Zac O'Yeah - Serum

USA 

- personlig handbok för alla som reser - 

Zac O'Yeah

USA 

– Personlig handbok för alla som reser – 

Zac O`Yeah 

Stadigt, ständigt, envetet, 

amerikaniserar vi Europa, 

och tids nog ska vi fullända vår 

uppgift. 

Mark Twain i en essä från 

1906 

ISBN: 978-91-89424-93-7 

EAN: 9789189424937 

2009

USA 

– Personlig handbok 

för alla som reser – 

Zac O`Yeah 

1a. Förord till den nya upplagan 

1b. Några rader från författaren 

Jag var turist i USA — Om denna bok 

2. Praktiska upplysningar inför USA-resan 

USA - några snabba fakta — VISUM: Till Mexiko, Estados 

Unidos Mexicanos; Till Kanada — SVENSK REPRESENTA- 

TION I USA, MEXIKO OCH KANADA — INFORMATION — 

TILL USA: På egen hand; Taxfree på flygplatser — PENGAR: 

Kort, check eller ”cash”?; Katastrofråd; Dricks; Vad kostar 

det?; Försäkringar — POSTA — TELEFONERA — VÄDER 

— KLOCKA — ELEKTRICITET — PACKA — ATT FÄRDAS: 

Lokalt; Långväga resor; 1) Tåg –Tågpass– 2) Buss; 3) Bil; 

4) Flyg — SOVA: 1) Hotell –Bed & Breakfast– 2) Motell; 3) 

Vandrarhem — KOSTCIRKELN: Restauranger och kostnader; 

Finare restauranger; Vatten; Öl - en subjektiv betraktelse; 

Vin; Övrig alkohol; Kaffe eller ”decaf”? –Stress– Cig — SÄ- 

KERHETSRÅD: Förebyggande åtgärder; På gatan; Hotell och 

vandrarhem; Bilar; Buss och tåg; I naturen; Om det händer — 

ÖVRIGA INTRESSANTA UPPLYSNINGAR: Organisationer för 

internationellt studie- och kulturutbyte; Amerikanska böcker 

på internet — Delstaterna och deras förkortningar — Årligen 

återkommande evenemang och storhelger — Snabbkurs i 

amerikanska

3. Att upptäcka USA 

Den nya världen 

4. Vägvisare till Manhattan, New York - $60 per 

dag 

Västvärldens centrum — Hemma på Manhattan — Som på 

film — Smältdegel — De som åkte till det Stora Äpplet — Kulturdarwinism 

— Lära för livet — Historia i ett nötskal — Promenad 

på Manhattan — Manhattans sydspets & Frihetsgudinnan 

— Humbugens kung — Början av Broadway & Finansdistriktet 

— Broadway - den naturliga vägen — Börsen kraschar — Över 

Brooklynbron — Tribeca (Triangle Below Canal Street) — Chinatown 

& Little Italy — SoHo (South of Houston) — Greenwich 

Village & universitetet — Kulturfolk flockas kring universitetet 

— Chelsea — East Village & Alphabet City — Union Square & 

Flatiron & Garment District — Strykjärnet och skyskraporna 

— Hell’s Bedroom och teaterdistriktet — Broadwayteater 

— Nyåret på Times Square — Sen kväll med Letterman 

— Picknick i staden: Central Park — West Side Story — Columbi 

skam — John Lennon (1940-80) — Hudsons öde blev 

floden — Längst norrut på Manhattan — Beatgenerationens 

huvudmän — Harlem — Guidning i Harlem — Bronx — Upper 

East Side och Museimilen — Nöjesmekka: Rockefeller Center 

— Rockefeller-klanen — Monkees — Från Rockefeller till Förenta 

Nationerna — Praktiska upplysningar — Att meditera över 

när man är på väg mot Manhattan från JFK — Musikaliska 

Queens — Woodstock-festivalen — Long Islands vindistrikt 

— Från New York till Philadelphia — New Jersey

5. Vägvisare till Philadelphia, Pennsylvania - $30 

per dag 

Broderskärlekens stad — Centrum — Museum Mile — In i 

det historiska distriktet — Svenska kolonisatörer på 1600-talet 

— Independence National Historic Park — Den amerikanska 

flaggan — South Street — Rittenhouse Square — University 

of Pennsylvania — Praktiska upplysningar — Todd Rundgren 

— Philly Cheese Steak Sandwich — Från Philadelphia till 

Washington DC — Maryland 

6. Vägvisare till Washington DC - $30 per dag 

Maktens stad — Lilla vita huset på prärien — Ford’s Theater 

— FBI — Nationalarkivet — National Mall — Smithsonian Institute 

— Watergate — Jakten på ett centrum — Ruffiga kvarter 

— Praktiska upplysningar — The yankee dollar — Från Washington 

DC till Atlanta — Virginia — North Carolina och South 

Carolina — Vandrarhem mellan Washington och Atlanta 

7. Vägvisare till Atlanta, Georgia - $30 per dag 

Coca-Colas värld — Coca-Cola — Centrala Atlanta — Sweet 

Auburn — Intolerans i sydstaterna — Borta med vinden — CNN 

och Ted Turner: Världsledande i nyheter & underhållning 

— Öst är öst och väst är väst — Little Five Points — Praktiska 

upplysningar — Afrikansk-amerikansk konst — Musikaliska 

Georgia — Från Atlanta till New Orleans — Alabama — In i 

Bluesdeltat

dag 

8. Vägvisare till New Orleans, Louisiana - $50 per 

Dygnet runt i Djävulens stad — En kväll på stan — Prome- 

nad i de gamla kvarteren — Voodoo — De dödas stad — Canal 

Street — Warehouse District — Garden District — Praktiska 

upplysningar — Varning på stan! — Glosor för New Orleansköket 

— Från New Orleans till Texas 

9. Vägvisare till Texas - $40 per dag 

Houston: Stad för bilar — Den underjordiska staden — Bilismen 

och den amerikanska stadsplaneringen — Expansion i 

rymden — NASA — Praktiska upplysningar — Hermann Park 

och Museum District — Bad i Mexikanska golfen 

San Antonio: En skugga över USA — Dåliga odds: 187 mot 

3000 — Alamo — Enstjärnig pilsner — Praktiska upplysningar 

— Lagen väster om Pecos — Från Texas till Arizona — New 

Mexiko — USA:s UFO-huvudstad 

10. Vägvisare till Arizona - $45 per dag 

Där västern var vild — Tucson: Den gamla pueblon — Reservat 

för pensionärer — Centrala Tucson — Öster om järnvägen 

— Indianerna — Mer om indianerna — Praktiska upplysningar 

— Grand Canyon — Från Arizona till Las Vegas 

11. Vägvisare till Las Vegas, Nevada - $35 per dag 

Ljusets och mörkrets stad — The Strip — Bröllop i Las Vegas 

— Spelet kan börja — Downtown: Fremont Street Experience 

— Praktiska upplysningar — Från Las Vegas till Hollywood 

— Death Valley

12. Vägvisare till Kalifornien - $50 per dag 

Hollywood, L A: Stjärnornas stad — Hollywood Boulevard: 

en stjärnbädd — Oscarsutdelningen — Sunset Boulevard — Vad 

stjärnor egentligen heter — Evigt liv och evig död i Änglarnas 

stad — Älska Hollywood…? — …eller hata? — Mer om rörliga 

bilder — Praktiska upplysningar — San Diego — John Lennon 

förlorar ’en weekend’ — Nationalparken Yosemite — Från 

Hollywood till San Francisco — San Simeon: skandalkungens 

slott — Salinas, Monterey, Carmel och Big Sur — Silikon 

San Francisco: Blomsterstaden — En typisk turistgrej — Golden 

Gate — Turistens dagar — Kineser — Beatniks + hippies = 

? — Knark — Moder Natur skapade junkfood — Homo — Praktiska 

upplysningar — Jack London — Universitetet i Berkeley 

— Jordbävningar — Vindistriktet: Några glas Falcon Crest 

— Från San Francisco till Salt Lake City 

13. Vägvisare till Salt Lake City, Utah - $45 per dag 

Sektstaden — Mormonernas segertåg — Mormoner — Kring 

templet — Tabernaklet vid templet — Sektens gåta — Praktiska 

upplysningar — Robert Redford och Sundance — Från Salt 

Lake City till Chicago — Colorado — Praktiskt om Colorado 

— Nebraska — Svenskättlingar — Iowa — Mississippifloden 

14. Vägvisare till Chicago, Illinois - $50 per dag 

Al Capones stad — Centrum: The Loop & The Magnificient 

Mile — Advertising Hall of Fame — Frank Lloyd Wright 

— Gangsterväldet och förbudstidens lönnklubbar — Exotiska 

svenska Andersonville — Poetry Slam — Praktiska upplysningar 

— Från Chicago till Boston — Indiana — Ohio och Michigan

— Rock’n’Roll Hall of Fame — Praktiskt om Ohio — Niagara 

Falls, Upstate New York 

dag 

15. Vägvisare till Boston, Massachusetts - $55 per 

Frihetens stad — I frihetens fotspår — Museum Wharf 

— Det svarta arvet — Frihetens öl — Harvard-universitetet i 

Cambridge — Museet för dålig konst — Praktiska upplysningar 

— Slutet på resan — Concord Museum — Till Walden

Förord till den nya upplagan 

Medan åren går förändras saker och ting i ett dynamiskt 

land som USA, som knappast är samma land nu som i förra 

årtusendet. De har bytt upp sig till en bättre president men 

rädslan för utlänningar har ökat. Vissa byggnader har också 

försvunnit från kartan. Tobakshandeln i New York där kultfilmen 

”Smoke” spelades in är borta – det var den förresten redan 

när jag kom till platsen, ett par år efter att ha sett filmen – men 

där fanns någonting annat sevärt. Men på det hela taget förblir 

USA alltid USA, och är lika resvärt nu som då. 

På min egen tripp hade jag med mig guideböcker som 

var trettio och fyrtio år gamla, och i något fall en New Yorkhandbok 

som hade hundra år på nacken. Bortsett från att vissa 

detaljer blivit inaktuella, som att priser gått upp och att Times 

Square inte var lika sunkigt som när ”Taxi Driver” spelades in, 

stämde häpnadsväckande mycket av det jag läst. 

Det är faktiskt överraskande hur få drastiska förändringar 

som äger rum i världen. Eller kanske det inte är så förvånande? 

En restaurang som håller hög kvalitet, och som var stjärnornas 

favorit i Hollywood på 1950-talet, står sannolikt kvar där den 

en gång invigdes även om man kommer dit femtio år senare. 

På museer och nöjesfält kanske det senaste konstinköpet 

eller den nyaste bergochdalbanan är attraktionen för dagen, 

men vare sig museet eller nöjesfältet byter adress eller profil 

från ett år till nästa. Och somliga ting, som monumentet 

Ozzy Osbourne pinkade på en blöt natt i Texas, står där det 

står även om kissfläcken torkat bort. Liksom all annan trivial 

information om var någon berömd författare brukade bo och

om platser där olika filmer spelats in, och dylika vederkvickande 

och intressanta anekdoter. 

De äldre resehandböckerna hjälpte mig dessutom att hitta 

sådant som varit sevärt en gång i tiden, men som nyare och 

trendkänsligare resguider hoppade över i tron att alla letar 

efter den senaste modebutiken. Man glömmer då att en resehandbok 

helst ska stå sig i många decennier, medan moden 

byts ut från år till år. 

Så därför kändes det logiskt att den här jubileumsutgåvan 

av ”USA – personlig handbok för alla som reser” går att ladda 

ner och bära med sig, som en julklapp för alla som reser till 

USA idag. Vissa detaljer har uppdaterats inför den här nya 

elektroniska utgåvan, och man kan beräkna att priser kan ha 

gått upp något. De prisangivelser som gällde när boken skrevs 

tjänar dock som ett riktmärke. 

Boken blir också förhoppningsvis mer sökbar och användarvänlig 

i och med det digitala formatet som gör att man kan ha 

den i sin mobiltelefon, till exempel, och de tusen och en obskyra 

populärkulturella fakta som boken innehåller blir mer tillgängliga 

för den som vill snitsa med kryptisk insiderkunskap om 

USA, detta oändligt fascinerande och samtidigt lite läskiga land. 

Ååålrajt, dags att packa släden och ta ur papiljotterna – nu 

far vi! som tomten sa till pappan. 

Zac O’Yeah 

Julen 2009

Några rader från författaren 

Det här är en bok som jag alltid har vetat att jag någon gång 

ska skriva. 

Och den bygger på en resa som jag alltid drömt om att göra. 

De första drömmarna föddes när jag bara var ett par år 

gammal. Även om jag inte minns året så minns jag det exakta 

ögonblicket: Jag lärde mig säga ord som ”kåboj”, ”eigent” och 

”antonbomb”, och blev plötsligt medveten om närvaron av en 

annan kultur i min vardag. Orden som så smidigt hakat fast 

i mitt ordförråd var den här främmande kulturens krokar, 

och de började långsamt hala in mig, som när en fiskare 

lurar fisken att komma allt närmare båten, genom att ömsom 

låta fisken simma fritt där den hänger på linan, och ömsom 

dra in en ny bit lina efter att fisken av egen dumhet simmat 

närmare. 

På detta sätt fångades jag upp av den amerikanska kulturen 

genom att dess musik, filmer och litteratur trängde in i mina 

drömmar och trängde ut det som funnits där. Ända sedan 

jag såg King Kong skjutas ned från toppen av Empire State 

Building har jag velat promenera under ”the mother of all 

skyscrapers”. Ett av världens underverk, vill jag minnas att 

det stod på bioaffischen. Då tog jag för givet att det var King 

Kong som åsyftades, senare har det slagit mig att det rörde sig 

om ett epitet för själva skyskrapan. 

Som tonåring kunde jag inte tänka mig att det någonstans i 

världen skulle kunna existera en mer spännande maträtt än 

hamburgare, pommes frites och Coca-Cola. Marlboro Man

som red över gräsbevuxna kullar mot en vid himmel och spred 

ett budskap om valfrihet, fick mig att välja att börja röka när 

jag var femton. Varje gång jag tände en Marlboro sänkte sig 

ett slags skimrande dis över skolgårdens dystra rökruta och 

den fimpfyllda betongringen. Jag ville att min röst skulle bli 

hesare, att min accent skulle bli mer amerikansk, jag ville se 

USA från kust till kust och sprida fimpar vid varje milsten. 

Ödets ironi har dock vid det laget då jag förverkligar min 

drömresa sett till att de flesta restauranger i USA infört 

rökförbud och på de reklamplakat som antirökarna klistrat 

upp säger Marlboro Man till sin kompis: 

–Du, Bob, jag tror att jag har fått emfysem. 

Tiden gick, jag blev tjugofem, mognade till och med lite 

grann, jag började arbeta med att resa och skriva om mina 

reseintryck, men USA förblev en hägring. Och så småningom 

hade jag glömt att jag någonsin längtat till USA. När jag en 

tropiskt het natt stod och var politiskt korrekt i foajén till en 

teater i kommunistiska Kerala, och sörplade kaffe ur en liten 

metallbägare i pausen på dansföreställningen, frågade en 

amerikansk tjej om jag aldrig hade funderat på att resa till 

USA. Jag svarade kort och gott: 

–Nej. 

I det ögonblicket kunde jag inte dra mig till minnes att jag en 

gång vurmat för USA. 

Och jag fortsatte att sörpla på mitt indiska kaffe i ytterligare 

några år, tills jag en natt satt på flygplatsen i Madras och insåg 

att jag var tjugonio, och att sista planet till New York snart 

skulle lyfta – om jag ville hinna dit innan jag fyllde trettio. Och 

det ville jag. För ungdomsdrömmar smakar så mycket bättre

om man får en chans att förverkliga dem i sin ungdom. 

Det var gnistan som fick mig att gå från tanke till handling. 

J a g v a r t u r i s t i U S A 

Resandet har jag alltid uppfattat mer som en konstform, än 

som ett renodlat nöje. Att resa är en instinkt: att inte resa är 

att dö en liten smula för varje stillasittande dag. Kroppen ska 

ha sitt skålpund kött, men också själen ska ha sin andel. En 

resa är därmed inte bara fråga om att åka någonstans och titta 

på någonting, solbada och dricka sig full, för att sedan komma 

hem och se lika oskyldig ut som innan man åkte. Den perfekta 

resan ska ha en balans av strapatser och stora upplevelser, 

ungefär som en riktigt bra film bygger på lika delar handling 

och snyggt foto. 

Någonstans bär jag därtill på en föreställning om att det 

är varje generations rätt att upptäcka världen ånyo, att 

omdefiniera den, i synnerhet eftersom varje föregående 

generation tycks ha haft upphovsrätt på världsbilden. Att göra 

det är en rättighet och ibland rentav en plikt. 

Hur statisk vore inte vår syn på omvärlden om vi förlitade 

oss på äldre generationers kunnare och tyckare? Jag har 

märkt att äldre personer ibland kan ha rätt, ibland finns 

inget bättre sätt att få svar på en fråga än att ställa den till 

någon med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara en 

begränsning. Den kan leda en åt fel håll – se bara hur det gick 

för Columbus. 

Att ha en förutfattad bild av världen begränsar ens möjligheter

att till fullo förstå och uppleva dess föränderlighet. Det är 

därför som världen måste upptäckas om och om igen, av varje 

ny generation. Tredje Världen måste ses med egna ögon, för 

hur vore det om vi tillät 50 år gamla rasistiska reseskildringar 

att bestämma hur vi uppfattar den? På samma sätt måste USA 

återerövras om och om igen – för att vi inte ska blåsas omkull 

av dess starka andedräkt. Och allt måste skildras. 

Om igen. 

De flesta resor man gör är alltför korta för att man ska slösa 

bort tiden. Det är därför rätt att planlägga sin resa på förhand. 

Och jag har alltid föredragit att göra det själv, hellre än låta 

ett charterbolag paketera mina upplevelser. Under ett halvår 

ägnade jag all min tid åt att hitta de pusselbitar som skulle 

utgöra min resrutt. I lektyren ingick både skönlitteratur 

förlagd till diverse amerikanska miljöer och fackböcker och 

många timmars nätsurfande. 

Det finns väl paradoxalt nog inget land som vi vet så mycket 

om som USA, på samma gång som vi inte vet någonting alls, 

insåg jag. 

Och under resan upplever jag de motbjudande dragen hos USA 

och får alla mina fördomar bekräftade i precis den omfattning 

som jag förväntat mig. Amerikaner är verkligen ytliga. Men 

samtidigt drabbar USA en med sin djupt betagande charm. Jag 

blir förtjust, nästan förälskad i en del platser och personer. 

För att kunna lämna USA bakom mig, placerar jag minnena 

inom dessa pärmar, som kaffe i en burk, och hoppas att 

minnena inte dör. Aromen kanske går förlorad efter flera

år, precis som tiden lindar våra intryck i minnets fluffiga 

vadd, men kvar står själva uppsåtet att locka alla människor 

till ett ohämmat resande, efter de principer jag försöker att 

förklara i det här förordet: Förberedelse och eftertanke och 

upptäcka världen på nytt. Med detta i huvudet kan ingen resa 

bli bortkastad. 

O m d e n n a b o k 

Nu när jag förklarat varför jag måste skriva den här boken vill 

jag bara yttra några ord om den, för det här handlar egentligen 

inte om mina resedrömmar. 

Den här boken är skriven både för nybörjar-resenären som 

fantiserar om att göra en spännande resa, med detaljerade 

upplysningar om allt man undrar över, men den är också 

skriven för att tillfredsställa en van resenär som vill upptäcka 

något utöver det vanliga. 

Boken är en skildring av lågbudget-turistens vardag i USA. 

Förhoppningsvis kan läsaren stå ut med vissa impressionistiska 

avsnitt, där författaren försöker att återge sina erfarenheter 

från äventyret. Somligt kanske kan vara nyttigt att ta del av, 

somligt ger en försmak av vad som väntar – förhoppningsvis 

berikar dessa resandet för någon. 

Boken är uppdelad i två slags texter: de olika kapitlen inleds 

med vägvisardelar till olika städer, berättande och guidande 

avsnitt, vilka man läser medan man promenerar, söker, finner 

och upplever; och dessa följs alltid av ”praktiska upplysningar” 

som består av listor med översiktlig information och faktarutor. 

Min förhoppning är att dessa texter tillsammans ska fungera

som en trampolin att ta avstamp ifrån, för var och en som vill 

ge sig i kast med USA. 

Det här är en bok som handlar om hur man reser på egen 

hand, hur man kan förbereda sin resa, samt upplysningar 

om vad det kostar och hur man kan göra det ännu billigare. I 

boken presenteras de viktigaste storstäderna och resvägarna, 

med all den information som är av intresse för resenären, 

från logi och restauranger till museer och kulturliv, både högt 

och lågt, billigt och dyrt. Upplysningar har också samlats in 

från hundratals andra resenärer, för att få ett så brett och 

användbart innehåll som möjligt. Den som sätter sig ned och 

försöker pussla med kapitelordningen kommer att upptäcka 

att städerna, om man ser på en amerikansk karta, bildar 

en rundtur som tar oss genom USA, först söderut, sedan 

västerut, sedan norrut och slutligen österut, tillbaka ungefär 

dit där boken började. Denna rutt tog mig några månaders 

efterforskningar att lägga upp, då jag beräknade hur man kan 

se så mycket som möjligt, så billigt som möjligt, på kortast 

möjliga tid. 

På vägen hittar man Frank Lloyd Wright-arkitektur, fribiljetter 

till inspelningar av TV-program (t ex David Letterman, Oprah 

Winfrey eller Saturday Night Live), platser där kultfilmer 

spelats in, t ex Paul Auster-filmerna ”Smoke” och ”Blue in 

the Face”, klubbar där Bruce Springsteen eller Talking Heads 

gjorde sina första gig, barer där berömda författare spräckt 

sina urinblåsor, man får veta vilket skyltfönster i New York 

Salvador Dalí kastade ett badkar genom, var Harry mötte 

Sally, allt om president Nixons största nederlag, att Robert 

Rauschenberg och Janis Joplin föddes i samma stad, man

hittar raketvrak, sjörövarslag, elektriska stolar, FBI-agenter, 

vilda västerns kombattanter, musik, junkfood och tusentals 

andra ting som ger resan innehåll. 

Priserna som anges är ofta ungefärliga och förändras 

naturligtvis med tiden. Öppettiderna för sevärdheter och 

turistbyråer är också föränderliga. Platser försvinner, hus 

sprängs bort, annat byggs om eller döps om. Årstider förändras 

och det regnar på en plats där det förr var soligt. Men i stort 

sett fortsätter allting att vara som det alltid har varit. 

Observera att författaren till denna bok inte tar ansvar vare 

sig rättsligt, ekonomiskt eller moraliskt för någonting som har 

hänt eller kan komma att hända i USA eller någon annanstans 

i världen på grund av innehållet i denna bok. Alla personer 

och platser som förekommer i boken existerade eller hade 

existerat vid det tillfället när boken färdigställdes. 

Tänk också på att personer som begår dumheter på egen 

hand efteråt inte kan beskylla författaren för dessa dumheter. 

Använd kondom. Drick lagom. 

Författaren vill framföra sin tacksamhet till Charles Zancoforskaren 

Leif Ernst, Tidningen Res redaktör Anders Falkirk, 

Tomas Löfström, Annika Persson, Julie Polunsky, Bharat 

Sharma, Stellan Wahlström, Torkel Wächter och givetvis 

Sveriges Författarfond. Tack även till alla som reser och som 

lämnat tips och delat med sig av sina erfarenheter.

P r a k t i s k a u p p l y s n i n g a r 

i n f ö r U S A - r e s a n 

USA - NÅGRA SNABBA FAKTA 

Namn: United States of America, USA eller Amerikas 

Förenta Stater 

Självständighetsår: 1776 

Antal delstater: 50 + 1 distrikt (Washington DC) 

Yta: 9 372 610 kvadratkilometer 

Befolkning: 264 miljoner; varav vita 220 miljoner, afrikansk-amerikaner 

33 miljoner, asiater 9 miljoner, indianer 

1,9 miljoner (av indianerna lever 50% i reservat). 

Antal språk som talas: ca 164 

Antal analfabeter: 7,9 miljoner 

Största religiösa grupp: protestanter (148 miljoner) 

Antal ateister: 26,4 miljoner 

Antal döda per år av rökning: 500 000 personer 

Marijuanaproduktion (illegal): 3 500 000 kg per år 

Spritförsäljning (omräknat till antal 75:or): 1 620 

000 000 flaskor per år 

Viktigaste industrier: olja, data/elektronik, biltillverkning 

Antal bönder, fiskare, skogsbrukare: 7,7 miljoner 

Antal arbetslösa: 14,5 miljoner 

Inflation: 2,6% 

BNP per Capita: ca 190 000 kronor 

Medianinkomst per hushåll: 310 000 kronor

Försvarsutgifter: 2 150 000 000 000 kronor (2,15 bil- 

joner) per år 

Järnvägar: 240 000 km (varav 12 644 km farits inför 

denna bok) 

Motorvägar: 6 243 000 km (155 ggr ekvatorns längd). 

Antal flygplatser: 15 032 

Första charterresan (båt): 1867 

Antal amerikaner som varit i rymden: ca 250 

Antal amerikaner som varit på månen: 12 

Antal handeldvapen i omlopp bland vanligt folk: ca 

250-300 miljoner 

Antal telefoner: 126 miljoner 

Antal TV-apparater: 193 miljoner (2,5 per hushåll) 

Antal TV-stationer: 1092 

V i s u m 

Svenska medborgare behöver inget visum för semesterresor 

som är kortare än 90 dagar och förutsatt att man har sin 

hemresa bokad (Visa Waiver Program). Detsamma gäller 

även för medborgare från flera andra västländer (bl a Danmark 

och Finland). Om man faller inom denna kategori räcker det 

att man har sitt pass med sig. Observera att passet måste vara 

giltigt sex månader längre än den planerade vistelsen. 

För längre resa än 90 dagar och för andra syften än turism 

krävs visum, vilket söks på Amerikanska ambassaden

(den konsulära avdelningen i Stockholm tar emot ansökningar 

mån-tors kl 9-11) omkring en månad före den planerade 

avresedagen. Visumet kostar 160 kronor ($20). Om man söker 

per post får man blanketter genom att sända ett frankerat och 

adresserat svarskuvert (ansökningsblanketter tillhandahålls 

ibland även av resebyråer). Om man får ett visum, verkar det 

normalt gälla för vistelse upp till sex månader. 

Vare sig man har visum eller inte ska man före ankomsten 

till USA fylla i två nödvändiga formulär som delas ut av 

kabinpersonalen på flygplanet: ett tullformulär och antingen 

en vit lapp (om man har visum) eller en grön lapp (utan 

visum). Allt detta är dock enkelt och lättbegripligt, och man 

kan ställa frågor till flygvärdinnorna. 

Obs: När man lämnar USA är det viktigt att bli utstämplad 

för att inte få problem vid nästa inresa. Det händer att 

man t ex från vissa orter i södra USA lätt kan köra rakt in i 

Mexiko, förbi tillsynes ointresserade gränsvakter. Problemet 

uppstår när man är på väg tillbaka och de amerikanska 

gränsvakterna vägrar att släppa in en därför att utresan inte 

gick procedurenligt till. 

Om man undrar över något kan man kontakta VISA UNIT, 

Embassy of the United States of America; 08-783 54 69, fax 

660 58 79, Strandvägen 101, 115 89 Stockholm. 

I övriga Norden: 

Danmark: 31 42 21 44; Dag Hammarskjølds allé 24, 

København. 

Norge: 22-44 85 50; Drammensveien 18, Oslo. 

Finland (Suomi): 90-17 19 31; Itäinen Puistotie 14, 

Helsinki.

Till Mexiko – Estados Unidos 

Mexicanos 

I södra USA finns många gränsövergångar till Mexiko, USA: 

s fattigare granne, där man får nytta av de få spanska glosor 

man snappat upp under livets lopp. Från Los Angeles är det 

populärt att ”tura” över gränsen, från El Paso i Texas likaså. 

Enligt mexikanska ambassaden behöver svenska turister inget 

visum för en resa på högst ett par månader. Man måste ha ett 

pass med giltighet i minst 6 månader och ett ”Tourist Card” 

som fås i USA från mexikanska konsulat och turistbyråer, 

och amerikanska resebyråer nära gränsposteringarna, eller 

på flygplatsen i Mexico City. Man fyller i önskad längd på 

vistelsen och det slutliga avgörandet fälls vid passkontrollen. 

Om man bara besöker en stad på andra sidan gränsen kan 

man använda amerikanska dollar och slipper växla till sig 

pesos. Växla hellre på banker i Mexiko än i USA. Tänk på att 

kolla med den amerikanska tullen innan ni lämnar USA om 

kamera eller andra dyra föremål behöver registreras, annars 

kan man i värsta fall bli tvungen att betala tull vid återfärden 

till USA. 

Om man kör bil in i Mexiko från USA måste man ha ett speciellt 

biltillstånd som ordnas vid gränsen ($10; giltigt i 180 dagar). 

I Mexiko krävs att man har mexikansk bilförsäkring, annars 

blir bilar som är inblandade i trafikolyckor beslagtagna. 

Mexikos ambassad i Stockholm ligger på Grevgatan 3; 08- 

661 22 13 (konsulär avdelning och turistinformation, mån-fre 

kl 9-12). Mexikanska turistbyråer finns bl a i New York på

450 Park Avenue, (212) 755-7261, Washington DC på 1911 

Pennsylvania Avenue, (202) 728-1750, i Houston (TX) på 

2707 North Loop West, (713) 880-5153 och i Los Angeles på 

10100 Santa Monica Boulevard, (310) 203-8191. 

Till Kanada 

USA gränsar i norr till Kanada, och eftersom både Amtrak 

(järnvägsbolaget) och Greyhound (bussbolaget) har 

förbindelser till flera destinationer norr om gränsen är det lätt 

hänt att man får lust att göra ett besök. Visumreglerna är liksom 

i USA ganska slappa, och de flesta västeuropéer, inklusive 

nordbor, behöver bara ha giltigt pass och hemresebiljett med 

sig vid gränsen för att få 6 månaders turistvisum. 

Kanadas ambassad i Stockholm ligger på Tegelbacken 4, 

08-453 30 00. 

S V E N S K R E P R E S E N T A T I O N I 

U S A , M E X I K O O C H K A N A D A 

Om man hamnar i allvarliga svårigheter medan man är ute och 

reser finns möjlighet att få viss hjälp från svenska ambassader 

eller konsulat, även om grundprincipen är att man själv ska 

trassla sig ur de problem man försätter sig i. 

Ambassaden ligger i Washington DC: Embassy of Sweden, 

(202) 467-2600, epost: ambassaden.washington@foreign. 

ministry.se, fax 467-2699, på 1501 M Street NW.

Första generalkonsulatet, Consulate General of Sweden, 

ligger i New York, (212) 583-2550, epost: generalkonsulat. 

new-york@foreign.ministry.se, fax 755-2732, på 1 Dag 

Hammarskjold Plaza, 885, 2nd Avenue, bara något kvarter 

från FN-huset på Manhattan. I samma byggnad huserar 

Sveriges FN-representanter. 

Övriga generalkonsulat ligger i svenskdoftande Chicago, 

(312) 781-6262, fax 781-1816, på 150 North Michigan 

Avenue; och Minneapolis, (612) 332-6897, fax 332-6340, 

i 720 Baker Building på 706 2nd Avenue; samt i Houston 

(Texas), (713) 953-1417, fax 953-7776, på 2401 Fountainview 

Drive 510; Los Angeles (för södra Kalifornien) på 10960 

Wilshire Boulevard, (310) 445-4008, fax 473-2229; och i 

San Francisco (för norra Kalifornien) på 120 Montgomery 

Street, (415) 788-2631, fax 788-6841. 

Under generalkonsulaten sorterar honorärkonsulerna; ett 

Consulate of Sweden är mer av ett slags hedersuppdrag men 

kan vara bra att känna till vid nödsituationer: 

Anchorage (AK) på 301 W Northern Lights Boulevard, 

(907) 265-2930; Ann Arbor (MI) på 275 Metty Drive, 

(313) 913-5800; Atlanta (GA) på 1100 Peachtree Street, 

(404) 817-7797; Boston (MA) på 286 Congress Street, 

(617) 350-0111; Buffalo (NY), 1800 Liberty Building 

på 424 Main Street, (716) 854-3110; Cleveland (OH), 

1200 McDonald Investment Center, 800 Superior Avenue, 

(216) 621-4995; Dallas (TX) på 1341 W Mockingbird 

Lane, (214) 630-9112; Denver (CO) på 4242 East Amherst 

Avenue, (303) 758-0999; Fort Lauderdale (FL) på 2550

North Eisenhower Boulevard, (954) 467-3507; Honolulu 

(HI) i Mauka Tower, 737 Bishop Street, (808) 528-4777; 

Jacksonville (FL) på 6621 North Southpoint Drive, (904) 

296-2288; Jamestown (NY) på 9-11 East 4th Street, (716) 

484-7195; Kansas City (KS) på 13000 Glenfield Drive, (913) 

498-2443; Milwaukee (WI) på 205 East Wisconsin Avenue, 

(414) 291-7820; Mobile (AL) på 2256 Ashland Place, 

(334) 433-0437; New Orleans (LA) c/o Strachan Shipping 

Co, på 2640 Canal Street, (504) 827-8600; Norfolk (VA) 

på 201 East City Hall, (757) 446-7300; Omaha (NE) i 700 

Service Life Building, på 1904 Farnam Street, (402) 341- 

3333; Philadelphia (PA) på 112 Christian Street, (215) 

465-5565; Phoenix (AZ) på 2800 North Central Avenue, 

(602) 280-8450; Portland (OR) i 1, World Trade Center på 

121 SW Salmon Street, (503) 221-7017; Provo (UT) på 2696 

North University Avenue, (801) 373-9973; Puerto Rico, 

c/o Intership, Fernandez Juncos Avenue (Pir 11), Puerta de 

Tierra, San Juan, (787) 721-4355; San Diego (CA) på 750 

B Street, (619) 233-1106; Seattle (WA) på 1215 4th Avenue, 

(206) 622-5640; St Louis (MI) på 510 Maryville College 

Drive, (314) 453-0006; Virgin Islands i Charlotte Amalie 

på St Thomas, (809) 774-6845. 

I Mexiko är adressen till ambassaden, Embajada de Suecia, 

(5) 540-6393, epost: ambassaden.mexico@foreign.ministry. 

se, fax (5) 540-3253, Paseo de las Palmas 1375, Col. Lomas de 

Chapultepec i Mexico City.

I Kanada har Sverige sin ambassad i Ottawa, Embassy of 

Sweden, (613) 241-8553, epost: ambassaden.ottawa@ 

foreign.ministry.se, fax (613) 241-2277, på 377 Dalhousie 

Street. 

I N F O R M A T I O N 

Om du är den typen som gillar att förbereda resan väldigt 

långt i förväg kan det löna sig att (kostnadsfritt) beställa 

turistbroschyrer, hotellförteckningar och kartor från 

amerikanska turistbyråer. Via dessa kanske man får idéer 

till saker man vill upptäcka redan på hemmaplan och slipper 

ödsla tid på att leta efter äventyr på plats; tänk på att det tar 

upp till 8 veckor att få hem broschyrerna. Turistbyråer i större 

amerikanska städer heter Visitor & Convention Bureau, 

i mindre städer brukar ett lokalt Chamber of Commerce 

ha någon form av turistservice. Numera finns många av 

turistbyråerna på internet (www-adresser står i denna bok 

under respektive ort) och via nätsidorna kan man skicka 

frågor eller be att få hem ett så kallat ”Vacation Planner Kit” 

(paket med kartor, guideböcker och färggranna bilder). Från 

turistbyråernas nätsidor finns ofta länkar till teatrar eller 

museer så att man kan se efter om där visas något intressant 

just då man planerar att resa – t ex på Broadway. 

En vettig internettjänst är http://wwar.com (World 

Wide Arts resources) som har kataloger över museer i flera 

världsdelar: om man har hört talas om ett museum men inte 

vet riktigt var det ligger kan man söka här, eller om man

vill ha en förteckning över museer med modern konst eller 

bysantinska ikoner eller amerikanska indianer, bilar, botanik 

eller vad vi nu är intresserade av. Via http://www.excite. 

com och http://www.citynet.com hittar man länkar till 

många amerikanska städer. 

T i l l U S A 

Det går charterresor till New York, Florida och en rad andra 

ställen och eftersom det finns ganska många arrangörer kan 

det löna sig att jämföra deras priser och, icke att förglömma, 

vad deras paket innehåller. Allra billigast blir det om man kan 

resa i början eller slutet av säsongen (tidig höst eller sen vår), 

då tur och retur-biljetter till New York ibland har sålts för så 

lite som 1100 kronor (utan hotell) eller en chartervecka med 

hotell för 4000 kr. 

På egen hand 

Många väljer att resa reguljärt till USA, stanna längre och 

ta sig fram på egen hand. Om det är första gången du reser 

på egen hand måste du komma ihåg att rekonfirmera, eller 

återbekräfta, din biljett (dvs ringa till flygbolagets kontor och 

anmäla att du ska åka med det planet som platsen är bokad 

på) minst 72 timmar före flygets avgång. I Sverige brukar 

resebyrån sköta rekonfirmeringen inför utresan, medan man 

själv förväntas ordna det inför hemresan. Numera har flera 

flygbolag slopat kravet på rekonfirmering vid utresor från

New York, men det kan kännas tryggt att rekonfirmera trots 

allt – flygbolag har en tendens att plötsligt ställa in flyg när 

man minst väntar sig det. I USA förväntas man infinna sig på 

flygplatser två timmar före avgången. 

Till de billigaste flygbolagen hör Aeroflot, vars reguljära tur 

och retur-biljett kan kosta så litet som 2800 kronor (men man 

tvingas till en övernattning i Moskva, vilket fördyrar resan). 

Flygbolagen brukar under lågsäsongen (sept-maj undantaget 

storhelger, t ex jul och påsk) hamna i så hård konkurrens att 

det säljs resor för under 3000 kr, och ”startpaket” där 1-3 

nätters hotell i New York ingår för 3500 kr. 

Året om borde man kunna få en tur och retur-biljett mellan 

Sverige och New York eller Boston för allra högst 4000 kronor. 

Flyg till andra platser i USA blir vanligtvis något dyrare för 

oss som bor i Skandinavien på grund av att det geografiska 

avståndet ökar. Man kan tjäna en del på att nagelfara 

reseannonserna i storstadspressen (köp Dagens Nyheter 

på en söndag) eller ringa runt till olika resebyråer – ju mer 

flexibel man är med avrese- och hemresedatum desto större 

chans att man klarar sig billigt undan. 

Ofta tjänar man på att från samma resebyrå inhandla kuponger 

för flygluff, tåg- eller bussluffarpass och kanske också boka 

den första övernattningen efter ankomsten i USA: ibland 

bakas allt detta in i ett förmånligt paketpris och då slipper man 

en massa kommissionsavgifter. Många resebyråer kan även 

förmedla hyrbilar och såvida priset inte är överdrivet högt 

kan man överväga att hyra via dem. (Mer om flygkuponger 

och tågluffarkort följer.)

Taxfree på flygplatser 

Amerikanska internationella flygplatser har taxfreebutiker. I 

sammanhanget kan det också vara intressant att notera att det 

mesta som säljs i taxfreebutiken är marginellt billigare än det 

som säljs i vanliga butiker inne i städerna (eftersom skatten 

är relativt låg), och om man letar lite hittar man kanske den 

sprit, parfym eller de cigaretter man vill ha för en betydligt 

billigare summa i någon vanlig affär som har extraerbjudande 

och roligare sortiment. 

P e n g a r 

Den amerikanska valutan är dollar ($). En dollar är 100 

cent (¢). Cent är ett slags otyg som snabbt ackumuleras och 

fyller ens plånbok, eftersom de flesta priser anges utan skatt: 

när skatten läggs på får tuggummit, boken eller hamburgaren 

ett väldigt konstigt pris som slutar på 42 eller 76 cent, vilket 

betyder att man med sin växel får 8 eller 4 cent som man inte 

vet vad man ska ha till. Många innehavare av småbutiker som 

tröttnat på cent-hanteringen ställer fram en skål med mynt 

där det står ”Take some or leave some”, en praktisk form av 

öresutjämning. 

Myntet ¢1 kallas penny. Det finns även mynt i valörerna ¢5 

(nickel), ¢10 (dime) och ¢25 (quarter), ¢50 ser man inte 

så ofta men den kallas half-dollar. Dollarmynt är också 

ovanliga – man ser så kallade silverdollar mest i Las Vegas 

spelhallar. Dollarsedeln finns i valörerna $1, $2, $5, $10, $20,

$50, $100 osv upp till $10 000 (en mycket ovanlig sedel, av 

vilka de flesta som tillverkats också har letat sig till Las Vegas). 

Det fåniga med dollarsedlarna är att de alla ser likadana ut, så 

det gäller att ha ögonen med sig när man hanterar kontanter. 

För 100 svenska kronor fick turisten när detta skrevs på hösten 

1998 ungefär $12:15, då en dollar stod i drygt åtta kronor. 

Kort, check eller ”cash”? 

En bra kombination att ha i plånboken eller penningbältet är 

bankkort, resecheckar och några hundra dollar kontant. 

Bankkortet är en magisk nyckel till allt i USA; man kan 

boka hotellrum, hyra bil – det är bara att vifta med kortet 

och allt är möjligt. Viftar man för mycket har man dock 

snabbt övertrasserat. Plastkortet behandlas dessutom 

slentrianmässigt, man ombeds sällan att legitimera sig – det 

räcker med en skicklig namnteckningsförfalskare för att 

tömma kontot. Med kort kan man råka ut för obehagliga 

chocker – t ex att något företag tagit dubbel taxa för det 

man inhandlat, vilket kan vara krångligt att få rättat i 

efterhand. Det finns orsak att vänta sig en tillbakagång i 

kortets popularitet, eftersom kortföretagen på jakt efter nya 

kunder i sin marknadsföring riktar sig allt mer till folk som 

konkat, fattiga, socialfall och eljest kreditvärdelösa och detta 

kommer i förlängningen säkert att urgröpa plast som valuta. 

Fördelen med bankkort är att det kan ingå en kostnadsfri 

reseförsäkring om man betalar sina biljetter med kortet, som 

utfaller bland annat i händelse av försvunnet bagage eller 

förseningar. Växelkursen är ofta konkurrenskraftig. De mest

gångbara korten är Visa, American Express, Mastercard och 

Diners Club. 

Resecheckarna är den bästa sortens valuta eftersom man 

får igen rubbet om de stjäls. Resecheckarna – som man ska 

ha i amerikanska dollar och mindre valörer (ej över $20) 

– fungerar som vanliga kontanter, man betalar med dem i 

affärer, på restauranger och hotell och slipper därigenom 

inväxlingsavgift. Dessutom har man koll på hur mycket man 

gör av med. Billigast i Sverige är resecheckarna hos Forex och 

X-change som inte tar någon växlingsavgift utan bara en viss 

kommission, och de i USA mest gångbara märkena är Thomas 

Cook och American Express. 

Kontanter är ett nödvändigt ont. Ibland är det praktiskt att 

ha pengar till småutgifter, som när man ska köpa polletter till 

första tunnelbaneresan från flygplatsen till centrum och andra 

situationer där varken resecheckar eller bankkort är gångbara. 

Nackdelen med kontanter är rånrisken. Även på kontanter 

brukar Forex och X-change vara billigast (de har filialer på de 

flesta nordiska flygplatser). Alternativt kan man ta ut pengar 

i amerikanska bankomater med sitt internationella bankkort 

precis som hemma – men då drar många svenska banker en 

avgift på 30-40 kr och amerikanska banker ytterligare $1-3 

(så i värsta fall betalar man ungefär 60 kr i avgift per uttag). 

Det dyraste är förmodligen att ta med sig svenska kontanter 

och hoppas på att någon bank vill växla in denna valuta, känd 

över hela världen som ”skandinavisk rubel”.

Katastrofråd 

Ha alltid numren på dina bankkort och resecheckar 

uppskrivna och förvara dem på separat plats i bagaget. Var 

försiktig med kortet, och spärra omedelbart om det blir stulet, 

inte en halv dag senare. För att spärra förlorade Visa-kort 

ringer man till Emergency Service i San Francisco, (410) 

581-3836 (även om man blir av med kortet i Mexiko eller 

Kanada); Mastercard, 1-800-826-2181; American Express, 

1-800-528-4800; Diners Club, 1-800-234-6377. Kortet 

spärras då omedelbart och man är skyddad för obehöriga 

uttag, dessutom får man hjälp att skaffa ett nytt kort och 

nödpengar medan man väntar. 

Om resecheckarna blir stulna ska man inom 24 timmar göra 

polisanmälan samt rapportera förlusten för att få ersättning 

(och då måste man kunna ange sina checknummer). Ring 

Thomas Cook, 1-800-223-7373; eller American Express, 

1-800-221-7282. 

Dricks 

Dricks är mycket vanligare i USA än i Sverige, och även om det 

är en frivillig gest så förutsätts kunder ge dricks – framförallt 

på restauranger ger man 15% på notans belopp. Man kan ge 

mer för bra service (20%) och mindre för dålig service (10%). 

Om man har problem med att räkna ut beloppet, kan man 

läsa vad skatten på notan är (TAX: 7,5 %), om det t ex står $2 i 

skatt lägger man det dubbla, $4, i dricks. Om man betalar med

ankkort finns på kvittot en separat rad där man skriver vad 

man vill ge i dricks. Man betalar ingen dricks på McDonald’s 

och restauranger med självbetjäning. 

Till väskbärare på järnvägsstationer och hotell ger man 

vanligtvis $1-2. Taxiförare förväntar sig 10-20%, också 

beroende på service. 

Vad kostar det? 

I bokens rubriker ges en fingervisning om hur mycket det kostar 

att vistas i respektive stad om man reser på riktig lågbudget 

(ca 300-500 kronor om dagen) – riktig lågbudget innebär att 

man bor på vandrarhem, uppsöker billiga serveringar och 

roar sig helst gratis. Den som vill äta på finare restauranger 

får utöka budgeten (med 120-200 kr extra per dag) och om 

man vill bo på hotell istället för vandrarhem kan man räkna 

upp summan ytterligare (med 400 kr per dygn). Om man 

bara ska vistas i New York och dinera ståndsmässigt kan man 

börja med att fördubbla sin budget på en gång. Och om man 

verkligen tänker njuta av hela det nöjesutbud som New York 

och Broadway har att erbjuda, så ska man vara beredd på att 

bra sittplatser till en populär show kostar 500-1000 kronor. 

Inträdesavgifter till attraktioner varierar, en del är gratis, annat 

kan vara otroligt dyrt. I boken uppges priserna från fullvuxen 

till lägsta barnpris; pensionärs- och studerandepriser hamnar 

däremellan. 

Priserna för mat och logi varierar i USA, men tumregeln är att 

östkustens storstäder – New York och Boston – samt delar av

norra USA är dyrast. Det är framför allt just övernattningar 

och restaurangbesök som kostar, så om man har en bekant 

att bo hos sparar man enormt med pengar. Det är billigare i 

sydstaterna, i Texas, och märkligt nog i Las Vegas (Nevada) 

där turismen är den viktigaste födkroken. Att Las Vegas 

kan bli extremt billigt beror på att allt – utom spel – bjuds 

ut till lägsta tänkbara pris eller gratis (hotellen har rabatter 

alla vardagar, kasinon lockar besökare med billig mat, gratis 

dryck och gratis underhållning). Meningen är att pengarna 

man sparar på detta vis ska gå till spel. 

Hur som helst bör en återhållsam snålbudgetresenär kunna 

klara sig på i genomsnitt 300 kronor per dag – eller ännu 

mindre om han/hon lagar mat själv på vandrarhemmet 

och satsar fullt ut på gratisnöjen. Någon övre gräns för vad 

man kan spendera existerar inte. Reskostnader tillkommer, 

men man tjänar mycket pengar på att skaffa ett tåg- eller 

bussluffarpass före avresan från Sverige. 

Går det att pressa kostnaderna? Ja, om man t ex gör sig 

omaket att resa med kollektivtrafik istället för att åka taxi, 

för även om taxi är ganska billigt är buss och tunnelbana 

mycket billigare för en ensamresenär. Många företag har 

telefonnummer dit man ringer gratis – även vandrarhem 

– vilket kan betyda mycket sparade pengar när man ringer t 

ex för att boka övernattning (gratisnummer börjar på 1-800 

eller 1-888). På vandrarhem kan man spara några dollar om 

man har de rätta rabattkorten: Svenska Turistföreningens 

medlemskort gäller på alla vandrarhem i HI-kedjan (Hostelling 

International), annars är ett tips att bli medlem i någon 

annan lämplig kedja, som t ex Rucksackers, vilket kostar $5

och löses på anslutna vandrarhem, pengar man tjänar in på 

några dagar. Krogar kan i regel förgylla eftermiddagen med 

en lycklig stund, ”Happy Hour”, från kl 15 eller 16 till kl 18- 

19: då råder halva priset på vissa drycker och ibland får man 

äta gratis ur en buffé med smårätter (håll ögonen öppna efter 

Happy Hour-anslag). 

Gratis är inget sällsynt ord i USA: alla städer erbjuder 

friluftskonserter i parker och gatufestivaler under 

sommarhalvåret; Central Park i New York har sommarteater; 

kyrkor har lunchkonserter; studiopublik bjuds in till TVshower 

i New York, Chicago eller Los Angeles; många 

vandrarhem har gratis kaffe och rostat bröd till frukost och 

dessutom gratis guidade stadspromenader, videokvällar och 

fester; kasinon i Las Vegas bjuder på drinkar, öl och tilltugg; 

många av USA:s finaste museer har fri entré vissa dagar 

eller ”valfritt inträde”; i Washington DC har alla museerna i 

Smithsonian-gruppen alltid fritt inträde. Man kan oftast 

ha hur mycket kul som helst utan att bränna ett öre 

och i den här boken finns många hundra tips. 

Man kan även pressa sina kostnader genom att resa under 

lågsäsong (sept-maj), för då är resorna billigare, hotell- och 

vandrarhemspriser lägre eller prutbara, entréavgifterna till 

många nöjesparker är lägre och rabatterbjudandena generellt 

fler. 

Vid turistattraktioner ges rabatt till studerande (så ta 

med studentlegitimation) och seniorer (pensionärer är 

inte något vanligt begrepp i USA, man talar istället tämligen 

luddigt om seniorer och gränsen sätts någonstans kring 60-65 

år beroende på attraktion) och givetvis till barn (definitionen

på barn är också luddig, ibland är alla under 17 år barn, andra 

sätter gränsen för barnrabatt vid 2 år). 

Prutning: Ibland kan man tjäna på att pruta – t ex när man 

köper något av en gatuförsäljare. 

Kuponger: Amerikanska folket bygger sin privatekonomi på 

kuponger och känslan av att ha tjänat en dollar här eller där. 

Kupongerna är samtidigt ett sätt för nöjesparker, museer, 

restauranger och hotell att attrahera fler kunder. En familj 

som besöker en nöjespark kan med kuponger spara upp till 

100 kr på inträdesbiljetterna. Som turist kan man ta seden 

dit man kommer och i varje stad börja besöket på turistbyrån 

där man plockar åt sig foldrar, rabattkuponger och twofers 

(egentligen ”two-for-one”; två biljetter till priset av en). I New 

York kan man t ex spara hundratals kronor på biljetter till 

Broadway-föreställningar med twofers. 

I en stad som Las Vegas delas kupongerna ut i närmast 

industriell skala: man kan på turistbyråer och hotell plocka åt 

sig travar med kuponger eller kuponghäften (funbooks) som 

berättigar till gratis måltider och rabatter på allt. 

Försäkringar 

Det är viktigt att ha en försäkring i USA, vilket man inser när 

man hör de ständiga varningsmeddelandena som ska hindra 

en från att bli skadad: på tågen uppmanas man att gå bredbent 

och ta stöd mot sätena (så att Amtrak inte ska bli stämda om 

man ramlar), i en nöjespark uppmanas barn att sitta omgivna 

av minst två föräldrar i karuseller (för att inte Disneyland

ska bli stämda), på en IMAX-bio (storduksfilm) får man veta 

var nödutgångarna är och ”om ni skulle känna er illamående 

under filmvisningen ska ni blunda så går det över på en kort 

stund”, på en plastpåse står det att man inte ska trä den över 

huvudet och på en slipsförpackning att man inte ska dra åt 

kravatten för hårt. Vid närmare eftertanke inser man att det 

här beror på att olyckor är dyra i USA, och företagen gör allt 

de kan för att slippa undan ansvaret om en kund skulle råka 

illa ut. 

Inför resan bör man alltså se över sitt försäkringsskydd. I en 

vanlig hemförsäkring brukar ingå 45 dagars skydd vid resa, 

och man bör ta med sig något slags intyg eller servicekort 

(ring och be försäkringsbolaget skicka ett sådant). Dessutom 

kan man få ett kompletterande försäkringsskydd om man 

betalar sina biljetter med vissa bankkort – begär broschyr 

från din bank. Vid längre resor ska man överväga att lösa 

tilläggsförsäkring – trots att det kostar hutlöst kanske man 

är glad den dagen då man slipper betala en sjukhusräkning 

på 850 000 kronor. Billigaste reseförsäkringarna löser man 

hos helnyktra försäkringsbolaget Ansvar (förutsättningen för 

att man ska få ersättning från dem är att man inte använder 

någon sorts berusningsmedel). 

P o s t a 

Den bästa formen för kommunikation hem är aerogram som 

bara kostar några kronor att köpa på posten och består av ett 

tunt ark som man skriver på och sedan viker ihop så att det

ser ut som ett kuvert. Portot är tryckt på utsidan. Brevlådorna 

är oftast blå. 

Be dina bekanta att skriva till dig under adressen c/o General 

Delivery, General Post Office (GPO) – och namnet på 

staden och delstaten där du vill hämta posten. Det är viktigt 

att alltid ange delstaten, eftersom det finns många städer med 

samma namn i USA. Breven ligger kvar i 30 dagar. Vanligtvis 

måste man visa sitt pass för att hämta ut sin post, ibland 

accepteras fotolegitimation. Inga värdesaker bör sändas till 

Poste Restante. 

Te l e f o n e r a 

Telefonkiosker finns praktiskt taget överallt och förvånansvärt 

många fungerar. De ägs av olika bolag och priserna varierar 

från stad till stad. Vanligtvis matar man dem med ¢25, ¢10 

eller ¢5-are. I de flesta städer är ¢25 den minsta taxan för 

lokalsamtal och för detta belopp brukar man få tala i 2-3 

minuter. 

Amerikanska riktnummer (area code) skrivs inom parentes, 

t ex som New York (212). När man ringer rikssamtal ska 

man först slå 1, därefter riktnumret och abonnentnumret, 

sedan hörs en mirakulös automatisk röst som upplyser om 

hur mycket pengar man ska lägga i telefonautomaten (precis 

som man har sett på bio). 

Nummerupplysning: 411. Larmnummer (polis, 

ambulans osv): 911. Om man behöver hjälp av en telefonist, 

t ex för ”collect call” (BA-samtal där mottagaren betalar), ska

man slå 0. Collect call från USA till Sverige kostar mottagaren 

ca 6-7 kronor per minut plus Telias expeditionsavgift på 32 

kronor för varje samtal. 

För att ringa Sverige direkt slår man 00, landskoden 46, 

följt av telefonnumret – och som brukligt är vid internationella 

samtal tas den första nollan i riktnumret bort. För att ringa till 

mamma i Göteborg (031-området) slår man 004631+mammas 

nummer. 

Om man ska ringa mycket blir det billigast att skaffa sig 

amerikanskt telefonkonto (ett abonnemang som inte är 

kopplat till någon särskild telefon), vilket utgörs av ett kort 

som tankas med ett visst antal dollar. Pengarna dras när man 

ringer från valfri telefonautomat. Sådana telefonkontokort 

brukar ofta delas ut i hotellfoajéer. 

Gratisnummer: Många företag (flygbolag, hotell, 

vandrarhem) i USA har lagt sig till med gratisnummer, tollfree, 

som börjar med 1-800 eller 1-888; oftast kan man ringa till 

samma nummer även från Kanada. Dock fungerar inte de 

nuvarande 800- eller 888-numren som åtföljs av sju siffror 

om man ringer från Sverige; däremot väntas en lansering av 

globala 800-nummer inom kort och de kommer antagligen 

att skilja sig genom att ha åttasiffriga abonnentnummer. 

Några exempel på viktiga gratisnummer: 

Amtrak: 1-800-USA-RAIL 

Greyhound: 1-800-231-2222 

Gray Lines (sightseeingturer över hela USA): 1-800-437- 

0051

New Yorks turistbyrå: 1-800-NYC-VISIT 

Hostelling International (vandrarhemsbokning): 1-800-909- 

4776 

Som synes ovan skrivs telefonnummer ibland med bokstäver 

(där företagets produkt får reklam), och på telefonapparatens 

knappsats står tre bokstäver för varje siffra (utom 1 och 0) 

enligt följande: 

2—A, B, C 3—D, E, F 

4—G, H, I 5—J, K, L 

6—M, N, O 7—P, R, S 

8—T, U, V 9—W, X, Y 

Från Sverige till USA slår man 009-1 följt av riktnummer 

och abonnentnummer. Hösten 1999 (preliminärt den 

15 september) justeras utlandsprefixet till internationell 

standard (00) och då slår man bara 00-1 till USA. 

V ä d e r 

New York på norra östkusten har nackdelen att det kan bli 

väldigt kallt på vintern och lite för varmt på sommaren. Bästa 

tiden för besök är nog maj och september. På östkusten kan 

snö komma redan i november och ligga kvar ända in i april. 

I december-februari pendlar temperaturen kring 0°C. I juniaugusti 

är det i genomsnitt 25°C varmt: fruktansvärt varmt på 

dagarna och kokhett även på sommarnätter. 

I sydstaterna, t ex New Orleans, är klimatet subtropiskt och 

under sommarhalvåret blir det varmt med snittemperatur 

på 24-26°C och hög luftfuktighet. Inte ens på vintern blir det

svinkallt i New Orleans, ingen snö och temperaturen ligger 

kring 14°C. I Texas är sommartemperaturen några grader 

högre (eftermiddagarna kan bli plågsamt heta), de kallaste 

vinternätterna någon grad lägre än New Orleans (i Houston 

kan nattemperaturen gå ned till 5°C). 

Vilda Västerns ökendelstater (New Mexiko, Arizona, 

Nevada) utmärker sig för låg nederbörd och mycket solsken, 

paraply behövs knappast, med dagstemperaturer upp till 37°C 

på sommaren. Även vintertemperaturen i städer som Tucson 

eller Las Vegas kan ligga kring 20°C (nattetid kan kvicksilvret 

i januari gå ned till 3°C). Detta gäller dock inte i bergen där 

temperaturen snabbt kan sjunka med 15°C när man kommer 

en bit upp, vilket bergsklättrare ska ha i åtanke. 

Ju längre norrut man kommer har mellersta USA:s väldiga 

präriedelstater ett allt mer ”nordiskt klimat” och påminner 

ganska exakt om vårt eget land – och därför är det inte 

förvånansvärt att många skandinaver bosatt sig här: på 

sommaren kan det bli 25°C varmt och på vintern fryser man 

häcken av sig i -10°C och ännu kallare. 

I södra Kalifornien är det varmt (27°C på sommardagar, ned 

till 17°C på nätter), till och med vintrarna är milda och soliga 

(dag 19°C, natt 8°C) och Los Angeles välkomnar turister året 

om. Fast redan i San Francisco är det betydligt svalare med 

dimbankar – sommarens dagstemperatur är ca 23°C (12°C 

på natten), medan vintertemperaturer pendlar mellan 13°C- 

5°C.

K l o c k a 

Tid anges i USA enligt ett tolvtimmarssystem vilket man 

ska ha i åtanke när man läser tidtabeller eller kontrollerar 

avgångstiden på sina biljetter: 3AM (eller 3A) betyder kl 03 

på natten och 3PM (eller 3P) betyder kl 15. Observera att 

12:30AM är kl 00:30, och 12N är kl 12 (N=Noon) på dagen. 

Det USA som vi reser genom i den här boken består av fyra 

tidszoner från öster till väster (USA har ännu fler tidszoner, 

men t ex Hawaii ryms inte här). 

Från Sverige till New York ställer man tillbaka klockan 

med 6 timmar (kl 15 i Göteborg är kl 9 på morgonen i New 

York). Tiden i New York kallas Eastern Time (New York 

och hela östkusten, så långt in i landet som Lake Michigan, 

Indianapolis, Atlanta och Florida). Central Time är 7 timmar 

efter Sverige (ett brett bälte mitt i USA med bl a Minneapolis, 

Chicago, Kansas City och sydstater som Louisiana och Texas). 

Mountain Time är 8 timmar efter Sverige (rymmer en stor del 

av Klippiga Bergen, Salt Lake City och även Tucson). Pacific 

Time är 9 timmar efter Sverige (huvudsakligen västkusten). 

Under en resa från New York till San Francisco ställer man 

alltså tillbaka klockan med tre timmar, vilket är viktigt med 

tanke på att järnvägs- och busstidtabeller anges i lokal 

tid. Om man t ex reser från Texas till New Mexico och restiden 

sträcker sig från kl 21 till kl 6, så innebär det inte att resan 

tar 9 timmar, utan bara 8 – eftersom man passerar från en 

tidszon till en annan. I motsatt riktning skulle samma resa ta 

från kl 21 till kl 4.

I USA förekommer sommartid (Daylight Saving Time), 

och man ställer om klockan den första söndagen i april, 

och tillbaka den sista söndagen i oktober (på natten mellan 

lördag och söndag). Det knasiga är att inte alla delstater har 

sommartid – Arizona är ett undantag och vissa områden i 

Indiana (South Bend, Elkhart och Waterloo) ställer heller 

inte om sina klockor. 

Banker är normalt öppna på vardagar kl 9-16 eller 17; posten 

mån-fre kl 9-17 (och på lör oftast till kl 12); många butiker 

stänger kl 17:30 medan köpcentra håller öppet till kl 21 eller 

dylikt, vad gäller öppethållande på söndagar är det ungefär 

som i Sverige att vissa varuhus och jourbutiker är öppna, men 

att det mesta i allmänhet är stängt då. 

Elektricitet 

Nätspänningen är 110-115 Volt/60 Hz, vilket inte stämmer 

särskilt bra med någon svensk apparat. En del apparater går 

att ställa om, men ifall man inte är helt säker på saken ska man 

inte ta med sig rakapparat, hårtork, laptop, bergsprängare 

osv. Det samma gäller när man köper elektriska apparater i 

USA – kontrollera att de verkligen går att använda i Europa! 

Man ska också betänka att väggkontakten ser annorlunda 

ut, men detta är enklare att åtgärda eftersom butiker i både 

Europa och USA säljer adapterpluggar.

P a c k a 

Den bästa packningen för en som tänker resa mycket är en 

måttligt stor ryggsäck, en liten bag eller handväska att ha som 

handbagage, och ett penningbälte – stora resväskor är mest 

till besvär. Det kan vara bra att packa ned allting i plastpåsar, 

för om man skulle gå runt i ösregn är man ändå säker på att 

ha torra kläder att byta till. 

En viss erfarenhet av resande säger att man ska ta med sig så 

lite som möjligt, för man blir ofta tvungen att släpa runt sitt 

bagage vid buss- och tågbyten eller när man letar efter logi. 

Och i ett sådant läge förbannar man varje extra kilo. Det är 

därför bättre att packa ner lite kläder och tvätta regelbundet (i 

USA är det vanligt med självbetjänings-tvätterior), samt köpa 

det som saknas under resans gång. 

Sovsäck är förbjudet på amerikanska vandrarhem, så 

lämna sovsäcken hemma såvida du inte är vildmarksvandrare. 

Däremot är det vanligt med sovsäckslakan (två ihopsydda 

lakan som bildar en slags ”sovsäck” med en påse för kudden), 

vilket är ett skydd mot dåligt bäddade sängar, dessutom sparar 

man någon dollar varje gång man kommer till ett vandrarhem 

där man annars skulle bli tvungen att hyra lakan. 

Beträffande klädsel är det bra att ha åtminstone en 

uppsättning som inte ser lika sliten ut som det man i övrigt 

brukar ha, för ibland tvingas man träffa myndighetspersoner, 

gå till polisstationen för att göra en stöldanmälan eller hämta 

ut nya resecheckar på något kontor: ofta dömer de hunden 

efter håren. Tänk också på att delar av USA kan ha mycket 

kalla vintrar.

Här följer en lista att pricka av från, så att man vet att man får 

med sig alla viktiga handlingar: 

[_] pass (med visum om man tänker stanna längre än 3 

månader) 

[_] flygbiljett 

[_] tågluffarpass-bussluffarpass-flygluffarkuponger 

[_] rabattkort (studentlegitimation/CSN-kort och STF:s 

vandrarhemskort) 

[_] internationellt körkort för den som tänker köra bil 

[_] försäkringsbevis 

[_] kontanter för småutgifter 

[_] bankkort 

[_] resecheckar (i mindre valörer) 

[_] kvittenskopia på resecheckarna (förvaras separat) 

[_] fotostatkopior på biljetter-pass-visum (förvaras separat i 

packningen och kommer till nytta när man blir bestulen) 

[_] telefonlista (nummer till anhöriga, banken och 

spärrnummer för bankkort), 

[_] anteckningsbok och 10 kulspetspennor (om man aldrig 

har fört resedagbok förut så är det dags att börja nu).

A t t f ä r d a s 

Lokalt 

Efter diverse oljekriser och miljöhot, har bussar och 

tunnelbanor rustats upp och de flesta storstäder har 

fungerande kollektivtrafik, till och med Los Angeles. När man 

tar sig till sevärdheter är det betydligt roligare att åka buss, se 

vanliga människor, och risken att man hamnar vilse är inte 

särskilt stor – be föraren att säga till när du ska av. 

Det största problemet är att hitta busshållplatserna, för de 

markeras otydligt och på olika sätt i de flesta storstäder, som 

om bilindustrin fått myndigheternas hjälp att hålla tillbaka 

kollektivtrafiken. 

Man måste alltid ha jämna pengar till biljetten eftersom 

föraren inte växlar, därför är det bra att samla på växel; priser 

och regler för byte anges nedan i relevanta avsnitt. I vissa 

städer får man en transferbiljett av föraren (om man vill byta) 

och giltigheten är oftast så pass lång att man hinner besöka 

ett museum och sedan fortsätta sin resa på samma biljett. 

Taxi är inte så vansinnigt dyrt: normalt står taxametern från 

början på ca 15-20 kronor och därefter betalar man 5-10 kr 

per km, plus dricks som är 10-20% beroende på service. Ofta 

kan man klämma in 4 personer i bilen.

Långväga resor 

Det finns fyra sätt att ta sig runt i landet. Av ekonomiska skäl 

bör man välja färdsätt redan innan man påbörjar sin resa. 

Följande är viktigt att ta hänsyn till: 

1 . T å g 

F ö r d e l a r N a c k d e l a r 

Stationerna brukar ligga 

centralt. Tåg är bekvämt 

(nedfällbara stolar 

för alla passagerare, 

privata kupéer, rökrum, 

restaurang, bar, 

omklädningsrum). Från 

utsiktsvagnar ser man 

mycket av landskapet. 

Tåg är relativt dyrt 

(men turister kan köpa 

tågpass). Järnvägsnätet 

är glest, trafiken 

likaså (undantaget 

östkusten). Tågen är 

långsamma och ofta 

försenade.

2 . B u s s 

Billigaste sättet att resa, 

i synnerhet om man 

köper bussluffarkort. 

Bussbolagen täcker 

nästan hela landet, 

mellan städerna finns 

flera avgångar varje dag. 

Stationerna är ofta central 

belägna. 

Buss är obekvämt 

och ibland kaotiskt. 

Problemet med 

bussluff är att två olika 

bolag delar landet 

mellan sig: Greyhound 

och Trailways. 

Lokala småbolag 

monopoliserar 

vissa sträckor. 

Busstationerna är 

saggiga.

3 . B i l 

4 . F l y g 

USA är bilens förlovade 

land. Vägar leder överallt. 

Man bor billigt på motell 

utanför städerna. Man 

kan disponera bil gratis 

(driveaway) eller köpa en 

egen för $1000. 

Snabbaste sättet att ta 

sig runt landet; hård 

konkurrens mellan 

flyglinjerna gör att man 

kan få billiga biljetter. 

Biltullar och 

parkeringsavgifter är 

en tråkig merkostnad, 

trafikstockningar gör 

resandet segt. Att 

hyra bil är dyrt och 

invecklat; kreditkort 

krävs. Att äga bil 

är lika krångligt 

(försäkringar). 

Flygplatserna ligger 

vanligen långt från 

centrum. Det är ganska 

dyrt (men man kan 

köpa flygkuponger, 

s k ”vouchers”). 

Tidsödande byten i 

respektive flygbolags 

”hemmahamn”. 

Givetvis kan man lifta, många gjorde det på 1970-talet och 

tyckte att det var ett utmärkt sätt att ta sig runt, idag är det 

mindre vanligt och förmodligen beroende på att brott riktade 

mot både liftare likväl som bilister blivit allt vanligare. Man 

kan också tjyvåka på godståg. Även det är gratis.

1) Tåg 

Den amerikanska passagerartrafiken sköts av AMTRAK, vars 

järnvägsnät täcker landet från kust till kust. Därutöver finns 

ett antal regionala pendeltåg och ibland bedriver Amtrak 

samarbete med dessa, och det finns också vissa bussförbindelser 

till viktiga turistmål som komplement (så kallade ”thruway”bussar, 

vilka kan inkluderas i tågbiljetten). 

Amtrak har ett rikstäckande gratisnummer, 1-800-USA-RAIL 

(1-800-872-7245), som man kan ringa dygnet runt för att prata 

om resplaner eller boka resor. Ring alltid och kontrollera att 

tåget är i tid om du ska kliva på vid en station som ligger långt 

från stationen varifrån tåget startar – förseningar på flera 

timmar, upp till ett halvt dygn, är inte ovanliga. 

Broschyrer och tidtabeller kan beställas från Amtrak 

Distribution Center, Box 7717, Itasca, IL–60143, USA, mot 

adresserat och frankerat svarskuvert. Amtrak har en nätsida 

(http://www.amtrak.com) och via den kan man beställa 

allt slags informationsmaterial, man kan även boka biljetter 

eller konsultera den datoriserade färdplaneringstjänsten. 

Detta är en genial funktion där man klickar på orter som man 

vill besöka för att sedan få hela sin rutt planlagd men byten 

och tider. 

Amtrak representeras i Norden av:

Trivselresor, 08-720 95 00. Söder Mälarstrand 75, 

Stockholm. 

Nyman & Schultz, 040-10 12 15. Baltzarsgatan 25, 3 tr (Box 

4438), Malmö. 

Bennett Travel, 39 27 27 20. Strandboulevarden 122, 

København. 

Finland Travel Bureau, 80-182 6540. Kaivokatu 10A, 

Helsinki. 

NSB Reisebyrå,22-83 88 50. Stortingsgatan 28, Oslo. 

Att köpa biljett 

1. Börja med att konsultera den lättbegripliga tågtidtabellen 

för nybörjarresenärer, varav två versioner finns: ”Amtrak: 

National Timetable” och ”Amtrak: North-Eastern Timetable”. 

Att nordöstra USA har en separat tidtabell beror på att Amtrak 

här äger sin egen räls och kör mycket täta turer, speciellt 

mellan Boston-New York City-Philadelphia-Washington DC. 

Övriga USA är betydligt glesare trafikerat och ryms i ett tunt 

häfte. 

2. Man ska alltid försöka boka plats: ring Amtrak gratis från 

vilken telefon som helst inom USA och Kanada (1-800-USA- 

RAIL). Det går att köpa biljett utan att ha reserverat, men 

försäljaren och resten av kön blir sura om man kommer fram 

till luckan och inte vet vad man vill ha. Bokningar kan göras 

upp till 11 månader i förväg. 

Om man köper biljett på tåget tvingas man betala en 

serviceavgift på $7 (dock ej om stationens biljettkontor är 

stängt).

På tåget 

Det finns flera klasser att välja mellan. Den vanliga 

passagerarklassen, coach car, som man reser i om man har 

det amerikanska tågluffarkortet USA Rail Pass, är ytterst 

bekväm – man har mycket benutrymme, sätet kan lutas bakåt 

och oftast går det att fälla ut ett benstöd så att man sover 

nästan raklång. I första klass finns dyra sovkupéer, de är 

trånga och knappast prisvärda; det ingår dock kaffe på sängen 

och morgontidning (USA Today), m m. 

Biljetterna har inget platsnummer utan man anvisas 

sittplats av en tågvärd. På tåget ska man vänta till efter 

biljettkontrollen innan man ränner runt, konduktören ska 

först markera ens plats och destination – sedan blir man 

påmind eller väckt när man ska kliva av. 

En coach attendant hjälper till med allt möjligt, åt 

rörelsehindrade kan han/hon hämta mat, inför kvällen delar 

han/hon ut kuddar, och om man undrar vad det är för en flod 

järnvägen korsar så kan han/hon tala om det. Bekvämligheterna 

är tipptopp: kafé och bar (öppen till kl 24), restaurang med 

servitörer, videounderhållning i sällskapssalongen. I varje 

vagn finns automater med friskt dricksvatten. 

Rökning är tillåten endast i rökavdelningar på tåg som gör 

övernattsresor. På kortare turer förekommer rökpauser då 

tåget står fem minuter vid större stationer. 

I kaféet serveras dryck och enklare rätter, ibland regionala 

specialiteter (t ex burritos när man kommer till sydvästra 

USA). Stämningen kvällstid kan bli ganska uppsluppen, med

Happy Hour och drinkar för $2. Ibland säljs i tågkafeterian en 

speciell evighetsmugg för kaffe ($9) som man kan fylla på så 

ofta man vill (under flera resor). 

Restaurangvagnen är dyrare, men man brukar klara en 

måltid för under 100 kronor (vid lunch är de flesta rätter 

billigare än på kvällen). Maten lagas i tågets eget kök. Vanligtvis 

ska man teckna sig på bokningslista hos tågpersonalen (som 

går runt och tar upp anmälningar någon timme innan) och 

man anvisas en viss tid. 

Tågluffarpass 

Att resa med tåg är dyrt – den billigaste klassen (coach car) är 

dubbelt så dyr som motsvarande bussbiljett. Lösningen är att 

köpa tågpass (USA Rail Pass) som berättigar till obegränsat 

resande under en viss tidsperiod, 15 eller 30 dagar. Tågpass 

för hela USA är dyrast och kostar 3800 kr för 30 dagar under 

högsäsong. Om man reser under lågsäsong blir priset 

lägre. Och om man begränsar sitt resande till en region (t ex 

västkusten, östkusten eller sydstaterna) blir priset återigen 

avsevärt billigare. Nedan följer cirkapriserna för tågpass 

(svenska resebyråer kan lägga på ca 200 kr i egen avgift):

T Å G P A S S Resan mellan 1 juni-1 sept 

30 (15) dagar Vuxna Under 15 år 

Hela landet 3800 (3000) kr 1900 (1500) kr 

Nordöstra USA 1700 (1500) kr 850 (750) kr 

Öster om linjen 

Chicago-N Orleans 

Väster om linjen 


”Far West”: 

Väster om Klippiga bergen 

Kustpass 

(öst eller väst) 

2300 (1800) kr 

2800 (2250) kr 

2250 (1800) kr 

2100 kr 

1150 (900) kr 

1400 (1125) kr 

1125 (900) kr 

1050 kr 

T Å G P A S S Resa mellan 2 sep-31 maj 

30 (15) dagar Vuxna Under 15 år 

Hela landet 2800 (2100) kr 1400 (1050) kr 

Nordöstra USA 1650 (1300) kr 825 (650) kr 

Öster om linjen 


Väster om linjen 


”Far West”: 

Väster om Klippiga bergen 

Kustpass 

(öst eller väst) 

2000 (1500) kr 

2000 (1500) kr 

1800 (1450) kr 

1700 kr 

1000 (750) kr 

1000 (750) kr 

900 (725) kr 

850 kr 

Obs att tågpasset inte är en biljett, utan man måste uppsöka 

Amtrak-kontor för att hämta ut sina (kostnadsfria) biljetter 

före resan. Tågpasset gäller för vanliga sittvagnsbiljetter 

(coach car), och vill man ha sovvagn tillkommer ett hutlöst 

prispåslag.

Biljetterna kan förbokas via resebyråer i Sverige eller gratis 

per telefon i USA. Man kan i princip hämta ut fler biljetter 

än man behöver och om man ändrar sina resplaner kan man 

slänga dem som man inte tänker använda – och boka nya. 

”Tågplus” 

Med Amtrak kan man resa till ett stort antal turistmål i 

USA, och det finns dessutom thruway-bussar (i Sverige 

kallas motsvarande service för tågplus) till många ställen om 

tågnätet brister, t ex från Los Angeles till Las Vegas, eller från 

Buffalo till Niagara Falls eller Toronto i Kanada, och i New 

York finns en möjlighet att åka direkt mellan Penn Station 

och internationella flygplatsen: och det bästa av allt är att den 

som har USA Rail Pass betalar inget extra. 

2) Buss 

Liksom Amtrak dominerar passagerartrafiken på järnvägarna 

har GREYHOUND täckt in landet med sina silverfärgade 

bussar. Greyhound har fler linjer än Amtrak, så bussbolaget 

är ett givet val för den som vill vara flexibel och nå platser 

som tågen inte ens kommer i närheten av. Dock finns det 

mer konkurrens på den här fronten, och de olika regionala 

TRAILWAYS-bolagen har ett nästan lika omfattande nät som 

Greyhound. Dessutom finns andra bolag som kör på vissa 

sträckor, och ibland kan de vara intressantare.

Utöver solklara fördelar jämfört med tåg – fler destinationer, 

fler avgångar och lägre pris – finns vissa nackdelar som kan 

väga tungt: på bussen är det oftast smockfullt, trångt, kvavt 

och rökförbud råder (man får hålla till godo med rökpauser 

då och då). 

Bussterminalerna ligger ofta centralt och är större än 

järnvägsstationerna. De har förvaringsboxar och kafeterior 

med långa öppettider, medan den genomsnittliga 

järnvägsstationen bara har en godisautomat – 

bussterminalerna är därmed mycket nyttiga institutioner för 

en resenär. Nackdelen är att bussterminalerna brukar vara 

sunkigare än järnvägsstationerna och risken för bagagetjyveri 

är större. 

Greyhound håller sig med ett rikstäckande gratisnummer 

för frågor och biljettbokningar, 1-800-231-2222. Även om 

Greyhounds biljetter är ungefär hälften så dyra som Amtraks 

tågresor på motsvarande sträckor, kan man resa ännu billigare 

med Greyhounds Ameripass (1950 kr för 15 dagar; 2600 kr 

för 30 dagar; 4000 kr för 60 dagar) som gäller över hela USA 

och vissa destinationer i Kanada. Greyhound har också ett 

separat, något billigare Canada Pass. Greyhound säljer även 

speciella paket där kuponger för vandrarhemsövernattning 

ingår (dock bara HI-vandrarhem, vilket begränsar urvalet). 

Ofta tillåts den som har Ameripass att fortsätta sin resa med 

andra bolag på sträckor där Greyhound inte har någon trafik. 

Skicka efter information från Greyhound International, 

(212) 971-0492, 625, 8th Avenue, New York City, NY-10018; 

deras linjer och priser kan utforskas med det användarvänliga 

gränssnittet på http://www.greyhound.com där det finns

en lista på alla städer man kan åka till – genom att klicka kan 

man få datorn att skriva ut en personlig tidtabell med alla 

byten. 

Mindre bussbolag verkar lokalt inom olika regioner och 

ibland tycks deras priser vara förmånligare än Greyhounds. 

Prova att ringa Trailways, 1-800-858-8555, som liksom 

Greyhound når stora delar av landet; de brukar dela terminal 

med Greyhound. 

Green Tortoise, 1-800-867-8647 i San Francisco, är ett 

luffarbussföretag (bussarna är utrustade med sovplatser 

och samma firma har också några vandrarhem) för 

lågbudgetresenärer som vill resa från kust till kust, eller 

mellan San Francisco och Los Angeles, till Grand Canyon, 

Yosemite och andra favoriter; de kör då och då ned genom 

Latinamerika. 

East Coast Explorer, 1-800-610-2680, http://www. 

pipeline.com/~nyguide/ece; i New York, är ett annat litet 

bolag som trafikerar sträckorna Boston-New York och New 

York-Washington DC, och gör omvägar till olika sevärdheter 

– de är något dyrare än Greyhound men billigare än tåget (ca 

$35 per sträcka), och ett bra sätt att besöka t ex Amishfolket 

i Pennsylvania (på vägen mellan New York och Washington 

DC) och andra svårtillgängliga upplevelser; föraren guidar. 

Eftersom bolaget drivs för budgetresenärer kan man bli 

upphämtad och avsläppt vid något vandrarhem. 

Det finns fler bolag av den här typen och information om 

dem får man på de flesta vandrarhem, som också kan boka 

biljetter.

3) Bil 

Att disponera en bil ger maximal frihet. Bensinpriset är lågt 

(2:50-3 kronor per liter) – nackdelen är att avstånden är 

så långa att man gör av med ett stort antal liter och mycket 

pengar. 

Det ska gå att köpa en begagnad kärra som klarar av att 

rulla från kust till kust för max $1000. Man bör kosta på sig 

heltäckande trafikförsäkring, annars kan kalaset bli betydligt 

dyrare. När man köper begagnad bil ska man pruta så mycket 

som möjligt och se till att alla papper är i sin ordning, t ex 

ägarbevis. När man slutligen tröttnat på att köra kan man sälja 

sin bil vidare. I de större städerna brukar vandrarhemmens 

anslagstavlor ha lappar om begagnade bilar. 

För att få hyra bil i USA ställs höga krav, det räcker inte 

med internationellt körkort utan många bolag kräver att man 

ska vara minst 25 år och ha kreditkort; ett komplicerat 

poängsystem avgör sedan om man är berättigad att hyra eller 

ej. Alamo, 1-800-327-9633 (http://www.goalamo.com) hyr 

ut till folk som är under 25 år och ger rabatt åt medlemmar 

i Hostelling International-Svenska Turistföreningen. Några 

andra rikstäckande hyrfirmor är: Avis, 1-800-331-1212; 

Budget, 1-800-527-0700; Dollar, 1-800-800-4000; 

Enterprise, 1-800-736-2227; Hertz, 1-800-654-3131; 

Payless, 1-800-237-2804; Rent-A-Wreck, 1-800-356- 

3355; Thrifty, 1-800-367-2277. Hyrbil kostar 1500-4000 

kr per vecka, och varierar mycket från stad till stad, bolag till 

bolag och beroende på årstid.

Billigare kommer man undan genom att köra en bil åt någon 

annan mellan två givna platser – vilket kallas för driveaway; 

man får ingen lön, men själva bilen får man använda gratis 

och ofta ingår full tank. Det ska även ingå fullständig 

trafikförsäkring utan kostnad. Man betalar därefter bensin 

och vägtullar ur egen ficka, man måste även lämna deposition 

(som återfås när bilen kommit fram i ett stycke) och dessutom 

har man ett begränsat antal dagar på sig att köra. Några firmor 

som förmedlar driveaway-körningar är: 

National Auto Transporters med kontor i flera 

städer i USA, 1-888-227-7100 eller 1-888-322-6683 för 

upplysningar (de påstår sig ha bilar som ska transporteras 

mellan alla större städer). 

Auto Driveaway, 1-800-346-2277 (http://www. 

autodriveaway.com), är ett annat mycket stort företag med 

75 kontor i USA och Kanada; huvudkontoret ligger i Chicago, 

(312) 341-1900, på 310 South Michigan Avenue; filialer finns 

i de flesta storstäder. 

Ring även AAA Driveaway, 1-800-233-4875; Across 

America Driveaway, (310) 798-3374 i Long Beach 

(Kalifornien); Anthony Driveaway, (415) 357-7847 i San 

Francisco. 

4) Flyg 

I Sverige kan man genom flera resebyråer köpa ett ”flight pass” 

eller rundresepass för amerikanskt inrikesflyg, innehållande 

”vouchers” eller kuponger som gäller för valfria resor med

ett bestämt flygbolag (ibland ingår Kanada), och reglerna 

varierar mellan bolagen. 

Med en kupong brukar man kunna flyga så långt man 

har samma flight-nummer (linje) och inte gör längre 

mellanlandningar än ett visst antal timmar. Vid linjebyte 

måste man använda en ny kupong. 

Priset blir lägre ju fler kuponger man köper, samt under 

lågsäsong (sept-maj); att köpa 3 kuponger för resor under 

högsäsong kostar ungefär 1100 kr per kupong, medan de som 

billigast kan kosta 500 kr per styck vid köp av 10 kuponger 

under lågsäsong. 

Innan man slår till bör man tänka ut vart man vill åka. I ett land 

som USA – som har ett stort antal konkurrerande flygbolag 

– täcker inget enskilt bolag alla tänkbara rutter, utan dina 

speciella önskemål kanske bara kan uppfyllas av ett särskilt 

flygbolag eller i värsta fall en kombination av flera bolag. Så 

be att få en karta över de linjer och städer du kan välja mellan 

med de kuponger som resebyrån erbjuder, och jämför noga 

med din resplan. Tänk på att reglerna för byte kan resultera 

i att man ibland, för att ta sig från A till B, måste förbruka 

två kuponger – eftersom man ofta måste åka via flygbolagets 

hemmaflygplats. Så flygbolag med dyrare kuponger, men fler 

direkta rutter, kan visa sig vara billigare än ett bolag med 

billiga kuponger men få linjer. 

I Sverige förmedlas flygkuponger bl a av SAS, 020-727 

555 (Continental Airlines, United Airlines eller USAir); Flex 

Resor, 08-30 12 45 (TWA eller American Airlines); eller 

America West Airlines, 08-411 36 13.

Flygkuponger säljs inte i USA – de är bara för utländska 

turister. Däremot finns goda möjligheter att hitta restplatser 

med dumpade priser ifall man har is i magen: Man åker till 

flygplatsen, ser efter vilket bolag som flyger i den riktning 

man vill resa, söker upp deras terminal, och frågar där om det 

finns överblivna platser samt vad dessa kan tänkas kosta. 

Man förväntas infinna sig på flygplatsen två timmar före 

avgång. 

I USA kan man ringa gratis till nästan alla flygbolag och boka 

biljetter, och här är numren: 

Aeromexico: 1-800-AEROMEX (237-6639) 

Air Canada: 1-800-776-3000 

Alaska Airlines: 1-800-426-0333 

America West: 1-800-235-9292 

American Airlines: 1-800-433-7300 

American Trans Air: 1-800-225-2295 

British Airways: 1-800-AIRWAYS (247-9297) 

Canadian Airlines: 1-800-426-7000 

Continental Airlines: 1-800-525-0280 

Delta Airlines: 1-800-221-1212 

Finnair: 1-800-950-5000 

Hawaiian Airlines: 1-800-367-5320 

Icelandair: 1-800-223-5500 

KLM: 1-800-777-5553 

Northwest Airlines: 1-800-225-2525 

Reno Air: 1-800-736-6247 

SAS 1-800-221-2350 

Southwest Airlines 1-800-I-FLY-SWA (435-9792)

TWA 1-800-221-2000 

United Airlines 1-800-241-6522 

USAir 1-800-428-4322 

Virgin Atlantic 1-800-862-8621 

S o v a 

Det finns tre huvudkategorier när det gäller övernattning: Vi 

kan kalla dem hotell, motell och vandrarhem. Priserna 

varierar som man kan vänta sig, och en bädd i sovsal på 

Manhattans vandrarhem kan kosta lika mycket som ett rum 

på något enkelt hotell i en småstad i sydstaterna. 

Om man vill resa snabbt och njuta mycket ska man boka 

övernattning i förväg, då slipper man ödsla tid på att jaga 

sängplats – även vandrarhem tar emot platsreservationer i 

USA. I synnerhet sommartid kan bokning vara en god tanke. 

Nuförtiden kan man ofta komma i kontakt med hotell och 

vandrarhem via internet redan medan man sitter hemma och 

funderar över resan, och i den här boken finns därför epostadresser 

(med förbehåll för att sådana uppgifter snabbt kan 

gå ur tiden). Många hotell och vandrarhem håller sig med 

gratisnummer (som börjar med 1-800 eller 1-888). För att 

kunna boka logi i USA krävs nästan undantagslöst att man 

har bankkort (man måste ange numret, och första hyran dras 

även om man inte dyker upp); alternativt kan man posta en 

check om man ogärna lämnar ut sitt kortnummer. 

Men man måste inte reservera, för i många städer finns på 

järnvägs- och busstationer, liksom på flygplatserna, tavlor

med reklam för hotell och vandrarhem – som alla erbjuder 

förmånliga priser (och ibland rentav skickar en bil för att 

hämta upp en) – och på dessa tavlor finns ofta en gratistelefon 

där man ringer direkt till hotellet eller vandrarhemmet. 

Enklare kan det knappast bli. 

TIPS: En isländsk författarkollega kom på att man också 

kan övernatta för $5 på porrbiografer, om man supit upp 

sina pengar. Många visar film nonstop hela natten och i den 

oftast ganska tomma salongen är man mer skyddad än om 

man ligger på en parkbänk. Tipset är nog mest användbart för 

manliga isländska författare. 

1) Hotell (från 250 kr och upp till hurmycket-som-helst) 

Hotellpriserna varierar och beror dels på var man befinner 

sig, och dels från tid till tid. På Manhattan är det alltid 

enormt dyrt och man får vara glad för allt under 1000 kronor 

(med hjälp av den här boken hittar man några alternativ). 

På landsorten kan man hitta hotellrum från ungefär 250 

kronor. Priserna är rörliga, och följer principen om tillgång 

och efterfrågan. Under sommarmånaderna, från slutet 

av maj till början av september, är de högre (undantaget 

vintersportorter som förstås har sin högsäsong i decemberjanuari). 

Också under stora festivaler blir det dyrare (t ex när 

det är jazzfestival eller Mardi Gras i New Orleans). Priserna 

varierar även under veckorna: I stora affärsstäder som New 

York är det ofta dyrare att bo på vardagar (affärsresenärer)

medan man får rabatt på helger; i nöjesstäder som Las 

Vegas är det dyrare på helgerna (och svårt att få rum), 

medan hotell sänker priserna på vardagar när turistmassorna 

sinar (då ett rum för en hel familj kan kosta 200 kronor). 

En tumregel är att billiga hotell ofta ligger kring 

Greyhoundterminalerna, tyvärr innebär det också att hotellen 

kan kännas mindre fräscha. 

För hotellövernattningar kan man köpa kuponger 

(vouchers) på svenska resebyråer. Häftena kan heta olika 

saker som Liberty Pass eller Freedom Pass, men gäller 

oftast för övernattningar på välkända kedjor som Ramada 

eller Howard Johnson som har tusentals hotell. Man kan bo 

fyra personer i ett rum för två om man delar på de två stora 

dubbelsängarna, och priset per kupong är ca 400 kr för de 

billigaste kategorierna. Kuponghäftet ska köpas senast 14 

dagar före avresan och innehåller valfritt antal kuponger och 

en hotellförteckning med gratisnummer så att man själv kan 

ringa hotellen. Rummet måste bokas senast 24 timmar före 

ankomst (man kan också be resebyrån att sköta det ifall man 

har en exakt färdplan). 

Barn bor kostnadsfritt med föräldrar på många hotellkedjor, 

t ex Holiday Inn, Howard Johnson, Quality Inn, Sheraton, 

Ramada och Marriott (åldersgränsen för när barn räknas som 

vuxen varierar från 12-17 år, så kolla vad som gäller innan ni 

köper kupongerna). 

Bed & Breakfast, rum i privata villor med frukost inkluderat

i priset, är en engelsk tradition som amerikanerna försöker att 

göra till sin egen. Det var nytt och trendigt för ett par år sedan, 

numera finns det överallt – men är oftast mycket dyrare än 

hotell (priserna ligger kring 700-1000 kr per natt). 

2) Motell (160-600 kr) 

Motell brukar vara en billig form av boende, speciellt om man 

är ett par stycken som kan dela rum – det är inte ovanligt att 

ett rum har två kingsize-sängar, med plats för två personer per 

säng. Nackdelen är förstås att motellen aldrig ligger i centrum, 

utan man får söka dem kring städernas in- och utfarter. Så om 

man inte är bilburen är motell uteslutet. 

Några välrenommerade budgetmotellkedjor som täcker 

stora delar av landet är Day’s Inn (http://www.daysinn.com/ 

daysinn.html), Day’s Lodge, Downtowner, Family Inns of 

America, Imperial 400 Motor Inn, Motel 6, Passport Inn, Red 

Roof Inn, Susse Chalet Motor Lodges & Inns, Super 8 Motel 

och Travelodge. 

Även för motellkedjor kan man köpa kuponger, liksom för 

hotell – fråga på resebyråer i Sverige. 

3) Vandrarhem (80-200 kr) 

Vandrarhem, eller ”youth hostels”, är ställen där man för en 

billig penning kan hyra sig en säng, och under dagen låsa in 

sina prylar när man ser på sevärdheter. Många erbjuder mer 

än så: ofta finns privata rum (family rooms) till billigare

pris än vad något hotell kan ge och ibland förmedlas även 

olika slags nyttiga resetjänster, t ex gratis guidade rundturer 

eller billiga biljetter och bilhyror. Man får dock vara beredd 

på att vissa vandrarhem kan vara lite nedgångna. 

För ensamresenären med liten budget är vandrarhem 

ett utmärkt alternativ. I regel delar man ett rum med 6 

personer och badrummet kanske nås via korridoren. Många 

vandrarhem kan vara inrymda i fina gamla villor, med 

hemtrevliga gemenskapsutrymmen där man kan se på TV och 

dricka kaffe och träffa andra resenärer; normalt finns kök 

där man kan laga egen mat. 

Inom kategorin vandrarhem finns två olika sorter, HI och ”de 

fria”: 

HI-Hostelling International, (202) 783-6161, epost: 

hiayhserv@hiayh.org, fax (202) 783-6171, 733, 15th Street 

NW, Washington DC-20005, är den kedja som Svenska 

Turistföreningen är ansluten till, och medlemmar har 

automatiskt medlemskap och rabatter hos varandra; USA:s 

mer än 200 HI-vandrarhem håller hög standard vad gäller 

städning och säkerhet, inklusive alkohol- och rökförbud; ljuset 

ska vara släckt vid ett visst klockslag (”curfew”; vanligtvis 

kl 23), men det är ingalunda några rigorösa anstalter. I 

storstäder kan de ha öppet dygnet runt så att man som turist 

inte behöver avstå från det nattliga nöjesutbudet, ibland 

arrangerar de till och med barrundor. HI har ett centralt 

gratisnummer för bokningar, 1-800-909-4776. 

Fria vandrarhem kan också ingå i kedjor, t ex Rucksackers

där medlemskap inte är obligatoriskt, men ger rabatt på 

övernattningar. Dessa vandrarhem brukar tillåta alkohol och 

rökning, de kan vara stökigare, mer fester och hasch, och 

ibland kan det bli problem med stölder och en allmän känsla 

av otrygghet. Men alla ”fria” vandrarhem är naturligtvis inte 

bullriga rövarkulor: somliga kan vara otroligt välskötta och 

prydliga. 

Vilka som är bäst, HI eller de andra, kan inte avgöras generellt 

– HI är ofta lite dyrare och håller en högre standard, medan 

de ”fria” ofta konkurrerar med både bättre priser och bättre 

läge. Tilläggas bör att alla vandrarhem som jag personligen 

bott på har varit professionellt skötta, oavsett kategori. 

Man behöver inte ha egna lakan med sig, sådana ingår eller 

kan hyras för billig penning. Sovsäckar är oftast förbjudna. 

För att få bo på vandrarhem krävs i allmänhet att man 

kan visa upp utländskt pass; en spärr mot lokala luffare. 

Amerikanska vandrarhem sätter heller ingen åldersgräns, 

damer i 50-årsåldern ryms inom begreppet ”youth” även om 

majoriteten av dem man möter är i åldrar från 20-30 år. För 

det mesta är det separata rum för män och kvinnor. 

En begränsning på de flesta vandrarhem (jämfört mot 

hotell-motell) är att tiderna för incheckning brukar vara 

morgon (kl 8-10) och kväll (kl 17-22); ring och kolla så att 

du inte blir utelåst över natten – ibland lyckas man övertala 

personalen att vänta in en om man vet att man kommer att 

bli försenad. Däremot brukar man kunna komma och gå som 

man vill även nattetid, när man väl har sin nyckel. 

Boka vandrarhem: Man kan reservera plats på vandrarhem

precis som man gör på hotell. För en bekräftad bokning i 

USA önskas att man uppger ett kreditkortsnummer, men 

en bokning utan kreditkort brukar kunna gå bra. Om man 

före avresan från Sverige vill boka ett vandrarhem till 

ankomstdagen i USA, har många både fax och epost (se 

respektive stad, under ”Sova”) – numera finns dessutom 

något som kallas för IBN, International Booking Network, 

(202) 783-6161, där man mot en förmedlingsavgift på $5 

och deposition bokar plats på HI-anslutna vandrarhem; man 

kan också surfa till http://www.hiayh.org. 

Nordiska organisationer som är anslutna till Hostelling 

International: Svenska Turistföreningen, 08-463 21 00, 

Stureplan 4, Stockholm; Hostelling International-Denmark, 

31 31 36 12, Vesterbrogade 39, København V; Norske 

Vandrarhjem, 22-42 14 10, Dronningensgate 26, Oslo; 

Bandalag Islenskra Farfugla, 1 553 8110, Sundlaugavegur 

34, Reykjavik; Suomen Retkeilymajajärjestö, 80-694 03 77, 

Yrjönkatu 38 B 15, Helsinki. 

K o s t c i r k e l n 

Amerikansk mat är sällan någonting att glädjas över. I 

bästa fall kan man efteråt i vänners lag äckla varandra med 

värstinghistorier om flottiga pannkakor, flottiga grillbiffar, 

flottig potatis och flottiga kockar med flottiga fimpar i flottiga 

mungipor och som lämnar flottiga näshår i den flottiga 

omeletten. 

Portionerna brukar dock vara rejäla även om maten sällan

smakar någonting. En fördel är att de flesta städer har 

restaurangkvarter med mat från andra delar av världen, så 

utbudet är gott för den som gillar orientalisk eller mexikansk 

mat. 

Vad amerikaner äter: 

bagel runt segt bröd med hål, kryddas med 

vallmo, sesamfrön, lök eller vitlök. 

BLT bacon-lettuce-tomato; en sandwich med 

sallad, tomat, bacon och ofta även 

mozzarella, röd lök och dressing 

buffalo wings Nej, det finns inga flygande bufflar. 

Dessa friterade kycklingvingar kommer 

från staden Buffalo (NY) där kycklingar 

lär vara fetare än någon annanstans 

burrito en stor tortilla med inrullad fyllning 

BYOB burrito med val av egen fyllning, 

Build-Your-Own-Burrito; men om det 

inte är en mexikansk restaurang betyder 

förkortningen Bring-Your-Own-Booze 

(restaurangen saknar rättigheter men 

accepterar konsumtion av medhavt) 

chocolate brownie ungefär som kladdkaka 

donut rund amerikansk munk med hål i 

dressed [sandwich] [smörgås] med salladsblad och tomatskivor 

enchilada stekt tortilla med inrullad fyllning som 

bakas i sås 

food court ställe där många olika snabbmatskedjor 

delar gemensam stor ätyta 

GAC Grilled-American-Cheese; ugnsgrillad 

sandwich med smält ost

here äta/dricka här; motsatsen är to go 

hero, hoagie en slags italiensk Dagobertmacka 

krystalburger miniatyrhamburgare, en portion består 

av 2-5 hamburgare 

lox bagel-fyllning med smak av rökt lax 

muffuletta en slags supermacka med ost, kött, oliver 

osv, populär i New Orleans 

philly cheese steak baguette med hackad biff och smält ost 

från Philadelphia 

po’boy ursprungligen en fattigmannasmörgås, 

numera gourmetmacka som kan innehålla 

ostron, rostbiff osv, på baguette 

pretzel stor torr kringla, kan vara kryddad med 

vitlök, äts ofta med senap 

sandwich kan vara vad som helst från hamburgare 

till sub eller vanlig sandvikare 

sausage är inte alltid korv: på pizza är det mer 

som köttfärsklumpar, förekommer också 

som mald och pressad biff 

slider miniatyrhamburgare, samma som 

krystalburger 

sub en submarine är en liten baguette 

med fyllning 

taco liten tortilla med fyllning 

to go avhämtning, ta med; inte bara mat, ofta 

även kaffe, öl eller t o m cocktails 

tortilla majspannkaka 

tubesteak kärleksfull benämning på varm korv 

Restauranger och kostnader

En fördel med USA är den billiga snabbmaten. Överallt 

finns dessutom små delikatessbutiker som säljer färdiglagad 

mat. När man köper snabbmat eller mackor från en ”deli” 

slipper man betala dricks. Kaféer brukar också erbjuda rejäla 

portioner för en billig penning och sålunda kan man minimera 

sina kostnader. 

Restaurangerna är heller inte vansinnigt dyra. Ofta hittar man 

mexikanska, kinesiska, thailändska eller indiska restauranger 

där man kan äta sig mätt för mindre än 50 kronor. 

Speciellt ska man hålla ögonen öppna efter daily special, som 

i stort sett motsvarar Dagens rätt (fast ibland serveras denna 

på eftermiddagen eller kvällen och inte alls nödvändigtvis vid 

lunchtid) – med förrätt, varmrätt och kaffe för 40-80 kronor. 

Många restauranger har Happy Hour-bufféer (”cocktail 

snacks” eller ”after work buffet”), i princip en mindre buffé 

med förrätter serverad mellan kl 16-19, där man är välkommen 

att proppa i sig (ofta gratis) och restaurangen hoppas givetvis 

att man ska dricka flera öl i gengäld. Speciellt i Las Vegas 

är materbjudanden vanliga – många kasinon serverar t ex 

frukostbuffé fram till kl 11:30 då man för ungefär 20 kronor 

kan smälla i sig så mycket mat att man inte blir hungrig igen 

förrän två dagar senare. 

Finare restauranger 

Finare restauranger är dyra – budgetera minst 400 kr per

person, mer om ni tänker hänge er åt riktigt utsvävande 

ätande och drickande. Man bör reservera bord i tid, och till 

god amerikansk sed hör att man ringer och avbokar ifall man 

inte hinner, kan eller vill dyka upp. Trots att amerikaner är 

kända över hela världen för sin vedervärdiga klädsel (rosa 

träningsoverall och badtofflor till stormarknaden) händer det 

att finare restauranger ställer krav på hur man är klädd (kavaj 

och slips för herrar; inga shorts eller bara bleka ben; ibland 

kan herrar låna/hyra slips av garderobiären). 

Vatten 

I USA säljs mycket vatten på plastflaska eller dunk och ofta 

betingar detta ett högre pris än mjölk. Men faktum är att 

man mycket väl kan dricka kranvattnet – det kan ha en tydlig 

bismak jämfört med svenskt kranvatten, men är bevisligen 

inte farligt för en turist. 

Öl – en subjektiv betraktelse 

Amerikanskt öl är oftast blaskigt och serveras så kallt att man 

inte märker bristen på smak och arom. Men så fort man får 

en ljummen öl i sin hand inser man att det bara är vatten med 

lite fruktig smak och ett uns alkohol. Budweiser (”Bud”) är det 

sämsta märket, men Rolling Rock, Millers och Coor är nästan 

lika dåliga, mycket sämre än de sämsta nordiska ölsorterna. 

De är dock populära bland amerikaner, så man ska inte klaga 

– det leder bara till osämja. Amerikaner har också utvecklat

egna bisarrt smaksatta ölsorter, t ex Chili-öl som innehåller 

en hel pepparfrukt i varje flaska. 

Lokala öl från småbryggerier kan vara bättre för en nordisk 

gom. En tvärsäker favorit är Sam Adams som bryggs i Boston, 

men som kan fås på många andra platser i östra USA. Anchor 

Steam är ett utsökt öl från San Francisco. Trendiga barer har 

lanserat ”microbreweries” eller ”brewpubs” där fatöl bryggs 

i huset, och ofta är sådan öl mycket bra. Annars kan man 

numera också förvänta sig importerat öl, Guinness på fat är 

en realitet, speciellt på ölstugor i New York. 

Vin 

Amerikanska viner anses bli allt bättre, även om man som 

europé fortfarande föreställer sig att kaliforniskt rödvin i 

kultursammanhang är som att ta med en påse från McDonald’s 

till al fresco-picknicken med konstnärsvännerna, när alla 

andra äter ciabatta, gorgonzola och kronärtskockor i olja. De 

främsta vindistrikten ligger kring San Francisco, varifrån det 

arrangeras turer till vingårdarna, provsmakning ingår. Man 

kan prova viner även på östkusten, som på senare år börjat 

skryta allt mer med sina viner: inom ett par hundra kilometers 

radie från New York City finns massor av vingårdar (t ex 16 

vingårdar bara på Long Island). 

Övrig alkohol 

Sprit betyder nästan alltid whiskey. Man får flaskan i en

ehändig brun påse för konsumtion i någon park (konsumtion 

på offentliga platser är dock inte alltid helt lagligt). I USA finns 

inga kvalitetskrav på sprit och om man fyndar lågpriswhiskey 

i en nattöppen servicebutik kan man vara nästan säker på att 

det smakar apa. 

Vissa delstater är mycket restriktiva, t ex säljs i Utah sprit och 

vin bara i statliga alkoholbutiker eller på speciella klubbar, bara 

somliga restauranger erbjuder öl till maten. Vissa områden 

är helt torrlagda; ett sådant är Lynchburg (Tennessee) där 

Jack Daniel’s berömda whiskey destilleras, vilket sätter 

myror i huvudet på mången besökare. Andra ställen är raka 

motsatsen: i New Orleans finns barer som säljer ”take-away”drinkar 

och öl (i plastbägare) för konsumtion medan man går 

på gatan, och i Las Vegas kasinon delas drinkarna ut gratis 

nästan dygnet runt. 

De flesta delstater har tidsbegränsningar: Ofta slutar 

all försäljning någon gång efter midnatt och får inte 

återupptas före kl 06 (kl 10 på söndagar). Minimiålder för 

alkoholkonsumtion är 21 år. 

Kaffe eller ”decaf”? 

Somliga dricker Cappuccino i Venedig. Amerikaner dricker 

”decaf” på Disneyworld. 

Jag vill påstå att förekomsten av kaffe är den avgörande punkten 

om ett land är värt att resa till eller inte. USA har sedan länge 

varit känt i hela världen för sitt exceptionellt dåliga kaffe, det 

bryggs svagt och ofta koffeinfritt (decaffeinated coffee), och

serveras skållhett i gräsliga engångsmuggar av ”styrofoam” 

som avlivar de sista drömmarna. Dessutom finns det knappt 

någon mjölk (kossorna används till biff), utan istället erbjuds 

man mjölkfritt vitgöringspulver (non-dairy whitener) som 

består av ”corn syrup solids”, ”partially hydrogenated soybean 

and canola oils” och färg- och smakämnen för att få till den 

mjölkiga känslan. Kanske kan detta kallas för kaffe av någon 

som kommer från yttre rymden, men det är för den svenske 

kaffedrickaren en mardrömslik realitet på många ställen 

i USA, som är ett land vars medborgare har promenerat på 

månen. 

Man kan dock med lite omsorg finna drickbart kaffe. En kedja 

kaffebarer, Starbucks, har knoppat upp över hela USA och 

även om de är en slags McDonald’s-version av kaféer har deras 

popularitet spridit en kaffemedvetenhet bland människorna. 

Riktiga kaféer går att finna i civiliserade städer där kaffe 

serveras i porslinskoppar eller dricksglas. 

De ledande kaffestäderna i USA är New Orleans och 

Seattle, där det finns en djupt rotad kaffetradition, så om du 

börjar att få alltför mycket abstinens vet du nu vart du ska styra 

kosan. Även New York har en god kaffesituation, förutsatt att 

man omsorgsfullt väljer vart man går för att dricka sitt kaffe. 

Stress 

Amerikaner är bland de mest stressade människor man 

kan tänka sig och en svensk morgonrusning är ingenting 

i jämförelse med de öppna magsåren i detta land, där 

språngfika verkligen betyder att man dricker kaffe 

medan man springer: vilken morgon som helst kan man i

folkmassorna vid busshållplatser se tiotals personer som 

står med kaffemuggar i handen. Amerikanerna har utvecklat 

speciella termosmuggar som man kan dricka ur medan man 

går, de är gjorda av värmeisolerande plast och har ett lock så 

att kaffet inte ska skvalpa, med en sugpip i locket. De flesta 

kaféer säljer ”coffee-to-go”, kaffe för avhämtning, i enklare 

engångsmuggar med lock. 

Cig 

Trots att 10 000 amerikaner dör varje vecka till följd av 

rökning och att rökning snart nog är förbjudet överallt i 

USA (i Kalifornien t ex får man inte längre röka vare sig på 

restauranger eller de flesta barer) är cigaretter billiga: skatten 

varierar i olika delstater men en limpa i en lågprisaffär är 

ofta lika billig (ca 150 kr) som taxfree-cigaretter på någon 

flygplats. 

S ä k e r h e t s r å d 

Larmnumret är 911. 

För det mesta löper man inga större risker i USA, vare sig 

man är i en stad eller på landet, så länge man använder sunt 

förnuft och inte väcker björnar som sover. Förvisso är det sant 

att det finns hundratals miljoner skjutvapen i omlopp bland 

vanliga civilpersoner – det beräknas att det finns ett vapen per 

person inklusive spädbarn (de städer där det största antalet 

skjutvapen finns på gatorna är Miami, New Orleans, Denver,

Chicago, Washington och New York City). Men det hör ändå 

till ovanligheterna att en vanlig turist som reser mellan 

vanliga turistmål skulle behöva komma i kontakt med dessa. 

Bevisligen kan man ge sig upp i New Yorks gamla Harlem 

utan att löpa någon större risk, åtminstone inte dagtid och så 

länge man använder sin hjärna. 

Förebyggande åtgärder 

Fotostatkopiera alla värdehandlingar (pass, biljetter, kvitton 

på resecheckar m m) och lämna en uppsättning kopior hos 

någon vän eller släkting som du kan ringa till, och förvara 

även en uppsättning väl undangömd i bagaget. Om du blir 

bestulen på allt har du nytta av dessa kopior när du ska få ett 

nytt pass och nya resecheckar osv. 

På gatan 

Fråga i hotellets eller vandrarhemmets reception om det 

finns särskilda gator man ska undvika, och hur säkerheten är 

i området närmast hotellet/hemmet. 

Se inte ut som en turist. En turist är ett bra byte för en rånare: 

turisten blir lätt distraherad, förvirrad och lurad; en turist är 

synlig; en turist vet inte vart han/hon ska vända sig för att få 

hjälp; en turist har alltid en massa pengar på sig. Det enda 

bytet som är mer tilltalande för en rånare är en onykter turist. 

Därför: klä dig normalt, res inte i khakidräkt med kompassen 

och kartan om halsen. Ha inte alldeles för nya fotriktiga skor.

Se inte skräckslagen och vilsen ut vid varje gathörn, utan 

var lugn, intala dig att du är trygg och bekymmersfri. Om du 

måste räkna pengar eller bläddra i kartan, sätt dig på ett kafé 

och tänk igenom saker och ting i lugn och ro. 

Iakttag vaksamhet mot väskryckare och ficktjuvar, speciellt i 

folkmassor och andra stressiga situationer (t ex när du kliver 

av eller på en smockfull buss). Om du blir knuffad eller på 

annat sätt distraherad kan du räkna med att ficktjuvar är i 

arbete. Använd bankomater inne i banklokaler hellre än ute 

på gatan. 

Sent på nätterna ska man gärna hålla sig till upplysta gator 

och vistas bland folk, speciellt i städer som New Orleans där 

alla är berusade. På tunnelbanestationer i New York har det 

inrättats kamera-övervakade väntrutor där resenärer kan stå 

om det är sent och ensligt på perrongen. 

Hotell och vandrarhem 

Man rekommenderas att alltid vara försiktig innan man 

släpper in någon på rummet, speciellt i turiststäder som Las 

Vegas, och alltid hålla dörren låst. Förvara resecheckar och 

andra värdesaker i hotellets kassavalv eller vandrarhemmets 

förvaringsboxar. Använd gärna hänglås och kedja för att låsa 

fast din ryggsäck vid sängen på vandrarhemmet om du ska 

vara ute hela dagen. Lägg inte ifrån dig dina rumsnycklar 

på restaurangbord eller bardiskar. Använd hotellets 

huvudentré.

Bilar 

Hyr aldrig en bil med dekaler som anger att det är en hyrbil 

(en del firmor har sina namn på bilarna) eftersom det avslöjar 

för tilltänkta rånare att du inte är bekant med trakten. Lämna 

inga värdesaker i fordonet – förvara bagaget i bakluckan. 

Se till att bensintanken inte blir tom. Ha dörrarna låsta och 

rutorna uppvevade när du kör i stadstrafik. Försök att välja en 

upplyst plats när du parkerar. Ha nycklarna i handen när du 

går mot den parkerade bilen, speciellt om den står i ett ödsligt 

parkeringshus. 

Buss och tåg 

När du väntar på eller reser med tåg eller buss, håll ett öga på 

bagaget så att det inte försvinner. Speciellt viktigt är det om 

du ska byta buss och har checkat in ditt bagage (kontrollera 

vid bussbytet att bagaget lastas in i rätt buss). När du sover: 

försök att ha plånbok, penningbälte osv, innanför kläderna. 

I naturen 

Kör aldrig ut i öknen eller vildmarken med halvtom tank, 

utan dricksvatten och med en dålig karta som enda vägvisare. 

Konsultera alltid turistbyråer och helst också Hostelling 

Internationals resebutiker, och bilda dig en god uppfattning 

om trakten du ämnar dig ut i. På vandrarhem kan man lämna 

in sin färdplan ifall man tänker ge sig ut i vildmarken, och då

lir det lättare för räddningstjänsten att lokalisera en. 

Om man övernattar i vildmarken ska man inte ha mat i tältet, 

för det finns björnar som kan bli sugna. Sköt helst matlagning 

och disk och släng matrester en bit från tältet, då lockas djuren 

dit istället. ”Skafferiet” kan man hänga upp i något träd, så att 

det är oåtkomligt för icke-klätterkunniga djur. Så länge man 

inte klappar på någonting som morrar hotfullt, eller hugger 

efter ens hand, brukar det gå bra. 

Om det händer 

Om man träffar en rånare kan man göra som man vill: en 

del rånare bluffar och ger upp ifall offret säger resolut nej 

– andra skjuter ner en och tar pengarna. Det enklaste är 

förmodligen att räcka över sin plånbok och sedan ägna resten 

av natten åt att spärra bankkort och reklamera resecheckar. 

Förhoppningsvis hade man inte hela sin reskassa i kontanter. 

Efter rånet ringer man 911 och ber att få tala med polisen. 

Om rånaren fått med sig ditt pass ringer du närmaste svenska 

konsulat (telefonlista finns i början av detta kapitel), och om 

man inte kan nå ett svenskt konsulat vänder man sig till andra 

nordiska konsulat för hjälp med att komma i kontakt med 

svenska myndigheter. 

Ö v r i g a i n t r e s s a n t a 

u p p l y s n i n g a r

Organisationer för internationellt 

studie- och kulturutbyte 

Man börjar med att vända sig till studievägledaren på sin egen 

skola. Om detta inte ger någon utdelning, kan man kontakta 

Fulbright Commission (Nämnden för svensk-amerikanskt 

forskarutbyte), 08-10 64 50, fax 14 10 64, på Vasagatan 

15-17 i Stockholm. De har upplysningar och stipendier för 

studier på högre nivå än vanliga språkkurser. Liknande hjälp 

kan man få från Sverige-Amerika Stiftelsen, 08-611 46 

11, fax 611 46 44, på Grev Turegatan 14 i Stockholm. Slutligen 

finns Svenska Institutet, 08-789 20 00, fax 20 72 48, på 

Hamngatan 27 i Stockholm, som förmedlar stipendier och 

information om studier utomlands. 

Arts International/Institute of International 

Education, (212) 984-5370, fax 984-5574, http://www. 

iie.org/ai, 809 United National Plaza, New York, NY-10017, 

sysslar med utbyte inom kultur, konst och utbildning. Om det 

är så att man har funderingar kring hur det vore att plugga 

eller undervisa i USA, speciellt inom något kreativt, eller 

jobba inom frivilligorganisationer, kan de ge tips. Tvärs över 

gatan från FN ligger deras bibliotek, International Education 

Information Center, (212) 984-5413; tis-tors kl 11-15:45. 

Om man tror sig vara bra på att undervisa i något nordiskt 

språk finns det flera skolor där man kan försöka få jobb; 

t ex 75-80 olika universitet och privatskolor som arrangerar 

kurser i svenska. Beställ senaste upplagan av Directory of 

Scandinavian Studies in North America från Society

for the Advancement of Scandinavian Study (SASS), 

Department of Germanic Languages, University of Oregon, 

Eugene OR-97403. 

Amerikanska böcker på internet 

Det var i USA som bokhandlare först hittade ut på internet, 

och där finns några av de största ”bokbankerna” om man 

vill köpa en speciell men svårfunnen bok. Leveranstiden är 

ungefär en månad. 

http://www.amazon.com påstår sig vara världens största 

nätbokhandel med 3 miljoner titlar som man kan välja bland, 

även utgångna böcker, CD och video. 

http://www.books.com har omkring en halv miljon titlar. 

http://www.barnesandnoble.com är en bokhandlarkedja 

med mer än 1000 bokpalats i USA (var fjärde dag öppnas ett 

nytt) och numera även bokhandel på internet. 

Det finns självklart också en speciell guide till nätbokhandeln, 

Guide to Online Bookstores: http://www.paperz.com/ 

bookstores.html. 

D e l s t a t e r n a o c h d e r a s 

f ö r k o r t n i n g a r 

Varje delstat har en egen förkortning, som bl a förekommer i 

postnumren: 

Alabama (AL), Alaska (AK), Arizona (AZ), Arkansas (AR), 

Colorado (CO), Connecticut (CT), Delaware (DE), Florida 

(FL), Georgia (GA), Hawaii (HI), Idaho (ID), Illinois (IL), 

Indiana (IN), Iowa (IA), Kalifornien (CA), Kansas (KS),

Kentucky (KY), Louisiana (LA), Maine (ME), Maryland 

(MD), Massachusetts (MA), Michigan (MI), Minnesota 

(MN), Mississippi (MS), Missouri (MO), Montana (MT), 

Nebraska (NE), Nevada (NV), New Hampshire (NH), New 

Jersey (NJ), New Mexico (NM), New York (NY), North 

Carolina (NC), North Dakota (ND), Ohio (OH), Oklahoma 

(OK), Oregon (OR), Pennsylvania (PA), Rhode Island (RI), 

South Carolina (SC), South Dakota (SD), Tennessee (TN), 

Texas (TX), Utah (UT), Washington (WA), Vermont (VT), 

West Virginia (WV), Virginia (VA), Wisconsin (WI) och 

Wyoming (WY). 

Observera att staden New York officiellt kallas för New York 

City (NYC) för att inte blandas ihop med delstaten New York 

(NY). 

Årligen återkommande evenemang 

och storhelger 

Det händer mycket i USA året om, från rodeo till 

rockfestivaler, teater och opera i parker sommartid, 

och säsongsbetonade kultur- och restaurangevenemang. 

Här har den enväldiga redaktionen skummat av det mest 

intressanta och spännande som sker under tolv månader, från 

Superbowl till gayfilmfestivaler, grodätartävlingar 

till revolverkamper. Festivalerna är arrangerade grovt i 

kronologisk ordning, men ibland kan en festival byta månad, 

så man bör försäkra sig om exakta datum – samt boka logi i

god tid. 

Om man är ute efter information om en specifik festival eller 

viss typ av musik, kan man på internet söka information via 

http://www.festivalfinder.com. 

Januari 

Nyårsdagen; 1/1; allmän helgdag. New Years Day 

Mummers Parade med mimartister är en gammal tradition 

i Philadelphia (PA). 

Elvis Presleys födelsedag; 6-8/1; Graceland, Memphis (TN), 

1-800-238-2000. 

Martin Luther King Jr-dagen; 3:e mån i jan; allmän helgdag 

med speciella gudstjänster kring hela landet (Kings födelsedag 

är 15/1). 

Chili- eller barbeque-festival; någon gång i jan har de flesta 

städer i Texas matfester då man grillar för välgörande 

ändamål. 

San Antonio Livestock Show & Rodeo; San Antonio Coliseum 

(TX), (210) 225-5851 eller 829-8438. 

Superbowl; finalerna i den amerikanska fotbollscupen; TVtittartopp. 

Rallytävlingar; på flera håll i Nevadas vidsträckta 

ökenområden. 

Salt Lake City Sundance Film Festival; 11 dagar under senare 

hälften av jan; arrangeras av Robert Redfords filminstitut i 

Utah, (801) 328-3456.

New York Underground Film Festival; filmfestivalen som 

inte backar för något visar filmer som ingen annan tar i med 

tång (NYC). 

Kinesiska nyåret; i slutet av jan eller början av feb; i Chinatowns 

över hela landet, speciellt i New York, San Francisco och Los 

Angeles. 

US International Snow-Sculpting Competition; vanligen 

sista helgen i jan; lagtävling i fantasifulla snöskulpturer, 

Milwaukee (WI), (414) 476-5573. 

Februari 

The Place the Music Dies; månadsskiftet jan-feb; Clear Lake 

(IA), hyllningskonserter för Buddy Holly, Richie Valens 

och Big Bopper som flygkraschade här 1959. 

Southwestern Rodeo & Livestock Show; 2 veckor i början av 

feb; El Paso (TX), (915) 532-1401. 

Las Vegas Maraton; deltagare från 40 länder flockas till 

startlinjen i staden Jean (NV), (702) 876-3370. 

Presidentdagen eller George Washingtons födelsedag; 

3:e mån i feb; allmän helgdag. 17/2 hyllas presidenten med 

parad i Alexandria (VA), (703) 838-4200. Breakfast with 

George Washington; 15-17/2; jippo i Mount Vernon (VA), 

hemma hos Washington äter man hans favoriträtt ”hoecakes 

swimming in butter and honey”, (703) 780-2000. 

La Fiesta de los Vaqueros (mexikanska cowboys); slutet av 

feb; rodeofestival sedan 1925 med hästparader och annat på 

Tucson Rodeo Grounds (AZ), (520) 741-2233.

Houston Livestock Show & Rodeo; 17 dagar feb-mars; 

givetvis världens största rodeo, på den stora inomhusarenan 

Astrodome, Houston (TX), (713) 791-9000. 

Mardi Gras; årlig karneval drygt en månad före påsk (infaller 

oftast i feb, ibland i mars; observera att karnevalsyran sprider 

ut sig och festligheter kan förekomma redan en månad innan 

själva Mardi Gras-dagen); största attraktion och folkfest i 

New Orleans (LA). 

Mars 

Texas självständighetsdag; 1-2/3; Texas oavhängighet från 

Mexiko (efter slaget vid Alamo) firas med krigsskådespel, 

speciellt i Washington, en ort med 265 inv nordväst om 

Houston (TX). 

Kvinnomånad; kvinnohistoriska parken i Seneca Falls (NY). 

L A Maraton; 1:a sön i mars; Los Angeles (CA). 

Rattlesnake Rodeo; 2 dagar i början av mars; Opp (AL) – 

uppvisningar med skallerormar och countrykonsert, (334) 

493-9559. 

Indiandagarna; Heard Museum i Phoenix (AZ), (602) 252- 

8840. 

Wyatt Earp Days; 3 vårdagar (mars eller ev maj); dueller, 

hängningar, musik i Tombstone (AZ), 1-800-457-3423. 

Mother Earth Awakening Pow Wow; Stewart Indian Cultural 

Center i Carson City (NV), (702) 882-1808. 

Siglo de Oro Drama Festival, spansk teaterfestival i El Paso 

(TX), (915) 532-7273.

Bach Festival; diverse kyrkor i Philadelphia (PA). 

St Patrick’s Day; 17/3; stort evenemang för irländare; 

festligheter speciellt i New York Citys Bay Ridge-område 

och parad längs 5th Ave på Manhattan; samt i San Francisco, 

Chicago, Savannah (GA) och Washington DC. 

St Urho’s Day; mitten av mars; finskt helgon som fördrev 

gräshoppor firas med parader och ceremoniella måltider i 

Finland (MN), (218) 353-7359. 

New Orleans Literary Festival; 4 dagar; hyllning till 

dramatikern Tennessee Williams med teater, böcker och 

musik, seminarier och debatter (LA), (504) 286-6680. 

Maine Maple Sunday; någon sön mot slutet av mars; i delstaten 

Maine äts enorma mängder varm lönnsirap med glass och 

våfflor, ofta har sirapsfabrikerna gratis provsmakningar; i så 

gott som varje by. 

Academy Awards-Oscarsutdelningarna; slutet av mars; Los 

Angeles är fullt av jippon; utdelningen hålls omväxlande på 

Shrine Auditorium och Music Center. 

April 

I början av april blommar Washington DC:s 6000 

japanska körsbärsträd och i samband med detta arrangeras 

festligheter. 

Påskparad; längs 5th Ave på Manhattan och Rockettes 

Easter Show; under påsken framträder den legendariska 

dansgruppen i Radio City Hall (NYC). 

Spring Festival of Dance; från april till juni; Chicagos

dansgrupper firar våren med nya föreställningar, (312) 629- 

8696. 

New Orleans French Quarters Festival; 500 musiker och 40 

restauranger, (504) 522-5730. 

Drakflygarfestival; kring Washington Monument, för 

upplysningar om hur man deltar ring Smithsonian Associates 

i Washington DC, (202) 357-3030. 

Paul Reveres ritt för att varna de patriotiska rebellerna; 3: 

e mån i april; från Boston till Lexington (MA). 

Shakespeares födelsedag; 20/4; firas med teater och 

Folger Shakespeare Library i Washington DC hålls öppet för 

allmänheten enda gången på hela året (fritt inträde). 

Tucson Mariachi Conference; 4 dagar i slutet av april; 

mariachi-konserter, konst och parader över hela staden (AZ), 

(520) 884-9920. 

Lake Charles Contraband Days; 13 dagar i april-maj; 

pirathjälten Jean Lafitte firas i Lake Charles (LA), 1-800- 

456-SWLA. 

New Orleans Jazz & Heritage Festival; 10 långa musikfyllda 

dagar i månadsskiftet april-maj; tradition sedan 1968; 

deltaområdets mest legendariska musiker på tio scener – 4000 

deltagande musiker – och uppåt en halv miljon besökare per 

år. Festivalen är mycket bred; det finns gospeltält, Woody 

Allen vill gärna tränga sig upp på scen och jamma på sin 

klarinett; (504) 522-4786 (inträde $16; förköp $12). 

Fiesta; 3:e och 4:e veckan i april; långt mer än hundraårig 

festivaltradition med karneval, konserter, parader och mat i 

San Antonio (TX), 1-800-447-3372.

Maj 

Memphis in May Festival; hela maj; Memphis (TN) gungar 

av festivaler, matfestival, barnfestival samt icke minst Beale 

Street Musical Festival, (901) 525-4611. 

James Browns födelsedag; 3/5; firas i soulkungens 

barndomsstad Augusta (GA). 

Bessie Smith Traditional Jazz Festival; 2 dagar i början av 

maj; Chattanooga (TN), (423) 266-0944. 

Basketball Hall of Fame; årliga ceremonier i Springfield 

(MA), (413) 781-6500. 

Cinco de Mayo; 5/5, ibland börjar firandet några veckor 

innan och fortsätter under hela maj; firas i nästan hela USA 

(speciellt i kaliforniska städers mexikanska kvarter). 

Den gyllene rälsspiken; 10/5 (denna ceremoni upprepas sedan 

dagligen genom hela sommaren); folk i historiska dräkter 

firar att den gyllene rälsspiken band samman järnvägen från 

kust till kust 1869 i Promontory (UT), (801) 471-2209. 

Liberace Legend Award Gala; priser delas ut till förtjänstfulla 

sång- och dansartister. Pianisten Liberaces födelsedag; 16/5; 

på Liberace-museet bjuds gästerna att smaka på en gigantisk 

tårta konstruerad som en flygel; dagen därpå arrangeras en 

Liberace-imitatör-tävling (de deltagande ska både klä sig och 

spela som Liberace), Las Vegas (NV), (818) 508-4902. 

Fleet Week; slutet av maj; hela flottan kommer till New 

York, på dagarna är det regatta på Hudsonfloden och besök 

på örlogsskepp, på nätterna trängs på barerna 10 000 fulla

sjömän i Kalle Anka-kostymer. 

Syttende Mai; 17/5; norska självständighetsdagen firas med 

lutfisk bl a i Wanamingo (MN), (507) 824-2121; Hendricks 

(MN), (507) 275-3130; Stoughton (WI), (608) 873-7912. 

Martin Luther King-parad; 3:e sön i maj; 5th Ave på 

Manhattan (NYC). 

Memorial Day; sista mån i maj; allmän helgdag; början 

på turistsäsongen; presidenten lägger ned en krans för 

krigshjältar på Arlington-kyrkogården i Washington DC; 

filharmonikerna ger gratiskonsert i Cathedral of St John the 

Divine (NYC). 

Lower East Side Festival of The Arts; maj-juni; teater, dans, 

musik, film och poesi på Manhattan (NYC), (212) 254-1109 

(mestadels fritt inträde). 

Internationell barnteaterfestival; slutet av maj; sedan 1985 

med hundratals deltagande artister, Philadelphias Annenberg 

Center (PA). 

Fringe Festival of Contemporary Dance; slutet av maj till 

mitten av juli, fre-lör; Atlanta (GA), (404) 373-4154 eller 

377-2929. 

Nashville Summer Lights Festival; månadsskiftet majjuni; 

Nashville (TN), dans till contrymusik och andra 

kulturevenemang, (615) 259-0900. 

Juni 

Gatufest i San Franciscos Little Italy; 2 dagar i början av

juni; gratiskonserter och matstånd i North Beach, (415) 

403-0666. 

Många bluesfestivaler i Chicago; bl a 43rd Street Blues 

Festival och Chicago Blues Festival som presenterar levande 

blueslegender. Gospelfestival brukar följa en vecka senare. 

Bunker Hill Day Weekend; mitten av juni; folk utspökade 

i 1700-talsuniformer vid Charlestown Navy Yard i Boston 

(MA), (617) 242-5628. 

Utah Short Film & Video Festival; mitten av juni; Salt Lake 

City, (801) 534-1158 ($5). 

Olika slags midsommarfester och ”Swedish Festival”; oftast 

veckan innan midsommar; majstång och smörgåsbord 

på hembygdsgårdar och museer i svenskbygderna, t ex 

Swedesburg (IA); på North Clark Street i Chicago (IL); Scandia 

(MN), Minnehaha Park i Minneapolis (MN), Cambridge 

(MN); Oakland (NE), Holdrege (NE), Newman Grove (NE), 

Omaha (NE), Stromsburg (NE) och Wausa (NE); Jordan Park 

i Salt Lake City (UT). 

Summer Solstice; Chicagos Museum of Contemporary Art 

har midsommarnattsvaka då konstmuseet är öppet hela 

natten med installationer, happenings, orkestrar, barer och 

på morgonen serveras frukost i trädgården ($10). 

Kalamazoo Blues Festival; omkring midsommar; tusentals 

besökare kommer till Gibson-gitarrernas hemstad 

Kalamazoo (MI), (616) 381-4003 (lågt inträde). 

NoHo (North Hollywood) Theater & Arts Festival, 2 dagar i 

mitten av juni; 15 teatrar och mat, Los Angeles (CA), (818)

508-5155. 

Berkeley Arts Festival; firas av de olika konstmuseerna i 

Berkeley och på UCSF i San Francisco, (510) 665-6556. 

International Country Music Fan Fair; näst sista veckan i 

juni; Nashville (TN), (615) 889-7503. 

Americas Freedom Festival; pågår under tre veckor och 

kulmen nås den 4 juli; Provo (UT), (801) 374-9989. 

Sköldpaddegaloppen; varje ons under juni-aug kl 14; mystisk 

tradition som pågått sedan 1940-talet, populärast bland barn, 

Longville (MN). 

Gay Pride Parade; hela juni är Gay Pride-månad på många 

håll i USA, i mindre städer nöjer man sig ofta med Gay 

Pride-vecka (eller dag), som kulminerar med en parad för 

homosexuella och transvestiter sista lördagen i juni, t ex på 

5th Ave, Manhattan (NYC). I The Quarters, New Orleans, är 

det gay-månad med speciella gay-gudstjänster, i Hollywood 

arrangeras stora jippon (countryfestival, disco). San 

Francisco International Lesbian & Gay Film Festival; sista 

veckan i juni; (415) 703 8663. San Franciscos Lesbian-Gay- 

Bisexual-Transgender-Pride avslutas med kortege från Civic 

Center till Embarcadero, som drar 500 000 åskådare. 

