter med 

människor längs Norges kust. För Nordnorges del tolkas 

tidigneolitikum som en period av ökad marin specialisering. 

Den ovan nämnda boplatsen Slettnes på ön Sørøya 

har tolkats som en sommartid nyttjad säsongsbosättning, 

brukad av en befolkning som under vinterhalvåret levde 

längre in längs kusten, till exempel i Altafjorden (Hesjedal 

et al. 1996 s.209). 

Älgfigurer är en sparsam men återkommande företeelse 

bland de tidigneolitiska lokalerna som är utprickade 

i figur 10.23. Från Kornsjövägen finns en skifferfigurin 

i form av en älg (Lindqvist & Eriksson 2001, Lindqvist 

2002). Från Högberget finns en hällmålning med älgar, 

som utifrån ett bemålat stenfragment i en 14 C-daterad 

kontext troligtvis kan knytas till tidigneolitikum (Lindgren 

2003 s.10-12, 2005 s.20-21, 23, 35). Även vid hällmålningarna 

med älgmotiv på Flatruet finns angränsande 

sotiga anläggningar som daterats till tidigneolitikum 

(Hansson 2006). Från Slettnes finns älgar och båtar med 

älghuvudstäv ristade på stenarna mellan de tidigneolitiska 

husen (Hesjedal et al. 1996). Från Alta och Nämforsen 

föreligger liknande ristningar, som utifrån strandlinjedatering 

och typologisk datering förs till tidigneolitikum 

(Hallström 1960, Helskog 1985, 1995, Baudou 1992, 

Lindqvist 1994, Forsberg 2000, Larsson & Engelmark 

2005). Från Glösa i Jämtland finns älgar ristade i en stil 

som har en huvudsaklig utbredning i Trøndelag och där 

hänförs till tidigneolitikum utifrån strandlinjedatering 

(Forsberg 2000 s.68). Det är notabelt att älgsymboliken 

tycks ha spelat en viktig roll både i inlandet där älgben 

är vanliga i materialet, och längs kusten där älgben är 

ovanliga. 

Inom Mälardalens tidigneolitiska trattbägarkultur 

saknas exempel på älgsymbolik (det välkända älghuvudvapnet 

från Alunda i Uppland är hittat på en nivå som 

var havsbotten under TN – Almgren 1911 s.154). Ben 

från älg lyser med sin frånvaro inte bara på kustboplatserna, 

utan även på inlandslokalerna (kapitel 7.2). Man 

kan undra över vad som fått trattbägarkulturens jägare att 

undvika detta bytesdjur. Eller om de jagat den, varför de 

hanterat älgbenen på ett så annorlunda sätt än benen från 

säl och tamfä, som vi trots allt hittar vid utgrävningar. En 

av många tänkbara förklaringar är att produkter av älg 

(exempelvis hudar) varit en viktig del i utbytesrelationer 

mellan trattbägarkulturens bönder och skifferkulturens 

jägare. Från etnografiska källor är det ett bekant fenomen 

att olika etniska grupper nischar sig, så att olika näringar 

och hantverk kompletterar grannfolkens (Sahlins 1968 

s.22-23, Renouf et al. 2000 s.109). Denna specialisering 

är till en del en förutsättning för de sociala relationerna 

över den etniska gränsen, sociala relationer som bland 

annat utageras genom utbytesförbindelser. Bland stenartefakterna 

ser vi hur skifferknivarna och flintyxorna 

260 


hanterats tvärs gränsen mellan nordlig trattbägarkultur 

och sydlig skifferkultur. Kanske har älghudar och kött 

på samma sätt forslats söderut och produkter av odlade 

grödor och tamdjur norrut, som led i ett socialt motiverat 

utbyte. 

I föregående avsnitt argumenterade jag för att den 

arkeologiska konstruktionen trattbägarkultur i någon 

mån kan ha varit meningsbärande för de tidigneolitiska 

aktörerna i Mälardalen/Bergslagen, just genom det geografiska 

läget i gränsområdet mot Dalarna och södra 

Norrlands jägare-samlare. På samma sätt kan det jag 

kallar skifferkultur, ha varit mer synligt för människorna 

i mellersta Skandinavien som levde grannar med grupper 

som tog upp aspekter av trattbägarkulturen vid början 

av tidigneolitikum (jfr. Damm in press). Denna gränszon 

sträcker sig från södra Norrland i öster, via Dalarna och 

Hedmark, till södra Trøndelag i väster. I hela området 

levde man strax norr om människor som tillverkade trattbägare 

och fyrsidiga slipade bergartsyxor, som odlade 

eller åtminstone hanterade jordbruksprodukter. Annorlunda 

uttryckt så levde människorna inom sydlig skifferkultur 

strax norr om människor som valde att inte ta upp 

skifferhantverket och knivproduktion, som valde att inte 

ingå i de komplexa utbytessystemen av skiffer av olika 

färg, att inte bygga hus med försänkt golvplan omgivet 

av vallar och – åtminstone för Mälardalen/Bergslagens 

del – som valde att inte jaga det i norr så centrala bytesdjuret 

älg. Även om, eller kanske just därför att, dessa val 

inte fattades på individuell basis, utan genom grupper av 

människor som samagerade i enlighet med gemensamma 

värderingar och förväntningar, så måste det annorlunda 

levnadsmönstret ha varit så mycket mer synligt. 

Även om jag således finner ett begrepp som skifferkultur 

användbart skall det samtidigt understrykas 

att skifferkulturens område inte är enhetligt vad gäller 

alla ting. Tvärtom anas systematiska skillnader mellan 

en rad regioner inom mellersta och norra Skandinavien. 

Preferensen för skiffer av olika färger i skilda områden 

har nämnts i förbigående. En aspekt jag inte haft tillfälle 

att fördjupa mig i är lokala och regionala stilar i formgivningen 

av skifferknivar, det är dock uppenbart att sådana 

föreligger. I den lokala och regionala variationen av en 

gemensam repertoar minner skifferkulturen om trattbägarkulturen 

och liksom denna skulle variation kunna 

förstås utifrån teorin kring communities of practice, som 

en komplex väv av lokala, regionala och överregionala 

sociala sammanhang. 

Liksom gränsen mellan skifferkultur och trattbägarkultur 

framträder som tämligen distinkt i söder, så finns 

en lika synlig kulturgräns i östra Norrbotten och norra 

Finland, där skifferkulturens jägare-samlare levde sida 

vid sida med den kamkeramiska kulturens jägare-samlare. 

Den tidigneolitiska kamkeramiska kulturen är temat för 

nästföljande kapitel.


10.2.2 Kamkeramisk kultur i nordligaste 

Norrland och i Finland 

De arkeologiska material från mellersta Skandinavien 

som diskuteras i kapitel 10.2.1 är lämningar efter jägaresamlare 

som inte tillverkat och använt keramik. I detta 

skiljde de sig inte bara från Mälardalens deltidsbönder i 

söder, utan även från samtida jägare-samlare strax österut, 

i nordöstligaste Norrbotten och i Finland, vilka 

tillverkade och brukade olika varianter av kamkeramik, 

en keramiktyp som även fanns spridd söderut över delar 

av Baltikum och västra Ryssland. De västligaste kamkeramiska 

boplatserna, Lillberget, Storbräntsberget och 

Rudjärv återfinns vid Kalixälvens dåvarande mynning 

i Överkalix sn, Norrbotten (figur 10.28) (Halén 1992, 

1994, Färjare 1995, 2000, Färjare & Wikström 1997, 

Loeffler 1999). Avståndet till närmaste undersökta tidigneolitiska 

skifferkulturboplats, Vuollerim, är blott 10 mil 

(jfr. kapitel 10.2.1). Här kommer jag att koncentrera mig 

Figur 10.28. Utbredningen av fyndplatser för ”typisk kamkeramik” 

(Ka II) i Fennoskandinavien och Ryska Karelen. Baserad på karta 

sammanställd av Petro Pesonen och publicerad online på 

http://www.helsinki.fi/hum/arla/keram/ka2.html (besökt 

2008-03-25), med tillägg för Lillberget i Norrbotten. 

Figure 10.28. Map of find spots of ”typical comb ware” (Ka II) in 

Fenno-Scandinavia and Russian Karelia. Based on map published 

online at http://www.helsinki.fi/hum/arla/keram/ka2.html (visited 25 

march 2008) by Petro Pesonen, with addition for Lillberget, Norrbotten. 

på lokalen Lillberget som är samtida med Mälardalen och 

Bergslagens tidigneolitiska trattbägarkultur. 

Lillberget har gett fynd av keramik av den typ som 

kallas ”typisk kamkeramik” eller stil Ka II och dateras 

till tidigneolitisk tid (figur 10.29). Typisk kamkeramik har 

en huvudsaklig utbredning i Finland, från polcirkeln i 

norr till finska viken i söder (figur 10.28) men förekommer 

även i västra Ryssland och norra Baltikum (kapitel 

10.2.3). Det tidigneolitiska materialet från Finland är 

innehållsrikt och komplext, men också delvis svåröverskådligt 

för en person som i likhet med mig inte läser 

finska. 

Kärlformen inom Ka II är densamma som hos den 

tidiga kamkeramiken (kapitel 4). En skillnad är dock att 

Ka II kärl ofta har en inåtböjd eller förtjockad mynningsrand, 

även vågformade mynningsrander förekommer. 

Keramikgodset är vanligen magrat med krossad 

bergart eller sand (Edgren 1982, 1992 s.44-47, Lavento 

& Hornytzkyj 1996 s.43, Räihälä 1996 s.97-104). Stundom 

förekommer även mer udda magringsmedel, på 

Lillberget var till exempel några krukor magrade med 

fågelfjädrar (Färjare 2000). Utmärkande för Ka II är yttäckande 

kamstämpeldekor som ofta applicerats lodrätt 

Figur 10.29. 14 C-dateringar från kamkeramisk kultur (fas Ka II, eller 

”typisk kamkeramik”) från Lillberget, Norrbotten samt olika lokaler i 

Finland (Halén 1994, Pesonen 1999, Färjare 2000). 

Figure 10.29. 14 C dates from Comb Ware Culture (phase Ka II, or 

”typical Comb Ware”) from Lillberget, Norrbotten and various sites in 

Finland (Halén 1994, Pesonen 1999, Färjare 2000). 

261

Figur 10.30. Tidigneolitisk kamkeramik från Lillberget, Norrbotten. 

Efter Färjare (2000). 

eller lutande i vågräta zoner, ibland bildar kamstämplarna 

vinkelband (figur 10.30). Kärlen är alltid gropornerade. 

Gropintrycken utgör en del av dekorkompositionen genom 

att bilda zoner, rader eller mönster, till skillnad från 

vad fallet är inom den tidiga äldre kamkeramiken (Ka 

I:1) där groparna är applicerade över annan dekor (jfr. 

kapitel 4). Inom yngre tidig kamkeramik (Ka I:2) och 

jäkärlästilen (Ka J) saknas gropintryck (se vidare nedan). 

262 


Figure 10.30. Early Neolithic Comb Ware from Lillberget, Norrbotten. 

After Färjare (2000). 

Vid sidan av kamintryck och gropar förekommer också 

andra dekorelement på Ka II keramik, däribland tvärsnodd 

(Dreijer 1941 s.31). Dekor på mynningsranden är 

vanligt förekommande. 

Flinta är betydligt vanligare inom kamkeramisk kultur 

än inom den angränsande skifferkulturen i norra 

Sverige. Där flinta förekommer inom den sydliga skifferkulturen 

i exempelvis Dalarna, är denna av sydskan-


dinaviskt ursprung. Ofta rör det sig om sönderslagna 

slipade flintyxor, eller som är fallet längs Norges kuster, 

istransporterad flinta som också den ursprungligen är 

sydskandinavisk. Mycket av flintan inom kamkeramisk 

kultur är istället rysk (Europaeus 1921 s.111, Halén 

1994b). Även i teknologiskt hänseende finns en östlig 

tradition i det att bifacialt slagna spetsar är vanliga på Ka 

II lokaler (figur 10.31) (Meinander 1961 s.9-10, 15, Asplund 

1998, Färjare 2000, Manninen et al. 2003). Vid sidan 

av bifaciala mandelformiga spetsar, förekommer också 

bifaciala knivar eller skäror inom Ka II, som i sin form 

minner om Sydskandinaviens senneolitiska flintskäror 

(Meinander 1961 s.10, 15). Även om flinta förekommer 

relativt rikligt inom kamkeramisk kultur under TN, så 

är kvarts det vanligaste råmaterialet (Edgren 1992 s.49, 

Rankama 2003 s.205). Också kvartsen har dock stundom 

bearbetats bifacialt, en tradition som inte förekommer 

inom tidigneolitisk skifferkultur. 

Liksom den ryska flintan inom kamkeramisk kultur 

har ett fjärran ursprung, så finns även andra fynd som 

pekar på långväga kontakter. I kapitel 3.2 omnämndes 

slädmedar påträffade i Finland som var snidade av ett träslag 

från Ural. Bland fynden från Lillberget finns ett kopparbleck 

med ursprung i Ural och bärnsten från sydöstra 

Östersjöområdet (Halén 1994, Färjare 2000 s.23). Ramsvik 

sätter bärnstensfynden på Lillberget i samband med de 

nordnorska fynden av exotisk bärnsten från tidigneolitiska 

skifferkulturlokaler som Sundfjæra på Melkøya (Ramstad 

2002, Ramstad föredrag MESO 2005, Damm 2006 s.203, 

jfr. figur 10.23). Förekomsten av exotiska föremål och råmaterial 

med fjärran ursprung visar att jägare-samlare från 

skilda traditionskretsar ingått i sociala nätverk, som sträckt 

sig över avsevärda avstånd och tvärs kulturella gränser. 

De skifferknivar som är så karaktäristiska för norra 

Sveriges och Norges skifferkultur, förekommer mycket 

sparsamt inom kamkeramisk kultur i Finland (Äyräpää 

1950 s.15-18). Bland de knivar som trots allt förekommer 

finns flera vars råmaterial eller formgivning, vittnar om 

att de är importföremål från Nordskandinaviens skifferkultur 

(Europaeus 1921, Meinander 1965). Bland dessa 

importerade skifferknivar finns talande nog en djurhuvudkniv, 

vars blad ombearbetats från den ursprungliga 

knivseggen till en mejselegg (Äyräpää 1950 s.18). 

Vallomgärdade hus med försänkt golvplan är vanliga 

på kamkeramiska boplatser i Finland. På kustlokaler förekommer 

upp till 250 hus. I likhet med den i kapitel 

10.2.1 omtalade lokalen Slettnes så har nya hus anlagts på 

successivt lägre nivåer i takt med landhöjningen, varför 

endast ett mindre antal av husen använts samtidigt. På 

inlandslokalerna förekommer däremot sällan fler än tio 

hus (Karjalainen 1996, Nuñez & Uino 1998, Nuñez & 

Okkonen 1999, Pesonen 2002). 

Nyligen har två huslämningar med bevarade förkolnade 

konstruktionsdetaljer undersökts, som ger en fyl- 

Figur 10.31. Bifacial mandelformad flintspets från Lillberget, Norrbotten. 

Efter Färjare (2000). 

Figure 10.31. Bifacial almond-shaped flint point from Lillberget, 

Norrbotten. After Färjare (2000). 

ligare information om hur husen har varit konstruerade. 

Det äldre av de två husen, från boplatsen Kärmelahti 

i Savo, i sydöstra Finland, dateras till den sena kamkeramikens 

tid (Ka III), snarare än den ovan omtalade 

Ka II, men huset antas ha principiell relevans också för 

äldre hus (Katiskoski 2002). Före utgrävningen syntes 

huslämningen som en upp till 90 cm djup, oval försänkning, 

14-15 m lång och 10-11 m bred mätt från krönen 

på den omgärdade vallen. Vid utgrävningen påträffades 

rester av väggarna synliga som linjer av rödbränd sand 

med ställvis bevarade förkolnade väggstockar. Huset 

mäter c. 8 x 7 m, men med 2 x 2 m stora förstugor på 

bägge kortsidorna. Det har anlagts i en c. 0,5 m djup 

grävd grop, väggarna har utgjorts av tre på varandra vilande 

liggande stockar med troligtvis knuttimrade hörn. 

Ovanpå väggstockarna påträffades förkolnade rester av i 

förhållande till väggen vinkelrätt liggande klyvna slanor 

som utgjort stomme till taket. På slanorna vilade sedan 

ett lager björknäver, också den bevarad. Björknävern 

var bara delvis förkolnad, vilket kan indikera att denna 

varit täckt av torv. Centralt i huset påträffades två härdar. 

Kolprover från väggar, takstomme och nävertak har 

14 C-daterats till början av mellanneolitikum: 4565±65 

(Hela-335), 4480±50 (Su-3323), 4460±50 (Su-3321), 

4280±60 BP (Su-3322). Det andra huset med bevarat 

trä, Rusavierto, vid Saarijärvi i centrala Finland uppvisar 

liknande konstruktionsdetaljer. Detta hus är daterat till 

senneolitikum (Leskinen 2002). 

263

Under tidigneolitisk tid fanns det vid sidan av den 

vitt spridda typiska kamkeramiken (Ka II), också keramikstilar 

med en mer begränsad utbredning, som 

kaunissaari och senare kierikki i mellersta och östra 

Finland, samt jäkärlä i sydvästra Finland. Dessa stilar 

förekommer i samma områden som Ka II keramiken 

och ofta på samma boplatser som typisk kamkeramik, 

men det finns också lokaler utan inblandning av Ka II. 

Både kaunissaari- och kierikkikeramik karaktäriseras av 

magring med asbestfibrer. Kaunissaarikeramiken har tätt 

applicerad, yttäckande dekor av stämpelintryck. Kierikki 

keramiken har glesare applicerad dekor, ofta långa, smala 

kamstämplar, ibland dragna streck eller grunda gropar. 

Djupa gropintryck förekommer inte i någondera gruppen 

(Siiriäinen 1967 s.10-11, 36-37, 1984, Carpelan 1979 

s.12-14, Edgren 1992 s.105-107, Pesonen 1995, 1996). 

Medan kierikkikeramiken i likhet med de flesta varianter 

av kamkeramik har en rak kärlprofil, så utmärker sig 

kaunissaarikärlen genom att ofta ha en svag profilering 

(Pesonen 1996 s.20-21, 30). De dateringar jag hittat som 

gäller kaunissaari keramik ligger i slutet av senmesolitikum 

och i början av tidigneolitikum. Dateringar av 

kierikkikeramik ligger i andra halvan av TN och början 

av MN A (figur 10.32, se vidare nedan). Jäkärläkeramiken 

karaktäriseras av ett poröst gods, en följd av att leran 

magrats med organiskt eller kalkhaltigt material – i några 

fall har magring med skal påvisats (Edgren 1966, Asplund 

1995, 1998). Dekoren består oftast av korta breda 

kamstämplar som påminner om tvärsnoddsdekor (äkta 

tvärsnodd förekommer också sällsynt) som omväxlande 

applicerats zonvis horisontellt respektive lutande/vertikalt 

(figur 10.33). Jäkärläkeramik är aldrig gropornerad. 

264 


Figur 10.32. 14C-dateringar associerade med kaunissaarikeramik, 

kierikkikeramik och jäkärläkeramik (Asplund 1995, Pesonen 1996, 

Halinen 1998, Carpelan personlig kommunikation 2005). Det finns 

även äldre dateringar associerade med kaunissaari och jäkärläkeramik. 

Figure 10.32. 14C dates associated with pottery of the types Kaunissaari, 

Kierikki and Jäkärlä (Asplund 1995, Pesonen 1996, Halinen 

1998, Carpelan personal communication 2005). There are also 

earlier dates associated with Kaunissaari and Jäkärlä pottery. 

Figur 10.33. Jäkärläkeramik och kamkeramik 

av stil Ka II från Södra Rödmyra, 

Saltvik sn, Åland. Efter Dreijer (1941). 

Figure 10.33. Jäkärlä pottery and Comb 

Ware (style Ka II) from Södra Rödmyra, 

Saltvik parish, Åland. After Dreijer 

(1941).


Vid sidan av den klassiska kamkeramiska kärlformen 

förekommer även låga skålar inom jäkärlägruppen. Det 

föreligger 14 C-dateringar från två jäkärlälokaler, Nummenharju 

i Sauvo som dateras till senmesolitikum och 

Nöjis i Dragsfjärd som dateras till tidigneolitikum (figur 

10.32). 

Även i stenindustrin finns det regionala traditioner, 

där vissa yxtyper karaktäriserar olika landsändar. Meinander 

skriver: 

I sydvästra Finland har vi den s.k. Jäkärlä-yxan, i Österbotten 

den s.k. österbottniska yxan och i Karelen har vi 

centrum för den rysk-karelska yxans spridning; alla dessa 

yxtyper är i stort sett samtidiga. (Meinander 1961 s.16) 

Meinanders poäng med att peka på dessa yxors begränsade 

spridning, var att de inte sammanföll med kamkeramikens 

mycket större utbredningsområde. Medan det 

är riktigt att dessa yxtypers utbredning är mer begränsad 

än Ka II keramiken, så sammanfaller de dock till en del 

med den rumsliga utbredningen av de regionala keramiktraditionerna 

som diskuterats ovan. Jäkärläyxorna 

är inte definierande för jäkärlägruppens boplatser, men 

har en geografisk spridning som i huvudsak sammanfaller 

med jäkärläkeramikens utbredning (Meinander 1961 

s.16 , Edgren 1966 s.115-120). Om de återstående två 

yxtyperna har en utbredning med tyngdpunkt i Karelen 

och Österbotten, så kan frågan väckas om inte dessa 

rumsligt sammanfaller med kaunissaari/kierikki keramikens 

spridning. 

Utan att fördjupa mig vidare i denna problematik, 

tycker jag mig ana en komplex väv av överlappande sociala 

sammanhang också i det tidigneolitiska materialet 

från Finland, som kommit i uttryck i lokala, regionala och 

överregionala hantverkstraditioner (jfr. Asplund 1998). 

Medan Meinander med viss grund ifrågasatte relevansen 

i ett övergripande begrepp som kamkeramisk kultur, 

så menar jag att också denna överregionala nivå har en 

relevans, just i mötet mellan människor från ett annat 

socialt sammanhang, en situation som jag tror förelåg i 

exempelvis området mellan Lillberget och Vuollerim i 

Norrbotten. Även i söder, i övärlden mellan södra Finland 

och östra Mellansverige, finns en zon där människor 

från olika kulturella kontexter kan ha mötts. 

De från Mälardalen sett närmaste lokalerna med tidigneolitisk 

kamkeramik, Södra Rödmyra och Tisdal, är 

belägna i Långbergsöda, Saltvik sn, på Åland (jfr. kapitel 

4) och uppvisar både typisk kamkeramik (Ka II:1) och 

jäkärläkeramik (Dreijer 1941, Äyräpää 1956 s.13, 15, 

Nuñez & Storå 1992, Stenbäck 2003) (figur 10.33). En 

del av den stenmagrade keramiken på Tisdal, skiljer sig 

från den gängse definitionen av kamkeramik genom att 

kärlen uppvisar en ”mjukt s-formigt böjd” profil (Dreijer 

1941 s.34, 49), det vill säga en kärlprofil som utmärker 

trattbägare av samma ålder i det närbelägna Mälardalen 

(jfr. kapitel 8). Stenmaterialet från Tisdal inkluderar fyra 

avslag av kristianstadflinta från nordöstra Skåne, ett råmaterial 

som visar på kontakt med människor tillhöriga 

trattbägarkulturen på västra sidan Ålands hav. 

I ljuset av detta är det tänkbart att formgivningen av 

de profilerade krukorna inspirerats av trattbägarens kärlform. 

Det är också möjligt att de faktiskt är trattbägare, 

som förts från Mälardalen till Åland. Ett mynnings- och 

halsparti till en av de profilerade krukorna avbildas av 

Dreijer (1941 fig. 29:4). Krukan är dekorerad med horisontella 

rader av vertikalt applicerad kamstämpel på 

mynningsrand och hals, samt har två rader gropintryck 

– en rad under mynningsranden och en rad vid övergången 

mellan hals och skuldra. Både dekorelement och 

komposition känns igen från trattbägare från Mälardalen, 

men förekommer för all del även på Ka II keramik. Jag 

har ännu inte haft tillfälle att på plats granska keramiken 

från Tisdal, varför frågan måste lämnas öppen. 

Hur det än förhåller sig med de profilerade kärlen 

från Tisdal, så visar som nämnts förekomsten av kristianstadflinta 

på kontakt mellan människor från Ålands 

tidigneolitiska kamkeramiska kultur och människor från 

Sveriges trattbägarkultur. Även från finska fastlandet 

finns konkreta exempel på sådana kontakter, i form av 

fynd av två mångkantiga stridsyxor. Den ena, en svensknorsk 

yxa av KIII typ, är funnen på en kamkeramisk 

(Ka II:2/Ka III:1) boplats vid Lappo i mellersta Finland, 

den andra är ett lösfynd från Esbo i södra delen 

av landet (Äyräpää 1956 s.18-19, Edgren 1992 s.55). I 

Mälardalen/Bergslagen finns motsvarande fynd av föremål 

med ursprung i Finland. Christiansson har särskilt 

pekat på fynden av skifferringar och en dubbeleggade 

skafthålsyxa av kamkeramisk typ från Vad, Kumla sn, 

i Västmanland, som importföremål från kamkeramiskt 

område (Christiansson 1969 s.53-59, 68-69). 

Ett särdeles intressant fynd föreligger från den tidigt 

mellanneolitiska boplatsen Västra Mårtsbo, Valbo sn i 

Gästrikland, där ett tiotal krukskärvor från en asbestmagrad 

neolitisk kruka påträffats (figur 10.34) (Enqvist 

1929, Claeson 1932, 1934(r), Kaelas 1957 s.131, Jonsson 

1958). Redan Bagge noterade att krukan skiljde sig 

från den betydligt yngre, asbestmagrade keramiken som 

förekommer i mellersta och norra Norrland (citerad i 

Jonsson 1958). Baudou har föreslagit att mårtsbokrukan 

skall vara av finskt ursprung (Baudou 1973 s.14). Carpelan 

nämner mårtsbokeramiken i förbigående och menar 

att det är mellanneolitisk asbestskeramik av finsk typ 

(Carpelan 1979 s.14). Professor Milton Nuñez, Uleåborg 

har bistått mig i en bedömning av skärvorna och funnit 

att det rör sig om en kierikkikruka, det vill säga ett kärl 

vars ursprung troligen står att finna i mellersta eller östra 

Finland (figur 10.35). Krukan är dekorerad med långa 

smala kamstämplar, vilka applicerats vertikalt och diago- 

265

nalt, i horisontell komposition (figur 10.34). Skärvorna 

minner mycket om keramik från just den eponyma lokalen 

Kierikki (jfr. Siiriäinen 1967 fig. 5c). Matskorpa på 

insidan av de avbildade krukskärvorna har 14 C-daterats 

till övergången tidigneolitikum-mellanneolitikum (figur 

10.32). 

Vid sidan av kierikkiskärvorna domineras fynden från 

Västra Mårtsbo av tidig gropkeramik, men inkluderar 

också keramik med snör- och tvärsnoddsdekor (Kaelas 

1957 s.131, Jonsson 1958 s.32), som snarare kan uppfattas 

som tidigneolitisk trattbägarkeramik. Då den tidiga 

gropkeramiken är en fortsättning på och förändring av 

keramikhantverket inom tidigneolitisk trattbägarkultur 

(kapitel 8.2), så är detta inte att förundras över, snarare 

kan det förväntas att keramik från boplatser från övergången 

TN II/MN A har drag av bägge traditionerna. 

Kierikkikeramiken från Västra Mårtsbo genomgick 

tunnslipsanalys 1963 på initiativ av Astrid Linder, som 

bedrev studier kring norrländsk asbestkeramik från 

brons- och järnålder (Linder 1966). Analysen utfördes 

av Nils Sundius, Mineralogiska avdelningen vid Naturhistoriska 

Riksmuseet och visade att skärvan var magrad 

med antofyllitasbest (dokument i Museum Gustavianums 

magasin). Analysen omnämns dock inte i Linders 

artikel i Fornvännen 1966, där motsvarande analyser av 

metalltida asbestskeramik presenteras, troligen på grund 

266 


Figur 10.34. Kierikki-keramik funnen på boplatsen Västra 

Mårtsbo, Valbo sn, Gästrikland. Organisk beläggning på krukan 

har daterats till 4515±70 BP (jfr. figur 10.32). Teckning av Alijca 


Figure 10.34. Kierikki pottery found at the settlement site 

Västra Mårtsbo, Valbo parish, Gästrikland, Sweden. Organic crust 

on the pot has been dated to 4515±70 BP (cf. figure 10.32). 


Figur 10.35. Utbredningen av fyndplatser för kierikki-keramik i Finland. 

Efter Siiriäinen (1984 s.31). [Den svenska fyndplatsen Västra 

Mårtsbo i Gästrikland ligger invid lokal 13 i figur 10.2.] 

Figure 10.35. The distribution of Kierikki pottery in Finland. After 

Siiriäinen (1984 p.31). [The Swedish find Västra Mårtsbo in Gästrikland 

is situated next to site 13 in figure 10.2.]


av att den kronologiskt föll utanför Linders intresseområde. 

Lavento och Hornytzkyj har genomfört en stor 

studie av asbestmagrad keramik från Finland, i vilken 

det bland annat ingick åtta kierikkikrukor (Lavento & 

Hornytzkyj 1995, 1996). Sju av dessa är i likhet med krukan 

från Västra Mårtsbo magrade med antofyllitasbest, 

vars ursprung är området strax öster om Kuopio i östra 

Finland (Lavento & Hornytzkyj 1996 s.61). Det är troligt 

att också mårtsbokrukans antofyllitasbest kommer från 

Kuopio, ett avstånd på 60 mil fågelvägen. 

Dessa krukor, skifferringar och yxor som transporterats 

mellan Sverige, Åland och Finland visar att människor 

kring södra Bottenhavet, Ålands hav och Skärgårdshavet 

regelbundet haft långväga kontakter med människor vid 

andra stränder, människor som haft andra sedvänjor och 

hantverkstraditioner. Lika lite som skillnaderna mellan 

närbelägna bosättningar från kamkeramisk kultur och 

skifferkultur i Norrbotten kan förklaras som ett resultat 

av isolation och brist på kontakt, så kan skillnaderna 

öster och väster om södra Bottenhavet ses enbart som 

ett resultat av att de mellanliggande havsvidderna skiljde 

människor åt. Tvärtom kan havet, dess öar och vinterns 

isar ha varit rum där människor från skilda kulturella ursprungskontexter 

möttes, till exempel under vårvinterns 

säljakt (Äyräpää 1950 s.33, Zvelebil 2006). 

10.2.3 Nemankultur, zedmarkultur, 

narvakultur och kamkeramisk kultur 

i östra Östersjöområdet 

Diskussionen ovan av jägare-samlare som levde norr 

om Skandinaviens trattbägarkultur berörde även kamkeramisk 

kultur längs Östersjöns nordöstra stränder. I 

föreliggande avsnitt riktas istället blicken söderut. Med 

utgångspunkt i trattbägarkulturens nordgräns i Polen 

behandlas här grupper som levde i sydöstra Östersjöområdet 

(norra Polen, Kaliningrad, Litauen, Lettland, 

Estland, västra Ryssland och västra Vitryssland), vilka 

brukar sammanfattas under termen Forest Neolithic (figur 

10.15). De aktuella arkeologiska materialen betraktas 

normalt som lämningar efter jägare-samlare och sant är 

Figur 10.36. Tidigneolitisk nemankeramik av lysaja 

gara-typ. [Neman stavas stundom Nieman eller 

Nemunas, lysaja gara stavas ibland lysa gora]. Efter 

Černjawskij (1987 fig. 1). 

Figure 10.36. Neman pottery of the Lysaja Gara 

type, contemporary with the Early Neolithic Funnel 

Beaker Culture. [Neman is spelled Niemen or 

Nemunas by some, and Lysaja Gara is sometimes 

spelled Lysa Gora]. After Černjawskij (1987 fig. 1). 

att djurbenen helt domineras av vilda arter. Det finns 

dock vissa indikationer på småskalig odling och fädrift. 

För en svensk forskare är materialet svåröverskådligt, i 

allmänhet finns endast kortare sammanfattningar publicerade 

på engelska eller tyska. Därtill förekommer ett 

virrvarr av kulturbegrepp, begrepp som till en del tycks 

användas olika i olika länder. Vill man diskutera trattbägarkulturens 

nordgräns är det likväl viktigt att inkludera 

östra Östersjöområdet, då regionen i många avseende 

utgör en intressant kontrast till trattbägarkulturens nordgräns 

i Skandinavien. 

De nordöstligaste lokalgrupperna inom trattbägarkultur 

i Polen, lupawa och chelmno, diskuterades kortfattat 

i kapitel 10.1.3. Omedelbart norr och öster om 

dessa, i nordöstra Polen, södra Litauen och sydvästra 

Vitryssland finns ett komplex benämnt nemankultur 

(figur 10.15) (Kempisty 1986, Černjawskij 1987, Timofeev 

1988, 1998a, 1998b, Rimantienė 1992, 1999, Sulgostowska 

1998, Piličiauskas 2002). Nemankulturens 

äldsta fas (dubičiai) har diskuterats i kapitel 4, här är den 

senare fasen, lysaja gara, som är samtida med Skandinaviens 

tidigneolitikum av intresse. Nemankultur betraktas 

vanligen som en jägare-samlare kultur, det sparsamma 

osteologiska materialet på de polska boplatserna utgörs 

av vilda arter (Sulgostowska 1998 s.92-93). Det är dock 

oklart om detta gäller alla kronologiska faser och hela 

nemankulturens utbredningsområde, särskilt som Sulgostowska 

och Piličiauskas påpekar att nemanboplatser 

ofta har dåliga bevaringsförhållanden för organiskt 

material. 

Lysaja gara fasens keramik kännetecknas av spetsbottnade, 

svagt profilerade krukor, med magring av sten 

och ibland växtmaterial (figur 10.36). Jämfört med den 

äldre dubičiai fasen har keramiken rikare dekor, är mer 

välbränd och har tunnare kärlväggar. Ett karaktäristiskt 

drag är gropintryck applicerade både på kärlens ut- och 

insida, vilka ger upphov till en bula på motstående sida 

av kärlväggen. Medan nemankulturens äldre fas numera 

är tämligen väldaterad (kapitel 4), så föreligger endast 

en enstaka dateringar från lysaja gara fasen (Piličiauskas 

2002). Dateringen från Korzecznik visar dock att fasen 

till en del är samtida med Skandinaviens tidigneolitikum, 

267

Figur 10.37. 14C-dateringar från faser av neman, zedmar, och narvakultur 

som är samtida med tidigneolitisk trattbägarkultur (Timofeev 

et al. 1995, Gumiński 1997, Antanaitis-Jacobs & Girininkas 2002, 

Piličiauskas 2002, Eriksson et al. 2003). 

Figure 10.37. 14C dates of phases of the Neman, Zedmar, and 

Narva Cultures contemporary with the Early Neolithic Funnel Beaker 

Culture (Timofeev et al. 1995, Gumiński 1997, Antanaitis-Jacobs & 

Girininkas 2002, Piličiauskas 2002, Eriksson et al. 2003). 

liksom med bosättningarna från trattbägarkultur i de 

närbelägna provinserna Pommern och Chelmno (figur 

10.37). 

Norr om nemankulturen, i ett mindre område i norra 

Polen och i Kaliningrad, finns en annan variant av Forest 

Neolithic kallad zedmarkultur (figur 10.15) (Timofeev 

1988, 1991, 1998, Timofeev et al. 1995, Gumiński & 

Fiedorczuk 1990, Gumiński 1997, 1998). Zedmarkulturens 

status som ”arkeologisk kultur” är omtvistad. Vissa 

har sett zedmarkomplexet som en variant av nemankultur 

(Rimantienė 1992 s.116-119), andra som en variant 

av narvakultur (Girininkas 1998), medan Timofeev, 

Gumiński och Fiedorczuk betonar zedmarkulturens särprägel. 

Zedmarkeramiken utmärks av höga, vasliknande 

kärl med smal flat botten (figur 10.38), spetsiga bottnar 

förekommer också, men är mindre vanliga (Timofeev 

1991 fig. 20, Timofeev et al. 1995 fig. 5). Såväl växter, 

krossade molluskskal och krossad sten förekommer som 

magring. Till skillnad från vad fallet är med sen nemankultur 

så är zedmarkomplexet väldaterat (figur 10.37). 

268 


Figur 10.38. Zedmar kruka från boplatsen Zedmar D (Timofeev et 

al. 1995 fig. 5). 

Figure 10.38. Zedmar vessel from the site Zedmar D (Timofeev et 

al. 1995 fig. 5). 

Flera zedmarboplatser ligger i våtmarker och har 

tämligen goda bevaringsförhållanden för ben. Från boplatsen 

Dudka finns 2300 artbestämda ben från TN I och 

1200 ben från fasen som omfattar TN II – MN A, bägge 

faserna domineras av fisk, bland däggdjuren dominerar 

kronhjort och rådjur. Nötboskap finns representerad 

med fyra ben under TN I och 14 under TN II – MN A, 

under den senare fasen förekommer också 6 ben från 

får/get (Gumiński 1998). Det blygsamma inslaget av 

tamdjur ses som ett resultat av kontakter med jordbrukande 

grupper längre söderut (Timofeev 1991 s.22-23). 

På Dudka hittades också flera fragment av importerade 

trattbägare (Gumiński & Fiedorczuk 1990 s.56, 67-68, 

Gumiński 1997). Flertalet av dessa är i likhet med trattbägarkeramik 

från centrala Polen chamottemagrade, 

medan ett fragment har både chamotte och skalmagring. 

Magring med krossade skal är ett drag som utmärker 

zedmarkeramik och narvakeramiken (se nedan), men 

som diskuterats i kapitel 10.1.3, togs denna tradition upp 

inom trattbägarkulturen i Chelmno och det är troligt att


skärvan från Dudka kommer från den senare regionen. 

Även på zedmarlokalerna i Kaliningrad finns enstaka 

ben av tamdjur i material som i övrigt helt domineras 

av vilda djur. På exempelvis Zedmar D påträffades fyra 

ben av nötboskap och fyra ben av får bland totalt 800 

artbestämda däggdjursben. De vanligaste djurarterna 

var vildsvin (240), uroxe (210) och kronhjort (190) (Timofeev 

1991 s.19). 

I delar av Litauen, Lettland, Estland och västra Ryssland 

fanns under TN det som kallas sen narvakultur (Timofeev 

1988, 1990, Rimantienė 1992, Girininkas 1998, 

Antanaitis-Jacobs & Girininkas 2002, Brazaitis 2002, 

Bērziņš 2003). Den äldre fasen av narvakultur diskuterades 

kortfattat i kapitel 4, här skall material som är samtida 

med Skandinaviens TN tas upp (figur 10.15 och 10.37). 

Under denna fas finns flera lokala varianter av narvakeramik, 

till exempel klassisk narva, sarnate, piestinia, usviaty, 

varianter som av vissa ses som stilar, av andra som separata 

kulturer. Liksom tidigare förekommer två typer kärl, 

spetsbottnade krukor samt låga keramiklampor (figur 

10.39). Den klassiska narvakeramiken är magrad med 

växter och krossade molluskskal men under denna fas 

dyker också bergartsmagrad keramik upp. Kärlen är ofta 

grovt avstrukna på utsidan, vilket ger en vertikalt strierad 

yta, dekoren domineras av kamstämpel och gropar. Den 

sena narvakeramiken uppvisar därtill stundom dekortyper 

som Timofeev ser som lånade från östlig trattbägarkultur, 

som enkla stämplar, skårstreck, tvärsnodd och snördekor 

(Timofeev 1990 s.142). På lokalen Zvidze förekommer 

också skärvor av importerade trattbägare, i likhet med vad 

som var fallet på zedmarboplatsen Dudka som nämndes 

ovan (Loze 1988 s.207). 

Narvakulturen ses traditionellt som en jägare-samlare 

ekonomi (Dolukhanov 1993 s.132, Brazaitis 2002 s.69), 

men det verkar som om ekonomin förändras från uteslutande 

vilda resurser under dess äldsta fas (jfr. kapitel 

4), till ett inslag av fädrift under den period som motsvarar 

Skandinaviens mellanneolitikum. Från exempelvis 

Zvidze i östra Lettland rapporteras tamdjur utgöra 19% 

av däggdjursbenen (MIND) i lager som dateras till MN 

A (4540±60 – 4370±80 BP, dateringar utförda på trä) 

(Loze 1988, Vasks et al. 1999 s.298). Vad gäller narvaboplatser 

samtida med Skandinaviens TN har jag bara hittat 

uppgifter från Šventoji 4B/2B i västra Litauen, där gris 

som enda domesticerade art utgör 0.3% av de bestämda 

djurbenen (Antanaitis-Jacobs & Girininkas 2002 s.13). 

Ett möjligt undantag är boplatsen Kreutonas 1B i östra 

Litauen där får/get, nötboskap och tamsvin tillsammans 

utgör 6% av djurbenen. Kreutonas 1B har typologiskt 

daterats till perioden 4450 – 4050 BP (Girininkas 1998 

s.19), men 14 C-datering av två gravar på lokalen har oväntat 

gett dateringar till 5580±65 BP och 5350±130 BP 

(Antanaitis-Jacobs & Girininkas 2002). Det är oklart om 

gravarna på Kreutonas 1B hör till samma fas som bo- 

Figur 10.39. Narva kärl från senmesolitisk och tidigneolitisk tid. Kärl 

1-5 kommer från Šventoji, 7-11 från Kretuonas. Efter Rimantienė 

(1992 fig. 3 med modifikationer). 

Figure 10.39. Narva vessels from the Late Mesolithic and Early 

Neolithic (according to the Scandinavian chronology). Vessel 1-5 from 

Šventoji, vessel 7-11 from Kretuonas. After Rimantienė (1992 fig. 3 

with modifications). 

platsmaterialet och djurbenen och det vore här önskvärt 

att datera tamdjursbenen direkt. 

Det tidigneolitiska arkeologiska materialet i större 

delen av Estland kan hänföras till kamkeramisk kultur 

fas II, (typisk kamkeramik, Ka II) av samma typ som i 

Finland. Då det saknas 14 C-dateringar från estländsk Ka 

II kan detta material bara dateras typologiskt i analogi 

med den finska kronologin (jfr. kapitel 12.2). Till skillnad 

från i Finland så finns ingen äldre kamkeramik i Estland, 

det föregående skedet präglades istället av tidig narvakeramik 

(kapitel 4), en keramiktyp som också lever kvar i 

delar av Estland (jfr. lokalen Kääpä i figur 10.37). Kriiska 

har granskat teknologiska egenskaper hos Ka II keramik 

från Narvaflodens nedre lopp. Keramiken är tillverkad 

av varvig glacial lera och är magrad med krossad granit, 

kärlen har byggts upp med ringling i N-teknik och har 

bränts i hög temperatur (c. 900 o C). Ka II keramiken 

skiljer sig från estländsk narvakeramik genom att den 

senare oftare är tillverkad i U-teknik, har växtmagring 

och har bränts vid lägre temperatur (Kriiska 1996). I 

likhet med vad fallet är i Finland, saknas tamdjur helt i 

de osteologiska materialen från Estlands Ka II boplatser 

(Lang 1999a s.327-328, Kriiska 2001). 

I delar av Baltikum omnämns vidare vad som benämns 

kam-gropkeramik kultur (Timofeev 1988 s.208- 

210, 1990 s.140-142, Rimantienė 1992). Det är för mig 

oklart hur kam-gropkeramik förhåller sig till samtida 

finsk och estländsk ”typisk kamkeramik”. Stundom tycks 

de båda begreppen användas synonymt (Antanaitis-Jacobs 

& Girininkas 2002 s.10). Rimantienė skiljer mellan 

kam-gropkeramik och den finska kamkeramiken, men 

betraktar den estländska kamkeramiken som en variant 

av kam-gropkeramik (Rimantienė 1992 s.120). Meinander 

såg ”grop-kamkeramisk kultur” (notera den annorlunda 

skrivningen) som en synonym till kamkeramisk 

kultur (Meinander 1961 s.5). Inom nutida fennoskandinavisk 

arkeologi pratas om ”grop-kamkeramik” som 

269

någonting annat än typisk kamkeramik (Edgren 1982 

s.40, Räihälä 1996 s.101-103, Färjare 2000 s.26-27). Inom 

Ka II området i Estland avlöser kamkeramiken den tidigare 

narvatraditionen, kam-gropkeramik i Lettland tycks 

dock ofta förekomma vid sidan av narvakeramik på sena 

narvaboplatser, bland annat på den ovan omtalade Sarnate 

och Zvidze (Loze 1988). Möjligen finns det också 

fyndplatser som enbart innehåller kam-gropkeramik. 

Kam-gropkeramik beskrivs som i huvudsak oprofilerade 

kärl med rund botten, magrad med krossad 

sten och dekor av kamstämpel och gropintryck. Den 

tidigneolitiska fasen på gravfältet Zvejnieki i Lettland 

(mellanneolitikum enligt lettisk terminologi) räknas till 

kam-grop komplexet (Eriksson et al. 2003 s.3). Erikssons 

dietanalys omfattar två gravlagda individer som 14 Cdaterats 

till TN I, dessa bedöms ha levt på sötvattenfisk 

och jaktvilt, medan växter spelat en underordnad roll i 

dieten (Eriksson et al. 2003 s.4, 11-14). Det stora inslaget 

av sötvattenfisk gör att dateringarna av människoben 

från Zvejnieki kan vara behäftade med en reservoareffekt, 

de aktuella provernas verkliga ålder skulle i så fall 

vara yngre än vad som framgår av figur 10.37 (Eriksson 

2003 s.24, Eriksson et al. 2003 s.16). 

Medan det finns inslag av tamdjur på boplatser från 

zedmarkultur och eventuellt även från narvakultur under 

TN, så lyser sädeskorn i form av makrofossil eller avtryck 

i keramik med sin frånvaro i såväl neman, zedmar, narva 

och kamkeramiska kontexter från TN. Då flera av de 

aktuella boplatserna är belägna i våtmarker med goda 

förhållanden för bevarandet av organiskt material är jag 

benägen att se denna frånvaro som reell. 

Likväl finns det flera pollendiagram från Baltikum 

som har spår av cerealiapollen från tidsperioden (Veski 

1998 s.56, 66, Rimantienė 1999 s.276, Poska & Saarse 

2001, 2006, Antanaitis-Jacobs & Girininkas 2002 s.13- 

14). I flertalet av de diagram jag haft tillfälle att granska 

noggrannare, rör det sig om pollen av Avena- och 

Hordeum-typ, pollenslag som inkluderar arter av vilda 

gräs (Veski 1998 s.56, 66, Poska & Saarse 2001 s.6-7, 

jfr. Lang 1999b s.364), men i några fall har även pollen 

av Triticum-typ påträffats (Poska & Saarse 2001, 

2006). Behre ställer sig tveksam också till de senare 

då även triticum-typ inkluderar några vildgräs (Behre 

2007 s.204, 208). Det föreligger problem med att korrelera 

de geologiska dateringarna med en arkeologisk 

tidsskala, eftersom flertalet 14 C-prover från de aktuella 

lagerföljderna består av bulksediment (Veski 1998 s.52, 

62, Poska 2001 paper VI, s.12). Reservoareffekten i torv 

från Estland beräknas vara mellan 200 och 600 år (Veski 

1998 s.108). Pollendiagrammet från Akali (där Triticum 

dyker upp 5600 f.Kr. och Hordeum 4900 f.Kr) är daterat 

genom AMS dateringar på makrofossil, men här finns 

en järnåldersdatering i en stratigrafisk position mellan två 

prover som daterats till 4600 respektive 3100 f.Kr. Det är 

270 


i dagsläget svårt att utvärdera betydelsen av de pollenanalytiska 

indikationerna. Frånvaron av makrofossil/avtryck 

av sädeskorn i de arkeologiska materialen antyder i alla 

händelser att eventuella försök med odling var av annan 

art och på en annan skala än inom trattbägarkulturen i 

nordvästra Polen (kapitel 10.1.3). 

Så som diskuterades i kapitel 4, började människor 

inom neman- och narvakultur att praktisera keramikhantverk 

redan före 5000 f.Kr., utan att för den skull ta upp det 

jordbruk som karaktäriserade deras samtida grannar inom 

bandkeramisk kultur i norra Polen och Tyskland. Under 

1000 år levde de som jägare-samlare med keramik. Under 

den period som motsvarar Skandinaviens tidigneolitikum 

som diskuteras här, finns det en begränsad förekomst av 

tamdjur åtminstone inom delar av zedmar- och narvakomplexen. 

Timofeev har sett inslaget av tamdjur inom zedmarkultur 

som ett resultat av kontakt med trattbägarkultur 

snarare än en avspegling av lokal ekonomi (Timofeev 1991 

s.22-23), men det är också möjligt att fädrift inkorporerades 

i en ekonomi som i övrigt präglades av kontinuitet vad 

gäller jakt, fiske och samlande. Om småskalig odling också 

bedrevs är mer tveksamt, men kan inte uteslutas utifrån 

nuvarande kunskapsläge. Dessa mindre inslag av jordbruk 

togs i så fall upp, utan att trattbägarkeramik, eller den 

övriga materiella kultur som kännetecknade jordbrukssamhället 

inom den polska trattbägarkulturen anammades. 

Utvecklingen skiljde sig därmed från den i Mälardalen, där 

både jordbruk och nya hantverkstraditioner introduceras 

sida vid sida (kapitel 5-9), men också från den på norska 

Vestlandet, där människor i allt väsentligt fortsatte att leva 

som jägare-samlare men ändå tog upp trattbägarkeramiken 

(kapitel 10.1.2). 

10.2.4 Tidigneolitikum norr om 

trattbägarkulturen 

I kapitel 10.1 diskuterades nordlig trattbägarkultur i Mellansverige, 

södra Norge och norra Polen, arkeologiska 

material som kan ses som lokal variation på ett överregionalt 

tema. Även om TRB-materialet i Mälardalen 

och Pommern skiljer sig åt, så finns det gemensamma 

nämnare i det att den materiella kulturen i bägge områdena 

inkluderar varianter av exempelvis trattbägare, 

fyrsidiga yxor och mångkantiga stridsyxor. I bägge områdena 

tycks också anammandet av trattbägarkulturens 

materiella kultur vara förknippad med introduktionen 

av jordbruk som kulturell praktik. Det finns inga motsvarande 

drag som förenar de samhällen som diskuteras 

i föreliggande kapitel, inbördes skiljer de sig åt en hel 

del och deras främsta gemensamma nämnare är att de 

utgör exempel på tidigneolitiska lokalsamhällen som 

var samtida med, men inte en del av den tidigneolitiska 

trattbägarkulturen.


När jag påbörjade arbetet med det som kom att bli 

kapitel 10.2 uppfattade jag de aktuella arkeologiska materialen 

som lämningar efter jägare-samlare. Detta första 

intryck tycks hålla för den skandinaviska skifferkulturen 

och för den kamkeramiska kulturen i Finland och Estland, 

medan det finns indikationer på fädrift och odling 

inom zedmar- och narvakultur. I Skandinavien tycks därför 

trattbägarkulturens nordgräns vara en gräns mellan 

jägare-odlare och jägare-samlare, medan trattbägarkulturens 

nordöstgräns i Polen kan ha varit en gräns mellan 

jordbrukare med jakt som bisyssla och jägare-samlare 

med jordbruk som bisyssla. 

Då nordlig trattbägarkultur i allmänhet och Mälardalens 

trattbägarkultur i synnerhet har varit fokus för 

föreliggande avhandlingsarbete, så blir studien av de tidigneolitiska 

materialet norr om trattbägarkulturen mera 

översiktligt. Av de komplex som tas upp till diskussion 

har den skandinaviska skifferkulturen getts mest utrymme. 

Även om skifferkulturens artefakter, traditioner och 

näringsekonomiska praktik ser helt annorlunda ut än 

trattbägarkulturens, så finns det en strukturell likhet dem 

emellan i det att också skifferkulturen kan förstås som 

en rad lokalt skapade variationer av en övergripande 

repertoar, en repertoar som inkluderar exempelvis skifferknivar 

och skifferhantverk, en cirkulation av exotisk 

skiffer och skifferföremål, byggandet av och boende i 

bostäder med ett försänkt golvplan omgärdat av vall, en 

näringsekonomisk praktik helt inriktad på vilda resurser, 

en rituell symbolik som ofta inkluderar älgfigurer (även i 

områden där älgar inte förekommit som villebråd), samt 

ett val att inte tillverka och bruka keramik. 

I likhet med TRB så kan skifferkulturen förstås som 

konstellationer av lokala, överlappande communities of 

practice. Den kulturell praktiken har skapats och reproducerats 

inom den lokala kontexten, men genom att ansluta 

till supralokala stilar och traditioner har man blivit en del 

av ett socialt sammanhang som sträckt sig bortom det 

lokala. Liksom trattbägarkulturens mångkantiga stridsyxor 

både kan ses som ett förenande drag (de förekommer 

inom hela TRB-komplexet) och som särskiljande 

för olika regioner inom trattbägarkulturen (genom den 

regionspecifika formgivningen, jfr. kapitel 9.1.3), så anas 

att skifferknivarna kan ha samma dubbeltydiga associationer. 

Som allmän typ är skifferknivarna en gemensam 

nämnare för hela den tidigneolitiska skifferkulturen, samtidigt 

så tycks knivar med specifik formgivning utmärka 

skilda regioner, en tråd jag inte haft möjlighet att följa 

upp inom ramen för detta avhandlingsarbete. 

Cirkulation och utbyte av exotisk skiffer som råmaterial 

och som färdiga föremål med annorlunda formgivning, 

visar på hur skifferkulturen genomkorsades av långväga 

sociala kontaktnät som geografiskt mäter sig med 

trattbägarkulturens cirkulationsnät för slipade fyrsidiga 

yxor. I Bergslagen och Hedmark har trattbägarkulturens 

och skifferkulturens utbytessystem mötts och här har 

stundom skifferknivar och trattbägaryxor cirkulerats vidare 

utanför respektive kulturella ursprungskontext. Som 

diskuterats ovan, ingår färdiga skifferknivar i fyndmaterialet 

från flera tidigneolitiska trattbägarlokaler i norra 

Mälardalen/södra Bergslagen, och spets- och tunnackiga 

yxor har hittats på flera skifferlokaler i Dalarna. Trattbägarkeramik 

och jordbruksprodukter har däremot inte 

påträffats inom skifferkulturens område och i detta skiljer 

sig bilden i Skandinavien från förhållandena i sydöstra 

Östersjöområdet, då importerad trattbägarkeramik och 

ben från (eventuellt importerade) tamdjur har hittats 

på flera zedmar- och narvalokaler i Polen och Lettland. 

Det är således särskilt utvalda kategorier av främmande 

föremål som valts ut och hanterats i mötet med människor 

från ett annat kulturellt sammanhang. Skifferknivar 

och tunnackiga yxor kan ha fungerat som gränsobjekt (jfr. 

kapitel 2.6-2.7) i dessa möten, reifikationer som symboliserat 

det annorlunda men också det gränsöverskridande 

i kontakterna med människor av andra traditioner. 

Området öster om Östersjön med neman, zedmar, 

narva, och kamkeramisk kultur ägnas förhållandevis 

mindre utrymme i föreliggande avhandling. Även om 

analysen här blir grundare och mer av sammanfattande 

karaktär, så tjänar beskrivningen av dessa annorlunda 

traditioner som ett viktigt ramverk för förståelsen av 

Mälardalens trattbägarkultur och Nordskandinaviens 

skifferkultur. Vid fiske och säljakt i haven och på isarna 

kring Mälardalens vidsträckta skärgård måste människor 

från Mälardalens trattbägarkultur regelbundet ha 

kommit i kontakt med säljägare och fiskare från den 

kamkeramiska bosättningen på Åland, blott en dagsfärd 

i kanot fjärran. De akeramiska jägare-samlarna inom 

nordskandinavisk skifferkultur levde sida vid sida med 

keramiknyttjande jägare-samlare ett stenkast längre österut 

i nordöstra Norrbotten och Finland, en öst/västgräns 

som ger perspektiv på den stundom mer uppmärksammade 

nord/sydgränsen mellan fångstkultur utan keramik 

och jordbrukskultur med keramik längre söderut. Bilden 

från sydöstra Östersjöområdet är återigen en annan, här 

finns grupper som nyttjat keramik i ett årtusende utan att 

ta upp odling, för att under tidigneolitikum inkorporera 

småskalig fädrift, eller cirkulationen av produkter från 

tamdjur i en näringsekonomisk praktik som annars var 

helt inriktad på jakt av skogsvilt och fiske i sjöar och 

vattendrag. 

I mötet mellan trattbägarkulturen i nordvästra Polen 

och nemankultur, zedmarkultur och narvakultur i nordöstra 

Polen skapades efterhand en ny typ av keramik med 

drag av både TRB och de skogsneolitiska traditionerna. 

Det är troligt att även den kulturella identiteten omförhandlades 

när handlingsreceptet för keramikhantverket 

förändrades. 

271

10.3 Kulturell gruppidentitet 

och etnicitet i området 

kring trattbägarkulturens 

nordliga randbygder 

272 

”everything I’m not, made me everything I am” 

Kanye West – Everything I am (Graduation, 2007) 

I de föregående avsnitten har jag diskuterat arkeologiska 

material från bland annat trattbägarkultur, skifferkultur, 

kamkeramisk kultur och nemankultur i området väster 

och öster om Östersjön. Analytiska konstruktioner som 

arkeologiska kulturer gör det möjligt att föra en diskussion 

på denna översiktliga nivå. Det är viktigt att påminna 

sig om att det rör sig om just analytiska konstruktioner, 

enheter som skapats av forskare som systematiserat det 

arkeologiska fyndmaterialet. Samtidigt är det en gruppering 

som utgår från faktiska likheter och skillnader i 

materiell kultur, det rör sig inte om godtyckliga konstruktioner. 

De likheter och skillnader som arkeologer ser i 

materialen kan ha varit mer eller mindre framträdande 

också för dåtida aktörer. 

Även om en arkeologisk konstruktionen som exempelvis 

skifferkultur aldrig har existerat i medvetandet 

hos tidigneolitiska människor, så kan kulturella skillnader 

mellan Dalarna/södra Norrlands skifferkultur och 

Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur likväl ha blivit 

betydelsebärande i konstruktionen av gruppidentiteter. I 

ett gränsområde som Bergslagen måste många normalt 

oreflekterade kulturella val ha medvetandegjorts genom 

att människor regelbundet träffade på personer som valt 

annorlunda. Så som diskuterades i kapitel 2.6 så formas 

identitet inte enbart genom deltagande i praktik, valet 

att inte deltaga, att inte utöva en praktik kan vara lika 

avgörande (Wenger 1998 s. 164). I mötet med människor 

som tog upp och började praktisera jordbruk, var 

valet att hålla fast vid ett liv som jägare-samlare således 

inte enbart en fråga om näringspraktik utan också en 

fråga om identitet. Akten att utöva eller att avstå från 

att utöva specifika hantverk som skiffersmide eller keramikhantverk 

kan både ha skapat identitet och styrts 


av identitet. Gränsen mellan trattbägarkultur och skifferkultur 

i Bergslagen kan således ha varit en gräns mellan 

grupper av människor som betraktade sig själva och 

varandra som av olika gruppidentitet, en situation där 

både reifikativa processer (att identifieras som något av 

andra) och deltagande processer (att identifiera sig med 

något) samverkat till att skapa etniciteter. 

I kapitel 2 återgavs Richard Jenkins resonemang kring 

hur en person som lever i Swansea (Wales) i mötet med 

någon från västra Swansea definierar sig som ’från East 

Swansea’, i mötet med någon från Cardiff betraktar sig 

som ’från Swansea’, i mötet med någon från England 

karaktäriserar sig som ’från Wales’, och så vidare (Jenkins 

1997 s.40-43). I varje sådan situation aktualiseras 

specifika associationer, starkare eller svagare, som blir 

betydelsebärande i konstruktionen av annorlundahet. I 

definierandet av skillnaden mellan olika stadsdelar inom 

samma stad kan till exempel klasstillhörighet betonas, 

i mötet med någon från ett annat språkområde som i 

exemplet Wales och England kan språket ges betydelse. 

Som nämnts kan aspekter av det vi kallar trattbägarkultur 

och skifferkultur på ett motsvarande sätt ha getts betydelse 

i konstruktionen av gruppidentitet i mötet mellan 

jägare från Siljan och jordbrukare från Mälardalen. 

I andra situationer, till exempel i mötet mellan jägaresamlare 

från Siljan och personer från Nordnorges skifferkultur, 

så kan stilistiska skillnader i en delad kulturell 

repertoar (exempelvis skillnader i skiffersmidet) ha legat 

till grund för formerandet av andra identiteter. Jenkins 

särskiljer mellan ’local identity’ och ’communal identity’, 

men konstaterar samtidigt att ”...the communal, the local, 

the national . . . are to be understood as historically and 

contextually specific social constructions on the basic 

ethnic theme...” (Jenkins 1997 s.43). Även om de gruppidentiteter 

som aktualiserades i mötet mellan människor 

från Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur och 

Dalarna och södra Norrlands skifferkultur således kan 

betraktas som exempel på etnicitet, så är de likväl inte de 

enda eller primära etniciteterna, samma människor har 

definierat sig annorlunda i andra situationer. 

I det avslutande kapitel 11 försöker jag ta ett samlat 

grepp på problematiken kring situationsberoende lokala, 

regionala och överregionala identiteter.

11 Kultur, praktik och identitet under 


Föreliggande avhandlingsarbete diskuterar introduktionen 

av kulturella praktiker som odling, fädrift, keramikhantverk 

och stensmide kring Östersjön under 

stenåldern. Huvudfokus ligger på tidigneolitisk trattbägarkultur 

(c. 4000-3300 f.Kr.) och regionen Mälardalen 

och Bergslagen i östra Mellansverige. Mer översiktligt 

diskuteras även material från övriga Skandinavien, Finland, 

Baltikum, norra Polen och norra Tyskland. Skrifter 

som diskuterar introduktionen av jordbruk fokuserar 

ofta på frågan varför odling och fädrift spreds vid en 

bestämd tidpunkt, en fråga som har besvarats bland annat 

med hänvisning till ekologiska omständigheter eller 

faktorer som social tävlan och begynnande stratifiering. 

Här ligger istället fokus på hur företeelser som näringsekonomisk 

praktik och hantverkstraditioner skapades, 

spreds och reproducerades. 

För att ge perspektiv på tidigneolitikum föregås diskussionen 

av Mälardalens trattbägarkultur av en genomgång 

av keramikhantverkets första uppdykande öster om 

Östersjön, en teknologi som spreds och omskapades 

bland jägare-samlare grupper i bland annat Nordnorge, 

Finland och Baltikum redan 1000 år innan lerkärlstillverkning 

togs upp i Mälardalen. Störst utrymme ägnas 

åt Mälardalen och Bergslagens tidigneolitiska trattbägarkultur. 

Det arkeologiska materialet från region diskuteras 

som spår av aktiviteter som boende, gravritual, odling, 

fädrift, hantverk – kulturella praktiker som skapades och 

omformades i utövandet och som bidrog till att forma de 

förhistoriska aktörernas identitet. Avhandlingen avslutas 

med en diskussion av trattbägarkulturens nordgräns, en 

företeelse som ofta förklarats med hänvisning till ekologiska 

faktorer men som här diskuteras i termer av kultur, 

identitet och historia. 

Perspektivet på kultur har bland annat hämtat inspiration 

från Ralph Linton (1936), som betonade deltagande 

och förmedling som centrala aspekter av kultur. Således kan 

kultur ses som en aktivitet eller en produkt av en aktivitet, 

som man utövar, praktiserar, deltager i. Linton visade på 

den mångfald av sociala sammanhang inom ett samhälle 

där kultur skapas och förmedlas. Särskilt betonade han 

den lokala, interaktionsdefinierade kontexten. Linton 

diskuterade också hur aspekter av kultur kan reproduceras 

inom segment av ett lokalsamhälle där till exempel 

kön eller åldersgrupp definierar de sammanhang inom 

vilka kultur skapas. Snarare än homogen och enhetlig är 

därför kultur heterogen och spretig till sin natur (Linton 

1936 s.271-283). 

Lintons betoning på kultur som deltagande och lärande 

har en sentida parallell i teoribildningen kring communities 

of practice som formulerats av Etienne Wenger 

och Janet Lave (Lave & Wenger 1991, Wenger 1998). 

Teorin kring communities of practice lyfter fram lärande 

genom deltagande i interaktions-definierade sociala sammanhang, 

som platsen där mening och identitet skapas. 

Genom att lära och utöva en kulturell praktik, till exempel 

att bereda säd eller tillverka lerkärl, så blir deltagaren 

en del av praktiken och det sammanhang som definieras 

av den gemensamma aktiviteten. I deltagande i ett 

hantverk anknyter utövaren till människor som tidigare 

praktiserat samma värv och blir därmed en del av den 

sociala gemenskapens historia. Genom att (selektivt) lära 

ut ett hantverk så påverkar läraren hantverkstraditionens 

och det sociala sammanhangets vidare utveckling. 

I utövandet av praktik i specifika communities of practice 

så formeras aspekter av identitet, men man kan också 

säga att den form praktiken tar i någon mån dikteras av 

denna identitet. 

273

11.1 Kultur, praktik och 

identitet inom 

Mälardalen/Bergslagens 


Bland fornlämningar från tidigneolitisk trattbägarkultur 

i Mälardalen finns lokaler som kan tolkas som boplatser, 

fiskelägen, jaktstationer, fäbodar och begravningsplatser. 

Dessa lämningar ska inte ses som isolerade företeelser 

utan som platser som var förbundna i ett komplext 

nätverk av stigar och farleder, längs vilka människor 

färdades mellan landvända gårdar och fäbodar, mellan 

fiskelägen och basboplatser, mellan hemmet och grannbosättningar. 

Längs samma farleder färdades man med 

sina döda anförvanter till kollektiva gravplatser på öar 

i skärgården. På alla dessa platser har varje person ingått 

i skilda aktivitetsdefinierade sociala sammanhang, 

respektive plats i landskapet har således varit arena för 

olika communities of practice, sociala sammanhang vars sammansättning 

var avhängiga av de praktiker som utövades 

och vilka personer dessa aktiviteter samlat. 

Trattbägarlokaler i olika landskapsrum inom Mälardalen 

och Bergslagen tenderar att präglas av spår från 

skilda näringar. Strandvända lokaler domineras ofta av 

säl- och fiskben medan landvända boplatser övervägande 

hyser spår efter fädrift och odling. Medan sådana data 

kan användas för att diskutera forntida näringsekonomi 

och diet så ligger tyngdpunkten i föreliggande arbete på 

de aktiviteter som är förknippade med respektive näring. 

Sädesodling har inbegripit arbetsmoment som röjning 

av skog, sådd, skörd och senare beredning och hantering 

av odlade grödor, arbeten som samlat människor i 

olika arbetslag med (potentiellt) skild sammansättning. 

Utövandet av de olika momenten i jordbrukets praktik 

har bidragit till att definiera deltagarna och deras 

identitet. Arbetet kan tänkas ha haft en särskild innebörd 

då deltagarna var medvetna om att det var en ny 

näringsekonomisk praktik som inte utövats av tidigare 

generationer i området, och genom att människor i angränsande 

regioner valde att ta upp jordbruk vid samma 

tid, samtidigt som grannfolk strax norr om Mälardalen 

tvärtom valde att avstå från odling och fädrift. 

En aspekt av säljakt och fiske under tidigneolitikum 

kan ha varit att återknyta till ett ursprung. Säljakten i 

skärgården och vårfisket efter gädda på översvämmade 

strandängar skapade en länk till tidigare generationer 

som jagat säl bland samma utskär och bedrivit lekfiske 

i samma vikar. Också i utövandet av nyintroducerade 

praktiker fanns beröringspunkter med historien. De 

första röjningarna för odling togs upp i orörd urskog, 

men det var en skog full med stigar, minnen och myter. 

Samma strandängar som tidigare och alltjämt var platsen 

274 


för vårens lekfiske, blev på sommaren betesmark för den 

nyanskaffade boskapen, främmande bestar som gjordes 

inhemska genom att inkorporeras i det lokala sammanhanget 

med dess platser och berättelser. 

Parallellt med att en proportionellt allt mindre del av 

året tillbringades vid havet, så etablerades en ny typ av 

gravplatser på lokaler i skärgården som Fågelbacken och 

kanske Norrfäbovägen 2. Läget för dessa gravplatser kan 

sägas knyta an till ett landskapsrum som för den tidigneolitiska 

människan representerade ett (mytologiskt) 

ursprung. Enligt denna tolkning förde människor som 

levde delar av året på jordbruksbosättningar i inlandet 

sina döda till vila på platser i skärgården där ättens förfäder 

en gång levt som säljägare och fiskare. 

Den materiella kultur som utmärker det arkeologiska 

fyndmaterialet från Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

innehåller lokala varianter av artefakter ur en 

repertoar som är gemensam för större delen av TRBkomplexet 

under tidigneolitikum. Bland dessa återfinns 

trattbägare, kragflaskor, lerskivor, fyrsidiga slipade yxor 

med tunn och/eller spetsig nacke, mångkantiga stridsyxor 

och sadelkvarnar. 

Keramikhantverket introducerades som en nyhet vid 

periodens början med de specifika typerna trattbägare, 

kragflaska, lerskiva samt mer sporadiskt hankkärl. Vid lerkärlstillverkningen 

har man vanligen använt finleror som 

magrats med krossad bergart i tämligen grova fraktioner. 

Den magrade och knådade leran har sedan formats till 

ringlar som sammanfogats till krukor med hjälp av fogar 

i N- eller U-teknik. Trattbägarna förekommer både som 

korthalsade och höghalsade kärl, en variation som utifrån 

kärlprofiler kan delas in i fyra formtyper (formtyp Vrå I, 

Vrå II, Vrå III och Vrå IV) där typ I och IV är vanligast. 

De korthalsade krukorna av formtyp Vrå I är vanligen 

sparsamt dekorerade. Även höghalsade trattbägare av typ 

Vrå IV kan vara odekorerade, men yttäckande halsdekor 

är tämligen vanligt bland dessa. På vissa lokaler förekommer 

både korthalsade och höghalsade trattbägare, men 

ofta tenderar respektive lokal att domineras av endera 

varianten. Bland de dekorerade kärlen är enkla intryck, 

snöre, tvärsnodd, tandade stämplar, sneda instick och 

gropintryck vanliga. Liksom var fallet med kärlform, så 

domineras ofta varje lokal av en eller ett par dekortyper 

medan andra saknas. 

En del av variationen i kärlform och dekor kan möjligen 

förklaras som kronologisk förändring inom ramen 

för tidigneolitikum, men till en stor del tycks det röra sig 

om samtida variation. På olika boplatser har grupper av 

hantverkare upprätthållit lokala mikrotraditioner, som 

var och en kännetecknas av specifika teknologiska val 

i skilda moment av krukhantverket, alltifrån val av lera 

och magring, till formgivning av kärlen och dekoration 

av de färdiga trattbägarna. Den ceramologiska analysen 

av keramiken från Skogsmossen antyder att de boende

11 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t u n d e r tidigneolitikum 

på platsen använt samma lertäkt som råvarukälla under 

en tidsrymd av flera hundra år. 

Trattbägarkeramiken kan ses som en överregional 

företeelse med en mycket vid geografisk spridning i norra 

Europa. Samtidigt finns regionala särdrag för trattbägarkeramik 

från just Mälardalen och Bergslagen (vanligt 

med gropintryck, frekvent randdekor, ibland dekor på 

kärlväggens insida, tvärsnoddsdekor redan under TN I, 

osv.), drag som särskiljer denna keramik från sydskandinavisk 

och nordpolsk trattbägarkeramik. Sett ur ett tredje 

perspektiv kan trattbägarkeramiken också ses som en 

lokal företeelse då människor på närbelägna och inbördes 

samtida boplatser tycks ha reproducerat skilda lokala 

teknologisk stilar, platsspecifika traditioner som utövats, 

lärts ut och lärts in genom många generationer. 

I kapitel 8.6 diskuteras vilka förutsättningar som 

kan ha bidragit till att upprätthålla det specifikt lokala i 

hantverkstraditioner som reproducerats inom små grupper 

hantverkare på enskilda boplatser. Då storleken på 

fingeravtryck i trattbägarkeramik inom och bortom 

Mälardalen antyder att det ofta var kvinnor som formade 

kärlen, så föreslås ett scenario som innefattar att 

döttrar lärdes upp av mödrar, men också att en matrilokal 

bosättningsregel bidrog till att bibehålla gruppen 

av kvinnliga hantverkare intakt. Det föreslås vidare att 

utövandet av hantverkets praktik i detta community of 

practice där mormödrar lärde mödrar lärde döttrar lärde 

systrar, bör ha bidragit till att det formerades en idé 

om gemensam identitet. Det sociala sammanhangets 

gemensamma ursprung i en historisk eller fiktiv anmoder 

blev därmed betydelsebärande, en idé om en matrilinjär 

härkomstgrupp kan ha formerats. 

Stenindustrin inom Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

utmärks av en produktion av tunnackiga grönstensyxor, 

trindyxor, mångkantiga stridsyxor, malstenar, 

slipstenar samt småredskap av kvarts. Vid sidan av de 

lokalproducerade redskapen förekommer exotiska stenföremål 

i form av spets- och tunnackiga flintyxor med 

ursprung inom Sydskandinaviens trattbägarkultur och 

skifferföremål med ursprung i Nordskandinaviens skifferkultur. 

Flintyxorna har stundom använts sekundärt som 

råmaterial för framställning av skrapor och tvärpilar. 

Yxindustrin är mest utförligt studerad. Petrografiska 

analyser av avfall från yxtillverkning på trattbägarboplatser 

i västra Mälardalen pekar på att varje boplats 

har försetts med porfyrit för yxproduktion från varsitt 

stenbrott, klyft som nyttjats under flera generationer. 

Många av de färdiga yxor som deponerats på samma 

boplatser är emellertid tillverkade av porfyrit (eller andra 

material) från andra stenbrott. Mönstret antyder en omfattande 

cirkulation av färdiga yxor. Utbytet torde främst 

ha varit socialt motiverat, då yxorna som erhölls vid dessa 

transaktioner i allt väsentligt var identiska med de som 

producerades lokalt. 

En petrografisk studie av handkvarnar och produktionsavfall 

från kvarntillverkning från Skogsmossen antyder 

en lokal produktion, användning och deponering 

av denna kategori redskap. Analys av färdiga malstenar 

från närbelägna trattbägarboplatser antyder att dessa försågs 

med sten för kvarntillverkning från andra stenbrott. 

Sammantaget antyder resultaten att de boende på varje 

boplats hade tillgång till egna råvarukällor för råmaterial 

till kvarntillverkning. I vilken mån handkvarnar cirkulerats 

är svårbedömt med nuvarande kunskapsläge. 

Råmaterialet för både stensmidet och keramikhantverket 

tycks således ha hämtats från specifika brott och täkter 

som nyttjades av människor från samma bosättning under 

långa tidsrymder. De färdiga produkterna har däremot 

hanterats helt olika. Medan arbetsyxorna regelmässigt 

cirkulerats och deponerats bortom ursprungskontexten, 

så är det förhållandevis sällsynt att främmande lerkärl 

identifierats vid teknologiska eller stilistiska analyser av 

keramiken. I kontrast mot keramiken som ofta uppvisar 

lokalspecifika drag i formgivning och/eller teknologi, 

så är de tunnackiga bergartsyxorna mer enhetliga, den 

variation som finns i deras formgivning har inte kunnat 

knytas till specifika lokaler eller subregioner. 

Ovan föreslogs att keramikhantverk var en syssla 

som i första hand utövades av kvinnor under tidigneolitikum, 

och att hantverkstraditionen praktiserades och 

reproducerades inom ramen för matrilinjär, matrilokal 

ätt med platskontinuitet på enskilda bosättningar som 

exempelvis Skogsmossen. Vad gäller yxsmidet så finns 

inga fingeravtryck som kan ge ledning till vilka som 

tillverkade redskapen. Om det likväl hypotetiskt antas 

att det var män som tillverkade tunnackiga yxor och 

att det vanligen var fäder som lärde upp söner, liksom 

dessa senare lärde upp sina söner, så motverkade de 

generationsvis återkommande flyttarna i samband med 

giftermål framväxten av lokalspecifika hantverkstraditioner 

i yxsmidet. I ett scenario med matrilokal bosättning 

flyttade gårdens söner alltid annorstädes vid giftermål, 

samtidigt som nya män flyttade in, män som lärt sig 

stenhantverk på andra platser. Modellen innehåller ett 

stort mått av spekulation, men är förenlig med frånvaron 

av lokalspecifika drag i tillhuggning och formgivning av 

tunnackiga grönstensyxor. 

Sett i ett överregionalt perspektiv framträder Mälardalen/Bergslagen 

som en region med en proportionerligt 

stor andel bergartsyxor och en mindre andel flintyxor. 

I kapitel 9.3 föreslogs att mönstret uppkommit genom 

att ett (eller flera överlappande) utbytesnätverk varit 

begränsat till regionen, ett socialt nätverk inom vilket 

gåvoutbyte av grönstensyxor var centralt. 

Inom samma utbytesnätverk har man också cirkulerat 

exotiska föremål i form av flintyxor från Sydskandinaviens 

trattbägarkultur och skifferknivar med ursprung i 

Nordskandinaviens skifferkultur. 

275

Vid sidan av arbetsyxor så är mångkantiga stridsyxor 

vanligt förekommande på trattbägarboplatser i Mälardalen 

och Bergslagen. Huvuddelen av de mångkantiga 

stridsyxor som påträffats i regionen hör till Hinschs kategori 

östskandinaviska stridsyxor, vad som motsvarar 

Zápotockýs typer FIII, KIII och KV. Signifikant är att 

alla halvfabrikat kan föras till just dessa typer. Samma 

typer av mångkantiga stridsyxor kännetecknar hela 

Mellansverige och södra Norge, medan stridsyxorna i 

Skåne och Danmark har getts en annan formgivning. 

Varianter av mångkantiga stridsyxor uppträder inom hela 

den tidigneolitiska trattbägarkulturens utbredningsområde, 

men precis som i Skandinavien så har yxorna olika 

formgivning i skilda regioner. Den typ av stridsyxa som 

uppvisar störst likhet med de svensk-norska KIII yxorna 

är Zápotockýs typ KIB, som förekommer inom mondseegruppen 

i det fjärran Österrike. 

I det föregående har jag diskuterat Mälardalen och 

Bergslagen som en region som kännetecknas av specifika 

drag i keramikindustrin, och som en region som 

inneslöt ett utbytesnätverk för cirkulation av tunnackiga 

grönstensyxor. Ur detta perspektiv är utbredningen av 

stridsyxor av KIII och KV typ snarast överregional, då 

dessa förekommer i flera angränsande regioner. I termer 

av traditionsöverföring så handlar det således om stilideal 

som lärts ut och förmedlats bortom de snävt lokala och 

regionala sociala sammanhangen. 

Den enda mångkantiga stridsyxa som påträffats i en 

grav med ett könsbestämt skelett kommer från en mansgrav. 

Så som diskuteras i kapitel 9.1.3, så tycks det finnas 

en återkommande association mellan stridsyxor och män 

under neolitikum i Nordeuropa. Om det antas att det 

också var män som tillverkade stridsyxorna i det enligt 

ovan matrilokala, matrilinjära tidigneolitiska samhället i 

Mälardalen och Bergslagen, så utfördes hantverket inom 

communities of practice som samlade främmande, ingifta män 

i ett gemensamt hantverk. Samma typer av mångkantiga 

stridsyxor förekommer i hela området från Bergslagen i 

norr till Småland i söder och från Mälardalen i öst till Sydnorge 

i väst. I den mån de ingifta, främmande männen 

hade sitt ursprung inom detta förhållandevis vidsträckta 

område, så kom de ändå att dela de normer som dikterade 

hur mångkantiga stridsyxor skulle formges. Märk väl 

att dessa normer inte fanns före tidigneolitikums början, 

de skapades, förhandlades och reproducerades inom och 

mellan lokala hantverksgrupper förbundna genom långväga 

kontaktnät. För gruppen av ingifta män från skilda 

ursprung kan stridsyxornas överregionala design ha blivit 

en reifikation av en social gemenskap, som omfattade 

både dessa mäns ursprungliga uppväxtmiljöer och de 

sociala sammanhang och områden där de kom att leva 

efter giftermål, en gemenskap som förkroppsligades i 

utövandet av yxsmidets praktik. 

276 


De svensk-norska mångkantiga stridsyxornas formgivning 

skapades och reproducerades inom ett överregionalt 

socialt sammanhang som hade en vid geografisk 

utbredning. Likväl hade det också gränser. Norr om Mälardalen 

och Bergslagen levde människor som valde att 

inte smida mångkantiga stridsyxor över huvud taget. I 

mötet med mellersta Skandinaviens jägare-samlare kan 

stridsyxorna ha varit ett av många inslag i den materiella 

kulturen, som signalerade trattbägarkulturens särart. 

Längre söderut, i Danmark och Skåne tillverkades stridsyxor 

med en avvikande design. I mötet med människor 

från sydskandinavisk trattbägarkultur kan de särpräglade 

svensk-norska stridsyxorna ha tjänat som reifikationer 

för en annorlunda trattbägarkultur, en annan identitet. 

En viktig punkt i teorin kring communities of practice 

är att varje individ är medlem av flera delvis överlappande, 

delvis åtskilda communities of practice, var och ett 

definierat utifrån en gemensam aktivitet – ett sammanhang 

formerat i utövandet av en gemensam praktik. Ett 

lokalsamhälle är därför alltid ett lappverk av större och 

mindre sociala sammanhang med olika konstellationer, 

inom vart och ett av dessa reproduceras aspekter av 

kultur. De artefakter som skapas inom ett community of 

practice av hantverkare, till exempel trattbägare producerade 

av en grupp keramiker, spelar en roll som reifikationer 

– förtingligade sociala relationer – inom gruppen 

av hantverkare, kanske genom att vara uttryck för en 

gemensam stil. Samma artefakter spelar emellertid även 

en roll utanför gruppen av hantverkare, kanske som kärl 

nyttjade i matberedning eller som krukor deponerade 

vid offerritualer och har därmed också meningar och 

betydelser som är förknippade med användning snarare 

än med produktion. 

Trattbägarkulturens specifika artefakttyper har också 

associationer som sträcker sig långt bortom det lokala 

och regionala i det att varianter av samma specifika typer 

introducerades och reproducerades inom mängder av 

lokala sammanhang i en vidsträckt geografi. Mångkantiga 

stridsyxor förekommer således i ett område som sträcker 

sig från Mälardalen och Bergslagen i norr till Alperna i 

söder. Genom att tillverka en mångkantig stridsyxa blev 

en stensmed i Mälardalen i någon mening del av detta 

vida sammanhang. Genom att formge yxan enligt den 

svensk-norska stilen (jfr. ovan) signalerades samtidigt 

den nordliga trattbägarkulturens särart. Genom att tillverka 

yxan i sten hämtad från den egna matrilinjära ättens 

stenbrott gavs yxan också en betydelse som anspelade på 

smedens härkomst. Samma artefakt kan således samtidigt 

ha såväl lokala, regionala, överregionala och kontinentala 

associationer, betydelser som spelade större eller mindre 

roll i olika sammanhang och situationer.


11.2 Trattbägarkulturens 

norra randbygder och 

tidigneolitikum norr om 

TRB-komplexet 

Ur ett nordeuropeiskt perspektiv hör Mälardalen och 

Bergslagens trattbägarkultur till en av trattbägarkulturens 

norra randbygder. Norr om regionen levde människor 

med andra traditioner och en annan näringsekonomisk 

praktik. I kapitel 10.1 diskuteras Mälardalen och Bergslagens 

trattbägarkultur i ett vidare sammanhang som 

inkluderar trattbägarkulturens norra randbygd i västra 

Mellansverige, södra Norge (Østlandet och Vestlandet) 

och norra Polen (Pommern och Chelmno). De nordliga 

trattbägarbygderna delade en kulturell repertoar, med 

lokala varianter av artefakttyper som trattbägare, mångkantiga 

stridsyxor och fyrsidiga arbetsyxor, och genom 

att element av jordbruk med några undantag introducerades 

samtidigt med TRBs hantverkstraditioner. 

Längs kusten av östra Mellansverige förekommer lösfynd 

och boplatser från trattbägarkultur upp till och med 

området kring Ljusnans mynning i norra Gästrikland 

och södra Hälsingland. I Mellansveriges inland indikerar 

spridningen av lösfynd och boplatser att trattbägarkulturen 

har en utbredning och nordgräns som grovt sett 

begränsas av Dalälvens nedre lopp i öster och Glafsfjorden 

i väster. I sydöstra Norge har lösfynden från 

trattbägarkultur en nordlig begränsning i södra Oppland, 

i västra Norge anas samma gräns i Møre og Romsdal. 

Gränsen för trattbägarkulturens utbredning sydöst om 

Östersjön återfinns i regionerna Pommern och Chelmno 

i norra Polen och löper från Vistulas mynning sydöst mot 

Warszawa. Trattbägarkulturens nordgräns sydöst om 

Östersjön återfinns således 60 mil rakt söder om TRBs 

nordgräns i Mälardalen och Bergslagen, en observation 

som i någon mån underminerar de tolkningsmodeller 

som ser trattbägarkulturens nordgräns i Skandinavien 

och Polen som bestämd av ekologiska faktorer (t.ex. 

Hulthén & Welinder 1981, Sulgostowska 1998 s.92). 

Det finns några gemensamma drag i materiell kultur 

för den nordliga randzonen i Skandinavien. Samma typer 

av mångkantiga stridsyxor är utmärkande för såväl 

Mellansverige som Sydnorge och trattbägare med tvärsnoddsdekor 

utgör ett markant inslag i keramikinventariet 

både på Vestlandet, Østlandet, Västkusten och i 

Mälardalen och Bergslagen. Andra aspekter skiljer, till 

exempel så har de fyrsidiga stenyxorna på Vestlandet 

vanligen asymmetrisk egg i förhållande till yxkroppens 

mittaxel, medan fyrsidiga stenyxor i Mälardalen och 

Bergslagen har symmetrisk egg. I västra Skandinavien 

är spånpilspetsar vanliga i fyndinventariet, men saknas 

på tidigneolitiska lokaler i östra Mellansverige. De sadel- 

kvarnar som utgör en så manifest del i den materiella 

kulturen från Mälardalen och Bergslagens trattbägarkultur 

(kapitel 9.1.2), förefaller att saknas i Västsverige och 

finns inte omnämnda i litteraturen om södra Norges 

neolitikum (Lidström-Holmberg muntligen). Spår av 

odling och/eller fädrift finns från hela området, men 

är än så länge tydligare i Mellansverige och mer undflyende 

i Sydnorge. Det är troligt att det funnits regionala 

skillnader i näringsekonomisk praktik, både vad gäller 

odlingen och fädriftens roll, och i vilka vilda resurser 

som utnyttjats. 

Även i norra Polen uppträder artefakttyper som trattbägare, 

kragflaskor, fyrsidiga arbetsyxor och mångkantiga 

stridsyxor. Samtidigt som repertoaren känns igen, så har 

den materiella kulturen inom de nordpolska lokalgrupperna 

också regionala särdrag. Trattbägare från Pommern 

har således ofta en formgivning som skiljer dem 

både från trattbägare från Chelmno och från trattbägare 

från Mälardalen. 

I Sverige, Norge och Danmark var det lokala jägaresamlare 

som tog upp/skapade de nya traditionerna (Price 

2000). I norra Polen (Pommern) levde jägare-samlare 

(erteböllekultur) och jordbrukare (sen bandkeramisk 

kultur) tätt inpå varandra under senmesolitisk tid. De 

första förekomsterna av material som kan klassificeras 

som TRB i Pommern uppträder på sena erteböllelokaler, 

och visar på en gradvis om än tämligen snabb 

förändring från EBK till TRB (kapitel 10.1.3). TRBs 

materiella kultur och hantverkstraditioner togs emellertid 

också upp i de delar av Polen där jordbruk redan 

utövades under den föregående perioden, till exempel 

i södra Pommern, i Chelmno och i Kujavien (Zvelebil 

2005). Detaljerna i denna process är inte klarlagda, bland 

annat finns oklarheter kring det kronologiska förloppet. 