Juneteenth; 2 veckor i mitten av juni; afrikansk-amerikansk 

festival till minnet av slaveriets avskaffande. 

New Black Playwrights Summer Festival; slutet av juni; 

readings (högläsningar av dramatik) på Actors Express i 

Atlanta (GA). 

Nantucket Film Festival; slutet av juni; oberoende film, 

readings, paneldiskussioner och seminarier med filmskapare

under titeln ”Morningcoffee with…” på ön Nantucket (MA), 

(508) 325-6274 eller http://www.nantucketfilmfestival.org. 

Custers Last Stand; slutet av juni; Hardin (MT); slaget vid 

Little Big Horn i repris, (406) 665-1672. 

Festival of American Folklife; månadsskiftet juni-juli; 

arrangeras av Smithsonian sedan 1960-talet kring museerna 

på National Mall, Washington DC, konserter, föreställningar 

och utställningar, (202) 287-3262 eller http://www.si.edu/ 

folklife (fritt inträde). 

Summerfest; slutet av juni och en vecka i juli; musikfestival 

med 11 scener och all slags musik från rock och jazz till soul 

och country i Milwaukee (WI), 1-800-273-FEST. 

Juli 

4th of July firas till minnet av oavhängighetsförklaringen 1776; 

allmän helgdag, imponerande fyrverkerier i New York City 

(kl 21:30); i Washington DC; i Nevada bjuder kasinostäderna 

på filharmoniska konserter; Boston Pops ger gratiskonsert på 

The Esplanade i Boston. 

Jacob’s Pillow Dance Festival; arrangeras av ett dansinstitut 

grundat av Ruth St Denis (årligen sedan 1940) och är en av 

USA:s främsta festivaler för modern dans; i Lee (MA), (413) 

637-1322. 

Newport Music Festival; startades 1969 av New Yorks 

Metropolitan Opera för sommarkonserter i Newport (RI), 

(401) 846-1133.

Lollapalooza; turnerande rockfestival som dyker upp de flesta 

somrar, på diverse platser; bl a på Long Island (NY). 

Harambee African-American Arts Festival; poesi, dans, 

hiphop, konsthantverk och mat i Houston (TX), (713) 524- 

1079. 

Newsday Around Long Island Regatta; startar i Hempstead 

Harbour med segling runt Long Island (NY). 

Cincinnati Opera Summer Festival; Cincinnati (OH), (513) 

241-2742. 

Country Jam USA Festival; 4 dagar i slutet av juli; 

countryfestival på campingplats i Eau Claire (WI), 1-800- 

780-OJAM. 

Lumberjack World Championships; slutet av juli; manliga 

och kvinnliga skogshuggare tävlar i grenar som sågning och 

klättring i Hayward (WI), (715) 634-2484. 

Days of ’47; hela juli; 24/7 är helgdag i Utah; minnet av 

mormonernas ankomst till Salt Lake City den 24 juli 1847 

firas med pionjärparad, rodeo och hästparad inför 500 000 

åskådare, (801) 250-3890. 

Hemingway Days Festival; 10 dagar i slutet av juli; Key 

West (FL). Ernest Hemingway Home & Museum arrangerar 

novelltävling, workshop för författare, och en ”Hemingway 

Look-alike Contest” (”Hemingways dubbelgångare”) går av 

stapeln på Sloppy Joe’s som var författarens stamställe. 

Moskitfestivalen; sista helgen i juli; countrymusik och 

”mosquito legs look-alike”-tävling i Clute (TX), 1-800-371- 

2971.

Lincoln Center Festival; slutet av juli och in i aug; Manhattan 

(NYC). Sommarkvällar arrangeras konserter och teater i 

Central Park och Bryant Park (fritt inträde). 

Texas Folklife Festival; i månadsskiftet juli-aug; Hemisfair 

Plaza (Institute of Texan Cultures) i San Antonio (TX), (210) 

558-2300. 

Augusti 

Ben & Jerry’s Newport Folk Festival; början av aug; 

återkommande tradition sedan 1959 då Joan Baez fick sitt 

genombrott här, därefter har Bob Dylan och Arlo Guthrie 

gjort beryktade uppträdanden och festivalen är fortfarande 

ett viktigt ställe för unga folkmusiker att visa upp sig på, Fort 

Adams State Park, Newport (RI), (401) 847-3700. Newport 

Jazz Festival; en vecka senare; samma plats, samma . 

New York International Fringe Festival; 12 dagar med en 

massa fria smågrupper off-off-Broadway (NYC), (212) 307- 

0229. 

David Crockett Days; 2:a helgen i aug; David Crockett 

State Park, Lawrenceburg (TN), 615-762-9408. 

Inbördeskriget; kan återupplevas i stor skala i Virginia City 

(NV), (702) 847-0311. 

Vigilante Days; i Tombstone (AZ); ungefär detsamma 

som Wyatt Earp Days (se mars), senare i månaden samlas 

revolvermän från hela Arizona till Rendezvous of Gunfighters. 

I mer kulturellt inriktade grannstaden Bisbee arrangeras

ungefär samtidigt den årliga poesifestivalen, (520) 432- 

5063. 

Elvis Presley-veckan; från 2:a till 3:e helgen i aug; 

Graceland, Memphis (TN), 1-800-238-2000. 

New York State Fair; 2 veckor i slutet av aug; Syracuse (NY), 

underhållning med världsstjärnor, utställningar, rodeo och 

andra nöjen, sedan mer än 150 år. 

Grodfestival; hög äckelnivå med grodparad, grodkapplöpning, 

grodhopp, grodgrill och grodätartävling i världens 

grodhuvudstad Rayne (LA), (318) 334-2332. 

Black Belt Folk Roots Festival; sista helgen i aug; Eutaw- 

Tuscaloosa (AL), med gamla bluesmusiker, gospel och 

nygrillad barbeque, (205) 372-3344. 

Chicagos Jazzfestival; 4 kvällar i slutet av aug; sedan 20 år i 

Grant Park. 

Internationell surfingfestival; Los Angeles. 

US Open Tennis Championship; inleds i slutet av aug; Flushing 

Meadow, Queens (NYC); $55-$160 per match. 

Räk- och bensinfestival; aug-sept; intressant regional variant 

på övriga landets skördefester i Morgan City (LA), (504) 

385-0703 (samtidigt kan man besöka oljeborrarnas Rig 

Museum; mån-lör; 384-3744). 

Navajo Nation Fair; en vecka i månadsskiftet aug-sept; 

grillfest, hantverk, konserter, utställningar, sång och danser, 

pow-wow och rodeo sedan 50 år i Window Rock (AZ), (520) 

871-6702, 871-6478 eller 871-4476. 

September

Skördefester på flera håll i landet, bl a Jordbruksdagarna; 

svensk skördefest i Bishop Hill-Biskopskulla (IL). 

Arts Festival of Atlanta (GA); 2 veckor; scen- och bildkonst, 

(404) 885-1125. 

Labour Day; 1:a mån i sept; allmän helgdag och slutet på 

den turistiska högsäsongen, hotellpriser går ned; lite varstans 

arrangeras korteger. 

CMJ College Rock Convention-Music Marathon; 4 dagar 

i början av sept; nya talanger visar upp sig och hela 

musikbranschen trängs på 60 klubbar på Manhattan och 

konferenser på Lincoln Center (NYC), http://www.cmj.com/ 

marathon. Filmfestival pågår samtidigt. 

Georgia Music Week; Macon (GA) hyllar stadens söner, Otis 

Redding och Allman Brothers. 

John Cage Reading; 5/9; St Mark’s Church i New 

York; vänner till bortgången kompositör träffas för årlig 

diktuppläsning (fritt inträde). 

Brooklyn Beer Fest; mitten av sept (NYC); 150 ölsorter att 

provsmaka, (718) 468-7422 (biljetter via Ticketmaster). 

Wings Over Houston; flygvapnets årliga uppvisning över 

Houston (TX). 

Takoma Park Folk Festival; 6 scener med musik och dans, i 

en förort till Washington DC, (301) 589-3717 (fritt inträde). 

San Francisco Fringe Festival; teaterfestival för mindre 

teatergrupper, (415) 931-1094. 

Schemitzun; 5 dagar i slutet av sept; indianfestival med 

trummor, dans, utställningar och mat i Mashantucket (CT),

1-800-224-CORN. 

Oktober 

BAM Next Wave Festival; okt-dec; årlig kulturfestival på 

Brooklyn Academy of Music (NYC), (718) 636-4100, http:// 

www.bam.org. 

Spectacle of the Geese; 200 000 kanadagäss förvandlar 

Horicon Marsh i Wisconsin till ett spektakel under sin flytt 

söderut. 

Art for Arts sake; 1:a lör i okt; festival då tusentals konstvänner 

minglar i Warehouse Districts gallerier och på Contemporary 

Arts Center (CAC) i New Orleans (LA). 

Leif Ericson Day; 9/10; minnet av den skandinaviske 

vikingens upptäckt av Amerika år 1003 firas bl a i Philadelphia 

(PA). 

Columbus-dagen; 2:a mån i okt; allmän helgdag. 

New Orleans Film & Video Festival; 10 dagar; New Orleans 

(LA), (504) 523-3818. 

Varmluftsballonger; mitten av okt; varje dag i gryningen 

lyfter hundratals ballonger över Coloradofloden i Nevada, 

en speciell avdelning för självlysande ballonger på natten, 

(702) 452-8066. 

Slutet på alligatorjaktsäsongen; mitten av okt; pikanta 

alligatorsåser till grillad alligator i Franklin (LA), (318) 276- 

9345. 

Jack Daniel’s World Championship Barbecue; slutet av okt;

Lynchburg (TN), (615) 759-6180. 

Tucson Heritage Experience Festival; 5 scener, 

mångkulturellt, traditionellt hantverk, workshopar och 

demonstrationer (AZ), (520) 888-8816 (fritt inträde). 

Tucson Blues Festival; slutet av okt; gratiskonserter på 

utomhusscenen i Reid Park, Tucson (AZ), (520) 570-7955. 

Halloween/Allhelgona-afton; 31/10; barn tigger godis med 

hot om terror, i Greenwich Village (NYC) och San Francisco 

(CA) arrangeras nattliga spökparader. 

New Yorks maraton; månadsskiftet okt-nov, med ca 28 000 

löpare på stadens gator (NYC). 

November 

Thanksgiving – Tacksägelsedagen; 4:e tors i nov; allmän 

helgdag firas till minnet av Mayflower-pilgrimernas 

första skörd 1621 (eg är datumet flyttat från den riktiga 

Tacksägelsedagen i början av okt, så som den firas i Kanada), 

på dagarna förekommer parader, amerikaner äter middag 

hos sina föräldrar; extra frenetiskt är firandet i Massachusetts 

där pilgrimerna landsteg och alla restauranger har stora 

Thanksgiving-supéer. Söndagen efter Thanksgiving visar 

Hollywood sin andliga sida genom en julparad. 

December

30 meter hög julgran vid Rockefeller Center; 25 000 lampor 

lyser upp vintermörkret (NYC). Julshow ges sedan 1930-talet 

på Radio City Music Hall. 

Julparader; 1:a helgen i dec; på många håll i USA. I San 

Franciscobukten hålls paraden med upplysta lyxjakter. 

A Country Christmas; nov-25 dec; Opryland Hotel i Nashville 

(TN), jul i country-musikens tecken, (615) 872-0600; 

Christmas in the Park at Opryland; från slutet av nov-31 dec; 

(615) 889-6611. 

Christmas at Graceland; från slutet av nov till början av jan; 

Elvis Presley-jul i Memphis (TN), 1-800-238-2000. 

Fiestas Navidenas; varje fre-lör-sön fram till jul; fiesta på 

mexikanska marknaden i San Antonio (TX), (210) 207- 

8600. 

Juldagen; 25/12, allmän helgdag. 

Nyårsafton; 31/12; en halv miljon människor trängs på Times 

Square (NYC) för att se en ljusboll glida nedför en mast. 

Guggenheim Museum New Years Eve Gala; 

31/12; Guggenheim Museum SoHo (NYC), diskotek 

för hippa kulturella (biljetter: $150), (212) 423- 

3581. 

En viktig sak att ha i åtanke är att amerikaner sällan åker på 

semester till utlandet, och att deras ledighet är förlagd till 

perioden mellan Memorial Day (sista måndagen i maj)

och Labour Day (första måndagen i sept) – vilket leder 

till en drastiskt ökad efterfrågan på hotellrum, trängsel på 

Disneyland osv. Samtidigt höjs priserna, det blir t ex dyrare 

att åka tåg och bo på hotell. För den som vill spara pengar och 

slippa köer är det därför bäst att undvika den här perioden. 

Det är dock inte helt omöjligt att resa under sommaren, 

förutsatt att man planlägger sina ferier väl. Tänk på att besöka 

populära sevärdheter och nationalparker på vardagar, och 

boka hotell eller vandrarhem i god tid. 

Snabbkurs i amerikanska 

Amerikaner talar i allmänhet god och lättförståelig engelska, 

och det är sällan ett stort problem att kommunicera med 

dem. Men de har vissa egenheter som bör nämnas, så att man 

lättare hänger med: 

cyber cafe, internet cafe kafé där man kan hyra dator i 30 

minuter för att surfa på internet, 

medan man äter eller fikar 

downtown centrum 

draught beer on tap fatöl, be om en ”draught” eller fråga 

”what have you got on tap?”; 

be inte om ”strongbeer”

drive-by gäng kör förbi fiendens favoritställe 

och skjuter på allt som rör sig, 

förväxla ej med nästa kolumn: 

drive-thru vad vi i Sverige kallar drive-in; 

alla slags serviceinrättningar 

(restauranger, banker, bröllopskapell) 

där man kör igenom med bil 

explore typiskt amerikanskt ord: man ska 

”explore” museer, inte besöka dem 

last call sista beställningen på en bar 

open mike, open-mic fri scen (vem som helst och vad som 

helst kan uppträda; oftast förutsätts att 

man skriver upp sig på lista) 

restroom toalett (inte ens i sitt eget hem kallar 

amerikanen muggen för ”toilet” 

eller ”bathroom” utan det är 

alltid till ”restroom” man går) 

roundtrip tur och retur-biljett

Att upptäcka 

USA 

En del försöker slå i oss att vi amerikaner, och moderna 

människor i allmänhet, är intellektuella dvärgar i jämförelse 

med antikens folk eller med den elisabetanska tidens 

människor. Men vad spelar det för roll? Hellre en levande 

hund än ett dött lejon. 

Henry David Thoreau ”Walden”

Nu visar de instruktionsfilmen som ska förbereda oss för att 

krascha. Syrgasmasker trillar ner automatiskt, flytvästar med 

visselpipor, nödutgångar lite här och var. Själva utrymningen 

av denna Boeing 767 åskådliggörs med lugna och effektiva 

statister som hoppar ut på en gummirutschbana, och sedan 

växlar filmen till en animerad demonstration av hur livbåtarna 

rör sig i vattnet. Animerade filmer har en lugnande inverkan. 

Planet lyfter med ett muller genom molnlocket och utanför 

kabinfönstret lyser en vilsamt ljusblå himmel. De bulliga 

molnen försvinner nedan som rök över helvetet. Europa 

glider undan. 

Numera är det klarlagt att Amerika redan var befolkat för 

minst 11 000 år sedan och faktum är att folk kan ha bott där 

mer än 30 000 år dessförinnan. Ur-amerikanerna är inte 

särskilt väl dokumenterade, men man vet att det bedrevs 

jakt på något slags elefantliknande djur – mammutar skulle 

jag tro – och grottor användes som bostäder. Ett par hundra 

år före den västerländska tideräkningens begynnelse fanns 

jordbrukande indianstammar i Amerika, men eftersom de 

saknade européernas kolonialistiska anda har de inte gjort 

några djupare avtryck i vår historia. Troligen nöjde de sig med 

att existera i fred. Det finns spår av gamla bevattningssystem 

och rester av konserverad mat som berättar för oss att de var 

civiliserade. Indianbefolkningen var omkring år 1500 e Kr, när 

Amerika officiellt upptäcktes, fördelad på hundratals stammar 

som sammantaget uppgick till 8-16 miljoner människor, 

av vilka 90% utrotades av européerna. Idag tillhör mindre 

än en procent av USA:s befolkning de ursprungliga infödda 

folkgrupperna (ca 1,9 miljoner).

Så kom européerna som hade den kolonialistiska andan. Även 

om flera irländska munkar och en walesare påstår sig ha seglat 

över Atlanten för tusentals år sedan (och walesaren ska ha lärt 

indianer att tala walesiska, enligt en teori) var vikingarna de 

första dokumenterade kolonisatörerna. Leif Eriksson (970?- 

1021) från Norge seglade för ganska exakt tusen år sedan 

över havet och startade en norsk koloni i Newfoundland, vars 

vikingar med tiden förvandlades till indianer istället för att 

göra vikingar av indianerna. Vikingarnas färd till Amerika har 

kommit att accepteras som en historisk sanning även i USA. 

Därtill anses det att kineserna upptäckte Amerika (den sidan 

som är vänd åt andra hållet) långt före Columbus. Kinesiska 

fiskeflottor höll till utanför den kaliforniska kusten och fiskade 

sardiner, och man har hittat urgamla kinesiska vrakdelar i 

vattnet där. 

Men som vi vet var det Cristoforo Colombo (1451-1506) som 

banade väg för det som kom att bli Amerika – och det skedde 

med en viss entreprenörsanda, varför han har fått det officiella 

erkännandet som Amerikas upptäckare. Man förtränger ofta 

att Columbus drevs av girighet snarare än upptäckarlusta, och 

hade varit runt i Europa och försökt sälja idén att jorden hade 

formen av en boll och inte en platta. För att göra projektet 

attraktivt för finansiärerna minskade han vid presentationen 

avståndet till en fjärdedel av vad han i verkligheten skulle 

behöva segla. Han försökte med det portugisiska hovet, med 

engelsmännen och sedan med fransmännen, men på den tiden 

var det ingen som trodde på globalisering. Slutligen tog han 

upp saken med Spaniens kungapar, Isabella och Ferdinand, 

och lät sin andel prutas ned till 10 % av vinsten på allt som

han skulle upptäcka samt titlarna Oceanernas Amiral och 

Vicekung över alla okända platser han passerade på vägen. 

Sålunda fick han den spanska kungafamiljens stöd och därför 

talar latinamerikanerna spanska idag. 

I augusti 1492 seglade Columbus från Spanien i sina tre skepp 

och det tog mer än två månader innan de skulle skymta land 

igen – besättningen hade sedan länge insett att Columbus 

bluffat om avståndet och trodde att de när som helst skulle 

spolas över världens kant. Först den 12 oktober fick de land 

i sikte. Enligt moderna beräkningar var det ön Samana Cay 

som de hittat till, själv inbillade sig Columbus att detta var 

Japan eller den indonesiska övärlden. 

Columbus kidnappade en handfull indianer tillhörande den 

fredliga arawakstammen och tog dem med sig. Han letade 

efter guld och tyckte sig inte hitta någonting av större värde, 

det enda han hittade var en växt som indianerna odlade för 

att tugga på, så kallad tobak. Men Columbus hade varken 

någon aning om vad han upptäckt eller något intresse av att 

upptäcka det. Omkring femtio år senare nyttjades tobak för 

första gången i Europa och femhundra år senare är tobaken 

fortfarande en av Amerikas viktigaste exportvaror. 

Columbus lyckades dock övertyga det spanska kungaparet 

om att en ny sjöväg till Asien var funnen, och under sina 

kommande expeditioner återvände han till den västindiska 

övärlden i jakten på guld. Tyvärr hittade han ingen guldgruva, 

han befallde istället att alla indianer över 14 års ålder var 

tredje månad skulle lämna en viss mängd guld. De som inte 

klarade måttet fick händerna avhuggna och lämnades att 

blöda till döds.

Den nya världen 

Amerika planerades inte, det blev till. 

John Steinbeck ”Amerika och amerikanerna” 

Ganska snabbt blev det allmänt känt att det fanns en stor 

kontinent, glest befolkad med dåligt beväpnade indianer, som 

bara väntade på att bli koloniserad. Alla europeiska stormakter 

– även Sverige – grundade kolonier för att exploatera Amerika, 

i konkurrens med varandra. Efter det sedvanliga krigandet 

löste man sina intressekonflikter genom att spanjorerna tog 

den sydligaste biten, engelsmännen mellersta Nordamerika 

och fransmännen dagens Kanada. (Sverige hävdade sig 

inte särskilt väl och förlorade sitt fäste, Nya Swerige vid 

Delawarefloden; se avsnittet om Philadelphia.) 

Sedan gjorde sig kolonierna oavhängiga från kolonialmakterna. 

Amerikas Förenta Stater (USA) bröt sig loss från Storbritannien 

och välkomnade européer som var fattiga eller förtryckta, och 

alla fick muta in mera land än de kunnat drömma om att äga 

i Europa. Sålunda koloniserade USA sig självt. Plötsligt växte 

kolonin om alla gamla europeiska kungadömen, och med 

en författning med nya franska revolutionära tankar som 

förebild, blev USA vår storebror.

Dagens resenärer över Atlanten sitter fastspända i turistklassens 

trånga kammare som skeppsråttor, och överfarten tar cirka 

8 timmar. På 1800-talet tömdes våra granngårdar överallt 

i hela Norden, folket lastade sina kappsäckar på kärror och 

tog sig till hamnstäderna för att borda skeppen. Restiden var 

betydligt längre då, och många dukade under för skörbjugg, 

sjösjuka eller sjunkna skepp i iskallt vatten. Dag för dag åt 

de allt ruttnare mat, mögligare skeppsskorpor och härsknare 

smör, drack brännvin ur träkaggar för att stilla sin ångest och 

kräktes över relingen. 

Det var många fattiga, lågutbildade grovarbetare som reste. På 

så sätt lämnade mycket av muskelkraften Europa i sitt sökande 

efter ny jord att bruka, nya liv i frihet att påbörja. Många var 

flyktingar som förlorat sina hem i krig eller genom skulder 

– människor utan alternativ. Man flydde från kyrkoförtryck 

på 1600-talet, flydde efter misslyckade revolutioner på 1800talet 

eller flydde undan Hitler och Stalin på 1900-talet. 

De svagaste dog under överfarten och bara de starkaste 

överlevde. 

Men alla kom inte till Den nya världen för att få en bättre tillvaro. 

De svarta, eller afrikansk-amerikanerna, kom till Amerika 

som slavar: de fraktades från Afrika och över Atlanten under 

fruktansvärda förhållanden för att säljas av som muskler till 

plantager. Hela slavhanteringen är förmodligen det dystraste 

kapitlet i världshistorien, för varken förr eller senare stöter 

man på någon lika utstuderad och systemsatt kränkning av 

människor över en lika lång tidsperiod. 

Om dagens amerikaner huvudsakligen är ättlingar till dem

som överlevde resan över Atlanten, de buffligaste, de starkaste, 

som efter två veckors skärseld till havs steg iland på den nya 

jungfruliga jorden, finns idag ett rent socialantropologiskt 

intresse i att besöka USA – det ”omplanterade Europa” för 

att citera Vilhelm Moberg. För i så fall är det ett land som från 

första början fått sin destination bestämd av sina invånares 

fysiska råstyrka, och deras expansiva kolonialism. 

Nu ser amerikanerna på vår del av världen som den gamla, 

som de kapat sig loss från genom att göra en amerikansk 

revolution (vilket vi får veta allt om när vi besöker Boston). 

Det är sällan som de ens besöker den gamla världen, istället 

har all betydelsefull europeisk konst samlats i USA:s förmögna 

museer, och i Disneyland och Las Vegas har man byggt upp 

typiska europeiska miljöer. Fast bättre, sägs det. 

På vägen mot Amerika visas på planet ”Otäcka djur” med John 

Cleese och Jamie Lee Curtis, en film som beskriver en konflikt 

mellan en mycket traditionellt engelsk djurparksskötare 

och amerikanskt effektiva, vinstintresserade ägare med 

devisen ”the Zoo is after the entertainment dollar”. USA 

känns ibland rentav befriande ytligt – ett historielöst land 

som bara är ute efter våra nöjespengar. Ett land som är 

synonymt med Hollywood, bantarläsk, tandställningar och 

dollarsedelns frimurarsymboler. Bara ett land som USA kan i 

visumformuläret fråga om jag planerar att delta i terroristdåd 

riktade mot amerikanska liv och egendomar. 

Vi närmar oss nu. Nedanför, under höger vinge, en glimt av 

Boston: några skimrande skyskrapor i centrum, medan resten 

av staden är fastklistrad vid marken. Boston Common är grå

men fullt synlig från kabinfönstret, och någon av de små 

sjöarnas spegelytor på landsbygden, längre bort, torde vara 

Walden Pond, resans slutmål. 

Det dröjer därefter inte många minuter förrän Long Islands 

östspets skymtar till vänster, och nedstigningen börjar. 

Den närmare tjugo mil långa öns mest framträdande drag 

är oljeraffinaderiernas tankbyggnader, avlånga tegar för 

vinodling samt villor med klorblå badbassänger, och man 

får syn på dem ungefär i den ordningen medan planet 

närmar sig New York. Varannan bassäng är rektangulär och 

varannan rund, och avståndet från bassäng till närmaste 

havsstrand förefaller sällan vara mer än tvåhundra meter. 

Frihetsgudinnan utanför Manhattan skymtar som en liten 

plupp på horisontlinjen. 

Klockan är 13:12 när planet sätter hjulen i marken och 

slirar runt på landningsbanan. Kennedyflygplatsen, eller 

JFK som den oftast kallas, hette från början Idlewild men 

döptes om efter skådespelerskan Marilyn Monroes berömde 

älskare John F Kennedy. Han klådde Richard Nixon med 

knapp marginal i den första TV-baserade valkampanjen i 

världshistorien, och var USA:s president från och med 1961. 

Men efter mindre än tre år i tjänsten blev han skjuten i 

november 1963 i Dallas. Nyheten om Kennedys död skakade 

en hel värld, och man har idag förträngt att han var en bock 

som förde en slarvig utrikespolitik, bland annat inbegripande 

den så kallade ”Grisbukten” (ett misslyckat invasionsförsök 

på Kuba). 

Några månader senare, i början av februari året därpå, landade 

för första gången popgruppen Beatles på Kennedyflygplatsen,

klockan 13:20, åtta minuter efter mig. Där var ett stort 

pressuppbåd för att ta emot dem och Beatles gav en tokrolig 

presskonferens med avsnoppande svar på alla frågor. John 

Lennon, som tio år senare hade anslutit sig till emigranterna 

och bosatt sig i New York, sa vid ett tillfälle syrligt till en 

amerikansk journalist att: 

–När vi kom hit, gick ni alla omkring i jävligt fula 

Bermudashorts, med Bostonsnagg och konstiga grejer i 

tänderna. Ni hade ingen känsla för moderiktig klädsel eller 

nåt sånt. Vi bara tänkte: Vilken anskrämlig ras. Ni var helt 

enkelt för äckliga. 

Ytterligare några år senare tog en representant för denna 

”anskrämliga ras” hämnd på Lennon – utanför sitt hem på 

Manhattan blev popidolen i december 1980 ihjälskjuten av en 

frireligiös ungdomsledare från ett KFUM-läger på Hawaii.

Vägvisare till 

Manhattan, New York 

– $60 per dag

Västvärldens centrum 

Ett surrealistiskt himmelsljus tränger in i glipan mellan de 

mörkt gloende skyskraporna och bländar om man tittar rakt 

mot det. Men om man håller blicken i gatuplan märks det 

knappt, allt simmar i en slags sval och blå belysning. Naturen, 

tänker man, är det enda som har tillkommit av sig själv. Hus 

och gator och städer har byggts av människor. 

På Manhattan lägger människan lager på lager av betong och 

asfalt mellan sig och verkligheten, skyddar sig mot sanningen 

genom ansiktslyftningar, plastikoperationer och silikon här 

och fettsug där. 

Folk lever under jorden, på bussar, på jobbet och i sina 

hem. Den enda naturupplevelsen är ett besök i en anlagd 

stadspark som Central Park, med asfalterade skogsvägar 

genom konstgjorda landskap och trimmade gräsmattor. Man 

ser inte naturens årstider, så man behöver modets årstider 

för att kunna räkna tidens gång. I skyltfönstren möter man 

våren eller ser sommaren nalkas. Människan kan inte enkom 

leva med arkitektoniskt strama linjer, utan behöver variation, 

och därför har de konst på väggar och ställer statyer i 

gatukorsningar. 

Och när man bara anar horisonten i en glipa mellan 

skyskraporna, blir man efter ett tag galen. New York, Woody 

Allens hemstad, lär vara USA:s neuroshuvudstad.

H e m m a p å M a n h a t t a n 

Det är inte vilket hem som helst. 

Vandrarhemmet ligger i huset Belleclaire, som byggdes 1903 

(arkitekt Emery Roth). The Belleclaire är ett typiskt exempel 

på Manhattans äldre lägenhetshus, vilka började byggas på 

västra sidan av Central Park under 1800-talets sista decennier 

– det som numera kallas Upper West Side och som genom 

komediserierna ”Seinfeld” och ”Vänner” blivit hemtama 

kvarter för TV-tittare. 

En trång korridor utan fönster och med mörkbrun 

heltäckningsmatta leder till rummets bruna plankdörr. Två 

våningssängar står uppträngda mot varsin vägg, i springan 

mellan sängarna skymtar ett fönster, det är det första fönstret 

jag ser i hela huset, och det vetter mot en av dessa sotsvarta 

bakgårdar: Ur en jättehög med sopor sticker en vit TV upp. 

Runt denna ligger fler TV-vrak, som en antydan om att 

amerikanerna tittar så mycket på TV att de sliter ut apparater 

på löpande band. Intill dörren står en gasspis, ett handfat och 

kylskåp med ett par halvdruckna 2-liters Coca-Cola-flaskor. 

På golvet ligger några stora väskor med kläder, men ingen av 

mina rumskamrater syns till. 

Portieren är indier, och det enda svenska uttryck som han 

känner till är ”dra åt helvete”, vilket han lärt sig av en svensk 

resenär som han varit ihop med, så varje gång jag kommer 

förbi och stannar till för att fråga om något ler han och säger: 

–Dra åt helvete. 

Ger mig av ut igen, går några kvarter nerför Broadway,

köper New York Times för $2:50. Har hört att man ska köpa 

den på söndagar. Eftersom jag fortfarande är omtumlad av 

tidsskillnaden, det faktum att jag verkligen är i Amerika och 

av kulturchocken, gör jag mekaniskt det som jag hört att man 

ska göra. 

Chocken över att befinna mig i New York för första gången 

känns över hela kroppen. I kombination med jetlag blir jag 

helt förvirrad, både utmattad och pigg på en och samma gång. 

Kroppen vet att det är midnatt men hjärnan hävdar att det 

är sen eftermiddag. Bäst är då att gå till något ställe som är 

bekant, tänker jag, och går in på närmaste McDonald’s där 

en dörrvakt i illasittande uniformsrock håller upp dörren. 

Ett Big Mac Meal är sig ändå likt oavsett i vilken tidszon man 

befinner sig. 

Vid plastborden intill sitter några gamla gubbar och dricker 

kaffe, puertorikanska damer handlar munkar, ungdomar 

dricker shake. Eftersom alkohollagstiftningen är så sträng är 

hamburgerrestaurangen populär bland de unga (innan man 

fyller 21 år får man inte gå på krogen). På en skylt står det 

att: 

”Lösdriveri undanbedes vänligen, ätandet är tidsbegränsat till 

30 minuter – restaurangchefens plikt är att se till att regeln 

efterlevs och Ert samarbete uppskattas.” 

Jag vågar inte ens försöka slå upp tidningen. Det hade 

förmodligen inte varit möjligt, eftersom bordsskivan inte är 

större än navkapseln till en japansk bil, just för att man inte 

ska kunna sitta och läsa och trivas, man ska bara konsumera 

och gå någon annanstans för att konsumera mera.

Jag antecknar mina tankar noggrant i min journal, glad över 

att redan ha funnit subtila tecken att tolka. 

Den amerikanska rätten att välja 

(bort) information 

Resten av kvällen sitter jag på vandrarhemmets tak, på tionde 

våningen, försjunken i New York Times söndagsupplaga. 

Tidningen väger ett par kilo och det tar en halvtimme att 

sortera bilagorna och välja bort det som är ointressant 

för mig: annonsbilagor, sporten, näringsliv, motorbilaga, 

bostadsmarknad, hundratals sidor som försvinner olästa. Till 

slut återstår en betydligt mindre bunt: bilagor om att resa, om 

konst och underhållning, söndagsmagasinet och 4-5 andra. 

Amerikansk journalistik är annorlunda, skrikigare, varje rubrik 

jagar efter läsarens uppmärksamhet och ingenstans på sidan 

kan man vila blicken. Nyheterna är grövre. Ett amerikanskt 

barn som har mördats, har mördats mycket mer bestialiskt än 

barn som blir mördade i Europa. Spekulationerna just nu rör 

flicka som de sociala myndigheterna anmält försvunnen, och 

den ensamstående unga mamman (som bor tillsammans med 

den ensamstående mormodern) är förtvivlad: 

–Vad kan ha hänt mitt lilla barn? 

Alla slags fasansfulla alternativ antyds. 

Man orkar inte läsa alltför mycket av sådant. Jag blickar 

istället ut över de omgivande hustaken, många manhattanbor 

har fixat till små taktäppor med blommor och korgstolar för 

att kunna sitta ute någon mild afton. Hudson River glimmar 

i solnedgången.

Under natten har det regnat och en pöl med regnvatten 

glimmar under fönstret bredvid TV-n. Det stora rummet 

tjänar som både matsal, festlokal och kök. Inredningen 

följer ett tropiskt söderhavstema, bitvis har väggarna klätts 

med bambu och i ett hörn står en demolerad fuskpalm. 

Bordsskivorna är oregelbundet utsågade, snett ovanifrån 

liknar de amöbor i silhuett. Senare får jag en tidningsartikel 

(”Hellzapoppin’ at the hostel”) av en bekant, apropå att bo på 

vandrarhem, där skandaltidningen Observatory har haft en 

”under cover”-reporter boende på samma ställe: 

They save up their money for months and months and leave 

their homes in Sweden, Australia and South Africa for the 

down-and-dirty youth hostels of glittering Manhattan. Our 

reporter tags along with the knapsack tourists, who would 

rather get trashed and flirt outrageously than visit the city’s 

institutions of high culture. 

Artikeln handlar huvudsakligen om ”The horny Swede” och 

hans försök att ragga upp Kirstie och Simone från Australien. 

Men en sådan här dag är jag lugnt omedveten om allt det som 

händer bakom kulisserna. 

En korpulent kille ansvarar för köket, han har ställt fram två 

behållare med hett kaffe, det är blaskigt och smakar mest 

varmvatten, men är gratis för oss boende. För några dollar 

kan han även steka bacon och ägg, och han sprutar flytande 

margarin ur en platsflaska, i en tjock gyllene stråle, tills de två 

baconstrimlorna simmar i den djupa stekpannan.

TV-n är på hela tiden och utgör en tavla med blandad 

information som strålas ut i rummet, oavsett om någon väljer 

att titta eller ej. Där kommer såpor, pratprogram, postorde 

rförsäljningsprogram, mera såpor, mera pratprogram. På 

apparatens gigantiska en-och-en-halv-meters-ruta är Beegees 

svartklädda gäster i en morgonpratshow, de har precis 

blivit invalda i Rock’n’Roll Hall of Fame uppe i Cleveland 

och lanserar samtidigt en ny skiva. Programledaren frågar 

engagerat hur det känns. Ytligheten drivs till sin spets i den 

korta intervjun. 

Mellan studiogästerna kommer nyhetsinslag: TV rapporterar 

att mamman misstänks för att ha tagit livet av den försvunna 

lilla flickan. Mormodern kommer till hennes försvar och 

bekänner att flickan dog en naturlig död, men att de två (som 

nu visar sig vara svarta) var så rädda för att bli mordanklagade 

att de rullade in flickan i en matta och ställde ut henne bland 

soporna på bakgården. 

Det mest frustrerande av allt är att reklamen bryter in med så 

täta marginaler att man inte hinner värja sig. Här i USA finns 

ingen vinjett som förvarnar, utan i amerikansk TV korsklipps 

nyhetspresentatören med reklaminslagen, och efter ett tag 

vet man knappt vad det är man tittar på längre – reklam-TV 

med enstaka programinslag, eller vice versa. 

–Kom ihåg att ingen är perfekt. Men kosmetisk kirurgi kan ta 

dig närmare. Ditt självförtroende är värt miljoner och vi kan 

förbättra det för några tusen, säger en leende kvinna. 

Tredje morgonen börjar jag vänja mig vid att kaffet inte smakar 

någonting annat än det varmvatten som det huvudsakligen

estår utav. Reklamen har jag fortfarande svårt att smälta, 

men jag tittar ändå på TV morgon och kväll. TV:s goda nyhet 

idag är att turismen, en av USA:s viktigaste industrier, ökat 

med 6% och att det är New York City som gör comeback. Alla 

vill komma hit. Varje år tar staden emot 30 miljoner besökare 

(5,5 miljoner från utlandet) som spenderar mellan 12 och 16 

miljarder dollar. Detta tack vare att arbetslösheten i landet 

sjunker i en lycklig kombination med att brottsligheten i New 

York drastiskt gått ned. En annan intressant frukostnyhet 

är att en familj ska stämma Kellogg’s efter att ett paket 

frukostflingor fattat eld och förvandlat deras villa till ett 

brinnande inferno. 

Därefter fortsätter följetongen om den försvunna flickan, för 

morgonshowen har nu lyckats få en exklusiv intervju med 

mormodern, en 45-årig voodookunnig svart kvinna. Hon 

sitter nedhukad med ett tyg över sitt huvud för att slippa bli 

igenkänd och medger med mumlande röst (allt förtydligas 

genom en textremsa där bekännelsen rullas upp i alla sina 

hemska detaljer) att de tvingat i flickan gift då det var enda 

sättet att bli av med demonen som tagit flickan i besittning. 

Därefter visas direktsända bilder från en helikopter som 

svävar över en stor soptipp på Long Island, där polisen gräver 

efter 5-åringen med schaktmaskin (i kanten av bilden står det 

”live”). Men nyheterna är bara korta snuttar, så korta som 

möjligt för att de inte ska störa reklamen och TV-tittarnas 

mersmak. 

Sedan kommer vädret och reklamen för att köpa bil utan 

handpenning och första avbetalningen tidigast efter 90 

dagar, och andra erbjudanden som gör tillvaron smärtfri

(på amerikanska heter smärtfri ”0% hassle”). Och sedan fler 

studiogäster – den här gången är det kristna vita som berättar 

om en nystartad organisation för newyorkungdomar som 

lever i celibat tills de gifter sig. En långhårig kille vittnar om 

Jesus och säger: 

–Mina sexuellt aktiva vänner respekterar mig för min 

övertygelse, och jag har också stöd genom mina starka band 

med Gud. Ring gratisnumret 1-800-LUV-WAIT om du också 

vill avge löfte om celibat. 

Lära sig leva tillsammans med andra 

Som sagt finns det i rummet fyra sängplatser, i två 

våningssängar. Från dag till dag byts mina sambor ut. Första 

natten bodde där en haschare från Düsseldorf som talade 

mycket knagglig engelska, så konversationen begränsades 

till små hövligheter om hur dyrt allting är i New York. Han 

skrattade hela tiden för sig själv medan han pruttade. Han 

flög tillbaka till Tyskland redan dagen därpå. 

I den andra våningsängen bodde två israeler som arbetade 

illegalt i en skobutik, som drevs av en landsman till dem. De 

tjänar tre gånger mer i USA än om de skulle arbetat i Israel. 

Bägge hade vita T-shirtar med texten ”USA” i rött och blått. 

De jobbade sju dagar i veckan och oftast sent på kvällarna. 

När de vaknade skvätte de lite kranvatten i ansiktet, tog på sig 

sina svarta skinnjackor och sa: 

–We’re out of here. See you later, man. 

Jag önskade dem en trevlig dag på arbetet. De hade 

nybyggarandan. De ville någonting. Jag önskade att jag också

skulle våga använda tuffa nyckelfraser som man hör i filmer. 

”I’m out of here.” Men jag har inte nybyggarandan. 

På följande dags eftermiddag hade även de svartjobbande 

israelerna flyttat och jag kunde glädja mig åt att ha rummet 

för mig själv. Vandrarhemmets ägare var inte lika glad, 

eftersom israelerna lyckats smuggla med sig en av de fyra 

resårmadrasserna. Ägaren genomsökte rummet efter 

kvarlämnade ledtrådar, men jag kunde bara rycka på axlarna 

och säga att israelerna liksom madrassen varit där på 

morgonen, men att de var borta nu. 

–Tack, jag ser det, sa ägaren syrligt. 

Följande kväll kommer jag tillbaka några timmar efter 

midnatt till hemmet. Ser fram emot en hälsosam sömn, men 

när jag öppnar dörren sitter några för mig obekanta personer 

i en ring på golvet, bland tomma pizzakartonger, och är lika 

höga som fabriksskorstenarna i en mellansvensk bruksort. Ett 

par seniga killar med långa dreadlocks, men också två fnissiga 

kvinnliga resenärer. Trots att det är som upplagt för gruppsex 

hälsar jag trött på mina nya rumskamrater, de frågar vänligt 

om jag inte vill sitta ned och röka, men jag avböjer hövligt och 

förklarar att jag är lite trött. 

–Det är okej, vi går upp på taket och röker sista jointen, säger 

en av dem lika hövligt. 

En efter en vacklar de ut ur det rökfyllda rummet, alla säger 

någonting i stil med ”good night” och ”see you tomorrow”.

Rånad, mördad 

(och våldtagen om man vore kvinna) 

Första kvällen ute tvekar man att ta tunnelbanan. Hemma 

varnade en bekant mig för att åka tunnelbana, för där blev man 

rånad och mördad (och om jag vore kvinna även våldtagen). 

Taxi var det enda säkra, sa hon. Men när jag står på den mörka 

gatan vid tunnelbanenedgången hör jag vagnarna komma 

rasslande med ett dån som bär ända upp till trottoaren, 

och fattar snabbt mitt beslut, springer ned utan en tanke på 

risken att bli rånad och mördad (och om jag vore kvinna även 

våldtagen). Jag köper snabbt en pollett av spärrvakten och 

krånglar mig igenom. Det är en vagn som kör på gul linje, det 

står ”Broadway Local” med ändhållplatsen ”Continental Avs”. 

Först när jag befinner mig på insidan av dörrarna som sluts, 

ser jag på kartan att ändhållplatsen ligger någonstans i bortre 

Queens. Det kommer en tjej i 25-årsåldern och ställer sig vid 

mig, hon skriker: 

–God afton, min herre, mitt namn är Amy och jag är hemlös 

sedan tre månader. Trots att jag försöker att få ett jobb… 

Hennes röst skär igenom tunnelbanans buller, hon försöker 

få någon att köpa ett exemplar av den tidning som hon bär i 

en packe på armen. Många sitter och glor på henne, de flesta 

med stora walkmanlurar – liksom allt annat är lurarna större 

i USA – och Amy kämpar för att tränga igenom ljudväggen 

med sin kraxiga röst, som en gestalt ur någon H C Andersensaga. 

Men så länge medpassagerarna valt att utestänga den 

information hon kommer med (stora hörlurar ger en klar 

signal om detta) blir det ingen stor förtjänst för Amy.

Jag kliver av med min tidning vid Times Square, som är 

en transferstation där man kan byta tåg, och går genom de 

mögelluktande och dystra kulvertarna för att hitta röda 

linjen mot Lexington. På perrongen sitter ett gäng och spelar 

trummor så att hela stationen dånar. Passagerarna står glest 

utspridda. 

Hoppar nästa gång av vid 72nd Street eftersom expresstågen 

inte stannar vid mindre stationer som 79th Street. Några 

andra turister hade försent gjort samma upptäckt, de skulle 

ha klivit av vid Lincoln Center men stationen bara svischade 

förbi som en ekorre i träningsoverall. 

Det här gick ju bra, tänker jag som fortfarande varken blivit 

rånad eller mördad (eller våldtagen om jag hade varit kvinna). 

Faktiskt är det första intrycket att newyorkare är ett ytterst 

hövligt folk, och om någon av misstag råkar knuffa till en på 

gatan utväxlas genast en ursäkt, och frågar man om någonting 

så blir man väldigt vänligt bemött. Och skulle de gå omkring 

med vapen på sig (vilket de statistiskt sett borde göra, eftersom 

det finns minst ett per man, kvinna och spädbarn), så har 

åtminstone inte jag lidit av det. Än. 

S o m p å f i l m 

Utanför smörgåsbutiken Blimpie’s, i skymningsljuset, 

passerar jag två hopkurade skepnader på gatan. Det går att 

urskilja att det är en tjej och hennes kille, med en resväska och 

ett plakat som ligger på trottoaren intill tjejens blodiga hand 

(och på plakatet några kastade mynt):

”Vi är gifta, har Aids, är hemlösa och arbetslösa.” 

Ingenting mer. 

De tycks sova djupt och tar ingen notis, inte om folk som 

lägger dit mynt, inte om hundar som sniffar på dem. Och 

sedan när man fortsätter på Broadway och det mörknar allt 

mer, ser man hur ett tiotal av stadens hundratusen hemlösa 

lägger ut sina kartonglappar på trottoaren framför butikernas 

nedrullade ståljalusier. En småkulen kväll är det skönt att 

ha en kartong mellan sig och stenläggningen. Uteliggarna är 

både svarta och vita, och alla andra färger däremellan finns 

också representerade. De skämtar sinsemellan, slänger ur sig 

några sarkasmer så där som man ser dem göra på TV. 

Man värjer sig mot New York genom att intala sig att det är en 

film man vandrar genom. Allt blir lättare att se om det bara är 

kulisser. Så tänker jag ibland. 

För att känna sig som en birollsinnehavare i en film behöver 

man bara sätta sig bland kontoristerna i Madison Square 

Park, och kasta de överblivna smulorna av sin hamburgare till 

de feta grå duvorna som bär stadens kamouflagefärger. Allt 

är precis så skabbigt som på film. Manhattans restauranger 

har parkettgolv som sviktar när man går på det, mellan hus 

med rostiga brandtrappor läcker sopfyllda gränder en rutten 

doft mot gatan, luckor i trottoaren öppnar sig som ångande 

anus… 

Newyorkborna är underliga. Här går konstälskare på 

MOMA (Museum of Modern Art) och tittar på svenskfödde 

popkonstnären Claes Oldenburgs berömda tredimensionella

konstverk föreställande två hamburgare i en vitrin – ”Two 

Cheeseburgers, with Everything” (1962, grov segelduk och 

gips, emaljerad). 

Till och med trashankarna som står utmed trottoaren tigger 

annorlunda än på andra håll i världen: 

–Hur står det till, Sir? Jag behöver lite kontanter för 

ölprovning. Jag ljuger åtminstone inte för er, Sir. Tack så 

mycket och ha en trevlig dag, Sir. 

Men ingenting förvånar, för man har sett allt på TV och bio. 

Man flyter in i New York på nolltid, liksom man flyter in i 

filmen på en biograf, för alla platser är verkligen som kulisser. 

Barry Sonnenfeld, som regisserat science fiction-filmen ”Men 

in Black” (1997 års stora amerikanska filmsuccé), säger i en 

intervju något i stil med: 

–Jag tänkte att det vore ett bra ställe för rymdvarelserna att 

bo på, för New York är väldigt blasé. Om man behöver gömma 

en atombomb kan man ställa den vid ett gathörn och ingen 

skulle lyfta på ett ögonbryn. 

S m ä l t d e g e l 

New York är ett genetiskt experiment, en smältdegel där 

alla epoker, trender och moden som vi överhuvudtaget 

kan påminna oss korsas med alla folkslag, djurslag och 

matsorter. 

Vid någon tidpunkt förvandlades New York till världscentrum 

(när och hur? när det blev FN-högkvarter? för att Wall Street 

ligger i krokarna?). Aldrig har New York City officiellt varit

USA:s huvudstad, men i hjärtat vet alla att det är New York 

som regerar. Där står börsen. Hit flyttar alla. 

En gång fick jag ett vykort från en dansare som försvann 

till New York (som givetvis också är dansens Mekka här på 

jorden) och skrev lyriskt om ”beaglefrukostarna” som hon åt 

på fik. I tanken målades en lika dramatisk som exotisk bild 

upp av kinesiska serveringar där sprattlande valpar bärs in 

genom köksdörren för att wokas och sedan placeras inför 

frukostgäster. Många år senare förstår jag hur fel jag haft: 

numera vet ju alla att det heter bagel, och när man fikar på en 

deli i New York så är det bagel med krämig ost, cream cheese, 

som man ska ha till kaffet. 

Ordet bagel kommer från jiddisch och är besläktat med det 

svenska ordet båge. Brödet är en ring av tjockare deg än vanlig 

vetedeg, som efter jäsningen kokas i vatten innan den gräddas 

färdigt i ugn. Allt detta bidrar till att göra ett kompakt och 

segt bröd. Så segt att det hängt med åtminstone sedan 1600talets 

gatuförsäljare gick runt i Europa med bagels uppträdda 

på käppar. Brödet följde med den judiska emigrationen till 

USA där det fick sitt stora genombrott. Nu kan man köpa en 

porslinsbagel att hänga upp som dekoration, läsa böcker som 

”Bagel Bible”, lära sig simma med uppblåsbara 36-tums bagelbadringar, 

eller ha skoj med judiska skämtprodukter som 

bagelfrön för att ”plantera egna bagelträd och spara pengar”. 

Men vad vet man? Kanske tuggade redan Jesus på bagels – 

för vem vet egentligen vad det var för bröd som användes vid 

den första nattvarden?

D e s o m å k t e t i l l d e t S t o r a 

Ä p p l e t 

Every morning, just once I roll the dice, 

to see what amount of luck the day might hold. 

Then quietly I lay me down again, 

wait for the day to unfold. 

Stellan Wahlström 

Sedan början av 1900-talet har New York kallats för The 

Big Apple. Och allt sedan dess har etymologer grubblat över 

varför. Oftast tänker man att ”äpplet” är en metafor för seger 

och framgång, och att nå framgång i New York är som att 

ta en tugga av det stora äpplet. Harlem har å andra sidan 

kallats för ”äpplet i Edens Lustgård”, för där kunde svarta 

intellektuella finna en oas. Framför allt på 1920- och 30-talet 

populariserades termen bland jazzmusiker som konstaterade 

att ”framgångens träd har många äpplen, men i New York 

plockar man det stora äpplet”. 

–If I can make it there, I’ll make it anywhere… New York, New 

York, sjöng Frank Sinatra (1915-98) som kom från Hoboken, 

en förort i New Jersey. 

Är det därför alla åker till New York? 

Dylan Thomas föddes 1914 i Wales och började skriva poesi 

redan i sin barndom. Efter krigs- och hundåren i London, då 

han bland annat publicerade boken ”Porträtt av konstnären 

som valp” (1940), gav han sig av till Amerika där han tjänade 

mer pengar, eftersom publiken fascinerades av honom som

karismatisk föreläsare och alkoholiserad bohem. På sin fjärde 

USA-turné dog han efter en kväll på en bar i Greenwich 

Village, i november 1953. 

Robert Zimmerman föddes i Minnesota, i den medelstora 

staden Duluth med många skandinaviskättade invånare och 

en park döpt efter vikingen Leif Eriksson. Robert var bara en 

parvel på 12 år när Dylan Thomas dog. Men 1960-talet hade 

knappt börjat förrän Robert tog sig ett klatschigare namn från 

den döde poeten och drog till Greenwich Village där han var 

uppvärmare åt John Lee Hooker på folkmusikklubbar, tills en 

talangscout från Columbia Records upptäckte honom – vår 

unge vän sjöng att ”The answer my friend is blowin’ in the 

wind” och kallades för Bob Dylan. 

I mitten av 1960-talet föddes Stellan Wahlström, och hemma 

i Bromma spelade han garagerock på 1980-talet. I början av 

1990-talet for Stellan till Manhattan där han idag spelar på 

klubbarna i Greenwich Village. Han ser ut lite som en ung 

Bob Dylan när han står på scen med munspelet om halsen, 

i stuprörsjeans och spetsiga skinnskor, sjunger mycket 

newyorkmässigt om ”cheap forgotten diners under every tired 

bridge” och ”running between broken payphones, buying 

bread to get the change, my jacket’s too thin, I’m freezing in 

the rain” till eget gitarrackompanjemang. Vi bestämmer oss 

för att ta några öl på en gammal bar med lockande neonskylt, 

en liten bit längre bort på gatan där vi står, White Horse 

Tavern. Det är samma bar där Dylan Thomas satt och drack 

den där ödesdigra novemberkvällen. 

–Är inte det någon litterär bar? säger Stellan när vi närmar 

oss.

–Jo, svarar jag. 

Det känns som ett omen. På den ombonade krogen med 

plankgolv och mörka träväggar skramlar ”The Passenger” 

med Iggy Pop och gamla Blondie-låtar som ”Heart Of Glass” 

i bakgrunden. 

–Det är inte så stor skillnad att bo i New York. Jag ville bara 

flytta någon annanstans, säger Stellan. Jag träffade ingen 

under den första månaden. Det var rätt befriande att inte 

känna någon. Här finns hela tiden människor runt omkring 

en även om man inte talar med dem – det vore en annan sak 

att sitta ensam i en stuga i skogen. 

Först ser jag Stellan uppträda på ett litet kafé som drivs av en 

folkmusikförening i Tribeca, en annan gång på en bar i East 

Village. På kaféet har Stellan hamnat i ett blandat program med 

amerikanska trubadurer. Stellan ser bister ut, arrangörerna 

har uppfattat hans efternamn som ”Woolstroom”, och när 

han ställt munspelet på den förkromade munspelshållaren 

utandas han ett klagande tjut innan han börjar hamra på sin 

halvakustiska gitarr. 

–Det handlar om att komma över en tröskel, förklarar han 

när vi sitter på White Horse Tavern. –Egentligen tjänar man 

nog mer pengar om man spelar i tunnelbanan än på att spela 

eget material på klubbar. Och de som kan leva på sitt spelande 

spelar blues- och rockstandards från tio på kvällen till fyra på 

morgonen. 

För att vara talangkväll är det magra chanser för att någon 

ska bli upptäckt, det är bara 14 personer i publiken och den är 

uppdelad i hejaklackar för respektive artist.

–Man har ju perioder när man känner sig väldigt frustrerad 

över att det inte händer något. Vilket inte betyder att man inte 

ska jobba för det, man kan inte bara sitta och vänta, filosoferar 

Stellan stoiskt. –Det enda man kan göra är att hålla på och 

lägga ut krokar hela tiden. 

Stellans tjej Amy Madden, som också skriver egna låtar och 

har gjort en soloplatta, jobbar som kompmusiker åt artister 

som John Lee Hooker och Johnny Winter, och spelar bas på 

bluesklubbarna på Manhattan. En kväll har hon skrivit upp 

oss på gästlistan till en fest på ett hotelltak vid Times Square, 

så efter Stellans spelning hoppar vi in i en taxi och åker 

uppför Broadway till 43rd Street, där vi glider genom den 

luftkonditionerade lobbyn och tar hissen upp. 

–Det bor väldigt mycket musiker på Manhattan som har 

spelat med väldigt många kända…, säger Stellan och tystnar 

fundersamt. –Amy spelar med en trummis som var med 

i Wings och nu spelar han blues på vanliga barer, för även 

om man spelade med Paul McCartney på 70-talet så behöver 

man ju pengar till hyran idag. Joey Ramone, Lou Reed och 

David Johansen lever ganska vanliga liv – det finns så mycket 

sånt folk här att det inte blir någon stor sak om man stöter på 

dem. När amerikanska artister åker till Europa blir de genast 

mycket större. 

Vi är iögonfallande udda bland alla kostymklädda börsmäklare 

på festen. En buffé har dukats upp framför scenen och vi 

plundrar den på kallnad barbeque och oljig kyckling. Amy 

kommer från bandets loge med en flaska röd Johnnie Walker 

och plastmuggar.

–Jag skriver låtar om… sånt som berör på olika sätt, säger 

Stellan efter en stunds tvekan. Det som berörde mig som 

yngre var sångartister med en slags erfarenhet bakom låtarna, 

nakenhet, ärlighet, närhet, så det har jag alltid varit mer 

intresserad av än… bara pop och kul. Det jag försöker göra är 

personligt och utgår från mitt liv utan att vara… äh… privat. 

Stadens ljud bärs upp svagt av stigande luft. Eftersom huset 

bara är tjugo våningar omges det på alla håll av skyskrapors 

mörka fasader, punkterade av upplysta fönster, mot en fond 

av gråaktig smog. En norskamerikansk kvinna försöker 

att stöta på mig genom att demonstrera en pruttlåda, hon 

skrattar hysteriskt och tar mig hela tiden på knät. Hon har 

beställt lådan från en katalog som heter ”Things You Never 

Even Knew Existed”, faktum är att hon beställde tio stycken 

för att ha så att det räcker livet ut. 

På tågresan genom USA, när jag blickar ut över Arizonas eller 

Texas platta landskap, och ser kaktusarna som står för sig 

själva, lite avvaktande, lyssnar jag ofta på den demokassett 

jag lånat av Stellan, där han sjunger om sitt New York, om 

”art déco infinity” och ”the Elvis Poster Place”, medan solen 

långsamt går ned över prärien. 

K u l t u r d a r w i n i s m 

Kultursfären är ett Inferno, ett krig, som cancer. 

För att märkas måste man sticka ut. På Manhattan har det 

resulterat i en osedvanlig intensitet, som lett till ett osedvanligt 

världsomspännande genomslag – hela världen engagerade

sig i Andy Warhol, hela världen talar om skumma gallerier 

som inte skulle fått några blickar på sig om de låg någon 

annanstans än i New York, hela världen talar om staden där 

Woody Allen, Paul Auster och Lou Reed hör hemma. 

Och när man står framför ett konstverk på Museum of 

Modern Art, så kanske man baxnar, men när man sedan 

armbågas med de kreativa newyorkborna, vare sig det är en 

teatergrupp på ett loft, experimentella dansare i en kyrka eller 

en rockmusiker vid en bardisk, så häpnar man över att de är 

så väldigt alldagliga. Det som skiljer dem från vanliga dödliga 

är att de är konstnärer i New York och därmed i världens 

centrum. 

Vilket leder till nästa fråga: Vad är det som gör att New York är 

konstvärldens centrum? Är det för att det i en stor smältdegel 

som New York faktiskt ställs så mycket högre krav på att man 

ska vara märkvärdig om man ska hävda sig i konkurrensen? 

Konstnärerna har alltid varit samhällets nedtrampade 

råttor, och de hårda livsvillkoren i den här staden driver 

konstnärerna att bli mer extrema – för att överleva. Den här 

kulturdarwinismen har drivit fram det som kan kallas New 

Yorks avantgarde-position. 

Skenbart fungerar amerikansk konst, litteratur och arkitektur 

ofta enligt sådana villkor: den arbetar med ett tydligt språk 

i hopp om uppmärksamhet. De kreativa vet att de bara har 

en chans att göra sig hörda eller sedda, och de som sumpar 

chansen sjunker tillbaka ned i den mediala bakgrundens 

osynlighetssfär, slocknar i detaljlöshet och konturlöshet – för 

”it’s lonely at the top”, säger de, och det beror på att där bara

finns plats för några få utvalda. Inte ens de demokratiska 15 

minuterna som Andy Warhol ville instifta är till för alla. I USA 

finns ingen som knäcker nötter eller andra gåtor för att få sin 

kulturupplevelse, för är det inte ögonblickligen tilltalande, om 

det inte är tillräckligt ”sexigt”, så lägger ingen märke till det. 

Det är kanske därför mycket konst ser ut som reklam i USA, 

och kanske är det därför som reklamen recenseras och 

prisbelönas som om den vore konst. 

L ä r a f ö r l i v e t 

Konsten är evig – men livet kort, brukade de gamla romarna 

skandera på latin medan de inte hade något annat för sig. 

När man går på ett riktigt fint museum med en oöverträffad 

samling av Europas finaste konstskatter, i USA, är man böjd 

att hålla med. 

Men all konst resulterar inte i evigt liv. Mycket litet av dagens 

stora konst får plats i det mediala medvetandet, och en än 

mindre del kommer att fylla en betydelse i den framtida 

konsthistorien. 

I synnerhet inte nu längre. Warhols diktat om att alla borde får 

vara stjärnor i 15 minuter har av dagens TV-medier reducerats 

till mindre än en minut, innan TV-reklamen klipper av. De 

långa tagningar som Orson Welles och Alfred Hitchcock 

blev berömda för accepteras inte längre av filmpubliken. 

Och det som ligger mest i fas med trenden, och får mest 

uppmärksamhet, är ofta det mest förgängliga. Till skillnad från 

svenska dagstidningar som publicerar kritikernas topplista

över de bästa böckerna, trycker amerikansk dagspress en 

motsvarande topplista över de mest säljande; dvs medan vi 

tenderar att ranka litteratur efter det tämligen svårgripbara 

inslag som kallas kvalitet, räknas i USA påtagliga resultat, 

marknadsframgångar. 

Så den kreativa individen har stora krav på sig. Men det finns 

ett sätt att hjälpa framgången på traven. 

Som en förberedelse inför t ex författaryrket är det i USA 

sedan många år vanligt med skrivarkurser. Till och med en 

stor författare som Raymond Chandler (1888-1959) inledde 

sin bana med en kvällskurs i skrivande för att inse vad för 

slags jobb som ligger bakom bra böcker. Chandler gick kursen 

Short Story Writing 52AB och jobbade därefter i flera år med 

att lägga upp trovärdiga scener (genom att härma etablerade 

författare) innan han 1933 var redo för att ge ut sina första 

detektivnoveller. Sitt stora genombrott fick han ytterligare 

sex år senare när han lanserade detektiven Philip Marlowe. 

Hårt slit betalade sig den gången. 

Idag arrangeras kurser av kommersiella företag som slår mynt 

av ungdomars ambivalens och förhoppningar. Broschyrer om 

sådana skrivarkurser (från $395 till $1745 för tio lektioner) 

kan man plocka upp på gatan och de hävdar att: 

–Vi tror att alla kan: att skriva är ett hantverk liksom att vara 

snickare. Du har redan det mesta som krävs för att skriva: 

Du kan prata, du kan skriva brev. Alltför många kurser slösar 

bort din tid genom att riva sönder ditt arbete. Om det enda 

positiva de har att säga är ’hyfsat första försök’ så vet du att du 

har kommit fel… Vi respekterar din kreativitet och behandlar 

dig som ett proffs!

Så länge man betalar pengar till dem, vill säga. 

Men eftersom man inte blir färdig med sin bok på första 

kursen, så är man välkommen tillbaka till kurs nr 2. Och om 

man fortfarande inte klarar av att skriva på egen hand kan 

man ta hjälp av skolans ”script-doctor” för $65 per timme, 

eller få en fakultetsmedlem från institutet att helt enkelt 

redigera fram dikterna eller novellerna som inte synts röken 

av i råmaterialet (för $85 per timme). 

Filmintresserade kan gå den $4000 dyra superintensiva 

sexveckorskursen som riktar sig till ”individer med liten eller 

ingen tidigare erfarenhet av att göra film”. Och det är pang på 

rödbetan, första dagen får man i sin hand en 16 mm-kamera 

och andra dagen lär man sig att ställa in skärpan. Efter sex 

veckor går man hem med ett 16mm-filmoriginal under armen 

(och har utöver kursavgiften betalat alla materialkostnader 

själv). Vad man sedan gör med sitt filmoriginal är det nog 

ingen som vet. Man väntar väl, medan åren går, på att bli 

upptäckt, man kanske slarvar bort sitt filmoriginal i flytten 

eller så slänger man helt enkelt rullen när man inser att man 

blivit lurad på sina pengar. 

New York är uppenbarligen ett ställe som drar till sig både 

begåvade unga människor, liksom människor som tror eller 

hoppas att de är begåvade. Man behöver bara läsa Andy 

Warhols dagbok (som givetvis finns utgiven i bokform) för 

att inse hur många aspiranter som passerat revy under årens 

lopp, den ena med märkligare frisyr och artistnamn än den 

andra, utan att lämna några djupare spår i världsalltet. 

Och till slut inser en del av aspiranterna att det bästa sättet 

för att göra sig en hacka, är att börja ge kurser för andra

aspiranter som förhoppningsfulla anländer till New York med 

sina resväskor och tar in på något billigt hotell nära Greenwich 

Village. 

Många är kallade. 

Någon enstaka blir utvald.

Historia i ett nötskal 

Innan de första européerna kom till denna plats bodde här 

fredliga indianer som gärna bedrev handel med alla och 

envar. Deras fredlighet till trots – eller kanske just på grund 

av sin fredlighet – är indianerna utrotade idag. Det finns 

några få spår och monument som minner om dem. Det 

sägs att Broadway från början är en gammal indianstig, 

och att namnet Manhattan kommer ur indianernas språk. 

Manhattan ska betyda ”storskogen”, ”ön med kullar” eller 

bara ”ön” (beroende på vart man vänder sig får man olika 

tolkningsförslag). Och deras kultur finns på indianmuseet på 

södra Manhattan. 

Den första europén som 1524 seglade förbi här anses ha varit 

italienaren Giovanni da Verrazano, och han har fått en staty 

i Battery Park på Manhattans sydspets. Verrazano stannade 

dock inte särskilt länge och fäste inget djupare intresse vid 

den lilla skärgården och vattenlederna han fann. En engelsk 

sjöfarare och upptäcktsresande, Henry Hudson (ca 1650– 

ca 1611), som letade efter Nordostpassagen, var den första 

europé som stannade någon längre tid (mycket längre än han 

själv önskade). Stackars Henrys besättning gjorde myteri 1611 

och lämnade sin kapten i en eka på Hudsonfloden (väster om 

Manhattan) som givetvis är döpt efter honom. 

Enligt en apokryfisk återgivning, som ska bottna i indiankällor, 

blev indianerna först oroliga då de såg den stora kanoten 

ankra ute på sjön, men öns invånare och de nyanlända hälsade 

varandra som vänner och ”efter ett tag erbjöds starka drycker,

vilka gjorde alla uppspelta och glada”. De vita ville gärna stanna 

på ön, förutsatt att indianerna lät dem ta i anspråk så mycket 

mark ”som ett oxskinn kan tänjas ut över”. När oxskinnet 

låg utbrett framför deras fötter, tyckte indianerna att denna 

begäran var högst rimlig, varpå blekansiktena genast satte 

igång med att strimla skinnet till ett långt rep, och de berusade 

indianerna kunde inte annat än häpna över gästernas list. 

Så namnet Manhattan ska enligt denna sedelärande episod 

komma av indianfrasen ”manahachtanienks”, vilket ska 

betyda ”platsen där alla blev nersupna”. 

Först var Manhattan bara en anhalt på farleden uppför 

Hudsonfloden, men i mitten av 1620-talet köpte den 

nederländske guvernören Peter Minnewit ön av indianerna 

och byggde befästning på den. Köpesumman är en spottstyver 

i förhållande till dagens tomtpriser: två lådor med blandat 

krafs till ett värde av $24 enligt en populär, men förmodligen 

inte helt korrekt, uppgift. Egentligen var godset värt 60 

holländska floriner, vilket omräknades först i engelska 

pengar, och sedan i dollar när USA fått sin egen valuta nästan 

200 år senare (och då blev det $24), och man får nog räkna 

upp köpeskillingen en hel del med konsumentprisindex (om 

någon vet vad indextalet för år 1624 är, vill säga). 

Det första embryot till New York fick namnet Nieuw 

Amsterdam, längre norrut på ön koloniserades Nieuw 

Haarlem och på grannön Breukelen (dagens Harlem 

respektive Brooklyn). Allt fick namn efter holländska städer. 

Ganska tidigt hamnade holländarna i krig med indianerna 

(holländarna kastade den första stenen), varpå den nya 

stadsmuren restes 1653 för att skydda de tusen europeiska

invånarna mot indianangrepp (samma mur som gett namn 

åt Wall Street). 

År 1664 erövrades Nieuw Amsterdam av engelsmännen, 

vilka döpte om staden till New York efter hertigen av York 

(sedermera kung Jakob II). 1673 återerövrades New York av 

holländarna som döpte om staden till Nieuw Oranje. Året 

därpå återerövrades staden av de envisa engelsmännen, 

som döpte staden till New York igen, ett namn som den fått 

behålla. 

Under 1700-talet grundades tidningar liksom nuvarande 

Columbia-universitetet, på den tiden King’s College, och 

med sina ca 20 000 invånare var New York redan då en av de 

största städerna i Den nya världen. Frihetskriget – eller ”den 

amerikanska revolutionen” som amerikanerna själva säger 

inspirerade av den franska revolutionen – började på 1770talet 

och under de följande åren kämpade engelsmän och 

amerikaner flera gånger om New York (än blev staden befriad, 

än återtogs den). Först 1783 säkrade George Washingtons 

trupper New York, och de sista engelsmännen deporterades. 

Sex år senare, 1789, ägde Washingtons presidentinvigning 

rum på Manhattan, och New Yorks befolkning var vid den 

tiden 33 000 invånare. 

Under 1800-talet genomgick New York en snabb utveckling 

till världsstad, dels på grund av läget som hamnstad med både 

kanaler och järnvägar till inlandet, och givetvis också för att 

detta var den plats som de flesta immigranter passerade genom 

och där många slog sig ner för gott. Därmed svällde staden 

och fick sin blandning av etniska stadsdelar (som från början 

var getton). I mitten av 1800-talet hade New York redan över

en halv miljon invånare och en symfoniorkester. Samtidigt 

började Central Park anläggas för att stadsborna skulle 

kunna vila nerverna i hälsosam natur utan att behöva resa 

för långt. Strax före år 1900 hade New York en sammanlagd 

befolkning om 3 miljoner medan en kvadratmeter mark på 

södra Manhattan betingade $4000 – att någon skulle ha 

betalat $24 för hela ön framstod redan då som ett skämt. 

När FN grundades efter andra världskriget och placerades 

på Manhattan befästes stadens position som västvärldens 

mittpunkt. Idag har staden 7,3 miljoner invånare.

Promenad på Manhattan 

Den första stressade frågan många ställer inför resan lyder: 

Hur många dagar tar det att se Manhattan? Allting är ju så 

stort där borta, beklagar man sig, och är redan då beredd att 

ge upp alla försök att få grepp om staden. Och man vet ju att 

utöver Manhattan består New York City av ytterligare fyra 

städer (boroughs), nämligen Brooklyn, Bronx, Queens och 

Richmond (eller Staten Island). 

Men när man för första gången i sitt liv står där bland 

skyskraporna, är det som att blicka ned i en svindlande 

malström av historia och populärkultur och mänsklig 

företagsamhet, man sugs med i denna turbulens, skall för evigt 

minnas de trasiga trottoarerna som gåtts sönder av miljoner 

turistfötter och den kulturella kompotten som manifesterar 

sig i halal-slaktad hotdog och folk som talar kinesiska på 

gatan. Manhattan är som ett Babels torn i ryggläge, 21 1/2 km 

på längden och 4 km vid sitt bredaste midjemått. Och plötsligt 

fylls man av en sådan energi, att man bara går och går, för 

att se mer och mer, för att fånga essensen av Manhattan. De 

första dagarna försvinner lätt i ett sådant rus. 

Hur lång tid man ska ägna åt denna stad är nog en smakfråga, 

men teoretiskt sett kan man med god planering och högt 

tempo se sig mätt på två dagar. Det finns de som har simmat 

runt Manhattan, vilket bara tar sju timmar och en kvart under 

gynnsamma förutsättningar. 

Samtidigt är det lätt hänt att man tillbringar en vecka genom 

att flanera runt, hitta sina egna favoritbarer, butiker och

museer, leva sig in i Manhattanmiljöer bekanta från bio. 

Utöver att bara upptäcka Manhattan och dess invånare kanske 

man vill gå på konserter, teater eller se TV-shower spelas in, 

och om det är vad man vill ska man inte neka sig någonting – 

till många föreställningar går det att få sista-minuten-biljetter 

samma dag (vanligtvis för halva priset). 

Men vi börjar från början och konstaterar att själva Manhattan 

är USA:s främsta sevärdhet. På följande sidor presenteras 

ön under en promenad längs Broadway, med avstickare åt 

olika håll. Vi börjar på sydspetsen där det finns en grön 

plätt som kallas för Battery Park, varifrån vi går norrut 

förbi finansdistriktet kring Wall Street, sedan via Robert 

DeNiros stadsdel Tribeca till de färggranna etniska gatorna 

i Chinatown och Little Italy, därefter passerar vi konstnärsoch 

författarkvarteren i SoHo och Greenwich Village, 

förbi rock’n’roll-ställen i Alphabet City & East Village, 

norrut förbi alla landmärken kring Union Square, förbi 

Empire State Building, teaterdistriktet kring Times Square, 

gatukorsningen som kallas för ”Crossroads of the World”, 

och efter Times Square upp till den vackra stadsparken 

Central Park, genom trendiga Upper West Side och ända 

upp till gamla slummen Harlem. Därifrån beskrivs vägen 

ned igen via lyxiga Upper East Side längs Museum Mile 

(5th Avenue) där ett antal av stadens flottaste konstsamlingar 

finns, och efter en del annat smått och gott, bland annat ett 

besök på penningstinna nöjescentret Rockefeller Center, 

avrundas promenaden vid FN-huset. Medan vi går föreslås 

även vissa strategiskt lämpliga utvikningar till de omgivande

stadsdelarna Brooklyn, Bronx, Queens och Richmond 

(Staten Island), och därmed har vi öppnat New York City likt 

ett ostron, som vi förhoppningsvis inte sätter i halsen när vi 

sväljer. 

Men märk väl: Fast detta beskrivs som en enda lång vandring 

är det en flera mil lång sådan, och om man ska titta på alla 

sevärdheter och gå på museer, besöka butiker och barer som 

nämns så tar promenaden åtskilliga dygn. Att flanera i sakta 

mak från Manhattans sydspets till Central Park medan man 

stannar vid olika sevärdheter tar ungefär 4-5 timmar, från 

södra ändan av Central Park och upp till Harlem ska man 

knalla ytterligare ett par timmar, och sedan så tar det 

ungefär lika lång tid tillbaka. 

Man kan och bör därför välja ut de avsnitt man är mest 

intresserad av, hoppa över andra partier och åka vidare till 

nästa intressanta sevärdhet (jag anger hela tiden närmaste 

tunnelbanestation för att underlätta sightseeingen). Utmed 

vägen pekas också en del matställen och barer ut, så att man 

ska kunna vila benen och själen då och då, och gå på toaletten. 

(Tips: turistbyråer och tunnelbanans spärrvakter har gratis 

metro- och busskartor där alla linjer presenteras. Köp en 

handfull polletter eller ett Metrokort av spärrvakten – de kan 

användas på bussar också.) 

Om man kommer till New York under sommarhalvåret och 

tycker att värmeböljan är olidlig, kan man tänka en stund 

på författaren Vilhelm Moberg som reste hit för att göra 

efterforskningar för sin väldiga romansvit ”Utvandrarna”, 

”Invandrarna” ”Nybyggarna” och ”Sista brevet till Sverige”.

Det första Moberg gjorde var att han halkade på tvålen i sitt 

badkar på hotellrummet vid Broadway, och blev sängliggande 

i veckor. Det var en helvetiskt varm sommar på 1940-talet och 

hotellet hade ingen luftkonditionering. Moberg skrev: 

Om jag öppnade hotellrummets fönster blev jag förgiftad 

av den inträngande röken från denna filial av helvetet, som 

kallas New York, om jag återigen stängde fönstret så blev jag 

kvävd. Under åtskilliga dygn låg jag alltså och höll på att välja 

dödssätt – det var min första upplevelse av Amerika, och den 

var något onyanserad. 

M a n h a t t a n s s y d s p e t s & 

F r i h e t s g u d i n n a n 

När vi står på Manhattans sydspets har vi i väster Hudsonfloden, 

i öster East River, och i söder svallar vågorna på en relativt 

stor bukt som kallas för Upper New York Bay. På sydspetsen 

finns flera färjeterminaler (båtar till Frihetsgudinnan och 

Staten Island) och en tämligen enkel liten park – Battery 

Park. 

T-bana: röd linje 1/9 till South Ferry; grön 4/5 till Bowling 

Green.

Battery Park 

Vår dag börjar längst söderut på Manhattan i Battery Park. 

I början på 1800-talet byggdes här en försvarsanläggning 

(därav ”Battery”) som fortfarande står kvar mellan träden, 

försvinnande liten vid foten av de väldiga skyskraporna. 

Castle Clinton skulle skydda staden mot ett befarat engelskt 

sjöangrepp, men är nu bara en liten stenmur som ser ganska 

löjlig ut i förhållande till den kapprustning som 1900-talet fått 

bevittna. Faktum är att redan 1850 hade Castle Clinton agerat 

ut sin roll, för då kunde vem som helst hyra befästningen 

för privata nöjen. En driftig impressario hyrde den och 

arrangerade en konsert med sopranen Jenny Lind (1820-87) 

– det kom över 6000 åhörare till ”den svenska näktergalens” 

amerikanska debutkonsert. Impressarion P T Barnum lär ha 

blivit rik på kuppen (se faktaruta). 

Det berättas också att uppfinnaren Samuel Morse (1791-1872) 

gav den första offentliga demonstrationen av telegrafen vid 

Castle Clinton omkring 1840. 

Nu är Battery Park en trevlig grön plätt där man kan sitta i 

trädskuggan, och blicka ut över vattnet och uteliggarna som 

vaknar upp på parkbänkarna. Än idag förekommer sporadiska 

friluftskonserter, ofta gratis. Intill fästningen kan man köpa 

biljetter till Ellis Island och Frihetsgudinnan (se nedan) eller 

till en guidad kryssning på New Yorks vattenvägar. 

I närheten står ett antal granitblock med namn på döda 

amerikanska soldater och en stor bronsörn. Något väster om 

Battery Park ligger en mindre park – Robert Wagner Park – där

Museum of Jewish Heritage och Holocaust Memorial 

invigdes 1997 i en sexhörnig byggnad (efter Davidsstjärnans 

sex uddar) för att påminna om judeutrotningen under andra 

världskriget. Detta museum är även tillägnat den judiska 

kulturen. 

H u m b u g e n s k u n g 

Cirkusgeneralen Phineas T Barnum (1810-91) är en av 1800talets 

mest färgstarka newyorkare och har gått till historien 

för citatet: ”Det föds en lättlurad dumbom varje minut.” En 

bit uppför Broadway (i korsningen med Ann Street) drev 

Barnum från 1841 kuriosakabinettet The Great American 

Museum där han visade upp freaks som dvärgen Tom Thumb. 

Barnum startade själv en insändarkampanj mot Jenny Lind 

i lokalpressen, där han (naturligtvis utan att underteckna 

sina brev) anklagade sångerskan för att vara en bluff, och folk 

lockades att komma och höra ett fiasko. Folk kom, biljetter 

såldes för astronomiska summor, Barnum tjänade storkovan 

och grundade 1871 den cirkus som bar hans namn och vars 

slogan var ”The Greatest Show on Earth”. I cirkusnumret om 

Roms undergång ingick t ex 1200 statister och 380 hästar. Efter 

Barnums död gick cirkusen på 1900-talet ihop med Ringling 

Bros och ytterligare en annan cirkus, som därmed verkligen 

blev världens största show, bestående av 11 kompletta cirkusar. 

Ringling Bros & Barnum & Bailey turnerar fortfarande i 

USA, med kinesiska akrobater, kosackryttare och clowner. 

På denna megacirkus arbetade den svenske cirkusveteranen 

Trolle Rhodin (1917-1997) som artistchef 1964-89.

Upper New York Bay 

Upper New York Bay ligger som en medelstor sjö med New 

Jersey och Staten Island på västra sidan och Long Island i 

öster. 

Genom ett sund mellan Staten Island och Long Island kommer 

båtarna ut till Atlanten, men just här ligger den stora oceanen 

utom synhåll. 

Om man vill uppleva en ankomst till New York från sjösidan 

– för att få en känsla av hur immigranterna fordom skönjde 

Amerika från båtdäcket – kan man kliva på Staten Islandfärjan, 

som dagligen fraktar 59 000 pendlare över bukten. 

Det är en gratistur som börjar vid en stor terminal öster om 

Battery Park och tar en timme tur och retur; avgångar dygnet 

runt med 15-20 minuters mellanrum; upplysningar (718) 

390-5253. På de flesta båtarna finns en kiosk där man kan 

köpa fika och sådant. 

Den amerikanske nationalskalden Walt Whitman brukade på 

1800-talet luta sig mot relingen och grunna (han skrev bland 

annat dikter om Manhattan och Brooklyn Bridge), och under 

senare år har otaliga film- och TV-inpelningar gjorts ombord. 

Faktum är att nästan alla New York-filmer innehåller en scen 

som utspelar sig på färjan. Och enligt ryktena har självaste 

Judy Garland sjungit på en av de här båtarna. 

På vägen hinner man ta sig en ordentlig titt på Frihetsgudinnan 

(så slipper man betala de $7 som det kostar att åka dit). Även 

om man på det här avståndet inte kan läsa inskriptionen 

”Friheten lyser upp världen” som statyn har sitt namn efter,

får man från Staten Island-färjan se den ärggröna damen ur 

en mycket ovanlig vinkel, som ger en illusion av att hon står 

och sniffar sig själv i armhålan. I öster ligger Governor’s 

Island med kustbevakningens bas och bortom den skymtar 

Brooklyn Heights, som är ett välbevarat gammaldags New 

York – ungefär som Manhattan var för 100 år sedan, innan 

skyskraporna. 

Staten Island 

På Staten Island, även kallad Richmond (en av New Yorks 

fem boroughs) bor 380 000 invånare. Där finns egentligen 

inte mycket som lockar turister och de flesta som åker med 

färjorna dit är pendlare som har jobb på Manhattan. 

Om man vill tillbringa några timmar här kan det vara bra att 

veta att utställningar och konserter arrangeras på Institute 

of Arts and Science (på Stuyvesant Place, något kvarter 

från terminalen; $2:50/$1:50) samt även på Snug Harbor 

Cultural Center (buss S40 från färjeterminalen). Det finns 

också ett Tibetanskt Museum med västvärldens största 

samling av tibetansk konst. 

Man kan dock mycket väl åka tillbaka med nästa färja eftersom 

Manhattan lockar mycket mer (man behöver egentligen inte 

gå av båten överhuvudtaget). Och när man är på väg tillbaka 

känns det som om man anländer på riktigt: Manhattan är 

otroligt vackert – långsamt växer husen ju närmare man 

kommer, en pampig skog av skyskrapor i olika färger, former 

och åldrar. De två höga husen som ser ut att vara siamesiska 

tvillingar är World Trade Center, och i det ena av dessa 

kommer vi att kunna åka upp i en cocktailbar om en stund.

Frihetsgudinnan 

En annan möjlig båtresa är att följa turistströmmen till 

Frihetsgudinnan som invigdes 1886 på Liberty Island, 

en liten ö i Upper New York Bay. Statyn utformades först i 

betydligt mindre skala av den franske konstnären Frederick- 

Auguste Bartholdi och den berömde ingenjören Gustave Eiffel 

– som gjort Eiffeltornet i Paris – ansvarade för den tekniska 

lösningen för uppförandet av den ihåliga kopparstatyn. Statyn 

visades först i Paris, innan den demonterades och fraktades 

till USA som en symbol för vänskapen mellan de två länderna. 

Med piedestalen inräknad mäter rubbet ca 100 meter och om 

man väljer att klättra upp i statyn finns där 154 trappsteg att 

besegra. Själva tanten är 40 meter hög och väger 204 ton – 

enbart hennes näsa är en och en halv meter lång. 

På samma resa kommer man till Ellis Island, den mycket 

lilla ö som utvandrarna (de blivande invandrarna) landsteg 

på innan de släpptes in i Den nya världen. Tolv miljoner 

människor förhördes här av byråkrater mellan 1892-1954, 

och deras ättlingar utgör idag halva USA:s befolkning. På ön 

finns ett Immigration Museum för den som vill veta mer. 

Öppettider för både Frihetsgudinnan och Ellis Islands 

museum: dagligen kl 9:30-17, sommartid en halvtimme längre 

på kvällen. Färjor avgår från Manhattans Battery Park och 

från Liberty State Park i New Jersey, med bolaget Circle 

Line-Statue of Liberty Ferry; var 30:e minut. Upplysningar 

(212) 269-5755. Biljetten som gäller för bägge monumenten 

kostar $7/$3.

B ö r j a n a v B r o a d w a y & 

F i n a n s d i s t r i k t e t 

Offentliga toaletter finns vid Federal Hall (Wall-Broad) och 

vid South Street Seaport (Fulton). 

Om vi promenerar på Pearl Street öster om Battery Park, 

finner vi i korsningen med Broad Street New Yorks mest 

anrika restaurang, Fraunces Tavern. Huset byggdes 1719 

och krogen öppnade 1763; den nuvarande versionen är dock 

ett 1920-talsförsök att återskapa den ursprungliga tavernan. 

Tavernan ägdes från början av en västindisk man kallad 

Black Sam – svarte Samuel Fraunces var en framstående 

fri medborgare i samhället och till hans taverna kom alla 

newyorkare för att smörja kråset. Överbefälhavare George 

Washington (1732-99) höll en tårdrypande avskedsmiddag 

här, den gången han hemförlovades från armén 1783 efter att 

ha vunnit frihetskriget mot britterna. Sex år senare kallades 

Washington in igen, nu för att bli nationens första president. 

Han svor presidenteden i en byggnad längre upp på Broad 

Street, där Federal Hall ligger i korsningen vid Wall Street 

(se nedan). Tavernans adress är 54 Pearl Street, huvudrätter 

i yankee-stil kostar ca $20 och det finns ett litet museum en 

trappa upp; $2:50. 

Washington hade ett av sina hem på Pearl Street, vid Franklin 

Square. På 2 Pearl Street föddes 1819 författaren till ”Moby 

Dick”, Herman Melville. 

Som vi förstår var detta stadskärnan när New York var ungt.

B r o a d w a y – 

d e n n a t u r l i g a v ä g e n 

Redan 1866 skriver författaren till den ålderdomliga 

resehandboken ”New York As It Is” att ”det mest karakteristiska 

för New York är larm och tumult, allting brådskar – allt är 

intensivt och livligt. Speciellt tydligt blir detta på den främsta 

genomfartsleden Broadway, där oljud och förvirring skapas 

av drygt 18 000 fordon som oupphörligen far fram och åter, i 

en scen av babelsk förvirring.” 

Broadway börjar vid Battery Park och fortsätter uppför hela 

Manhattan, över Harlemfloden och vidare genom hela Bronx, 

därefter förbi Yonkers och sedan norrut längs Hudson River 

och upp genom halva delstaten New York via Poughkeepsie 

och säkert så långt som till delstatshuvudstaden Albany, om 

inte ännu längre. Gatan sägs vara något för USA så ovanligt 

som en naturlig väg, dvs att den började som gångstig på 

indianernas tid. Huruvida detta är sant finns det nog ingen 

som vet, mer än att man vill minnas att det var på det viset. 

Men om indianerna skulle se Broadway idag skulle de nog inte 

tro sina ögon: där det förr stod träd skymmer skyskrapornas 

mur numera all sikt och deras gamla stig har blivit New Yorks 

neonkantade huvudgata – ”the great white way”. Om man 

går på europeiska gator känner man ofta hur husen utstrålar 

någon slags ålderdomlighet, de står där som avlagringar av 

andra hus som stått på samma platser, därför att gatan alltid 

funnits och haft dessa krökar. Innan den blev asfalterad var 

gatan en landsväg, dessförinnan var den en åkantad stig som 

trampades av sävliga lantmannafötter mellan bergsknallarna.

Det var gatans naturliga slingrande som smittade av sig 

på husen och inympade en slags platstillhörighet i dem. 

Den sortens tillhörighet saknas i de flesta amerikanska 

städer. Man kan se på kartbilder över städerna att deras 

gemensamma drag är att de ser ut som korsord med sina 

rutformiga gatuplaner. Endast när man nagelfar kartor över 

vissa av de äldre östkuststäderna, som New York och Boston, 

ser man avvikande detaljer som Broadway vars diagonala 

streck förstör symmetrin, eller den mer gyttriga gatuplanen 

i finansdistriktet på Manhattans sydspets. Att Manhattan 

har sådana här irrationella drag beror på att detta var en av 

de första platser som koloniserades, i en tid när européerna 

ännu inte tränat upp sin känsla för effektivt stadsbyggande. 

Senare när koloniseringen spred sig över landet (och uppför 

Manhattan) ser man hur lite den förankras i geografiska 

realiteter: Kvarter byggdes som rektanglar, delstaters gränser 

drogs som fyrkanter – ganska fantasilöst, men praktiskt när 

man skulle beräkna ytor. Och sålunda kan man se Manhattan 

som en metafor för koloniseringen av Amerika. Städer där den 

effektiva koloniseringen är speciellt märkbar är Washington 

DC, Philadelphia och Salt Lake City. 

Finansdistriktet 

De flesta husen här omkring är bankpalats, börshus eller 

dylikt och kvällstid är kvarteren kusligt folktomma. Det finns 

dock några ställen att besöka på dagen. Alldeles i början av 

Broadway ligger Bowling Green, som sägs vara den plats

där indianerna sålde Manhattan till de holländska sjöfararna 

(se ovan, ”Historia i ett nötskal”). 

Numera är Bowling Green en liten kilformig plätt inklämd 

mellan Whitehall och State Street. Intill står det gamla tullhuset 

(från början av 1900-talet i en franskinfluerad arkitekturstil 

som kallas Beaux Arts) som inrymmer Smithsonian 

National Museum of the American Indian (dagligen kl 

10-17, tors till kl 20; fritt inträde). Här får man en inblick i 

indianernas tillvaro. 

Det alldeles nya arkeologiska stadsmuseet New York 

Unearthed ligger på State Street (nära Pearl Street), med 

föremål från år 4000 f Kr till 1950 e Kr upphittade i New York, 

allt från pilspetsar till plastmojänger (mån-fre kl 12-18; fritt 

inträde). I en liten källare på 24 Broadway finner vi Museum 

of American Financial History, där vi får en inblick i 

vad USA:s ekonomi baserar sig på (mån-fre kl 11:30-14:30, 

fritt inträde). Ett och ett halvt kvarter norr om sistnämnda 

museum kommer vi till Wall Street, som har sitt namn 

därför att palissaden som omgärdade den första kolonin på 

Manhattan löpte utmed gatan. 

Väster om Broadway, mittemot Wall Street, ligger Trinity 

Church (1846). Sedan trettio år tillbaka arrangeras gratis 

lunchkonserter i kyrkan på fredagar kl 13. En fredag blir jag 

vittne till hur indianer i full mundering utför krigsdanser, 

regndanser och parningsdanser framför altaret. Det är 

en majestätisk upplevelse som drar mycket publik – och 

samtidigt märklig eftersom det är hedniska danser framför 

kristna ikoner. Programmet annonseras ut på affischer 

framför kyrkan.

T-bana: grön linje 4/5 till Wall Street; gul N/R till Rector 

Street. 

Börshuset 

På Wall Street ligger den byggnad (ett gammalt stenhus från 

1903) som västerlandet anses stå och falla med, nämligen 

New York Stock Exchange (NYSE) eller som vi i Sverige 

säger: New York-börsen. Det kostar inget att gå in och titta 

på börshandeln och utforska NYSE Interactive Education 

Center (mån-fre kl 9:15-16), men man måste först hämta 

biljetter som delas ut i begränsat antal vid entrén på 20 Broad 

Street; biljetterna gäller för ett visst klockslag, så det är ingen 

idé att ställa sig i kön förrän det är dags. Man kan fördriva 

en stund vid plåtvagnen med varmkorv på andra sidan gatan, 

eller i Federal Hall (se nedan) eller kanske ta båten fram och 

tillbaka till Staten Island (se ovan) medan man väntar. 

Börsen har en noggrann säkerhetskontroll med röntgenapparat 

och metalldetektorer – en liten fällkniv (att skala frukt med) 

räcker för att man ska få vända vid porten. Man får ta med sig 

sin kamera, men inte knäppa några bilder i huset. 

I börsens pedagogiska center kan man försöka förstå vad 

det är som händer, bl a får man klarlagt att ”på NYSE träffas 

köpare och säljare och gör upp affärer till bästa möjliga pris”. 

Naturligtvis finns där en souvenirbutik, men det roligaste är att 

stå på läktaren och glo ner på ett av de fyra golv, market place, 

där handeln äger rum vid små kiosker. De som har sett filmen

”Wall Street” med Michael Douglas som demonisk klippare och 

den unge ambitiöse Charlie Sheen som hans lärjunge, känner 

igen sig. Överallt sitter bevakningskameror, amerikanska 

flaggor slokar och börshajarna rör sig som hyperaktiva myror 

i en högteknologisk stack full av dataskärmar. De senast sålda 

aktierna och vilket pris de betingat blinkar förbi i grönt. 

T-bana: grön linje 4/5 eller röd 2/3 till Wall Street; gul N/R 

till Rector Street. 

B ö r s e n k r a s c h a r 

Trots att alla tycks ense om att de flesta aktier är övervärderade, 

förefaller New York-börsen mer stabil och ha snabbare 

återupphämtningsförmåga än den känsliga Stockholmsbörsen 

som rasar så fort en duva flaxar på Manhattan. Fixera med 

blicken någon som står stilla där nere på golvet, någon 

som kanske följer de fluktuerande börskurserna på en av 

skärmarna, eller som bara tycks försjunken i sina egna tankar. 

Frågan som rör sig i hans eller hennes huvud är: När kommer 

nästa krasch? Hur ska jag tolka järtecknen? 

Det finns säkerhetsmekanismer som stoppar all handel vid 

snabba ras. Men när börsen konstant går upp blir luftbubblorna 

stora. Tillfälliga kursfall är en viktig beståndsdel i en dynamisk 

ekonomi – aktiekurserna justeras ned till rimligare nivåer när 

panikslagna spekulanter försöker rädda en del av sin satsade 

förmögenhet. 

Under de senaste decennierna har börsen haft två rejäla ras

(1982 och 1990), samt däremellan en del skrämselattacker 

med tillfälliga kursfall (Svarta måndagen 1987 och Lilla 

svartmåndagen 1997) som gett eko världen över. Men generellt 

har det varit en enda lång uppåtgående trend där Dow Jones 

index satt rekord efter rekord, aktiekurserna stigit, tillväxten 

varit hög, arbetslösheten sjunkit, inflationen varit stabil – och 

allting samtidigt. Och medan USA:s befolkning ökat med 14% 

sedan 1982 har antalet börsmäklare ökat med 123%. 

Allt är helt enkelt för bra för att vara sant. Sist man hade en 

”rekord efter rekord”-period varade den inte mer än sex år 

och slutade i kraschen 1929. 

Börsen är till syvende och sist bara ett stort pyramidspel 

som fortsätter att ge avkastning så länge investeringar görs, 

aktiehandeln är lufthandel med icke-befintligt kapital och 

vinstförväntningar, och mäklarna försöker få spekulanter att 

tro på aktiernas värde och spela på dem för att kursen ska hålla 

styrfart. Spekulanter följer enligt börsanalytikerna mycket 

simpla handlingsmönster: girighet och flockmentalitet. Men 

vid något tillfälle måste storspelarna ta hem sina vinster, 

vilket gör att bubblorna börjar spricka. Och då är det inte 

bara amerikanska investerare som ligger risigt till. Den runda 

jorden är som ett urverk – när New York-börsen faller en dag, 

gryr solen snart över Tokyo och Hong Kong som rasar efter, 

vilket Stockholmsbörsen läser om till frukost för att nervöst 

släppa ut överskottsluft några timmar därpå. 

Börsens rörelser bestämmer i sin tur räntans ned- eller 

uppgång. Eftersom försäkringsbolag världen över är 

återförsäkrade i varandra och alla banker och finansinstitut 

spridit ut sina risker hos grannarna, ger svajningar i en del

av kedjan återverkningar i andra delar – banker som går mot 

konkurs kommer att kräva in sina utlånade medel, och då pyser 

luften ur de flesta företag som saknar tillräcklig kapitalreserv. 

Således avgör pyramidspelet allas vårt välstånd, oavsett om vi 

fondsparar, aktiespekulerar eller inte alls bryr oss. 

Och sedan kommer de smarta spekulanterna igen, de som 

hann sälja av det mesta före raset och nu sitter på en stor 

dollarförmögenhet i kontanter, och köper upp aktier till 

fyndpriser från förlorarna som är beredda att begå självmord. 

Så går livet vidare. 

Norrut längs Nassau Street 

Det stabilaste här i krokarna är nog Tonys mobila korvmoj, 

en ”institution” som står parkerad på Broad Street mittemot 

börsen, utanför J P Morgans strama bankpalats. Dit springer 

börsmäklare och ekonomireportrar för att få en hotdog och 

kaffe på sin rast. Mot väggen lutar sig askgrå magsårskvinnor 

och -män, häller i sig kaffet och röker en snabb cigarett, 

det rycker hela tiden i deras ben som om de redan sprang. 

(För vegetarianer brukar Krishnarörelsen ha en rullande 

Govindas med hinduisk snabbmat på Broadway, i kvarteret 

söder om korsningen med Wall Street.) 

Medan man med en salivindränkt tumme försöker få bort 

de färgglada ketchupröda och senapsgula fläckarna från 

sin jacka, kan man promenera till korsningen Wall Street 

och Broad Street där turister sitter på den branta trappan 

upp till Federal Hall (mån-fre kl 9-17; fritt inträde), vars

pelarbestyckade front imiterar templet på Akropolis i Grekland. 

Här svors George Washington in som president 1789, vilket 

man får höra tillräckligt ofta för att acceptera påståendet som 

sanning, men egentligen är huset skattemyndighetens kontor 

från 1840-talet (då dess föregångare revs). Inne i Federal 

Hall finns ett litet museum och från byggnaden utstrålar fyra 

historiska promenader markerade genom färgade gatstenar 

och skyltar (ta en gratiskarta). 

Om man går en bit längre nedför Wall Street hittar man det 

nyöppnade Skyscraper Museum, som skildrar skyskrapans 

hundraåriga historia. Tunnelbanestationen i hörnet av Wall 

Street och William Street, där röda linjen 2/3 passerar, är den 

som sprängdes i Bruce Willis-filmen ”Die Hard III”. 

Nassau Street leder norrut från Federal Hall, en färggrann 

gata med många butiker och restauranger. Whitney Museum 

har en utställningslokal i korsningen med Maiden Lane (men 

huvuddelen av museets amerikanska konstsamlingar finns 

på Upper East Side, se längre fram). Benjamin Franklin 

(1706-90), uppfinnare, boktryckare och politiker (som 1776 

utarbetade USA:s oavhängighetsförklaring), bodde en tid 

i New York. Han utförde experimentet som bevisade att 

blixten är ett elektriskt fenomen – med den berömda draken 

och nyckeln – i klockstapeln till en gammal kyrka i hörnet 

av Nassau och Liberty Street. I slutet av gatan kommer vi till 

Park Row och hittar en Franklin-staty vid Printing House 

Square. 

Om man är intresserad av New York som hamnstad ska man 

göra en avstickare till South Street Seaport Museum 

(dagligen kl 10-17; $6/$3) som ligger nere vid Fulton

Street (följ Wall Street österut till Water Street), omgivet av 

fiskrestauranger och butiker på East River-kajerna. 

Rådhuset och St Paul’s Chapel 

Norr om Park Row ligger New Yorks rådhus, City Hall, en 

försvinnande liten tvåvåningskåk som byggdes 1803-11 i ett 

hopkok av fransk-klassicism och amerikansk kolonialstil. 

Rådhuset förekommer som kuliss i ett antal filmer, speciellt 

i snutfilmer där någon ska ta emot en utmärkelse av den 

korrupte borgmästaren men betackar sig, eller journalistfilmer 

där den korrupte borgmästaren ska hålla presskonferens och 

blir ställd mot väggen av någon näsvis men rättrådig murvel. 

Bredvid City Hall finns en datoriserad turistinformation 

där man kan bläddra i en elektronisk stadskarta. Här intill 

begynner den från filmer och vykort välbekanta Brooklynbron 

över East River (se nedan). 

Om man går nedför Park Row till Broadway kommer man 

till Ann Street (på hörnan låg på 1800-talet Barnums 

kuriosamuseum, se ovan). På andra sidan Broadway ligger St 

Paul’s Chapel mellan Fulton och Vesey Street (med gratis 

lunchkonserter på måndagar kl 12). Kyrkan från 1766 är den 

äldsta offentliga byggnaden som fortfarande är i bruk i New 

York (George Washington gick dit och bad). 

På 160 Broadway ligger en 5-stjärnig McDonald’s-restaurang 

med pianist som klinkar och en rullande skärm med 

börskurser, med tanke på Wall Street-klientelet.

Inte längre högst på Manhattan: 

World Trade Center 

Ett kvarter väster om Broadway låg World Trade Center 

som bestod av ett antal byggnader i en mängd olika 

storlekar, men de som man lägger märke till på alla gamla 

panoramabilder tagna före den 11 september 2001 är utan 

tvekan 1 World Trade Plaza, North Tower, och 2 World 

Trade Plaza, South Tower, två likformiga skyskrapor från 

slutet av 1960-talet med vardera 110 våningar. Det var här 

King Kong klängde i 1976 års filmatisering av den klassiska 

monsterfilmen (i originalet är det Empire State Building, som 

var högst i världen när första King Kong-filmen gjordes). Och 

1977 klättrade en man uppför det norra tornet med hjälp av 

sugkoppar. Utsiktsdäcket i det södra huset brukade besökas 

av 1,8 miljoner turister om året och i det norra huset fanns 

New Yorks högst belägna cocktailbar, Windows of the 

World, på 106:e våningen. Nu finns, som vi vet, inte någon 

orsak att skåla så högt upp. 

T-bana: blå linje C/E till World Trade Center. 

Ö v e r B r o o k l y n b r o n 

Flera broar och tunnlar löper ut från Manhattan till de 

omgivande stadsdelarna – och i New York kallas de som 

pendlar till sina jobb på Manhattan för ”Bridge & Tunnelpeople”. 

De flesta förorter är av begränsat intresse för turisten,

men det kan vara kul att korsa någon av broarna till fots och 

se sig om utanför Manhattan. 

Av alla broarna är Brooklyn Bridge den tjusigaste – för 

hundra år sedan ansågs denna spannbro vara ett av världens 

underverk. På bron finns informationstavlor som berättar om 

hur bygget gick till: flera män fick sätta livet till innan den 

stod färdig 1883 – bland andra konstruktören John Robbling 

själv, vars son Washington Robbling tog över. Än idag har 

dess ålderdomliga arkitektur en charm som lockar både 

filmregissörer och rockvideomakare: här på dessa plankor har 

Frank Sinatra och Gene Kelly steppat och Christopher Reeve 

flyger under Brooklynbron som Stålmannen. Man hinner 

knappt gå halvvägs förrän man blir omkörd av ett filmteam 

med kamerautrustning på vagnar. Utsikten mot Manhattan 

och de svindlande höga skyskraporna, när man står mitt på 

bron, är helt sagolik. 

Se upp för cyklister. 

T-bana till Brooklyn: alla tåg som fortsätter söderut från 

Manhattan går över eller under East River och far sedan 

genom Brooklyn, t ex blå A/C till Brooklyn Bridge High Street, 

eller röd 2/3 till Clark Street-Brooklyn Heights. Det går ingen 

kollektivtrafik över Brooklynbron, däremot kan man åka buss 

över Manhattan Bridge (modernare bro norrut) med B51 

från City Hall (se ovan), och komma till Downtown Brooklyn. 

Det går även en buss (B39) över Williamsburg Bridge, 

ännu längre norrut.

Brooklynsidan 

”Dere’s no guy livin’ dat knows Brooklyn t’roo an’ t’roo, because 

it’d take a guy a lifetime just to find his way aroun’ duh f----- 

- town”, skriver Thomas Wolfe på slang i en kort liten novell 

som heter ”Only the Dead Know Brooklyn” (1935), publicerad 

tre år före författarens egen död. 

I de gamla lagerbyggnaderna under Brooklynbron finns 

konstnärsateljéer och södra brofästet står mitt i ett rätt trendigt 

område, som håller på att växa till en prick på kulturkartan. Al 

Pacino och Matthew Broderick kör genom gränderna i filmen 

”En doft av kvinna” – Pacino är den blinde överstelöjtnanten 

som vill köra en Ferrari för sista gången innan han skjuter 

sig i sin svit på Waldorf Astoria, och behöver studenten 

Broderick som ”sina ögon” när han kör. Rolling Stones höll 

sin presskonferens inför ”Bridges To Babylon”-turnén (1997- 

99) på en ödetomt vid brofästet. MTV använder regelbundet 

platsen för inspelningar, mängder av TV-deckare har filmats 

här… Och när man står här och blickar tillbaka på Manhattan, 

så förstår man varför: ingenstans har man en sådan utsökt vy 

över skyskraporna. 

Vid kajen ligger pråmen Bargemusic där man kan höra 

kammarmusik (tors kl 19:30 och sön kl 16); den som vill 

njuta av vyn till lunch eller middag kan testa River Cafe (1 

Water Street) i skuggan av bron. Det är dock väldigt dyrt och 

dessutom bör man boka bord. Om man inte är förmögen kan 

man äta på närbelägna Patsy’s Pizza, 19 Old Fulton Street 

– restaurangen drar pizzadyrkare från hela New York.

Brooklyn, döpt efter Breukelen i Nederländerna, ligger 

på Long Island och bebyggdes av holländare på 1640talet. 

Själva kajen Fulton Landing har sitt namn efter 

ångbåtskonstruktören Robert Fulton (1756-1815), som 

startade den första färjeförbindelsen över East River. Brooklyn 

var en populär boplats för dem som redan på 1800-talet 

ansåg att den förorenade Manhattanluften var för ohälsosam. 

När kolonin av newyorkare på den här sidan om East River 

ökade, växte samtidigt behovet av en riktig bro och färjorna 

blev överflödiga efter att Brooklynbron byggts. I Brooklyn 

Heights-kvarteren, som man kommer till när man går vidare 

från brofästet, står många byggnader från 1800-talet kvar. 

Befolkningsmässigt är Brooklyn idag New Yorks största 

borough med 2,3 miljoner invånare, nästan en miljon fler 

än på Manhattan. Enligt statistiken är en av sju berömda 

amerikaner född i Brooklyn, vilket gör stadsdelen till landets 

största producent av celebriteter. Filmregissören Woody 

Allen sökte sig så snart han kunde till Manhattan (där han 

bor idag), medan författaren Paul Auster bor kvar. 

Buss: B25 (dygnet runt) har ändhållplats under bron vid 

Fulton Landing (samma buss passerar Brooklyn Academy of 

Music). 

Long Islands viktigaste bidrag till den amerikanska kulturen 

är poeten Walt Whitman (1819-92). Whitman växte upp 

i Brooklyn och startade 19 år gammal tidningen The Long 

Islander som han bar ut själv till prenumeranterna. Maken till

självuppoffrande tidningsredaktör får man nog leta efter med 

ljus och lykta idag. I litteraturhistorien skrev han in sig 1855, 

då han gav ut diktsamlingen ”Leaves of grass” (den första 

versionen tryckte han själv på lånad press; han recenserade 

den själv – anonymt – men blev trots det inte särskilt hyllad). 

Han fortsatte oförtrutet att ge ut nya, omarbetade och 

förbättrade upplagor av samma diktsamling fram till sin död 

(sista upplagan redigerade han på sin dödsbädd, sägs det). Idag 

rosas han för sina dikters modernistiska framtoning, där han 

blandar in vanlig amerikansk engelska och vardagshändelser. 

På svenska finns ett urval publicerade som ”Strån av gräs”. 

Brooklyn Academy of Music (BAM) 

Om man vandrar vidare förbi Borough Hall (där de 

flesta tunnelbanor till och från Manhattan har en av sina 

hållplatser) passerar man ett slags centrum med affärer och 

några gamla hus, Downtown Brooklyn, och följer man 

då Fulton Street kommer man efter 30 minuters promenad 

till BAM – eller det stolta Brooklyn Academy of Music 

(vid korsningen Fulton Street och Lafayette Avenue). 

Detta berömda kulturinstitut med 135 år på nacken håller 

åldersrekord i ett ungt land som USA, och ambitionen är att 

presentera framtidens klassiker inom dans och teater redan 

idag. Även stora stjärnor uppskattar BAM och publiken 

får se många betydande världspremiärer, det hålls årliga 

kulturfestivaler som mångkulturella DanceAfrica i maj eller 

avantgardistiska Next Wave på hösten – där det kan ingå en

opera av Lou Reed, ett dansverk av Merce Cunningham, en 

teaterföreställning av Robert Lepage… BAMcafé öppnar två 

timmar före föreställning. 

T-bana: röd linje 2/3, grön 4/5 eller orange D/Q till Atlantic 

Avenue; blå linje A/C till Lafayette; orange B eller gul N/R 

eller brun M till Pacific Street. Buss B25 från Brooklynbrons 

fäste kör förbi BAM: en annan behändig buss är B41 som 

passerar BAM på sin färd mellan Downtown Brooklyn och 

Prospect Park. 

Prospect Park med omgivningar 

Längre bort ligger den väldiga parken, Prospect Park (25 

minuters gångväg från BAM), som är Brooklyns svar på 

Central Park – landskapsarkitekterna är desamma, Olmsted 

& Vaux, som precis blivit färdiga med sitt mastodontprojekt 

på Manhattan när de fick i uppdrag att ”konstruera” den här 

parken. 

Parken är inbjudande och lummig. Men det kan finnas skäl 

att inte gå för djupt in på smala stigar i den mörkaste delen 

av skogen, för ibland blir folk rånade. I parken finns en 

botanisk trädgård (fritt inträde), men ännu mer frestas 

man förmodligen av Brooklyn Museum of Art (ons-fre 

kl 10-17, lör kl 11-21, sön kl 11-18; $4/$1:50, fribiljetter kan 

hämtas på hemsidan http://www.brooklynart.org). Museet 

uppfördes omkring sekelskiftet och har världens största 

egyptiska samlingar utanför Kairo och London, men där

finns också fetischer från Afrika, skulptur från Asien, samt 

europeiskt och amerikanskt måleri. 

Söder om Prospect Park ligger musikskolan Erasmus 

High School i hörnet av Flatbush Avenue och Church 

Avenue. Skolan har ett litet museum över före detta elever, 

som Neil Diamond och Barbra Streisand (öppet efter 

överenskommelse; buss B41 kör förbi här också). 

För dem som sett kultfilmerna ”Smoke” och ”Blue in the 

Face” av New York-författaren Paul Auster, så kan det vara 

intressant att veta att Auggie Wrens tobakshandel (som 

större delen av dessa rökiga filmer utspelar sig i) låg på västra 

sidan av Prospect Park. ”Checks Cashed” – checkar inlöses – 

står det på skyltarna över lokalen vid hörnet av Prospect Park 

West och 16th Street, vars nuvarande innehavare ägnar sig åt 

”financial services”. Kvarteret är sig likt från filmen (med kafé, 

speceributik och dylikt). Inspelningen på sommaren 1995 var 

ett riktigt spektakel för de kringboende – både Harvey Keitel, 

Madonna och Lou Reed spelade i filmerna, där Reed fäller sin 

klassiska replik: 

–Jag känner mig faktiskt ganska trygg i New York. Jag blir 

skraj... till exempel i Sverige. Du vet, tomheten. Alla är fulla. 

Allt fungerar. Om man stannar vid ett rödljus utan att stänga 

av motorn, kommer folk fram och säger till en. Om man 

öppnar badrumsskåpet finns där ett litet anslag: I händelse av 

självmord, ring... Sånt skrämmer mig. Men New York – icke. 

Paul Auster (f 1947), har gjort sig känd som en av de främsta 

moderna New York-skildrarna. Han har också undervisat i 

skönlitterärt skrivande på skolor i USA. Han bor med sin fru

författarinnan Siri Hustvedt och barn, inte långt härifrån på 

3rd Street. 

T-bana: orange linje D/Q längs Prospect Parks västra sida 

till museet; grön 4/5 och röd 2/3 passerar på parkens norra 

sida, hoppa av vid Eastern Parkway. Buss B41 kommer från 

Downtown Brooklyn och kör rakt genom parken; B69 och B75 

kör till Prospect Park West. 

Mer i Brooklyn 

En annan kultfilm som spelades in i Brooklyn är gamla John 

Travolta-klassikern ”Saturday Night Fever” – där John lever 

för att ta på sig den vita kostymen och stuffa till musik av Beegees 

medan han vispar med en arm över huvudet. Filmens 

diskotek är numera bögdisco under namnet Spectrum (802, 

64th Street vid 8th Avenue; gul linje N till 8th Avenue). 

Här befinner vi oss nära Bay Ridge som är den gamla 

skandinaviska stadsdelen. För de svenska immigranterna var 

New York mest en genomgångsplats på färden västerut till 

landsbygden kring Chicago, där man än idag hittar svenska 

bondbyar. 

T-bana från Manhattan: gul linje R till Bay Ridge Avenue, 

varifrån det är tre kvarter till Leiv Eiriksson Square (döpt 

1925). Mellan Downtown Brooklyn och Bay Ridge kan man ta 

bussar, B37 eller B63.

Coney Island 

Om man fortsätter till Brooklyns södra ända kommer man 

slutligen till Coney Island vars förfall besjungits av Lou 

Reed på albumet ”Coney Island Baby”. Egentligen är det ingen 

ö längre, utan en halvö. På sydsidan finns en strand dit de rika 

på 1800-talet reste med häst och vagn för att se Atlantvågor, 

därefter började man arrangera paketresor med bussar för 

medelklassen och numera kan vilken fattig pajsare som helst 

ta tunnelbanan för $1:50. 

Det finns möjligheter att fiska i havet, och man kan uppsöka 

nöjesparken Astroland Amusement Park, (718) 265- 

2100, på 1000 Surf Avenue vid W 10th Street. Nathan’s 

Famous, som grundades av Nathan Handwerker omkring år 

1900 och än idag ligger på samma plats nära nöjesparken, ska 

vara hotdogens vagga enligt amerikansk historieskrivning. 

Det finns också ett New York Aquarium för den som vill se 

fiskar bakom glas; $6:75/$3. 

Väster om Coney Island Beach ligger Brighton Beach 

som även kallas för Little Odessa på grund av alla sina ryska 

immigranter. Här filmade Luc Besson filmen ”Leon” – om 

yrkesmördaren med känslor. 

T-bana: orange linje B/F/D och gul N fortsätter till Coney 

Island. Alternativt kan man från Manhattan (East 57th 

Street-Madison Avenue) ta expressbuss X29 och kliva av vid 

ändhållplatsen (Surf Avenue-Stillwell Avenue), dock endast 

vardagar och begränsade tider; bussen kör under East River 

genom Brooklyn Battery Tunnel.

Tr i b e c a ( Tr i a n g l e B e l o w 

C a n a l S t r e e t ) 

Åter till Manhattan. Tribeca (eller TriBeCa) på södra 

Manhattan, norr om World Trade Center, är mestadels ett 

ganska charmlöst distrikt med gråsvarta magasinsbyggnader, 

ödsliga bensinmackar och ”diners”, sådana där amerikanska 

matställen som alltid står bredvid bensinmackar. Namnet 

syftar på att stadsdelen är triangulär och ligger söder om 

(below) Canal Street. 

När Mark Twain var både fattig och ung författare in spe, 

kom han 1853 till New York och bodde på ett gästgiveri på 

Duane Street medan han jobbade hos en firma på Cliff Street. 

Under Manhattans historia har de konstnärliga människorna 

hela tiden flyttat runt på ön, och när Greenwich Village 

(längre norrut) blev för fint och dyrt flyttade de söderut till 

SoHo (mellan Houston och Canal Street), och då priserna 

trissades upp i SoHo flyttade de till södra sidan av Canal 

Street, till Tribeca. Yoko Ono hyrde 1960 en ateljévåning 

utan varmvatten på Chambers Street för $50 i månaden, som 

blev samlingsplats för det tidiga sextiotalets avantgardister. 

Men kvarteren är under upprustning och idag lär man inte 

komma undan lika billigt. Som bostadsområde har Tribeca 

blivit attraktivt, framför allt eftersom en massa stjärnor 

som Robert DeNiro, Isabella Rosselini, Martin Scorsese 

och avantgardister som David Byrne (ex-Talking Heads) 

och Laurie Anderson bor här. Men trots att Tribeca börjat 

bli allt snobbigare, dröjer en läskig och ruffig känsla kvar, i

synnerhet om man går längs de smala och ödsliga gatorna 

sent på kvällen. 

Norr om World Trade Center börjar Greenwich Street som 

löper upp genom Tribeca. I korsningen Greenwich och 

Chambers Street ligger Tribeca Performing Arts Center 

där det spelas teater, och längre uppför gatan kommer vi 

till Robert DeNiros filmhus Tribeca Productions på 375 

Greenwich Street (mellan North Moore och Franklin Street). 

Tribeca Grill, i samma korsning, ägs av DeNiro. Om man 

får syn på en liten person med stor näsa och denna person 

förefaller bekant, kan det mycket väl vara Dustin Hoffman 

som smörjer kråset. 

Norrut slutar Tribeca vid Canal Street, som löper tvärs över 

Manhattan i öst-västlig riktning och avgränsar öns sydspets. 

Fortsätter man norrut kommer man till SoHo och sedan 

Greenwich Village, men om man inte har så bråttom ska man 

ta sig tid att vandra österut till de färgstarka kinesiska och 

italienska kvarteren. 

T-bana: blå linje A/C/E eller röd 1/9 till Canal Street. 

C h i n a t o w n & L i t t l e I t a l y 

Bland New Yorks etniska stadsdelar är Chinatown och Little 

Italy mest kända för oss turister. Och till det finns ju goda 

skäl: plötsligt när man går längs Canal Street tror man sig 

ha blivit shanghajad till Taiwan – gatuskyltarna fullkomnar 

illusionen med kinesisk text, alla butiker säljer kinesiska

lyckokakor och från restaurangerna hörs det lätta klappret av 

chopsticks. Sedan viker man bara om ett gathörn och hamnar 

på Sicilien: Mulberry Street är vad som återstår av Little Italy, 

en gata kantad av italienska serveringar som lockar med 

rutiga bordsdukar och visslande italienare, till en stilla kaffe 

med digestif att avrunda den kinesiska lunchen med. 

T-bana: grön linje 4/5/6 till Canal-Lafayette; gul N/R till 

Canal-Broadway. 

Chinatown 

Chinatown var från början ett getto. Även om det inte 

längre är på det viset bor många kineser kvar. Gatorna 

är fulla av matställen och små butiker, plockade ankor 

hänger i skyltfönstren, det salubjuds souvenirer av plast, 

lågpriselektronik och guldsmide. Att irra runt på gatorna och 

slumpmässigt ramla in i butiker är en ren fröjd. Alla talar 

kinesiska, telefonkioskerna ser ut som pagoder. 

En bra utgångspunkt är korsningen mellan Canal Street och 

Mott Street. Det sägs att man får bra kurs om man växlar 

pengar på Canal Street Exchange (på Walker Street). Om 

man råkar vara hungrig kan man slinka in på Big Wong (67 

Mott Street, i kvarteret nedanför Canal Street) – en stor kantin 

där man äter sig mätt för 5 dollar. Chinatown har en teater, 

Mulberry Street Theater, vid hörnet till Bayard Street, där 

man då och då kan se asiatiska program. 

Det kinesiska nyåret firas i slutet av januari eller början av

februari med många explosioner (kineserna uppfann som 

bekant krutet). 

Little Italy 

Antalet italienare i Little Italy har sjunkit drastiskt, från 50 

000 i början av seklet till mindre än femtusen, och stadsdelen 

har med åren förtvinat till en enda turistgata, Mulberry 

Street (mellan Canal Street och Broome Street). 

Sommartid blomstrar kvarteren med gatuserveringar samt 

en och annan ganska dyr ristorante. Mare Chiarro (176 

Mulberry Street) har förekommit i flest filmer, t ex ”9 1/2 

vecka”, ”Gudfadern 3” och senast i ”Donnie Brasco” (med Al 

Pacino och Johnny Depp). På Umberto’s Clam House (129 

Mulberry Street; öppet varje natt till kl 6 på morgonen) blev 

en av New Yorks sista stora maffiabossar nedskjuten 1972. 

Men den tiden då Vito Genovese, Lucky Luciano och Murder 

Inc härskade över dessa gator är sedan länge slut. De sista 

senila och syfilitiska ledarna över New Yorks maffiafamiljer 

går nattetid omkring i pyjamas och frågar förbipasserande 

vad klockan är, tills sjuksköterskorna letar rätt på dem och 

tar med dem hem. 

En parallellgata två kvarter öster om Mulberry är Martin 

Scorseses mammas gata, Elizabeth Street. Här växte hans 

föräldrar Catherine och Charles Scorsese upp, de blev ihop, 

gjorde barn och Martin föddes 1942. Senare skulle Martin bli 

en av USA:s största filmregissörer och många av hans filmer 

utspelar sig i New York (”Taxi Driver”, ”En natt i New York”,

”Tjuren från Bronx”, ”Maffiabröder”). Ofta nog tog han hem 

sina arbetskamrater till mamma som bjöd på bläckfisksallad, 

pasta med sardellsås och ugnsgräddad perciatelli – och 

minst lika vanligt var att hans mamma fick någon liten biroll 

eller replik i hans filmer. Scorseses favoritskådespelare 

Robert DeNiro (f 1943) var som grabb medlem i ett gäng på 

Kenmare Street och lär ha kallats ”Bobby Milk” för att han 

var så blek. 

Går man västerut kommer man till Broadway igen, och på 

andra sidan om Broadway ligger det kreativa SoHo. 

S o H o ( S o u t h o f H o u s t o n ) 

Manhattans galleridistrikt kallas SoHo eftersom det ligger 

söder om (south of) Houston Street (uttalas ”Hauston” 

och inte ”Hjuuston”). Gratistidningen Village Voice, som 

man hittar i plastboxar på de flesta gathörn, väljer ut 

veckans intressantaste utställningar. Längs Broadway finns 

även shoppingmöjligheter i billiga klädaffärer, och 

loppmarknader knoppar upp på P-platserna varje lördag. Och 

om man blir hungrig och trött kan man förfriska sig på vad 

som anses vara delikatessbutikernas ”Rolls-Royce”, Dean & 

DeLuca (560 Broadway vid Prince Street). 

I SoHo har man ett behändigt koncentrat av New Yorks 

konstvärld. Mindre gallerier gömmer sig på gatorna väster 

om Broadway, på Mercer, Greene och Wooster, men börja 

gärna kulturletandet öster om Broadway:

Mellan Little Italy och SoHo hittar vi Storefront for Art 

& Architecture (97 Kenmare Street, öster om Lafayette 

Avenue), med utställningar och även diskussioner rörande 

många olika konstnärliga discipliner. Poet’s House (72 

Spring Street, vid Lafayette; tis-fre kl 11-19, lör kl 11-16; oftast 

fritt inträde) är en mötesplats för poeter och poesi-diggare, 

med bibliotek och en skrivmaskin för dem som behöver 

skriva av sig. Ett välkänt galleri är Thread Waxing Space 

på 476 Broadway. Alternative Museum (594 Broadway, 

mellan Houston och Prince; tis-lör kl 11-18; $3) visar verk av 

konstnärer som missgynnats ”på grund av ideologi, ras, kön 

eller ekonomi”. 

Sedan korsar man Broadway: New Museum of 

Contemporary Art (583 Broadway, nära Houston) kan 

vara intressant, men blicken fastnar främst av allt på en filial 

till det kända Solomon Guggenheim Museum, Guggenheim 

SoHo (575 Broadway vid Prince Street; ons-fre & sön kl 11-18 

och lör kl 11-20; $5/$3, observera att det finns en specialbiljett 

om man tänker besöka båda Guggenheim-museerna, $11/$7). 

Museet, som ständigt tycks expandera, öppnade denna 

filial 1992 och här visas föremål dels från de permanenta 

samlingarna, men också specialutställningar. Under SoHomuseet 

ligger tebutiken T, med vinservering. 

T-bana: orange B/D/F/Q till Broadway-Lafayette; grön 

4/5/6 till Spring Street-Lafayette; gul N/R till Prince Street- 

Broadway.

De intressanta bakgatorna i SoHo 

Om man går ett kvarter västerut från Broadway kommer man 

till Mercer Street och strax söder om Houston Street ligger 

Dia Center for the Arts (155 Mercer). Det är egentligen en 

repetitionslokal, men där ges ibland enklare föreställningar, 

poesiläsningar och dylikt. På samma gata ligger ett välkänt 

galleri som heter Ronald Feldman Fine Arts (31 Mercer), 

och på nästa gata ligger performance- och utställningslokalen 

Artists Space (38 Greene). Uppför Greene Street kommer 

man till lilla Sperone Gallery (142 Greene). Här filmades 

den ökända nakenvideon med John Lennon och Yoko Ono för 

albumet ”Double Fantasy” (1980). 

Så är det dags för nästa gata västerut, Wooster Street. Gatan 

har gett namn åt experimentella teatergruppen Wooster 

Group, som hållit på sedan 1970-talet och numera räknas 

som en av de viktigaste off-off-Broadwaygrupperna. De fick 

stor uppmärksamhet i mitten av 1980-talet när dramatikern 

Arthur Miller, med hot om rättsliga påföljder, tvingade 

Wooster Group att sluta spela hans pjäs ”Häxjakten” 

(uppsättningen var för experimentell för att passa Millers 

smak). Gruppen har sin egen teater, Performing Garage, 

på 33 Wooster Street. 

Några trappor upp på 40 Wooster Street ligger Artists 

in Residence Gallery (eller AIR), grundat 1972 som ett 

kooperativ av kvinnliga konstnärer. Printed Matter Inc (77 

Wooster, norr om Broome Street) har konstpublikationer till 

försäljning och man kan även höra föreläsningar av konstnärer

och kritiker. Vid hörnet av Broome och West Broadway kan 

man äta suveräna hamburgare på Broome Street Bar, det 

går också att få en öl medan man vilar fötterna. 

Efter att man korsat gatan och gått några meter norrut 

kan man ta en titt på galleriet Leo Castelli (420 West 

Broadway). Castelli är intressant eftersom han ”upptäckte” 

många av popkonstnärerna – på en utställning här med 

Roy Lichtenstein 1961 såg Andy Warhol för första gången 

popkonst, vilket blev en vändpunkt för Warhol. Andy Warhol 

ställde så småningom själv ut här, bland annat tapetserade 

han 1966 väggarna med sin berömda ko-tapet (som två år 

senare täckte hela fasaden på Moderna Museet i Stockholm). 

Warhol gjorde också ett porträtt av galleristen, en tavla som 

heter ”Leo Castelli” (1975). 

Om man fortsätter längs Broome eller Spring Street kommer 

man till breda 6th Avenue (på kartorna står det visserligen 

”Avenue of the Americas”, men folk säger ändå 6th Avenue), 

och vid ett litet torg på andra sidan ligger HERE (145, 6th 

Avenue; tis-sön kl 12-20), ett multimediakonstcenter med 

gallerier och scener. HERE har eget kafé med rättigheter 

(dagligen kl 8-24) där man känner sig lite trendig när man 

sitter och tittar ut genom de stora gatufönstren. Teater spelas 

de flesta kvällar, ibland med lördagsmatinéer (biljetter $10). 

I norr tar SoHo slut vid Houston Street. Där ligger Film 

Forum (209 West Houston Street; tre salonger, kassan 

öppnar kl 13; $7:50) som sedan 1970 ser till att newyorkarna 

kan se kvalitetsfilm. Sedan korsar man Houston Street till den 

norra sidan och hamnar då plötsligt i det sägenomspunna 

Greenwich Village.

T-bana: blå linje C/E till Spring Street-6th Avenue; röd 1/9 till 

Houston Street-7th Avenue. 

G r e e n w i c h V i l l a g e & 

u n i v e r s i t e t e t 

–Jag beklagar verkligen att jag inte är amerikan och föddes 

i Greenwich Village. Det är här jag borde ha vuxit upp… Alla 

dras mot centrum; det är därför jag är här nu, sa John Lennon 

till Rolling Stone-redaktören Jann Wenner 1971. 

Många av oss turister styr genast stegen till Greenwich 

Village när vi kommer till New York. ”The Village” är ett 

hippt Manhattanområde som består av en mängd pittoreska 

smågator med italienska delikatessbutiker, inbjudande 

restauranger (sommartid massor av uteserveringar), små 

parker där man kan sitta och filosofera, och alla kulturhjältar 

i den amerikanska historien har någon gång satt sin fot i 

Greenwich Village. Från 1800-talet och framåt har vår tids 

främsta författare bott här och flera av dem har också dött 

här. Under 1900-talet har Greenwich Village varit musikens 

Mekka – från 1940-talets jazzklubbar till 1960-talets rock 

och avantgardistiska performance. Allt tycks ha börjat 

här. Området breder ut sig på smågatorna kring parken 

Washington Square och New Yorks universitet. 

Det finns en turistbyrå på 50 W 4th Street (vid Greene 

Street).

T-bana: orange linje B/D/F/Q eller blå A/C/E till West 4th 

Street-Washington Square; gul N/R till 8th Street-NYU. 

K u l t u r f o l k f l o c k a s k r i n g 

u n i v e r s i t e t e t 

New York University, vars mest kända f d elever är 

uppfinnaren Samuel Morse och regissören Woody Allen, 

har betytt mycket för att bygga upp Greenwich Villages 

särprägel och kulturliv. Universitetet grundades 1831 på östra 

sidan om Washington Square Park och numera hör flera av 

byggnaderna kring parken dit. I ett av hörnhusen på södra 

sidan ligger Loeb Student Center (566 LaGuardia Place) som 

har information om aktiviteter. 

Den första stora författaren som bott i närheten av Washington 

Square var Edgar Allan Poe på 1830-talet, därefter har de 

flesta betydelsefulla amerikanska författare levt, skrivit och 

supit i Greenwich Village, t ex bodde Henry James (1843- 

1916) i ett av husen på norra sidan om parken, han har skrivit 

en bok med just namnet ”Washington Square”. Mark Twain 

(1835-1910) har också bott här, i början av 1900-talet hade 

han en lägenhet tre kvarter norrut, på 21, 5th Avenue, där 

han bl a dikterade sin postumt utgivna självbiografi (första 

utgåva 1924). I den skildras hur Twain på 1800-talet brukade 

sitta och sola sig på en av bänkarna i Washington Square 

Park tillsammans med den 15 år yngre författaren Robert 

Louis Stevenson, medan de dryftade diverse spörsmål. 

Eugene O’Neill (1888-1953), som under sin karriär fick 4-5 

Pulitzerpris och ett Nobelpris, inledde sin karriär på en teater

som fortfarande ligger vid Washington Square. 

Thomas Wolfe (1900-38) undervisade i engelska på 

universitetet på 1920-talet, medan han skrev några odödliga 

böcker och noveller och därefter själv dog i förtid. Den 

främste skildraren av det dekadenta livet i storstaden, F 

Scott Fitzgerald (1896-1940), hörde också hemma här – 

och fler författare kommer ni att stöta på medan vi går runt i 

kvarteren. Och man kan ju tänka sig att några av de ansikten 

som passerar förbi idag, här och nu, tillhör författare från det 

förflutna eller framtiden. 

Bland epokgörande rockmusiker som harvat i dessa kvarter 

kan man räkna upp Frank Zappa (1940-93) som framförde 

sina kompositioner med Mothers här. Deras teatrala 

scenshow spelades 14 gånger i veckan under vintern och 

våren 1966-67 på Garrick Theater. Ett annat ställe som lever 

i myterna, är Cafe Bizarre där Velvet Underground gjorde 

sin konsertdebut 1966. Ägaren hade dock ingen förkärlek för 

det bisarra och påpekade för Lou Reed: 

–Vågar ni spela en till likadan låt så slänger jag ut er. 

Så bandet spelade en till och sparkades mycket riktigt ut. 

Därefter upptäcktes de av Andy Warhol och blev husorkester 

i konstnärens ateljé, samt turnerade runt USA med Warhols 

multimediaprojekt ”Exploding Plastic Inevitable”, och fick 

skivomslag med bananer som gick att skala. I Greenwich Village 

upptäcktes dessutom Bob Dylan, Bruce Springsteen, 

Lovin’ Spoonful, Talking Heads och Blondie. Mystiska 

konstellationer som Fugs (som aldrig blivit populära – fast 

desto mer ökända) har också sina rötter här. Fugs var en 

högst godtycklig samling av beatnikpoeter som inte kunde

spela några instrument, men trots detta bildade en orkester 

och tonsatte Allen Ginsbergs berömda ”Howl”-poem. 

Kärnan i Fugs bestod av Ed Sanders (som senare fick hjälp 

av FBI att gå under jorden eftersom han skrivit en avslöjande 

reportagebok om sektledaren Charles Manson), Ken Weaver 

och Tuli Kupferberg som fortfarande är viktiga figurer i 

Manhattans kulturkretsar. 

Washington Square 

Idealet för lugn och respektabel avskildhet år 1835 fann man 

vid Washington Square, där Doktorn byggde sig ett stiligt, 

modernt hus med bred fasad och en stor balkong framför 

salongsfönstren, och en marmortrappa som klättrade till en 

port som också hade en yta av vit marmor. Denna byggnad, 

och många av grannarna, som voro precis likadana, ansågs 

förkroppsliga de senaste rönen inom arkitekturkonsten, och 

förblir till denna dag väldigt gedigna och aktningsvärda 

boningar. Framför dem låg Parken, med en stor mängd billig 

vegetation innanför ett trästaket, som ökade dess lantliga 

utseende; och runt hörnet låg den mer majestätiska Femte 

Avenyn, som begynte här med en spatiös och självsäker 

prägel… 

Henry James: ”Washington Square” 

I södra ändan av Manhattans paradgata 5th Avenue står 

en liten triumfbåge – Washington Arch (1892, ritad av 

Stanford White) – som öppnar sig mot Washington Square 

Park.

En del lummiga träd skuggar gångarna som löper ut från 

fontänen i mitten, och det finns en inhägnad att rasta hundar 

i. I ett hörn står en staty av italienske frihetskämpen Giuseppe 

Garibaldi (1807-72), som sedan han misslyckats med att 

erövra Rom levde i exil i New York. 

Dagtid står performanceartister och vränger sina kroppar 

till levande statyer och någon spelar akustisk gitarr vid 

fontänen, i ett hörn spelar gubbarna Alfapet, kvällstid är det 

mycket haschlangning och polisbilarna glider förbi med täta 

intervaller. Vid fontänen, mitt i parken, stod ärkehippien 

David Peel och sjöng sin klassiska undergroundlåt ”Have 

A Marijuana” för nästan 30 år sedan. John och Yoko var då 

precis nyanlända i New York och tog ofta promenader hit. På 

albumet ”Some Time in New York City” (1971) sjunger Lennon 

en låt som heter just ”New York City”: 

Up come a man with a guitar in his hand, singing, 

Have a marijuana if you can. 

His name was David Peel and we found that he was real, he 

sang, 

The Pope smokes dope every day. 

Och det känns nu som en liten vykortsanekdot som legat länge 

på posten, men som lyckas fånga det tidiga 70-talet på några 

nödrimmade rader. Lennon producerade Peels album ”The 

Pope Smokes Dope” och Peel tackade för tjänsten genom att 

spela in albumet ”John Lennon for President”. 

På gatorna söder om torget hittar man försäljare av begagnade 

böcker, om det inte är alltför regnigt.

På West 8th Street (ett kvarter norr om Washington Square) 

finns butiker med billiga kläder; i hörnet vid 6th Avenue 

grundade rockgitarristen Jimi Hendrix sin egen studio, 

Electric Lady, kort innan han dog 1970. Studion överlevde 

och 1975 spelade Lennon och David Bowie in ett par låtar 

till Bowies LP ”Young Americans” där (Lennons gamla låt 

”Across The Universe” och deras gemensamma komposition 

”Fame”). 

I ett av husen i nordöstra hörnet av Washington Square hade 

konstnären Edward Hopper (1882-1973) sin ateljé, men där 

finns inget museum eller så. Hopper minns vi för att hans 

målningar med naken realism skildrar USA som en rätt 

ödslig plats. En annan konstnär som jobbat här i kvarteren är 

Robert Rauschenberg (f 1925), som bland annat gjort geten 

med bilringen om magen. Han är en mångsidig konstnär, som 

ägnat sig åt måleri, teckning, skulptur, foto och performance. 

Ibland har han målat inför publik, med kontaktmikrofoner 

på målarduken så att publiken hörde hur det lät, han har 

också varit scenograf och koreograferat en del experimentella 

dansstycken. 

Rauschenbergs dansverk visades på 1960-talet i Judson 

Church, 55 Washington Square (södra sidan). Här finner 

vi en vacker kyrksal med ett stort, målat fönster, och på 60talet 

var kyrkan centrum för den nya experimentella dansen. I 

kretsen ingick kända namn som Merce Cunningham, Meredith 

Monk, Steve Paxton och Trisha Brown, och den så kallade 

Judson-rörelsen har även påverkat den europeiska moderna 

dansens framväxt. Det visas fortfarande experimentella 

dansstycken på måndagar kl 20 (fritt inträde) i arrangemang

av Movement Research. Föreställningarna är av ”work-in- 

progress”-karaktär, så det är mycket experimenterande och 

man ska inte ha alltför höga förväntningar – men det är ett 

bra tillfälle att mingla bland New Yorks avantgardister. 

Legendariska klubbar och teatrar 

Söder om Washington Square löper West 4th Street. På 

rock- och bluesklubben Bottom Line (15 W 4th) mellan 

Washington Square och Broadway, spelade Lou Reed in 

livealbumet ”Take No Prisoners”. 

Strax intill låg Gerde’s Folk City (11 W 4th), som på 1960-talet 

var hjärtat i den amerikanska folkmusikrörelsen. Den 19-årige 

Bob Dylan spelade som förband till olika artister hela våren 

och sommaren 1961, ryktet spred sig och han upptäcktes av en 

talangscout från Columbia Records. Dylan fick för övrigt sin 

första egna lägenhet på West 4th Street (efter att ha kvartat 

lite varstans under ett år). Och slutligen ska vi inte glömma 

att Paul Simon och Art Garfunkel gjorde sitt allra första 

framträdande under namnet Simon & Garfunkel på Folk City 

1964. Året därefter toppade de listorna med ”The Sounds Of 

Silence”. 

På västra sidan om Washington Square kan man följa 

charmiga MacDougal Street söderut, förbi kaféer med bleka 

kedjerökande studenter, och förbi souvenirbutiker (turismen 

sätter sin prägel). I början av gatan hittar man teatern 

Provincetown Playhouse (133 MacDougal; teatern hör till 

universitetet) som grundades 1916 och där Eugene O’Neills

första pjäser mötte publiken. O’Neill skrev bland annat en 

följetong om skeppet ”SS Glencairn” med besättning, och 

som spelades under första världskriget. En annan medlem av 

teatergruppen var John Reed (författare till ”Tio dagar som 

skakade världen”) som bodde på 42 Washington Square, han 

lär i början av seklet ha oavhängighetsförklarat Washington 

Square Park som Nya Bohemien. 

West 3rd Street heter nästa tvärgata, på nr 85 bodde Edgar 

Allan Poe, och på nr 131 ligger jazzklubben Blue Note som 

rekommenderas av både Herbie Hancock och Dizzy Gillespie 

(söndagsbrunch med jazz från kl 12 för $14:50). Om man 

går österut och korsar Broadway befinner man sig på Great 

Jones Street där man hittar klubben för klassisk punk 

och sydstatskrubb, Acme Underground Bar & Grill. 

Jean-Michel Basquiat – det konstnärliga underbarnet från 

Brooklyns slum, vän till Andy Warhol (de målade tillsammans 

under 1984-85) och älskare till Madonna – dog 1988 av en 

heroinöverdos i sin ateljé på Great Jones Street, endast 27 

år gammal. (Basquiat vilar på Greenwoodkyrkogården i 

Brooklyn.) 

Om vi går vidare nedför MacDougal Street kommer vi till 

Cafe Wha? (115 MacDougal). Det är en liten rockklubb där 

Bruce Springsteen regelbundet harvade på helgerna (så tidigt 

som 1965), långt innan han slog igenom. Cafe Wha? har så 

iögonenfallande skrytsamma skyltar som räknar upp vilka 

som spelat där innan de blev berömda, att man inte direkt får 

lust att gå in – eftersom det kulturella kapitalet tycks höra till 

svunnen tid.

Besjungna Bleecker Street 

Två kvarter nedanför Washington Square har vi Bleecker 

Street (stavas även Bleeker). Kring hörnet MacDougal- 

Bleecker ligger några kaféer, man kan sitta ner och ta en 

espresso (ca $3 med dricks) och titta på folk. Allen Ginsberg, 

Jack Kerouac och andra beatnikförfattare har suttit här 

före oss. Om man är sugen på riktig mat finns det en bra 

kinarestaurang, Suzie’s (163 Bleecker Street), som sänker 

priset på eftermiddagarna. 

Bleecker Street har tjänat som kuliss för tonsättaren Gian- 

Carlo Menottis femtiotalsopera ”Helgonet på Bleecker Street” 

om konflikter bland New Yorks italienska immigranter 

– som en italiensk ”West Side Story”. Mer känd är Menotti 

för ”Telefonen” (1947) och andra operor på moderna teman. 

Han var den förste som skrev en opera direkt för TV (på 1950talet), 

och är den som står bakom Festival dei Due Mondi 

(De Två Världarnas Festival), Italiens största internationella 

kulturfestival. Festivalen har en systerfestival i South 

Carolina. 

Bleecker Street är en populär gata och turister fyller 

gatuservering efter gatuservering – på borden ligger 

små videokameror som ryms i en handflata och stora 

systemkameror med zoomlinser – och alla försöker att insupa 

det som finns kvar av den bohemiska stämning som de läst 

om i sina resehandböcker. 

Längst bort i östra ändan av Bleecker Street ligger CBGB’s

(315 Bowery). CBGB’s var den stora punkklubben på 1970talet 

– trots att namnet faktiskt är en förkortning för Country, 

Blue-Grass & Blues. Första bandet ut var Television, följda 

av konststudenterna i Talking Heads som begick sin 

livedebut här 1975, Ramones – förortsgrabbar från Forest 

Hills i Queens – dök upp samma år, och Blondie (innan de 

hette Blondie) slipades och tilläts mogna på CBGB’s inför 

sitt världsgenombrott. Vi ska heller inte glömma att Union 

Carbide Productions från Göteborg spelade här för tio år 

sedan, då newyorkarna fick en chans att se Ebbot Lundberg 

hjula. 

Bleecker Street förekommer också i många romaner, t ex i Jay 

McInerneys kultbok ”Neon: Bright Lights, Big City” (1986; 

filmad 1988 med Michael J Fox), som förlänar ett bohemiskt 

skimmer åt gatan där kämpande författare och konstnärer 

bott. Boken finns på de flesta antikvariat på Manhattan. Om 

man går västerut på Bleecker Street blir gatan väldigt italiensk 

till sin karaktär, och i hörnet av Cornelia Street och Bleecker 

bodde huvudpersonen som hade författardrömmar i nämnda 

roman. Runt omkring finns ställen som man känner igen 

ur boken, Zitos italienska bageri, Ottomanellis slakteri ”där 

små djurkroppar hänger i fönstret: oflådda kaniner, hårlösa 

svinfoster, plockade fjäderfän med gula fötter”. På en italiensk 

deli, Murray’s Cheese Shop (257 Bleecker), får man en 

macka med rökt mozzarella, soltorkade tomater och färska 

kryddor för $4. Om man är hungrigare än så kan man äta en 

hel pizza på John’s Pizza (278 Bleecker), en restaurang som 

sedan 1930-talet bakat pizzor i vedeldad ugn. Medan resten 

av USA spjälkat ned pizzan till en ”pizza slice”, en triangel

med seg ost som skärs ut ur en hel pizza och gräddas för sig, 

och säljs för $2 ”to go” till pizzakonnässörens förargelse, 

bedriver ortodoxa pizzerior som John’s of Bleecker Street 

motkampanjer och skyltar med NO SLICE redan på utsidan. 

T-bana: röd linje 1/9 till Sheridan Square-Christopher Street. 

En poets död 

Fortsätt vidare på Bleecker Street, som svänger mot nordväst 

och mynnar ut söder om Sheridan Square vid 7th Avenue. 

Vik av till vänster på Christopher Street och gå några kvarter 

söderut från Sheridan Square, för att komma till en bred 

gata vid namn Hudson Street. Inom synhåll har man skylten 

till White Horse Tavern (567 Hudson); den sympatiska 

barens exteriör är helt svartvit och ser ut som en filmkuliss, 

inredningen består av nött trä i väggar och stolar – ingen 

plastbehandlad masonit så långt ögat når. Här sägs det att 

poeten Dylan Thomas söp tills han dog en novemberafton 

1953. Han fördes till närbelägna St Vincent’s Hospital 

på 7th Avenue, vid 11th Street. Där kunde man inte hjälpa 

den blott 39-årige poeten, utan han befanns vara död – 

den officiella dödsorsaken var hjärnblödning på grund av 

alkoholism. Men det finns givetvis, som med alla smaskiga 

historier, en inofficiell och mycket hemsk version: enligt 

vissa forskare i ämnet var Dylan Thomas utarbetad, led av 

astma och matsmältningsrubbningar, och för att få honom 

på fötter injicerade läkarna på St Vincent honom med en

medicincocktail bestående av cortison och morfin, varpå han 

dog. Sjukjournalen revs (på sjukhuset hade man bl a missat 

att Dylan Thomas var diabetiker) för att rädda sjukhuset vars 

läkare kunde ha blivit åtalad för dråp. 

Om vi promenerar något kvarter uppför Hudson Street, 

sedan tar av västerut på Bethune Street och korsar Greenwich 

Street kommer vi till Cunningham Dance Foundation, 

koreografen Merce Cunninghams dansstudio (55 Bethune; 

dagligen kl 9-24). Cunningham är vid cirka 80 års ålder en 

av de stora inom modern dans. Han började koreografera 

på 1940-talet och har samarbetat med konstnären Robert 

Rauschenberg och kompositören John Cage – dessa tre lärde 

känna varandra redan omkring 1950 på Black Mountain 

College (i North Carolina) där de gjorde sina första happenings. 

Cunningham koreograferar fortfarande nya stycken som 

visas i New York och ibland skickas ut på turné. Institutet har 

träningsprogram för dansare intresserade av Cunninghams 

teknik och drar till sig elever från hela världen. Det finns också 

en souvenirbutik med dansvideor, och har man tur kan man 

få se någon studioföreställning. 

På Bank Street (parallellgata till Bethune Street) hyrde John 

och Yoko en tvårummare, ett arbetsrum och ett sovrum, 

under tiden de spelade in albumet ”Some Time in New York 

City”, 1971. 

Norrut genom Greenwich Village kan vi promenera förbi 

Balducci’s på hörnet 6th Avenue och West 10th Street 

(några kvarter nordväst om Washington Square Park), ännu 

en känd italiensk delikatessbutik. På nästa gata ligger Village 

Vanguard (7th Avenue, hörnet till 11th Street), en jazzklubb

som har funnits på samma plats sedan mitten av 1930-talet 

och dit folk gått för att höra Miles Davis, John Coltrane, 

Dexter Gordon och andra storheter. Inte långt borta ligger 

New Yorks högborg för bluesdiggare, Chicago B.L.U.E.S. 

(73, 8th Avenue mellan 13th och 14th). Den sistnämnda är 

en ångande, smal och stökig lokal, men om man tränger sig 

förbi scenen finns en soffhörna bakom bandet, där man kan 

sjunka ner i en fåtölj och koppla av till några av USA:s bästa 

bluesartister. 

C h e l s e a 

Vid 14th Street slutar Greenwich Village, och Chelsea tar vid. 

Chelsea är New Yorks gaystadsdel och sträcker sig längs 8th 

Avenue ända upp till 23rd Street. Många av restaurangerna 

och butikerna drivs av eller riktar sig till homosexuella och det 

finns flera gaybarer på 8th Avenue, bl a Rawhide på hörnet 

till 21st Street och The Break lite längre upp på samma sida. 

På motsatta sidan ligger Bendix Diner, med neonreklamen 

”GET FAT” – bra för kaffe, plättar, rejäla omeletter och 

jättemackor. USA:s ledande bokhandel med inriktning på 

gaykultur, A Different Light Bookstore, ligger på 151 W 

19th Street. Information för homosexuella finns i en särskild 

gratistidning som man hittar i boxar längs gatan, LGNY 

(Lesbian-Gay New York). 

Chelsea är också en av Manhattans konstnärliga stadsdelar. 

Österut, i den lilla tårtbit som bildas mellan 10th och 11th 

Avenue samt W 23rd Street, ligger två av Manhattans

viktigaste avantgarde-centra: Kitchen (Center for Video, 

Music, Dance, Performance, Film & Literature, 255-5793; 

512 W 19th Street) som alltså inte serverar mat, utan är ett 

”laboratorium” där konstformer blandas sedan 1971, samt 

Dia Center for the Arts (989-5912; 548 W 22nd Street), 

en utställningslokal för installationer och experimentell konst. 

Öppettiderna är något sporadiska, därför bör man ringa först. 

På 10th Avenue (vid 22nd Street) ligger dygnet-runt-öppna 

Empire Diner som blivit ett turistmål för sin fräcka art 

déco-interiör – à la Dick Tracy – från 1929. Sommartid finns 

uteplatser där man kan sitta och titta på folk; maten är enkel 

men duglig, en macka och kaffe kostar lite drygt $10. 

På väg tillbaka mot Broadway passerar man Chelsea Hotel 

(222 W 23rd Street), härbärge sedan 1905 (byggnaden från 

sent 1800-tal) och numera inkluderat i National Register of 

Historic Places. Från början var priserna mycket rimliga och 

hotellet blev snabbt populärt bland författare som kom till 

New York (idag kostar rum $100 per natt). Den som hatar 

”namedropping” får blunda, för nu tar vi oss en smygtitt i 

gästboken som praktiskt taget är en uppslagsbok över författare 

och rockmusiker. Det är inte helt otänkbart att någon skulle 

spöka i huset, för Thomas Wolfe bodde här de sista åren av sitt 

liv, tills han dog vid 38 års ålder i lunginflammation, liksom 

poeten Dylan Thomas som gick ned till White Horse Tavern 

för att möta sin död 1953 (se ovan). 

Bland andra gäster märks den franska aktrisen Sarah 

Bernhardt, samt dramatikerna Eugene O’Neill, Tennessee 

Williams, Brendan Behan och Arthur Miller. Miller bodde 

på hotellet 1962-68, då han skrev ”Efter syndafallet” om

äktenskapet med Marilyn Monroe. Vidare noteras i gästboken 

författare som O Henry som upplevde sitt livs mest produktiva 

period i New York (i början av seklet); arbetarskildraren James 

T Farrell, författare till romantrilogin om Chicago-grabben 

Studs Lonigan (som blivit till TV-serie); Edgar Lee Masters 

(mest känd för Spoon River-antologin) har till och med skrivit 

ett poem betitlat ”Chelsea Hotel”; beatniks som Jack Kerouac 

och William S Burroughs har häckat på hotellet; och science 

fiction-författaren Arthur C Clarke lär ha skrivit manuset till 

”2001 – en rymdodyssé” här. 

Hotellet har också vävts in i rockmusikens mytologi: 

sångerskan Janis Joplin sög av poeten Leonard Cohen 

i rum nr 2 (och Cohen skrev en låt om det), andra celebra 

gäster har varit Jimi Hendrix, Bob Dylan, Joni Mitchell, 

Sinead O’Connor och Courtney Love. Lou Reed har lagt in 

hänsyftningar till Chelsea Hotel i flera av sina låtar – t ex är 

”Walk On The Wild Side” en uppräkning av de mest bisarra 

hotellgästerna han träffat. 

En av filmerna som spelats in på hotellet är Andy Warhols 

”Chelsea Girls” (1966), som skildrar olika typer som bor i 

rummen. Nancy Spungen blev knivhuggen till döds i ett 

hotellrum 1978 av sin fästman Sid Vicious, rockstjärnan från 

punkbandet Sex Pistols. En del av filmen ”Sid & Nancy - Love 

Kills” ska ha filmats här, men rummet som de bodde i finns 

inte kvar eftersom alltför många fans störde dem som bodde 

där. Senare har Madonna spelat in sin video till låten ”Sex” på 

Chelsea Hotel, i ett försök att haka på myterna. 

T-bana: blå linje C/E till 23rd Street.

E a s t V i l l a g e & A l p h a b e t 

C i t y 

East Village är för närvarande den del av Manhattan som 

förefaller rikast på ”alternativt” leverne. En av områdets 

kändaste invånare var Allen Ginsberg som dog den 5 april 

1997. Här hittar man husockupanter och makrobiotiska fik, 

men även denna del av Manhattan förändras – trots allt är 

det ju ganska nära till Wall Street och det troliga är att hela 

området förr eller senare lyxsaneras. 

I East Village kan man shoppa trendiga grejer, ganska mycket 

är både unikt och häpnadsväckande dyrt, en begagnad 

handväska kan kosta uppemot 1500 kronor. Det finns 

också musikklubbar, några sjysta tips nämns, och man kan 

gå på konserter nästan varje natt – helgen börjar redan på 

onsdagarna i East Village. En bra utgångspunkt är St Mark’s 

Place. 

St Mark’s Place 

St Mark’s Place är inget torg, som det låter på namnet, utan 

ett par kvarter längs 8th Street mellan 3rd Avenue och Avenue 

A, i utkanten av Alphabet City (området där avenyerna har 

bokstavsnamn). Här är det kul att bara gå och iaktta folk, eller 

titta in i fräcka butiker för underkläder, skivor och sånt. 

Många av husen kring St Mark’s Place byggdes på 1800talet 

och var då luxuösa privatbostäder. 1949 flyttade en ung 

Andy Warhol till New York (från Pittsburgh) och de första

veckorna bodde han inneboende här. Senare skaffade han ett 

eget hem på Upper East Side, men i april 1966 återkom han 

till St Mark’s Place då han hyrde det polska medborgarhuset 

Polsky Dom Narodny (23 St Mark’s), som han omvandlade till 

diskoteket The Dom. Där gav han sin multimediaföreställning 

”Exploding Plastic Inevitable” med Nico, Velvet Underground, 

filmer, dansare och andra Factory-produkter. 

I kvarteret omedelbart öster om 3rd Avenue finner man 

den tätaste koncentrationen av intressanta småbutiker. 

Allt är ganska bisarrt, det är mycket piercing och latex och 

konstiga dofter i luften. Titta in på St Mark’s Comics (11 St 

Mark’s) för tecknade serier, eller på Venus Records (13 St 

Mark’s; öppet till kl 23 på fre-lör) för CD och vinyl, nytt och 

begagnat, massor av rariteter (Joey Ramone handlar skivor 

där och i personalen finns bl a en f d medlem i Hanoi Rocks). 

St Mark’s Bookshop (12 St Mark’s) är känt för att ha ett 

suveränt sortiment av kulturtidskrifter, hit vallfärdar folk från 

hela New York. Om man vill läsa fanzines får man fortsätta till 

See Hear (33 St Mark’s) för att komma till gräsrotsnivån. 

Dojo på St Mark’s Place är ett ställe för bra billig kinesisk 

hälsomat samt billig öl, det är populärt, publiken är ung och 

musiken punkig. 

T-bana: grön linje 6 till Astor Place; gul linje N/R till 8th 

Street.

Rockens landmärken 

Rockteatern Fillmore East låg i närheten av St Mark’s Place 

på 109, 2nd Avenue. Omkring 1970 hade den ursprungligen 

judiska teatern förvandlats till stället för spännande nya 

artister som Doors, Janis Joplin, Who och Led Zeppelin. 

Jimi Hendrix spelade här nyårsaftonen 1969 och konserten 

gavs ut på skiva som ”Band Of Gypsies”. Alla tycks ha känt 

ett tvång att ”play the Fillmore” som det hette bland musiker 

– och de flesta gav ut sin Fillmore-konsert som livealbum. Det 

finns därför mer än sextio skivor som heter ”Live at Fillmore” 

med allehanda grupper (en del är visserligen inspelade på 

systerklubben Fillmore West i San Francisco). 

Coney Island High (15 St Mark’s; öppet till kl 4) är ett 

ställe där man kan förvänta sig att se bröderna Ramone riva 

av en konsert med Wayne Kramer (ex-MC5) som förband, 

en annan dag kanske det är 70-talsdisco. Går man ännu 

djupare in i dessa mustiga kvarter hittar man St Mark’s 

Bar & Grill, på hörnet vid 1st Avenue. Här filmade Rolling 

Stones sin video till ”Waiting For A Friend” och det finns en 

väggmålning föreställande bandet. Mellan 1st Avenue och 

Avenue A ligger en sympatisk liten bokhandel, East Village 

Books & Records (101 St Mark’s), som säljer och köper 

diverse kultdyrgripar och är ganska välsorterade på det som 

är spännande inom amerikansk litteratur och musik. En del 

av vinsten används till lokal välgörenhet.

Alfabetsstaden 

Vidare österut förirrar man sig in i kvarteren som kallas för 

Alphabet City eftersom området genomkorsas av avenyer 

med bokstavsnamn – A, B, C och D. Dessa anses farliga och 

det kan därför vara en god idé att inte irra omkring här på 

fyllan, sent på natten, ensam. Dagtid finns det knappast något 

att oroa sig för. I slutet av St Mark’s Place breder ett ganska 

sjaskigt grönområde ut sig där uteliggarna sover, Tompkins 

Square Park (mellan 6th och 10th Street, Avenue A och C). 

Parken känner man igen från filmen ”Die Hard III”, eftersom 

Bruce Willis och Samuel L Jackson desarmerade en bomb vid 

fontänen. 

Men i Alphabet City hittar man också många intressanta 

ställen, t ex puben Sidewalk (94 Avenue A vid hörnet till 6th 

Street; Guinness för $5) med band som lirar i bakre rummet, 

bl a under sommarens Anti-Folk Festival. Det brukar vara fri 

entré, men för varje artist skickas kollekthåven runt. Vill man 

inte lyssna på band så kan man tränga sig ned på uteserveringen 

på hörnet eller spela biljard i källaren. Fortsätter man längs 

East 6th Street kan man hitta en del indiska restauranger där 

man äter billigt. 

Vazacs som också kallas för 7B (för att den ligger på hörnet 

av 7th Street och Avenue B), är en populär bar som fått utgöra 

kuliss i massor av filmer. En regissör som återkommit är 

Sidney Lumet, som filmat scener för ”Domslutet” (med Paul 

Newman) och ”Serpico” (med Al Pacino) här, andra filmer 

som Vazacs förekommit i är ”Gudfadern 2” och ”Crocodile 

Dundee”.

Tre kvarter söderut bodde den då relativt okända Madonna 

i en lägenhet med kackerlackor, på 232 E 4th Street. I nästa 

kvarter hittar man Nuyorican Poets Cafe (236 E 3rd, 

mellan B och C), en kulturell nattklubb som har öppet alla 

nätter (utom måndagar) dit man ska gå om man känner sug 

efter hiphop-jazzpoesi, ”Poetry Slam” eller ”readings” (av 

filmmanuskript). För den som vill uppträda själv är det fri 

scen första onsdagen i varje månad. Kulturen konsumeras 

naturligtvis med öl och vin. 

Nere på Houston Street, två kvarter söderut, kan man slinka 

in på Katz’s Deli (205 East Houston). Det var vid ett av dessa 

kafébord som den häftiga orgasmscenen i filmen ”När Sally 

mötte Harry” (med Meg Ryan och Billy Chrystal) spelades in. 

Woody Allen går också hit. 

Ett par kvarter västerut och några gator norrut hittar man 

La Mama E.T.C. (Experimental Theater Club) på 74 E 

4th Street mellan 2nd och 3rd Avenue. På denna teater för 

nyskrivna pjäser har man kunnat se verk av Sam Shepard och 

Andy Warhol (vars pjäs ”Pork” sattes upp 1971). 

För den som ber om dans och poesi 

East Village blir inte mindre spännande norr om St Mark’s 

Place. Efter ett kvarter kommer man till P.S.122 (uttyds 

Performance Space 122) på 1st Avenue vid 9th Street. P.S.122 

är en scen för experimentella multimediala uppsättningar, 

med dans, rörelse, text och ljud. 

Drömmen om att proppa i sig ett halvdussin hamburgare i ett

svep kan man förverkliga på Sassy’s (1st Avenue och 10th 

Street; öppet till kl 23 på vardagskvällar; fre-lör tills kunderna 

slutar att komma) där sliders, miniatyrhamburgare med 

kyckling-parmesan eller biff-cheddar, kostar $1 per styck – 

man behöver å andra sidan ett tjog av dem för att bli mätt. 

Väster om 2nd Avenue ligger St Mark’s Church (131 E 10th 

Street; Danspace & The Poetry Project) som är en charmig 

kyrka vid ett litet trekantigt torg, omgivet av barer och krogar. 

Kyrkan byggdes 1826 på samma tomt där den siste holländske 

guvernören bott, Petrus ”Träbenet” Stuyvesant. 

Denne styrde kolonin med hårda nypor, lät lägga kullersten 

på leriga gator och byggde upp en polisstyrka som såg till att 

lagarna efterlevdes; han ligger begravd i kyrkans källare och 

har fått ge namn åt både gator och kvarter. 

Sedan 1920-talet har kyrkan varit en samlingsplats för New 

Yorks avantgarde. Här har Isadora Duncan, Martha Graham 

och Ruth St Denis dansat, New York-rockens gudfader Lou 

Reed läste dikter här i början av 1960-talet (när han just hade 

gått ut litteraturlinjen på Syracuses universitet); tio år senare 

stod Patti Smith för poesin och förändrade rocklyriken för 

gott. 1974 grundades Danspace Project som numera har 

hand om kyrkan, vars sal har fått dansgolv i lönnträ och 

komplett ljusrigg. Uppläsningar förekommer regelbundet 

(en kväll när jag flanerar förbi är det ett hyllningsprogram 

till kompositören John Cage och en massa intellektuella 

har samlats för att recitera Cages texter för varandra); på 

nyårsdagen invigs året med uppläsningar. 

T-bana: grön 6 till Astor Place; gul N/R till 8th Street.

U n i o n S q u a r e & F l a t i r o n & 

G a r m e n t D i s t r i c t 

Manhattan från ”the Villages” och upp till Times Square är 

ett ganska spännande område med olika slags hus som vi 

ska titta närmare på: gamla brownstone-hus i 1800-talsstil, 

The Flatiron som var den första skyskrapan, och Empire 

State Building som länge var världens högsta hus. Här går 

man också förbi världens första moderna varuhus – Macy’s, 

samt Manhattans modedistrikt. Det finns därtill diverse 

spår efter berömda kulturpersonligheter, inte minst Andy 

Warhol. Under senare år har det här området, vars centrum 

är Madison Square Park, också kommit att kallas för Silicon 

Alley (silikongränden) för att östkustens dataindustri tycks ha 

koncentrerats hit. Så det har blivit en kusin till Kaliforniens 

mer berömda Silicon Valley. 

Union Square 

Om ni befinner er på samma plats som jag, East 14th Street 

vid hörnet med Park Avenue South, då blickar vi norrut över 

lilla Union Square som anses ligga på gränsen mellan 

södra Manhattan och Midtown (dvs mellersta Manhattan). 

Prototypen för alla moderna rockklubbar, Max’s Kansas City, 

låg på 213 Park Avenue South (vid 17th Street i övre hörnet 

av Union Square). Max’s var ett andra hem för konstnärer, 

författare och musiker; Velvet Underground spelade in 

albumet ”Live at Max’s Kansas City” en het sommarnatt 1970;

Andy Warhol gjorde många av sina fynd där; Iggy Pop och 

David Bowie träffades här för första gången; Debbie Harry 

var servitris på Max’s innan hon slog igenom med Blondie. 

I början av seklet var Union Square ett centrum för 

amerikansk filmindustri. I sydvästra hörnet låg filmstudion 

Biograph (11 E 14th) där Mary Pickford och D W Griffith 

inledde sina karriärer som Amerikas första riktiga filmstjärna 

respektive första stora filmregissör. Filmindustrins flytt till 

Hollywood blev så småningom oundviklig, för där fanns 

billigare tomtmark, mer solsken (man filmade ofta i dagsljus) 

och dessutom kom man så långt bort som möjligt från 

uppfinnaren Thomas Alva Edison i New Jersey. Edison hade 

nämligen tagit patent på diverse filmutrustning och krävde 

pengar för varje producerad film. 

Sedan promenerar vi över gatan till själva Union Square som 

är ett litet torg med en mikroskopisk park. På torget kan det 

vara en liten marknad (främst lördagar). 

T-bana: gul linje N/R, grön 4/5/6 eller grå L till 14th Street. 

The Factory 

Vid Union Square låg Andy Warhols (1928-1987) 

silverdraperade ateljé The Factory. The Factory flyttade 

runt en del på Manhattan, men mellan 1968-74 låg den på 

västra sidan av torget (33 Union Square West) och från 1974 

en bit norrut (860 Broadway). Warhol hade etablerat sig 

som reklamtecknare innan han grundade sin ”konstfabrik”.

På The Factory producerade han inledningsvis Campbellsburkarna 

och de tredimensionella Brillo-kartongerna, då han 

fortfarande höll sig väldigt nära reklamens koder, men sedan 

uppfann han konceptet med de berömda massproducerade 

porträttserierna, som resulterat i bl a Mao Tse-tung, 1972; 

Mick Jagger, 1975; Mona Lisa, 1979; Ingrid Bergman, 1983 – 

Warhol kunde producera uppemot 100 porträtt om året. Men 

karriären höll på att ta slut samma år som han flyttade hit, när 

Valerie Solanas, ensam företrädare för Society for Cutting 

Up Men (S.C.U.M.), tog sig in i The Factory och skadesköt 

Warhol den 3 juni 1968. Konstnären svävade länge mellan liv 

och död, och skrevs ut från sjukhuset först efter nästan två 

månader. 

Enligt Pat Hackett, författare till Warhols dagbok (inte ens 

dagboken skrev han själv, utan dikterade den på telefon), 

älskade han Union Square – ”träden i parken och loftet med 

utsikt mot det ståtliga Con Edison-tornet, med dess klocka 

som lyste likt en måne över grannskapet”. 

Bokpalats 

På norra sidan om Union Square ligger det första av de 

populära bokvaruhusen i Barnes & Noble-kedjan (33 E 

17th Street); de imponerar med sitt läckra sätt att presentera 

böcker, med massor av glansiga omslag att välja bland. Det 

är trevligt att gå på bokpalats, man kan sitta i kaféet och läsa, 

det finns sköna fåtöljer och i konceptet ingår även att ha 

kvällsöppet, ibland till midnatt. Någon kväll i veckan bjuds

på författarbesök med uppläsning och signering. Kedjan 

startades av universitetsstudenten Leonard Riggio som var 

missnöjd med studentbokhandeln på New Yorks universitet. 

År 1971 tog han över den befintliga Barnes & Noble-butiken 

vid Union Square som han byggde upp till världens största 

bokhandel med 150 000 titlar, prototypen för dagens 

amerikanska bokpalats (book superstores). Från Union 

Square har kedjan expanderat, till att vid senaste räkningen 

(1998) täcka in samtliga USA:s delstater med över 1000 

bokpalats och 25 000 anställda boksäljare. 

Samtidigt som det här bokintresset gör mig euforisk ingjuts 

en absurd och oförklarlig skräck, eftersom allt är så snyggt, 

så välförpackat, så strömlinjeformat att man nästan blir rädd 

för vad som ska ske med den smalare litteraturen som kanske 

hamnar aningen vid sidan av den stora målkorgen – till vilken 

avdelning går jag för att hitta fjolårets böcker som inte råkade 

bli bestsellers? Barnes & Noble öppnar var fjärde dag ett 

nytt bokpalats någonstans i USA, och är på god väg att utrota 

alla gammaldags boklådor med personlig profil. Barnes & 

Noble-butiker ligger också på 105, 5th Avenue (vid 18th 

Street); 4 Astor Place (vid 8th Street i East Village); 675, 6th 

Avenue (vid 21st Street i Chelsea); 48th Street vid 8th Avenue; 

1972 Broadway (vid 66th Street); 2289 Broadway (vid 82nd 

Street). En praktisk detalj med dessa Barnes & Noble-butiker 

är att samtliga har offentliga toaletter. 

Man ska inte missa Barnes & Nobles lilla konkurrent – 

precis söder om Union Square ligger en märklig bokhandel 

med antikvariat, som heter Strand Book Store (ingång 

på hörnet Broadway och 12th Street). Här lockas man av 2

miljoner blandade böcker på 12 kilometer bokhyllor. Utanför 

butiken slumpas diverse överblivna böcker bort för ¢48-$1. 

Eller fem för $2. Inne i bokhandeln hittar man restupplagor 

för halva butikspriset och gamla amerikanska klassiker som 

annars kan vara svårfunna, här oftast inte dyrare än $10-15. 

Strand har öppet dagligen till kl 21:30 (det finns även en filial 

på Manhattans sydspets). 

Pengar 

En sevärdhet nära Union Square är Forbes Magazine 

Galleries (62, 5th Avenue vid 12th Street; tis-lör kl 10-16, 

torsdagar är reserverade för grupper; fritt inträde) som ligger 

i det berömda affärstidningshuset med samma namn. Museet 

handlar om rikedom, bland annat får man lära sig allt om 

Monopolspelets historia (spelplanen lär i den amerikanska 

versionen vara baserad på kasinostaden Atlantic City) och se 

de berömda Fabergé-ägg som museet har i sin ägo. 

Rastplatser 

Om det är dags för en matbit eller bara något att dricka så är 

Union Square perfekt för en rast. Coffee Shop (20 Union 

Square West) är något av ett yuppiekafé, öppet 23 timmar om 

dygnet. Ett annat trendigt ställe är Union Square Cafe på 

21 E 16th Street (mellan Union Square och 5th Avenue; dyrt 

med italiensk-amerikansk meny). 

Ett nytt fenomen är ”microbreweries” eller ”brewpubs” som

serverar exklusiva och mindre exklusiva ölsorter, oftast 

bryggda i huset. Ett av de mest kända är Heartland Brewery 

på 35 Union Square West, i samma byggnad där The Factory 

legat. 

Om man är fattig och ändå sugen på något, kan man trilla 

in i Old Town Bar & Restaurant på 18th Street mellan 

Broadway och Park Avenue (bakom Barnes & Noble). En saftig 

hamburgare, bakad potatis och stor fatöl går på $11, saloonen 

har en interiör från 1892, lång bardisk med antik kassaapparat, 

dammiga speglar, bikupsmosaik på golvet. Bland sakkunniga 

räknas den som en av världens bästa barer. 

Ett kvarter öster om Union Square ligger en annan gammal 

krog, som påstås vara New Yorks äldsta (1864): Pete’s 

Tavern i hörnet Irving Place och 18th Street. Precis utanför 

krogen har East 18th Street döpts om till O Henry Way efter 

den mest berömda stamkunden. O Henry var pseudonym för 

en känd förskingrare och novellförfattare, som i verkligheten 

hette William Sidney Porter (1862-1910). Han flyttade till 

New York i början av vårt sekel (efter att ha avtjänat ett 

treårigt fängelsestraff då han under tiden börjat skriva), och 

det var under sina sista åtta år i livet som han publicerade sina 

skönlitterära alster – bland annat ”De fyra miljonerna” (1906), 

som innehåller hans mest kända noveller och som utspelar sig 

i New York. Krogen är ganska enkel, och ljudvolymen kan bli 

hög sent på kvällen. 

O Henry bodde två kvarter norrut på 55 Irving Place (vid 

18th Street; nu ligger där en restaurang som tar upp hans 

lägenhet). Intill ligger Gramercy Park, en liten inhägnad 

med rejäla stålgaller och låsta grindar. På södra sidan bodde

skådespelaren Edwin Booth, och det är han som står staty i 

parken (i rollen som Hamlet). Edwins bror John Wilkes Booth 

blev också känd i teatrala sammanhang – det var nämligen 

han som sköt Abraham Lincoln på en teater i Washington DC. 

Det sägs att Gramercy Park aldrig varit kommunal egendom 

och att plätten testamenterades till ägarna av de omgivande 

tomterna, av någon S B Ruggles – endast de boende har 

nyckel till de låsta grindarna. 

Norrut från parken löper Lexington Avenue genom det 

rikaste Manhattan (Upper East Side) och det fattigaste 

(Harlem), dessa stadsdelar beskrivs en bit längre fram i 

boken. För den som är intresserad av asiatisk mat finns 

några mycket indiska kvarter längs Lexington, 500 

meter upp från Gramercy Park, där man äter en helgjuten 

thalimåltid för $5 – testa Curry in a hurry (119 Lexington 

vid 28th Street) som har självservering från bottenvåningens 

glasdiskar med diverse delikatesser; matsalen är en trappa 

upp. Armory At Gramercy Park (68 Lexington vid 26th 

Street) har återkommande visningar av exklusiv orientalisk 

konst (till salu); det kostar dock $12 att gå in samt $8 att gå 

på föreläsning. 

För tillfället vänder vi dock vårt intresse mot Broadway och 

den breda mittfåran. 

Brownstone-hus 

Följ 20th Street från södra sidan av Gramercy Park västerut 

(mot de lägre husnumren). I kvarteret närmast Broadway

föddes Teddy Roosevelt (1858-1919) på 28 E 20th Street, i 

ett nygotisk hus med slät rödbrun stenfasad. I museet, en 

rekonstruktion av familjen Roosevelts hem under åren 

1854-72, får man veta mer om Teddys uppväxt och den tidens 

New York, se tidstypiskt möblerade rum (1860-talsviktoriana) 

och vintertid arrangeras konserter; öppet ons-sön kl 9-17; 

$2. Som vi vet blev Teddy militär och sedan president (1901- 

09), och fick trots sin imperialistiska nit (särskilt riktad mot 

svaga latinamerikanska länder) Nobels fredspris 1906 för att 

ha medlat mellan Japan och Ryssland. Han sköts 1912 men 

överlevde, och skjortan han bar vid attentatet finns också i 

museet. 

Just det här huset anses vara arkitektoniskt viktigt för att 

det är gammalt – byggt 1848 – och typiskt för bostadshusen 

från den tiden. Fasaden har moderiktiga utsmyckningar och 

består av den rödbruna sandsten som gett hus av det här 

slaget namnet ”brownstone-hus”, och dessa brownstonehus 

är mycket karakteristiska för New York. 

S t r y k j ä r n e t o c h 

s k y s k r a p o r n a 

Ta till höger på Broadway och efter ett par kvarter kommer 

vi till ett hus som ser bekant ut: Flatiron Building. Detta 

är värt en stunds meditation eftersom den räknas som en 

av världens första skyskrapor. Ursprungligen hette 

den Fuller Building men den trekantiga formen (som beror 

på att tomten ligger precis där Broadway och 5th Avenue 

skär varandra) gjorde att alla sa ”Strykjärnet”, så till sist

döpte ägarna helt sonika om byggnaden. Om man tycker 

att Strykjärnet ser bekant ut ska man veta att alla TV-serier 

och filmer som utspelar sig i New York låter helikopterburna 

kameror panorera förbi det (ofta redan i vinjettbilderna) eller 

så utspelar sig någon nyckelscen i parken på norra sidan. 

The Flatiron byggdes 1902, söder om 23rd Street, med den 

smala sidan norrut mot Madison Square Park. Idag skulle 

man knappast kalla den för skyskrapa när man ser vad som 

finns runt omkring, men då hade den nya byggtekniken med 

stålskelett just kommit och man vågade sig på en expansion i 

höjdled. Men eftersom folk ännu inte var vana vid så höga hus 

försåg man de 21 våningarna med solid stenfasad för att ge ett 

stabilt intryck. 

Ett decennium efter The Flatiron fanns drygt 50 hus som 

var ännu högre, och de amerikanska ingenjörerna kämpade 

för att hitta mindre massiva konstruktionslösningar (man 

tvingades ju att bygga på höjden eftersom tomtmarken blivit 

så dyr). Cirka 30 år efter The Flatiron byggdes Manhattans 

två mäktigaste skyskrapor, Chrysler Building (42nd Street vid 

3rd Avenue) och Empire State Building (tio kvarter rakt norr 

om Flatiron); den sistnämnda har ett skelett bestående av 60 

000 ton stålskenor. Sålunda utvecklades en standardiserad 

byggmetod för skyskrapor – först satte man ihop stålskelettet 

som ett stort meccano, sedan kläddes detta med väggelement 

av betong och glas. 

Empire State Building (se nedan) tillhör en slags 

mellangeneration där arkitektonisk charm fortfarande 

spelade en roll. Längre söderut på Manhattan har vi redan sett

moderna World Trade Center (sent 1960-tal), från en tid då 

många raka och tämligen fula skyskrapor byggdes. En bieffekt 

av skyskraporna är att staden blivit en god arbetsmarknad för 

fönsterputsare – det finns 800 som jobbar heltid inom detta 

yrke. 

Nämnas bör att det länge var en kamp mellan New York och 

Chicago om att kunna visa upp de häftigaste skyskraporna. 

Slutligen blev husen så höga att det inte lönade sig att försöka 

bygga högre. Till amerikanernas förtret byggde malaysierna 

då en ännu högre skyskrapa i Kuala Lumpur, vilken officiellt 

är världens högsta. 

Kring Madison Square Park 

The Flatiron (se faktaruta) är den mest iögonfallande 

byggnaden kring Madison Square Park. Om man inte 

vilade redan vid Union Square kan man frestas att sätta sig 

här bland kontorister som äter lunch ur påsar. Småfåglar 

studsar omkring som tennisbollar mellan brödsmulorna och 

män tillhörande någon för mig främmande religion förrättar 

bön på små handvävda bönemattor. 

Observera att Madison Square Garden, den kända 

inomhusarenan, är något helt annat och ligger flera kvarter 

norrut. Ursprungligen fanns här visserligen en byggnad som 

hette Madison Square Garden, i parkens nordöstra hörn, men 

den revs på 1920-talet. Apropå denna finns en sedelärande 

historia som man får höra mer än en gång när man tar 

guidade turer på Manhattan. Den första Madison Square

Garden byggdes 1879, ritad av arkitekten Stanford White 

(1853-1906) från byrån McKim, Mead & White (som stod för 

många av New Yorks viktiga byggnader och monument, bl 

a Judson Church och triumfbågen vid Washington Square). 

Stjärnarkitekten Stanford White förförde stadens kvinnor 

som det behagade honom, bland andra den 15-åriga Evelyn 

Nesbit. Den skändade Nesbit gifte sig sedan med en lätt 

dement man vid namn Harry Thaw, som enligt myten inte 

tålde att en annan tagit hans hustrus oskuld. Så Thaw letade 

upp arkitekten – som intog en lätt måltid på Madison Square 

Gardens takterrass – och sköt ihjäl denne. Utan att komma 

med någon enkel sensmoral, så kan man ju förstå varför det 

var amerikaner som började exportera såpoperor till oss 

européer, och inte tvärtom. 

I huset intill Flatiron Building, på 14 W 23rd Street, föddes 

författarinnan Edith Wharton 1862 i en rik societetsfamilj. 

Edith Wharton skrev satiriska romaner om amerikanskt 

överklassliv, gjorde sig lustig över snobberiet, och flydde till 

sist New York för att bosätta sig i en författarkoloni i Paris. 

Hennes kanske mest kända roman är ”Oskuldens tid” (filmad 

av Martin Scorsese), där en kvinna som dumpat sin polske 

adelsman till make rör runt i societetsgrytan i 1870-talets 

New York. En intressant kuriositet är att balen som skildras i 

boken hölls i fastighetskungen William Astors privata palats 

på 5th Avenue och 34th Street, samma adress där Empire 

State Building står idag. 

Två kvarter norr om Madison Square har en gatstump gått till 

historien under namnet Tin Pan Alley (28th Street, mellan 

5th och 6th Avenue). Schlagerindustrin var koncentrerad

häromkring vid sekelskiftet, husen längs gatan inrymde de 

ledande musikförlagen och kompositörer hade arbetsrum 

här. Efter första världskriget flyttade verksamheten upp till 

Times Square och Brill Building (se nedan). 

Världens första varuhus 

Från Madison Square är det åtta kvarter längs Broadway till 

nästa lilla torg, Herald Square. Herald Square ser mest ut 

som en flervägskorsning där taxibilar ilar förbi butikernas 

ljusreklam. De flesta turister kommer hit enkom för att 

besöka Macy’s – ”världens första varuhus” – som fyller 

kvarteret mellan Broadway och 7th Avenue, och som med sina 

14 000 anställda och enorma ytor räknas (enligt Guinness 

rekordbok) även som världens största varuhus. Macy’s har 

egen turistinformation på 151 W 34th Street (695-4400; 

öppet dagligen) och fräscha offentliga toaletter. 

Varuhuset har fått sitt namn efter Rowland H Macy som 1858 

öppnade en billighetsbutik där han sålde kläder på 6th Avenue 

(vid 14th Street), i vad som då var ett växande kläddistrikt. 

När han utökade sitt sortiment till att omfatta bijouterier 

och moderna franska kläder slukade hans etablissemang 

alla mindre butiker i grannskapet. Macy dog 1877, och en rik 

familj vid namn Straus köpte ut arvingarna. År 1900 köpte 

familjen Straus hela tomten mellan Broadway och 7th Avenue 

vid Herald Square, och gav arkitekter i uppdrag att bygga 

världens största butik – ett tio våningar högt himmelrike för 

konsumtion. Det redan inarbetade namnet Macy’s behöll

man. Och så föddes det moderna varuhuset. 

Vid Herald Square ligger även köpcentret Manhattan Mall 

och några klädbutiker. 

T-bana: gul linje N/R, orange B/D/F till 34th Street. 

Modevärlden 

Området längs 7th Avenue söder om Times Square har av 

hävd kallats för New Yorks modedistrikt (idag stämmer det 

inte riktigt: trendiga klädaffärer ligger på södra Manhattan 

kring ”the Villages”, exklusiva modebutiker håller sig till 5th 

Avenue). Men på 1980-talet kunde Jay McInerney fortfarande 

cyniskt skriva i sin roman ”Neon: Bright Lights, Big City” att 

”ovanför 42nd säljer de kvinnor utan kläder och nedanför 

säljer de kläder utan kvinnor”. 

Den som har ett uttalat intresse för mode kan ha glädje av 

ett besök på Fashion Institute of Technology, som i 

anslutning till skolan har utställningar om kläddesign och 

modefotografering på Shirley Goodman Resource 

Center (27th Street vid 7th Avenue; tis-fre kl 12-18, lör kl 

10-17; fritt inträde). Mer om mode som konstform kan man 

ta del av på Metropolitan Museum (5th Avenue vid Central 

Park; se längre fram), som har en liten avdelning ägnad åt 

kläddesign. 

T-bana: röd linje 1/9 till 28th Street; blå A/E/F till 23rd 

Street.

Madison Square Garden 

Offentliga toaletter finns på Penn Station under Madison 

Square Garden, nära Amtraks biljettkassor. 

När man flanerar längs 7th Avenue kommer man efter ett tag 

till den mycket anonyma centralstationen, Penn Station, 

huvudsakligen en underjordisk konstruktion från 1960-talet 

varifrån Amtraks tåg till resten av USA skenar iväg. Det går 

även att ta pendeltåg och tunnelbanor till kranskommunerna. 

Många äldre newyorkare har svårt för att smälta att den 

ursprungliga, fina Penn Station – av McKim, Mead & White 

– revs för att ersättas av detta eländiga bygge. En av den 

ovannämnda arkitektbyråns byggnader som fortfarande står 

kvar är pampiga General Post Office på 8th Avenue (vid 

32nd Street), omedelbart bakom Penn Station. 

Ovanpå Penn Station vilar ett Scandinavium-liknande 

schabrak med 20 000 publikplatser – detta är den kända 

konsertladan Madison Square Garden (med ingång från 

8th Avenue). I första hand byggdes Madison Square Garden 

för stora idrottsevenemang, men denna arena har också gett 

plats för isbaletter och konserter med alla från Frank Sinatra 

till Madonna och Springsteen. 

John Lennon gjorde här sitt allra sista konsertframträdande i 

livet, 1974 som gäst hos Elton John. Lennon var på dekis under 

separationen från Yoko och skrev musik ihop med Elton, som 

lurade Lennon att slå vad om huruvida deras gemensamma 

singel ”Whatever Gets You Through The Night” skulle gå

upp på topplistans första plats eller ej. Lennon lovade att i så 

fall komma och sjunga den på en av Eltons konserter. Låten 

blev etta i oktober 1974, så den 28 november stod Lennon 

på scen med Elton, och deltog även i covers på ”Lucy In The 

Sky With Diamonds” och ”I Saw Her Standing There” från 

Beatles dagar. Vad John Lennon inte visste var att Yoko satt 

i publiken, och samma kväll möttes de två igen efter en 18 

månader lång separation. 

En timslång guidad tur (man får titta in i omklädningsrummen 

där Knicks och Rangers byter om) arrangeras dagligen varje 

heltimme, kl 11-14, och startar vid biljettluckorna nedanför 

klockan. 

T-bana: röd linje 1/2/3/9, blå A/C/E till 34th Street-Penn 

Station. 

Empire State Building 

Den är snyggast på håll. 

Vi har redan sett den flera gånger under den här vandringen, 

sett den trona i korsningen av 5th Avenue och 34th Street. 

Denna 102 våningar höga kontorsbyggnad är sinnebilden 

för den moderna skyskrapan, med sin tårtlika uppbyggnad 

och det avsmalnande tornet med masten på toppen (medan 

de flesta skyskrapor i verkligheten bara är raka, kantiga). 

Kvällstid brukar de övre delarna bada i ljus i olika färger – 

färgsammansättningen är säsongsbetonad: på nationaldagen 

är det rött, blått och vitt; under Gay Pride-veckorna är det 

lila.

Newyorkarna själva vill gärna se sin Empire State Building 

som världens åttonde underverk, att lägga till den antika 

världens sju underverk. Och den är läcker. Det måste man 

medge. 

Empire State Building byggdes på bara 18 månader, räknat 

från första ritningen till inflyttningsdagen den 1 maj 1931 

– knappt trettio år efter den första skyskrapan The Flatiron 

(med 21 våningar; se ovan). Fasaden är täckt av rostfritt stål, 

kalksten och granit, det finns 73 hissar och en trappa med 1860 

trappsteg (uppför vilken det arrangeras en årlig löptävling). 

Från TV-masten sänds program till 8 miljoner TV-apparater 

och från taket ser man (teoretiskt) ända till Massachusetts 

och Pennsylvania. På grund av luftföroreningar och dis ska 

man dock inte förvänta sig alltför mycket av utsikten. 

Den 443 meter och 18 cm höga byggnaden (om man mäter från 

trottoaren till TV-mastens spets) ritades av arkitektfirman 

Shreve, Lamb & Harmon, men behovet av en sådan pampig 

skyskrapa hade överskattats och man lyckades till en början 

inte hyra ut mer än en fjärdedel av kontorsytorna. Det dröjde 

tjugo år innan byggnaden gick med vinst – fast idag kan man 

håva in pengar från 2,5 miljoner turister som varje år betalar 

$6 per person för att ta hissen upp till utsiktsdäcket. 

Redan två år efter invigningen klättrade jätteapan King 

Kong (1933) uppför denna symbol för amerikansk mandom. 

Självklart skändades inte Empire State ostraffat, utan apan 

fälldes med hjälp av stridsflyg. Tragedierna kring skyskrapan 

har därefter varit minst lika många som filmerna – skyskrapan 

har lockat folk att begå självmord genom att hoppa, och andra

har av misstag klivit ut i hisschaktet och fallit några hundra 

meter. 1945 kraschade ett amerikanskt bombplan rakt in i 80: 

e våningen och 14 personer dödades. Häromåret var det en 

galning som smugglade med sig en k-pist till utsiktsdäcket och 

sköt flera turister (vilket resulterat i att visiteringen skärpts). 

Andy Warhol har inspirerats av Empire State Building, han 

har målat bilder av hoppande självmördare, och gjort den åtta 

timmar långa filmen ”Empire” (1964) där skyskrapan ses från 

en annan närbelägen skyskrapa. 

Om man vill kika på insidan (klassisk art déco-interiör med 

europeisk marmor) kan man gå in i gatuplanets butiksgalleria. 

Turister kan även ta hissar till 86:e respektive 102:a 

våningarna; dagligen kl 9:30-24; kassan stänger kl 23:30; 

736-3100. Resan kostar $6 och roligast är det att se staden 

på kvällen, med miljoner lampor och neonskyltar. Man går in 

från 5th Avenue eller 34th Street, köper biljett i källaren, 

åker sedan till andra våningen för en säkerhetskontroll. 

Ibland är det inglasade utsiktsdäcket på 102:a våningen inte 

öppet, och man får nöja sig med 86:e våningens stora öppna 

utsiktsdäck (på 320 meters höjd). 

T-bana: grön linje 4/5/6 till 33rd Street; gul N/R, orange B/ 

D/F till 34th Street.

H e l l ’ s B e d r o o m o c h 

t e a t e r d i s t r i k t e t 

Times Square är inget stort torg, utan bara nedre delen av 

skärningspunkten för Broadway och 7th Avenue – en liten, liten 

yta på något kvarter. På grund av sitt sjaskiga förflutna som 

porr- och knarkträsk är Times Square även känt som Hell’s 

Bedroom. Men på senare år har området städats upp, och 

Disneyägda teatrar dominerar numera över porrkabaréerna. 

Butikerna säljer Disneyprylar och andra souvenirer i plast, 

eller importerade elektronikvaror, och man ser knappt en 

Uppblåsbar Barbara så långt ögat kan nå. 

Broadways teaterdistrikt ligger kring Times Square. 

Kanske är det mer berömt som begrepp, än någonting 

kulturellt verkligt intressant. Faktum är att om man är ute 

efter spännande teater eller scenunderhållning så får man 

bättre lön för mödan söderut på Manhattan (i de områden 

som redan har beskrivits). 

Många restauranger erbjuder behändiga teatermenyer, 

som serveras vid tider anpassade till teaterbesöket, somliga 

ger rabatt om man visar upp sin teaterbiljett (förteckningar 

på samtliga restauranger i området, med prisindikationer, fås 

på turistbyrån; nedan följer vissa speciella tips av kulturellt 

intresse – med telefonnummer så att man kan boka bord). 

West 46th Street mellan 8th Avenue och 9th Avenue kallas för 

Restaurant Row. 

T-bana: röd linje 1/2/3/9, gul N/R eller lila 7 till 42nd Street- 

Times Square.

B r o a d w a y t e a t e r 

Sedan tidigt 1900-tal har ljuset varit kulört på Broadways 

teatrar och fortfarande snörs halsen ihop när man tänker på 

alla dessa teaterdrömmar – fast man näppeligen kan tala om 

teater, show är ett mer korrekt begrepp. Showerna är stenhårt 

kommersiella investeringar, syftet är att tjäna pengar på stora 

succéer som kan gå i många år. Genom filmer som ”Fame” och 

”All That Jazz”, och produktioner som ”A Chorus Line”, har 

publiken fått en romantiserad syn på de kämpande artisternas 

liv. Sanningen för de flesta artister är att efter en tuff scenskola 

(Lee Strasbergs Actors Studio eller American Academy of 

Dramatic Arts) får de slåss om ett fåtal roller med hundratals 

andra begåvade artister, som alla läser samma annonser om 

”auditions” (provspelningar) i tidningen Back Stage. 

Från 42nd Street och ett tiotal kvarter upp längs Broadway 

sträcker teaterdistriktet ut sig och attraherar miljoner 

teaterbesökare årligen. Broadwayteatrar är egentligen 

bara de som ligger vid Broadway, de som ligger på 

tvärgatorna kallas off-Broadway, men räknas ändå till 

Broadwayrepertoaren (gemensamt drag är att showerna går 

länge och är kommersiella). Därför har man myntat begreppet 

off-off-Broadway för teatrar som ligger på Manhattan, men 

inte på Broadway, och vars pjäser sällan är ämnade att gå upp 

på Broadway (även om det har hänt). 

Ramarna för Broadwayshower är rigorösa. Björn Ulvaeus 

och Benny Anderssons musikal ”Chess” floppade 1988

med en förlustnota på 30 miljoner kronor, eftersom man 

inte följde spelreglerna: att kompositörerna var f d ABBAmedlemmar 

och att man tagit in andra kändisar räckte 

inte långt. Det samma fick Paul Simon erfara 1998 vid sin 

debut som musikalmakare med ”The Capeman”, som sattes 

upp på en av de finaste teatrarna vid Times Square. Simons 

musikal blev det största ekonomiska bakslaget i Broadways 

historia och lades ned efter 2 månader med en förlust på 88 

miljoner kronor. Till och med musikalkungen Andrew Lloyd 

Webber har floppat på Broadway när han dumdristigt räknat 

med att gamla meriter skulle dra publik till nya uppsättningar. 

Då har han snällt fått lägga ned uppsättningen, för utan 100procentig 

publikuppslutning fungerar det inte ekonomiskt. 

Många Broadwayshower börjar ute i landet eller på någon 

liten Manhattan-teater långt från Times Square. Där testas 

de inför publik och tillrättaläggs för att bli mer kommersiella, 

innan de flyttar till off-Broadway för ytterligare provspelning. 

Först efter en process som kan ta ett par år slår man på stora 

trumman på själva Broadway. Vid det laget förväntas showen 

ha fått rykte om sig att den måste ses – ty att bara komma 

med välgjord musikteater räcker inte här. 

Investeringarna handlar om åtskilliga miljoner dollar, 

och man talar i termer som ”entertainment value” 

(underhållningsvärde) och siktar på att busslasterna ska 

fortsätta komma till teatern tillräckligt länge för att återbetala 

finansiärernas insatser med ränta, vilket tar minst ett år. Efter 

första året kan en show börja gå med vinst. Då kallas showen 

för en ”cash-cow”. 

Kampen är hård, på Broadway finns 42 000 publikplatser

att fylla och varje år går 30-40 nya produktioner upp som 

konkurrerar om publikens gunst. Och det blir inga fler 

säsonger för musikaler som inte tar hem någon Tony 

– branschpriset som gäller på Broadway, ungefär som att 

få Emmy (TV), Grammy (musik), Oscar (film) eller Obie 

(för off-off-Broadwayteater). Tony-priset är döpt efter 

stjärnan Antoinette ”Tony” Perry (1888-1946), som 

Broadwaydebuterade 1906 och vid 20 års ålder gifte sig med 

en miljonär. Hon gjorde comeback 1924 efter att ha ärvt $13 

miljoner från sin hädangångne make, och inledde en ny karriär 

som regissör, men var också aktiv inom teaterfacket och olika 

välgörenhetsorganisationer. Efter hennes död instiftade 

American Theater Wing Tony-priset till hennes minne. 

Om publiken ska betala $40-75 per biljett väljer de bara shower 

som har fått en Tony och har stjärnor i rollistan. Å andra 

sidan, om producenterna följer konstens alla regler och får en 

hit kan de tälja guld i åratal, vilket Andrew Lloyd Webber gör 

med ”Cats” som just nu är den show som gått längst (premiär 

1982 och spelas f n på Wintergarden Theater). Webber har 

ytterligare en långkörare på repertoaren – ”Fantomen på 

Operan” som knappast lär läggas ner före årtusendeskiftet. 

Det tidigare rekordet hölls av ”A Chorus Line” med 6 137 

shower (premiär 1975, sista show 1990). 

Av detta kan man lära sig någonting som teaterintresserad, 

och det är att en Broadwayshow inte kan vara alltför 

experimentell eller djupsinnig – hellre en nypremiär på 

”Sound of Music”. På senare år har investeringarna gjorts 

med Kalifornien-pengar, vilket är ett Broadway-uttryck 

för Disneyföretagets satsningar på musikteaterversioner av

filmer som ”Skönheten och Odjuret” och ”Lejonkungen”. Men 

det är alltid möjligt att någonting udda slinker igenom detta 

finmaskiga nät, som häromåret när en liten teaterverkstad, 

New York Theater Workshop, satte upp den egna musikalen 

”Rent” (en East Village-variant av Puccinis ”La Bohème”). De 

vann både en Tony och Pulitzerpriset, varpå ”Rent” flyttades 

från en liten studioteater på södra Manhattan till Broadway 

och lockade självaste Pavarotti som publik. Pjäser som gör 

succé, t ex ”Rent”, ”Masterclass” och ”Miss Saigon”, sätts ofta 

upp på svenska teatrar. 

Lockelsen med Broadway är att man kan se superberömda 

skådespelare som Whoopi Goldberg, Raquel Welch, 

Christopher Plummer och Julie Andrews. Och när det 

gäller stjärnor har Broadway en del anor att se tillbaka på. 

Skådespelarfamiljen Barrymore dominerade teaterlivet när 

seklet var ungt: Ethel Barrymore (1879-1959) spelade 

alltid de stora kvinnliga rollerna, hon har gett namn åt en 

teater och kan ses som reliefskulptur på väggen till en annan. 

Hennes yngre bror John Barrymore (1882-1942) blev 

en stor Shakespeare-uttolkare och fick sedermera pjäsen 

”Barrymore” skriven om sig; han gjorde också filmer, bl a ”Dr 

Jekyll och Mr Hyde” (1920), och ”Grand Hotel” mot Greta 

Garbo (1932). Han har fått en egen stjärna på Hollywoods 

Walk of Fame. Det tredje syskonet var Lionel Barrymore 

(Oscarsbelönad för en filmroll 1931), och tillsammans kallades 

denna trio för Broadways kungliga familj. Idag representeras 

släktnamnet av Drew Barrymore som fick sitt genombrott 

6 år gammal i filmen ”ET” (1982), hade alkoholproblem vid 

7, kokainproblem vid 12 och idag är Hollywoods ”scandal 

beauty”.

Teateraffischer och andra souvenirer säljs på Theater Circle 

(268 W 44th Street; öppet till kl 23:30 de flesta dagar) och 

One Shubert Alley intill Shubert Theater (1 Shubert Alley, 

vid 44th Street). Bland bokhandlar bör nämnas Drama 

Bookshop (921-2013; 723, 7th Avenue vid 48th Street; 

öppen sju dagar i veckan), med teateroch danslitteratur, 

pjäsmanus, libretton m m. 

Teaterrecensioner finner man i New York Times (http:// 

www.nytimes.com) som varje söndag har en Arts & 

Leisure-bilaga med kortrecensioner på aktuell repertoar. 

Synopsis på somliga shower finner man på http://www. 

playbill.com, och mer om Broadwayrepertoaren kan 

man läsa på League of American Theaters and Producers 

hemsida http://www.broadway.org. Teatrarna har även 

en telefonservice, Broadway Line, 563-2929. 

För hjälp och upplysningar i teaterdistriktet kan man söka 

sig till Times Square Visitor & Information Center 

(869-5453; 229 W 42nd Street, mellan 7th och 8th Avenue; 

dagligen kl 10-18) i gamla Selwyn Theater, ett halvt kvarter 

väster om Times Square, de har också en hemsida med bra 

länkar till teatervärlden, http://www.times-square.org. 

En alfabetisk förteckning över samtliga Broadwayteatrar 

finns i praktiska delen längre fram i boken. Det finns flera 

guidade turer bakom kulisserna. De flesta kostar ca $10 men 

åtminstone en är gratis och arrangeras av Times Square 

Visitor Center.

Times Square 

När man kommer gående söderifrån, längs Broadway eller 

7th Avenue, korsas de två gatorna vid Times Square. Hit 

kommer 20 miljoner turister om året och ändå är ”torget” bara 

en gatukorsning. Som torg betraktat är Times Square alltför 

uttänjt och hårt trafikerat för att tjäna som samlingsplats för 

massorna – vid stora evenemang brukar gatorna helt sonika 

spärras av från biltrafik och det blir ändå trångt. 

I södra ändan av korsningen ligger byggnaden med adressen 

1 Times Square, ett högt smalt hus (byggt 1904) inklämt på 

den triangelformade fliken mellan Broadway, 7th Avenue och 

W 42nd Street. Här hade dagstidningen New York Times 

sin redaktion, och det är efter tidningen som torget har fått 

sitt namn. Idag är tidningsbyggnaden iögonfallande mest på 

grund av sin jättelika TV-skärm där reklamen brusar ut. Längs 

flaggstången på taket glider varje nyårsafton (sedan 1907) en 

boll ned – bollen är en rebus som kan tydas: ”Have a ball” 

(både ”Här kommer bollen” och ”Ha det så kul”). 

N y å r e t p å T i m e s S q u a r e 

Sedan början av seklet har man firat det nya året på Times 

Square och festligheterna drar 300 000 åskådare, utöver de 

miljoner tittare som följer händelsen på TV. Själva tolvslaget 

markeras av att en strålande aluminiumboll kl 11:59 

långsamt börjar glida nedför en 23-meter lång påle, med 

180 halogenlampor, 144 stroboskop och en mycket kraftig 10

000-watts Xenon-lampa, och den sänker sig ned till taket på 

1 Times Square. 

Ljusshowen börjar med lasersljus redan vid 18-tiden, och 

kort därpå stängs Times Square av för fordonstrafik. För att 

få en bra plats ska man vara ute i god tid, annars hamnar man 

flera kvarter från händelsernas centrum. Vid tolvslaget släpps 

ballonger upp i luften och 20 konfettikanoner bombarderar 

publiken med två ton konfetti. Fyrverkerier avfyras från södra 

ändan av Central Park. 

Vid millenniumskiftet arrangeras ett särskilt Times Square 

2000-program som börjar redan kl 7 på morgonen den 31 

dec 1999, när nyåret inträffar vid datumgränsen i Stilla Havet, 

och under dagen visas nyårsfirandet tolvslag för tolvslag i 

världens alla delar på videoskärmar. Upplysningar, 354- 

0003. 

När vi står på Times Square märker vi ganska snart att här inte 

är så farligt som vi fått för oss att det skulle vara, smeknamnet 

från 1970-talet – Hell’s Bedroom – känns malplacerat idag. 

Området har fått en rejäl ansiktslyftning för att locka tillbaka 

småbarnsfamiljerna och deras portmonnäer. Turismen ökar 

det kommersiella värdet på byggnaderna och investeringar 

av alla slag äger rum. Det här anses inte ha inträffat tack 

vare kommunen, utan det är näringslivet som tvingat gamla 

porrteatrar att slå igen och rensat ut knarkhandeln genom 

att leja en armé av privata poliser för Times Square. Och 

detta näringsliv utgörs huvudsakligen av Disneykoncernen, 

som kontrollerar flera av teatrarna och har startat en stor 

Disneybutik på södra sidan av Times Square. (Bland andra nya

investeringar på gång märks en trolleri-restaurang ägd av 

David Copperfield och Madame Tussauds vaxkabinett.) 

På östra sidan av Times Square, mellan 42nd och 43rd Street, 

öppnades i januari 1998 en av Broadways största teatrar, nya 

Ford Center for the Performing Arts (4, Times Square), 

med musikalen ”Ragtime” som förmodligen blir en ny 

långkörare (den fick genast 2 Tonypris – bl a för bästa libretto 

– vilket är ett gott tecken). 

Vägg i vägg med Disney Store (42nd Street vid 7th Avenue) 

ligger New Amsterdam Theater (214 W 42nd) som är en 

av Broadways allra äldsta teatrar (1903). Här dansade från 

1905 de sköna Ziegfeld Follies inför en fullpackad 1500platsers 

salong. Sedan kom kristider, folk tröttnade på att se 

bensprattel och teatern slog igen. Disney har nu rustat upp 

den för att kunna spela scenversioner av sina populäraste 

tecknade filmer, t ex ”Lejonkungen” – en av Broadways 

dyraste produktioner någonsin, med 46 aktörer och nya 

musiknummer av Elton John. Eftersom ”Lejonkungen” 1998 

fick 6 Tony (bästa musikal, m m) lär den gå långt in i 2000talet. 

Efter att man passerat arméns värvningsbås, som John 

och Yoko gillade att posera utanför när de var som mest 

aktiva mot krig, kommer man till 44th Street som är den 

teatertätaste gatan – västerut har 44th Street döpts till 

Rodgers & Hammerstein Street, efter parhästarna 

bakom succémusikaler som ”Oklahoma”, ”South Pacific” 

och ”Sound of Music”. Richard Rodgers (1902-79) tonsatte, 

medan Oscar Hammerstein II (1895-1960) stod för libretton. 

Bredvid Helen Hayes Theater ligger 1920-talets populära

skådespelarkrog Sardis (221-8440; 234 W 44th; italiensk 

meny; budgetera $50 per person). Billigare är att äta pizza på 

en av New Yorks mest älskade pizzerior, John’s of Bleecker 

Street, som har en filial på 260 W 44th Street. I nästa kvarter, 

om man korsar 8th Avenue, mixade John Lennon låtar 

på Record Plant (321 W 44th) den sista kvällen i sitt liv, 

den 8 december 1980. Och ännu ett kvarter längre västerut 

ligger sedan 1955 Actors Studio (432 W 44th) i en gammal 

kyrkobyggnad; den berömda teaterskolan byggdes upp av 

pedagogen och regissören Lee Strasberg (1901-82) och där 

utbildades Marlon Brando, Robert DeNiro, Anne Bancroft, 

Dustin Hoffman och Sidney Poitier i den teknik som kallas 

”method acting” (det går ungefärligen ut på att skådespelaren 

inlever sig till fullo i sin rollfigur). 

Intill Shubert Theater löper en smal gränd, Shubert Alley, 

där de arbetslösa skådespelarna brukade stå och hänga i 

väntan på att någon av de intilliggande teatrarna skulle ha 

audition. Gränden mynnar ut i West 45th Street och här finns 

ytterligare ett antal teatrar, bland annat Booth Theater 

(teaterfamiljens namn är mest känt för det svarta fåret som 

sköt Abraham Lincoln). Restaurangen Barrymore’s (391- 

8400; 267 W 45th; räkna med $20 per person) som ligger 

härintill frekventeras av teaterfolk. 

På vägen tillbaka mot Broadway passerar man Marriot 

Marquis Hotel som har en roterande cocktailbar, The 

View, i översta våningen (704-8900; 1535 Broadway; räkna 

med $20-30 dollar för ett par drinkar och tilltugg, $50 för att 

äta middag; kvällstid tillkommer en avgift på $5 om det bjuds 

på levande musik).

Om man korsar Times Square och går förbi Roundabout 

Theater (1530 Broadway) finner man där bakom en teater som 

gör anspråk på att vara äldst på Broadway, Lyceum Theater 

(149 W 45th). Den grundades 1903 och på ytterväggen hyllas 

några av skådespelerskorna som gjort teatern berömd, där 

finns reliefstatyer av bland andra Ethel Barrymore och Mary 

Pickford. 

Mittemot ligger hotellet Millennium Broadway (egentligen 

med huvudentré från 145 W 44th Street) som inrymmer 

Hudson Theater, vars öde är talande för den nya tiden: 

Broadways andra teater (också från 1903), som lystes upp 

av stjärnor som Barbara Stanwyck och Douglas Fairbanks, 

blev på 1930-40-talen CBS Radio Playhouse varifrån man 

direktsände radio, på 1950-talet tog NBC över och konverterade 

teatern till TV-studio för ”Tonight Show” – Barbra Streisand 

gjorde sin TV-debut här. När TV-bolaget slutligen flyttade, 

byggdes fastigheten om till hotell – teatern bevarades för att 

ingå i hotellets konferenscenter. (Man kan om man vill gå in i 

foajén och förhöra sig om möjligheterna att titta på den gamla 

teatern.) 

Världens största skivhandel, Virgin Megastore, ligger på 

1540 Broadway (mellan 44th och 45th): butiken har mer 

än en miljon CD-skivor. (Dessutom finns det offentliga 

toaletter där.) Intill skivaffären ligger All-Star Cafe (840- 

TEAM) vars delägare är amerikanska sportstjärnor – pizzan 

är medioker och hamburgarna dyra, men den som letar efter 

sportsouvenirer kan bränna pengar här. 

Den norra ändan av Times Square, utanför Virgin 

Megastore, kallas för Duffy Square. Trafiken klyvs här

av en känd staty föreställande sång- och dansmannen, 

dramatikern, kompositören, koreografen, regissören och 

producenten George M Cohan (1878-1942) som med sina 

egna uppsättningar (där han själv var stjärna) blev en av 

Broadways favoriter i början av seklet. ”Give my Regards to 

Broadway” är titeln på en av hans mest kända sånger (han 

skrev hundratals). Cohan förvandlade de tidigare burleska 

varietéuppsättningarnas bensprattel till något som började 

likna seriös showbusiness – här håller han hatten i ena handen 

och poserar stödd på sin spatserkäpp medan han övervakar 

teaterlivet. Bakom hans rygg ligger TKTS-biljettkiosken där 

hundratals turister vanligtvis står i kö för överblivna biljetter 

till dagens föreställningar (för halva priset). Teatern närmast 

intill, Palace Theater, är även den ägd av Disney. 

Om man går 46th Street västerut kommer man efter Richard 

Rodgers Theater (döpt efter tonsättargeniet i succéduon 

Rodgers & Hammerstein) till den gatstump mellan 8th och 

9th Avenue som kallas för Restaurant Row. Här ligger 

bland annat Joe Allen (581-6464; 326 W 46th; räkna 

med $20-30 per person) som är stamhak för journalister 

och teaterkritiker. En del av restaurangerna erbjuder 

teatermenyer som är praktiska och förmånliga att kombinera 

med teaterbesöket, prova lilla och billiga Hourglass Tavern 

(265-2060; 373 W 46th) eller chilenska Pomaire (956- 

3055; 371 W 46th). Om man går tillbaka till Times Square 

längs 47th Street passerar man Barrymore Theater (243 

W 47th) som är döpt efter Ethel Barrymore. Cafe Edison 

i Edison Hotel (228 W 47th) är stället där äldre Broadwayartister 

ibland slinker in för att äta middag eller ta en kopp

kaffe; detta är en av de billigare restaurangerna kring Times 

Square. Sedan är man tillbaka på Broadway igen. 

På andra sidan Broadway försvinner 7th Avenue norrut, förbi 

några peepshow-ställen och en filial av Tad’s Steak House 

(701, 7th Avenue) som hör till en lågpriskedja där man för 

$10 får en grillad köttbit med alla tillbehör. Tad’s är inget 

vackert ställe, men det ger en bild av det moderna USA; när 

den elitistiska trenden går mot fettfritt och kalorisnålt viker 

inte Tad’s från det gamla idealet att maten ska simma i fett, 

och kunderna tillhör huvudsakligen den lägre medelklassen. 

Broadway norr om Times Square 

Ännu en temarestaurang ligger vid 49th Street, Comedy 

Nation (265-5555; 1626 Broadway), och här anspelar 

inredningen på TV-komedier (sitcom) och skämtsamma 

”talkshows”: i bottenvåningen finns ståupp-klubben 

Caroline’s Comedy Club. 

Tvärs över gatan, i Brill Building (1619 Broadway), håller 

den amerikanska musikindustrin till. Brill-huset blev på 40och 

50-talen något av en legend eftersom många tonsättare 

satt där inne som slavar och klinkade fram evergreens i 

kompositörsrum inredda med ett piano och ett askfat: nämnas 

kan George Gershwin (som komponerat några av världens 

mest sjungna sånger, bl a ”Summertime”), Hoagy Carmichael 

(”Stardust”, ”Georgia on my mind” och ”Hong Kong Blues”), 

Jerome Kern (kanske mest känd för operetten ”Teaterbåten” 

med sånger som ”Ol’ Man River”) och sist men inte minst

Irving Berlin. Berlin fick sitt stora genombrott 1911 med 

”Alexander’s ragtime band” som sålde en miljon exemplar i 

nothäften, men han slog sedan sitt eget rekord med ”White 

Christmas” som sjöngs in av Bing Crosby och blev världens 

mest sålda singel – fram till 1997 då rekordet slogs av Elton 

Johns nyinspelning av ”Candle in the Wind” för prinsessan 

Diana. Numera har Paul Simon sitt huvudkontor här. 

Om man går västerut kommer man till Eugene O’Neill 

Theater (230 W 49th) och snett emot ligger St Malachy’s 

Church (239 W 49th), som är skådespelarnas och 

musikalartisternas kyrka. Dit går de en gång per år för att få 

sina stämband välsignade. 

Några kvarter norr om Times Square fångas blicken av skyltar 

som bär namnen på USA:s två mest kända TV-profiler: Ed 

Sullivan och David Letterman. 

CBS värld: från Sullivan till Letterman 

Det stilbildande TV-programmet ”Ed Sullivan Show”, som 

efterapats av alla världens TV-bolag (bl a förebilden för 

”Hylands hörna”), sändes under 23 års tid (1948–71) från 

gamla Maxine Elliott Theater strax norr om Times Square. 

I en konservativ värld där den yngre generationen hungrade 

efter populärkultur och lätt underhållning var Ed Sullivan 

(1901-74) först med att introducera nya artister för USA:s TVpublik. 

Men Sullivan var inte alltför djärv – han valde att visa 

Elvis Presley i halvbild 1958 (för att inte oroa Bibelbältet med 

Elvis höftjuck). Trots denna censur fick Elvis den största TVpubliken 

i världen, ett rekord som bräcktes först när Beatles

kom 1964 och 60 000 fans köade för publikplatserna i studion. 

Showen med bland annat ”All My Loving”, ”She Loves You” 

och ”I Want To Hold Your Hand” sågs av 73 miljoner medan 

brottsligheten den kvällen nådde sin lägsta nivå på 50 år. 

Nuförtiden heter teatern Ed Sullivan Theater (1697 

Broadway, mellan 53rd och 54th Street) och har tagits 

över av CBS nya stjärna, den något anarkistiska David 

Letterman. Populära ”Late Show with David Letterman” är 

originalversionen av det svenska underhållningsprogrammet 

”Sen kväll med Luuk”, för den som inte känner till Letterman. 

Showen bandas fyra dagar i veckan för sändning samma kväll 

(se faktaruta). Precis intill studioteatern ligger Ed Sullivan’s 

Restaurant & Broadcasting Lounge (541-1697; lunch 

serveras mån-fre, teatermeny på kvällen kostar $22, annars 

är det dyrt att äta à la carte) där man kan slinka in och ta 

en drink, äta och utforska Sullivan-souvenirer, samt titta på 

nostalgiska bilder av artister från programmet. 

Runt hörnet låg det beryktade diskoteket Studio 54 (254 W 

54th) som brukade vara öppet till tidiga morgonen och där 

utspillt kokain fick moppas upp från toalettgolven på 1970talet. 

Bianca och Mick Jagger bodde i stort sett här och Liza 

Minelli vande sig vid en dyr ovana på VIP-rummet, dit vanliga 

dödliga aldrig blev insläppta. 

T-bana: röd linje 1/9 till 50th Street; orange D eller blå E till 

7th Avenue.

S e n k v ä l l m e d L e t t e r m a n 

Vid teateringången står en kvinna i CBS-kavaj – jag vet att 

man förväntas skriva nästan ett år i förväg, men frågar ändå 

om det är möjligt att få en biljett. 

–Du har tur, svarar kvinnan och kastar förstulna blickar 

omkring sig, till sist gläntar hon på kavajfliken och tar fram 

en grön biljett med texten Guest. 

Sedan upptäcker jag att jag inte är den enda som haft tur, 

ytterligare ett femtiotal grabbar och tjejer har under dagens 

lopp fått biljetter. Jag inser att det beror på att ungdomar 

inte skriver och beställer biljetter, utan de som skriver är 

medelålders damer och herrar från landsorten (de står i en 

egen kö med finare inbjudningar) med god framförhållning. 

Men deras hövliga handklappande måste kompletteras med 

en skock ungdomar, som kan avge hjärndöda vrål. 

Själva teatern är praktfull med snidade trädekorationer. 

Kulissen är uppbyggd som ett miniatyr-Manhattan (Besvikelse! 

På TV ser det äkta ut, men de glimmande ljuspunkterna från 

skyskrapornas fönster är ljusdioder och Manhattans broar är 

utskurna i papp). 

Först kommer Lettermans uppvärmare, en ståupp-komiker 

som ska bearbeta publiken. Sedan börjar det som alla väntat 

på: Applådskyltarna blinkar, ljuset slås på, kameror sveper 

genom rummet, musiken dånar, Letterman gör entré och 

publiken ställer sig upp och skriker, även jag blir hänryckt 

efter all denna väntan och avger ett hjärndött vrål, medan 

Letterman spankulerar runt på scenen och ser ut precis som

han gör på TV – vi är alla på TV. En kvinna intill mig reser sig 

upp och viftar. Letterman kommer till vår sida av scenen: 

–Vad heter du, frågar Letterman. 

–Amy, säger hon med ett kvävt skrik. 

–Och var är du ifrån, Amy? 

–Wisconsin, säger hon och hennes ben darrar. 

Letterman är på väg att vända sig bort, stannar och säger: 

–Förresten, Amy, vad var det du ville? 

–Får jag skaka din hand? skriker hon. 

Plötsligt rusar Letterman ner i publiken och ljusen tänds 

över oss, kamerorna zoomar in när han skakar hand med 

henne, på monitorn framför mig ser jag mitt eget ansikte 

(för den som råkar ha spelat in programmet på video kan 

det vara intressant att veta att jag syns i övre högra hörnet 

av TV-bilden). Gäster passerar revy: en skvallerdrottning som 

bidragit till att sudda ut skillnaderna mellan Washington och 

Hollywood genom att införa mer glamour i politiken, och 

USA:s snabbaste hotellsängsbädderska från Ogalalla som 

vunnit en bil. Stämningen är rar och familjär. Hela USA är 

som en familj framför och inuti TV-n. 

Teatern rymmer bara 400 åskådare och egentligen ska biljetter 

beställas per post (i praktiska delen finns en förteckning på 

TV-shower och hur man fixar biljetter), men om man inte 

har varit ute i god tid kan man ringa Ed Sullivan Theater 

(CBS), 975-5853, eller helt enkelt komma till teatern vid kl 

12 för att få standbybiljett till showen som spelas in måntors 

kl 17:30 (minimiålder 16 år).

Mot Swing Street och Rockefeller 

Center 

Tanken är att vi fortsätter upp längs Broadway, men den 

som vill förkorta turen kan vika av här och gå österut till 

Rockefeller Center. Den del av West 52nd Street som löper 

mellan 7th Avenue och 5th Avenue hyste under förbudstiden 

flera lönnklubbar och kallas därför Swing Street. 

I kvarteret söder om 52nd Street ligger Equitable Tower 

(787, 7th Avenue) där Roy Lichtenstein målat en 23 meter 

hög Mural with Blue Brushstroke (1985) i foajén. Sedan 

om man fortsätter på 52nd Street beträder man Swing Street 

– eller ”The Street” rätt och slätt. 

Rockefeller Center, två kvarter öster om Broadway, erbjuder 

shoppingmöjligheter och shower i varieté- och filmteatern 

Radio City Music Hall. Här ligger även TV-bolaget NBC: 

s högkvarter, med guidade turer och möjligheten att vara 

studiopublik (bläddra framåt för fler detaljer). 

P i c k n i c k i s t a d e n : 

C e n t r a l P a r k 

Tips: Om man går vilse i Central Park ska man kika på 

lyktstolparna som är numrerade – de två första siffrorna 

anger vilken gata man befinner sig i höjd med. Siffrorna stiger 

ju längre norrut man går. Parken korsas även av bilvägar 

försänkta under marknivå och man passerar över dem på 

broar: Transverse Road Nr 1 i höjd med 65th Street, Nr 2 vid 

79th Street, Nr 3 vid 86th Street och Nr 4 vid 97th Street.

Mitt på Manhattan breder lummiga Central Park ut sig, 

drygt 4 km lång och 800 meter bred, och man kan här flanera 

i skog och mark, genom alléer och förbi fontäner. 

Parken är stadsbornas lungor: det är här man joggar, ror, åker 

skateboard eller rollerblades, vandrar i skogen, äter glass eller 

ligger naken i gräset mitt i natten och tittar på molnen som 

Robin Williams och Jeff Bridges i filmen ”Fisher King”. 

I mitten av 1800-talet var detta en riktig slum i stadens 

utkanter. 

Folk bodde i skjul, grisar sprang fritt i gyttjan för att dö strax 

före jul i något av de ohygieniska slakterierna som spred en 

gruvlig stank i trakten. Men när New York växte utlystes 

en tävling för att få in förslag på en stor stadspark, och 

det vinnande laget, landskapsarkitekterna Frederick Law 

Olmsted och Calvert Vaux, gavs fria tyglar. Resultatet är ett 

fantastiskt och imponerande verk: Kullarna är uppbyggda för 

att man ska kunna få lite alpkänsla, sjöarna var från början 

träsk, träden är planterade, bäckarna är grävda för att porla 

idylliskt, vyerna över charmiga små broar är uttänkta i minsta 

detalj. Från början av bygget 1858 tog det 15 år innan allt var 

klart; Olmsted och Vaux blev stjärnor på kuppen och fick nya 

uppdrag över hela landet. 

Blandningen av tät skog och öppna gräsmattor är aningen svår 

att överblicka eftersom ingen väg löper riktigt rakt, utan man 

luras gärna att gå i cirklar. Detta har också varit Olmsteds och 

Vaux tanke, för att få parken att kännas större lät de alla vägar 

slingra sig fram.

Den dyra restaurangen Tavern on the Green (873-3200) 

ligger vid Transverse Rd Nr 1 i väster. Om man följer West 

Drive norrut och sedan svänger in mot parken i höjd med 

72nd Street passerar man en sjö, The Lake, som är populär 

att ro på ($10 per timme). Norr om sjön ligger en kuperad 

skog med slingriga stigar, den kallas därför The Ramble. 

Den lilla gräsplätten närmast 72nd Street är Strawberry 

Fields, där Yoko Ono har låtit lägga en svartvit mosaik med 

ordet ”Imagine” för att hylla sin make. 

Längre in ligger den väldiga Bethesda Fountain (ritad av 

Vaux) vid The Lake, och då det begav sig var fontänplatsen 

hippiernas samlingspunkt. Här finns trevliga, skuggiga 

grässluttningar där man kan förtära sin picknickpåse en slö 

sommarsöndag. Inom synhåll har man The Boat House 

Cafe (517-2233) vid sjöns nordöstra strand, i höjd med 74th 

Street, där man kan fika billigare än på Tavern on the Green 

och där Beatles åt cheeseburgare första gången de besökte 

USA. Öster om båthuset finns sagostatyer föreställande H 

C Andersen och Alice i Underlandet – ett lite udda par kan 

tyckas, men i New York går det an. 

Över Transverse Road Nr 2 ligger en stor gräsmatta 

som döpts till The Great Lawn. Den rymmer en miljon 

åhörare och där har hållits flera stora konserter, bland annat 

Simon & Garfunkels återförening; sommartid uppträder 

filharmonikerna regelbundet, ibland arrangeras också gratis 

opera. Öster om gräsmattan finns en skyhög obelisk från 

Egypten (den 3500 år gamla Kleopatras nål) och därjämte 

Metropolitan Museum of Art, ett fantastiskt museum 

som vi återkommer till när vi promenerar nedför Museum 

Mile (5th Avenue). Norr om The Great Lawn ligger en stor

vattenreservoar (The Reservoir) och därefter tennisbanor 

och skogar i en mindre attraktiv del av Central Park, som når 

upp till södra Harlem. I parkens norra ända kan man fiska i 

Harlemsjön, metspön går att hyra. 

I sydvästra hörnet av The Great Lawn korsar West Drive en bro 

över Transverse Road Nr 2 och i närheten ligger Delacorte 

Theater i Shakespeare Garden (vid 79th Street), där 

man sommartid kan se Shakespearepjäser (fribiljetterna 

går åt snabbt så man ska vara ute i god tid). Traditionen att 

spela Shakespeare gratis för newyorkarna startades 1954 av 

legendariske teatermannen Joseph Papp som i början körde 

runt med en ensemble på lastbilsflak. På 60-talet fick gruppen 

sin egen sommarteater här i parken och de driver även en 

vanlig teater på södra Manhattan (The Papp Public Theater 

där bl a Morgan Freeman, Vanessa Redgrave och Meryl Streep 

jobbat). 

De flesta evenemang i parken är gratis och konserter 

hålls på flera ställen. Nära Bethesda Fountain ligger M H 

Rumsey Playground där man sommartid kan höra musik 

vid Summerstage; härjämte står även den permanenta 

friluftsscenen, The Bandshell. Söderut från den sistnämnda 

sträcker sig en allé med namnet The Mall – längs vilken det 

finns bronsbyster, bl a en som föreställer Shakespeare. 

Parkens turistbyrå är inrymd i The Dairy (”mejeriet”), 

nära södra kanten. Intill The Dairy ligger en karusell på en 

plats där karuseller stått sedan 1800-talet: originalkarusellen 

kan ses på burkar med Dr Brown’s Black Cherry Soda. Det 

finns också en liten djurpark ($2:50/¢50) och den från New 

York-filmer välkända skridskobanan, Wollman Skating

Rink (517-4800), där man för $10 ($6:50 för barn) kan 

hyra sig ett par skridskor en vacker vinterdag. Nedanför 

denna ligger en damm, The Pond, med ankor. Ankorna är 

välbekanta för alla som läst J D Salingers roman ”Räddaren i 

nöden”, bokens antihjälte ägnar mycket bryderi åt vad dessa 

ankor gör på vintern när dammen fryser. 

T-bana: de flesta linjer har någon hållplats nära Central Park. 

Röd linje 1/9, blå A/C, orange B/D stannar vid Columbus 

Circle där New Yorks turistbyrå ligger, i Central Parks 

sydvästra hörn. 

W e s t S i d e S t o r y 

Om man följer Broadway norrut från Times Square och 

teaterdistriktet passerar man Central Parks sydvästra hörn 

vid trafikrondellen Columbus Circle (där man bl a hittar New 

Yorks turistbyrå). Därefter hamnar man på Upper West Side. 

Broadway och de breda avenyerna som löper i nord-sydlig 

riktning är tättrafikerade och har både barer och butiker; 

på de smala lugna tvärgatorna finner man mest lyxhus 

med baldakin över entréerna och dörrvakter. Husnumren i 

norrgående riktning på avenyerna börjar om från 1 vid West 

59th Street (utom Broadway där numren fortsätter från 1800). 

Avenyerna får namn istället för siffror: 8th Avenue löper 

längs parken och heter Central Park West; 9th Avenue 

blir Columbus Avenue; 10th Avenue blir Amsterdam 

Avenue; 11th Avenue blir West End Avenue. Västerut 

ligger en avlång park, Riverside Park, varifrån man kan blicka 

ut över Hudsonfloden.

Upper West Side är långt och man kan få skoskav. Det går 

givetvis att åka tunnelbana (röd linje 1/9 stannar vid 

stationer längs Broadway) men man kanske föredrar att 

färdas ovan jord och för detta ändamål finns ett antal utmärkta 

busslinjer som stannar i vartannat kvarter på avenyerna. 

M104 går dygnet runt på Broadway från Columbus Circle till 

125th Street; på övre Upper West Side kan man ta M4 från 

Cathedral of St John the Divine (110th Street och Broadway) 

som kör norrut till museet Cloisters i Fort Tryon Park (under 

museets öppettider; annars har den sin ändhållplats vid 

193rd Street). Det finns också bussar genom Central Park 

som förbinder Upper West Side med Upper East Side: M66 

på 66th Street, M72 på 72nd Street, M79 på 79th Street, 

M86 på 86th Street och M96 på 96th Street. Observera att 

bussförarna endast tar emot jämna pengar ($1:50 eller en 

pollett per passagerare). 

C o l u m b i s k a m 

Columbus Circle tangerar sydvästra hörnet av Central 

Park. Mitt i den stora rondellen står en staty föreställande 

sjökaptenen Cristoforo Colombo (1451-1506) som från sin 

höga piedestal riktar blicken bortåt. Förhoppningsvis skäms 

han. 

Det enda han ska ha tack för är att det var han som öppnade 

slussportarna för europeiska arméstyrkors massiva 

utrotningskampanj av Amerikas urbefolkning: Columbus själv 

lät hugga händerna av indianer som inte kunde ge honom en 

viss mängd guld och det sägs att han redan under sin livstid

var föraktad för sin bestialiska behandling av indianerna. 

Så den dagen 1492, när Columbus för första gången landsteg 

på en ö nära Amerika, kan ses som domedagen för de inhemska 

amerikanska civilisationerna. Med tanke på detta kan man 

känna att det var rättvist att Columbus aldrig fick den andel 

av bytet som han gjort anspråk på – 10% av allt som Spanien 

skulle plundra från Amerika. 

Turistbyrån 

Från turistbyrån New York Convention & Visitor Bureau 

(vardagar kl 9-18, helger kl 10-15) kan man få gratis kartor 

över buss- och tunnelbanelinjer, och i de olika broschyrerna 

som delas ut hittar man rabattkuponger för guidade 

rundturer och annat kul. Ingången finns på södra sidan 

av Columbus Circle (korsningen vid Broadway och 59th). 

Förutom broschyrer kan man få information om fribiljetter 

till TV-shower. Om man kommer till stan på sommaren 

ska man förhöra sig om NY Funpass, ett uppladdningsbart 

busskort för turister, och som även ger rabatt till en massa 

attraktioner. Om det är stängt och man behöver veta något 

har turistbyrån en kostnadsfri telefonlinje dygnet runt, 1- 

800-NYC-VISIT, med bandade upplysningar om evenemang, 

museer, sightseeing, och man kan också bli vidarekopplad till 

teatrar, hotell och restauranger. 

T-bana: blå linje A/C, orange B/D eller röd 1/9 till 59th Street- 

Columbus Circle.

Carnegie Hall 

Ett kvarter öster om Columbus Circle vid 7th Avenue hittar 

man konserthuset Carnegie Hall (881, 7th Avenue och West 

57th) byggt 1891. New Yorks filharmoniska orkester gav sina 

konserter i Carnegie Hall innan Lincoln Center byggdes, och 

Leonard Bernstein debuterade här som dirigent för orkestern 

1943, endast 25 år gammal. Swingkungen Benny Goodman 

gav i slutet av 1930-talet ett par Carnegie Hall-konserter som 

brukar betraktas som milstolpar i hans karriär. På 1960-talet 

utvecklades happeningkonsten av John Cage och Yoko Ono 

på scenen; 1964 spelade Beatles sin första New York-konsert 

här. Carnegie Hall har sitt eget museum (tors-tis kl 11-14:30; 

fritt inträde) och arrangerar guidade turer bakom kulisserna 

(mån-tis & tors-fre kl 11:30 & 14 & 15; $6). 

Några steg från Carnegie Hall ligger temarestaurangen 

Planet Hollywood (140 W 57th Street) där filmsouvenirer 

och dyra hamburgare serveras i regi av stjärntrion Sylvester 

Stallone, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis. De drar 

in lika mycket på souvenirerna som på maten. 

Ett kvarter österut bodde författaren Jerzy Kosinski (1933- 

91) i hörnet av 57th och 6th Avenue. Han föddes i Polen, 

hoppade av till USA 1957, jobbade som taxichaufför och lärde 

sig engelska genom att titta på såpoperor, varpå han skrev 

elva storsäljande romaner (”Finnas till” filmades med Peter 

Sellers i huvudrollen). Hans thriller ”Flipper” (1982) handlar 

om perversioner bland stadens musiker. Boken utspelar sig i 

Carnegie Hall-huset, på Juilliardskolan ett par kvarter bort och 

på skumma sexklubbar i SoHo. Det morgontomma Manhattan

lir en metafor för konstnärens förlorade inspiration, ”i 

gryningen öppnade sig de långa avenyerna framför honom 

likt notlinjer som berövats sina noter”. Kosinskis eget liv var 

fyllt av märkligheter, och han dog med en plastpåse virad 

runt huvudet i sitt badkar av en överdos sömntabletter – som 

om han vore en av sina romanfigurer. Det sägs att han aldrig 

begravdes, utan att hans aska är kvar i bostaden. 

T-bana: gul linje N/R till 57th Street; blå A/C, orange B/D 

eller röd 1/9 till 59th Street (Columbus Circle); orange B/D 

eller blå E till 7th Avenue. 

Från seglivad musikal till opera och 

symfoni 

Vid Broadway ligger Lincoln Center – New Yorks svar på 

Götaplatsen i Göteborg, med stadsteater, konserthus och 

opera i monumentala betonghus. Fram till 1950-talet var 

det här slummiga kvarter för puertorikanska invandrare; 

gängkrigen skildras i Leonard Bernsteins (1918-90) seglivade 

musikal ”West Side Story” med koreograferade och rumsrena 

gatubråk mellan gängen Jets och Sharks (scenpremiär 1958; 

Oscar för bästa film 1961). ”West Side Story” filmades för 

övrigt i de evakuerade kvarteren, innan kåkarna revs för att 

ge plats för detta enorma kulturcenter, som fyller kvarteren 

mellan Columbus och Amsterdam Avenue från 62nd till 

65th Street. Efter att Lincoln Center invigdes 1962 försvann 

gängen, eller som det sägs i musikalen: ”Ett gatugäng utan 

gata är inget gäng.”

När man står på Lincoln Center Plaza vid den stora 

runda fontänen (med ryggen mot Broadway) har man på sin 

vänstra sida en stor teater med kantiga pelare på framsidan, 

New York State Theater – baletter som ”Nötknäpparen” 

kostar från $20 till $74 och helgföreställningarna kan vara 

fullbokade. 

Till höger ligger konserthuset där USA:s äldsta filharmoniska 

orkester huserar i Avery Fisher Hall (biljetter från $12 

och upp; från de allra billigaste platserna ser man inte hela 

orkestern). Filharmonikerna har spelat under ledning av 

legender som Gustav Mahler (1909-11), Arturo Toscanini 

(1928-1936), Leonard Bernstein (1958-69) och Zubin Mehta 

(1978-1991). Sedan 1991 leds de av Kurt Masur. Orkestern har 

sedan 1840-talet givit närmare 13 000 konserter, bl a världens 

största klassiska konsert inför 800 000 åhörare i Central 

Park. Fråga efter billiga biljetter till öppna repetitioner, som 

hålls vissa förmiddagar. Det kan också hända att man på 

konsertdagen får osålda biljetter till riktigt bra platser för 

$25. 

Rakt framför sig har man Metropolitan Opera (biljetter 

från $25). Gudomliga artister som Maria Callas har sjungit 

på pampiga The Met, vars fasad utmärks av enorma, välvda 

fönster mot foajén som pryds av gigantiska väggmålningar av 

Marc Chagall – tyvärr reflekterar glaset så mycket att blicken 

knappt tränger igenom. Metropolitan Opera öppnades 

officiellt med Samuel Barbers ”Antonius och Kleopatra” 

(baserad på Shakespeares drama) som komponerats just till 

invigningen 1966. Operan har restaurang, souvenirbutik och 

individuella textskyltar med libretton på engelska vid varje

sittplats (man kan stänga av sin skylt om den stör). 

Utöver dessa ingår i komplexet ännu flera teatrar: I en något 

lägre byggnad på Mets norra sida ligger Vivian Beaumont 

Theater som ritades av Eero Saarinen, amerikansk 

arkitekt av finsk härkomst. Här finns också New York 

Public Library for the Performing Arts. På andra 

sidan ligger en mindre teater, Alice Tully Hall, samt den 

världsberömda skolan för musik, teater och dans, Juilliard 

School. Juilliard grundades 1905 för att rivalisera med 

de europeiska konservatorierna, initiativtagare var Franz 

Liszts gudson Frank Damrosch (denne ansvarade för New 

Yorks kommunala musikskolor). Skolan är dock döpt efter 

en köpman som 1919 testamenterade $20 miljoner till den. 

Bland tidigare elever märks Nina Simone, Neil Sedaka (han 

utnämndes till New Yorks bästa klassiska pianist av Artur 

Rubinstein, men föredrog att bli poplåtskrivare) och Barry 

Manilow, smörsångaren. Elevkonserter ges på Juilliard 

Theater (155 W 65th Street), ibland krävs att man hämtar 

sin fribiljett i förväg från Juilliard Theater Box Office 

(60 Lincoln Center Plaza). Ingen biljett behövs till onsdagens 

konsert kl 13 (”Wednesdays At One”). Juilliard Bookstore 

(öppet dagligen) har stort specialutbud med noter och böcker 

om teater. 

För den som är väldigt intresserad erbjuds en guidad rundtur, 

Lincoln Center Tour, där detaljer i arkitekturen pekas 

ut. Byggnaderna har smyckats av fler än Chagall – man 

får se verk av Henry Moore, Jasper Johns och andra. De 

timslånga rundturerna börjar vid operan kl 10-17; den stora 

konstvisningen går bara kl 14:30; ring för upplysningar på

875-5350. Metropolitan har även egna guidade turer bakom 

kulisserna, 769-7020. 

T-bana: 1/9 till 66th Street. 

Runt Lincoln Center 

Ungefär mittemot Lincoln Center ligger ett anonymt litet 

museum med en hantverksbutik, Museum of American 

Folk Art (2 Lincoln Square på Columbus Avenue, mellan 65th 

och 66th Street; fritt inträde, men en $3 donation önskas). 

Om man är hungrig finns en pizzeria-filial, John’s of 

Bleecker Street (721-7001) på 48 W 65th Street. Annars 

är området fullt av trendiga bistroer och går man en bit uppför 

Broadway hittar man också riktiga ölsjapp som Blondie’s 

Atomic Wings vid 77th Street (vars specialitet är buffalo 

wings och TV-sport). 

Om det är vackert väder säljs begagnade böcker av gubbar 

med bokbord på Broadways trottoar (från 60th Street och 

uppåt 80th); förutom pocketböcker har de en del fina konstoch 

fotoböcker; pruta gärna. Barnes & Noble har bokpalats 

på 1972 Broadway (vid 66th) och 2289 Broadway (vid 82nd), 

praktiskt utrustade med toaletter. En specialbutik med stort 

sortiment av det senaste på reseguidefronten är Civilized 

Traveler (2003 Broadway). Slutligen, om det är söndag 

när detta läses, kan man hitta en stor loppmarknad vid 

korsningen Columbus Avenue och 77th Street (den börjar kl 

10 på morgonen).

Kändisarna i Dakota 

Vid hörnet Central Park West och 72nd Street står ett 

av Manhattans äldsta lyxiga lägenhetshus, The Dakota 

(invigningsår 1883; arkitekt Henry Hardenbergh). Många 

kändisar har bott här: Leonard Bernstein kunde snabbt 

promenera hem från Lincoln Center och äta ett mellanmål 

efter dagens repetitioner; ibland kanske Lauren Bacall gick 

förbi i trappan (om hon inte var i Hollywood för att filma); 

Rudolf Nurejevs lätta steg kanske hördes genom taket och 

höll grannarna vakna på nätterna; kanske Judy Garland lekte 

”Trollkarlen från Oz” med Frankenstein-skådespelaren Boris 

Karloff. Här dog sextiotalet då popstjärnan John Lennon 

i december 1980 sköts ned utanför huset av ett sinnessjukt 

Beatlesfan, Mark Chapman. Efteråt vakade tusentals 

beundrare på gatan och det samlades ett berg av blommor vid 

entrén. Lennons änka, konstnären Yoko Ono, bor fortfarande 

kvar. 

Om man vill se hur lägenheterna ser ut inifrån kan man titta 

på Roman Polanskis film ”Rosemary’s Baby” från 1968, som 

filmades i The Dakota. Mia Farrow och John Cassavetes spelar 

ett ungt par som flyttar in i en kuslig lägenhet och hamnar i 

klorna på en djävulsk sekt. Mycket riktigt vilar det någonting 

demoniskt över de arkitektoniska utsmyckningarna som man 

kan se från utsidan, och Polanskis val av inspelningsplats kan 

inte ha varit någon slump. 

T-bana: orange linje B eller blå C till 72nd Street.

J o h n L e n n o n ( 1 9 4 0 - 8 0 ) 

–Jag har träffat många newyorkbor som klagar på staden, 

men det är ingen som flyttar. New York är vad Paris var på 

tjugotalet… konstvärldens centrum. Och vi vill vara i centrum. 

Det är det finaste stället på jorden. Det här är det ställe som 

påverkat mig hela mitt liv och som fått mig dit där jag är idag, 

sa John Lennon. 

Han var också innerligt trött på att hela tiden jagas av fans 

vart han än gick i England, så när han kom till USA med 

Yoko Ono var det en lättnad att de kändisvana newyorkarna 

lämnade honom i fred då han promenerade i Greenwich 

Village eller cyklade i Central Park. I början deltog han i 

radikala politiska aktiviteter samtidigt som han kunde jamma 

med Frank Zappa på Fillmore West eller Elton John på 

Madison Square Garden, eller jobba i studio med popkollegan 

David Bowie – New York blev snabbt som mammas gata för 

honom. 

Paret Lennon-Ono fick sin första lägenhet i Dakota 1973 och 

hade fram till 1980 hunnit köpa ytterligare fyra lägenheter 

i husets övre våningar; Lennon drog sig samtidigt tillbaka 

från offentligheten i mitten av 1970-talet för att vara en god 

hemmapappa till parets son Sean Taro Ono Lennon (f 

1975 på John Lennons 35-årsdag). Under 1977 satte familjen 

in helsidesannonser i amerikanska dagstidningar med 

ordalydelsen: ”Ge oss lite mer tid för att fundera över vad vi 

ska göra i framtiden.” 

Medan de funderade skötte Yoko affärerna och John lärde sig

aka bröd och bygga bo; i ett rum inredde han en rockklubb 

med jukebox, där bara han, hustrun och någon nära bekant 

var medlemmar. Klubben stängdes dock ganska snart 

eftersom John hängde alltför ofta i baren istället för att stå 

i köket. Ibland kom Paul McCartney på besök, de kunde 

spela gitarr och sjunga ihop. I juni 1980 började John skriva 

nya låtar och i oktober samma år släpptes helt överraskandes 

den nya hitsingeln ”(Just Like) Starting Over”, som åtföljdes 

av albumet ”Double Fantasy” i november. 

Mark David Chapman hängde utanför huset av och till, 

bekantade sig med portvakterna och lyckades få John att 

signera ett ex av den nya skivan. Efter en studiosession på 

Record Plant (nära Times Square) den 8 december, då de 

mixat Yoko Onos nästa singel ”Walking on Thin Ice”, åkte 

paret hem: där väntade Chapman beväpnad med en 38kalibrig 

Charter Arms och röster i huvudet som malde: ”Do 

it, do it…” 

Yoko klarade sig fysiskt oskadd och portvakten tillkallade 

hjälp. Polisen kom fram före ambulansen och de körde John, 

som fortfarande var vid liv, till St Lukes-Roosevelt Hospital 

(59th Street vid 9th Avenue) där han dödförklarades kl 23:07. 

I den del av Central Park som ligger allra närmast 72nd Street 

har Yoko Ono bekostat en minneslund, Strawberry Fields.

Naturhistoriska 

Vid Central Park West ligger American Museum of Natural 

History (dagligen till 17:45, fre-lör till 20:45; $6/$3) med 

huvudentrén i höjd med 79th Street. Detta är ett tungt hus 

som kämpar mot gravitationslagen, fyllt med dinosaurie- och 

valskelett, uppstoppade djur, 1 miljon spindlar, 2 miljoner 

fjärilar och 26 miljoner andra grejer att titta på. Otaliga filmer 

har använt sig av museet (på film stämmer folk alltid möte på 

trappan utanför). Intill ligger Hayden Planetarium. 

T-bana: blå linje C eller orange B till 81st Street. 

Judiska kvarter 

Efter en kort promenad västerut från Museum of Natural 

History står man i korsningen Broadway och 80th Street och 

ser till sin glädje Zabar’s delikatessbutik (mån-fre kl 8-19:30, 

lör kl 8-22, sön kl 9-18), som förutom all sorts utrustning för 

matlagning och spännande matvaror och matlagningskurser 

har en liten coffeeshop på hörnan. Det är ursprungligen en 

judisk delikatessbutik, så författaren Isaac Bashevis Singer 

brukade alltid handla här och artisten Barbra Streisand gör 

det fortfarande. 

I butiken säljs bröd (bl a Wasaknäcke men också nybakade 

limpor) och pålägg, det finns korvar och ostar från jordklotets 

alla hörn, gravad lax, grillat kött och ätfärdiga pajer liksom 

färska råvaror; och det är inte speciellt dyrt. Efter att man fyllt 

sin picknickkorg kan man köpa färdigbryggt kaffe att ta med

sig, ”to go” (för $3:50 ingår en Zabarmugg). 

Upper West Side var ursprungligen stadens judiska 

kvarter. New Yorks 1,75 miljoner judar lär vara den största 

judiska populationen utanför Israel och utgör mer än 10% 

av invånarna i staden. Många stora judiska intellektuella har 

vistats här, och djupa är de spår som satts i USA:s kulturliv. 

Man kan inte nog poängtera deras betydelse för Manhattan: 

flera av stadens finaste byggnader och största skyskrapor 

har finansierats av judiska affärsmän, och kulturellt har 

inflyttningen av judar – på flykt undan den europeiska 

antisemitismen – betytt otroligt mycket. 

W 86 Street (mellan Broadway och Amsterdam Avenue) heter 

Isaac B Singer Boulevard. Singer (1904-1991) emigrerade 

till USA 1935 och bodde först på Lower East Side, men 

flyttade senare upp till hörnet Broadway och 86th Street, så 

att han kunde handla sin mat på Zabar’s. Han fick Nobelpriset 

i litteratur 1978. 

T-bana: röd linje 1/9 till 86th Street. 

Poes gator 

Den allra västligaste lilla snutten på W 80th Street heter 

Edgar Allan Poe Street. Poe (1809-1849) hade en ganska 

misslyckad poesidebut bakom sig, och hade gift sig med sin 

13-åriga kusin när han 1844 flyttade till New York efter ett 

kringflackande liv. 

Han tog ett jobb på tidningen New York Mirror, och medan 

han bodde här i kvarteret skrev han sin berömda dikt ”Korpen”

som publicerades 1845. Samma år köpte han tidningen 

Broadway Journal och ett tag såg det lite ljusare ut. 

Om man korsar Riverside Drive till Riverside Park, 

överblickar man Hudsonfloden. Där finns en obetydlig 

liten bergsknalle som går under namnet Mount Tom, på den 

kan man slå sig ned för att spisa delikatesserna från Zabar’s. 

På sommaren 1844 brukade Poe sitta här och fundera när 

allting tycktes gå åt helvete med livet, jobbet och ekonomin, 

frun hade tuberkulos och stadslivet kvävde inspirationen. 

Inte kunde han då veta att han skulle bli ihågkommen som 

en av de största amerikanska författarna. (Det finns ett Poemuseum 

i Bronx; se nedan.) 

Parken ritades av samma landskapsarkitekter som stod 

bakom Central Park, nämligen Olmsted och Vaux. Ekorrarna 

som hoppar runt en, när man sitter här, är feta som laxar 

och nyfiket närgångna. Hudsonfloden är för övrigt döpt efter 

kapten Henry Hudson. 


H u d s o n s ö d e b l e v f l o d e n 

Kapten Henry Hudson var engelsman i holländarnas tjänst 

och den förste europén att närmare utforska Manhattan. Han 

kom hit under två olika seglatser 1609 och 1611, men letade 

egentligen efter en passage till Asien, norr om amerikanska 

kontinenten. 

Hans besättning gjorde myteri på den andra resan och satte

ut sin kapten i en eka i vattnet utanför Manhattan. Därefter 

försvann Hudson ur historien, men floden framför våra fötter 

bär ännu hans namn. 

L ä n g s t n o r r u t p å 

M a n h a t t a n 

I am sitting in the morning 

in the diner on the corner 

I am waiting at the counter 

for the man to pour the coffee 

Suzanne Vega ”Tom’s diner” (1987) 

På Tom’s Restaurant (Broadway vid 112th Street), en enkel 

diner med blå skyltar, sura tanter som serverar kaffe och 

billiga frukostar, flockas turister därför att serveringen gjorts 

dubbelt odödlig först genom Suzanne Vegas vemodiga hitlåt 

och därefter genom TV-serien ”Seinfeld”. Det är nämligen här 

de fyra vännerna sitter och ältar sina problem: Jerry Seinfeld, 

Elaine Benes, George Costanza och Cosmo Kramer. Idag 

hänger flera tidningsurklipp på väggarna och Seinfeld själv 

har lämnat ett signerat fotografi. 

TV-showen som träffat många newyorkare rakt i hjärtat 

bandades egentligen i en studiokuliss i Hollywood 1990-98. 

Verklighetens Kramer – Kenny Kramer – arrangerar sedan 

något år tillbaka en Kramer Reality Tour, 268-5525, 

där Upper West Side-platserna som inspirerat till TV-seriens 

miljöer pekas ut.

Columbia-universitetet 

Jag såg min generations största begåvningar förstörda av 

galenskap, svältande hysteriskt nakna, 

dragandes genom negergatornas gryning på jakt efter en 

häftig kick 

Allen Ginsberg ”Howl” 

På 40-talet kom studenterna från Columbia-universitetet 

till West End Cafe (2911 Broadway vid 114th Street) och 

läste dikter för varandra – och två av dem skulle komma 

att skriva de verk som vi idag främst sätter i samband med 

beatlitteraturen: Allen Ginsbergs ”Howl” och Jack Kerouacs 

”På drift”. West End är numera en ganska vanlig krog med 

stor bardisk, två kvarter norr om Tom’s Restaurant. På 

sommaren finns en uteservering, i rummet intill baren hålls 

jazzkonserter; en fatöl kostar $5. Läget nära Harlem påverkade 

beatförfattarnas intresse för jazz. 

Ginsberg och Kerouac träffades genom en gemensam 

bekant när Ginsberg var 17 och Kerouac 22 år. Själva 

uttrycket ”beat generation” ska ha dykt upp under ett samtal 

mellan Kerouac och författaren John Clellon Holmes 1948 

och använts i bemärkelsen ”slagen” eller ”utmattad”. På 

svenska förekommer ordförklaringen ”bohemisk-nihilistisk 

efterkrigsungdom i USA”, och i USA tenderade det att bli ett 

skällsord, synonymt med ”förlorare”, medan Kerouac senare 

försökte framhäva de religiösa konnotationerna och uppgav 

att det syftade på ”beatific” (himmelsk eller salig). 

Columbia-universitetet ligger på motsatta sidan om

Broadway och sträcker sig från 114th till 120th Street. Det 

är trots närheten till Harlem ett prestigefyllt universitet 

tillhörande den så kallade Ivy League (”murgröneligan”; 

informell beteckning för USA:s åtta toppuniversitet), med anor 

tillbaka till engelske kungen George II:s tid, då det startades 

som King’s College (1754). Några av de äldsta byggnaderna 

ritades av arkitektfirman McKim, Mead & White. 

Många ledande intellektuella är knutna till universitetet, t 

ex den poststrukturalistiske litteraturteoretikern Edward 

Said som hyllats för sin bok ”Orientalism”. Performanceartisten 

Laurie Anderson tog en masters degree i skulptur 

på Columbia i början av 70-talet, och även författaren Paul 

Auster har studerat här. 


B e a t g e n e r a t i o n e n s 

h u v u d m ä n 

Jack Kerouac (1922-69) kom 1940 från Massachusetts för 

att studera på Columbia, men han blev snart kontroversiell, 

hoppade av och förklarades senare icke önskvärd på campus. 

Mot slutet av sitt liv var han gravt alkoholiserad och fördrev 

åren fram till sin död med att lägga patiens hos sin mamma på 

Long Island. Men sin kultstatus till trots var Kerouac betydligt 

mer konventionell än den utflippade Allen Ginsberg (1926- 

97) från Paterson, New Jersey. Ginsberg kom till Columbia 

1944 men blev avstängd då han låtit den bannlyste Kerouac 

sova över på sitt rum. Ginsberg experimenterade med

droger och hängde på gaybarer i Greenwich Village, men 

såg även till att hans vänners böcker blev publicerade – bl a 

Kerouacs debutbok ”The Town and the City” om hemorten 

i Massachusetts (1950). För Ginsbergs egen del dröjde 

det längre innan han slog igenom med långdikten ”Howl” 

(1956). Anklagelserna för obscenitet gjorde honom därefter 

världsberömd. På grund av sina politiska aktiviteter hamnade 

Ginsberg – med ”tecken på känslomässig instabilitet (inklusive 

oklar bostadsadress och arbetsförhållanden)” – på FBI:s 

lista över farliga omstörtande element och myndigheterna 

började spionera på honom. Agenter sändes för att bevaka 

hans uppläsningar och senare satte Reagan-administrationen 

Ginsberg på sin lista över amerikanska konstnärer vars 

utlandsturnéer skulle motarbetas. 

Den ursprungliga gruppen kring Kerouac och Ginsberg 

expanderade snabbt. Neal Cassady (1926-68) kom på besök 

från Denver 1946 och är som en mytisk gubben-i-lådan, 

som trots att han själv aldrig publicerade något inspirerade 

Kerouac att skriva den epokgörande talspråksromanen 

”På drift” (1957) – där Cassady kallas ”Dean Moriarty”, 

Ginsberg ”Carlo Marx” och Kerouac själv för ”Sal Paradise”. 

Beatgenerationens ”krönikör” John Clellon Holmes 

(1926-88) kom liksom Kerouac från Massachusetts för att 

plugga på Columbia. Han ges äran av att ha varit först med att 

använda begreppet beat i sin generationsroman ”Go” (1952), 

där Cassady också dyker upp som romanfigur. Den något 

äldre William S Burroughs (1914-97) kom från St Louis

och började skriva under påverkan av Ginsberg och Kerouac. 

Burroughs liv förvandlades till tragedi när han gjorde Wilhelm 

Tell-konster på en fest; det bar sig inte bättre än att han sköt 

sin fru Joan i huvudet. Med hennes blod på sina händer åkte 

han till Nordafrika och medan han tände av skrev han ”Den 

nakna lunchen” (1959). 

Andra som räknas in i kretsen är Carl Solomon som Ginsberg 

mötte på psyket och dedicerade sin diktsamling ”Howl” 

till, och poeten Gregory Corso som redan hunnit avtjäna 

tre års fängelse för rån när han vid 20 års ålder träffade de 

andra beatförfattarna, och den svarte poeten Imamu Amiri 

Baraka (född LeRoi Jones) som konverterade till islam på 

1960-talet och höll skrivarkurser på Columbia-universitetet. 

En annan viktig beatnik var poeten Lawrence Ferlinghetti 

som blev Ginsbergs första förläggare och grundade den 

bokhandel som blev beatcentrum i San Francisco, en stad där 

kretsen växte ytterligare med bl a poeten Gary Snyder, samt 

utvecklade förgreningar till 60-talets psykedeliska rockvärld 

genom band som Grateful Dead. (Se även San Franciscoavsnittet.) 

Några riktigt stora monument 

Bakom universitetet står en kyrkobyggnad som när den blir 

färdig ska vara världens största efter Peterskyrkan i Rom. St 

John the Divine (1047 Amsterdam Avenue, på norra sidan 

av Cathedral Parkway/110th Street) började byggas redan för 

hundra år sedan, men det går rätt långsamt att bygga en så 

stor katedral. Trots sitt ofärdiga tillstånd är den redan i bruk

och där ges sporadiska konserter med världsmusik. 

Efter Columbia-universitetet ska man ta av till vänster 

uppför 120th Street. Ett kvarter från Broadway står pampiga 

Riverside Church med sitt mäktiga torn, som lär ha världens 

tyngsta kyrkklocka. Kyrkan finansierades av mångmiljardären 

John D Rockefeller som ett monument över honom själv. 

Interiören är en välgjord imitation av gamla gotiska kyrkor 

i Europa; Olof Palme talade i kyrkan vid flera tillfällen. På 

dagen kan man njuta av utsikten från det 120 meter höga 

klocktornet. 

I parken på andra sidan om Riverside Drive ligger Grants 

gravmonument – även detta en imitation av gammal 

europeisk byggnadskonst. I graven vilar Ulysses Simpson 

Grant (1822-85) som har de passande förnamnsinitialerna U 

S, vid nationalmonumentet finns en utställning om Grants 

roll i 1860-talets amerikanska inbördeskrig (fritt inträde). 

Han var militär överbefälhavare på nordsidan och vann kriget, 

varefter han satt som USA:s president 1869-77, men hans 

regim skakades av mutskandaler. En ofta återkommande fråga 

i amerikanska frågesporter gäller vem Grant ligger begravd 

tillsammans med: 1) Sin hund? X) Sin häst? 2) Sin hustru? 

Vid monumentet har man chansen att få reda på svaret. 

Kvarteren här är luftiga och smågatorna ödsliga. Om man 

fortsätter på Broadway utför en ganska brant nedförsbacke 

kommer man strax till 125th Street (som korsar på diagonalen). 

Tunnelbanespåret höjer sig på metallben över gatan och husen 

är ganska ruffiga, och till höger kommer man till Harlem.

Cloisters 

På norra Manhattan ligger Fort Tryon Park (med sina 76 

m ö h var det Manhattans högsta punkt innan skyskraporna 

byggdes), ett trevligt besöksmål i synnerhet om man är trött på 

all trafik. Clint Eastwood jagade knarkare i filmen ”Coogan’s 

Bluff” genom parkens populära sevärdhet: Cloisters (tissön 

kl 9:30-16:45, mars-okt stänger museet kl 17:15; $8/$4). 

Cloisters är en filial till Metropolitan Museum of Art; 

inträdesbiljetten gäller till bägge museerna om man besöker 

dem samma dag. Cloisters har en samling av europeisk 

medeltida konst, som köpts upp av någon rik amerikan och 

placerats i byggnader som består av autentiska delar från 

gamla europeiska kloster (därav namnet), som monterats 

ned, fraktats över Atlanten och satts ihop till en arkitektoniskt 

brokig röra av gotisk-romanska stilar. 

Norrut flödar Harlemfloden och på andra sidan ligger 

Bronx. 

T-bana: blå linje A till 190th Street. När museet är öppet kör 

buss M4 ända fram; samma linje kör nedför 5th Avenue förbi 

Metropolitan Museum mot Penn Station. 

H a r l e m 

Harlem fick sitt namn 1658 efter den holländska staden 

Haarlem, centrum för export av blomsterlökar. Under de 

närmaste århundradena förblev Nieuw Haarlem renodlad

jordbruksbygd, med inslag av lantnöjen för de rika från södra 

Manhattan. Först på 1800-talet började metropolen tränga 

undan bondgårdarna. Länge förblev Harlem en ganska 

lyxig förort, men när fastighetsmarknaden oförhappandes 

kollapsade riktade värdarna in sig på att locka dit svarta 

hyresgäster till varje pris. Harlem förvandlades på 1910talet 

till ett getto – hyrorna var dock fortfarande höga, vilket 

resulterade i trångboddhet. De giriga fastighetsägarna lät 

husen förfalla. 

Trots fattigdomen frodades kulturen och Harlem blev ett 

Mekka för jazzmusiker, som engagerades till ställen som 

Cotton Club och Apollo Theater. Omkring 1930 var det 

riktigt hippt bland newyorkare att åka upp till Harlem för 

att ”slumma” på nattklubbarna. Detta förändrades dock 

eftersom knarkhandel och ökad kriminalitet gjorde området 

osäkert. Jazzklubbar poppade upp i tryggare omgivningar på 

södra Manhattan och kulturlivet i Harlem blev lidande. På 

senare år har Harlem städats upp: tvivelsutan beroende på 

att marktillgången på Manhattan är så pass knapp. 

Idag tycks Harlem ha blivit mer av en turistattraktion igen. 

Ingen skjuter efter mig – men däremot kommer många fram 

och försöker tigga åt sig någon dollar mot att de pekar ut vart 

jag vill gå. Själva 125th Street är en bred gata som trots viss 

förslumning är intressant att flanera längs, på mitten skärs 

den av Malcolm X Boulevard (på kartan heter den Lenox 

Avenue), som löper ned till Central Park i söder.

Kulturellt har Harlem fortfarande mycket att ge, t ex 

konserter och utställningar. Uppmärksammade Dance 

Theater of Harlem (466 W 152nd) är en 36 dansare stark 

balettgrupp. Sedan 1969 turnerar gruppen runt USA; hemma 

sätts föreställningarna ofta upp på teatrar som ligger längre 

söderut på Manhattan. 

Om man håller sig till de breda gatorna och inte stannar ute 

alltför sent på natten (ensam), överlever man besöket utan 

problem. 

G u i d n i n g i H a r l e m 

Flera firmor arrangerar guidade turer i Harlem (för rätt så 

häftiga summor); priser anges per person. 

Ett av de större företagen är Harlem Spirituals, (212) 391- 

0900. Turerna avgår från 690, 8th Avenue (mellan 43rd och 

44th Street). För gospelkonserter betalar man $35; rundturer 

kostar $33-$75 (i de dyrare ingår ofta soul food, dvs mat i 

sydstatsstil – kotletter, mastiga såser, majsbröd). 

Något billigare är Harlem Gospel Tour med Real New York, 

(718) 652-3702; $28 på sön (på vardagar kostar det $25 

utan gospel). 

Ännu billigare är en liten promenad till en kyrka, Harlem 

Gospel Walk för $19, på sön kl 9 med Scoozi Tours, (212) 

714-4504. Samling framför turistbyrån vid Columbus Circle. 

Överkomligast är promenaden med Joyce Gold, (212) 242- 

5762, The Vital Heart of Harlem för $12. Den går dock bara 

ibland.

Men å andra sidan kan man lika gärna gå på gudstjänst och 

höra gospel på egen hand eller lyssna på musik på Apollo, och 

äta sig mätt på t ex Sylvia’s, och därigenom spara hundratals 

kronor. 

Jazzklubbarna: ”whites-only” 

Den gata som man förslagsvis flanerar på är 125th Street, 

bra för shopping och annat. Det var längs denna gata 

Martin Luther King Jr ledde sina marscher för de svartas 

medborgerliga rättigheter; tredje söndagen i maj är Martin 

Luther King Jr-dagen då det arrangeras en stor parad i New 

York (längs 5th Avenue). Västerut ligger nya Cotton Club 

(656 W 125th), där serveras turistmiddag med underhållning 

och på helgerna gospelbrunch. Den ursprungliga Cotton Club 

(1923-35) låg på 142nd Street mellan Lenox och 5th Avenue. 

Klubben var endast öppen för de vita – svarta som Duke 

Ellington och Josephine Baker inviterades endast för att stå 

på scen. En annan ”whites-only”-klubb var Connie’s Inn 

där ”Ain’t Misbehavin’” sjöngs av Louis Armstrong 1929 i den 

populära ”negerkabarén” som kallades för ”Hot Chocolates”. 

(Armstrong bodde själv inte i Harlem, utan i stadsdelen 

Queens fram till sin död 1971 – och i hans hem öppnas ett 

museum under 1998; se praktiska delen). Men om man ska 

höra jazz idag är utsikterna förmodligen bättre i Greenwich 

Village.

Legendariska Apolloteatern 

Efter 8th Avenue närmar man sig en av Harlems musikaliska 

huvudattraktioner, Apollo Theater (253 W 125th). The 

Apollo är en anrik kvartersteater med amatörkvällar, 

där många stjärnor debuterat, t ex James Brown. Brown 

gav senare ut bästsäljande albumet ”Live at the Apollo” 

(1962) – en av världens första liveplattor. En annan som 

uppmärksammades första gången på en amatörkväll var 

gitarrlegenden Jimi Hendrix. Jackson 5 vann talangjakten 

1968, året före sitt genombrott. Under åren har Apollo gästats 

av alla: Bessie Smith, Billie Holiday, Duke Ellington, Aretha 

Franklin och Sammy Davis Jr för att nämna några. Ett tag 

under 1970-talets värsta år var teatern bortglömd, numera 

har man återigen kommit igång med programverksamheten 

och i entrén kan man se fotografier på populära artister. 

Hör gospelkörer eller bevista onsdagarnas traditionella 

amatörnätter med ståupp-komiker och rappare ($15-25). 

T-bana: blå linje A/C, orange B/D, röd 2/3 till 125th Street.

Malcolm X Boulevard 

Efter 7th Avenue passerar vi Studio Museum in Harlem 

(144 W 125th; ons-fre 10-17, lör-sön kl 13-18) som kan ha 

intressanta utställningar med samtida afrikansk-amerikanska 

konstnärer. Nästa gathörn österut heter Lenox Avenue på den 

gamla kartan, men på skyltarna står också det nya namnet: 

Malcolm X Boulevard. 

Malcolm X (1925-65) var ledare för den revolutionära 

organisationen Black Muslims, som hävdade den svarta 

rasens överlägsenhet gentemot vita. Ursprungligen hette 

han Malcolm Little men tog avstånd från sitt ”slavnamn” och 

bytte till Malcolm X Shabbazz. Han gjorde pilgrimsfärden till 

Mekka och predikade i moskén Masjid Malcolm Shabbazz 

(102 W 116th vid Malcolm X Boulevard). Slutligen blev han 

ihjälskjuten under en predikan, troligen för att han fjärmat 

sig från Black Muslims-ideologin; hans änka Betty Shabbazz 

levde kvar i New York fram till sommaren 1997, då hon 

mördades av ett av sina egna barnbarn. 

Om man är hungrig kan man gå uppför Malcolm X Boulevard 

till sydstatsrestaurangen Sylvia’s (328 Malcolm X Boulevard, 

mellan 126th och 127th; mån-lör kl 7:30-22:15, sön kl 13-19; 

lunchen från $6:50 är billigast), här kan man käka soul food 

bestående av revben, kotletter, gumbo (en New Orleansspecialitet) 

och avrunda måltiden med söt potatispaj. 