Sarnowogruppen i Kujavien anses vanligen som äldst 

bland TRB materialet inom det gamla bandkeramiska 

området, och Sarnowoboplatsen lyfts stundom fram 

som den äldsta lokal som kan klassificeras som TRB 

överhuvudtaget (t.ex. Midgley 1990 s.201, Hallgren 1996 

s.12-13). Underlaget för denna tolkning är dock svagt. 

Det daterade materialet från Sarnowo bestod av: ”Finely 

dispersed charcoal fragments in a dark pit filling...” (Bogucki 

1992 s.367). Så som framhålls av Bogucki bör 

denna beskrivning väcka farhågor hos alla som tagit 

kolprov för 14 C-datering. Provet bör strykas ur diskussionen 

av kronologin för trattbägarkulturens äldsta fas. 

[Ytterligare en tidig datering (G-6019 5570±110 BP) 

föreligger från lokalen Łącko i Kujavien (Domanska & 

Rzepecki 2004 s.418, Larsson & Rzepecki 2005 s.11). 

I detta fall känner jag inte till vilket provmaterial som 

daterats, men då det rör sig om en enstaka datering och 

kopplingen till sarnowokeramiken beskrivs som osäker 

(Domanska & Rzepecki 2004 s.418), så förblir sarnowogruppens 

kronologiska position oklar]. 

277

Oavsett sarnowogruppens kronologiska position, så 

bör människor från den sena bandkeramiska miljön ses 

som delaktiga i skapandet av trattbägarkultur, dels därför 

att de grödor och tamdjur som dyker upp tillsammans 

med den äldsta trattbägarkeramiken på ertebölleboplatser 

som Dąbki och Rzucewo bör ha sitt ursprung i bosättningar 

från sen bandkeramisk (lengyel) kultur, dels 

därför att trattbägarkultur efter en kortare (Bogucki 1992 

s.367) eller längre (Czerniak 1994 s.186, 199-201) period 

av överlappning avlöser lengyelkultur i områden som 

Kujavien och Chelmno. 

Den trattbägarkultur som skapades inom det gamla 

bandkeramiska området delar i stort repertoar med TRB 

i Pommerns kustland och Skandinavien, också i Kujavien 

förekommer således artefakttyper som trattbägare, 

lerskivor, kragflaskor, fyrsidiga slipade yxor och mångkantiga 

stridsyxor (Midgley 1990, Grygiel & Bogucki 

1991, Domanska & Rzepecki 2004, Larsson & Rzepecki 

2005). Som diskuterats i kapitel 10 så innebär dock inte 

likheterna i repertoar nödvändigtvis en likhet i betydelse. 

Samma typ av artefakt kan ha getts skilda meningar i 

olika lokala och regionala sammanhang. Det är troligt 

att skapandet av TRB betydde något helt annat för de 

jägare-samlare som för första gången tog upp jordbruk, 

än för de jordbrukare som visserligen förändrade sina 

hantverkstraditioner och bosättningsmönster men likväl 

fortsatte med näringspraktiker (odling, boskapsskötsel) 

de redan tidigare utövat. 

Även om föremål som lerskivor och kragflaskor 

således kan ha spelat skilda roller på olika platser, så 

må de inte desto mindre ha haft det gemensamt att de 

anspelat på överregionala sociala sammanhang. Dessa 

vidare sammanhang överensstämmer säkert inte med det 

som arkeologer definierar som ”trattbägarkultur”, och i 

synnerhet inte med TRB i dess vidaste mening med en 

utsträckning från Slovakien i söder till Bergslagen i norr 

och från Ukraina i öst till Nederländerna i väst. Tänker 

man sig en mer begränsad geografi – de regioner som 

enskilda människor kan tänkas ha känt till genom direkta 

färder och besök, släktskapsförbindelser, deltagande i 

cirkulationsnätverk för exotiska föremål och genom 

berättelser och myter (kapitel 3), så kan delar av det vi 

kallar trattbägarkultur med dess likheter och skillnader i 

kulturell repertoar ha känts igen som betydelsebärande 

också för de tidigneolitiska människorna. I de trattbägarkulturens 

norra randbygder som diskuterats här kan 

det specifika med förändringen från ett liv som jägaresamlare 

till en livsstil som inkorporerade aktiviteter som 

odling och fädrift ha varit särskilt synligt, just därför att 

människor i angränsande regioner valde annorlunda. 

I kapitel 10.2 diskuteras de tidigneolitiska samhällen 

som fanns norr om de nordligaste trattbägarbosättningarna 

i Skandinavien och Polen. Det arkeologiska 

materialet från Skandinavien norr om trattbägarkulturen 

278 


diskuteras i termer av tidigneolitisk skifferkultur. Utan 

att förneka att det finns lokala och regionala skillnader, 

så finns det också gemensamma nämnare och återkommande 

drag inom skifferkulturen, vad som skulle kunna 

kallas en delad repertoar. Denna delade repertoar omfattar 

element som en näringsekonomisk praktik helt inriktad 

på vilda resurser, ett framstående skifferhantverk som 

inkluderar produktion av skifferknivar, en cirkulation av 

främmande skifferföremål och råskiffer av exotisk härkomst, 

byggande och boende i vall- eller högomgärdade 

hus med försänkt golvplan, en rituell symbolik där älgen 

är central, samt en frånvaro av keramikhantverk. 

Medan skifferkulturens jägare-samlare saknade, eller 

valde att inte tillverka och bruka keramik, så hade 

keramikhantverk redan bedrivits i 1500 år bland jägaresamlare 

som levde i området norr om (vad som under 

tidigneolitikum skulle bli) trattbägarkulturens nordgräns 

öster om Östersjön. I det tidigneolitiska arkeologiska 

materialet från norra Polen, Kaliningrad, Vitryssland, 

Litauen och Lettland finns lämningar från flera delvis 

likartade, delvis olika traditioner, material som brukar 

betecknas nemankultur, zedmarkultur och narvakultur. 

Under tidigneolitikum dyker ett inslag av ben från tamdjur 

upp på neman- och zedmarlokaler i norra Polen och 

Kaliningrad. Det är möjligt att fädrift inkorporerades 

som en del av ekonomin i detta område. Trattbägarkulturens 

nordgräns öster om Östersjön är i så fall inte 

främst en gräns mellan jordbrukare och jägare-samlare 

(även om det är troligt att det fanns reella skillnader i 

näringsekonomi), utan en gräns mellan grupper av människor 

med olika traditioner. 

Det tidigneolitiska materialet från Estland och Finland 

klassificeras som kamkeramisk kultur, fas Ka II 

(”typisk kamkeramik”). I dessa regioner saknas spår efter 

jordbruk. Kamkeramisk kultur utgör således ett exempel 

på tidigneolitiska jägare-samlare med keramikhantverk. 

De västligaste bosättningarna från tidigneolitisk 

kamkeramisk kultur återfinns vid Kalixälvens mynning 

i Norrbotten, dikt intill skifferkulturens område. Medan 

utbredningen av jordbruk och keramikhantverk sammanfaller 

i södra Skandinavien, så har keramikhantverket 

således också haft en västgräns i Nordskandinavien, ett 

faktum som än en gång understryker att det inte finns 

något samband mellan näringsekonomisk praktik och 

närvaro eller frånvaro av keramikhantverk. 

I gränszoner mellan olika traditionsområden, i mötet 

med människor från andra kulturella kontexter, kan 

oreflekterad kunskap och dispositioner ha medvetandegjorts. 

Det kulturellt specifika i den egna livsstilen kan ha 

synliggjorts, insikter som kan ha bidragit till att forma en 

identifiering med ett socialt sammanhang som sträckte 

sig bortom det lokala. I en sådan process kan element 

som delade hantverkstraditioner och delad materiell kultur 

getts en betydelse i konstruktionen av gruppidentitet.


Också insikten att somliga levde enligt andra mönster 

och praktiserade en annan kultur kan ha bidragit till att 

skapa kategorier som vi och dom. Så som diskuteras i 

kapitel 10.3 kan en sådan kulturell gruppidentitet förstås 

som exempel på etnicitet. En viktig poäng är dock 

att en etnicitet i denna mening är situationsberoende, 

identifieringen är avhängig de specifika omständigheterna 

som orsakar att doxa (oreflekterad kunskap) görs 

medveten. Beroende av situation och sammanhang kan 

således samma människa identifiera sig med olika grupper 

vid skilda tillfällen. Likväl är det inte en godtycklig 

identifikation, snarare en identifikation där historia, kultur 

och sammanhang alla spelar roll i formerandet av en 

förhandlingsbar kulturell identitet. 

11.3 En annorlunda 

och inhemskiserad 


Trattbägarkulturens första uppträdande och jordbrukets 

introduktion norr om det bandkeramiska området har 

stundom förklarats med hänvisning till lokala förhållanden 

i tämligen små regioner, ofta (delar av) Danmark 

eller Skåne. För att närma sig en förståelse av ett fenomen 

som trattbägarkultur bör dess vida geografiska omfång 

beaktas (Klassen 1999). De samhällsförändringar som 

skedde i Mälardalen omkring 4000 f.Kr. var inte oberoende 

av de förändringar som vid samma tid skedde 

vid Oslofjorden eller i Pommern, kanske spelade också 

skeenden i mer fjärran delar av Centraleuropa in. Det 

vida geografiska omfånget gör att det är mycket svårt 

för en enskild forskare att överblicka allt material som 

klassificerats som trattbägarkultur. Jag begränsar därför 

min diskussion av trattbägarkulturens tillkomst till att 

omfatta den norra delen av TRB, det vill säga de regioner 

där tidigare jägare-samlare tog upp/skapade trattbägarkulturens 

hantverkstraditioner samtidigt som de började 

praktisera jordbruk. 

I Pommern och Schleswig-Holstein tycks skiftet erteböllekultur/trattbägarkultur 

ske omkring 4200 f.Kr. 

(angående Pommern se kapitel 10.1, angående Schleswig-Holstein 

se Hartz et al. 2000, Hartz et al. 2002), i 

Danmark och Skåne dateras samma förändring till c. 

4000 f.Kr (Andersen 1991, 1993, Persson 1999, Stafford 

1999, Price 2000, Fischer 2002). Övergången mellan 

senmesolitikum och tidigneolitikum i Mälardalen och 

Bergslagen ligger helt i fas med utvecklingen i Sydskandinavien, 

i bägge områdena så dateras såväl den äldsta 

trattbägarkeramiken som de äldsta benen från tamboskap 

till omkring 4000/3950 f.Kr (figur 5.5-5.10, 7.3). 

Från Västsverige och Sydnorge är dateringsunderlaget 

sämre men tillgängliga dateringar motsäger inte att TRB 

introduceras också där omkring eller strax efter 4000 

f.Kr (kapitel 10.1). Att utvecklingen i Danmark, södra 

Sverige och södra Norge i någon mån var synkron antyder 

ett vidsträckt geografiskt sammanhang. Samtidigt 

pekar de senmesolitiska fyndmaterialen från detta område 

på att olika delregioner karaktäriserades av skilda 

hantverkstraditioner, skilda bosättningsmönster och 

skilda näringspraktiker. Det sociala sammanhang inom 

vilket den nordliga trattbägarkulturens hantverkstraditioner 

skapades och spreds var således ett överregionalt 

socialt sammanhang som förenade tämligen disparata 

lokalsamhällen. 

Även om jag här förbigår trattbägarkulturens uppkomst 

och spridning inom det gamla bandkeramiska 

området, så pekar jag ändå på att lokalsamhällen inom 

dessa regioner också bör ha varit delaktiga i de processer, 

som utmynnade i att trattbägarkulturens repertoar 

skapades. I termer av arkeologiska kulturer inbegrep 

ett sådant vidare sammanhang sen lengyelkultur i östra 

Mellaneuropa samt rössen- och michelsbergkultur i västra 

Mellaneuropa (Midgley 1990, 2002, Klassen 2000, 

2004, Richter 2002) (Som nämndes i kapitel 5 så räknas 

michelsbergkultur stundom som en del av TRB, jfr. Zápotocký 

1992 s.202-204). Ett vidare sammanhang inbegriper 

också swifterbantkultur längs västra Europas 

nordsjökust, material som i likhet med TRBs nordgrupp 

representerar lämningar av jägare-samlare som tog upp 

keramikhantverk och aspekter av jordbruk (Raemaekers 

1999). 

I Pommerns kustland (Polen), i Mecklenburg-Vorpommern 

och Schleswig-Holstein (Tyskland), på Jylland 

och danska öarna, på Østlandet och Vestlandet (Norge), 

samt i Södra och Mellersta Sverige upp till och med Mälardalen/Bergslagen 

i norr, levde man som jägare-samlare 

innan odling och fädrift introducerades tillsammans med 

TRBs materiella kultur. Etiketten jägare-samlare omfattar 

i detta fall en rad tämligen skilda näringspraktiker som 

hade föga gemensamt mer än att de inte inkluderade 

jordbruk. Också vad gäller materiell kultur och hantverk 

så finns en vid spridning inom det område där 

så småningom den nordliga trattbägarkulturen kom att 

etableras. Det klassiska scenariot av förändringen till 

TRB omfattar en övergång från erteböllekultur till trattbägarkultur 

(t.ex. Jennbert 1984, Andersen 1991, 1993). 

Den senmesolitiska fasen på övergångsboplatserna i 

Pommern som diskuterats ovan kan också klassificeras 

som erteböllekultur (Ilkiewicz 1989, 1997, Czerniak and 

Kabaciński 1997) men det är samtidigt en annorlunda 

EBK med regionspecifika särdrag både i keramikhantverk 

(Koch 1998 s.175, Timofeev 1998b s.230) och i 

flinthantverk (Kabaciński 2001). Liksom det finns en 

skillnad mellan erteböllekultur i Polen och Sydskandinavien 

så finns det också skillnader inom Sydskandinaviens 

279

Figur 11.1. Spridningen av trindyxor i Sverige och Norge, baserad 

på Rune Hermanssons databas över norra Europas trindyxor (cf. 

Hermansson & Welinder 1997). Kartan redovisar 5897 till socken 

koordinatsatta trindyxor från Sverige, och 741 till fylken koordinatsatta 

trindyxor från Norge. Antal yxor per socken (Sverige) eller fylke 

(Norge) anges med gradvis större punkter med klassningen 1, 5, 10, 

25, 50, 100 eller fler. 

Figure 11.1. The distribution of round-butted axes (”trindyxor”) in 

Sweden and Norway, based on Rune Hermanssons database over 

the round-butted axes of Northern Europe (cf. Hermansson & Welinder 

1997). The map includes 5897 round-butted axes from Sweden 

displayed per parish, and 741 axes from Norway, displayed per 

district (fylke). The number of axes per parish (Sweden) or district 

(Norway) is displayed as gradually larger dots, representing 1, 5, 10, 

25, 50 and 100 or more axes. 

EBK (Vang Petersen 1984, Klassen 2004 s.225-232). 

Med ett regionalt perspektiv skiljer sig jylländsk erteböllekeramik 

från den på danska öarna, som i sin tur skiljer 

sig från den som påträffas i Skåne/Blekinge (Hulthén 

1977 fig. 19, Stilborg och Bergenstråhle 2001). Med ett 

mer lokalt perspektiv kan skillnader också spåras mellan 

mindre delregioner inom Själland, som var och en kännetecknas 

av olika särdrag i tillhuggningen av skivyxor 

(Vang Petersen 1984). 

I det senmesolitiska stenmaterialet norr om erteböllekultur 

är trindyxor mycket vanliga. Hermanssons 

databas över Norra Europas trindyxor omfattar 6772 

exemplar från Sverige norr om Skåne, och 741 trindyxor 

från Norge (Hermansson & Welinder 1997 s.63). 

280 


Figur 11.2. Spridningen av mångkantiga stridsyxor i Sverige och Norge. 

Kartan omfattar 194 yxor från Sverige koordinatsatta till socken, 

samt 24 yxor från Norge överförda från Hinsch spridningskarta från 

1955 (Hinsch 1955 fig. 7). Antal yxor per socken anges med gradvis 

större punkter med klassningen 1, 2 och 3 eller fler. 

Figure 11.2. The distribution of polygonal battle-axes in Sweden and 

Norway. The map includes 194 axes from Sweden displayed per 

parish, and 24 axes from Norway adopted from the map in Hinsch 

(1955 fig. 7). 

En övervägande andel av dessa är mesolitiska, även om 

enstaka trindyxor ibland hittas på tidigneolitiska och 

mellanneolitiska lokaler (Hermansson & Welinder 1997, 

Groop 2006, jfr. kapitel 9.1.1). Trindyxornas geografiska 

spridning och nordgräns (figur 11.1) motsvarar tämligen 

exakt utbredningen av trattbägarkulturens yxor (figur 

11.2). I Sverige är de vanligast i Mellansverige och sällsynta 

norr om Bergslagen, i Norge är trindyxor vanliga 

på Østlandet och Vestlandet, medan få har hittats norr 

om Møre og Romsdal (se kapitel 10.1.2 för en förklaring 

av hur termerna Østlandet och Vestlandet definieras i 

föreliggande arbete). 

Hermansson har definierat fem olika eggtyper bland 

trindyxor (Hermansson & Welinder 1997 s.47). Vanli-

Figur 11.3. Exempel på trindyxor med asymmetrisk 

(vänster) och symmetrisk egg (mitten, höger). Yxor från 

Gudmundstorps sn, Skåne (vänster), Västerfärnebo sn, 

Västmanland (mitten) och Sköllersta sn, Närke (höger). 

Efter Montelius (1917 s.10). Skala 1:3. 

Figure 11.3. Examples of round-butted axes with asymmetrical 

(left) and symmetrical edge (middle, right). 

After Montelius (1917 s.10). Scale 1:3. 


gast bland dessa är en variant där eggen är symmetrisk 

i relation till yxkroppens mittaxel (sedd från sidan är 

bägge eggytorna lika välvda), och en variant där eggen är 

osymmetrisk i relation till yxkroppens mittaxel (sedd från 

sidan är en eggyta mer välvd, den andra mer plan) (figur 

11.3). I Mälardalen och Bergslagen är fördelningen mellan 

dessa två eggtyper 99% symmetrisk egg, 1% osymmetrisk 

egg (statistik baserad Hermanssons databas över 

Norra Europas trindyxor). I Västsverige (här definierat 

som Bohuslän, Västergötland, Halland) är det ungefär 

lika vanligt med symmetrisk egg (55%) som osymmetrisk 

egg (45%), siffror som stämmer väl med fördelningen av 

symmetrisk egg (53%) och osymmetrisk egg (47%) bland 

Østlandets trindyxor. På Vestlandet har däremot 72% av 

trindyxorna osymmetrisk egg, blott 28% har symmetrisk 

egg. Man kan finna fler skillnader mellan trindyxorna i 

dessa fyra regioner, till exempel så har trindyxorna på 

Vestlandet smalare nackparti än trindyxor på Østlandet 

(maxbredd på Vestlandet är 30 mm, 46% av yxorna från 

Østlandet överstiger denna nackbredd), och yttäckande 

slipning är mycket vanligare i Mälardalen och Bergslagen 

(11% av trindyxorna) än i Sydnorge (3%). 

Hela Mellansverige och Sydnorge kan sägas ha varit 

förenat i produktion och bruk av trindyxor under senmesolitisk 

tid. Likväl framträder ändå tre områden med 

delvis skilda traditioner i tillverkning och formgivning, 

bland annat vad gäller yxornas eggar: Mälardalen/Bergslagen 

i öst, Vestlandet i väst och Västsverige/Østlandet 

där emellan. Västsverige/Østlandet framträder också 

som en enhet i det att regionen vid sidan av trindyxor 

kännetecknas av lihult/nøstvetyxor (Brøgger 1905, 

Kindgren 1991), en yxtyp som är ovanlig i östra Mellansverige 

och på Vestlandet (Selinge 1994, Alsaker 1987 

s.101, Ballin 1999 s.283). Exemplen antyder att det fanns 

regionspecifika hantverkstraditioner som dikterade hur 

grönstensyxor skulle utformas, traditioner som reproducerades 

inom tämligen vidsträckta regioner. 

Jag har här bara snuddat vid problematiken kring senmesolitikums 

lokala, regionala och överregionala hantverkstraditioner. 

Långt fler redskapstyper och reduktionsstrategier 

skulle kunna inkluderas i diskussionen, liksom 

geografiskt begränsade distributionsnät för specifika råmaterial 

(Olsen & Alsaker 1984, Kindgren 1991, Sjurseike 

1994, Bergsvik 2003a, 2003b, Bergsvik & Olsen 2003, 

Carlsson et al. 2003, Falkenström 2003, Knutsson et al. 

2003, Lindgren 2004, Guinard 2008). Om än ytlig, så har 

genomgången tjänat till att visa att det fanns en avsevärd 

lokal, regional och överregional variation under senmesolitikum 

i området där den nordliga trattbägarkulturen kom 

att etableras i begynnelsen av tidigneolitikum. 

I ett tidigare arbete har jag föreslagit att det sociala 

sammanhang som förenade dessa regioner var ett äktenskapsnätverk 

som knöt samman ett antal exogama band 

i södra och mellersta Skandinavien (Hallgren 1996 s.18- 

19). Inspirerad av Newell och Constandse-Westermans 

arbeten kring social organisation och etnicitet under 

mesolitikum (Constandse-Westerman & Newell 1988, 

1989, Newell et al. 1990), diskuterade jag då utifrån en 

modell av en strukturell hierarki där band var förenade 

i dialektstammar, som var förenade i språkfamiljer. Idag 

281

lägger jag mindre betoning på språkets roll i den sociala 

organisationen (kapitel 2.4). Likväl kan en modell av 

lokala band som ingår i stammar som ingår i överregionala 

sociala nätverk där exogama giftermål är ett inslag 

i den långväga kontakten, vara relevant för att förstå 

spridningen av trattbägarkulturens hantverkstraditioner 

och odlingen och fädriftens kulturella praktik. 

Den nordliga trattbägarkulturen skall enligt ett sådant 

scenario ha skapats inom ett senmesolitiskt socialt 

nätverk, ett nätverk som knutits samman av allianser, 

gåvoutbyte och exogama giftermålsförbindelser (kapitel 

3.1). Relationerna inom detta nätverk har varit direkt avgörande 

för den väg som förändringen tog, en förändring 

som därmed var strukturerad av befintliga sociala konfigurationer, 

och av aktörernas och de sociala sammanhangens 

historia (Wiessner 2002, jfr. kapitel 2.5). Den 

nordgräns som framträder i det arkeologiska materialet i 

och med etablerandet av trattbägarkultur i Mellansverige 

och Sydnorge, var en gräns som hade en historia, samma 

gräns framträder också i de senmesolitiska trindyxornas 

utbredning. Norr därom levde människor som utövade 

andra kulturella praktiker och som ingick i andra sociala 

nätverk under senmesolitisk tid, och som även framgent 

gjorde så under tidigneolitisk tid. 

Till en del anas samma regionala och överregionala 

indelning både i det senmesolitiska och det tidigneolitiska 

materialen. Att trindyxornas nordgräns sammanfaller 

med TRB-yxornas nordgräns har redan nämnts. 

Ett annat påfallande mönster är att såväl senmesolitiska 

trindyxor som tidigneolitiska fyrsidiga yxor getts en symmetrisk 

egg i Mälardalen och Bergslagen, medan både 

senmesolitiska trindyxor och tidigneolitiska fyrsidiga 

yxor getts en asymmetrisk egg på Vestlandet (jfr. figur 

10.9, och den vänstra yxan i figur 11.3). Mönstret antyder 

att när det nya konceptet fyrsidig yxa togs upp så 

fortsatte man likväl att forma eggpartiet i enlighet med 

den regionala normen. 

Kontinuitet i stenhantverk verkar vara ett återkommande 

drag inom olika lokala grupper av trattbägarkultur. 

I Kujavien finns således en kontinuitet mellan sen 

bandkeramisk kultur och tidig TRB (Domanska 1995). 

För Danmarks del har Stafford noterat att de förändringar 

i flinthantverk som förknippas med TRBs uppdykande 

i själva verket var en fortsättning på trender som 

redan pågick under senmesolitisk tid (Stafford 1998). Var 

helst trattbägarkulturens repertoar introduceras i början 

av tidigneolitikum, så tycks stenhantverket innehålla 

komponenter som visar på ett mått av lokal kontinuitet 

jämtemot föregående period. 

Så som diskuterats i kapitel 9.1.1, så präglas den tidigneolitiska 

yxindustrin i Mälardalen och Bergslagen 

av en produktion av helslipade fyrsidiga yxor med tunn 

och/eller spetsig nacke. I formen anknyter yxorna till 

spets- och tunnackiga flintyxor inom Sydskandinaviens 

282 


trattbägarkultur och Västeuropas michelsbergkultur, 

vilka i sin tur ofta jämförs med liknande yxor i exotiska 

bergarter från Alperna. Helslipade fyrsidiga yxor är 

emellertid ingen nyhet som introducerades i Mälardalen 

och Bergslagen i början av tidigneolitikum, helslipade 

fyrsidiga yxor förekommer sporadiskt också på senmesolitiska 

lokaler i regionen (figur 11.4). Snarare var det så 

att ett redan existerande inslag i den materiella kulturen 

lyftes fram och gavs en ny roll i och med skapandet av 

trattbägarkulturen. 

Varianter av mångkantiga stridsyxor (varav somliga 

inte är särskilt mångkantiga) förekommer inom hela trattbägarkulturens 

utbredningsområde. Så som diskuterats 

ovan har de ofta en distinkt regional eller överregional 

formgivning. Mälardalen och Bergslagens KIII yxor har 

sin närmaste motsvarighet i mondseegruppens KIB yxor 

i norra Alperna (figur 11.5). I sin formgivning anknyter 

således stridsyxorna till ett sammanhang bortom det 

lokala. Samtidigt finns det också en del gemensamma 

drag mellan den nordliga trattbägarkulturens mångkantiga 

stridsyxor och de mesolitiska skafthålshackorna, till 

exempel förekomst av en fallisk nackknopp (figur 9.25), 

förekomst av skåror som löper från skafthål till egg, 

exempel på en krökt eller vinklad kropp som liknar KIII 

yxorna, samt förekomst av en skarpt markerad skuldra 

vid skafthålet som vissa FIII, och i synnerhet FIV och 

KVI yxor (figur 11.6). 

Jag argumenterar inte för att de överregionala fenomenen 

mångkantig stridsyxa och helslipad fyrsidig arbetsyxa 

har sitt ursprung i Mellansverige eller Sydnorge, 

åtminstone inte sina enda ursprung. Snarare argumenterar 

jag för att det inte alltid behöver finnas en motsättning 

mellan externa, kontinentala influenser och lokal tradition. 

Annorlunda uttryckt så kan den materiella kulturen 

ses som en komplex väv där det kontinentala gavs lokala 

referenser genom att anknyta till tidigare generationers 

artefakter och kulturella praktiker. Trattbägarkulturens 

repertoar gjordes inhemsk genom att återknyta till de 

lokala sammanhangens förflutna. 

Varianter av kärltypen trattbägare förekommer inom 

hela trattbägarkulturens område. Graden av likhet mellan 

trattbägare från olika regioner varierar en hel del. 

Det finns till exempel få gemensamma nämnare mellan 

formspråket inom trattbägarkulturens sydostgrupp 

och kärlinventariet inom Skandinaviens tidigneolitiska 

TRB (jfr. Midgley 1990 s.75). I andra fall är likheterna 

avsevärda mellan kärl från geografiskt avlägsna sammanhang, 

till exempel om trattbägare från Kallmossen och 

Skumparberget i norra Mälardalen jämförs med typ 0 

trattbägare från Själland eller ”tulpanbägare” från michelsberggruppen 

i Tyskland (figur 11.7). Samtidigt som 

det finns en uppenbar och i någon mening avsiktlig likhet 

i kärlform, så har hantverkare i olika lokalgrupper följt 

skilda teknologiska recept. Trattbägarna i Mälardalen

Figur 11.4. Fyrsidig helslipad mesolitisk yxa från boplatsen 

Vittersjö, Gästrikland, en lokal daterad till c.7700 BP. 

Efter Björck et al. (2000 fig. 9). Skala 1:2. 

Figure 11.4. Four sided polished Mesolithic axe from 

the settlement site Vittersjö, Gästrikland, a site dated to 

c.7700 BP. After Björck et al. (2000 fig. 9). Scale 1:2. 


Figur 11.5. En jämförelse mellan en KIB yxa från Attersee, Österrike och en KIII 

yxa från Mortorp, Södermanland. Efter Montelius (1891-1893 fig. 18-19, modifierad 

så att bägge yxorna återges i samma skala). Skala 1:3. 

Figure 11.5. A comparison between a polygonal battle-axe of Zápotocký’s type 

KIB from Attersee, Austria and a KIII axe from Mortorp, Södermanland, Sweden. 

After Montelius (1891-1893 fig. 18-19, modified to display both axes in the same 

scale). Scale 1:3. 

Figur 11.6. En jämförelse mellan en mesolitisk 

skafthålshacka från Kotedalen, Hordaland, 

Norge och en FIII yxa från Halvorsrød 

i Råde, Østfold, Norge. Efter Olsen (1992 

fig. 63) och Østmo (1998 fig. 7). Skala 1:2. 

Figure 11.6. A comparison between a 

Mesolithic shaft hole pickaxe from Kotedalen, 

Hordaland, Norway and a polygonal 

battle-axe of Zápotocký’s type FIII from Råde, 

Østfold, Norway. After Olsen (1992 fig. 63) 

and Østmo (1998 fig. 7). Scale 1:2. 

283

är magrade med krossad granit, typ 0 trattbägarna är 

magrade med krossad granit och ibland chamotte (Koch 

1998 s.123-124, 336), tulpanbägarna kan vara magrade 

med såväl sand/grus, chamotte, bränd flinta, snäckskal 

och organisk magring (Vanmontfort et al. 1997, Raemaekers 

1999 s.142). 

Samtidigt som vissa tidigneolitiska kärl från Mälardalen 

och Bergslagen således utformades i en stil som hade 

tydliga sydvästliga referenser, så uppvisar andra trattbägare 

detaljer i design som inte känns igen eller är ovanliga 

bland trattbägare från Sydskandinavien och Kontinenten, 

drag som snarare anknyter till keramikhantverket inom 

kamkeramisk kultur i öst (kapitel 8.2). Exempel på sådana 

element är yttäckande kompositioner av tvärsnodd och 

kamstämpel, dekorvarianter som förekommer redan i de 

äldsta trattbägarmaterialen i Mälardalen och Bergslagen 

(först i ett senare skede introduceras tvärsnodd inom 

sydskandinavisk trattbägarkultur). Andra drag som kan 

tolkas som östliga är frekvent förekomst av dekor på 

kärlrand, dekor på kärlväggens insida, kraftigt förtjockad 

mynningsrand, frekvent förekomst av gropintryck (kapitel 

8.2). Märk väl att dessa särdrag förekommer på kärl 

som getts trattbägarens form, det rör sig således inte 

om kamkeramiska kärl, snarare är de att betrakta som 

trattbägare som getts en särprägel genom att inkorporera 

kamkeramiska motiv i designen. 

Mälardalens trattbägarkeramik skulle kunna ses 

som en hybrid mellan kontinentala, sydskandinaviska 

och östliga keramiktraditioner. Samtidigt är det viktigt 

att påminna sig om att hybriditet inte är ett undantag 

utan en regel, alla kulturer är hybrider (Sahlins 1999). 

Vråkeramikens karaktär av hybrid skiljer den inte från 

trattbägarkeramik i Sydskandinavien eller Polen, också 

dessa material präglas av influenser från alla väderstreck. 

Som nämnts ovan har kärlformen hos Sydskandinaviens 

tidiga trattbägare motsvarigheter i michelbergkulturens 

tulpanbägare men också i kärl med likartad kärlform 

284 


Figur 11.7. En jämförelse mellan tulpanbägare från 

michelsbergkulturen i Tyskland (de fyra krukorna till 

vänster), och trattbägare från Kallmossen, Uppland 

(överst till höger), Sandhuse Mose, Själland (mitten till 

höger) och Skumparberget, Närke (nederst till höger). 

Efter Gleser (1998 fig. 1) och Koch (1998 plansch 

130). 

Figure 11.7. A comparison between tulip beakers of 

the Michelsberg Culture (the four vessels on the left), 

and funnel beakers from Själland (right centre) and 

Mälardalen and Bergslagen (top right, bottom right). 

After Gleser (1998 fig. 1) and Koch (1998 plate 130). 

inom swifterbantkultur (t.ex. Raemaekers 2005 fig. 5:1). 

Den äldsta trattbägarkeramiken i Polens kustland har 

gropintryck på insidan av kärlväggen, ett drag med motsvarigheter 

inom nemankultur, och så vidare. 

Alla dessa traditioner är exempel på hur främmande 

inslag inkorporeras i lokala sammanhang och görs i inhemska. 

För de tidigneolitiska människor som knådade 

lera och formade kärl så var keramiken inte en hybrid, 

det var ett lokalt förankrat hantverk med en egen historia, 

ett hantverk som fick sin mening i utövandet, som 

fick sin mening i det sociala samspelet inom gruppen av 

hantverkare och som fick sin mening i den roll keramikhantverket 

och dess produkter i form av lerkärl spelade 

inom det lokala samhället. Ur ett sådant perspektiv var 

trattbägarkeramiken i Mälardalen och Bergslagen en inhemskiserad 

trattbägarkeramik. 

Ett utmärkande drag för Mälardalen och Bergslagens 

trattbägarkultur är förekomst av brandbegravningar, en 

gravsed som introducerades i inledningen av TN. Så som 

diskuterats i kapitel 6.2.1 så förekommer dels regelrätta 

gravplatser där hantering av kremerade människoben 

tycks ha varit en central aktivitet, dels förekommer 

ensamliggande brandgravar eller enstaka brända människoben 

på lokaler som i övrigt tolkas som boplatser. 

Det finns också indikationer på brandgravar från TN I 

från Västsverige och mer osäkert från Sydnorge. Inom 

trattbägarkulturens utbredningsområde i övrigt så förekommer 

brandgravar daterade till TN I endast inom 

lupawagruppen i Pommern. 

Det finns några exempel på brandgravar från mesolitisk 

tid i norra Europa (Larsson 1988, Brinch Petersen 

& MeikleJohn 2003, Nilsson Stutz 2003 s.247-248), och 

enstaka brandgravar förekommer stundom på gravfält 

från bandkeramisk kultur (van der Velde 1996, Trautmann 

2006). Det saknas dock indikationer på att brandgravskick 

praktiserades i Mälardalen/Bergslagen eller 

Pommern före skapandet av trattbägarkulturen, och det


är svårt att hitta samband med tidigare perioders gravriter 

i andra regioner då avstånd i tid och rum är betydliga. 

Det är därför troligt att brandgravskicket skapades lokalt 

i trattbägarkulturens norra randbygder i början av 

tidigneolitikum. Åtminstone i Mälardalen och Bergslagen 

så tycks elden ha spelat en viktig roll i arbetet med att 

röja ytor för odling och bete (kapitel 7). Att brandgravskicket 

skapades samtidigt med introduktionen av den 

nya näringsekonomiska praktiken antyder måhända att 

man i gravritualens symbolik velat anspela på eldens roll 

i omformandet av natur till kultur. 

Precis som Mälardalen och Bergslagen utgör den 

nordligaste TRB-regionen längs Östersjöns västra kust, 

så utgör Pommern den nordligaste randbygden för TRB 

komplexet öster (sydöst) om Östersjön. Det är frestande 

att se ett samband, att misstänka att det finns beröringspunkter 

mellan de eldbegängelseriter som utfördes i dessa 

trattbägarkulturens norra randbygder, i synnerhet som 

det även finns betydande likheter mellan långhögarna i 

Pommern och långhögen på Mogetorp (jfr. figur 6.17). 

Mitt emellan Mälardalen och Pommern återfinns Gotland. 

Gotlands tidigneolitikum är föga utforskat (Nylén 

et al. 1981), dock finns fyndplatser vid Ardags, Ekeby sn 

och Gräne, Väte sn, där brända människoben påträffats 

tillsammans med tidigneolitisk trattbägarkeramik (Åhlen 

1972, Andersson 2004 s.9). Människobenen på Ardag har 

tolkats som yngre än trattbägarkeramiken, men i ljuset av 

brandgravskickets datering i Mälardalen och Pommern 

så kan det finnas skäl att ifrågasätta denna bedömning 

(Andersson 2004). 

Under loppet av trattbägarkulturens existens fick 

brandgravskicket en allt vidare geografisk spridning. Under 

TN II så förekommer brandgravar även i Chelmno, 

Brandenburg och Schleswig-Holstein, under mellanneolitikum 

spreds sedan brandgravskicket över stora delar av 

trattbägarkulturens utbredningsområde i Tyskland och 

Nederländerna (kapitel 6.2.1). Fenomenet illustrerar hur 

trattbägarkulturen bäst kan förstås som en multilokal 

företeelse. Det finns inte ett ursprung för dess kulturella 

praktiker, utan många (jfr. Hornborg 2005 s.602). Det är 

troligt att michelsberggruppens tulpanbägare är ursprung 

till trattbägarna, det är möjligt att östra Centraleuropas 

skafthålsyxor av bergart och koppar gav inspiration till de 

mångkantiga stridsyxorna, och kanske hade trattbägarkulturens 

brandgravskick sitt ursprung i de norra randbygderna 

i Pommern och Mälardalen. Ingen av dessa 

företeelser spreds oförändrad, alla omskapades i lokala 

communities of practice, gavs en lokal prägel och en lokal 

betydelse, gjordes till en annorlunda trattbägarkultur. 

Som berörts ovan så kan i flera fall en historisk kontinuitet 

i geografi anas när trattbägarkulturen skapas. I 

centrala Polen finns en kontinuitet i det att gränsen mellan 

bandkeramisk kultur och äldre nemankultur efter 4000 

f.Kr. blir en gräns mellan trattbägarkultur och yngre ne- 

mankultur. Skapandet av TRB innebar dock även ett överskridande 

av gränser, den tidigare boskillnaden mellan sen 

bandkeramisk kultur och erteböllekultur i norra Polen 

och Tyskland försvann i någon mån då lokala varianter 

av trattbägarkultur sedan förekom både i norr och söder. 

Medan det fanns få gemensamma nämnare mellan LBK 

och EBK under senmesolitikum, så fanns det många 

gemensamma nämnare mellan TRB i Kujavien och TRB i 

Pommern under tidigneolitikum. Det är viktigt att notera 

att skapandet av trattbägarkultur innebar en stor förändring 

både för de tidigare jägare-samlarna i norr och för 

människorna inom det gamla jordbruksområdet i söder 

(Thomas 1995). I bägge områdena skedde en omvandling 

av samhället, med förändringar i bosättningsmönster, 

näringspraktik och hantverkstraditioner. 

Likheten i repertoar mellan TRB i Kujavien och TRB 

i Pommerns kustland eller Mälardalen innebär inte att alla 

tidigare skillnader försvann, det var inte samma trattbägarkultur 

inom det gamla bandkeramiska området som 

inom de gamla jägare-samlare territorierna kring Östersjön. 

Medan man i någon mån delade idéer om specifika 

artefakttyper som mångkantiga stridsyxor så fanns det 

samtidigt skillnader, inte bara de varianter i formgivning 

som diskuterats ovan utan också teknologiska skillnader 

i enskilda moment i hantverkets handlingskedja. Exempelvis 

så är skafthålen hos stridsyxorna i södra Tyskland, 

Böhmen, Österrike och Schweiz vanligen rörborrade, 

medan skafthålen hos stridsyxorna i Skandinavien, norra 

Tyskland och norra Polen oftast borrades med massiv 

borr (Zápotocký 1992 s.146-147). På ett liknande sett 

finns det skillnader mellan trattbägarna, som i det gamla 

LBK-området är chamottemagrade, medan de i norr är 

magrade med grovkornig krossad bergart (jfr. kapitel 8 

och 10.1.3). Bägge dessa skillnader bottnar i alternativa 

teknologier som fanns redan under senmesolitisk tid. 

Skapandet av de traditioner och kulturella praktiker 

vi känner igen som trattbägarkultur innebar således ett 

överskridande av en gammal gräns mellan jordbrukare 

och fångstfolk, även om en skugga av den gamla gränsen 

kan anas exempelvis i teknologiska detaljer i stensmide 

och keramikhantverk. Ovan föreslogs att trattbägarkulturens 

traditioner förmedlades runt södra Östersjön och 

angränsande delar av Skandinavien bland jägare-samlare 

förenade i ett socialt nätverk, ett nätverk som band samman 

en rad lokalsamhällen – grupperingar som kan liknas 

vid band och stammar – i allianser, gåvoutbyte och 

exogama giftermålsförbindelser. I någon mån måste ett 

sådant nätverk också ha inbegripit lokalgrupper inom det 

gamla bandkeramiska området, varifrån den tamboskap 

och det utsäde som spreds bland jägare-samlare hade 

sitt ursprung. 

Det är troligt att de första allianserna mellan jägaresamlare 

och bönder förhandlades i gränslandet mellan 

erteböllekultur och sen bandkeramisk kultur i Pommern, 

285

Mecklenburg-Vorpommern och Schleswig-Holstein, 

och som nämnts ovan, dyker de första benen från tamdjur 

upp på ertebölleboplatser i detta område något 

århundrade innan boskap introducerades i Danmark 

och Sverige. De äldsta direkta dateringarna av ben från 

nötboskap från Själland respektive Mälardalen/Bergslagen 

är närmast identiska. Även med hänsyn tagen till 

14 C-dateringarnas standardavvikelse, så pekar resultaten 

på att den initiala införseln av boskap i Skandinavien 

ägt rum inom en ganska kort tidshorisont, kanske ett 

par generationer. Spridningen av boskap och utsäde i 

Sydskandinavien, Mellansverige och Sydnorge omfattar 

en mycket vid geografi. Även om fädrift och odling 

bara togs upp punktvis inom detta område, så antyder 

den geografiska skalan att avsevärda mängder kreatur 

och sädeskorn måste ha varit i rörelse för att kunna 

spridas till så pass avlägsna regioner. De mängder av 

nötkreatur och får/getter som fördes norrut måste vida 

ha överstigit de hjordar som fanns tillgängliga bland de 

sydliga erteböllebosättningarna söder om Östersjön där 

fädrift först togs upp norr om LBK. En stor andel av 

boskapen måste därför ha tillskansats från grupper som 

levde inom det gamla bandkeramiska området längre 

söderut, antingen från bosättningar från sen lengyel- och 

rössenkultur, eller från grupper som redan förändrat sina 

traditioner till det vi känner som tidig TRB, till exempel 

sarnowogruppen i Kujavien. 

Det sociala nätverk inom vilket trattbägarkulturens 

traditioner spreds i Skandinavien var inte en ny skapelse. 

Som argumenterats för ovan så var det i grunden ett mesolitiskt 

nätverk som bundit samman regioner med skilda 

traditioner i århundraden och kanske årtusenden. Vad 

som förändrades i övergången mot TN var att nätverkets 

utsträckning i söder omförhandlades och kom att inkludera 

grupper inom det gamla bandkeramiska området 

som tidigare exkluderats. Så som diskuteras i kapitel 3 så 

kan sådana långväga kontakter omfatta exempelvis besök, 

gåvoutbyte, allianser i krig och exogama giftermålsförbindelser. 

För människor från exempelvis Mälardalen som 

ville förvärva nötboskap krävdes dels allianser med individer 

på kontinenten som var villiga att avvara boskap, dels 

krävdes förhandlingar om fri passage med de grupper som 

bebodde de mellanliggande landen, då boskapen sedan 

vallades eller forslades i båt den långa vägen från Polen 

eller Tyskland till Mälardalen. Då domestikater introducerades 

i vidsträckta regioner på kort tid är det troligt att 

ett betydande antal människor var involverade i värvet 

att anskaffa boskap och utsäde. Deltagande i de sociala 

sammanhang, de communities of practice, som formerades 

i akten att förvärva domestikater måste ha haft en avgörande 

påverkan på deltagarnas identitet. 