Om man promenerar upp till 135th Street ligger ett annat 

viktigt vandringsmål, Schomburg Center for Research 

in Black Culture (515 Malcolm X Boulevard; mån-ons kl

12-20 & tors-lör kl 10-18; fritt inträde), på andra sidan gatan. 

Här finns världens största samlade dokumentation av svart 

kultur, böcker, konst, filmer och musik. Centret står bakom 

både utställningar och konserter. 

Tre kvarter norrut ligger gamla Abyssinian Baptist Church 

(132 W 138th) som varit Harlems samlingspunkt genom åren. 

Den som vill kan besöka kyrkan på söndagsförmiddagar och 

lyssna på högmässa med gospelkör. Om man inte törs på egen 

hand kan man delta i någon av de ovannämnda rundturerna. 


Lexington Avenue-125th Street 

I’m waiting for my man, 26 dollars in my hand, 

up to Lexington, 1-2-5, 

feel sick and dirty, more dead than alive, 

I’m waiting for my man… 

Velvet Underground ”Waiting for my man” 

Efter något kvarter kommer man till korsningen som Lou 

Reed sjöng om i ett gammalt rockörhänge, om en ung vit pojke 

som åker till Harlem för att köpa droger. Än idag är just det 

gathörnet lite läbbigt. Här finns nedgångar till tunnelbanans 

gröna linje som vi kan ta ner mot centrum igen; eller ta 4 eller 

5 norrut till Bronx.

Harlem har sin egen turistbyrå, Visitor & Convention 

Association (1 W 125th Street; mån-fre kl 10-18) alldeles 

i hörnet av 5th Avenue. Strax intill ligger National Black 

Theater (2033, 5th Avenue). 

T-bana: grön linje 4/5/6 till 125th Street. 

B r o n x 

Stadsdelen norr om Harlem River heter Bronx och lär vara 

döpt efter den svenske kaptenen Jonas Bronck som kom hit 

år 1639 (han var dock i holländsk tjänst). Bronx är numera 

ett etniskt blandat område med lika delar svarta, spanska 

och asiatiska invånare. I Bronx kan man besöka den väldiga 

begravningsplatsen Woodlawn Cemetery där man hittar 

västernhjälten Bat Mastersons grav – han var Wyatt Earps 

vapendragare. Författaren till ”Moby Dick”, Herman Melville, 

vilar på samma kyrkogård. 

T-bana: grön linje 4 till Woodlawn; orange linje D till 205th 

Street (Norwood). 

Edgar Allan Poes torp 

Värt ett besök för den som turistar i litteraturens tecken är 

Edgar Allan Poe Cottage (lör kl 10-16, sön kl 13-17; $2) 

på East Kingsbridge Road, beläget i en liten park. Hit flyttade 

Edgar Allan och Virginia Poe 1846 från Manhattan, eftersom

hon led av tuberkulos och luften här ute på landet var friskare 

på den tiden. Samma år gick Poes tidning Broadway Journal 

under och Virginia dog året efter, tärd av sin sjukdom. Medan 

Poe levde här i elände skrev han det filosofiska poemet 

”Eureka” (1848). Året därpå hade Poe hunnit bli riktigt 

nedgången och söp livet ur sig i Baltimore. Det sägs att han 

hjälpte till med valfusk och fick betalt i sprit. Torpet (byggt 

1812) har bevarats i ganska autentiskt skick, skillnaden är att 

det ursprungligen låg på andra sidan gatan. 

T-bana: grön linje 4, orange D, blå C till Kingsbridge Road. 

New Yorks djurpark 

Två km öster om Poe Cottage ligger USA:s största djurpark, 

Bronx Zoo, (718) 367-1010, och en botanisk trädgård 

i den väldiga Bronx Park. Det här är två turistattraktioner 

som torde vara speciellt intressanta för barnfamiljer – trots 

att djurparken har en mindre konkurrent i Central Park. 

Djurparken ligger i parkens södra ända (entré från East 

Fordham Road; $6:75/$3), medan den botaniska trädgården 

ligger längst norrut (entré från Southern Boulevard och 200th 

Street eller East Fordham Road). 

T-bana: röd linje 2 eller grön 5 (mot Nereid Avenue) till 

Bronx Park East för djurparken; stig av vid 3rd Avenue-149th 

Street och byt till busslinje Bx55 för botaniska. Man kan köpa 

paketbiljetter till botaniska trädgården, tur och retur med

pendeltåg från Grand Central Station; vuxna $12, barn under 

16 år $10, under 10 år $5; upplysningar ring 532-4900. 

U p p e r E a s t S i d e o c h 

” M u s e i m i l e n ” 

Här är lyxhusen lyxigare, limousinerna flera decimeter längre 

och folk dyrare klädda än på den västra sidan om Central Park. 

Istället för mattor ser jag att någon vädrar två zebraskinn från 

andra våningens smidesjärnbalkong. 

Märkligt nog ligger det förnäma Upper East Side och 

Harlem inom skotthåll från varandra. Det är något av 

storstädernas eget mysterium att gränserna för den sociala 

segregationen kan vara så skarpa inom ett geografiskt mycket 

begränsat område. Samma gator används av både fattig och 

rik, medan inkomsterna för människorna som bor i husen 

kan vara många gånger större på ena sidan av 110th Street än 

den andra. Någonstans kring 91st Street är 5th Avenue känd 

under smeknamnet Millionaire’s Row (Miljonärslängan) 

eftersom alla Vanderbilts, Guggenheims och Rockefellers 

låtit bygga ståtliga residens här. På vägen ned längs Central 

Parks östsida passerar man så många betydelsefulla museer 

att en lång bit av 5th Avenue döpts om till Museum Mile 

(namnet står på gatuskyltarna). 

5th Avenue är Manhattans paradgata också i bokstavlig 

bemärkelse; här tågar irländarna på St Patrick’s Day i mars, 

påsken markeras med påskparad, på Martin Luther Kingdagen 

hyllas den store folkhjälten, homosexuella går i en 

parad under Gay Pride i juni.

På East Side löper den gröna tunnelbanelinjen (4/5/6) i 

nord-sydlig riktning, men det är bara tåg nr 6 som stannar 

vid alla stationer (vart tionde kvarter), övriga tåg hoppar 

över de flesta mellan 125th och 59th Street. Busslinjerna är 

tacksamt lättöverskådliga och går oftast rakt söderut eller rakt 

norrut (beroende på i vilken riktning avenyn är enkelriktad) 

och stannar vid vartannat gathörn (160 meters mellanrum). 

Sålunda kan man fara söderut på 5th Avenue med M1, M2, 

M3 eller M4, om man vill åka i motsatt riktning kör samma 

bussar norrut på parallellgatan Madison Avenue. M101, 

M102 och M103 kör söderut på Lexington Avenue och 

norrut längs 3rd Avenue. M15 kör söderut på 2nd Avenue 

(ända till Battery Park på Manhattans sydspets) och norrut 

längs 1st Avenue till Harlem. Det finns bussar genom 

Central Park till Upper West Side: M66 på 66th Street, 

M72 på 72nd Street, M79 på 79th Street, M86 på 86th Street 

och M96 på 96th Street. Bussförarna tar endast emot jämna 

pengar ($1:50 eller polletter). 

”Museimilen” på 5th Avenue 

På östra sidan av Central Park hamnar man på Museum 

Mile, med en rad stora museer kring 5th Avenue. De flesta 

museerna ligger precis vid parken och är lätta att hitta till. 

Det kan hända att man tappar musten redan innan man 

börjat, eftersom museerna är så många och innehållsrika. 

Om man vill begränsa sig till ett museum ska man 

utan tvekan välja Metropolitan Museum of Art (som har

allting man kan drömma om). Berömda Guggenheim är 

arkitektoniskt intressantast, men man ser egentligen det man 

behöver av den spiralformiga rotundan genom att titta in i 

foajén. MOMA (Museum of Modern Art) har en fin samling 

med modern konst, och är speciellt prisvärt på tors-fre efter 

kl 17 när man betalar så mycket eller så lite man vill (pay-asyou-like). 

Flera museer har fritt inträde någon gång i veckan, 

ofta på fredag efter kl 17 då de samtidigt kan ha kvällsöppet. 

Tänk på två saker: museer kan vara stängda på allmänna 

helgdagar och museer över hela världen brukar ha stängt på 

måndagar, och de reglerna gäller på flera av museerna här – 

fast inte alla! Öppettider som avviker väldigt mycket från det 

normala anges, annars har de flesta öppet tis-sön kl 11-18. 

Mellan 104th och 103rd Street ligger Museum of The City 

of New York (T-bana: grön linje 6 till 103rd Street; ons-lör kl 

10-17, sön kl 13-17; frivilligt inträde $5/$4), där man får veta 

mer om staden vi befinner oss i och dess historia. Museet har 

också världens största samling teaterprylar. Ibland arrangerar 

museet historiska promenader på Manhattan. 

Härifrån är det bara att fortsätta ned längs Central Park. Strax 

kommer vi till International Center of Photography på 

1130, 5th Avenue (T-bana: grön linje 6 till 96th Street), ett av 

två syskonmuseer som ställer ut konstoch reportagebilder 

av det innevarande och förra århundradets ledande fotografer 

(systermuseet ligger 50 kvarter söderut). Ett kvarter längre 

ned har det judiska museet då och då konstutställningar, 

Jewish Museum (1109, 5th Avenue vid 92nd Street; stängt 

fre-lör).

Kring 90th Street ligger två museer som konkurrerar med 

och kompletterar varandra, nämligen Smithsonian-filialen 

Cooper-Hewitt National Design Museum (2 E 91st 

Street; $3/$1:50; fritt inträde på tis) som har utställningar 

om formgivning och arkitektur i en byggnad som tidigare 

varit ett luxuöst rikemannahem. I kvarteret nedanför står 

National Academy of Design (1083, 5th Avenue; ons-sön 

kl 12-17, fre till kl 20; $3:50/$2, fritt inträde på fre kl 17-20). 

Det sistnämnda museet befrämjar amerikansk formgivning 

och konst, själva akademin grundades 1825 av Samuel Morse, 

som var både konstnär och uppfinnare av Morse-alfabetet. 

Intill ligger en kyrka i gotisk stil, Church of the Heavenly 

Rest (90th Street vid 5th Avenue), där popkonstnären Andy 

Warhol brukade servera mat till fattiga hemlösa på jul och påsk. 

Warhol köpte 1959 ett hus inte långt härifrån, på Lexington 

Avenue vid 89th Street, dit han flyttade med sin mamma Julia. 

Filmregissören Woody Allens favoritrestaurang Elaine’s 

(1703, 2nd Avenue, mellan 88th och 89th) ligger inom 

gångavstånd, och de som sett hans filmer (bl a ”Manhattan”) 

kommer att känna igen sig på denna italienska restaurang. 

Allen bor själv i närheten. 

T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street.

Guggenheim av Frank Lloyd Wright 

Om vi återgår till 5th Avenue kan vi mellan 89th och 88th Street 

betrakta det mycket välkända Solomon R Guggenheim 

Museum (1071, 5th Avenue; sön-ons kl 10-18, fre-lör kl 10- 

20; $8/$5, barn under 12 år gratis, valfritt inträde på fre kl 18- 

20). Det är framför allt själva byggnaden som är berömd, en 

vaniljfärgad skruv ritad av den amerikanske stjärnarkitekten 

Frank Lloyd Wright, som hade en helt egen vision av hur 

museer skulle se ut. Wright fick uppdraget redan 1943, 

men det dröjde till 1959 innan museet var färdigbyggt – sex 

månader efter arkitektens död. Det intressantaste draget är 

rotundan, som lyses upp ovanifrån av ett enormt takfönster, 

och man klättrar uppför spiralens svagt lutande golv medan 

man tittar på konst. 

Samlingarna består av modern konst; grunden är Solomon 

R Guggenheims samling från 1900-talets första hälft, men 

den har senare utökats genom donationer. På 1970-talet 

tillföll även Peggy Guggenheims samling detta museum 

(men denna samling förvaras i Guggenheim-filialen i 

Venedig). Museet expanderar ständigt, 1992 invigdes t ex ett 

Mapplethorpe-rum. På fredags- och lördagskvällar kan man 

njuta av jazzkonserter i rotundan; information 423-3587. 

Utöver filialer i Venedig (Italien) och Bilbao (Spanien) finns 

Guggenheim SoHo på nedre Manhattan där en del av den 

fasta samlingen ställts ut – vill man besöka bägge museerna 

kan man köpa en kombinationsbiljett för $11/$7. 

T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street

På Metropolitan finns allt 

Man närmar sig med skräckblandad förtjusning det pampiga 

Metropolitan Museum of Art (1000, 5th Avenue mellan 

81st och 83rd Street; kvällsöppet fre-lör till kl 21; $8/$4). 

Museet har 5 miljoner besökare per år och man förstår varför, 

ty innanför de bastanta väggarna finns nämligen allt man 

någonsin kunnat drömma om att se. Enorma salar har fyllts 

med konstskatter, från långt före vår tideräknings början till 

nutidens moderna konst: där finns designerkläder, klassiska 

europeiska mästerverk, ett vardagsrum ritat av Frank Lloyd 

Wright 1912 (det flyttades hit på 1970-talet), skulpturer, 

tavlor, musikinstrument (bland annat Andrés Segovias 

spanska gitarrer) och medeltida rustningar. 

Museet har gjort egna utgrävningar i Mellersta Östern 

och längs Nilen i Afrika. Man anar en slug plundring av 

omvärldens kulturella arv, vilket bekräftas när man hittar 

det Egyptiska templet (ett komplett tempel som demonterats 

sten för sten och fraktats hit från Nubien), samt ett helt hem 

med inredning i ottomansk stil (hitflyttat från Syrien), och de 

utsökta handarbetade italienska träpanelerna (tillverkade ca 

1470) som skalats av från väggarna i ett umbriskt palats. Många 

verk presenteras med: ”Denna panel är från en altartavla vars 

övriga delar är i Louvren (Paris), Gemäldegalerie (Berlin)…” 

Det finns så många salar med världens finaste målare att man 

nästan går på knä: Botticelli, Breughel, Rubens, Vermeer, El 

Greco m fl. Om man bara tänker gå på ett museum när man

är i New York har Metropolitan högsta prioritet och man bör 

reservera en hel dag – den gigantiska samlingen innehåller 

över 2 miljoner olika konstföremål från 5000 år av mänsklig 

historia. 

Museet arrangerar föreläsningar och konserter (ca $15-50). 

Guidade visningar ingår i den vanliga inträdesavgiften. 

I museirestaurangen blir det billigare om man går rakt 

genom avdelningen med bordsservering till självbetjäningen 

i matsalens bakre del. 

En del av museets medeltida konst visas på Cloisters i Fort 

Tryon Park (se ovan). Samma entrébiljett gäller samma dag 

på bägge museerna. Man reser mellan de två museerna med 

busslinje M4 (från Madison Avenue; $1:50). 

T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street. 

Woody Allens träblåsinstrument och 

mer konst 

Det är allmänt känt att Woody Allens hobby är att spela 

jazztrudelutter på klarinett. Han är speciellt förtjust i New 

Orleans-stilen, även om neworleansborna själva är smickrade 

snarare än imponerade av filmregissörens tonkonst. Den som 

vill kan själv bedöma Allens teknik, för han spelar nämligen 

på kabarélokalen Bemelman’s Bar ett kvarter öster om 5th 

Avenue i Hotel Carlyle (Madison Avenue vid 76th Street). 

Woody Allen brukar ibland framträda med Eddy Davis Jazz 

Band på måndagskvällar; det kostar $45 när han är med, $25 

ifall han inte är med (om han t ex är upptagen med någon

film). Vårdad klädsel gäller. Carlyle var i början av 1960-talet 

John F Kennedys bostad i New York, speciellt när han skulle 

träffa sina älskarinnor (bl a Marilyn Monroe). 

I kvarteret nedanför Hotel Carlyle ligger Whitney Museum 

of American Art (945 Madison Avenue vid 75th Street; 

tis-ons & fre-sön kl 11-18, tors kl 13-20; fritt inträde någon 

kväll i veckan, tis eller fre) som samlar på 1900-talskonst. 

Museet grundades 1931 för att främja levande amerikanska 

konstnärer; grundaren Gertrude Vanderbilt Whitney var själv 

intresserad av att måla. Grunden var fru Whitneys samling 

om 700 verk, bland annat stödköpte hon tavlor av Edward 

Hopper. Idag består samlingen av 8500 verk. 

T-bana: grön linje 6 till 77th Street. 

Konst till salu 

Den som vill kan fortsätta från Whitney till auktionshuset 

Sotheby’s (1334 York Avenue vid 72nd Street – ett kvarter 

öster om 1st Avenue). Där säljs varje år 170 000 konstföremål 

och det är ofta visningar några dagar före auktionerna. Att gå 

på visningarna kostar inget, men katalogen kostar ungefär 100 

kr. Inte långt därifrån, på 71st Street, bor TV-komikern Bill 

Cosby och alldeles vid East River ligger New Yorks sjukhus 

(York Avenue vid 70th Street) där Marilyn Monroe 1961 blev 

inlagd på Payne Whitneys psykiatriska klinik, året innan hon 

dog. 

Raka motsatsen till Sotheby’s är loppmarknaden som går 

av stapeln varje lördag på 67th Street, mellan 1st Avenue och

York Avenue. Redan kl 9 brukar borden vara uppställda. 

Härnäst kan den som har exklusiv smak när det gäller 

souvenirer låta sig frestas av Christie’s som auktionerar ut 

konst i två auktionshus: 219 E 67th Street (mellan 2nd och 

3rd Avenue) och 502 Park Avenue (vid 59th Street). När det 

är visning på bägge (söndagar) sätts det in gratis skyttelbussar 

för spekulanter som vill hinna med båda visningarna; köp 

hem en Jasper Johns eller Rauschenberg att muntra upp 

lyan med, eller varför inte en Picasso för uppåt 360 miljoner 

kronor. 

En av stadens största och märkvärdigaste privatsamlingar 

är Frick Collection (1 E 70th Street vid 5th Avenue; fritt 

inträde). Huset tillhörde en rik gubbe vid namn Frick, som 

samlade på konst. I samlingen finns t ex delar från den 

epokgörande altartavlan ”Maestà” (1311) av den sienesiska 

konstnären Duccio – sin tids dyrbaraste målning. Altartavlan 

styckades 1771 och delar letade sig fram till amerikanska 

konstsamlare, som konsekvent vägrat att återlämna dem, så 

att Duccios mästerverk skulle kunna ställas ut i sin helhet 

hemma i Italien. 

T-bana: grön linje 6 till 68th Street-Hunter College.

Beatles rök ihop med Dylan 

Precis i sydöstra hörnet av Central Park reser sig ett riktigt 

palats – hotellet Plaza (786, 5th Avenue vid 59th Street) som 

mångmiljonären Donald Trump en gång köpte åt sin fru. 

Om man vill ta sig en närmare titt kan man förslagsvis dricka 

eftermiddagste i The Palm Court, till levande musik de 

flesta dagar från kl 12. Hotellets bar är förstås inte billig, men 

The Oak Room förekommer i Hitchcocks ”I sista minuten” 

(1959) med Cary Grant. Beatles bodde 1964 på Plaza första 

gången de var i New York. På grund av alla fans satt Beatles 

fångna i sina rum på tolfte våningen bevakade av poliser och 

detektiver, drack J&B med Coca-Cola och laddade upp inför 

”Ed Sullivan Show”. Radiodiscjockeyn Murray The K sände 

direkt från deras hotellrum, och somliga nätter lyckades han 

smuggla ut gruppen till en nattklubb tvärs över gatan, Playboy 

Club (5 E 59th Street), vars specialitet var bunnykabaré och 

hotdogs. Alexander, som under 26 år arbetade som ”concierge” 

på Plaza (pensionerad sedan 15 år), suckar när jag frågar om 

Beatles vistelse – det enda han tillstår är att det var ett stort 

spektakel. 

Jag ber sedan att få rikta er uppmärksamhet mot ett föga känt 

landmärke inom västerländsk underhållningshistoria, i hörnet 

av Park Avenue och 59th Street. När Beatles kom till USA för 

andra gången var de inte längre välkomna till Plaza (de andra 

gästerna hade klagat på hysteriska fans i korridorerna), så de 

fick ta in på Hotel Delmonico (502 Park Avenue) istället. Den 

28 augusti 1964 rökte Beatles marijuana för första gången,

tillsammans med Bob Dylan, på hotellrummet. Dylan hade 

bara knackat på och lovordat deras ”I Want To Hold Your 

Hand” där de sjöng ”I get high”, varpå Lennon generat rättade 

honom och sa att raden lyder ”I can’t hide” och medgav att 

pojkarna från Liverpool aldrig rökt på. Så Dylan såg det som 

sin uppgift att lära Beatles något nytt. 

TV-stjärnan Ed Sullivan bodde och hade kontor på Delmonico, 

i sviterna 1101 & 1102. 

T-bana: grön linje 4/5/6 till 59th Street; gul N/R till 5th 

Avenue. 

Salvador Dalí krossar fönster 

När man fortsätter nedför 5th Avenue ligger en Niketownbutik 

på vänstra sidan, på 6 E 57th Street. Tidigare fanns i 

lokalen det exklusiva varuhuset Bonwit Teller som sprängdes 

i inledningssekvensen till filmen ”Die Hard III”. Redan 1939 

krossades varuhusets skyltfönster av en förbannad Salvador 

Dalí. Den berömde surrealistkonstnären hade nämligen 

inbjudits av Bonwit Teller att göra en skyltning på temat ”natt 

och dag”, och hade använt en buffel med en blodig duva i 

munnen, några lortiga skyltdockor och ett badkar. När Dalí 

kom tillbaka dagen därpå såg han till sin fasa att buffeln tagits 

bort och de lortiga skyltdockorna bytts ut mot rena, och då 

han i protest skulle välta badkaret – det enda som var kvar 

av hans installation – bar det sig inte bättre än att karet föll 

genom skyltfönstret, som krossades så att splittret yrde över

de häpna flanörerna. Dalí arresterades och fick villkorlig 

dom. 

Filmen ”Frukost på Tiffanys” där vi ser Audrey Hepburn i en 

av sina mest berömda roller, spelades in i juvelerarbutiken 

Tiffany & Co (727, 5th Avenue vid 57th). En antydan till nya 

strömningar på 5th Avenue ges av grannbutiken Coca-Cola 

World (711, 5th Avenue). 

Parallellgatan Madison Avenue (i nivå med 57th Street) är 

ett modedistrikt där det finns butiker för den som gillar Ralph 

Lauren, Polo och Marimekko, eller vill trängas med 50 000 

andra shoppare på Bloomingdale’s varuhus (öppet dagligen 

till kl 20:30) på 59th Street, vid Lexington. Några kvarter upp 

hittar man en butik med ett bra sortiment av reselitteratur, 

Civilized Traveler på 864 Lexington. 

Fortsätter man istället nedför 5th Avenue kommer man snart 

till lyxiga St Regis Hotel (2 E 55th Street), där John Lennon 

och Yoko Ono bodde i det närmaste permanent 1971 och från 

hotellsviten styrdes deras konstnärliga arbete och politiska 

verksamhet. Den franska klockan i lobbyn blev föremål för 

deras avantgardistiska film ”Clock” (1971), som inte gjort något 

större intryck i filmhistorien: kameran bara filmar urtavlan i 

en timmes tid. På samma hotell bodde ibland Salvador Dalí 

som var förtjust i USA, han gillade att äta frukost i King Cole 

Bar & Grill och att bli sedd bland jetsetfolket på Manhattans 

inneställen. I hotellet ligger Lespinasse (339-6719; fransk 

mat; räkna med $40-$100), enligt alla omröstningar stadens 

bästa restaurang både vad gäller förnäm atmosfär och 

förstklassig mat.

Kulturmiljö på krog 

Mellan skyskraporna två kvarter öster om 5th Avenue ligger 

en låg saloon, den irländska baren P J Clarke’s (55th Street 

vid 3rd Avenue). Hit brukade Humphrey Bogart och Lauren 

Bacall gå för att äta hamburgare, och baren inspirerade även 

till scenografin för Billy Wilders New York-film ”Förspillda 

dagar”, som fick en Oscar 1945. Det är knappast prisvärt att 

roa sig här, billigaste whiskeyn (shot of rye) kostar $5, för 

$3:40 plus dricks får man en öl i en försvinnande liten mugg. 

Men det är en fantastiskt vacker bar: till och med pissoaren är 

monument från en svunnen tid. 

Om man är hungrig kan man gå några kvarter bort till Fresco 

Tortillas och äta en fajita eller ett par billiga tacos (980, 2nd 

Avenue vid 52nd Street), så mjuka att de rinner som smält 

gröt i munnen, kryddorna river en aning i gomseglet och 

har man bråttom säger man bara till om nummer 11 eller 15 

(författarens tips) och får sina tortillor inslagna i folie. 

Det är knappast troligt att den gudomliga Greta Garbo (1905- 

90) var särskilt intresserad av tortilla, men i alla fall, efter att 

hon slutade filma levde hon ett tillbakadraget liv drygt ett 

kvarter härifrån på 450 E 52nd Street. Balkongen till hennes 

sjurummare på femte våningen vette mot East River.

MOMA: Moderna museet 

På vår vandring ned längs 5th Avenue kommer vi äntligen till 

ett av våra främsta mål. 

Alla säger MOMA (uttalas ”mouma”) när de kärleksfullt talar 

om Museum of Modern Art (11 W 53rd Street mellan 5th 

och 6th Avenue; lör-tis kl 11-18, tors-fre kl 12-20:30; $8/$5, 

barn under 16 gratis med föräldrar; valfritt inträde på tors-fre 

efter kl 17:30). Ska man bara se ett par museer i New York är 

detta ett av de bästa konstmuseerna: samlingarna (ca 100 000 

verk) täcker in viktigare riktningar inom västerländsk konst 

sedan 1880-talet, och museet var bland de första att erkänna 

filmen som konstform (dagliga visningar i två biografer ur 

MOMA-samlingen om 10 000 filmer). Avdelningen för design 

är smakfullt sammansatt av väl valda prylar, bland annat 

finns ett svenskt medicinskåp i form av ett rött kors. Efter 

att sedan ha synat hundratals målningar av Matisse, Klee, 

Rauschenberg, Oldenburg, Lichtenstein, Picasso, Dalí och 

precis alla andra moderna konstnärer man känner igen från 

konsthistorielektionernas bildband är man ganska spak. Som 

tur är finns det en skulpturträdgård med kafé och jazz 

dit man kan fly (konsert varje fre kl 17:30-20:30). 

T-bana: linje blå E, orange F till 5th Avenue-53rd Street; grön 

linje 6 till 51st Street.

Svängiga trottoarer 

Den biten av West 52nd Street som löper mellan 5th och 

7th Avenue hyste på 1930- och 40-talen flera legendariska 

jazzklubbar och kallas därför Swing Street. Nu har namnet 

stadfästs officiellt som ett slags kulturminne. Om man 

fortsätter västerut hamnar man några kvarter norr om Times 

Square (se ovan). 

På den tiden räckte det ofta att säga ”The Street” för att 

taxigubben skulle veta vart man ville komma. Många av 

jazzhaken var lönnklubbar (speak-easies) som trotsade 

förbudstidens alkohollagar. Hickory House var t ex en affär 

för begagnade bilar som försetts med en 15-meters bardisk, 

där den tonårige Buddy Rich (1917-87) började swinga 

trumpinnarna. Grannen Onyx Club hade ett titthål i dörren, 

så att dörrvakten kunde kolla gästerna. De flesta gäster var 

musiker och vänner till Benny ”King of Swing” Goodman 

(1909-86). Myndigheterna var givetvis inte glada, men 

eftersom konst och dionysisk extas ofta gått hand i hand får 

vi väl säga att man ska vara glad över att myndigheterna inte 

kan bestämma över allt. Det enda av dessa ställen som lämnat 

spår till eftervärlden (utöver sägnerna i jazzlitteraturen) var 

21 Club (21 W 52nd) där ”Allt om Eva” (Oscarsbelönad 1950) 

filmades med Bette Davis i huvudrollen. På nätterna kunde 

man mingla på 21 Club med Bogart & Bacall, Salvador Dalí, 

Dorothy Parker och kompani. 21 drivs idag som en mindre 

exklusiv men fortfarande dyr restaurang.

Intill 21 ligger Museum of Television & Radio (25 

W 52nd), av intresse för dem som funderar mycket över 

massmedierna; bland annat finns det ett arkiv där man kan 

lyssna till och titta på klassiska radio- eller TV-shower (mest 

önskad är ”Ed Sullivan Show” med Beatles som gästartister). 

På hörnet till 6th Avenue ligger skivbolaget CBS och gatan 

är New Yorks officiella Jazz walk som med plaketter hedrar 

Dizzy Gillespie, Charlie Parker, Billie Holiday, Lester Young, 

Sarah Vaughan, Thelonius Monk m fl. 

N ö j e s m e k k a : 

R o c k e f e l l e r C e n t e r 

Söder om Swing Street finner man ett flera kvarter stort komplex 

som kallas Rockefeller Center, som täcker ytan mellan 5th 

och 6th Avenue, från 47th till 52nd gatan; framsidan vetter 

mot 5th Avenue. Givetvis är det döpt efter en rik gubbe (se 

faktaruta). Här finns berömda varieté- och filmteatern Radio 

City Music Hall vars danstrupp Rockettes uppträder varje jul 

och påsk, samt TV-bolaget NBC:s högkvarter som erbjuder 

både guidade turer och möjligheten att vara studiopublik i 

någon av USA:s populäraste TV-shower. 

Komplexet inrymmer därutöver massor av butiker (bl a en 

kassettbokhandel för den som vill ha något litterärt i sin 

Walkman) och 35 restauranger – varje dag kommer en 

kvarts miljon människor hit för att jobba eller handla. Den 

som har pengar eller kreditkort som bränner i fickan kan 

äta middag i Rainbow Room (teatermenyer från kl 17:30;

vårdad klädsel och bordsbeställning, 632-5000) på 65:e 

våningen i RCA Building. Ursprungligen invigdes Rainbow 

Room 1934, då musiken hette jazz och Ella Fitzgerald, 

Sammy Davis Jr och Duke Ellington underhöll gästerna; nu 

har den restaurerats och bjuder fortfarande på sofistikerad 

jazz till middagen och dansgolvet. 

I Rockefeller Center ligger också en kabarékrog som 

heter Rainbow & Stars, som dock ej ska förväxlas med 

Rainbow Room. På vintern finns mellan skyskraporna en 

skridskobana (nov-april; skridskor kan hyras) och en 30 

meter hög julgran med 26 000 glödlampor (i en 8 km lång 

ljusslinga), granen är en tradition sedan 1933. Varje år samlas 

tusentals newyorkbor för att vara med om juleljuständningen. 

Sommartid finns en uteservering på samma yta. Platsen 

överblickas av en staty som ska föreställa Prometeus. 

Rockefeller Center kan utforskas på egen hand med hjälp av 

gratis kartor som delas ut i lobbyn på 30 Rockefeller Plaza; 

698-2950. 

T-bana: orange linje B/D/F/Q till 47-50th Streets-Rockefeller 

Center. 

R o c k e f e l l e r - k l a n e n 

John Davison Rockefeller Jr (1874-1960) lät 1931 bygga 

Rockefeller Center. Han donerade också tomten som Förenta 

Nationerna har sitt högkvarter på, men var annars mest 

känd för att han var son till oljemagnaten John Davison

Rockefeller Sr (1839-1937) – världens rikaste man. 

Vid 70 års ålder började den sistnämnde att donera bort 

pengar till medicinsk forskning och andra goda syften via 

sin stiftelse, Rockefeller Foundation, som till dags dato delat 

ut miljarder dollar över hela världen. Nelson Rockefeller 

(1908-79), republikansk politiker och vicepresident 1974-77, 

var son till Rockefeller Jr. 

Radio City Music Hall 

En av Rockefeller Centers sevärdheter är Radio City 

Music Hall (upplysningar 247-4777), en art déco-inredd 

teaterbiograf från 1932 – som med närmare 6000 sittplatser 

hamnat i Guinness rekordbok som världens största biograf. 

Radio City Rockettes dansar alltjämt i julshower och 

påskshower, och många Grammygalor har gått av stapeln här. 

Alla slags artister ger konserter i Radio City Music Hall, från 

Frank Sinatra till David Bowie. Dagtid anordnas guidade 

turer bakom kulisserna och man får också träffa en dansös i 

Rockettes-skrud (dagligen kl 10-17, sön från kl 11; $13:75/$9, 

man kan hitta rabattkuponger på turistbyrån). 

Entré från 1260, 6th Avenue (mellan 50th och 51st Street). 

NBC och ”Saturday Night Live” 

Nästa attraktion är TV-bolaget National Broadcasting 

Company Inc som också har en guidad rundtur. Från 

studior i Rockefeller Center sänds bland annat ”Saturday 

Night Live” – snoka efter fribiljetter till den. Men biljetter till

andra NBC-shower kan vara lättare att få. 

Den timslånga rundturen börjar med radiomediets första 

gyllene år då NBC grundades (1926) och fortsätter sedan in 

i TV-åldern. Man får se riktiga TV-ateljéer där folk jobbar 

varje dag och stora Studio 8H varifrån ”Saturday Night 

Live” direktsänds varje lördagsnatt. Ungdomarna kan få leka 

i en ministudio och se sig själva på TV. Dagliga turer under 

sommarhalvåret (påsk–Labour Day), endast vardagar under 

vintern, kl 9:30-16:30; avgång 2-4 ggr i timmen; $8:50. 

Minimiålder 6 år. Det finns även en souvenirbutik. 

Entrén till NBC är från 30 Rockefeller Plaza (50th Street, 

mellan 5th och 6th Avenue). Ring 664-7174 för upplysningar 

om den guidade turen eller 664-3055 /-3056 /-3057 för TVbiljetter. 

Mer exakta upplysningar om TV-shower ges i den 

praktiska delen i slutet av avsnittet om New York; men varje 

dag bandas minst ett par olika TV-program. Generellt gäller 

också någon minimiålder till dem (ofta 18 år). 

M o n k e e s 

NBC tog på 1960-talet upp kampen mot Beatles, som ju 

gjort stor succé på konkurrenten CBS ”Ed Sullivan Show” (se 

ovan). Planen gick ut på att lansera en popgrupp som var 

specialgjord för TV och följaktligen också ägd av TV-bolaget, 

för att därigenom vinna över alla tonåriga Beatlesfans! Hur 

bisarr planen än låter genomfördes den. Först undersökte 

NBC redan befintliga grupper (Lovin’ Spoonful provspelade 

t ex för jobbet), men man kom fram till att det enklaste vore 

att annonsera efter artister och efter ”auditions” anställdes bl

a Mickey Dolenz och Davy Jones, två killar som tidigare 

gjort udda roller på Broadway och i TV, och folkmusikern 

Peter Thorkelson, vilka blev The Monkees. 

Bandets eget TV-program började sändas 1966 och liknade 

Beatlesfilmerna ”A Hard Day’s Night” och ”Help”. Monkees 

varade bara i två år men hann få tio guldskivor och en plats 

i pophistorien, med låtar som ”Last Train To Clarksville” och 

”I’m A Believer”. Samtidigt neutraliserades det rebelliska 

långa håret som blivit populärt på 1960-talet: från att ha 

signalerat uppror blev det ett ungdomsmode. 

Det var dock inte så kul för de kontrakterade 

gruppmedlemmarna att inte ha kontroll över sin karriär – de 

fick knappt komma till studion medan studiomusiker spelade 

in deras skivor (först på sitt tredje album fick Monkees spela 

själva). Dolenz och Jones har vid några tillfällen försökt håva 

in pengar på återföreningsturnéer och så sent som 1986 

hade de sju återutgivna album på musiktidningen Billboards 

amerikanska topplista. 

F r å n R o c k e f e l l e r t i l l 

F ö r e n t a N a t i o n e r n a 

Offentliga toaletter finns på 42nd Street: dels på New York 

Public Library och dels Grand Central Station. 

Mittemot Rockefeller Center vid 5th Avenue står St Patrick’s 

Cathedral, byggd under 1800-talets senare del. Från början 

ansågs den något omodern men nu har den blivit omtyckt

som landets största romersk-katolska kyrka (2500 platser). 

Den stora minnesgudstjänsten efter Andy Warhols död ägde 

rum här onsdagen 1 april 1987; Brigid Berlin läste ur Bibeln 

och Yoko Ono höll ett minnestal inför ett par tusen gäster. 

(Andy Warhol är begravd i sin hemstad Pittsburgh.) 

Svenska kyrkan ligger på 48th Street (mellan 5th Avenue 

och Madison). Där finns läsrum, svenskt kaffe och bullar, och 

man kan bläddra i tidningar hemifrån. I hörnet av 5th Avenue 

och 48th Street ligger en sjyst bokhandel, Bretano’s, och en 

gata söderut ligger ännu en ansedd gammal bokaffär, där de 

förståndiga fiskar, Gotham Book Mart (41 W 47th). 

Några kvarter därifrån såg skräckförfattaren Stephen King 

– på väg från sin förläggares kontor – en gatuförsäljare 

som sålde mekaniska apor (sådana där med små cymbaler). 

Gubben hade radat upp en hel armé av dem på en grå filt i 

hörnet av 5th Avenue och 44th Street, och då fick King idén 

till ”Den förskräckliga apan” som han skrev för hand på sitt 

hotellrum. 

På det klassiska New York-hotellet Algonquin (59 W 44th), 

skrev parhästarna Alan Jay Lerner (libretto) och Frederick 

Loewe (tonsättning) musikalen ”My Fair Lady” (New Yorkpremiär 

1956). I restaurangen häckade journalister på 1930talet 

– hela redaktionen för lättsamma veckotidningen New 

Yorker ska ha haft ett stambord där satirikern James Thurber 

och författarinnan Dorothy Parker samlade sina vänner (bl 

a Eugene O’Neill). Målet för sammankomsterna var ofta att 

berätta den grövsta fräckisen – en tävlan som oftast vanns 

av Dorothy Parker. Numera håller sig Algonquin med 

kabaréartister i sitt Oak Room.

Om man går till 6th Avenue, något västerut, finner man där 

södra filialen till International Center of Photography 

(1133, 6th Avenue) – det andra museet ligger uppe på 1130, 

5th Avenue. Fortsätt ned till 42nd Street där det finns en stor 

gräsmatta, Bryant Park, döpt efter poeten William Cullen 

Bryant (1794-1878) som 1844 tog initiativet till anläggandet 

av Central Park. Mitt i sommaren kan det – om man har 

tur – hållas stora gratiskonserter här, eller visas film efter 

solnedgången. Stenbyggnaden närmast öster om parken 

är stadens huvudbibliotek, New York Public Library 

från 1911 (869-8089; 5th Avenue och 42nd Street), ett 

forskningsbibliotek med 6 miljoner volymer – vilket endast 

överträffas av kongressbiblioteket i Washington DC, som är 

störst i världen. Lejonen Tålamod och Styrka som flankerar 

entrétrappan vaknade till liv i spökjägarfilmen ”Ghostbusters”. 

Inne i biblioteket finns för övrigt en byst föreställande Raoul 

Wallenberg. Här kan man även se diverse utställningar, men 

en invändig renovering pågår till och med 1999 vilket kan 

innebära att delar av huset är avstängda. 

Rakt österut finns en av Manhattans stiligaste skyskrapor, den 

spetsiga Chrysler Building (42nd Street vid 3rd Avenue) 

i tydlig art déco-stil, något äldre än Empire State Building. 

Mellan stadsbiblioteket och Chryslerhuset passerar man 

den pampiga Grand Central Station, byggd i s k Beaux 

Arts-arkitektur som var populär under 1900-talets första 

decennier. Härifrån avgår pendeltåg till kranskommunerna 

norrut. Man ska passa på att se sig om i den luftiga vänthallen 

– bland annat finns en berömd ostronservering dit folk 

vallfärdar för slemmiga molluskers skull. Fem kvarter söder

om järnvägsstationen inrättas ett Scandinavia House (37th 

Street och Park Avenue) i ett hus som tidigare varit ambassad 

för någon öststat som upphört att existera under de senaste 

åren. Där ska finnas utställningar, bibliotek, butik och kafé; 

invigningen är planerad till 1999. 

Om fötterna fortfarande orkar ska man gå till J Pierpont 

Morgans bibliotek (29 E 36th Street; frivilligt inträde 

$5/$3), ett kvarter söder om skandinaviska huset. 

Det var ursprungligen en luxuös privatvilla, byggd för 

järnvägsmagnaten och bankiren J P Morgan, men är nu ett 

av stadens mest berömda förvaringsställen för oskattbar 

konst. Det är här i biblioteket som Coalhouse Walkers svarta 

hämnarliga förskansar sig i ”Ragtime”, en roman av E L 

Doctorow som sedan blev en film av Milos Forman och nu 

gjort succé som musikal på Broadway. Museet har en fin 

servering. 

På East 36th Street finner man reseböcker i Complete 

Traveler Bookshop (199 Madison, öppet till kl 19 på 

vardagar) och nedför Lexington Avenue kommer man till en 

annan värld kring 27th och 28th Street – plötsligt hamnar 

man i Little India och kan proppa sig full med tandoorikyckling 

och naan-bröd. 

T-bana: grön linje 4/5/6, lila 7 till Grand Central-42nd Street; 

S-pendeln mellan Grand Central och Times Square.

Forum för internationella frågor 

Slutligen hamnar vi framför Förenta Nationernas 

högkvarter vid United Nations Plaza (1st Avenue mellan 

42nd Street och 48th Street; dagligen kl 9-17; fritt inträde). 

Från FN:s behagliga park kan man blicka ut över East 

River. 

Andra världskrigets segrarmakter bildade Nationernas 

förbund (som FN ursprungligen kallades) vid ett möte i 

San Francisco 1945. Den förste generalsekreteraren var 

norsk (Trygve Lie), han efterträddes av en svensk (Dag 

Hammarskjöld) och för närvarande leds organisationen av 

Kofi Annan som är från Ghana. 

Det är förmodligen alls inte någon slump att Förenta 

Nationerna hamnade i New York. Visserligen räddade USA 

världen från att uppslukas av ondska i andra världskriget, 

och förvisso erbjöd John D Rockefeller Jr organisationen en 

gratis tomt vid East River – men det känns faktiskt som att 

om FN ska ligga i någon stad, så är det just i internationella 

New York. 

Delegater från alla världens länder träffas och diskuterar 

internationella frågor i diverse utskott med förkortningar 

som UNESCO, FAO, GATT, ILO och WHO. Å andra sidan 

hör man inte särskilt mycket om FN:s beslut eftersom det 

internationella samarbetet färgas av politiskt smågnabb. FN 

sägs därutöver vara bankrutt i dessa dagar. Värdlandet USA 

hade 1997 en skuld till FN-budgeten på 1 1/2 miljard dollar, 

som den amerikanska kongressen av diverse skäl vägrade att 

utbetala.

Teoretiskt sett lämnar man USA när man går in på tomten 

och det är en noggrann säkerhetskontroll vid gränsen. Parken 

mot vattnet är trevlig, en skulptur visar hur mänskligheten 

kan smida plogbillar av sina vapen och det känns mycket 

lärorikt. FN:s inre är väl förborgat för oss dödliga, men 

man kan för $7/$3:50 gå en guidad rundtur på något av 20 

olika språk (inga nordiska); 963-7713. Sista turen går kl 

16:45, minimiålder 5 år. Man ska veta att säkerhetsrådets sal 

inte ingår i turen och publik tillåts inte heller att få se FN:s 

sessioner – vilket faktiskt är just vad man vill se. 

Delegate’s Dining Room är en dyr lunchrestaurang där man 

kan äta i mån av plats, men det serveras också amerikanskt 

kaffe i pappmugg på en billig kafeteria i källarplanets 

shoppinggalleria (souvenirbutiker, internationellt 

postkontor med egna frimärken). FN:s informationsbyrå, 

963-7096, är öppen på vardagar kl 10-16. 

Om det är så att man hyser funderingar kring hur det vore 

att plugga eller föreläsa i USA, eller jobba inom någon 

frivilligorganisation, så finns det en organisation tvärs över 

gatan från FN som hjälper en att hitta rätt: International 

Education Information Center (809 United Nations 

Plaza; tis-tors kl 11-15:45). 

T-bana: Grand Central. Man kommer mycket närmare med 

buss M15 från Battery Park, M42 från Port Authority Bus 

Terminal eller M104 från Broadway-125th Street.

Praktiska upplysningar 

Riktnumret till Manhattan är 212 och skrivs inte ut nedan; 

övriga riktnummerområden anges däremot för varje 

sevärdhet. 

Här nedan finns praktisk information om New York, hur man 

reser, vart man vänder sig med frågor, och tips angående 

speciella rabatter. Sedan följer listor med museer och 

gallerier med telefonnummer och adressangivelser. Därefter 

finns listor över teatrar där man kan se Broadwayshower, 

sedan ställen för annan scenkonst – från dans och 

filharmoni till experimentell teater och poesiuppläsningar. 

Separata avdelningar finns för musikklubbar, ståupp 

(standup-comedy), och ting med anknytning till film eller 

TV. Somliga ställen är utförligare beskrivna i den föregående 

vägvisardelen. Avslutningsvis ges all information man behöver 

om billiga och dyra övernattningar, mat, shopping och 

övrigt av intresse. Slutligen får man veta hur man tar sig 

vidare från New York. 

Till och från flyget 

Taxi eller limousine till eller från New Yorks olika flygplatser 

kostar ca $40. Ibland kör de omvägar när de märker att man 

inte hänger med, varvid taxametern kan landa på högre belopp. 

Res hellre kollektivt. Finare hotell kan ha egen flygplatsbuss

som är gratis för gäster – värt att kolla upp. TIPS: Carey Bus 

samarbetar med Amtrak, så den som har giltigt tågpass kan 

åka kostnadsfri Amtrak Thruway-buss (dvs med Carey), från 

Penn Station till JFK eller LaGuardia och vice versa, men det 

krånglas till av att färdbiljett måste skaffas i förväg. 

John F Kennedy (JFK) Airport, (718) 656-4520, 

244-4444: 22 km sydöster om Manhattan (hanterar 21 

miljoner resenärer per år). TWA-terminalen (från 1962) är 

arkitektoniskt upphetsande och ritad av Eero Saarinen. På 

JFK finns en informationskiosk för turister, (718) 656-4870, 

i den internationella ankomsthallen, kl 10-19, fre-sön kl 11-18. 

Mellan alla terminalerna kan man åka gratis skyttelbuss, som 

också går till tunnelbanestationen Howard Beach (3 km från 

flygplatsen) varifrån man åker T-bana direkt till Manhattan 

för $1:50: sammanlagd restid ca 90 minuter. Tunnelbanan 

(det finns bara en linje att välja på: blå linje A, från Rockaway 

mot Manhattan) stannar vid Broadway-Nassau längst söderut 

på Manhattan, därefter bl a vid Penn Station, 42nd Street 

(nära Times Square) och Columbus Circle vid Central Park 

West. 

Om man tar tunnelbanan ut till JFK ska man välja blå linje 

A mot Far Rockaway eller Rockaway Park (och kliva av vid 

JFK-Howard Beach). Däremot ska man inte ta samma linje 

mot Lefferts Blvd, visserligen är riktningen densamma men 

destinationen helt fel (om man trots allt tar fel blå linje och 

hamnar på Lefferts Blvd kan man därifrån ta bussen Q10 till 

JFK).

LaGuardia, (718) 476-5000: hyfsat stor flygplats (14 

miljoner passagerare per år, mest inrikesflyg) i Queens, 14 km 

från Manhattan. Snabbast är att ta lokalbuss Q33 till T-banan 

(Roosevelt Ave-Jackson Heights) och tåget till Manhattan 

(blå linje E, orange F, gul R); eller vice versa. Från LaGuardia 

går buss M60 direkt till Manhattan, med ändhållplats på 

Upper West Side vid Broadway och 110th Street (något 

hundratal meter från HI-vandrarhemmet), varifrån man kan 

åka tunnelbana med röd linje 1/9 söderut på Manhattan. 

På LaGuardia finns information (Apple Aides Center) i 

avgångshallarna, dagligen kl 9-17, och inom flygplatsen kör 

gratisbussar mellan terminalerna. 

Det går skyttelbussar mellan JFK och LaGuardia för 

den som ska byta plan. Från både JFK och LaGuardia finns 

dyrare alternativ till Manhattan i form av flygplatsbuss för 

$10 med Carey Bus, (718) 632-0500 (var 20:e minut, dock 

ej på natten) till bl a Penn Station och Grand Central. 

Newark Airport, (201) 961-2000: ligger i delstaten New 

Jersey 25 km sydväst om Manhattan. Hit flyger bl a SAS och 

svenska resebyråers charterplan. Om transfer till city inte 

ingår i resans pris så kan man för $10 åka buss med Olympia 

Trails (hållplatsen ligger precis intill terminalen, avgångar var 

15:e minut) till Manhattans stora busstation Port Authority 

Bus Terminal (nära Times Square), man kan också bli 

avsläppt vid World Trade Center, Grand Central eller Penn 

Station; restid 30 minuter. Det går flera bussar varje timme,

dock ej mellan midnatt och kl 6 på morgonen. Krångligare 

men billigare är att ta lokalbuss nr 62 ($1; 25 minuter) till 

Newarks Penn-tågstation varifrån det går PATH-pendeltåg 

($1; 25 minuter) till World Trade Center på södra Manhattan; 

eller vice versa. Skyttelbussar mellan flygplatsens terminaler 

går dygnet runt. Om man ska åka buss till Newark, är det 

allra enklast att ta den från Port Authority Buss Terminal i 

hörnet av 8th Ave och 42nd Street; Olympia Trails, (212) 

964-6233, har biljettförsäljning i gatuplanet på norra sidan 

av terminalen. 

Newarks flygplats har en Travelers Aid-byrå i terminal B, 

dagligen kl 12-20, för turistupplysningar. 

A t t m e d i t e r a ö v e r n ä r m a n 

ä r p å v ä g m o t M a n h a t t a n 

f r å n J F K 

Om man tvingas vänta på tunnelbanetåget i Howard Beach, ska 

här nämnas en sak att meditera över. Folkmusikern Woody 

Guthrie bodde fram till sin död 1967 i Howard Beach: på 159, 

85th Street. Han har influerat många trubadurer med låtar 

som ”Pastures Of Plenty” och ”This Land Is Your Land”, och 

lär vara den som började med att ha slogan på sin akustiska 

gitarr – på hans stod det: ”This Machine Kills Fascists”. 

De 12 åren i Howard Beach var de värsta i Guthries liv, för 

han var ofta inlagd på sjukhus. Medan han låg där kom hans 

unge beundrare Bob Dylan på besök: Guthrie övertygade

trubaduren Dylan om att han måste börja skriva egna låtar 

och sluta härma andra. Guthrie lånade också ut sin gitarr till 

Dylans debutspelning i New York. Läs mer om Dylans liv i 

Greenwich Village-avsnittet. 

Ta sig runt 

Det är lätt att hitta på Manhattan och man kan gå mellan 

de flesta platser till fots. Största delen av Manhattan 

kännetecknas av ett rutnät med rektangulära kvarter, som 

delas upp av gator, streets, i öst-västlig riktning, respektive 

avenyer, avenues, i nord-sydlig. Adresser anges oftast med 

hjälp av närmaste gata-aveny-korsning (speciellt om man ska 

åka taxi). 

5th Avenue är paradgatan som delar Manhattan i östvästliga 

adresser, dvs 1 West 42nd Street ligger väster om 5th 

Ave, 1 East 42nd Street på östra sidan. I nord-sydlig riktning 

är ett kvarter 80 meter från gata till gata, 20 kvarter motsvarar 

därmed 1,6 km eller en mile. Avståndet mellan avenyerna är 

270 meter, och i öst-västlig riktning går det därmed 6 kvarter 

på en mile (1,6 km). 

På Manhattan heter norr Uptown, syd heter Downtown. 

Midtown är området däremellan, som sträcker sig norrut från 

där gatorna börjar få nummer istället för namn, upp till Central 

Park. Inom Midtown ryms alla viktigare kommunikationer, 

Penn Station, Grand Central och Port Authority Bus Terminal. 

Även Times Square ligger i Midtown.

Information om kollektivtrafik: New York City Transit 

Authority, (718) 330-1234. Alla turistbyråer, de flesta hotell 

och många tunnelbanestationer kan tillhandahålla färggranna 

och lättförståeliga buss- och tunnelbanekartor över 

New York – dessa underlättar resandet för oss turister. 

Bussar korsar Manhattan på tvären och längden – de stannar 

vid vartannat kvarter och resorna kan ta lång tid (men är 

perfekta om man vill se sig om billigt). Bussar på Manhattan 

har nummer som börjar på M, i Queens börjar de på Q, i 

Brooklyn på B och Bronx på Bx. New York City har en utmärkt 

tunnelbana som transporterar 3 miljoner passagerare per dag. 

På Manhattan är T-banan mest praktisk i öns längdriktning. 

På flertalet T-stationer kan man inte korsa spåret från en 

perrong till en annan, så innan man går ned i tunnelbanan ska 

man vara uppmärksam på om det står UPTOWN (färdriktning 

nord) eller DOWNTOWN (färdriktning syd) vid ingången 

(om där inte står något går tåg i bägge riktningar från samma 

perrong). Sedan ska man vara observant på om tåget är en 

LOCAL som stannar vid alla stationer eller en EXPRESS som 

bara stannar på större stationer. 

Tunnelbanan går i princip dygnet runt; var 5:e minut i 

rusningstrafik, var 20:e minut på natten – nattetid kan man 

vänta i speciella övervakade ”Off Hour Waiting Areas”. 

Enkel avgift: $1:50. Upp till tre barn kortare än 111 cm (44 

inches) åker gratis med en förälder. Köp en näve polletter 

(tokens) i tunnelbanan, de gäller för buss också. Bussförarna 

tar även emot kontanter, men ger ingen växel tillbaka. I juliaug 

kan turister få ett NY Funpass som är ett uppladdningsbart

uss- och tunnelbanekort – fråga på turistbyråer. I somliga 

kiosker kan man köpa magnetkortet MetroCard i valörerna 

$15 och $40 – fördelen med detta kort är att man kan byta 

gratis mellan bussar och tunnelbanor (se nedan). 

Byte: Kortsystemet MetroCard medger gratis byte (transfer) 

inom 2 timmar. Man kan utan kort byta mellan tunnelbanelinjer 

på vissa transferstationer, markerade på kartor med större 

sammankopplade ringar. Bussbyte medges om man säger till 

om transferbiljett när man påbörjar resan. 

Man kan resa kollektivt ut till flygplatserna och spara 

gigantiska penningsummor – se under rubriken ”Till och från 

flyget”. 

Det är hyfsat billigt att åka taxi – taxametern börjar ticka 

från $2 och en genomsnittlig resa på Manhattan går på $5-6. 

Många gator och avenyer är enkelriktade och därför vinner 

man på att håva in en taxi som kör åt rätt håll: annars börjar 

resan med kringelikrok för att vända taxins kylare i rätt 

riktning. 

Limousine (med TV, video och minibar) kostar från $40 

per timme med First Class Limousine, 693-0707, eller New 

Style Limousine, 344-8999. 

En populär gratis båtresa går med Staten Island Ferries 

mellan Manhattan och Staten Island, förbi Frihetsgudinnan. 

Terminalen ligger i södra ändan av Manhattan. Till 

Frihetsgudinnan avgår båtarna också från Manhattans 

sydspets (Battery Park). Båtresan kostar $7, seniorer och 

barn åker billigare ($5 respektive $3).

Guidning 

Big Apple Greeter heter en kostnadsfri service för turister 

där man får kontakt med livslevande newyorkare som visar 

en runt, man åker med tunnelbana och buss och kan besöka 

alla stadsdelar, hitta okända sevärdheter som loppisar och 

lokala gatufestivaler. De är inga proffsguider, utan vanligt folk 

som jobbar ideellt. Turerna varar ett par timmar, beroende 

på omständigheter och individuella önskemål, och man 

förväntas vara en mycket liten grupp (en familj eller bara ett 

par kompisar) för att det hela ska vara praktiskt genomförbart. 

Ring 669-2896, 669-8159 eller faxa 669-3685, gärna minst 

tre dagar innan. Eller skriv till Big Apple Greeter, 1 Centre 

Street, New York, NY-10007, USA. 

Gratis rundtur till Broadwayteatrar och Times Square 

ges varje fredag kl 12; samling på Visitor Center i Selwyn 

Theater, på 229 W 42nd Street. Eftersom rundturen sponsras 

av näringslivet blir det en del reklam, men det är kul ändå. 

Kl 12:30 på fredagar kan man hänga med på en Grand Tour 

of Midtown, 986-9317. Ett annat tips är Municipal 

Arts Society, 439-1049, som vägleder turister på gratis 

promenader mellan sevärdheter. 

Heritage Trails, 767-0637, består av fyra korta promenader 

att göra på egen hand, där man guidas av röda, gröna, blå eller 

orange prickar i trottoaren, och man följer de gamla gatorna 

på Manhattans sydspets. Karta finns på turistbyråer och vid 

promenadernas utgångspunkt, Federal Hall på Wall Street. 

Guidade turer som kostar pengar är ofta mycket dyra, några

som kan vara kul är dock Moviemania Tour, en promenad 

till ”Frukost på Tiffanys” och James Bond-scener, $25, 465- 

3331; Midtown Manhattan Skyscraper Walk till Empire 

State Building och Chrysler Building m m, $18, 353-4195; 

Victorian Downtown Manhattan, $15, (718) 591- 

4741; Radical Walking Tours om demonstrationer och 

proteströrelser, $6, (718) 492-0069. Ovan uppräknade 

promenader går bara någon gång i veckan, oftast lör eller sön, 

och somliga endast sommartid. 

Rundturer i Harlem beskrivs i avsnittet om Harlem, här 

anges bara telefonnumren: Harlem Spirituals, 391- 

0900; Real New York, (718) 652-3702; Scoozi Tours, 

714-4504; Joyce Gold, 242-5762. 

I det mer udda facket: 

För den som älskar TV-serien ”Seinfeld” finns en Kramer 

Reality Tour där man får följa med mannen som påstås 

vara förebild för TV-seriens Kramer. För häftiga $37:50 visas 

platserna där TV-serien utspelar sig – problemet är bara att 

Seinfeld spelades in i kulisser i Los Angeles! Avgång från 

Pulse Theater, 432 W 42nd Street, mellan 9th och 10th Ave, 

på helgerna. Platsbokning är nödvändig, 268-5525, eller 

http://www.bway.net/~kramer. 

Det finns också en guidad tur som kallas för A Day in the Life 

of Jackie O, som bygger på kulten kring presidenthustrun 

Jacqueline Kennedy Onassis: man får se platser som varit 

viktiga i hennes liv, ställen där hon shoppat, där hon bott 

och där hennes begravningsförrättning ägde rum; sön, pris

$15, 714-4504 (Scoozi Tours). Samma firma har en Audrey 

Hepburn-promenad, på lör. 

Det stora nationella bolaget för guidade rundturer, Gray 

Line, 397-2600, erbjuder ett antal turer i New York med 

omgivningar (från $19) i bolagets egna dubbeldäckarbussar; 

de har längre turer till spelstaden Atlantic City och 

till Niagara Falls (med flyg för $315). Bolagets kontor 

ligger i Port Authority Bus Terminal, 42nd Street vid 

8th Ave. Ett konkurrerande företag har rundturer med 

röda dubbeldäckarbussar, New York Double Decker 

Tours, 967-6008, från Empire State Building (5th Ave 

vid 33rd Street). Runt Manhattan tar det ca 2 timmar (om 

vädret är vackert kan det vara mysigt att sitta på den öppna 

ovanvåningen), och man kan hoppa av vid olika sevärdheter 

längs vägen för att sedan hoppa på nästa buss igen. 

Man kan också ta guidade helikopterturer året om med 

Island Helicopter, från East 34th Street Heliport vid East 

River, 683-4575; eller båtturer med Circle Line (2-3 

timmar, dag och kväll, 563-3200) från pir 83 (W 42nd Street 

vid Hudsonfloden). 

Annat kul för turister är visning av TV-bolaget NBC, av Radio 

City Music Hall och Lincoln Center (visning av offentlig 

konst eller bakom kulisserna på Metropolitan Opera). Dylika 

turer beskrivs i detalj på relevanta platser i boken.

Fråga 

Väderprognos: 976-1212. 

Nöd: 911. Det finns en Travelers Aid, 577-7700, på 2 

Lafayette Street, vardagar kl 9-17, som hjälper brottsoffer. 

Stadens huvudturistbyrå är New York Convention & 

Visitor Bureau (vardagar kl 9-18, helger kl 10-15) på 

2 Columbus Circle, i korsningen vid Broadway och 59th 

Street, precis i Central Parks sydvästra hörn. Man kan fråga 

efter biljetter till TV-inspelningar och rabatter; de har en 

kostnadsfri telefonlinje som är öppen dygnet runt och där 

man kan bli vidarekopplad till teatrar, hotell, restauranger 

om man ringer från en tonvalstelefon, 1-800-NYC-VISIT; 

från utlandet är det dock inte gratis, utan man får ringa 

(212) 397-8222; alternativt kan man surfa till turistbyråns 

informationsspäckade hemsida http://www.nycvisit. 

com, med behändiga funktioner för att lokalisera evenemang 

och göra bokningar. En annan bra New York-sida på internet 

är http://www.nynow.com. 

På Manhattan finns fler turistbyråer som man kan uppsöka 

medan man irrar runt. Times Square har egen turistbyrå 

på 229 W 42nd Street, ett halvt kvarter väster om Broadway 

(dagligen kl 10-18; 869-5453; http://www.times-square. 

org har många intressanta länkar). Mer turistinformation 

finns på Herald Square i köpcentret Manhattan Mall (6th 

Ave vid 33rd Street); på södra sidan av rotundan där man 

köper biljetter på Penn Station; på Grand Central; en

trappa upp i Port Authority Bus Terminal; på West 4th 

Street vid Greene Street; i World Trade Center nr 2. Tre 

informationsbussar är utstationerade utefter 34th Street 

vid hörnen till 5th, 6th och 7th Ave. 

Harlem har sin egen Visitor & Convention Association, 

427-3317, 1 W 125th Street, mån-fre kl 10-18. 

Andra organisationer att ringa till är Lower Manhattan 

Cultural Council, 432-0900, Bronx Council on the 

Arts, (718) 931-9500, Brooklyn Arts Council, (718) 

625-0080, Queens Council on the Arts, (718) 291-2787. 

En paraplyorganisation som sprider praktiska upplysningar 

om kultur är Alliance for the Arts, 947-6340, fax 947- 

6416, på 330 W 42nd Street; eller besök den omfångsrika 

hemsidan, http://www.allianceforarts.org. 

Svenska kyrkan, 823-8443, på 48th Street mellan 5th Ave 

och Madison, har ett läsrum med svenska tidningar. Under 

uppbyggnad är Scandinavia House (37th Street och Park 

Ave), där ska finnas utställningar, bibliotek, butik och kafé 

(invigs 1999). Huset ska drivas av American Scandinavian 

Foundation, 879-9779, 725 Park Ave, som jobbar med 

kulturella förbindelser mellan USA och de nordiska länderna 

(även Finland). Sveriges konsulat, Consulate General 

of Sweden, 583-2550, finns på 45:e våningen på 1 Dag 

Hammarskjold Plaza (885, 2nd Ave), ett par kvarter från FN. 

Mexikanska statens turistbyrå, 755-7261, ligger på 450 

Park Ave.

Biljetter 

Museer kostar upp till $10, men ibland är de helt gratis. När 

inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det 

första normalpriset för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta 

rabattpris för barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna 

någonstans däremellan. Åldersgränserna är flytande, barn 

kan betyda under 5 år eller ibland upp till 15 år, på samma 

sätt finns ingen klar gräns för ”seniorer” utan det kan vara 50 

år lika gärna som 65 år. 

Evenemang på Lincoln Center (symfoni, opera), 

Broadwayshower o dyl kostar allt från $15 för de billigaste 

platserna och upp till $85 eller mer, medan biljetter till andra 

konserter och mindre teatrar går på $10-25 beroende på artist 

och ställe. TV-shower är gratis. 

Vill man ha en biljett och inte bryr sig om vad det kostar 

finns det företag som säljer biljetter per telefon, de lägger då 

på en egen avgift men man besparas å andra sidan köandet. 

Ticketmaster har 307-7171 eller 307-4100 (gratis samtal 

inom USA: 1-800-755-4000). Tele-Charge 239-6200 är 

öppet dygnet runt, året om (gratis samtal inom USA: 1-800- 

432-7250). På nätet kan man beställa biljetter genom http:// 

www.ticketmaster.com eller http://www.ticketweb. 

com (båda har biljetter till evenemang över hela USA och är 

behändiga om man vill kolla biljettpriser redan hemifrån).

Rabatter & gratisnöjen 

På Times Square finns en rödmålad kiosk som heter TKTS 

(tickets), vid 47th Street och Broadway, som varje dag kl 15- 

20 (ons & lör även kl 10-14, sön från kl 12) säljer ut överblivna 

biljetter till dagens Broadwayshower för halva priset. Det här 

är ett tips som alla turister känner till, så köerna börjar bildas 

flera timmar innan kiosken öppnar. TKTS har även en filial 

i World Trade Center, där köerna är kortare. Obs: TKTS tar 

bara kontanter eller resecheckar. 

Turistbyrån och hotellen brukar sommartid dela ut NY 

Funpass, ett uppladdningsbart busskort som även ger rabatt 

i affärer, på restauranger och inträdesavgifter till museer. 

Många hotell och vandrarhem delar ut rabattkuponger till 

Broadwayshower med vilka man kan spara ungefär halva 

priset. New Yorks filharmoniska orkester, med Kurt Masur 

som dirigent, ger varje säsong ett antal öppna repetitioner 

(ungefär en gång i veckan) på Lincoln Center. Biljetterna 

kostar då $10, annars kan man också köpa överblivna biljetter 

förmånligt till konserter samma kväll. 

Flera museer har sänkt eller fri entré vissa dagar eller kvällar, 

då man erbjuds att betala-vad-man-vill (pay-as-you-like), 

detta är speciellt bra när det gäller dyra museer som MOMA 

och Guggenheim. 

Några tips på upplevelser som är gratis: börsen på Wall 

Street; TV-shower som David Letterman, Saturday Night 

Live och Ricki Lake; guidad tur på Broadwayteatrar från 

Times Squares turistbyrå (fre kl 12); resa med färjan till 

Staten Island förbi Frihetsgudinnan; Shakespeare och

sommarkonserter i Central Park, konserter i Bryant Park 

vid stadsbiblioteket, lunchkonserter i kyrkor (t ex Trinity 

Church vid Wall Street); gatuteater och performance 

kan spelas var som helst, ofta i Washington Square Park 

i Greenwich Village; elevkonserter på världens finaste 

musikskola Juilliard School; många barer har konserter 

där man istället för att betala inträde lägger någon slant i en 

dricksbytta som skickas runt. 

Observera att man ibland måste skaffa en fribiljett till 

gratisevenemang, eftersom arrangörerna vill undvika 

publikkaos (i synnerhet gäller detta för börsen och TVshower). 

Speciell kulturservice 

För information om teater kan man ringa Broadway Line, 

563-2929. För teater, dans och konserter ring New York 

On Stage Hotline, 768-1818. För gratiskonserter och 

teater i parker, 360-3444. För biografprogrammet, 777- 

FILM. Kulturevenemang av andra slag, 765-ARTS. 

Innan man reser till New York kanske man vill kolla 

upp vad som är sevärt just nu, och det går lätt om man har 

tillgång till internet. På nätet finns en bra New York-guide 

över viktiga men ibland svårfunna gallerier och teatrar, 

http://www.allianceforarts.org. Listor med veckans 

kulturevenemang, klubbar, gallerier och annat finner 

man i Village Voice elektroniska upplaga, http://www. 

villagevoice.com. Recensioner på teater och film hittar man

i New York Times elektroniska upplaga, New York Times on 

the Web, http://www.nytimes.com; efter att man registrerat 

sig har man kostnadsfritt tillgång till hemsidan i 30 dagar. 

För Broadwayteater finns flera sajter, t ex http://www. 

broadway.org och http://www.playbill.org. Glöm inte att 

de flesta turistbyråer ligger på nätet och har länkar till teatrar 

och museer (se ”Fråga”). 

Museer 

New York har fler än 150 museer, så i den här förteckningen 

ryms bara de populäraste eller de som på något sätt är mycket 

märkvärdiga. De flesta presenteras utförligare i tidigare 

avsnitt. Många museer är stängda på måndagar, och normala 

öppettider är tis-sön från kl 10 eller kl 11 på morgonen till kl 17 

eller kl 18; om tiderna är mycket annorlunda anges det. Flera 

museer har fritt eller valfritt inträde någon gång i veckan 

(”pay-as-you-like” $1-3 efter samvete). 5th Avenue kallas för 

Museum Mile och många av de största museerna passeras 

under en promenad utmed denna gata, se tidigare i boken, 

under ”Museimilen”. Museer med film- och TV-anknytning 

står för sig under rubriken ”Rörliga bilder”. 

American Craft Museum, 956-6047. 40 W 53rd Street. 

Amerikanskt hantverk. T-bana: blå linje E, orange F till 5th 

Ave; orange B/D/Q till Rockefeller Center. 

American Museum of Natural History, 769-5100, 

http://www.amnh.org. Central Park West vid 79th Street. 

Fre-lör kvällsöppet till kl 20:45; $6/$3. I anslutning till

naturhistoriska ligger ett planetarium. T-bana: orange linje 

B, blå C till 81st Street. 

Asia Society, 517-NEWS, http://www.asiasociety.org. 725 

Park Ave vid 70th Street. $3/$1, fritt inträde på tors kl 18-20. 

Utställningar och föredrag på spännande orientaliska teman, 

asiatiska författarbesök. Butik. T-bana: grön linje 6 till 68th 

Street-Lexington. 

Brooklyn Museum of Art, (718) 638-5000, http:// 

www.brooklynart.org. 200 Eastern Parkway (Washington 

Ave) vid Prospect Park i Brooklyn. Ons-fre kl 10-17, lör kl 

11-21, sön kl 11-18; $4/$1:50 (när jag besökte hemsidan fick 

man fribiljetter till museet); det kan vara lönt att förbeställa 

biljetter. Museets stolthet är de stora egyptiska samlingarna, 

men där finns också alla sorters västerländsk och österländsk 

konst. T-bana: röd linje 2/3, grön 4/5 till Eastern Parkway. 

Children’s Museum of Manhattan, 721-1234. Tisch 

Building, 212 W 83rd Street. Ons-sön kl 10-17. Lärorikt 

museum för barn i åldrarna 5-15 år. T-bana: röd linje 1/9 till 

86th Street. 

Cloisters, 923-3700. Fort Tryon Park. $8/$4, biljetten 

gäller samma dag också på Metropolitan Museum of Art, vars 

medeltida konstavdelning detta är. T-bana: blå linje A till 

190th Street-Overlook Terrace Station, byte till buss M4. Med 

M4 kan man ta sig till/från Metropolitan Museum. 

Cooper-Hewitt National Design Museum, 860-6868. 

2 E 91st Street vid 5th Ave. $3/$1:50; fritt inträde på tis. 

Museum för formgivning; tillhör prominenta Smithsonian i 

Washington DC. T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street.

Dia Center for the Arts, 989-5912. 548 W 22nd Street. 

Tors-sön kl 12-18. Installationer och annan experimentell 

konst. Ska ej förväxlas med Dia Center i SoHo som ägnar sig 

åt scenkonst. T-bana: blå linje C/E till 23rd Street. 

Edgar Allan Poe Cottage, (718) 881-8900. East 

Kingsbridge Road i Bronx. Lör kl 10-16, sön kl 13-17; $2. 

Författaren Poes hus. Filmvisning, museum, försäljning. 

T-bana: grön linje 4, orange D, blå C till Kingsbridge Road. 

Erasmus High School, (718) 856-3571. 911 Flatbush Ave 

nära Church Ave i Brooklyn. Brooklynfödda Neil Diamond och 

Barbara Streisand gick i denna musikskola som har ett litet 

museum över forna elever (öppet efter överenskommelse). 

T-bana: orange linje D/Q till Church Ave. 

Fashion Institute of Technology Museum, 760-7760. 

Shirley Goodman Resource Center, 27th Street vid 7th Ave. 

Tis-fre kl 12-18, lör kl 10-17; fritt inträde. Mode, kläddesign, 

modefotografering. T-bana: röd linje 1/9 till 28th Street; blå 

linje A/E/F till 23rd Street. 

Forbes Magazine Galleries, 206-5549. Forbes 

tidningshus, 62, 5th Ave vid 12th Street. Tis-lör kl 10-16, tors 

är reserverade för gruppbokningar (man kan boka in en grupp 

med 10-30 personer); fritt inträde. Forbes samlingar handlar 

om rikedom, samlingens juvel är de berömda Fabergé-äggen. 

T-bana: grå linje L, gul N/R, grön 4/5/6 till 14th Street-Union 

Square. 

Frick Collection, 288-0700. 1 E 70th Street vid 5th Ave; 

fritt inträde. Privat konstsamling f d privat palats. T-bana: 

grön linje 6 till 68th Street-Hunter College.

Guggenheim Museum, 727-6200, http://www. 

guggenheim.org. 1071, 5th Ave, mellan 88th och 89th Street. 

Sön-ons kl 10-18, fre-lör kl 10-20; $8/$5, barn under 12 år 

gratis, på fre efter kl 18 valfritt inträde; om man också tänker 

besöka filialen i SoHo på 575 Broadway (se ”Gallerier”) 

kan man lösa kombinationsbiljett. Modern konst i ovanlig 

byggnad av Frank Lloyd Wright. T-bana: grön linje 4/6 till 

86th Street. 

Immigration Museum, 269-5755. Ellis Island och 

intilliggande Liberty Island med Frihetsgudinnan är 

öppna dagligen kl 9:30-17, sommartid en halvtimme längre 

på kvällen; $7/$3 inkluderar inträdesavgifter och båtresa. 

Biljetter säljs i Battery Park varifrån bolaget Circle Line- 

Statue of Liberty Ferry har båtar var 30:e minut. T-bana: röd 

linje 1/9 till South Ferry; grön 4/5 till Bowling Green; gul N/R 

till Whitehall Street. 

International Center of Photography, 860-1777 

(Upper East Side), 768-4682 (Midtown). Fotokonst i två 

sammanhörande museer: 1130, 5th Ave (T-bana: grön linje 6 

till 96th Street) och 1133, 6th Ave (T-bana: orange linje B/D/ 

F/Q till 42nd Street-Bryant Park). 

Intrepid Sea*Air*Space Museum, 245-0072, 957- 

7055. Pir 86, 46th Street vid 12th Ave. Öppet dagligen 

sommartid, stängt mån vintertid. Världens största museum 

över krigsfartyg, missilbestyckade ubåtar och annat grabbigt 

– huvudsevärdheten är hangarfartyget USS Intrepid. 

Ibland förekommer demonstrationer av marinubåtar och 

bombdesarmering. Buss: M42/M50.

Jewish Museum, 423-3200. 1109, 5th Ave vid 92nd Street. 

Stängt fre-lör. Museum över judisk kultur och konsthistoria 

(det finns dessutom ett museum över det judiska kulturarvet 

och judeutrotningen i Battery Park). T-bana: grön linje 6 till 

96th Street. 

Louis Armstrong House & Archive, (718) 997-3670, 

478-8274. C/o Rosenthal Library, Queens College, 65-30 

Kissena Blvd, Flushing i Queens. Mån-fre kl 10-17; fritt inträde 

men besök måste f n avtalas i förväg. Louis Armstrong bodde 

från 1943 till sin död 1971 på 34-56, 107th Street i Queensstadsdelen 

Corona; hans hem öppnas nu som ett museum 

där man kan se hans samling med jazzböcker, bandfodral 

som han dekorerat för egen hand och höra inspelningar där 

han drar vitsar; invigning planerad till 1998-99. T-bana från 

Manhattan: lila linje 7 till 103rd Street-Corona Plaza; blå E, 

orange F till Union Turnpike-Kew Gardens. 

Metropolitan Museum of Art, 535-7110. 1000, 5th 

Ave vid 82nd Street. Kvällsöppet på fre-lör till kl 21; $8/$4. 

Museet har allt. Reservera gott om tid för besöket. T-bana: 

grön linje 4/6 till 86th Street. Buss M4 från Madison Ave kör 

till filialen Cloisters. 

MOMA (Museum of Modern Art), 708-9480. 11 W 

53rd Street, mellan 5th och 6th Ave. Lör-tis kl 11-18, tors-fre 

kl 12-20:30; $8/$5, barn under 16 år gratis med föräldrar; 

valfritt inträde tors-fre efter kl 17:30. Dagliga filmvisningar; 

föreläsningar; butik. För studier och forskning finns Edward 

John Noble Education Center (708-9864, 18 W 54 Street).

T-bana: blå linje E, orange F till 53rd Street-5th Ave; orange 

B/D/Q till Rockefeller Center. 

Morgan Library, 685-0008. 29 E 36th Street, mellan 

Madison och Park Ave. Frivilligt inträde $5/$3. Känd 

konstsamling, omtyckt kafé. Filmvisningar och föredrag. 

T-bana: grön linje 6 till 33rd Street. 

Museum of American Financial History, 908-4519. 

24 Broadway, ett kvarter söder om Wall Street. Mån-fre kl 

11:30-14:30; fritt inträde. T-bana: gul linje N/R till Rector 

Street; grön 4/5 till Bowling Green. 

Museum of the City of New York, 534-1672, http:// 

www.mcny.org. 5th Ave och 103rd Street. Tis kl 10-14, ons-lör 

kl 10-17, sön kl 13-17; frivilligt inträde $5/$4. Ett museum om 

New York och stadens historia. T-bana: grön linje 6 till 103rd 

Street. 

National Academy of Design, 369-4880. 1083, 5th 

Ave vid 89th. Ons-sön kl 12-17, fre till kl 20; $3:50/$2, fritt 

inträde på fre kl 17-20. Museum för amerikansk formgivning 

och konst grundat 1825. Seminarier och konserter. T-bana: 

grön linje 4/6 till 86th Street. 

National Museum of the American Indian, 825-6922. 

Bowling Green, mellan Whitehall och State Street. Dagligen 

kl 10-17, tors till kl 20; fritt inträde. T-bana: grön linje 5 till 

Bowling Green. 

Queens Museum, (718) 592-5555. Flushing Meadows 

Corona Park, Queens. Ons-sön kl 10-17. Museet är inhyst i 

kvarbliven paviljong från New Yorks världsutställning och har

världens största modellbygge, föreställande New York med 

895 000 olika byggnader. Slutscenerna till ”Men in Black” 

filmades utanför i utställningens efterlämnade futuristiska 

kulisser. T-bana: lila linje 7 till Willets Point-Shea Stadium. 

Schomburg Center for Research in Black Culture, 

491-2200. 515 Malcolm X Blvd (Lenox Ave) vid 135th 

Street. Mån-ons kl 12-20 & tors-lör kl 10-18; fritt inträde. 

Utställningar och konserter. T-bana: röd linje 2/3 till 135th 

Street. 

South Street Seaport, 669-9400. Pir 16, Fulton Street. 

$6/$3. Båtar i maritimt museum vid Manhattans sydspets. 

T-bana: röd linje 2/3, brun J/Z, grön 4/5 till Fulton Street; 

blå A/C till Broadway-Nassau. 

Studio Museum in Harlem, 864-4500. 144 W 125th 

Street. Ons-fre 10-17, lör-sön kl 13-18. Samtida afrikanskamerikansk 

konst. T-bana: röd linje 2/3 till 125th Street. 

Wall Street, 656-5167. New York Stock Exchange (NYSE), 

20 Broad Street vid Wall Street. Mån-fre kl 9:15-16; fritt 

inträde. Börshusets museum har interaktiva terminaler och 

åskådarläktare. T-bana: grön linje 4/5 till Wall Street; gul 

N/R till Rector Street. 

Whitney Museum of American Art, 570-3676, http:// 

www.echonyc.com/~whitney. 945 Madison Ave vid 75th 

Street. Tors kvällsöppet till kl 20; fritt inträde någon gång i 

veckan. (Filial på 33 Maiden Lane, södra Manhattan.) T-bana: 

grön linje 6 till 77th Street.

Gallerier 

New York har ett distinkt konstgalleriområde som kallas SoHo, 

”South of Houston Street”. Guggenheims stora konstmuseum 

har öppnat en SoHo-filial som man hittar vid Broadway, men 

förutom sådana stora utställningslokaler vid själva Broadway 

ligger det många mindre gallerier på smågatorna Wooster, 

Greene, Mercer och Prince. Normala öppettider är tislör 

kl 10-18, möjligen någon timme kortare för vissa gallerier. 

Till SoHo tar man T-bana: gul linje N/R till Prince Street; 

orange linje B/D/F/Q till Broadway-Lafayette; blå linje C/E, 

grön 6 till Spring Street; röd linje 1/9 till Houston Street. 

Gratistidningen Village Voice listar varje vecka utställningar 

av intresse och rekommenderar vissa med särskild iver. 

Det finns ca 400 konstgallerier i New York City, så SoHo är 

givetvis inte det enda stället där man kan se ny spännande 

konst, men på grund av den höga gallerikoncentrationen är 

SoHo perfekt för fotburna turister. 

Alternative Museum, 966-4444. 594 Broadway, mellan 

Houston och Prince. Museet visar verk av konstnärer som 

missgynnats ”på grund av ideologi, ras, kön eller ekonomi”. 

Valfritt inträde, t ex $3. 

Artists in Residence Gallery (eller AIR), 966-0799. Två 

trappor upp på 40 Wooster Street, mellan Broome och Grand. 

Grundades 1972 som ett kooperativ av kvinnliga konstnärer. 

Sommarstängt.

Artists Space, 226-3970. Högt upp i huset på 38 Greene 

Street vid Grand Street. Utställningar, video, ny konst. Inträde 

till föreställningar $5. 

Art in General, 219-0473. 79 Walker Street mellan 

Broadway och Lafayette. 

Guggenheim SoHo, 423-3500. 575 Broadway vid Prince 

Street. Ons-fre kl 11-18, lör kl 11-20; $5/$3; det finns även 

en kombinationsbiljett som gäller för detta galleri och 

Guggenheim Museum för $11/$7. 

Leo Castelli, 431-5160. 420 West Broadway. Gallerist för 

de stora popkonstnärerna på 1960-talet, t ex Lichtenstein och 

Warhol. 

New Museum of Contemporary Art, 219-1355. 583 

Broadway vid Houston Street. 

Paul Kasmin Gallery, 219-3219. 74 Grand Street. 

Printed Matter, Inc. 925-0325. 77 Wooster Street mellan 

Spring och Broome. Konstpublikationer, föreläsningar. 

Ronald Feldman Fine Arts, 226-3232. 31 Mercer Street. 

Storefront for Art & Architecture, 431-5795. 97 

Kenmare Street vid Lafayette. Sommarstängt. 

Thread Waxing Space, 966-9520. 476 Broadway.

Broadwayshower 

Det finns ungefär 35 Broadwayteatrar. För att vara en 

Broadwayteater räcker det inte med att teatern ligger vid 

Broadway – teaterdistriktet är nämligen begränsat till 

området kring Times Square från 42nd Street och tio kvarter 

norrut, och till de två kvarteren mellan 6th och 8th Ave. Nära 

Times Square finns någonting som heter Theater Row (42nd 

Street mellan 9th och 10th Ave), en gatstump med småteatrar 

som ofta klumpas ihop med Broadwayteatrarna. 

Äldst på Broadway när detta skrivs är ”Cats” som går sedan 

1982 och f n kan ses på Wintergarden. Teatrarna byter annars 

repertoar varje år tills de får en dundersuccé – januari är en 

populär premiärmånad, ofta med stjärnspäckade rollistor 

(under sommaren byts sedan de stora, dyra stjärnorna ut mot 

mindre dyra artister eftersom man räknar med att kunna 

behålla sina publiksiffror hösten ut). Första söndagen i 

september brukar de olika teatrarna samsas om en scen mitt 

på Times Square, Broadway on Broadway, där man bjuder 

på smakprov från aktuella uppsättningar och förhandstittar 

på nästa års premiärer. Det blir förståeligt nog trångt, och för 

att få en bra plats ska man vara där tidigt på morgonen. Läs 

mer om Broadway i vägvisardelen. 

Biljetter kostar från $15-20 (det lägsta priset kan gälla 

billigaste platserna på riktiga långkörare som inte drar fullt 

hus längre och säljs vanligtvis bara till föreställningen samma 

dag) och uppemot astronomiska $75-85. Biljettluckorna är 

vanligtvis öppna mån-lör kl 10-20.

Telefonnumret 239-6200 som står vid flera teatrar är numret 

till Tele-Charge där man kan beställa biljetter dygnet runt, 

året om. Den andra biljettfirman som många teatrar anslutit 

sig till är Ticketmaster, 307-4100. 

Överblivna biljetter säljs till föreställningarna samma dag 

på TKTS-kiosken (endast kontant eller mot resecheckar) 

på Times Square. Ibland säljs studerandebiljetter till 

föreställningar samma dag för endast $7:50. 

Om man åker taxi brukar man ange närmaste gathörn 

istället för husnummer. Times Square är den närmaste 

tunnelbanestationen dit man kommer med röd linje 

1/2/3/9, gul N/R eller lila 7. Theater Row nås med blå linje 

A/C/E till 42nd Street. 

Ambassador Theater, 239-6200. 219 W 49th Street, 

väster om Broadway. 

Anderson Theater, 239-6200. Theater Row, 422 W 42nd 

Street mellan 9th och 10th Ave. 

Barrymore Theater, 239-6200. 243 W 47th Street, väster 

om Broadway. Döpt efter Ethel Barrymore. 

Beck Theater, 239-6200. 302 W 45th Street mellan 8th 

och 9th Ave. 

Belasco Theater, 239-6200. 111 W 44th Street, öster om 

Broadway. 

Booth Theater, 307-4100. 222 W 45 Street, väster om 

Broadway.

Broadhurst Theater, 239-6200. 235 W 44th Street, 


Broadway Theater, 239-6200. 1681 Broadway vid 53rd 

Street. 

Brooks Atkinson Theater, 307-4100. 256 W 47th Street, 


Cort Theater, 239-6200. 138 W 48th Street mellan 6th 

och 7th Ave. 

Duffy Theater, 695-3401. 1553 Broadway vid 46th Street. 

Spelar sedan flera år deckaren ”Perfect Crime” som visats ca 

4000 gånger. 

Ford Center for the Performing Arts, 307-4100. 4, 

Times Square (Broadway mellan 42nd och 43rd Street). 

Nybyggd teater invigd 1998 med ”Ragtime – The Musical”. 

Empire Theater. 236 W 42nd Street, väster om Broadway. 

Ev under ombyggnad. 

Gershwin Theater, 307-4100. 222 W 51st Street, väster 

om Broadway. 

Golden Theater, 239-6200. 252 W 45th Street, väster om 

Broadway. 

Harris Theater. 226 W 42nd Street, väster om Broadway. 


Helen Hayes Theater, 307-4100. 240 W 44th Street, 


Imperial Theater, 239-6200. 249 W 45th Street, väster 

om Broadway.

INTAR Theater, 279-4200. Theater Row, 420 W 42nd 

Street. 

Kerr Theater, 239-6200. 219 W 48th Street, väster om 

Broadway. 

Lambs Theater, 239-6200. 130 W 44th Street, öster om 

Broadway. 

Liberty Theater. 234 W 42nd Street, väster om Broadway. 


Longacre Theater, 239-6200. 220 W 48th Street, väster 

om Broadway. 

Lunt-Fontanne Theater, 307-4100. 205 W 46th Street, 


Lyceum Theater, 239-6200. 149 W 45th Street, öster om 

Broadway. Äldst på Broadway (från 1903). 

Lyric Theater. 213 W 42nd Street, väster om Broadway. Ev 

under ombyggnad. 

Majestic Theater, 239-6200. 247 W 44th Street, väster 

om Broadway. 

Marquis Theater, 307-4100. 1535 Broadway vid 45th. 

Minskoff Theater, 307-4100. 200 W 45th Street, väster 

om Broadway. 

Music Box Theater, 239-6200. 239 W 45th Street, väster 

om Broadway. 

Nederlander Theater, 307-4100. 208 W 41st Street 

mellan 7th och 8th Ave.

New Amsterdam Theater, 307-4100. 214 W 42nd Street, 

mellan 7th och 8th Ave. Disneyteater. 

New Victory Theater, 239-6200. 209 W 42nd Street, 

mellan 7th och 8th Ave. Barnteater, cirkus. 

O’Neill Theater, 239-6200. 230 W 49th Street, väster om 

Broadway. Döpt efter Eugene O’Neill. 

Palace Theater, 307-4100. 1564 Broadway, 47th Street. 

Disneyteater. 

Playwrights Horizons, 279-4200. Theater Row, 416 W 

42nd Street. 

Plymouth Theater, 239-6200. 236 W 45th Street, väster 

om Broadway. 

Richard Rodgers Theater, 307-4100. 226 W 46th Street, 


Roundabout, 869-8400. 1530 Broadway vid 45th Street. 

Royale Theater, 239-6200. 242 W 45th Street, väster om 

Broadway. 

Beckett Theater, 582-5860. Theater Row, 410 W 42nd 

Street. Döpt efter Samuel Beckett. 

Shubert Theater, 239-6200. 225 W 44th Street, väster 

om Broadway. 

Simon Theater, 307-4100. 250 W 52nd Street, väster om 

Broadway. Döpt efter Neil Simon. 

St James Theater, 239-6200. 264 W 44th Street, väster 

om Broadway.

Times Square Theater. 215 W 42nd Street, väster om 

Broadway. Ev under ombyggnad. 

Virginia Theater, 239-6200. 245 W 52nd Street, väster 

om Broadway. 

Wintergarden Theater, 239-6200. 1634 Broadway vid 

51st Street.

Kulturellt & Sånt 

En del läsare blir möjligen irriterade över att dans, seriös 

musik, poesi, performance, teater (utom Broadway) och allt 

möjligt buntas ihop under den mångtydiga rubriken ”kultur”, 

men faktum är att många av de uppräknade ställena blandar 

discipliner utan problem. Under egna rubriker står dock film/ 

TV, ståuppkomik och musikklubbar. 

Actors Playhouse, 239-6200. 100, 7th Ave, mellan Grove 

och Bleecker. T-bana: röd linje 1/9 till Christopher Street- 

Sheridan Square. 

Alice Tully Hall, 721-6500. Konsertsal i Lincoln Center. 

Alterknit Theater hör till musikklubben Knitting Factory, 

se ”Klubbar för rock osv”. 

Avery Fisher Hall, filharmonikernas konsertsal i Lincoln 

Center. 

Bargemusic, (718) 624-4061. 30-meterspråm på 

Brooklynsidan av East River vid Fulton Ferry Landing 

(Furman Street och Old Fulton). Istället för kaffe lastas 

pråmen sedan 1977 med kammarmusik. 130 platser, konserter 

året om tors kl 19:30 och sön kl 16. Biljetter $23/$15. T-bana 

från Manhattan: röd linje 2/3 till Clark-Brooklyn Heights; blå 

linje A/C till Brooklyn Bridge High Street. 

Brooklyn Academy of Music (BAM), (718) 636-4100, 

http://www.bam.org. 30 Lafayette Ave mellan Ashland Place 

och St Felix Street i Brooklyn. Brukar presentera det senaste 

och häftigaste inom teater och dans. T-bana: röd linje 2/3,

grön 4/5, orange D/Q till Atlantic Ave; blå linje A/C till 

Lafayette; orange linje B, gul N/R, brun M till Pacific Street. 

Bryant Park, 983-4142. Bakom New York Public Library, 

mellan 42nd och 40th Street vid 6th Ave. Utomhuskonserter. 

T-bana: orange linje B/D/F/Q till 42nd Street-Bryant Park. 

Carnegie Hall, 247-7800 biljetter. 881, 7th Ave och 154 W 

57th Street. Konserter, museum och guidad rundtur bakom 

kulisserna. T-bana: gul linje N/R till 57th Street; blå linje A/C, 

orange B/D, röd 1/9 till Columbus Circle; orange linje B/D, 

blå E till 7th Ave. 

Central Park, upplysningar 360-3444, 360-2777. På 

Rumsey Playing Field, i höjd med 72nd Street, hålls gratis 

konserter liksom i närheten på The Bandshell i norra ändan av 

The Mall, nära Bethesda Fountain, samt på The Great Lawn 

bakom Metropolitan Museum of Art, i höjd med 82nd Street. 

Shakespeare In The Park, Delacorte Theater i höjd med 79th 

Street, sätter upp två Shakespearepjäser varje sommar, kön 

bildas tidigt. T-bana: orange linje B, blå C till 72nd Street eller 

81st Street; grön linje 4/6 till 86th Street. 

City Center, 581-1212. 131 W 55th Street, mellan 6th och 

7th Ave. Scen för musik och dans samt Manhattan Theater 

Club. T-bana: gul linje N/R till 57th Street-7th Ave; orange 

B/Q till 57th Street-6th Ave; orange B/D, blå E till 7th Ave- 

53rd Street; röd linje 1/9 till Columbus Circle. 

Colden Center for the Performing Arts, (718) 793- 

8080 biljetter, (718) 544-2996 upplysningar. Queens College, 

65-30 Kissena Blvd i Flushing. Kassan öppnar en timme 

innan föreställning, biljetter kostar $2-$25 beroende på

evenemang. Från jazz och klassiskt till årlig gospeltävling. Det 

finns tre scener, Colden Auditorium (2100 platser), LeFrak 

Concert Hall och Queens College Theater (500 platser 

respektive). T-bana från Manhattan: blå E eller orange F till 

Union Turnpike (Kew Gardens). 

Cunningham Dance Foundation och Merce Cunningham 

Studio, 691-9751. 55 Bethune Street. Studioföreställningar; 

souvenirbutik med dansvideor. T-bana: blå linje A/C/E, röd 

1/2/3/9 till 14th Street; grå linje L till 8th Ave. 

Dance Theater of Harlem, 690-2880. 466 W 152nd 

Street. Spelar på turné, sporadiskt på Manhattans teatrar. 

Dance Theater Workshop, 924-0077. 219 W 19th 

Street mellan 7th och 8th Ave. Paraplyorganisation för div 

performanceartister, har sin egen Bessie Schönberg Theater; 

biljetter $12. T-bana: röd linje 1/9 till 18th Street; röd linje 

2/3, blå A/C/E till 14th Street. 

Dia Center for the Arts, 431-9232, 989-5566. 155 

Mercer Street mellan Houston och Prince. Biljetter $8-$12. 

Repetitionslokal som utnyttjas av flera olika grupper, bl a till 

teater och poesiuppläsningar. Förväxla inte med galleriet Dia 

Center i Chelsea. T-bana: orange linje B/D/F/Q till Broadway- 

Lafayette; grön 6 till Bleecker Street; gul N/R till Prince. 

HERE, 647-0202. 145, 6th Ave. Multimediakonst, scener 

för performance och konstgalleri samt trevligt kafé. Tis-sön 

kl 12-20; kafé dagligen kl 8-24. Teaterbiljetter $8:50-20. 

T-bana: röd linje 1/ 9 till Houston Street; blå C/E till Spring 

Street.

Joyce Theater, 242-0800. 175, 8th Ave vid 19th Street. F 

d biograf som byggts om till dansscen (470 platser) med bred 

repertoar. T-bana: röd linje 1/9 till 18th Street; blå A/C/E till 

14th Street. 

Judson Church, 55 Washington Square. Fritt inträde. Fin 

gudstjänstlokal i anslutning till New Yorks universitet har 

modern dans på måndagar kl 20 (sommarstängt). T-bana: blå 

linje A/C/E, orange B/D/F/Q till W 4th Street-Washington 

Square. 

Juilliard School, 769-7406, http://www.juilliard.edu. 

Lincoln Center. Anses vara en av världens finaste musikskolor; 

även skola för teater och dans. Gratis elevkonserter under 

terminerna på Juilliard Theater, 799-5000 (155 W 65th 

Street mellan Broadway och Amsterdam Ave). Ibland krävs 

att man i förväg hämtar ut fribiljett från Juilliard Theater 

Box Office på 60 Lincoln Center Plaza. Ingen biljett behövs 

till onsdagens konsert kl 13 (Wednesdays At One). T-bana: 

röd linje 1/9 till 66th Street. 

Kitchen Center for Video, Music, Dance, Performance, Film 

& Literature, 255-5793. 512 W 19th Street mellan 10th och 

11th Ave. Varierande tider och priser, ring. T-bana: blå linje 

C/E till 23rd Street. 

La Mama E.T.C., 475-7710. 74 E 4th Street mellan 2nd 

och 3rd Ave. Experimentell teater och nyskrivna pjäser. Två 

teatersalonger. T-bana: grön linje 6 till Astor Place; gul N/R 

till 8th Street; orange B/D/F/Q till Broadway-Lafayette.

Lesbian & Gay Community Center, 620-7310. 208 W 

13th Street mellan 7th och 8th Ave. T-bana: röd linje 1/2/3/9, 

blå A/C/E till 14th Street. 

Lincoln Center for the Performing Arts, 875-5000. 

65th Street vid Broadway. Läs mer om de olika byggnaderna i 

vägvisardelen. Biljettluckor på respektive teater kan förväntas 

vara öppna dagligen kl 10-18 eller fram till en halvtimme 

efter föreställningens början; kortare på söndagar. Biljetter 

kostar från $20-25 till skyhöga belopp; fråga efter rabatter. 

Alice Tully Hall, 721-6500, konsertsal. Avery Fisher Hall 

875-5030; http://www.newyorkphilharmonic.org; biljetter 

med bankkort, CenterCharge: 721-6500; billiga biljetter, 

875-5656; konsertsal där filharmonikerna spelar (fråga 

efter öppna repetitioner); Concert Information Hotline är 

öppen dygnet runt, året om, 875-5709. Juilliard Theater, 

799-5000, gratis elevkonserter. Metropolitan Opera House, 

362-6000, http://www.metopera.org. Newhouse Theater, 

239-6200, mindre teater. New York State Theater, 870- 

5570. 

Vivian Beaumont Theater, 239-6200, mindre teater. Walter 

Reade Theater, 721-6500, biograf för filmklassiker. Novdec 

huserar en cirkus vid Lincoln Center (biljetter från $10 

på FAO Schwartz, 767, 5th Ave); större delen av sommaren 

hålls kulturfestivaler i centrets teatrar och konsertsalar, vid 

fontänen mitt på Lincoln Plaza samt i närbelägna Central 

Park. T-bana: 1/9 till 66th Street.

Manhattan School of Music, 749-2802. Broadway och 

112nd Street. Konserter. T-bana: röd linje 1/9 till Cathedral 

Parkway. 

Merkin Concert Hall, 501-3330. Kaufman Cultural 

Center, 129 W 67th Street. T-bana: 1/9 till 66th Street. 

Minetta Lane Theater, 420-8000. 18 Minetta Lane 

mellan Bleecker Street och W 3rd Street. T-bana: blå linje 

A/C/E, orange B/D/F/Q till W 4th Street-Washington Square. 

Mulberry Street Theater, 349-0126. 70 Mulberry Street 

vid Bayard Street. Enda teatern i Chinatown (70 platser). 

Asiatiska gästspel och ny dans. T-bana: gul linje N/R, grön 

4/5/6 till Canal Street. 

Nada, 420-1466. 167 Ludlow Street mellan Houston och 

Stanton. Teater. T-bana: orange linje F, brun J/M/Z till 

Delancey Street-Essex Street. 

National Black Theater, 926-1049. 2033, 5th Ave vid 

125th Street. T-bana: grön linje 4/5/6 till 125th Street. 

New York Theater Workshop, 460-5475. 220 W 42nd 

Street. T-bana: röd linje 1/2/3/9, gul N/R till Times Square. 

Nuyorican Poet’s Cafe, 505-8183. 236 E 3rd Street, 

mellan Ave B och C. Tis-sön kl 7:30-24, fre-lör till 2:30; $5- 

10. Kulturell nattklubb för hiphop-jazzpoesi, kortfilm, Poetry 

Slam. Fri scen första ons varje månad; öl och vin. T-bana: 

orange linje F till 2nd Ave. 

Papp Public Theater, 260-2400. 425 Lafayette Street 

vid Astor Place. Etablerad off-off-Broadway-scen och 

teaterlaboratorium grundad 1954 av Joseph Papp (som

genom åren fått 32 Tony- och 111 Obie- och 3 Pulitzerpris). 

Produktioner härifrån flyttas till Broadway när de väl fått fart; 

t ex ”Hair” och nu senast stepp- och rap-musikalen ”Bring In 

Da Noise, Bring In Da Funk”. Spelar sedan 1962 Shakespearesommarteater 

på Delacorte Theater i Central Park. T-bana: 

grön linje 6 till Astor Place; gul linje N/R till 8th Street. 

People’s Voice Cafe, 787-3903. 133 W 4th Street nära 

Sheridan Square. Lör kl 19:30-22:30, sommarstängt; $7. 

Poesi, teater och mera. T-bana: röd linje 1/9 till Christopher 

Street-Sheridan Square; blå A/C/E, orange B/D/F till W 4th 

Street-Washington Square. 

Performing Garage (Wooster Group), 966-9796, 

biljetter 966-3651. 33 Wooster Street mellan Broome och 

Grand. Biljettkassa: mån-fre kl 10-18, lör-sön kl 18-20. Sedan 

1970-talet ett av de riktigt tunga namnen på off-off-Broadway. 

T-bana: blå linje A/C/E, röd 1/9, gul N/R till Canal Street. 

Poetry Workshop, 870-1810. Riverside Library, 127 

Amsterdam Ave vid 65th Street. Öppen poesiverkstad på ons 

kl 18. Ring först. T-bana: röd linje 1/9 till 66th Street-Lincoln 

Center. 

Poet’s House, 431-7920. 72 Spring Street mellan 

Broadway och Lafayette. Tis-fre kl 11-19, lör kl 11-16, oftast 

fritt inträde, evenemang kan kosta $5. Mötesplats för poeter 

och poesiälskare i SoHo. T-bana: gul linje N/R till Prince 

Street; grön 6 till Spring Street. 

P.S.122 (Performance Space 122), 477-5288. 150, 1st Ave 

vid 9th Street. Biljettkassa 30 minuter innan föreställning,

$6-8. Experimentellt, multimedialt. T-bana: grå linje L till 1st 

Ave; grön 6 till Astor Place. 

Radio City Music Hall, 632-4041, upplysningar 247- 

4777. Rockefeller Center, 50th/51st Street på 6th Ave. 

Konsertsal och biograf. Guidade rundturer bakom kulisserna 

kl 10-17, sön från kl 11; $13:75/$9; $3 rabatt med kupong 

från turistbyrån. T-bana: orange linje B/D/F/Q till 47-50th 

Streets-Rockefeller Center. 

St John the Divine, 662-2133. 1047 Amsterdam Ave. 

Katedral med världsmusik. T-bana: röd linje 1/9 till Cathedral 

Parkway. 

St Mark’s Church (Danspace & The Poetry Project). 131 

E 10th Street vid 2nd Ave. Scen för avantgardeföreställning 

ar och poesi sedan 1920-talet. T-bana: grön linje 6 till Astor 

Place; gul N/R till 8th Street. 

St Paul’s Chapel, 602-0747. Broadway och Fulton. 

Gratis lunchkonserter på måndagar kl 12 i New Yorks äldsta 

offentliga byggnad. T-bana: röd linje 2/3 till Park Place. 

Sullivan Street Playhouse, 674-3838. 181 Sullivan 

Street. Föreställningar tis-fre kl 20, lör-sön kl 15 och 19. ”The 

Fantasticks” innehar rekord inom amerikansk musikteater; 15 

000 föreställningar och ”longest running” (sedan 1961). Enkel 

romantisk musikal om pojke och flicka (8 aktörer). T-bana: 

blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th St-Washington 

Square. 

Symphony Space, 864-5400. 2537 Broadway vid 95th 

Street. T-bana: röd linje 1/ 2/3/9 till 96th Street.

Synchronicity Space, 925-8645. 55 Mercer Street. 

Gemensam scen för åtta fria teatergrupper. T-bana: grön linje 

6, blå C/E till Spring Street; gul N/R till Prince Street. 

Tribeca Performing Arts Center, 346-8510. Manhattan 

Community College, 199 Chambers Street vid Greenwich 

Street. T-bana: röd linje 1/2/3/9, blå A/C/E, brun J/M till 

Chambers Street; gul linje N/R till City Hall. 

Trinity Church, 602-0855, http://www.trinitywallstreet. 

org. 74 Trinity Place vid Broadway och Wall Street. Gratis 

lunchkonserter på fre kl 13; evenemang även på andra 

veckodagar. T-bana: grön linje 4/5 till Wall Street; gul N/R 

till Rector Street. 

Urban Bush Women, 343-0041. 225 Lafayette 

Street (kontor). Uppmärksammad afrikansk-amerikansk 

teatergrupp som under Jawole Willa Jo Zollars ledning 

turnerar i hela USA. Sporadiska föreställningar på olika 

teatrar i New York.

M u s i k a l i s k a Q u e e n s 

Om man kommit till Queens College och väntar på insläpp till 

någon konsert på skolans Colden Center for the Performing 

Arts kan det vara kul med lite ny kunskap, eftersom Queens 

College betytt en del i musikhistorien: 

Här lärde Paul Simon (inflyttad från New Jersey) känna 

Carole King (”singer-songwriter” född i Brooklyn). Paul 

Simon och Carole King spelade in några demos ihop, men det 

slog aldrig några gnistor mellan dem. Carole kilade stadigt 

med Brooklyn-pojken Neil Sedaka, som inspirerades att 

skriva låten ”Oh! Carol” till hennes ära, men mörka moln 

lurade vid horisonten: textförfattaren Gerry Goffin gick 

också på Queens College och snart hade han upptäckt 

låtskrivande Carole. Gerry och Carole gjorde barn, och 

för att få ihop pengar till barnmat skrev Goffin-King sin 

första amerikanska listetta ”Will You Love Me Tomorrow?” 

Därefter fick succéduon ett eget arbetsrum i Brill Building på 

Broadway och hade nästan lika många hits som Beatles under 

1960-talet, t ex ”The Locomotion”. 

Paul Simon uppträdde istället tillsammans med skolkamraten 

Art Garfunkel (född i Queens-stadsdelen Forest Hills 1941), 

men deras första duo Tom & Jerry fick bara någon liten hit. 

Duon lades ned, Paul for till England, och det skulle dröja till 

mitten av 1960-talet innan de återförenades och nådde sina 

stora framgångar som Simon & Garfunkel. Några av deras 

låtar handlar Queens, t ex ”The 59th Street Bridge Song” och 

”My Little Town”.

Queens förefaller dessutom ha haft ett överflöd av jazzmusiker, 

och den som vill kan vallfärda till pianisten Count Basies 

(1904-84) hem på 174-27 Adelaide Lane, 175th Street. I 

närheten bodde Fats Waller (1904-43), en av jazzens mest 

inflytelserika pianister och kompositör till ”Ain’t Misbehavin’” 

och ”Honeysuckle Rose”. (T-bana: brun linje J eller blå linje E 

till Jamaica Center, varifrån man får ta buss Q44 till Linden- 

178th Street.) Ragtimepianisten Scott Joplin (1868-1917) 

är begravd på St Michael’s Cemetery. (T-bana: gul linje N till 

Astoria Boulevard.) 

Louis Armstrong bodde från 1943 till sin död 1971 på 107th 

Street i stadsdelen Corona, hans hem ska bli museum (se även 

”Museer”). Kvarlåtenskapen förvaltas av Queens College- 

Louis Armstrong House & Archive, c/o Rosenthal Library, 

(718) 997-3670.

Klubbar för rock osv 

Läs spellistorna för musikklubbar i New York Press och 

Village Voice; kika efter tips och länkar på http://www. 

livetonight.com och http://www.nyrock.com. Biljetter, 

konsertlistor och ”merchandise” (t ex T-shirtar) grejar man 

via http://www.ticketmaster.com. 

Somliga ställen sätter på gott och ont en åldersgräns vid 21 år 

(om alkohol serveras), och en del kräver att man ska kunna 

visa upp två olika ID-kort som gardering mot förfalskningar. 

Ställen utan åldersgräns förser ibland de ”alkoholmyndiga” 

med speciellt armband eller en stämpel för att man ska få 

handla i baren. 

Nedan anges huvudsaklig musikinriktning, men räkna med 

variationer. 

Acme Underground Bar & Grill, 677-6924. 9 Great 

Jones Street mellan Broadway och Lafayette. Rock och 

klassisk punk. Louisianakrubb som oyster po’boy för $10, 

helgbrunch för $8. T-bana: grön linje 6 till Bleecker Street. 

Apollo Theater, 749-5838, biljetter 864-0372. 253 W 

125th Street mellan 7th och 8th Ave. Gospel och blandat på 

anrik Harlemteater; $15-25. På onsdagarnas traditionella 

amatörnätter har man under årens lopp sett både Jimi 

Hendrix och James Brown. T-bana: blå linje A/C, orange D, 

röd 2/3 till 125th Street. 

Beacon Theater, 496-7070. 2124 Broadway vid 74th 

Street. Rock med mer kända grupper; $35-50. T-bana: röd 

linje 1/2/3/9 till 72nd Street.

Bemelman’s Bar, 744-1600. 981 Madison Ave (35 E 76th 

Street). Hotel Carlyles anrika kabarélokal är intressant mest 

för att filmregissören Woody Allen då och då spelar klarinett 

här. Vårdad klädsel. T-bana: grön linje 6 till 77th Street. 

Blue Note, 475-8592. 131 W 3rd Street vid 6th Ave. Jazz 

med kända artister; $25-45 beroende på om man står vid 

baren eller sitter till bords; söndagsbrunch med jazz från kl 12 

för $14:50. T-bana: blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th 


Bottom Line, 228-6300. 15 W 4th Street vid Mercer Street. 

Rock och blues i gammal Village-klubb, för $15-20. T-bana: 

gul linje N/R till 8th Street-NYU. 

Cafe Wha?, 254-3706. 115 MacDougal Street mellan 3rd 

och Bleecker. Rockklubb sedan 1960-talet. T-bana: blå linje 

A/C/E, orange B/D/F till W 4th St-Washington Square. 

CBGB’s, 982-4052, http://www.cbgb.com (kul hemsida). 

315 Bowery vid Bleecker Street. $5-10; minimiålder 16. 

Klassisk 1970-tals-punkrockklubb: här började Ramones, 

Blondie, Talking Heads och Patti Smith. Intill ligger CB’s 

Gallery, 677-0455, på 313 Bowery, för lite mindre kända 

artister; $5. T-bana: grön linje 6 till Bleecker Street; orange 

F till 2nd Ave. 

Chicago B.L.U.E.S., 924-9755. 73, 8th Ave mellan 13th 

och 14th Street. Namnet anger tonen, en borg för blues; 

$15-fritt. T-bana: blå linje A/C/E till 14th Street. 

Coney Island High, 674-7959, http://www.coneyhigh. 

com. 15 St Mark’s Place mellan 2nd och 3rd Ave. Musikerägd

klubb med allt från rock till disco; inträde $2-10; öppet till kl 

4 på morgonen. T-bana: grön linje 6 till Astor Place. 

Cotton Club, 663-7980. 656 W 125th Street. Jazz och 

gospel för Harlembesökande turister, på lör-sön arrangeras 

gospelbrunch. T-bana: röd linje 1/9 till 125th Street. 

Fast Folk, 274-1636, http://www.fastfolk.org. 41, North 

Moore Street mellan Varick och Hudson. Visor och folkrock 

på musikkafé i Tribeca löst knuten till tidskrift med samma 

namn; $5-10; fri scen med gratis inträde på mån-tis. T-bana: 

röd linje 1/9 till Franklin Street; blå A/C/E till Canal Street. 

Irving Plaza, 777-6800, http://www.irvingplaza.com. 

17 Irving Place vid 15th Street. Rock med halvkända band 

i sekelskiftesteater; $5-30; biljettkassa mån-lör kl 12-18. 

T-bana: gul linje N/R, grön 4/6, grå L till 14th Street-Union 

Square. 

Jones Beach, (516) 221-1000. 1000 Ocean Parkway, i 

Wantagh på Long Island. Stora rockevenemang. Pendeltåg: 

LIRR-info, (516) 822-LIRR. 

Knitting Factory, 219-3006, http://www.knittingfactory. 

com. 74 Leonard Street mellan Church Street och Broadway. 

Rock, modern jazz; inträde $10, fritt från kl 23 efter 

konserterna. Alterknit Theater är namnet på Knitting 

Factorys lilla scen. T-bana: blå linje A till Chambers Street. 

Madison Square Garden, biljetter 465-MSG1, 

upplysningar 465-5800. 2-4 Pennsylvania Plaza, 8th Ave 

och 34th Street, ovanpå Penn Station. Arenakonserter; 

förhållandevis bra akustik; biljetter $25-50. T-bana: röd

linje 1/2/3/9 samt pendeltåg, järnväg till Penn Station (34th 

Street). 

Manny’s Car Wash, 369-2583. 1558, 3rd Ave vid 87th 

Street. Blues; $7-10. T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street. 

Nuyorican Poet’s Cafe, 505-8183. 236 E 3rd Street 

mellan Ave B och C. Jazz och poesi; $10. T-bana: orange linje 

F till 2nd Ave. 

Palladium, 473-7171. 126 E 14th Street nära 3rd Ave. 

Teater från 1920-talet som tjänat div syften, tidigare känd 

som New York Academy of Music, under senare tid mycket 

rock. Omslagsfotot till Clash-skivan ”London Calling” togs på 

en Palladium-konsert 1979 när Paul Simenon hamrade sin 

bas mot scengolvet. T-bana: grå linje L till 3rd Ave. 

Sidewalk, 473-7373. 94 Ave A vid 6th Street. Pub med 

band som spelar allt från folkrock till avantgardejazz i bakre 

rummet; fritt inträde men för varje artist skickas kollekthåven 

runt. Det är en bit att gå till närmaste tunnelbana, man kan ta 

grön linje 6 till Astor Place; orange F till 2nd Ave. 

S.O.B.’s, 243-4940, http://www.sobs.com. 204 Varick 

Street, söder om West Houston Street. Förkortningen står för 

Sounds of Brazil, men alla slags latinband spelar här; $10-20; 

sydamerikansk mat. T-bana: röd linje 1/9 till Houston Street. 

St Mark’s Bar & Grill, 505-0290. 132 1st Ave, öster om St 

Mark’s Place. Rock. T-bana: grön linje 6 till Astor Place. 

Tramps, 544-1666. 51 W 21st Street mellan 5th och 6th Ave. 

Rockklubb med retro-punk osv; minimiålder 21 år. T-bana: 

orange linje F till 23rd Street.

Village Gate, 307-5252. 240 W 52nd Street. Village Gate 

ligger norr om Times Square och inte alls nära Greenwich 

Village som man skulle tro. Under 60- och 70-talen låg klubben 

på Bleecker Street, då det var stans främsta jazzklubb, därav 

det vilseledande namnet. Off-Broadway-musikal; $40-$55. 

Levande musik efter kl 22; fritt inträde, men man måste köpa 

ett par drinkar. T-bana: röd linje 1/9 till 50th Street; orange 

D, blå E till 7th Ave. 

Village Vanguard, 255-4037. 178, 7th Ave vid 11th Street. 

Jazzklassiker i Greenwich Village; man måste konsumera 

för minst $10, dessutom inträde $12-15. T-bana: röd linje 

1/2/3/9 till 14th Street. 

Webster Hall, 353-1600. 125 E 11th Street. Stor klubb 

med olika avdelningar för levande musik och dansmusik. 

Minimiålder 21 år; tors-lör; $15-20. T-bana: gul linje N/R, 

grön 4/6, grå L till 14th Street-Union Square. 

Wetlands Preserve, 966-4225, http://www.wetlandspreserve.org. 

161, Hudson Street, ett par kvarter söder om 

Canal Street vid Hollandtunneln. Blandat. Biljetter säljs via 

Ticketmaster eller på stället från kl 17. T-bana: röd linje 1/9, 

blå A/C/E till Canal Street.

W o o d s t o c k - f e s t i v a l e n 

The Band, Joan Baez, Canned Heat, Joe Cocker, 

Country Joe, Creedence Clearwater Revival, Grateful 

Dead, Arlo Guthrie, Jimi Hendrix, Janis Joplin, John 

Sebastian, Ravi Shankar, The Who och en massa andra 

stjärnor drog stora folkmassor till Woodstock Music & Arts 

Fair (21-23 aug 1969) på Max Yasgurs bondgård, en bit 

utanför New York City. Av 450 000 festivalbesökare dog 

endast tre (en överdos, en överkörd av traktor och en sprucken 

blindtarm), men å andra sidan noterades två födslar. Bonden 

Max Yasgur, som ägde marken, gjordes odödlig genom 

Mountain-låten ”On Yasgur’s Farm” och dog lycklig i Florida 

några år senare. 

Festivalen hölls faktiskt inte alls i närheten av staden 

Woodstock, som namnet får en att tro, utan 80 km sydväst om 

Woodstock, eftersom arrangörerna inte erhållit de tillstånd 

som krävdes från diverse myndigheter. Men det var försent 

att byta namn på festivalen, så därför kan staden Woodstock 

idag ta åt sig äran för 1960-talets största rockfestival. 

Orsaken till att man ursprungligen önskade att hålla festivalen 

i Woodstock, var att staden hade rykte om sig att vara något 

av en konstnärskoloni. Bob Dylan och The Band bodde t ex 

där, i ett kollektiv i en stor grisrosa villa – där bl a Dylanlåten 

”I Shall Be Released” och albumet ”Music From Big Pink” 

spelades in (”Basement Tapes” spelades också in här). 

Woodstock ligger i Catskill Mountains rekreationsområde; 

bland judiska ståuppkomiker känt som ”borsjtjbältet” därför

att New Yorks rysk-judiska befolkning alltid semestrade där 

under krigsåren. Tåg från New York stannar i närbelägna 

Kingston innan de fortsätter mot Albany. 

Stand up comedy 

Att vara ståuppare är inte alltid lätt i New York. Publiken 

häcklar gärna orutinerade komiker, men om man misslyckas 

på ett ställe finns det flera andra att prova sina vingar på. 

Boston Comedy Club, 477-1000. 82 W 3rd Street mellan 

Thompson och Sullivan. $5-10, plus minst två drinkar. 

T-bana: blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th Street- 

Washington Square. 

Caroline’s Comedy Club, 757-4100. 1626 Broadway 

mellan 49th och 50th Street. Klubb med gott rykte, TV sänder 

härifrån; i ovanvåningen ligger temarestaurangen Comedy 

Nation vars inredning hyllar TV:s ”sitcoms”. T-bana: röd linje 

1/9 till 50th Street. 

Catch A Rising Star, 244-3005 eller GO-CATCH. 253 W 

28th Street mellan 7th och 8th Ave. Mycket gammal klubb 

som förr låg på Upper East Side, där många kända komiker 

debuterat, klubben ligger nu i Midtown-området. T-bana: röd 

linje 1/2/3/9 till 34th Street-Penn Station. 

Comedy Cellar, 254-3480. 117 MacDougal Street mellan

W 3rd och Bleecker Street. Sedan två decennier i Greenwich 

Village. T-bana: blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th 


Dangerfield’s, 593-1650. 1118, 1st Ave mellan 61st och 

62nd Street. Grundad i början av 1970-talet av Rodney 

Dangerfield som blivit berömd genom Hollywood-komedier; 

$15. T-bana: gul linje N/R till Lexington-3rd Ave, grön 6 till 

51st Street. 

Stand-Up NY, 595-0850. 236 W 78th Street mellan 

Broadway och Amsterdam. $10, plus minst två drinkar. 

T-bana: röd linje 1/2/3/9 till 79th Street. 

Rörliga bilder 

Även om det är Hollywood man förknippar med amerikansk 

film, var det faktiskt i New York som det hela började. I 

uppfinnaren Thomas Edisons verkstad i Menlo Park (New 

Jersey) konstruerades den första filmvisningsapparaturen 

1894, ett s k kinetoskop (året innan bröderna Lumière visade 

den första filmen i Paris). Redan i början av 1900-talet fanns 

flera studior i New York som producerade korta filmfarser, men 

under 1910-talet flyttade nästan hela industrin till det soliga 

Kalifornien – där Hollywood växte till den internationella 

nöjesfabrik det är idag. New York är numera mest ett 

centrum för TV-produktion, även om filmregissörer som 

Martin Scorsese och Woody Allen vägrar att överge staden 

och skådespelaren Robert DeNiro har startat ett filmhus på 

Manhattan.

Det görs också många ”talkshows” i New York, men det är 

bara vissa av dem som visas hos oss i Europa (t ex David 

Letterman och Ricki Lake). Praktiskt taget varje dag i veckan 

kan man sitta i TV-publiken; inspelningarna sker oftast 

dagtid, förmiddag eller eftermiddag, undantaget ”Saturday 

Night Live” som direktsänds vid midnatt på lördagar. Normalt 

ska man ha skrivit till produktionsbolaget i förväg för att få 

TV-biljetter (se adresser nedan, skicka färdigadresserat 

svarskuvert med svarsporto om ej annat anges; posten säljer 

internationellt svarsporto) – speciellt gäller det populära 

shower som ”Late Show with David Letterman” eller 

”Saturday Night Live”. Men man kan få tag i biljetter samma 

dag, s k standby, som dock inte garanterar plats. Om man 

inte får biljetter till sin favorit kan man lika gärna gå på någon 

annan: de flesta är mer bisarra än man kan drömma om, 

heta tips är Maury Povich Show och Montel Williams Show. 

Svurna Oprah Winfrey-tittare hänvisas till Chicago. Följande 

är ett urval av vad som gällde då denna bok färdigställdes, 

dagsaktuella listor över talkshows tillhandahålls av New York 

Convention & Visitor Bureau Inc, fax (212) 245-5943. 

Utöver TV-showerna finns några intressanta specialmuseer 

och biografer, som också förtecknas här nedan. 

ABC Television. Live with Regis & Kathie Lee, 456-3054; 

minimiålder 18 år, standby på stället före kl 8 på morgonen; 

bandas på 7 Lincoln Square (Columbus Ave vid 67th Street). 

T-bana: röd linje 1/9 till 66th Street. Rolonda, 650-2077; 

minimiålder 18 år, ring först; bandas mån-fre på 411 E 75th

Street (mellan 1st Ave och York). T-bana: grön linje 6 till 77th 

Street. 

American Museum of the Moving Image, (718) 784- 

4520. Astoria Studios, 35th Ave vid 36th Street i Queens. Tisfre 

kl 12-16, lör-sön 12-18; $5/$2:50. ”Moving image” är ett 

samlingsbegrepp för film, TV och video: historia, teknologi och 

konstform. Museet ligger tvärs över gatan från gamla Astoria 

Studios som grundades av Paramount Pictures: superstjärnor 

som bröderna Marx, Gloria Swanson och Rudolph Valentino 

samt regissören D W Griffith filmade här. Astoria är inte 

död bara för att större delen av filmindustrin flyttat till 

Hollywood, utan även senare har New Yorks stora regissörer 

– t ex Woody Allen, Martin Scorsese och Sidney Lumet – 

jobbat här. I Astoria filmas när detta skrivs TV-serien Soul 

Man med Dan Aykroyd (man får publikbiljetter via Audiences 

Unlimited, http://www.audiencesunlimited.com; (818) 

506-0067). Det finns aktiviteter för barn och en biograf med 

dagliga visningar; ibland premiärer som när Curtis Hanson 

(regissör) personligen närvarade vid första visningen av ”L 

A Konfidentiellt” 1997. T-bana från Manhattan: gul linje R 

mot 71 Continental Aves och Forest Hills, stig av på Steinway 

Street. 

Anthology Film Archives, 505-5181. 32, 2nd Ave vid 2nd 

Street. Filmvisningar, festivaler. T-bana: orange linje F till 

2nd Ave. 

CBS Television, 265-8520 upplysningar, 265-1283 

biljetter. Geraldo Tickets, 524 W 57th Street, NY-10019. 

Geraldo Show bandas tis-tors; minimiålder 18 år; standby

samma dag. T-bana: blå linje A/C eller orange linje B/D eller 

röd linje 1/9 till Columbus Circle. 

Donnell Library Media Center, 621-0619. 20 W 53rd 

Street mellan 5th och 6th Ave. Har ofta gratis filmvisningar. 

T-bana: orange linje F eller blå linje E till 5th Ave. 

Ed Sullivan Theater (CBS), 975-5853. 1697 Broadway 

mellan 53rd och 54th Street, NY-10019. Från denna vackra 

teater sände Ed Sullivan sin show, idag bandas populära 

Late Show with David Letterman här, mån-tors; biljetter 

ska beställas minst sex månader innan med vykort, standby 

delas ut samma dag kl 12 vid teatern; minimiålder 16 år; se 

även faktaruta i vägvisardelen. T-bana: röd linje 1/9 till 50th 

Street; orange D, blå E till 7th Ave. 

Film Forum, 727-8110, biljetter 727-8112. 209 West 

Houston Street. Film Forum är en oberoende biograf i SoHo, 

grundad 1970 för att visa kvalitetsfilm; tre salonger; kassan 

öppnar kl 13; biljetter $7:50. T-bana: röd 1/9 till Houston 

Street eller blå C/E till Spring Street. 

FOX Television, 560-3003 eller 989-8880 för standby. 

353 W 57th Street. Montel Williams Show bandas mån-ons 

i en studio på 356 W 58th Street; minimiålder 16 år. T-bana: 

blå linje A/C, orange B/D, röd 1/9 till Columbus Circle. 

Museum of Modern Art (MOMA), 708-9480. 11 W 

53rd Street. Filmvisningar ur museets samling med klassiska 

långfilmer, alla dagar utom onsdagar. Se ovan, ”Museer”. 

Museum of Television & Radio, 621-6715. 25 W 52nd 

Street mellan 5th och 6th Ave. Hette tidigare Museum 

of Broadcasting och låg ett kvarter norrut. Visar ibland

etrospektiv med kända regissörer; inträde $6/$3; man kan 

beställa fram TV- och radioprogram ur arkivet att titta och 

lyssna på. T-bana: blå linje E, orange F till 53rd Street-5th 

Ave; orange B/D/F/Q till 47-50 Streets-Rockefeller Center. 

NBC Television, 664-4000, 664-7174 för guidad tur, 

664-3055/-3056/-3057 för TV-biljetter. Ingång från 

50th Street mellan 5th och 6th Ave. NBC Studio Tour: 

Etermediernas historia från radions gyllene år till idag; 

dagligen kl 9:30-16:30 (dock ej sön under vintern); $10; ej 

för barn under 6 år. Saturday Night Live är den verkliga 

klassikern bland TV-shower; biljetter lottas ut en gång per 

år; skicka in vykort och berätta vem du är i augusti (och 

ingen annan månad; till Saturday Night Tickets, NBC, 30 

Rockefeller Plaza, NY-10112), standbybiljetter delas ut kl 9:15 

på lör morgon vid ingången på 49th Street; minimiålder 16 år; 

showen börjar lör kl 23:30 och pågår till kl 1 på natten. Om 

man inte får de eftertraktade biljetterna till SNL finns andra 

shower, t ex: Late Night with Conan O’Brien bandas mån-fre; 

minimiålder 16 år; begränsat antal biljetter delas ut samma 

dag kl 9 i huvudlobbyn på Rockefeller Plaza. Today Show 

Through the Window bandas mån-fre; publiken välkomnas 

till kioskerna vid 30 Rockefeller Plaza-49th Street. Maury 

Povich Show bandas mån-fre på Chelsea Studios, 221 W 

26th Street; minimiålder 18 år; standby 989-3622 dagen 

före. T-bana: orange B/D/F/Q till 47-50th Street-Rockefeller 

Center (utom till Maury Povich). 

Ricki Lake Show, 889-7091. 401 E 37th Street vid 5th 

Ave, NY-10016. Ricki bandas ons-fre (vanligtvis två shower

varje eftermiddag), minimiålder 18 år, standby delas ut en 

timme före; annars kan biljetter bokas per vykort 4 månader 

innan på nämnda adress. T-bana: orange linje B/D/F/Q, gul 

N/R till 34th Street; grön 6 till 33rd Street. 

Screening Room, 334-2100. 54 Varick Street. 

Filmvisningar. T-bana: röd linje 1/9 till Canal Street. 

Walter Reade Theater, 721-6500. 165 W 65th Street. 

Filmklassiker på Film Society of Lincoln Center. 

Kalendarium 

New York präglas av en mängd olika högtider och festivaler, 

eftersom alla olika folk och kulturer hävdar sina egna 

traditioner i denna etniskt blandade stad. I slutet av januari 

eller början av följande månad firas i Chinatown det 

kinesiska nyåret med fyrverkerier (kineserna uppfann som 

bekant krutet). Den 17 mars är det St Patrick’s Day med 

irländsk parad på 5th Ave, som kantas av miljoner åskådare 

(från 44th till 86th Street). Under påsken (och kring julen) 

ger Rockettes specialshower på Radio City Music Hall. 

Under Fleet Week i slutet av maj kommer hela flottan till 

New York, på dagarna är det regatta på Hudsonfloden, på 

nätterna trängs 10 000 fulla sjömän i Kalle Anka-kostymer 

på barerna. Gay Pride (i juni) betyder att det är mycket drag 

både på gayklubbar och ute på gatorna, bl a en stor parad 

på 5th Ave. På somrarna arrangerar parkförvaltningen ett 

300-tal gratisevenemang i det gröna, bl a konserter. För 

jazzdiggaren är juni en bra månad i delstaten New York, då

Syracuse Jazz Festival (Syracuse) i början av juni avlöses 

av Newport Jazz Festival (Saratoga Springs) i slutet av 

månaden. Den 4 juli markeras med fyrverkerier och andra 

festligheter, som sig bör på en amerikansk nationaldag. New 

York International Fringe Festival i augusti organiseras 

av de fria småteatrarna off-off-Broadway: 170 produktioner 

under 12 dagar; $11 per föreställning‚ http://www.fringenyc. 

org. Sedan mer än 150 år hålls New York State Fair i 

Syracuse, med utställningar, underhållning, rodeo och mat i 

två veckor i slutet av augusti; uppemot en miljon besökare och 

många världsstjärnor i artiststallet. I slutet av augusti inleds 

US Open Tennis Championship på Flushing Meadow, i 

Queens, och sittplatserna kostar från $55. Musikbranschens 

CMJ Music Marathon (början av sept) innebär fyra dagar 

och nätter med musik på klubbar runt om Manhattan och 

konferenser på Lincoln Center, upplysningar http://www. 

cmj.com/marathon. Och i oktober är det riktig maraton 

när New York gästas av tiotusentals löpare. Landets största 

Halloween-parad arrangeras en sen oktobernatt i 

Greenwich Village. I december lyser 25 000 lampor upp 

vintermörkret från Rockefeller Centers julgran, en 

tradition sedan 1933, medan alla åker skridskor – där eller 

i Central Park. Och vid årsskiftet är det Times Square som 

lockar hundratusentals ivriga nyårsfirare när en glänsande 

boll kl 23:59 sänks nedför en påle, en dödsstöt för det gamla

året; den som har mer exklusiv smak kan skaffa biljetter till 

Guggenheim SoHos nyårsgala för ca $150. 

Sova 

Manhattan har många olika övernattningsmöjligheter, från 

enkla vandrarhem till palatslika hotell, så för turisten som vill 

befinna sig i händelsernas centrum dygnet runt har utsikterna 

aldrig varit mer lovande. Nackdelen är förstås kostnaden: det 

är inte billigt att bo här och genomsnittspriset för hotellrum 

per natt är $200. Men någonting ska gå att finna för varje 

budget om man granskar nedanstående förteckning. 

Om man vill förenkla sitt sökande efter rum (från $60 och 

upp) kan man ringa stadens Hotel Reservation Network, 1- 

800-96-HOTEL. Riktnumret till alla hotell och vandrarhem 

som räknas upp här är (212), eller 1-800 om samtalet är gratis. 

(Bokstäverna inom parentes hänvisar till markeringar på 

kartan.) 

En enkel bäddplats på ett hyfsat vandrarhem kostar drygt 

$20 om man vill bo centralt. Det blir aningen billigare om 

man kan tänka sig att bo på norra Manhattan, i trakterna 

kring Harlem. Många vandrarhem kan erbjuda privata rum 

(oftast små dubbelrum med handfat) för $45-55, vilket är 

ett alternativ till hotellrum. En fördel med vandrarhemmen 

är att man kan laga sin egen mat i det gemensamma köket, 

och spara pengar. I New York är det viktigt att först ringa 

vandrarhemmet om man inte har bokat, eftersom de ligger

utspridda och man annars kan tvingas till en lång promenad 

innan man hittar en sängplats. 

Nästan alla har öppet 24 timmar (men med bestämda tider 

för incheckning; ring och kolla ifall du anländer väldigt 

tidigt eller sent). 

Det fräschaste vandrarhemmet (a) HI-New York, 932- 

2300, gratisnummer 1-800-909-4776 kod 01, ligger på 

891 Amsterdam Ave i ett trevligt område nära Columbiauniversitetet, 

vid Central Parks nordvästra hörn; sängar 

kostar $22-24. Man ska vara medlem i någon internationell 

vandrarhemsförening (Svenska Turistföreningen går bra). 

Kanske man ändå föredrar att bo mer centralt, och då 

finns flera privata vandrarhem som ligger nära nöjen och 

sevärdheter, och de lockar med alla slags erbjudanden, t ex 

gratis lakan, kaffe, öl eller pizza. På Manhattan finns följande 

att välja på (från Downtown till Uptown): 

(b) Chelsea International Hostel, 647-0010, fax 727- 

7289, på 251 W 20th Street, är det mest sydliga av Manhattans 

vandrarhem. Det är trångt och populärt, men välskött, kostar 

$20 natten ($45 för privat rum), och känns tryggt inte minst 

för att det ligger en polisstation på andra sidan gatan. I samma 

område och prisklass ligger (c) Chelsea Center, 643-0214, 

fax 473-3945, på 313 W 29th Street (mellan 8th och 9th Ave); 

och (c) Manhattan International Hostel, 929-8248, på 

341 W 30th Street. 

(d) Gershwin Hotel, 545-8000, på 7 E 27th Street mellan 

5th Ave och Madison, har billiga bäddplatser i delade rum 

för ca $20 (och är ansluten till en liten vandrarhemskedja

med systerhem i Los Angeles, San Francisco och på Hawaii); 

dubbelrum med badrum kostar drygt $65. Dessutom 

händer det att hotellet arrangerar poesiuppläsningar eller 

jazzkonserter. 

Nära Port Authority-busstationen (dit man kommer med 

Greyhound, Trailways och flygbussarna) ligger (e) Midcity 

Guesthouse, 704-0562, på 608, 8th Ave. I samma 

område, en kort bit norr om Times Square, hittar man 

(f) Big Apple Hostel, 302-2603, fax 302-2605, epost: 

BigApple@concentric.net, på 119 W 45th Street – här kostar 

övernattningen drygt $20. Medlemmar i STF kan övernatta 

vid Times Square på (g) Hotel Carter för $22, 944- 

6000, fax 398-8541; på 250 W 43rd Street. Hotellet har 200 

vandrarhemsplatser, och vanliga hotellrum från ca $60. En 

fördel är att det går att checka in dygnet runt. 

På Upper West Side, men fortfarande ganska centralt, 

ligger (h) Banana Bungalow, 1-800-6HOSTEL, fax 877- 

5733, epost: NYres@bananabungalow.com, http://www. 

bananabungalow.com, på 250 W 77th Street; tillhör kedjan 

Rucksackers (medlemskap ej obligatoriskt men ger rabatt), 

det är bara några meter från Broadway, man bor rätt trångt 

och betalar $22 per natt. Något mindre centralt men å andra 

sidan mycket billigare är (i) International Student Center, 

787-7706, 38 W 88th Street, med priser från $15 i sovsalar. 

Sedan kommer vi till trakterna kring Harlem, där det är 

billigt men nattetid kan det kännas otryggt på gatorna. Blue 

Rabbit Sugar Hill House, 491-3892, fax 283-0108, 

epost: InfoHostel@aol.com, på 722/730 Saint Nicholas Ave

vid 145th Street, kostar $16 i sovsalar med 8 bäddar (billigare 

om man betalar per vecka); dubbelrum för $36; rökfritt. (j) 

Uptown Hostel, 666-0559, är förmodligen allra billigast, 

$12, och ligger på 239 Malcolm X Blvd. Något dyrare är det 

på gamla (k) International House, 316-8436, som ligger i 

fina kvarter vid Grants grav på 500 Riverside Drive i höjd med 

122nd Street; $20 per natt, de har också privata rum för $40. 

Några studenthem är öppna för turister sommartid, och 

ligger extremt bra till. Värt att kolla upp är Fashion Institute 

of Technology, 760-7885, på 210 W 27th Street, som hyr 

ut veckovis i juni-juli. På Upper West Side kan man också bo 

på Columbia University Dormitories, 678-3235, 525 W 

120th Street; hyr ut i maj-aug. 

Dyrare än vandrarhem, dvs runt $50 per natt, kostar rummen 

på YMCA, som brukar ha gym för sina gäster. YMCA finns 

centralt på (l) 206 W 24th Street, 741-9226 och (m) 356 W 

34th St, 695-5000. På östra Midtown ligger YMCA på 224 

E 47th Street, 755-2410. På Upper West Side ligger YMCA 

på (n) 5 W 63rd Street (mellan Broadway och Central Park 

West), 787-4400 eller 787-1301. 

Centralt på Manhattan ligger några hotell som satsar på en 

billigare profil, t ex (o) Herald Square Hotel, 1-800-727- 

1888, fax 643-9208, epost: hersquhtl@aol.com, väster om 

5th Ave på 19 W 31st Street, som har enkelrum från $55 med 

delat bad eller dubbelrum med bad för $80. 

Det är inte särskilt flott på (p) Chelsea Hotel, 243-3700, på 

222, 23rd Street mellan 7th och 8th Ave, men här har en massa

kända författare och rockstjärnor bott (se vägvisardelen). 

Rum för ca $100 per natt. 

Den här boken har skrivits utifrån förutsättningen att 

resenären är fattig. Det finns på Manhattan otaliga dyra 

hotell som inte behöver presenteras närmare, eftersom alla 

säkert är bra och kostar skjortan. Men några av dessa har 

kuriosaintresse (se också vägvisardelen), så om man har råd 

kan man försöka se till att hamna på något av följande: 

Ett av stadens finaste hotell är (q) Plaza, 1-800-228-3000, 

beläget på 786, 5th Ave (vid 59th Street, precis i sydöstra 

hörnet av Central Park). När Beatles precis hade slagit igenom 

i USA 1964 bodde de här på tolfte våningen. 

Salvador Dalí gillade att äta frukost på King Cole Bar & Grill 

i (r) St Regis Hotel, 753-4500, 2 E 55th Street. Här bodde 

även John Lennon och Yoko Ono 1971, mer eller mindre 

permanent. 

Äta & Dricka 

Snittpriset för en middag i New York är med dricks $30, men 

det behöver sällan bli så dyrt om man ser sig om lite. I New 

York finns alla slags kedjor för billig snabbmat: för den som 

vill ha något som känns bekant hemifrån finns McDonald’s 

och smörgåskedjan Blimpie’s. En Big Mac-meny kostar 

$3:69 – men för några få dollar mer kan man äta en roligare 

måltid med bordsservering. 

New York har 17 000 matserveringar av olika slag, på en 

och samma gata finns förutom amerikanska diners även 

latinamerikansk burrito, förmodligen någon asiatisk

kvartersrestaurang och en lite finare bistro; och kanske 

japanska, thailändska eller italienska restauranger. 

Det finns även skandinaviska gourmetrestauranger, samt 

några hundra andra distinkta matlagningstraditioner från 

världens hörn. 

Sedan 1995 råder generellt rökförbud på New Yorks 

restauranger, men som en motreaktion stoltserar flera barer 

med att man uppmuntrar rökning – både av cigarett, cigarr 

och pipa. 

Enklare mat 

Barbra Streisand köper sin bagel på Zabar’s, 2245 Broadway 

(och 80th Street), där en bagel med creamcheese kostar $1. 

Där kan man också för ungefär $10 plocka ihop en matsäck att 

ta med sig ut i Central Park; det finns ostar, korvar, skinkor, 

pastejer, frallor och pajer. 

Om man gillar tacos ges det goda möjligheter i New York; 

prova slafsiga men billiga (¢99) mjuka tortillor med fyllning 

på Fresco: 980, 2nd Ave mellan 51st och 52nd Street, eller 

125 W 42nd Street, väster om 6th Ave. Maten är fräsch, bröden 

bakas i restaurangen och fylls med olika slags böngrytor eller 

chili con carne. 

Stans mest kända pizzeria är John’s som sedan 1934 bakar 

gourmetpizzor i sin vedugn på 278 Bleecker Street i Greenwich 

Village. En komplett måltid går på $10-20, de stora pizzorna 

räcker för två eller flera. Filialer finns på 408 E 64th Street 

på förnäma Upper East Side, 48 W 65th Street nära Lincoln 

Center, och sista avknoppningen på 260 W 44th Street frälste 

Times Square.

Suveränt köttig frankfurter-hotdog för $1 serveras från 

Tony’s mobila varmkorvmoj vid börsen på Wall Street, 

där man kan jämföra manschettknappar med stressade 

ekonomijournalister. Tony har också bagels, pretzels, 

grillspett och kaffe. Ett annat ställe för hotdogs, chilidogs & 

cheesedogs (¢50-$1) är Rudy’s väster om Times Square, på 

9th Ave vid 44th Street – men mest är det ett ställe för en 

öldrickande (stor fatöl $3), jukeboxälskande (bästa jukebox i 

New York enligt tidningen Rolling Stone) och blandad publik; 

öppet sent. 

New Yorks snyggaste diner är dygnet-runt-öppna Empire på 

210, 10th Ave vid 22nd Street, med art déco-interiör. Inte långt 

borta ligger en annan känd diner, Bendix (8th Ave vid 21st 

Street), vars fönster neonskyltar med restaurangens tema: 

GET FAT. ”Svensk” pannkaksfrukost med kumminkryddad 

italiensk frukostkorv och kaffe går på $5. 

Drömmen om att proppa i sig ett halvdussin hamburgare i 

ett svep kan man förverkliga på Sassy’s Sliders, 163, 1st 

Ave (10th Street), East Village, där sliders, fullt ätdugliga 

miniatyrhamburgare, serveras. De kostar $1 per styck och 

finns med kyckling-parmesan eller biff-cheddar, som tillbehör 

rekommenderas handskuren vitlöks-pommes av potatis från 

Idaho. 

Amerikansk stil 

En folklig amerikansk lunch eller middag fås på Tad’s som 

har flera filialer på Manhattan: precis norr om Times Square 

på 701, 7th Ave; på 119, 42nd Street; på 152 W 34th Street och

söderut på 104 E 14th Street; grillad köttbit dränkt i ett par 

skopor fett, med bakad potatis, vitlöksbröd, sallad och ”Bud” 

kostar drygt $10. 

Sylvia’s, 996-0660 (mån-lör kl 7:30-22:15, sön kl 13-19), 

ligger i Harlem på 328 Malcolm X Blvd vid 126th Street, med 

barbeque-revben och söt potatispaj och annan mättande 

sydstatsmat. Lunch för $6:50, räkna med det dubbla på 

kvällen. 

Riktiga hamburgare fås på saloonen Old Town Bar & 

Restaurant, möjligen en av världens bästa barer på E 

18th Street vid Union Square; hamburgare med tillbehör 

(bakad potatis eller pommes) och ett par öl går på $15. I 

SoHos galleridistrikt går man på Broome Street Bar på 

hörnet 363 West Broadway och Broome (goda hamburgare i 

pitabröd). Billigare är Big Nick’s på 2175 Broadway vid 77th 

(dygnet-runt-öppen West Side-sylta där burgare och ett par 

Bud går på $10, en pizzaslice kostar $2; eftersom stället drivs 

av greker får man också grekiska sallader och annan mat från 

Medelhavstrakten). 

White Horse Tavern i Greenwich Village, på 567 Hudson 

Street (vid 11th Street), är ett gemytligt ställe. Här bjuds på 

enkel krogmat och vid Happy Hour i kvällens inledningsfas 

brukar man få en Guinness för $2 – men senare går priset upp 

till $4 för att man inte ska spräcka blåsan. Bear Bar West, 

på 2156 Broadway (vid 76th Street på Upper West Side) är 

en uppsluppen bar som har en del märkliga erbjudanden: 

t ex gratis öl för tjejer mån-ons. Ytterligare en bar värd att 

upptäcka är Vazacs, vars namn dock är lite oklart, den kallas

också 7B eller 7&B för att den ligger på hörnet av 7th Street 

och Ave B (i East Village). 

I East Village kan man surfa på Internet Cafe, 614-0747, 

http://www.bigmagic.com, på 82 E 3rd Street (mellan 1st och 

2nd Ave). Många flugor i en smäll: konserter, pilsner, kaffe, 

mackor och internet; diskett ingår med en timmes surftid; 

Happy Hour kl 17-20. 

Finare ställen 

New Yorks första restaurang sägs vara Fraunces Tavern, 

den är så gammal att George Washington ätit middag här. 

Krogen ligger söder om börshuset på Wall Street, på 54 Pearl 

Street vid Broad Street. Huvudrätter kostar kring $20 och 

går i jänkarstil, hamburgare är billigare; det finns ett litet 

museum. 

Ed Sullivan Show sändes under 23 års tid från en teater 

vid Times Square, vägg-i-vägg ligger nu Ed Sullivan’s 

Restaurant & Broadcasting Lounge, 541-1697, på 

1697 Broadway (mellan 53rd och 54th Street). En teatermeny 

kostar $22, dagens lunch serveras mån-fre – annars är det 

dyrt att äta à la carte. 

Stadens bästa restaurang, enligt omröstningar, anses vara 

franskinfluerade Lespinasse, 339-6719, på 2 E 55th Street. 

Den som har gott om pengar kan överväga att äta middag till 

pianomusik på Rainbow Room, 632-5000, 65:e våningen 

i Rockefeller Center, vårdad klädsel och bordsreservering. 

Windows of the World är New Yorks högst liggande

ar på 106:e våningen i World Trade Center (skyskrapa 

nr 1). Ytterligare ett mycket dyrt, men omtalat ställe, med 

Manhattanutsikt från Brooklyn är River Cafe, (718) 522- 

5200 på 1 Water Street (nedanför Brooklyn Bridge) – att boka 

bord är nödvändigt. 

Öl 

Ett fenomen från senare år är ”microbreweries” eller 

”brewpubs”, som amerikanerna är helt tokiga i och som 

serverar mängder av exklusiva och mindre exklusiva 

fatölsorter, oftast bryggda i huset. Bland de mest kända är 

Heartland Brewery på 35 Union Square West, där man 

kan få kentucky whiskey burger på ölbröd. ”En seriös ölbar” 

är vad The Ginger Man anser sig vara, med 66 sorters 

fatöl, 100 sorters flasköl, singlemalt-whiskey och cigarrer, 

samt ölmat, på 11 E 36th Street (vid Madison Ave). Zip 

City Brewing Company, 3 W 18th Street, byter sortiment 

beroende på årstid, från lätt friskt öl under somrarna till 

tyngre och mörkare öl på vintern. 

Man kan också höra sig för om gratis rundturer på Brooklyn 

Brewery, (718) 486-7422, 118 North 11th Street vid Berry 

Street, med fri provsmakning. Bryggeriet anordnar också en 

årlig Brooklyn Beer Fest (sept), där man kan provsmaka 

150 ölsorter och lyssna på bluegrass och rockabilly (biljetter 

säljs via Ticketmaster). T-bana från Manhattan: grå linje L till 

Bedford Ave: tio minuters promenad norrut längs Bedford till 

North 11th Street, därefter ett och ett halvt kvarter till vänster 

(väster).

Läsa 

Den i bokstavlig bemärkelse största tidningen är New York 

Times på söndagar, den väger några kilo och kostar $2:50. 

I den finns en del intressant i form av teaterreportage och 

kalendarier. Ur lådorna som står i gathörnen kan man plocka 

gratistidningen Village Voice (förebilden för Nöjesguiden). 

Tidningen grundades redan på 50-talet och höll länge en 

tung profil med skribenter som Allen Ginsberg och Norman 

Mailer. Sedan 1996 är den mer kommersiell (mest annonser), 

fortfarande dock en bra vägvisare till kulturutbudet (http:// 

www.villagevoice.com). Konkurrenten är New York 

Press, som också kommer ut varje vecka och är gratis. Andra 

gratistidningar som kan ge idéer är Manhattan Spirit, The 

Resident, UniverCity (kring universitetet i Greenwich Village), 

Beer & Tavern (om öl), samt LGNY (Lesbian Gay New York). 

Bland bokhandlar (det finns otroligt många bra sådana i den 

här staden) bör nämnas svårfunna Drama Bookshop, 1- 

800-322-0595, fax 921-2013, öppet dagligen, med teateroch 

danslitteratur, pjäsmanus och libretton; butiken ligger 

mycket anonymt en trappa upp på 723, 7th Ave (något kvarter 

norr om Times Square). 

Bokhandlar som specialiserat sig på reselitteratur är Civilized 

Traveler, på 864 Lexington och på 2003 Broadway, samt 

Complete Traveler, på 199 Madison. 

Det är trevligt att gå på bokpalats, ofta har de kaféer där 

man kan sitta och läsa tidskrifter. I konceptet ingår att ha 

kvällsöppet. Barnes & Noble: Union Square (33 E 17th

Street); 105, 5th Ave (18th Street); 1972 Broadway (vid 66th 

Street); 2289 Broadway (vid 82nd Street); 4 Astor Place (vid 

8th Street); 675, 6th Ave (21 st Street); 48th Street vid 8th Ave; 

de finns även på http://www.barnesandnoble.com. Border’s 

har bokpalats i World Trade Center 

Andra bra bokaffärer: 

A Different Light Bookstore, 989-4850. 151 W 19th 

Street. Lesbiskt & gay. http://www.adlbooks.com. 

East Village Books & Records, 477-8647. 101 St Mark’s 

Place, mellan 1st Ave och Ave A. Säljer och köper, välsorterade 

på beatpoesi. 

Gotham Book Mart, 41 W 47th Street. En av stadens äldsta 

och finaste bokhandlar. 

St Mark’s Bookshop, 12 St Mark’s Place. Bra sortiment av 

tidskrifter. 

Strand Book Store, 473-1452, fax 473-2591, epost: 

strand@strandbooks.com (skickar gratis katalog). 

Huvudbutiken ligger på 828 Broadway (vid 12th Street, precis 

söder om Union Square). New Yorks största antikvariat och ett 

säkert ställe om man letar efter någon bok som inte lagerhålls 

i vanlig bokhandel. Öppet alla dagar till kl 21:30. Bokhandeln 

har ett annex på 95 Fulton Street vid Manhattans sydspets.

Shopping 

Manhattan är egentligen ett enda stort köpcenter, men 

eftersom det är lätt att tappa bort sig följer här några tips och 

observationer att utforska närmare. 

Om man letar efter billiga kläder, kan man söka sig till en 

viss sträcka av Broadway mellan Houston och Canal Street, 

där det finns ett stort antal butiker som priskonkurrerar 

med billiga modekläder, skinnkläder och jeans: t ex Canal 

Jean Company, 504 Broadway. Kring universitetsområdet 

i Greenwich Village finns också en del billiga butiker, second 

hand och sådant bl a på Bleecker Street (västerut) och W 8th 

Street, norr om Washington Square. 

På lör-sön förvandlas många av Manhattans parkeringsplatser 

till loppisar, t ex Antiques Fair & Flea Market, en av de 

äldsta loppisarna, i ett antikhandlarområde på 6th Ave mellan 

24th och 25th; varje lör och sön, året om, kl 9-17. På lör är 

det loppis på Upper East Side, 67th Street mellan 1st Ave och 

York; på Upper West Side hålls loppis på sön vid Columbus 

Ave och 77th Street. 

New York har två berömda jättevaruhus. Bägge började 

som fyndmarknader, men med tiden har de blivit något mer 

glamourösa: Bloomingdale’s, på Lexington Ave (vid 59th 

Street), och Macy’s, mellan Broadway och 7th Ave (vid 34th 

Street). 

Skivor kan man köpa på Venus Records (13 St Mark’s Place) 

som har mycket rariteter, nytt och begagnat både inom CD 

och vinyl, på fre-lör har de nattöppet till kl 23. Andra butiker

för billiga skivor är NYCD’s på 426 Amsterdam Ave (mellan 

80th och 81 Street; nya och begagnade CD-skivor) och It’s 

Only Rock’n’Roll på 49 W 8th Street. Världens största 

skivbutik – alltid med minst en miljon CD-skivor i lager, plus 

laserdisc, videofilmer och CD-ROM – är Virgin Megastore 

på 1540 Broadway. 

MOMA (Museum of Modern Art) har två presentbutiker, 

Book Store och MOMA Design Store, på 44 W 53rd 

Street. 

Anonyma snattare, Shoplifters Anonymous, har möten 

varje vecka (mån kl 19:30) på St Vincent’s Hospital, 170 W 

12th Street vid 7th Ave.

ÅKA VIDARE 

New York ligger i USA:s tågtätaste trafikområde, där tågbolaget 

Amtrak äger sitt eget järnvägsnät mellan Boston-New York- 

Philadelphia-Baltimore-Washington DC (i resten av USA hyr 

Amtrak in sig på privata järnvägar); på den här linjen går 

tågen nästan varje timme. Från New York till Philadelphia 

tar det 1 1/2 timme. Till Washington DC tar det 3-4 timmar, 

till Boston 4-5 timmar. Med Amtrak reser man norrut via 

Albany och Syracuse till Buffalo varifrån man kommer vidare 

till Niagara Falls och Toronto i Kanada (Amtrak har egna 

thruway-bussar som USA Rail Pass-innehavare kan utnyttja 

gratis); österut till Chicago (knytpunkt för vidare förbindelser 

till destinationer i västra USA), och söderut till Atlanta och 

New Orleans. 

Penn Station (eg Pennsylvania Station), 582-6875, är den 

stora järnvägsstationen, en ändamålsenlig jättebunker under 

Madison Square Garden, med huvudentré från 7th Ave i höjd 

med 32nd Street. Från Penn avgår förutom Amtraktåg, även 

pendeltåg till Long Island och New Jersey. Stationen är öppen 

dygnet runt; biljetter kan hämtas ut kl 5:10-22 (vardagar), 

kl 5:40-22 (helger). På Manhattan har Amtrak, 582-6875 

även egna resebyråer på 1 E 59th Street och 1 World Trade 

Center. På Penn Station är turistinformationen öppen kl 

9:30-18:30. 

Från gamla Grand Central Station, 6 E 42nd Street, 

går pendeltåg norrut (t ex om man vill resa upp längs 

Hudsonfloden eller till Connecticut). På Grand Central är

turistbyrån öppen kl 9-18. Hjälp att planlägga utflykter med 

pendeltågen fås på dygnet-runt-telefonlinje, 532-4900 eller 

1-800-METRO-INFO. 

För upplysningar om Long Island Railroads (LIRR) 

avgångar och destinationer, ring (718) 217-5477, och till 

New Jersey Transit ringer man (201) 762-5100. För 

en liten tripp ut ur staden är pendeltåg mycket billigare än 

Amtrak men kräver lite mer företagsamhet. Med t ex New 

Jersey Transit kan man komma så långt som till Trenton 

(New Jersey) för $10 ($14 t o r), där man byter till SEPTApendeltåg 

($5) och reser över Pennsylvanias delstatsgräns 

till Philadelphia – på en resa New York-Philadelphia tur och 

retur blir besparingen minst $25 (eller vad man betalar för 

två nätter på Philadelphias vandrarhem). 

Bussar avgår från Port Authority Buss Terminal på 

625, 8th Ave, som ligger ett hundratal meter väster om Times 

Square. På andra våningen i norra terminalen (som vetter mot 

42nd Street) finns en turistbyrå som är öppen på vardagar. 

Flygbussar och guidade stadsrundturer har biljettluckor i 

gatuplanet (på norra sidan), medan man hittar Greyhound 

(1-800-237-8211) och Trailways (1-800-858-8555) 

under gatuplanet i norra huset. Dessa två kör reguljärbussar 

till en mängd olika destinationer (flera som inte nås med tåg). 

Det är viktigt att hålla reda på vilken våning bussen avgår 

från; varje våning har ett antal välskyltade ”gates” som på 

flygplatser. 

För lågprisresenärer finns bussresor (någon gång i veckan) 

till Boston och Washington DC med East Coast Explorer,

(718) 694-9667, med uppehåll vid sevärdheter, på vägen till 

Washington DC kör de via Amishbygderna i Pennsylvania; 

hämtning/avstigning vid vandrarhem; $35 per väg. De kör 

också till Niagara Falls ($175). 

Om man bestämmer sig för att flyga är det viktigt att veta 

vilken av de tre flygplatserna man ska resa från. Beträffande 

New Yorks flygplatser, se avsnittet ”Till och från flyget”. 

Med lite tur kan man få billiga biljetter i sista minuten på 

flygplatsen. Rikstäckande telefonnummer till flygbolag ges i 

bokens inledande praktiska del. Flyg från New York går till bl 

a Atlanta (2 timmar), Boston (1 timme), Buffalo (1 timme), 

Chicago (2 timmar), Los Angeles (5 timmar 30 min), Miami 

(3 timmar), Philadelphia (55 min), Seattle (5 timmar), 

Washington DC (1 timme 10 min). 

Billigare än att hyra bil för att resa i USA är att ta kontakt 

med firmor som förmedlar driveaway-bilar; man får ingen 

lön, men å andra sidan har man bilen gratis för att transportera 

till en bestämd ort inom en viss tidsrymd. Några firmor som 

förmedlar driveaway: National Auto Transporters, 1- 

888-322-6683; Auto Driveaway, (212) 967-2344; AAA 

Driveaway, 1-800-233-4875.

Värt att veta om ”The Empire State” 

Delstaten New York kallas för The Empire State. 

Turistinformation, kartor och broschyrer om delstaten fås 

från Empire State Travel Information Center, 1-800-CALL- 

NYS, fax (518) 486-6416, eller http://iloveny.state.ny.us, på 

1 Commerce Plaza i Albany – vilket är delstatshuvudstaden 

som ligger några hundra km norr om New York City. 

Den sammanlagda befolkningen är 18 miljoner och delstaten 

består förutom New York City av ett ganska stort landområde 

(128 400 kvkm) som utvidgar sig norrut och västerut. Faktum 

är att delstatens längsta kustlinje inte alls vetter mot Atlanten, 

utan mot de stora sjöarna Lake Erie och Lake Ontario, mellan 

vilka man hittar Niagara Falls vid USA:s gräns mot Kanada. 

Här kan man bo på HI-Niagara Falls ($13-15; stängt 15 dec- 

20 jan), 1-800-909-4776 kod 31, på 1101 Ferry Ave alldeles 

nära vattenfallen (3 km från Amtrak och 2 km från busstation). 

Man kan också övernatta i närbelägna staden Buffalo (som 

är en viktig knutpunkt för resenärer till Niagarafallen) på 

centralt belägna HI-Buffalo ($15-18), (716) 852-5222, på 

667 Main Street. 

Syracuse (200 000 inv; mellan Albany och Buffalo) är en 

tämligen ointressant stad, men har musikfestivaler och 

den årliga New York State Fair med stora artister under 12 

dagar i augusti; HI-Downing, (315) 472-5788, är stadens 

vandrarhem med bäddar från $10 på 535 Oak Street (långt 

från Amtrak men bara 1,5 km från busstation).

Women’s Rights National Historical Park och National 

Women’s Hall of Fame, (315) 568-2991, på 136 Fall Street i 

Seneca Falls mellan Syracuse och Rochester, skildrar den 

amerikanska kvinnorörelsen; dagligen kl 9-17, stängt på 

storhelger; fritt inträde. Från I-90 svänger man vid Avfart 41 

och kör söderut på väg-414, efter mindre än en mil svänger 

man österut på US-20 som mynnar ut i Fall Street. 

Till delstaten hör även en mycket lång ö, för enkelhets skull 

kallad Long Island, som delvis ingår i New York City 

(Queens och Brooklyn ligger på Long Island), men sträcker 

sig 190 km österut – som ett rätat långfinger mot Europa. 

Typiska Long Island-miljöer ser man i Martin Scorseses 

film ”Maffiabröder”, komikern Jerry Seinfeld växte upp i 

Massapequa och författaren Jack Kerouac dog i Northport 

där han föga glamouröst bodde ensam med sin mor; men 

på Long Island hittar man också badstränder, vinodlingar 

och mångmiljonärer (brevlådor utanför ligusterhäckarna är 

försedda med namn som Vanderbilt, Chrysler, Guggenheim, 

Steven Spielberg och Paul McCartney). 

En del f d rikemanshem är idag turistattraktioner: det forna 

Chryslernästet i Kings Point vid East River rymmer numera 

USA:s handelsflottas kadettskola. F Scott Fitzgeralds roman 

”Den store Gatsby” (på film 1974 med Robert Redford och Mia 

Farrow) hämtar inspiration ur livet i rikemanskolonin Great 

Neck, där författaren själv tillbringade ett par dekadenta år i 

början av 1920-talet. Öster om Great Neck ligger Sands Point 

där ett herresäte i normandisk stil överblickar sundet: det är 

Harry Guggenheims bostad, där piloten Charles Lindbergh 

skrev boken om sina flygäventyr.

I Centerport överblickas hamnen av Vanderbilthuset 

Örnnästet i spansk-marockansk stil, huset rymmer idag 

marinmuseum och ett planetarium som ska vara ett av de 

största i USA. Det var William K Vanderbilt II som bodde här 

och samlade på sig konst och annat. 

De rika lever idag längst österut i ett eget ”getto” som kallas The 

Hamptons (därför att varenda ställe slutar på -hampton): 

Westhampton, Southampton, East Hampton osv. 

Här finns fina sandstränder och många av samhällena är 

hundratals år gamla. East Hampton är författaren Joseph 

Hellers hem. Long Islands östspets har många vingårdar (se 

faktaruta). 

Om man inte har bil kan man ta sig ut på Long Island med 

tre pendeltågslinjer, upplysningar (516) 822-LIRR. Året 

runt finns färjor till och från Connecticut: Port Jefferson– 

Bridgeport, (516) 473-0286, och Orient Point–New London, 

(516) 323-2743. 

På den långa badön Fire Island utefter Long Islands sydkust 

tillåts inga bilar; färjor går dit från Bay Shore med Fire Island 

Ferries, (516) 665-3600, från Sayville med Sayville Ferries, 

(516) 589-0810, och från Patchogue med Davis Park 

Ferries, (516) 475-1665. 

Long Islands egen turistbyrå kan besökas på nätet, http:// 

www.licvb.com/liguide.

L o n g I s l a n d s v i n d i s t r i k t 

Ute på Long Islands östspets har vinodlingar startats under 

de senaste decennierna och det tycks ha gått bra, för idag 

finns 16 vintillverkare på ön. De flesta tar emot turister och 

är välskyltade med gröna Wine Trail-vägskyltar för bilister; 

man blir visad runt och får oftast provsmaka. Vill man ha mer 

information kan man skriva till: Long Island Wine Council, 

1281 Old Country Road, Riverhead, NY-11901. 

Cutchogue: Bedell Cellars, (516) 734-7537; Bidwell Winery 

& Vineyards, (516) 734-5200; Gristina Vineyards, (516) 

734-7089; Hargrave Vineyard, (516) 734-5111; Pellegrini 

Vineyards, (516) 734-4111; Pugliese Vineyards, (516) 734- 

4057. I närbelägna Peconic hittar man också Lenz Winery, 

(516) 734-6010, och Pindar Vineyards, (516) 734-6200; 

i Aquebogue Palmer Vineyards, (516) 722-WINE; och i 

Mattituck Mattituck Hills Winery, (516) 298-9150. 

Också The Hamptons har vingårdar: Bridgehampton 

Winery, (516) 537-3155 och Sag Pond Vineyards, (516) 

537-5106 är grannar i Bridgehampton; Duck Walk Vineyards, 

(516) 726-755, finns i Water Mill, Southampton.

Från New York till 

Philadelphia 

Penn Station, New York City. Medan man bidar sin tid 

kan man handla kaffe, en bagel med cream cheese och en 

chokladdoppad donut på Dunkin’ Donuts vid stationsentrén 

(alla andra tågpassagerare har också påsar därifrån och man 

vill ju smälta in). Avgången utropas cirka fem minuter i förväg, 

då man får veta vilken ”gate” som tåget väntar vid. 

Man väljer själv sin sittplats på tåget och sedan kommer 

en konduktör som sätter en lapp ovanför platsen. Där står 

destinationen att läsa som PHL. 

N e w J e r s e y 

Direkt efter avgången från Manhattan passerar tåget gränsen 

till delstaten New Jersey. Vi rullar förbi industriområden, 

ödetomter och genom förorter. Första stoppet är Newark, 

där Paul Simon föddes den 13 oktober 1941. 

Bruce Springsteen är från lilla staden Freehold (10 545 inv) 

i New Jersey, och redan som femtonåring tog han bussen in 

till New York för att spela på ställen i Greenwich Village – få 

anade väl då att han skulle dominera rockens framtid (och 

föräras Stikkan Anderssons Polarpris). Springsteen hankade 

sig även fram som underhållare på barer i New Jerseys 

badorter, det är nämligen för badorterna som delstaten är 

mest känd.

Söderut ligger nöjesstaden Atlantic City (50 000 inv), 

”världens största badort”, dit miljoner turister kommer varje 

år, där Miss America-tävlingarna går av stapeln och där 

spelkasinonas kabaréer blivit en språngbräda för artister, t ex 

fann Dean Martin och Jerry Lewis varandra som komikerduo 

på Atlantic Citys Club 500. 

Atlantic Citys turistbyrån, (609) 348-7100, ligger på 

2314 Pacific Avenue. Man kan bo billigt några km söder 

om Atlantic City i Ocean City på Sassafras Lodge & Hostel, 

(609) 399-1033, 1145 Central Avenue (ca $15 per natt). Det 

går inga Amtraktåg till Atlantic City, men tågluffare kan få 

fri anslutningsresa från Philadelphia (thruway). Pendeltåg 

Philadelphia-Atlantic City körs av New Jersey Transit, (201) 

762-5000. Greyhound och Gray Lines har direktbussar från 

Manhattan ($20-30 t o r). 

Tåget stannar vid en järnvägsstation någon km från staden 

Princeton (12 000 inv) där det förnäma universitetet med 

samma namn grundades i mitten av 1700-talet; universitetet 

arrangerar gratis guidade rundturer. Dramatikern Eugene 

O’Neill pluggade här som artonåring (1906-07), innan han 

blev guldletare, gick till sjöss, och slutligen blev dramatiker 

(se Greenwich Village, NYC). Författaren F Scott Fitzgerald 

läste också här (1913-17), men före examen hoppade han av 

och tog värvning i armén. När nazisterna tog över makten 

i Tyskland kom Albert Einstein till Princeton, och han var 

knuten till universitetet fram till sin död år 1955. Universitetet 

har sin egen Princeton University Art Museum (med verk

av van Gogh, Cézanne och en Picasso-skulptur ). Princetons 

turistbyrå ligger på 20 Nassau Street. (Om man bara tänker 

göra en utflykt från New York till Princeton är det bättre att 

resa med New Jersey Transit än med Amtrak.) 

Tio minuter efter Princeton löper tåget in i Trenton, huvudstad 

i New Jersey. Sedan korsar vi Delawarefloden till delstaten 

Pennsylvania. George Washington korsade samma flod, på 

samma ställe, fast åt andra hållet, och på juldagsmorgonen 

1776 överraskade han de engelska trupperna som förskansat 

sig i Trenton. En jämförelsevis liten seger, men nog för att 

höja den amerikanska stridsmoralen så att man senare kunde 

mosa de engelska styrkorna i slaget vid Princeton. 

Landskapet ser ganska skandinaviskt ut, väldigt likt 

Västgötaslätten. Så man blir inte särskilt förvånad när man 

i Philadelphia får veta att det var längs Delawarefloden som 

svenskarna försökte kolonisera Amerika.

Vägvisare till Philadelphia, 

Pennsylvania – $30 per dag 

Området kring Philadelphia (1,5 milj inv) var i 

mitten av 1600-talet känt som Nya Swerige, men 

som vi vet lyckades Sverige aldrig med sina försök 

att kolonisera Amerika. Pennsylvania blev därefter 

en koloni som med öppen famn välkomnade olika 

sekter som flydde undan religionsförtryck i Europa. 

Man möter än idag t ex det gåtfulla Amishfolket vars 

isolerade bondesamhällen är populära turistmål och 

kan besökas från Philadelphia. 

Philadelphia blev USA:s första huvudstad när landet 

förklarade sig oavhängigt 1776. Stadens vackra 

centrum har många sevärdheter som anknyter till 

dessa historiska år i slutet av 1700-talet. De korta 

gångavstånden mellan många av sevärdheterna gör 

Philadelphia mycket turistvänligt. Dessutom har 

staden sin egen junkfood som är berömd över hela 

USA – Philly Cheese Steak.

Broderskärlekens stad 

Namnet Philadelphia betyder ”broderskärlekens stad” och 

delstaten Pennsylvania är döpt efter William Penn, den 38årige 

engelske kväkarledaren som lockade tusentals engelsmän 

att emigrera. Han valde 1682 ut platsen där Philadelphia skulle 

byggas ”högt upp på torr mark nära vatten, med en strand 

prydd av en fin rad träd som växer därpå”. Pennsylvania var 

en koloni där alla oavsett religiös övertygelse skulle känna sig 

säkra från förföljelser, och delstaten blev en fristad för både 

kväkare och mennoniter (Amishfolket). 

Delstaten är uppbyggd av gudfruktiga och hårt arbetande 

bönder, och det religiösa livet sätter sin prägel på mycket av 

det man ser i delstatshuvudstaden. Redan järnvägsstationen 

skryter om Philadelphias välstånd, men som turist kan man 

inte veta om det är ett förgånget eller samtida välstånd 

som avspeglas i den monumentala byggnadsstilen, i den 

katedralshöga stationshallen där alla samtal försvinner som 

ett stilla sorl upp i taket. 30th Street Station har namngivits 

efter en tvärgata, 30th Street, som utanför järnvägsstationen 

korsar huvudgatan Market Street. 

På andra sidan om Schuylkillfloden kantas gatan av ruffiga 

kontorsbyggnader, enstaka porrbiografer och börshuset. 

Längre fram hägrar ödsliga skyskrapor genom ett florstunt 

dis. Efter tjugo minuters promenad står man framför USA:s 

största rådhus. Här börjar stadens centrum.

C e n t r u m 

T-bana: grön/blå/orange linje till 15th Street-City Hall. 

Rådhuset blockerar all trafik mitt i Market Street likt en 

vattendelare som bilarna flödar runt, och syns på alla vykort 

och i filmer som är inspelade i Philadelphia. Kring rådhuset 

ligger sevärdheterna inom bekvämt promenadavstånd. 

Från Market Streets korsning med 16th Street följer man 

skyltar till turistbyrån vid Kennedy Plaza, ett kvarter 

norr om huvudgatan. I den runda lilla byggnaden kan 

man hämta rabattkuponger samt exemplariska buss- och 

tunnelbanekartor. Härifrån löper en paradgata diagonalt i 

nordvästlig riktning, Benjamin Franklin Parkway, som ibland 

kallas för Museum Mile på grund av att stadens stora 

museer ligger längs denna (se faktaruta). 

Den väldiga kyrklika byggnaden nära turistbyrån och rådhuset 

är frimurarnas tempel, Masonic Temple, på 1 North Broad 

Street. Templet byggdes 1873 som en hyllning till den religiösa 

toleransen i Pennsylvania. Den invändiga utsmyckningen är 

praktfull (museum; guidade rundturer startar varje heltimme 

mån-fre kl 10-15, lör kl 10-11, stängt juli-aug; 988-1917). 

Ett kvarter norr om Market Street ligger Reading Terminal 

Market (ingångar från 12th Street; sön stängt; T-bana: grön/ 

blå linje till 13th Street) som är en stor och fräsch saluhall 

(från 1892), där man bland annat äter lunch och hittar det 

ålderdomligt utspökade Amishfolkets försäljningsstånd. 

Chinatown ligger något kvarter österut och markeras av en 

väldigt färgglad port vid Arch Street och North 10th Street; om

man går genom porten kommer man till Chinese Cultural 

Center på 10th Street (T-bana: orange linje till Chinatown). 

Stadens historiska distrikt sträcker sig från 12th 

Street, öster om rådhuset, och bort till Penn’s Landing vid 

Delawarefloden. Om man går åt det hållet passerar man först 

The Gallery, USA:s största inomhusköpcenter. Här ligger 

busshållplatser på vardera sidan om Market Street, och under 

asfalten ligger stadens tunnelbanecentral. Sedan kommer 

man till frihetsklockan, Independence Hall och de andra 

sevärdheterna. 

M u s e u m M i l e 

Benjamin Franklin Parkway är Philadelphias museigata, 

en flott paradgata som löper från rådhuset i stadens mitt, 

mot nordväst till det pampiga Philadelphia Museum 

of Art (763-8100; vid 26th Street; tis-sön kl 10-17, ons 

kvällsöppet till kl 20:45; $7/$4; turistbyrån har kuponger 

som ger $1 rabatt; fritt inträde på sön kl 10-13). Museet är 

ett av landets största, med 400 000 verk från forntid till 

nutid, en av världens största vapen- och rustningssamlingar 

samt tillfälliga högintressanta utställningar. I anslutning 

hittar man Courtyard Cafe, varifrån man vid vackert väder 

avnjuter en fin stadsvy till lunchmackan. 

Längs museimilen ligger även en filial till det stora 

konstmuseet, som specialiserat sig på en enda skulptörs verk 

– Rodin Museum (samma som konstmuseet; vid 22nd 

Street). Här finns den största samlingen av Rodin-skulpturer 

utanför Paris; här hittar vi berömda verk som ”Tänkaren” och 

”Helvetesporten”.

Bakom museet breder Fairmount Park ut sig längs 

Schuylkillfloden. Detta är en av världens största anlagda parker 

och inne i skogen finns en scen för gratis sommarkonserter, 

Mann Music Center (biljetter delas ut på turistbyrån), och 

en djurpark, Philadelphia Zoo. 

Buss: 76 (Ben FrankLine) eller 38 från Market Street öster om 

Broad Street. 

Fyra kvarter öster om konstmuseet ligger ett av stadens 

nyaste museer, Eastern State Penitentiary (236-3300; 

Fairmount Ave vid 22nd Street; öppettiderna är än så länge 

begränsade till helger kl 10-18; stängt nov-april; $7/$3; 

minimiålder 7 år). Fängelset grundades 1829 och blev 

känt för sin stränga filosofi: isolering och hårt straffarbete, 

fångarna bar masker för att inte kunna kommunicera med 

varandra, cellerna hade matluckor för att de inte ens skulle 

se vakterna – vilket speglar kväkarnas föreställningar om 

hur man bäst når de kriminellas hjärtan. Byggnaderna blev 

prototypen för moderna amerikanska fångvårdsanläggningar 

och drog tusentals turister, en del så långväga som Charles 

Dickens som kom hit 1842. Först 1924 började fångarna äta 

i en gemensam matsal och fängelset stängdes 1971. Guidad 

rundtur till dödscellerna samt den cell där gangsterledaren Al 

Capone satt 1929-30. 

Buss: 76/48/43/33/32/7. 

Logan Circle heter den stora trafikrondellen halvvägs 

mellan rådhuset och Philadelphia Museum of Art: rondellen 

pryds av en fontän och påstås vara platsen där William Penn

1682 grundade Philadelphia. Bronsskulpturerna i fontänen 

symboliserar mötet mellan de tre floderna Delaware, 

Schuylkill och Wissahickon. 

Väster om rondellen ligger tekniska museet (448-1200) 

med tillhörande planetarium (laseruppvisningar $8; 448- 

1388), Please Touch Museum (963-0667; för barn 1-7 år), 

Moore College of Art and Design (568-4515; modern 

konst) och Academy of Natural Science Museum (299- 

1000). Ett kvarter norr om Logan Circle (vid 19th Street) 

ligger Free Library of Pennsylvania (686-5322) som 

har en samling sällsynta böcker och målningar. 

Buss: turisternas rundtursbuss PHLASH vänder vid Logan 

Circle. 

I n i d e t h i s t o r i s k a 

d i s t r i k t e t 

Från Market Street kan vi svänga söderut (till höger) på 7th 

Street. Först av allt möts vi av ett (rekonstruerat) hus med 

en enorm betongmur. På muren står att här författade 

Jefferson oavhängighetsförklaringen – ”Declaration of 

Independence”. 

Thomas Jefferson (1743-1826) var godsägare och slavägare 

från Virginia, men han var också filosofiskt lagd, lite frankofil 

om man får lov att säga det. Franska idéer stod högt i kurs 

hos den tidens intellektuella. I detta hus satt han 1776 och 

filosoferade över vad för slags naturliga rättigheter en 

människa ska kunna göra anspråk på, och utifrån hans

grovskiss utfärdades oavhängighetsförklaringen den 4 juli 

– på ”Independence Day” – i närbelägna Independence Hall. 

Än idag bygger amerikanerna sin verklighetsbild på Jeffersons 

text. Jefferson valdes till USA:s tredje president, år 1801, och 

innehade ämbetet fram till 1809. När Jefferson blev gammal 

och låg inför döden lär han varje dag ha frågat vad det var för 

datum. Då svaret slutligen blev den 4 juli, suckade Thomas 

Jefferson en sista gång och dog. 

Huset intill inrymmer Balch Institute (925-8090; 

18 South 7th Street; tis & tors & lör kl 10-16; $2/$1, fritt 

inträde lör kl 10-12). Museet har en informativ utställning 

om Pennsylvaniabornas rötter och USA:s mångkulturella 

erfarenheter. De första européerna som slog sig ned 

permanent här tycks ha varit de svenskar som kom till nedre 

Delawaredalen i mitten av 1600-talet för att bedriva handel 

med indianerna (kort efter att holländarna grundat New 

York). Denna del av Amerika kallades för Nya Swerige (se 

faktaruta). 

Härifrån är det två kvarter österut till Frihetsklockan (se 

nedan). 

T-bana: blå/orange/röd linje till 8th Street-Market. 

S v e n s k a k o l o n i s a t ö r e r p å 

1 6 0 0 - t a l e t 

Holländarna seglade 1630 uppför Delawarefloden som flyter 

förbi Philadelphia, men det var faktiskt svenskarna som kort 

därpå började kolonisera dalgången och bygga befästa hus 

här och var.

På andra sidan floden finns ett litet samhälle som heter 

Swedesboro och i inlandet kan man fortfarande hitta 

Sweden Valley (drygt 400 inv) i bergskedjan Appalacherna. 

I Philadelphiatrakten låg Nya Elfsborg. 

Mest påtagliga minnen av Sveriges icke fullföljda 

kolonisering av Nordamerika finner man vid den svenska 

landstigningsplatsen i Wilmington (20 minuters tågresa 

söder om Philadelphia). De svenska skeppen Calmar Nyckel 

och Fågel Grip ankrade där 1638, fullastade med kolonisatörer 

som byggde den första svenska kolonin Kristina Skans 

(Fort Christina; 7th Street i Wilmington; fritt inträde). 

Andra svenska minnesmärken i Wilmington är Old Swedes 

Church från 1698 (606 Church Street; fritt inträde) och den 

intilliggande svenska bondgården från 1690, Henricksson 

House Museum. Svenskarna införde timmerstugan (log 

cabin) i Amerika, och den blev sedan standardmodellen för 

amerikanska nybyggare. Man kan se en sådan ”log cabin” 

vid Kristina Skans. Det finns i Wilmington även ett Kalmar 

Nyckel Shipyard & Museum och Christina Cultural Arts 

Center (705 North Market Street). 

Bägge kolonierna – Nya Elfsborg och Kristina Skans, 

tillsammans kända som Nya Swerige – erövrades formellt 

sett av holländarna 1655. Omkring den 28 mars varje år 

upprepas en rituell svensk landstigning i Wilmington i regi 

av Delaware Swedish Colonial Society, (302) 998- 

9903, och den 9 okt firas i Philadelphia Leif Ericson Day 

till minnet av vikingarnas upptäckt av Amerika år 1003. 

Vill man veta mer finns följande möjligheter i Philadelphia:

American Swedish Historical Museum (389-1776; 

1900 Pattison Avenue; tis-lör) har en utställning som skildrar 

svenskarna i Delawareflodens dalgång i mitten av 1600-talet. 

Museet har byggts för att likna en svensk herrgårdsbyggnad. 

Man kan också kontakta Swedish Colonial Society (732- 

6200; 1300 Locust Street). 

I n d e p e n d e n c e N a t i o n a l 

H i s t o r i c P a r k 

I en insats för att minska statsskulden har Taco Bell nöjet 

att tillkännage att vi ämnar köpa Frihetsklockan, en av vårt 

lands viktigaste historiska skatter. Den kommer hädanefter 

att heta Taco Liberty Bell och den amerikanska allmänheten 

kommer även i framtiden att kunna beskåda den. 

Annons i New York Times, 1 april 1996 

Intill Market Street hittar vi den platta 1970-talspaviljongen 

med frihetsklockan (mellan 5th och 6th Street; dagligen kl 

9-17; klockan är synlig genom glaset dygnet runt). Liberty Bell 

(från 1750-talet) är något av en nationalsymbol för USA idag, 

men var ursprungligen en högst ordinär stadsklocka. Dåligt 

gjutarbete resulterade i att den 944 kg tunga klockan sprack 

redan den allra första gången man skulle ringa i den, och dess 

ljud ansågs fult, i synnerhet efter lagningen (ett grumligt Ess). 

Den användes trots sin spricka för att sammankalla folk till 

gudstjänster och viktiga möten, som när oavhängighetsförkla 

ringen skulle läsas upp 1776. Sjuttio år senare sprack klockan

helt på George Washingtons födelsedag, och har därefter inte 

klingat mer. Under 1800-talet utsågs klockan till frihetssymbol, 

och den dök bland annat upp i patriotiska dikter och noveller. 

Kring sekelskiftet forslades den runt landet som en gudabild, 

och för något år sedan lyckades snabbmatskedjan Taco Bell 

med ett aprilskämt när de i tidningsannonser tillkännagav 

ett sponsoravtal som gick ut på att frihetsklockan i framtiden 

skulle kallas Taco Liberty Bell. De amerikaner som inte gillar 

mexikansk snabbmat ringde ner Taco Bell-kedjans kontor. 

Söder om paviljongen står en till utseendet ganska ordinär 

tegelbyggnad, Independence Hall, där oavhängighetsdekla 

rationen klubbades igenom. Vilhelm Moberg, som reste i USA 

medan han gjorde efterforskningar inför sin utvandrarsvit, 

menade att den moderna demokratin föddes 1776 då det i 

USA fastslogs att ”alla människor hava skapats till jämlikar, 

att de av Skaparen har förlänats vissa oförytterliga rättigheter 

och att till dessa höra liv, frihet och strävan efter lycka” – 13 år 

före franska revolutionen. (T-bana: blå linje till 5th Street.) 

Philadelphia blev då USA:s huvudstad (1776-1800), 

Washington DC hade ännu inte byggts. Stadens äldsta kyrka 

Christ Church (1695) står vid Market Streets korsning 

med 2nd Street, ett par kvarter från frihetsklockan, och på 

kyrkogården vilar universalgeniet Benjamin Franklin (1706- 

90). Franklin var Philadelphias postmästare, boktryckare, 

grundare av universitetet och undertecknare av oavhängighet 

sförklaringen – som lokal hjälte konkurrerar han med lätthet 

ut stadens grundare William Penn. Gator och gränder där 

Franklin gått pekas ut med stor iver, och det var givetvis han 

som bestämde att man skulle ha stenlagda gator istället för 

lervälling.

Visitor Center, det historiska områdets informationscenter, 

ligger på hörnet av 3rd Street och Chestnut Street, och det är här 

guidade rundvandringar börjar. I den interaktiva utställningen 

kan besökare också ta reda på vad ”the Constitution” 

(författningen) har att säga om t ex pressfrihet och dödsstraff, 

det finns till och med en opinionsmätande terminal där man 

kan lägga sin röst för eller emot dödsstraffet. Dödsstraffet 

börjar bli allt vanligare, och 1997 avrättades fler människor 

än något annat år sedan 1950-talet (och oavsett skuldfrågan 

undrar jag om det är rättvist att de avrättade nästan jämt har 

en annan hudfärg än vit). Efter att jag registrerat min åsikt 

redovisas statistiken för hittills lagda röster: av 63 518 som 

tyckt till har 57,7% röstat för, 6,9% varit osäkra och 35,4% 

emot. (För att jämna ut siffrorna tryckte jag under tio minuter 

in fler röster – ca 400 gånger mot dödsstraff.) 

Penn’s Landing vid Delawarefloden är ett populärt 

hamnområde att flanera i. Där finns restauranger 

vid vattenbrynet, under sommarhalvåret arrangeras 

musikfestivaler och nyligen har ett hamnmuseum (925- 

5439) invigts. (T-bana: blå linje till 2nd Street.) 

D e n a m e r i k a n s k a f l a g g a n 

Flaggans stjärnor symboliserar antalet delstater (50) och 

de röda och vita banden åsyftar de ursprungliga delstaterna 

(13) som bildade USA. Men de olika färgerna tillmäts också 

betydelse: den vita färgen anses stå för renhet och oskuld, den 

röda för tapperhet och mod, och den blå för ståndaktighet

och rättvisa. Enligt en annan historia som man kan höra 

i Philadelphia sa George Washington att det röda kom 

från engelska armérockar, det vita symboliserade själva 

utbrytningen från engelska riket, medan stjärnorna blickade 

ner från himlen. 

En pikant historia är den som berättas om Betsy Ross. Betsy 

var en trefaldig änka som hade blivit utstött ur kväkarna. Hon 

försörjde sig genom att klä möbler, och ska ha sytt den första 

amerikanska flaggan av sina egna underklänningar. Den 

ursprungliga flaggan är nu försvunnen, vilket kanske inte är 

någon stor förlust med tanke på att det finns kopior både på 

toppen av Mount Everest och på månen. Betsys hem är ett 

museum, Betsy Ross House (239 Arch Street vid 3rd Street; 

tis-sön kl 10-17). 

S o u t h S t r e e t 

Den festligaste gatan i Philadelphia är South Street (från 

2nd Street till 8th Street); hit ska man gå ifall man vill 

tatuera eller pierca sig, och här finns också kaféer och barer, 

andrahandsskivbutiker, etniska butiker och klädbutiker. På 

soliga dagar kryllar det av turister. 

En given sevärdhet är Jim’s Steaks (400 South Street), ett 

gatukök i distinkt art déco-stil. Hit kommer tusentals turister 

för att äta Philadelphias populäraste junkfood ”Philly Cheese 

Steak” (läs mer i praktiska upplysningar). Man kan även titta 

in på Pontiac Grille (304 South Street) för att se om något 

rockband spelar där på kvällen; här har alla amerikanska 

artister uppträtt innan de blev berömda. På tisdagar är det fri 

scen eller ”open mike”.

Till South Street kommer man lätt till fots genom att gå 

söderut från det historiska distriktet; det går också att komma 

hit med turistbussen PHLASH (mellan kl 10-18). 

R i t t e n h o u s e S q u a r e 

Går man ett litet stycke åt sydväst från rådhuset finner man 

Rittenhouse Square. Här sitter man på bänkar och tittar på 

folk. Mitt på torget står en bronsget (1914), och i de närmast 

omgivande kvarteren ligger butiker, museer och gallerier samt 

några flottare hotell. Om det är eftermiddag och dags för en 

kopp te får man scones till om man går på Cassatt Tea Room 

i Rittenhouse Hotel, på västra sidan. Föredrar man att sitta på 

en parkbänk och äta sin lunchmacka, kan man proviantera på 

Metropolitan Bakery (262 South 19th Street). 

Kulturella upplevelser inväntar oss turister på Philadelphia 

Art Alliance öster om Rittenhouse Square i en historisk 

byggnad (545-4302; 251 South 18th Street; fritt inträde), 

där man året om kan se utställningar och höra konserter. 

Fritt tillträde till konst har man också på Art Institute of 

Philadelphia (567-7080; 1622 Chestnut Street). 

T-bana: röd linje till 15-16th Street; alternativt PHLASH.

U n i v e r s i t y o f P e n n s y l v a n i a 

På bortre sidan om Schuylkillfloden, sydväst om 

järnvägsstationen, ligger stadens flaggskepp – Pennsylvanias 

universitet. Liksom andra prestigefyllda amerikanska 

universitet hör detta till Ivy League. 

Philadelphias mest illustre invånare Benjamin Franklin var 

en hängiven folkbildare, som publicerade moralbetraktelser 

i sin ”Poor Richard’s Almanack” och var president för 

stadens allmänna akademi (grundad 1750). Franklins vision 

var att göra akademin till en ickekyrklig skola där traktens 

ungdomar skulle få praktisk utbildning gratis (till skillnad 

från Harvard, Yale och Princeton som främst riktade sig till 

prästerskapet). Det dröjde inte många decennier förrän den 

allmänna akademin förstatligades och fick privilegiet att 

kallas Pennsylvanias statsuniversitet. 

På 1800-talet inriktades universitetet allt mer på forskning. År 

1946 utvecklades den första helt elektroniska datorn ENIAC 

(Electronic Numerical Integrator And Computer) – och man 

får väl säga att mänsklighetens historia förändrades när en 

representant för USA:s armé tryckte på startknappen. Den 30 

ton tunga (10 x 16 meter stora) maskinen med sina 17 000 

vakuumrör kan idag knappast vinna i schack mot minsta lilla 

bärbara dator. 

På universitetsområdet finns förutom 10 000 studenter ett 

arkeologiskt och antropologiskt museum (898- 

4000; 33rd Street och Spruce Street) med de obligatoriska 

egyptiska fynden och annat. Det finns även en samling med

modern konst på Institute of Contemporary Art (ICA) 

(898-7108; 36th Street och Sansom Street) och sporadiska 

utställningar på Arthur Ross Gallery (898-2083; 220 

South 34th Street). 

Universitetets kulturhus heter Annenberg Center (898- 

6791; 3680 Walnut Street mellan 36th och 37th Street), där 

man ser dans, teater eller hör konserter: på somrarna hålls 

en stor barnteaterfestival, under året presenteras ny dramatik 

och dansgästspel med USA:s mest framstående moderna 

koreografer. 

T-bana: grön linje till University of Pennsylvania; pendeltåg 

till University City.


Riktnummer till Philadelphia är 215. 

Ta sig runt 

Faktum är att om man övernattar i centrum, så ligger de flesta 

sevärdheter inom promenadavstånd och allting från gator 

till sevärdheter är välskyltade. Man kan promenera mellan 

järnvägsstationen och centrum förutsatt att man inte är alltför 

tungt lastad med bagage. 

Stadsplanen är tämligen enkel i centrum: på östra sidan 

avgränsas centrum av Delawarefloden och i väster av 

Schuylkillfloden. Gatunätet är ett regelbundet rutmönster, 

och därför är alla platser lätta att lokalisera. 

Ett kvarter är 100 nummer. Man räknar västerut från 

Delawarefloden (400 South Street betyder att adressen 

är fyra kvarter från floden) samt upp eller ned från 

centralgatan Market Street som löper i öst-västlig riktning. 

Gatuadresserna söder om Market Street är ”South” och på 

norra sidan ”North”. Till exempel betyder 151 North 4th Street 

att adressen ifråga ligger ett och ett halvt kvarter norr om 

Market Street, på den fjärde gatan öster om Delawarefloden. 

Gatorna som löper parallellt med Market Street har namn, 

medan de korsande gatorna är numrerade: 1st Street är 

närmast floden, mellan 13th Street och 15th Street ligger 

Broad Street som är mittengatan – och i skärningspunkten 

av Broad Street och Market Street ligger rådhuset, City 

Hall.

Philadelphia har en hyfsad och användbar kollektivtrafik 

med bolaget SEPTA, 580-7800; pendeltåg, bussar och 

tunnelbana; lättbegripliga tidtabeller finns på turistbyrån. 

SEPTA har kontor även på järnvägsstationen och 

kontrollremsan från Amtraks tågbiljett gäller för resa in till 

centrum. Tunnelbanan och pendeltåg sammanstrålar längs 

Market Street, där också de flesta bussar passerar. 

Enkel avgift: $1:60. Köp polletter (tokens) i automater på 

tunnelbanestationer. Polletten gäller för både tunnelbana 

och buss. Bussförarna tar emot kontanter, men ger ingen 

växel. Rabatt vid köp av fem polletter: $5:75. Dagkort: $5 

berättigar även till resa med pendeltåg till/från Philadelphia 

Airport. Byte: Tunnelbanan har tre stationer med gratis 

byte, 30th Street, 15th Street och 13th Street; utöver dessa 

finns vissa platser där man kan byta mellan tunnelbana och 

pendeltåg. 

SEPTA har en speciell ringlinjebuss för turister, som stannar 

vid alla sevärdheter, PHLASH, 474-5274; var 15:e minut, 

endast dagtid; hela varvet tar 50 minuter; $1:50 per resa eller 

$3 för en heldag. 

För information om lokaltrafiken i Delawaredalen kan man 

studera hemsidor hos http://libertynet.org/~dvarp/schedule. 

html. 

Guidning 

Liberty Tale är en timslång promenad i det historiska 

distriktet; lör-sön kl 10:30, man måste skriva upp sig på en

lista i Visitor Center, 3rd Street och Chestnut. För oss över 

21 år finns även en pubrunda med ölprovning, fredagar kl 

16:45 (också från ovannämnda Visitor Center) eller 17:30 från 

Head House Square (2nd Street och Pine Street); $20 inkl öl. 

Gray Line Tours, 569-3666, har guidade stadsrundturer 

och en bokningsdisk på Amtraks 30th Street Station; turerna 

avgår två gånger per dag från järnvägsstationen. Det går även 

en Gray Line-tur till Amishbygden kring Lancaster. 

Fråga 

Turistbyrån (1-800-CALL-PHL; dagligen kl 9-17) ligger 

i en rund låg byggnad vid Kennedy Plaza, i korsningen 16th 

Street och John F Kennedy Blvd, ett kvarter norr om Market 

Street. Det finns ett särskilt besökscenter, Visitor Center, 

för Independence National Historic Park i hörnet av 3rd 

Street och Chestnut Street; 1-800-76-HISTORY. 

Man kan hitta information på http://www.libertynet.org 

som samlar Philadelphia-hemsidor, besök t ex turistbyråns 

http://www.libertynet.org/phila-visitor. 

Internationella vandrarhemsföreningen driver en butik, 

Philadelphia Travel Center, 925-6004, på 624 South 

3rd Street, där man kan få hjälp med att hitta lämpliga kartor 

och annat för utflykter; med filial i Pittsburgh, (412) 422- 

2282, på 830 Warrington Ave. 

Svenska konsulatet, 465-5565, finns på 112 Christian 

Street.

Fler sevärdheter 

Det finns museer och gallerier för de flesta intresseområden, 

för Philadelphia är ett av USA:s intellektuella nästen. Den 

berömde fotokonstnären Man Ray föddes här 1890 och hette 

från början Emanuel Radinskij – fast efternamnet är man 

inte helt säker på, så skickligt lyckades Man Ray radera ut sitt 

förflutna när han 23 år gammal inledde sin klättring mot det 

konstnärliga toppskiktet. 

När inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det 



någonstans däremellan. 

Många av de viktigaste museerna har redan berörts i 

vägvisardelen. Nedan följer de intressantaste övriga 

sevärdheterna: 

Afro-American Historical & Cultural Museum, 574- 

0380. 701 Arch Street vid 7th Street. T-bana: blå/röd/orange 

linje till 8th Street-Market. 

Drexel University Museum, 895-2424. Chestnut Street 

vid 32nd Street. Gammal konst, konsthantverk, klädedräkter, 

husgeråd. T-bana: grön linje till 33rd Street-Drexel University 

Locks Gallery, 629-1000. 600 Washington Square South. 

En av stadens större konstgallerier. T-bana: röd linje 9-10th 

Street.

Museum of American Art, 972-7600, http://www.pond. 

com. Pennsylvania Academy of the Fine Arts, 118 North 

Broad Street vid Cherry Street. Mån-lör kl 10-17, sön kl 11-17; 

$5:95/$3:95; fritt inträde sön kl 15-17. Pampig viktorianskgotisk 

byggnad, museet har bl a verk av Hopper. På söndagar 

kan man äta brunch till levande jazzmusik på museikaféet. 

T-bana: grön/blå/orange linje till 15th Street-City Hall. 

University of the Arts är ett helt kulturkomplex vid hörnet 

av Broad Street och Pine Street, gallerierna har samtida 

konst, fotokonst och elevutställningar: Drake Gallery, 875- 

1020, 1512 Spruce Street; Rosenwald-Wolf Gallery, 875- 

1116, 320 South Broad Street; Illustration Gallery, 333 South 

Broad Street. Vanligtvis fritt inträde. T-bana: orange linje till 

Lombard-South Station. 

Kultur & Nöje 

Philadelphia är en kulturell stad med uppläsningar av många 

kända författare i bokhandlar. Ett populärt nöje är fri scen med 

amatörartister på restauranger och kaféer. Det finns ett flertal 

teatrar – i denna historiska stad hör teatrarna till landets allra 

äldsta. Som en kuriös upplysning för teatervetare kan nämnas 

att det var i Philadelphia som gasljus först började användas 

som scenbelysning, i början av 1800-talet. 

Vanligtvis lutar teaterrepertoaren åt det lätta hållet. Seriösast 

program finner man på Annenberg Center (universitetets 

kulturhus) och The Bride.

Överblivna biljetter säljs till halva priset via Upstages Box 

Office, 893-1145, på andra våningen i The Shops at Liberty 

Place, 16th Street och Chestnut Street. 

Academy of Music, biljetter 839-2000. Broad Street vid 

Locust Street. På Broad Street finns Philadelphias Walk of 

Fame med skyltar som hyllar stadens musikaliska söner (fast 

alla är inte födda här). Man kan avnjuta balettföreställningar 

med Pennsylvania Ballet (551-7014) och konserter med 

Philadelphia Orchestra (893-1999), och under somrarna 

ges gratiskonserter i Fairmount Park. Popstjärnan Daryl 

Hall började sin bana hos Philadelphia Orchestra. T-bana: 

orange linje till Walnut-Locust Station. 

Annenberg Center for Performing Arts, 898- 

6791, http://www.libertynet.org/~annctr. University of 

Pennsylvania, 3680 Walnut Street mellan 36th och 37th 

Street: Biljettkassa vardagar kl 12-18. Dans, teater eller musik 

på någon av scenerna, Harold Prince Theater, School Theater, 

Zellerbach Theater eller Studio Theater. T-bana: grön linje 

till University of Pennsylvania; pendeltåg till University City. 

Bob’s & Barbara’s Lounge, 545-4511. 1509 South Street. 

Alternativ musik på tis, dragshow på tors (från kl 22:30). 

(Painted) Bride Art Center, 925-9914. 230 Vine 

Street vid 3rd Street. Modern scenkonst, jazz, poesi, dans, 

performance och världsmusik. Teaterbiljetter ca $12. Kallas i 

folkmun för The Bride.

Fergie’s Pub, 928-8118. 1214 Sansom Street. Fri scen på 

måndagar; övriga kvällar annan typ av underhållning (t ex 

musik eller frågesport). Fritt inträde. 

Freedom Repertory Theater, 765-2793. 1346 North 

Broad Street. Anrikt afrikansk-amerikanskt teaterinstitut. 

Headlong Dance, 592-4188. 35 North 3rd Street. 

Dansgrupp med egen dansstudio. Kl 20-21 första fre varje 

månad visas öppna repetitioner eller något ”work-inprogress”. 

Kat Man Du, 629-7400; Music Hotline, 629-1101. Pir 

25 (North), 417 North Delaware Ave vid Columbus Blvd. 

Nattklubb med hyfsad mat i mellanprisklass, levande musik 

de flesta kvällar i veckan. 

Lionfish Coffee & Art House, 829-9103. 614 North 2nd 

Street. Fri scen för akustisk musik på onsdagar. 

Mann Music Center, se faktaruta om ”Museum Mile” i 

vägvisardelen. 

Movement Theater, 382-0600. 3700 Chestnut Street. 

Mimare, clowner och cirkusartister samsas på en scen där allt 

tycks kunna hända. 

Plays & Players Theater, 735-0630. 1714 DeLancey Place 

vid 17th Street. En av landets äldsta teatrar i bruk (sedan 

1911). 

Tin Angel Cafe, 928-0978. 20 South 2nd Street. Akustisk 

musik.

Tower Theater, (610) 352-0313. 69th Street i West Darby, 

väster om Philadelphia. Större pop- och rockartister; Bowie- 

albumet ”David Live” spelades in här sommaren 1974. 

University of the Arts Dance Theater, 629-8539. 

Drake Tower, 1512 Spruce Street. Dans. 

Walnut Street Theater, 925-6885. 9th Street och Walnut 

Street. Så anrik teater att den utnämnts till National Historic 

Landmark. Biljetter $8-43. 

Zanzibar Blue, 732-5200; bordsreservering 732-4500. 

Park Hyatt Bellevue Hotel, Broad Street vid Walnut Street. 

Stadens nattklubb nr 1, med levande jazz och man kan komma 

undan med en nota på $20. 

T o d d R u n d g r e n 

Det musikaliska geniet Todd Rundgren föddes 1948 i Upper 

Darby (en förort till Philadelphia) och slog igenom med den 

Beatlesinfluerade gruppen Nazz, som under sextiotalets sista 

år släppte tre album som idag är samlarobjekt: ”Nazz”, ”Nazz 

Nazz” och ”Nazz III”. Han var en av de tidigaste synthanvändarna 

och många av hans skivor hör till grundstenarna i alla seriösa 

skivsamlingar, bl a ”A Wizard, A True Star” (1973). Rundgren 

har sedan dess haft i princip fria händer att göra vad han vill 

och skapat flera orkestrala pop- och rock- och jazzskivor – där 

han gärna spelar alla instrument själv. Under 1970-talet blev 

Rundgren en av världens mest eftertraktade producenter och

studiomusiker, och han har jobbat med Janis Joplin, The 

Band, New York Dolls, Tom Robinson Band, Tubes 

och Bonnie Tyler för att nämna några. 

Kalendarium 

Första fredagen i varje månad är det Art Walk (konstpromenad) 

till gallerier i området mellan 2nd och 4th Street, från Cherry 

Street till Walnut Street (gratis). Tredje söndagen i månaden 

(kl 17) är det dags för Jazz Vespers Service (jazzgudstjänst) 

i Old Pine Street Presbyterian Church, på 412 Pine Street 

(mellan 4th och 5th Street). En gammal Philadelphiatradition 

är New Years Day Mummers Parade med 

mimartister. Bach Festival of Philadelphia äger rum i 

mars. På annandag pingst hålls Italian Market Festival på 

9th Street och i slutet av maj arrangeras Philadelphias årliga 

internationella barnteaterfestival med hundratals 

deltagande artister och grupper. Den 9 okt firas Leif Ericson 

Day till minnet av den skandinaviske sjöfararens upptäckt av 

Amerika år 1003. 

Sova 

Om man bara ska se staden på en dag och sedan fara vidare kan 

man vila sig nödtorftigt på järnvägsstationen, vars vänthall 

är försedd med bänkar, kaféer och kiosker. Om man däremot 

vill ha en säng erbjuder Philadelphia bl a tre vandrarhem. 


kartan.)

HI-Chamounix Mansion, 1-800-379-0017, fax 871-4313. 

West Fairmount Park. Öppettider för in- och utpassering 

kl 8-11 samt 16:30-24, stängt 14 dec-16 jan; $11-14 plus $2 

för lakan. Trots inkvartering i 8-bäddsrum tycker många 

att det här är USA:s bästa vandrarhem; en fin villa med 

gamla inventarier och knarriga trappor, vackert belägen i 

ett grönområde. Nackdelen är den långa promenaden från 

busshållplatsen (20 minuter). Ta buss 38 från Market Street 

(hållplats öster om Broad Street); be föraren att släppa av 

vid Ford Road-Cranston Road (30 minuter från centrum), 

fortsätt till fots nedför Ford Road mot skogen och genom 

en gammal biltunnel i sten, ta omedelbart efter tunneln till 

vänster uppför en backe (vägen är skyltad härifrån). 

Om man föredrar att bo mer centralt finns dyrare vandrarhem i 

Philadelphias historiska distrikt (drygt $16; men man behöver 

å andra sidan inte åka buss): (a) Old First Reformed 

Church, 922-9663, 151 North 4th Street vid Race Street; 

eller (b) HI-Bank Street Hostel, 1-800-392-4678, fax 

922-4082, som ligger i en renoverad 1800-talsbyggnad på 32 

South Bank Street. 

Det finns också ett (c) YMCA för både män och kvinnor, 

569-1400, mycket centralt på 1421 Arch Street. 

Ett dyrt hotell i centrala Philadelphia är (d) Four Seasons 

Hotel, 963-1500, 1 Logan Square. Läget i museidistriktet 

en kort promenad från rådhuset är bra, och restaurangen 

Fountain där kockarna har franska namn är stadens ledande 

restaurang, alla kategorier; 564-0793.

Mitt i centrum ligger (e) Ritz-Carlton, 563-1600, på hörnet 

17th Street och Chestnut Street (vid Liberty Place), med en 

mysig lobby för eftermiddagste. 

P h i l l y C h e e s e S t e a k 

S a n d w i c h 

Kring Philadelphias junkfood svävar en mycket speciell 

aura av konservativ mystik, och alla turister som sett 

nationalmonumenten söker sig mangrant till närmaste ställe 

där man kan få en Philly Cheese Steak Sandwich. 

Jag tror att det är i brist på mer genuin inhemsk matkultur 

som amerikanerna är så fästa vid sin junkfood, för om det är 

någonting som förenar de 50 delstaterna så är det just att man 

överallt får snabbmat. Det finns junkfood som amerikaner är 

extra stolta över, och det är den som kan kallas Born in the 

USA. I Philadelphia berättas med stolthet att det bara är här 

som Cheese Steak smakar som den ska. 

Centralt belägna Jim’s Steaks med sin art déco-stil är 

fullproppat med vallfärdande turister, som ska ha sin Cheese 

Steak med provolone-ost, och man får köa både tio och tjugo 

minuter. En kock står och svettas över stekbordet, han hackar 

biffskivorna så det sprätter köttsaft uppåt väggarna. Den 

finhackade (obs: ej malda) biffen blandas med ostskivor och 

stekt lök, och trycks ned i ett 20 cm långt italienskt bröd. 

När jag sedan äter den blir jag lite besviken på all hype som 

omger Cheese Steak, för det är bara en liten baguette med stekt

kött (jag skulle bli strypt om jag sa detta i ”broderskärlekens 

stad”). Följande dag inser jag att det här kräver utforskning 

djupare än turistbroschyrernas utslätade påståenden, och 

då jag får reda på att Jim’s från 1939 är åtskilliga år yngre 

än Pat’s, originalet, tar jag bussen till South Philly. Här, i 

stadens italienska kvarter, växte Sylvester Stallone upp med 

gatans lag (och se hurdan han blev), och korvgubben Pat 

Olivieri reste under mellankrigstiden sitt stånd. Trött på att 

äta varmkorv gjorde Pat en egen lunchmacka med stek och 

smält italiensk ost; det dröjde inte länge förrän Olivieris 

macka blev taxigubbarnas favorit, i synnerhet som Olivieri 

höll öppet dygnet runt i en trevägskorsning. 

Och när besökande storstjärnors sug på junkfood vaknade 

mitt i natten, körde taxigubbarna dem till Olivieri som plötsligt 

fick servera Humphrey Bogart, James Cagney och Frank 

Sinatra. Numera kan man köpa Cheese Steak på Wall Street 

i New York och Vine Street i Hollywood, men det räknas inte 

som äkta vara. Pats korvmoj har sedan 1930-talet vuxit till ett 

vitt drömslott, med jätteskyltar som förkunnar Pat’s King 

of Steaks, och bredvid luckan där man beställer hänger en 

signerad bild på presidenten: alla politiker har Pat’s som en 

given hållplats på sina turnéer – det är när presidenten äter 

en Cheese Steak som han bevisar att han tillhör ”the common 

people”. Så Pats barn, Harry, Maria och Frank Olivieri, som 

driver gatuköket vet att när statschefen är i stan så kan Secret 

Service ringa när som helst och meddela att ”the president of 

the United States is coming over”, varpå gatuköket omringas 

av kostymklädda livvakter som jagar bort alla andra kunder. 

Det tar bara 8 sekunder att beställa och få maten.

Konversationen vid luckan är effektiv, som sig bör när vi 

talar snabbmat: 

Frank: Help you? (Vad får det lov att vara?) 

Jag: Provo. (Jag skulle vilja ha en steksmörgås med äkta 

italiensk ost.) 

Frank: With? (Ska det vara med stekt lök?) 

Jag: Yeah. (Ja tack, gärna.) 

Frank: That’ll be 4:25, 4:75. (Den kostar $4:75 med skatt.) 

Flottet rinner ned till armbågarna, stark sås bränner på 

läpparna och seg ost klibbar mellan tänderna. 5000 kalorier 

är genomsnittet för en Cheese Steak. Efter att ha provätit 

från ytterligare fyra gatukök i de omgivande kvarteren, som 

försöker dra kunder från Pat’s, kan jag bara konstatera det 

uppenbara: 

Pat är fortfarande kungen. 

Äta 

En Philly Cheese Steak kostar $4-6, man förväntas specificera 

vilken sorts ost man vill ha: American, Cheese Whiz eller 

Provolone (och man bör välja det sistnämnda om man söker 

autenticitet). Andra tillbehör är också vanliga, t ex lök och 

champinjoner eller olika slags feferoni; om man vill ha alla 

tillbehör kan man be att få ”the works” (rubbet). Storebrodern 

är den som kallas för Hoagie (utanför Philadelphia känd som 

Hero): en upp till 40 cm lång italiensk Dagobertmacka med 

korv, sallad osv. 

Pat’s King of Steaks har öppet dygnet runt, året om.

Gatuköket ligger i södra ändan av Italian Market – som är 

en fascinerande färskvarumarknad längs 9th Street, mellan 

Christian Street och Wharton Street, där man saluför enorma 

köttklumpar, tjockskuren färsk bacon, levande kalkoner i 

burar, plasthinkar med berg av levande krabbor. 

Intill Pat’s hittar man konkurrenten Geno’s, med ett 

iögonfallande rosa gatukök, och i kvarteren närmast runt 

omkring finns ytterligare tre Cheese Steak-palats. 

Populärast bland turisterna är Jim’s Steaks på 400 South 

Street, sevärd för sin art déco-dekor. 

Ett nytillskott i Cheese Steak-branschen är Rick’s Original 

Philly Steaks där man får sin macka tillagad av Pats sonson 

Rick Olivieri. Rick’s ligger i den fina saluhallen Reading 

Terminal Farmers Market (922-2317, 51 North 12th 

Street vid Arch Street; mån-lör kl 8-18, året om), där man 

hittar mycket gott och väldoftande att äta. Flera dagar 

i veckan kan man även hälsa på Amishfolket som säljer 

jordbruksprodukter från egna stånd. 

I källaren till den stora shoppinggallerian The Gallery, 

vid Market Street, finns ett veritabelt museum över 

amerikansk junkfood: det kallas för Foodcourt och är en 

plats där flera snabbmatsrestauranger delar på en gemensam 

ätyta. Vägg i vägg finns Bassett’s Turkey (kalkon), Burger 

King, Cajun Grill (Louisiana-stil), Philly Steak & Gyro Co 

(cheese steak och kebab), Dunkin’ Donuts (munkar), Fish 

& Chips-shop, Kentucky Fried Chicken, Mandarin Express 

(kinesiskt), McDonald’s, Mrs Field (Chocolate Chip Cookies), 

Salad Works, Taco Bell, Teriyaki Boy (sushi), Villa Pizza – i

princip alla större kök i världen med 20 sekunders väntetid; 

från $3. 

Men junkfood är inte allt. Söder om rådhuset i centrum hittar 

man Natural Goodness Market & Cafe (2000 Walnut 

Street) som specialiserar sig på veganburgare och hampa, 

tedrickaren kan söka sig till Philadelphia Tea Party 

(1334 Walnut Street) eller Tea, Java & Creams (129 South 

16th Street). Nära det historiska distriktet kan man fika på 

Painted Parrot Cafe (211 Chestnut Street) eller Pink Rose 

Pastry Shop (630 South 4th Street), där bakelser, kaffe och 

te väntar. 

Philadelphias Chinatown är ett säkert kort för en exotisk 

måltid på Cherry Street Chinese (1010 Cherry Street), 

Rangoon (burmesiskt; 145 North 9th Street) eller Van’s 

Garden (vietnamesiskt; 121 North 11th Street). 

Läsa 

I staden publiceras två gratistidningar, Philadelphia Weekly 

och Philadelphia City Paper som man kan plocka åt sig från 

boxar längs gatorna; den sistnämnda innehåller synnerligen 

uttömmande listor på allt som väntar i veckan på scenerna 

och gallerierna. På Robin’s Bookstore, 108 South 13th 

Street, kan man läsa medan man tar sig en kopp varm dryck 

på Robin’s Coffee Shop.

Ta sig vidare 

Från den pampiga järnvägsstationen, 30th Street Station 

(tunnelbana går till centrum, kontrollremsan från tågbiljetten 

gäller för resan till stan) avgår både Amtrak-tåg, 824-1600, 

och regionala pendeltåg. 

För kortare tågresor är pendeltåg billigare; t ex från Trenton 

($5 med SEPTA-pendeltåg) tre mil norr om Philadelphia kan 

man komma ända till New York City för $10 med NJ Transit; 

1-800-228-7246. NJ Transit trafikerar också Philadelphia- 

Atlantic City, östkustens Las Vegas där man kan gå på kasino 

och bada i Atlanten; 1 timme 30 min; $6. 

Greyhounds bussterminal ligger väldigt centralt intill 

Reading Terminal Market vid hörnet 10th Street och 1001 

Filbert Street; denna terminal delas även av bussbolaget 

Trailways. Upplysningar, 1-800-231-2222. 

Philadelphia Airport, 937-6800, ligger 15 km söder om 

centrum. Pendeltåg (R1) till/från flygplatsen kostar $5 (med 

SEPTA DAY Pass; giltigt för en dags resande med lokaltrafik); 

tågen som går var 30:e minut passerar 30th Street Station, 

Suburban Station och Market East Station. 

Från Philadelphia finns möjligheter att köra någon annans bil 

någon annanstans i USA (man betalar bensin och vägtullar 

själv), hör efter med Auto Driveaway, 884-6662, de har 

även kontor i Pittsburgh, (412) 276-6992.

Värt att veta om Pennsylvania 

Huvudstaden i Pennsylvania heter Harrisburg (54 000 

inv), känd för Three Mile Island-olyckan 1979 – det mest 

uppmärksammade kärnkraftshaveriet före Tjernobyl. 

Delstatens turistbyrå, 1-800-VISIT-PA, ligger i Forum 

Building, Harrisburg. 

I Pennsylvanias näst största stad, Pittsburgh (drygt 500 

000 inv), föddes popkonstnären Andy Warhol (1928-87; eg 

Andrew Warhola). Han växte upp på 3252 Dawson Street 

och utbildade sig till reklamtecknare på Carnegie Institute. 

Efter examen 1949 flyttade han till New York. Warhols grav 

finns i Bethel Park söder om staden. Det finns ett Warhol 

Museum, (412) 237-8300 på Sandusky Street (ons-sön). 

Det nyöppnade vandrarhemmet HI-Pittsburgh, (412) 431- 

1267, ligger på 830 Arlington Ave, $16 per natt (privata rum 

går också att få); buss 51A från buss- och järnvägsstationerna 

mot Arlington Heights (stig av vid Warrington), $1:25. 

Turistbyrån, 1-800-366-0093, ligger på 4 Gateway Center. 

Från Amtraks station, 1100 Liberty Ave, avgår tåg till bl a 

Philadelphia, Washington DC och Cleveland. 

Den som är intresserad av Amishfolket möter dem i 

saluhallen Reading Terminal Market i Philadelphia, dit de 

kommer (ons-lör) för att sälja jordbruksprodukter. Man finner 

även några av deras byar inte alls långt från staden. Detta 

folk (av germanskt ursprung) är en av delstatens viktigaste 

turistattraktioner; de lever 1700-talsliv utan maskiner och 

moderna hjälpmedel, klär sig som om de vore statister i

vildavästern-filmer och driver restauranger där turister 

serveras stadiga måltider av råvaror från Amishgårdar. En för 

allmänheten öppen Amish-bondgård ligger intill väg-896, ca 7 

km väster om Intercourse i Lancasterområdet (70 km väster 

om Philadelphia); Gray Line arrangerar dagliga exkursioner 

till området, (215) 569-3666; annars kan man på egen 

hand ta tåg eller buss till Lancaster (1 timme 20 min), för att 

därifrån närma sig Amishfolkets turistby. Bed & Breakfast i 

Intercourse får man för $75 på Carriage Corner, (717) 768- 

3059, 3705 East Newport Road. Närmaste vandrarhem ligger 

4 mil nordost om Intercourse i Geigertown, HI-Shireys 

Youth Hostel, (610) 286-9537, som enligt rapporter är 

ganska illa skött. 

Lancaster (60 000 inv) ligger en dryg mil väster om 

Amishgården. Staden är centralort i bondbygden och flera 

dagar i veckan är det marknad vid Penn Square (Market 

Street). 

På Pennsylvanias landsbygd finns ett stort antal vandrarhem, 

flertalet kan endast kan nås med bil eller av glada vandrare. 

De mest intressanta för turister är: 

HI-Poconos Hostel, & fax (717) 676-9076 ($12; öppet året 

om), strax norr om La Anna, vid korsningen av väg-191 

och väg-423, norr om Allentown. Närmaste busstation är 2 

mil bort i Mount Pocono. Vintertid ett utmärkt område för 

skidåkning. 

HI-Ironmaster’s Mansion, (717) 486-7575 ($12-15; året 

om) 1212 Pine Grove Road, Gardners, i Pine Grove Furnace

State Park – vandringsleden Appalachian Trail passerar förbi 

vandrarhemmet. Närmaste busstation ligger i Carlisle, 22 km 

åt nordost, på väg I-81 mot Harrisburg. 

HI-Ohiopyle, & fax (412) 329-4476 ($10-12; stängt julnyår), 

Ferncliff Peninsula, ligger i naturreservatet Ohiopyle. 

Närmaste busstation är i Uniontown, 32 km västerut; några 

km norrut i Mill Run ligger Frank Lloyd Wrights berömda 

Falling water-villa från 1930-talet, som är byggd över en fors; 

(412) 329-8501, visningar måste förbokas (sommartid tissön, 

vinter endast lör-sön) men vandrarhemmet kan hjälpa 

till med detta.

Från Philadelphia till 

Washington DC 

M a r y l a n d 

Halvvägs till Washington DC stannar tåget vid Penn Station 

i Baltimore (900 000 inv), centralort i delstaten Maryland. 

Invånarna äter mycket fisk, och ”krabbkakor” är Baltimores 

signum. Till nöds kan man bryta resan några timmar i 

Baltimore, och fortsätta samma dag. Skyskraporna är 

ungefär desamma som i alla andra städer, men Fell’s Points 

hamnkvarter vid Chesapeakebukten är trevliga med sina 

1700-talsbyggnader och kullerstensbelagda gator. Scener till 

filmen ”Sömnlös i Seattle” med foto av Sven Nykvist spelades 

in där. 

Här skrevs texten till amerikanska nationalsången, ”Star 

Spangled Banner”, av juristen Francis Scott Key i september 

1814, när han såg hur britterna bombarderade staden (under 

ett krig som varade 1812-15). Efter 25 timmars oupphörlig 

eldgivning och uppskattningsvis 1800 kanonskott vajade 

flaggan fortfarande stolt över fästningen. Francis greps då 

av patriotiska känslor och skrev versraderna på baksidan 

av ett kuvert. Efteråt upptäckte någon att man kunde skråla 

texten till en gammal dryckesvisa från Londons pubar, ”To 

Anacreon in Heaven”, vilket gjorde den mycket populär 

bland de amerikanska trupperna. Efter 100 år antogs den 

som nationalhymn – för då hade folk i allmänhet glömt den

ittiska dryckesvisan och fått för sig att Key var en poet; 

många amerikanska skribenter och författare ironiserar över 

detta faktum. Flaggan som Key såg finns idag på museum 

i Washington DC, och det ursprungliga manuskriptet till 

sången i museet på Maryland Historical Society (201 W 

Monument Street). 

Edgar Allan Poe (1809-49) bodde i Baltimore som ung 

författare på 1830-talet, och han återvände senare hit efter 

sin hustrus död, söp ned sig och dog. Poe begravdes vid 

Westminster Burying Ground (Fayette Street vid Greene 

Street); varje år på hans födelsedag i januari kommer en 

anonym ung man under natten till hans grav och lämnar tre 

röda rosor och en flaska konjak. Poes tidstypiskt möblerade 

hus ligger på 203 North Amity Street; ons-lör kl 12-15:45 och 

har ett litet museum. 

Så gott som hela sitt liv bodde journalisten och författaren 

H L Mencken (1880-1956) på 1524 Hollins Street (museum; 

lör kl 10-16, sön kl 12-16). Han publicerade ett antal 

samhällskritiska och ofta smått vulgära essäer, där han 

gick till angrepp mot den puritanska medelklassen som han 

kallade för ”booboisie”. Ett typiskt Mencken-uttalande lyder: 

”Det enda sätt en journalist kan se på en politiker är ned.” 

Men hans öde var att bli läst mest som underhållning. Han 

samlade på amerikanska slanguttryck och stod även bakom 

det stilbildande detektivmagasinet The Black Mask dit 

författare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler 

sålde sina första alster. Mencken finns utgiven på svenska i 

”Samlade fördomar” (1931). Nära huset finns en restaurang 

döpt till Menckens Cultured Pearl Cafe på 1114 Hollins.

Baltimore Orioles är ett baseball-lag, där George Herman 

”Babe” Ruth började sin bana innan han såldes till det styvare 

laget Boston Red Sox. Staden hyllar ”Babe Ruth” med en 

bronsstaty och man kan gå på match på Baltimore Orioles 

hemarena Oriole Park som har 46 000 platser; matchbiljetter, 

(410) 481-SEAT; upplysningar (410) 685-9800; http:// 

www.theorioles.com. Babe Ruths baseball-museum, Babe 

Ruth Birthplace, ligger nära Oriole-arenan på 216 Emory 

Street; öppet dagligen. 

Staden är känd för sina museer, bland ovanligare museer 

märks vaxkabinettet Great Blacks in Wax Museum med 

historiska svarta personer, och American Visionary Art 

Museum där alla konstnärer är självlärda. Museerna är 

stängda på måndagar. 

Turistbyrån, 1-800-MD-IS-FUN, ligger på 301 East Pratt 

Street vid Constellation Pier. HI-Baltimore, 1-800-898- 

2246, på 17 West Mulberry Street ($15 per natt) erbjuder 

en centralt belägen övernattningsmöjlighet. Man kan äta 

skaldjur vid Lexington Market på 400 West Lexington; 

mån-lör kl 8:30-18) eller pizza på Al Pacino Cafe, 609 South 

Broadway. Amtrak ligger på 1500 North Charles Street, en 

km norr om hamnen. 

Huvudstaden i Maryland heter Annapolis (30 000 inv). När 

jag hövligt frågade en person därfirån vad man kan ta sig för 

i Annapolis, svarade han med motfrågan: Varför skulle du 

vilja resa till Annapolis? Den som vill veta mer om Maryland 

kan surfa till http://www.mdisfun.org – notera den lilla 

förkortningen ”mdisfun” vilken ska uttydas som ”Maryland 

IS FUN”.

Vägvisare till Washington DC 

– $30 per dag 

Washington DC (607 000 inv) är sedan år 1800 USA:s 

huvudstad. Staden byggdes för detta ändamål och är 

därför mycket pampig, och precis som det anstår en 

huvudstad finns här många fantastiska saker att titta 

på. Bland museerna märks speciellt Smithsonian 

som har kallats för ”nationens vindsförråd” – det 

är världens största museum som innehåller allt 

från rymdskepp till elgitarrer, håller öppet dagligen 

året om, alltid med fritt inträde. Om du bara tänker 

besöka ett museum under din livstid, så vill jag med 

värme rekommendera Smithsonian. 

Här i Washington kan vi också göra studiebesök 

på Vita Huset, FBI, Pentagon och tryckeriet där 

dollarsedlarna görs.

Maktens stad 

Vi kan tro att vår regering är svag, korkad, övermodig, 

ohederlig och ineffektiv, och samtidigt vara djupt övertygade 

om att det är den bästa regeringen i världen, och vilja tvinga 

den på alla andra. 

John Steinbeck ”Amerika och amerikanerna” 

Mindre än timmes tågresa från Baltimore, och fyra timmar 

från New York City, ligger nationens huvudstad Washington 

DC. Förkortningen DC står för District of Columbia, en 

179 kvadratkilometer stor fyrkantig yta som balanserar på 

gränsen mellan delstaterna Maryland och Virginia. Men DC 

tillhör ingen särskild delstat. 

George Washington, överbefälhavaren som efter frihetskriget 

utnämndes till USA:s förste president år 1789, valde ut 

platsen för den nya huvudstaden 1790, antagligen därför att 

den låg nära hans egendom i Mount Vernon. Men George 

Washington dog 1799, året före regeringens flytt hit från 

Philadelphia 1800. Den förste presidenten som invigdes i 

den nya huvudstaden blev Thomas Jefferson (i vars fotspår 

vi redan gått i Philadelphia, se ovan), och han svor eden den 

4 mars 1801. 

Washington växte snabb, speciellt på 1860-talet under 

inbördeskriget mellan Nord- och Sydstaterna eftersom 

detta var Nordstaternas huvudfäste och tusentals militärer 

posterades kring staden. Förutom soldaterna flockades 

allehanda entreprenörer hit, och även vanligt folk som sökte

jobb inom offentlig förvaltning eller på byggarbetsplatserna. 

Stadsplanen är tydligt barockinspirerad, och företer 

vissa likheter med franska Versailles. Majoriteten av de 

monumentala byggnaderna i centrala Washington följer 

klassiska stilideal, de är uniformt pelarkantade med minst 

tjugo meters takhöjd och bastanta portar. Fast när man rör 

sig mellan husen ser man att moderna skulpturer planterats 

här och var, abstrakta, metalliska, oftast sönderrostade eller 

övervuxna, som lekplatser för Washingtons feta ekorrar. 

L i l l a v i t a h u s e t p å p r ä r i e n 

En bra start på en dag i Washington är Vita Huset 

(upplysningar dygnet runt på 456-7041; http://www. 

whitehouse.gov), på 1600 Pennsylvania Avenue NW, eftersom 

inträdesbiljetterna – som delas ut gratis – tar slut tidigt på 

förmiddagen. 

De flesta amerikaner är medvetna om att ingen kan nå 

presidentposten utan stöd från storföretagen (corporate 

America), för att i gengäld under sin ämbetsperiod bevilja 

företagen vissa fördelar. Därför är det inte förvånande att 

bara hälften av de röstberättigade röstar, och det närmaste en 

majoritet en president kan nå är ca 50% av de rösterna – vilket 

innebär att en president i praktiken bara har ett 25%-igt folkligt 

stöd. Trots det är Vita Huset ett älskat turistmål, för innerst inne 

gillar amerikanerna sina presidenter. Presidentfamiljerna är 

nästan som kungahus, fast med snabbare generationsskiften 

(oftast vart 4:e eller vart 8:e år). En president tilltalas ”Mr 

President” även efter ämbetsperioden, och presidenthustrur

som Jaqueline Kennedy Onassis kan få en riktig kult kring 

sig. 

Alla USA:s presidenter (utom Washingtons grundare George 

Washington) har bott i denna stora villa, som byggdes 1792- 

99. Om man vill se Vita Huset invändigt måste man följa med 

en rundtur (tis-lör kl 10-12). Biljettutdelningen (högst fyra 

per person) börjar kl 7:30 på White House Visitor Center, 

1450 Pennsylvania Avenue NW (208-1631, entré från E Street 

vid 15th Street). Själva vandringen genom residenset sker 

med militär precision och börjar med kroppsvisitering och 

röntgen av handbagage (ingen fotografering, inga ryggsäckar, 

inga tuggummin, ingen mat, inga vapen, inga barnvagnar). 

Turen tar 30 minuter och man får se konstsamlingen, 

representationsrum och några fina antikviteter, men man 

skyfflas ganska rappt igenom. Mr President springer heller 

inte runt i morgonrock (familjen bor två våningar över det 

som turisterna får se). 

Vita Huset syns bäst norrifrån. Turister vill gärna fotografera 

sig framför staketet på den sidan och TV-journalister tar sina 

”prator” där när de ska säga något om amerikansk politik. 

Tvärs över gatan, i den lilla parken, sitter några demonstranter 

och demonstrerar mot kärnvapen. Den som har suttit längst 

har varit där sedan 1981. 

Tips: medan man väntar på sin tur att bli insläppt i Vita 

Huset kan man flanera ned till Washington Monument samt 

Bureau of Engraving and Printing och hämta fribiljetter 

till lämpliga klockslag på eftermiddagen. Man kan även 

besöka souvenirbutiken intill Vita Huset medan man väntar: 

Political Americana, på 685, 15th Street NW.

Bokhandeln Border’s (i hörnet av L Street och 18th Street 

NW) ligger en liten bit från Vita Huset; de öppnar tidigt och 

det finns en trevlig kaffebar med avslappnande ”lounge”musik, 

och man kan dricka morgonkaffe (det sägs att gamle 

svenske USA-korrespondenten Kurt Mälarstedt brukar gå 

hit). 

T-bana: orange/blå linje till McPherson Square; röd linje till 

Metro Center. 

F o r d ’ s T h e a t e r 

Nästa sevärdhet är Ford’s Theater (426-1749; dagligen 

kl 9-17; stängt under repetitioner och föreställningar; fritt 

inträde), en knarrig 1800-talsteater med mycket sammet 

belägen på 511, 10th Street NW, norr om E Street. Från Vita 

Huset får man gå några kvarter österut. 

Här mördades presidenten Abraham Lincoln av en 

skådespelare i april 1865. Det var fredagsafton och efter mötet 

med sitt kabinett åkte presidenten hem till Vita Huset för att 

snygga upp sig, då han lovat att gå med sin fru Mary för att se 

pjäsen ”Our American Cousin”. Egentligen skulle de ha gått 

tillsammans med general U S Grant, men krigshjälten drog 

sig ur och ett annat yngre par följde med – major Rathbone 

och dennes hustru Clara. Under föreställningen smög sig en 

av skådespelarna in i presidentens loge (över scenen till höger 

från publiken sett) och sköt honom med en 44-kalibrig pistol, 

samt oskadliggjorde Rathbone med ett knivhugg. Därefter 

hoppade skådespelaren, John Wilkes Booth, ned på scenen

och skrek någonting som ingen hörde vad det var på grund 

av all uppståndelse. En del menar att han på latin yttrat ”Så 

går det för tyranner”, andra att han på sydstatsmål utropat 

”Länge leve Södern”. När han landade på scenen snubblade 

han och knäckte vristen, men lyckades detta till trots rida ut 

ur staden. 

Sydstatssympatisören Booth hade sedan en tid konspirerat 

med en grupp meningsfränder om att lönnmörda presidenten 

och hela regeringen. Tolv dagar senare hittades Booth i en 

tobakslada i Virginia där han sköts på fläcken. De flesta av 

konspiratörerna blev hängda, några fick livstids fängelse. Det 

gick inte mycket bättre för presidentens krets: General Grant 

tillträdde som president fyra år senare men hans regim blev 

skandalomsusad. Mary Lincoln blev sinnessjuk och dog 1882. 

Rathbone blev även han sinnessjuk och sköt sin hustru Clara, 

och avled själv på mentalsjukhus i Tyskland 1911. 

Ford’s Theater slog igen och pöbeln hotade att bränna ned 

teatern om den återöppnades. Den användes som kontor fram 

till 1893 då golvet kollapsade varvid 22 människor dog. År 

1932 öppnades Lincoln Museum i källaren (man kan bland 

annat se mordvapnet och skotthålet i presidentens rock). 

Teatern restaurerades till ursprungligt skick på 1960-talet 

och man kan faktiskt fortfarande se pjäser här med Ford’s 

Theater Society (347-4833; repertoar och teaterbiljetter). 

T-bana: röd/orange/blå linje till Metro Center.

F B I 

FBI:s motto: Trohet, Tapperhet och Hederlighet 

Från Ford’s Theater är det bara ett halvt kvarter till nästa 

viktiga plats, Federal Bureau of Investigation (324- 

3447; http://www.fbi.gov) i J Edgar Hoover Building, 935 

Pennsylvania Ave NW. De har gratis rundturer på vardagar 

var 20:e minut kl 8:45-16:15; det är bara att ställa sig i kön till 

publikentrén på E Street på byggnadens norra sida, mittemot 

McDonald’s; observera att det tar i genomsnitt en timme att 

köa och rundturen tar lika lång tid. Fotografering är förbjudet. 

Men rundturen är både underhållande och spännande, och 

bör ej missas. På slutet kan man också besöka FBI:s butik 

med roliga souvenirer. 

Grunden till FBI lades 1908 av justitiedepartementet, som 

inte längre litade på de lokala polismyndigheterna. Att FBI 

är en federal myndighet innebär att man bara träder in när 

en utredning spänner över flera delstater, t ex ifall en biltjuv 

korsat en delstatsgräns eller vid synnerligen grova brott 

som presidentmord. Den mest kända FBI-chefen, J Edgar 

Hoover, utnämndes 1924 och behöll posten till sin död 

1972. Byrån fick ett uppsving under 1920- till 40-talen, dels 

under förbudstiden då man bekämpade gangsterväldet och 

dels i kampen mot tyska spioner under andra världskriget. 

Agenterna blev en slags moderna cowboyhjältar. 

Byrån fick sitt rykte nedfläckat genom hetsjakten på 

kommunister som inleddes på 1950-talet. Det sägs att FBI:s 

infiltration av det marginella amerikanska kommunistpartiet

var så omfattande att Hoover övervägde att ta över hela 

partiet. Förföljelser av konstnärliga utövare blev därefter 

något av ett signum för FBI, t ex sattes poeten Allen Ginsberg 

under bevakning och agenter gick till hans uppläsningar för 

att höra om han yttrade anti-amerikanska åsikter. Nyligen 

erkändes att byrån övervakat popartisten John Lennon under 

åren 1971-72 och verkat aktivt för att Lennon inte skulle få 

uppehållstillstånd i USA. 

På sistone har FBI förändrats en del: man har frångått den 

inofficiella policyn att mest anställa vita män, numera är 

det inget hinder om en sökande har en annan hudfärg eller 

ett annat kön än standardagenten. Nuförtiden växer FBI: 

s popularitet igen, bl a genom TV-serien ”Arkiv X” som 

skildrar två agenter på jakt efter övernaturliga fenomen. FBI 

medverkar själva i TV-program som ”Americas Most Wanted, 

America Fights Back” och ”Unsolved Mysteries”. 

Ett besök på FBI är dramatiskt: där finns korridorer fyllda 

med narkotika, skjutvapen och maffiaguld (allt är i säkert 

förvar bakom larmade glas). Under rundvandringen får 

vi se vapen som använts av Al Capone och Bonnie & Clyde 

och ett italienskt gevär som är identiskt med det som John 

F Kennedy sköts med (originalet förvaras i Nationalarkivet). 

Vi uppmuntras att begrunda FBI:s porträttgalleri över de för 

stunden tio mest efterspanade brottslingarna till vilket 

kandidater nomineras av de 56 fältkontoren. Bara 7 kvinnor 

har kvalificerat sig till listan sedan starten 1950. Hittills har 

FBI genom porträttgalleriet lyckats gripa 131 av totalt 451 

”mest efterspanade”. 

–Vi värdesätter allmänhetens hjälp, säger guiden och ber oss

att hålla ögonen öppna. 

Vi får också inblick i FBI-agenternas vardag när vi passerar 

förbi de kriminaltekniska laboratorierna. I slutet av rundturen 

får vi samspråka en stund med en tvättäkta Special Agent 

som demonstrerar olika skjutvapen och fyrar av dem mot en 

måltavla precis som på bio. Han har till och med en jargong 

som är som en dålig parodi på en Hollywood-thriller: 

–Det här är ett drömjobb (konstpaus) för den som gillar att 

storma skumma knarkarkvartar i förfallna höghus (konstpaus 

igen) med draget vapen och blodet pulserande i öronen. 

Men att bli specialagent är inte lätt, ty FBI vill inte bli 

sammankopplade med vem som helst. Elvis Presley försökte 

utan framgång bli agent, och för att visa sin goda vilja angav 

han omstörtande grupper och personer som Beatles (”lagt 

grunden för dagens ungdomsproblem”) och Jane Fonda 

(”USA-fientliga uttalanden som förgiftat de ungas sinnen”). 

Problemet var bara att den paranoida FBI-chefen J Edgar 

Hoover vägrade träffa Elvis, som i hans ögon var alldeles för 

långhårig och hade perversa kläder. Senare fick rock’n’rollkungen 

upprättelse av president Nixon, som utnämnde Elvis 

till federal narkotikaspanare. 

FBI-skolan som är känd från den Oscarsbelönade filmen ”När 

lammen tystnar” – med Jodie Foster som ung agent – ligger 

i ett skogigt övningsområde på marinkårsbasen Quantico (5 

mil söder om Washington, i Virginia). Förutom skolbyggnader 

och 14 skjutbanor av olika slag finns där en låtsasstad, Hogans 

Alley, för träning av FBI-agenter och narkotikapoliser. 

Anläggningen är dock inte öppen för turister. 

T-bana: röd/orange/blå linje till Metro Center; gul/grön linje 

till Archives.

N a t i o n a l a r k i v e t 

I kvarteret snett över Pennsylvania Avenue från FBI ligger den 

kanhända allra viktigaste byggnaden i USA: Nationalarkivet 

(501-5000; öppet dagligen) på Constitution Avenue NW 

mellan 7th och 9th Street, där dokumenten som nationen 

vilar på förvaras. 

De populäraste originalhandlingarna är permanent utställda 

i en marmorglänsande hall som man kommer in i från 

byggnadens södra sida (som vetter mot National Mall), 

efter att ha genomgått ännu en fullständig visitering med 

detektorer och gud vet vad. Se där, flankerad av två slokande 

amerikanska flaggor ligger USA:s oavhängighetsdeklarat 

ion, som undertecknades i Philadelphia 1776, bakom ett 

klorofyllgrönt glas som skyddar de spröda pappersarken 

(ungefär A2-format) från ljus och samtidigt gör dem så gott 

som oläsliga. 

En lång kö leder dit fram och alla blir besvikna över att de 

inte får fotografera dokumentet. Arkivet har andra historiska 

utställningar i de omgivande utrymmena. Dessutom finns 

här geväret som Kennedy sköts med och flygvapnets numera 

nedlagda UFO-katalog, den så kallade Blue Book, men många 

sådana intressanta föremål förvaras inlåsta i djupa valv. 

T-bana: grön/gul linje till Archives

N a t i o n a l M a l l 

Söder om Nationalarkivet breder stadens paradområde 

National Mall ut sig, det är en blandning av en jättelik park 

och ett system av avenyer, ungefär 4 km på längden och en 

halv km på bredden. 

Österut 

Längst i öster skymtar den karakteristiska kongressbyggnaden 

Kapitolium (The Capitol; 224-3121; gratis guidade 

rundturer dagligen kl 9-15:45), som började byggas 1793 och 

blev färdig 1863. Både senaten och kongressen arbetar här, 

säkerhetspådraget är tämligen högt efter ett bombattentat 

1983 och efter att en revolverbeväpnad amerikan sommaren 

1998 sköt ner två av säkerhetsvakterna och en turist. Det finns 

en presentbutik med Washington-souvenirer. Kapitolium 

är stadens nollpunkt och härifrån räknas alla gatu- och 

husnummer: Adressen hit är 1st Street, mellan Constitution 

och Independence Ave. 

Bakom Kapitolium hittar man 16 miljoner böcker på 925 

km bokhyllor i kongressbiblioteket, Library of Congress 

(707-5000; http://www.loc.gov; öppet dagligen; fritt 

inträde), som grundades år 1800 och sägs vara världens 

största bibliotek. Adressen hit är 101 Independence Ave SE, 

mellan 1st och 2nd Street. 

Härjämte ligger Högsta Domstolen (Supreme Court of 

the United States) på 1, 1st Street mellan Constitution och

Independence Ave, där turister kan få följa rättegångarna 

(479-3000; mån-ons kl 10-15). Antalet publikplatser är 

mycket begränsat. 

T-bana: blå/orange linje till Capitol South. 

Nationens vindsförråd 

Kring den centrala delen av National Mall ligger en grupp 

nationella museer som går under namnet Smithsonian 

Institute. Världens största museum, som författaren 

Bill Bryson kallat ”nationens vindsförråd”, är uppdelat på 

ett sextontal olika museibyggnader med diverse teman. I 

Smithsonian ingår dessutom en djurpark. Innan museihataren 

suckar och hoppar till nästa avsnitt kan det vara värt att 

begrunda dessa museers allomfattande natur. 

Här har man samlat allting som är viktigt i amerikansk historia 

och kultur, och dessutom saker som är stulna ur många andra 

länders historia. I det historiska museet finns så varierande 

föremål som den flagga vilken inspirerade Francis Scott Key 

att skriva texten till den amerikanska nationalsången ”Star 

Spangled Banner” (i Baltimore), men där finns också alla 

amerikanska uppfinningar som glödlampan, telefonen och 

elgitarren: Från stekpanna till Flying V heter avdelningen om 

elgitarrens historia, som bland annat kan uppvisa rockartisten 

Prince specialbyggda gitarr. I luft- och rymdfartskomplexet 

finns amerikanska månkapslar och Charles Lindberghs 

flygplan Spirit of St Louis, och man tillåts till och med gnida

fingertopparna mot liten månsten – en flisa med 4 miljarder 

år på nacken. Och i det naturhistoriska museet finns härliga 

dinosaurieskelett att gnaga på. Så Smithsonian är inte direkt 

kattskit. 

De flesta museerna är öppna dagligen kl 10-17:30 (undantaget 

juldagen; ev längre öppethållning på sommaren) och har fritt 

inträde; upplysningar 357-2700. 

Smithsonian Information Center i Smithsonian Castle 

är museets mittpunkt, och en bra startplats eftersom den är 

belägen mitt på National Mall, på 1000 Jefferson Drive SW 

mellan 7th och 12th Street. ”Slottet” är som hämtat ur en 

film av Walt Disney och förser en med värdefull information 

(dagligen kl 9-17:30), där finns även museigrundaren James 

Smithsons gravkrypta och modeller över Washingtons 

centrala monument. 

Norr om ”slottet” ligger den något mer historiskt 

tillbakablickande avdelningen med tre stora museer: i den 

första byggnaden rakt norrut ligger Museum of Natural 

History (Constitution Ave vid 10th Street NW). Grannen 

öster om denna är National Gallery of Art med amerikansk 

konst från 1700-talet och fram till nutid (Constitution Ave 

mellan 4th och 7th Street NW). Väster om det naturhistoriska 

museet står patriotiska Museum of American History 

(14th Street vid Constitution Ave NW). 

Öster om ”slottet” hamnar vi i en mer kreativ fåra: först 

kommer vi till Arts and Industries Building (900 

Jefferson Drive SW), och därnäst står en cirkelrund byggnad, 

Hirshhorn Museum med skulpturträdgård (Independence 

Avenue vid 7th Street SW). Det sistnämnda har en samling

med världens alla kända 1900-talskonstnärer. 

När vi korsar 7th Street och fortsätter österut finner vi det 

ganska grabbiga Air & Space Museum (Independence 

Avenue vid 6th Street SW), förutom luftfarts- och 

rymdutställning har det här museet ett populärt kafé där man 

gärna tar sig en kopp medan man vilar benen. Enligt uppgift 

är detta världens mest besökta museum, om man räknar till 

antalet besökare per dag. 

Västerut från ”slottet”, innan Jefferson Drive mynnar ut i 12th 

Street, finner vi asiatisk och amerikansk konst i Freer Gallery 

of Art och mer antikt jox från Asien finner vi i byggnaden intill, 

Arthur M Sackler Gallery (1050 Independence Avenue 

SW). Sedan kommer vi, söder om ”slottet”, till National 

Museum of African Art (950 Independence Avenue SW) 

med afrikansk konst. 

T-bana: orange/blå linje till Smithsonian; gul/grön linje till 

L’Enfant Plaza. 

S m i t h s o n i a n I n s t i t u t e 

Ovan presenteras de delar av Smithsonian Institute som 

ligger vid National Mall. Men det tar inte slut där. Följande 

Smithsonian-museer ligger i andra delar av Washington: 

Anacostia Museum, 1901 Fort Place SE (T-bana: Anacostia); 

de svarta amerikanernas historia. 

National Museum of American Art, 8th Street vid G 

Street NW (T-bana: Gallery Place); amerikansk konst. Från 

samma byggnads södra sida kommer man in i National

Portrait Gallery, 8th Street vid F Street NW; porträtt på 

amerikanska hjältar och hjältinnor från indianprinsessan 

Pocahontas till samtliga presidenterna. 

National Postal Museum, 2 Massachusetts Avenue NE 

(T-bana: Union Station); det amerikanska postväsendets 

historia. 

Renwick Gallery, Pennsylvania Avenue vid 17th Street NW 

(T-bana: Farragut West); amerikanskt konsthantverk. 

Smithsonian har som kronan på verket även en djurpark, 

National Zoological Park (dagligen kl 10-18; ev kortare 

vintertid och om vädret är vackert förlängda sommartider; 

stängt på juldagen; fritt inträde) med tusentals djur, på 3000 

Connecticut Avenue NW längs Potomacs lilla biflod Rock 

Creek (T-bana: röd linje till Woodley Park-Zoo, därefter går 

man norrut längs Connecticut Avenue och tar till höger på 

Hawthorne Street). 

Två Smithsonian-museer är belägna i New York och 

beskrivs i det kapitlet: National Museum of the American 

Indian samt Cooper-Hewitt National Design Museum. 

Inträdet till alla museer (utom Cooper-Hewitt i New York) 

är gratis, för vissa speciella attraktioner som filmvisningar 

tas en symbolisk avgift. Smithsonian arrangerar dessutom 

flera viktiga festivaler, bl a konserter och dansuppvisningar 

på National Mall. Besök även Smithsonian på http://www. 

si.edu.

Washington Monument 

Mitt på National Mall står det mest iögonfallande monumentet 

i hela staden, Washington Monument, en 169 meter hög 

sylvass marmorobelisk som blickar ut över presidenthemmet 

i norr, kongressbyggnaden i öster och Potomacfloden i 

väster (och i nordväst skymtar man Watergates vita rundade 

kontorskomplex). Grundstenen till detta byggnadsverk lades 

redan 1848 men det tog fyrtio år innan det var klart för 

publikinsläpp. Tornet sägs vara världens högsta fristående 

murade byggnad och i DC får inget hus byggas högre än 

Washington Monument – så den obehindrade utsikten är 

tryggad. 

När vi strosar upp mot monumentet är det svårt att inte 

bli imponerad över dess gigantiska proportioner. Om man 

vill åka hiss upp ska man hämta en fribiljett från kiosken 

vid monumentets uppfart på 15th Street NW (426-6841; 

dagligen kl 9-17; under sommaren förlängs tiderna till kl 

8-24; biljetter börjar delas ut kl 7:30 men kan vara slut redan 

kl 12; efter kl 20 kan man åka upp utan biljett). Liksom vid 

Vita Huset blir man anvisad ett klockslag. 

De öppna slänterna runt monumentet är populära 

bland stadens drakflygare och i april arrangeras en årlig 

drakfestival. 

T-bana: blå/orange linje till Smithsonian.

Lincoln Memorial 

Västerut guppar den reflekterande pölen (Reflecting Pool) 

och den mördade presidentens staty i Lincoln Memorial, 

en pampig paviljong som med sina doriska kolonner ska se 

ut som ett grekiskt tempel. Det var vid Lincoln Memorial som 

Martin Luther King Jr inför 250 000 demonstranter höll sitt 

kraftfulla ”I have a dream”-tal: 

Jag har en dröm om att en dag på Georgias röda kullar ska 

söner till före detta slavar och söner till före detta slavägare 

kunna sitta tillsammans vid broderskapets bord… Jag har 

en dröm om att mina fyra barn en dag ska bo i ett land där 

de inte bedöms efter sin hudfärg, utan efter sin karaktär. 

Tyvärr tycks det fortfarande dröja många år innan Kings 

drömmar blir uppfyllda. 

På norra sidan om Lincoln Memorial finns ett minnesmärke 

över de amerikanska soldater som stupade i Vietnam (58 

192 så vitt jag kunde räkna namnen), och söderut finns ett 

motsvarande för stupade i Koreakriget. 

T-bana: blå/orange linje till Foggy Bottom-GWU (George 

Washington University).

W a t e r g a t e 

Norr om Lincoln Memorial ligger det kontorskomplex vars 

namn för evigt kommer att förbli i världens minne som ett 

synonym till politiska skandaler: Watergate. 

De krökta fasaderna är välbekanta från hundratals pressbilder, 

och alla politiska skandaler som hotar den sittande presidenten 

slutar numera på ”-gate”. Den sedelärande historien om 

ändelsen ”-gate” har sin upprinnelse i att president Richard 

Nixon lät bugga motståndarlägrets kampanjhögkvarter i 

Watergate, eftersom alla medel är tillåtna i kampen för att bli 

återvald – enligt Nixon själv. Det bar sig inte bättre än att en 

nattvakt upptäckte fem män som en juninatt 1972 monterade 

in mikrofoner på demokratiska partiets kontor. Speciellt 

komprometterande var det faktum att männen visade sig 

vara anställda av Committee to Re-elect the President (som 

faktiskt förkortades CREEP). Medan härvan nystades upp 

– vilket tog flera år – fälldes Richard Nixon, nästan hela Vita 

Husets stab och nye FBI-chefen L Patrick Gray, som knappt 

hunnit efterträda J Edgar Hoover, vilken i sin tur roterade 

som en kardanknut i sin grav. 

Efteråt har de flesta inblandade kunnat göra sig en mindre 

förmögenhet på att skriva böcker om sin roll i affären. Howard 

Hunt, Vita Huset-medarbetare som tidigare jobbat inom CIA 

där han planlagt den lika misslyckade invasionen av Kuba 1961 

(den s k ”Grisbukten”), blev författare till spionthrillers, och 

hans kollega G Gordon Liddy, f d FBI-agent, fick en gästroll i 

TV-serien ”Miami Vice”.

Söder om Watergate ligger John F Kennedy National 

Center for the Performing Arts, 2700 F Street NW, 

stadens stora kulturhus med fem scener. Watergate och 

Kennedy Center ligger i korsningen Virginia Avenue och 

New Hampshire Avenue, väster om George Washingtonuniversitetet. 

T-bana: orange/blå linje till Foggy Bottom-GWU (George 

Washington University). 

J a k t e n p å e t t c e n t r u m 

Washington har inget egentligt centrum eftersom staden är 

uppbyggd som ett system av paradgator. Så centrum är lite 

grann där man befinner sig för tillfället. 

Norr om Vita Huset ligger Dupont Circle i skärningspunkten 

mellan Connecticut Avenue, Massachusetts Avenue och 

New Hampshire Avenue, en ödslig rondell med en fontän 

i mitten och några parkbänkar med knarkare och lodisar. I 

omgivningarna hittar man en mängd kaféer, uteserveringar 

(sommartid) och trendigare barer; vad som ska föreställa 

Washingtons pulserande nöjesdistrikt är dock inte särskilt 

upphetsande. Om man trots allt behöver röra sig bland folk 

kan man prova att spankulera uppför Connecticut Avenue 

som kantas av bistroer (T-bana: röd linje till Dupont Circle). 

Efter några kvarter kan man vika av uppför Florida Avenue 

till höger för att komma till U Street; längs denna gata som 

tidigare varit ett svart getto ligger flera etniska restauranger

med mat från spännande länder i Afrika. Ett nytt komplex 

med finare matställen finner man i hörnet av U Street och 14th 

Street, där man kan äta pizza på populära Coppi’s (1414 U 

Street). I nästa kvarter finns en stor väggmålning föreställande 

sångaren Marvin Gaye, född i Washington DC 1939. Gaye 

började sin bana i skolorkestern på närbelägna Cardoza High 

School. (T-bana: grön linje till U Street-Cardoza.) 

R u f f i g a k v a r t e r 

När man promenerar i området norr om Vita Huset, i 

synnerhet på de smalare bokstavs- och siffergatorna, kan 

man plötsligt upptäcka att man befinner sig i ganska ruffiga 

kvarter. Plötsligt är ordet. Jag omges av gängmedlemmar som 

står och hänger i gathörnen på demonstrativt sätt, som om 

de äger gatan. Råttorna pilar ner i kloakerna. Jag går in på 

en kvällsöppen kvartersrestaurang: Där är bord och stolar 

fastskruvade i golvet och kassan skyddas av 4 tum tjockt 

pansarglas som till och med ska klara strödda salvor av kpisteldgivning. 

Bakom glaset står den asiatiske kocken och tar 

emot beställningar – vi talar genom en skottsäker glugg. 

Pengarna lirkar man in genom en springa under glasrutan. 

Och när maten efter några minuter är klar, kommer ingen 

ut för att servera den, utan man får sin bruna papperspåse 

genom en roterande plexiglastrumma. 

Vad jag slagits av här i nationens huvudstad är hur isolerade 

alla platser är. Byggnaderna omges av så breda och långa 

gator att man blir trött i fötterna av att röra sig från en plats 

till en annan. En lyxig restaurang eller ett flott hotell kan ligga

i så ruffiga omgivningar att man måste ta bilen mellan hotell 

och restaurang för att slippa bli ett rånoffer. Situationen var 

i början av 90-talet så bedrövlig att FBI startade Operation 

Safe Streets i staden.


Riktnumret till Washington DC är 202. 

Ta sig runt 

I en monumental stad som Washington är avstånden långa, 

men med bra skor kan man gå mellan de flesta av de centrala 

monumenten även om det tar sin tid. Om det är en solig dag, 

ta med någonting att dricka och kanske en hatt. 

Centrala Washington ligger på floden Potomacs östbank och 

grundplanen är tämligen enkel. Ett paradstråk, National 

Mall, sträcker sig 4 km österut från floden. I ändan närmast 

Potomac står Lincoln Memorial, mitt på National Mall 

står Washington Monument (169 meter hög) och längst i 

öster Kapitolium (som är nollpunkten i stadens gatunät). 

Precis norr om Washington Monument ligger Vita Huset. I 

området norr om Vita Huset finns stadens näringscentrum 

om man vill gå på krogen. Här finns också de flesta hotell. 

Järnvägsstationen ligger strax norr om Kapitolium. 

Washington har ett regelbundet gatusystem som kan vara 

intressant för en matematiker, med ett nätverk av avenyer och 

gator. Diagonala avenyer är i allmänhet döpta efter delstater, 

t ex ligger järnvägsstationen på Massachusetts Ave, framför 

stationen kan man också gå snett söderut på Delaware Ave 

eller Louisiana Ave till Kapitolium. Det finns två avenyer som 

bryter mot den här regeln, de löper parallellt med National 

Mall: Constitution Avenue (norra sidan) och Independence 

Avenue (södra sidan).

I övrigt rör man sig på gator som antingen är numrerade 

(lodräta) eller har en bokstav (vågräta). Mittpunkten i 

detta system är Kapitolium och de vågräta gatorna som 

löper parallellt med National Mall har bokstäver och börjar 

med C Street på vardera sidan om Constitution respektive 

Independence Avenue. De gator som löper i nord-sydlig 

riktning är numrerade från 1 och högre ju längre från 

Kapitolium gatan ligger. Husnumren är upprättade så att de 

flesta kvarter är ett jämt hundratal. För att avgöra var man 

befinner sig, anger man i vilken kvadrant adressen ligger i 

förhållande till Kapitolium: NE (nordost), NW (nordväst), 

SE (sydöst) eller SW (sydväst). 

Detta betyder att om man står framför 1320 L Street NW är 

man 13 kvarter väster och 10 kvarter norr om Kapitolium. På 

så sätt kan man orientera sig någorlunda enkelt. 

Washington har både tunnelbana och bussar som körs av 

bolaget Metro, 637-7000; många av linjerna fortsätter som 

pendeltåg till närbelägna samhällen i Maryland eller Virginia. 

Nedgångarna markeras av pelare med bokstaven M och färger 

för vilka linjer som passerar där. T-centralen heter Metro 

Center och ligger i korsningen G Street och 12th Street NW. 

För att resa med tunnelbana måste man köpa ett förköpskort 

– Metrokort – på någon av stationerna eller hos speciella 

återförsäljare. Kortet gäller för både tunnelbana och buss. 

Avgift: varierar beroende på om det är rusnings- eller lågtrafik, 

samt beroende på hur långt man färdas (avgiften dras från 

förköpskortet när man lämnar tunnelbanan). Byte: I centrum 

finns tre tunnelbanestationer där man kan byta, Metro Center

(röd/orange/blå), Gallery Place-Chinatown (röd/grön/gul) 

och L’Enfant Plaza (orange/blå/gul/grön). Man kan byta från 

tunnelbana till buss om man tar en transferbiljett när man 

börjar resan (gäller i två timmar). 

Om man vill komma till platser i Maryland som inte nås av 

Washingtons tunnelbana finns det flera pendeltågslinjer som 

utstrålar från huvudstaden med bolaget MARC (Maryland 

Rail Commuter Service), 1-800-325-RAIL. 

Guidning 

Old Town Trolley Tours, 832-9800, har röda bussar som 

kör runt till de flesta sevärdheterna i centrala Washington 

(dag som kväll); biljetten kan vara en bra investering eftersom 

man kan hoppa på bussen igen samma dag, även efter att 

man avverkat sin guidade rundtur. Det finns hållplatser 

framför Smithsonian Castle, öster om Vita Huset, vid Lincoln 

Memorial och Arlingtons kyrkogård, samt på flera andra 

ställen. 

Museerna inom Smithsonian-gruppen har dagliga gratis 

visningar som man inte behöver boka plats på, tider anges på 

respektive museum eller 357-2700. 

Fråga 

Vita Husets turistbyrå på 1450 Pennsylvania Ave, snett 

över gatan från Vita Huset, är kanhända det bästa och 

naturligaste stället att börja på.

Smithsonian Institute har också eget besökscenter i 

Smithsonian Castle, mitt på National Mall, mellan 7th och 

12th Street; dagligen kl 9-17:30 (357-2020; dygnet runt; 

bandat meddelande). 

På järnvägsstationen finns en disk där Travelers Aid 

tillhandahåller kartor och guidehäften. 

DC Office of Tourism & Promotion, 347-2873 samt 

Washington Convention & Visitor Association, 789-7000 

ligger på 1212 New York Ave NW och är nästa ställe dit man 

kan vända sig med frågor. 

Svenska ambassaden, Embassy of Sweden, 467-2600, 

epost: ambassaden.washington@foreign.ministry.se, fax 

467-2699, ligger på 1501 M Street NW. 

Om man planerar att resa till Mexiko finns en mexikansk 

turistbyrå på 1911 Pennsylvania Ave, 728-1750. 


Staden har minnesmärken över nästan alla USA:s presidenter 

som är döda och inte längre kan göra bort sig; nyast är museet 

över FDR – Franklin Delano Roosevelt. 

Även om man inte är intresserad av monument finns det i 

Washington otroligt mycket att titta på och förundras över. 

Många av museerna har öppet alla dagar i veckan, undantag 

noteras i listan med största möjliga precision. Somliga 

sevärdheter (exempelvis Vita Huset, Washington Monument) 

släpper in ett begränsat antal turister varje dag och har ett 

fribiljettsystem; om man t ex vill besöka Vita Huset bör man

prioritera biljettanskaffning till detta. 

Eftersom många av sevärdheterna är gratis kan köerna bli 

långa i synnerhet på sommaren när amerikaner har semester. 

Kön till FBI tog t ex 1 timme 20 minuter, till Vita Huset 30 

minuter osv. 

En del av huvudstadsområdets sevärdheter ligger utanför 

Washington DC:s gränser och markeras med (MD) för 

Maryland och (VA) för Virginia. 

Utöver de sevärdheter som redan räknats upp finns några 

hyperintressanta grejer: 

Bureau of Engraving & Printing, 622-2000. 14th Street 

vid C Street SW. Vardagar kl 9-14; fritt inträde. Fribiljetterna 

börjar delas ut kl 8 på Raoul Wallenberg Place, 15th Street SW. 

Här arbetar 2300 personer med att trycka de amerikanska 

pengarna – årligen trycks 100 miljarder nya sedlar, dessutom 

trycks här frimärken och andra värdepapper. Guidad 

promenad genom huset tar 20 minuter. Titta, fotografera 

(utan blixt), köpa oskurna ark med pengar, strimlade sedlar 

och andra ovanliga souvenirer. T-bana: blå/orange linje till 

Smithsonian. 

Corcoran Gallery of Art, 639-1700. 17th Street vid New 

York Ave NW. Ons-mån kl 10-17. Museum för modern konst. 

T-bana: blå/orange linje till Farragut West. 

Folger Shakespeare Library, 544-7077. 201 East Capitol 

Street SE. Världens förnämsta Shakespeare-samlingar göms 

här i skuggan av Kapitolium och Kongressbiblioteket. Öppet 

för allmänheten endast en dag om året – på Shakespeares

födelsedag den 20 april. T-bana: blå/orange linje till Capitol 

South. 

F Scott Fitzgeralds och Zeldas grav, upplysningar 

(301) 428-9702. St Mary’s Church, Veirs Mill Road vid väg- 

355 i Rockville (MD). Här vilar detta tragiska par: författaren 

till ”Den store Gatsby” (som dog av en hjärtattack hos sin 

älskarinna i Hollywood 1940) och hans likaledes skrivande 

hustru (som hospitaliserades efter flera nervösa sammanbrott 

och dog 1948). Pendeltåg (MARC) från Union Station till 

Rockville (Brunswick Line); alternativt T-bana med röda 

linjen. 

Holocaust Memorial Museum, 488-0400. 100 Raoul 

Wallenberg Place, 15th Street SW. Dagligen kl 10-17:30; 

fribiljetter delas ut vid museet. Invigdes 1992 för att minna 

om judeutrotningen under andra världskriget; bland dem som 

hyllas finns en del svenska diplomater som hjälpt till att rädda 

livet på judar. T-bana: blå/orange linje till Smithsonian. 

National Building Museum, 272-2448. 401, F Street 

NW. Fritt inträde. Arkitektur, stadsplanering. T-bana: röd 

linje till Judiciary Square. 

National Museum of Women in the Arts, 783-5000. 

1250 New York Ave NW. Mån-lör kl 10-17, sön kl 12-17. Drygt 

1500 verk av kvinnliga konstnärer från 1500- till 1900-talen. 

T-bana: blå/orange/röd linje till Metro Center. 

NASA, (301) 286-8981. Goddard Space Flight Center, 

Greenbelt Road, 15 km norr om Washington (MD). Visitor 

Center och museum. Dagligen kl 9-16; fritt inträde. Den 

rymdintresserade kan göra en tripp ut hit; modellraketer

avfyras den första och tredje sön varje månad kl 13; guidad 

rundtur andra och fjärde sön kl 11 & 14 (ring och bekräfta). 

Pendeltåg (MARC) från Union Station till Seabrook (mot 

Baltimore); därefter ca 2 km till fots eller taxi. 

Newseum, 1-888-NEWSEUM. 1101 Wilson Blvd, Arlington 

(VA). Fritt inträde. Nytt museum inriktat på nyhetsförmedling 

och massmedier, med interaktiva övningar som kan vara kul 

för både barn och vuxna. T-bana: blå/orange linje till Rosslyn. 

Pentagon, (703) 695-1776. Vid US I-395 i Arlington (VA), 

sydväst om den stora kyrkogården. Försvarsministeriets 

femhörniga högkvarter byggt 1943 (påstås vara världens 

största kontorskomplex; 23 000 personer jobbar där). 

Turister blir insläppta i en utställningsavdelning och var 30:e 

minut ges en guidad tur; mån-fre kl 9:30-15:30; man måste 

ha med sig fotolegitimation och pass; fritt inträde. T-bana: 

blå/gul linje till Pentagon. 

Phillips Collection, 387-2151. 1600, 21st Street NW. 

Stängt mån. Konstmuseum med verk av bl a Renoir, Cézanne, 

Picasso – de finns där allihop. T-bana: röd linje till Dupont 

Circle.

The yankee dollar 

Ta upp en dollarsedel ur plånboken. På den finns en pyramid 

med ett öga, vilket ska syfta på Guds omsorg om världen 

och byggandet av nationen. Men det sägs också att detta 

är frimurarnas hemliga symbol. George Washington, 

Benjamin Franklin och troligtvis även Thomas Jefferson 

var nämligen frimurare, liksom en stor del av alla andra som 

var med om att grunda USA. 