Introduktionen av jordbruk omfattar dock inte enbart 

momenten med att anförskaffa och transportera 

boskap och utsäde. Det krävdes också en teoretisk och 

286 


praktisk kunskap om djurhållning, hur man fodrade, hur 

man mjölkade, hur man översåg betäckningar, hur man 

assisterade vid kalvning. Det krävdes också kunskap om 

hur man röjde skog och beredde mark för trädgårdar, 

hur man planterade utsäde, övervakade de groende plantorna, 

skördade och beredde säden. En sådan kunskap 

måste ha förvärvats praktiskt genom lärande i communities 

of practice som inkluderade deltagare som redan besatt 

denna kunskap. 

Exogama giftermålsförbindelser kan ha spelat en 

nyckelroll i spridningen av praktisk och teoretisk kunskap, 

då de kan ha medfört att individer uppfostrade 

inom en viss tradition flyttade till platser där dessa kulturella 

praktiker inte utövades. Varje sådan flytt innebar 

en möjlighet att ny kunskap spreds inom den nya sociala 

kontexten. Långväga exogama giftermål föregås av långväga 

besök och de följs av en fortsatt kontakt affinala 

släktingar emellan. Också vid sådana resor kan besökarna 

ha förvärvat ny kunskap genom deltagande i de ingifta 

släktingarnas arbetslag. 

Sentida exempel på sådana scenarios föreligger i de 

etnohistoriska beskrivningarna av introduktionen av sötpotatis 

på Nya Guinea (Wiessner & Tumu 1998 s.101- 

118, 389-390). Den muntliga traditionen beskriver bland 

annat hur Aipakaneklanen förvärvade utsädet och kunskapen 

genom giftermålsförbindelser med Mayuniklanen 

som redan bedrev odling. Upprinnelsen till händelseförloppet 

är Mayunis (anfader till Mayuniklanen) besök 

hos en Aipakane man och hans dotter. Aipakanemannen 

erbjuder sin dotter som fru till Mayuni. Dottern lär sig 

odlingens praktik genom att deltaga i jordbruksarbetet 

i sitt nya hem, för att sedan föra utsädet och kunskapen 

åter till sin egen klan: 

The old man told his daughter to go out to get some food 

early in the morning. At daybreak she took her net bag, 

went out, and came back with a bag full of earthworms. 

The young woman cooked the worms and gave some to 

Mayuni. 

”I don’t eat this kind of food,” said Mayuni, ”but I’ll 

get you some sweet potatoes that I left outside the house. 

He brought them in and gave some to the old man and 

his daughter. They cooked the sweet potatoes and found 

that they tasted very good. 

”Since you are young and unmarried, you can take my 

daughter with you,” the old man offered after they had 

eaten. 

Mayuni took the young woman back to his home, and 

they planted sweet potatoes together. They also brought 

some vines back to the old man and planted them at his 

place. That is how sweet potatoes spread to the Suyan area. 

Before they did not eat sweet potatoes, but only earthworms. 

(Aiyo Anginape, Mayuni clan, citerad i Wiessner 

& Tumu 1998 s.106-107)


I kapitel 3 nämndes ett exempel från Mohave-indianernas 

långväga resor, vilka beskrevs som lika intresserade 

av att lära sig främmande seder och bruk, som de var 

angelägna om att undvika att utöva dem: 

... they were as eager to know manners of other peoples 

as they were careful to hold aloof from adopting them... 

(Kroeber 1925 s.727) 

En sådan attityd kan ha kännetecknat resenärer från 

Mälardalen och Bergslagen under senmesolitikum. De 

avstod från att ta upp det keramikhantverk som praktiserades 

i angränsande regioner. Det trädgårdsbruk som 

fick en snabb spridning i och med skapandet av bandkeramisk 

kultur på Kontinenten omkring 5300 f.Kr. spreds 

inte vidare till jägare-samlarna kring Östersjön. Något 

förändrades omkring 4000 f.Kr. Främmande seder och 

bruk som sedan länge varit kända men ej utövats, omsattes 

nu i lokal praktik. I utövandet omdanades dessa 

främmande traditioner till lokala kulturella praktiker, vad 

som kom att bli en inhemskiserad trattbägarkultur. 

287

12 Summary: Identity in Practice. Local, regional 

and pan-regional aspects of the Northern 

Funnel Beaker Culture 

This book discusses the introduction of cultural practices 

such as cultivation, cattle herding, pottery craft and 

specific lithic traditions in the region around the Baltic 

Sea during the Stone Age. The main focus is on the 

Early Neolithic (4000-3300 cal. BC according to the 

Scandinavian Chronology) Funnel Beaker Culture of 

the Mälardalen and Bergslagen region in eastern Central 

Sweden. Archaeological material from neighbouring 

parts of Scandinavia, Finland, Estonia, Latvia, Lithuania, 

Kaliningrad, northern Poland and northern Germany 

are also included in the discussion. The thesis does not 

attempt to explain why practices like agriculture and 

ceramic production were introduced, rather it discusses 

when and how this took place. 

To get a perspective on the introduction of pottery 

technology in Mälardalen and Bergslagen around 4000 

cal. BC., the thesis starts with an overview of the first appearance 

of ceramics around the Baltic Sea. It is shown 

that pottery was introduced along the eastern shores of 

the Baltic more than 1000 years before people began 

to practice the craft of pottery in Central Sweden. The 

larger part of the thesis is devoted to the Early Neolithic 

Funnel Beaker Culture (abbreviated TRB) of Mälardalen 

and Bergslagen. The archaeological material from the 

region is discussed as remains of activities like living, 

crafting, cultivating, herding – cultural practices that 

were created through performance and participation. 

It is argued that participation in these activities shaped 

aspects of the participants’ identity. The last part of 

the thesis discusses the northern border of the Funnel 

Beaker Culture. The northern limits of the distribution 

of TRB materials have often been explained with reference 

to ecological conditions, whereas here it is argued 

that the northern border of the Funnel Beaker Culture 

was determined by the extent of late Mesolithic social 

networks. 

The theoretical perspective on culture is inspired by 

the writings of Ralph Linton (1936), who emphasised 

participation and learning as central aspects of culture. 

According to this perspective, culture can be viewed as 

an activity or a product of an activity, which is performed, 

practised and participated in. Linton highlighted 

the various social contexts where culture is created and 

reproduced. He put special emphasis on the local settings, 

defined by direct interaction. He also discussed 

how different aspects of culture can be reproduced 

within different segments of a local society, social groups 

defined, for example, by age or sex. Rather than being 

homogeneous and coherent, culture can therefore be 

viewed as heterogeneous and divergent. 

Linton´s emphasis on culture as participation and 

learning has a recent parallel in the Theory of Communities 

of Practice, as formulated by Etienne Wenger and Janet 

Lave (Lave & Wenger 1991, Wenger 1998). The theory 

of communities of practice discusses learning through engagement 

in communities defined by shared activities. 

By learning and participating in a cultural practice, for 

example manufacturing clay pots, that person becomes 

part of the community defined by the shared practice. 

Through engagement in the craft of the community, the 

participant forms a relation to the history of the practice. 

By (selectively) teaching the craft, the participants 

shape the future of the practice and of the community. 

In the engagement in cultural practice and through the 

participation in various communities of practice, aspects of 

identity are formed. 

Among the archaeological remains from the Early 

Neolithic Funnel Beaker Culture in Mälardalen and Bergslagen 

there are sites that can be interpreted as settlements, 

hunting stations, fishing stations, burial sites and 

offering fens. These different kinds of sites should not 

be considered as isolated points in the landscape, but 

rather as places connected through an intricate system 

of forest trails and paddling routes, paths that humans 

and their livestock travelled between homesteads, villages, 

and seasonal sites. Eventually, they travelled the 

same paths with the bodies of their dead relatives, to 

be buried at ritual sites on islands in the archipelago. 

289

On all these places and routes, each individual has been 

part of different social settings defined through participation 

in common engagement. Different locations 

in the landscape have therefore been the arena for different 

communities of practice and social configurations, the 

composition of which were dependant on the cultural 

practices performed, and which individuals these tasks 

brought together. 

Funnel Beaker settlements in different topographic 

and ecological settings contain find material associated 

with different subsistence practices. Thus, on sea-facing 

sites bones from seal and fish are common, while on 

land-facing settlements bones from cattle and sheep/ 

goat dominate and traces of cultivation, and processing 

of cereals are abundant. Osteological and botanical data 

are often interpreted in terms of subsistence economy 

and diet, but my purpose is rather to discuss the activities 

connected with for example sealing, fishing, cattle 

herding and cultivation as cultural practices. Cultivation 

of cereals has involved activities like the clearance of 

forest, sowing, possibly weeding and guarding against 

birds and forest animals, harvesting and later processing 

of cereals, tasks that may have gathered the participating 

individuals into communities of potentially different 

composition. The engagement in the cultural practices 

of cultivation contributed to form aspects of the participants’ 

identities. Engagement in agricultural practices 

may have had a specific significance in the beginning of 

the Early Neolithic, as the participants knew that these 

had not been performed by their ancestors, but also 

because groups living just to the north of the TRB in 

Mälardalen and Bergslagen choose not to adopt cultivation 

and cattle rearing at this point in time. 

One aspect of seal hunting and fishing during the 

Early Neolithic may rather have been to reconnect to 

an historical or mythical origin. The seal hunting in the 

archipelago and the spring netting of spawning pike 

created a link to past generations who hunted seal among 

the same skerries, and netted pike on the same springflooded 

meadows. In some ways also the new subsistence 

practices related to the past, as the first clearings for 

cultivation were made in a forest crossed with paths, 

memories and myths. The meadows that during spring 

flooding were the location for catching spawning pike 

may have been used for grazing cattle later in the summer, 

strange beasts that were made indigenous by being 

incorporated into the local context with its places and 

stories. 

As less time was spent by the sea, a new type of 

burial site was established on islands in the archipelago 

like at Fågelbacken. The topographic location of these 

places reconnects to a geographical setting that may have 

been viewed as a place of (mythological) ancestry for the 

Early Neolithic people. According to this interpretation, 

290 


people who lived part of the year at agricultural farmsteads 

in the interior brought their dead to rest on communal 

burial sites in the archipelago, where the ancestors 

once lived their lives as seal hunters and fishermen. 

The material culture of the Funnel Beaker Culture 

of Mälardalen contains local variants of artefacts of 

a repertoire that is common for the larger part of the 

Early Neolithic TRB complex. Among these are funnel 

beakers, collared flasks, clay disks, four-sided polished 

axes with a pointed/thin neck, polygonal battle-axes and 

saddle-querns. 

Pottery craft was introduced as a novelty at the beginning 

of the period, with the specific types funnel 

beakers, collared flask, clay disk, and more sporadically 

lugged vessels. The vessels are commonly made of fine 

clay tempered with rather coarse fractions of crushed 

granite. The tempered and processed clay has then been 

built to vessels by coils joined together using N and U 

techniques. Funnel beakers occur both as short necked 

and high necked vessels. The short-necked beakers are 

often undecorated or sparsely decorated, the high necked 

vessels sometimes have surface covering decoration. 

Short necked and high necked funnel beakers can be 

found in the same assemblages, but often one or the 

other type dominates on each site. The decorated vessels 

are ornamented with rows of simple impressions, 

cord, cord stamp, oblique impressions, toothed stamps 

and pit impressions. Just as was the case with vessel 

shapes, each site is often dominated by a certain set of 

decorative elements. 

Some of the variation in vessel shape and decoration 

may be explained by chronological trends within the 

Early Neolithic period, but an extensive programme of 

14 C dating of pottery indicates that to a large extent it is 

a case of contemporary variation. It seems that groups 

of potters living on different settlements reproduced 

their own local micro-traditions, each characterised by 

specific technological choices in different steps of the 

operational chain, from the choice of clay and temper, 

through the shaping of the vessel, to the decoration of 

the finished funnel beakers. The thin-section analysis 

of pottery from the site Skogsmossen suggests that the 

people who lived there utilised the same clay source for 

several hundred years. 

Funnel Beaker pottery can be viewed as a continental 

phenomenon with a wide distribution in northern 

Europe. At the same time regional traits can be observed 

in the ceramics from Mälardalen and Bergslagen 

(for example common occurrence of pit impressions, 

decoration on the rim-edge, decoration on the inside 

of the rim, twisted cord decoration already during EN 

I, etc.), traits that distinguish this pottery from South 

Scandinavian and Polish Funnel Beaker pottery. From 

another perspective TRB pottery can also be viewed as a

12 su m m A r y : id e n t i t y in pr Ac t i c e. lo c A l, r e g i o n A l A n d pA n-r e g i o n A l A s p e c t s o F t H e no r t H e r n 

local phenomenon as potters from nearby and contemporary 

settlements reproduced different technological 

styles, site specific traditions that were practised, taught 

and learned throughout several generations in local communities 

of practice. 

The observation of local continuity in ceramic craft is 

the starting point for a further discussion of what scenarios 

that would allow specific technological choices to be 

reproduced among consequent generations of artisans 

at the same settlement. As the size of finger imprints 

in pottery in Mälardalen/Bergslagen and elsewhere indicate 

that the vessels often were made by women, it is 

suggested that girls were taught pottery craft by their 

mothers, but also that a matrilocal rule of post-marital 

residence kept the group of potters intact over time. 

It is further suggested that engagement in the cultural 

practice of this community of practice where grandmothers 

taught mothers who taught daughters who taught sisters, 

gave birth to an idea of a common identity based 

both on descent and on cultural practice. The common 

ancestry from an historical or fictitious foremother may 

have given rise to an idea of matrilinear descent. 

The stone industry of the Funnel Beaker Culture 

of Mälardalen and Bergslagen is characterised by a production 

of thin-butted greenstone axes, round-butted 

axes, polygonal battle-axes, saddle-querns, axe polishing 

stones, and small tools made of quartz flakes. Apart 

from the locally produced stone implements the find 

inventories often include exotic artefacts in the form of 

point- and thin-butted flint axes originating in the TRB 

of Southern Scandinavia, and slate knives and points 

from the Early Neolithic Slate Culture of Northern 

Scandinavia. 

Petrographic studies of porphyrite debitage found 

at a couple of neighbouring TRB sites in western Mälardalen 

suggest that the inhabitants of each settlement 

had access to a porphyrite dyke each for local production 

of thin-butted axes. Even so, many of the finished axes 

found at the same settlements were made of non-local 

porphyrite, suggesting a socially motivated circulation of 

axes – socially motivated since the acquired axes were 

more or less identical to the ones locally produced. Data 

on production of saddle-querns also suggest a local 

production of this tool. The locally produced knobbutted 

polygonal battle-axes of Mälardalen correspond 

to Zápotocký’s type KIII and KV. The same types of 

battle-axes also occur in the rest of Central Sweden and 

in Southern Norway, while the battle-axes of, for example, 

Scania and Denmark were designed according to 

different norms. The type of polygonal battle-axe that is 

most similar to the axes of Mälardalen and Bergslagen, 

are the KIB axes of the Mondsee-group in Austria. 

The Funnel Beaker pottery of Mälardalen and Bergslagen 

is considered to be both continental, regional and 

Fu n n e l Be A k e r cu lt u r e 

local depending on perspective, as argued above. The polygonal 

battle-axes can also be considered a continental 

type, as they occur throughout the wider Funnel Beaker 

Culture during the Early Neolithic. No purely local traits 

have been recognised in the design of the battle-axes, 

neither is the Mälardalen and Bergslagen region distinguished 

by battle-axes of a specific type. Rather the 

battle-axes can be considered to be pan-regional, with 

quite distinct types being common for several neighbouring 

regions. While the battle-axes may have been 

produced in local communities of practice, the stone smiths 

in different, geographically dispersed communities shared 

several norms dictating how battle-axes should be 

designed; traditions that were reproduced beyond the 

local communities on a pan-regional scale. 

There is only one known grave find where a polygonal 

battle-axe can be associated with a skeleton determined 

as to sex, the male grave from Dragsholm, Denmark. If 

one consider previous and subsequent periods the pattern 

is the same, battle-axes tend to appear in male graves. 

For the sake of argument I will assume that it was men 

that produced these axes as well. The scenario explaining 

the local traits in pottery craft discussed above suggested 

that communities of female potters of the same descent 

group were kept intact by a matrilocal rule of postmarital 

residence. In consequence, the adult males at the same 

settlements ought to be married spouses from different 

homesteads and villages within and beyond the region of 

Mälardalen and Bergslagen, where as all males born at the 

same settlement left it upon marriage to move in with the 

woman’s family. As long as these moves upon marriage 

were kept within the wider region of Central Sweden and 

Southern Norway, the men from other localities gathered 

at their new settlements still shared a common tradition 

of how to design polygonal battle-axes. 

It is worth emphasising that these norms and traditions 

did not exist prior to the advent of the Early 

Neolithic, rather they were created, negotiated and reproduced 

within and beyond local communities of practice 

connected by long-distance networks. For the group 

of men with different geographical origins, the design 

of the battle-axes may have served as a reification of a 

social identity that included both the place and region of 

birth, and the place and region where these men came 

to reside after marriage; a sense of belonging embodied 

in the production of polygonal battle-axes. 

The designs of the Swedish-Norwegian polygonal 

battle-axes were created and reproduced within a social 

setting with a wide geographical scope. Still this social 

milieu was not without limits. To the north of Mälardalen 

and Bergslagen lived groups who chose not to 

produce any polygonal battle-axes. In the encounter with 

hunter-gatherers of Central and Northern Scandinavia, 

the battle-axes may have been one component in a lar- 

291

ger repertoire that signalled the difference of the TRB. 

Further south, in Denmark and Scania, battle-axes of a 

different design were produced. In the encounter with 

people from the Funnel Beaker Culture of Southern 

Scandinavia, the divergent design of the Swedish-Norwegian 

battle-axes may have served as a reification of a 

different kind of Funnel Beaker Culture, of a different 

identity. 

In the final part of the thesis the Funnel Beaker Culture 

in Mälardalen and Bergslagen is compared to other 

northern border regions of the TRB complex: western 

Central Sweden, South-eastern Norway (Østlandet), 

South-western Norway (Vestlandet) and Pomerania and 

Chelmno in northern Poland. While the archaeological 

material from each of these areas displays regional traits, 

to an extent they also share a common repertoire with 

the reoccurring artefact types: funnel beakers, polygonal 

battle-axes, four-sided polished working axes, and 

subsistence practices that to a larger (Poland) or smaller 

(Vestlandet) degree included agricultural practices. All 

these regions bordered on lands where groups of people 

lived that did not share the cultural practices of their 

TRB neighbours and – at least in Scandinavia – did not 

practice cultivation nor cattle herding. 

The Early Neolithic archaeological material found in 

the area north of the Funnel Beaker Culture in Scandinavia 

can be classified as Early Neolithic Slate Culture, 

remains from aceramic hunter-gatherers named after the 

role slate played in the lithic industry. In north-easternmost 

Sweden the Slate Culture bordered on the Comb 

Ware Culture (phase II) with a further distribution eastwards 

in Finland and neighbouring parts of Russia and 

Estonia. While the people of the Slate Culture were hunter-gatherers 

without pottery, the people of the Comb 

Ware Culture were hunter-gatherers with pottery, and by 

292 


this time ceramics had been in use for more than 1000 

years by the hunter-gatherers of Finland. The northern 

local groups of the Funnel Beaker Culture in Poland 

lived close to the Neman, Zedmar and Narva Cultures 

of north-eastern Poland, Kaliningrad, Lithuania, Latvia 

and Belorussia. These groups are normally considered 

hunter-gatherers in the archaeological literature, but occasional 

bones from domesticated animals are found at 

least at Zedmar sites, indicating that some domesticates 

were adopted or circulated to the north of the Funnel 

Beaker Culture in the region east of the Baltic Sea. Rather 

than a border between farmers and hunter-gatherers, the 

northern limit of the TRB in Poland may be considered 

a border between groups with different traditions and 

contrasting cultural practices. 

In the border zones between such traditions, in encounters 

with people from different cultural contexts, 

unconscious knowledge and dispositions were made 

conscious. The cultural specifics in one’s own way of 

life were made visible, insights that might have played a 

role to form an identification with a social context that 

went beyond the local. In such a process elements like 

shared subsistence practices, shared craft traditions and 

shared material culture may have been given meaning in 

the construction of group identity. The realisation that 

some people lived by different lifestyles and practised 

other cultural practices may have contributed to articulate 

the categories “us” and “them”, identities that 

can be understood as examples of ethnicity. Because it 

is dependent on the specific circumstances of the encounter, 

such an identity is flexible; the same individual 

may identify differently in different situations. Still it 

is not a random identification, rather an identification 

where history, culture and circumstances all contribute 

to forming a negotiable cultural identity.

Referenslista 

Abu-Lughod, L. 1991. Writing against Culture. I: Fox, 

R. (red.). Recapturing Anthropology. Working in the present. 

School of American Research Press, Santa Fe. 

s.137-162. 

Abu-Lughod, L. 1999. Comment on: Brumann, C. Writing 

for Culture: Why a Successful Concept Should 

Not be Discarded. Current Anthropology 40, Supplement. 

s.11-13. 

af Geijerstam, M. 1996. Stenmaterialet. I: Hallgren, F., 

Djerw, U., Gamrell, Å., af Geijerstam, M. & Steineke, 

M. 1996 (arkivrapport). Skogsmossen, en tidigneolitisk 

bo- och offerplats i norra Mellansverige. Slutundersökningsraport, 

Raä 633, Fellingsbro sn, Västmanland, Örebro län. 

Arkeologikonsult AB, Upplands Väsby. 

Ahlbeck, M. & Isaksson, M. 2007. Särskilda arkeologiska 

undersökningar längs Riksväg 73. Rapporter från Arkeologikonsult 

2007:2037. Arkeologikonsult AB, 

Upplands Väsby. 

Ahlström, T. 1988. Barrsjön - En studie av miljö och anpassning 

under sörmländskt neolitikum. C-uppsats i arkeologi. 

Stockholms universitet, Stockholm. 

Alhonen, P. & Väkeväinen, L. 1981. Diatom analytical 

studies of Early Comb Ware vessels from Åland. 

Suomen Museo 1980, s.67-77. 

Almgren, B. 1967. Zur Technik der neolitischen Keramik. 

Tor 1965/66, s.230-251. 

Almgren, O. 1906. Uppländska stenåldersboplatser. 

Fornvännen 1, s.1-19, s.101-118. 

Almgren, O. 1911. Ett karelskt stenvapen med älghufvud 

funnet i Uppland. Fornvännen 6. s.152-164. 

Almgren, O. 1912. Några svensk-finska stenåldersproblem, 

ett orienteringsförsök. Antikvarisk Tidskrift 20 

(1), s.1-78. 

Almquist-Jacobson, H. 1994. Interaction of the Holocene 

climate, water balance, vegetation, fire, and cultural land-use 

in the Swedish borderland. Lund University, Lund. 

Alsaker, S. 1987. Bømlo, steinalderens råstoffsentrum på Sørvestlandet. 

Historisk museum, Bergen. 

Ambrose, S. H. 1998. Prospects for stable isotopic analysis 

of later Pleistocene hominid diets in West Asia 

and Europe. I: Akuzawa, T., Aoiki, K. & Bar-Yosef, 

C. (red.). Neanderthal and Modern Humans in Western 

Asia. Plenum Press, London. s.277-289. 

Ambrose, S. H. & Krigbaum, J. 2003. Bone chemistry and 

bioarchaeology. Journal of Anthropological Archaeology 

22:3, s.193-199. 

Ambrose, S. H. & Norr, L. 1993. Experimental evidence 

for the relationship of the carbon isotope ratios of 

whole diet and dietary protein to those of bone collagen 

and carbonate. I: Lambert, J. B. & Grupe, G. 

(red.). Prehistoric Human Bone. Archaeology at the Molecular 

Level. Springer-Verlag, New York. s.1-37. 

Ambrose, S. H., Butler, B. M., Hanson, D. B., Hunter-Anderson 

R. L. & Krueger, H. W. 1997. Stable isotopic 

analysis of human diet in the Marianas Archipelago, 

Western Pacific. American Journal of Physical Anthropology 

104:3, s.343-361. 

Amundsen, Ø. M. 2000. Neolitikum i Agder og Telemark. 

En komparativ analyse av keramikk og flintøkser. Hovedfagsoppgave 

i arkeologi, Oslo. 

Amundsen, Ø. M, Knutsen, S., Mjærum, A., & Reitan, 

G. 2006. Nøkleby i Ski, Akershus - en tidligneolittisk 

jordbruksboplass? Primitive Tider 9, s.85-96. 

Andersen, N. H. 1997. Sarup vol. 1. The Sarup enclosures. 

The Funnel Beaker Culture of the Sarup site including two 

causewayed camps compared to the contemporary settlements in 

the area and other European enclosures. Jutland Archaeological 

Society Publications XXXIII:1, Aarhus. 

Andersen, N. H. 1999a. Sarup vol. 2. Saruppladsen. Jutland 

Archaeological Society Publications XXXIII: 

2. Aarhus. 

Andersen, N. H. 1999b. Sarup vol. 3. Saruppladsen. Jutland 

Archaeological Society Publications XXXIII: 

3. Aarhus 

Andersen, N. H. 2000: Kult og ritualer i den ældre bondestenalder. 

Kuml 2000, s.13-58. 

293

Andersen, S. H. 1975. Ringkloster, en jysk indlandsboplads 

med Ertebøllekultur. Kuml 1973-74, s.11-108. 

Andersen, S. H. 1991. Norsminde. A “Køkkenmødding” 

with Late Mesolithic and Early Neolithic occupation. 

Journal of Danish Archaeology 8, s.13-40. 

Andersen, S. H. 1993. Bjørnsholm. A stratified køkkenmødding 

on the central Limfjord, north Jutland. 

Journal of Danish Archaeology 10, 1991. 

Andersen, S. H. 1998. Ringkloster. Ertebølle trappers and 

wild boar hunters in eastern Jutland. A Survey. Journal 

of Danish Archaeology 12, s.13-59. 

Andersen, S. H. & Johansen, E. 1992. An early neolithic 

grave att Bjørnsholm, north Jutland. Journal of Danish 

Archaeology 9, s.38-58. 

Andersen, S. T. 1990. Pollen spectra from the double 

passage-grave, Klekkendehøj, on Møn. Evidence of 

swidden cultivation in the Neolithic of Denmark. 

Journal of Danish Archaeology 7. 

Andersen, S. T. 1993a. Early agriculture. I: Hvass, S. & 

Storgaard, B. (red). Digging into the past. 25 years of archaeology 

in Denmark. The Royal Society of Northern 

Antiquaries, Köpenhamn, s.88-91. 

Andersen, S. T. 1993b. Early- and middle-neolithic 

agriculture in Denmark: pollen spectra from soils in 

burial mounds of the Funnel-beaker Culture. Journal 

of European Archaeology 1. 

Andersen, S. T. 1998. Pollen analytical investigations of 

barrows from the Funnel Beaker and Single Grave 

cultures in the Vroue area, West Jutland. Journal of 

Danish Archaeology 12, s.107-131. 

Andersson, H. 2004. Vart tog benen vägen? Återbesök 

i gropkeramiska gravar på Gotland. Aktuell arkeologi 

VIII, s.5-20. 

Andersson, J. 1990. Undersökning av ett skadat område på 

stenåldersboplatsen Östra Jansmyra i Saltvik. Långbergsöda 

Fornlämning Saltvik 202 Långbergsöda. Opublicerad rapport. 

Ålands museum, Mariehamn. 

Andersson, S. 1973. 23:S 187, Ängås, Göteborg. Boplatsområde, 

yngre stenålder. Fyndrapporter. Göteborgs Arkeologiska 

Museum. Göteborg. 

Andersson, S. 2005. Yngre stenålder. Fångstmän och 

bönder. I: Andersson, S. & Ragnesten, U. (red.) (2005). 

Fångstfolk och bönder. Om forntiden i Göteborg. Göteborgs 

stadsmuseum, Göteborg. 

Andersson, U. B. & Grandin, L. 2005. Petrographical analysis 

of saddle querns and flakes from Skogsmossen in the province 

of Västmaland, and Skumparberget and Hjulberga in the province 

of Närke, Sweden. Geoarchaeological Laboratory, 

Analytical report 11-2005. Riksantikvarieämbetet, UV 

GAL, Uppsala. 

Andrén, E., Veski, S. & Storå, J. 1996. Biostratigraphical 

investigations in connection with archaeological 

dwelling sites at Jansmyra, northeastern Åland. Pact 

50, s.355-365. 

294 


Antanaitis-Jacobs, I. & Girininkas, A. 2002. Periodization 

and chronology of the Neolithic in Lithuania. 

Archaeologia Baltica 5, s.9–39. 

Apel, J. E. (red.). 1996. Skumparberget 1 och 2. En mesolitisk 

aktivitetsyta och tidigneolitiska trattbägarlokaler vid Skumparberget 

i Glanshammar sn, Örebro län, Närke. Arkivrapport. 


Apel, J. E. 2001. Daggers, Knowledge and Power. The Social 

Aspects of Flint-Dagger Technology in Scandinavia 2350- 

1500 cal BC. Coast to Coast-book 3. Department 

of Archaeology and Ancient History, Uppsala University. 

Apel, J. E., Bäckström, Y., Hallgren, F., Knutsson, K., 

Lekberg, P., Olsson, E., Steineke, M. & Sundström, 

L. 1995. Fågelbacken och trattbägarsamhället. Samhällsorganisation 

och rituella samlingsplatser vid 

övergången till en bofast tillvaro i Östra Mellansverige. 

Tor 27, s.47-132. 

Apel, J. E., Hadevik, C. & Sudström, L. 1997. Burning 

down the house. The transformational use of fire 

and other aspects of an Early Neolithic TRB site in 

eastern Central Sweden. Tor 29, s.5-47. 

Arnold, B. 1990. The past as propaganda: totalitarian 

archaeology in Nazi Germany. Antiquity 64, s.464- 

478. 

Arnold, B. 2002. Justifying genocide: archaeology and 

the construction of difference. I: Hinton, A. L. (red.). 

Annihilating Difference: the Anthropology of Genocide. University 

of California Press, Berkeley. s.95-116. 

Artursson, M. (red.). 1996. Tjugestatorp. En tidigneolitisk 

boplats i Östra Mellansverige. Raä 195, Glanshammars sn, 

Närke. Arkivrapport. Arkeologikonsult AB, Upplands 

Väsby. 

Artursson, M., Linderoth, T., Nilsson, M-L. & Svensson, 

M. 2003. Byggnadskultur i södra och mellersta 

Skandinavien. I: Svensson, M. (red.). I det neolitiska 

rummet. Skånska spår – Arkeologi längs Västkustbanan. 

UV Syd, Lund. 

Asplund 1995. Radiocarbon dating of Jäkärlä ceramics - a 

comment on Comb Ceramic chronology and typology. 

Karhunhammas 16, s.69-75. 

Asplund 1998. Cultural groups and ethnicity : a comb ceramic 

case. I: Johnsen, B. & Welinder, S. (red.). Etnicitet 

eller kultur. Mitthögskolan, Östersund. s.79-99. 

Bagge, A. 1934. Den äldre megalitkeramiken i Bohusläns 

stenkammargravar. I: Ekholm, G. & Larsen, H. (red.). 

Studier tillägnade Gunnar Ekholm. Uppsala. s.219–253. 

Bagge, A. 1935. Nyskottet, Altuna par. Uppland. Acta 

Archaeologica VI, s.268. 

Bagge, A. 1936a. Nyskottet. Opuplicerad arkivrapport 

dnr 0869/1936. ATA. 

Bagge, A. 1936b. Stenåldersboplatsen vid Humlekärrshult, 

Oskarshamn. Kalmar läns fornminnesförening, meddelanden 

24, s.55-101.

Bagge, A. 1937. Stenåldern. Fynd och fältarbeten. Tillfällig 

utställning 1937. Wahlströms & Widstrands förlag, 

Stockholm. s.5-11. 

Bagge, A. 1938. Stenåldersboplatsen vid Fagervik i Krokeks 

sn, Östergötland. Ett preliminärt meddelande. 

Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 

1937/1938, s.151-159. 

Bagge, A. 1941. Stenåldersboplatsen vid Vivastemåla, Västrums 

socken, Småland. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets 

Akademiens Handlingar 37:7. Stockholm. 

Bagge, A. 1947. En nyupptäckt keramikboplats i Roslagen. 

Fornvännen 1947, s.57-59. 

Bagge, A. 1948. Stenålderslandskapet Södermanland. En 

kommentar till de senaste årens publicerade forskningsresultat. 

Fornvännen 1948, s.352-360. 

Bagge, A. 1949. Snörkeramikboplatsen vid Rosenlund, 

Hjulberga, Ekers sn, Närke. Fornvännen 1949:2/3, 

s.131-151. 

Bagge, A. 1950. Om ”vråkulturen” ännu en gång. Fornvännen 

1950, s.251-254. 

Bagge, A. 1951. Fagervik. Ein Rückgrat für die Periodeneinteilung 

der ostschwedischen Wohnplatz- und 

Bootaxtkulturen aus dem Mittelneolithikum. Eine 

vorläufige Mitteilung. Acta Archaeologica 22, s.57-118. 

Bagge, A. & Kjellmark, K. 1939. Stenåldersboplatserna vid 

Siretorp. Wahlström & Widstrand, Stockholm. 

Bakka, E. 1976. Comments on typological and chronological 

problems. Stone Age chronology in the light of 

Hein 33. Norwegian Archaeological Review 9:1, s.16-25. 

Bakka, E. 1993. Ramsvikneset – a Sub-Neolithic dwelling 

place in Western Norway. I: Solberg, B. (red.). Minneskrift 

till Egil Bakka. Arkeologiske skrifter Historisk 

Museum No. 7. Bergen. s.21-69. 

Bakka, E. & Kaland, P. E. 1971. Early farming in Hordaland, 

Western Norway. Problems and approaches to 

archaeology and pollen analysis. Norwegian Archaeological 

Review 4:2, s.1-17. 

Bakkels, C. C. 1978. Four linearbandkeramik settlements 

and their environment. Analecta Praehistorica Leidensia 

XI. 

Bakker, J. A. 1998. Opfer mit Trichter-becherkeramik in 

Gewässern und Brunnen. I: Brunnen der Jungsteinzeit. 

Materialien zur Denkmalpflege im Rheinland 11, s.149- 

164. 

Bakker, J. A. & Luijten, H. 1989. ”Services” and other 

”similarity groups” in Western TRB pottery. I: Das 

Äneololithikum und die früheste Bronzezeit (C14 

3000 - 2000 b.c.) in Mitteleuropa: kulturelle und chronologische 

Beziehungen. Praehistorica XV. 

Ballin, T. B. 1999. Kronologiske og regionale forhold i Sydnorsk 

stenalder. Aarhus Universitet, Moesgård. 

Bánffy, E. 2000. The late Starčevo and the earliest Linear 

Pottery groups in western Transdanubia. Documenta 

Praehistorica XXVII, s.173-185. 

re F e r e n s l i s tA 

Bang-Andersen, S. 1981. En fangstboplass på Eigerøy – boplassbruk 

og miljøtilpasning i sørvestnorsk yngre steinalder. 

AmS-skrifter 6. Stavanger. 

Barnekow, L. 1999. Holocene vegetation dynamics and climate 

changes in the Torneträsk area, northern Sweden. Lund 

University, Lund. 

Barth, F. 1969. Introduction. I: Barth, F. (red). Ethnic 

groups and boundaries. The social organization of culture 

difference. Bergen. 

Barth, F. 1994. Enduring and Emerging Issues in the 

Analysis of Ethnicity. I: Verrmeulen, H. & Govers 

C. (red.). The anthropology of ethnicity. Beyond 

”Ethnic groups and boundaries”. Spinhuiss, Amsterdam. 

s.11-32. 

Baudou, E. 1973. Gästriklands forntid. I: Holmström, 

R., Svensson, S. A., Baudou, E. & Liljeroth, E. (red.). 

Gästrikland. Ett bildverk. Allhem, Malmö. 

Baudou, E. 1992. Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. 

Wiken, Höganäs. 

Baudou, E. 2002. Åberg, Montelius och Kossinna. Fornvännen 

97:3, s.177-190. 

Baudou, E. 2004. Den nordiska arkeologin - historia och 

tolkningar. Kungl. Vitterhets historie och antikvitets 

akademien, Stockholm. 

Baudou, E. 2005. Kossinna meets the Nordic archaeologists. 

Current Swedish Archaeology 13, s.121-139. 

Beaudoin C. P., Tonn W. M., Prepas E. E. & Wassenaar 

L. I. 1999. Individual specialization and trophic adaptability 

of northern pike (Esox lucius): an isotope and 

dietary analysis. Oecologia 120, s.386–396. 

Becker, C. J. 1948. Mosefundne lerkar fra yngre stenalder. 

Studier over tragtbaegerkulturen i Danmark. Gyldendalske 

Boghandel, Nordisk Forlag. København. 

Becker, C. J. 1990. Nørre Sandegård. Arkæologiske undersøgelser 

på Bornholm 1948-1952. Historisk-filosofiske 

Skrifter 13. Det Konglige Danske Videnskabernes 

Selskab, Munksgaard. 

Behre, K.E. 2007. Evidence for Mesolithic agriculture 

in and around central Europe? Vegetation History and 

Archaebotany 16, s.203–219. 

Bengtsson, L. 2003. Knowledge and interaction in the 

Stone Age. Raw materials for adzes and axes, their 

sources and distributional patterns. I: Larsson, L., 

Kindgren, H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund, 

A. (red.). Mesolithic on the move. Oxbow Books, Oxford. 

s.388-394. 

Bennett, A. 1977. Fornlämning 1. Stenåldersboplats. Mogetorp, 

Ö. Vingåkers sn, Katrineholms kn, Södermanland. Riksantikvarieämbetet 

Rapport. UV Stockholm 1977:41. 

Stockholm. 

Bentley, R. A. & Knipper, C. 2005. Transhumance at the 

early Neolithic settlement at Vaihingen (Germany). 

Antiquity 79 (306) Project Gallery: http://antiquity. 

ac.uk/projGall/bentley/index.html 

295

Bentley, R. A., Price, T. D. & Stephan, E. 2004. Determining 

the ’local’ 87 Sr/ 86 Sr range for archaeological 

skeletons: a case study from Neolithic Europe. Journal 

of Archaeological Science 31, s.365-375. 

Berg, E. 1988. Flintøkser fra yngre steinalder i Vest- 

Norge. Typer, datering og utbredelse. Arkeologiske 

Skrifter, Historisk Museum 4, Bergen. s.252-261. 

Berg, G. 1935. Sledges and wheeled vehicles. Ethnological studies 

from the view-point of Sweden. Fritzes, Stockholm. 

Berg, G. 1984. En 5000-årig släde från Ragunda. Jämten 

1984. s.95-98. 

Berg, G., Lundqvist, G., Zettersten, A. & Granlund, E. 

1950. Finds of skis from prehistoric time in Swedish bogs and 

marshes. Generalstabens litografiska anstalts förlag, 

Stockholm. 

Bergh, S. 1994. Mosåsboplatsen. Närke, Mosjö socken, RAÄ 

45. Arkeologisk förundersökning. Rapport UV Stockholm 

1994:32. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Berglund, B. 1985. Early agriculture in Scandinavia - research 

problems related to pollen-analytical studies. 

Norwegian Archaeologica Review 18, s.77-105. 

Bergsland, K. 1959. Aleut dialects of Atka and Attu. Philadelphia. 

Bergsvik, K. A. 2001. Sedentary and mobile hunter-fishers 

in Stone Age Western Norway. Arctic Anthropology 

38:1, s.2-26 

Bergsvik, K. A. 2002. Arkeologiske Undersøkelser ved Skatestraumen. 

Bind 1. Arkeologiske Avhandlinger og Rapporter 

fra Universitetet i Bergen 7. Bergen. 

Bergsvik, K. A. 2003a. Ethnic boundaries in Neolithic Norway. 

Universitetet i Bergen, Bergen. 

Bergsvik, K. A. 2003b. Mesolithic ethnicity – too hard to 

handle?. I: Larsson, L., Kindgren, H., Knutsson, K., 

Loeffler, D. och Åkerlund, A. (red). Mesolithic on the 

Move, Oxbow Books, Oxford. s.592-599. 

Bergsvik, K. A., Olsen, A. B., 2003. Traffic in stone 

adzes in Mesolithic Western Norway. I: Larsson, L., 

Kingdrem, H., Knutsson, K., Loeffler, D., Åkerlund, 

A. (red.), Mesolithic on the Move. Oxbow Books, Oxford, 

s.395-404. 

Bērziņš, V. 2003. The Middle Neolithic (c. 4000-3000 cal. 

BC) pottery from Sārnate, Western Latvia. I: Samuelsson, 

C. & Ytterberg, N. (red.). Uniting sea. Stone Age 

societies in the Baltic Sea region. Institutionen för arkeologi 

och antik historia, Uppsala universitet, Uppsala. 

Birdsell, J. B. 1973. A Basic Demographic Unit. Current 

Anthropology 14:4, s.337-356. 

Bjune, A. E., Bakke, J., Nesje , A. & Birks, H. J. B. 2005. 

Holocene mean July temperature and winter precipitation 

in western Norvay inferred from palynological 

and glaciological lake-sediment proxies. The Holocene 

15:2, s.177-189. 

Björck, M., Björck, N. & Martinelle, K. 2000. Vittersjö. En 

mesolitisk boplats. Länsmuseet Gävleborg, Gävle. 

296 


Björck, N. 1997. New perspectives on the Pitted Ware 

culture in northern Sweden. Current Swedish Archaeology 

5, s.19-39. 

Björck, N. 2000. Västeräng, en tidig neolitisk boplats i södra 

Norrland. Research reports 2000:3. Södertörns högskola, 

Huddinge. 

Blomqvist, M. & Åhman, S. 1999. Skifferspetsar och kvartsavslag. 

Senmesolitikum på östra Södertörn. Riksantikvarieämbetet, 

UV Mitt, Rapport 1998:95. Stockholm. 

Blomqvist, M., Fagerlund, D., Eriksson, T. & Rosborg, B. 

2006. Bönderna i Frotorp. Spår av aktiviteter från trattbägartid 

och bronsålder-äldre järnålder. Riksantikvarieämbetet, 

UV GAL Rapport 2006:2. Uppsala. 

Boaz, J. 1997. Steinalderundersøkelsene på Rødsmoen. Varia 

41. Universitetets Oldsaksamling, Oslo. 

Boaz, J. 1998. Hunter-gatherer site variability: Changing patterns 

of utilization in the interior of Eastern Norway, between 8000 

and 2500 BP. Universitetets Oldsaksamlings skrifter, 

ny rekke nr. 20. Oslo. 

Bogaard, A. 2004. Neolithic farming in central Europe. An 

archaeobotanical study of crop husbandry practices. Routledge, 

London. 

Bogucki, P. I. 1988. Forest Farmers and Stockherders: Early 

Agriculture and its Consequences in North-Central Europe. 

Cambridge University Press, Cambridge. 

Bogucki, P. I. 1992. The Neolithic and Early Bronze Age 

chronology of Poland. I: Ehrich, R. W. (red.). Chronologies 

in Old World Archaeology. Third edition. University 

of Chicago Press, Chicago. s.362-374. 

Bogucki, P. I. 1998. Holocene climatic variability and early 

agriculture in Temperate Europe: the case of northern 

Poland. I: Zvelebil, M., Domańska, L. & Dennell, R. 

(red.). Harvesting the sea, farming the forest. The emergence of 

Neolithic societies in the Baltic region. Sheffield. s.77-86. 

Bogucki, P. I. 2000. How agriculture came to northcentral 

Europe. I: Price, T. D. (red.). 2000. Europe’s 

first farmers. Cambridge University Press, Cambridge. 

s.197-218. 

Bogucki, P. I. & Grygiel, R. 1993. The first farmers of 

Central Europe: a survey article. Journal of Field Archaeology 

20, s.399-426. 