Galningar på den religiösa högerkanten i USA har tolkat 

symbolen som ett tecken på en konspiration ledd av George 

Washington och frimurarorden för att krossa kristendomen. 

Än idag florerar dylika teorier om en mystisk sammanslutning 

av grå eminenser som i verkligheten styr USA med presidenten 

och kongressen som marionetter. 


Washington är inte direkt något framträdande kulturellt 

centrum i USA, men det finns en balettgrupp som dansar 

på olika scener, en kammarorkester och en opera. Många 

av de finkulturella evenemangen går av stapeln på John F 

Kennedy National Center for the Performing Arts, 

kallas kort och gott Kennedy Center (2700 F Street i södra 

ändan av New Hampshire Ave vid Potomacfloden). Det finns 

flera mindre teateroch dansgrupper i staden, med sporadiska 

uppsättningar, man bör därför granska tidningsannonser

och fråga på turistbyrån för att hitta de ställen där kulturen 

gömmer sig. 

Teaterbiljetter för halva priset kan man ibland få genom 

Ticketplace, 842-5387, beläget vid Lisner Auditorium, 

George Washington University Campus, 730, 21st Street NW 

(H Street). Diverse biljetter säljs annars via Ticketmaster, 

1-800-505-5040. 

Ford’s Theater, 347-4833. 511, 10th Street NW. Teatern 

startades av John T Ford 1861, brann ner 1862. Ford byggde 

en ny teater 1863, och Lincoln sköts i den 1865 och teatern 

stängde. Idag används den restaurerade teatern igen av Ford’s 

Theater Society. 

National Theater, 628-6161. Centralt belägen gammal 

(sedan 1835) teater på 1321 E Street NW, numera är 

repertoaren Broadway i landsortstappning. 

Wolf Trap Farm Park of Performing Art, (703) 225- 

1800, 225-1900. 1551 Trap Road, Vienna (VA). Dagligen kl 

10-16:30; $10/$8. Park med utomhusföreställningar hela 

sommaren från Memorial Day till Labour Day, speciella 

evenemang för barn i juli och aug med både teater, slöjd och 

datorer. Föreställningar övriga tider på året ges inomhus i 

lador från 1700-talet, som transporterats hit från New York.

Kalendarium 

Presidentdagen 17/2 – George Washingtons födelsedag – är 

en av de viktigaste högtiderna på året: ”Breakfast with George 

Washington” är ett återkommande jippo i Mount Vernon, 

där Washington bodde, man får äta presidentens favoriträtt 

”hoecakes swimming in butter and honey”. Han hyllas även 

med en parad i närbelägna Alexandria. I början av april 

blommar Washingtons 6000 japanska körsbärsträd 

och i samband med detta arrangeras en massa festligheter, 

under månaden är det även drakflygarfestival kring 

Washington Monument, för upplysningar ring Smithsonian 

Associates, 357-3030. Den 20 april firas Shakespeares 

födelsedag med teater och Folger Shakespeare Library är 

öppet för allmänheten. På Memorial Day i slutet av maj 

lägger presidenten ned en krans för de stupade krigshjältarna 

på Arlingtonkyrkogården; en chans att få en glimt av 

presidenten för den som vill (vandrarhemmen brukar 

ordna exkursioner dit). I månadsskiftet juni-juli kan man 

känna sig folkloristisk på Festival of American Folklife 

som arrangeras av Smithsonian på National Mall; gratis 

konserter, föreställningar och utställningar (http://www. 

si.edu/folklife). Den 4 juli firas oavhängighetsdagen med 

en uppläsning ur det revolutionerande dokumentet, parader 

och fyrverkerier. I sept hålls den årliga Takoma Park 

Folk Festival i en Washington-förort; sex scener, musik 

dans, hantverk och mat, (301) 589-3717; fritt inträde.

Sova 

Järnvägsstationen, vars vänthall är öppen dygnet runt, är ett 

bra ställe att vila sig på – man kan lämna in bagaget, se staden, 

äta från någon av källarens 45 snabbmatserveringar, vila en 

stund och fara vidare på kvällen. Vandrarhemmen är relativt 

dyra – åtminstone lika dyra som i New York (ca $20 per natt). 


kartan.) 

Praktiskt nära alla sevärdheter på National Mall ligger (a) 

HI-Washington DC, 1-800-909-4776 kod 04, epost: 

DChostel@erol.com. 1009, 11th Street NW (vid K Street). Det 

är ett stort och välskött vandrarhem, öppet dygnet runt och 

året om. Separata 4-bäddsrum finns för familjer. 

Om det är fullt på HI kan man välja mellan ett antal privata 

vandrarhem, t ex Simpkin’s Bed & Breakfast Hostel, 

387-1328, på 1601, 19th Street NW, förutom sovsal finns 

också privata rum för $40/50 (singel/dubbel). Man betalar $5 

extra för lakan. Simpkin’s ligger ett kvarter norr om Dupont 

Circle, och något längre norrut i samma del av staden hittar 

man 2005 - A Guest House, 265-4006, på 2005 Columbia 

Road (tvärgata till Connecticut Ave norr om Dupont Circle). 

International Student Center, 667-7681, på 2451, 18th 

Street NW är billigt, $15, och lockar dessutom med gratis 

hämtning på tåg- och busstationer. 

Billigast i Washington är nog India House Too, 291-1195, 

på 300 Carroll Street i Takoma Park, norr om staden, där man

etalar ca $12 för att bo i ett f d viktorianskt gästgiveri som 

omvandlats till vandrarhem. T-bana: röd linje till Takoma, 

utgång Carroll Street och gå sedan rakt fram. 

Det finns ett gratisnummer som man kan ringa ifall man vill 

boka hotell i Washington, och man lovas förmånliga priser i 

luftkonditionerade hotell, Washington DC Accommodations, 

1-800-554-2220. Om man gärna betalar dyrt kan man 

bo mittemot Vita Huset på finfina (b) Hay-Adams, 1- 

800-424-5054, fax 638-3803, på 800, 16th Street NW, där 

rummen kostar $250-400. 

Äta 

Järnvägsstationen Union Station har i sin källare ett antal 

snabbmatställen som gått samman till en foodcourt – där man 

kan frossa i kolgrillade hamburgare, pretzel-kringlor, ostron, 

pizza, tacos, hotdog, japanskt, kinesiskt, indiskt och allt vad 

man vill ha i form av billig junkfood. 

Vill man äta med lite stil kan man hitta bistroer eller liknande 

i området kring Dupont Circle, uppför Connecticut Ave. Nära 

Dupont Circle får man bra pizza på Paradiso, 2029 P Street 

NW. 

En bit från Dupont Circle hittar man ett mer etniskt 

restaurangområde på U Street NW (gå uppför New Hampshire 

Ave från Dupont Circle och ta till höger på U Street): prova 

Coppi’s på 1414 U Street. Amerikansk mat väntar på Florida 

Avenue Grill, 1100 Florida Ave NW (Columbia Heights), 

som har anor tillbaka till 1940-talet.

Sevärt och ätvärt är området kring Eastern Market (åk 

till T-banestationen med samma namn), en traditionell 

marknadsplats sedan 1873. 

Läsa 

Vad vore mer naturligt för den som vill läsa än att söka sig till 

världens största bibliotek, Library of Congress, som ligger 

sydost om Kapitolium (biblioteket har också utsträckt sina 

domäner till cybervärlden, http://www.loc.gov). 

För mindre storslaget läsande rekommenderas Border’s 

bokpalats där det finns en trevlig servering, på L Street vid 

18th Street NW. Öppnar tidigt på morgonen (kaffe och bagel 

för $3). Man noterar också att bokhandlar i Washington inte 

skyltar med skönlitteratur, utan alla böcker heter saker som 

”Big Business”, ”Small business” osv… 

Gratistidningen Generation Next är en vägvisare till det 

alternativa Washington. 

Ta sig vidare 

Järnvägsstationen Union Station på 50 Massachusetts 

Ave NE är ett pampigt sekelskiftesmonument. Amtrak, 

484-7540, har försäljningsställen (Amtrak Travel Center) 

även på: 1721 K Street NW och 400, 7th Street SW. Tågen mot 

New York går ofta, tåg i andra riktningar går sällan; ska man t 

ex söderut mot Atlanta eller New Orleans går det bara ett tåg 

dagligen (kl 19:15; The Crescent). Det går även tåg till Chicago 

via Cleveland, Ohio.

Greyhound, 1-800-231-2222, delar bussterminal med 

Trailways på hörnet 1st Street och L Street, några kvarter 

norr om Union Station. Mellan Washington och New York kan 

man även åka med East Coast Explorer, 1-800-610-2680; 

som kör två gånger per vecka med uppehåll vid sevärdheter 

på vägen (bland annat Amishbygderna i Pennsylvania) med 

hämtning-avstigning vid vandrarhem; $35 per väg. 

Washington omges av tre stora flygplatser: 

Baltimore-Washington, 1-800-435-9294, 5 mil åt 

nordväst i Maryland, en timmes resväg med MARCs pendeltåg 

(Maryland Rail Commuter Service, 1-800-325-RAIL) från 

Union Station till BWI Airport Station där man byter till 

skyttelbuss (1-800-258-3826); även Amtrak stannar vid 

BWI Airport Station mellan Washington och Philadelphia. 

Taxi kostar ca $30. Till Dulles, (703) 661-2700, i Virginia, 

kostar bussresan $16 ($40 med taxi; 4 mil). Närmast centrum 

ligger Washington National, (703) 417-8000, som kan 

nås med tunnelbana (gul/blå linje) 7 km söderut. Skytteltrafik 

till flygplatserna går från Downtown Shuttle Terminal (1517 

K Street NW vid 16th Street). 

Från Washington kan man köra driveaway-bil till mängder av 

andra platser i USA, ring firman Auto Driveaway, 1-800- 

346-2277.

Värt att veta om Washingtons omgivningar 

Runt Washington finns ett par sevärdheter som kan locka den 

historieintresserade: 

Tvärs över Potomac från National Mall ligger den militära 

begravningsplatsen med tusentals gravar över soldater 

som utmärkt sig eller stupat i krig, Arlington Cemetery. 

President John F Kennedy vilar också här. Man kan se 

vaktombyte vid den okända soldatens grav varje dag (T-bana: 

blå linje till Arlington Cemetery). Fort Myer i väster har 

uppvisningar med gamla vaktparader, vanligen sista fre i 

månaden kl 16, ring för närmare upplysningar (703) 696- 

3147. Pentagon, försvarshögkvarteret, ligger nära Arlington 

(se ”Fler sevärdheter”). 

Staden Alexandria är äldre än Washington, belägen i Virginia 

på motsatta sidan av Potomacfloden. I den gamla stadskärnan 

gick George Washington på taverna. Restaurerade byggnader 

rymmer butiker, konstgallerier och serveringar. Diverse 

gallerier delar utrymmen i The Athenaeum, (703) 548- 

0035, på 201 Prince Street vid Lee Street (stängt mån-tis; fritt 

inträde), ett gammalt bankpalats från 1850-talet. En annan 

attraktion är torpedfabriken från 1918, Torpedo Factory Art 

Center, (703) 838-4565, på 105 North Union Street vid King 

Street (dagligen kl 10-17; fritt inträde), där 150 konstnärer 

har sina ateljéer vid vattenbrynet. En mindre känd sevärdhet 

är Frank Lloyd Wright-huset Pope-Leighey Residence (från 

1939) på 9000 Richmond Highway, Woodlawn Plantation; 

dagligen kl 9:30-16:30 under mars-dec; (703) 780-4000.

Till Alexandria är det 14 km från Washington, man kan ta 

tunnelbana (gul/blå linje) till King Street och sedan buss 

resten av vägen. 

En mil söder om Alexandria ligger Mount Vernon där 

man kan besöka George Washingtons Estate and Gardens 

Historical State Park, (703) 780-2000. George Washington 

(1732-99) var på sin tid en av USA:s rikaste män med 

ett enormt antal slavar och hade ärvt det här godset på 

Potomacs västra strand. Byggnaden är ett exempel på den 

koloniala arkitektoniska stilen. Washington deltog frivilligt i 

frihetskriget och kämpade i många slag, vilket har bidragit till 

att en del historieforskare idag ifrågasätter hans intelligens 

(han var sin tids Rambo, faktiskt). Då han pensionerades 

efter sin ämbetsperiod som president drog han sig tillbaka 

till Mount Vernon, där han drog på sig en förkylning. 

Den tidens läkare behandlade honom genom att åderlåta 

honom på allt blod, vilket ledde till döden. Hans grav finns 

här. Upplysningar, (703) 780-200. Det går att kryssa på 

Potomac från Washington till Mount Vernon; upplysningar, 

(202) 554-8000.

Från Washington DC till 

Atlanta 

Washington försvinner i det växande mörkret medan jag 

gnider min trötthet ur tinningarna, sevärdheterna är sedda 

och paradgatorna är gådda. Tolv timmars tågfärd, till söderns 

drottning Atlanta, väntar och det är dags för den entusiastiska 

turisten att börja läsa på. Klockan är bortemot åtta på kvällen 

då den jovialiske konduktören utropar att det är Happy Hour 

i baren, med drinkar för $2. 

Baren (som dagtid är kafé) är inte direkt mysig, sofforna är 

liksom heltäckningsmattan ljusbruna. Där sitter ett gäng och 

spelar poker om småpengar, och pratar en engelska som låter 

närmast skånsk – de är från sydstaterna. När någon tar hem 

hela potten tjuter alla så att tåget nästan skuttar av rälsen. 

Men en av spelarna konstaterar beklagande att han rest med 

The Crescent sedan 1962 och att tåget blivit mycket lugnare: 

förr var det alltid rökigt och stimmigt den här tiden på kvällen, 

och alla brukade vara snorfulla. Jag sitter med min drink i en 

engångsmugg och tittar ut. Isbitarna skaver mot plasten. 

V i r g i n i a 

Utanför fönstren syns ljusen från diverse hålor i delstaten 

Virginia, även känt som tobakslandet. 

Vid tiotiden på kvällen gör tåget ett kort uppehåll i 

Charlottesville där Thomas Jeffersons hem kan besökas

på bergstoppen Monticello (4 1/2 km sydöst om Amtraks 

station; dagligen kl 9-16:30) – huset finns avbildat på 

femcentsmynten. Jefferson är långt mer än bara en död 

president för traktens befolkning, han är i deras ögon en 

stor upplysningsfilosof som står näst till Gud. Hans hem har 

bevarats med ursprungligt möblemang och trädgårdarna 

ser fortfarande ut som Jefferson planerade dem, han var 

nämligen amatörbotaniker också. Upplysningar, (804) 984- 

9822. Kliver man av i staden kommer inte nästa tåg förrän 

efter ett dygn. 

Staden har stora samlingar med plockgods från mexikanska 

mayatempel på Bayley Art Museum, (804) 924-7458; 

University of Virginia, Rugby Road (2 km väster om Amtrak; 

tis-sön kl 13-17). 

Edgar Allan Poe studerade på Virginia-universitetet på 1820talet, 

men han var ingen mönsterelev och stod i skuld till de 

flesta spelhajarna i området. Slutligen hoppade han av skolan. 

Trots sitt leverne hade han haft utmärkta studieresultat fram 

till avhoppet, och lyckats skriva en hel del. Kanske mejslades 

redan då hans framtida öde ut – som författare levde Poe ofta 

i djup misär medan han producerade det ena mästerverket 

efter det andra för att kunna försörja sig. Det finns ett litet Poemuseum 

i det rum där författaren bodde under studietiden. 

Turistbyrån, (804) 977-1783, bokar logi till besökare.

N o r t h C a r o l i n a o c h 

S o u t h C a r o l i n a 

Tåget passerar under natten genom delstaterna North 

Carolina och South Carolina, och enligt mina 

efterforskningar finns det ingen större orsak att kliva av 

tåget här. Vid tretiden på natten gör tåget ett kort uppehåll i 

Salisbury, dit den otursförföljde 33-åringen flyttade efter att 

ha avfärdats som huvudmisstänkt för mordet på Olof Palme. 

En vinter i mitten av 90-talet påträffades han död, skjuten i 

nacken, i ett skogsparti vid Blue Ridge Mountain. Det visade 

sig vara ett svartsjukedrama och en amerikansk polisman 

som hade mördat honom. 

Många av de cigaretter man rökt under sitt liv kommer 

härifrån, Chesterfield och Lucky Strike från Durham, 

märken som Camel, Winston och Salem från en stad som 

heter Winston-Salem, i ett område vars rikedom bygger på 

cigarettpengarna. För invånarna måste det se mörkt ut nu, 

när allt fler delstater förbjuder rökning på offentliga platser 

och tusentals cancersjuka stämmer cigarettproducenterna. 

V a n d r a r h e m m e l l a n 

W a s h i n g t o n o c h A t l a n t a 

Det finns ett antal vandrarhem för den som vill utforska 

Virginia och Carolina, en del ligger i naturområden långt från 

storstäder och riktar sig speciellt till vandrare. Nedan följer 

ett urval, från nord till syd (HI=Hostelling International, 

medlemskort i STF går bra).

Turistinformation om Virginia: 1-800-VISIT-VA; West 

Virginia: 1-800-CALL-WVA; North Carolina: 1-800- 

VISIT-NC; South Carolina: 1-800-868-2492. 

V i r g i n i a 

HI-Bears Den Lodge, (540) 554-8708. Rural Route-1. 

Vandrarhemmet ligger vid Virginia Highway-601, närmaste 

samhälle är lilla Bluemont vid väg-7 mellan Winchester och 

Leesburg. Vandrarhemmet har 20 bäddar ($12 per natt) och 

ligger intill vandringsleden Appalachian Trail. 

HI-Blue Ridge Mountains Country Hostel, (540) 236-4962. 

Rural Route-2. Vandrarhemmet ligger några km från Galax, 

vid Blue Ridge Parkways milstolpe 214-1/2 (östra), alldeles 

vid gränsen till North Carolina och ca 5 mil norr om Winston- 

Salem. 22 bäddar ($12 plus skatt). 

Mrs H J Carter, (804) 229-1117, på 903 Lafayette Street ($20). 

Vandrarhem i Williamsburg, en stad med koloniala rötter. 

I stadens restaurerade 1700-talsbyggnader finner turisten 

butiker och restauranger där personalen är klädd i tidstypiska 

kläder och försöker konversera på 1700-talsamerikanska. Ett 

dagligt tåg via Washington DC från New York anländer till 

Amtraks station på 468 North Boundary Street. 

HI-Angie’s Guest Cottage, (757) 428-4690. 302, 24th Street, 

Virginia Beach. Vandrarhemmet ligger vid Atlanten och 

har 36 bäddplatser ($8:50-12 plus skatt); stängt okt-mars. 

Virginia Beach nås med buss från Williamsburg, Amtrak har 

också thruway-bussar från sin närmaste järnvägsstation, 

Newport News.

N o r t h C a r o l i n a 

HI-Outer Banks, (919) 261-2294. 1004 Kitty Hawk Road, 

Kitty Hawk. 40 bäddar (det finns även familjerum); $15 

plus skatt; öppet året om. Vandrarhemmet ligger i en gammal 

skolbyggnad 10 mil söder om Virginia Beach, på ett smalt 

sandrev vid Atlanten nära Kill Devil Hills där bröderna 

Orville och Wilbur Wright genomförde sin första flygtur 

1903. En utsänd medarbetare konstaterar att på platsen där 

den första människan flög finns en minnessten som restes 

efter flygningen. Senare, när man funderat lite till, restes en 

minnessten även på platsen där han landade, 50 meter längre 

bort – detta roade medarbetaren som också rapporterar 

att platsen har ett museum med en kopia av flygmaskinen. 

Vad som däremot förtigs är att det fanns en kvinna bakom 

männen: bröderna Wright hade nämligen stor hjälp av 

sin syster Katharine Wright, vars namn inte står med i 

uppslagsböckerna. 

S o u t h C a r o l i n a 

Det finns tre vandrarhem i kuststaden Charleston (65 

000 inv), priserna ligger på $20 per natt: HI-Summer 

Hostel, (803) 953-4903 på 14 Greenway; King George IV, 

(803) 723-9339, 32 George Street; och Rutledge Victorian 

Guesthouse, (803) 722-7551, 114 Rutledge Avenue. 

Charleston ligger på en udde mellan två floder som mynnar 

ut i Atlanten, med en naturlig hamnplats som skyddas av ett 

sund.

Edgar Allan Poe tog värvning som 18-åring (under falskt 

namn och falsk ålder) och hamnade på Fort Moultrie, 15 km 

öster om Charleston. Poe tillbringade 1827-28 med att skriva 

när han inte utförde arméns skrivbordssysslor. Sullivan 

Island där fästningen ligger fick bli miljön till ”Guldbaggen”. 

Från Charleston är det möjligt att ta Amtraktåg söderut mot 

Savannah (GA; 2 timmar) och Jackson (FL; 4 timmar) och 

Miami (FL; 13 timmar), eller norrut till New York (24 timmar). 

Amtrakstationen ligger på 4565 Gaynor Avenue.

Vägvisare till Atlanta, Georgia 


Mitt i de amerikanska sydstaterna ligger Atlanta 

(2,5 milj inv), känd under smeknamnet ”Söderns 

drottning” och huvudstad i delstaten Georgia. 

Järnvägen norrifrån drogs hit tidigt för att frakta 

bomull och tobak från Georgias stora plantager. I 

1800-talets plantagemiljö utspelar sig en av världens 

populäraste böcker och filmer – ”Borta med vinden”. 

Eftersom Georgia stod på fel sida i inbördeskriget 

brändes Atlanta ned till grunden av nordstatsarmén 

1864. Därefter har staden återigen rest sig: Tack vare 

att Coca-Cola och CNN har sina världshögkvarter här 

råder det nämligen ingen brist på pengar. Dessutom 

får turisten i Atlanta sin kanske mest gripande 

upplevelse på hela resan – för här finns Martin 

Luther King Jr:s barndomsgata.

Coca-Colas värld 

När rymden blir allt viktigare med rymdstationer och andra 

framtida projekt, vill vi vara den läskedryck som är på 

plats. 

Michael Myers, ansvarig för Coca-Colas rymdprojekt 

Före Coca-Cola var Atlanta föga mer än en landsvägskorsning 

och en ändstation på järnvägen mellan nordstaterna och 

sydstaterna. En dag 1886 rörde apotekare John Pemberton 

ihop ett stärkande medel, ett tonikum, av diverse ingredienser 

som skulle hjälpa mot huvudvärk. Men kladdet visade sig 

vara omöjligt att svälja såvida det inte späddes ut. När det 

blandades med sodavatten hände något oväntat: plötsligt 

smakade det gott! Snart var det populärt att dricka cola även 

utan några speciella krämpor. Kundkretsen var i början väldigt 

lokal, och patentet såldes gång på gång för en spottstyver tills 

det kom i händerna på den beryktade Asa Candler, som ofta 

felaktigt kallas för Coca-Colans uppfinnare. 

Candler insåg att marknadsföring är vägen till framgång, och 

han satsade allt på att göra sin produkt berömd. Och lyckades. 

Inom några få år hade Candler gjort Coca-Cola till USA:s mest 

kända varumärke och övertygat amerikanerna om att de inte 

klarade sig en enda dag utan läskedrycken. 

Byggnaden där den första Coca-Colan i Atlanta buteljerades 

1899, på 125 Edgewood Avenue, är klassad som National 

Historic Landmark Building. Klirret från Dixie Coca- 

Cola Bottling Company måste ha spridit sig som ett

miljondollarsskratt över Hurt Park och centrala Atlanta. I 

närheten byggde sig Candler redan 1906 ett lyxhus, på sin 

tid den högsta byggnaden söder om Philadelphia, på 127 

Peachtree Street, Atlantas huvudgata. Husets friser och 

stenbyster föreställer Shakespeare, Michelangelo, Beethoven 

och Candlers mamma Martha. Från 1920- till 1980-talet 

leddes Coca-Cola av Robert W Woodruff som byggde upp 

imperiet till vad det är idag. Han donerade mycket pengar och 

har fått både parker och kulturhus döpta efter sig. 

Högkvarteret på North Avenue (mellan Luckie Street och 

Marietta Street) tar inte emot turistbesök – istället hänvisas 

turister till ett museum, World of Coca-Cola på 55 Martin 

Luther King Drive, där man får titta på gamla affischer, höra 

reklamjinglar och provsmaka obegränsade mängder läsk 

(676-5151; mån-lör kl 10-21:30, sön kl 12-18; sista insläpp 

en timme innan museet stänger; $6/$3; rabatt efter kl 17; fritt 

inträde till souvenirbutik). 

Coke ses som en nationaldryck: Läsken har sedan andra 

världskriget följt de amerikanska soldaterna genom alla 

strapatser, med filosofin att ”där amerikanska pojkar vistas, 

ska de kunna få sin Coke till samma pris som hemma”. Kring 

militärförläggningar utomlands har Coke (på begäran från 

Vita Huset) anlagt fabriker där sirapen blandas till läsk, 

och samtidigt erövrat världen i de amerikanska truppernas 

stövelspår. 

Idag erövrar Coke rymden, för rymdfärjor utrustas sedan 

mitten av 90-talet med läskedrycksautomater där de 6- 

7 besättningsmedlemmarna kan få sin Coke. Det krävs 

en specialbyggd maskin för att servera Coke i rymden

(konstruktionskostnaden för maskinen var ca 12 miljoner 

kronor), och för att läskedrycken ska vara njutbar i tyngdlöst 

tillstånd har fabriken tagit fram ett rymdrecept med mindre 

kolsyra (eftersom kolsyran får drycken att skumma över och 

ger astronauterna svåra gasbesvär). 

I förbigående bör noteras att Pepsi inte finns som 

standardutrustning på amerikanska rymdfarkoster, utan 

har fått nöja sig med att placera drickabackar på ryska 

rymdskepp. 

Man försöker inte dölja att Atlanta är en stad som domineras 

av – kanhända till och med ägs av – ett enda bolag. Coca- 

Cola är ett av världens allra största företag med ett ungefärligt 

börsvärde om 1,3 biljoner kronor (att räkna till 1,3 biljoner 

tar 41 000 år och kräver 21 gånger fler fingrar än det finns på 

jorden). Det var egentligen Coke och inte USA som var värd för 

miljardevenemanget OS i Atlanta 1996. Företagets nuvarande 

styrelseordförande är känd för att vara en arbetsnarkoman 

som tillbringar dygnets 24 timmar på sitt kontor, och för att 

sporra sina närmaste medarbetare visar han filmer där vargar 

river ihjäl får. 

Coca-Cola har nästan blivit som en religion. 6000 

samlare sluter upp vid Coca-Cola Conventions för att byta 

sällsynta etiketter och dricka årgångscoke. Det finns en 

konsumentorganisation kallad Old Cola Drinkers of America 

som vakar över att det inte görs några förändringar i receptet, 

som vid den misslyckade lanseringen av ”nya Colan” år 1985. 

T-bana: Five Points (gå därefter genom hela Underground 

Atlanta till östra utgången, World of Coca-Cola ligger på 

andra sidan om ett betongtorg).

C o c a - C o l a 

Ursprungligen ska apotekare John Pemberton bl a ha använt 

kokainblad till sitt tonikum, vilket så vitt jag kan förstå inte 

längre förekommer i receptet. Dagens Coca-Cola innehåller 

ett koffeinhaltigt extrakt från kolanötter, fosforsyra, socker 

och färgmedel samt den hemliga ingrediensen 7X. Officiellt är 

det bara chefen för Coca-Cola och hans närmaste medarbetare 

som vet exakt vad som ingår i 7X, den enda utomstående som 

sett receptet är en israelisk rabbi som intygat att drycken är 

kosher (drickbar för rättrogna judar). I USA konsumeras 70 

liter Coke per person och år (totalkonsumtionen av läsk är 

180 liter per person och år); för övrigt är det billigare att köpa 

läsk än mjölk eller buteljerat vatten – ¢70 betalar man på en 

stormarknad för en 3-litersflaska läsk, jag hade fått betala ¢79 

för 1 liter mjölk i samma affär. 

Vid grymma djurexperiment har man uppdagat att små 

gnagares tänder smälter ned till tandköttet vid regelbunden 

Coca Cola-konsumtion. Spermier i en burk Coke dör på 

mindre än en minut, därför förekommer det att amerikanska 

kvinnor efter oskyddade samlag sköljer underlivet med läsken 

för att slippa bli gravida. 

Den klassiska Coca-Cola-flaskan, som är mjukt kurvig med 

skruvade mönster i glaset, formgavs av den svenskinvandrade 

glasbruksförmannen Alexander Samuelson. Det finns 

olika versioner av vad han hade i tankarna när han formgav 

flaskan; enligt den romantiska versionen tänkte han på 

skådespelerskan Mae West, enligt en annan version slog 

han fel i uppslagsboken när han letade efter en bild av

kokainbuskens frökapslar och hamnade på kakaoväxten 

(cocoa istället för coca). 

C e n t r a l a A t l a n t a 

Coca-Cola-sevärdheterna ligger i Atlantas centrum, i Five 

Points-området. Här finns köpcenter, asfalterade ytor, 

köpcenter, asfalterade ytor och så vidare. Intill World of 

Coca-Cola ligger en besynnerlig underjordisk galleria: 

Underground Atlanta (entré från Central Avenue och 

Alabama Street) är egentligen ett par gamla kvarter som varit 

begravda under centrumbebyggelsen. Det är som att gå i 

katakomber bland butiker och hamburgerserveringar, allt har 

en dyster science-fiction-känsla. 

Här kan man besöka Atlanta Heritage Row, som har ett 

”interaktivt historiemuseum” där man lär sig om Atlantas 

öde under inbördeskriget och får höra bandinspelningar med 

Martin Luther King Jr (tis-sön; $3). 

Underground Atlanta ligger i anslutning till stadens T-central, 

och på gatuplanet över tunnelbanan finns en välkomnande 

turistbyrå vars personal var på synnerligen gott humör. 

T-bana: Five Points

S w e e t A u b u r n 

Martin Luther King Jr är Atlantas andre store son, näst efter 

Coca-Cola. Kings hemkvarter ligger på Auburn Avenue, 

som sträcker sig österut på andra sidan motorvägen (I-75/I- 

85) när man kommer från World of Coca-Cola. 

King Jr föddes den 15 januari 1929 i en tvåvåningsvilla på 

501 Auburn, där hans morfar bosatt sig i början av 1900talet 

(King Birth Home). Auburn Avenue är inte direkt 

någon pampig aveny, i folkmun har kvarteren kallats ”Sweet 

Auburn”: utmed Auburn låg butiker, banker, skrädderier, en 

tidningsredaktion, allt ägt av de svarta. 

Vid korsningen med Jackson Street står en bastant tegelkyrka 

med två fyrkantiga låga torn, Ebenezer Baptist Church 

(407 Auburn) där Kings morfar, far och King Jr själv varit 

präster. King Jr debuterade som predikant i Ebenezerkyrkan 

vid 17 års ålder. 

Som 25-åring utnämndes han till pastor i Montgomery (AL) där 

han ledde de svarta invånarna i den berömda ”bussbojkotten”. 

1957 var King redan en känd folkledare och när han besökte 

Indien togs han emot av självaste premiärminister Nehru. I 

Atlanta var King Jr biträdande präst i Ebenezerkyrkan (1960- 

68), men åkte samtidigt in och ut ur fängelse på grund av 

sina politiska aktiviteter. 1963 höll han sitt berömda ”I have 

a dream”-tal i Washington DC och blev utsedd till Årets man 

av Time Magazine; 1964 tog han emot Nobels fredspris i Oslo. 

Han turnerade de sista åren av sitt liv runt USA för att hjälpa 

de förtryckta att förbättra sina levnadsvillkor och predikade

mot amerikansk inblandning i Vietnamkriget. Den 4 april 

1968 befann han sig i Memphis (TN) för att tala, men blev 

skjuten av James Earl Ray (som dömts till 99 års fängelse). 

Enligt Kings efterlevande beställdes mordet av CIA, och de 

försöker än idag få till stånd en utredning om regeringens 

eventuella inblandning. Efter sin död låg King på lit de parade 

i Ebenezerkyrkan. 

Efter mordet grundade familjen Dr Martin Luther King Jr 

Center for Nonviolent Social Change, 524-1956 på 449 

Auburn; i samma kvarter som Ebenezerkyrkan. Sonen Dexter 

King basar för centret. För turister finns ett litet museum och 

en butik. Kings grav har dessutom flyttats så att den ligger i 

anslutning till centret. 

Dr Martin Luther King Jr National Historic Site & 

Preservation District har ett Visitor Center på 450 Auburn 

Avenue (331-3920; dagligen kl 9-18), där man kan fördjupa 

sitt besök genom att se en spännande audiovisuell utställning 

med videofilmer och fotografier ur Kings liv. Journalfilmerna 

är synnerligen gripande, och efteråt är man tårögd och 

övertygad om att King måste ha varit ett helgon. 

Övriga historiska byggnader som nämns ovan är öppna 

dagligen kl 10-17; fritt inträde till allt. 

Buss nr 3 från Five Points; T-bana till E2 King Memorial. 

I n t o l e r a n s i s y d s t a t e r n a 

Ku Klux Klan, ”de vitas sista bastion mot de svarta”, 

bildades i sydstaterna 1867 efter inbördeskriget, som ett av

flera hemliga väpnade sällskap – andra dylika hette Knights 

of the White Camelia och Pale Faces. Dessa var en 

reaktion på den plötsliga frigivningen av alla slavar: de vita 

kände sig omringade av ”en hämndgirig skara vildar”. KKKmedlemmar 

känner man igen på stjärngossedräkterna och de 

brinnande korsen. 

Klanen bestod av soldater ur den upplösta sydstatsarmén och 

vita präster, men för att göra sig mer skrämmande påstod de 

sig vara spöken efter döda sydstatssoldater (det var därför 

man började klä sig i vita lakan). Efter bildandet i Nashville 

(TN) har klanen spridit sig över större delen av sydstaterna 

och ägnat sig åt allehanda rasistiska aktiviteter. Den har med 

jämna mellanrum undertryckts av myndigheterna, men har 

alltid blomstrat upp igen. Klanen har haft sina styrketoppar 

under första världskriget (när många svarta startade företag 

och blev synliga medlemmar i samhällseliten) och under 60talet 

(när den svarta medborgarrättsrörelsen jobbade mot 

segregation). 

John Steinbeck berättar i sin essäsamling ”Amerika 

och amerikanerna” om hur hans mors faster på 1870-talet 

öppnade en skola för svarta barn, men knappt hade hon invigt 

den förrän ”Ku Klux Klan brände ner den; hon öppnade en ny 

och höll barnen inomhus nattetid, och de vitskrudade ryttarna 

sköt rakt igenom väggarna medan barnen och gammelmoster 

Carrie låg på golvet”. Till slut kapitulerade Carrie. 

I sydstaterna händer det fortfarande att ”svarta” församlingars 

kyrkor blir nedbrända eller bombade: Under 1995-97 brändes 

långt över 400 kyrkor ned, men National Church Arson 

Task Force (Nationella Kyrkomordbrandsutredningen

) konstaterade att inget tydde på att det skulle ligga någon 

rasistisk sammansvärjning bakom! Spike Lee har gjort en 

film, ”4 Little Girls”, om ett av de mest uppmärksammade 

kyrkoattentaten då fyra söndagsskoleelever sprängdes i bitar i 

Birmingham (AL) på 60-talet. Först 1977 dömdes en Ku Klux 

Klan-medlem för att ha placerat ut den bomben. 

Klanen är inte bara emot svarta, de angriper också 

populärkulturella yttringar som inte stämmer överens med 

deras konservativa värderingar: när John Lennon yttrade 

att Beatles var större än Jesus (i bemärkelsen populärare), 

fäste Ku Klux Klan gruppens skivor på sina kors när de hade 

sina korsbränningar. En pastor sa: 

–Jag bannlyser de församlingsmedlemmar som håller med 

John Lennons anmärkningar rörande Jesus eller som går till 

Beatles konserter. 

En radiostation, Radio KLUE i Longview (TX), organiserade 

en offentlig bränning av Beatles skivor fredagen den 13 augusti 

1966. Intressant nog slogs stationens sändare ut följande 

morgon när blixten träffade deras mast och hela utrustningen 

brann sönder. 

För inte alls länge sedan uppmanade 12 000 delegater 

på ett sydstatskyrkomöte (i Dallas 1997) till bojkott av 

Disney eftersom företaget stöttade ”omoraliska företeelser” 

som homosexualitet. Man pekade t ex på att företagets 

personalförsäkringar även gäller familjemedlemmar i 

homosexuellt partnerskap, och att nöjesparkerna har speciella 

Gay Days. Droppen som fick bägaren att rinna över var när 

hjältinnan i Disney-ägda ABC-TV:s sitcom ”Ellen” visade

sig vara lesbisk (både i verkligheten och i TV-serien). Arga 

insändare gav sitt stöd till baptisterna: 

–Jag minns Askungen och Snövit som vackra figurer. 

Prinsarna var stiliga och maskulina. Walt Disney skulle 

vända sig i sin grav om han såg de filmer företaget gör idag. 

Nu börjar figurerna att bli mer lika vårt samhälle: halvnakna 

med sexuella undertoner. Innan man vet ordet av klär sig 

Askungen i läder och svingar en piska. 

Atlanta är högkvarter för Army of God, en vit bombsekt som 

spränger gayklubbar, abortkliniker och misstänks stå bakom 

OS-bomben. De riktar in sig på ”ogudaktiga”, ”sodomiter”, 

”kommunister” och annan ”preversion” (observera stavningen 

på sista ordet, det stod så i flygbladet jag fick i handen). 

B o r t a m e d v i n d e n 

I Atlanta föddes och dog en av världens genom tiderna mest 

framgångsrika författare: Margaret Mitchell (1900-49), vars 

”Borta med vinden” blivit stilbildande för den amerikanska 

romantiska episka litteraturen. Hon började skriva på den i 

25-årsåldern och det tog henne nästan tio år att bli färdig. 

”Borta med vinden” publicerades första gången 1936, fick 

Pulitzerpriset nästan genast och har sålt över 28 miljoner 

exemplar. Det gjordes även en nästan fyra timmar lång 

succéfilm efter boken, med världens mest berömda filmkyss 

mellan Clark Gable och Vivien Leigh. Leigh fick en Oscar, 

birollsinnehavarna fick Oscar och filmen korades till 1939 

års bästa film, och ännu idag placeras den bland de fem 

bästa amerikanska filmerna när American Film Institute

låter rösta fram listor. Men ingen av alla dem som tog emot 

Oscarsstatyetter i Hollywood det året nämnde författarinnan 

till boken med ett enda ord. 

I boken får man följa sydstatsbruden Scarlett O’Haras liv på 

en plantage i Georgia, hon blir kär, upplever inbördeskriget, 

slaveriets avskaffande och rasismens uppsving. Romanen 

utspelar sig visserligen i Atlanta, men eftersom staden 

brändes ned på 1860-talet, antas Margaret Mitchell ha 

inspirerats av Jonesboro, 3 mil söder om Atlanta. Där ägde 

hennes farfarsfar en plantage som torde ha stått som förebild 

för bokens Tara-plantage. Med egen bil kan man se sig om i 

Jonesboro; rundtursbolaget Gray Line Tours erbjuder annars 

olika ”Gone With The Wind”-turer. 

En skylt vid 1401 Peachtree Street pekar ut Margaret Mitchells 

barndomshem. När hon skrev sin roman bodde hon med 

make i en liten lägenhet på 999 Peachtree Street (vid 10th 

Street), som restaurerats för att se ut ungefär som på den 

tiden; i anslutning till Margaret Mitchell House öppnades 

1997 ett litet museum som skildrar hennes liv (249-7012; 

mån-lör kl 9:30-17, sön kl 12-17; en timme kortare på vintern; 

$6/$5; barn under 5 år gratis; fritt inträde efter kl 12 den 

andra tis varje månad; T-bana: N4 Midtown). 

Margaret Mitchells sista önskan var att hennes skrivmaskin 

skulle ställas ut till allmän beskådan. Hennes make donerade 

den och några andra utvalda ägodelar, bland annat faximilark 

ur manuskriptet där man ser författarinnans handskrivna 

anteckningar, till en liten men rörande utställning på 

stadsbiblioteket vid Peachtree och Forsyth Street (söder om 

Carnegie Way; fritt inträde; T-bana: N1 Peachtree Center).

Själv ligger författarinnan begravd på Oakland Cemetery, 

248 Oakland Avenue (T-bana: E2 King Memorial, gå söderut; 

fritt inträde; guidade turer för $3). 

C N N o c h Te d Tu r n e r : 

V ä r l d s l e d a n d e i n y h e t e r & 

u n d e r h å l l n i n g 

Televisionens historia har blivit USA:s historia. Man kan säga 

att det har funnits två tidseror i USA: Före Television (FT) 

och Efter Television (ET). TV är det som vi har gemensamt. 

Steven Stark, författare till ”Glued to the Set: 60 Television 

Shows and Events That Made Us Who We Are Today” 

CNN Center ligger vid Marietta Street – drygt 500 meter 

väster om Atlantas centrumgata Peachtree Street, och tvärs 

över gatan från Olympiska Parken som minner om OS 1996. 

Upplysningar 827-2300, http://www.CNN.com. 

För den som vill besöka insidan arrangeras rundturer 

dagligen (ej allmänna helgdagar; kl 9-18 var 15:e minut; 

$7/$5; det ryms ungefär 35 personer per tur och på helgerna 

bör man boka plats; VIP-turen för $24:50 inkluderar även 

snacks, gåvor och ”kändisträff”). Man får se demonstrationer 

av specialeffekter, besöka nyhetsrummet där nyheterna 

paketeras av branschproffs och se hur det går till när nyheter 

görs.

Den väldiga CNN-byggnaden har ett rymligt inomhustorg, och 

det första man slås av är att CNN inte är som ett vanligt TV-hus 

utan mer som ett köpcenter, precis som vilken förortsgalleria 

som helst, med de sedvanliga McDonald’s, Taco Bell, Blimpie’s 

och andra snabbmatställen, samt givetvis en CNN-butik där 

man kan köpa souvenirer. Filosofin tycks vara att studion 

är skådebröd, och nyheterna en underhållningsprodukt. 

Genom stora ljudisolerade glasrutor ser man rakt in i studior 

där programledare läser nyheter för TV-kameror eller där 

teknikerna redigerar ljud och bilder på jättelika TV-väggar. 

På eftermiddagarna sänds Talkback Live från en arena mitt 

på torget, ett program där det pratas om aktuella nyheter 

och tittarna kan delta per telefon, fax, epost eller genom att 

komma i egen hög person till CNN-huset: vi som kommer 

dit får knappar med våra namn och delstater (eller länder) 

på. Dagens gäst är legendariske baseballtränaren Tommy 

Lasorda från Dodgers, känd från Baseball Hall of Fame. 

Han har fått en hjärtattack på grund av sin fettkonsumtion 

och är nu portalfigur i korståget mot kolesterol. Han säger 

att han bara äter bakad potatis utan ”sourcream”, skivad 

banan på bröd utan smör, och pasta utan kött i tomatsås och 

uppmuntrar oss att göra detsamma (för den som råkar ha 

spelat in avsnittet på video kan det vara intressant att veta att 

jag syns mitt i TV-bilden bakom Tommy Lasorda; jag vinkar 

en gång). Vill man sitta på publikplats på Talkback Live ska 

man teckna sig i förväg; insläpp kl 14, sändning kl 15-16; 1- 

800-410-4CNN. 

CNN, Cable News Network, som sänder nyheter dygnet runt 

på egna satellitkanaler, började som en liten lokalradiostation

i Atlanta. Under Ted Turners ledarskap växte den först till 

ett kabel-TV-nätverk med lågbudgetprofil och direktsända 

nyheter. CNN:s stjärna steg när man sände direkt från 

Gulfkriget, med kamerabilder ”live” inifrån Bagdad 

medan staden missilbombades. Dessutom har CNN som 

nyhetsankare Larry King – mannen med hängslena – som 

ser ut att vara direkt hämtad ur Stålmannens serievärld, och 

alla journalisterna använder ett familjärt språk vars nyckel är 

att alltid betona varandras förnamn: 

–…för CNN direkt på katastrofplatsen och över till dig Larry, 

i studion. 

–Tack för det, Amy, och nu ska vi få kontakt med Billy i 

Washington. 

Ted Turner, vice-vd, är en av USA:s 25 rikaste män. Om 

privatpersonen Turner är känt att han lider av lättare 

psykiska störningar (han är manisk och överimpulsiv) och 

är gift med filmstjärnan och politiska aktivisten Jane Fonda. 

Häromsistens fick Turner ett ryck och gav en miljard till 

FN. Pengarna är öronmärkta för minröjning i före detta 

krigszoner. 

T-bana: W1 Omni-Dome-WCC Station.

Ö s t ä r ö s t o c h v ä s t ä r v ä s t 

Cable News Network (CNN) är ledande på 

nyhetsförmedling i USA. Liksom regeringen, Wall Street och 

andra viktiga institutioner, ligger CNN i den östra tidszonen, 

vilket betyder att folk här stiger upp flera timmar före 

Kalifornienborna. Så när solen går upp i Los Angeles är de 

flesta regeringsbeslut redan fattade, börskurserna har redan 

rasat och nyhetskompotten är färdigserverad från Atlanta. 

Nyhetsflödet går alltså från öst till väst. 

Det återstår då för Kalifornien att ta underhållningspengarna, 

och det gör man bra med Hollywood och Disney: t o m TVkomedier 

som ”Seinfeld” och ”Skål”, som utspelar sig i New 

York respektive Boston, spelades egentligen in i Los Angeles. 

Så underhållningen går från väst till öst. 

Man kan sammanfatta detta i en TV-maxim: Öst står för 

allvaret, väst står för ”Baywatch”. 

L i t t l e F i v e P o i n t s 

När man tröttnat på centrala Atlanta är det dags för en utfärd 

till Little Five Points, ett låghusområde öster om centrum 

där man hittar de alternativa butikerna och övervintrade 

hippies, rastafarianer, punkare, hiphoppare… alla som 

känner sig stå utanför etablissemanget har en fristad här; det 

finns teatrar och barer, graffiti på väggarna, folk har underliga 

toppluvor och kapuschonger, träden är gröna, och längs en 

kort gatustump ligger restauranger med indisk, jamaikansk

och afrikansk mat. Här köper man obesprutade grönsaker och 

organiskt bröd, specialimporterade vinylsinglar, fotriktiga 

sandaler eller plastunderkläder, och här kan man få sin kropp 

piercad upptill eller nedtill. 

Euclid Avenue och Moreland Avenue är gathörnet kring vilket 

man hittar allt detta. Värda ett besök är Charis Books & 

More (524-0304; 1189 Euclid), feministisk bokhandel som 

ibland har diskussioner och författarträffar och A Cappella 

Books (681-5128; 1133 Euclid) med begagnade böcker. 

Criminal Records (215-9511) är en trendig skivbutik 

bredvid Variety Playhouse längre ner på Euclid Avenue, 

den sistnämnda är en sorts nattklubb där man kan se både 

teater och rockkonserter. Det är på Throb (522-0355; 1140 

Euclid) man köper latexkalsonger, medan man fyller buken 

på Eat Your Vegetables (523-2671; 438 Moreland) som 

är Atlantas äldsta vegetarianhak och har funnits sedan 1979; 

som komplement till kålrötterna serverar de även frigående 

kyckling. Teater kanske man ser på 7 Stages (523-7647; 

1105 Euclid) eller Horizon Theater Company (584- 

7450; 1083 Austin Avenue i korsningen med Euclid). Eller 

så avrundar man dagen med öl och konsert på The Point 

(659-3522; 420 Moreland). 

Buss nr 3 från Five Points mot Candler Park Station, stig 

av i hörnet Euclid-Moreland; T-bana till E3 Inman Park- 

Reynoldstown varifrån man får promenera 500 meter 

österut längs Dekalb Avenue och sedan norrut (vänster) på 

Moreland.


Riktnumret till Atlanta är 404. 

Besök allra först turistbyrån och hämta broschyren ”The 

complete guide for Atlantas Fine Arts” samt två rabattfoldrar 

som kan spara många hundra kronor åt en flitig turist: Culture 

Card ger rabatt på museer, teatrar och opera (man sparar $1- 

3 per besök eller får två biljetter till priset av en) och Atlanta 

Dream Pass ger rabatt på turistiga grejer som World of 

Coca-Cola och en del hotell. När inträdesavgifter anges med 

två siffror (t ex $7/$3) är det första normalpriset för en vuxen 

utan rabatt, därefter lägsta rabattpris för barn; ”seniorer” och 

studerande brukar hamna någonstans däremellan. 

Ta sig runt 

Trots namnet Söderns drottning finns inget drottningalikt över 

Atlanta som grundades 1837: hon har nämligen demolerats två 

gånger, först i kriget mellan nord- och sydstaterna då general 

Sherman 1864 brände ned staden, och en andra gång under 

1970-talet då man ville visa sig arkitektoniskt progressiva och 

lät skyskraporna ersätta nästan all centrumbebyggelse (äldre 

hus som hör samman med Coca-Cola-imperiet har bevarats 

som National Historic Landmark Buildings). 

Med detta sagt som en slags reservation inför nöjet att ge sig i 

kast med Atlanta, kan man konstatera att själva stadskärnan

kring Five Points är väldigt kompakt. I närheten av Five 

Points ligger World of Coca-Cola och CNN och Olympiska 

parken, men så fort man ska besöka något ställe som inte 

ligger i centrala Atlanta får man gå långt om man inte lyckas 

hitta en buss. En egenhet i Atlanta är att ljusen alltid visar rött 

för fotgängare tills man trycker på knappen. 

Från Five Points sträcker sig huvudgatan Peachtree Street 

norrut, förbi en del sevärdheter och efter ca 5 km passerar 

man Woodruff Memorial Arts Center och High Museum of 

Art, och därefter Amtraks station. 

Som tur är finns det kollektivtrafik: MARTA, 848- 

4711, heter bolaget som kör både bussar och tunnelbana. 

Tunnelbanan är mycket enkel, den utgörs av ett kors med två 

huvudlinjer (nord-syd respektive väst-öst) som korsas i Five 

Points; den nordliga linjen löper parallellt med Peachtree 

Street mot Amtraks station, med den sydliga linjen kommer 

man till flygplatsen. Stationerna ut från Five Points är 

numrerade N1, N2, N3 osv norrut; W1 osv västerut; S1 osv 

söderut; samt E1 osv österut. Från tunnelbanestationer 

förgrenar sig busslinjer ut längs de milslånga tvärgatorna. 

Enkel avgift: $ 1:50. I speciella automater köper man 

polletter (tokens) som gäller för både tunnelbana och buss; 

bussförare tar emot kontanter, men ger ingen växel. Byte: 

Man kan byta gratis mellan tunnelbana och bussar, men 

måste be om en särskild transferbiljett när man påbörjar 

resan (på automatiska tunnelbanespärrar finns en speciell 

transferknapp; tryck på den efter att ni lagt i polletten och 

transfern spottas ut på andra sidan).

Guidning 

Atlanta Preservation Center, 876-2041; 876-2040 

(inspelad information); DeSoto, 156, 7th Street. Ett tiotal 

olika guidade rundturer, bl a till Sweet Auburn (Martin Luther 

King Jr Historical District) och Druid Hills (förort planlagd 

1893 av landskapsarkitekten Frederick Law Olmsted) och till 

det gamla nöjespalatset Fox Theater; $5/$3. 

Gray Line Tours, (404) 524-6068, arrangerar rundturer, 

bl a till platser som anknyter till Margaret Mitchells 

internationella superbästsäljare ”Borta med vinden”. 

Fråga 

På järnvägsstationen finns bara en hopplös automat som 

ska ge information om kollektivtrafiken, men den är inte till 

mycket nytta när man saknar kunskaper om stadens geografi. 

Turistbyrån Atlanta Convention & Visitor Bureau (521- 

6600, 222-6688) har kontor på 233 Peachtree Street; filial i 

Georgia World Congress Center och en stor hjälpsam kiosk 

med kartor och broschyrer ovanpå Underground Atlanta vid 

Pryor Street; därtill finns en Welcome South Visitor Center 

(224-2000), på 200 Spring Street vid International Blvd. 

Man kan ringa och ställa turistfrågor gratis på 1-800-VISIT- 

GA. 

Svenska konsulatet, 817-7797, ligger på 1100 Peachtree 

Street.


Den här boken inriktar sig i den mån det är möjligt på 

sevärdheter som är lätta att nå med kollektivtrafik, vilket är 

viktigt i det fotgängarovänliga Atlanta. 

Atlanta Art Gallery, 261-1233. 2300 Peachtree Street. 

Mån-fre kl 10-17, lör kl 11-16. Amerikansk och europeisk 

konst från 1800- och 1900-talen. T-bana: N5 Arts Center och 

sedan buss norrut mot Piedmont Hospital. 

Atlanta History Center, 814-4000. 130 West Paces 

Ferry Road norr om staden; väster om Peachtree Street. 

Mån-lör kl 10-17:30, sön kl 12-17:30; $7/$4, barn under 

5 år gratis (guidning kostar extra). Museum som belyser 

Atlantas förgångna; välproducerade utställningar; historiska 

byggnader. Butik och kafé. T-bana: Buckhead; gå Peachtree 

Street ca 1 km söderut till West Paces Ferry Road, sedan 

höger. 

Atlanta Museum of Art and Design, 688-2467. 285 

Peachtree Center Ave mellan Harris och Baker Street. Tis-lör 

kl 11-17. Internationell konst. T-bana: N1 Peachtree Center. 

Carter Center, 331-3942. 441 Freedom Parkway. Mån-lör 

kl 9-16:45, sön kl 12-16:45; $6, gratis för ungdomar under 

16 år. Grundades av Jimmy Carter när han åkte ut ur Vita 

Huset. Carter-museum med presidenthustruns klänningar, 

en kopia av Ovala rummet och souvenirer från valkampanjen 

1976. Buss nr 2 från N3 North Ave längs Ponce de Leon till 

Freedom Parkway.

City Hall East, 817-6815. 675 Ponce de Leon Ave vid 

Glen Iris Drive. Mån-lör kl 8:30-17:30; fritt inträde. 

Myndighetsbyggnad med utställningsgalleri. Buss nr 2 från 

N3 North Ave (3 km) längs Ponce de Leon. 

Grant Park Cyclorama och Zoo Atlanta. Sydöst 

om centrala Atlanta. Här i parken finns det historiska 

Cyclorama-spektaklet, 658-7625; dagligen kl 9:30-17:30; 

$5/$3, barn under 6 år gratis; en jättestor rundmålning som 

skildrar slaget om Atlanta under inbördeskriget 1864 med 

ljud- och ljuseffekter. Djurparken, 624-5600 har tusentals 

olika ludna och fjälliga varelser. Buss nr 6 till Georgia Ave; 

alternativt T-bana till E2 King Memorial, ca 2 km söderut till 

fots. 

High Museum of Art, 733-HIGH (773-4400). Norr om 

Woodruff Arts Center, 1280 Peachtree Street (hörnet till 16th 

Street). Tis-lör kl 10-17, sön kl 12-17. Atlantas konstmuseum 

– störst i sydöstra USA – samlar på modern konst samt 

amerikanskt och europeiskt måleri. Filialen i centrum (se 

nedan) har museets folkliga och fotografiska konstsamlingar. 

T-bana: N5 Arts Center. 

High Museum of Folk Art & Photography Galleries, 

577-6940. Georgia-Pacific Center, 133 Peachtree Street – vid 

korsningen med J W Dobbs Ave. Mån-lör kl 10-17. Filial till 

High Museum (ovan); olika temporära utställningar. T-bana: 

N1 Peachtree Center. 

Southeastern Railway Museum, (770) 476-2013, 934- 

9655. May Road, US-23 Buford Highway i Duluth (ca 50 km 

utanför centrala Atlanta). Öppet på lör kl 10-17. Delstatens

historia är djupt förknippad med järnvägsbyggandet och 

Atlanta började som en ändstation vid rälsen. Museet har 

ett 70-tal lok och Pullman-vagnar osv; man kan t o m göra 

åkturer under sommarhalvåret (april-nov). Järnvägen norrut 

mot Washington DC passerar förbi, men tågen stannar inte. 

Stone Mountain Park, (770) 498-5701. Dagligen kl 

10-17; på sommaren till kl 20; $3:50/$2:50, bil $6. Gamla 

plantagebyggnader, gigantiska reliefer av sydstatshjältar som 

general Lee och general Jackson uthuggna ur en granitklippa. 

Inom parken finns museer och djur m m. Buss nr 20; Stone 

Mountain Park ligger 25 km öster om Atlanta. 

A f r i k a n s k - a m e r i k a n s k k o n s t 

Här i sydstaterna kan man ha turen att få se någon 

utställning av svarta konstnärer. De miljontals afrikaner som 

skeppades till Amerika för att bli slavar skildes visserligen 

från sin ursprungliga kultur men förblev inte kulturlösa, 

för de skapade i USA en av de starkaste nya kulturerna 

i vår värld – som gett upphov till blues och rock’n’roll och 

dagens nya dansmusikstilar, samt en myckenhet teater och 

bildkonst. Flera svarta konstnärer använder händerna och 

fingrarna istället för verktyg och penslar, och hämtar sitt 

konstnärsmaterial ur naturen eller soporna: gamla video- och 

TV-apparater, kastruller, tomma spritflaskor, drivved som 

spolats upp ur floden – sakerna förvandlas och får en närmast 

rituell innebörd i konsten. Konstnärerna manipulerar och 

omdefinierar, konstverkens namn kan ibland spåras till

afrikanskt språkbruk, drivved som fiskats upp ur Mississippi 

kan sägas vara ”äldre än Washington, jämngammalt med 

Noak”, och någon konstnär som jag såg i Atlanta målade 

ikoner där alla i Jesus familj är svarta. 

De museer som nämnts ovan kan ha sporadiska utställningar 

av afrikansk-amerikanska konstnärer men det finns flera 

specialinriktade gallerier och museer för den som är mycket 

intresserad: 

African American Panoramic Experience (APEX 

Museum), 521-APEX. 135 Auburn Avenue. Afrikanskamerikanskt 

museum med permanenta samlingar och 

vandringsutställningar. T-bana: Five Points; gångavstånd (ca 

500 meter öster om Peachtree Street) men man kan också ta 

buss nr 3 ända fram. 

African Art Yanzum Collection, 874-8063. 1285 

Peachtree Street (över gatan från Woodruff Arts Center). Tisfre 

kl 10-17:30. Afrikansk konst; försäljning. T-bana: N5 Arts 

Center. 

Clark Atlanta University Art Gallery, 880-6644. 223 

James P Brawley Drive. Tis-fre kl 11-16, lör kl 12-16. Afrikanskamerikansk 

konst, historisk samling och samtida lokal konst. 

T-bana: W2 Vine City, ca 1 km till fots. 

Hammond House Galleries, 752-8730. 503 Peeples 

Street. Afrikansk-amerikanskt konstmuseum med fem 

gallerier och varierande utställningar. T-bana: S2 West End. 

Med ovan besläktat är Dr Martin Luther King Jr National 

Historic Site & Preservation District, se vägvisardelen; 

med Martin Luther King Jr Birth Home; Ebenezer Baptist 

Church och Dr Martin Luther King Jr Center for Nonviolent 

Social Change med Kings grav.


Roligast i Atlanta har man nog utanför centrum, i ett område 

som heter Little Five Points, där det ligger många butiker, 

restauranger och teatrar (se vägvisardelen; buss nr 3 mot 

Candler Park Station från Five Points till hörnet Euclid- 

Moreland). 

Men det finns också mycket kultur i centrum av denna stad 

där Coke och CNN pumpar in pengar. 

Actors Express, 875-1606. 887 West Marietta Street. En 

av stadens mer etablerade grupper; blandad repertoar. 

Alliance Theater, se Woodruff Arts Center. 

Atlanta Symphony Orchestra, se Woodruff Arts Center. 

Backdrop Photography Gallery, 315-0353. 495 

Peachtree Street. Den 3:e ons i varje månad arrangeras en 

Native Tongue Poetry Slam & Open Reading där vinnaren 

(bäste live-poet) får $50. T-bana: N2 Civic Center. 

Beacon Dance, 377-2929. PO Box 1553, Decatur GA- 

30031. Arrangerar bl a Fringe Festival of Contemporary 

Dance och andra moderna dansprogram. 

Center for Puppetry Arts, 873-3391. 1404 Spring Street. 

USA:s största dockteater. Dagliga föreställningar samt 

museum. T-bana: N5 Arts Center. 

Fox Theater, 881-2110; 881-2054; 876-2040. 660 

Peachtree Street. Guidade rundturer mån & ons-tors kl 10, 

lör kl 10 & 11. Biopalats från 1929, med lökkupoler och 3000 

publikplatser, och som överlevt 1970-talets ombyggnad av 

Atlanta.

Filmer och Broadwayteater, Bruce Springsteen har spelat här 

och Atlanta Ballet (873-5811) och Atlanta Opera (355- 

3311) sätter regelbundet upp sina produktioner på Fox. 

T-bana: N3 North Ave. 

Horizon Theater Company, 584-7450. 1083 Austin Ave 

vid Euclid i Little Five Points. Professionell teatergrupp. 

Image Film & Video Center, 352-4225. 75 Bennett Street. 

Center för ”independent”-film; visningar och festivaler. På 

samma adress finns också flera gallerier som drivs kooperativt 

av konstnärer. T-bana: N5 Arts Center; sedan buss, 2 km 

norrut mot Peachtree Battle Shopping Center. 

Jomandi Productions, 876-6346. 1731, 14th Street 

vid Juniper Street. Anrik professionell teatergrupp med 

afrikansk-amerikansk profil. T-bana: N5 Arts Center; gå 14th 

Street något kvarter österut mot Piedmont Park. 

7 Stages, 523-7647. 1105 Euclid Ave i Little Five Points. 

Experimentellt, dans och nyskriven amerikansk dramatik, 

mycket gott utlovas på denna kvartersteater. 

Studio Theater, se Woodruff Arts Center. 

The Point, 659-3522. 420 Moreland Ave i Little Five 

Points. Intim musikscen med mat och dryck. 

Variety Playhouse, 521-1786. 1099 Euclid Ave i Little 

Five Points. Kombinerad teater och nattklubb med bl a 

rockkonserter. 

Woodruff Arts Center 733-4200; biljetter 733-5000. 

1280 Peachtree Street. Sedan 1968 Atlantas kulturhus: 

Atlanta Symphony Orchestra med dirigenten Yoel Levi

spelar 200 konserter per år i Symphony Hall (plats för 1800 

åhörare); sommarkonserter i Piedmont Park. Dessutom 

teaterscenerna Alliance Theater (med fast repertoarkompani, 

ungefär motsvarande en stadsteater) och Studio Theater, 

samt även konstmuseum (se ”Fler sevärdheter”). Centret är 

döpt efter en f d Coca-Cola-chef. T-bana: N5 Arts Center. 

M u s i k a l i s k a G e o r g i a 

Från Georgia kommer flera av den amerikanska musikens 

förgrundsfigurer: sprungna ur kyrkornas gospelkörer för att 

bilda stil inom modern soul och pop. 

1930 föddes Ray Charles i Albany söder om Atlanta; han 

blev blind vid 6 års ålder, föräldralös vid 15 och startade sitt 

eget band vid 17 och blev sedermera känd bl a för ”Hallelujah I 

Love Her So” och ”What’d I Say”. 1998 förärades han Stikkan 

Anderssons Polarpris. 

I Dawson, utanför Albany, föddes Otis Redding 1941. Han 

växte upp i Macon (närmare Atlanta) där han började sjunga 

i baptistkyrkans gospelkör, innan han for till Kalifornien och 

skivkontraktet och blev en av soulmusikens giganter med bl a 

”(Sittin’ On) The Dock Of The Bay” (som handlar om hans liv 

i San Francisco). 

I Macon – två timmars bussresa från Atlanta – föddes 1932 

Richard Penniman (även känd som Little Richard) och 

medan han sjöng halvprofessionellt med lokala orkestrar 

extraknäckte han som diskare på Greyhoundterminalens 

kantin. Där utbrast han 24 år gammal spontant i sin första

superhit ”Tutti Frutti” när han råkat krossa en trave porslin. 

Åtminstone om man får tro rockens myter. 

Utanför Augusta, öster om Atlanta, föddes James Brown 

1933 i en lada. När han var 4 år skilde sig hans fattiga föräldrar 

och han fick bo hos en släkting i Augusta, vid 5 års ålder fick 

han sitt första munspel, som 7-åring började han spela orgel, 

trummor, piano och gitarr, vid 16 hamnade han i fängelse 

och utsläppt blev han vid 19, och började sedan karriären 

som gjorde honom till ”Mr Sex Machine”. Vid 55 års ålder 

hamnade han i fängelse igen, pga sitt drogmissbruk. 

Även vit rock har frodats i Georgia, bl a kommer B-52s 

och REM från universitetsstaden Athens, strax öster 

om Atlanta. I själva Atlanta är Roxettes Per Gessle 

och Marie Fredriksson av någon outgrundlig orsak 

hedersmedborgare. 

Georgia Music Hall of Fame, (912) 738-0017, ligger på 200 

M L King Jr Boulevard i Macon (13 mil från Atlanta). Öppet 

dagligen; $7:50. 

K a l e n d a r i u m 

Macon Cherry Blossom Festival är en tvåveckorshändelse 

i Macon 130 km sydöst om Atlanta; teater, musik, utställningar 

och 170 000 blomstrande körsbärsträd i mars. Den 3 maj 

firas soulkungen James Browns födelsedag i hans 

barndomsstad Augusta. Fringe Festival of Contemporary 

Dance pågår i Atlanta från slutet av maj till mitten av juli, fre 

& lör, (404) 373-4154. Atlanta Film & Video Festival,

hålls i början av juni och i slutet av månaden ska man inte 

missa New Black Playwrights Summer Festival som 

består av ”readings” (högläsningar ur manuskript) på Actors 

Express. I juni-juli arrangeras en tre veckor lång kulturfestival 

i Macon, Midsummer Macon. På hösten infaller två veckor 

långa Arts Festival of Atlanta, med scenföreställningar och 

bildkonst, (404) 885-1125. Under Georgia Music Week i 

Macon, hyllas stadens söner, i synnerhet Otis Redding och 

Allman Brothers. 

Sova 

Järnvägsstationen i Atlanta är inte direkt något bra ställe att 

vila upp sig på, men det finns vandrarhem och billigare hotell 

av olika slag, utspridda i Atlantas väldiga asfaltsdjungel. 

(Bokstaven inom parentes hänvisar till markering på 

kartan.) 

(a) HI-Atlanta, 1-800-909-4776 kod 12, fax (404) 870- 

0042, epost: rsvp@mindspring.com, på 223 Ponce De Leon 

Ave vid hörnet till Myrtle Street, har sängar för $13:25; privata 

rum för $39. Bara 350 m öster om T-bana: N3 North Ave. 

Ett alternativ är att bo i förorten Decatur ca 12 km öster om 

centrum på Atlanta Dream Hostel, 370-0380, fax 370- 

1966, epost: dream96@mindspring.com, på 115 Church 

Street. Per bädd kostar det $13 plus skatt. Sovsalarna har 

teman, flickor bor i Barbie Doll-rum medan pojkarna bor i 

Vilda Västern-rum. T-bana: E6 Decatur; gå 1 1/2 kvarter 

söderut på Church Street.

På samma tomt som HI-Atlanta ligger (a) Woodruff Bed 

& Breakfast, 875-9449, på 223 Ponce de Leon, som delar 

reception med vandrarhemmet. 

Äta 

De flesta billiga restauranger är snabbmatställen eller hak 

inrymda i något köpcenter; Atlanta är nämligen ingen vidare 

spännande matstad. Men något måste man ju få i sig. Några 

förslag: 

Man kan äta på en trendig kantin, Eats (600 Ponce de 

Leon; buss nr 2 från N3) där man går runt till olika diskar 

och beställer saker som man vill ha och sedan går man till en 

kassa där det man har på brickan räknas ihop: spenatpasta 

med marinarasås, vitlöksbröd, italiensk korv och en Coke 

kostar $5. Om man fortsätter förbi City Hall East och under 

järnvägen kommer man till Tortillas (774 Ponce de Leon) 

som är ett ställe med alternativ prägel och servitriser i konstiga 

toppluvor, för $5 får man två tortillor med vegetarisk fyllning 

och en öl. Man behöver bara gå ytterligare några steg för att 

komma till Java Jive (790 Ponce de Leon) som har kaffe och 

desserter. 

Äldsta vegetariska restaurangen har också naturligt uppfödd 

kyckling på menyn, Eat Your Vegetables på 438 Moreland 

Ave. 

I CNN Center finns en foodcourt, med olika kedjor som Taco 

Bell, Blimpie’s och McDonald’s, sedan kan man äta sin 

junkfood och dricka Coke medan man ser hur TV görs (flera 

studior har stora glasfönster och publikprogrammet CNN

Talkback direktsänds från en öppen studio mitt i gallerian). 

Lite finare kan man äta i samband med teaterbesöket på Fox 

Theater, tvärs över gatan ligger Alon’s at the Terrace (659 

Peachtree Street); bakelserna är beryktade. 

Coca-Cola är billigt i Atlanta – utanför museet World of 

Coca-Cola får man t ex en 20 oz PET-flaska (59 cl) för ¢50, i 

de flesta andra automater kostar en burk ¢55. 

Läsa 

Atlanta har flera gratistidningar som kan ge kulturell 

orientering – fast distributionen är något bristfällig, så 

man blir tvungen att leta efter den tidning man vill ha. Men 

principen är liksom i övriga USA att man hittar tidningarna i 

lådor på gathörn och utvalda kaféer. Creative Loafing är en 

ganska cool och bred tidskrift, som man även kan läsa på en 

väl upplagd hemsida, http://www.creativeloafing.com. Man 

bör även ta sig en titt i Atlanta Downtown. Kring Georgiauniversitetet 

finns en tidning med tips om evenemang, Signal. 

Utöver dessa finns en gaytidning som heter Southern Voice. 

Turistbyrån delar ut ett gratis guidehäfte, The complete guide 

for Atlantas Fine Arts. 

Intressanta bokhandlar hittar man i Little Five Points, se 

vägvisardelen. 

Ta sig vidare 

Järnvägsstationen, Brookwood Station, är en blygsam 

liten kåk som tronar över två spår på 1688 Peachtree Street,

drygt 5 km norr om centrum. Där finns väntsal, godisautomat 

och en biljettlucka som är öppen när tåg väntas (tåget söderut 

passerar kl 9 på morgonen, tåget norrut kl 19 på kvällen), från 

Atlanta går tågen antingen mot New Orleans eller Washington 

DC. Amtrak kan erbjuda bussar (thruway) för den som är på 

väg till Macon, avgång kl 9:45. Lokalbuss nr 23 ansluter till 

T-banan vid N5 Arts Center. 

Bussar (1-800-231-2222) tar man från 

Greyhoundterminalen på Brotherton Street, precis intill 

T-banans S1 Garnett Station, och med buss har man betydligt 

bättre möjligheter att ta sig runt i delstaten eller till platser 

som ej nås med tåg, t ex Nashville (TN; 405 km; 7-8 ggr 

dagligen; $41 med Greyhound) via Chattanooga. 

Hartsfield Airport är en av världens största flygplatser, 15 

km söder om centrum. T-bana: ta södra linjen till Airport (ca 

20 minuters resväg). 

Driveaway: För att köra någon annans bil någon annanstans 

i USA kan man kontakta National Auto Transporters, 

257-0605; eller Auto Driveaway, 364-0464. 

Värt att veta om Georgia 

Jonesboro (3 mil söder om Atlanta) är förlagan till ”Borta med 

vinden” och värd en utflykt för sina gamla plantagebyggnaders 

skull, förutsatt att man har bil, eller har råd att åka med Gray 

Line Tours.

I Macon (120 000 inv; 130 km från Atlanta) föddes Little 

Richard. Macon har sin turistbyrå på 200 Cherry Street, 1- 

800-768-3401. Till de centralt belägna sevärdheterna i denna 

stad hör Tubman African American Museum, (912) 743- 

8544, på 340 Walnut Street (mån-lör; $2); och nyöppnade 

Georgia Music Hall of Fame, (912) 738-0017, på 200 M 

L King Jr Blvd, ett museum över den musik som delstaten 

skänkt åt världen – country, gospel, blues och soul (dagligen; 

$7:50). I närheten står Douglass Theater, 355 M L King Jr 

Blvd, en gammal vaudeville-teater på vars talangtävlingarna 

Otis Redding upptäcktes 1960. Två av medlemmarna från 

Allman Brothers Band (bluesgitarristen Duane Allman och 

basisten Berry Oakley), vilar på Rose Hill Cemetery vid 

flodstranden. Den förstnämnde dog i en motorcykelolycka 

1971 kort efter att bandet spelat in ”Live At Fillmore East”; 

den sistnämnde dog också i en motorcykelolycka fast året 

därpå – båda i centrala Macon. Det ironiska är att omslaget 

till gruppens första album fotograferades just på Rose Hills 

kyrkogård. Gravarna underhålls av Georgia Allman Brothers 

Band Association (GABBA). 

Från Macon kan man ta buss längs I-16, 330 km till USA:s 

”Grönköping” Savannah (125 000 inv) – en stad med 

mycket välbevarad 1800-talsarkitektur. Verklighetens 

kapten Flint, vars försvunna skatt står i fokus i Robert Louis 

Stevensons ”Skattkammarön”, spökar i Pirates House på East 

Broad Street. Savannah lär vara den amerikanska söderns 

mest gudsförgätna pärla, en egenskap som med all önskvärd 

tydlighet skildras av John Berendt, chefredaktör från New

York Magazine, i hans dokumentärbok ”Midnatt i ondskans 

och godhetens trädgård” (på svenska 1996). Boken chockade 

inledningsvis Savannah-borna, men efter att boken legat två år 

på amerikanska topplistor och filmatiseras av Clint Eastwood 

ökade intäkterna från turismen med ungefär 100 miljoner 

dollar och Berendt utnämndes till hedersmedborgare. Bed 

& Breakfast kan fås på ett flertal ställen, billigast är Pulaski 

Square Inn, (912) 232-8055 på 203 West Charlton Street 

med rum från $50. Man kan övernatta för $12:50 på 

Savannah Hostel, & fax (912) 236-7744 (stängt 18 dec-28 

feb; 18 bäddar; kontoret stänger kl 23), i en villa från 1884 på 

304 East Hall Street. I närheten ligger turistbyrån vid West 

Broad och Liberty Street. Savannah har en Amtrak-station på 

2611 Seaboard Coast Line Drive (6 km från centrum) där tågen 

mellan New York och Miami stannar i respektive riktning. 

Obs: det finns ingen direkt tågförbindelse till Atlanta. Från 

Atlanta åker man med Greyhound eller Georgia Trailways 

till Savannah ($43; 5 1/2 timmar); bussarna kör via Macon. 

Augusta (60 000 inv) är soulkungen James Browns 

hemstad som ligger rakt österut från Atlanta (4 timmars 

bussresa). Brown hyllas med en egen boulevard i centrum 

där hans sångkarriär började på Lenox-teatern; sedan 

Brown frigavs ur fängelse 1991 bor han på Beech Island (25 

km öster om Augusta). I Augusta finns ett museum med 

sydstatskonst, Morris Museum of Art, på Riverwalk. Balettoch 

operaföreställningar ges ibland på en gammal teater från 

1916, Imperial Theater, där bland andra Charlie Chaplin och 

Anna Pavlova uppträtt. Turistinformation på 32, 8th Street; 

1-800-726-0243.

Från Atlanta till New Orleans 

A l a b a m a 

Vid gränsen till Alabama passerar vi den här resans första 

tidszon: när man reser västerut ställer man tillbaka klockan 

en timme och tjänar därför tid. Kort efter staden Anniston kör 

tåget förbi en armédepå med ändlösa rader av pansarvagnar 

som står norr om järnvägen med sina kanoner riktade mot 

tåget. Filmen ”Forrest Gump” (1994), med Tom Hanks i 

huvudrollen, är huvudsakligen inspelad i Alabama. 

Allt tycks övervuxet av tät murgröna som täcker allt man 

ser utanför tåget, husväggar, bilvrak och telefonstolpar. 

Alabamas huvudstad heter Montgomery (135 000 inv). 

Montgomery var länge en av USA:s mest rasistiska städer; 

här genomfördes 1955 den berömda bussbojkotten då de 

svarta slutade åka buss eftersom de vita alltid hade företräde 

till sittplatserna – Whoopi Goldberg hade huvudrollen när 

bojkotten blev Hollywood-film. Bojkotten drev nästan det 

vitägda bussbolaget i konkurs, eftersom de flesta vita ändå 

inte åkte buss – de vita ägde ju sina egna bilar. På den tiden 

var Martin Luther King Jr pastor i stadens Dexter Avenue 

Baptist Church (King skriver om bojkotten i sin första bok 

”Vägen till frihet – händelserna i Montgomery”). Efter ett 

år ändrades bussreglerna genom lagstiftning, samtidigt som 

pastor King blev en nationell kändis. 

Utanför den kommunala aulan finns en bronsstaty av 

countrysångaren Hank Williams (1923-53), som vilar på

Montgomerys Oakwood Cemetery. Han lärde sig spela gitarr 

medan han jobbade som skoputsare och jordnötsförsäljare, 

och musicerade i direktsända lokalradioprogram på stationen 

WSFA. Efter sitt genombrott turnerade Hank flitigt men 

missbrukade samtidigt allt som gick att missbruka, och dog 

vid 29 års ålder i baksätet på en bil på väg från en spelning 

till en annan. 

Turistbyrå, 1-800-ALABAMA, 401 Adams Avenue. 

I n i B l u e s d e l t a t 

Längs riksvägen som löper bredvid rälsen i Mississippi, ser 

jag en skylt som bara är möjlig i USA: 

ADOPTERA EN HIGHWAY. 

Sedan ser jag en annan skylt utanför ett hus: 

HEMLÖSA VETERANERS LÄGER. 

Tåget passerar fuktig myrmark och slemmiga träsk och det 

småregnar, samhällena vid järnvägen tycks ibland inte vara 

mer än husklungor i vegetationen, husen ser ut att vara vilsna, 

sorgsna, gudsförgätna. 

Musiken är viktig här i deltat, vilket följande observation 

befäster: i Ferriday på Mississippiflodens västbank föddes 

rockpianisten och sångaren Jerry Lee Lewis 1935, och när 

han var 9 år belånade föräldrarna huset för att grabben skulle 

ha ett piano. Eftersom de inte klarade avbetalningarna på 

pianot förlorade de huset.

Mississippi 

Delstaten Mississippi med huvudstaden Jackson (154 000 

inv; turistinformation 1-800-927-6378) avgränsas i väster 

av den långsamt slingrande Mississippifloden, ”Old Man 

River”. Mississippi är bluesmusikens vagga. Man kan säga att 

nästan varje liten plantage varit ett Betlehem som fött fram 

bluesmusiker, och dessa legendariska deltamusiker har i 

sin tur influerat Rolling Stones, Led Zeppelin och många av 

världens ledande rockgrupper. 

Rolling Stones valde sitt namn från just en låttitel, ”Rollin’ 

Stone”, för att hylla bluessångaren och gitarristen Muddy 

Waters (1915-83). Han kallades ”Grumligt vatten”, men hette 

egentligen McKinley Morganfield, och föddes vid flodstranden 

i lilla samhället Rolling Fork (ca 2000 inv). I början av 1940talet 

besöktes den plantage där Muddy var bomullsplockare 

av Kongressbibliotekets folklivsforskare, som spelade in den 

musicerande ynglingen (de här inspelningarna med Muddy 

gavs ut 1966 under titeln ”Down on Stovalls Plantation”). Det 

dröjde inte länge förrän Muddy Waters sökte sig norrut till 

Chicago där han upptäckte att hans akustiska bottleneck-lir 

inte var tillräckligt högljutt för barerna, så han började spela 

med elförstärkt gitarr – och resten är historia. 

Muddys gitarrspel hade influerats av Robert Johnson 

som föddes 1911 i Hazlehurst (4500 inv), en liten stad 

som passeras av Amtraks tåg mellan Memphis och New 

Orleans. Även Johnson var bomullsplockare, med nästan 

obefintlig skolutbildning i bagaget. På 1930-talet turnerade

han i floddeltat och spelade sina egna sånger tills han via 

en skivbutiksägare kom i kontakt med American Record 

Company, som bandade honom på olika hotellrum – totalt 

29 låtar, som alla är klassiker idag (bl a ”Cross Road Blues”, 

”Hellhound On My Trail”, ”Love in Vain”, ”Sweet Home 

Chicago”). Johnson dog 1938 av stryknin som blandats i hans 

whiskey, endast 27 år gammal, vilket bidragit till att höja hans 

kultstatus. 

Om Johnson numera betraktas som källan, var det Muddy 

som bildade floden. Han inspirerade i sin tur andra gitarrister, 

t ex Bo Diddley (f 1928), vars egentliga namn är Elias Bates 

McDaniel. Diddley föddes på en gård söder om McComb (12 

000 inv), som också passeras av tågen från New Orleans och 

norrut via Memphis till Chicago – där Diddley hamnade redan 

som 5-åring. Hans musikaliska karriär tog fart i Chicago med 

egolåten ”Bo Diddley”, där han introducerade ett av rockens 

mest elementära riff. 

Andra i den här generationen av bluesmusiker är Riley ”BB” 

King som föddes 1925 på en plantage väster om Itta Bena 

(2500 inv) och jobbade som bomullsplockare till efter kriget, 

då han for till Memphis där han fick sitt smeknamn Blues 

Boy. Albert King (1923-92) föddes i Indianola (9000 inv) 3 

mil väster om Itta Bena, och även han växte upp på plantage, 

för att senare bli gitarrlegend och den förste som spelade på 

en Flying V. För att inte glömma Howlin’ Wolf (1910-76), 

eller Chester Arthur Brown som han hette, som också föddes 

och växte upp på en plantage i Mississippi innan han kom till 

Memphis. Från Clarksdale kommer John Lee Hooker, Sam 

Cooke och Ike Turner. Ike spelade in vad som ibland kallats

för världens första rockskiva, ”Rocket 88”, och han sägs ha 

upptäckt både Howlin’ Wolf och Tina Turner. 

Tennessee 

En annan ung Mississippi-grabb som påverkades mycket av 

den svarta musiken var självklart Elvis Presley som föddes 

1935 i Tupelo (21 000 inv; i norra Mississippi). Elvis växte upp 

med de fattiga föräldrarna Vernon och Gladys i huset som nu 

kallas för Elvis Presley House. Det ligger i Elvis Presley Park 

som man kommer till om man tar av på Elvis Presley Drive 

från Elvis Presley Memorial Highway. Han började sjunga 

gospel i kyrkan vid unga år, fick sin första gitarr när han var 

11 och när han var 13 flyttade familjen till Memphis (630 

000 inv), som ligger en bit uppströms längs Mississippifloden 

i Tennessee. 

I Memphis upptäcktes Elvis av skivstudioägaren Sam 

Phillips, som letat efter en viting med svart röst. Studion heter 

Memphis Recording Service (706 Union Avenue) och i den 

restaurerade lokalen spelas fortfarande skivor in samtidigt 

som turister guidas runt. Elvis fick strax en lokal hit med 

”That’s All Right”. Det dröjde inte länge förrän även Överste 

Tom Parker upptäckte Elvis. Parker blev Elvis manager 

och såg till att det stora skivbolaget RCA i sin tur upptäckte 

honom och köpte loss alla inspelningarna från Sam Phillips. 

Elvis kunde därefter kosta på sig en lyxvilla, Graceland, på 

adressen 3764 Elvis Presley Boulevard; 1-800-238-2000; 

inträde $20.

Efter några ofattbart framgångsrika år lunkade Elvis karriär 

sakta nedför en lång backe, medan han uppträdde för äldre 

damer i Las Vegas, och hans fall mjukades upp av fetma och 

pillermissbruk. Han dog 1977 medan han satt på toaletten här 

hemma. Numera drar Graceland uppemot en miljon turister 

varje år, speciellt viktiga vallfartshelger är: Elvis Presleys 

födelsedag (6-8/1), Elvis-veckan (9-17/8 kring hans död) och 

Graceland-jul (nov-jan). 

Turistbyrån (http://www.state.tn.us/tourdev/) i Memphis 

ligger på 207 Beale Street. Beale Street Historic District 

är känt för sina bluesklubbar och var förr de svartas gata. 

Längs gatan hittar man fortfarande många konsertställen 

där man kan ”bluesa”, men de riktar sig oundvikligen till 

turister. Bland de mest kända turistattraktionerna på Beale 

Street är Rum Boogie Cafe, Beale Streets bluesmuseum samt 

nyöppnade nattklubben Elvis Presleys Memphis som har de 

berömda stekta jordnötssmör-banan-och-gelésmörgåsarna 

på menyn. I maj infaller Beale Street Music Festival. Martin 

Luther King Jr sköts 1968 i Memphis på Lorraine Motel, 

som numera rymmer ett National Civil Rights Museum (406 

Mulberry Street; mån & ons-sön). 

Övernatta för $10 per person på det centralt belägna 

vandrarhemmet Memphis Hostel, (901) 526-4931, 217 

North Waldran – där man också kan inackordera sig med Bed 

& Breakfast från $30 i dubbelrum. Amtraks station ligger på 

545 South Main Street, och det går dagligen tåg söderut mot 

New Orleans (kl 6:39 via Jackson, Hazlehurst och McComb) 

eller norrut mot Chicago (kl 22:37). Memphis är också en

knutpunkt för busstrafiken: Greyhound och Trailways har en 

terminal på Union Avenue och man kan fara mot Chattanooga, 

Nashville, Tupelo, Birmingham, Atlanta (Georgia) eller Dallas 

(Texas). 

Norr om Memphis ligger lilla orten Nutbush vid väg-19, känd 

från Tina Turners hit ”Nutbush City Limits” (1973). Plattan 

med samma namn är ett försök till en musikalisk självbiografi, 

för Tina föddes nämligen i Nutbush som Annie Mae Bullock 

i slutet på 1930-talet (exakt år är okänt). Hon upptäcktes av 

Ike Turner som satte upp en rock’n’roll-kabaré, de gifte sig 

och nästan tjugo år senare skilde de sig efter att ha spelat in 

30 album ihop. I Nutbush kan man ta en guidad rundtur till 

bondgårdar där Tina bott, man får se hennes födelseplats, 

skolbänk, kyrkan där hon bad och så vidare; (901) 772-2193. 

Nashville (450 000 inv) är känt för sin countrymusik. Staden 

har ett Country Music Hall of Fame & Museum, centralt 

beläget på Music Square vid Music Row; alldeles intill ligger 

Hank Williams Museum som hyllar en av countrymusikens 

största legender. Grand Ole Opry är countryvärldens 

mest kända scen (2802 Opryland Drive, Opryland USA); 

upplysningar Opryland Customer Service (615) 889-6611. 

Nashville är också känt för att stadens vita invånare grundade 

Ku Klux Klan efter sydstaternas förlust i inbördeskriget: 

första mötet hölls i april 1867 på Maxwell House – samma 

hus har namngivit en kaffesort. (Se även faktaruta i avsnittet 

om Atlanta.)

Nashville har många musikevenemang: I månadsskiftet maj- 

juni hålls Nashvilles största musikfestival, Summer Lights 

Festival, (615) 259-0900. Senare i juni fylls en vecka av 

Country Music Fan Fair, (615) 889-7503. I början av juli är 

det Old Time Fiddlers Jamboree (fiolspel), (615) 464-6444. 

September bjuder på den årliga afrikanska gatufestivalen 

med poesi, reggae, jazz, gospel, rhythm’n’blues, (615) 299- 

0412. Hela december firas A Country Christmas på Opryland. 

Turistbyrån, (615) 259-4700, ligger på 161, 4th Avenue 

North. Countryälskare bör bo på Opryland Hotel, (615) 

889-6611. Greyhound har terminal på 8th Avenue; Amtraks 

tågluffare kan nå Nashville med buss från Indianapolis eller 

Memphis (5 timmar med buss). 

Lynchburg med 361 invånare är känt för en sak: whiskey 

av märket Jack Daniel’s. Från Nashville kör man 12 mil 

söderut: följer I-24 så långt som till Manchester och 

därifrån tar man av åt sydväst på väg-55, som man följer till 

Tullahoma och slutligen kör man några kilometer på väg-50 

till Lynchburg. Själva Lynchburg är torrlagt – inte en droppe 

alkohol får drickas i byn – men Jack Daniel’s Distillery har 

gratis rundvisningar dagligen. För övernattning finns Bed & 

Breakfast, (615) 759-7158; $50 per natt. Från Lynchburg är 

det 75 km söderut till Huntsville i Alabama, på US-231/431.

Vägvisare till New Orleans, 

Louisiana – $50 per dag 

New Orleans är nog USA:s allra mest exotiska stad. 

I de gamla kvarteren intill den långsamt flytande 

Mississippifloden, Old Man River, hittar vi utöver 

en massa turister, även kvardröjande minnen av 

både franska och spanska kolonisatörer, smala gator 

kantade av låga trähus, spännande kryddblandningar 

i maten och ett ständigt festande på Bourbon Street. 

Här föddes jazzmusiken. Stadens störste son, Louis 

Armstrong, står staty i en park, bara några meter från 

platsen där slavar brukade förrätta sina voodooriter 

på 1800-talet. Magi och gengångare är en stor grej 

i New Orleans som sägs vara USA:s mest hemsökta 

stad – spökfantaster får garanterat sitt lystmäte. Det 

finns en massa andra saker att titta på också, och den 

största upplevelsen är att bara flanera omkring och 

upptäcka stadens charm.

Dygnet runt i Djävulens stad 

There is a House in New Orleans, 

they call The Rising Sun. 

Upphovsman okänd (The Rising Sun var namnet på en 

ökänd bordell) 

Tåget rullar timme efter timme genom tillsynes oändlig 

sumpmark, ibland med öppet, grumligt vatten, men ofta 

igenvuxen – den kraftiga murgrönan klänger uppför 

trädstammarna och allting annat som går att växa på. Vissa 

sträckor är dyiga med döda grå perverst knotiga träd, med 

utbuktande rotsystem ser de ut som om de äter på sig själva. 

Det är som att färdas genom en gammal skräckfilm, förbi 

ruckel på träskholmar bebodda av voodookunniga häxor. 

När tåget passerar över Lake Pontchartrain, en otroligt 

stor sjö som jag först tar för Mississippiflodens utlopp, 

sjunker solen över hus som står på pålar. Senare när jag tar 

upp kartan inser jag att Lake Pontchartrain inte är kopplad 

till Mississippifloden utan rinner direkt ut i Atlanten, och 

mittemellan denna otroligt stora sjö och den buktande 

Mississippi ligger New Orleans fastklämt, på sina ställen är 

staden belägen under vattnets ytnivå. 

New Orleans – som kallas ”Månskärestaden” och likt kärt 

barn vid en massa andra namn – börjar på sjöns södra strand 

med en vidsträckt kyrkogård, där underliga gravar reser sig 

flera meter över jord.

E n k v ä l l p å s t a n 

–Det här är djävulens stad, säger den andra turisten med mat 

i munnen, halvt framåtlutad, med en antydan till paranoida 

blickar. Vi sitter till bords med varsin gumbo och po’boy. 

Jag ser mig om bland dinerns alldagliga kunder i X-large Tshirtar. 

Utanför på gatan haglar det uppklädda mamseller och 

lumparkompisar, och nattklubbarnas väggar pulserar av svett. 

Det är kväll i New Orleans, natten har just precis börjat. 

–Va? säger jag som om jag vore lomhörd, var har du fått det 

ifrån? 

Han hyssjar och säger lågmält: 

–Min präst sa det. 

–Och vad vet han om det? viskar jag tillbaka. 

Den andra turisten signalerar med händerna att jag ska 

dämpa rösten, och lyckas stjälpa sin mat. Jag ger honom 

mina servetter också och fortsätter äta. Det är mitt livs första 

gumbo-måltid i Louisiana, vilket för tillfället känns viktigare 

än att veta vem som äger den här staden. Dessutom har Mark 

Twain sagt: 

–New Orleans kök är lika delikat som syndens mindre 

kriminella former. 

Trots det är gumbo en ganska enkel soppa med riskorn och 

räkor. N’Awlins rykte för att vara USA:s enda stad med riktigt 

egen kulinarisk tradition bygger på sådan här fattigmannakost. 

Basmaten heter röda bönor och ris (red beans and rice), en 

kryddig korv brukar ingå även om det inte framgår av namnet. 

Andra typiska rätter som utvecklats i kreolköket är det som 

n’awlins-bor kallar jambalaya (liknar korvrisotto eller paella)

och po’boy, ursprungligen en baguette med billig fyllning som 

såldes för 5 cent till ”poor boys”, därav namnet. Kreolerna 

– av portugisiskans crioulo vilket enligt American Heritage 

Dictionary betyder ”neger född i sin herres hus” – befann 

sig förr längst ned på samhällsstegen: de var halvblod, oftast 

födda ur förbindelser mellan fria män och slavkvinnor. 

Gumbo Shop (läs mer längre fram) i de gamla franska 

kvarteren är idag en av de populäraste turistrestaurangerna 

i stan, där man trots det kyffiga namnet dinerar på fina vita 

dukar på en grottliknande krog från sent 1700-tal. Det är kö 

och bordsservering, och gumbo serveras med färsk baguette 

inlindad i en varm handduk, ölet kommer i smala, dyra glas. 

Men det är precis i följd med vad som sker runtomkring i de 

gamla fattigkvarteren. I välfriserade Louis Armstrong Park 

trumpetar Satchmo ljudlöst som svart stålstaty under de höga 

skyarna: De självlärda jazzmusikerna som spelade på kasserat 

mässingsskrot har blivit dyr underhållning på nattklubbarna, 

vilka slåss om turisterna med sina grannar porrklubbarna. 

Under natten kan man roa sig på Bourbon Street. Utmed 

gatan säljs öl genom små luckor, de största glasen är 0,9144 

meter på längden och kallas följaktligen yard dog. Om man 

inte vill ha nästan en meter öl, så kan man få glaset fyllt med 

daiquiri eller annat alkoholhaltigt i olika glada färger. 

Folkmängden tätnar från klockan sju på kvällen. På 726 Rue 

St Peter ligger Preservation Hall, precis nedanför Bourbon 

Street, och på denna skumma jazzklubb börjar musiken kl 

20:30. Kanhända bästa öppningsdraget för oss turister, det 

kostar bara $4 att gå in och lyssna på vad som anses vara äkta 

New Orleans-jazz.

En leende kvinna fångar min blick och håller upp skylten 

BOTTOMLESS WOMEN, jag ler tillbaka och viftar 

avvärjande med handen, varpå hon vänder på skylten, där 

står: BOTTOMLESS MEN. Gubbar med ölmage videofilmar 

kvinnan, svensexor passerar, sheriffen kör förbi och gäspar, 

restauranger utsöndrar matos… Utanför en bar står några 

svenska fyllon och skrålar ”AIKå-AIKå-AIKååååå…” Ut ur 

ett hus kommer ett välklätt par och jag snappar upp deras 

samtal: 

–Jag står inte ut med poltergeisten längre. 

–Har du provat voodoo? 

–Yeah, men det hjälpte inte. 

Den andra turistens mummel om djävulens stad dyker 

återigen upp i mitt medvetande. Jag tappar bort det mystiska 

paret i vimlet, men ser skylten till ett spökjägarkontor. Glider 

in och slår mig ned i besöksstolen, de har i 20 års tid utforskat 

det okända. Den finniga ynglingen som har jouren bekräftar 

att New Orleans är världens mest hemsökta stad. 

–Ingen vet varför de onda andarna kommer hit, säger han. 

I New Orleans arrangeras guidade spökturer. Just det här 

centret tar $139 per person för att låta turistgrupper sitta 

en natt med ett anteckningsblock och föra ”vetenskapliga 

noteringar” av spöklik verksamhet. Själv är killen inte sen att 

poängtera att han haft två ”möten”. 

–En gång såg jag en skugga och andra gången var det en grå 

dam i ett fönster. Damen var liksom transparent. Det fanns 

ingen naturlig förklaring. 

Och vad är voodoo?

–Det är inget märkvärdigt. Det är en slags energifokusering, 

bara. 

Men om någon skulle kasta en förbannelse över dig? 

–Jag tror inte på förbannelser. Det är bara lurendrejeri, 

avslutar han vårt samtal när han förstår att jag inte ska köpa 

in mig på nästa expedition. 

Om man tittar noga på lyktstolparna ser man skyltar för 

evakueringsvägar. Jag får veta av portieren där jag bor, att 

New Orleans är en stad som väntar på att Gud ska skicka en 

tornado för att utplåna den. Då måste staden som ligger utsatt 

mellan två stora vatten, på sina ställen under havsytans nivå, 

evakueras illa kvickt. 

P r o m e n a d i d e g a m l a 

k v a r t e r e n 

I följande avsnitt ska vi ta en promenad genom de gamla 

franska kvarteren, The Quarters eller Vieux Carre, som 

ligger på Mississippiflodens bank. Förvisso kan området vid 

en första anblick kännas helt hopplöst med sina turisthorder, 

sitt hokuspokus och sina voodoobutiker som säljer magiska 

dockor över disk, restauranger som tävlar om att slita in 

turisterna till sina bord, men efter ett tag blir man charmad 

av den livliga kommersen och folkmassorna som hela tiden 

strömmar runt i en evig karnevalsyra. 

Fransmännen kom till Louisiana 1682, och New Orleans 

grundades som fransk hamnstad 1718. De äldsta husen i Vieux 

Carre lär vara från 1720-talet. Louisiana blev amerikanskt i

örjan av 1800-talet och de flesta av de gamla husen är från 

det århundradet, men staden har ändå behållit mycket av sin 

franska prägel. Gatuskyltar i Vieux Carre använder t ex Rue 

för gata. 

Till frukost ska man prova jättemackorna på Johnny’s 

Po’Boys (511 Rue St Louis; vardagar kl 7-16:30, lör-sön kl 9- 

16). Johnny’s har en imponerande lång lista med po’boy och 

muffaletta, med fyllningar som bar-b-q beef, canadian bacon, 

country fried steak, cajun steak, hot dog & chili, pork chop, 

turkey breast eller varför inte Johnnys Special med både biff 

och skinka, både schweizisk och amerikansk ost, samt sallad; 

priser $3:50-$5:05. 

På morgonen ligger Bourbon Street i princip öde. 

Husen som inrymmer stripklubbarna är slitna som gamla 

prostituerade i väntan på pension, en gatsopare i gult regnställ 

plockar upp Budweiserflaskor och ihoptrampade plastmuggar 

på trottoaren. Mellan tio och elva slår de luftkonditionerade 

barerna upp dörrarna en efter en, och fylls pö om pö med 

folk. 

Bland traktens hjältar utmärker sig bröderna Lafitte, två 

järnsmeder som fann det mer luckrativt att bli pirater och 

slavsmugglare. Den mest kända av dem hette Jean Lafitte, och 

honom kan man möta ansikte mot ansikte på vaxmuseet ett 

kvarter från Bourbon Street, på 917 Rue Conti (1-800-233- 

5405; dagligen kl 10-17:30); museet har dockor föreställande 

stadens mest illustra invånare. Piraterna brukade dricka 

absint på Absinthe House (238 Bourbon Street vid hörnet 

till Rue Conti), där de också lade upp planerna för framtida 

skurkstreck. Senare tog sångerskan Jenny Lind ett glas här,

liksom författaren Mark Twain. Om man promenerar norrut 

till 941 Bourbon Street ser man ett sorgligt ruckel som anses 

vara bröderna Lafittes gamla smedja (vid Rue St Philip) – 

rucklets ursprung är okänt, men det är numera en bar. 

Ett kvarter nedanför Bourbon Street sträcker sig 

antikhandlargatan Royal Street, och om vädret är fint kan 

man överväga jazzbrunch-buffén på Court of Two Sisters 

(613 Royal Street; kl 9-15). Om man promenerar ytterligare 

två kvarter ned, kommer man till de franska kvarterens 

centrum vid Jackson Square. 

Kring Jackson Square 

Jackson Square, stadens äldsta torg (1721), var 

ursprungligen ett excercisfält och hette Place d’Armes. Intill 

torget ligger turistinformationen på 529 Rue St Ann, där 

finns bra kartor; fråga också efter gratis guidade rundturer 

med Park Rangers. 

På Jackson Square finns fullt av intressanta korvmojar 

från företaget Lucky Dogs, formade som jättelika 

varmkorvar. Huvudpersonen i kultromanen ”Dumskallarnas 

sammansvärjning” av John Kennedy Toole är korvgubbe 

och drar på en sådan här vagn. Korv-vagnarna trängs 

med hemmagjorda jazzorkestrar och spågummor. Bästa 

tidsfördrivet en solig dag är att långsamt flanera förbi 

spågummorna och lyssna på hur ivriga turister får höra allt 

om sina gudomliga inre. 

Torget domineras av St Louis-katedralen, en väldig

stenbyggnad på den nordvästra sidan, byggd ca 1850. På 

vardera sidan om katedralen ligger stadsmuseet, Louisiana 

State Museum (568-6968). En avdelning ligger i ett gammalt 

kapucinerkloster (751 Chartres), och den andra i ett cabildo 

(701 Chartres) som varit någon spansk myndighetsbyggnad. 

Samlingarna är huvudsakligen kulturhistoriska, i presbyteremuseet 

kan man se musikinstrument, hantverk och leksaker, 

och i cabildo-museet bland annat Napoleon Bonapartes 

dödsmask. Museet har brett ut sig till ytterligare två byggnader 

i franska kvarteren, dels ges ett exempel på hur en välbärgad 

kreolfamilj kan ha levt förr i 1850 House (på 523 Rue St Ann, 

gatan som löper på torgets norra sida) och dels Mardi Grasoch 

jazzmuseet i Old US Mint-byggnaden (400 Esplanade, 

följ Decatur Street 6 kvarter norrut från Jackson Square); 

man kan spara pengar genom att köpa en kombinationsbiljett 

till alla fyra för $10 istället för att lösa separat inträde ($4) på 

varje delmuseum. 

Bakom katedralen löper en gränd som kallas Pirate’s Alley, 

där bröderna Lafitte enligt lokala sägner höll hemliga möten 

(men gränden fanns troligen inte på deras tid). Däremot 

bodde författaren och Nobelpristagaren William Faulkner 

(1897-1962) vid Pirate’s Alley. På hans hus (nr 624) sitter 

det en plakett. Medan Faulkner bodde i New Orleans skrev 

han bland annat ”Mosquitos” (1927), som handlar om New 

Orleans intellektuella. Titeln ger en antydan om vad Faulkner 

ansåg om dem. 

Mellan Jackson Square och Mississippi – Old Man River 

– ligger en park på en upphöjd vall (som skyddar mot 

översvämningar). Från parken har man en fin utsikt över

torget på ena sidan och hamnen på den andra. Nedanför 

parken, vid gathörnet mittemot Jackson Square, ligger 

dygnet-runt-öppna Cafe du Monde (på Decatur Street intill 

franska marknaden) där man sedan 1862 kunnat pigga upp 

sig med New Orleans starka kaffe. Från början var det ett 

enkelt kaffestånd för torghandlarna, idag är det välkänt bland 

turister och ofta smockfullt. 

Längs Decatur och nedför North Peters (mellan Ursulines 

och Barracks) ligger en av stadens turistmagneter, den 250åriga 

franska marknaden, French Market. Här finns 

både loppmarknad, butiker och restauranger, och icke att 

förglömma en långsmal saluhall där vi kan köpa kryddor och 

kokböcker för kreolmatlagning. På marknaden kan vi också 

hålla ögonen öppna efter radband av vitlök, voodoodockor 

(kanske något att ta hem för den som är arg på sin chef) och 

gris-gris (talismaner och trollformler; uttalas ”gri-gri”). Vi ska 

heller inte missa att provsmaka alligator-hotdog (Gator On A 

Stick) för $1:64. Alligator-Allan som säljer korven berättade 

att han ur en enda alligator kan få upp till 500 kg korv. 

Om vi vill ha en macka (s k muffuletta) att tugga på medan 

vi flanerar vidare kan vi uppsöka Central Grocery Co (923 

Decatur Street) som är ett populärt ställe att hämta sin lunch 

ifrån. 

Mysterier i de Franska Kvarteren 

Efter marknaden kan man flanera in bland smågatorna, man 

behöver egentligen inte följa någon särskild riktning, utan

det är bara att gå dit näsan pekar och där finns oftast något 

intressant. 

”Landet där det alltid tycks vara eftermiddag.” Så skrev New 

Orleans-författaren George Washington Cable (1844-1925) 

i sin bok ”Kreolska dagar” (1879). Så här hundra år efteråt 

är det snarare tidig nöjeshungrig kväll, oavsett klockslag. 

Mark Twain tyckte att det var ett privilegium att guidas runt 

av kollegan Cable, som pekade ut och beskrev saker som en 

närsynt turist själv inte skulle kunna se. 

”Han känner till historien bakom varje gammalt hus i de 

franska kvarteren; eller, om det råkar vara så att han inte 

känner till sanningen, så kan han hitta på medan han berättar”, 

skrev Cable om en av figurerna som passerar revy i ”Kreolska 

dagar”, och kanske var det egentligen sig själv han hade i 

tankarna. Cable skrev senare en bok om spökerier och andra 

märkligheter, ”Strange True Stories of Louisiana” (1889), och 

en pamflett om de svartas rätt till jämställdhet – och blev 

därefter tvungen att fly från New Orleans. Men hans böcker 

ger än idag en speciell lyster åt kvarteren. Man tycker sig se 

hans figurer spöka i fönstren medan man hör hans svängiga 

sydstatsdialekt berätta: 

De stora, rundbågade fönstren, i en lång rad på andra 

våningen, har murats igen, men i två eller tre har mindre 

fönstergluggar öppnats upp, med små gallerförsedda kikhål 

genom brädförstärkta fönsterluckor. ---- Jag förmodar att 

någon bor där, därför att det inte ser ut så. Det är i regel på 

det viset i dessa kvarter. 

Ur ” ’Tite Poulette”.

Den som bodde i huset på 632 Rue Dumaine enligt historien 

” ’Tite Poulette” var Madame John, och det är efter Cables 

novell som byggnaden i hörnet av Dumaine och Royal Street 

än idag kallas Madame John’s Legacy. I verkligheten är 

det ett av de äldsta husen i Louisiana, möjligtvis byggt så 

tidigt som 1726. Numera ägs det av Louisianas museum (tislör 

kl 9-17). 

Om vi svänger in på Royal Street hittar vi efter ett kort stycke 

Gallier House (1132 Royal Street; guidade rundturer; 

museum; $5) – som är vampyren Lestats hem i miljonsäljaren 

”En vampyrs bekännelser” av New Orleans skräckmästarinna 

Anne Rice. I filmen från 1994 spelas Lestat av Tom Cruise. I 

verkligheten har huset sitt namn efter en känd lokal arkitekt, 

James Gallier Jr, som byggt många av stadens finaste hus. 

Intill Gallier House finns ett spökhus till, LaLaurie House 

(1140 Royal Street) – och detta anses vara ett äkta spökhus. 

Berättelsen om husets hemsökelse tar oss tillbaka till 1830talet, 

då huset ägdes av madame Delphine LaLaurie. Hon 

brukade misshandla sina slavar och förvarade dem kedjade 

vid händer, fötter och nacke i en trång skrubb. En dag slängde 

hon ned en slavflicka från taket. När grannarna såg flickan död 

angrep de rasande huset. De överlevande slavarna befriades 

och den förnäma madame LaLaurie flydde ur landet. Den lilla 

flickans spöke lär visa sig i husets fönster. (LaLaurie House är 

ett privat residens.) 

Ytterligare en intressant byggnad, Beauregard House 

(523-7257; 1113 Rue Chartres), kommer man till om man tar 

till höger vid gathörnet och går ett kvarter mot Mississippi. 

Huset byggdes 1826 av en rik auktionsförrättare och

eboddes efter inbördeskriget av en f d general i sydstaternas 

f d armé, Pierre Beauregard. I början av 1900-talet var huset 

så förfallet att det skulle ha blivit en makaronifabrik om det 

inte köpts av författarinnan Frances Parkinson Keyes, som 

renoverade det för att ha som vinterbostad. En av hennes 

romaner, ”Madame Castel’s Lodger” (1961), utspelas i huset 

och handlar om nämnde sydstatsgeneral. Visningar med 

guider i tidstypiska kläder; mån-lör kl 10-15; $5. 

En annan av Keyes böcker heter ”Middag på Antoines”, en 

deckare som utspelar sig på en restaurang i franska kvarteren, 

Antoine’s i hörnet av Rue St Louis och Royal Street. Antoine’s 

är en av USA:s äldsta restauranger och grundades 1840 av 

Antoine Alciatore, vars ättlingar driver stället än idag. Fast 

det från början var ett enkelt värdshus, är Antoine’s nu en av 

stadens flottaste restauranger. 

Om Antoine’s är för dyrt att äta lunch på, kan man haka på 

turistströmmen in på Gumbo Shop (630 St Peter mellan 

Chartres och Royal; dagligen kl 11-23), där man kan äta 

gumbo som aptitretare och jambalaya till huvudrätt för $11 

plus skatt och dricks. 

Dramatikern Tennessee Williams (1911-83) bodde under delar 

av sitt liv i franska kvarteren, bland annat på 632 St Peter i 

hörnet över Gumbo Shop, då han arbetade med sin pjäs ”Linje 

Lusta” (teaterpremiär 1947). ”Linje Lusta” odödliggjordes 

genom filmatiseringen med Marlon Brando och Vivien Leigh 

(hon fick Oscar för bästa kvinnliga huvudroll). 

För övrigt syftar Linje Lusta (originaltitel: ”A Streetcar Called 

Desire”) på den spårvagnslinje som en gång i tiden passerade 

genom de franska kvarteren i riktning mot Desire Street.

På Desire Street bor pjäsens bufflige Stanley Kowalski med 

hustrun Stella. De får besök av Stellas syster Blanche Du Bois, 

och mötet mellan Stanley och Blanche utmynnar i katastrof. 

Det är Blanche som åker spårvagn i pjäsens inledning och 

man förstår pjästiteln när man hör vägbeskrivningen Blanche 

får: 

–Ta spårvagnen som heter Lusta, byt till den som heter 

Begravningsplatsen och kliv av efter sex kvarter på Himmelska 

fälten. 

Himmelska fälten, eller Elysian Fields, är namnet på en 

gata som löper norrut till Pontchartrain-stranden. Tennessee 

Williams har för övrigt fått en litterär festival uppkallad efter 

sig (se ”Kalendarium”). 

Le Pretre House är vårt nästa mål i hörnet av 716 Rue 

Dauphine och Rue Orleans. Hit flyttade i slutet av 1700-talet 

en förmögen turk med sitt harem, och höll enorma fester för 

New Orleans societet. En morgon hittade man turken och de 

fagra damerna mördade. Rykten gjorde gällande att det hörts 

skrik i natten, och att detta var vedergällningen för att turken 

rånat en sultan på dennes guldskatter och haremsdamer. En 

kall kåre kanske ilar längs våra ryggrader när vi går förbi. 

Fortsätter vi uppför Rue Orleans kommer vi till North 

Rampart Street som avgränsar de franska kvarteren i norr. 

Förr gick stadsgränsen här (”rampart” betyder fästningsvall). 

Louis Armstrong Park på andra sidan om North Rampart 

förvandlas nattetid till en samlingspunkt för rånare. Förr 

kallades parken för Congo Square, och där samlades 

slavarna för sina voodooriter. New Orleans mest kända 

voodooprästinna, Marie Laveau, lär ha bott i ett hus fullt med

ormar och offeraltare på Rue St Ann, tvärs över gatan från 

Congo Square. Sedan blev riterna en turistsevärdhet och då 

gick alla riktiga voodooprästinnor under jorden. Idag står här 

en staty av New Orleans store son Louis Armstrong (1900- 

71), han flyttade förvisso 1922 till Chicago, men om hans New 

Orleans kan man alltid läsa i självbiografin ”Satchmo – mitt 

liv i New Orleans” (1954). 

Om vi följer North Rampart mot sydväst hittar vi i korsningen 

med Rue Conti ett litet begravningskapell från 1820-talet, 

Our Lady of Guadalupe Chapel, tillhörande St Louis 

begravningsplats. Inuti finns en helgonbild föreställande en 

ung man, döpt till Sankt Expedite för att figuren anlände i en 

låda med stämpeln Expedite (snabb befordran). Av misstag 

uppfattade man detta som helgonets namn och än idag kallas 

ynglingen så trots att katolska kyrkans helgonlängd inte 

rymmer något dylikt helgon. 

Härifrån är det bara att följa Rue St Louis något kvarter i 

riktning bort från franska kvarteren, för att komma till den 

äldsta bland New Orleans kusliga begravningsplatser. 

V o o d o o 

Voodooreligionen kom till New Orleans med slavarna 

från västra Afrika och ön Haiti. På vägen förändrades den 

animistiska religionen och anammade inslag av katolsk 

mystik. Bland slavarna i den nya världen blev voodoo en 

hemlighetsfull kult som oroade de vita – i synnerhet 

därför att voodoo tycktes stärka slavarnas självkänsla. 

Samtidigt fanns det andra vita som fascinerades av extatiska

danser, pytonormar, nackade blodiga kycklingar, trolldomar, 

möjligheten att kasta förbannelser eller få sin framtid 

spådd av voodooprästinnor (det matriarkaliska inslaget 

dominerar). 

Man började därför hålla regelbundna voodoomässor på 

Congo Square (Louis Armstrong Park) varje söndag, där 

det hela kunde ske under ordnade förhållanden och de vitas 

överinseende. 

Det sägs att 15% av befolkningen fortfarande tror på voodoo, 

och även om det kanske är en lögn för att kittla turistens fantasi 

så ser man att voodooprästinnans grav är täckt av mystiska 

röda kryss och amuletter. Många affärer säljer voodoodockor 

över disk och talismaner (gris-gris) för olika ändamål, för 

att t ex vinna kärlek. Det finns fortfarande voodooprästinnor 

som man kan besöka (och räkna med att få betala saftiga 

turistpriser). Den stora voodoonatten infaller 23 juni (Saint 

John’s Eve som är natten före Johannes Döparens dag). 

D e d ö d a s s t a d 

På grund av de underliga gravarna som höjer sig högt ovan 

jordytan kallas begravningsplatserna i New Orleans för ”de 

dödas städer”. Sammanlagt finns det 42 begravningsplatser 

i området; ring National Park Service och fråga om 

rundvisningar, 589-2636. 

När stadens äldsta begravningsplats St Louis I (på Basin 

Street vid Rue St Louis, nordväst om de franska kvarteren) 

invigdes 1789 låg den ursprungligen utanför staden, men

nu är den mitt i centrum. Om man får en deja vu-känsla, 

så kan det bero på att filmen ”Easy Rider” spelades in här. 

Begravningsplatsen är muromgärdad och öppen endast 

under begränsade tider (mån-lör kl 9-15, sön kl 9-12; de flesta 

guidade turer tar en hit, och då får man sig till livs en del 

skrönor). Utanför grinden finns ett anslag där förvaltningen 

avsvär sig allt ansvar för olyckor som man kan drabbas av 

bland gravarna. Det är dock inget försök att skapa spänning 

utan beror på att begravningsplatserna är tillhåll för hemlösa 

och utslagna, och risken finns att man blir rånad. 

Man vandrar på smala gångar mellan de höga gravarna som 

i en labyrint. Orsaken till att gravarna höjer sig över marken, 

sägs vara att grundvattennivån är så hög att kistorna inte sjönk 

ned i vanliga gravar – såvida man inte borrade dem i sank. I 

längden blev de ruttnande gravarna en sanitär olägenhet, och 

man lagfäste att alla döda skulle begravas i sådana här torra 

gravar. 

En viss grav, nära ingången till begravningsplatsen, drar till 

sig all uppmärksamhet eftersom den är täckt av röda kryss 

och blomsterbuketter: detta anses vara voodoprästinnan 

Marie Laveaus grav. Men saker och ting blir förvirrade 

genom att det finns två gravar där hon sägs ligga. Vilken är 

då den rätta? 

Enligt experterna var voodookunniga Marie Laveau (som 

levde från 1790-talet till 1881) av blandad börd, hon var 

tredjedels-vit, tredjedels-svart och tredjedels-indian. Till 

yrket var hon hårfrisörska, men nattetid tjänstgjorde hon som 

stadens voodooprästinna. Som hårfrisörska hörde hon mycket 

skvaller och kunde uttala övertygande spådomar, sägs det.

Hon utförde ofta riter på offentliga mässor dit turister fick 

komma mot en viss avgift. 

Ursprungligen var Marie katolik och hade gift sig i St Louiskatedralen 

vid Jackson Square, men hennes man försvann 

under mystiska omständigheter. Sina 15 barn fick hon 

tillsammans med en älskare. Den yngsta döptes till Marie, och 

med sin mors namn kunde hon inte bli annat än hårfrisörska 

och voodooprästinna – hon lade sig till med sin mors makes 

efternamn, de Paris, och denna Marie Laveau de Paris (1827- 

1890) förmodas ligga begravd på St Louis II, en något yngre 

begravningsplats nordväst om St Louis I (fortsätt uppför Rue 

St Louis och ta till vänster på North Claiborne Avenue). 

Se också under rubriken ”Guidning” för mer spökerier och 

ockultism. 

C a n a l S t r e e t 

Breda Canal Street löper utmed södra sidan av de franska 

kvarteren, och längs denna gata hittar man butiker, varuhus 

och biopalats. Ursprungligen markerade Canal Street den 

neutrala skiljelinjen mellan de ruffiga gamla franska kvarteren 

och de förnämare engelska stadsdelarnas bredare gator, 

stenhus och stora parker. 

Om vi går nedför Canal Street mot Mississippifloden kommer 

vi till en skyskrapa, som kallas World Trade Center och 

har ett utsiktsdäck (2 Canal Place; dagligen kl 9-17; $2/$1) 

varifrån man kan blicka ut över staden. Intressantare är 

kanske ändå den roterande baren Top of the Mart två 

våningar ovanför utsiktsdäcket, där man kan ta en drink och

se världen långsamt vrida sig nedanför ens fötter. 

Intill World Trade Center finns ett akvarium, Aquarium of 

the Americas, med Mexikanska golfens och Karibiska havets 

bestar (t ex hajar) tryggt inglasade i vattenfyllda spiltor 

($9:75/$5). 

Om man så här mot slutet av eftermiddagen, innan det 

egentliga nattlivet börjar, tröttnat på att gå, kan man fördriva 

en halvtimme med att åka pendelfärja tvärs över ”Old Man 

River” till stadsdelen Algiers. Canal Street Ferry har varit 

igång sedan 1827 (var 15:e minut under rusning; gratis). På 

vägen ser man New Orleans i profil och kan skänka en tanke 

åt författaren Mark Twain som 1858 var rorsman på en 

hjulångare som stävade mellan New Orleans och St Louis. 

Han hette egentligen Samuel Langhorne Clemens, men tog 

sig pseudonymen Mark Twain från ett sjöuttryck som anger 

vattendjupet – det är nämligen vad lotsen skriker när vattnet 

når två famnars djup. 

Färjorna avgår från en terminal vid Riverwalk, med en stor 

stenlagd torgliknande plats, Spanish Plaza. Här finns en 

utomhusestrad och ett köpcenter, och här filmades den scen 

i John Grishams ”Pelikanfallet” (1993) där juridikstudenten 

Julia Roberts stämt träff med en falsk FBI-agent (som ska 

mörda henne). I alla scener där Julia är förvirrad och jagad 

hamnar hon i trängseln på Bourbon Street, oavsett var i 

staden hon tidigare befunnit sig. Det är lite lustigt. 

Längs flodstranden kan man också åka spårvagn, utefter en 2 

1/2 km lång sträcka som trafikeras från morgon till midnatt; 

$1:25.

W a r e h o u s e D i s t r i c t 

När vi flanerar söderut från de franska kvarteren, längs 

någon av gatorna St Charles, Camp eller Magazine, kommer 

vi till lagerdistriktet, Warehouse District, efter att vi korsat 

Poydras Avenue. Området är ganska kusligt sent på natten, 

men dagtid är detta New Orleans kulturella och framför allt 

konstnärliga hjärta. Warehouse District kallas ”SoHo of the 

South” i en slags ambition att kunna mäta sig med Manhattans 

gallerikvarter. 

På 900 Camp Street hittar vi CAC - Contemporary Arts 

Center (523-1216; vardagar 10-17, sön kl 11-17; stängt i 

juli; $3). Här kan vi njuta av modern konst, teater, musik, 

performance-artister och mycket annat. Byggnaden har varit 

glassfabrik en gång i tiden. 

Julia Street är den främsta gallerigatan, en tvärgata 

till Camp Street. Första lördagen i varje månad är vigd åt 

vernissagefrossa, då man kan gå från galleri till galleri och 

se nyinvigda utställningar. Magazine Street är mest känd för 

alla sina antikhandlare, men under 1998 kommer gatans 

sevärdheter att få tillökning när skräckförfattarinnan Anne 

Rice öppnar sitt Cafe Lestat i gamla varietéteatern Happy 

Hour (från 1904); förutom att äta italiensk mat ska gästerna 

kunna se olika föreställningar som manar fram en känsla av 

svunna tider – detta är åtminstone författarinnans ambition. 

På Lee Circle står en bronsstaty föreställande 

sydstatsgeneralen Robert E Lee, som sedan 1884 trotsigt 

vänder ansiktet norrut. Här kan man hoppa på och av

spårvagnarna som rullar längs St Charles, från Canal Street 

till Garden District. 

G a r d e n D i s t r i c t 

Ett av New Orleans billigaste nöjen är att åka spårvagn med 

St Charles Streetcar; $1. Medan den berömda ”Linje Lusta” 

som gick genom franska kvarteren är nedlagd idag, så har St 

Charles-linjen bevarats och rullar från Canal Street och genom 

förtjusande kvarter längs St Charles Avenue mot stadens 

djurpark i Audubon Park, som ligger i Garden District. 

År 1835 började trafiken med ångdrivna spårvagnar, sedan 

övergick man till tystare hästdragna vagnar som med 

klapprande hovar gick gatan fram till 1893, då de första 

elspårvagnarna kom. Spårvagnen är absolut inget museum, 

utan här trängs vanligt folk med turisterna. Vagnarna har 

vackra lackade träsäten och när vi kommer till ändhållplatsen 

inser vi hur listig konstruktionen är: kusken vänder sätena 

med enkla handgrepp istället för att vända hela spårvagnen 

(det finns förstås förarplatser i vagnens bägge ändar). 

I Garden District ser man gotiska plantageägarvillor av vilka 

många daterar sig till tiden före amerikanska inbördeskriget 

(s k antebellum style). De kan inspirera till både romantiska 

fantasier eller mardrömmar beroende på vad man har för 

läggning. Flera har konverterats till gästgiverier och vill man 

bo här ska man hålla ögonen öppna efter Bed & Breakfastskyltarna. 

Författarinnan Anne Rice bor på 2524 St Charles, där hon

har sin skrivarlya i ett hus som inspirerat till hennes roman 

”Häxtimmen”. Hon växte upp en liten bit därifrån, i ett annat 

hus som spökar i hennes bok ”Violin”. Anne Rice har skrivit 

massvis med bästsäljare, bland annat en serie om vampyrerna 

i New Orleans och det arrangeras dagliga guidade rundturer i 

hennes namn (se ”Guidning”). 

En sevärdhet är den vackra begravningsplatsen Lafayette 

Cemetery (stängd på sön), något kvarter söder om St 

Charles. Det är denna begravningsplats som förekommer 

i ”En vampyrs bekännelser”. För att komma dit stiger vi av 

vid korsningen med Washington Avenue och promenerar till 

Prytania Street. 

Vagnen rullar även förbi Audubon Park med sin djurpark 

(861-2537; $7:75/$3:75), med vita tigrar och hungriga 

alligatorer. Audubon Park är döpt efter målaren John James 

Audubon som fann sin inspiration här i Louisiana. I parken 

finns också tennis- och golfbanor, och härifrån kan man ta en 

båt tillbaka till Aquarium of the Americas vid Canal Street i 

centrum.


New Orleans-områdets riktnummer är 504. 

New Orleans uttalas med en glidning och låter ungefär 

”Naåling”. Ibland kallas staden för de mest märkliga saker, t 

ex ”The city that care forgot” eller ”Big Easy” (båda namnen 

syftar på stadsbornas avslappnade förhållande till livet), 

”USA:s svar på Paris” och ”Crescent City” (”Månskärestaden”, 

vilket syftar på Mississippiflodens bukter). 

Ta sig runt 

Centrala New Orleans är så hopträngt kring sina smala gator 

att man lättast går till fots (så länge man håller sig till gator 

där det finns gott om folk – se faktaruta ”Varning på stan”). 

Eftersom få gator löper vågrät eller lodrät på kartan har man i 

New Orleans ett något eget sätt att ange riktningarna: österut 

kallas Downtown, västerut för Uptown, medan nord och syd 

kallas Lakeside (norrut mot Lake Pontchartrain) respektive 

Riverside (söderut mot Mississippi). 

Staden ligger mellan Mississippifloden och Lake 

Pontchartrain. Det området som vi turister har i sikte är den 

gamla franska stadsdelen Vieux Carre på Mississippiflodens 

bank. Gatorna ligger i ett rutmönster och man går genom 

hela Vieux Carre på några minuter. I syd (Riverside) längs 

floden ligger Warehouse District. Lee Circle är en stor

trafikrondell i södra utkanten av Warehouse District och bra 

för orienteringsändamål: från Lee Circle kommer man till 

Union Station längs Howard Street, och mot sydväst leder St 

Charles via ytterligare nöjeskvarter till det förnäma Garden 

District. 

Lokaltrafiken ombesörjs av RTA, Regional Transit 

Authority. New Orleans kollektivtrafik är det lite si och så 

med, alla utom två av de gamla spårvagnslinjerna är nedlagda. 

Trafikinformation, 242-2600. 

Enkel avgift: $1-$1:25. Byte: Byte kostar ¢10 och 

transferbiljetten måste köpas när man påbörjar sin resa. 

Tillfälliga besökare kan tjäna på att köpa ett VisiTour Pass 

som gäller för RTA-bussar och spårvagn, det finns kort för 1 

dag ($3) och 3 dagar ($8). 

Det finns också busslinjer, och följande nummer är värda att 

lägga på minnet: 

Nr 3 är en ringlinje för de franska kvarteren; den här 

gammalmodiga bussen (Vieux Carre Line) kör dagtid runtrunt, 

men slutar gå i början av kvällen. Nr 11 kör längs 

Magazine Street från Canal Street till Audubon Zoo. Nr 42 

är Canal Line som kör längs Canal Street (dygnet runt). Nr 

48 kör längs Esplanade (kl 5:30-00:30), från Vieux Carre till 

New Orleans Museum of Art i stadsparken. 

Färjan över Mississippifloden, Canal Street Ferry, från 

Canal Street till Pelican Ave är gratis. Cykel kan man hyra 

på Olympia Bike Rentals & Tours, 523-1314, på 1618 

Prytania.

V a r n i n g p å s t a n ! 

Alla varnar för New Orleans. Portieren på vandrarhemmet, 

folk som man snackar med på gatan, präster i kyrkor, poliser 

i patrullbilar och skyltar på husväggar. Man talar inte ens 

om risken att bli rånad i New Orleans, utan man har vänt på 

steken och talar om chansen att inte bli rånad. 

Följande gäller som tumregel: Gå inte på ödsliga gator efter 

mörkrets inbrott. I synnerhet inte om du är berusad. Och 

ensam. Ta taxi. Så fort du ska färdas genom okända, mörka 

kvarter, ska du ta taxi (eller åka buss eller spårvagn – vagnen 

på St Charles går dygnet runt genom det ruffiga Warehouse 

District). Även dagtid bör du vara vaksam ifall någon börjar 

prata med dig, speciellt om det gäller något slags försök att få 

med dig någonstans eller sälja eller köpa något. 

Det sägs att brottsligheten i de turisttäta kvarteren avtar, 

nöjesstråken på Bourbon Street och St Charles är säkra även 

mitt på natten, medan brottsligheten ökar på de kringliggande 

gatorna. Speciellt vaksam ska man vara i området mellan 

Canal Street och Howard Avenue, där många hemlösa stryker 

runt. Trakterna kring järnvägsstationen och Louis Armstrong 

Park är också farliga på natten. Parallellgatorna till St Charles 

är läbbiga nattetid. Man ska alltid iaktta vaksamhet på 

kyrkogårdarna.

Guidning 

Guidade turer i New Orleans handlar varken om konst eller 

kultur, utan det är kickar man söker, ju större desto bättre. 

Det finns så många turer att man nästan storknar, men om 

man vill se sig om på egen hand har turistbyrån flera ”selfguided 

tours” att välja på, där man själv orienterar sig efter 

en karta som delas ut gratis. Turistbyrån kan också ge tips om 

promenader med Park Rangers. 

Flera firmor tävlar med varandra om att locka med turister 

på spökjakt (priserna varierar från de billigaste för $10 till 

lyxversioner för $100; barnbiljetter är ofta billigare): 

I författarinnan Anne Rices namn arrangeras 

vampyrvandringar ($20 för billiga promenader; $80 med 

lunch, 899-1400 eller 1-888-SEE-RICE) till spökhus, 

gravplatser, kyrkor och i lyxversionen blir man transporterad 

till Destrehan Plantation, en av Mississippidalens äldsta 

plantager, där filmer som ”En vampyrs bekännelser” med 

Tom Cruise och Brad Pitt, och ”Angel Heart” med Robert 

DeNiro filmades; plantagen kan givetvis också besökas på 

egen hand (764-9315; River Road i Destrehan; dagligen kl 

9:30-16). 

Crescent Star Tours, 895-8494, arrangerar samma 

spökturer som alla andra men också en erotisk Romance Tour 

för $15. 

Haunted History Tours, 897-2030; $15; visar runt en 

till ungefär samma platser som alla andra, med utspökade 

vägvisare, spökhistorier och nattlig vampyrvandring; efteråt

erhåller man en amulett. Upplysningar vid Zombie’s Coffee 

Bar (725 St Peter). 

Hauntings Today, 522-0045. Society for Paranormal 

Research, 635 Rue Toulouse. Man betalar upp till $130 

för en natts spökjakt (inkl buffé) med ”professionella 

spökjägare”. Föreningen drivs av en parapsykolog och låtsas 

att aktiviteterna har vetenskapligt värde – ”de enda äkta 

paranormala händelser där en kund kan delta”. 

Magic Walking Tours, 588-9693, är billigare än andra och 

en av stadens mest kända arrangörer av guidade promenader. 

För $10 får man vitlök och träkäpp (att döda vampyrer med) 

och en tvåtimmarspromenad till voodookultplatser. 

New Orleans Historic Voodoo Museum Walking 

Tours, 523-7685. 724 Rue Dumaine. Museum som 

arrangerar dagliga guidade turer för $12-18 och lovar att man 

ska få träffa en häxa i ett äkta voodootempel. Om man vill se 

museet (vilket ingår i priset) ska man vara där i god tid innan 

turen börjar. 

Roots of New Orleans, 1-800-229-1872, 1215 Prytania 

Street, är något seriösare och visar turisterna det svarta New 

Orleans, voodoohistoria, begravningsplatser och jazzhak. 

Save Our Cemeteries Inc, 588-9357; visar runt på St 

Louis I och Lafayette I. Intäkterna går till bevarandet av de 

gamla begravningsplatserna. 

Vampire Tour, 897-2030, inriktar sig på lokala 

blodsugarlegender och vampyrtillhåll. 

I många guidade turer ingår ett besök hos en häxa i

voodootempel, och vanligen är det samma voodooprästinna 

det handlar om, Miriam heter hon. Man kan bli spådd och hon 

säljer ”juju”, ”mojo”, ”gris-gris” och annat som man behöver 

för ett framgångsrikt liv i Voodoo Spiritual Temple Shop 

(522-9627; 828 North Rampart Street). 

Runt om i Louisiana är den stora grejen att åka på träsksafari 

($40-50 per vuxen med ev rabatt för barn): 

Alligator Annie Miller’s Swamp & Marsh Tours, 879- 

3934, och Annie Miller’s Son’s Swamp & Marsh Tours, 

868-4758. Best of Louisiana Tours, 447-3125. Cajun 

Tours of Terrebonne, 872-6157. Jean Lafitte Swamp 

Tours, 592-0560. Swamp Monster Tour, 1-800-245- 

1132. Torres Cajun Swamp Tours, 633-7739. 

Från New Orleans kan man varje dag åka på sentimentala 

flodkryssningar med Cajun Queen Riverboat (kopia av 

gammal passagerarbåt), 1-800-445-4109; Creole Queen 

Paddlewheeler (jazzkryss på kvällen), 1-800-445-4109; 

eller Natchez Steamboat (jazz och buffé), 1-800-233- 

BOAT. 

Fråga 

När man kommer till staden ska man absolut börja med ett 

besök på den välutrustade turistbyrån som har sitt Welcome 

Center (566-5011; dagligen kl 9-17) på 529 Rue St Ann, precis 

vid Jackson Square i hjärtat av de gamla franska kvarteren: 

de delar ut en gratis ”New Orleans Official Visitor Guide”

som man kan ha glädje av (finns även som underhållande 

hemsida på http://www.nawlins.com). Turistbyrån har också 

detaljerade kartor; fråga efter gratispromenader med Park 

Rangers. 

Det finns mer information på http://www.neworleans.com 

respektive http://www.neworleansLA.com. Delstaten har 

en separat turistbyrå, 1-800-677-4082, med hemsida på 

http://www.crt.state.la.us/crt/tourism.htm. 

Svenska konsulatet, 827-8600, har en c/o-adress hos 

Strachan Shipping Co, på 2640 Canal Street. 


Nedan följer ett urval av det som är mest relevant för den 

tillfällige besökaren utöver vad som redan beskrivits. När 

inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det 




Degas House, 821-5009. 2306 Esplanade Ave. Tis-sön 

kl 10:30-17:30. Den franske impressionisten Edgar Degas 

amerikanska hem, ett måste för konstintresserade. 

Historic New Orleans Collection, 523-4662. 533 Royal. 

Tis-lör kl 10-16:45. Historiskt museum. Fritt inträde till 

galleri med tillfälliga utställningar, $2 till museet. 

Mardi Gras World, 361-7821. 233 Newton Street i Algiers 

på Mississippiflodens andra sida. Dagligen kl 9:30-16:30; 

$5:50/$3:25, gratis för barn under 3 år. Här ser man hur

karnevalspryttlar och kostymer tillverkas inför New Orleans 

festande. Sägs vara världens största byggare av kortegevagnar. 

Från New Orleans tar man Canal Street Ferry till Algiers 

(gratis), varifrån det går gratisbussar till Mardi Gras World. 

New Orleans Historic Voodoo Museum, 522-5223. 

724 Rue Dumaine. Dagligen kl 10-20; $5. Tro inte annat än 

att det är kommersiellt. Museet arrangerar guidade turer 

(där museibesöket ingår) för $12/$18 till begravningsplatser, 

Congo Square osv. 

New Orleans Museum of Art, 488-2631. 1, Collins Diboll 

Circle, City Park. $6/$3. Samlingar med både impressionism 

och samtida konst, men också vandringsutställningar. Den 

stora stadsparken utanför var på 1700-talet en plantage 

belägen långt utanför centrum, och i början av 1800-talet 

var det populärt att duellera bland träden. Buss nr 48 på 

Esplanade. 


Som alla vet föddes jazzmusiken på New Orleans bordeller, 

som en sorts pausmusik där sextondelstakterna fick 

underhålla mellan sexakterna. Jazzen vällde ut över USA och 

blev finkultur med vördade storheter som Louis Armstrong, 

Duke Ellington och Miles Davis, men i de franska kvarteren 

sitter fortfarande svarta ungar i tropisk hetta och spelar på 

buckliga trumpeter i vart och vartannat gathörn. På dagen kan 

man besöka jazzmuseet, som är en del av Louisiana State 

Museum (se vägvisardelen), och när någon gammal musiker 

dör hålls en speciell jazzbegravning.

New Orleans är också blues och rock’n’roll. Bluespianisten 

Fats Domino föddes 1928 i New Orleans och började uppträda 

på barerna redan i tioårsåldern. Dr John (eg Mac Rebennack) 

föddes här 1941 och spelade som bäbis in tvålreklamfilmer. 

Han växte upp i en familj där voodoo var vardagsreligionen, 

och hans musik präglas av stadens mystik – han tog sitt 

artistnamn från en av 1800-talets voodoopräster och albumen 

”Gris-Gris” (1968), ”Gumbo” (1972) och ”Dr John & his New 

Orleans Congregation” har tydlig lokal förankring. 

Artister som dessa kan man fortfarande höra i New Orleans, 

speciellt på de stora årliga festivalerna, se ”Kalendarium”. 

Biljetter till större evenemang säljs genom Ticketmaster, 

522-5555. 

Kvällstid är Bourbon Street nöjescentrum, det finns 

stripklubbar lämpliga för svenska kommunalpolitiker, det 

finns ställen med dixieland, ställen med hård techno eller 

laidback rapshow. Utanför står inkastare – söta flickor 

som dansar med skyltar där det utlovas enorma ölmängder till 

billiga priser. Innanför dörren finns utkastarna, stora karlar 

med valkiga händer av allt utkastande. Ställen som riktar sig 

specifikt till gaypublik använder sig av vissa signaler, som t ex 

ballonger i regnbågens alla färger runt entrén. 

Howlin’ Wolf, 523-2551. 828 South Peters Street, hörnet 

vid St Joseph i Warehouse District. Uppträdanden fr kl 22:30. 

Stängt sön. 

Kaldis, 586-8989. 941 Decatur Street. Kafé med konserter, 

inget inträde men dricks till musikerna. John Sinclair,

avantgardist, manager för MC5, ledare för de radikalpolitiska 

Vita Pantrarna och föremål för en hyllningslåt av John 

Lennon, har spelat in sin enda egna skiva här. 

Louisiana Philharmonic Orchestra, 523-6530. Stadens 

filharmoniska orkester ger sina konserter på Orpheum 

Theater, University Place. 

Louisiana Superdome, 522-5555 Ticketmaster. 1500 

Poydras Street nära järnvägsstationen. Idrottsarena för 

80 000 åskådare, vilket gör den till en av världens största 

inomhusarenor. 

Maple Leaf Bar, 866-5323. 8316 Oak Street. Sunday 

Poetry Readings är en tradition, annars levande musik. 

Neutral Ground Coffee House, 891-3381. 5110 Danneel 

Street. Rock- och folkmusik, fri scen. Alkoholfritt; stängt på 

måndagar. 

Preservation Hall, 522-2841. 726 St Peter vid Bourbon 

Street. Konserter från kl 20:30 varje kväll; nya set var 30:e 

minut; $4; alkoholfritt. Man kan önska låtar för en dollar, 

men den som önskar ”When the Saints go marching in…” får 

betala böter. 

Saenger Theater, 525-1052. 143 North Rampart. 

Broadwayteater, gospelkonserter. 

Southern Rep Theater, 861-8163. Canal Place Shopping 

Center. Teater med sydstatsprägel.

Kalendarium 

Första lördagen i varje månad är det vernissage i New 

Orleans konstnärskvarter, Warehouse District, då man kan 

hitta en del att titta på längs Gallery Row (Julia Street). Titt 

som tätt arrangeras festivaler på temat matlagning i New 

Orleans eller omgivande städer – det bästa är att fråga på 

turistbyrån. Den årliga karnevalen – Mardi Gras – börjar 

stadsborna ladda för redan i januari, den når sin kulmen 

i februari eller mars och är New Orleans största attraktion: 

gratis maskeradbal och miljoner människor deltar i parader. 

Dramatikern Tennessee Williams hyllas i mars med en 

fyradagars Tennessee Williams New Orleans Literary 

Festival med teater, böcker och musik, seminarier och 

debatter, 286-6680, fax 486-7096. I april firas New 

Orleans French Quarters Festival med 500 medverkande 

musiker och 40 restauranger, 522-5730. Under många långa 

musikfyllda dagar från sista helgen i april till första helgen 

i maj infaller New Orleans Jazz & Heritage Festival, 

522-4786, med deltaområdets mest legendariska musiker 

på tio scener, rock, blues, jazz och kreolsk zydeco – uppåt en 

halv miljon besökare gör hotellbokningen problematisk och 

köerna till ölkiosker och toaletter långa; inträde $16 (förköp 

$12). Den 4:e söndagen efter påsk kl 12 välsignas Bayou 

Baratarias räktrålarflotta vid St Anthony-kyrkan i Jean 

Lafitte, några km söder om New Orleans, 689-4797. Hela 

juni firas Gay Pride i de franska kvarteren, bl a hålls speciella 

homosexuella gudstjänster. Juneteenth (två veckor i mitten

av juni) är en afrikansk-amerikansk festival till minnet av 

slaveriets avskaffande: konserter, parader, 348-1551. Första 

lördagen i oktober hålls konstfestivalen Art for Arts sake då 

tusentals konstnärer minglar i Warehouse Districts gallerier 

och på Contemporary Arts Center (CAC). I december höljs 

de gamla ekarna i stadsparken, City Park, med 100 000tals 

glödlampor och Papa Noel delar ut julkappar till New 

Orleans snälla barn. Nyåret firas i Jackson Square. 

Sova 

Vandrarhemmen i New Orleans är ganska billiga och 

inrymda i fina gamla villor; räkna med $12-16 per natt på 

något av följande – och förboka speciellt under Mardi Grasoch 

jazzfestivalen. (Bokstäverna inom parentes hänvisar till 

markeringar på kartan.) 

(a) HI-Marquette House, 523-3014, fax 529-5933, på 

2253 Carondelet (vid Jackson Avenue) har en trevlig gård 

och utöver de stora sovsalarna finns privata rum för $30/60. 

Ett alternativ är ruffiga (a) Longpre Guest House, 581- 

4540, på 1726 Prytania (vid Polymnia Street); sovsal, eller 

eget rum för ca $45. Intill det sistnämnda kan man bo på (a) 

St Charles Guest House, 523-6556, på 1748 Prytania; 

spartanska rum finns från $35 och finare rum kostar mer. 

Carondelet och Prytania är parallellgator till St Charles. 

Mellan Garden District och franska kvarteren ligger (b) 

YMCA, 568-9622, på 930 St Charles vid Lee Circle. Öppet 

för både män och kvinnor ($40).

Dyrare men centralt är (c) Lafitte Guest House, 581- 

2678, i de franska kvarteren på 1003 Bourbon Street ($60- 

$160). Bland övriga dyra hotell i centrum finns (d) Hotel 

Maison de Ville, 1-800-634-1600, på 727 Toulouse; rum 

för $150-250 och stugor, Audubon Cottages, från ca $300, 

där Tennessee Williams har bott i stuga nr 9. 

Annars kan man besöka turistbyrån, de har en massa 

reklamlappar för hotell (ofta med rabatterbjudanden) och 

kan hjälpa en att hitta billiga hotellrum. 

G l o s o r f ö r N e w O r l e a n s - 

k ö k e t 

För att glänsa inför dina vänner och framgångsrikt bluffa dig 

fram bland andra turister i New Orleans ska du krydda ditt 

språk med följande ord. Detta är helt riskfritt så länge du 

minns vad orden betyder: 

beignet en kreolsk munk, friterad 

cajun slang för fransktalande folk som flyttade 

till södra Louisiana på 1700-talet. Ordet 

kan syfta på detta folk, deras kultur eller 

deras matlagning (matlagningen är ganska 

lik kreolmat, så vi turister ska inte ge oss in 

på några avancerade jämförelser)

Äta 

gumbo en tjock soppa med ris: kan innehålla skal- 

djur, kyckling eller grönsaker, ordet gumbo 

kommer av kombo som är ett gammalt 

indianskt ord för det nordamerikanska 

sassafrassträdet, vars löv mals och används 

i maten 

kreol halvblod; folk födda i södra Louisiana, ofta 

med blandning av franskt eller spanskt och 

afrikanskt blod; ordets betydelse har växlat 

med tiderna 

jambalaya motsvarar ”pyttipanna”: en sorts risotto 

där kocken slänger i dagens rester, blandat 

med kryddor 

po’boy New Orleans egen junkfood för $5-6; stor 

macka som finns med ett antal olika fyllningar, 

företrädesvis kött eller skaldjur 

Po’boy med rökta ostron är en populär rätt på Acme Oyster 

House (724 Iberville; mån-lör kl 11-22, sön kl 12-19), en 

servering med ungefär 100 års erfarenhet i ryggen. Eller 

varför inte utforska den digra menyn hos Po’boy-kungen 

Johnny’s (511 St Louis; öppet till kl 16:30). Där finner man

45 olika varianter och priser upp till $5 (¢95 för kaffe eller 

$1:50 för öl). Billiga po’boy fås på Mena’s, i ett gathörn vid 

Iberville och Exchange Alley, ett bra val även för frukost, kaffe 

för ¢60; potatisen är ”hashbrown” och äggen har ”the sunny 

side up” för någon dollar. Även Hard Rock Cafe i de franska 

kvarteren har varit tvungna att ta upp po’boy på menyn. 

Det kreolska köket har vuxit fram ur en blandning av 

influenser från Afrika, Spanien, Frankrike, Karibien och de 

amerikanska indianerna, och är ett måste för turister: vi 

möter kreolmaten på Gumbo Shop (630 St Peter) i de gamla 

franska kvarteren, där en måltid med gumbo och jambalaya 

kostar $15; de har även po’boy från $4:95, samt stadens 

nationalrätt – röda bönor och ris – för $6:95. Gumbo Shop 

har en egen nätsida för matfreaks som inte kan vänta med 

att bläddra i menyn, http://www.gumboshop.com (läs recept 

och laga mat hemma). 

Trolley Stop (1923 St Charles) är öppet dygnet runt och 

serverar billig kreolmat; skaldjursgumbo med ett par öl går 

på $9. 

Billig hälsomat och gröna sallader äter man på Apple Seed 

Shoppe (336 Camp; lunch på vardagar) där man också kan 

se på konst medan man lunchar, eller Back To The Garden 

(920 St Charles; mån-lör; frukost och lunch) som båda ligger 

i det konstnärliga Warehouse District. 

Eftersom New Orleans anses vara USA:s kulinariska huvudstad 

ska här nämnas de mest ansedda fina restaurangerna (räkna 

med $30-50 per person och klä upp Eder), samtliga ligger i de 

franska kvarteren:

Antoine’s, 581-4422, är en av USA:s äldsta restauranger på 

713 St Louis vid Royal. 

Arnaud’s, 523-5433; har anor från 1918 och privata matsalar 

för mindre sällskap och karnevalsmuseum; Dixieland-trio till 

middagen, tre sittningar per kväll, 813 Bienville vid Bourbon. 

Bayona, 525-4455, anses vara stadens bästa restaurang på 

430 Dauphine. 

Galatoire’s, 525-2021, är så snobbiga att de inte ens tar 

emot bordsreservationer, 209 Bourbon. 

En lokal variant på hotdog är Gator-On-A-Stick (alligator 

på pinne) och denna hittar man bland andra delikatesser 

i saluhallen vid French Market, som är ett bra ställe för 

att inhandla kreolkryddor 1008 North Peters Street. Korta 

matlagningskurser för turister ges på Creole Delicacies 

Gourmet Shop, 586-8832, Riverwalks köpcenter (dagligen 

kl 11-13; $15; efteråt kan man handla ingredienser i butiken), 

eller New Orleans School of Cooking, 731-6100, på 620 

Decatur Street (mån-lör kl 10 och 13) i de franska kvarteren. 

New Orleans anses vara en av USA:s två bästa kaffestäder 

(den andra är Seattle) och man har här hopp om att slippa 

dricka det diskvatten som resten av USA kallar för kaffe; 

populärast är Cafe du Monde på 800 Decatur Street, öppet 

dygnet runt men under soliga eftermiddagar knökat med 

turistfamiljer så man bör välja sin tid väl. 

Lokala fatöl som Abita Amber påstås vara speciellt utvecklade 

för att passa kreolmaten – det måste vara det sumpiga 

träskvattnet som ger ölet dess fylliga smak.

Läsa 

Turistbyrån delar ut gratistidningar och häften som t ex 

Arrive, New Orleans Magazine, St Charles Avenue och City 

Business. WHERE Magazine innehåller all slags turistinfo 

och delas ut gratis på de flesta hotell. Bra presentationer av 

nya restauranger hittar man i Gambit Weekly: Native’s Guide, 

och ifall man är av den musikälskande sorten finns magasinet 

Off Beat, som även det kan hämtas gratis från turistbyrån och 

större hotell (http://www.offbeat.com). 

I de franska kvarteren finns två mycket bra bokhandlar som 

säljer både nytt och begagnat, och gamla LP-skivor med 

jazz: huvudbutiken är Beckham’s Bookshop, 522-9875, 

på 228 Decatur Street mellan Iberville och Bienville, den 

mindre systerbutiken Librarie Bookshop, 525-4837, ligger 

precis intill Jackson Square på 823 Chartres Street. (George 

Washington Cables ”Old Creole Days” finns i pocket för $4 

och är full av mustig kreoldialekt och lokalfärg.) 

Ta sig vidare 

Järnvägsstationen i New Orleans, Union Station, ligger 

centralt på 1001 Loyola Ave, alldeles i nordvästra ändan av 

Howard Street; Amtrak har thruway-bussar (tågplus) för 

den som vill till Baton Rouge. Terminalen används också av 

Greyhound och Trailways.

New Orleans Airport ligger 25 km väster om centrala New 

Orleans, och nås dagtid per flygbuss från en hållplats vid Elk 

Place, i korsningen av Loyola och Tulane Ave; $1:20; 737- 

7433. Airport Shuttle (taxibuss) tar $10 per passagerare, ring 

några timmar före och beställ upplockning vid hotellet, 522- 

3500; vanlig taxi kostar $20-30. 

I New Orleans finns kontor för Auto Driveaway, 737- 

0266. 

Värt att veta om Louisiana 

Huvudstaden i Louisiana heter Baton Rouge (165 000 

inv). Louisianas landsbygd är ett vilt område och det ökända 

bankrånarparet Clyde Barrow och Bonnie Parker kom hit på 

flykt undan Texas-sherifferna i maj 1934. FBI upptäckte dock 

att paret stulit en bil i New Orleans och lyckades utröna att de 

var på väg till Bienville (en församling med drygt 200 inv), så 

ett uppbåd bestående av Rangers lade sig i bakhåll i buskarna 

vid vägen i Sailes där de sköt ihjäl gangsterparet. Se allt i 

den klassiska 60-talsfilmen ”Bonnie & Clyde” av Arthur Penn, 

med Faye Dunaway och Warren Beatty i rollerna. 

Från New Orleans är det inte så långt till gamla plantager, t ex 

Houmas House Plantation som ligger i Darrow (kör I-10 

och ta av på väg-179 mot Burnside) där skräckmelodramen 

”Hysch hysch, Charlotte” (1965) med Bette Davis filmades 

i byggnader från 1840-talet (dagligen kl 10-17; ev stängt på 

vintern). 

Andra stora städer längs rutten västerut är Lafayette och

Lake Charles; bägge passeras av Amtrak och givetvis också 

av bussar (om man är effektiv kan man ta en buss från New 

Orleans på natten eller tidigt på morgonen, se Lafayette och/ 

eller Lake Charles och sedan hoppa på kvällståget till Texas). 

Lafayette (70 000 inv) har gallerier, teatrar, saluhall, ett 

militärhistoriskt museum där man tillåts pilla på grejer, samt 

ett folklivsmuseum i Acadian Village (1-800-962-9133). 

Staden Lake Charles (80 000 inv) är känt för fin gammal 

arkitektur. Utanför centrum kan man besöka Chateau 

des Cocodries med levande alligatorer och en hundraårig 

sköldpadda (1-800-264-5521; alligatormatning mån kl 

13:30 sommartid; fritt inträde; stängt sön).

Från New Orleans till Texas 

Sunset Limited är ett otroligt långt tåg som tre gånger i veckan 

rullar från Florida i öster, längs Mexikanska golfens norra 

kust, stannar till i New Orleans, och sedan fortsätter genom 

hela Texas, via New Mexico och Arizona till Los Angeles på 

den kaliforniska Stilla Havskusten. Beroende på hur försenat 

tåget är, tar hela resan cirka tre dygn. 

Tåget har två våningsplan, på det övre sitter eller 

halvligger passagerarna och ser landskapet passera revy, 

promenerar omkring och tittar på utsikten eller äter 

middag i restaurangvagnen. I nedervåningen finns toaletter, 

omklädningsrum, kafeteria och rökrum. Kvällens film visas kl 

19 och 21 i tågets ”lounge car”. 

På väg mot Texas. 

I Port Arthur (58 000 inv), vid gränsen mellan Louisiana 

och Texas, föddes 1925 konstnären Robert Rauschenberg 

– hans föräldrar döpte honom för övrigt till Milton Ernest 

Rauschenberg – som stoppade upp en get med bilring om 

magen. I samma stad föddes 1943 också rocksångerskan 

Janis Joplin och det var hon som sa: 

–Texas är okej om man vill hitta någonstans att slå sig ned, 

men det är ingenting för förargelseväckande människor och 

jag har alltid varit förargelseväckande. 

Hon lämnade Port Arthur för att studera konst på 

universitetet i Austin i början av 1960-talet, innan hon drog 

till San Francisco. I Port Arthurs Museum of the Gulf Coast 

hyllas Janis Joplin i det musikaliska rummet, där bland annat

hennes psykedeliskt målade Porsche finns att beskåda (öppet 

dagligen; 701, 4th Street). 

Inte långt härifrån avled femtiotalsstjärnan Ricky Nelson; 

som före detta tonårsidol reste han runt i en egen DC-3:a och 

gjorde nostalgikonserter och sjöng ”Hello Mary Lou” om och 

om igen, likt en upphakad grammofonskiva, men när han 

enligt uppgift skulle muntra upp bandets nyårsafton 1985 

genom att koka kokain-fribas i kabinen lyckades han antända 

hela planet. Vid kraschen dog de fyra bandmedlemmarna, 

Nelsons flickvän och två besättningsmedlemmar. 

Och jag vet att vi är i hjärtat av Texas när jag vaknar ur min 

sömn, för tågkupén fylls av en stark bensindoft. Det är för 

mörkt för att jag ska kunna skymta någonting på utsidan, 

men borrtornen står där ute någonstans och lurar. 

Och pumpar. Som landets hjärta.

Vägvisare till Texas 


Om man reser västerut genom USA:s södra delar 

passerar man Texas, en av landets största delstater. 

Bland Texas städer besöker vi här Houston, som 

står för det moderna, och San Antonio som spelat en 

avgörande roll i historien. En intressant kuriositet är 

att Texas smeknamn, The Lone Star State, myntades 

av en dansk konstnär som dog i San Antonio, vid 

slaget om Alamo. 

Houston (1,7 miljoner inv) är en stad för bilar där 

fotgängare förpassats till märkliga underjordiska 

tunnlar, och nere i de milslånga tunnlarna hittar man 

kaféer, butiker och alla invånarna. Den amerikanska 

rymdstyrelsen NASA har sitt högkvarter här och 

välkomnar turister med en mängd attraktioner 

– från Houstons ”mission control” har allt från 

Neil Armstrongs månlandning 1969 till dagens 

rymdskyttlar dirigerats. 

San Antonio ägnas ett eget kapitel direkt efter kapitlet 

om Houston. 

Maten är också intressant, för i Texas får man 

riktigt sydstatskrubb, soul food, och sitt lystmäte av 

mexikansk mat. En avstickare till Mexiko företas via 

El Paso, längst västerut i Texas.

Houston: Stad för bilar 

Gamla elefanter haltar iväg mot bergen för att dö; gamla 

amerikaner kör ut på motorvägarna och kör ihjäl sig i sina 

jättelika bilar. 

Hunter S Thompson 

En gång, år 1836, var Houston tänkt att bli huvudstad i 

Texas. 

Tidigare samma år hade ett antal texasbor massakrerats under 

det blodiga slaget vid Alamo. De amerikanska trupperna slog 

ledda av Sam Houston (1793-1863) tillbaka den mexikanska 

armén just här, där Houston ligger idag. Staden började 

byggas kort efter slaget av två excentriska bröder från New 

York, och de hoppades att Houston skulle väljas till det fria 

Texas huvudstad. Men istället blev Austin huvudstad. 

Houston är idag Texas kapitalistiska hjärta. Centrum består 

mest av bankpalats, som förvaltar Texas oljemiljoner. 

Härifrån kom Howard Hughes, en av världens rikaste män, 

och han ligger begravd på Glenwoodkyrkogården. Dessutom 

har motorcykelentusiasterna i Hells Angels sitt högkvarter i 

Houston. 

Men i första hand är Houston bilarnas imperium. 

Houstons centrumbebyggelse präglas av boom-åren på 1970talet, 

när Texasoljan flödade som ymnigast. Att oljepotentaterna 

fortfarande ogillar alla andra kommunikationsmedel än bilen 

och flyget, framgår av att järnvägsstationen är ett ruckel 

nedanför en motorvägsbro; stationen har 6 tågavgångar per 

vecka.

Under samma period har Houstons flygplatser ca 12 000 

flygavgångar. 

För att få en känsla för hur den här staden ser ut kan man 

tänka sig att man bygger följande modell därhemma: Tag 

mjölkkartonger och långsmala runda och kantiga burkar 

och förpackningar, och spraymåla samtliga i olika gråtoner. 

Ställ ut dem glest i en sandlåda och asfaltera alla mellanrum. 

Resultatet blir prototypen för många amerikanska städer, i 

synnerhet Houston. 

Typiska Houston-gator har en drive-in-bank med 3-4 

bankomater i fil, så att flera bilister kan hämta ut pengar 

samtidigt. Sedan följer kilometer på kilometer med 

snabbmatställen, Taco Bell, McDonald’s, serveringar för 

friterad kyckling och donuts – alla med sina egna ödsliga 

parkeringsytor. Kvarteren är utplacerade och konstruerade 

för att passa bilister. 

Som en eftergift åt de gående har man lagt till trottoarer. Så att 

man enkelt ser skillnad på folk och folk, för de icke-bilburna 

är ofta desamma som de fattiga. De enda andra fotgängare jag 

möter tigger småpengar av mig när jag går bortåt och sedan 

igen när jag vandrar tillbaka. Först reflekterar jag inte över 

saken, eftersom det känns som om det ska vara på det viset i 

USA. Men efter några dagar, när hjärnan haft tid att bearbeta 

mina gående fötters vittnesbörd, inser jag att stadsplanen 

knutit en snara runt halsen på varje amerikan. De som inte har 

bil står på trottoarerna och tigger, och de som har bil försöker 

kliva ur den så sällan som möjligt för att undgå tiggarna.

D e n u n d e r j o r d i s k a s t a d e n 

Gatorna ligger långa och öde. Efter bara tre kvarter blir jag, 

två tiggare och några bilburna bankomatkunder, vittne till hur 

en Ford pickup kolliderar med en Chevy Van i en korsning, 

och pickupen fortsätter rakt in i drive-thru-bankomaten där 

den kraschar mot en betongpelare. Ett av hjulen lossnar och 

fortsätter rulla på Congress Street, i västlig riktning. Förarens 

huvud hänger ut genom vindrutan. De tomma gatorna fylls 

av polisbilar, en bärgningsbil är framme efter bara några 

sekunder och sedan kommer ambulansen för att ta hand om 

föraren. 

Fotgängarna har fått en egen stad under markytan. I Houstons 

centrum förbinds 55 skyskrapor genom luftkonditionerade 

tunnlar, och vid nedgångarna gallras lodisar, tiggare och 

andra icke-önskvärda bort. Där nere hittar man bara folk som 

är representativt kontorsklädda. De som vistas i tunnlarna 

har 100 restauranger och kaféer att välja på i underjordiska 

stråk mellan bankpalatsen och oljebolagen, vid en central 

”piazza” kanske det finns en ”uteservering” där man kan sitta 

och titta på de förbipasserande. Det är långt mer behagligt 

att vistas i dessa hitech-katakomber än på uppe på jordytan 

– här är allt perfekt: inget regn, ingen stekande sol, inga 

avgaser. Det är som en science-fiction-film, och sådana här 

underjordiska världar kan väl tänkas bli vanligare i framtiden, 

när jordklimatet förvärras. 

Tunnlarna är öppna på vardagar under kontorstid, 

och nedgångarna är dolda inne i husen. Studiebesök 

rekommenderas.

B i l i s m e n o c h 

d e n a m e r i k a n s k a 

s t a d s p l a n e r i n g e n 

Bilen är en naturlig beståndsdel i den amerikanska kulturen: 

jag kan inte påminna mig en enda amerikansk film eller 

TV-serie där biljakter eller bilhångel inte förekommit. 

Samhällsförändringar speglas i bilarnas storlek, och de 

krymper i takt med att det amerikanska överflödet minskar. 

När jag promenerar i Houston, Atlanta eller Washington DC 

får jag en känsla av att jag är USA på spåren: städerna består 

av långa kvarter utan tillstymmelse till skugga, ofta inte ens 

någon trottoar. 

Då förstår man att den amerikanska stadsplanen – där husen 

ligger långt isär med ödetomter och ogräs emellan – inte är 

annat än en metafor för vilda västerns stora vidder. De är 

minnen från den tid då folk red till häst i dagar för att komma 

från en gård till en annan. 

Förr fick nybyggarna i princip gratis all den jord som de var 

beredda att bruka: det minnet av fria ytor sitter i benmärgen 

på dagens amerikaner som kanske aldrig har sett en plog eller 

kossa, men som likafullt är av uppfattningen att avståndet 

mellan grannar aldrig kan bli tillräckligt stort. 

Istället för häst har man idag sin bil.

E x p a n s i o n i r y m d e n 

Saturn V-månraketen ligger i delar på gräset som en upphackad 

medeltida drake – 110 meter från spetsen till bärraketens 

väldiga munstycken, som lågorna skulle ha sprutat ur. 

Skulle ha. 

Det amerikanska månprogrammet, vars mål var att vinna 

rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen, är ett av de största 

projekt mänskligheten företagit sig. Men månprogrammet 

avbröts 1972 efter Apollo 17. Och denna raket som hade 

färdigställts för att bära Apollo 18 upp i rymden, kasserades 

därmed. 

Det är här i Houston som den amerikanska rymdstyrelsen har 

sin kommandocentral, NASA Lyndon B Johnson Space Center 

som vanligtvis förkortas till JSC. Och det är här vi turister kan 

gå fram och vidröra höljet till Saturn V-månraketen, vi kan 

prova på hur det är att styra rymdskytteln (i simulator) och 

syna NASA i sömmarna. 

NASA kommer aldrig att få något pris för vacker arkitektur, 

husen är osnygga betongkuber mellan asfalterade planer. 

Men det är en fantastisk anläggning. Inne i byggnaderna äger 

astronautträningen rum i fullskaliga modeller av rymdskyttlar, 

vi får se hur heliumfyllda viktlösa låtsas-satelliter av plast 

används för att öva lastning och lossning. Vi får även se 

centrets nya Mission Control som är en prisbillig variant, 

försäkrar personalen: istället för de tidigare specialbyggda 

datorerna har man installerat ett nätverk som är uppbyggt av 

moderna standardkomponenter, inköpta från marknaden till 

konkurrenskraftiga priser.

–Ni är välkomna att ta bilder överallt och av allt som ni ser och 

tycker verkar intressant, påpekar guiden så ofta han hinner. 

Hela tiden omtalas de enorma fördelarna utan att man 

nämner en enda faktisk kostnad, istället poängterar guiderna 

att allt det här bara kostar en penny av varje skattedollar. 

Rymdprogrammets goda bieffekter har att göra med 

cancerforskning likväl som med utvecklingen av fettfria 

potatischips. Alla broschyrer är tryckta på returpapper, 

rundturståget som kör turisterna drivs med miljövänligt 

bränsle, skyttlarna är ett exempel på hur rymdfarkoster kan 

återanvändas och på ängen intill betar kossor ”som hör till ett 

projekt NASA driver ihop med universitetet, för att fler unga 

människor ska kunna ta del av kunskapens frukter”. 

Och medan samhällsnyttan, miljövänligheten och billigheten 

understryks uppmålar man astronauterna som moderna 

nationalhjältar. Det finns ett fotogalleri med alla amerikaner 

som varit i rymden, i en monter hänger en Hawaiiskjorta 

(som en astronaut hade på sig under rymddräkten). I 

heroiska filmer vinkar astronauterna mot kameran, ler och 

spexar, äter i tyngdlöst tillstånd, någon tappar en handske 

som far ut i kosmos… Astronauterna utmålas som vanliga 

hyggliga amerikaner som lever under extremt ovanliga 

omständigheter. 

Hittills har tio NASA-astronauter dött i tjänsten, å andra 

sidan har tolv amerikaner hunnit gå på månen och ett 250-tal 

amerikaner har varit där ute i världsrymden. 

Man hör den raspiga inspelningen från andra sidan rymden: 

”Sea of Tranquility: Houston, the Eagle has landed.” Och 

Neil Armstrong står på månen, går på månen, stora steg

för mänskligheten – och det bästa av allt är att han är 

en amerikansk hjälte. Och en bil skickas upp till månen 

som astronauterna kan köra runt med. Lunar Rover – en 

amerikansk bil. 

Det yttersta syftet med NASA:s nya turistsatsning är givetvis 

opinionsbildande, för man vill bevisa att skattepengarna 

används väl; rymdstyrelsen lever med opinionens bila 

hängande över skyttelprogrammet (många amerikaner 

störs av hur skattepengarna försvinner upp i det blå). Att 

sätta Armstrong på månen kostade t ex 25 miljarder dollar 

– pengar som brändes huvudsakligen för att John F Kennedy 

hade bestämt att USA skulle komma till månen före Sovjet. 

Men det är samtidigt en fantastisk verksamhet, att år efter 

år sända ut folk på resor i rymden. Och när man som turist 

besöker JSC, känner man verkligen historiens vingslag flaxa 

nära intill en. 

N A S A – N a t i o n a l A e r o n a u t i c s 

a n d S p a c e A d m i n i s t r a t i o n 

NASA startades 1915 som National Advisory Committee 

for Aeronautics för att övervaka det gryende flygväsendet, 

och blev en rymdstyrelse när kapplöpningen mot ryssarna 

började. Ryssarna sköt upp den första apparaten (Sputnik; 

1957), människans bästa vän (Lajka; 1957) och människan 

själv (major Jurij Gagarin; 1961) i omloppsbana. Den förste 

amerikanen sköts upp kort efter Gagarin (Alan Shepard; 

1961), men det blev bara en 14 minuter lång resa och Shepard 

rundade aldrig jorden. President John F Kennedy utfäste

dock att amerikanerna innan sextiotalets slut skulle sätta en 

man på månen. Neil Armstrong och ”Buzz” Aldrin kunde den 

20 juli 1969 konstatera att månresan varit ett litet kliv för 

en amerikan, men ”one giant leap for mankind”. USA och 

Sovjet samarbetade redan några år senare om en dockning 

mellan Apollo och Soyuz 1975, för att testa hur utrustningen 

fungerade ihop. 

År 1981 hade amerikanerna premiär för den återanvändbara 

rymdfärjan. Med sin 7-mannabesättning är den grundstenen 

i dagens amerikanska rymdfart och har fraktat upp 700 

ton apparatur i form av satelliter och annat som placerats i 

omloppsbana. Den första amerikanska kvinnan i rymden var 

Sally Ride år 1983 – tjugo år efter att Valentina Teresjkova 

blivit den första ryska kvinnan i omloppsbana. 

Turister tas emot på Space Center Houston vid NASA:s 

Lyndon B Johnson Space Center (JSC), 1-800-972-0369, 

fax (281) 283-7724. 1601 NASA Road 1 i Clear Lake (4 mil 

sydöst om centrala Houston). Mån-fre kl 10-17 (till kl 19 

på sommaren), lör-sön kl 10-19; $11:95, på turistbyråerna 

brukar man få kuponger som ger $2 rabatt per person. 

Till attraktionerna hör simulatorer, filmer, en fullskalig 

skyttelmodell och rundturen. Räkna med att tillbringa en hel 

dag (5-6 timmar) här. Det finns en butik med NASA-prylar 

och en hyfsat billig kafeteria, Zero-G Diner, med pommes 

frites tillskurna i stjärnform. Metrobuss nr 246 från Houston 

tar drygt 1 timme: $2 tur och retur. Om man kommer i egen 

bil kostar parkeringen $3. 

Raketerna skjuts upp från John F Kennedy Space Center i 

Cape Canaveral (FL). Tidtabellen finns på NASA:s hemsida

eller fås per (407) 867-4636; skyttlarna har 7-8 inplanerade 

uppdrag per år. Publiken observerar uppskjutningarna från 

10 km avstånd på Kennedy Space Center Causeway som nås 

per bil eller buss från KSC Visitor Center, som i sin tur kan 

nås med vanlig buss från Orlando. Ring (407) 867-6000 

om körtillstånd en månad i förväg; man bör vara på plats 

åtminstone två timmar före. Snacket sänds på lokalradion: 

FM 91.5MHz och 99.3MHz. Uppskjutningarna är synliga 

även från vanliga vägar runt Titusville och Cocoa Beach. 

Landningarna kan ses från US-1 utanför Titusville och man 

har då mer tid på sig (dock bör man försäkra sig om att 

skytteln verkligen landar här – somliga landar i Kalifornien). 

Besök NASA på http://www.nasa.gov. Frågor kan adresseras 

till: NASA Jet Propulsion Laboratory, Educational Outreach/ 

Public Information, 4800 Oak Grove Drive, Pasadena, CA- 

91109, USA.


Riktnumret till Houston är 713. 

Ta sig runt 

Staden kan inledningsvis kännas hopplös för en fotgängare, 

men med lite planering upptäcker man att Houston kan 

utforskas även utan bil. Några saker att ha i åtanke: 

Gatunumren räknas från Downtown och ut, så om ett 

vandrarhem ligger på nr 5318, så innebär det ungefär 53 

kvarter (ca 5 km) från centrum. Då tar man buss eller taxi. 

Houstons Downtown avgränsas av motorvägarna 45/75, 59 

och 10, vilka cirklar runt stadens centrum på höga broben 

(man vet att man flanerat ut ur centrum när man passerar 

under dessa motorvägar). Både järnvägsstationen och 

bussterminalen ligger strax utanför dessa motorvägar. 

Busslinjerna är ganska många och hållplatserna begripligt 

skyltade med ungefär två kvarters mellanrum i stadens 

centrala områden, glesare längre ut. Själva bussarna är 

suveräna, med luftkonditionering och oftast nästan tomma 

eftersom ingen reser kollektivt. Upplysningar: METRO, 

635-4000 eller 224-RIDE. 

Enkel avgift: $1-1:50. Dagkort: $2 (gäller i 24 timmar). 

Man betalar i en maskin på bussarna. Föraren växlar inte. 

Dagkortet gäller för resan hela vägen till NASA och tillbaka.

Fråga 

Houstons turistbyrå (mån-fre kl 8:30-17) har kontor på 801 

Congress Street (vid Milam). För hjälp med hotellbokning 

eller turistinformation, ring 1-800-4-HOUSTON. Man kan 

hämta turistinformation på http://www.houston-guide.com, 

som även har länkar till annan Texas-information. 

Clear Lake har egen turistbyrå (dagligen kl 9-17), 1-800- 

844-LAKE, på 1201 NASA Road, även om Houstons turistbyrå 

(ovan) brukar kunna ge svar på sådant som rör NASA. 

I Houston finns en mexikansk turistbyrå, 880-5153, på 

2707 North Loop West. Svenska konsulatet, 953-1417, 

ligger på 2401 Fountainview Drive. 

H e r m a n n P a r k o c h M u s e u m 

D i s t r i c t 

Söder om centrala Houston ligger den 160 hektar stora 

Hermann Park där man kan vila sig i grönskan – en trevlig, 

stor park som också har regelbundna kulturprogram i sin 

teater. I parken kan man roa sig på naturvetenskapliga 

museet (1 Hermann Circle Drive), planetariet (639- 

4629 för program), i djurparken (Houston Zoo) eller på 

friluftsteatern (Miller Outdoor Theater). 

På nordvästra sidan om parken ligger stadens två 

konstmuseer vid Bissonnet Street. Museum of Fine Arts

(som delvis ritats av Mies van der Rohe) har gammal egyptisk, 

grekisk och romersk konst, renässans, impressionism 

och indiankonst (526-1361; http://www.mfah.org; 1001 

Bissonnet; $3, gratis på tors kväll till kl 21) och tvärs över 

gatan ligger en skulpturträdgård. Alldeles i närheten finns 

Contemporary Arts Museum med fokus på ny konst (526- 

3129; http://www.camh.org; 5216 Montrose; tors kväll till kl 

21; alltid fritt inträde) och i närheten ligger även Childrens 

Museum (1500 Binz vid Austin Street). 

Museerna är oftast stängda på måndagar, öppna tis-sön kl 10- 

17. Metrobuss nr 8 (längs Main Street söderut från centrum); 

alternativt kommer man nära Hermann Park med nr 2, nr 4, 

nr 15 och nr 65. 


På grund av alla rikedomar som oljan fört till Houston, har 

staden ganska flotta museer och en del privatmuseer av mer 

eller mindre excentrisk karaktär – många samlade kring 

Hermann Park (se ovan). Houston är också ett centrum för 

afrikansk-amerikansk kultur. Nedan följer de mest intressanta 

övriga sevärdheterna: 

American Funeral Service Museum, 1-800-238-8861. 

415 Barren Springs Drive. Mån-lör kl 10-16, sön kl 12-16; $5. 

Museum om begravningar, likbilar och likkistor; norrut vid 

väg-45/78 mot Dallas (ca 35 km från Houston).

Anheuser-Busch Brewery, 670-1695. 775 Gellhorn 

Street. Ett av Texas största ölbryggerier, rundturer mån-lör 

kl 9-16. 

Astroworld, 799-1234. Mitt emot Astrodome på 9001 

Kirby Drive, Loop 610 South. $12. Ungefär som Disneyland 

fast med Snurre Sprätt- och Läderlappen-teman; bl a finns 

10 olika berg-och-dalbanor. Metrobuss nr 15/18. 

Black Heritage Gallery, 529-7900. 5408 Alameda. 

Diverse Works, 223-8346. 1117 East Freeway. Tis-fre kl 

10-17, lör-sön kl 12-17. Konstgalleri, med ett telefongalleri 

för ljudkonst Phone Works, 228-2882, samt Web Works på 

internet, http://www.diverseworks.org. 

Menil Collection, 525-9400. 1515 Sul Ross Street. Onssön 

kl 11-19; fritt inträde. En omfattande privatsamling i 

lyxigt privatmuseum ritat av italienske stjärnarkitekten Renzo 

Piano, bl a med modern, surrealistisk och folklig konst och ett 

kyrkotak från Cypern (den fula historien förtäljer att plundrare 

skar loss och styckade 1200-talskyrkans domfresk för att sälja 

delarna var för sig; de turkcypriotiska myndigheterna hade 

inte råd att betala den lösensumma som plundrarna krävde 

– men det hade Menilmuseet som köpte hela rasket). Delar 

av museet ligger i separata byggnader: Cy Twombly Gallery 

(1501 Branard Street); Richmond Hall (1416 Richmond Ave); 

Rothko Chapel (1409 Sul Ross Street). 

Museum of Printing History, 522-4652. 1324 West Clay 

Street. Tis kl 10-21, ons-sön kl 10-17; $2/$1. Museet har en 

del av världens äldsta tryckta texter.

Museum of Texas History, 655-1912. Sam Houston 

Park, 1100 Bagby Street. Texas historia sedan 1519 och 

restaurerade 1800-talsbyggnader. Mån-lör 10-16, sön kl 13-17 

(sista guidade turen en timme före stängning). 

Orange Show, 926-6368. 2402 Munger Street (5 km 

sydöst om centrum). Sommartid på vardagar kl 9-13, vintertid 

på helger kl 12-17. Udda och färggrann utställning för att 

främja apelsiner, uppbyggd av en lokal knasboll sedan början 

av 1970-talet. 

San Jacinto Museum of History, 479-2421. 3800 

Park Road, Battleground State Park, väg-134 (35 km öster 

om Houston). Dagligen kl 10-17; $2/¢50. Platsen där Sam 

Houston drabbade samman med mexikanerna 1836 och 

utkämpade slaget om Texas. 

Shrine of the Black Madonna Cultural Center & 

Bookstore, 645-1071. 5309 Martin Luther King Blvd. 

Afrikansk-amerikansk kultur. 

B a d i M e x i k a n s k a g o l f e n 

Galveston (60 000 inv) är en långsmal ö vid Mexikanska 

golfen, till formen ganska lik Öland fast mindre, 8 mils 

bussresa från Houston. Den första bosättningen anlades 

av piratkungen Jean Lafitte 1817. Han använde ön som bas 

fram till 1821 då han fördrevs och brände ned allting efter sig. 

Galveston byggdes upp igen, men en orkan år 1900 utplånade 

allt.

Idag är det för strändernas skull man kan tänkas komma hit. 

Det finns också museer och fina gamla byggnader, det mesta 

inom promenadavstånd från allt annat. Galveston håller sig 

med två serviceinriktade Visitor Information Centers, 1- 

800-351-4237, på 2106 Seawall Blvd vid 21st Street, och 2116 

Strand (som också är den historiska huvudgatan). Billigaste 

härbärget på Galveston är Driftwood Motel, (409) 763-6431, 

på 3128 Seawall Blvd med rum från $20/25 (enkel/dubbel); 

dessutom finns Day’s Inn och andra lågpriskedjor på ön. 


Nöjeslivet är utspritt längs en gata som heter Richmond 

Avenue. Tonen ligger här på ordet utspritt, för om man vill 

förflytta sig från en bar till en annan är det en lång promenad 

som väntar. Flera ställen ligger i kvarteren 5600 till 6500. 

Biljetter (ofta till rabatterade priser) säljs via Ticket 

Attractions, 952-5333, på 5959 Richmond Ave (vid 

Fountainview). Den jazzintresserade kan ringa Jazz 

Education, 227-8706. 

African Cultural Heritage Exchange, 521-1797. 1401 

San Jacinto. Teater. 

Astrodome, 799-9500. 8400 Kirby Drive. Sport och rodeo. 

Metrobuss nr 15/18. 

Community Music Center, 523-9710. 5613 Alameda. 

Gospelkörer.

Ensemble Theater, 520-0055. 3535 Main Street. 

Afrikansk-amerikansk teatergrupp. 

Miller Outdoor Theater, 520-3292. Hermann Park. 1750 

sittplatser under tak; om man vill boka plats är biljettluckan 

öppen på föreställningsdagen kl 11:30-13; annars sätter man 

sig helt enkelt i gräset och spisar sin matsäck. Konserter, 

balett och Shakespearefestival. Metrobuss nr 8. 

Theater District är ett Downtown-område med flera av 

stadens större och mer representativa scener, kring Smith 

Street och Tranquility Park. Alley Theater (1-800-259- 

ALLE; 615 Texas Street-Smith Street), City Hall (McKinney 

Street-Bagby Street), Jones Hall med stadens symfoniorkester 

(227-3974; 615 Louisiana Street-Capitol Street), Music Hall 

och Sam Houston Coliseum med Broadwayproduktioner, 

konserter och stora evenemang (810 Bagby Street mellan 

Walker Street och Rusk Street) och Worthham Theater Center 

med opera och balett (upplysning 546-0200, biljetter 227- 

ARTS; Texas Street-Smith Street). 

Kalendarium 

Staden har gott om teater och kulturevenemang: bl a 

filmfestival och rodeofestival på våren, jazz- och 

poesifestivaler på hösten. Varje fredagskväll kan man 

strax utanför Houston se Bull’s & Barrel’s Rodeo på 

4-N Ranch-Johnny Nash Indoor Arena, (281) 991-0671, 

6200 Willardville Street. Under 17 dagar i feb-mars hålls

världens största rodeo, Houston Livestock Show & 

Rodeo, på inomhusarenan Astrodome; 791-9000. Texas 

självständighetsdag (som markerar självständigheten 

från Mexiko genom slaget vid Alamo) firas 1-2 mars med 

krigsskådespel i Washington, en ort med 265 inv nordväst 

om Houston, (409) 878-2214. Under sommaren kan man 

uppleva Harambee African-American Arts Festival 

med poesi, hiphop och konst, 524-1079; Shakespeare 

Festival på Miller Outdoor Theater; och i början av aug 

Houston Jazz Festival, 1-800-231-7799. 

Sova 

Houston har ett par vandrarhem, båda kräver medlemskap i 

HI eller STF: 

Houston Hostel, 523-1009, fax 526-8618. Trevlig villa 

på 5302 Crawford Street, söder om centrala Houston – kort 

promenad från Hermann Park och Museum District; $11:50 

per natt. Gordon som bossar för hemmet är en jovialisk 

texasbo som lever på barbeque. En fördel är att man får 

stanna i huset till kl 23 på kvällen efter att man checkat ut, om 

man ska med ett nattåg. 

Morty Rich Hostel, 522-1096. Rice University, 6500 South 

Main Street. Vandrarhemmet ligger på universitetsområdet 

sydväst om Hermann Park; tar emot turister under juli-aug; 

$15 per natt; simbassäng, datarum, pingis- och biljardbord. 

Billiga motell hittar man längs motorvägarna utanför staden.

Nära JSC kan man bo på Day’s Inn (1-800-DAYS INN; 

2020 Nasa Road 1) eller Super 8 Motel (1-800-800- 

8000; 18103 Kings Row) och för rymdcenterbesökare utlovas 

speciella rabatter (fråga vid bokning). 

Äta 

Om man har bil och är bofast hittar man säkert många dolda 

pärlor under eller över motorvägsramper eller 40 km bort i en 

förort. Det är svårare att hitta sjysta ställen dit man kan ta sig 

utan bil. Men det går. 

Tänk er en kantin där man serveras porkchops, ris, bönor, 

nybakade majsmuffins och rootbeer för $8:50: This is it 

ligger i skuggan av Houstons skyskrapor på 207 West Gray 

Street. 

New Orleans-stilen gäller på Zydeco Diner (1119 Pease 

Street i södra Downtown) och Treebeard’s (315 Travis 

Street i norra Downtown; några kvarter från turistbyrån); 

ris, bönor och po’boys från New Orleans-köket. Pho Tau 

Bay (2800 Travis) är en billig vietnamesisk restaurang nära 

Greyhoundterminalen. 

Kaffe och internet kombineras på Liquid Lab (1830 1/2 

Westheimer vid Driscoll; http://www.liquidlab.hypercon. 

com). Något längre söderut hittar man Taqueria la Tapatia 

(1749 Richmond Avenue) – mexikansk mat är billig och 

portionerna stora, man äter sig mätt för drygt $5 

Om man bor på HI:s vandrarhem finns kaloririk sydstatsmat 

på Green’s Barbeque, i hörnet av Prospect Street och 

Alameda Street (öster om vandrarhemmet).

Läsa 

En bra nöjesguide är gratistidningen Houston Press (http:// 

www.houston-press.com). Man kan också läsa Houston 

Tribune och African-American Neighbourhood News. 

Ta sig vidare 

Houstons järnvägsstation passeras av sex tåg i veckan, 

två på sön (ett mot Kalifornien och ett mot Florida) och 

tis & tors morgon mot Florida, samt ons & fre kväll mot 

Kalifornien. Järnvägsstationen ligger nordväst om Downtown 

på 902 Washington Ave. För att komma till Downtown och 

busshållplatser från stationen: gå till vänster (österut) förbi 

postterminalen och följ någon av Washington Avenues två 

parallellgator: Franklin Street eller Preston Street (efter att 

man gått över en bro ligger turistbyrån bara ett par kvarter bort 

på Congress Street vid Milam). Med Amtraks tågluffarpass 

kan man åka buss till och från Dallas. 

Om man reser med tågpass och vill besöka både Houston 

och San Antonio är tågtidtabellen sådan att man bör 

kasta om städerna. Om man tar städerna i ”rätt” ordning 

är ankomsttiderna jobbiga: man anländer från öster till 

Houston efter midnatt och västerifrån till San Antonio kl 3 på 

morgonen. Österifrån är det därför bättre att anlända till San 

Antonio (i ottan) och sedan ta nattåg tillbaka Houston (dit 

man anländer nästa morgon); västerifrån är det strategiskt 

bättre att ta Houston först (ankomst på morgonen) och sedan 

nattåg tillbaka till San Antonio.

Greyhounds bussterminal, 1-800-231-2222, är betydligt 

större än järnvägsstationen och ligger på 2121 Main Street, 

söder om Downtown vid Webster Street. Bussar går till 

de flesta platser i Texas: t ex till San Antonio (3-4 timmars 

resväg) kostar det $23 med avgångar dygnet runt (ungefär var 

tredje timme). 

Houston Intercontinental Airport, (281) 230-3000, 

ligger 32 km norr om centrum. På vardagar kan man ta 

Metrobuss nr 102 (från terminal C; $1) till centrum, annars är 

det dyrare med Airport Shuttle Bus (varje halvtimme mellan 

storhotellen och flygplatsen; $16); taxi kostar $35. William 

P Hobby Airport, (713) 643-4597, ligger 15 km sydost om 

centrum, dit tar man Metrobuss nr 73 ($1). 

I Houston finns driveaway-firman Auto Driveaway, 692- 

3433.

San Antonio: En skugga över 

USA 

Över San Antonio (935 000 inv) vilar en ödesmättad 

atmosfär, på grund av Alamos garnisonsbaracker 

som står mitt i centrum. Detta var skådeplatsen för 

ett blodigt slag mellan det fria Texas och Mexiko 

1836. Skuggorna från slaget vid Alamo förmörkar 

den amerikanska själen än idag. Efter att man 

blickat in i historien, kan man gå på museer och göra 

bryggeribesök på Lone Star Brewing Co, och avsluta 

dagen med att äta mexikanskt på Riverwalk. 

En intressant kuriositet för oss skandinaver är att 

Texas smeknamn, The Lone Star State, härrör från 

en dansk konstnär som dog i slaget vid Alamo. 

Dagen har redan börjat gry och en ensam röd-vit Texacostjärna 

lyser över infarten till San Antonio, då tåget anländer till den 

lilla stationen. Bredvid vägen som man går mot Alamo Plaza 

rinner en bäckfåra, långt under gatunivån, det är en del av 

stadens famösa nöjeskvarter Riverwalk, som anlades på 

1940-talet. 

Vid det lilla torget Alamo Plaza är turistbyrån fortfarande 

stängd. Framför fästningsruinerna sitter några lodisar på 

parkbänkarna, solen stiger het och torr bakom pecanträden och 

en besynnerlig fågel kvittrar som en elektronisk väckarklocka. 

Tititititi… Tititititi… Jag skrattar trött för mig själv och döper 

fågeln till ”Alarmo”.

På Houston Street finns något morgonöppet anonymt 

burritoställe, jag käkar mexikansk cowboyfrukost med tacos 

från ett rött plastfat, och dricker kaffe och iskall Coke ur 

halvstyva röda plastmuggar. På radion pratar en spansk röst 

och presenterar Blondie-låten ”The Tide is High” i spansk 

coverversion, och servitriserna konverserar på spanska 

sinsemellan. 

D å l i g a o d d s : 1 8 7 m o t 3 0 0 0 

Vad var Alamo för någonting? frågar vi oss sedan. 

Alamo var 1800-talets Pearl Harbor, fast värre. Här slaktades 

187 amerikaner av en överlägsen mexikansk armé. Alamo blev 

slutet för bland andra Davy Crockett och Jim Bowie (vars 

patentkniv skalperat många indianer). Alamo får ofta epitetet 

Texas frihetsvagga. 

Den grumliga upprinnelsen är följande: Många amerikaner 

hade slagit sig ned i Texas, som i början av 1800-talet tillhörde 

Mexiko. Mexikanska myndigheter välkomnade kolonisatörer 

till denna relativt ödsliga region, alla fick generösa jordlotter 

och snart fanns här fler amerikaner än mexikaner. Problemet 

uppstod när Mexiko ville förbjuda slaveriet. Texas storbönder 

var beroende av sina slavar och den amerikanska regeringen 

försökte då köpa Texas från Mexiko – utan framgång. 

Konflikten var oundviklig. 

Texasborna gjorde revolt mot Mexiko och förskansade sig i 

december 1835 i San Antonio där de inrättade en garnison 

i en nedlagd missionsstation, Alamo. Texas förklarade sig

självständigt i början av mars 1836. Samtidigt omringade 3000 

mexikanska soldater San Antonio under ledning av general 

Antonio López de Santa Ana – San Antonio försvarades av 

187 amerikaner med en genomsnittsålder på 29 år. Under 

tolv kalla nätter och dammiga dagar höll den lilla garnisonen 

mexikanerna på avstånd. Kanonerna dundrade hela tiden och 

murarna smulades sönder sten för sten. Det gick inte att sova 

en sekund. 

Den tolfte natten tystnade kanonerna, för mexikanerna 

ville att amerikanerna skulle somna in och försova sig. Före 

soluppgången på den trettonde dagen stämde den mexikanska 

arméns orkester upp i krigsmarschen ”Degüello” (innebörden 

lär vara ”skär av halsen på dom bara”). Före halv sju på 

morgonen var alla amerikaner slaktade utom en kvinna, ett 

barn och en svart slav, vars liv sparades så att de kunde varna 

andra amerikaner för konsekvenserna om man bråkade med 

Mexiko. 

Dannebrogen i Alamo 

Det fanns en dansk bland de stupade försvararna. 

En officer vid namn Carl Fredericksen Zanco (förmodad 

stavning; olika versioner anger hans namn som Charles 

Zanco alternativt Sanco, Zanor, Lanco, Lance eller Danor). 

Han föddes 1808 i Albæk, utanför Randers på Jylland. 

I Danmark bedrivs därför Charles Zanco-forskning och 

efter att ha korresponderat med Leif Ernst som tagit 

över forskningsmaterialet från tidigare utredare, förstår

jag att Zanco kan ha varit spanskättad och att hans far, 

möjligen Federigo Zanco, invandrade till Danmark under 

Napoleonkrigen (ca år 1800). Federigos son fick, som brukligt 

är i Danmark, heta Carl Fredericksen. Carl tycks ha lärt sig 

målaryrket. 

När Federigos danska hustru (vars namn är okänt) dog 

1834, emigrerade far och son till USA och slog sig ned i 

Houston-trakten. När konflikten mellan amerikanerna och 

den mexikanska regeringen startade tog Carl värvning som 

frivillig. Det finns en anekdot om när Carl fick i uppgift att 

måla en flagga för sin trupp, och skapade det emblem som 

Texas än idag hyllar – den ensamma stjärnan. 

Carls trupp hade utrustats med gåvor från allmänheten, och 

bland gåvorna fanns ett 120 cm långt blått sidentyg som skulle 

göras till flagga. Uppgiften gick till den unge danske målaren. 

Han målade en enkel femuddig stjärna mitt på tyget. Sedan 

sa Carl: 

–No, det der er ikke tilstrækligt. Jeg maler noget mer. Men 

hvad? 

Detta enda direkta citat som vi har av Carl torde ha yttrats på 

engelska med en kraftig dansk brytning, och nedtecknades av 

andrelöjtnant Mack McGahey som var med vid flaggmålningen 

i september 1835. Och McGahey berättade att Carl under 

stjärnan målade ordet ”Independence” (självständighet). 

Sedan var Carl med och erövrade San Antonio och stannade 

med den kavalleritrupp som inrättade sig i missionen. Han 

hade då stigit i rang till löjtnant och ansvarade för garnisonens 

19 kanoner. Kort därpå stupade Carl – vid 28 års ålder – och i 

Alamos kyrka hyllas han med en dansk flagga.

Redan i april samma år tog amerikanerna hämnd genom att 

slakta hela den mexikanska armén i slaget vid San Jacinto 

(väster om Houston) under stridsropet: 

–Minns Alamo! 

Det hela var överståndet på rekordtiden 18 minuter och med 

endast 9 döda amerikaner. Denna framgång möjliggjordes av 

en taktisk miss på mexikanska sidan. Allt sedan Alamo var 

mexikanerna så segervissa att de tog siesta före slaget – och 

sov därför när angreppet kom. Befälhavare för de amerikanska 

trupperna var general Sam Houston, och hans namn tycker vi 

oss känna igen från någon stad vi läst om för bara några sidor 

sedan. 

Skugga över Texas 

Ruinerna efter Alamo-garnisonens långsmala stenbarack 

är nu uppiffade till museum. Texas Rangers med jättelika 

colt-revolvrar i hölstren övervakar Alamo, även nattetid 

är bevakningen hård på denna nästintill heliga plats: den 

kände hårdrocksångaren Ozzy Osbourne kissade en gång mot 

muren, blev arresterad och förbjöds att sjunga i San Antonio. 

Alamos ruinhög står som en skugga i kulisserna i dagens Texas. 

Efter självständighetsdeklarationen och Texas-amerikanernas 

seger över Mexiko, höll den amerikanska regeringen en låg 

profil på grund av flera orsaker: dels var man rädd för ett nytt 

och större krig med Mexiko, och dels ville regeringen slippa 

tampas med ännu en delstat som var positiv till slaveri. 

Därför anser många texasbor att Alamo-slaget följdes av en

nioårig självständighet innan Texas annekterades av 

USA 1845. Minnet av detta hänger kvar än idag i hjärnorna 

på texasborna, vilka oftare än andra amerikaner bildar olika 

slags sekter och organisationer som ställer sig utanför lagar 

och samhälleliga normer – ofta med hänvisning till att USA:s 

annektering av Texas 1845 var olaglig. 

Uppskattningsvis finns i delstaten 400 väpnade grupper 

som lever utanför samhället. Nya Alamo-liknande incidenter 

inträffar med jämna mellanrum: 1993 spärrade David Koresh 

sekt in sig i ett hus utanför Waco (norr om San Antonio) och 

höll stånd mot FBI i 51 dagar, vilket resulterade i blodbad – 80 

medlemmar i sekten begick kollektivt självmord efter att ha 

dödat fyra poliser. Ett par år senare blev Koresh hämnad av 

själsfränden Timothy McVeigh som körde in en bomblastad 

skåpbil i en federal byggnad i Oklahoma City. Under 1997 höll 

någon annan organisation folk som gisslan i Fort Davis (30 

mil väster om San Antonio) – de kallade sig Republic of Texas 

och deras mål var att befria Texas från USA. 

Alamos minne lever. 

Alamo, 225-1391. Alamo Plaza, mitt i San Antonio. Månlör 

kl 9-17:30, sön kl 10-17:30 (sommartid en timme längre 

på kvällen); stängt på julhelgen. Fritt inträde till museum och 

park (små donationer välkomnas). 

I det intilliggande köpcentrets biograf visas IMAX-filmen 

”Alamo… The Price of Freedom” med Don Swayze i en av 

huvudrollerna (gigantisk duk 20x25 m och 6-spårsljud i 32 

högtalare); 225-4629; Crockett Street vid Hotell Menger. 

Om man har bil kan man ta vägen via en kopia av Alamo som

yggts för filmbruk: Alamo Village & Movie Location, 

563-2580, på Happy Shahans Ranch, Brackettville (20 

mil väster om San Antonio, en mil norr om Brackettville på 

väg-674). Öppet dagligen; $7/$3. Ursprungligen byggdes den 

för filmen ”Alamo” (1960) med John Wayne, sin tids dyraste 

film tack vare den verklighetstrogna kulissen, för vilken en 

miljon soltorkade tegelstenar specialtillverkades. Här finns 

allt som fanns i 1830-talets San Antonio: finka, saloon, hotell, 

kyrka. Dessutom bjuds det på västernuppvisningar med 

revolvermän. 

E n s t j ä r n i g p i l s n e r 

Den danske löjtnantens ande tycks sväva överallt i San 

Antonio, som till och med har ett ölmärke som heter Lone 

Star och som bryggs på Lone Star Brewing Co några 

kilometer sydväst om centrum på 600 Lone Star Boulevard 

(270-9467; dagligen 9:30-17; $4). 

Glänsande ölfyllda stålcisterner reser sig över de dammiga 

buskagen. Efter att man löst entré kan man flanera runt i 

bryggeriets excentriska Lone Star Buckhorn Museum 

som avhandlar nästan allt utom öl. Man kan dock, om man 

är klipsk, börja i saloonen och ta sig ett par gratis öl. Själva 

bardisken är tillverkad 1881 och bartendern har hört ihop 

med samma bardisk i mer än 50 år. 

En sal är full av någon storviltjägares samlingar, det finns 

skallerormsskallror, underliga myntautomater och vaxdockor 

som skildrar typiska scener ur Texas historia, bland annat 

skalperingar. Några lokalinvånare hyllas i utställningarna, t

ex prickskytten A D Topperwein som kunde teckna en indian 

i plåt med några salvor från sitt Winchestergevär. I museet 

finns också författaren O Henrys bostad. 

O Henry (egentligen William Sidney Porter; 1862-1910) 

var en högst ovanlig man, han kunde t ex stava till och 

ge en förklaring på alla ord i den engelska ordboken. När 

han bodde i Texas på 1890-talet startade han den komiska 

veckotidningen Rolling Stone som efter fem månader gick 

i graven. Han flydde sedermera till Honduras efter att ha 

anklagats för förskingring. När han återvände dömdes han till 

fängelse och under tiden som han skakade galler började han 

att skriva noveller. Åter i frihet bosatte han sig i New York och 

hann bli berömd författare innan han avled. 

Lone Star Brewing Co ligger söder om San Antonio och 

turistbussar kör hit. Om man vill flanera kan man promenera 

St Mary’s Street söderut genom dammiga förortskvarter, 

under järnvägsviadukten och sedan till höger på Lone Star 

Boulevard.


Riktnumret till San Antonio-området är 210. 

Ta sig runt 

Även om San Antonio är lika utspritt som Houston så är det 

ingen total katastrof. Inne i staden kan man flanera runt till 

det man vill se. 

Kollektivtrafiken är inte särskilt bra. För turister finns 

en speciell ”Streetcar” (bussar i veteranstil) med fyra olika 

ringlinjer till de viktigaste sevärdheterna. Enkel avgift: ¢50. 

Upplysningar, 227-5371. 

Det finns även en rundtursbuss, Lone Star Trolley Tours, 

224-9299, för turister. 

Fråga & Guidning 

Turistbyrån (dagligen kl 8:30-18; 1-800-447-3372) på 317 

Alamo Plaza, kan hjälpa till med lite av varje, de har dessutom 

souvenirbutik. Det finns också ett särskilt besökscenter, 

Alamo Convention & Visitor Center, 225-8587, på 216 

Alamo Plaza, för t ex guidade rundturer och den typen av 

tjänster.


San Antonio har en djurpark (öppen dagligen), en botanisk 

trädgård och konstmuseer. Utanför centrum finns flera 

gamla missionsstationer, på turistbyrån får man en 

karta som visar vägen. Om man ska gå på museum eller 

konstgallerier kan man ringa Art Hotline 1-800-894-3819. 

De viktigaste sakerna att titta på om man tillbringar en dag 

eller två i San Antonio är: 

Blue Star Arts Complex, 227-6960. 1400 South 

Alamo. Öppet ons-sön. Gallerier, konstnärsateljéer och två 

teatergrupper ur San Antonios avantgarde. 

Fiesta Texas, 1-800-ISFIESTA. Loop 1604, I-10. 

Sommartid öppet dagligen, vår och höst helgöppet, vinter 

stängt. Nöjespark med Texastema. 

Hertzberg Circus Museum, 207-7810. 210 West Market. 

$2:50. Här finns bl a den berömda dvärgen Tom Thumbs 

husvagn och reliker från Barnums Circus och Buffalo Bills 

västernshow. 

Institute of Texan Cultures, 558-2300. 801 South Bowie 

Street vid Durango. Tis-sön 9-17; $4/$2. Centralt beläget 

museum tillhörande Texas universitet, som dokumenterar 

delstatens invånare: indianer, afrikaner, mexikaner, européer 

och asiater. 

Instituto Cultural Mexicano, 227-0123. 600 Hemisfair 

Plaza Way. Tis-fre kl 9:30-17:30, lör-sön kl 11-17. Utställningar, 

filmer och föredrag.

McNay Art Museum, 824-5368. 6000 North New 

Braunfels. Tis-lör kl 10-17, sön kl 12-17; fritt inträde. Modern 

konst, indiankonst, m m. 

San Antonio Museum of Art, 978-8100. 200 West 

Jones Ave vid Broadway. Mån-lör kl 10-17, sön kl 12-17; 

tis kvällsöppet till kl 21 och fritt inträde efter kl 15; $4. 

Stort museum med bl a latinamerikansk folklig konst och 

amerikansk konst. 

Tower of the Americas, 207-8615. Hemisfair Park. Det 

250 meter höga utsiktstornet som syns oavsett var i staden 

man befinner sig. Vill man istället stå där uppe och se ner 

kostar det $3; där finns också en restaurang. Dagligen kl 8-22. 


Alamodome, 947-3331. 100 Montana Street. Ett gigantiskt 

idrottskomplex beläget vid järnvägsstationen. 

Carver Cultural Center, 225-6516. 226 North Hackberry. 

Teater och konstgalleri. 

Guadaloupe Cultural Arts Center, 271-3151. 1300 

Guadaloupe Street. Mexikansk-amerikansk kultur, inkl 

dans, litteratur, teater och bildkonst. Årliga musik- och 

filmfestivaler. 

Majestic Theater, 226-3333. 212 East Houston Street. 

Renoverad teater från 1929.

Kalendarium 

I januari arrangeras årets stora rodeo, San Antonio 

Livestock Show & Rodeo, på San Antonio Coliseum. Stadens 

anrika fiesta äger rum tredje och fjärde veckan i april, med 

karneval, konserter, parader, 1-800-447-3372. Texas 

Folklife Festival hålls i månadsskiftet juli-aug på Hemisfair 

Plaza (Institute of Texan Cultures) med musik och mat. 

Varje decemberhelg (fre-sön) fram till jul är det Fiestas 

Navidenas på den mexikanska marknaden El Mercado, 

207-8600. 

Sova 

Om man bara ska se Alamo och sedan fara vidare kan man 

förvara sitt bagage på järnvägsstationen ($1:50) och vila sig 

nödtorftigt i vänthallen som är försedd med bänkar (stationen 

är öppen på nätterna förutsatt att det går tåg). Annars finns 

ett par vandrarhem: 

HI-International Hostel, 223-9426, fax 299-1479. 

621 Pierce Street. $13 plus skatt. Vandrarhemmet kan även 

erbjuda privata rum med Bed & Breakfast i Bullis House 

Inn (samma telefon och adress; $45-70), men det ligger en 

bra bit nordost om centrala staden. 

Betydligt mer centralt är Travelers Hotel, 226-4381 på 

220 North Broadway, vandrarhemsbäddar för $16 per natt.

Äta 

När man befinner sig så här nära Mexiko ska man ta 

chansen att äta mexikanskt. San Antonio har den populära 

marknadsgatan El Mercado (längst norrut på Market 

Street) med mexikanskt krimskrams i småbutiker och 

flera restauranger; butikerna är öppna dagligen kl 10-20, 

restaurangerna har längre öppettider. Prova t ex Mi Tierra 

(218 Produce Row) som håller öppet dygnet runt, med 

mariachi-trubadurer som spelar på kvällen. 

Billig amerikansk lunch med stek och bakad potatis ($4) får 

man på G/M Steak House, mittemot Alamo. Amerikansk 

junkfood finns i köpcentret Rivercenters bottenvåning. 

Massor av restauranger och barer ligger i centrum på 

Riverwalk, en trottoar fem meter under gatunivå längs ett 

kluckande vattendrag. Där flockas alla turister och man kan 

ha ganska kul om man vill – en barrunda kräver inga längre 

gångsträckor, men god balans är önskvärt eftersom räcke mot 

vattnet saknas på sina ställen. Ett sympatiskt, billigt, populärt 

matställe är mexikanska Casa Rio (430 East Commerce 

Street; med bord nere på Riverwalk; kl 11-23) där man kan äta 

sig proppmätt på nacho, tortillor, enchilada, chili con quesa, 

bönor, ris, salsa, tamale och sallad med guacamole för $12 

inkl dryck och dricks. Acapulco Sam’s Burger Joint (212 

College Street) är en saggig nattklubb med lång Happy Hour 

när det är kundbrist. En annan jämförbar sylta är Dick’s 

Last Resort (406 Navarro Street; öppet till kl 02). Båda har 

entréer från Riverwalk.

Läsa 

På turistbyrån hittar man gratistidningen Rio som innehåller 

en del nöjestips. För den som letar efter böcker om Texas, s 

k ”Texana”, är Booksmiths på 209 Alamo Plaza en bra start 

(mån-tors kl 10-20, fre-lör kl 10-22, sön kl 12-20). 

Ta sig vidare 

Järnvägsstationen är ett oansenligt skjul vid rälsen på 

224 Hoefgen Street (kort promenad öster om centrum: gå till 

höger på gatan framför stationen, till den bredare Commerce 

Street som man följer åt vänster under en motorvägsbro). På 

stationen finns en hylla med turistbroschyrer, en automat 

med chokladkakor och möjlighet att be personalen förvara 

bagaget ($1:50) medan man ser sig om. 

Greyhound och Trailways delar en terminal som ligger 

centralt på 500 North St Mary’s Street. San Antonio 

Airport ligger 12 km från centrum; flygplatsbussar går varje 

halvtimme. 

I San Antonio finns driveaway-firman Auto Driveaway, 

226-1676. 

Värt att veta om Texas 

Amtraks tåg Sunset Limited kör tvärs igenom delstaten i östvästlig 

riktning (med tre turer per vecka i vardera väderstreck) 

och stannar i Beaumont (Port Arthur), Houston (med 

bussar till Galveston och Dallas), San Antonio, Del Rio (vid

mexikanska gränsen), Sanderson, Alpine (Big Bend National 

Park) och El Paso (vid mexikanska gränsen). Sistnämnda 

är ett bra ställe för inresa till Mexiko. Tågresan genom hela 

Texas tar 16 timmar. 

Austin (490 000 inv) är huvudstaden och har blivit känd för 

sina country & western-klubbar på East 6th Street (i centrum) 

– Austin kallar sig gärna för Live Music Capital of The World. 

Annars finns det museer så som det anstår en huvudstad, bl a 

med en sällsynt Gutenbergbibel från 1455 och författaren Erle 

Stanley Gardners arbetsrum som flyttats hit från Kalifornien. 

Turistbyrån, 1-800-926-2282, ligger på 201 East 2nd 

Street. Kollektivtrafik, (512) 389-7400. Det finns flera 

vandrarhem: HI-Austin, 1-800-725-2331, är beläget söder 

om centrum på 2200 South Lakeshore Blvd ($13); Goodall 

Dorm, (512) 472-1343, på 2112 Guadalupe Street ($20) 

och Taos Hall, (512) 474-6905, på 2612 Guadalupe Street 

($10) uppåt Texas-universitetet (norr om centrum) – samma 

universitet som Janis Joplin gick på. Buss från San Antonio 

tar ca 2 timmar (130 km; avgångar varannan timme), från 

Houston 3 timmar (260 km; glesare avgångar). Flygplatsen 

är centralt belägen, Robert Mueller Municipal Airport; buss 

nr 20 kör till centrum. 

Norr om Austin vid I-35 ligger Waco (3 timmar med buss) 

med Texas Ranger Hall of Fame & Museum (dagligen kl 9-17; 

$3:50/$1:50), annars är staden mest känd för läskedrycken 

Dr Pepper, sångaren Willie Nelson och komikern Steve 

Martin, och det blodiga slaget mellan FBI och Koresh-sekten.

Turistbyrån är öppen dagligen, 1-800-922-6386, och ligger 

vid Rangermuseet. 

Två timmars bussresa norr om Waco ligger Dallas (1 milj 

inv) och tvillingstaden Fort Worth (1/2 milj inv). Dallas är 

för evigt förknippad med familjen Ewing i TV-serien ”Dallas”, 

som visats i 96 länder. Seriens Southfork Ranch, (214) 442- 

7800, fax 442-5256, ligger i Plano, några mil norr om Dallas; 

beskåda pistolen som JR sköts med och Lucys klänning 

(dagliga visningar). US-75 norrut från Dallas till Avfart 30, 

sedan österut på FM 2514-Parker Road (10 km), höger på FM 

2551-Hogge Road till ranchen. 

I Dallas sköts president John F Kennedy den 22 nov 1963. Sixth 

Floor (dagligen kl 10-18) på 411 Elm Street är ett museum, 

beläget i f d Texas School Book Depository där krypskytten Lee 

Harvey Oswald befann sig. För $25 kan man åka i en likadan 

limousine som presidentens, med händelserna refererade 

via högtalare (bl a autentiska radiosändningar), längs 

kortegevägen till Parkland Memorial Hospital där Kennedy 

slutade sin resa. Under 1960-talet hette Dallas borgmästare 

Erik ”Big Swede” Jonsson, och han skulle ha varit värd för 

den lunch som Kennedy aldrig kom fram till. Jonsson har fått 

ett bibliotek döpt efter sig. 

Det finns i Dallas/Fort Worth en del museer och teatrar: 

Speciellt intressant är Dallas Theater Center som lär vara den 

enda teater Frank Lloyd Wright någonsin ritade (3636 Turtle 

Creek Road; dagliga visningar; teatern används av en fast 

teatergrupp). Som tonåring studerade rocksångaren Jerry Lee 

Lewis till präst vid Assembly of God Institute i Waxahachie, 

söder om Dallas.

Turistbyrå, 1-800-C-DALLAS, på 1303 Commerce Street 

(öppen dagligen). Kollektivtrafik, (214) 749-3278 (Dallas) 

eller (817) 870-6221 (Fort Worth). Hostelling International 

håller på att öppna ett vandrarhem i Dallas, ring (214) 350- 

4294 för besked. Det finns andra vandrarhem: Dallas Hostel, 

(214) 358-3211, på 10230 Harry Hines Blvd, och Dallas 

Travel Inn, (214) 747-8978, på 901 Fort Worth Ave. Dyraste 

hotellet är Mansion on Turtle Creek, 1-800-527-5432, på 

2821 Turtle Creek Blvd, som av affärsresenärer röstats fram 

till ett av de bästa hotellen i världen ($260-400); anses också 

ha Dallas finaste restaurang. Dallas/Fort Worth Airport 

ligger 3 mil från respektive stad. Amtrak trafikerar inte längre 

Dallas (man kan dock åka med thruway-buss från Houston; 

4 timmar); Greyhounds terminal, som också servar Amtrak 

och Trailways, ligger på Commerce vid Griffin Street; (214) 

655-7082. 

Längst österut i Texas passerar järnvägen genom El Paso 

(1/2 milj inv), vid mexikanska gränsen (2 km från Ciudad 

Juárez, Mexikos fjärde största stad). Det är bra att veta att 

det finns olika broar till Mexiko: någon är allmän och gratis, 

andra är privata. I El Paso finns gamla västernmiljöer, 

missionsstationer, indianreservat och revolvermannen John 

Wesley Hardins grav. 

Turistbyrån ligger på 1 Civic Center Plaza, 1-800-351-6024. 

Kollektivtrafik, (915) 533-1220; det finns flera företag som 

arrangerar guidade snabbturer till Mexiko. Vandrarhemmet 

HI-El Paso, (915) 532-3661, ligger centralt i Gardner Hotel

på 311 East Franklin Ave (mellan Kansas och Stanton), 1 1/2 

km från Amtrak och två kvarter från Greyhound; $12-$15 i 

sovsal; privatrum från $22:50. Man kan förvara sitt bagage 

här om man vill göra en kortare tripp till Mexiko. 

Texas vägverk har information på internet, http://www. 

dot.state.tx.us; turistguidning får man på http://traveltex. 

com. 

L a g e n v ä s t e r o m P e c o s 

Tåget passerar genom lilla Langtry (30 inv) vid Rio Grande, 

väster om Pecosfloden, utan att stanna. När järnvägen byggdes 

var detta ett livligt stationssamhälle. 

Langtry har vunnit evig berömmelse för knäppe domaren 

Roy Bean, som döpte staden efter sin idol – skådespelerskan 

Lillie Langtry. Roy Bean var en äventyrare som följde 

järnvägsbygget västerut, drev en bar i ett tält, och kom till 

Langtry på 1880-talet där han startade saloonen Jersey Lilly. 

Jersey Lilly hade dubbla funktioner som bar och domstol. 

Det sägs att Roy Bean regerade som enväldig domare och att 

jurymedlemmarna handplockades bland barkunderna – han 

skipade rättvisa med bisarr humor, rykande revolver och 

hemkörda lagar, och den som inte hängdes på stubben kunde 

köpa sig fri genom att betala böter rakt ner i domarens ficka. 

När Lillie Langtry 1904 kom till staden, hade Roy Bean redan 

kilat vidare för att hjälpa Gud på domedagen. Jersey Lilly står 

kvar och är ett museum. Dagligen kl 8-17 (ej storhelger); fritt 

inträde.

Från Texas till Arizona 

Eftersom Sunset Limited rullar hela vägen mellan Florida och 

Los Angeles är chansen ganska stor att det blir förseningar. Vi 

bjuds dock på kaffe och chokladdrypande donuts av en glad 

stationsmästare medan vi väntar på det tio timmar försenade 

tåget. På stationens TV visas en ”talkshow” som handlar om 

folk som trakasserats av prisjägare. 

En prisjägare – ”bail enforcerer” – är inte bara någon 

figur i västernfilmer, utan ett yrke i USA. Prisjägaren lejs 

av försäkringsbolag och borgenärer för att jaga förrymda 

gäldenärer och har tydligen för vana att på vagt grundade 

misstankar slå in dörrar. Flera gånger har oskyldiga hotats med 

skjutvapen. Vid ett tillfälle greps en person på en begravning 

av en prisjägare som rusade fram och välte likkistan. Vid ett 

annat tillfälle tog en grupp prisjägare fel på hus och sköt ihjäl 

en oskyldig familj. 

Somliga delstater har lagar som lever kvar från 1800-talet 

då behovet av prisjägare som komplement till rättsväsendet 

var mycket större. De lagarna ger prisjägare orimligt stora 

befogenheter. Men kritiken växer. 

Tåget kommer till slut för att ta oss in i den vildaste västern. 

Landskapet består av stora ängar där olika sorters fyrbenta 

djur betar och små husklungor bildar rudimentära samhällen 

kring enkla vägkorsningar. Majoriteten av bilarna är Range 

Rovers eller pickup-bilar. Ju längre västerut vi färdas desto 

fler och underligare kaktusar ser man. 

Resan får en allt starkare 1800-talskaraktär. Vid kafeteriabordet

intill sitter ett Amish-par, en kvinna i svart särk och vit huva, 

med insjunkna ögon i det tärda röda ansiktet, och en man 

med svart väst och hängslen, pottfrisyr och långt skägg. 

N e w M e x i k o 

Gränsen mellan Texas och New Mexiko markeras av Rio 

Grandefloden som så här långt upp i landet inte är särdeles 

”grande”, utan ser ut som en vanlig flod. Den brittiske författaren 

D H Lawrence var mycket förtjust i fridfulla New Mexiko och 

skaffade sig en egen stuga (där hans aska är inmurad i ett litet 

kapell; se nedan). I de stora öknarna finns missilövningsfältet 

White Sands där den första atombomben sprängdes 1945, på 

platsen finns en krater och ett monument. 

Huvudstaden i New Mexiko heter Santa Fe (50 000 inv) och 

ligger i delstatens norra del. Atombomberna konstruerades 

ett par km utanför staden i Los Alamos. 

Santa Fe Stages är en viktig teaterfestival i juni-aug, (505) 

982-6683. Ring turistbyrån 1-800-SEE-NEWMEX. Man 

kan övernatta på Santa Fe Hostel, (505) 988-1153, på 1412 

Cerrillos Road ($12-$15 i sovsal; dubbelrum för $30-38); 

och äta på Natural Cafe, 1494 Cerrillos Road. Santa Fes 

järnvägsstation heter Lamy; dagliga tåg mellan Chicago och 

Los Angeles; minibussar ansluter till tågen men måste bokas i 

förväg via Amtrak, 1-800-USA-RAIL eller (505) 982-8892.

Lamy är porten till nationalparkerna kring Taos, i norra 

New Mexiko. Västernhjälten och spejaren Kit Carson (1809- 

1868) hade Taos som bas nästan hela sitt liv och hans hus är 

museum (öppet dagligen); hans grav ligger i närheten. Själva 

Taos är en liten ort med 2500 inv, och har under 1900-talet 

odlat sitt rykte som en konstnärskoloni. 

Författaren D H Lawrence (1885-1930) – känd för ”Lady 

Chatterleys älskare” – och hustrun Frieda Lawrence kom 

till konstnärskolonin i Taos 1922, skaffade en egen stuga 

och planerade att grunda ett utopiskt samhälle i det vackra 

naturområdet. Efter D H:s död byggde Frieda ett kapell för 

hans aska, och fram till hennes död på 1950-talet besöktes 

deras stuga av många författare, bland andra Aldous Huxley 

och Tennessee Williams. Stugan ligger en bit norr om 

samhället Arroyo Seco. Än idag finns det gott om konstnärer 

och konstgallerier kring Taos och Arroyo Seco. 

Man kan övernatta i Arroyo Seco på HI-Taos Abominable 

Snow Mansion Lodge för $10 i tipi; $14 i sovsal, (505) 

776-8298, fax 776-2107, på Taos-Ski Valley Road vid 

Highway-150. Närmaste busshållplats är i Taos, 16 km från 

vandrarhemmet; gratis hämtning om man ringer i förväg. 

I Pilar, ett par mil söder om Taos (på vägen mot Santa Fe) 

ligger HI-Plum Tree Rio Grande Gorge Hostel, sovplatser för 

$11, (505) 758-0090, epost: klarache@laplaza.taos.nm.us, 

på 2886 Highway-68 vid korsningen med Highway-570. 

Greyhoundbussar passerar vandrarhemmet. Taos ligger 120 

km norr om Santa Fe; dagliga bussar tar 1 1/2 timme.

Carlsbadgrottorna 

I New Mexikos sydöstra hörn finns det väldiga grottsystem 

som går under namnet Carlsbad Caverns, tidigare bebodda 

av indianer och numera med miljoner fladdermöss. 

Grottorna är ett populärt turistmål. Man kan bo på Carlsbad 

Caverns Hostel för $12, (505) 785-2291, på 31 Carlsbad 

Caverns Highway i Whites City. Jefferson Lines-bussar från 

El Paso mot Lubbock stannar i Whites City på begäran; från 

Whites City kör särskilda bussar till Carlsbad Caverns. 

U S A : s U F O - h u v u d s t a d 

År 1947 sågs oidentifierade flygande föremål av en amerikansk 

pilot, och när han rapporterade om sitt möte klassades 

föremålen som ”Unidentified Flying Objects” (därav termen 

UFO). Då, några år efter krigsslutet, när det kalla krigets 

vindar börjat blåsa, resulterade observationerna i masshysteri. 

Under det året rapporterades över 100 UFO. 

Flertalet kunde avfärdas som naturfenomen, moln, stjärnfall, 

m m. Men det fanns undantag – speciellt incidenten i 

Roswell, New Mexiko. En julikväll 1947 satt järnhandlaren 

Dan Wilmont och hans fru på verandan och såg ett glödande 

föremål på himlen. Samtidigt, norr om Roswell, hörde 

ranchägaren Mac Brazel en explosion. Dagen därpå låg 

vrakdelar av tunn, stark folie utspridda på Brazels ägor. 

Kring farkosten låg 16 döda dvärgar i grå overaller (sägs det). 

Armén spärrade av området och påstod att folien kom från en

väderballong, varpå det hela tystades ned. Allt sedan dess har 

UFO-troende fortsatt att älta ”Roswell-incidenten”. På 1970talet 

sipprade det ut att militären inte alls var säker på att det 

varit en ballong. Några filmer av oklart ursprung, där man 

påstods kunna se en obduktion av rymd-dvärgarna, visades i 

TV 1995. Men alla konkreta bevis är borta idag. 

Både US Air Force och NASA har undersökt om det kan 

finnas någon främmande civilisation bakom alla UFOobservationer. 

Flygvapnets utredning ”Blue Book” pågick 

1947-69 (av sammanlagt 12 618 observationer förblev 701 

oförklarade). NASA har sökt efter utomjordiska budskap i 

radiosignaler från rymden 1992-93. Men idag är regeringens 

uppfattning att inget tyder på att USA:s säkerhet hotas av 

UFO. UFO-forskningen har flyttats över till ett privat institut, 

Search for Extraterrestrial Intelligence Institute (SETI 

Institute), (415) 960-4530, 2035 Landings Drive i Mountain 

View, Kalifornien. 

Men i genomsnitt varannan amerikan tror ändå på UFO 

och på att det finns intelligenta varelser därute i rymden. I 

delstaten Nevada finns t o m en speciell UFO-landsväg. Sekten 

Heavens Gate, ett religiöst samfund av dataprogrammerare, 

trodde så benhårt på UFO att de begick kollektivt självmord 

1997 (i tron att de skulle bli återupplivade på ett tefat). Det 

finns universitetskurser som behandlar UFO. Entusiaster 

sammanstrålar på UFO-seminarier. Nöjesindustrin kan 

tälja guld med TV-serier som ”Arkiv X” och filmer som 

”Independence Day” och ”Men in Black”. 

Roswell (50 000 inv) har utnämnts till USA:s UFO-huvudstad 

och turister kommer från hela världen, det finns UFO-museum

och man kan tälta på platsen där ”tefatet” störtade. Bussar 

från Albuquerque tar 4 1/2 timme, Carlsbad 2 timmar och 

El Paso 5 1/2 timme. Sångaren John Denver (eg John Henry 

Deutschendorf; 1943-1997) föddes i Roswell och dog – liksom 

de mystiska rymddvärgarna – i en flygkrasch. 

”Blue Book” finns i Washingtons Nationalarkiv och är offentlig 

handling.

Vägvisare till Arizona 


Arizona är USA:s ökendelstat. Talrika västernfilmer 

har filmats här och städerna som man reser förbi har 

fantasieggande namn som Apache Junction, Canyon 

Diablo, Gunsight, Smoke Signal och Tombstone. 

Idag är Arizona dock mer känt som ett paradis för 

USA:s pensionärer. För pensionärerna finns flera 

privata småstäder med åldersgräns, där ungdomar 

är förbjudna. 

På vägen västerut bör man stanna i Tucson (700 

000 inv), delstatens kulturella hjärta. Tucson sägs 

vara USA:s äldsta stad, med rötter i förhistoriska 

indiancivilisationer. Här kan man utforska ökenlivet 

både på museer och under guidade vandringar 

i omgivningarna, och får känna doften av vilda 

västern.

Där västern var vild 

Landskapet har återigen genomgått en metamorfos. 

Tåget rullar på en slätt med små och mindre buskage. 

Inget folk. Inga städer. Inte den minsta koja kan 

siktas från tågfönstret. Flera av de små samhällena 

som markerats på kartan i Cochise County följs av en 

parentes med ordet ”spökstad”. 

Längre bort klättrar slätten uppför bergssidorna. Istället för 

människor är här fullt med kaktusar, korta och stubbiga, med 

grå eller gul stam och grön igelkottsboll på toppen. Somliga 

har meterlånga vita spröt som sticker upp ur den gröna 

igelkotten, och från spröten hänger klasar av vita blommor. 

På en del har blommorna mognat till frukter. 

När tåget närmar sig Benson (3000 inv) kantas rälsen och 

den parallella I-10-vägen av gulnade gräsängar och skyltar 

som annonserar ankomsten till McDonald’s (i Benson). Vid 

Benson rånades tåget 1899. En av förövarna – Trefingers- 

Jack Dunlap – sköts ned av specialagent Jeff Milton utanför 

Tombstone. Specialagenten går till historien för citatet: 

–Jag har aldrig dödat någon som inte måste dö. 

Turistbyrå, (520) 586-2842, 363 West 4th Street. Från 

Benson kan man åka med en sekelgammal museijärnväg 

längs San Pedrofloden till spökstaden Fairbank; San Pedro 

& Southwestern Railroad, 1-800-269-6314; $24/$15; 4 

timmar. Alternativt tar man buss 3 mil söderut på US-80 till 

Tombstone.

Tombstone (1300 inv), som idag är museistad och 

Arizonas stora turistmål (näst Grand Canyon), blomstrade 

ursprungligen upp 1877 när en väldig silverådra hittades 

i närheten. Innan silverletaren begav sig in i det här farliga 

indianområdet hade han blivit varnad med följande ord: 

–Det enda du kommer att hitta där är din egen gravsten. 

Så med fickorna fulla av silver skrattade han och döpte 

platsen till ”gravsten”, dvs Tombstone. Redan 1880 hade 

Tombstone 5300 invånare, mest lycksökare och skurkar. 

Det obehagligt klingande namnet gjorde staden skäl för, 

och många revolvermän fann sin sista viloplats på Boot Hill 

Cemetery. Mest känd är revolverstriden 1881 vid OK Corral 

på Allen Street (dagligen kl 8:30-17; $5), där sheriffen Wyatt 

Earp (spelas av Kevin Costner i filmen ”Wyatt Earp” 1994) 

tillsammans med vapendragarna Bat Masterson och Doc 

Holliday gjorde upp med bröderna Clanton (verklighetens 

bröderna Dalton). Bröderna Clanton hade viftat en gång för 

ofta med sina pickadoller på Allen Street. 

Renoverade 1800-talsbyggnader som Bird Cage Theater, 

på 517 East Allen Street – där 26 personer skjutits ihjäl i 16 

revolverstrider och där fala Lola Montez sprattlade till det 

ostämda pianots ”Bird in a Gilded Cage” – vittnar om stadens 

solkiga förflutna med laglöshet och bordeller. Sedan mer än 

110 år tillbaka publiceras lokaltidningen Tombstone Epitaph 

(9 South 5th Street; dagligen kl 9-17; fritt inträde), Arizonas 

äldsta tidning.

Turistbyrån ligger på Allen Street, 1-800-457-3423. Hela 

staden Tombstone är en Registered National Historic 

Landmark. Dagliga revolverstrider. 

Tre mil söder om Tombstone (fortsätt på US-80) ligger 

Bisbee (8500 inv) vid mexikanska gränsen. Bisbee är också 

en gammal gruvstad (grundad ca 1880), här var det hundratals 

miljoner ton koppar som grävdes upp ur Copper Queen Mine, 

och gruvorna var i drift så sent som på 1970-talet. 

Nutidens Bisbee har utvecklats till en konstnärskoloni med 

gallerier och kultur, och är ett populärt turistmål med guidade 

turer ned i gruvgångar och middagar på gamla gruvhotellet. 

På Main Street ligger en udda bokhandel, One Book 

Bookstore, som bara säljer en enda bok: ”Me’n’Henry”. Det 

är en självbiografisk bok utgiven på eget förlag av en numera 

död författare, Walter Swan. 

Turistbyrån, (520) 432-5421, ligger på 7 Main Street, 

huvudgatan som kantas av gamla vilda västern-hus. Queen 

Mine Tours, (520) 432-2071; nedstigningar 5 ggr dagligen 

kl 9-15:30 under ledning av pensionerade gruvarbetare; 

hjälm ingår. Att övernatta kan vara dyrt, dock kan man 

kanske överväga att bo på historiska Copper Queen Hotel & 

Saloon, 1-800-247-5829, på 11 Howell Avenue, byggt 1902 

och med rum från $75. Billigare rum får man på Main Street 

Inn, 1-800-467-5237, som är byggt 1888; rum från $45; 26 

Main Street.

Tucson: Den gamla pueblon 

På vägen in till Tucson passerar tåget en militär flygbas och 

ett flygplansmuseum med flera hundra flygplan. Den torra 

ökenluften – Tucson har 350 soldagar om året, mer än någon 

annan stad i USA – är inte bara perfekt för pensionärer, den 

gör Arizona till en utmärkt plats för långtidsförvaring av 

plan. 

Beatles, som mig veterligen aldrig satt sin fot här, sjöng ”Jo Jo 

left his home in Tucson, Arizona, for some California grass” i 

en låt som heter ”Get Back”. Mitt första intryck när jag står på 

den dammiga gatan mellan järnvägsstationen och Greyhounds 

luggslitna bussterminal är att Jo Jo gjorde alldeles rätt. Tucson 

är en sådan där sömnig plats, där det är varmt och torrt, och 

som med undantag för några centrala skyskrapor är en enda 

stor villastad. Där man med gott samvete kan sova bort sitt liv 

i hettan. Perfekt att pensionera sig i. 

Sångerskan Linda Ronstadt föddes här 1946 men drog, 

precis som Paul McCartney skaldade, till Kalifornien när hon 

var 18 år. I mitten av 70-talet var hon USA:s bästsäljande 

kvinnliga sångerska, men nu får jag höra att hon sålt sitt hus 

i San Francisco (för 40 miljoner kronor) och flyttat tillbaka 

till Tucson, som ensamstående mor till två adoptivbarn. 

Lokalbussarnas hållplats i hörnet av 6th Avenue och Congress 

är döpt för att hedra henne till Ronstadt Transit Center. 

Det anges att i genomsnitt 2000 pensionärer flyttar hit varje 

månad.

R e s e r v a t f ö r p e n s i o n ä r e r 

Idag, när västernfilmer inte längre fungerar som födkrok 

har Arizona hittat sin nya nisch: den torra ökenluften är 

hälsosam för slitna gamla luftrör. Delstaten, vars 295 000 

kvkm huvudsakligen täcks av öken, har seglat upp som 

världens största ålderdomshem. När den övre medelklassen 

pensionerar sig i USA är det till en bostadsrätt eller villa i 

Arizona. Och för pensionärernas trygghet har flera privatägda 

städer (retirement communities) med åldersgräns inrättats: 

minst en familjemedlem måste vara över 55 år och ingen 

får vara under 19 år. Så denna delstat som tidigare utmärkt 

sig genom alla sina indianreservat för apacher och navajo 

och andra stammar, har nu blivit reservat för en ny och rik 

pensionärsstam. 

I amerikanska filmer förekommer ”Arizona” och ”sand” ofta 

som kodade stickord i replikerna, och i undertexten syftas 

då på någon rollfigurs förestående pensionering. Tänk på 

det nästa gång när du ser en amerikansk thriller där någon 

gammal polisdetektiv ska sluta på jobbet, då smygs orden in 

i dialogen. 

En av de populäraste orterna för pensionärer är Lake Havasu 

City (turistbyrå: 1-800-242-8278) vid Coloradofloden på 

gränsen till Kalifornien, där den stora attraktionen heter 

London Bridge – hitflyttad 1971 från London och återuppbyggd 

sten för sten. Strax intill finns en engelsk temapark.

C e n t r a l a Tu c s o n 

Tucson kallas för ”The Old Pueblo” och sägs vara den äldsta 

staden i USA. Men nästan hela centrum är modernt, till stora 

delar ombyggt på 1960-talet för att se ut som alla andra 

amerikanska landsortsstäder, med ett ”convention center” 

(mässkomplex) och flera ”shoppingmalls” (köpcentra). 

Efter en mugg kaffe på Greyhoundterminalens kafeteria 

flanerar vi ett par kvarter västerut, förbi Hotel Congress 

(311 East Congress), en låg, anspråkslös 1920-talsbyggnad 

med populär rockklubb och billiga rum, där bankrånaren 

John Dillingers liga arresterades i januari 1934. På rånarnas 

rum hittades fem maskingevär, skottsäkra västar och $25 000 

från olika bankrån. Dillinger själv lurade vakten i häktet med 

en träpistol och flydde (han sköts istället ihjäl av FBI-agenter 

när han gick och tittade på en gangsterfilm i Chicago; läs alla 

detaljer i avsnittet om Chicago). 

Butiker som säljer fransiga country & western-dräkter i 

mockaskinn, indianpärlor och annan exotika, kantar gatan till 

turistbyrån (130 South Scott Avenue), varifrån vi fortsätter 

västerut på Jackson Street till Tucson Convention Center 

(260 South Church Avenue), där delstatens operaensemble 

och balettgrupp håller till. 

Från mässkomplexet är det lätt att orientera sig uppför 

Church Avenue till El Presidio, stadens historiska kvarter. 

Presidio är spanska för ”garnison”, vilket avslöjar något om 

det förflutna för oss. I de moderna komplexen som vi passerar 

innan vi kommer till El Presidio-kvarteren ligger rådhuset

och domstolen. Inne i domstolsbyggnaden finns några 

murfragment kvar från 1700-talets militära befästningar. 

När vi sedan går norrut genom El Presidio ser vi de typiska 

äldre byggnaderna av soltorkat tegel (adobe bricks). Sanden 

lyfter i moln, i husens blomsterrabatter växer kaktusar. På ett 

asfalterat torg har man murat in en tidskapsel som ska öppnas 

år 2025 då framtida människor ska få veta allt om 1970-talets 

Tucson. Säkerligen en mycket värdefull upplevelse. 

Granne med rådhuset, norr om Alameda Street, ligger Tucson 

Museum of Art (624-2333; 140 North Main Avenue; tis-lör 

kl 10-16, sön kl 12-16; $2/$1; fritt inträde på tis). Museet har 

blandad konst, både med lokal anknytning och från världen 

i stort. På området hittar man stadens äldsta bostadshus, 

La Casa Cordova (175 North Meyer). En hantverksbutik 

ligger i ett gammalt tegelhus (från 1870) på 186 North Meyer. 

Några av husen har skrivits in i det nationella registret över 

historiska platser och somliga rymmer restauranger eller små 

pensionat. 

Ö s t e r o m j ä r n v ä g e n 

Järnvägen skär genom Tucson på diagonalen och hittills har vi 

spatserat på den sydvästra sidan där stadens centrum ligger. 

På nordöstra sidan finner man ett avslappnat shoppingområde 

längs 4th Avenue, och Arizonas universitet med intressanta 

museer. 

Från El Presidio kan man gå österut på 6th Street. Från Amtrak 

tar man vägen norrut, under järnvägsbron i östra ändan av

Congress Street och på andra sidan mynnar tunneln ut i 4th 

Avenue. I nio kvarter kantas 4th Avenue av idel butiker och 

restauranger, kaféer och bokhandlar. Gatan trafikeras av Old 

Pueblo Trolley, en halvantik ”streetcar” (spårvagn) från 1906, 

nedlagd 1930, återinvigd häromåret ($1). 

Under heta sommardagar grillas fotgängaren av den 

vitglödgade solen. Enstaka vindpruttar skyfflar upp dammet i 

luften och man får sand på läpparna och mellan tänderna. En 

droppe svett börjar rinna längs kinden, men torkar halvvägs. 

Strupen är hopsnörd och bränner som om adamsäpplet vore 

en marshmallow över en lägereld. Kanske är det då dags att ta 

en kaffe eller öl någonstans. 

–Om regnet inte fanns, skulle solen bränna bort jorden, 

brukade indianerna säga i liknande situationer. 

Universitetsområdet 

Efter 4th Avenues trevliga kvarter viker vi av åt höger (österut) 

på University Boulevard – samma väg som spårvagnen kör. 

Efter några kvarter är vi vid Park Avenue som markerar 

västra gränsen för universitetsområdet, där man kan se 

några av de drygt 30 000 studenterna sitta på kaféerna eller 

på gräsmattorna under blommande apelsinträd. I de första 

byggnaderna på University Boulevard ligger Arizona State 

Museum, som berättar om olika indianstammar som de vita 

försökt utplåna (621-6302; mån-lör kl 10-17, sön kl 12-17; fritt 

inträde). Om man fortsätter rakt fram på University Boulevard 

kommer man att passera universitetsbokhandeln och

vid Cherry Avenue universitetets informationsbyrå, och 

därintill ligger planetariet Flandrau Science Center (621- 

4515; $3/$2, planetariebiljett $4/$6). 

Om vi istället går ett par kvarter norrut längs Park Avenue 

från Arizona State Museum, kommer vi till den konstnärliga 

fakulteten. I huslängorna i hörnet av Park Avenue och 

Speedway Boulevard hittar vi teaterlinjen (som sätter upp 

egna produktioner) och konstmuseet med både renässansoch 

modern konst: University of Arizona Museum of Art 

(621-7567; mån-fre kl 9-17, sön kl 12-16; fritt inträde). Fine 

Arts Complex rymmer universitetets ryktbara fotomuseum 

Center for Creative Photography (621-7968; sön-fre kl 10- 

17; fritt inträde). 

Vilda Västern-museum 

Allt vi vill veta om livet i vilda västern lär vi oss på Historical 

Society (628-5774; 949 East 2nd Street; mån-lör kl 10-16, 

sön kl 12-16; fritt inträde) något kvarter väster om universitetet. 

Detta är en veritabel guldgruva med gamla fotografier från 

salooner, revolvrar som använts av kända mördare, fotografier 

från lynchningar, spelhålor, falskspelarnas hjälpmedel för att 

kunna bluffa i olika spel, en hel diligensvagn – och har faktiskt 

en gruvgång som man kan promenera genom återskapats i 

museet. Det finns en barnavdelning där barnen inom oss får 

besöka gamla boendemiljöer från 1870-talets Tucson. 

Till museet hör även en militärpostering från 1880-talet, Fort 

Lowell Museum (885-3832; Fort Lowell Park, 2900 North 

Craycroft Road, 10 km nordost om centrum; ons-lör kl 10-16)

och det historiska guvernörsresidenset Sosa-Carillo-Frémont 

House Museum (622-0956; Convention Center Complex, 

151 South Granada; ons-lör kl 10-16) varifrån gratis guidade 

promenader utgår somliga helger. 

I n d i a n e r n a 

Namnet Tucson kommer från indianernas språk och betyder 

”källan vid svarta bergets fot” – vilket i europeiska munnar 

blev ”tooson”. 

I Tucson får åtminstone jag för första gången ovedersägliga 

bevis för att indianerna verkligen funnits här i elvatusen år 

och att de tillhörde en gammal civilisation som européerna 

praktiskt taget utrotade. Forskare har hittat urgamla 

elefantbenknotor och jaktvapen i Ventanagrottan, väster 

om Tucson, som kunnat dateras så långt tillbaka. På 200talet 

f Kr hade indianerna tama hundar som sällskapsdjur, 

till jakt och vakt. Här i trakten fanns ett jordbrukarfolk 

som kallades för hohokam-stammen. De byggde enorma 

bevattningssystem och bedrev handel med andra stammar så 

långt borta som i Kalifornien. De använde ”konservburkar” 

av lera för majsförvaring. De har även lämnat hällmålningar 

som vi kan se i Sanguaro National Park West, alldeles utanför 

Tucson. Deras ättlingar tros vara dagens papagofolk (ca 

7000 stammedlemmar) som följer en del av hohokamfolkets 

sedvänjor. Sedan kom – som vi vet – de vita kolonisatörerna 

och utplånade 90% av urbefolkningen. 

På 1800-talet, när en del av stammarna – t ex apacherna – 

gjorde motstånd, satte man ett pris på deras skalper. Efter ett

tag klagade den mexikanska regeringen bittert över att civila 

mexikaner hittats dödade och flådda: det visade sig att jägarna 

korsade gränsen till Mexiko för att hämta håriga skinnbitar 

eftersom det var mycket lättare att döda en mexikan än en 

apacheindian. Sedan, sägs det, började affärsmän importera 

kinesiska och filippinska skalper, rökta och torkade, som man 

kunde få tag på utan att alls utsätta sig för någon fara. Då gick 

det för långt och skalpmarknaden kraschade. 

Det sista stora indiankriget tog slut 1886 när apachehövdingen 

Geronimo lade ner sina vapen vid Apache Pass i bergen i 

sydöstra Arizona. Platsen är nu Fort Bowie Historical 

Site; (527) 847-2500. 

Idag har indiankulturer tagits upp av new age-flummare 

som gillar att meditera till flöjtmusik eller dansa i extas 

till indiantrummor. Och städer i Arizona kan dryga ut sina 

inkomster med indianrelaterad turism. 

M e r o m i n d i a n e r n a 

Efter att man varit på Arizona State Museum och vill veta 

mer kan man kontakta Tucson Indian Center (American 

Indian Association), (520) 884-7131, på 131 East Broadway, 

som bl a arrangerar stadens indianfestival varje höst, med 

musik, dans och hantverk. 

Mellan Tucson och Phoenix kan man besöka 

hohokamstammens fyra våningar höga bosättningar i Casa 

Grande (1300-talet e Kr); museet är öppet dagligen kl 8-17; 

723-3172. 

Om man stannar i Phoenix finns där Pueblo Granderuinerna 

i en park. För tusen år sedan var detta en boplats

för hohokamstammen och man kan gå runt mellan deras 

bostadskvarter, bevattningskanaler och något som tros vara 

ett astronomiskt observatorium. Somliga ytor har använts för 

bollsporter. Det intilliggande Pueblo Grande Museum, 

(602) 495-0900, skildrar hohokamkulturen. Phoenix har 

också ett antropologiskt museum, Heard Museum of Native 

American Culture; (602) 252-8848; på 22 East Monte Vista 

Road (öster om Central Avenue); dagligen; $5. 

Strax norr om Flagstaff ligger Wupatki, (520) 556-7040, 

som byggdes i tre våningar med mer än 100 rum och har en 

tillhörande bollplan, bebodd av hohokamstammen ca 1100- 

1300 e Kr men övergiven av mystisk orsak. 

Delstaten är idag smockfull med indianreservat. Närmast 

Tucson i sydväst ligger tohono o’odham-reservatet som 

sträcker sig över tusentals kvadratkilometer. Norr om Tucson 

ligger apache-reservatet. Ännu längre norrut i Arizona finns 

navajo- och hopi-reservat. Man bör kolla vad för slags speciella 

tillstånd som krävs för att besöka olika reservat och tänka på 

att fotografering och filmning inte alltid är accepterat. Flera 

stammar har egna museer, bl a: 

Apache Cultural Center, (520) 338-4625, i Whiteriver 

norr om Fort Apache. 

Hopi Cultural Center, (520) 734-2441, är ett modernt 

kulturcenter i pueblostil. I hopi-reservatet har folket levt i 

samma byggnader i Old Oraibi under de senaste 600 åren, 

sägs det, och följer än idag många av sina gamla traditioner. 

Navajo Nation Tourism Department, (520) 871-6436, 

PO Box 663 i Window Rock är lämplig att kontakta om man 

vill besöka reservatet i nordöstra Arizona.


Riktnumret till Tucson och de flesta andra platser i Arizona är 

520; huvudstaden Phoenix har dock 602. 

Ta sig runt 

Broadway heter huvudgatan, och breda Congress är dess 

parallellgata på norra sidan. Adresser norr om Broadway 

kallas North och söderut heter de South. Nollpunkten är där 

Broadway skär Stone Ave (parallellgata till 4th Ave). Öster om 

Stone heter adresserna East och västerut West – om en adress 

är mer än tusen nummer bort är det rätt långt att gå (ca 20 

kvarter). 

Gatorna löper i öst-västlig riktning (varvat med en del 

boulevarder) och avenyerna i nord-sydlig riktning. Ganska 

mycket finner man inom gångavstånd, men på heta dagar 

beklagar man bristen på god kollektivtrafik. 

Den historiska spårvagnen Old Pueblo Trolley går i turisttrafik 

(792-1802; vardagar kl 11-14 och fre kväll-sön eftermiddag; 

$1) norr om järnvägen, från 8th Street längs 4th Avenue upp 

till University Square och museidistriktet. 

Kollektivtrafiken ombesörjs av Sun Tran, 792-9222, de 

kör till de flesta delar av den här utspridda staden, men tyvärr 

glest. Enkel resa: ¢75. Stadsbussarna går från Ronstadt 

Transit Center (6th Ave/Congress).

Guidning 

Tucson Museum of Art har gratis guidade rundturer i 

El Presidio, ons-tors kl 11 (okt-april); liknande promenader 

arrangeras av Arizona Historical Society på lör under 

nov-mars kl 9:30 med samling vid Sosa-Carillo-Frémont 

House. Universitetet har guidade rundturer på campus, 

621-5130. Det arrangeras sporadiska vandringar i bergen 

och öknen, en del kan vara gratis och andra kan kosta upp 

till $70 för en dag, men oftast måste allt bokas i god tid; 

ring t ex: Center for Desert Archeology, 885-6283; Forest 

Service Volunteers, 881-1309; Old Pueblo Archeology 

Center, 798-1201; Pina Community College Corporate & 

Community Education, 884-6720; Southwest Center for 

Biological Diversity, 733-1391. 

Gray Line Tours är dyra men kanske enda chansen för den 

som saknar bil att komma till somliga turistattraktioner, 1- 

800-276-1528. 

Fråga 

Den välförsedda turistbyrån (mån-fre kl 8-17, lör-sön kl 

9-16; 1-888-2-TUCSON med information dygnet runt) 

ligger på 130 South Scott Ave, ett par kvarter från buss- och 

järnvägsstationen. Kolla också turistinformation på nätet, 

http://www.arizonaguide.com/visittucson; och för hela 

delstaten på http://www.amdest.com. 

Universitetet har egen informationsbyrå, 621-5130.


Många sevärdheter ligger långt utanför Tucson. Ring 

respektive plats för anvisningar om du kör egen bil eller kolla 

om de ingår i någon guidad tur; kollektivtrafiken är tyvärr 

gles. 

Arizona-Sonora Desert Museum, 883-2702. Ca 20 km 

västerut på 2021 North Kinney Road. Dagligen kl 7:30-18; 

guidning kl 8:30, 9:30, 10:30 och 13:30; $8:95/$1:75. Anses 

vara en av USA:s bästa djurparker, för Desert Museum är 

både en djurpark och ett museum som handlar om ekologi 

i ökenregionen. Hälsa på asgamar, skorpioner och tarantlar. 

Biosphere 2, 1-800-828-2462. 60 km norr om Tucson på 

Oracle Road (väg-77), ta till höger vid milstolpe nr 96/5 och 

kör 3 km söderut. Dagligen kl 9-16:30; $13. Biosphere var 

från början ett märkligt experiment som gick ut på att bygga 

ett ekosystem i ett kolossalt växthus, där en grupp människor 

levde isolerade i två år för att samla erfarenhet inför 

koloniseringen av rymden; nu drivs Biosphere av Columbiauniversitetet 

och är öppet för publik dagligen (stängt under 

julhelgen), med egen restaurang och eget hotell. 

Colossal Cave, 647-7275. 35 km öster om Tucson på Old 

Spanish Trail (alternativt I-10 till Vail och sedan norrut). 

En av Nordamerikas största grottor, gammalt indian- och 

banditgömställe (det påstås att byte från flera rån ligger kvar). 

Guidade turer (dagligen). Servering och ridmöjligheter.

Gadsen-Pacific Toy Train Operating Museum, 

749-0228. Foothills Mall, 7401 North La Cholla Blvd (14 

km nordväst om centrum). Öppet fre-sön när Foothillsköpcentret 

är öppet; fritt inträde. Gamla och nya leksakståg, 

man får trycka på knappar för att sätta dem i rörelse. 

International Wildlife Museum, 617-1439. 10 km 

väster om centrum på Speedway Blvd till 4800 West Gates 

Pass Road. Dagligen kl 9-17. Naturhistoriskt museum med 

interaktiv utställning. Bio med naturfilmer. 

Kitt Peak National Observatory (NOAO), 318-8200, 

http://www.noao.edu. 950 North Cherry; kör 90 km sydväst 

om Tucson på Ajo Highway (Arizona State Route-86) och 

ta till vänster på väg-386. Dagligen kl 10-16; guidade turer 

kl 10:30 och 13:30; nattliga besök för stjärnkikning måste 

förbokas. I öknen på en hög bergstopp är luften klar och 

mycket lämpad för astronomiska observationer. Kitt Peak har 

världens största solteleskop. 

Old Tucsons filmstad, 883-0100. 201 South Kinney 

Road, nära korsningen med Old Gates Pass Road, 15 km väster 

om centrum. Dagligen kl 9-21 (ej storhelger); $12. Västernunderhållning. 

Öken-Hollywood som byggdes 1939 för 

filmen ”Arizona” och har sedan dess använts för hundratals 

andra inspelningar, t ex ”Rio Bravo” med John Wayne och 

60-talsserien ”High Chapparal” (kanske en förklaring till 

varför alla gamla vilda västernstäder är så lika varandra på 

TV). Kulisserna är ett av stadens populäraste turistmål, och 

när de brann ner 1995 byggdes allting upp igen inom ett år. 

Pima Air & Space Museum, 574-0462. 6000 East

Valencia Road (15 km sydöst om Tucson). Dagligen kl 9-16; 

$6/$3, gratis för barn under 10 år. Hundratals flygplan, 

militära och civila, bl a en kopia av bröderna Wrights plan 

från 1903 i en av världens största samlingar i sitt slag; 1996 

invigdes ett rymdgalleri. 

Titan Missile Silo, 625-7736. Duval Mine Road, Green 

Valley, 3 mil söder om Tucson. Sommartid ons-sön kl 

9-16 (vintertid dagligen); $6/$3, barn under 10 år gratis. 

Underjordisk missilsilo varifrån man under kalla kriget 

tänkte skjuta upp en missil med en kärnstridspets 214 gånger 

kraftigare än den som sprängdes över Hiroshima. Resten av 

USA:s Titan-silon har skrotats till följd av Salt-II-avtalet som 

supermakterna ingick, och denna som är den sista återstående 

är öppen för publik. 

Yozeum, 322-0100. 2900 North Country Club Road. Tisfre 

kl 9-15, lör kl 9-13; fritt inträde. Museum med jojor från 

1920-talet och framåt. Jojo-lektioner på lör. 


Det märks att Arizonas främsta näring är service för 

pensionerade affärsmän, eftersom Tucson har 20 gånger fler 

golfklubbar än teatrar. Men Tucson har en egen filharmonisk 

orkester, en balettoch en operagrupp, och några teatrar 

(en för ”Broadway-stil”, en för ”off-Broadway” och en för 

avantgarde) vilket gör Tucson till en av blott 14 städer i USA

som har hela skalan av finkultur. Säsongen för teater är septmaj, 

glesare på sommaren. Jazzdiggare kan slå en signal till 

Jazz Hotline, 743-3399. Det ska inte vara speciellt svårt att 

ramla över ett countryband på barerna. Bästa rockklubben är 

Congress i hotellet med samma namn (se ”Sova”). Annars är 

det läggdags tidigt och på vardagskvällar är centrumgatorna 

ödsliga. 

a.k.a. Theater, 623-7852. 125 East Congress. Stadens 

avantgardistiska teater. 

Centennial Hall, 621-3341. University of Arizona, 

University Boulevard vid Park Avenue. Regelbundet 

återkommande program under titeln UApresents med 

konserter, dans eller Broadwayproduktioner. 

Center for the Arts, 884-6456. Pima Community College 

Campus (West), 2202 West Anklam Road. Tre scener, 

konstgalleri; blandad repertoar. 

Gaslight Theater, 886-9428. Little Anthony’s Diner, 7010 

East Broadway. Ons-lör; $6-13. Gammaldags teaterrestaurang 

med lätt musikalisk underhållning. 

Invisible Theater, 882-9721. 1400 North 1st Avenue. 

”Off-Broadway”, dvs något mer seriös kommersiell teater. 

Music Hall, 293-4336 (opera), 882-5022 (balett), 882- 

8585 (symfoni). Tucson Convention Center, 260 South 

Church Street. Klassisk musik och baletter med Arizona 

Opera Company, Ballet Arizona och Tucson Symphony 

Orchestra.

Reid Park, 791-4079. DeMeester Outdoor Performance 

Center vid 22nd Street och 1200 South Country Club Road, 

något öster om centrum. Friluftsscen. 

Temple of Music & Art, 884-4875. 330 South Scott 

Avenue, söder om turistbyrån. Art déco-teater från 1920-talet; 

600 sittplatser. Teatern har upprustats för den välkända 

teatergruppen Arizona Theater Company – allt från klassiker 

till modernt. 

Theater Arts Department, 621-1162. University of 

Arizona, Park Avenue söder om Speedway Boulevard. Teater 

och poesi. 

Kalendarium 

Tucson har ett digert år med evenemang för att underhålla 

stadens invånare och attrahera turister. Downtown 

Saturday Night är en amerikansk ”kulturnatta” då man 

försöker få centrala Tucson att leva upp genom att de 35 

konstgallerierna har kvällsöppet; den första och tredje lör i 

varje månad; 624-9977. På torsdagskvällar arrangeras en 

gratis Thursday Night Artwalk, ledd av konstkännare. 

Sedan 1925 hålls i slutet av februari den årliga rodeon med 

hästparader och andra kringevenemang, La Fiesta de los 

Vaqueros (mexikanska för cowboys), på Rodeo Grounds, 

4823 South 6th Ave, 741-2233. Tucson Mariachi 

Conference sker i slutet av april (4 dagar), med mariachikonserter, 

konst och parader över hela staden, 884-9920.

Music under the Stars (söndagskvällar) är gratis i Reid 

Park med Tucson Pops Orchestra; återkommer under maj, 

aug och sept; på samma plats spelas Shakespeare under 

sommaren, 791-4079. Under hösten infaller Tucson 

Indian Days, 884-7131. Tucson Heritage Experience 

Festival (T.H.E.) är ett par dagar med mångkulturell 

underhållning och hantverk i El Presidio i okt; fem scener; 

fritt inträde; 888-8816. I slutet av okt hålls Tucson Blues 

Festival med gratiskonserter i Reid Park, 570-7955. 

Sova 

Congress Hotel och Hostel, 1-800-722-8848, fax 792- 

6366, http://hotcong.com/congo, på 311 East Congress 

Street, är förmodligen det bästa valet i alla lägen – utom för 

bankrånaren John Dillingers liga som greps här. Hotellrum 

från $38 och vandrarhemsbäddar för $14, och när man bor här 

slipper man kön till rockklubben som är idealiskt kvällsnöje. 

Om man vill bo i de gamla El Presidio-kvarteren finns Julius 

Kruttschnidt House El Presidio Inn, 1-800-349-6151, 

på 297 North Main Ave, i spanskt hus från ca 1886, med 

trädgård; rum för $100-115 inkl frukost. 

Via turistbyrån kan man få förteckning över alla andra 

historiska bed & breakfast i staden, eller hjälp med att boka 

rum på någon av rancherna (Guest Ranches) i Tucsons 

omgivning; rancherna tenderar att vara dyra men priserna 

går ner under sommarens hetaste period.

Om man bara tänker stanna över dagen och resa vidare nästa 

natt, kan man förvara grejer på Greyhoundterminalen. 

Äta 

Hundraåriga Cushing Street Bar & Grill (343 South 

Meyer vid Cushing Street; dagligen 11-01) är en mysig bar 

med träbjälkar och rött kakelgolv, omaka pinnstolar och 

lackad bardisk, där man kan ta en trevlig öl eller äta billigt 

(hamburgare $6; andra varmrätter för drygt $10; öl $4), 

söder om Tucson Convention Center, ca 15 min gångväg från 

Amtrak. 

Cybercafe och Club Congress i gamla hotellet (se ovan) är 

bra för en läskande iskaffe ($2) eller öl, på eftermiddagen kan 

man surfa på internet för $6, kvällstid spelar rockband. 

Kring universitetet hittar man flera trevliga ställen, liksom 

även längs köpgatan 4th Avenue. 

Läsa 

Läs Tucson Weekly som delas ut gratis och guidar i stadens 

nöjesliv; finns även på http://tucsonweekly.com. 

Bookman’s Used Books, Music & Software (dagligen kl 9-22) 

har en av sina butiker på 1930 East Grant Road vid Campbell 

Ave, 1 1/2 km norr om universitetet.

Ta sig vidare 

Järnvägsstationen är liten men har fräscha toaletter, 

centralt belägen på 400 East Toole Ave. Amtrak kör mot 

Los Angeles tre gånger i veckan (mån & tors & lör) och resan 

tar 9 timmar (över natten), samt med avgång på morgonen 

(mån & ons & lör) via Texas och New Orleans till Florida 

– efter 2 1/2 dygn kan man vara i Miami. Från Tucson till 

delstatshuvudstaden Phoenix kan man åka gratis med 

thruway-buss (måste förbokas) om man har Amtraks tågpass 

och från Phoenix går dagliga Amtrakbussar vidare via Flagstaff 

till Grand Canyon. 

Tvärs över gatan ligger Greyhound (2 South 4th Ave); öppen 

24-timmar om dygnet. Där finns kafeteria, TV-apparater 

och förvaringsboxar ($2 för 6 timmar). Bussar till Phoenix 

går med några timmars mellanrum; 2 timmar; $12. Till Las 

Vegas med byte i Phoenix: 10-12 timmar; $39. Greyhound 

nås dygnet runt på 1-800-231-2222. Intill Greyhound ligger 

Trailways. 

Tucson Airport, 573-8100, ligger en mil söder om 

centrum och resan till centrum kostar ¢75 med reguljär buss 

eller $11 med flygplatsskytteln. Mellan Tucson och Phoenix 

Sky Harbor Airport trafikerar Arizona Shuttle Service (1- 

800-888-2749; 18 turer dagligen; $19 per väg). 

Från Tucson till Tombstone är det 112 km, till Bisbee 144 km. 

Landsvägen till Mexiko går rakt söderut via Nogales (100 

km).

För driveaway-bilar ring National Auto Transporters 

i Tucson, (520) 323-7659; Phoenix, (602) 992-5200 eller 

Auto Driveaway, (602) 952-0339. 

Värt att veta om Arizona 

Arizona byter inte till sommartid. 

Huvudstaden heter Phoenix (600 000 inv) och ligger 184 km 

norr om Tucson. Till Phoenix flyttade trummisen Maureen 

Tucker efter upplösningen av Velvet Underground i maj 1973, 

och födde fem barn. Här började Alice Cooper och Tubes. 

Främst är Phoenix en solig pensionärsstad där man hyr eller 

köper in sig i färdiga pensionärsförorter. 

Hit flyttade arkitekten Frank Lloyd Wright och inrättade 

sin studio och arkitekturskola, Taliesin West, (602) 860- 

2700, på 108 Street North vid Cactus Road i Scottsdale, 

Phoenix nordöstra utkrok (dagliga visningar, förbokning är 

nödvändigt; $10). Wright bodde här till sin död 1959 och har 

satt sina spår: se bl a Grady Gammage Memorial Auditorium, 

(602) 965-3434, på Arizona State University (gratis guidade 

turer på vardagar) och First Christian Church, 6750 North 

7th Street. Ett av Frank Lloyd Wrights allra första knäck i 

Phoenix var Biltmore Hotel (1927), ett dyrt hotell att bo på 

med en dyr restaurang döpt till Wright’s, som inte ens räknas 

till stadens bästa. 

Fråga mer på turistbyrån, 1-800-842-8257, i Civic Center. 

Billigast ($12) bor man på HI-Metcalf House, (602) 254-

9803, på 1026 North 9th Street, 1 km norr om Greyhound och 

3 km från Amtrak. Amtrak ligger på 401 West Harrison Street 

(tåg mellan Chicago och Los Angeles). Greyhoundterminalen 

ser ut mest som ett koncentrationsläger på East Washington 

Street. Bussar Phoenix-Las Vegas kostar $29; Phoenix- 

Flagstaff $21:50. Sky Harbor Airport, 5 km sydost om 

centrum nås med stadsbussar (samt gratis skytteltrafik på 

vardagar). 

G r a n d C a n y o n 

Sydvästra USA:s största sevärdhet är Grand Canyon, i 

Arizona nonchalant kallad ”The Canyon” eftersom den är 

tämligen ensam i sitt slag och knappast behöver någon 

utförligare presentation. Om man befinner sig i Tucson eller 

Phoenix, bör man först resa till Flagstaff och därifrån fortsätta 

till Grand Canyon (med Amtrakpass kommer man ända 

fram per thruway-buss). Till nationalparken betalar man en 

inträdesavgift på $4 per person; $20 per bil. 

Man kan bo hyfsat billigt på Phantom Ranch (sovsal $22; 

dubbelrum $60; måltider $10-20) på botten av Grand Canyon 

(vid Coloradofloden). Hotellen är lite dyrare uppe i de små 

samhällena Grand Canyon och Bright Angel. Bright Angel 

Lodge, (520) 638-2401, som är byggt år 1935, kostar $60- 

$275; El Tovar Lodge, (520) 638-2401, i samhället Grand 

Canyon är det finaste stället med anor från 1905 – där har 

presidenter och filmstjärnor övernattat; $200-300 per natt.

Alla bokningar görs genom Amfac Resorts, (303) 297-2757, 

fax (520) 638-9247. I Bright Angel har Park Rangers gratis 

program för turister. Turistinformation fås genom Grand 

Canyon National Park, (520) 638-7888, fax 638-2125. 

Flagstaff (30 000 inv) nås med dagliga tåg från Chicago 

och Los Angeles; om man inte har Amtraks tågpass kostar 

bussresan Flagstaff-Grand Canyon $12:50 med Nava-Hopi 

Tours; en daglig buss i vardera riktningen. Turistbyrån, 

(520) 779-7611 ligger på 211 West Aspen Ave. Flagstaff 

har flera billiga vandrarhem: STF-medlemmar kan bo på 

historiska HI-Weatherford Hotel för $18, 1-800-631-5032, 

fax (520) 773-8951, på 23 North Leroux, tvärs över Route-66 

från järnvägsstationen (det är för övrigt samma berömda väg 

som det sjungs om: ”…get your kicks on Route Sixty-Six”). 

På hotellet från 1897 har västernhjältar som Wyatt Earp 

bott och författaren Zane Grey (1872-1939) satt och skrev 

västernromaner – över 100 filmer bygger på hans böcker! 

Weatherford har en pub med musik så att man slipper ha 

tråkigt på kvällen. Om det skulle vara fullt kan man prova 

Dubeau Motel & Hostel, 1-800-398-7112, på 19 West 

Phoenix Ave (sovsal $12; privata rum $25), några kvarter från 

busstationen och mittemot järnvägsstationen; i priset ingår bl 

a cykelutlåning. 

Alternativt kan man resa till Grand Canyon via Williams 

(mellan Flagstaff och Grand Canyon) med Grand Canyon 

Railroad, 1-800-843-8724 (dagligen på sommaren, glesare 

vintertrafik; $47 enkel resa; inkl simulerat tågrån). Om man 

fastnar i Williams finns där en turistbyrå, (520) 635-4061, 

på 200 West Railroad Ave och billiga bäddplatser på Canyon

Rail Car Hostel, (602) 635-9371, 1900 Rodeo Road. 

På sina ställen tangerar Grand Canyon gränserna till Utah och 

Nevada – den är därför tillgänglig från t ex Las Vegas varifrån 

det arrangeras populära eftermiddagsturer med flyg.

Från Arizona till Las Vegas 

Klockan är fem på morgonen och bussen har just rullat över 

Coloradofloden där Hooverdammen snör av Grand 

Canyon och bildar en av världens största konstgjorda sjöar, 

Lake Mead. Omedelbart efteråt börjar vägen att luta brant 

mot Nevadas mörka öken och stjärnorna bleknar, för där 

ligger Las Vegas som en glittrande radioaktiv spya, nedkräkt 

från himlen. Staden är som en skopa av solen, en rastlös 

guldpöl, som runnit till öknens botten. Bussen rullar av egen 

kraft utför sluttningen mot denna malström, denna bläckfisk i 

neonkroppsstrumpa, och ju närmare vi kommer desto tydligare 

urskiljer vi de enskilda kasinonas ljusreklam: allt pulserar i en 

och samma riktning, suger in mot kasinoportarna, och varje 

skylt utlovar maximal vinstchans till envar som där träder in. 

När bussen rullar på Las Vegas morgontomma gator blickar 

man in i dygnet-runt-öppna spelhallar där folk sitter hålögda, 

utmärglade, som knarkarna i europeiska stadsparker, och 

masturberar den enarmade banditen för att få se frukter i 

olika färger. 

Sju timmar och tre minuter efter avresan från Phoenix, 

Arizona, kliver man mör och svettig ut ur bussen på Las 

Vegas Greyhoundterminal, där folk som spelat bort pengarna 

till hemresan gråter vid biljettluckan tills ordningsvakterna 

släpar iväg dem.

Vägvisare till Las Vegas, 

Nevada – $35 per dag 

Las Vegas (1,1 milj inv) förtjänar absolut ett studiebesök 

av varje seriös turist. Spelhålorna garanterar en 

annorlunda och omtumlande upplevelse – men 

man ska iaktta försiktighet om man har lätt för att 

drabbas av speldjävulen. Amerikanerna själva gör 

av med i genomsnitt 15 000 kr per person och år på 

hasardspel. 

Det är väldigt billigt att vistas i Las Vegas så länge 

man undviker spelborden: hotellen lockar med 

gratisnöjen, underhållning, billig mat, gratis drinkar. 

Man kan ha kul i dagar utan att spendera mer än en 

handfull dollar. 

Dessutom har Las Vegas ett stort kulturutbud, med 

museer, konserter och Las Vegas-shower.

Ljusets och mörkrets stad 

Han verkade förvånad. ”Har du hittat den amerikanska 

drömmen?” sa han. ”I den här stan?” 

Jag nickade. ”Vi sitter på huvudnerven just precis nu”, 

svarade jag. 

Hunter S Thompson om kasinot Circus-Circus i ”Las 

Vegas, en grym resa till hjärtat av Den Amerikanska 

Drömmen” 

Nevada är spanska för snöhöljd, och syftar på bergsmassiven 

norrut i delstaten. De första vitingarna som bosatte sig i 

Nevada var mormoner som grundade staden Mormon Station 

1849. Ursprungligen var det bergsbruket som var den stora 

näringen, men när guld- och silverådrorna sinade övergavs 

samhällena, och många är idag ödsliga spökstäder. Eftersom 

Nevada länge förblev en av USA:s glesast befolkade delstater 

gjorde armén kärnvapenprov i öknen norr om Las Vegas på 

1950-talet. Men tack vare spelhålorna går delstaten nu en 

ljusare framtid till mötes. 