Bolyanatz, A. H. 2000. Mortuary feasting on New Ireland. 

The activation of matriliny among the Sursurunga. Bergin 

& Garvey, Westport. 

Bondevik, S., Birks, H. H., Gulliksen, S. & Mangerud, 

J. 1999. Late Weichselian Marine 14 C Reservoir Ages 

at the Western Coast of Norway. Quaternary Research 

52:1, s.104-114. 

Bourdieu, P. 1977. Outline of a Theory of Practice. Cambridge 

University Press, Cambridge. 

Bradley, R. 2005. Ritual and domestic life in prehistoric Europe. 

Routledge, London. 

Brazaitis, D. 2002. Narviškos keramikos stiliai rytų Lietuvoje. 

Lietuvos Archeologija 23, s.29-40.

Brightman, R. 1995. Forget Culture: Replacement, 

Transcendence, Relexification. Cultural Anthropology 

10:4, s.509-546. 

Brinch Petersen, E. 1974. Gravene ved Dragsholm. Fra 

jægere til bønder for 6000 år siden. Nationalmuseets 

Arbejdsmark, s.112-120. 

Brinch Petersen, E. & Meiklejohn, C. 2003. Three Cremations 

and a Funeral: Aspects of Burial Practice 

in Mesolithic Vedbæk. I: Larsson, L., Kindgren, H., 

Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund A. (red.). Mesolithic 

on the Move. Oxbow Books, Oxford. s.485-493. 

Brink, K. & Hydén, S. 2006. Citytunnelprojektet. Hyllie 

vattentorn - delområde 4 och Palissaden - delområde 5. 

Rapport över arkeologisk slutundersökning. Malmö 

kulturmiljö, Malmö. 

Broadbent, N. 1979. Coastal resources and settlement stability. 

A critical study of a mesolithic site complex in Northern 

Sweden. Aun 3. Department of Archaeology, Uppsala 

University, Uppsala. 

Bronk Ramsey, C. 2001. Development of the Radiocarbon 

Program OxCal. Radiocarbon 43 (2A), s.355- 

363. 

Broström, S-G. 1996. Inventering av stenåldersboplatser 

på västra Södertörn. I: Bratt, P. (red.). Stenålder i 

Stockholms län. Stockholms läns museum, Stockholm. 

s.66-71. 

Browall, H. 1991. Om förhållandet mellan trattbägarkultur 

och gropkeramisk kultur. I: Browall H., P. Persson, 

K.-G. Sjögren (red.). Västsvenska stenåldersstudier. 

Gotarc, serie C. Arkeologiska skrifter 8. Göteborgs 

universitet, Göteborg. s.111-142. 

Browall, H. 2003. Det forntida Alvastra. Statens historiska 

museum, Stockholm. 

Brøgger, A. W. 1905. Øxer av Nøstvettypen. Bidrag til kunskapen 

om ældre norsk stenalder. Christiania 

Brøgger, A. W. 1909. Den arktiske stenalder i Norge. Videnskabs-Selskabets 

Skrifter II. Christiania. 

Burton, J. 1984. Quarrying in a Tribal Society. World 

Archaeology 16:2, s.234-247. 

Burton, J. 1989. Repeng and the Salt-Makers: ’Ecological 

Trade’ and Stone Axe Production in the Papua New 

Guinea Highlands. Man 24:2, s.255-272. 

Bäckström, Y. 1996. Benfynd. I: Apel, J. (red.). Skumparberget 

1 och 2. En mesolitisk aktivitetsyta och tidigneolitiska 

trattbägarlokaler vid Skumparberget i Glanshammar sn, 

Örebro län, Närke. Arkivrapport. Arkeologikonsult 

AB, Upplands Väsby. 

Bäckström, Y. 1997. Osteologisk analys. I: Lekberg, P. 

Fågelbacken. Ett fornlämningskomplex i östra Västmanland. 

Del. 1, Lämningar från tidigneoltitikum, mellanneolitikum och 

järnålder undersökta 1993. Raä 73, 147 och 158. Arkivrapport. 



Bäckström, Y. 2005. Osteologisk analys. I: Sundström, L. 

& Darmark, K. (red.). Bålmyren. En familjebaserad tidigneolitisk 

kustboplats i Uppland. SAU skrifter 7. Societas 

Archaeologica Upsaliensis, Uppsala. 

Bägerfeldt, L. 1992. Megalitgravarna i Sverige. Typ, tid, rum 

och social miljö. Arkeo-Förlaget, Gamleby. 

Callahan, E. 1987. An evaluation of the lithic technology in 

Middle Sweden during the Mesolithic and Neolithic. Aun 

8. Department of Archaeology, Uppsala University, 

Uppsala. 

Callahan, E., Forsberg, L., Knutsson, K. & Lindgren, C. 

1992. Frakturbilder: Kulturhistoriska kommentarer 

till det säregna sönderfallet vid bearbetning av kvarts. 

Tor 24, s.27-63. 

Carlsson, A. 1998. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. 

Stenåldern. Institutionen för arkeologi, Stockholms 

universitet, Stockholm. 

Carlsson, T. 2004. Neolitisk närvaro. En nästan fyndlös 

tidigneolitisk gård vid Bleckenstad i Ekeby socken, 

Östergötland. Fornvännen 99:1, s.1-8. 

Carlsson, T. & Hennius, A. 1999. Invisible activities. Early 

Neolithic house remains in Western Östergötland. 

Lund Archaeological Review 1998, s.29-36. 

Carlsson, T., Gruber, G., Molin, F. & Wikell R. 2003. Between 

Quartz and Flint - Material Culture and Social 

interaction. I: Larsson, L., Kindgren, H., Knutsson, 

K., Loeffler, D. & Åkerlund A. (red.). Mesolithic on the 

Move. Oxbow Books, Oxford. s.302-309. 

Carpelan, C. 1979. Om asbestkeramikens historia i Fennoskandien. 

Finskt Museum 1978. s.5-25. 

Carpelan, C. 2004. Environment, archaeologogy and 

radiocarbon dates. Notes from the Inari region, 

northern Finnish Lappland. Iskos 13, s.17-45. 

Carsten, J. 2004. After kinship. Cambridge University 

Press, Cambridge. 

Černjawskij, M. M. 1987. The Neolithic in north-western 

Byelorussia. I: Wiślański, T. (red.). Neolit i początki epoki 

brązu na ziemi chełmińskiej. Toruń. s.429-439. 

Cerroni-Long, E. L. 1999. Comment on: Brumann, 

C. Writing for Culture: Why a Successful Concept 

Should Not be Discarded. Current Anthropology 40, 

Supplement. s.15-16. 

Chernela, J. M. 1992. Social meaning and material transaction: 

the Wakano-Tukano of Brazil and Colombia. 

Journal of Anthropological Archaeology 11, s.111-124. 

Chernela, J. M. 1993. The Wanano Indians of the Brazilian 

Amazon. A Sense of Space. University of Texas Press, 

Austin. 

Chomsky, N. 2001. What is wrong with science and rationality? 

I: Philo, G. & Miller, D. (red.). Market Killing: 

What the Free Market Does and What Social Scientists Can 

Do About It. Longman Publishing Group. s.99-109. 

297

Christensen, C. 1990. Stone Age Dug-out Boats in Denmark: 

Occurrence, Age, Form and Reconstruction. I: 

Robinson, D. E. (red.). Experimentation and reconstruction 

in environmental archaeology. Symposia of the Association 

for Environmental Archaeology no. 9. Oxbow 

Books, Oxford. 

Christiansson, H. 1969. Kamkeramiska influenser i 

Norrland och Norra Svealand. I: Christiansson, H. & 

Hyenstrand, Å. (red.) Nordsvensk forntid. Skytteanska 

Samfundets Handlingar 6, s.51–80. 

Claeson, C. 1932. Boplatsundersökningar i Gästrikland 

1931. Från Gästrikland 1931, s.85-88. 

Claeson, C. 1934. Arkivrapport över undersökningarna 

vid Mårtsbo, Ista och Strångnäs. ATA. 

Clark, J. G. D. 1946. Seal-hunting in the Stone Age of 

north-western Europe: a study in economic. prehistory. 

Proceedings of the Prehistoric Society 12, s.12-48. 

Clark, J. G. D. 1948. Objects of south Scandinavian flint 

in the northernmost provinces of Norway, Sweden, 

and Finland. Proceedings of the Prehistoric Society 14, 

s.319-332. 

Clemen, R. A. 1926. Cattle Trails as a Factor in the Development 

of Livestock Marketing. Journal of Farm 

Economics 8:4, s.427-442. 

Clifford, J. 1988. The predicament of culture. Twentieth-century 

ethnography, literature, and art. Harvard University Press, 

Cambridge Massachusetts. 

Colbing, S. 2004. Skärgårdsliv. Wahlström & Widstrand, 

Stockholm 

Cole, M., Hill, D. & Rikowski, G. 1997. Between Postmodernism 

and Nowhere: The Predicament of the 

Postmodernist. British Journal of Educational Studies 

45:2, s.187-200. 

Constandse-Westerman, T. S. & Newell, R. R. 1988. 

Patterns of extraterritorial ornament dispersion: An 

approach to the measurement of mesolithic exogamy. 

Rivista di Antropologia LXVI, s.75-126. 

Constandse-Westerman, T. S. & Newell. R. R. 1989. Social 

and biological aspects of the Western European Mesolithic 

population structure: a comparison with the 

demography of North American Indians. I: Bonsall, 

C. (red). The mesolithic in Europe. Papers presented at the 

third international symposium. Edinburgh. 

Cornell, S. 1988a. The Transformations of Tribe: Organization 

and Self-Concept in Native American 

Ethnicities. Ethnic and Racial Studies 11:1, s.27-47. 

Cornell, S. 1988b. The Return of the Native: American Indian 

Political Resurgence. New York 

Cornell, S. 1996. The Variable Ties that Bind: Content 

and Circumstance in Ethnic Processes. Ethnic and 

Racial Studies 19:2, s.265–289. 

298 


Craig, O. E., Chapman, J., Heron, C., Willis, L. H., Bartosiewicz, 

L., Taylor, G., Whittle, A. & Collins, M. 2005. 

Did the First Farmers of Central and Eastern Europe 

Produce Dairy Foods? Antiquity 79:306, s.882-894. 

Craig, O. E., Forster, M., Andersen, S. H., Koch, E., 

Crombé, P., Milner, N. J., Stern, B., Bailey, G. N. & 

Heron, C. P. 2007. Molecular and isotopic demonstration 

of the processing of aquatic products in 

northern European prehistoric pottery. Archaeometry 

49:1, s.132–152. 

Crown, P. L. 2007. Life Histories of Pots and Potters: 

Situating the Individual in Archaeology. American 

Antiquity 72:4, s.677-690. 

Crumlin-Pedersen, O. & Trakadas, A. (red.). 2003. Hjortspring. 

A Pre-Roman Iron-Age warship in context. The 

Viking Ship Museum in Roskilde, Roskilde. 

Cullberg, C. 1962. Hällkistorna i Yxhult. Från bergslag och 

bondebygd 1962, s.5-22. 

Cunjak, R. A., Roussel J. M., Gray, M. A., Dietrich, J. P., 

Cartwright, D. F., Munkittrick K. R. & Jardine T. D. 

2005. Using stable isotope analysis with telemetry or 

mark-recapture data to identify fish movement and 

foraging. Oecologia 144, s.636-646. 

Czerniak, L. 1994. Wczesny i srodkowy okres neolitu na 

Kujawach, 5400 - 3650 p.n.e. (Early and middle period 

of the neolithic in Kuiavia. 5400 - 3650 BC). Polska 

Akademia Nauk, Instytut Archeologii i Etnologi. 

Poznan. 

Czerniak, L. 2002. Settlements of the Brześć Kujawski 

type on the Polish Lowlands. Archeologické Rozhledy 

54, s.9-22. 

Czerniak, L. & Kabaciński, J. 1997. The Ertebölle culture 

in the southern Baltic coast. I: Król, D. (red.). 

The built environment of coast areas during the Stone Age. 

Regional centre for studies and preservation of built 

environment, Gdańsk. s.70-79 

Czerniak, L., Raczkowski, W. & Sosnowski, W. 2003. New 

prospects for the study of Early Neolithic longhouses 

in the Polish Lowlands. Antiquity 77:297, Project Gallery: 

http://www.antiquity.ac.uk/projgall/czerniak/ 

czerniak.html (hemsida besökt februari 2008) 

Damm, C. 2006. Interregional contacts across northern 

Fennoscandia 6000-4000 BC. I: Herva, V.-P. (red.). 

People, Material Culture and Environment in the North. 

Studia humaniora Ouluensia 1. Faculty of Humanities, 

University of Oulu 2006. s.131-140. 

Damm, C. in press. Ethnicity and collective identities in 

the Fennoscandian Stone Age. I: Larsson, Å. M. & 

Papmehl-Dufay, L. (red.) Uniting Sea II. Stone Age Societies 

in the Baltic Sea Region. Department of Archaeology 

and Ancient History, Uppsala University. 

Damm, C., Hesjedal, A., Olsen, B. & Storli, I. 1993. 

Arkeologiske undersøkelser på Slettnes, Sørøy 1991. 

Institutt for museumsvirksomhet, Tromsø.

Danielsson, J. 1999. 148 dagar i havskajak. En paddlares 

ensamfärd i 6.379 kilometer. Bokförlaget T. Fischer & 

Co, Stockholm. 

Danielsson, T. 2000. Norr om neoliticum? Neolitiska lösfynd 

i Dalarna. CD-uppsats i arkeologi. Mitthögskolan, 

Östersund. 

Davidsen, K. 1974. Neolitiske lerskiver belyst af danske 

fund. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1973, 

s.5-72. 

Day, G. 1978. Nipissing. I: Sturtevant, W. C. & Trigger, 

B. G. (red.). Handbook of North American Indians. Vol. 

15, Northeast. Washington. 

Deetz, J. 1965. The dynamics of stylistic change in Arikara 

ceramics. Illinois Studies in Anthropology 4. The University 

of Illinois Press, Urbana. 

Denell, R. 1985. The hunter-gatherer/agricultural frontier 

in prehistoric temperate Europe: identity and interaction. 

I: Green, S. W. & Perlman, S. M. (red.). The 

archaeology of frontiers and boundaries. Academic Press, 

Orlando. s.113-139. 

DeNiro, M. J. & Hastorf, C. A. 1985. Alteration of 

15 N/ 14 N and 13 C/ 12 C ratios of plant matter during the 

initial-stages of diagenesis. Studies utilizing archaeological 

specimens from Peru. Geochimica et Cosmochimica 

Acta 49, s.97-115. 

DeNiro, M., Schoeninger, M. J. & Hastorf, C. A. 1985. 

Effect of heating on the stable carbon and nitrogen 

isotope ratios of bone collagen. Journal of Archaeological 

Science 12, s.1-7. 

Diamond, J. 1998. Guns, germs and steel. A short history of 

everybody for the last 13,000 years. Vintage, London. 

Dietler, M. & Herbich, I. 1998. Habitus, techniques, style: 

An integrated approach to the social understanding 

of material culture and boundaries. I: Stark, M. (red.). 

The Archaeology of Social Boundaries. Smithsonian Press, 

Washington. s.232-263. 

Divale, W. T. 1977. Living floor area and marital residence: 

a replication. Cross-Cultural Research 12:2, s.109-115. 

Dolukhanov, P. M. 1993. Foraging and farming groups 

in north-eastern and north-western Europe: identity 

and interaction. I: Chapman, J. & Dolukhanov, P. M. 

(red.). 1993. Cultural transformations and interactions in 

Eastern Europe. Avebury. s.123-145. 

Dolukhanov, P., Shukurov, P., Gronenborn, D., Sokoloff, 

D., Timofeev, V. & Zaitseva, G. 2005. The chronology 

of Neolithic Dispersal in Central and Eastern Europe. 

Journal of Archaeological Science 32, s.1441-1458. 

Domańska, L. 1995. Geneza krzemieniarstwa kultury pucharów 

lejkowatych na Kujawach. Katedra archeologii 

uniwersytetu Łódźkiego, Łódź. 


Domańska, L. & Rzepecki, S. 2004. Łącko, site 6, Pakość 

commune, Poland: A settlement and Megalithic Cemetary 

of the Funnel Beaker Culture. I: Knutsson, 

H. (red.). Coast to Coast – Arrival. Results and Reflections. 

Coast to Coast book 10. Uppsala University, Uppsala. 

s.419-433. 

Dreijer, M. 1941. Ålands äldsta bebyggelse. Finskt Museum 

1940, s.1-66. 

Dreijer, M. 1979. Det åländska folkets historia. Mariehamn. 

Drotz, M. & Ekman, T. 1998. Jordbromalm. Säl- och vildsvinsjägare 

i Haninge. Riksantikvarieämbetet, UV Mitt 

Rapport 1998:48. Stockholm. 

During, E. 1984 Stenålder eller medeltid i Alvastra. Fornvännen 

78, s.176–188. 

During, S. (red.). 1993. The cultural studies reader. Routledge, 

London. 

Ebbesen, K. 1984. Tragtbægerkulturens grønstensøkser. 

Kuml 1984, s.113-153. 

Ebbesen, K. 1994. Simple, tidigneolitiske grave. Aarbøger 

for nordisk Oldkyndighed og Historie 1992. 

Ebbesen, K. 1998. Frühneolithische Streitäxte. Acta 

Archaeologica 69, s.77-112. 

Ebbesen, K. 2002: Neolitiske ravperler i Västergötland. in 

Situ. Västsvensk Arkeologisk Tidskrift 2002, s.85-126. 

Ebbesen, K. & Mahler, D. 1980. Virum, et tidigneolitisk 

bopladsfund. Aarbøger för nordisk Oldkyndighed og Historie 

1979, s.11-61. 

Edenmo, R., Larsson, M., Nordqvist, B. & Olsson, E. 

1997. Gropkeramikerna fanns de? Materiell kultur 

och ideologisk förändring. I: Larsson, M. & Olsson, E. 

(red.) Regionalt och Interregionalt. Stenåldersundersökningar 

i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska 

Undersökningar, Skrifter nr 23. Stockholm. 

s.135-213. 

Edgren, T. 1966. Jäkärlä-gruppen. En västfinsk kulturgrupp 

under yngre stenålder. Finska Fornminnesföreningens 

Tidskrift 64. Helsingfors. 

Edgren, T. 1982. Formgivning och funktion, en kamkeramisk 

studie. Iskos 3, s.1-78. 

Edgren, T. 1992. Den förhistoriska tiden. I: Edgren, T. 

& Törnblom, L. (red.). Finlands Historia 1. Schildts, 

Esbo. s.9-270. 

Ekblom, A. 2001a. Bestämning av makrofossilintryck i 

keramik. Opublicerad rapport. Geark, Uppsala. 

Ekblom, A. 2001b. Bestämning av makrofossil. Opublicerad 

rapport. Geark, Uppsala. 

Ekholm, G. 1909. Upplands stenålder. Upplands Fornminnesförenings 

Tidskrift 26, s.46-91. 

Ekholm, G. 1915. Studier i Upplands bebyggelsehistoria. 1, 

Stenåldern. Uppsala universitets årsskrift 1916, Uppsala. 

299

Ekholm, G. 1918. Två nyupptäckta uppländska stenåldersboplatser. 

Upplands fornminnesförenings tidskrift 8:1, 

s.1-22. 

Ekholm, G. 1935. Forntid och fornforskning i Skandinavien. 

Bonnier, Stockholm. 

Ekström, J. 1993. The late quaternary history of the urus (Bos 

primigenius Bojanus 1827) in Sweden. Lund University, 

Lund. 

Eldvik, B (red.). 1992. Arholma, skärgårdskultur i förändring. 

Agnes Westerbergs uppteckningar. Nordiska Museets 

Förlag, Stockholm. 

Ember, M. & Ember, C. R. 1995. Worldwide crosscultural 

studies and their relevance for archaeology. 

Journal of Archaeological Research 3:1, s.87-111. 

Emeis, K.-C., Struck, U., Blanz, T., Kohly, A. & Voss, 

M. 2003. Salinity changes in the central Baltic Sea 

(NW Europe) over the last 10 000 years. The Holocene 

13:3, s.411-421. 

Engelmark, R. 1992. A review of the farming economy in 

South Scania based on botanical evidence. I: Larsson, 

L., Callmer, J. & Stjernquist, B. (red) The archaeology of 

the cultural landscape. Acta Archaeologica Lundensia 

19, s.369–375. 

Engelmark, R. & Oskarsson, B. 1996. Makrofossilanalys, 

raä 633, Skogsmossen, Fellingsbro sn, Västmanland. 

Opublicerad rapport. Miljöarkeologiska laboratoriet, 

Arkeologiska institutionen vid Umeå Universitet. 

Umeå. 

Englund, E. & Sjögren, K-G. 1994. Karleby Logården, undersökning 

av neolitiska boplatser i Västergötland. Rapport 

från projektet ”Gånggrifterna i centrala Västergötland 

och deras bakgrund”. GOTARC Ser D nr 26. Institutionen 

för arkeologi, Göteborgs universitet. 

Englund, P. 1988. Poltava, berättelsen om en armés undergång. 

Atlantis, Stockholm. 

Enqvist, A. 1929. Nya fynd och undersökningar i Gestrikland. 

Meddelanden av Gestriklands Kulturhistoriska 

Förening 1928, s.47-55. 

Epstein, B. 1997. Postmodernism and the Left. New 

Politics 6:2. s.130-144. 

Epstein, B. 1999. At a time of danger and opportunity: 

the academic left should take a critical look at itself. I: 

Davies, S., Levitt, C. & McLaughlin, N. (red.). Mistaken 

Identities. The Second Wave of Controversy over ’Political 

Correctness’. Peter Lang, New York. 

Ericson, P. G. P. 1989. SäI och säljakt i Östersjoområdet 

under stenåldern. Iregren, E. & Liljekvist, R. (red.) 

(1989). Faunahistoriska studier tillägnade Johannes 

Lepiksaar. Symposium 26 maj 1988. Arkeologiska 

institutionen, Lund. s.57-64. 

Ericson, P. G. P. 1994. Senatlantiska faunalämningar 

från en boplats vid Leksand, Dalarna. Fornvännen 89, 

s.251-256. 

300 


Ericson, P. G. P. & Sten, S. manuskript. Hunting, fishing 

and early husbandry – animal remains from three 

Stone Age sites in Södermanland. 

Ericson, P. G. P., Ahlström, T. & Kjellberg, A-S. (opublicerad 

rapport). Benmaterialet från Anneberg. 

Appendix I: Fynd av människorester på Annebergboplatsen. 

Eriksson, G. 2003. Norm and difference. Stone age dietary 

practice in the Baltic region. Archaeological Research 

Laboratory, Stockholm University. 

Eriksson, G. 2004. Part-time farmers or hard-core sealers? 

Västerbjers studied by means of stable isotope 

analysis. Journal of Anthropological Archaeology 23:2, 

s.135-162. 

Eriksson, G. & Lidén, K. 2003. Skateholm revisited, 

new stable isotope evidence on humans and fauna. I: 

Eriksson, G. Norm and difference. Stone age dietary practice 

in the Baltic region. Stockholm University. 

Eriksson, G., Lõugas, L., & Zagorska, I. 2003. Stone age 

hunter-fisher-gatherers at Zvejnieki, northern Latvia: 

radiocarbon, stable isotope and archaeozoology data. 

I: Eriksson, G. Norm and difference. Stone age dietary practice 

in the Baltic region. Stockholm University. 

Eriksson, T., Fagerlund, D. & Rosborg, B. 1994. Sten- och 

järnåldersbönder i Frotorp. Från Bergslag och Bondebygd 

45, s.29-50. 

Europaeus, A. 1921. Översikt av den skandinaviska 

importen till Finland under stenåldern. Rig 1920, 

s.107-115. 

Europaeus, A. 1927. Stenålderskeramik från kustboplatser 

i Finland. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 

XXXVI, s.45-77. 

Falkenström, P. 2003. Mesolithic territorial behaviour in 

Central Scandinavia and adjacent regions. I: Larsson, 

L., Kindgren, H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund 

A. (red.). Mesolithic on the Move. Oxbow Books, 

Oxford. s.316-322. 

Fallgren, J-H. 2006. Kontinuitet och förändring. Bebyggelse 

och samhälle på Öland 200-1300 e Kr. Institutionen för 

arkeologi och antik historia. Uppsala universitet. 

Fernstål, L. 1998. Megalitgravar i östra mellansverige. Om en 

eventuell megalitgrav i Grödinge socken och om varför megalitgravar 

ej ha uppförts inom Vråkulturen. C-uppsats i 

Arkeologi, Stockholms universitet, Stockholm. 

Fischer, A. 1993. Mesolithic inland settlement. I: Hvass, 

S. & Storgaard, B. (red). Digging into the Past. 25 years of 

Archaeology in Denmark. The Royal Society of Northern 

Antiquaries. Köpenhamn 

Fischer, A. 2002. Food for feasting? An evaluation of 

explanations of the neolithisation of Denmark and 

southern Sweden. I: Fischer, A. & Kristiansen, K. 

(red.). The Neolithisation of Denmark. 150 Year Debate. 

J. R. Collis Publications, Sheffield. s.343-393.

Fischer, A. 2004: Tissø og Åmoserne som trafikforbindelse 

og kultsted i stenalderen. Årbog for Historisk 

samfund fra Holbæk Amt 2003, s.27-44. 

Fischer, A. & Heinemeier, J. 2003. Freshwater Reservoir 

Effect in 14 C Dates of Food Residue on Pottery. 

Radiocarbon 45:3, s.449-466. 

Fischer, C. 1976. Tidlig-neolitiske anlæg ved Rustrup. 

Kuml 1975, s.29-72. 

Flink, G. 2005. Vinterboplatsen på Finnheden. Skogens 

historier 6, s.68-75. 

Florin, M. B. 1958. Pollen-analytical evidence of prehistoric 

agriculture at Mogetorp neolithic settlement. 

I: Florin, S. Vråkulturen. Stenåldersboplatserna vid Mogetorp, 

Östra Vrå och Brokvarn. Almqvist & Wiksell, 

Stockholm. 

Florin, S. 1936. Rapport beträffande en nyupptäckt stenåldersboplats 

vid Toltorp i Östra Vingåkers socken, 

Södermanland. Arkivrapport, ATA. 

Florin, S. 1937. Bauernhöfe und Fischerdörfer aus der 

Dolmen- und Ganggräberzeit Schwedens. I: Funkenberg, 

A. (red.). Haus und Hof im nordischen Raum, 

s.24-52. 

Florin, S. 1938. Vråkulturen. En översikt över de senaste 

årens undersökningar av sörmländska jordbrukarboplatser 

från äldre neolitisk tid. I: Åberg, N. (red.). Kulturhistoriska 

studier tillägnade Nils Åberg. Generalstabens 

Litografiska Anstalts Förlag, Stockholm. 

Florin, S. 1943. Die ältesten Bauernkultur des schwedishen 

Mälartals. Forschungen und Fortschritte 19 (9/10), 

s.89-91. 

Florin, S. 1944. Stenåldersbebyggelsen i Östra Södermanland. 

Täljebygden 1944, s.33-48. 

Florin, S. 1945. Sköttedal, Trosa-Vagnhärad sn, Södermanland. 

Opublicerad rapport i ATA. 

Florin, S. 1947. Stenåldersboplats S om St. Toltorp vid 

lägenheten Rosenkälla, Ö. Vingåkers sn, Södermanland. 

Arkivrapport, ATA. 

Florin, S. 1958. Vråkulturen. Stenåldersboplatserna vid Mogetorp, 


Stockholm. 

Florin, S. 1959. Hagtorp. En prekeramisk kvartsförande 

fångstboplats från tidig Littorinatid. Tor V, s.7-51. 

Florin, S. 1961. De äldsta skogarna och det första jordbruket. 

I: Samzelius, J. L., Tapper, T., Eklund, J., 

Bergdahl, A. & Florin, S. (red.). Kumlabygden : forntid, 

nutid, framtid. 1, Berg, jord och skogar. Kumla Kommun, 

Kumla. s.329-430. 

Florin, S. & Schnell, I. 1950. Stora Malm och Katrineholm. 

Sörmländska fornminnen, 3. Södermanlands 

hembygdsförbund, Nyköping. 

Forsberg, L. 1992. De norrländska hällristningarnas sociala 

kontext, alternativa tolkningar. Arkeologi i norr. 

1990:3, s.55-69. 


Forsberg, L. 2000. The Social Context of the Rock Art 

in Middle Scandinavia during the Neolithic. I: Kare, 

A. (red.). Myanndash. Rock art in the Ancient Arctic. 

Jyväskylä. s.58-87. 

Fox, R. 1984 [1967]. Kinship and marriage. Penguin, Harmondsworth. 

Fried, M. 1968 [1966]. On the Concept of ’Tribe’ and 

’Tribal Society.’ I: Helm, J.(red.). Essays on the problem 

of tribe. Seattle. s. 3–22. 

Fried, M. H. 1975. The notion of tribe. Cummings, Menlo 

Park, California. 

Färjare, A. 1996. Lillberget, en 6000-årig boplats väcks 

till liv. Norrbotten 1995, s.84-99. 

Färjare, A. 2000. Variationer på ett tema. En studie av keramiska 

uttrycksformer och depositionsstyrktur på den kamkeramiska 

boplatsen Lillberget. C-uppsats i arkeologi, Umeå 

universitet, Umeå. 

Färjare, A. & Wikström, C. 1997. En sälidol från Överkalix 

: diskussion om en djurfigurins funktion och 

betydelse på den kamkeramiska boplatsen Lillberget. 

I: Åkerlund, A., Bergh, S., Nordbladh, J. & Taffinder, 

J. (red). 1997. Till Gunborg. Arkeologiska samtal. SAR 

nr 33. Institutionen för arkeologi, Stockholms universitet. 

s.291-302. 

Galvin, K-L. 2001. Schneider revisited. Sharing and ratification 

in the construction of kinship. I: Stone, L. 

(red.). New Directions in Anthropological Kinship. Rowman 

& Littlefields, Lanham. s.109-124. 

Gamrell, Å. 1996. Osteologisk analys. I: Hallgren, F., 

Djerw, U., Gamrell, Å., af Geijerstam, M. & Steineke, 

M. (arkivrapport). Skogsmossen, en tidigneolitisk bo- och 

offerplats i norra Mellansverige. Slutundersökningsraport, Raä 

633, Fellingsbro sn, Västmanland, Örebro län. Arkeologikonsult 


Gebauer, A. B. 1995. Pottery production and the introduction 

of agriculture in Southern Scandinavia. 

I: Barnett, W. K. & Hoopes, J. W. (red.). 1995. The 

emergence of pottery. Technology and innovation in ancient 

societies. Washington. s.99-112. 

Gebauer, A. B. & Price, T. D. 1990. The end of the 

Mesolithic in Eastern Denmark: a preliminary report 

on the Saltbaek Vig project. I: Vermeersch, P. M. & 

v. Peer, P (red.). Contributions to the Mesolithic in Europe. 

Papers presented at the fourth International Symposium ”The 

Mesolithic in Europe”. Leuven University Press. Leuven, 

s.259-280. 

George, O. & Engelmark, R. 2004. Arkeologisk forsknings, 

amatör och skolundersökning av boplats och lämningar från 

stenålder-historisk tid. Länsmuseet Västernorrland, 

Härnösand. 

Gidlöf, K. & Johansson, T. 2003. Delområde 1 och 

Bunkeflostrand 3:1 (Almhov). I: Citytunnelprojektet. 

Sammanfattningar av undersökningar 2000-2002. Malmö 

museer, Malmö. 

301

Gidlöf, K., Hammarstrand Dehman, K. & Johansson, T. 

2006. Almhov - delområde 1. Rapport över arkeologisk slutundersökning. 

Rapport Malmö kulturmiljö 39. Malmö 

kulturmiljö, Malmö. 

Giesecke, T. 2004. The Holocene spread of spruce in Scandinavia. 

Uppsala universitet, Uppsala. 

Gill, A. 2003. Stenålder i Mälardalen. Stockholm Studies in 

Archaeology 26. Stockholm universitet, Stockholm. 

Gillin, J. 1954. Ralph Linton, 1893-1953. American Anthropologist 

56, s.274-281. 

Girininkas, A. 1998. The Origin of the Baltic Culture. According 

to Narva Culture Data. Institute of Lithuanian 

History, Vilnius. 

Gjessing, G. 1945. Norges steinalder. Norsk Arkeologisk 

Selskap, Oslo. 

Glass, M. 1991. Animal production systems in neolithic Central 

Europe. BAR International Series 572. Oxford. 

Gleser, R. 1998. Periodisierung, Verbreitung und Entstehung 

der älteren Michelsberger Kultur. I: Biel, J., 

Schlichtherle, H., Strobel, M., & Zeeb, A. (red.). Die 

Michelsberger Kultur und ihre Randgebiete - Probleme der Entstehung, 

Chronologie und des Siedlungswesens. Kolloquium 

Hemmenhofen 1997. Materialhefte zur Archäologie 

in Baden-Württemberg 43, Stuttgart. s.237-247. 

Glørstad, H. 1996. Neolitiske smuler. Små teoretiske og praktiske 

bidrag till debatten om neolitisk keramikk og kronologi 

i Sør-Norge. Varia 33. Oslo. 

Glørstad, H. 1998: Senmesolitikum i Østfold - et kronologisk 

persepktiv. I: Østmo, E. (red.). Fra Østfolds oldtid. 

Foredrag ved 25-årsjubileet for Universitetets arkeologiske 

stasjon Isegran. Universitetets Oldsaksamlings Skrifter 

21, Oslo. s.69-82. 

Glørstad, H. 1999. Lokaliteten Botne II – Et nøkkelhull 

til det sosiale livet i mesolitikum i Sør-Norge. Viking 

LXII, s.31–68. 

Glørstad, H. 2002. Østnorske skafthullhakker fra mesolitikum. 

Arkeologisk og forhistorisk betydning 

– illustrert med et eksempelstudium fra vestsiden av 

Oslofjorden. Viking LXV, s.7–48 

Glørstad, H. 2004 (red.). Svinesundprosjektet bind 4. Oppsummering 

av Svinesundprosjektet. Varia 57. Oslo. 

Glørstad, H. 2005. Tangen – En neolittisk boplass fra 

Kragerø kommune i Telemark. Noen betraktninger 

omkring boplassens kulturmiljø og traktbegerkulturens 

vestgrense. Viking 2005, s.25-54. 

Gorbatschev, R. 1961. Dolerites of the Eskilstuna region, 

eastern central Sweden. Stockholm. 

Gorbatschev, R. 1972. Beskrivning till Berggrundskartbladet 

Örebro NO. SGU Af 103. Stockholm. 

Gosselain, O. P. 1998. Social and Technical Identity in a 

Clay Crystal Ball, I: Stark, M. T. (red.). The Archaeology 

of Social Boundaries. Smithsonian Institution Press, 

Washington, s.78-106. 

302 


Gosselain, O. P. 1999. In Pots We Trust. The Processing 

of Clay and Symbols In Sub-Saharan Africa. Journal 

of Material Culture 4:2, s.205-230. 

Graner, G. 2003. From sherds to shapes. Early Neolithic 

funnel beakers in Eastern Central Sweden - what 

did they look like? I: Samuelsson, C. & Ytterberg, 

N. (red.). Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic 

Sea Region. OPIA 33. Department of Archaeology. 

Uppsala University, s.50-61. 

Graner, G. 2004. Skogsmossens rituella rum. Om offer på 

en tidigneolitisk boplats. I: Holm, J. (red.). Neolitiska 

nedslag – arkeologiska uppslag. Riksantikvarieämbetet, 


Graner, G. 2005. Lilla Gävsjö: en tidigneolitisk boplats i ytterskärgården. 

Rapport UV Bergslagen 2003:13. Riksantikvarieämbetet, 

Örebro. 

Graner, G. & Larsson, Å. M. 2004. Tredje gruppen och 

andra blandformer. Keramiska traditioner och strategier 

vid slutet av mellanneolitikum, I: Holm, J. (red.). 

Neolitiska nedslag. Arkeologiska uppslag, Arkeologiska 

undersökningar. Skrifter No 59. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm, s.107-140. 

Graner, G. & Hallgren, F. under arbete. The pottery from a 

sacrificial fen at the Funnel-beaker Culture settlement 

Skogsmossen, Central Sweden (preliminär titel). 

Graner, G., Holm, J. & Hårding, B. 2001. Vid Mosjöns 

västra strand. Från stenålder till efterreformatorisk tid längs 

fjärrvärmeledningen mellan Kumla och Örebro. Rapport UV 

Bergslagen 2001:27. Riksantikvarieämbetet, Örebro. 

Gregg, S. A. (red). 1991. Between bands and states. Occasional 

Paper No 9. center for Archaeological Investigation. 

Southern Illinois University, Carbondale. 

Gronenborn, D. 1999. A variation on a basic theme: the 

transition to farming in southern Central Europe. 

Journal of World Prehistory 13:2, s.123-210. 

Groop, N. 2006. Trindyxans återinträde – En studie av 

trindyxor på tidigneolitiska och gropkeramiska lokaler. 

I: Darmark, K., Sundström, L. & Stenbäck, N. (red.) 

Postboda 2 och 1. Säsongsboplatser med gropkeramik från 

övergången tidigneolitikum-mellanneolitikum i norra Uppland. 

Societas archaeologica Upsaliensis, Uppsala. 

Grudd, H., Briffa, K. R., Karlén, W., Bartholin, T. S., 

Jones, P. D. & Kromer, B. 2002. A 7400-year treering 

chronology in northern Swedish Lapland: natural 

climatic variability expressed on annual to millennial 

timescales. The Holocene 12:6, s.657-665. 

Grygiel, R. & Bogucki, P. I. 1991. A settlement of the 

Funnel Beaker Culture at Nowy Młyn, Site 6 (Kujavia, 

Poland) — initial results. I: Jankowska, D. (red.). Die 

Trichterbecherkultur. Neue Forschungen und Hypothesen II. 

Adam Mickiewicz University, Poznań. s.133-142. 

Gräslund, B. 1962. Skafthålsförsedda spetsredskap av 

sten. Tor 8, s.105–150.

Gräslund, B. 1967. Recension av: Meschke, C. 1967. En 

norrländsk stenåldersboplats med skärvstensvall. 

Antikvariskt arkiv 31, Lund. Fornvännen 1967, s.272- 

274. 

Gräslund, B. 1978. Sill och sillfiske i Östersjön under 

stenåldern. Tor 12, s.219-233. 

Guinard, M. 2008. Mesolitikum i Uppland. Spåren efter 

de första människorna i Sveriges yngsta landskap. I: 

Hjärtner-Holdar, E., Ranheden, H. & Seiler, A. (red.). 

Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. 

Volym 4, Arkeologi i Uppland, studier. 

Riksantikvarieämbetet, Uppsala. s.189-197. 

Guinard, M. & Vogel, P. (red.). 2006. Stormossen. Ett senmesolitiskt 

boplatskomplex i den yttre uppländska skärgården. 

Societas archaeologica Upsaliensis, Uppsala. 

Gumiński, W. & Fiedorczuk, J. 1990. Dudka 1. A Stone 

Age peat bog site in North-eastern Poland. Acta Archaeologica 

60, s.51-70. 

Guminski, W. 1997. Finds of the Funnel Beaker, Globular 

Amphorae and Corded Ware Cultures in Dudka, the 

Great Masurian Lakeland, I: Król, D. (red.). The Built 

Environment of Coast Areas during the Stone Age, The 

Baltic Sea-Coast Landscapes Seminar Session No 1. 

Regional Centre for Studies and Preservation of Built 

Environment in Gdansk, Gdansk, s.177-186. 

Gumiński, W. 1998. The peat-bog site Dudka, Masurian 

Lakeland: An example of conservative economy. I: 

Zvelebil, M., Domańska, L. & Dennell, R. (red.). 1998. 

Harvesting the sea, farming the forest. The emergence of Neolithic 

societies in the Baltic region. Sheffield. s.103–109. 

Gumiński, W. 1999. Šrodowisko przyrodnicze a tryb 

gospodarki i osadnictwa w mezolicie i paraneolicie 

na stanowisku Dudka w Krainie Wielkich Jezior Mazurskich. 

(English summary: Natural environment 

– and the mode of economy and settlement in the 

Mesolithic and Paraneolithic at the Dudka site in the 

Masurian Lakeland). Archeologia Polski 46, s.31–74. 

Gurtowski P. 1987. Cmentarzysko ludności kultury pucharów 

lejkowatych w miejscowości Małe Czyste, gm. 

Stolno, stan. 20. I: Wiślański, T. (red.). Neolit i początki 

epoki brązu na ziemi chełmińskiej. Toruń. s.175-183. 

Gustafsson, P. 2003. En stenyxdepå vid Brebol. Arkeologisk 

efterundersökning. Sörmlands museum, Arkeologiska 

meddelanden 2003:09. Nyköping. 

Göransson, H. 1995a. Alvastra pile dwelling. Paleoethnobotanical 

studies. Lund University Press, Lund. 

Göransson, H. 1995b. Förhistoriska kalendrar och forntida 

skogsbränder. I: Larsson, B. (red.). Svedjebruk och 

röjningsbränning i Norden, terminologi, datering, metoder. 

Nordiska museet, Stockholm. s.64-90. 


Hadevik, C. 1996. Keramikfynd. I: Apel, J. (red.). 1996. 

Skumparberget 1 och 2. En mesolitisk aktivitetsyta och 

tidigneolitiska trattbägarlokaler vid Skumparberget i Glanshammar 

sn, Örebro län, Närke. Arkivrapport. Arkeologikonsult 


Hagström, L. 1999. Bergslag och bruksbygd, socknarna Fellingsbro, 

Lindes, Näsby, Ramsberg och staden Lindesberg. 

Blombergska bokhandeln, Lindesberg. 

Halén, O. 1992. Den kamkeramiska boplatsen Lillberget, 

norra Sverige. Långväga östliga förbindelser i subarktis. 

Kontaktstencil 36, s.73-99. 

Halén, O. 1994a. Sedentariness during the Stone Age of 

Northern Sweden. Acta Archaeologica Lundensia. No 

20. Lunds universitet, Lund. 

Halén, O. 1994b. Den ryska flintan på den kamkeramiska 

boplatsen Lillberget, Överkalix socken, Norrbotten. 

Arkeologi i Sverige 3, s.263-293. 

Halinen, P., Katiskoski, K. & Sarkkinen, M. 1998. Yli-Iin 

Kuuselankankaan asuinpaikan tutkimukset 1994-1996. 

Kentältä poimittua 4. Museoviraston arkeologian osaston 

julkaisuja 7. Museovirasto, Helsinki. s.24-40. 

Hallén, Y. & Ylinen, T. 1990. Flintan i mellannorrland. 

C-uppsats. Institutionen för arkeologi, Umeå universitet. 

Hallgren, F. 1993. Bosättningsmönster i gränsland. Gästriklands 

stenålder. CD-uppsats. Institutionen för arkeologi, 

Uppsala universitet. 

Hallgren, F. 1996. Sociala territorier och exogamirelationer 

i senmesolitisk tid. En diskussion utifrån boplatsen 

Pärlängsberget, Södermanland. Tor 28, s.5-27. 

Hallgren, F. 1998. Etnicitet under stenåldern i Mellansverige 

och södra Norrland, I: Johnsen, B. & Welinder, S. 

(red.). Etnicitet eller kultur. Mitthögskolan, Östersund, 

s.61-77. 

Hallgren, F. 2000a. Lineage Identity and Pottery Design. 

I: Olausson, D. & Vandkilde, H. (red.). Form, Function 

& Context., Acta Archaeologica Lundensia, No 31. 

Almqvist & Wiksell, Lund, s.173-191. 

Hallgren, F. 2000b. Lämningar från stridsyxekulturen på 

Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland. Tor 30 (1998- 

1999), s.5-33. 

Hallgren, F. 2003. My place or yours? I: Larsson, L., 

Kindgren, H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund 

A. (red.). Mesolithic on the Move. Oxbow Books, Oxford. 

s.592-599. 

Hallgren, F. 2004. The introduction of ceramic technology 

around the Baltic Sea in the 6th millennium. I: 

Knutsson, H. (red.). Coast to Coast – Arrival. Results and 

Reflections. Coast to Coast book 10. Uppsala University, 

Uppsala. s.123-142. 

Hallgren, F. 2005. Kommentar till Marianne Skandfer: 

«Fra eldre till yngre steinalder?...». Primitive Tider 8, 

s.113-118. 

303

Hallgren, F. under arbete. Skifferkulturens sydgräns, trattbägarkulturens 

nordgräns. Uppsala. 

Hallgren, F. & Possnert, G. 1997. Pottery design and time. 

The pottery from the TRB site Skogsmossen, in view 

of AMS-datings of organic remains on potsherds. 

Tor 29, s.113-136. 

Hallgren, F. & Sundström, L. 2008. Tidigneolitisk 

trattbägarkultur i Uppland. I: Hjärtner-Holdar, E., 

Ranheden, H. & Seiler, A. (red.). Land och samhälle i 

förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Volym 

4, Arkeologi i Uppland, studier. Riksantikvarieämbetet, 

Uppsala. s.199-227. 

Hallgren, F., Bergström, Å. & Larsson, Å. 1995. Pärlängsberget, 

en kustboplats från övergången mellan senmesolitikum 

och tidigneolitikum. Arkeologikonsult AB, Rapport nr 

13. Upplands Väsby. 

Hallgren, F., Djerw, U., af Geijerstam, M., & Steineke, 

M. 1997. Skogsmossen, an Early Neolithic settlement 

site, and sacrificial fen, in the northern borderland of 

the Funnel-beaker Culture. Tor 29, s.49-111. 

Hallgren, F., Djerw, U., Gamrell, Å., af Geijerstam, M. 

& Steinneke, M. 1996 (manuskript). Skogsmossen, en 

tidigneolitisk bo- och offerplats i norra Mellansverige. Slutundersökningsraport, 

Raä 633, Fellingsbro sn, Västmanland, 

Örebro län. Arkivrapport. Arkeologikonsult AB, Upplands 

Väsby. 

Hallgren, F., Knutsson, H. & Bäckström, Y. 2004. Trössla, 

efterundersökning av en grustagen trattbägarboplats i östra 

Södermanland. Societas Archaeologica Upsaliensis rapport 

2004:7. Uppsala. 

Hallström, G. 1937. Ovanåkers sockens fornhistoria. 

I: Johansson, O. (red.) Ovanåker. En Norrlandssockens 

öden genom seklerna. Ovanåkers hembygdsförening, 

Bollnäs. 

Hallström, G. 1944. Skogs sockens fornhistoria. I: Humble, 

N. C. (red.). Socknen på Ödmorden. Anteckningar till 

Skogs sockens historia. Stråtjära. s.79-163. 

Hallström, G. 1960. Monumental art of northern Sweden from 

the Stone Age. Nämforsen and other localities. Almqvist & 

Wiksell, Stockholm. 

Hamell, G. 1992. The Iroquois and the world’s rim: Speculations 

on color, culture, and contact. The American 

Indian Quarterly 26, s.451-469. 

Hamon, C. 2008. Functional analysis of stone grinding 

and polishing tools from the earliest Neolithic of 

north-western Europe. Journal of Archaeological Science 

35:6, s.1502-1520. 

Hannerz, U. 1999. Comment on: Brumann, C. Writing 

for Culture: Why a Successful Concept Should Not 

be Discarded. Current Anthropology 40, Supplement. 

s.18-19. 

304 


Hansen, P. V. & Madsen, B. 1983. Flint axe manufacture 

in the Neolithic. An experimental investigation of a 

flint axe manufacture site at Hastrup Vænget, East 

Zealand. Journal of Danish Archaeology 2, s.43–59. 

Hansson, A. 2006. The rock paintings at Flatruet, an 

archaeological survey. Adoranten 2006, s.109-115. 

Harding, S. G. 1991. Whose science? whose knowledge? Thinking 

from women’s lives. Cornell University Press, Ithaca. 

Harding, S. G. 1993. Rethinking standpoint epistemology. 

What is strong objectivity? I: Alcoff, L. & Potter, E. 

(red.). Feminist epistemologies. Routledge, New York. 

s.49-82. 

Harris, D. R. 1977. Subsistence strategies across Torres 

Strait. I: Allen, J, Golson J., & Jones, R. (red.). Sunda 

and Sahul: Prehistoric studies in south-east Asia, Melanesia 

and Australia. Academic Press, London. s.21-63. 

Harris, D. R. 1979. Foragers and farmers in the western 

Torres Strait Islands: An historical analysis of economic 

and spatial differentiation. I: Burnham, P., & 

Ellen, R. (red.). Social and economic systems. Academic 

Press, London. s.75–109. 

Harris, D. R. 1995. Early agriculture in New Guinea and 

the Torres Strait divide. Antiquity 69, s.848-854. 

Hart, J. P. & Lovis, W. A. 2007a. The Freshwater Reservoir 

and Radiocarbon Dates on Cooking Residues: 

Old Apparent Ages or a Single Outlier? Comments 

on Fischer and Heinemeier (2003). Radiocarbon 49:3, 

s.1403-1410. 

Hart, J. P. & Lovis, W. A. 2007b. A multi-regional analysis 

of AMS and radiometric dates from carbonized 

food residues. Midcontinental Journal of Archaeology 32:2, 

s.201–261. 

Hartz, S., Heinrich, D. & Lübke, H. 2000. Frühe bauern 

an der küste. Neue 14 C-daten und aktuelle aspekte 

zum neolithisierungsprozess im Norddeutschen 

Ostseeküstengebiet. Praehistorische Zeitschrift 75, s.129- 

152. 

Hartz, S., Heinrich, D. & Lübke, H. 2002. Coastal farmers 

– the neolitisation of northern-most Germany. 

I: Fischer, A. & Kristiansen, K. (red.). The Neolithisation 

of Denmark. 150 Year Debate. J. R. Collis Publications, 

Sheffield. s.321-340. 

Hedenström, A. & Possnert, G. 2001. Reservoir ages 

in Baltic Sea sediments – a case study of an isolation 

sequence from the Litorina Sea stage. Quaternary Science 

Reviews 20, s.1779-1785. 

Hegmon, M. 1995. The social dynamics of pottery style in the 

Early Puebloan Southwest. Occasional Paper No 5. Crow 

Canyon Archaeological Center. University of Arizona 

Press, Tuscon. 

Heidenreich, C. 1971. Huronia. A History and Geography 

of the Huron Indians 1600-1650. McClelland & Stewart 

Ltd, Toronto.

Heier-Nielsen S., Heinemeier J., Nielsen H. L., & Rud 

N. 1995. Recent reservoir ages for Danish fjords and 

marine waters. Radiocarbon 37:3, s.875–882. 

Heinemeier, J. & Rud, N. 1998. AMS 14 C dateringer. 

Arkæologiske udgravninger i Danmark 1997, s.282-292. 

Heinemeier, J. & Rud, N. 1999. AMS 14 C dateringer, 

Århus 1998. Arkæologiske udgravninger i Danmark 1998, 

s.327-345. 

Heinemeier, J. & Rud, N. 2000. AMS 14 C dateringer, 

Århus 1999. Arkæologiske udgravninger i Danmark 1999, 

s.296-313. 

Heinemeier, J. 2002. AMS 14 C dateringer, Århus 2001. 

Arkæologiske udgravninger i Danmark 2001, s.265-292. 

Hellerström, S. 2007. Tidigneolitikum vid Dalby. UV Syd 

Rapport 2007:14. Riksantikvarieämbetet, Lund. 

Helms, M. W. 1988. Ulysses’ sail, an ethnographic odyssey 

of power, knowledge, and geographical distance. Princeton 

University Press, Princeton. 

Helms, M. W. 1991. Esoteric Knowledge, Geographical 

Distance and the Elaboration of Leadership Status: 

Dynamics of Resource Control. I: Rambo, A. T. & 

Gillogly, K. (red.). Profiles in Cultural Evolution. Anthropological 

Papers 85. Museum of Anthropology, 

University of Michigan, Ann Arbor. s.333-350. 

Helskog, E. T. 1983. The Iversfjord locality : a study of behavioral 

patterning during the late Stone Age of Finnmark, 

North Norway. Tromsø Museum, Tromsø. 

Helskog, K. 1980. The chronology of the younger stone 

age in Varanger, North Norway. Norwegian Archaeological 

Review 13, s.47-54. 

Helskog, K. 1984. The Younger Stone Age Settlements in 

Varanger, North Norway. Acta Borealia 1:1, s.39-69. 

Helskog, K. 1985. Boats and meaning: a study of change 

and continuity in the Alta fjord, Arctic Norway, from 

4200 to 500 years B.C. Journal of Anthropological Archaeology 

4, s.177-205. 

Helskog, K. 1995. Maleness and femaleness in the sky 

and the underworld - and in between. I: Helskog, K. 

& Olsen, B. (red.). Perceiving Rock Art, social and political 

perspectives. ACRA, the Alta Conference on Rock Art. 

Instituttet for sammenlignende kulturforskning, Oslo, 

s.247-262. 

Hermansson, R. & Welinder, S. 1997. Norra Europas 

trindyxor. Östersund. 

Hernek, R. & Nordqvist, B. 1995. Världens äldsta tuggummi? 

Ett urval spännande arkeologiska fynd och upptäckter som 

gjordes vid Huseby klev, och andra platser, inför väg 178 över 

Orust. Riksantikvarieämbetet, Kungsbacka. 

Hesjedal, A. 1996. Arkeologi på Slettnes. Dokumentasjon av 

11.000 års bosetning. Tromsø museum, Tromsø. 

Hesjedal, A., Olsen, B., Storli, I. & Damm C. 1993. Arkeologiske 

undersøkelser på Slettnes, Sørøy 1992. Institutt 

for museumsvirksomhet, Tromsø. 


Hesjedal, A. & Niemi A. R. (red.) 2003. Melkøya - dokumentasjon 

av mennesker og miljø gjennom 10 000 

år. Ottar 248. 

Hilderbrand, G. V., Schwartz, C. C., Robbins, C. T., Jacoby, 

M. E., Hanley, T. A., Arthur, S. M. & Servheen, C. 

1999. The importance of meat, particularly salmon, to 

body size, population productivity, and conservation 

of North American brown bears. Canadian Journal of 

Zoology 77, s.132-138. 

Hill, J. D. 1993. Keepers of the sacred chants. The poetics of ritual 

power in an Amazonian society. University of Arizona 

Press, Tucson. 

Hill, J. D. 2002. Shamanism, colonialism, and the wild 

woman. Fertility cultism and historical dynamics in 

the upper Rio Negro region. I: Hill, J. D. & Santos- 

Granero, F. (red.). Comparative Arawakan histories. 

Rethinking language family and culture area in Amazonia. 

University of Illinois Press, Urbana. s.223-247. 

Hill, J. N. 1973. Broken K Pueblo. Prehistoric social organization 

in the American Southwest. Anthropological Papers of 

the University of Arizona 18. 

Hinsch, E. 1955. Traktbegerkultur-Megalitkultur. En 

studie av Øst-Norges eldste neolitiske gruppe. Universitetets 

Oldsaksamlings Årbok 1951–1953, s.10-177. 

Hjelle, K. L. 1992. Pollenanalytiske undersøkelser innenfor 

boplassen i Kotedalen. I: Hjelle, K. L., Kaland, P. 

E., Hufthammer, A. K., Olsen, A. B. & Soltvedt, E. 

C. (red.). Kotedalen – en boplass gjennom 5000 år. Bind 2. 

Naturvitenskapelige undersøkeler. Bergen. s.91-122. 

Hjelle, K. L. 1998. The use of on-site pollen analysis, 

local pollen diagrams and modern pollen samples in 

investigations of cultural activity. Archaeologia Baltica 

3, s.87-102. 

Hjelle, K. L. 2002. Pollenanalytiske undersøkelser fra 

lok. 17 Havnen og lok. 1 Haukedal, Skatestraumen. 

I: Bergsvik, K. A. (red.). Arkeologiske undersøkelser 

ved Skatestraumen. Bind I. Arkeologiske avhandlinger 

og rapporter fra Universitetet i Bergen 7. Bergen. 

s.333-348. 

Hjelle, K. L., Hufthammer, A. K. & Bergsvik, K. A. 

2006. Hesitant hunters: a review of the introduction 

of agriculture in western Norway. Environmental Archaeology 

11:2, s.147-170. 

Hjelle, K. L., Hufthammer, A. K., Kaland, P. E., Olsen, 

A. B. & Soltvedt, E. C. 1992. Utnytting av naturressursene 

i Kotedalen – et tverrvitenskapelig sammendrag. 

I: Hjelle, K. L., Hufthammer, A. K., Kaland, P. E., Olsen, 

A. B. & Soltvedt, E. C. (red.). Kotedalen – en Boplass 

gjennom 5000 år. Bind 2. Naturvitenskapelige Undersøkelser. 

University of Bergen, Bergen. s.139-150. 

Hjelmqvist, H. 1979. Beiträge zur Kenntnis der prähistorischen 

Nutzpflanzen in Schweden. Opera botanica 47. Statens 

naturvetenskapliga forskningsråd, Stockholm. 

305

Hjolman, B. 1964. Arkivhandling angående stenåldersfynd 

vid Skuggan, Valbo sn, Gästrikland. ATA. 

Hodder, I. 1990. The domestication of Europe. Structure and 

contingency in Neolithic societies. Basil Blackwell, Oxford. 

Holm, J. 2007. Stenstorp. Neolitikum under cykelvägen 

Runnaby-Nedergården Närke, Örebro stad. Rapport UV 

Bergslagen 2007:7. Örebro. 

Holm, L. 2006. Stenålderskust i norr. Bosättning, försörjning 

och kontakter i södra Norrland. Studia Archaeologica 

Universitatis Umensis 19. Institutionen för arkeologi 

och samiska studier, Umeå. 

Hopia, A., Reunanen, M. & Pesonen, P. 2003. GC-MS 

analysis of organic residues in the potsherd samples 

from Vantaa Maarinkunnas. Finskt Museum 1995, 

s.44-55. 

Hornborg, A. 2005. Ethnogenesis, regional integration, 

and ecology in prehistoric Amazonia: Toward a system 

perspective. Current Anthropology 46:4, s.589-620. 

Hufthammer, A. K. 1992. De osteologiske undersøkelsene 

fra Kotedalen. I: Hjelle, K. L., Hufthammer, 

A. K., Kaland, P. E., Olsen, A. B. & Soltvedt, E. C. 

(red), Kotedalen – en Boplass gjennom 5000 år. Bind 2. 

Naturvitenskapelige Undersøkelser. University of Bergen, 

Bergen. s.13–64. 

Hulthén, B. 1977a. The ceramic technology during the Scandinavian 

Neolithic and Bronze age. Thesis and Papers in North 

European Archaeology 6. Stockholms universitet. 

Hulthén, B. 1977b. Technical analysis of pottery from 

Dalkarlstorp, Kila p. Västmanland. I: Welinder, S. 

(red.). The Mesolithic stone age of eastern middle Sweden. 

Almqvist & Wiksell international, Stockholm. s.66- 

68. 

Hulthén, B. 1981. Zur Funktion vorgeschichtlicher 

Tonplatten und Tonblöcke. Archäologie und Naturwissenschaften 

1981:2, s.33-44. 

Hulthén, B. 1982. Keramik, kompendium i arkeologi. Stockholm. 

Hulthén, B. 1984. Teknologisk undersökning av keramiska 

artefakter från Löddesborg, Löddeköpinge sn, 

Skåne. I: Jennbert, K. 1984. Den produktiva gåvan. Acta 

Archaeologica Lundensia, series in 4 o . No 16. Lund. 

Hulthén, B. 1995. Ceramics artefacts – a key to ancient 

society. I: Vincenzini, P. (red.). The Ceramics Cultural 

Heritage. Faenza, Techna. s.1-7. 

Hulthén, B. 1998. The Alvastra Piledwelling Pottery. Museum 

Of National Antiquities, Stockholm. Monographs 

5. 

Hulthén, B. & Welinder, S. 1981. A Stone Age economy. 

Theses and papers in North-European archaeology 

11. Akademilitteratur, Stockholm. 

306 


Hunley, K. & Long. J. C. 2005. Gene flow across linguistic 

boundaries in Native North American populations. 

Proceedings of The National Academy of Sciences of the 

USA 102:5, s.1312–1317. 

Hutterer, K. L. 1991. Losing Track of the Tribes: Evolutionary 

Sequences in Southeast Asia. I: Rambo, A. T. 

& Gillogly, K. (red.). Profiles in Cultural Evolution. Anthropological 

Papers 85. Museum of Anthropology, 

University of Michigan, Ann Arbor. s.219-246. 

Hårdh, B. 1986. Ceramic Decoration and Social Organization. 

Regional Variations Seen in Material from Swedish Passagegraves. 

Scripta minora Regiae Societatis humaniorum 

litterarum Lundensis, 1985/1986:1: CWK Gleerup, 

Lund. 

Høgestøl, M. & Prøsch-Danielsen, L. 2006. Impulses of 

agro-pastoralism in the 4th and 3rd millennia BC on 

the south-western coastal rim of Norway. Environmental 


Ilkiewicz, J. 1989. From studies on cultures of the 4 th millenium 

B.C. in the central part of the Polish coastal 

area. Przegląd Archeologiczny 36, s.17-55. 

Ilkiewicz, J. 1997. From studies on Ertebølle type cultures 

in the Kozalinian coastal area (Dabki 9, Koszalin- 

Dzierzecino 7). I: Król, D. (red.). The built environment 

of coast areas during the Stone Age. Gdańsk. s.50-65. 

Indrelid, S. & D. Moe. 1983. Februk på Hardangervidda 

i yngre steinalder. Viking XLVI, s.36-71. 

Ingold T. 1999. On the social relations of the huntergatherer 

band. I: Lee, R. B. & Daly, R. (red.) The 

Cambridge encyclopedia of hunters and gatherers. Cambridge 

University Press, Cambridge. s.399-410. 

Isaksson, S. 1999. Analys av organiska beläggningar på 

keramik från Västra Norge. I: Åstveit, L. I. Keramikk 

i vitenskaplig kontekst. En studie over et neolittisk keramikkmateriale 

fra Radøy, Hordaland. Hovedfagsoppgave i 

Arkeologi, Bergen. 

Jackson, H. E. 1991. The trade fair in hunter-gatherer 

interaction: the role of intersocietal trade in the evolution 

of poverty point culture. I: Gregg, S. A. (red.). 

Between bands and states. Center for Archaeological Investigations 

Occasional Paper No. 9. Southern Illinois 

University at Carbondale, Carbondale. s.265–288. 

Jaksland, L. & Tørhaug, V. 2004. Vestgård 6 - en tidligneolittisk 

fangstboplass. I: Glørstad, H. (red.). 

Svinesundprosjektet. Bind 3. Utgravninger avsluttet i 2003. 

Varia 56. Universitetets kulturhistoriske museer. 

Fornminneseksjonen. Oslo. s.65-144. 

Jankowska, D. 1986. Funnel Beaker and Globular Amphorae 

Cultures in Pomerania. I: Szeląg, T. (red.). Problems 

of the Stone Age in Pomerania. Warsaw. s.163-185.

Jankowska, D. 1997a. The Funnel Beaker Culture in 

Pomerania. I: Król, D. (red.). The Built Environment of 

Coast Areas during the Stone Age. Regional Centre for 

Studies and Preservation of Built Environment in 

Gdansk, Gdańsk. s.108-118. 

Jankowska, D. 1997b. Megalithic graves in the Łupawa 

Group of the Funnel Beaker Culture. I: Król, D. (red.). 

The built environment of coast areas during the Stone Age. 

Regional Centre for Studies and Preservation of Built 

Environment in Gdansk, Gdańsk. s.208-213. 

Janson, S. & Hvarfner, H. 1960. Från norrlandsälvar och 

fjällsjöar. Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska undersökningar 

i samband med kraftverksbyggen och sjöregleringar. 

Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Jansson, S. 2004. Norrländska fynd med belysning på 

hällristningstid. Bottnisk Kontakt XI. Länsmuseet 

Västernorrland, Härnösand. s.101-112. 

Janzon, G. O. 1974. Gotlands mellanneolitiska gravar: Almqvist 

& Wiksell, Stockholm. 

Janzon, G. O. 1984. A megalithic grave at Alvastra in 

Östergötland. I: Burenhult, G. (red). The Archaeology 

of Carrowmore. Theses and papers in North-European 

archaeology 14. Institutionen för arkeologi, Stockholms 

universitet. 

Jażdżewski, K. 1932. Zusammenfassender Überblick 

über die Trichterbecherkultur. Praehistorische Zeitschrift 

23, s.77-110. 

Jenkins, R. 1997. Rethinking Ethnicity: Arguments and Explorations. 

Sage Publications, London. 

Jennbert-Spång, K. 1980. Ett arkeologiskt fältprojekt i 

Närke. Bergslag och Bondebygd 1980, s.149-161. 

Jennbert, K. 1984. Den produktiva gåvan. Acta Archaeologica 

Lundensia, series in 4 o . No 16. Institutionen för 

arkeologi, Lunds universitet. 

Jennbert, K. 1998. From the inside: A contribution to 

the debate about the introduction of agriculture in 

southern Scandinavia. I: Zvelebil, M., Domańska, L. 

& Dennell, R. (red.). 1998. Harvesting the sea, farming 

the forest. The emergence of Neolithic societies in the Baltic 

region. Sheffield. s.31-35. 

Jensen, H. J. 1994. Flint tools and plant working. Hidden traces 

of Stone Age technology. A use wear study of some Danish 

Mesolithic and TRB implements. Århus. 

Jirlow, R. 1951. Plogen, årdret och fällekrattan i Kronobergs 

län. Ur det småländska jordbrukets historia. 

Kronobergsboken 1950. 

Jirlow, R. 1953. Jordbruket i Västergötland genom 

tiderna. Redskap och metoder. Från Borås och de sju 

häraderna, kulturhistoriska föreningen 8. 

Johansen, K. B. 2004: Vestgård 3 - en boplass fra tidligneolitikum. 

I: Glørstad, H. (red.). Svinesundprosjektet. 

Bind 3. Utgravninger avsluttet i 2003. Varia 56. Universitetets 

kulturhistoriske museer Fornminneseksjonen, 

Oslo. s.31-64. 


Johnsen, B. & Welinder, S. 1980. Ett neolitiskt stenbrott 

i Kilsbergen. Från Bergslag och bondebygd 1980. 

Jones, S. 1997. The Archaeology of ethnicity. Constructing identities 

in the past and present. Routledge, London. 

Jonsson, A-B. 1958. Stenåldersboplatsen vid Mårtsbo. 

Tor 1958. s.26-41. 

Jungner, H & Sonninen, E. 2004. Radiocarbon Dates VI. 

Helsinki, Åbo Akademis Bibliotek. 

Jørgensen, E. 1977. Brændende langdysser. Skalk 1977 

(5), s.7-13. 

Kabaciński, J. 2001. The Mesolithic-Neolithic transition 

in the southern Baltic coastlands. Fontes Archaeologici 

Poznanienses 39, s.129-186. 

Kaelas, L. 1957. De dubbeleggade yxorna i Sverige. Finska 

Fornminnesföreningens Tidskrift 58, s.101-136. 

Kahlke, H., Schwarze, E. & Mädler, J. 2004. Sondershausen 

und Bruchstedt, zwei Gräberfelder mit älterer Linienbandkeramik 

in Thüringen. Beier & Beran, Weimar. 

Kaland, P. E. 1992. Pollenanalytiske undersøkelser utenfor 

boplassen i Kotedalen. I: Hjelle, K. L., Kaland, P. 

E., Hufthammer, A.. K., Olsen, A. B. & Soltvedt, E. 

C. (red.). Kotedalen – en boplass gjennom 5000 år. Bind 2. 

Naturvitenskapelige undersøkeler. Bergen. s.65-89. 

Karjalainen, T., 1996: Pithouse in Outokumpu Sätös Excavated 

in 1992-1994. Pithouses and potmakers in Eastern 

Finland. University of Helsinki, Helsinki. s.71-88. 

Karlenby, L. 2001. Nya rön kring bosättningsmönster 

under förhistorisk tid i Närke. Från Bergslag och Bondebygd 

52, s.13-26. 

Karlinder, K.A. 1924. Altuna socken under förhistorisk 

tid. Upplands Fornminnesförenings Tidskrift 9:3, s.263- 

338. 

Karlsson, S. & Risberg, J. 1997. Holocen miljöhistoria i centrala 

Närke. Kvartärgeologisk undersökning E20, Närke, Viby 

socken. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Karman, J. 1989. Skifferkultur i centrala Skandinavien. 

Populär arkeologi 1989:2. 

Kars, E. A. K., Callahan, E., Knutsson, K. & Kars, H. 

manuskript. Greenstone axes in central Sweden: an 

experimental study. 

Kars, H. & Kars, E. A. K. manuskript. Petrography of 

some flakes from axe production sites in Central 

Sweden. 

Katiskoski, K. 2002. The semisubterranean dwelling at 

Kärmelahti in Puumala, Savo province, eastern Finland. 

I: Ranta, H. (red.). Huts and Houses. Stone Age and 

Early Metal Age Buildings in Finland. National Board of 

Antiquities, Helsinki. s.171–200. 

Katzenberg, M. A., Saunders, S. R., & Abonyi, S. 2000. 

Bone chemistry, food and history: A case study 

from 19 th century Upper Canada. I: Ambrose, S. H. 

& Katzenberg, M. A. (red.). Biogeochemical Approaches 

to Paleodietary Analysis. Kluwer Academic/Plenum 

Publishers, New York. s.1-22. 

307

Kaul, F. 1994. Ritualer med menneskeknogler i yngre 

stenalder. Kuml 1991-1992, s.7-52. 

Kempisty, E. 1986. Neolithic cultures of the forest zone 

in northern Poland. I: Szeląg, T. (red.). Problems of the 

Stone Age in Pomerania. Warsaw. s.187-213. 

Kihlstedt, B. 1996. Neolitiseringen i östra Mellansverige 

– några reflektioner med utgångspunkt från nya 14 Cdateringar. 

I: Bratt, P. (red.). Stenålder i Stockholms län. 


Kihlstedt, B. 2004. Nävertorp - en sörmländsk trattbägarboplats. 

Rapport UV Mitt 2004:4. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Kihlstedt, B. 2006. Boplats och gravar från tidigneolitikum vid 

Östra Vrå. Rapport UV Mitt 2006:7. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Kihlstedt, B. & Lindgren, C. 1999. Att vara beredd på 

det oväntade – reflexioner utifrån några tidigneolitiska 

fyndplatser. I: Andersson, K., Lagerlöf, A., & Åkerlund, 

A. (red.). Forskaren i fält – en vänbok till Kristina 

Lamm. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. s.35-41. 

Kihlstedt, B., Larsson, H. & Runeson, H. 2007. Sittesta 

- en gropkeramisk boplats på Södertörn. Dokumentation 

av fältarbetsfasen, UV Mitt 2007:2. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Kihlstedt, B., Larsson, M. & Nordqvist, B. 1997. Neolitiseringen 

i Syd-, Väst- och Mellansverige - ekonomisk 

och ideologisk förändring, I: Larsson, M. & Olsson, E. 

(red.). Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar 

i Syd- och Mellansverige. Skrifter nr 23. Riksantikvarieämbetet, 


Kindgren, H., 1991. Kambrisk flinta och etniska grupper 

i Västergötlands senmesolitikum. I: Browall, H., Persson, 

P. & Sjögren, K. (red.). Västsvenska stenåldersstudier. 

Institutionen för arkeologi, Göteborg. 

Kirkowski, R. 1990. Boguszewo, gmina Gruta, województwo 

Toruńskie, stanowisko 41, obiekty 3 i 5. 

In Jankowskiej, D. (red.). 1990. Z badań nad chronologią 

absolutną stanowisk neolitycznych z ziemi chełmińskiej. 

Toruń. s.9-14. 

Klassen, L. 1999. The debate on the Mesolithic– 

Neolithic transition in the western Baltic: a central 

European perspective. Journal of Danish Archaeology 

13, s.171–178. 

Klassen, L. 2000. Frühes Kupfer im Norden. Untersuchungen 

zu Chronologie, Herkunft und Bedeutung der Kupferfunde der 

Nordgruppe der Trichterbecherkultur. Jutland Archaeological 

Society Vol. 36. Moesgård Museum, Højbjerg. 

Klassen, L. 2002: The Ertebølle Culture and Neolithic 

continental Europe: Traces of contact and interaction. 

I: Fischer, A. & Kristiansen, K. (red): The Neolithisation 

of Denmark: 150 years of debate. J. R. Collis, Sheffield, 

s.305-317. 

Klassen, L. 2004. Jade und Kupfer. Moesgård Museum, 

Højbjerg. 

308 


Knabe, E. 2003. Avslöjande avtryck. Tidigneolitiska 

boplatsstrukturer söder om Örebro, I: Karlenby, L. 

(red.). Mittens rike. Arkeologiska berättelser från Närke, 

Skrifter No 50. Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 

s.29-46. 

Knutsson, H. (red.). 2004. Coast to Coast, Arrival. Results 

and Reflections. Coast to Coast book 10. Department 

of Archaeology and Ancient History, Uppsala University 

Knutsson, H. 2007. Spån och tidigt jordbruk i Mellansverige. 

I: Stenbäck, N. (red.). Arkeologi E4 Uppland 

- studier. 1. Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och 

eftertanke. Uppsala. s.319-365. 

Knutsson, K. 1998. Convention and lithic analysis. I: 

Holm, L. & Knutsson, K. (red.). Proceedings from the 

Third Flint Alternatives Conference. OPIA 16. Institutionen 

för arkeologi, Uppsala universitet. s.71-93. 

Knutsson, K. 2004. The Historical Construction of 

”Norrland”, I: Knutsson, H. (red.). Coast to Coast - Arrival. 

Results and Reflections. Department of Archaeology 

and Ancient History, Uppsala University, s.45-71. 

Knutsson, K. & Vogel, P. 2000. Stenåldersboplats Lasses 

hydda (J 106 C) Vuollerim Raä 1292, Jokkmokks sn 

Lappland : undersökningar 1986-1987. Arkeologiska 

rapporter. Vuollerim 6000 år. Vuollerim. 

Knutsson, K., Falkenström, P. & Lindberg, K-F. 2003. 

Appropriation of the past. Neolithisation in the 

Northern Scandinavian perspective. I: Larsson, L., 

Kindgren, H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund 

A. (red.). Mesolithic on the Move. Oxbow Books, Oxford. 

s.414-430. 

Knutsson, K., Lindgren, C., Hallgren, F. & Björck, N. 

1999. The Mesolithic in Eastern Central Sweden. I: 

Boaz, J. (red.). 1999. The Mesolithic of Central Scandinavia. 

Oslo. s87-123. 

Knöll, H. 1981. Krageflaschen. Ihre verbreitung und ihre zeitstellung 

im europäischen neolithikum. Neumünster. 

Koch Nielsen, E. 1987. Ertebølle and Funnel-beaker pots 

as tools. Acta Archaeologica 57, s.107-120. 

Koch, E. 1998. Neolithic bog pots from Zealand, Møn, Lolland 

and Falster. Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab, 

København. 

Koch, E. 2003. Stenalderbønder på sommerjagt – bopladsen 

Storelyng VI i Åmosen. Nationalmuseets Arbejdsmark 

2003, s.209-229. 

Koivusalo, F. 2002. Äspingen. Den forntida österlandsfararens 

färdmedel. Vanda. 

Korhonen, O. 1982. Håp – vad är det för båt? Lingvistiska 

synpunkter. Bottnisk Kontakt I, s.27-37.

Kossian, R. 2005a. Nichtmegalithische Grabanlagen der Trichterbecherkultur 

in Deutschland und den Niederlanden. Veröffentlichungen 

des Landesamtes für Denkmalpflege 

und Archäologie Sachsen-Anhalt / Landesmuseum 

für Vorgeschichte 58:1. Landesmuseum für Vorgeschichte, 

Halle. 

Kossian, R. 2005b. Nichtmegalithische Grabanlagen der Trichterbecherkultur 

in Deutschland und den Niederlanden. Veröffentlichungen 

des Landesamtes für archäologische 

Denkmalpflege Sachsen-Anhalt - Landesmuseum 

für Vorgeschichte 58:2. Landesmuseum für Vorgeschichte, 

Halle. 

Kossinna G. 1909. Der Ursprung der Urfinnen und der 

Urindogermanen und ihre Ausbreitung nach dem 

Osten. Mannus I, s.17-52. 

Kossinna, G. 1911. Zum trichterrandbecher. Mannus III, 

s.287-288. 

Kossinna, G. 1921a. Entwicklung und Verbreitung der 

steinzeitlichen Trichterbecher, Kragenfläschchen und 

Kugelflaschen. Mannus 13, s.13-40, 143-165. 

Kossinna, G. 1921b. Die Indogermanen : ein Abriss. Mannus- 

Bibliothek. Kabitzsch, Leipzig. 

Kriiska, A. 1996. The Neolithic pottery manufacturing 

technique of the lower course of the Narva River. 

Pact 51, s.373-384. 

Kriiska, A. 2001. Stone Age Settlement and Economic Processes 

in the Estonian Coastal Area and Islands. Academic 

Dissertation. Helsinki. http://ethesis.helsinki.fi/julkaisut/kultt/vk/kriiska/ 

(hemsida besökt april 2008) 

Kristensen I. K. 1991. Storgård IV. An Early Neolithic 

Long Barrow near Fjelsø, North Jutland. Journal of 

Danish Archaeology 8, s.72-87. 

Kristoffersen, K. 1995. De arkeologiske undersøkelsene på 

Bjorøy 1992-1994. Arkeologiske rapporter. Arkeologisk 

institutt, Museumsseksjonen Bergen Museum, 

Bergen. 

Kroeber, A. L. 1925. Handbook of the Indians of California. 

Smithsonian Institution, Washington. 

Kroeber, A. L. & Kluckhohn, C. 1963 [1952]. Culture. A 

critical review of concepts and definitions. Vintage Books, 

New York. 

Krokström, T. 1936. The Hällefors dolerite dike and some problems 

of basaltic rocks. Uppsala University, Uppsala. 

Kruk, J. & Milisauskas, S. 1999. Rozkwit i upadek 

społeczen´stw rolniczych neolitu. The Rise and Fall of Neolithic 

Societies. Krakow. 

Kukawka, S. 1987. Elementy pōłnocno-wschodnie w 

rozwoju społeczeństw Kultury Pucharów Lejkowatych 

na ziemi Chełmińskiej. I: Wiślański, T. (red.). 

Neolit i początki epoki brązu na ziemi chełmińskiej. Toruń. 

s.141–165. 

Kukawka, S. 1991. Kultura pucharów lejkowatych na ziemi 

chełmińskiej w świetle źródeł ceramicznych. Toruń. 


Kukawka, S. 1997. Ceramic imports and imitations in 

the border land of early agrarian and hunter-gatherer 

communities of the north-eastern border of the 

Central European plain. I: Buko, A. & Pela, W. (red.). 

Imported and locally produced pottery. Methods of identification 

and analysis. Warszawa. 

Kukawka, S. & Małecka-Kukawka, J. 1999. The ”long 

house” of the late band pottery Culture from Bukowiec, 

Chełmno land. A contribution to a study 

over the settlement specifics of early-agrarian communities. 

http://www.phil.muni.cz/archeo/uam/ 

htm/buttons_htm/oddeleni_archeologie/sbornik/ 

m4_1999/kukawka.html (hemsida besökt februari 

2008) 

Kukawka, S. & Wawrzykowska, B. 1987. Kultura Pucharów 

Lejkowatych na ziemi Chełmińskiej. I: 

Wiślański, T. (red.). Neolit i początki epoki brązu na ziemi 

chełmińskiej. Toruń. s.89-119. 

Kukawka, S., Małecka-Kukawka, J. & Wawrzykowska, 

B. 2002. Wczesny i środkowy neolit na ziemi 

Chełmińskiej. In: Wawrzykowska, B (red.). Archeologia 

Toruńska. Historia i teraźniejszość. Toruń. s.91-107. 

Kukawka, S., Michczyńska, D. J., Michczyńska, A. & 

Pazdur, M. F. 1990. Chronologia radiowęglowa kultur 

neolitu na ziemi chełmińskiej w świetle kalibracji 

radiowęglowej skali czasu. I: Jankowskiej, D. (red.). 

Z badań nad chronologią absolutną stanowisk neolitycznych 

z ziemi chełmińskiej. Toruń. s.59-67. 

Kulczycka-Leciejewiczowa, A. 2002. Zawarża, osiedle neolityczne 

w południowopolskiej strefie lessowej. Wrocław. 

Kuokkanen, T. 2000. Stone Age sledges of centralgrooved 

type: Finnish reconstructions. Fennoscandia 

archaeologica XVII, s.37-56. 

Kuznar, L. A. 1997. Reclaiming a scientific anthropology. AltaMira 

Press, Walnut Creek. 

Käck, B. 2001. Boplatsen vid forsen. Tidsspår 2001/2002, 

s.25-41. 

Königsson, L. 1980. Nordens, främst Sveriges kvartära historia. 

2. Societas Upsaliensis Pro Geologia Quaternaria, 

Uppsala. 

Lagergren-Olsson, A. 2003. En skånsk keramikhistoria, 

I: Svensson, M. (red.). I det neolitiska rummet, Skånska 

spår - arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet, 

Lund, s.203-213. 

Lagergren, A. 2007. Den neolitiska keramiken, I: Andersson, 

M. (red.). Kustslättens mötesplatser. Riksantikvarieämbetet, 


Lang, V. 1999a. The introduction and early history of 

farming in Estonia, as revealed by archaeological 

material. Pact 57, s.325-338. 

Lang, V. 1999b. Pre-Christian History of Farming in the 

Eastern Baltic Region and Finland: A Synthesis. Pact 

57, s.359-372. 

309

Lannerbro, R. 1976. Stenålder och bronsålder i Leksand. 

Leksand Kommun, Leksand. 

Lannerbro, R. 1997. Det södra fångstlandet. Katalog del III. 

Övre Österdalälven. SAR 5, Institutionen för arkeologi, 

Stockholms universitet. 

Lanting, J. N. 1998. Dates for origin and diffusion of 

the European logboat. Materiały Zachodniopomorskie 

XLIV, s.95-123. 

Lanting J. N. & Brindley A. L . 1998. Dating cremated 

bone: the dawn of a new era. Journal of Irish Archaeology 

9, s.1-7. 

Lanting, J. N. & Brindley, A. L. 2000. An exciting new 

development: calcined bones can be 14 C-dated. The 

European Archaeologist 13, 7-9. 

Lanting, J. N. & van der Plicht, J. 1996. Wat haben Floris 

V, skelet Swifterbant S2 en visotters gemeen? Palaeohistoria 

37/38, s.491-519. 

Lanting, J. N. & van der Plicht, J. 1998. Reservoir effects 

and apparent 14 C-ages. The Journal of Irish Archaeology 

IX, s.1-7. 

Lanting, J. N., Aerts-Bijma A. T. & van der Plicht, J. 

2001. Dating of cremated bones. Radiocarbon 43:2, 

s.249-254. 

Larsson, L. 1988. Ett fångstsamhälle för 7000 år sedan. Boplatser 

och gravar i Skateholm. Signum, Lund. 

Larsson, L. 1989. Brännoffer, en tidigneolitisk fyndplats 

med brända flintyxor från södra Skåne. I: Larsson, 

L. & Wyszomirska, B. (red.). Arkeologi och religion. 

Report series 34. Institutionen för arkeologi, Lunds 

universitet, s.87-97. 

Larsson, L. 1990. The Mesolithic of Southern Scandinavia. 

Journal of World Prehistory 4, s.257-310. 

Larsson, L. 1994. Säterdrift i sydskandinaviskt neolitikum? 

I: Jensen, R. (red.). Odlingslandskap och fångstmark. 

En vänbok till Klas-Göran Selinge. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Larsson, L. (red.) 2002. Monumentala gravformer i det äldsta 

bondesamhället. Institutionen för arkeologi och antikens 

historia, Lund. 

Larsson, L., Callmer, J. & Stjernquist, B. (red.) 1992. The 

archaeology of the cultural landscape. Field work and research 

in a south Swedish rural region. Almqvist & Wiksell International, 

Stockholm. 

Larsson, M. 1982. Bosättningsmönster i sydvästskånes 

tidigneolitikum. Skrifter fra Historisk Institut. I: 

Thrane, H. (red) Om yngre stenalders bebyggelseshistorie. 

Odense Universitet, Odense. s.43-51. 

Larsson, M. 1984. Tidigneolitikum i Sydvästskåne. Kronologi 

och bosättningsmönster. Acta Archaeologica Lundensia 

4:17. Institutionen för arkeologi, Lunds universitet. 

Larsson, M. 1988. Megaliths and society. The development 

of social territories in the south scanian Funnel-beaker 

culture. Meddelanden från Lunds universitets 

historiska museum 1987 – 88. 

310 


Larsson, M. 1992. The Early and Middle Neolithic 

funnel beaker culture in the Ystad area (southern 

Scania). Economic and social change, 3100-2300 BC. 

I: Larsson, L., Callmer, J. & Stjerquist, B. (red.). The 

archaeology of the cultural landscape. Almqvist & Wiksell 

International, Stockholm. s.17-90. 

Larsson, M. 1994. Stenåldersjägare vid Siljan, en atlantisk 

boplats vid Leksand. Fornvännen 89, s.237-250. 

Larsson, M. & Olsson, E. (red.). 1997. Regionalt och interregionalt. 

Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. 

Stockholm. 

Larsson, M. & Rzepecki, S. 2005. Pottery, axes and houses. 

The earliest TRB culture in Southern Sweden and 

Central Poland. Lund Archaeological Review 2003/4, 

s.1-21. 

Larsson, M., Lindgren, C. & Nordqvist, B. 1997. Regionalitet 

under Mesolitikum – från senglacial tid till 

senatlantisk tid i Syd- och Mellansverige. In Larsson, 

M. & Olsson, E. (red.). 1997. Regionalt och interregionalt. 

Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet, 


Larsson, T. B. & Engelmark, R. 2005. Nämforsens ristningar 

är nu fler än tvåtusen. Populär Arkeologi 2005/4 

s.12-13. 

Larsson, Å. M. (under arbete) Making and Breaking Bodies 

and Pots. Material and Ritual Practices in South Sweden in 

the Third Millennium BC. Institutionen för arkeologi 

och antik historia, Uppsala universitet 

Larsson, Å. M. 1997. Benet Sprack från Kant till Kant. Hur 

stadiet av skelettering kan utläsas ur brända bens sprickbildning. 

C-uppsats i osteologi, Stockholm universitet, 

Stockholm. 

Larsson, Å. M. 2003. Secondary Burial Practices in the 

Middle Neolithic. Causes and Consequences. Current 

Swedish Archaeology 11, s.153-170. 

Larsson, Å. M. manuskript. Kallmossen, osteologisk rapport. 

Institutionen för arkeologi och antik historia, 

Uppsala Universitet. 

Lave, J. & Wenger, E. 1991. Situated Learning. Legitimate 

Peripheral Participation. Cambridge University Press, 

Cambridge. 

Lavento, M. & Hornytzkyj, S. 1995. The mineralogical 

Investigations of the Finnish Asbestos Ceramics by 

scanning electron microscopy (SEM). Fennoscandia 

archaeologica XII, s.71-75. 

Lavento, M. & Hornytzkyj, S. 1996. Asbestos types and 

their distribution in the Neolithic, Early Metal Period 

and Iron Age pottery in Finland and Eastern Karelia. 

Pithouses and potmakers in Eastern Finland. University of 

Helsinki, Helsinki. 

Lawrence, D. 1994. Customary exchange across Torres Strait. 

Memoirs of the Queensland Museum 34/2. Brisbane.

Lee-Thorp, J. A. 2002. Two decades of progress towards 

understanding fossilisation processes and isotopic 

signals in calcified tissue minerals. Archaeometry 44 

(3), s.435-446. 

Lekberg, P. 1997a. Fågelbacken : ett fornlämningskomplex i 

östra Västmanland. Del. 1, Lämningar från tidigneoltitikum, 

mellanneolitikum och järnålder undersökta 1993 : Raä 73, 

147 och 158. Arkivrapport. Arkeologikonsult AB, 

Upplands Väsby. 

Lekberg, P. 1997b. Tidigneolitisk byggnadstradition. 

Några idéer kring dess socialorganisatoriska aspekter 

med utgångspunkt från trattbägarboplatsen vid 

Fågelbacken. I: Lekberg (1997a). 

Lekberg, P. 2002. Yxors liv, människors landskap. En studie av 

kulturlandskap och samhälle i Mellansveriges senneolitikum. 

Coast to Coast book 5. Institutionen för arkeologi 

och antik historia, Uppsala universitet. 

Lepiksaar, J. 1974. Djurrester från den mellanneolitiska 

(gropkeramiska) boplatsen vid Äs, Romfartuna 

sn, Västmanland. I: Löfstrand, L. Yngre stenålderns 

kustboplatser. Undersökningarna vid Äs och studier i den 

gropkeramiska kulturens kronologi och ekologi. Uppsala 

universitet, Uppsala. 

Leskinen, S. 2002. The late neolithic house at Rusavierto. 

I: Ranta, H. (red.). Huts and houses. Stone Age and early 

Metal Age buildings in Finland. National Board of Antiquities, 

Helsinki. 

Leskinen, S. 2003. On the dating and function of the 

Comb Ceramics from Maarinkunnas. Finskt Museum 

1995, s.5-43. 

Lichardus, J. & Lichardus-Itten, M. 1993. Michelsberg und 

Baalberge. Ein Beitrag zu den kulturellen Beziehungen 

während der frühen Kupferzeit in Deutschland. I: 

Parzinger, H., Küster, H. & Lang, A. (red.). Kulturen 

zwischen Ost und West : das Ost-West-Verhältnis in vor- und 

frühgeschichtlicher Zeit und sein Einfluss auf Werden und 

Wandel des Kulturraums Mitteleuropa. Akademie Verlag, 

Berlin. s.61-88. 

Lidén, K., Eriksson, G., Nordqvist, B., Götherström, A. & 

Bendixen, E. 2004. ”The wet and the wild followed by 

the dry and the tame” - or did they occur at the same 

time? Diet in Mesolithic-Neolithic southern Sweden. 

Antiquity 78:299, s.23-33. 

Lidström Holmberg, C. 1993. Sadelformade malstenar 

från yngre stenålder. Grind my dear one, let her grind. 

Flatenprojektet, Rapport 2. Statens historiska museum/ 

Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. 

Lidström Holmberg, C. 1998. Prehistoric grinding tools 

as metaphorical traces of the past. Current Swedish 



Lidström Holmberg, C. 2004. Saddle querns and gendered 

dynamics of the early Neolithic in mid central 

Sweden. I: Knutsson, H. (red.). Coast to Coast – Arrival. 

Results and Reflections. Coast to Coast book 10. 

Department of Archaeology and Ancient History, 


Lidström Holmberg, C. manuskript. Re-figuring life: Saddle 

querns and gendered dynamics. Institutionen för arkeologi 

och antik historia, Uppsala universitet. 

Liljegren, R. & Lagerås, P. 1993. Från mammutstäpp till 

kohage, djurens historia i Sverige. Dalby. 

Lillios, K. 1999. Objects of memory: the ethnography 

and archaeology of heirlooms. Journal of Archaeological 

Method and Theory 6, s.235–262. 

Lindahl, A., Olausson, D. & Carlie, A. 2002. Keramik i 

Sydsverige, en handbok för arkeologer. UV Syd Rapport 

2002:6. Riksantikvarieämbetet, Lund. 

Lindahl, A.1995. Present an Past: ceramics and homesteads. 

Studies in African Archaeology 11. Uppsala. 

Linder, A., 1966. C14-datering av norrländsk asbestkeramik. 

Fornvännen 61, s.140-153. 

Lindgren, B. 2003. De bemålade bergen - flertusenåriga 

dokument. Populär arkeologi 2003:1, s.10-12. 

Lindgren, B. 2005. Rapport över arkeologisk undersökning av 

markyta framför hällmålningslokal Raä 160, Ramsele socken, 

Ångermanland, 2001. Institutionen för arkeologi och 

samiska studier, Umeå universitet, Umeå. 

Lindgren, C. 2004. Människor och kvarts. Sociala och teknologiska 

strategier under mesolitikum i östra Mellansverige. 

Stockholm Studies in Archaeology 29, Riksantikvarieämbetet 

Arkeologiska Undersökningar Skrifter no 54, 

Coast to Coast book 11. Institutionen för arkeologi, 

Stockholms universitet. 

Lindgren, C. & Lindholm, P. 1999. Arkeologisk förundersökning 

och undersökning. En mesolitisk boplats vid Jordbro 

industriområde. UV Mitt Rapport 1998:73. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Lindgren, C. & Nordqvist, B. 1997. Lihultyxor och 

trindyxor. Om yxor av basiska bergarter i östra och 

västra Sverige under Mesolitikum. I: Larsson, M. & 

Olsson, E. (red.). Regionalt och Interregionalt. Stenåldersundersökningar 

i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet 

Arkeologiska Undersökningar, Skrifter nr 

23. Stockholm. 

Lindqvist, A-K. 2002. Stenåldersboplatsen vid Kornsjövägen 

i norra Ångermanland. I: Klang, L., Lindgren, 

B. & Ramqvist, P. H. (red.). Hällbilder och hällbildernas 

rum. Mitthögskolan, Örnsköldsvik. s.77-86. 

Lindqvist, A-K. & Eriksson, L. 2001. Stenåldersboplatsen 

vid Kornsjövägen. Angaria, Domsjö. 

Lindqvist, C. 1994. Fångstfolkets Bilder. Institutionen för 

arkeologi, Stockholms universitet. 

311

Lindqvist, C. 2001. Nämforsen, Ådalen och Ångermanlandskusten, 

en gynnsam natur- och kulturmiljö under 

förhistorisk tid. Tidsspår 2001/2002, s.83-103. 

Lindqvist, C. & Possnert, G. 1999. The first seal hunter 

families on Gotland. On the Mesolithic occupation 

in the Stora Förvar cave. Current Swedish Archaeology 

7, s.65-87. 

Lindqvist, C. & Possnert, G. 1997. Om reservoareffektproblemet. 

I: Burenhult, G. (red.). Ajvide och den 

moderna arkeologin. Falköping. s.73-74. 

Lindqvist, S. 1912. Från Nerikes sten och bronsålder. 

Meddelanden från Föreningen Örebro Läns Museum 5. 

Lindqvist, S. 1963. 2. Forntidsliv. Kumlabygden, forntid, 

nutid, framtid. Kumla. 

Lindström, H. 1997. Paleobotaniska undersökningar. I: 

Lekberg (1997a). 

Linton, R. 1936. The Study of Man. D. Appleton-Century 

Company, New York. 

Liversage, D. 1981. Neolithic monuments at Lindebjerg, 

Northwest Zealand. Acta Archaeologica 51/1980, s. 

85-152. 

Liversage, D. 1992. Barkær. Long barrows and settlements. 

Arkæologiske Studier IX. København. 

Loeffler, D. 1998. Arkeologisk undersökning av Norpan 1 

(J106E), Vuollerim, Raä 1292, Jokkmokks sn, Lappland, 

1983 och 1987. Institutionen för arkeologi, Umeå 

universitet. 

Loeffler, D. 1999. Vuollerim. Six thousand and fifteen 

years ago. Current Swedish Archaeology 7, s.89-106. 

Loeffler, D. & Westfal, U. 1985. A Well-preserved Stone 

Age Dwelling Site: Preliminary Presentation of the 

Investigations at Vuollerim, Lapland, Sweden. I: 

Backe, M. (red.). In Honorem Evert Baudou. Archaeology 

and Environment 4. Department of Archaeology, 

Umeå. s.425-434. 

Lourandos, H. 1997. Continent of hunter-gatherers. New perspectives 

in Australian prehistory. Cambridge University 

Press, New York. 

Loze, I. 1988. Poselenija kamennogo veka Lubanskoj niziny: 

mezolit, rannij i srednij neolit. Riga. 

Luho, V. 1957. Frühe Kammkeramik. I: Studia Neolithica 

in Honorerum Aarne Äyräpää. Finska Fornminnesföreningens 

tidskrift 58. Helsingfors. 

Luho, V., Hyyppä, E. & Gustafsson, Ch. 1956. En i 

Helsingfors funnen stenålderskanot. Finskt Museum 

LXIII, s.17-29. 

Luijten, H. 1995. Macro-botanical analysis of two Funnel 

Beaker Culture settlement sites, Poganice 4 (zones 

2 and 5), Potęgowo commune, Słupsk voivodship 

(Pomerania, Poland). Folia Praehistorica Posnaniensia 

VII, s.81-98. 

312 


Lundberg, Å. 1997. Vinterbyar - ett bandsamhälles territorier i 

Norrlands inland, 4500 - 2500 f.Kr. Studia Archaeologica 

Universitatis Umensis 8. Institutionen för arkeologi, 

Umeå universitet. 

Lundqvist, G. & Hjelmqvist, S. 1941. Beskrivning till 

kartbladet Hedemora. SGU Aa:184. Stockholm. 

Löfstrand, L. 1969. Den gropkeramiska kulturens nordgräns 

och kontakter med norrländsk stenålder, I: 

Christiansson, H. & Hyenstrand, Å. (red.). Nordsvensk 

Forntid. Kungliga Skytteanska Samfundet, Umeå, 

s.81-98. 

Machnik, J. 1986. Cultural continuity and discontinuity 

at the turn of the Neolithic and Bronze Age in Western 

and Central Pomerania. I: Szeląg, T. (red.). 

1986. Problems of the Stone Age in Pomerania. Warsaw. 

s.215-218. 

Madsen, T. 1972. Grave med teltformet overbyggning 

fra tidlig-neolitisk tid. Kuml 1971. 

Madsen, T. 1979. Earthern Long Barrows and Timber 

Structures: Aspects of the Early Neolithic Mortuary 

Practice in Denmark. Proceedings of the Prehistoric Society 

45, s.301-320. 

Madsen, T. 1993. Barrows with timber-built structures. 

I: Hvass, S. & Storgaard, B. (red.). Digging into the Past. 

25 Years of Archaeology in Demark. Aarhus University 

Press, Aarhus. s.96-99. 

Madsen, T. 1994. Recension: Milan Zápotocký: Streitäxte 

des mitteleuropäischen Äneolithikums. Germania 72:1, 

s.327-330. 

Madsen, T. 1997. Ideology and social structure in the earlier 

Neolithic of south Scandinavia. A view from the 

sources. Analectn Praehistorica Leidensia 29, s.75-81. 

Madsen, T. & Petersen, J. E. 1984. Tidligneolitiske anlaeg 

ved Mosegården. Regionale og kronologiske forskelle 

i tidligneolitikum. Kuml 1982-83. 

Małecka-Kukawka, J. 1987. Krzemieniarstwo kultury 

pucharów lejkowatych na ziemi chełmińskiej. I: 

Wiślański, T. (red.). Neolit i początki epoki brązu na ziemi 

chełmińskiej. Toruń. s.121–140. 

Małecka-Kukawka, J. 1990. Wieldządz, gmina płużnica, 

województwo toruńskie, stanowskie 31, obiekt 3. I: 

Jankowskiej, D. (red.). 1990. Z badań nad chronologią 


Toruń. s.36-39. 

Małecka-Kukawka, J. 1992. Krzemieniarstwo społeczności 

wczesnorolniczych ziemi chełmińskiej. Uniwersytet 

Mikołaja Kopernika, Toruń. 

Malmer, M. P. 1962. Jungneolitische Studien. Acta Archaeologica 

Lundensia 2. Institutionen för arkeologi, Lunds 

universitet. 

Malmer, M. P. 1983. Alvastra pålbyggnads konstruktion 

och användning. I: Ólafsson, G. (red.). Hus, gård och 

bebyggelse, föredrag från det XVI nordiska arkeologmötet, 

Island 1982. Reykjavík.

Malmer, M. P. 1991. Håleggad yxa. I: Orrling, C. (red.). 

Sten- och bronsålderns ABC. Statens historiska museum, 


Malmer, M. P. 2002. The Neolithic of South Sweden. TRB, 

GRK, and STR. Almqvist & Wiksell International, 

Stockholm. 

Manker, E. 1971: Fennoskandias fornskidor. Preliminär 

rapport från en inventering. Fornvännen 1971/2, s.77- 

91. 

Manninen, M. A., Tallavaara, M. & Hertell, E. 2003. 

Subneolithic Bifaces and Flint Assemblages in Finland. 

Outlining the History of Research and Future 

Questions. I: Samuelsson, C. & Ytterberg, N. (red.) 

Uniting Sea, Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. 

OPIA 33. Department of Archaeology and Ancient 

History, Uppsala University, s.161–179. 

Marciniak, M. 1987. Osada kulturt pucharów lejkowatych 

w Brodnicy-Szabdzie Cegielni, stan. 2. I: Wiślański, T. 

(red.). Neolit i początki epoki brązu na ziemi chełmińskiej. 

Toruń. s.167-174. 

Marnell, Å. 1996. Grundsundafyndet, en mede eller en 

köl?. Tidsspår 1995/96, s.35-44. 

Martinsson, H. 1985. Ålands stenålder. Kronologi, komparativa 

studier samt försök till bosättningsmodell. C-uppsats. Institutionen 

för arkeologi, Stockholms universitet. 

Maschner, H. D. G. & Reedy-Maschner, K. L. 1998. 

Raid, Retreat, Defend (Repeat): The Archaeology and 

Ethnohistory of Warfare on the North Pacific. Journal 

of Anthropological Archaeology 17, s.19-51. 

Matthing, O. 1997. Anläggningar och artefakter från 

järnåldern. I: Lekberg, P. 1997a. Fågelbacken : ett 

fornlämningskomplex i östra Västmanland. Del. 1, Lämningar 

från tidigneoltitikum, mellanneolitikum och järnålder 

undersökta 1993 : Raä 73, 147 och 158. Arkivrapport. 

Arkeologikonsult AB, Upplands Väsby. Mauss, M. 

1972 [1924]. Gåvan. Argos, Uppsala. 

McBryde, I. 1997. ’The landscape is a series of stories’: 

Grindstones, quarries and exchange in Aboriginal 

Australia: A Lake Eyre case study. I: Ramos-Millán, 

A. & Bustillo, M. A. (red.). Siliceous rocks and culture. 

Universidad de Granadas, Granada. s.587-607. 

McGrail, S. 2001. Boats of the world, from the Stone Age to 

medieval times. Oxford University Press, Oxford. 

McNiven, I. J. 1998. Enmity and amity: Reconsidering 

stone-headed club (gabagaba) procurement and trade 

in Torres Strait. Oceania 69, s.94-115. 

Meinander, C. F. 1961. De subneolitiska kulturgrupperna i 

norra Europa. Föredrag hållet vid Finska Vetenskaps- 

Societetens sammanträde den 19 december 1960. 

Societas Scientiarum Fennica 39:4, s.1-23. 

Meinander, C. F. 1965. Skifferknivar med djurhuvudskaft. 

Finskt Museum 1964, s.5-33. 


Meinander, C.F. 1981. The concept of culture in European 

archaeological literature. I: Daniel, G. (red.). 

Towards a history of archaeology. Thames and Hudson, 

London. s.100–111. 

Meschke, C. 1967. En norrländsk stenåldersboplats med skärvstensvall. 

Antikvariskt Arkiv 31. Kungliga Vitterhets-, 

Historie- och Antikvitetsakademien, Stockholm. 

Metcalf, P. 2005. Anthropology. The basics. Routledge, 

Abingdon. 

Meurers-Balke, J. 1983. Siggeneben-Süd, ein Fundplatz der 

frühen Trichterbecherkultur an der holsteinischen Ostseeküste. 

Wachholtz, Neumünster. 

Midgeley, M. S. 1985. The Origin and function of the Earthen 

Long Barrows of Northern Europe. BAR International 

Series 259. Oxford. 

Midgley, M. S. 1992. TRB culture. The first farmers of the 

North European Plain. Edinburgh University Press, 

Edinburgh. 

Midgley, M. S. 2005. The monumental cemeteries of prehistoric 

Europe. Tempus, Stroud. 

Mikkelsen, E. 1984. Neolitiseringen i Øst-Norge. Universitetets 

Oldsaksamling Årbok 1982/1983, s.87-128. 

Milisauskas, S. (red.). 2002. European Prehistory. A survey. 

Interdisciplinary Contributions to Archaeology. Kluwer 

Academic/Plenum Publishers, New Jersey. 

Mjærum, A. 2004. Å gi øksene liv. Et biografisk perspektiv 

på slipte flintøkser fra østnorsk tidlig- og mellomneolitikum. 

Opublicerad hovefagsoppgave. IAKK, Oslo. 

Modderman, P. J. R. 1990. The Linear Pottery culture: 

diversity in uniformity. Berichten van den Rijksdienst voor 

het Oudheidkundig Bodemonderzoek 38 (1988), s.63-139. 

Montelius, O. 1893. Finnas i Sverige minnen från en 

kopparålder? Svenska fornminnesföreningens tidskrift 8:3, 

s.203-238 

Montelius, O. 1917. Minnen från vår forntid. Norstedt, 

Stockholm. 

Moore H. L. 1999a. Anthropological Theory at the Turn 

of the Century. I: Moore, H. L. (red.). Anthropological 

Theory Today. Polity Press, Cambridge. s.1-23 

Moore, H. L. 1999b. Whatever happened to women and 

men? Gender and other crises in anthropology. I: 

Moore, H. L. (red.). Anthropological Theory Today. Polity 

Press, Cambridge. s.151-171. 

Moore, J. H. 1994. Putting Anthropology Back Together 

Again: The Ethnogenetic Critique of Cladistic Theory. 

American Anthropologist 96:4, s.925-948. 

Moore, J. H. 1995. The End of a Paradigm. Review of 

The History and Geography of Human Genes by 

Luca Cavalli-Sforza et. al. Current Anthropology 36:3, 

s.530-531. 

Moore, J. H. 1996. The Cheyenne. Blackwell Publishers, 

Cambridge, MA. 

313

Moore, J. H. 2001. Ethnogenetic patterns in native North 

America. I: Terrell, J. E. (red). Archaeology, Language, and 

History. Westport, Bergin & Garvey. s.31-56 

Moore, J. H. & Campbell, J. 1995. Blood Quantum and 

Ethnic Intermarriage in the Boas Data Set. Human 

Biology 67:3, s.499-516. 

Morphy, H. 1988. Maintaining cosmic unity: ideology 

and the reproduction of Yolngu clans. I: Ingold, T., 

Riches, D. & Woodburn, J. (red.). Hunters and gatherers 

2. Property, power and ideology. Berg, Oxford. 

Mulvaney, K. 1998 The technology and Aboriginal association 

of a sandstone quarry near Helen Springs, 

Northern Territory. I: Fullagar, R. (red.). A closer look. 

Recent Australian studies of stone tools. Sydney. s.74-94. 

Munkenberg, B-A. 1997. En senmesolitisk och neolitisk avfallsgrop 

och kulturlager på Orust: fornlämning 367, Morlanda 

socken, Bohuslän. Rapport UV Väst 1997:22. 

Murdock, G. P. 1949. Social structure. New York. 

Myhre, B & Øye, I. 2002. Norges landbrukshistorie, 1. Jorda 

blir levevei: 4000 f.Kr. - 1350 e.Kr. Oslo. 

Naskali, E. 1999. On Ancient Skis. I: Huurre, M. & Siiriäinen, 

A. (red.). Dig it all. Papers dedicated to Ari Siiriäinen. 

Finnish Antiquarian Society, Helsinki. s.295-306. 

Naysmith, P., Scott E. M., Cook, G. T., Heinemeier, J., 

van der Plicht, H., van Strydonck, M., Ramsey, C., 

Grootes, P. M. & Freeman, S. P. H. T. 2007. Cremated 

Bone Inter-Comparison Study. Radiocarbon 47:2, 

s.403-408. 

Newell, R R. 1981. Mesolithic Dwelling Structures: 

Facts and Fantasy. I: Gramsch, B (red). Mesolithikum 

in Europa. Bericht Veröffenlichungen des Museum 

für Ur- und Frühgeschichte Potsdam, band 14/15 

1980. Potsdam. 

Newell, R. R., Kielman, D., Constandse-Westermann, T. 

S., van der Sanden, W. A. B. & van der Gijn, A. 1990. 

An inquiry into the ethnic resolution of mesolithic regional 

groups. The study of their decorative ornaments in time and 

space. Leiden. 

Nielsen, P. O. 1977. Die Flintbeile der frühen Trichterbecherkultur 

in Dänemark. Acta Archaeologica 48, 

s.61-138. 

Nielsen, P. O. 1985. De første bønder. Nye fund fra den 

tidligste Tratbaægerkultur ved Sigersted. Aarbøger for 

nordisk Oldkyndighed og Historie 1984, s.96-126. 

Nielsen, P. O. 1993. The Neolithic. I: Hvass, S. & 

Storgaard, B. (red). Digging into the past. 25 years of 

Archaeology in Denmark. Aarhus Universitetsforlag, 

Århus. s.84-87. 

Nilsson Stutz, L. 2003. Embodied Rituals & Ritualized 

Bodies. Tracing Ritual Practices in Late Mesolithic Burials. 

Acta Archaeologica Lundensia Series in 8°, No 46. 

Institutionen för arkeologi, Lunds universitet. 

314 


Noe-Nygaard, N., Price, T. D. & Hede, S.U. 2005. Diet 

of aurochs and early cattle in southern Scandinavia: 

Evidence from 15 N and 13 C stable isotopes. Journal of 

Archaeological Sciences 32, s.855–871. 

Nordqvist, B., Bramstång, C., Hernek, R. & Streiffert, 

J. 1999. Vind och vatten. Arkeologiska undersökningar i 

Bohuslän och Halland. Arkeologiska resultat UV Väst 

1998:14. Riksantikvarieämbetet, Kungsbacka. 

Nordström, H. 1972. Cultural ecology and ceramic technology. 

Early Nubian cultures from the fifth and the fourth millennia 

B.C. Stockholm University, Stockholm. 

Notelid, M. 1996. Vetenskap och religion i negativ dialog. 

Tor 28. 

Nowak, M. 2001. The second phase of Neolithization in 

east-central Europe. Antiquity 75 (289), s.582–592. 

Nummedal, A. 1938. Redskaper av horn og ben fra 

Finnmark. Foreløbig meddelelse. Viking 1938. s.145- 

150. 

Nuñez, M. 1986. Om bosättningen på Ålandsöarna under 

stenåldern. Åländsk Odling 1986, s.13-28. 

Nuñez, M. 1990. On Subneolithic pottery and it is 

adoption in Late Mesolithic Finland. Fennoscandia 

Archaeologica 7, s.27-52. 

Nuñez, M. 1994. Discovery and occupation of the Finnish 

Stone Age archipelago in the 4 th millenium bc. 

Kontaktstencil XXXVII, s.109-124. 

Nuñez, M. & Uino, P. 1998. Dwellings and related structures 

in prehistoric mainland Finland, I: Kyhlberg, O. 

(red.). Hus och tomt i Norden under förhistorisk tid, Bebyggelsehistorisk 

tidskrift 1997, Nr 33, s.133-152. 

Nuñez, M. & Okkonen, J. 1999. Environmental Background 

for the Rise and Fall of Villages and Megastructures 

in North Ostrobotnia 4000–2000 cal BC. 

I: Huurre, M. & Siiriäinen, A. (red.). Dig it all. Papers 

dedicated to Ari Siiriäinen. Finnish Antiquarian Society, 

Helsinki. s.105-115. 

Nuñez, M. & Storå, J. 1992. Shoreline chronology and 

economy in the Åland archipelago 6500-4000 BP. 

Pact 36, s.143-161. 

Nyberg, E. 1987. Körartorpet. En gropkeramisk lokal i nordöstra 

Mellansverige. C-uppsats. Institutionen för arkeologi, 

Uppsala universitet. 

Nylén, E., Danielsson, H. & Englund, S. 1981. Gotland 

and the Funnel Beaker Culture. Striae 14, s.29-34. 

Nærøy, A. J. 1987. Redskapstradisjon i Hordaland fra 5500 til 

4000 før nåtid. En lokalkronologisk studie. Hovedoppgave 

i arkeologi - Universitetet i Bergen. 

Olausson, D. 1983. Flint and Groundstone Axes in the Scanian 

Neolithic. Scripta Minora 1983:2: Royal Society 

of Letters, Lund.

Olausson, D. 1998. Battleaxes: Home-made, Made to 

Order or Factory Products? I: Holm, L. & Knutsson, 

K. (red.). Proceedings from the Third Flint Alternatives Conference 

at Uppsala, Sweden, October 18-20, 1996, OPIA 

16. Department of Archaeology and Ancient History, 


Oldeberg, A. 1952. Studien Über Die Schwedische Bootaxtkultur. 

Wahlström & Widstrand, Stockholm. 

Olsen, A. B.1992. Kotedalen – en boplass gjennom 5000 år. Bind 

1. Fangstbosettning og tidlig jordbruk i vestnorsk steinalder: 

nye funn og nye perspektiv. Bergen 

Olsen, B., 1994. Bosetning og samfunn i Finnmarks forhistorie. 

Universitetsforlaget, Oslo. 

Olsen, J., Heinemeier, J., Bennike, P., Hornstrup, K. M. & 

Thrane, H. 2005. Characterisation and Blind Testing of the 

Method for Radiocarbon Dating of Cremated Bone. Poster 

at: The 10th International Conference on Accelerator 

Mass Spectrometry, Poster Session II. 

Olsen, J., Heinemeier, J., Bennike, P., Krause, C., Hornstrup, 

K. M. & Thrane, H. 2008. Characterisation and 

blind testing of radiocarbon dating of cremated bone. 

Journal of Archaeological Science 35:3, s.791-800. 

Olson, C. 1999. Osteologisk undersökning av benmaterial 

från Hamrånge-Berg 5:9, Hamrånge socken, Gävleborgs 

län. I: Olsson, R. (1999). 

Olsson, Elisabet 1997. Keramiken i de rituella anläggningarna. 

I: Lekberg, P. 1997a. Fågelbacken : ett fornlämningskomplex 

i östra Västmanland. Del. 1, Lämningar från 

tidigneoltitikum, mellanneolitikum och järnålder undersökta 

1993 : Raä 73, 147 och 158. Arkivrapport. Arkeologikonsult 


Olsson, Eskil 1913. Opublicerad rapport. ATA. 

Olsson, Eskil 1918. Stenåldern i Västmanland, Dalarna 

och Gästrikland. Ymer 1917. 

Olsson, Eva 1996a. Stenåldersboplats vid Häggsta. Rapport, 

UV Stockholm. Stockholm. 

Olsson, Eva 1996b. Neolitikum i Stockholms län – källmaterial 

och forskningsläge. I: Bratt, P. (red.). Stenålder 

i Stockholms län. Stockholm. s.72-79. 

Olsson, Eva 1997. Nivå, kronologi och samhälle. Om 

östsvensk gropkeramik. I: Åkerlund, A., Bergh, S., 

Nordbladh, J. och Taffinder, J. (red). Till Gunborg. Arkeologiska 

samtal. SAR 33. Institutionen för arkeologi, 

Stockholms universitet. s.441-446. 

Olsson, Eva & Hulthén, B. 1986. Stenåldersboplatsen på 

Malmahed. Rapport UV Stockholm 1985:20: Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Olsson, Eva & Åkerlund, A. 1983. Luvsjöområdet, nyfunnen 

vråboplats. Rapport UV Stockholm 1983:4. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 


Olsson, Eva & Åkerlund, A. 1987. Stenåldersundersökningar 

i östra Mellansverige. I: Hasselmo, M., Lamm, 

K. & Andræ, T. (red.) 7000 år på 20 år. Arkeologiska 

undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Olsson, Eva, Gustafsson, P., Lindgren, C., Miller, U. & 

Risberg, J. manuskript. The Smällan site. UV Stockholm. 

Olsson, Eva, Gustafsson, P., Lindgren, C., Miller, U. & 

Risberg, J. unpublished manuscript. The Smällan site. 

Riksantkvarieämbtetet, UV Mitt, Stockholm. 

Olsson, I. U. 1967. Dateringslista från Uppsalalaboratoriet 

i Radiocarbon Measurements: Comprehensive Index, 

1950-1965. Yale University, New Haven. s.175-182. 

Olsson, I. U. 1980. Content of 14 C in marine mammals 

from northern Europe. Radiocarbon 22, s.662–675. 

Olsson, I. U. 1983. Dating non-terrestrial materials. I: 

Mook, W. G. & Waterbolk., H. T. (red.). International 

symposium 14 C and archaeology (1983). Proceedings of the first 

international symposium 14 C and archaeology. Strasbourg. 

s.277-293. 

Olsson, I. U. 1986a. Radiometric dating. I: Berglund, B. 

E. & Ralska-Jasiewiczowa, M. (red.). Handbook of Holocene 

palaeoecology and palaeohydrology. Wiley, Chichester. 

s.273–312. 

Olsson, I. U. 1986b. A study of errors in 14 C dates of peat 

and sediment. Radiocarbon 28, s.429-435. 

Olsson, I. U. 1991. Accuracy and precision in sediment 

chronology. Hydrobiologia 214, s.25-34. 

Olsson, I. U. 1996. 14 C dates and the reservoir effect. I: 

Van der Plicht, J. (red.). International workshop on isotopegeochemical 

research in the Baltic region : Lohusalu, Estonia, 

March 14-16, 1996. Centre for Isotope Research, 

Groningen. s.5-23. 

Olsson, I. U., Holmgren, B. & Skye, E. 1984. Questions 

arising when using lichen for 14 C measurements in 

climatic studies. I: Karlén, W. & Mörner, N. (red.) 

Climatic changes on a yearly to millennial basis. Geological, 

historical and instrumental records. D. Reidel Publ. Co, 

Dordrecht. s.303-308. 

Olsson, R. 1999. En gropkeramisk grav i Hamrånge. Arkivrapport 

dnr 912/320, Gävleborgs länsmuseum. 

Gävle. 

Ortner, S. B. 1984. Theory in Anthropology since the 

Sixties. Comparative Studies in Society and History 26 (1), 

s.126–166. 

Ortner, S. B. 1999. The fate of ”culture” : Geertz and beyond. 

University of California Press, Berkeley. 

Papmehl-Dufay, L. 2006. Shaping an identity. Pitted Ware 

pottery and potters in southeast Sweden. Theses and Papers 

in Scientific Archaeology 7. Archaeological Research 

Laboratory, Stockholms universitet. 

315

Passey B. H., Robinson T. F., Ayliffe L. K., Cerling T. 

E., Sponheimer M., Dearing M. D., Roeder B. L. & 

Ehleringer J. R.. 2005. Carbon isotope fractionation 

between diet, breath CO2, and bioapatite in different 

mammals. Journal of Archaeological Science 32, 

s.1459–1470. 

Patay, P. 1978. Das kupferzeitliche Gräberfeld von Tiszavalk- 

Kenderföld. Fontes archaeologici Hungariae, Budapest. 

Patay, P. 1984. Kupferzeitliche Meissel, Beile und Äxte in Ungarn. 

Beck, München 

Pauketat, T. R. 2001. Practice and History in Archaeology. 

Anthropological Theory 1:1, s.73-98. 

Pazdur, M. F. 1991. Radiocarbon chronology of the site 

Dabki. Przegląd Archeologiczny 38, s.33-34. 

Pedersen, L. 1997. They put fences in the sea. I: Pedersen, 

L., Fischer, A., & Aaby, B. (red.). The Danish Storebælt 

since the Ice Age - man, sea and forest. Köpenhamn. 

s.124-143. 

Pendergast, J. F. 1999. The Ottawa river Algonquin bands 

in a St. Lawrence Iroquoian context. Journal Canadien 

d’Archéologie 23, s.63-136. 

Persson, P. 1991. Inte bara Pilane och Lunden. Om tidigt 

mellanneolitiska boplatser i Bohuslän. I: Browall H., 

Persson, P., & Sjögren, K.-G. (red.). Västsvenska stenåldersstudier. 

Gotarc, serie C. Arkeologiska skrifter 8. 

Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. 

Persson, P. 1992. Lillegården. Rapport, undersökning av neolitisk 

boplats. Karleby, Raä nr 10, Västergötland. GOTARC 

Ser D nr 21. Institutionen för arkeologi, Göteborgs 

universitet. 

Persson, P. 1997. Kontinuitet mellan senmesolitisk 

och mellanneolitisk fångstkultur i Sydskandinavien. 

Åkerlundh, Berg, Nordbladh & Taffinder (red). Till 

Gunborg - Arkeologiska samtal. SAR 33. Institutionen 

för arkeologi, Stockholms universitet. 

Persson, P. 1999. Neolitikums början. Undersökningar kring 

jordbrukets introduktion i Nordeuropa. Coast to Coast 

book 1. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. 

Persson, P. & Sjögren, K-G. 1996. Radiocarbon and the 

chronology of Scandinavian megalithic graves. Journal 

of European Archaeology 3:2, s.59-87. 

Persson, P. & Sjögren, K-G. (red.). 2001. Falbygdens gånggrifter. 

[D. 1], Undersökningar 1985-1998. Institutionen 

för arkeologi, Göteborgs universitet. 

Pesonen, P. 1995. Hut floor areas and ceramics. Analysis 

of the excavation area in the Rääkkylä Pörrinmökki 

settlement site, Eastern Finland. Fennoscandia archaeologica 

XII, s.139-149. 

Pesonen, P. 1996. Early Asbestos Ware. Pithouses and 

potmakers in Eastern Finland. Helsinki papers in archaeology 

9. Department of Archaeology, University 

of Helsinki. 

316 


Pesonen, P. 1999. Radiocarbon dating of birch bark 

pitches in Typical Comb Ware in Finland. I: Huurre, 

M. & Siiriäinen, A. (red.). Dig it all. Papers dedicated to 

Ari Siiriäinen. Finnish Antiquarian Society, Helsinki. 

s.191-200. 

Pesonen, P. 2002. Semisubterrenean Houses in Finland – 

a Review. I: Ranta, H. (red.). Huts and Houses. Stone Age 

and Early Metal Age Buildings in Finland. The National 

Board of Antiquities. 

Peterson, Y. 1991 Västsvensk trattbägarkeramik - visst 

finns det! Fynd 1/91, s.40-45. 

Petersson, H. 1998. The construction of local groups 

in Early Neolithic Scandinavia. An interpretation 

of social boundaries without local horizons. Current 

Swedish archaeology 1998 (6), s.153-166. 

Petersson, H. 1999. Några anmärkningar kring nittio-åtta 

år av tidigneolitisk forskning. Källkritiska resonemang och 

teoretiska analyser. Institutionen för arkeologi, Göteborgs 

universitet. 

Pettersen, K. 1982. Steinalder på Vega, en introduksjon og et 

analyseforsøk. Trondheim. 

Pettersen, K. 1994. Steinalderværet på Leksa. Spor, fortidsnytt 

fra Midt-Norge 1994:2, s.46-47. 

Pettersen, K. 1999. The Mesolithic in Southern Trøndelag. 

I: Boaz, J. (red.). The Mesolithic of Central Scandinavia. 

Oslo. s.153-166. 

Pettersson, O. 1997. Arkeologisk utredning, etapp 2 : utbyggnad 

till dubbelspårig järnväg mellan Hallsberg - Mjölby, 

delsträckan Mariedamm - Östergötland, Närke, Lerbäcks 

socken. Rapport UV Stockholm, 1997:28. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Philo, G. & Miller, D. 2001. Market Killing: What the Free 

Market Does and What Social Scientists Can Do About It. 

Longman Publishing Group. 

Piličiauskas, G. 2002. Dubiciu tipo gyvenvietes ir neolitine 

Nemuno kultura pietu Lietuvoje. [Dubiciai type settlements 

and the Neolithic Nemunas culture in south 

Lithuania]. Lietuvos Archeologija 23, s.107-134. 

Poska, A. 2001. Human impact on vegetation of coastal Estonia 

during the Stone Age. Acta Universitatis Upsaliensis, 

Uppsala University. 

Poska A. & Saarse L., 2001. Vegetation development 

and introduction of agriculture to Saaremaa Island, 

Estonia: the human response to shore displacement. 

I: Poska (2001). 

Poska, A. & Saarse, L. 2006. New evidence of possible 

crop introduction to north-east Europe during the 

Stone Age. Cerealia pollen finds in connection with 

the Akali Neolithic settlement, East Estonia. Vegetation 

History and Archaeobotany 15:3, s.169-179.

Possnert, G. 1997. δ 13 C and 14 C analysis of ceramics. 

I: Edgren, T., Jungner, H. & Lavento, M. (red.). 

Nordic Conference on the application of scientific methods in 

archaeology. National Board of Antiquities, Helsinki. 

s.39-40. 

Possnert, G. 2002. Stable and radiometric carbon results 

from Ajvide. I: Burenhult, G. & Brandt, B. (red.). 

Remote sensing. Applied techniques for the study of cultural 

resources and the localization, identification and documentation 

of sub-surface prehistoric remains in Swedish archaeology. Vol. 

2, Archaeological investigations, remote sensing case studies and 

osteo-anthropological studies. Tjörnarp. s.169-172. 

Price, T. D. 2000. The introduction of farming in 

Northern Europe. I: Price, T. D. (red.). Europe’s First 

Farmers. Cambridge University Press, Cambridge. 

s.260-300. 

Price, T. D. & Bentley, R. A. 2005. Human Mobility in the 

Linearbandkeramik: An Archaeometric Approach. I: 

Lüning, J., Frirdich, C. & Zimmerman, A. (red.). Die 

Bandkeramik im 21. Jahrhundert. Verlag Marie Leidorf, 

Rahden. s.203-215. 

Price, T. D., Ambrose, S. H., Bennike, P., Heinemeier, J., 

Noe-Nygaard, N., Brinch Petersen, E., Vang Petersen, 

P., & Richards, M. P. 2007. New information on 

the Stone Age graves at Dragsholm, Denmark. Acta 

Archaeologica 78:2, s.193-219. 

Price, T. D., Bentley, R. A., Lüning, J., Gronenborn, D. & 

Wahl, J. 2001. Human migration in the Linearbandkeramik 

of central Europe. Antiquity 75, s.593-603. 

Price, T. D., Gebauer, A. B., Ulfeldt Hede, S., Sedlacek 

Larsen, S., Noe-Nygaard, N., Mason, S. L. R., Nielsen, 

J., & Perry, D. 2003. Smakkerup Huse: A Mesolithic 

settlement in NW Zealand, Denmark. Journal of Field 


Prøsch-Danielsen, L. & Simonsen, A. 2000a. The deforestation 

patterns and the establishment of the coastal heathland 

of southwestern Norway. AmS-Skrifter 15. Arkeologisk 

museum, Stavanger. 

Prøsch-Danielsen, L. & Simonsen, A. 2000b. Palaeoecological 

investigations towards the reconstruction of 

the history of forest clearances and coastal heathlands 

in south-western Norway. Vegetation history and archaeobotany 

9, s.189-204. 

Påsse, T. & Andersson, L. 2005. Shore-level displacement 

in Fennoscandia calculated from empirical data. GFF 

127, s.253-268. 

Radiocarbon Measurements: Comprehensive Index, 

1950-1965. Yale University, New Haven. 

Raemaekers, D. C. M. 1999. The articulation of a ‘New 

Neolithic’. Leiden. 


Raemaekers, D. C. M. 2005. An outline of late swifterbant 

pottery in the noordoostpolder (Province of 

Flevoland, The Netherlands) and the chronological 

development of the pottery of the swifterbant culture. 

Palaeohistoria 45-46, s.11-36. 

Ramqvist, P. H. 1997. Inte bara väggar. Analys av bränd lera 

från järnåldern. Umeå Universitet. 

Ramstad, M. 1999. Brytninga mellom nord og sør. En faghistorisk 

og lokalkronologisk studie over Møre i yngre steinalder. 

Hovedfagsoppgave i Arkeologi, Bergen. 

Ramstad, M. 2002. Ravfunna på Melkøya - spor etter 

dødekult og ritualer på Melkøya. Ottar 243, s.32-40. 

Rankama, T. 2003. Quartz analyses of Stone Age house 

site in Tervola, southern Finnish Lapland. I: Samuelsson, 

C. & Ytterberg, N. (red.). Uniting sea. Stone Age 

societies in the Baltic Sea region. OPIA 33. Institutionen 

för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. 

Rausing, G. 1984. Prehistoric boats and ships of northwestern 

Europe, some reflections. Liber Förlag/Gleerup, 

Malmö. 

Rausing, G. 1990. Vitis pips in Neolithic Sweden. Antiquity 

64, s.117-122. 

Regnell, M. & Sjögren, K-G. 2006. Introduction and development 

of agriculture. I: Sjögren, K. (red.). 2006. 

Ecology and economy in Stone Age and Bronze Age Scania. 

Archaeological Excavations Department, National 

Heritage Board, Lund. s.106-169. 

Reimer, P. J., Baillie, M. G. L., Bard, E., Bayliss, A., Beck, 

J. W., Bertrand, C. J. H., Blackwell, P. G., Buck, C. E., 

Burr, G. S., Cutler, K. B., Damon, P. E., Edwards, R. 

L., Fairbanks, R. G., Friedrich, M., Guilderson, T. P., 

Hogg, A. G., Hughen, K. A., Kromer, B., McCormac, 

F. G., Manning, S. W., Ramsey, C. B., Reimer, R. W., 

Remmele, S., Southon, J. R., Stuiver, M., Talamo, S., 

Taylor, F. W., van der Plicht, J., Weyhenmeyer, C. E., 

2004. IntCal04 terrestrial radiocarbon age calibration, 

26–0 ka BP. Radiocarbon 46, 1029-1058. 

Renouf, M. A. P., Bell, T. & Teal, M. 2000. Making 

Contact: Recent Indians and PalaeoEskimos on the 

Island of Newfoundland. I: Appelt, M., Berglund, J. 

& Gulløv, H-C. (red.). Identities and Cultural Contacts in 

the Arctic. Danish National Museum and Danish Polar 

Centre, Copenhagen. s.106–119. 

Reunanen, M. & Holmbom, B. 1999. Analysis of the pitch 

sample. I: Huurre, M. & Siiriäinen, A. (red.). Dig it all. 

Papers dedicated to Ari Siiriäinen. Finnish Antiquarian 

Society, Helsinki. s.197-199. 

Richards, M. P. & Koch, E. 2001. Neolitisk kost. Analyser 

af kvælstof-isotopen 15 N i menneskeskeletter fra 

yngre stenalder. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og 

Historie 1999, s.7-17. 

Richards, M. P. & Schulting, R. 2006. Against the Grain? 

Response to Milner et al., (2004). Antiquity 80, s.444- 

456. 

317

Richards, M. P., Price, T. D. & Koch, E. 2003. Mesolithic 

and Neolithic subsistence in Denmark: new stable 

isotope data. Current Anthropology 44:2, s.288-295. 

Richter, P. B. 2002. Das neolithische Erdwerk von Walmstorf, 

Ldkr. Uelzen. Studien zur Besiedlungsgeschichte der Trichterbecherkultur 

im südlichen Ilmenautal. Isensee, Oldenburg. 

Rieck, F. & Crumlin-Pedersen, O. 1988. Både fra Danmarks 

oldtid. Vikingskibshallen, Roskilde. 

Rimantienė, R. 1992. The Neolithic of Eastern Baltic. 

Journal of World Prehistory 6, s.97-143. 

Rimantienė, R. 1999. Neolitas ir anstyvasis žvalvario 

amžius pietų Lietuvoje. Lietuvos Archeologija 16, s.19- 

29. 

Rinaldo, S. 1978. Vägen till Skarv, berättelser från utskären. 

Rabén & Sjögren, Stockholm. 

Risberg, J., Bengtsson, L.,Kihlstedt, B., Lidström Holmberg, 

C., Olausson, M. & Olsson, E. 2002. Siliceous 

microfossils, especially phytoliths, as recorded in five 

prehistoric sites in Eastern Middle Sweden. Journal of 

Nordic Archaeological Science 13. s.11-26. 

Rockefeller, M. C. 1967. The Asmat of New Guinea. The 

journal of Michael Clark Rockefeller. New York. 

Roscoe, P. 2002. The Hunters and Gatherers of New 

Guinea. Current Anthropology 43:1, s.153-271. 

Rowley-Conwy, P. 2002. Great Sites: Balbridie. British 

Archaeology 64, April 2002. 

Rowley-Conwy, P. 2004. How the West was lost—a 

reconsideration of agricultural origins in Britain, Ireland, 

and southern Scandinavia. Current Anthropology 

45, s.83–113. 

Rudebeck, E. 2002. Likt och olikt i de sydskandinaviska 

långhögarna. Monumentala gravformer i det äldsta 

bondesamhället. I: Larsson (2002). s.119-146. 

Rudebeck, E. & Ödman, C. 2000. Kristineberg, en gravplats 

under 4500 år. Stadsantikvariska avdelningen, Kultur 

Malmö, Malmö. 

Rundgren, M., Loader, N. J. & Hammarlund, D. 2003. 

Stable carbon isotope composition of terrestrial 

leaves: inter- and intraspecies variability, cellulose 

and whole-leaf tissue difference, and potential for 

climate reconstruction. Journal of Quaternary Science 

18:7, s.583-590. 

Rundkvist, M., Lindqvist, C. & Thorsberg, K. 2004. 

Rojrhage in Grötlingbo. A multi-component Neolithic shore 

site on Gotland. Stockholm Archaeological Reports 41, 

Stockholm. 

Rydbeck, O. 1937. Über die vielkantigen Streitäxte und 

den ältesten Getreidebau in der Mälargegend in 

Schweden. Kungliga humanistiska vetenskapssamfundet i 

Lund Årsberättelse 1936-1937:7, s.173-182. 

318 


Rydbeck, O. 1940. Om vissa fornsakstypers och kulturperioders 

livslängd i olika delar av skandinavien. En 

sammanfattning och historik. Meddelanden från Lunds 

Universitets Historiska Museum 1940, s.45-76. 

Rygh, O. 1867. De i siste halvaar 1866 til Universitetets 

Samling indkomne sager, ældre end Reformationen. 

Foreningen til Norske Fortidsminders Bevaring,, Aarsberetning 

1866. s.85-105. 

Rygh, O. 1872. Om affaldsdyngen ved Steinskjær. Foreningen 

til Norske Fortidsminders Bevaring, Aarsberetning 

1871. s.100-117. 

Räihälä, O. 1996. A Comb Ware house in Outokumpu 

Sätös Some remarks on the application of ceramic 

typologies. Pithouses and potmakers in Eastern Finland. 

Helsinki papers in archaeology 9. Department of 

Archaeology, University of Helsinki. s.89-117. 

Rønne, P. 1979. Høj over høj. Skalk 5, s.3-8. 

Sahlins, M. D. 1968. Tribesmen. Prentice Hall, Englewood 

Cliffs. 

Sahlins, M. D. 1972. Stone Age Economics. Aldine-Atherton, 

Chicago. 

Sahlins, M. D. 1999. Two or three things I know about 

culture. Journal of the Royal Anthropological Society 5, 

s.399-421. 

Sahlins, M. D. 2000a. Culture in practice. Selected essays. Zone 

Books, New York. 

Sahlins, M. D. 2000b. What is Anthropological enlightenment? 

Some lessons of the twentieth century. I: 

Sahlins, M. D. Culture in Practice, 501-526. Zone Books, 

New York. 

Sahlins, M. D. 2000c. Sentimental pessimism and 

ethnographic experience; or, Why culture is not a 

disappearing object. I: Daston, L. (red). Biographies 

of scientific objetcs. The University of Chicago Press, 

Chicago. s.158-202. 

Salomonsson, B. 1970. Die Värbyfunde – Ein beitrag zur 

kenntnis der ältesten Trichterbecherkultur in Schonen. 

Acta Archaelogica Vol XLI. 

Sandegren, R. & Asklund, B. 1946. Beskrivning till kartbladet 

Möklinta. SGU Aa 186. Stockholm. 

Santesson, O. B. 1941. Magiska skifferredskap från Norrlands 

stenålder. Geber, Stockholm. 

Sapir, E. 1949. Selected writings of Edward Sapir in language, 

culture and personality. University of California Press, 

Berkeley. 

Sassaman, K. E. & Rudolphi, W. 2001. Communities of 

practice in the early pottery traditions of the American 

Southeast. Journal of Anthropological Research 57, 

s.407-425. 

Sayer, A. 1995. Radical political economy. A critique. Blackwell, 

Oxford.

Sayer, A. 2003. Critical and Uncritical Cultural Turns. Published 

by the Department of Sociology, Lancaster 

University, Lancaster LA1 4YN, UK, http://www. 

comp.lancs.ac.uk/sociology/papers/Sayer-Criticaland-Uncritical-Cultural-Turns.pdf 

(hemsida besökt 

april 2008). 

Schaller Åhrberg, E. 2001. Väg 734, Huseby-Hästekälla - 

metodproblem och neolitiseringsprocess. Rapport UV Väst 

2001:29. Riksantikvarieämbetet, Kungsbacka. 

Schiemann, E. 1958. Die pflanzenfunde in den Neolitischen 

siedlungen Mogetorp, Ö. Vrå und Brokvarn. 

I: Florin, S. Vråkulturen. Stenåldersboplatserna vid Mogetorp, 


Stockholm. 

Schneider, D. M. 1972. What Is Kinship All About? I: 

Reining, P. (red.). Kinship Studies in the Morgan Centennial 

Year. Washington, D.C. s.32-63. 

Schnell, I. 1935. Det forntida Fellingsbro. Fellingsbro hembygds- 

och fornminnesförening 1935, s.9-43. 

Schulz, E-L. 2004. Ankkapurhan arkeologisen aineiston 

radiohiiliajoitukset. I: Uino, P. (red.). Ammoin Ankkapurhassa. 

Kymenlaaksossa kivikaudella. Museovirasto, 

Helsinki. 

Schusky, E. L. 1983. Manual for kinship analysis. Lanham. 

Schweitzer, P. P. (red.). 2000a. Dividends of Kinship. Meanings 

and uses of social relatedness. Routledge, London. 

Schweitzer, P. P. 2000b. Introduction. I: Schweitzer 

(2000a). s.1-32. 

Schweitzer, P. P. 2000c. Concluding remarks. I: Schweitzer 

(2000a). s.207-217. 

Segerberg, A. 1984. Anneberg 1984. Fjölnir 3:3, s.2-14. 

Segerberg, A. 1986. Grande finale i Oxsätra. Undersökningen 

av östra schaktet på stenåldersboplatsen vid 

Anneberg 1986. Fjölnir 1986:3, s.13-24. 

Segerberg, A. 1988. Kol 14-analyser vid Tandemacceleratorlaboratoriet 

i Uppsala på material från stenåldersboplatserna 

i Bälinge mossar 2,5 mil nordväst om 

Uppsala och från Torslunda i Tierp. PM framlagt vid 

forskarseminarium i Uppsala 11/2 1988. 

Segerberg, A. 1999. Bälinge mossar. Kustbor i Uppland under 

yngre stenålder. Aun 26. Institutionen för arkeologi och 

antik historia, Uppsala universitet. 

Segerberg, A., Possnert, G., Arrhenius, B., & Lidén K. 

1991. Ceramic chronology in view of 14 C datings. 

Laborativ Arkeologi 5, s.83-91. 

Selinge, K-G. 1994. Kulturminnen och kulturmiljövård. (Sveriges 

Nationalatlas). Stockholm. 

Selinge, K-G. 2001. Fångstgropar i Nämforsens uppland. 

Tidsspår 2001/2002, s.153-186. 

Shanks, M. & Tilley, C. 1987a. Re-Constructing Archaeology. 

Theory and Practice. Cambridge University Press, Cambridge. 

Shanks, M. & Tilley, C. 1987b. Social theory and archaeology. 

Polity Press, Cambridge. 


Shennan, S. J. 1989. Introduction: archaeological approaches 

to cultural identity. I: Shennan, S. J. (red). 

Archaeological Approaches to Cultural Identity. One World 

Archaeology 10. Unwin Hyman, London, s. 1-32. 

Siiriäinen, A. 1967: Yli-Iin Kierikki. Asbestikeraaminen 

asuinpaikka Pohjois-Pohjanmaalla. Suomen Museo 

1967. s.5-37. 

Siiriäinen, A. 1984. On the Late Stone Age Asbestos Ware 

Culture of Northem and Eastern Finland. Iskos 4. 

Simonsen, P. 1954. Karlebotn, en steinalderby ved Varangerfjorden. 

Ottar 1, Tromsø. 

Simonsen, P. 1955. En dyrehoveddolk og andet nytt fra 

Karlebotn. Viking, 1955. s.1-8 

Simonsen, P. 1957. Bopladserna ved Noatun i Pasvikdalen. 

Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 58, s.233- 

267. 

Simonsen, P. 1975. Veidemenn på Nordkalotten. H. 3, Yngre 

steinalder og overgang til metal tid. Tromsø Universitet, 

Tromsø. 

Simonsen, P. 1996. Steinalderbosetningen i Sandbukt på Sørøya, 

Vest-Finnmark. Rapport og tolkning. Tromsø Universitet, 

Tromsø. 

Sjurseike, R. 1994. Jaspisbruddet i Flendalen. En kilde til 

forståelse av sosiale relasjoner i eldre steinalder. Avhandling 

till magistergraden i nordisk arkeologi. Avdelning for 

nordisk arkeologi, Universitetet i Oslo. 

Sjögren, K-G. 1998. Nya gånggriftsundersökningar på 

Falbygden. In Situ 1998, s.85-101. 

Sjögren, K-G. 2003. ”Mångfalldige uhrminnes grafvar… ” 

Megalitgravar och samhälle i Västsverige. Coast to Coast 

book 9. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. 

Sjögren, K-G. 2004. Megalithic tombs, ideology, and 

society in Sweden. I: Knutsson, H. (red.). Coast to 

Coast – Arrival. Results and Reflections. Coast to Coast 

book 10. Department of Archaeology and Ancient 

History, Uppsala University. s.157-182. 

Sjögren, K-G., Gustafsson, A. & Strinnholm, A. 1996. 

Morlanda 492. En bohuslänsk boplats från Hensbacka- 

och Trattbägartid. Arkeologen 2:4, s.21-29. 

Skaarup, J. 1973. Hesselö - Sölager. Jagdstationen der südskandinavischen 

Trichterbecherkultur. Akademisk forlag, 

Copenhagen. 

Skaarup, J. 1985. Yngre stenalder på øerne syd for Fyn. Langelands 

museum, Rudkøbing. 

Skandfer, M. 2003. Tidlig, nordlig kamkeramikk. Typologi, 

kronologi, kultur. Unpublished PhD thesis, University 

of Tromsø, Tromsø. 

Skandfer, M. 2005a. Early, Northern Comb Ware in 

Finnmark: The concept of Säräisniemi 1 reconsidered. 

Fennoscandia Archaeologica XXII, s.3-27. 

Skandfer, M. 2005b. Fra eldre til yngre steinalder? Kronologiske 

og begrepsmessige utfordringer sett fra 

Nord-Norge. Primitive Tider 8, s.97-105. 

319

Skjølsvold, A. 1977. Slettabøboplassen. Et bidrag til diskusjonen 

om forholdet mellom fangst- og bondesamfunnet i yngre steinalder 

og bronsealder. AmS-skrifter 2. Stavanger. 

Skog, G. & Regnell, J. 1995. Precision calendar-year dating 

of the Elm Decline in a Sphagnum-peat bog in 

southern Sweden. Radiocarbon 37, s.197-202. 

Smeds, H., Jaatinen, S., Lindberg, H., Meinander, C. F., 

Paavola, E. & Öhquist, H. 1960. Atlas över Skärgårds- 

Finland. Nordenskiöld-Samfundet, Helsingfors. 

Sokal, A. D. 1996. Transgressing the Boundaries: Toward 

a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity. 

Social Text 46/47 (Spring-Summer), s.217-252. 

Sokal, A. D. 1997. Professor Latour’s philosophical 

mystifications. (Ursprungligen publicerad i Le Monde 

970131, tillgänglig på http://www.physics.nyu.edu/ 

faculty/sokal/le_monde_english.html. Sida besökt 

april 2008). 

Sokal, A. D. 1999. A plea for reason, evidence and logic. 

I: Levitt, C., Davies, S. & McLaughlin, N. (red.). Mistaken 

identities. The second wave of controversy over “political 

correctness”. P. Lang, New York. s.285-294. 

Spangenberg, J. E., Jacomet, S. & Schibler, J. 2006. Chemical 

analyses of organic residues in archaeological 

pottery from Arbon Bleiche 3, Switzerland. Evidence 

for dairying in the late Neolithic. Journal of Archaeological 

Science 33, s.1-13. 

Spielmann, K. A. 1991. Interaction among nonhierarchial 

societies. I: Spielmann, K. A. (red). Farmers, hunters and 

colonists. Interaction between the Southwest and the Southern 

Plains. University of Arizona Press, Tucson. 

Spång, K. 1975. Stenåldersbosättning i Vallby. Från bergslag 

och bondebygd 1975, s.205-216. 

Spång, L. G. 1997. Fångstsamhälle i handelssystem. Åsele lappmark 

neolitikum – bronsålder. Insitutionen för arkeologi, 

Umeå universitet. 

Stafford, M. 1999. From forager to farmer in flint. A lithic 

analysis of the prehistoric transition to agriculture in Southern 

Scandinavia. Aarhus University Press, Aarhus. 

Starna, W. A. & Brandão, J. A. 2004. From the Mohawk- 

Mahican War to the Beaver Wars: Questioning the 

Pattern. Ethnohistory 51:4, s.725-750. 

Steensberg, A. 1993. Fire-clearance husbandry. Traditional techniques 

throughout the world. Poul Kristensen, Herning. 

Steineke, M. 1997a. Övriga gravliknande anläggningar. I: 

Lekberg, P. (1997a.). s.105-117. 

Steineke, M. 1997b. Traktbegerboplassen Fågelbacken 

- rituelle og sociale relasjoner under neolitikum. I: 

Lekberg, P. (1997a). s.203-222. 

Steineke, M. 1997c. Påtruffet, glemt og gjenoppdaget – 

om en mulig megalitgrav på Fågelbacken. I: Lekberg, 

P. (1997a). s.274-281. 

320 


Steineke, M. 1997d. Påleanlegg og groper med brente 

menneskebein. Om traktbegerkulturens gravskikk 

og rituelle handlingsmønster utfra undersøkelsene 

på boplassen Fågelbacken, Västmanland. D-uppsats. 

Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. 

Steineke, M. 2001. Påtruffet, glemt og gjenoppdaget. Om 

en mulig megalittgrav på Fågelbacken, Hubbo socken. 

Västmanlands fornminnesförenings Årsbok 77, s.28-39. 

Stenbäck, N. 2003. Människorna vid havet. Platser och keramik 

på Ålandsöarna perioden 3500-2000 f.Kr. Stockholm 

Studies in Archaeology 28. Institutionen för arkeologi, 

Stockholm universitet. 

Stilborg, O. & Bergenstråhle, I. 2001. Traditions in 

transition. A comparative study of the patterns of 

Ertebölle lithics and pottery. Changes in the Late 

Mesolithic ceramic phase at Skateholm I, III, and 

Soldattorpet in Scania, Sweden. Lund Archaeological 

Review 6, s.23-41. 

Stjerna, K. 1911. Före Hällkisttiden. Antikvarisk Tidskrift 

för Sverige 19:2, s.1-164. 

Stone, L. (red.) 2001. New directions in anthropological kinship. 

Rowman & Littlefield, Lanham. 

Storå, J. 2001. Reading bones. Stone Age hunters and seals in 

the Baltic. Stockholm Studies in Archaeology 21. Arkeoosteologiska 

Forskningslaboratoriet, Stockholms 

universitet. 

Stout, D. 2002. Skill and cognition in stone tool production: 

An ethnographic case study from Irian Jaya. 

Current Anthropology 45:3, s.693-722. 

Strinnholm, A. 2001. Bland säljägare och fårfarmare. Struktur 

och förändring i Västsveriges mellanneolititkum. Coast to 

coast – book 4. Institutionen för arkeologi, Göteborgs 

universitet. 

Strucke, U. 2004. Vedartsbestämning Östra Jansmyra, 

Vargstensslätten. Opublicerad rapport. 

Strömberg, M. 1971. Die Megalithgräber von Hagestad. Acta 

Archaeologica Lundensia. Series in 8º, No. 9. Lund. 

Stäuble, H. 1995. Radiocarbon dates of the earliest Neolithic 

in Central Europe. Radiocarbon 37:2, s.227-237. 

Sulgostowska, Z. 1998. Continuity, change and transition: 

the case of northern-eastern Poland during the Stone 

Age. I: Zvelebil, M., Domańska, L. & Dennell, R. 

(red.). Harvesting the sea, farming the forest. The emergence of 

Neolithic societies in the Baltic region. Sheffield. s.87-94. 

Sundfeldt, J. & Johnsson, T. 1964. Färdmän från isarna. 

Stockholm. 

Sundström, L. 1992. Trattbägarsamhället och dess utbytessystem. 

CD-uppsats. Institutionen för arkeologi, Uppsala 

universitet. 

Sundström, L. 2003. Det hotade kollektivet. Neolitiseringsprocessen 

ur ett östmellansvenskt perspektiv. Coast to Coast 

book 6. Institutionen för arkeologi och antik historia, 

Uppsala universitet.

Sundström, L. & Apel, J. 1998. An Early Neolithic axe 

production and distribution system within a semisedentary 

farming society in Eastern Central Sweden, 

c. 3500 BC. I: Holm, L. & Knutsson, K. (red.). Third 

Flint Alternatives Conference at Uppsala. OPIA 16. Institutionen 

för arkeologi och antik historia, Uppsala 

universitet. 

Sundström, L. & Darmark, K. 2005. Bålmyren. En familjebaserad 

tidigneolitisk kustboplats i Uppland. SAU skrifter 

7. Societas archaeologica Upsaliensis, Uppsala. 

Svensson, I. 2005. Slutfört arkeologiskt fältarbete inom 

nytt vägområde för väg 55, delen Malmköping - Dunker, 

avseende fornlämningarna Lilla Malma 166:1, 

Dunker 362:1 och Dunker 227:1, Flens kommun, 

Södermanlands län. Arkivhandling, Sörmlands Museums 

arkiv. 

Svensson, P. 2003. Kvinnliga vapengravar och manliga accessoarer 

under stridsyxekulturen? CD-uppsats. Institutionen 

för arkeologi, Lunds universtet. 

Svensson, R. 1985. Skärgårdsliv i gången tid. En skildring 

av arbete och lek i Stockholms skärgård. Streiffert, Stockholm. 

Søborg, H. C. 1988a. Knivskarpe grenser for skiferbruk 

i steinalderen. I: Indrelid, S., Kaland, S. & Solberg, B. 

(red.). Festskrift til Anders Hagen. Arkeologiske skrifter 

4, Bergen. s.225-241. 

Søborg, H. C. 1988b. Arkeologiske undersøkelser 1987 i 

forbindelse med planlagt ilandføring av gass fra Haltenbanken 

: alternativ: Lauvøya. Universitetet i Trondheim, Vitenskapsmuseet, 

Trondheim. 

Taffinder, J. 1998. The allure of the exotic. The social use of nonlocal 

raw materials during the Stone Age in Sweden. Aun 25. 

Department of Archaeology, Uppsala University. 

Taffinder, J. 1999. Stenkul. http://www.arkeologi.uu.se/ 

ark/diss/taffinder/stenkul.pdf 

Takala, H. & Sirviö, T. 2003. Telkkälä, Muolaa - A 

multi-period dwelling site on the Karelian Isthmus. 

Fennoscandia Archaeologica XX, s.55-78. 

Tani, M. & Longacre, W. A. 1999. On methods of 

measuring ceramic uselife: A revision of the uselife 

estimates of cooking vessels among the Kalinga, 

Philippines. American Antiquity 64 (2), s.299-308. 

Tapper, R. 1991. Anthropologists, Historians, and Tribespeople 

on Tribe and State Formation in the Middle 

East. I: Khoury, P. S. & Kostiner, J. (red.). Tribes and 

state formation in the Middle East. I.B. Tauris, London. 

s.48-73. 

Thomas, J. 1995. The cultural context of the first use of 

domesticates in continental Central and Northwest 

Europe. I: Harris, D. R. (red.). The origins and spread 

of agriculture and pastoralism in Eurasia. UCL Press, 

London. 

Thorpe, I. J. 1996. The origins of agriculture in Europe. Routledge, 

London. 


Thorvildsen, K. 1941. Dyssetidens gravfund i Danmark. 

Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie, 1941, s.22- 

87. 

Tieszen, L. L. & T. Fagre. 1993. Effect of diet quality 

and composition on the isotopic composition of 

respiratory CO2, bone collagen, bioapatite, and soft 

tissues. I: Lambert, J. B. & Grupe, G. (red.). Prehistoric 

Human Bone: Archaeology at the Molecular Level. Springer- 

Verlag, NewYork. s.121-155. 

Tilley, C. 1996. An Ethnography of the Neolithic. Cambridge 

university press, Cambridge. 

Timofeev, V. I. 1988. On the problem of the Early 

Neolithic of the East Baltic area. Acta Archaeologica 

58, s.207-212. 

Timofeev, V. I. 1990. On the links of the East Baltic. 

Neolithic and the Funnel Beaker culture. I: Jankowska, 

D., Strömberg, M., Werbart, B. & Larsson, M. (red.). 

Die Trichterbecherkultur. Neue Forschungen und hypothesen. 

T. 1. Instytut Prahistorii Uniwersytetu im. Adama 

Mickiewicza, Poznan. s.135–149. 

Timofeev, V. I. 1991. Neolithic sites of the Zedmar 

type in the southeast Baltic area. Acta Archaeologica 

8, s.15–26. 

Timofeev, V. I. 1998a. The east-west relations in the late 

Mesolithic and Neolithic in the Baltic region. I: Kosko, 

A. (red.). 1998. Beyond Balkanization. Baltic Pontic 

Studies 5, s.44-58. 

Timofeev, V. I. 1998b. The beginning of the Neolithic 

in the eastern Baltic. I: Zvelebil, M., Domańska, L. & 

Dennell, R. (red.). 1998. Harvesting the sea, farming the 

forest. The emergence of Neolithic societies in the Baltic region. 

Sheffield. s.225-236. 

Timofeev, V. I. 2000. On the problem of the Scandinavian 

Pitted Ware Origin and the defnition of the eastern 

component in this process. I: Jaanits, L. & Lang, V. 

(red.). De temporibus antiquissimis ad honorem Lembit 

Jaanits. Muinasaja teadus 8. Teaduste Akadeemia 

Kirjastus, Tallinn. s.209-222. 

Timofeev, V. I. & Zaitseva, G. I. 1997. Some aspects on 

the radiocarbon chronology of the Neolithic cultures 

in the forest zone of the European part of Russia. 

Iskos 11, s.15-22. 

Timofeev, V. I., Zaitseva, G. & Possnert, G. 1995. Neolithic 

ceramic chronology in the south-eastern Baltic 

Area in view of 14 C accelerator datings. Fornvännen 

90:1, s.19-28. 

Tolkien, J. R. R. 1999 [1954]. Sagan om ringen. Norstedt, 

Stockholm. 

Torvinen, M. 2000. Säräisniemi 1 Ware. Fennoscandia 

Archaeologica XVI, s.3-35. 

Trautmann, I. 2006. The Significance of Cremations in Early 

Neolithic Communities in Central Europe. Bad Soden 

am Taunus. http://tobias-lib.ub.uni-tuebingen.de/ 

volltexte/2007/3005/ (sida besökt april 2008). 

321

Trigger, B. G. 1969. The Huron, farmers of the North. Holt, 

Rinehart & Winston, New York. 

Trigger, B. G. 1976. The children of Aataentsic. A history of 

the Huron people to 1660. Montreal. 

Trigger, B. G. 1990. A history of archaeological thought. Cambridge 


Tromnau, G. 1987. Late palaeolithic reindeer-hunting 

and the use of boats. Polska Akademia NAUK 5, 

s.94–104. 

Trones, J. I. 1998. Kvinner og keramikk i yngre steinalder 

på Bjorøy. Arkeologiske skrifter 9, Universitetet i 

Bergen. 

Tumin, M. M. 1955. Review: The Tree of Culture by 

Ralph Linton. American Sociological Review 20:4, s.501- 

503. 

Tyler, S. A. 1986. Post-Modern Ethnography. From 

Document of the Occult to Occult Document. I: 

Clifford, J. & Marcus, G. E. (red.). Writing culture. The 

poetics and politics of ethnography. University of California 

Press, Berkeley. s.124-140. 

Tylor, E. B. 1958 [1871]. Primitive Culture. Harper, New 

York. 

Ulfhielm, B. 2004. Måndagsbäcken – En neolitisk boplats. 

Rapport Länsmuseet Gävleborg 2004:01. Gävle. 

Valbjørn, K. V. 2003. Hvad haanden former er Aandens 

Spor. Hjortspringbåden rekonstrueres. Hjortspringlaugets 

forlag, Nordborg. 

van der Velde, P. 1979. On bandkeramik social structure. An 

analysis of pot decoration and hut distributions from Central 

European neolithic communities of Elsloo and Hienheim. 

Leiden. 

van der Velde, P. 1996. Dust and Ashes, the two Neolithic 

Cemeteries of Elsloo and Niedermerz compared. 

Analecta Praehistorica Leidensia 25, s.173-188. 

van Klinken, G. J., Richards, M. P. & Hedges, R. E. 

M. 2000. An overview of causes for stable isotopic 

variations in past European human populations: 

Environmental, ecophysiological, and cultural effects. 

I: Ambrose, S. H. & Katzenberg, M. A. (red.). 

Biogeochemical Approaches to Paleodietary Analysis. Kluwer 

Academic/Plenum Publishers, New York. s.39-63. 

van Strydonck, M., Boudin, M., Hoefkens, M., & de 

Mulder, G. 2005. 14 C-dating of cremated bones, why 

does it work? Lunula. Archaeologia Protohistorica XIII, 

s.3-10. 

Vang Petersen, P. 1984. Chronological and regional variation 

in the Late Mesolithic of Eastern Denmark. 

Journal of Danish Archaeology 3, s.7-18. 

Vang Petersen, P. 1993. Flint fra Danmarks oldtid. Høst & 

Søn, København. 

Vanmontfort, B., Casseyas, C. & Vermeersch, P. M. 1997. 

Neolithic ceramics from Spiere ”De Hel” and their 

contribution to the understanding of the earliest Michelsbergculture. 

Notae Praehistoricae 17, s.123-134. 

322 


Warrick, G. 2000. The Precontact Iroquoian Occupation 

of Southern Ontario. Journal of World Prehistory 14, 

s.415-466. 

Vasks A., Kalnina L. & Ritums R., 1999. The Introduction 

and Pre-Christian History of Farming in Latvia. Pact 

57, s.291-304. 

Wawrzykowska, B. 1990. Brąchnówko, gmina Chełmża, 

województwo Toruńskie, stanowisko 1, jama 20. I: 

Jankowskiej, D. (red.). 1990. Z badań nad chronologią 


Toruń. s.32-35. 

Weatherford, J. M. 1991. Native roots. How the Indians enriched 

America. Fawcett Columbine, New York. 

Webb, J. M. 2006. Material culture and the value of 

context: A case study from Marki, Cyprus. I: Papaconstantinou, 

D. (red.). Deconstructing context. A 

critical approach to archaeological practice. Oxbow Books, 

Oxford. 

Wechler, K-P. 1996. Zur besiedlungsgeschichte des Odergebietes 

vom Spätpaläolithikum bis zum frühen Neolithikum. 

In Leciejewicz, L. & Gringmuth-Dallmer, 

E. (red.). Czlowiek a srodowisko w srodkowym i dolnym 

nadodrozu. Badania nad osadnictwem pra- i wczesnodziejowym. 

27-40. 

Veit, U. 1989. Ethnic Concepts in German Prehistory: 

A Case Study on the Relationship between Cultural 

Identity and Archaeological Objectivity. I: Shennan, 

S. (red.). Archaeological Approaches to Cultural Identity. 

Unwin-Hyman, London. s.35-56. 

Welinder, S. 1973. The Pre-pottery Stone Age of Eastern 

Middle Sweden. Sjövreten-Hagtorp-Östra Vrå-Överråda. 

Antikvariskt Arkiv 48. Stockholm. 

Welinder, S. 1974a. Kulturlandskapet i Mälarområdet. 

Department of Quarternary Geology 5. Lunds 

universitet. 

Welinder, S. 1974b. En trattbägare från Dalkarlstorp. 

Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift 52. 

Welinder, S. 1974c. Den norrländska stenålderns sydgräns. 

Fornvännen 1974, s.185-193. 

Welinder, S. 1977a. The Mesolithic Stone Age of Eastern Middle 

Sweden. Antikvariskt arkiv 65. Stockholm. 

Welinder, S. 1977b. Åländsk fångststenålder. Åländsk 

Odling 1976, s.46-58. 

Welinder, S. 1982. The hunting-gathering component of 

the Central Swedish neolithic Funnel-beaker Culture 

[TRB] economy. Fornvännen 77, s.153-160. 

Welinder, S. 1984. Det äldsta jordbruket i Närke. Från 

Bergslag och Bondebygd 1984, s.9-20. 

Welinder, S. 1984. Fågelbacken, fornl. nr 26, 48, Hubbo 

sn, Västmanland. Opublicerad utgrävningsrapport 

dnr 232/1984, Stiftelsen Västmanlands läns museums 

arkiv, Västerås. 

Welinder, S. 1985. Tunnackiga stenyxor och samhälle i Mellansverige 

5000 B.P. Varia 11. Oslo.

Welinder, S. 1987. Keramikstilar på Fågelbacken för 5000 

år sedan. Västmanlands Fornminnesförenings Årskrift 

1987. 

Welinder, S. 1988. Exchange of Axes in the Early Neolithic 

Farming Society of Middle Sweden. I: Stjernquist, 

B. & Hårdh, B. (red.). Trade and exchange in prehistory : 

studies in honour of Berta Stjernquist. Almqvist & Wiksell 

International, Stockholm. s.41- 48. 

Welinder, S. 1994. Svensk arkeologis protorasistiska föreställningssediment. 

Tor 26, s.193-215 

Welinder, S. 1998. Del 1. Neoliticum-bronsålder, 3900- 

500 f.Kr, I: Welinder, S., Pedersen, E. A. & Widgren, 

M. (red.). Jordbrukets första femtusen år. 4000 f.Kr.-1000 

e.Kr. Det svenska jordbrukets historia. Natur och 

Kultur/LTs Förlag, Stockholm, s.11-236. 

Welinder, S. & Griffin, W. L. 1984. Raw Material Sources 

and an Exchange Network of the Earliest Farming 

Society in Central Sweden. World Archaeology 16:2, 

s.174-185. 

Wenger, E. 1990. Toward a theory of cultural transparency: 

elements of a social discourse of the visible and the invisible. 

University of California at Irvine, Irvine. 

Wenger, E. 1998. Communities of practice. Learning, meaning, 

and identity. Cambridge University Press, Cambridge. 

Verhart, L. B. M. & Wansleben, M. 1997. Waste and 

prestige, the Mesolithic-Neolithic transition in the 

Netherlands from a social perspective. Analecta Praehistorica 

Leidensia 29, 65-73. 

Veski, S. 1998. Vegetation history, human impact and palaeogeography 

of West Estonia. Pollen analytical studies of lake and 

bog sediments. Striae 38. Uppsala universitet. 

Westerdahl, C. 1985. Sewn boats of the north. A preliminary 

catalogue with introductory comments. The 

International Journal of Nautical Archaeology and Underwater 

Exloration 14. s.33-62, 119-142. 

Whittle, A. W. R. 1985. Neolithic Europe. A survey. Cambridge 


Whittle, A. W. R. 1990. Radiocarbon dating of the Linear 

Pottery culture: the contribution of cereal and bone 

samples. Antiquity 64, s.297-302. 

Whittle, A. W. R. 1996. Europe in the Neolithic. The Creation 

of new Worlds. Cambridge University Press, Cambridge. 

Wierzbicki, J. 1992. Cmentarzysko kultury pucharów lejkowatych 

w Łupawie, woj. Słupsk, stanowisko 2. Obrządek 

pogrzebowy grupy łupawskiej. Poznań. 

Wierzbicki, J. 1995. Wstępne wyniki badań wykopaliskowych 

osiedli ludności Kultury Pucharów Lejkowatych 

na stanowisku Poganice 4 (strefy 2 i 5) gm 

Potęgowo, woj. Słupskie. Folia Praehistorica Posnaniensia 

VII, s.53-79. 

Wierzbicki, J. 1999. Łupawski mikroregion osadniczy ludności 

kultury pucharów lejkowatych. Wydawnictwo Naukowe 

UAM, Poznań. 


Wiessner, P. 2002. The vines of complexity: Egalitarian 

structures and the institutionalization of inequality 

among the Enga. Current Anthropology 43:2, s.233- 

270. 

Wiessner, P. & Tumu, A. 1998. Historical Vines. Enga networks 

of exchange, ritual, and warfare i Papua New Guinea: 

Smithsonian Institution Press, Washington. 

Wikell, R. & Pettersson, M. in press. Entering new shores. 

Colonization processes in early archipelagos in eastern 

central Sweden. I: McCartan, S. Woodman, P., 

Schulting, R. & Warren, G. (red.). Mesolithic Horizons: 

Papers presented at the Seventh International Conference on 

the Mesolithic in Europe, Belfast 2005. Oxbow Books, 

Oxford. 

Willemark, K. 1997. Kvinnor, män och stenhantverk, I: 

Johnsen, B. & Welinder, S. (red.). Gender och arkeologi. 

Mid Sweden University, Östersund, s.50-62. 

Winther, J. 1926. Lindö en boplads fra Danmarks yngre stenalder. 

Rudköbing. 

Vita-Finzi, C. & Higgs, E. S. 1970. Prehistoric economy 

in the Mount Carmel area of Palestine: site catchment 

analysis. Proceedings of the Prehistoric Society XXXVI, 

s.1-37. 

Vogel, P. & Knutsson, K. 2000. Arkeologisk undersökning 

av stenåldersboplats Norpan 2 - Framsidan (J106A) Vuollerim, 

Raä 1292, Jokkmokks sn, Lappland. Undersökningar 

1993-1994. Arkeologiska rapporter Vuollerim 6000 

år, 1. Vuollerim. 

von Heland, B. 1962. Undersökningar vid Älby i Ösmo. 

Sörmlandsbygden 1962, s.69-72. 

Wood, W. R. 1974. Northern Plains Village Cultures: 

Internal Stability and External Relationships. Journal 

of Anthropological Research 30:1, s.1-16. 

Väkeväinen, L. 1976a. Berättelse över inventeringsgrävning 

på Östra Jansmyra stenålders boplats i Långbergsöda by av 

Saltvik socken. Unpublished report, Ålands museum, 

Mariehamn. 

Väkeväinen, L. 1976b. Berättelse över inventeringsgrävning 

på Vargstensslättens stenålders boplats i Långbergsöda 

by av Saltvik socken. Unpublished report, 

Ålands museum, Mariehamn. 

Väkeväinen, L. 1979a. Nya rön angående den äldre stenåldern 

på Åland. Åländsk Odling 1978, s.49-52. 

Väkeväinen, L. 1979b. Ahvenamaan Varhaiskampakeramiikka. 

Unpublished MA thesis. Department of 

Archaeology, Helsinki University. 

Zagorskis, F. 1973. Agrais Neolīta laikmets Latvijas 

austrumudaļā. Latvijas psr Zinātņu Akadēmijas 4, s.56- 

69. 

Zápotocký, M. 1992. Streitäxte des mitteleuropäischen Äneolithikums. 

VCH Verlagsgesellschaft, Weinheim. 

Zhilin, M. 2000. Chronology of the transition from the 

Mesolithic to the Neolithic in the forest zone of Eastern 

Europe. Lietuvos Archeologija 19, s.287-297. 

323

Zimmermann, W. 1999. Why was Cattle-Stalling Introduced 

in Prehistory? The significance of byre and 

stable and of outwintering. I: Fabech, C. & Ringtved, J. 

(red.). Settlement and landscape. Proceedings of a conference in 

Århus, Denmark, May 4-7 1998. Jutland Archaeological 

Society, Højbjerg. 

Zvelebil, M. 1981. From forager to farmer in the boreal zone. 

Reconstructing economic patterns through catchment analysis 

in prehistoric Finland. BAR International Series 115, 

Oxford. 

Zvelebil, M. 2005. Homo habitus: Agency, structure and 

the transformation of tradition in the constitution 

of TRB foraging-farming communities in the North 

European plain (ca. 4500–2000 BC). Documenta Praehistorica 

32, s.87–101. 

Zvelebil, M. 2006. Mobility, contact, and exchange in the 

Baltic Sea basin 6000–2000 BC. Journal of Anthropological 


Åberg, N. 1915. De nordiska stridsyxornas typologi. Fritzes, 

Stockholm. 

Åberg, N. 1933. Herman Wirth. En germansk kulturprofet. 

Fornvännen 1933, s.246-249. 

Åberg, N. 1935 Den svenska båtyxkulturens ursprung. 

Fornvännen 1935:6, s.321-342. 

Åberg, N. 1937. Kulturmotsättningar i Danmarks stenålder. 

Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens 

Handlingar 42:4, Stockholm. 

Åberg, N. 1949. Nordisk befolkningshistoria under stenåldern. 

Wahlström & Widstrand, Stockholm. 

Åhlén, M. 1972. Stenåldersboplatsen på Ardags i Ekeby, 

Gotland. C-uppsats. Institutionen för arkeologi, Stockholms 

universitet. 

Åkerlund, A. 1996a. Human responses to shore displacement. 

Living by the sea in Eastern Middle Sweden during the Stone 

Age. Stockholm. 

Åkerlund, A. 1996b. Sköttedalsboplatsen. UV Stockholm 

1996:47. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Åkerlund, A. 1996c. Tidigneolitiska lämningar vid Mortorp. 

UV Stockholm Rapport 1996:128. Riksantikvarieämbetet, 

Stockholm. 

Åstveit, L. I. 1999. Keramikk i vitenskaplig kontekst. En studie 

over et neolittisk keramikkmateriale fra Radøy, Hordaland. 

Hovedfagsoppgave i Arkeologi, Bergen. 

324 


Äyräpää, A. 1950. Skifferspetsarna i östra Fenno-Skandien. 

Finskt Museum 1950, s.9-43. 

Äyräpää, A. 1956. Den yngre stenålderns kronologi i 

Finland och Sverige. Finskt Museum LXII, s.5-52. 

Österholm, S. 1988. I utriggarkanot över Östersjön. 

Populär Arkeologi 1988:1. 

Österholm, S. 2002. Boats in prehistory – report on an 

archaeological experiment. I: Burenhult, G. & Brandt, 

B. (red.) Remote sensing. Applied techniques for the study 

of cultural resources and the localization, identification and 

documentation of sub-surface prehistoric remains in Swedish 

archaeology. Vol. 2, Archaeological investigations, remote sensing 

case studies and osteo-anthropological studies. Tjörnarp. 

s.323-342. 

Østmo, E. 1984. Megalittgraven på Skjeltorp i Skjeberg. 

Viking XLVI, s.5-35. 

Østmo, E. 1985 En dysse på Holtenes i Hurum. Nytt 

lys over østnorsk traktbegerkultur. Viking XLVIII, 

s.70-82. 

Østmo, E. 1988. Etablering av jordbrukskultur i Østfold i 

steinalderen. Universitetets Oldsaksamlings Skrifter, 

Ny rekke, nr 21. Oslo. 

Østmo, E. 1993. Auve i Sandefjord - sanddynen, snorstempelkeramikken 

og C 14-dateringene. Viking 

1993. 

Østmo, E. 1998. Da jordbruket kom til Norge. Funn 

fra TN A-fasen i Østfold. I: Østmo, E. (red.). Fra 

Østfolds oldtid. Foredrag ved 25-årsjubileet for Universitetet 

arkeologiske stasjon Isegran. Universitetets Oldsaksamlings 

Skrifter, Ny rekke, nr 21. Oslo. s.83-108. 

Østmo, E. 1999. Double-edged Axes under the Northern 

Lights. The northernmost finds of the Funnel Beaker 

Culture in Norway. Acta Archaeologica 70, s.107-112. 

Østmo, E. 2007. The Northern periphery of the TRB. 

Graves and Ritual Deposits in Norway. Acta Archaeologica 

78:2, s.111-142. 

Østmo, E. & Skogstrand, L. 2006. Nye funn av traktbegerkeramikk 

ved Oslofjorden. Børsebakke og 

Vøyenenga. Viking, s.69-90. 

Østmo, E., Hulthén, B. & Isaksson, S. 1996. The Middle 

Neolithic settlement at Auve. Laborativ Arkeologi. 

Journal of Nordic Archaeological Science 9, 31-40.

Coast to Coast Books 

ISSN 1404-1251 

1. Per Persson. Neolitikums början – undersökningar kring jordbrukets introduktion i 

Nordeuropa. Göteborg och Uppsala 1999. 

2. Halvvägs, kust till kust – stenålderssamhällen i förändring. Red. Helena Knutsson. 

Uppsala 2000. 

3. Jan Apel. Daggers, Knowledge & Power. The Social Aspects of Flint-Dagger 

Technology in Scandinavia 2350-1500 cal. BC. Uppsala 2003. 

4. Anders Strinnholm. Bland säljägare och fårfarmare. Struktur och förändring i 

Västsveriges mellanneolitikum. Uppsala 2001. 

5. Per Lekberg. Yxors liv – Människors landskap. En studie av kulturlandskap och samhälle 

i Mellansveriges senneolitikum. Uppsala 2002. 

6. Lars Sundström. Det hotade kollektivet. Neolitiseringsprocessen ur ett östmellansvenskt 

perspektiv. Uppsala 2003. 

7. Strandlinjer och vegetationshistoria. Kvartärgeologiska undersökningar inom Kust till 

kust projektet, 1998-2002. Red. Per Persson. Göteborg 2003. 

8. Per Johansson. The lure of origins: an inquiry into human-environmental relations, 

focused on ”Neolithization” of Sweden. Lund 2003. 

9. Karl-Göran Sjögren. ”Mångfalldige uhrminnes grafvar…” Megalitgravar och samhälle i 

Västsverige. Göteborg 2003. 

10. Coast to Coast – Arrival. Results and Reflections. Red. Helena Knutsson. Uppsala 2004. 

11. Christina Lindgren. Människor och kvarts Sociala och teknologiska strategier under 

mesolitikum i östra Mellansverige. Stockholm 2004. 

12. Stina Andersson & Johan Wigforss. Senmesolitikum i Göteborgs- och Alingsåsområdena. 

Göteborg 2004. 

13. Curry Heimann. Förflutna rum. Landskapets neolitisering i sydvästra Värmland. 

Göteborg 2005. 

14. Robert Hernek. Nytt ljus på Sandarnakulturen. Om en boplats från äldre stenåldern i 

Bohuslän. Göteborg 2005. 

15. Håkan Petersson. Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria 

och dess relationer till samhällspolitiska förändringar. Göteborg 2007. 

17. Fredrik Hallgren. Identitet i praktik. Lokala, regionala och överregionala sociala 

sammanhang inom nordlig trattbägarkultur. Uppsala 2008. 

Institutionen för arkeologi och antik historia Institutionen för arkeologi 

Uppsala Universitet Göteborgs Universitet 

Box 626 Box 200 

751 26 Uppsala 405 30 Göteborg 

Coast to coast - Stone Age Societies in Change 

A Bank of Sweden Tercentenary Foundation Project 

The ”From Coast to Coast project” deals with the transition from 

the mobile lifestyle of Early Stone Age to the establishment of sedentary 

settlements during the Late Stone Age in Central Sweden. 

Thirty-five individual projects are being carried out at the University 

of Uppsala, Gothenburg, Lund and Stockholm. The results 

are published in this series. 

The project is financed by the Bank of Sweden Tercentenary 

Foundation and Knut and Alice Wallenberg Foundation.

Identitet i praktik - Identity in Practice

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?