Händelseförloppet som förvandlade avfolkningsbygden till 

ett av USA:s främsta turistmål är följande: Hasardspel var 

förbjudet i början av 1900-talet, men legaliserades 1931. 

År 1940 invigdes det första kasinohotellet på Las Vegas 

Boulevard som på den tiden bara var en dammig bygata. Det 

dröjde bara några år tills The Strip, som boulevarden kallas, 

började utvecklas mot den turistmagnet det är idag. Spel och 

snabbvigslar blev de stora inkomstkällorna och närheten

till Hollywood garanterade att man inte behövde sakna rika 

kunder och berömda kabaréartister. 

Från allra första början har investeringarna gjorts med 

maffiapengar, som t ex när Flamingo byggdes av Bugsy Siegel 

1946 (spelad på bio av Warren Beatty). Än idag kommer en 

stor del av pengarna från organiserad brottslighet (ett kasino 

med enorma dagliga ut- och inbetalningar är den perfekta 

platsen för att tvätta smutsiga pengar). 

Den ursprungligen mycket syndiga profilen har under de 

senaste åren tonats ned. Visserligen dräller det av motell som 

hyr ut rum per timme (inklusive ”cable-porno”), färggranna 

broschyrer erbjuder ”callgirls” eller försöker locka en till 

någon bordell – i vissa kommuner står bordellerna för 30% 

av skatteintäkterna. Men bordellerna är förbjudna i de 

familjevänliga kasinostäderna Las Vegas och Reno, och Sodom 

och Gomorra överskuggas av alla familjeattraktionerna för 

helylleturisterna: de flesta kasinohotell har någon form av 

nöjespark och simbassänger för barnen. 

Antalet turister ökar stadigt när det är goda tider i landet, 

eftersom folk har mer pengar att spendera (och amerikaner 

är notoriskt skeptiska mot att resa utomlands). Och besöken 

ökar ännu mer när det är dåliga tider, för då vill folk glömma 

eländet och hoppas på att vinna storkovan. Las Vegas har 30 

miljoner turistbesök per år. Och 30 miljoner turister betyder 

tiotals miljarder spenderade dollar. Las Vegas är en förebild 

för många fattiga områden i USA, som legaliserar spel i hopp 

om att kasinopengarna ska bygga upp infrastruktur och 

sysselsätta regionens arbetslösa.

Fortfarande är Las Vegas en slutförvaringsplats för gamla 

kändisar, som här kan hålla sin karriär igång med konstgjord 

andning. Elvis Presley uppträdde under sina sista år på Hilton. 

När denna reseguideförfattare besökte Las Vegas kunde 

jag räkna till fler gråhåriga föredettingar än antalet fingrar 

på mina händer: där fanns alla sorter från Paul Anka, Neil 

Sedaka, Pointer Sisters, KC & The Sunshine Band, Dr Hook, 

Engelbert Humperdinck, David Cassidy, Everly Brothers, 

Steppenwolf och Emerson, Lake & Palmer till David Lee 

Roth. Det intressanta är att för tio år sedan var artisterna 

desamma, med undantag för David Lee Roth som då ännu 

inte hunnit bli en föredetting. 

Stadens ”skyddshelgon” är ingen mindre än Liberace (1919- 

87), som hedras genom ett eget museum och med en årlig 

prisutdelning för showartister. Föga häpnadsväckande 

är det att Las Vegas (liksom Arizona) har börjat locka till 

sig pensionärer eftersom ökenluften är torr och hälsosam 

mot kroniska åkommor (liksom i Arizona), och här får 

pensionärerna på köpet ett hektiskt nöjesutbud året om. 

Dessutom är nöjeslivet i ”City of Light” koncentrerat till ett 

par gator i centrum, och förorterna så är tysta att man kan 

vila dygnet runt. 

Las Vegas har – genom en märklig blandningen av synd, hor 

och spel å ena sidan, och å andra sidan sitt välkomnande 

av pensionärer och barnfamiljer – kommit att allt mer 

förkroppsliga den amerikanska drömmen. Faktum är att Las 

Vegas växer snabbare än någon annan stad i landet: varje 

månad bosätter sig 4000 nya invånare i Vegas och man 

trycker ny telefonkatalog två gånger om året.

T h e S t r i p 

Huvudgatan som sträcker sig kilometer efter kilometer 

genom staden är Las Vegas Boulevard, och en 5 kilometer 

lång sträcka av Las Vegas Boulevard South kantas av de stora 

kasinopalatsen – denna sträcka kallas också för The Strip. 

Oftast har varje kasinopalats flera spelhallar med alla slags 

spel från roulettebord och kortspel till enarmade banditer och 

keno (mer om spelen följer). I samma byggnad finns oftast 

flera restauranger, vanligtvis en billigare servering (en diner 

eller buffématsal) där vi vanliga turister äter för ett par dollar 

och mer exklusiva restauranger för de rika. Därutöver har 

kasinopalatsen byggts ut med alla slags familjeattraktioner 

– badbassänger, nöjesparker och showteatrar. 

The Strip rymmer allt en amerikan vill se under sitt liv i 

kompaktformat. Kasinona profilerar sig med olika teman, 

och bara genom att förflytta sig en liten bit längs gatan kan 

man byta miljö från stjärnornas Hollywood (MGM Grand 

Hotel) till Egyptens pyramider (Luxor Casino; inklusive 

farao Tutankhamons grav) eller sitta och dricka kaffe under 

(ständigt) rodnande aftonhimmel på en (luftkonditionerad) 

piazza i Italien (Caesar’s Palace) eller vistas i en cirkusmiljö 

där man genom att vrida blicken upp från spelbordet kan se 

trapetsartister svinga sig i taket (Circus-Circus Casino). 

Ett kasino bjuder publiken på dagliga sjörövarbataljer med 

fullskaliga fregatter som exploderar och sjunker i en konstgjord 

sjö som omger spelhallen (Treasure Island), och ett annat 

håller sig med djurpark (Tropicana Casino).

Nya kasinohotellet New York, New York är en grov karikatyr 

på en Manhattanvy, med Frihetsgudinnan hälften så stor som 

originalet, och en profil där man känner igen Empire State 

Building (krympt till ”bara” 50 våningar); växelpengarna 

körs runt av växelkassörskor vars vagnar har dekorerats 

som gula New York-taxibilar. Det finns ett nostalgikasino 

som ska föra tankarna till sekelskiftets Monte Carlo, och ett 

Countryland Casino som ska förflytta en till Nashville. På ett 

annat hotellkasino finns möjligheter att åka vattenskidor på 

en konstgjord sjö mellan spelborden. 

Varje vecka invigs nya märkvärdigheter. Nyheter 1997-98 är: 

Filmmogulen Steven Spielbergs nya smörgåsrestaurang 

Dive!, byggd som en ubåt och där den typ av mackor som 

kallas ”subs” givetvis serveras. Man kan åka hiss upp till 

World of Coke Museum i världens största Coca-Colaflaska. 

Stratosphere Resort har USA:s högsta torn med tre 

vigselkapell, roterande restaurang med panoramautsikt och 

världens högsta berg-och-dalbana på taket till 135:e våningen. 

Star Trek Experience är en science-fiction-temapark 

med virtual reality-attraktioner och Star Trek-restauranger 

(alltsammans byggs i samarbete mellan Las Vegas Hilton och 

nöjespark-kedjan Paramount Parks) – och Star Trek-kasinot 

får snart konkurrens av nya Starship Orions ”Alien-Cirkus”. 

Härnäst öppnas ett hotellkasino med tema Paris: där ska 

finnas kopior av Triumfbågen, Champs-Élysées, Seinefloden 

och Eiffeltornet (där man kan äta i översta våningens Jules 

Verne-restaurang). Andra nya hotell ska erbjuda miljöer som 

om man befann sig i Marocko (fast bättre), i Venedig (fast 

bättre) och på 50-talet (fast bättre).

Det finns ingen hejd på uppfinnarglädjen i Las Vegas. Allt 

som krävs för att göra en människa lycklig finns, och om det 

inte finns så är det under uppbyggnad. Och allt är bättre än 

originalen eftersom man inte behöver trassla med franska 

glosor eller oroa sig för att det inte ska finnas hamburgare i 

Marocko. 

Vad ska framtidens arkeologer tänka när de hittar ruinerna 

efter Las Vegas i denna ogästvänliga öken – ruiner och vrak 

efter spelmaskiner, bordeller, sjörövarskepp och världens 

största Coca-Cola-flaska? Kanske tänker de att 1900-talets 

människor i sin religiösa nit strävade efter att återuppbygga 

det bibliska Sodom & Gomorra, som Gud i vredesmod 

förvandlat till aska, är min gissning. 

B r ö l l o p i L a s V e g a s 

Las Vegas är känt för snabba vigselförrättningar: stjärnor från 

Hollywood gifter sig här i parti och minut. Det sägs att Joan 

Collins har gjort det flest gånger (bl a på Little White Chapel). 

Andra som gift sig i Vegas är Frank Sinatra-Mia Farrow 

och Bruce Willis-Demi Moore. Även ickekändisar gifter 

sig här eftersom det är billigt och enkelt. I Nevada förrättas 

100 000 bröllop per år: de 50 vigselkapellen står alltid redo 

i Las Vegas, ofta med limousine- och smokinguthyrning i 

samma kvarter. Och lika lätt är det att skilja sig – vilket 10 

000 par gör om året. 

Vigslar tar ungefär tio minuter (man behöver inte ens kliva 

ur bilen om man inte vill; det snabbaste drive-in-kapellet 

förrättar vigslarna på drygt 30 sekunder) och det kostar från

$25 för de enklaste arrangemangen till $200 för något mer 

speciellt. Det finns temabröllop för den som vill ”lyxa”: låt en 

Elvisklädd präst viga er till tonerna av ”Love Me Tender” på 

Graceland Chapel. 

Allt som krävs är en licens för $35 från en lokal domstol (i Las 

Vegas Clark County Courthouse, 200 South 3rd Street; månfre 

kl 8-24, lör-sön dygnet runt; 455-3156). Båda parter 

måste infinna sig på kontoret och båda måste vara över 18 

år (styrks med ID-kort); den som är 16-18 år måste visa upp 

skriftligt tillstånd från målsman. 

Man behöver inte ta blodprov och om man är frånskild räcker 

det att man själv uppger det och försöker minnas när och 

var skilsmässan inträffade. Man kan beställa förteckningar 

över kapell och en ”honeymoon planner” från turistbyråer 

i Nevada (se ”Fråga”); de populäraste bröllopsdagarna är 

Valentindagen och nyårsafton. 

S p e l e t k a n b ö r j a 

Minimiålder för att delta i hasardspel är 21 år. Den som är 

under 21 år kan spela om mindre värdefulla vinster, i barnens 

spelhall utgörs vinsterna t ex av kramdjur. Klädseln är valfri: 

en del gäster är uppklädda i klänning eller kavaj, andra 

kommer i shorts och T-shirt. 

Grundreglerna för hasardspel är två: 

1) Lär dig spelet innan du börjar spela. Kasinon ger 

gratislektioner och delar ut instruktionshäften. För att få 

hjälp av croupieren är det bäst att spela tidigt på morgonen, 

när det är lugnt. De flesta spelen är mycket lättbegripliga,

eglerna tar sällan längre än 60 sekunder att lära sig. Men att 

vinna är däremot lika svårt som att försöka kravla sig upp ur 

kvicksand. Kasinots förtjänst ligger givetvis i att de utbetalade 

vinsterna totalt sett är lägre än de inbetalade insatserna. Alla 

förlorar alltså – men kasinot förlorar mindre än vad spelarna 

förlorar. 

2) Sätt en gräns för hur mycket du är beredd att förlora och håll 

fast vid den: om du använder spelmarker ska du med jämna 

mellanrum växla in dem så att du ser hur mycket pengar de 

motsvarar. När dagens förlust är gjord ska du inte försöka 

vinna tillbaka pengarna – det finns andra nöjen i Las Vegas. 

Följande är de vanligaste spelen: 

Tärningsspel bygger på vadslagning om numren som 

kommer upp; tärningarna byts ut varje dag för att minimera 

risken för slitage som kan leda till att ett visst nummer 

kommer upp för ofta. 

Roulette bygger också på vadslagning: här ska man gissa 

vilket av de numrerade facken kulan hamnar i. 

Blackjack är ett kortspel där summan av kortens värde ska 

komma så nära 21 som möjligt – helst ska man få 21. Men 

man förlorar om man får över 21. 

Baccarat är ett liknande kortspel där man ska få 9 (eller så 

nära som möjligt). 

Det finns också ett bingo-liknande spel (av kinesiskt 

ursprung) som kallas Keno. Keno spelas mer som tidsfördriv, 

ofta medan man vilar sig vid bardisken eller äter på någon 

kasinorestaurang.

Enklast att förstå är spelautomaterna. Man stoppar in 

ett mynt och drar i en spak: automaterna är inställda för att 

betala tillbaka en viss procent av allt det som satsas. En del 

kasinon lockar med 99,7% retur i vinster, eftersom rassel från 

mynt lockar fler spelare till apparaterna. Och antingen vinner 

man eller så förlorar man – någon tvekan om spelets natur 

kan därmed inte råda. 

–Hemligheten är att man ska fortsätta spela på en och samma 

maskin hela tiden, sa en hjälpsam tant som gick förbi med en 

stor kartong med mynt. 

Jag började med 40 mynt i handen och satte mig framför en 

apparat som såg lovande ut (den hette Wild Rose), och matade 

in mynten ett efter ett medan jag mellan varje inmatning lugnt 

och sansat drog i spaken, på ett icke alltför ivrigt sätt. 

Apparaten väsnades emellanåt infernaliskt när vinsten 

sprutade ned i myntlådan, och efter att ha spenderat 40 mynt 

kunde jag räkna ihop en sammanlagd retur om 35 mynt (87,5 

%). För att försäkra mig om att testresultatet blivit korrekt 

spelade jag de 35 mynten, och fick den här gången 20 mynt i 

retur, en radikal försämring (57%). Under tiden hade jag dock 

hunnit beställa en gratis öl, så jag invaggades i en känsla av att 

ändå ha tjänat något på det här. På kasinona har de räknat ut 

att efter några öl fortsätter gästerna gärna att trycka in mynt 

i maskinerna – vilket var exakt vad jag gjorde. Efter att ha 

spelat de återstående 20 mynten räknade jag in en retur på 

5 mynt (25%). Medan cirkusartisterna svischade förbi i taket 

ovanför mitt huvud stoppade jag in de fem mynten, och till 

min förvåning gav tre av mynten vinst och min pott ökade

till 15 mynt (300%). ”Viva Las Vegas”, nynnade jag för mig 

själv medan jag matade in mynten, bara för att upptäcka att 

maskinen villigt svalde varenda nickel utan att ge någonting 

alls tillbaka. 

Och lärde jag mig någonting av att 40 mynt förvandlats till 

0? Nej, ingen sensmoral hindrade mig från att växla till mig 

ännu fler mynt och fortsätta reta speldjävulen. Med samma 

målmedvetna, maniska precision som tanterna i spetsiga 

glasögon och uttänjda hotpants omkring mig kämpade jag 

mot mina spelautomater (periodvis matade jag tre samtidigt), 

hjälpt av ytterligare gratisöl bekymrade det mig föga att 

jag förlorade mer och mer. Då och då tickade apparatens 

rosenröda ögon fram småvinster för att hålla mig igång. Det 

var som om det bara var Wild Rose och jag där, de andra 

människorna försvann i en rökblå dimma. Om jag hade spelat 

på dollarmaskiner hade jag vid eftermiddagens slut legat back 

med $240 (1900 kronor), men eftersom jag begränsat mig till 

femcentsmaskiner var förlusten bara $12 (96 kronor). 

Men det fanns bara en vinnare. 

Och det var inte jag. 

D o w n t o w n – F r e m o n t 

S t r e e t E x p e r i e n c e 

Från The Strip kan man gå norrut till stadens Downtown, förbi 

rosa bröllopskapell, bredvid saggiga motell som hyr ut rum 

per timme för snabba smekmånader, förbi thairestaurangen 

som dubblerar som pantbank och där man kan stampa på sin 

vigselring.

Och förbi de där ställena där man kan snabblåna pengar till 

borgen och spelskulder, förbi gräsmattor och ödetomter där 

tiggarna sover när de slutat tigga för dagen. 

Fremont Street är en tvärgata till Las Vegas Boulevard, 

tidigare känd som ”Glitter Gulch”, numera också kallad Casino 

Center – vilket är varumärket för Las Vegas Downtown. Där 

består neonljusen av en genomtänkt blandning av gult och 

vitt med inslag av blått, och ljuset är så intensivt att det mitt i 

natten ser ut som om det vore tidig eftermiddag. Belysningen 

ingår i en strategi, för här längs Fremont Street ligger kasinona 

tätt, och sitter man inne och spelar och råkar slänga ett öga ut 

så ser man gatan bada i dagsljus, vare sig det är dag eller natt. 

Helt följdriktigt finns det inte några klockor någonstans, bara 

spel och sprit, spel och sprit; allt för att man inte ska upptäcka 

hur sent det är och sluta spela. 

Alla siffror överallt, neonskyltar som blinkar $100 000, 

och en miljon dollar i äkta $10 000-sedlar som ställts ut på 

Binion’s Horseshoe, gör att man tänker guld, och när man 

blivit trött och full och lutar sig mot sin spelautomat så kan 

man drömma guld. 

Spelkunderna vid de filtklädda spelborden är klädda i 

snitsiga kostymer eller lediga strukna skjortor, minikjolar 

och åtsmitande jumprar, de har en solbränna från stranden 

och muskler från gymet, de vet hur man kastar tärning och 

samtidigt ser snygg ut, och med koreograferat förströdda 

men eleganta rörelser lyfter de ett cocktailglas från brickan 

som sträcks fram. Och om de förlorar eller vinner tusen dollar 

bryr de sig inte. De kastar föraktfulla blickar mot raderna av 

pensionärer och turister vid spelautomaterna.

Jag börjar att se estetiken i det hela: I USA finns en dröm om 

att bli rik, en tes om att alla kan lyckas, och ingenstans finns 

en mer demokratisk möjlighet att förverkliga den drömmen 

än i Las Vegas – någon gång då och då blir någon slumpvis 

utvald person miljonär. Men för varje sådan miljonär krävs 

att de andra satsar och förlorar. Las Vegas är på så sätt en 

metafor för det amerikanska samhället. 

Värt ett studiebesök, som sagt.


Riktnumret till hela Nevada är 702. 

Man bör som tillfällig besökare vara uppmärksam på att 

sedlar och mynt är betydligt mer gångbara än checkar och 

kreditkort i den här mycket säregna staden. Alla förutsätter 

att en check är ogiltig eller spärrad. Man kan ta ut kontanter 

(mot en avgift) på bankomater (ATM-maskiner) eller växla 

in checkar på speciella inväxlingsfirmor (som också lägger på 

avgifter). 

Ta sig runt 

För turister är Las Vegas en ganska enkel stad: en lång gata 

vid namn Las Vegas Blvd täcker in nöjena. 

Första kasinot byggdes vid korsningen Sahara Ave och Las 

Vegas Blvd. Söderut från Sahara är Las Vegas Blvd en av USA: 

s största turistattraktioner och kallas The Strip, på 5 km 

ligger kasinopalats, hotell med tusentals rum och nöjesparker 

tätt. Dagtid kan det bli ganska varmt om man går till fots. 

”Downtown” kallas också för Casino Center, beläget ett par 

km norr om Sahara Ave på Fremont Street (tvärgata till Las 

Vegas Blvd), tidigare känd som Glitter Gulch. 

Mellan The Strip och Casino Center finns ett ödsligare 

område där man hittar motell, pantbanker och kapell för 

snabbvigslar.

Kollektivtrafik ombesörjs av Citizens Area Transit, 228- 

7433. Buss nr 301 kör på Las Vegas Blvd mellan Casino Center 

och The Strip, dygnet runt med 15 minuters intervaller. Enkel 

avgift: $1-1:50. Byte är gratis under en timme, men då måste 

man be om transferbiljett när man påbörjar resan. 

Limousine (inklusive chaufför) kostar $40-80 per timme 

beroende på fordonets längd. 

Guidning 

Det finns turer till Grand Canyon, t ex med Kelly’s Canyon 

Tours (3 dagar, 2 nätter) från vandrarhemmet Las Vegas 

Independent Hostel två gånger i veckan; 385-0022. 

I turistbroschyrer hittar man bolag som flyger genom Grand 

Canyon i chartrade små plan (där man har god sikt från alla 

sittplatser): ofta hittar man i samma broschyr en rabattkupong 

för flyget. Se Arizona-kapitlet för mer upplysningar om Grand 

Canyon. 

Rikstäckande Gray Line Tours nås på 1-800-634-6579. 

Man kan åka nedför Coloradofloden med Black Canyon 

River Raft Tours, 1-800-696-RAFT (dagligen feb-nov; $65 

per deltagare). 

Fråga 

Turistbyrån (1-800-522-9555) ligger ett par kvarter från 

The Strip på 3150 Paradise Road (faxförfrågningar 892-2824). 

Turistinformation finns också på http://www.travelnevada. 

com.

Rörande delstatens övriga möjligheter kan man vända sig 

till Nevada Commission on Tourism i Carson City, 1-800- 

NEVADA-8. 


Det finns djurparker och museer och allehanda roligheter för 

dem av oss som inte vill spela bort sin tid. Nedan följer de 

intressantaste sevärdheterna i Las Vegas-trakten (inklusive 

de närbelägna orterna Henderson och Boulder), utvalda 

bland ett stort antal attraktioner. 

Beam Fine Art Gallery, 895-3893. University of Nevada, 

4505 Maryland Parkway. Mån-fre kl 9-17; fritt inträde. 

Modern konst. 

Binion’s Horseshoe Casino. 128 Fremont Street. Dygnet 

runt. Kasinot har 100 x $10 000 innanför glas så att man kan se 

hur en miljon ser ut eller fotografera sig framför pengarna. 

Circus-Circus Casino, 794-3939. 2880 Las Vegas Blvd 

South. Cirkusartister svingar sig i trapetser över kasinogolvet 

kl 11-24. Den nya attraktionen är Grand Slam Canyon, en 

inomhusversion av Grand Canyon med berg-och-dalbana 

(fritt inträde, men åkattraktionerna kostar $2-5; åkpass $16). 

Kasinot serverar billiga bufféer till frukost, lunch och middag. 

Excalibur Casino, 597-7777. Las Vegas Blvd South vid 

Tropicana Ave. Excalibur, som anses vara världens största 

lyxhotell (över 4000 rum och 18 restauranger), flirtar med ett 

medeltidstema: trollkarlen Merlin bekämpar en eldsprutande

drake varje timme från solnedgången till kl 24; gratis. Därtill 

finns åkattraktioner som kostar. 

Fremont Street Experience, 1-800-262-5209. En 

kasinogalleria, Casino Center, i Downtown (den del av Las 

Vegas som är närmast busstationen); fyra kvarter täcks av en 

500 meter lång bildskärm uppbyggd av 2 miljoner lampor; 

ljus- och ljudshower varje timme kl 20-24. 

Hollywood Movie Museum, 1-800-633-1777. 305 

Convention Center Drive. Mån-fre kl 10-22, lör kl 10-18, 

sön kl 11-16; $7:95. Museum om Hollywoods gyllene år 

uppbyggd kring stjärnan Debbie Reynolds privata samling, 

med Marilyn Monroes kläder och Judy Garlands röda skor 

från ”Trollkarlen från Oz”; nästan 70-åriga Debbie Reynolds, 

själv känd från ”Singin’ in the Rain”, uppträder dagligen som 

hon gjort ända sedan 1970-talet (hon finns omnämnd redan 

i Hunter S Thompsons reportagebok från Las Vegas där han 

reflekterar: ”Why should I pay out my hard-earned dollars to 

watch a fucking corpse?”). 

Hoover Dam, 293-8367. Boulder, 2 mil söder om Las 

Vegas. Dagligen kl 8:30-18:30. Dammen från 1936 dämmer 

upp Coloradofloden nedströms från Grand Canyon till en av 

världens största konstgjorda sjöar, Lake Mead som är 200 m 

djup och har en omkrets på 900 km. Det finns ett museum om 

dammen (444 Hotel Plaza; dagligen kl 10-16). 

King Tut Museum, 1-800-288-1000. Luxor Hotel 

Casino, 3900 Las Vegas Blvd South. Dagligen kl 9-00:30; 

$4. Se farao Tutankhamons grav i Konungarnas dal som 

egyptologen Howard Carter fann den 1922, med sarkofager

och allt. Hotellet har även rekonstruerat Nilen som vi kan ta 

en flodfärd på. 

Las Vegas Art Museum, 647-4300. 3333 West 

Washington Ave vid Sahara Ave. Tis-lör kl 10-17, sön kl 13-17; 

fritt inträde. Modern konst. 

Liberace Museum, 798-5595. Liberace Foundation for 

the Performing and Creative Arts, 1775 East Tropicana vid 

Spencer Street. Mån-lör kl 10-17, sön kl 13-17; $6:95/$2. 

Den glittriga pianisten Wladziu Liberace (1919-1987) bodde 

i Las Vegas och kan sägas vara prototypen för Elton John; 

känd för extravagant garderob och hedrad med 2 stjärnor på 

Hollywoods Walk of Fame. Museet har flyglar, scenkläder, 

bijouterier, hans sovrum och Rolls-Royce. Intäkterna går 

till stipendier åt begåvade studenter inom konstnärliga 

utbildningar. 

Lied Discovery Childrens Museum, 382-3445. 833 Las 

Vegas Blvd North. Tis & tors-lör kl 10-17, ons kl 10-19, sön 

kl 12-17; $5/$3. Ett av USA:s största museer för barn med 

mängder av saker som de får talla på. 

Lost City Museum, 397-2193. 721 South Moapa Valley 

Blvd, Overton (9 mil norr om Las Vegas). Dagligen kl 8:30- 

16:30; $2. Arkeologiskt museum om anasazi-indianerna som 

levde norr om Las Vegas, för länge sedan. 

Magic & Movie Hall of Fame, 1-800-573-0040 (ring och 

kolla klockslag för shower). O’Sheas Casino, 3555 Las Vegas 

Blvd South. $9:95/$3. Filmgrunkor, mer av Marilyn Monroes 

kläder och buktalardockan Bob från såpoperan ”Lödder”.

Museum of Natural History, 895-3381. University of 

Nevada, 4505 South Maryland Parkway. Mån-fre kl 8-16:45, 

lör kl 10-14; fritt inträde. Bra att besöka om man är på väg ut 

i öknen: här får man veta allt om Mojave-öknen, arkeologi, 

antropologi, m m. Levande djur. 

Nevada State Museum, 486-5205. 700 Twin Lakes Drive, 

Lorenzi Park. Dagligen kl 9-17; $2, barn under 18 år gratis. 

Mammutskelett och reptiler, m m. 

Ron Lee’s World of Clowns, 1-800-829-3928. 330 

Carousel Parkway, Henderson (en mil söder om Las Vegas). 

Mån-lör kl 9-17, sön kl 11-17. Familjemuseum med fritt 

inträde; clownskulpturer; åkturer i karusell för $1. 

Treasure Island Casino, 894-7111. 3300 South Las 

Vegas Blvd. Kasinots utsida är en piratö med dödskallar och 

allt – en mycket imponerande kuliss. Kronan på verket är 

sjörövarbataljen à la Hollywood som iscensätts flera gånger 

varje dag (kl 16-22), då ett fullskaligt sjörövarskepp och ett 

brittiskt örlogsskepp drabbar samman. När piraternas fregatt 

står i ljusan låga svingar sig kaptenen i ett rep tvärs över det 

brinnande fartyget och fyrar av den sista kanonen, varvid 

det engelska skeppet sjunker med besättning och allt. Och 

piraternas refräng är givetvis: ”Kom med oss och fira segern 

på skattkammarön (=Treasure Island).” 

Whiskey Pete’s Casino, 382-1212. Vid I-15 i Primm (på 

vägen mot Los Angeles). Fordbilen som bankrånarparet 

Bonnie & Clyde satt i när de körde in i ett polisbakhåll i 

Louisiana och blev ihjälskjutna, finns på kasinot Whiskey 

Pete’s. I Primm finns också en nöjespark, Buffalo Bill’s ($4-5 

per attraktion).


Många kasinon delar ut gratispengar eller lockar med fria 

telefonsamtal, gratis tilltugg, fribiljetter till shower osv. Om 

man ser sig om kan man roa sig mycket billigt. 

Någon lista över kasinon är det inte värt att ställa upp 

eftersom alla är ungefär likadana. Somliga kasinon har 

speciella attraktioner och finns uppräknade ovan under ”Fler 

sevärdheter”, eller billiga bufféer och står under ”Äta”. 

Osålda biljetter till shower delas ibland ut gratis (men se upp: 

vissa fribiljetter har som villkor att man köper ett visst antal 

drinkar vilka i gengäld kan vara asdyra). 

Om man vill ha tag i heta biljetter och är beredd att betala, 

ringer man Nevada Ticket Services, 597-1588. För 

information om vilka Vegasshower som går kan man ringa 

892-0711. För shower i Reno ska man ringa 1-800-FOR- 

RENO. Ordinarie biljettpriser varierar från $20-$45 beroende 

på vad för slags show det är; vissa shower kan kosta mer. 

Det mest avkopplande är förmodligen att ligga vid en 

badbassäng och njuta av solen som skiner 310 dagar om året. 

Kalendarium 

Det finns mycket mer än Vegasshower att roa sig med 

under året. Många av evenemangen anspelar på cowboyarvet: 

tävlingar i att dra snabbast eller rodeomästerskap. I 

Pahrump väster om Las Vegas arrangeras i mitten av januari 

Nevada State Cowboy Action Shooting Championship,

där både kostymer och vapen går i 1800-talsstil, 564-7762. 

Vegas Shoot (jan-feb) är en bågskytteturnering med 1500 

deltagare, 795-7103. I januari hålls flera rallytävlingar i 

Nevadas vidsträckta ökenområden. I Beatty (nordväst om Las 

Vegas; feb) hålls den årliga Silver State Cowboy Action 

Shooting Championship med ålderdomligt kostymerade 

revolvermän som skjuter med grovkalibriga vapen (minst 

.32), 553-2424. Las Vegas Maraton är ett vår-evenemang 

som lockar deltagare från 40 länder till startlinjen i staden 

Jean, 876-3370. Liberace Museum har en festival den 15 

april, och i maj hålls Liberace Legend Award Gala då 

priser delas ut till förtjänstfulla sång- och dansartister; den 

16 maj firas Liberaces födelsedag och på museet bjuds 

gästerna att smaka på en gigantisk tårta byggd som en 

flygel; därpå arrangeras en Liberace-imitatör-tävling. 

Under fyra dagar i maj eller juni infaller Helldorado 

Days, Las Vegas stora jippo sedan 1940-talet med rodeo, 

countrymusik, karneval, 870-1221. Jazz in the Park är en 

serie gratiskonserter på sommarlördagar, på Clark County 

Government Center Amphitheater, 500 South Grand Central 

Parkway, 455-8200. I Las Vegas kan man även ha turen att 

hamna under mariachifestivalen 13-15 sept och få höra 

mexikanska trubadurer, 1-800-637-1006. Någon morgon 

i mitten av oktober lyfter hundratals varmluftsballonger 

över Coloradofloden; avdelning för självlysande ballonger 

hålls på natten, 452-8066.

Sova 

Egentligen behöver man inte sova i Las Vegas: de flesta kasinon 

är öppna dygnet runt och håller nattetid spelarna vakna med 

billiga måltider och gratis kaffe. Men ska man tillbringa flera 

dagar i denna sömnlösa nöjesmetropol vill man nog sträcka ut 

sig på en säng då och då. Många motell erbjuder rum från $30 

(ibland ännu billigare på vardagar om det är låg beläggning) 

och på busstationen finns en annonstavla där man kan 

jämföra olika erbjudanden. Betänk att helgpriser är dubbelt 

så höga som vardagspriser. Annars har vandrarhemmen de 

absolut billigaste sovplatserna (vandrarhem brukar också 

arrangera billiga exkursioner till Grand Canyon och andra 

sevärdheter): 

Las Vegas Independent Hostel, 385-9955, $12 i sovsal, 

enskilda rum finns, i ett gammalt motell på 1208 Las Vegas 

Blvd South, mellan Casino Center och The Strip, man går lätt 

till båda. 

Las Vegas Backpackers Resort, 385-1150, fax 385-4940, 

kostar $15 i sovsal, $35 dubbelrum, på 1322 East Fremont 

Street (fortsätt gå förbi Casino Center och österut förbi 

Maryland Parkway). Ett något dyrare alternativ är Nevada 

Hotel, 385-7311, på 235 South Main Street (samma gata 

som bussterminalen); sovsal $18. 

I sin vanvettiga reportagebok från Las Vegas härjar journalisten 

Hunter S Thompson på Desert Inn (3145 Las Vegas Blvd 

South: där han kraschar in i entrén med bil), Circus-Circus 

(2880 Las Vegas Blvd South: ”Circus-Circus is what the whole

hep world would be doing on Saturday night if the Nazis had 

won the war”) och Flamingo Hilton (3555 Las Vegas Blvd: 

”it is a sort of huge underfinanced Playboy Club in the middle 

of the desert”). Dubbelrum på stora hotell som dessa kostar ca 

$100 eller mer på helgerna. På vardagar kan man få samma 

rum för bara $50. 

En nyhet på hotellfronten i Las Vegas är världens första Hard 

Rock Hotel, 693-5000, på 4455 Paradise Road: 340 rum 

och ett kasino med rock’n’roll-tema. 

Om man behöver någonstans att övernatta och inget tycks 

stå till buds kan man försöka med: Accommodations, 1- 

800-299-9936, eller Accommodations Express, 1-800-468- 

7666. 

Äta 

Flera av de stora hotellen erbjuder billiga bufféer där man kan 

smälla i sig så mycket man orkar, arméer av köksnissar bär ut 

mer mat i enorma kantiner. Om man proppar sig på ett sådant 

ställe blir man inte hungrig på hela dagen: i frukostbuffén ingår 

t ex potatis, korvar, bacon, skinka, lax, frukt, pannkakor, läsk 

och så mycket kaffe man orkar dricka. Efterrätterna brukar 

bestå av glass, ostar, tårtor, munkar och andra bakverk. Man 

behöver inte spela för att äta av buffén – den ingår i kasinots 

försök att locka in turister i huset. Serveringspersonalen är 

väldigt hjärtlig eftersom de vet att kunderna lämnar mycket 

dricks när maten är så billig. Bästa kapen är Circus-Circus 

(frukost kl 6-11:30, $3:20; lunch kl 12-16, $4:23; middag

kl 16:30-23, $5:33; skaldjurskväll på fredagar $4:23) och 

Sahara (frukost kl 6-10, $3:20; lunch kl 11:30-15:30, $4:23; 

middag kl 16-22, $6:40). Eller läs buffélistorna i gratisbladet 

What’s On där man också lokaliserar champagne-bruncher 

för under $10. 

Ett annat stående erbjudande har kasinot Binion’s 

Horseshoe som från midnatt till kl 8 på morgonen serverar 

”Late Night Steak Dinner” med biff, bakad potatis, sallad och 

kaffe för $2:14. Samtidigt kan man vid sitt bord spela keno, en 

korsning av lotto och bingo. På kasinot Westward Ho kan 

man köpa en jättelik varmkorv och en öl för ¢99. 

Det är också kutym att kasinot bjuder på gratis cocktails 

och öl medan man spelar. En del kasinon har funbooks, 

kuponghäften (se nedan) – de delas ofta ut på gatan utanför 

kasinot. 

Vill man undslippa kasinomiljöerna och få hederlig amerikansk 

junkfood finns det bagel på Einste!n Brothers (4626 South 

Maryland Parkway nära universitetet; gratis påtår på kaffe) 

och mexikanskt på La Taqueria (1710 East Charleston Blvd; 

en filial till San Franciscos favorit-taqueria). 

Alkohol säljs dygnet runt i jourbutiker och barer. 

Läsa 

Det finns några glassiga broschyrer som sprids gratis, t ex 

What’s On (http://www.whats-on.com). En seriös nöjesguide 

och gratistidning heter Scope. 

Annars är den mest lönande läsningen funbooks, kuponghäften 

som gäller för drinkar, mat, popcorn, öl och spel. Om man

ehöver professionella speltillbehör och böcker som förklarar 

hur spelandet går till kan man titta in på Gamblers General 

Store (kl 9-17) på 800 Main Street. 

Ta sig vidare 

Amtrak har nyligen lagt ned all tågtrafik till och från Las Vegas, 

och stationen är ombyggd till Union Plaza Hotel & Casino med 

järnvägstema. Innehavare av Amtraks tågpass kan resa med 

Greyhoundbussar till och från Los Angeles och Bakersfield 

i Kalifornien. Det diskuteras om tågtrafiken ska återupptas, 

och i så fall blir det förmodligen dagliga skytteltåg mellan 

Las Vegas och Disneyland (några mil söder om Los Angeles). 

Greyhounds terminal (dit även Amtrakresenärerna hänvisas 

för närvarande) ligger intill Union Plaza på 200 South Main 

Street, bara något hundratal meter från Casino Center; resan 

till Los Angeles tar 6 timmar (470 km), till Reno 10 timmar. 

Greyhound har busstrafik också till Arizona (se föregående 

kapitel). 

McCarran Airport, 261-5743, ligger i södra delen av 

staden, 9 km från Casino Center (buss nr 108/109), delad 

limousine kostar $5 per person; till The Strip $3:50. Taxi 

kostar $20/$10. 

Auto Driveaway, 658-8500, förmedlar bilar som man kan 

köra åt ägaren till diverse destinationer i landet.

Värt att veta om Nevada 

Även om Las Vegas är den största staden i en i övrigt 

glesbefolkad delstat, är Carson City huvudstaden. Carson 

City ligger i nordvästra Nevada, nära den andra stora 

kasinostaden Reno som också kallas för ”världens största 

småstad”. Reno ser ut precis som Las Vegas, där finns t o m 

samma kasinon i nästintill identiska byggnader. Hit kommer 

helgturister från San Francisco (medan Las Vegas är mest 

inriktat på L A). Unika sevärdheter är Liberty Bell – världens 

äldsta jackpotmaskin – och Tahoe Gaming Academy där 

kasinoarbetare utbildas (och turister kan gå orienteringstur). 

En annan sevärdhet är lokalpampen Wilbur D Mays samlingar 

i Rancho San Rafael Park; tis-sön; $2:50. Turistbyrån, 1- 

800-FOR-RENO. 

Reno ligger på Amtraks linje mellan San Francisco och 

Chicago och det går tåg varje dag (till San Francisco finns även 

förbindelse med buss och pendeltåg flera gånger om dagen). 

Med buss tar färden från Las Vegas till Reno 10 timmar (720 

km). 

Mellan Carson City och Reno ligger Virginia City, en gammal 

gruvstad som förekommer i Mark Twains bok ”Roughing It” 

(1872). Twain arbetade där på lokaltidningen Enterprise 

på 1860-talet. Man kan besöka flera museer, nämnvärda är 

Mark Twain Museum of Memories (847-0454; lör-tors kl 

11-15:30; stängt dec-jan; valfritt inträde), och Julia C Bullette 

Red Light Museum (847-9394; tors-sön kl 11-21; $1), ett 

småerotiskt museum tillägnat en av vilda västerns madamer;

samt Nevada Gambling Museum (847-9022; dagligen kl 

10-17; $1:50). 

I bergen i närheten av Reno ligger rekreationsområdet Lake 

Tahoe, turistupplysning 1-800-GO-TAHOE. Somliga av 

bergen kring sjön når upp till 2500 meters höjd. Från Tahoes 

kasinon transporterar skidliftar tusentals skidåkare upp till 

pisterna. Man kan också besöka Ponderosa Ranch (831- 

0691; dagligen kl 9:30-17; $8:50/$5:50; västernfrukost 

$2), som är bekant från 1960-talets TV-serie ”Bröderna 

Cartwright”. I Tahoe kan man bo på Dougs Mellow Mountain 

Retreat, (916) 544-8065, på 3787 Forest, South Lake 

Tahoe (på kaliforniska sidan om gränsen); som är ett litet 

vandrarhem ($13 i sovsal) beläget några km från skidbackar.

The Extraterrestrial Highway 

På väg 375 som löper i centrala Nevada mellan US-6 och 

US-93, har så många UFO siktats av trafikanterna att vägen 

blivit ett turistmål. Beställ gratis UFO-vägkarta, 1-800- 

NEVADA-8.

Från Las Vegas till Hollywood 

Vägen västerut från Las Vegas är rät som en torr spaghetti och 

passerar rakt genom Mojave-öknen. Emellanåt tror jag att jag 

ser hägringar: en golfbana inhägnad med taggtråd kantar 

vägen vid ett ställe, grön och bevattnad med sprinklers. Där 

står de enda träden inom synhåll. Men det är ju ingen hägring 

– det är bara en privat golfklubb som ligger exklusivt mitt i 

öknen. 

Det är svårt att fatta att pionjärer kunde ta sig igenom det 

här ogästvänliga området innan de luftkonditionerade 

Greyhoundbussarna uppfanns. Några mil norr om vägen 

ligger Death Valley, dödens heta dal. Det är den varmaste 

och torraste platsen i USA – och inspelningsplats för en mängd 

filmer från diverse thrillers till ”Star Trek”. Man svänger av 

mot dödsdalen i en stad med det kongeniala namnet Baker. 

Det slår lock för öronen när bussen rullar förbi avtagsvägen. 

(Death Valley ligger 83 meter under havsytans nivå.) Öknen är 

annars utmärkt för sådant som ska döljas för mänsklighetens 

ögon. Charles Mansons mordiska sekt höll till på en isolerad 

ranch i utkanten av Death Valley – och greps först när de kom 

ut ur öknen för att stjäla bilar i staden Independence. Långt 

där ute, norr om vägen, ligger Camp Irwin, ett 2500 kvkm 

stort militärt övningsområde där amerikanska soldater tränats 

i fullskaliga krigsövningar mot ”krashnovians”, låtsasryssar. 

Death Valleys centrum är det lilla samhället Furnace 

Creek, där det bl a finns en turistbyrå och ett museum. Även 

om det är en del turisttrafik på ökenvägarna ska man ta med

mycket dricksvatten och bra kartor för att inte utsätta sig för 

onödiga risker. 

Vill man övernatta finns två HI-vandrarhem i ökenregionen, 

Desertaire Hostel, (619) 852-4580, på 2000 Old Spanish 

Trail Highway i Tecopa, och Johannesburg Hostel, (619) 

374-2323, på 316 Goler Street, i Johannesburg. Avståndet 

mellan Death Valley och Los Angeles är 30 mil. 

Efter Baker passerar bussen förbi Zzyzyx, ett andligt och 

kroppsligt hälsohem (”center for physical and spiritual 

fitness”) som varit nedlagt sedan 1970-talet. Men om man 

undrar över det underliga namnet på samhället så var det 

just för att ägarna vill stå sist i alla listor och kartböcker. 

Bussen passerar också förbi spökstaden Calico som reser sig 

ur sanden, den heta luften gör att husen tycks vibrera. Som 

spöken. Här längs vägen har man gjort fynd av primitiva 

redskap som fått vissa experter att börja undra om det kan ha 

funnits en civilisation i Amerika redan för 200 000 år sedan. 

I Barstow och Victorville har många av Hollywoods Bapokalypser 

spelats in på något av de väldiga skrotupplagen, 

där det finns hektar efter hektar med flygplansskrot. Efter 

Barstow passerar vägen två km från Helendale, där Exotic 

World Burlesque Museum – om exotisk och burlesk dans (det 

som gällde innan striptease och go-go blev vanligt) – ligger 

mitt i öknen. Vi närmar oss nu utkanterna av L A.

Vägvisare till Kalifornien – 

$50 per dag 

Kalifornien (30 milj inv) är den soliga delstaten på 

Stilla Havskusten, som alltid hägrat i centrum av den 

amerikanska drömmen. Det är en av USA:s rikaste 

och yppigaste delstater, med frukt och gröda, gula 

apelsiner och fina viner, olja och filmstjärnor, och 

silikonet har fått många användningsområden. Först 

hamnar vi i Hollywood och Los Angeles, därefter 

reser vi norrut till San Francisco (som presenteras i 

ett eget avsnitt efter L A). 

Los Angeles (3,5 milj inv) kallas ”L A” och är en 

ofattbart stor stad, som egentligen består av en 

mängd städer som under årens lopp vuxit ihop. Att 

åka från storstadens ena kant till den andra blir 

en resa på tio mil, och det skapar problem för oss 

turister. Grundtipset för Los Angeles-besökaren är 

att utifrån sina intressen välja boplats, och sedan 

besöka andra delar av staden i mån av ork. Om man 

har körkort bör man överväga att hyra en bil i några 

dagar. 

Hollywood är ett bra val om vi är på jakt efter filmisk 

underhållning och sevärdheter, det är dessutom 

nära till nöjen och nattliv på Sunset Boulevard och 

Melrose Avenue. Den som kommer för strändernas 

skull hittar flera billiga ställen att bo på kring

Venice Beach, som också är en samlingsplats för 

muskelbyggare. Om man är här med familjen och 

Disneyland är målet, då bör man bo sydost om staden 

i närheten av nöjesparken som ligger i Anaheim, 

Orange County. 

Här utforskar vi främst Hollywood, upplysningar 

om andra delar av Los Angeles följer i den praktiska 

delen.

Hollywood, L A: Stjärnornas 

stad 

Genom Hollywood har alla avarter och oarter inom 

amerikanskt liv i uppförstorad skala, i millioner filmkopior, 

spritts över all världen och förevisats för all världen. 

Ur Vilhelm Mobergs resebrev 

Det finns många udda människor i Hollywood. Alla verkar 

ha någonting med filmbranschen att göra. På Hollywood 

Boulevard träffar jag Leonid, som kommer från ett europeiskt 

land och har en Batman-T-shirt: 

–Jag är i ”showbusiness”. Yeah. 

Han pratar snabbt, ofta har jag svårt att hänga med i det han 

säger; blicken flackar undan och det besvärar mig att vi aldrig 

får ögonkontakt. 

–Nu håller jag på och färdigställer ett science-fiction-manus. 

Vi ska börja filma i december. Yeah, för jag ska producera 

filmen själv. Om jag sålde manuset skulle jag få bara 20 000 

dollar. Men om filmen blir en ”blockbuster” och drar in 100 

miljoner dollar, så vore manuset värt mer än 100 000 dollar. 

Siffrorna är jonglörskäglor i hans händer. Han orienterar mig 

i grunderna för filmbranschen: Man måste börja med att lösa 

distributionen innan man får banklån till produktionen. När 

man väl har sin distributör kan man gå in på vilken bank som 

helst, och de frågar: ”Hur mycket vill du ha?” Han ser allt i ett 

större sammanhang. Han konstaterar att det saknas studior 

för att göra actionfilm i Europa, medan regissörerna helst av

allt vill göra actionfilm – se bara på Luc Besson, säger Leonid 

tvärsäkert. Så det rätta är att investera i en actionstudio. Fast 

att bygga en ny studio vore för dyrt, det skulle kosta 500 

miljoner. 

–Men MGM är till salu för bara 100 miljoner – ”that’s a 

bargain”. 

När han köpt MGM är det bara att montera ned och skeppa 

allt till Europa. Där köper han en billig tomt. Jag nickar och 

håller med, det låter som en klok tanke. Han ser misstänksamt 

på mig, men avfärdar risken att jag skulle stjäla hans idé. Han 

berättar att han har en flickvän, Amy, med en lägenhet som 

kostar 1000 dollar i månaden, det går bra för henne och hon 

vill bli skådespelerska: 

–Blå ögon och långt hår, ”very Hollywood”. Men nu vill hon 

gifta sig. Det gör mig misstänksam. För om man skiljer sig i 

USA måste man dela på all egendom, och hon vet att jag har 

någonting stort på gång. Så jag måste göra slut. Yeah. 

H o l l y w o o d B o u l e v a r d – e n 

s t j ä r n b ä d d 

Huvudgatan genom Hollywood är breda Hollywood 

Boulevard, som ligger nedanför Hollywood Hills. 

Souvenirbutiker säljer T-shirtar med texten ”Hollywood” 

(fyra för $9:99). Trottoaren har bronsstjärnor med namn på 

våra idoler. Under dagarna i Hollywood ser jag flera gånger 

en lodis krypa runt på knä med en plastflaska lösningsmedel 

medan han polerar stjärnorna med en trasig duk – kanske

kom han en gång till Los Angeles och hoppades på en karriär i 

showbusiness, men sedan gick det väl inte så bra för honom. 

I västra ändan av Hollywood Boulevard ligger ett fint 

villaområde, där man kommer att tänka på feodaltiden då man 

ser skyltarna som utlovar ”armed response for trespassing” 

(=man blir skjuten om man kliver in på tomten). Och åt andra 

hållet, mot Los Feliz, blir Hollywood Boulevard farlig och 

man varnas för att promenera ditåt nattetid. 

Men mellan villaområdet och misären, från Vine Street till La 

Brea Avenue, sträcker sig stjärnbädden Walk of Fame där 

bronsstjärnorna började läggas ut på 1950-talet. Populärast 

bland de tvåtusen stjärnorna på Walk of Fame är Marilyn 

Monroes (vid Highland; södra trottoaren), James Deans 

(på Vine Street norrut) och Elvis Presleys (mellan Highland 

och McCadden, norra trottoaren). Det finns även stjärnor 

för TV-hunden Lassie och för Ronald Reagan. Sverige 

representeras av Greta Garbo, Ingrid Bergman, Signe Hasso 

och Ann Margret. Men hedersplatsen i hörnet av Hollywood 

Boulevard och Vine Street innehas av besättningen på Apollo 

XI eftersom de medverkat i världens mest sedda TV-show 

(månlandningen). Det finns fortfarande många stjärnor som 

saknar namn, och en dag kanske man kan läsa sitt eget på 

en. 

Mitt i alltihop står Mann’s Chinese Theater (6925 Hollywood 

Boulevard vid Highland), den kända premiärbiografen som 

ser ut som en kinesisk pagod, med hand- och fotavtryck och 

autografer i cement av alla stora filmstjärnor. Man kan jämföra 

sina egna jättefötter med Shirley Temples dvärgtassar. 

Härifrån börjar bokstavligen klättringen för varje filmstjärna.

Framgång leder till en villa högre upp på sluttningen, uppe i 

Hollywood Hills. Men först tillbringar man en lång och seg 

väntetid på saggiga motell i kvarteren mellan Hollywood 

Boulevard och Sunset Boulevard, liksom alla andra kändisar i 

början av karriären. 

O s c a r s u t d e l n i n g e n 

Egentligen är det ingen som vet varför man kallar statyetten 

för ”Oscar”, för priset heter Academy Award of Merit. De 

nominerade pristagarna väljs ut genom omröstning inom 

Academy of Motion Picture Arts and Sciences. En 

Oscar består av koppar och tenn, och statyetten föreställer en 

korsning av en riddare och en robot. För att en svensk ska få en 

Oscar bör han eller hon nog heta Bergman i efternamn – Ingrid 

Bergman har fått tre Oscar för sina rollprestationer (”Gasljus” 

1944; ”Anastasia” 1956; ”Mordet på Orientexpressen” 1974), 

Ingmar Bergman har också fått tre, fast i kategorin bästa 

utländska film (”Jungfrukällan” 1960; ”Såsom i en spegel” 

1961; ”Fanny och Alexander” 1984). 

Första året Oscarsstatyetterna utdelades var 1929 och galan 

ägde rum på Hollywood Roosevelt Hotel. Prisutdelningen 

äger rum i mars: vartannat år på Shrine Auditorium, 

(213) 748-5116 (vid University of Southern California 

på 3228 Royal Street, vid 32nd Street) och vartannat år på 

Dorothy Chandler Pavilion (Music Center, 1365 North 

Grand Avenue i Downtown L A). 

Läs mer på internet, http://www.oscar.com.

Hollywoods första gathörn 

Småungar står i Judy Garlands fotavtryck och drömmer att 

de någon dag ovan regnbågen ska få allt de någonsin önskat. 

Givetvis får de inte det, och även om de skulle få det så får de 

också betala för det, precis som hon fick. 

Ian Hunter ”Diary of a rock’n’roll star” 

Den amerikanska filmindustrin flyttade under 1910-talet från 

New York till Los Angeles, där det startades massvis med nya 

filmbolag (som gick omkull i samma höga tempo). Orsakerna 

till flytten sägs vara dels att klimatet var soligt och regnfritt 

– vilket var bra eftersom filmerna spelades in utomhus – och 

dels ekonomiska. Här fanns billigare mark och avståndet blev 

längre till vissa myndigheter som krävde in pengar. 

Vad man i synnerhet försökte undkomma var uppfinnaren 

Thomas Alva Edisons patentmonopol, som ansåg sig ha rätt 

att lägga avgifter på varje producerad film. Det berättas att 

producenterna alltid var redo att ta sina filmrullar under 

armen och fly över gränsen till Mexiko när Edisonagenter 

gjorde razzior – för om de inte flydde kunde de få sin film 

förstörd. Efter några år förklarades monopolet olagligt, och 

vem som helst kunde producera film utan Edisons tillstånd. 

Hollywood föddes i gathörnet Hollywood Boulevard och 

Vine Street, för just där spelade Cecil B DeMille och Samuel 

Goldwyn 1913 in den första större spelfilmen, melodramen 

”Mockasinernas väg” (”The Squaw Man”), i en lada. Något 

år därefter var DeMille och Goldwyn med och grundade

Paramount Pictures, som än idag hör till Hollywoods giganter. 

Nu är korsningen asfalterad och omgärdad av moderna 

byggnader: Ett kvarter norrut ser vi t ex skivbolaget Capitol 

Records hus som har byggts för att likna en skivstapel. Gå 

runt huset för att se den jättelika väggmålningen Hollywood 

Jazz på ytterväggen. 

Den gamla studioladan har flyttats uppför backen till 2100 

North Highland Avenue, en tiominuters promenad från den 

ursprungliga platsen. Ladan rymmer nu ett museum över 

stumfilmseran: Hollywood Studio Museum (874-2276; 

öppet lör-sön). 

På andra sidan vägen från studiomuseet ligger den berömda 

friluftskonsertarenan Hollywood Bowl, på 2301 North 

Highland, med plats för ungefär 20 000 åskådare. Där 

spelades ”The Beatles Live At Hollywood Bowl” in på 1960talet, 

liksom Monthy Pythons livefilm något decennium 

senare. Ett Hollywood Bowl-museum öppnade 1996. 

Hollywoods museer och sevärdheter 

På Hollywood Entertainment Museum (469-9151; 

7021 Hollywood Boulevard; tis-sön kl 10-18; $7:50/$3) som 

ligger i källaren till ett biografkomplex, kan vi få en glimt av 

Hollywoods förmåga att trixa med verkligheten. Även om 

man redan vet att filmfolket kan få plast att se ut som stål 

eller marmor, är det kul att vandra genom kulisserna från 

”Star Trek” (observera sprängskissen där man vid närmare 

granskning ser att rymdskeppet Enterprise enda energikälla

är en hamster i ett springhjul) och baren från komediserien 

”Skål” (en kopia av en pub i Boston). Man får också prova på 

hur det är att göra egna ljudeffekter. 

Filmstjärnorna bodde tvärs över gatan på Hollywood 

Roosevelt Hotel (7000 Hollywood Boulevard). Även vi som 

inte har råd att bo där kan se hotellets utställning om Hollywoods 

historia. År 1929 ägde den första Oscarsutdelningen rum 

på hotellet, som också har två mycket karismatiska spöken. 

Marilyn Monroe hade ett favoritbås i hotellrestaurangen och 

spökar genom att visa sig i en spegel. Det sägs även att en 

av alla de filmstjärnor som bott på hotellet vägrar att checka 

ut, Montgomery Clift som spelade i ”Härifrån till evigheten” 

(en filmtitel som besannats, skulle man kunna säga) bor 

nämligen kvar i rum nummer 928 – trots att han dog 1966. 

Numera ingår detta renoverade hotell i Radissonkedjan, och 

det är sällan stjärnorna bor här, oftast bor de vid filmstudion 

i privata bungalower. 

Andra museer där man kan få en inblick i filmvärlden är 

Hollywood Wax Museum (462-8860; 6767 Hollywood 

Boulevard; dagligen kl 12-24; kombinationsbiljett med 

Guinness World of Records $12:95/$8:95), som har ett par 

hundra stjärnor för evigt frusna i sina största filmscener, och 

Fredericks of Hollywood Lingerie Museum (466- 

8506; 6608 Hollywood Boulevard; mån-lör kl 10-18, sön kl 

12-17) med Mae Wests och Madonnas underkläder. 

På Hollywood Boulevard finns två center för 

scientologikyrkan som lockar med att John Travolta är 

medlem. Scientologin grundades av en misslyckad sciencefiction-författare 

vid namn L Ron Hubbard, och här kan

man besöka ett museum över hans liv, L Ron Hubbard 

Life Exhibition (960-3511; 6331 Hollywood Boulevard). 

När Hubbards böcker inte blev de bästsäljare han hoppats 

på grundade han en religiös sekt där medlemmarna dyrkar 

rymdvarelser och tror på en kosmisk sammansvärjning. I sin 

tur har dessa knasiga teorier inspirerat yngre författare som 

Chris Carter, som utnyttjat de paranoida dragen i TV-serier 

som ”Arkiv-X”. 

Ståndsmässig mat behövdes för att mätta stjärnorna, och 

1919 öppnade Musso & Frank’s Grill (6667 Hollywood 

Boulevard; stängt mån; budgetera minst $20 per person) 

som minner om det stjärnspäckade förflutna. Restaurangen 

är Hollywoods äldsta, och förr gästades den av F Scott 

Fitzgerald, Ernest Hemingway, Clark Gable och deras likar. 

Om man inte har råd att käka på detta pang behöver man 

bara gå något kvarter söderut för att hitta avsevärt billigare 

Hampton’s (1342 Highland Avenue; håll ögonen öppna efter 

en telefonkiosk som består av en grön cabriolet på högkant), 

som grundades av Paul Newman och där MAD-tecknaren 

Sergio Aragones bidragit med recept på hamburgare. På 

vägen passerar man Max Factor Beauty Museum (1666 

Highland Avenue, första kvarteret söder om Hollywood 

Boulevard). Max Factor är stor i Hollywood, för firman 

utvecklade de speciella sminker som filmindustrin behövde, 

som tål strålkastarljus, och har därför fått sitt namn på en 

stjärna på Walk of Fame. 

Längs turistgatan finns flera icke-filmiska turistnöjen som 

Ripley’s Believe it or not och Guinness Museum

of World Records. Dessutom är kvarteren fulla av 

souvenirbutiker som säljer vykort och T-shirtar och 

annat masstillverkat från Taiwan. Det finns några dyrare 

samlarbutiker, som Collector’s Bookstore på 1708 

North Vine Street (i hörnet med Hollywood Boulevard) som 

specialiserat sig på idolbilder och Autograph Store på 6621 

A Hollywood Boulevard. 

Besök Hollywoods turistbyrå och hämta broschyrer och 

kartor, i Jane’s House (en gammal villa) på 6541 Hollywood 

Boulevard. 

S u n s e t B o u l e v a r d 

Sunset Boulevard, som ligger några gator söder om 

Hollywood Boulevard, är en flera mil lång gata som korsar 

Los Angeles från öst till väst, för att sluta vid Stilla Havet. The 

Strip är smeknamnet på en bit av Sunset Boulevard, som 

ibland kallas för ”skivbolagens bakgata” eftersom klubbarna 

längs gatan där arrangerar testspelningar med olika nya 

grupper. Västerut från Hollywood mot Beverly Hills kantas 

The Strip av flera restauranger och hotell. En förmaning kan 

vara på sin plats: somliga krogar förväntar sig att matgästerna 

har en årsinkomst på åtminstone en miljon och om man bara 

lever på studiestödsnämnden får man hålla masken. 

När vi promenerar eller kör längs Sunset Boulevard från 

Hollywood, passerar vi Laugh Factory (8001 Sunset vid 

Laurel Street), en välkänd ståupp-klubb där man kan tänkas 

få se framtidens Eddie Murphy redan idag. Groucho Marx

hade faktiskt sitt arbetsrum i samma byggnad. Därefter 

passerar vi hotellet Chateau Marmont (8221 Sunset) som 

ligger undanskymt och har haft nästan alla stjärnor som sina 

gäster: Greta Garbo, Errol Flynn, Al Pacino, och även rika 

rockstjärnor som John Lennon, Mick Jagger, Bob Dylan och 

Jim Morrison. John Belushi dog av överdos på hotellet. Som 

turist kan man försöka ta sig en drink i baren. 

Sedan går vi förbi Argyle Hotel (8358 Sunset) som förr 

var en lägenhetsbyggnad där alla Hollywoods kändisar från 

Clark Gable till Howard Hughes också tycks ha bott. John 

Wayne struntade i att ta hissen och red istället uppför 

trapporna till tionde våningen på sin häst. Härnäst passerar 

vi rockstjärnornas favorithotell, Hyatt (8401 Sunset), och 

nu gäller det att se upp – risken att en TV-apparat slängs ut 

genom ett fönster lär statistiskt sett vara större här än utanför 

något annat hotell i världen. En gång ska en Led Zeppelinmedlem 

ha försökt slänga ut en hel flygel. Enda hindret var 

att flygeln var för stor för att passera genom fönstret. Än så 

länge har det inte inträffat några dödsfall. 

Den närbelägna musikrestaurangen House of Blues (8430 

Sunset) ska föreställa ett äkta ruckel. Det hävdas att byggnaden 

fraktats hit från Mississippideltat, och att den ursprungligen 

stod i den vägkorsning där bluesgitarristen Robert Johnson 

slöt sin pakt med djävulen för att få ”the blues”. Restaurangen 

är inte alltför dyr, men rätt populär, och det kan vara svårt att 

bli insläppt, speciellt om det är någon bra konsert. House of 

Blues ägs för övrigt av komikern Dan Aykroyd som var med i 

filmen ”Blues Brothers”.

Filmstjärnornas dyra favoritpizzeria Spago ligger på Sunset 

vid Horn Avenue, den startades av stjärnornas favoritkock 

Wolfgang Puck. Efter Spago passerar vi spritbutiker och 

tatuerare som anlitas flitigt av rockstjärnor, och därefter 

kommer vi till Viper Room (8852 Sunset), som ägs av 

filmstjärnan Johnny Depp. Ofta läggs det blommor på 

trottoaren utanför Viper Room, på platsen där filmstjärnan 

River Phoenix föll ihop död efter att ha tagit en överdos. Ibland 

är det konserter och emellanåt blir vi turister insläppta. 

På andra sidan Sunset Boulevard finner vi ännu en intressant 

klubb, nämligen Whisky A Go Go (8901 Sunset) som blev 

känd på 1960-talet. Whisky har givit upphov inte bara till 

ordet Go-Go-flicka, utan också till låten ”Going to A Go-Go” 

som blev en hit med Rolling Stones och även till namnet på 

sångerskan Belinda Carlisles band Go-Go’s. Men det mest 

intressanta är att Doors, som bildades av några studenter på 

närbelägna universitetet UCLA, jobbade här som husband 

sommaren 1966. De spelade för högt, var för stökiga och fick 

till slut sparken efter att ha spelat ”The End” en gång för ofta. 

Men i samma veva upptäcktes Doors av skivbolaget Elektra. 

Året därpå kom deras debut-LP med ”Light My Fire”. 

En nästan lika klassisk rockklubb är Roxy (9009 Sunset) som 

invigdes av Neil Young 1973. Samma år spelade Frank Zappa 

in en liveplatta där – klubben var därmed från första början 

förankrad i branschen. Efter Roxy kommer man till ett nyare 

ställe som också är viktigt i musikindustrin, Billboard Live 

(9039 Sunset). Den hör samman med kända musiktidningen 

Billboard, vars topplistor alltid citeras när rockhistoria 

skrivs.

Längre bort på Sunset Boulevard ligger Polo Lounge, den 

berömda restaurangen i Beverly Hills Hotel (9641 Sunset). 

Hotellet finns med på omslaget till Eagles LP-skiva ”Hotel 

California” och byggdes redan 1912. Polo Lounge har varit 

med om en hel del: det blev tidigt stället där folk träffades 

för att skaka hand efter en drink, oavsett om det gällde ett 

filmkontrakt eller ett kontraktsmord. Filmmogulen och 

mångmiljonären Howard Hughes bodde på hotellet av och 

till under 30 års tid, och hans hobby lär ha varit att leta efter 

rostbiffsmörgåsar som personalen fick gömma i trädgården. 

Hotellet och Polo Lounge ägs numera av världens rikaste 

man, Sultanen av Brunei. 

Efter en kilometer kan vi ta av på Rodeo Drive till ett 

mycket exklusivt shoppingområde. Vi känner igen butikerna 

från många filmer, t ex ”Pretty Woman” med Julia Roberts. 

Butiksägarna kan se ner på oss om vi inte motsvarar deras 

uppfattning om rätt kundkrets. Ta för all del en titt på 

Anderton Court (332 North Rodeo Drive) som ritats 

av Frank Lloyd Wright. Om man fortsätter längs Sunset 

passerar man Playboy Mansion på 10236 Charing Cross 

Road, varefter man kommer till Westwood. 

I Westwood ligger UCLA: University of California-Los 

Angeles. Bland gamla elever märks så vitt skilda personer 

som Jim Morrison och Francis Ford Coppola (båda studerade 

film). Det första man bör göra är att gå till University Campus 

Visitor Center för att hämta en karta över universitetsområdet 

som täcker flera kilometer. Guidade turer ges under läsåret på 

vardagar kl 10:15 & 14:15, lör kl 10:15; bokning är obligatorisk, 

(310) 825-8764.

Universitetet lockar med kulturella aktiviteter, museer och 

teater. Nya filmer testas på biograferna runt campus eftersom 

studentreaktionerna anses spegla filmens kommersiella 

potential. På Film and Television Archive finns filmer och 

annat arkivmaterial från filmbranschen. På School of the Arts 

and Architecture kan man se utställningar och föreställningar. 

Ett viktigt museum är Fowler Museum of Cultural History 

(ons-sön kl 12-17, tors till kl 20; $5/$3; fritt inträde på tors) 

med konst från Tredje Världen-länderna. World Arts & 

Cultures, 124 Dance Building, ger ofta föreställningar av olika 

slag. Information om universitetets kulturaktiviteter ges på 

(310) 825-9708. 

V a d s t j ä r n o r e g e n t l i g e n h e t e r 

Idag är det vanligt att stjärnor behåller sina namn. Keanu 

Reeves heter verkligen så (”keanu” ska vara hawaiianska 

för sval bergsbris). Uma Thurman heter också så (hennes 

pappa är tibetolog och ”uma” är tibetanska). Kanske beror det 

på att hippiegenerationens barn ofta redan från födelsen har 

fått unika och snygga namn, att filmmogulerna inte längre har 

lika stort behov av att ”hollywoodisera” dem. Länge var det 

kutym att mogulerna – för att visa vem som bestämde – bytte 

namn på blivande stjärnor. 

Speciellt ändrade man namn med judisk klang. Jerry 

Seinfeld skulle knappast fått behålla sitt namn på 1950-talet, 

och många kända judiska komiker heter egentligen något helt 

annat än vi tror, t ex Joseph Levitch (Jerry Lewis), Melvin 

Kaminsky (Mel Brooks) och Allen Konigsberg (Woody 

Allen).

Ibland ändrade man namnet utan egentlig orsak, kanske 

bara för att det kändes tråkigt. Debbie Reynolds (som 

hade en roll i ”Singin’ in the Rain”) heter egentligen Mary 

Frances Reynolds vilket Jack Warner (den yngste av fyra 

Warner-bröder) ansåg drypa av tristess. Så han ändrade det 

till Debbie Morgan och först efter diskussion enades de om 

kompromissen Debbie Reynolds. 

Riktigt namn Artistnamn 

Frederick Austerlitz Fred Astaire 

Norma Jean Baker Marilyn Monroe 

Charles Buchinski Charles Bronson 

Dino Crocetti Dean Martin 

Alphonso D’Abruzzo Alan Alda 

Issur Danielovitch Demsky Kirk Douglas 

Frances Gumm Judy Garland 

Natasha Gurdin Natalie Wood 

Anna Maria Italiano Anne Bancroft 

Richard Jenkins Richard Burton 

David Kaminski Danny Kaye 

Doris von Kappelhoff Doris Day 

Archibald Leach Cary Grant 

Joseph Levitch Jerry Lewis 

Walter Matuschanskayasky Walter Mathau 

Maurice Micklewhite Michael Caine 

Marion Morrison John Wayne 

Constance Ockleman Veronica Lake 

Betty Joan Pearske Lauren Bacall 

Gladys Smith Mary Pickford 

Bernard Schwartz Tony Curtis 

Jerome Silberman Gene Wilder 

Douglas Ullman Douglas Fairbanks

E v i g t l i v o c h e v i g d ö d i 

Ä n g l a r n a s s t a d 

Los Angeles betyder ”Änglarnas stad”. 

Döden är det som Hollywoods filmstjärnor tycks vara näst 

mest besatta utav, efter framgång vilket alltid kommer först. 

Döden och den cement utanför Mann’s Chinese Theater, där 

avtrycken av stjärnans glans fastnar för evigt, är det enda som 

är beständigt i Hollywood. Gamla filmstjärnor som överlever 

för länge blir bara nidbilder av sig själva, se bara på film noirrysarna 

”Sunset Boulevard” med Gloria Swanson och Erich 

von Stroheim, och ”Vad hände med Baby Jane?” med Joan 

Crawford och Bette Davis. Att leva för länge är inte hälsosamt 

för någon stjärna. 

Att möta döden vid unga år tycks vara nyckeln till det eviga 

livet. Om James Dean (1931-55) inte hade kraschat sin 

Porsche skulle han bara ha varit ännu en Rock Hudson, och 

dött bortglömd. Men eftersom han mötte en dramatisk död 

med all sin ungdomliga karisma i behåll, Oscarsnominerades 

James Dean hela två gånger efter sin död. Han står nu staty 

uppe i Griffith Park ovanför Hollywood, där flera filmscener 

med honom spelats in. 

Störst bland alla för tidigt döda stjärnor är utan tvekan 

Marilyn Monroe (1926-62). Fansen vallfärdar än idag till 

hennes sista bostadsadress på 12305, 5th Helena Drive (i 

Brentwood). De kysser också hennes gravsten på Westwood 

Memorial Cemetery så att kyrkogårdsvaktmästarna måste 

tvätta bort läppstiftsavtryck med lösningsmedel.

Marilyns ande har setts sväva över graven, fick jag höra. (På 

Westwood vilar även Buddy Rich, Truman Capote och Dean 

Martin.) 

Den mest berömda begravningsplatsen är Forest Lawn 

Memorial Park på 1712 South Glendale Avenue. Detta är 

sista viloplatsen för skådespelarna Clark Gable, Alan Ladd, 

Errol Flynn med flera. Här finns en speciell husdjurshörna så 

att döda stjärnor inte ska behöva skiljas från sina döda keldjur, 

och man kan dessutom se skulpturer av Michelangelo, titta in 

i ett museum och shoppa i en souvenirbutik. 

Hollywood Memorial Park Cemetery på 6000 Santa 

Monica Boulevard, mellan Gower Street och Van Ness, har 

rader av gravstenar med screentryckta fotografier på de 

avlidna. Här kan man hitta den store filmregissören Cecil B 

DeMille, mafioson Bugsy Siegel som startade första kasinot 

i Las Vegas, samt skådespelarna Douglas Fairbanks, Tyrone 

Power (som spelade Zorro) och Rudolph Valentino. 

Valentino spökar och går igen på filmstudion Paramount 

Studios, på 5555 Melrose Avenue precis bakom 

begravningsplatsen. Studion erbjuder för övrigt en guidad 

rundtur (se även faktaruta ”Mer om rörliga bilder”). 

Begravningsplatserna är vanligtvis öppna dagligen kl 9-17. 

Onaturlig död 

I Hancock Park, strax söder om Hollywood, ligger Los Angeles 

naturvetenskapliga museum. Utanför museibyggnaden och 

väl synlig från Wilshire Boulevard finns en pedagogisk tjärpöl,

där det byggts upp en förhistorisk hjärteknipande scen som 

visar hur en mammut gått ner sig i tjäran. 

Detta borde tjäna som en påminnelse till unga stjärnor om 

att de inte ska gå ned sig alltför djupt i kändisträsket. Men 

förvånansvärt många liv har förspillts i Hollywood. Överdoser 

har tagits på fashionabla rockklubbar – River Phoenix föll ihop 

och dog 1993 när han kom ut från Viper Room (8852 Sunset 

Boulevard). Överdoser har tagits på lyxhotell, som 1982 då 

John Belushi dog i bungalow nr 3 i Chateau Marmont (8221 

Sunset Boulevard). Och överdoser har naturligtvis tagits på 

sunkiga Hollywood-motell som 1970 då Janis Joplin dog på 

rum 105 i Highland Gardens (7047 Franklin Avenue; f d 

Landmark Motel). Och till de här platserna letar sig turister, 

likt pilgrimer som besöker martyrgravar. Och vill man inte 

leta själv kan man följa med en guidad rundtur. 

Alla döda kändisar har ett gemensamt: deras sista adress blev 

rättsläkarstationen Coroner’s Office, i källaren till L A:s 

domstolsbyggnad. Dit kom Marilyn Monroe, John Belushi 

och OJ Simpsons ex-fru Nicole Brown Simpson. Nu har 

polisen inrättat en egen souvenirbutik, Coroner’s Gift Shop, 

där man kan köpa badlakan med kritad kroppskontur eller 

namnlappar som obducenterna fäster på likets stortå (de säljs 

som nyckelringar). Vinsten går till en kampanj för att stävja 

rattonykterhet bland ungdomar. 

Över hela Hollywood hägrar de vita bokstäverna i 

HOLLYWOOD-skylten, som sattes upp 1923 på bergsväggen 

för att göra reklam för bostadsområdet Hollywoodland. Det 

sista ledet, ”-land”, försvann i något jordskred. Med tiden 

har skylten blivit en logotyp för filmindustrin och inhägnats

därför att alltför många misslyckade skådespelare och 

manusförfattare och regissörer kastat sig ned från den. Det 

sägs att någon till och med försökt korsfästa sig på en av 

bokstäverna, men hejdades i sista stund. Från Hollywood 

Boulevard går eller kör man norrut på Gower Street och 

fortsätter på Beachwood för att komma till skylten. Man 

riskerar $107 i böter om man klättrar över avspärrningen. 

(Madonna hyrde ett tag en villa precis under skylten, på 6342 

Mulholland Highway.) 

Och om man inte själv lyckas förorsaka sin död, finns det 

alltid någon annan som är beredd att hjälpa till. Galna 

fans som förföljer sina idoler är ett av Hollywoods största 

arbetsmiljöproblem. 

Häften med stjärnornas hemadresser säljs för en spottstyver 

i varje souvenirbutik. De som är tillräckligt rika kan köpa en 

av de flotta isolerade villorna i bergen kring Hollywood, och 

skaffa chaufför-livvakt och privatsekreterare som håller folk på 

avstånd. Gator där det bor många stjärnor är specialbevakade 

av polisen, och alla som rör sig till fots är misstänkta – 

filmproducenten Dino de Laurentiis promenerade hemifrån 

en gång och blev haffad, visiterad och fick ett knä i skrevet av 

nitiska poliser innan han räddades av sin privatchaufför. 

Hollywood har inte glömt hur sektledaren Charles Mansons 

”familj” år 1969 massakrerade Roman Polanskis fru, Sharon 

Tate, och flera av parets vänner, i filmregissörens hem på 

10050 Cielo Drive i fashionabla Benedict Canyon. Manson 

umgicks med Beach Boys (han skrev till och med låten 

”Cease to Resist” som gruppen gav ut på singel-B-sida) och

trodde sig vara den femte medlemmen i Beatles. Han påstod 

sig stå i ständig telepatisk kontakt med de andra beatlarna, 

och genom det vita dubbelalbumets låtar (som ”Piggies” och 

”Helter Skelter”) fick han kodade budskap att utföra flera 

rituella mord. 

Det finns ett rundtursbolag som specialiserar sig på 

Hollywoods skandaler och mörka sidor, Graveline Tour, 

(213) 469-4149. Dagliga turer i limousiner; under 2 1/2 

timmar smutskastas Charlie Chaplin, Errol Flynn, Clark 

Gable, Marilyn Monroe, Mae West, Marlon Brando, Roman 

Polanski, Janis Joplin m fl. Också de yngre får sitt, t ex Hugh 

Grant, John Belushi och River Phoenix. 

Ä l s k a H o l l y w o o d … ? 

Varje människa jag pratade med hade (eller påstod sig ha) 

någon koppling till film. Alla verkade besatta av tanken på att 

slå igenom. 

Före inspelningen av en ”talkshow” där amerikanska kändisar 

och åsiktsmaskiner diskuterade trams inför publik, CBS 

”Politically Incorrect with Bill Maher” (för den som råkar 

ha avsnittet på video kan det vara intressant att veta att jag 

syns på den mittre läktaren), växlade jag ett par ord med 

killen som rev biljetterna. Han kallade sig själv för ”small-fry 

in Hollywood” (=arbetar i periferin av branschen) men han 

hade idéer om bättre shower som kunde produceras, så han 

sysslade med ”networking” (=skaffa sig kontakter). Vänta 

bara.

På ett showbusiness-museum visade det sig att flickan i 

souvenirbutiken var svenska, hon flyttade hit för något år 

sedan: tar nu teaterlektioner hos en privatlärare, springer på 

auditions varje vecka och försöker hitta en agent. 

Agenter är ytterst viktiga för skådespelare, regissörer och 

författare: på listan över Hollywoods mäktigaste personer 

kommer en agent tvåa efter Steven Spielberg (som av naturliga 

skäl är störst i Hollywood). De tre ledande agenturerna 

är Creative Artists Agency (CAA), International Creative 

Management (ICM) och William Morris Agency (där 

mediamogulen David Geffen började sin karriär, nu äger han 

SKG Dreamworks tillsammans med Spielberg). Agenternas 

artiststall bevakas i branschtidningarna, precis som den 

vanliga pressens sportsidor följer travhästars liv och leverne: 

när t ex Woody Allen efter 30 år bröt samarbetet med ICM 

och gick över till William Morris (dit Diane Keaton hör) i juli 

1998 blev det stora rubriker och analyserande artiklar. 

Och i skuggan av de stora agenturerna frodas en mögelhärd av 

saggiga entreprenörer med mottot: ”klä av dig baby, och jag 

ska göra dig till en stjärna” (mindre vanligt efter Aids) eller 

”samtalet kostar $5 per minut och 10% av alla dina inkomster 

– i förskott” (desto vanligare). Det sägs att skådespelare utan 

bra agent får lägre gager och måste nöja sig med roller som 

drunknade i storfilmen ”Titanic”.

… e l l e r h a t a ? 

”För priset som en biljett betingade, kunde en människa vars 

liv var trist, sorgligt, händelselöst, solkigt och hopplöst, stiga 

in och bli en del av ett drömliv där alla människor var rika och 

vackra – eller brutala och modiga – och där permanent lycka 

följde som en solnedgång av purpur och guld, efter en sagolik 

men förutsägbar lösning av ett problem”, konstaterade en 

ironisk John Steinbeck apropå filmerna från Hollywood. 

Vår svenske Amerika-farare Vilhelm Moberg noterade i ett 

resebrev att det kanhända vore en tjänst mot USA om man 

fällde en atombomb över Hollywood. Världens ledande 

intellektuella har sedan tidigt 1900-tal tagit avstånd från 

Hollywood. Filmindustrin själv har svartmålat Hollywood, 

som i Billy Wilders ”Sunset Boulevard” och senare i Robert 

Altmans ”Spelaren”. 

De största filmbolagen har lämnat Hollywood för länge sedan, 

och de studior som återstår har blivit allt mer som nöjesparker 

för turister. Och Los Angeles har blivit ett centrum för 

produktion av såpopera. 

Industrin attraherar inte längre stora författare som 

Dashiell Hammett och Raymond Chandler, vilka hamnade i 

Hollywoods manusfabriker på 1930- och 1940-talen. Även F 

Scott Fitzgerald lockades av ett lukrativt kontrakt med MGM 

efter succén med ”Den store Gatsby”, men fick sparken efter 

att ha supit ner sig alltför ofta. Han dog i Hollywood av en 

hjärtattack hemma hos sin älskarinna, 44 år gammal, och 

efterlämnade en halvfärdig roman om en filmmogul, ”The 

Last Tycoon”.

Trots att de alla närde en självdestruktiv hatkärlek till 

Hollywood hamnade de här, där de kunde förtjäna sitt 

levebröd mot att de sålde en bit av sin själ. 

Till och med konstnärer som Salvador Dalí kom hit. Dalí 

skapade under andra världskriget drömsekvenser till Alfred 

Hitchcocks ”Trollbunden” (1945). 

På ett författarseminarium som sammanföll med mitt besök 

berättade de ledande film- och TV-författarna hur det är att 

tillhöra en av de mest bespottade och minst uppmärksammade 

yrkeskårerna inom showbusiness: en författare med lång 

erfarenhet av film konstaterade att 90% av allt är skräp och 

filmer som ”Dum-Dummare” bevisar att ”vår civilisation lider 

mot sitt slut”. Sensmoralen som förmedlades till deltagarna, 

var att medan branschen ropar efter bra manuskript är en 

nybörjare chanslös utan rätt agent och omständigheter. Att 

faktiskt skriva bra manus kommer i andra hand. 

M e r o m r ö r l i g a b i l d e r 

Eftersom många studior nu har försvunnit från Hollywood 

måste vi filmgalningar vidga våra vyer till mer avlägsna 

trakter. På senare år har de flesta studior som väl är öppnats 

för turister, så möjligheterna att komma bakom kulisserna är 

bättre än någonsin förr. 

Om man vill hitta filminspelningar kan man köpa en aktuell 

lista med dagens tagningar ($2) på Los Angeles Motion 

Picture & Film Permits Office, (213) 485-5324, vardagar 

kl 9-17, på 6922 Hollywood Blvd (tvärs över gatan från 

Mann’s Chinese Theater); byrån koordinerar inspelningar så

att de inte ska kollidera med varandra, men för att undvika 

alltför många kameraklickande turister kan uppgifter vara 

missledande. TV-serien ”Baywatch” utspelar sig för övrigt i 

Malibu Beach. 

Gratis TV-biljetter finns till olika sitcoms (TV-komedi; 

25-minutersavsnitt kan ta 2 timmar att banda) eller 

talkshows (pratprogrammen är minst lika kul som en 

sitcom; inspelningen går snabbare eftersom de bara gör en 

tagning). Få bolag släpper in barn i publiken. Kontakta i 

god tid Audiences Unlimited som kostnadsfritt förmedlar 

biljetter, (818) 506-0067 (dygnet runt), hemsidan har ett 

schema över inspelningar två månader framåt http://www. 

audiencesunlimited.com, eller skicka färdigadresserat 

kuvert med svarsporto för att få månadsschema: 100 

Universal City Plaza, Building 153, Universal City, CA-91608. 

Eller ring direkt till ABC, (213) 557-4143, CBS, (213) 852- 

2448 och NBC, (818) 840-3537. Ibland skickar bolag ut folk 

som delar ut överblivna biljetter till mindre populära shower 

utanför Mann’s Chinese Theater. 

Biljetter som beställs via firmor som Audiences Unlimited 

måste bekräftas tre dagar innan per telefon. Betänk att man 

bör vara vid studion en timme innan för att vara säker på sin 

plats (de delar nämligen ut för många biljetter). Kameror och 

bandspelare är förbjudna. 

”Beverly Hills 90210”. TV-serien om amerikanska 

helylleungdomar som aldrig har problem med pormaskar 

eftersom de flesta skådespelare i verkligheten är över 30, 

filmas på Grant High School (13000 Oxnard Street) i Van

Nuys och studio på El Portal Theater (5269 Lankersheim 

Blvd) i North Hollywood; men dit finns inga publikbiljetter. 

Gängets favoritställe Peach Pit är en kopia av Apple Pan 

(10801 West Pico Blvd) i West Hollywood. 

CBS Studio Center, (213) 852-2448. 4204 Radford 

Street, Studio City. Inspelningsplats för ”Seinfeld”, ”Falcon 

Crest” m m. Man kan få vara publik på t ex ”Cybill” med Cybill 

Shepherd (bandas på fre). 

Disney Studios. 500 Buena Vista Park. Studion startades av 

animatören Walt Disney, men är numera ett av universums 

största nöjesimperier med bl a filmbolaget Miramax, TVkanalen 

ABC, teatrar på Broadway i New York, dussintals 

dagstidningar och tidskrifter. Här kan man se inspelningen 

av populära shower som ”Ellen” med Ellen DeGeneres. För 

turister har Disney sin egen nöjespark där man kan sätta 

sprätt på pengar, se ”Fler sevärdheter”. 

Movieland Wax Museum, (714) 522-1154. 7711 Beach 

Blvd, Buena Park. Dagligen kl 9-20:30; $13/$7. 280 

filmstjärnor i vax, riggade i scener från de mest berömda 

filmerna. 

Museum of Television and Radio, (310) 786-1000. 465 

North Beverly Drive, Beverly Hills. Ons-sön kl 12-17, tors 

kvällsöppet till kl 20; $6/$3. I arkivet finns bl a 75 000 olika 

program som man kan titta på. 

NBC Television, (818) 840-3537. 3000 West Alameda 

Ave, Burbank, CA-91523; besöksentré från California Street 

(mellan Alameda och Ventura Freeway). Här spelas populära 

”Tonight Show” med Jay Leno in på vardagar; biljetter kan 

beställas från NBC per post; ange datum och bifoga svarsporto;

eller chansa kl 8 samma morgon. Det finns en timslång Studio 

Tour; mån-fre kl 9-15 (på sommaren även under helger); ring 

för detaljer; kameror är förbjudna; $7. 

Paramount Pictures, (213) 956-1777. 5555 Melrose 

Ave i Hollywood. Äldsta och sista filmstudion i Hollywood, 

arbetsplats för sådana som Bing Crosby, Bob Hope, Billy 

Wilder och Cecil B DeMille. Här spelades TV-serien ”Lucy 

Show” in på 50- och 60-talen, och 1982-93 bandades ”Skål” 

i studio 25. Rudolph Valentino sägs spöka här. Porten som 

vetter mot Bronson Avenue förekommer i filmen ”Sunset 

Boulevard”, samma port gav artistnamn till Charles Buchinski 

när han blev actionhjälten Charles Bronson. Missa inte deras 

2 timmar långa Studio Tour; mån-fre kl 9-14; varje heltimme; 

$15. 

Reagan Museum & Presidential Library, (805) 

522-8444. Simi Valley; från centrala L A kör man I-405 

norrut, Ronald Reagan Freeway västerut, Madera Road 

söderut och slutligen till 40 Presidential Drive (5 mil från 

Hollywood). Dagligen kl 10-17; $4. Ronald Reagans liv, 

från västernfilmskådespelare, till fackordförande då han 

angav skådespelare med vänstersympatier och så hur han 

slutades som USA:s president. Museet har också en äkta 

kärnvapenbärande missil. 

Universal Studios, (818) 622-3801. 100 Universal City 

Plaza, norrut från Hollywood längs Cahuenga Blvd. Dagligen 

kl 9-18, sommar kl 7-23; köerna kan ta någon timme; 

sevärdheterna tar en hel dag i anspråk; $34/$26. Universal 

lär vara världens största filmstudio och har kompletterats 

med en nöjespark på filmtema, där man far igenom flera av de

mer än 500 utomhuskulisserna på Universal Studios Backlot 

Tram Tour. Upplev ”Hajen” (samma kulissby har använts i 

”Mord och inga visor”), ”ET”, ”Jurassic Park” och allt annat 

Steven Spielberg någonsin har gjort. Dessutom finns Norman 

Bates motell från ”Psycho”, apan från ”King Kong”, stenåldern 

från ”Familjen Flinta” och framtiden från filmerna ”Tillbaka 

till framtiden 1-3”, och som kronan på verket återskapas 

en jordbävning från någon katastroffilm och skyskraporna 

dallrar som gelé. 

Warner Brothers, (818) 972-TOUR, biljetter (818) 

954-1744. 4000 Warner Blvd vid Hollywood Way, entré 

från Olive Ave i Burbank (precis norr om Universal Studios). 

Här gjordes Ridley Scotts ”Blade Runner” och TV-serien om 

den unge Stålmannen, ”Lois och Clark”. Studion arrangerar 

en två timmar lång guidning, VIP Studio Tour, med lite tur 

kan man få se en filminspelning; vardagar kl 9-16; avgång 

var 30:e minut; minimiålder 10 år; $29. Man kan också se 

TV-inspelningar av populära komedier som ”Vänner” eller 

”Murphy Brown” m m (Audiences Unlimited har biljetter).


Los Angeles är så stort att det finns flera riktnummer, därför 

anges riktnumren alltid tillsammans med telefonnumren i det 

här kapitlet. Till centrala Los Angeles Hollywood och Beverly 

Hills är det 213. Till stränderna väster och söder om centrum 

är det 310. Inåt landet är riktnumret 714. 

Ta sig runt 

Obs: Flera hotell och vandrarhem erbjuder gratis upphämtning 

vid LAX-flygplatsen (Los Angeles Airport), och ofta även vid 

Union Station och Greyhound i Downtown L A. 

Los Angeles är en fruktansvärt stor stad till ytan: om man 

inte har egen bil bör man noga överväga var man ska bo 

eftersom staden är 100 km i nord-sydlig riktning och sträcker 

sig lika långt från kusten mot inlandet. Inom detta väldiga 

landområde finns det berg och dalar, sjöar och stränder. Man 

upptäcker strax att man inte har lust att åka till ett museum i 

någon annan stadsdel när bussresan tar två timmar. Om man 

är bra på rullskridskor (rollerblades) är det ett sätt att ta sig 

runt inom mindre områden. 

Om man valt att bo i Hollywood har man möjligheter att 

flanera till den trendiga shoppinggatan Melrose Avenue (ca 2 

km söderut; spännande restauranger, kläd- och skivbutiker på 

sträckan mellan Fairfax och La Brea) och man kan t o m ta sig 

till den del av Sunset Boulevard som kallas för The Strip (4 km

västerut; buss nr 2 kör längs Sunset) utan för mycket besvär. 

Till de närmaste stränderna är det 20 km, till Disneyland 65 

km, till Downtown L A 16 km (där järnvägs- och busstationer 

ligger; lokalbuss mellan Hollywood och Downtown L A tar en 

timme) och till LAX-flygplatsen 23 km. 

Downtown L A är ett tätbebyggt område och liknar en stad, 

jämfört med resten av L A som mest består av motorvägar. 

Här finns butiker, kulturhus och miljöer som använts i filmer, 

t ex är Hill Street den gata som spanarna på Hill Street spanar 

på. 

Det finns ett antal busslinjer och resorna är långa, så för 

att inte missa sin tågavgång ska man ge sig en god marginal. 

Dessutom är det ganska knivigt att lista ut hur man ska 

byta, vart man ska kliva på och av osv. Buss nr 1 kör mellan 

Hollywood Blvd och Downtown L A; nr 10 och 33 kör mellan 

Downtown L A och stranden i Santa Monica, nr 60 kör mellan 

Greyhoundterminalen och Downtown L A. Mellan Hollywood 

och Santa Monica kan man åka med nr 4. 

Tunnelbanan Metrorail är under konstruktion och kommer 

att erbjuda en snabb förbindelse mellan Union Station i 

Downtown L A, Hollywood Blvd-Vine Street och Universal 

Studios med sin röda linje. Det finns redan en blå linje från 

Downtown L A till Long Beach i söder, och en grön linje till 

flygplatsen. 

Knutpunkten – där busslinjer och tunnelbanor passerar 

Downtown – är Metro Center på 7th Street, nära Pershing 

Square. Upplysningar: Metropolitan Transit Authority 

(MTA), 1-800-77-METRO eller 1-800-COMMUTE.

Enkel avgift: från $1:35, dyrare på expressbussar. Man 

betalar kontant på bussarna och det är jämna pengar som 

gäller, föraren ger ingen växel. Rabatt tio polletter (tokens) 

kostar $9. Byte: ¢25 måste betalas när man påbörjar resan; 

gäller upp till två timmar. 

För turister finns en speciell busslinje kallad Oskar J’s Red 

Car Trolleys, 1-800-458-2388, som kör till filmstudior, 

museer och stränder samt annat av intresse. 

Om man kör bil ska man tänka på att först studera en karta 

ordentligt och sedan försöka lista ut vilka freeways man ska 

resa på och vid vilken avfart man ska köra av. Trots att detta 

borde vara bilarnas förlovade stad så går det ganska långsamt 

i trafiken, speciellt om man far i rusningstid. Ha dörrarna låsta 

och fönstren uppe (och alltid full tank), speciellt i ruffigare 

områden. Lycka till. 

Guidning 

Guidade rundturer finns det gott om. De som märks mest visar 

vägen till stjärnornas hem och kostar ca $30 per person, men 

känns egentligen inte meningsfulla eftersom allt man får se är 

stängda grindar från utsidan. Om man har ett eget fordon kan 

man köpa en karta för $4-5 och köra runt på egen hand. 

Casablanca Sightseeing Tours, (213) 461-0156. 

Rundturer i minibussar till stjärnornas hem, Universal 

Studios. 

Graveline Tour, (213) 469-4149, limousinetur genom 

Hollywoods skandaler (se faktaruta i vägvisardelen).

Hollywood Fantasy Tours, 1-800-782-7287. Till 

stjärnornas hem och HOLLYWOOD-skylten. 

L A conservancy, (213) 623-2489. Promenader i 

Downtown L A till de gamla biograferna och revyteatrarna på 

Broadway Historic Theater District. 

Starline Tours of Hollywood, (213) 463-3333. 

Stjärnornas hem och favoritställen. 

Vandrarhemmen brukar erbjuda utflykter och rundturer till 

rimligt pris, men de kan ofta vara fulltecknade, ring gärna 

redan innan du kommer till L A och boka. Vanligtvis arrangerar 

vandrarhemmen i stan turer till stranden, medan de som 

ligger vid stranden har turer in till stadens sevärdheter. 

Fråga 

Hollywood har sin egen turistbyrå i en gammal villa, Jane’s 

House, på 6541 Hollywood Blvd (mån-lör kl 9-17). Brevledes 

kan man adressera förfrågningar om kultur till Hollywood 

Arts Council, PO Box 931056, Department 96, Hollywood CA- 

90093. Om man vill hyra en filmstjärna kan man kontakta 

agenturen Celebrity Source, (213) 651-3000. 

Den centrala turistbyrån, (213) 689-8822, ligger på 658 

South Figueroa Street i Downtown L A (mån-lör kl 8:30-17). 

Turistbyråer finns även i Universal City, Santa Monica (1400 

Ocean Blvd) och vid Disneyland (800 West Katella Ave). San 

Diegos turistbyrå, (619) 232-2101, finns på 1200, 3rd Ave. 

Missa inte http://www.gocalif.ca.gov som har en användbar,

om än rörig, samling med länkar; eller ring 1-800-TO- 

CALIF. 

Internationella vandrarhemsföreningen driver en butik, Los 

Angeles Travel Center, (310) 393-3413, på 1434, 2nd 

Street i Santa Monica där man kan få hjälp med att hitta 

kartor och annat för exkursioner i nationalparkerna. 

Det finns givetvis en mexikansk turistbyrå, (310) 203- 

8191, värd att besöka inför resan till Mexiko, på 10100 Santa 

Monica Blvd i Los Angeles. 

Svenska generalkonsulatet för södra Kalifornien, (310) 

445-4008, fax 473-2229, ligger på 10960 Wilshire Blvd. Det 

finns även ett konsulat i San Diego på 750 B Street, (619) 

233-1106. 


Los Angeles har naturligtvis också andra sevärdheter än bara 

filmindustrin. Ofta är det fritt inträde på något museum (olika 

dagar och tider gäller för olika museer) och somliga museer, 

t ex världens rikaste museum Getty Center, har alltid gratis 

inträde. I L A finns allt man kan drömma om; men resvägen 

kan vara lång. 




någonstans däremellan.

Autry Museum of Western Heritage, (213) 667-2000. 

4700 Western Heritage Drive, Griffith Park. Tis-sön kl 10-17; 

$7:50/$3. Museum över vilda västerns historia, grundat av 

”den sjungande cowboyen” Gene Autry. Biograf. 

Barnsdall Art Park, (213) 662-7272. 4800 Hollywood 

Blvd. Tis-sön kl 10-17; $2/$1, barn under 12 år gratis. 

Konstutställningar och Aline Barnsdall Hollyhock House 

(1917) av Frank Lloyd Wright (visningar av husets arkitektur 

varje timme kl 12-15). 

Disneyland (Magic Kingdom), 1-800-315-3707. 1313 

South Harbor Blvd, Anaheim. Kör I-5 från L A söderut 23 km, 

eller tåg till Anaheim Stadium och sedan lokalbuss nr 50 till 

Disneyland Hotel, varifrån det går Monorail till nöjesparken. 

Det finns också direktbussar till och från LAX-flygplatsen. 

Mån-fre kl 10-18, lör kl 9-24, sön kl 9-22; sommar dagligen 

kl 8-24. Entrébiljetter finns i olika rangordning från 1 till 3 

dagar; en dag kostar $33/$25; 4 dagar med motell kostar 

från $200 per person. Köerna är ofta så långa att man måste 

tillbringa flera dagar i parken för att prova allt. Disneyland 

är den första av en rad Disneyparker, grundad 1955, och blir 

bara större. Bland nyare attraktioner märks en expedition 

genom ”Indiana Jones”-filmernas actionsekvenser. 

Exposition Park (State Drive-Exposition Blvd) ligger nära 

University of Southern California (söder om Downtown L 

A). Förutom idrottsanläggningar som man minns från OS i 

Los Angeles, finns här Museum of Science and Industry och 

Museum of Natural History, (213) 744-3466; dagligen kl 

10-17; $6/$2, fritt inträde första tis i varje månad.

Getty Center Museum, (310) 440-7300. Getty Center 

Drive, ta av från San Diego Freeway (I-405). Tis-ons kl 11-19, 

tors-fre kl 11-21, lör-sön kl 10-18; fritt inträde; bilparkering $5 

(parkeringsplats måste förbokas per telefon, rörelsehindrade 

har förtur). Ta hellre bussen, antingen ”Big Blue Bus” nr 14 

från Santa Monica eller MTA-buss nr 561. Detta nya Gettymuseum 

med spektakulärt läge i Santa Monica Mountains 

öppnade vintern 1997/98: världens rikaste konstmuseum 

som byggdes upp med hundratals miljoner dollar från 

oljemiljardären J Paul Gettys (1892-1976) förmögenhet. 

Obs: De gamla museibyggnaderna på 17985 Pacific Coast 

Highway är stängda och renoveras fram till år 2001, oavsett 

vad andra resehandböcker påstår. 

Griffith Park Observatory, (213) 664-1191. 2800 

Observatory Road. Det astronomiska observatoriet i 

Hollywood har planetarium och en lasershow, Laserium; 

omgivningarna har använts i många filmer, bl a ”Ung rebell” 

med James Dean (han står också staty här) och senare i 

”Jurassic Park”, ”Terminator” och ”Batman”. På norra sidan 

av Griffith Park ligger djurparken L A Zoo, om man vill titta 

på sina fyrbenta släktingar, och västerut står den berömda 

HOLLYWOOD-skylten. 

Hancock Park ligger vid Wilshire Blvd öster om korsningen 

med Fairfax Ave. Se först konst på Los Angeles County 

Museum of Art, (213) 857-6000, som är ett av USA:s 

största konstmuseer på 5905 Wilshire (tis-tors kl 10-17, fre 

kl 10-21, lör-sön kl 11-18; $6/$1; fritt inträde andra ons varje 

månad). Efteråt kan man se fossilsamlingar på George C Page

Museum, (213) 936-2230, på 5801 Wilshire (dagligen kl 10- 

17; $6/$2; fritt inträde första tis i varje månad). 

Knotts Berry Farm, (714) 220-5220, http://www.knotts. 

com. 8039 Beach Blvd, Buena Park mellan Anaheim och Los 

Angeles. MTA-buss nr 460 kör till parken. Mån-fre kl 10-18, 

lör kl 10-22, sön kl 10-19; sommar sön-tors kl 9-23, fre-lör kl 

9-24 (stängt på juldagen); $28/$18 berättigar till obegränsat 

åkande med alla attraktioner. Före Disneyland kom denna 

nöjespark med vilda västerntema och figurer ur Snobbenserierna. 

Hela parken blir spökpark vid Halloween. 

MOCA, Museum of Contemporary Art, (213) 626-6222. 

California Plaza, 250 South Grand Ave, Downtown L A. Tissön 

kl 11-17, kvällsöppet tors till kl 20 (fritt inträde efter kl 17); 

$6/$4, barn under 12 år gratis. Museum för modern konst. 

Geffen Contemporary at MOCA är en nybyggd avdelning på 

152 North Central Ave; samma tider och priser. 

S a n D i e g o 

San Diego ligger nästan som en förort söder om Los Angeles, 

vid gränsen till Mexiko. Från San Diego ”turar” man över till 

Tijuana på andra sidan gränsen (där mexikanerna talar 

amerikanska och tar emot dollar i butikerna). Resten av tiden 

i San Diego vistas man på stranden eller går på museum. 

(Vandrarhem räknas upp under ”Sova”.) De två stora

sevärdheterna är djurparken San Diego Zoo, (619) 234- 

3153, på 2920 Zoo Drive (dagligen; $15/$6) och Sea World 

– Kaliforniens svar på Kolmården, (619) 226-3901, på 1720 

South Shores Road (dagligen; $29:95/$21). I San Diego finns 

många UFO-troende: Norr om staden i Rancho Santa Fe 

begick sekten Heavens Gate kollektivt självmord 1997 i tron 

att rymdfolk skulle hämta upp dem och en kort bit öster om 

staden i Jamul ligger en landningsplats som en annan sekt, 

Unarius Academy of Science, byggt för att ta emot 33 flygande 

tefat som väntades landa år 2001. 


Längs Hollywood Blvd finns både filmstäder och gamla 

sunkiga biografer, och så Mann’s Chinese Theater, som är en 

turistsevärdhet med alla stjärnors namn och avtryck i cement 

på gården framför biografentrén. 

När man tröttnat på film kan man glädja sig åt en ganska 

livaktig teaterscen med oberoende och tuffa grupper som 

sysselsätter skådespelare som av en eller annan orsak inte hör 

till filmindustrin. Kolla kortrecensionerna i gratistidningen L A 

Weekly, där hittar man också adresser och telefonnummer. 

Musikaliskt finns det också ett bra utbud och rockmusiken 

från Los Angeles är mer än bara studiomusiker som visar 

upp sin mest välpolerade sida och sjunger goa sånger om 

surfingbrädor och ”California Girls”. Bröderna Wilson är 

födda i Hawthorne, ett medelklassområde nära flygplatsen,

där de bildade popgruppen Beach Boys 1961. Ungefär en mil 

därifrån dränkte sig Dennis Wilson 1983 i mellandagarna i 

Marina Del Rey, nära Venice Beach. 

Många rockmusiker kommer till L A för att slå igenom, och 

man kan höra en del av banden på klubbar på The Strip, längs 

Sunset Boulevard. 

Listan nedan tar upp långlivade ställen som är av speciellt 

intresse för oss turister. På internet hittar man en musiksida 

med information om konserter i hela Kalifornien om man 

surfar till http://www.musicuniverse.com. 

Ticketmaster, (213) 480-3232, och Theatrix, (213) 466- 

1767, säljer biljetter till de flesta evenemang, från konserter 

och teater till sport. Biljetter kan också bokas via internet på 

http://www.ticketweb.com. 

American Cinémateque, (213) 466-FILM. Regelbundna 

filmvisningar, ibland diskussioner med regissörer; $4-7. Ring 

om plats och tid. 

Anti-Club, (213) 661-3913. 4658 Melrose Ave, Hollywood. 

Musik; $10-17. 

Bar Deluxe, (213) 469-1991. 1710 North Las Palmas Ave, 

Hollywood. Musik. 

Billboard Live, (310) 274-5800. 9039 Sunset Blvd, West 

Hollywood. Klubb med kopplingar till berömd musiktidning; 

$10-25. 

Comedy Store, (213) 656-6225. 8433 Sunset Blvd, West 

Hollywood. Ett av stadens äldsta och mest inarbetade ståuppställen; 

$5-15 samt minst två drinkar.

Greek Theater, (213) 665-1927. Griffith Park, 2700 North 

Vermont Ave. Friluftsscen med konserter, plats för 4000 

åskådare. 

Hollywood Bowl, (213) 850-2000. 2301 North Highland 

Ave; nära Hollywood Freeway. Berömd friluftskonsertarena; 

konserter april-sept (ta på varma kläder), bl a med stadens 

filharmoniska orkester. Museum. 

House of Blues, (213) 650-1451. 8430 Sunset Blvd. 

Restaurang med bluestema, ägd av kändis (Dan Aykroyd). 

Konserter; $10-25. 

John Anson Ford Theater, (213) 972 7200. 2850 

Cahuenga Blvd. Friluftsteater nära Hollywood Bowl med 

teater och dans under somrarna. 

Largo, (213) 852-1073. 432 North Fairfax Ave. Rock; $2-12. 

Laugh Factory, (213) 656-1336. 8001 Sunset Blvd (vid 

Laurel Street, två kvarter väster om Fairfax), West Hollywood. 

Välkänd klubb för ståuppare; $10. 

Music Center, (213) 972-7211. 1st Street vid North 

Grand Ave, i Downtown L A. Stadens kulturhus med opera, 

filharmoniska konserter och balett. Oscarsutdelningar 

vartannat år. 

Pantages Theater, (310) 410-1062. 6233 Hollywood Blvd. 

Teater, musikaler. 

Roxy, (310) 276-2222. 9009 Sunset Blvd, West Hollywood. 

Rock.

Shrine Auditorium, (213) 748-5116. Vid University 

of Southern California, 32nd och South Figueroa. 

Oscarsutdelningar vartannat år. 

Silent Movie, (213) 653-2389. 611 North Fairfax Ave, 

Hollywood. Klassiska stumfilmer ackompanjerade av en 

levande musiker. 

UCLA, University of California-Los Angeles, (310) 825- 

2101. Westwood Plaza, Circle Drive. Universitetet har ofta 

teateroch dansföreställningar. 

Viper Room, (310) 358-1880. 8852 Sunset Blvd, 

Hollywood. Rockklubb som ägs av Johnny Depp. 

Whisky A Go Go, (310) 652-4202. 8901 Sunset Blvd, West 

Hollywood. Rock; $10-15. 

J o h n L e n n o n f ö r l o r a r ” e n 

w e e k e n d ” 

Troubadour, (310) 276-6168, på 9081 Santa Monica 

Boulevard i West Hollywood är en gammal countryklubb 

som förr hade Linda Ronstadt och Eagles som husband 

(numera mera hårdrock; $4-12). Troubadour har dock gått till 

musikhistorien därför att John Lennon blev utkastad gång 

på gång efter att ha druckit alltför många Brandy Alexander 

under sin s k ”förlorade weekend” (egentligen varade denna 

”weekend” mer än ett år under tiden som han levde separerad 

från Yoko Ono) i början av 1970-talet. Här i L A umgicks

Lennon med den gravt alkoholiserade sångaren Harry 

Nilsson som han lyckades spela in den extremt mediokra 

LP:n ”Pussy Cats” tillsammans med. 

En gång kletade Lennon fast en dambinda i sin svettiga panna 

och frågade en servitris på Troubadour: 

–Vet du vem jag är? 

–Ja, ett arsel med en dambinda i pannan, svarade hon och lät 

kasta ut honom. 

Kalendarium 

På Walk of Fame inträffar månatliga ceremonier för att 

hylla olika idoler och fira avtäckningen av nya stjärnor, 

upplysning (213) 469-8311. Gråvalarna simmar förbi 

utanför kusten i februari. L A Maraton går av stapeln 1:a sön 

i mars. I slutet av mars är Los Angeles fullt av uppståndelsen 

kring Oscarsutdelningarna (utdelningen hålls vartannat 

år på Shrine Auditorium och vartannat på Music Center). 

Cinco de Mayo (5 maj) är en mexikansk högtidsdag som 

uppmärksammas över hela Kalifornien, det är ursprungligen 

en segerfest efter något krig. Torsdagskvällar under sommaren 

arrangeras jazzkonserter på moderna konstmuseets 

MOCA-Geffen Contemporary. I augusti går en internationell 

surfingfestival av stapeln. Den 4 september firar man Los 

Angeles grundande emedan El Pueblo de Nuestra Senora 

de la Reina de Los Angeles, som det fullständiga namnet 

lyder, började byggas samma dag år 1781.

Sova 

Det finns massor av vandrarhem i Los Angeles, vare sig du 

vill bo i Hollywood eller på stranden kan du välja och vraka. 

Det viktiga att tänka på är att avstånden är väldigt stora: välj 

därför boplats utifrån dina behov av att antingen vara i staden 

eller nära havet. Om du vill stanna hela sommaren kan det 

vara lönt att kontakta UCLA som ibland hyr ut studentrum 

under lovet. Om du inte har klart för dig hur du tänker bo 

finns på Greyhoundterminalen och flygplatserna paneler med 

hotellreklam och gratistelefon, så att du kan ringa hotellen 

– många hotell och även vissa vandrarhem lovar gratis 

hämtning, vilket är ett värdefullt erbjudande ifall du lyckas få 

det omsatt i praktiken. Hemsidan http://www.HiHostels. 

com lokaliserar Hostelling Internationals vandrarhem 

i Kalifornien. (Bokstäverna inom parentes hänvisar till 

markeringar på kartan.) 

I Hollywood är det ganska trevligt att bo. Ett nytt och 

rymligt vandrarhem med suveränt läge är (a) Hollywood 

International Hostel, 1-800-750-6561, på 6820 

Hollywood Blvd – mitt på Walk of Fame och tvärs över gatan 

från Mann’s Chinese Theater; $14 i sovsal; $30 privata rum. 

Bra läge gäller också för (a) Hollywood Hills Hostel, 1- 

800-LA-HOSTEL, fax 462-3228, på 6772 Hawthorne Ave 

vid Highland, ett kvarter söder om Hollywood Blvd; $15- 

18 i sovsal; $40-45 privata rum. Ytterligare ett alternativ är

Orange Drive Manor Hollywood Hostel, (213) 850- 

0350, på 1764 North Orange Drive, en tvärgata till Hollywood 

Blvd; $15. 

Alltid lika knasiga Banana Bungalow, 1-800-4-HOSTEL, 

fax 851-1569, epost: bbhostel@bananabungalow.com, med 

45 gästbungalower ligger avsides på 2775 Cahuenga Blvd 

West. De utlovar gratis skjuts från flyg, tåg och bussar och till 

Universal och Disneyland. Simbassäng; parkeringsplatser för 

bilburna; $18 i sovsal; $50 privata rum. 

I närheten av Disneyland finns bara ett vandrarhem, HI- 

Fullerton, (714) 738-3721, på 1700 North Harbor Blvd, 

8 km norr om nöjesparken. Gratis parkering. $14 för STFmedlemmar. 

Det finns ett vandrarhem nära LAX-flygplatsen, (b) 

Backpackers Paradise Hostel, 1-800-852-0012, fax 

(310) 412-9100, på 4200 West Century Blvd i Inglewood, de 

lovar gratis hämtning från flygplatsen och guidade turer till 

olika sevärdheter; $16 i sovsal; $34 för dubbelrum. 

Kring stränderna finns desto fler vandrarhem i Santa 

Monica och Venice Beach (även känt som ”Muscle Beach”). 

Det är ganska hyggliga områden som på 1950-talet var 

samlingspunkt för beatgenerationen. 

(c) HI-Los Angeles, (310) 393-9913, fax 393-1769, på 

1436, 2nd Street ligger nära stranden i Santa Monica. De lovar 

att plocka upp gäster från flygplatsen och arrangerar turer

till sevärdheter; 200 bäddplatser; STF-kortet ger rabatter 

i närbelägna butiker och kaféer – allt från filmframkallning 

till rullskridskohyra. $17 för medlemmar; $20 för ickemedlemmar; 

privata rum finns; öppet året om. 

Det finns en handfull privata vandrarhem, t ex (d) Jim’s at 

the Beach, (310) 399-4018, fax 399-4216, på 17 Brooks Ave. 

Nära stranden i Venice Beach; $15 per natt; $90 för en vecka 

(Jim’s har även en filial i San Diego, se nedan). (d) Share 

Tel Apartments, (310) 392-0325, fax 392-9804, på 20 

Brooks Ave (vid Pacific Ave) nära stranden; $15 i sovsal, $90 

per vecka; enkel- och dubbelrum finns. (d) Venice Beach 

Hotel, (310) 399-7649, på 25 Windward Ave hör till en liten 

kedja (som också har vandrarhem i San Francisco, Hawaii 

och New York); $14. 

Los Angeles tredje HI-vandrarhem ligger på stadens sydspets, 

inom synhåll från valarna när det är säsong (tidig vår), men 

långt från händelsernas centrum: HI-South Bay, (310) 

831-8109, fax 831-4635, epost: hiayhlasb@aol.com, på 3601 

South Gaffey Street i stadsdelen San Pedro; $14-$16; privata 

rum $30. 

För den som inte känner för att bo i Los Angeles finns det 

gott om vandrarhem i San Diego, 170 km söderut nära den 

mexikanska gränsen. Banana Bungalow, 1-800-5- 

HOSTEL, epost: banana@pipeline.com, 707 Reed Ave, är 

populärt bland resenärer och ligger mitt på stranden; $18 

i sovsal; $39 privata rum. HI har två anslutna vandrarhem

($12-16), ett i centrum, Metropolitan, (619) 525-1531, fax 

338-0129, på 521 Market Street (med dagsturer till Mexiko); 

och det andra vid havet, Point Loma, (619) 223-4778, på 

3790 Udall Street. Även Jim’s har en filial i San Diego, (619) 

235-0234, på 1425 C Street. 

Slutligen några idéer för den som har råd att spendera lite 

mer: Från $100 och uppåt kan man bo bland spökande 

filmstjärnor på (a) Radisson Hollywood Roosevelt 

Hotel, 1-800-950-7667, på 7000 Hollywood Blvd. Om 

man kan hosta upp $150 och står ut med TV-apparater som 

flyger ut genom fönstren kan man bo bland rockstjärnor på 

(e) Hyatt on Sunset, (213) 656-1234, på 8401 Sunset 

Blvd, West Hollywood. Och om man är beredd att gå upp till 

$200 per natt är det mer exklusiva alternativet (e) Chateau 

Marmont, (213) 656-1010, på 8221 Sunset Blvd, där 

gästboken signerats av Errol Flynn, Greta Garbo, Al Pacino, 

John Belushi m fl. Eller ännu dyrare på (f) Beverly Hills 

Hotel, 1-800-283-8885, på 9641 Sunset Blvd där bara de 

allra rikaste, som Howard Hughes, haft sin hemvist. 

Äta 

Det finns syltor längs Hollywood Blvd där man kan få en 

pizzabit och en öl för $3, men om man är ute efter känslan av 

showbusiness kan man äta för ca $20 på Musso & Frank’s 

Grill, (213) 467-5123, Hollywoods äldsta restaurang, på 

6667 Hollywood Blvd.

Många skådespelare, t ex Jon Voight, hittar sina 

favorithamburgare på Hampton’s (1342 North Highland) som 

har salladsbuffé (små tallrikar men suveräna möjligheter) och 

40 olika hamburgare, bl a Grooburger ($7:45) som designats 

av MAD-tecknaren Sergio Aragones med mozzarella, cheddar 

och sauterad lök, men vad annat kan man vänta sig på Paul 

Newmans restaurang? 

Hur skulle det smaka med en skopa rykande chiligryta på 

din hotdog för $2:10? Denna variant på varmkorv tycks 

vara populär i Hollywood, där filmstjärnor glider förbi det 

oansenliga gatuköket Pink’s Chili Dogs (hörnet av La Brea 

och Melrose) – idolfoton med personliga hälsningar täcker 

väggarna: Fonzie från ”Gänget och jag”, George från ”Seinfeld” 

och Diana Ross. En annan finess på Pink’s är att korvmojen 

har en egen parkeringsvakt, ”valet”, som parkerar din ”limo” 

medan du äter. 

Den som absolut vill äta på Planet Hollywood hittar filialen 

på 9560 Wilshire Blvd. Bland souvenirerna finns Forrest 

Gumps chokladask. Restaurangen ägs av Bruce Willis, 

Sylvester Stallone och Arnold Schwartzenegger. 

I Beverly Hills äter filmstjärnor sin favoritpizza på Spago, 

(310) 652-4025, på 1114 Horn Ave vid Sunset Blvd. 

Den viktigaste krogen i filmbranschen är Polo Lounge på 

Beverly Hills Hotel (9641 Sunset) där det förhandlas kontrakt 

vid borden. 

Två restauranger där man kan vänta sig att se kändisar är 

Campanile, (213) 938-1447, på 624 South La Brea Ave med 

kaliforniskt-italienskt kök; och Citrus, (213) 857-0034, på

6703 Melrose Ave med kaliforniskt-franskt kök. Dessa två hör 

till L A:s topprestauranger och är därmed ganska dyra också. 

I Los Angeles kör spritbutikerna hem alkohol; sista 

beställningen är kl 02. Obs: I Kalifornien råder ett generellt 

rökförbud på restauranger. 

Läsa 

Det första man köper sig i läsväg är några av de där häftena 

med kartor och adresser till filmstjärnorna och andra tips om 

hur man ska få se stjärnor – varpå man inser att bil är en 

absolut nödvändighet. Kartorna kostar från $5 och finns i alla 

souvenirbutiker på Hollywood Blvd. På internet finns en del 

filmsnack på http://www.filmzone.com och http://filmscouts. 

com/index.html. 

Bland gratistidningarna märks den absolut oumbärliga New 

Times med adresser till alla teatrar, komediklubbar, biografer 

och restauranger; bästa artiklarna hittar man i L A Weekly 

som har omfattande nöjeskalendarier, men lägg märke till 

varningstexten som lyder ”på grund av L A-musikernas 

excentriska leverne och bandbokarnas nyckfulla beteende 

kan nedanstående uppgifter förändras utan någon uppenbar 

orsak”. 

En mer kortfattad guide till nöjeslivet är Entertainment 

Today. Turistbyråerna delar ut en gratis Discover Hollywood 

Magazine, också med adresser och information om evenemang 

och underhållning.

Ta sig vidare 

Union Station (800 North Alameda i nordöstra utkanten 

av Downtown L A) från 1939 är den sista pampiga 

järnvägsstationen som byggdes innan USA slutade tro 

på järnvägarna och satsade på massbilism. Vänthallen har 

en trevlig coffee shop. Det finns ett dagligt fjärrtåg norrut 

– Coast Starlight, som åker från San Diego på morgonen 

via L A till San Francisco (ankomst på kvällen) och vidare 

mot Seattle (ankomst 36 timmar efter L A; varifrån man kan 

fortsätta med buss till Vancouver). Det finns regiontåg som 

binder samman ett antal mindre stationer på sträckan San 

Louis Obispo (Hearst Castle)-Santa Barbara-Simi Valley- 

Burbank-Glendale-Los Angeles-Anaheim (Disneyland)-San 

Diego (hela resan tar tio timmar). 

Området kring Greyhounds bussterminal (i östra utkanten 

av Downtown L A på 1716, 7th Street, drygt 2 km söder om 

järnvägsstationen) är ruffigt och ödsligt, en del ganska 

kymiga typer står och väntar på turister: man får passa sig. 

Själva stationen är inhägnad och bevakad. Korsa gatan på 

framsidan och gå till närmaste busshållplats (på 7th Street), 

ta buss nr 60 till Downtowns centrala gator hellre än att gå. 

Och om det är mörkt och ödsligt ska man nog inte alls sätta 

sin fot på gatan. 

Mellan viktiga turistmål (Grand Canyon, Yosemite osv) och 

L A och San Francisco kör bussarna från lilla bolaget Green 

Tortoise Adventure Travels, 1-800-867-8647 som hör 

samman med ett vandrarhem i San Francisco och riktar sig 

speciellt till budgetresenärer.

Los Angeles och San Francisco har täta flygförbindelser och 

att få en billig sista-minuten-biljett borde inte vara svårt. Los 

Angeles Airport (LAX), (310) 646-5252, ligger 23 km 

söder om Hollywood, nära havet. Resan till centrum tar en 

timme; AirportBus, 1-800-772-5299, kostar $10; taxi $30; 

man kan också ta flygplatsens gratisbussar från terminalerna 

till en tunnelbanestation på gröna linjen. Det finns ytterligare 

en handfull flygplatser där man kan hamna om man reser med 

inrikesflyg, t ex Burbank-Glendale-Pasadena Airport 

16 km norr om Hollywood, eller söderut på John Wayne- 

Orange County Airport. 

Om man vill ha en bil utan att behöva hyra, kan man komma 

billigt undan genom att ta kontakt med någon driveawayfirma: 

man kör då en bil för någon annans räkning mellan två 

givna punkter. Ring Across America Driveaway, (310) 

798-3374; Auto Driveaway, (213) 666-6100; National 

Auto Transporters, (818) 988-9000. 

N a t i o n a l p a r k e n Y o s e m i t e 

USA:s populäraste skog är Yosemite (uttalas ”jåsem-iti” eller 

något åt det hållet). Den sköna nationalparken ligger inom 

bekvämt bilavstånd från både Los Angeles och San Francisco, 

och därför ska man undvika sommarhelger när tusentals bilar 

och turister fyller parken. Bäst är att komma på våren eller

hösten för lite mer frid och fröjd. Sevärdheterna består av vyer 

över glaciärer, vattenfall, förbluffande berg, vackra skogar och 

amerikanska husvagnsturister i träningsoverall; några mil 

söderut finns skidbackar (öppna vintertid; liftkort från $20). 

Beatnikförfattaren Jack Kerouac skriver i ”Dharmagänget” 

(1958) om en vandring i Yosemite tillsammans med 

zenbuddistiske poeten Gary Snyder. 

Det finns en handfull vandrarhem. HI-Yosemite Bug med eget 

kafé, (209) 966-6666, http://www.YosemiteBug.com, drivs 

av en insektsamlare, på 6979 Highway-140 i Midpines (32 

km sydväst om parken; $12). Davison Street Guest House, 

(619) 544-9093, på 19 Davison Street, Mammoth Lakes 

(40 km österut; $13-$17). HI-Sonora, (209) 533-2339, 

fax 533-3464, http://www.hostels.com/sonora, ligger på 

Columbia College på 11800 Columbia College Drive i Sonora 

(60 km nordväst om parken; $12-15). 

Med tåg tar man sig ända fram till Merced, varifrån en 

120 km lång – 2 1/2 timme – bussresa stundar. Amtraks 

tågpassinnehavare reser gratis med thruway-buss; för alla 

andra kostar det $15. Om man vill se Yosemite på en dag i 

turistbuss finns Gray Line Tours i Merced; vuxna $75, barn 

$55; 1-800-369-PARK; Gray Line kör också en 2-dagarstur 

från San Francisco för $185 inkl övernattning (ring 1-800- 

826-0202). HI-Merced Home, (209) 725-0407, i Merced 

ligger 3 km från både Amtrak och Greyhound. Här bor man 

för $12 hemma hos en familj och övernattning måste bokas i 

god tid.

Från Hollywood till 

San Francisco 

Tåget Coast Starlight följer den gamla spanska 

missionärsvägen El Camino Real upp längs kaliforniska 

kusten. I början av 1800-talet byggdes utmed vägen 21 

franciskanska missionsstationer och dessa låg utplacerade 

sålunda att det mellan varje station var en dags hästritt. Varje 

missionsstation döptes efter ett katolskt helgon, och har i sin 

tur gett namn åt Kaliforniens städer från San Diego i söder till 

San Francisco i norr. 

Vid lunchtid kör tåget in i Santa Barbara, som ibland 

kallas ”Kaliforniens svar på Rivieran”. Detta är en pittoresk 

villastad med vitkalkade spanska hus och med det glittrande 

Stilla Havet inom synhåll. Santa Barbara har namngivit en av 

USA:s mest seglivade såpoperor och även varit tillflyktsort 

för Hollywoods stjärnor och landets presidenter. Numera 

bor Michael Jackson på sin Wonderland Ranch i Santa 

Barbara, tillsammans med en chimpans. 

Förutom ett antal dyra Bed & Breakfast-övernattningar finns 

ett Banana Bungalow-vandrarhem, 1-800-3-HOSTEL, fax 

(805) 963-0184, på 210 East Ortega Street (sovsal för $18), 

några kvarter från stranden och järnvägsstationen. 

När vi lämnat Santa Barbara ser vi ute på havet en 

rad oljeborrplattformar som byggt upp Kaliforniens 

förmögenheter. Under andra världskriget dök en japansk

ubåt upp för att torpedera dem, men missade och sköt upp 

sina torpeder på stranden. Från tågets utsiktslounge på andra 

våningen, där man kan avnjuta en kaffe och en burrito, har 

man fantastisk utsikt över naturen. 

Kusten är kuperad och i en lång, lång filmåkning passerar 

ljusblått hav, skarpa klippor och rancher på sluttningar. 

Det känns som en blandning av ”Lilla huset på Prärien” 

och allt annat man någonsin sett på TV – Kalifornien torde 

vara ett av de mest avfilmade områdena i världen. Saker och 

ting har ibland underliga färger, som om man tittar på ett 

färgfotonegativ, gräset är smörgult istället för grönt, buskarna 

är isblå eller nästan ultravioletta, och bergen är brunsvarta 

som lakrits. 

Efter ett tag åker tåget genom den ödsliga Vandenbergbasen 

på kusten mellan Lompoc och Santa Maria. För 

rymdskyttelprogrammet byggdes ett imponerande komplex, 

Space Launch Complex 6, som man ser på inlandssidan av 

järnvägen, även om det nu står övergivet. 

Under sanddynerna vid Nipomo (norr om Santa Maria) 

vilar kulisserna från Cecil B DeMilles film ”De tio budorden”: 

en aveny kantad av sfinxer och 12 meter höga faraoner, som 

byggdes i gips och trä av 1600 arbetare. Efter filminspelningen 

sprängdes kulisserna, men när vinden blåser undan sanden 

kan man fortfarande se delar av dem. Vandrarhemmet Bill’s 

Home Hostel, (805) 929-3647 på 1040 Cielo Lane i Nipomo 

erbjuder bäddar för ca $10 på en bondgård där man även kan 

arbeta av hyran ifall man är fattig. 

Inte långt därefter gör tåget ett eftermiddagsuppehåll i San 

Luis Obispo. De turister som ska se kvällstidningsmagnaten

W R Hearts slott San Simeon kliver av här. Turistbyrå, 

1-800-634-1414. Om man vill stanna över natten finns HI- 

Coast Hostel, (805) 544-4678, på 1292 Foot Hill Boulevard 

3 km nordväst om Amtrak och Greyhound; $15 per natt. 

Vandrarhemmet hyr ut cyklar och arrangerar utfärder. 

Halvvägs på vägen till San Simeon ligger Morro Bay Hostel, 

(805) 772-9005 i Morro Bay; $15 per natt. 

S a n S i m e o n – 

s k a n d a l k u n g e n s s l o t t 

Orson Welles mest berömda film ”Citizen Kane” bygger på 

den mytomspunne William Randolph Hearsts liv (1863- 

1951). Hearsts imperium bestod av en rad skandaltidningar 

som inriktade sig helt på tre ämnen: sport, sex och brott. En 

journalist som jobbade för Hearst sa: 

–En Hearsttidning är som en skrikande kvinna som springer 

nerför gatan med avskuren hals. 

Hearst började inte tomhänt i livet, utan hade sin pappas 

förmögenhet som startkapital: pappa var gruvmagnat och ägde 

dagstidningen San Francisco Daily Examiner som han överlät 

på sin son. Hearstpressens policy blev att piffa upp nyheter för 

att göra dem mer chockerande, och om det inte fanns något 

att skriva om hittade man på falska nyheter, för att locka 

lösnummerköpare. Hearst köpte också upp andra tidningars 

tuffaste reportrar, för att effektivt kväsa all konkurrens. På 

1920-talet ansågs han vara USA:s mäktigaste man – var 

fjärde amerikan läste någon av hans 20 dagstidningar, 11 

veckotidningar eller magasinen Cosmopolitan och Harpers 

Bazaar.

Hearsts maktfullkomlighet tog sig uttryck i att han lanserade 

sig själv som presidentkandidat, men ingen tycks ha tagit 

honom på allvar. Slutligen isolerade han sig i det här slottet 

som han lät bygga på en grön kulle ovanför havet – det blev med 

sina 38 sovrum, 31 badrum, 2 bibliotek, biograf och djurpark 

världens dyraste privathem. Klassisk grekisk-romersk 

arkitektur blandas med amerikanska swimmingpooler. I 

slottet förvarades Hearsts konstsamling, den största privata 

konstsamlingen i världen. Han hade även en älskarinna som 

ville bli filmstjärna, och de två bjöd in Hollywoods vackra och 

berömda till gigantiska fester (medan Hearsts hustru fick 

hålla till godo med en lägenhet i New York). 

De övriga medlemmarna i familjen har hållit en lägre profil, 

med undantag för sondottern Patricia Hearst (f 1954). 

Under sina universitetsår i Berkeley beblandade hon sig med 

politiska radikaler och 1974 kidnappades hon av Symbiotiska 

befrielsearmén, som utpressade familjen Hearst att dela ut 

gratis mat till fattiga. När gruppen gjorde ett bankrån tog 

bevakningskamerorna bilder av Patty Hearst med en karbin 

i handen, och ett vittne anger att Patty skrek: 

–Den första som rör sig får sitt motherfucking huvud 

avskjutet. 

Efter detta frågade sig polisen och pressen om Patty verkligen 

hade kidnappats. Efter 20 månader med terroristgruppen 

greps hon i San Francisco 1976 och ägnades en av årtiondets 

mest uppmärksammade rättegångar. Hade miljardärsdottern 

blivit hjärntvättad? Juryn bedömde att Patty Hearst gjort sig 

skyldig till bankrån och många tyckte att Hearst-familjen, 

vars förmögenhet skapats genom skandaljournalistik, fick vad

de förtjänade. Patricia Hearst har sedan dess försökt sig på 

en karriär som skådespelerska och skrev också (med hjälp av 

spökförfattare) romanen ”Murder at San Simeon” (1996), som 

bygger på ett verkligt mordmysterium där hennes berömde 

farfar var insyltad. 

San Simeon ligger 65 km uppför kusten från San Louis 

Obispo på California Highway-1. Vid vägkanten finns ett 

Visitor Center varifrån turister bussas 8 km upp till slottet, 

men man får räkna med en hel del promenerande och 

trappklättring; turen tar 2 timmar. Slottet är öppet dagligen 

kl 8-16, men man måste boka biljett via Mistix, 1-800-444- 

4445, fr o m 8 veckor före. Rörelsehindrade måste boka direkt 

på slottet, på (805) 927-2020, minst 10 dagar i förväg. 

Överblivna biljetter säljs vid entrén. 

Gray Line Tours, 1-800-826-0202, arrangerar en tripp 

från San Francisco med grundlig genomgång av slottet och 

övernattning i gamla danskbyn Solvang för $177; rabatt 15% 

med STF-kort. 

S a l i n a s , M o n t e r e y, C a r m e l 

o c h B i g S u r 

Efter San Louis Obispo bildar järnvägen en slinga, 

Horseshoe Curve, där man ser hela tåget framför och 

bakom sin vagn. Sedan följer nedstigningen mot Salinasdalen, 

en av Kaliforniens allra bördigaste regioner. Bergen är inte 

längre taggiga och grovt utmejslade som söderut, utan mer 

ballongformiga, som svällande juver redo att spricka och

spruta ur sig miljoner liter ranchdressing över sluttningarnas 

gigantiska salladsbar. 

Tåget passerar King City där den första stationsmästaren hette 

Ernst Steinbeck, far till en berömd författare… Senare rullar 

tåget in i salladsodlarstaden Salinas (60 000 inv) där John 

Steinbeck (1902-68) föddes och begravdes. Steinbeck slog 

igenom 1935 med romanen ”Riddarna kring Dannys bord”, 

men blev allmänt hatobjekt i sin hemstad efter publiceringen 

av ”In Dubious Battle” 1936, som handlade om fackföreningar 

och strejkande säsongsarbetare i Kalifornien (på svenska 

1965 som ”Våldsam skörd”). Under årens gång har hans 

försyndelser glömts bort eftersom flera av böckerna blivit 

populära filmer, t ex ”Vredens druvor” och ”Öster om Eden”. 

Hans berömmelse drar idag många turister till området. Så 

nu står John Steinbeck staty i Salinas, utanför biblioteket 

som uppkallats efter honom, och några kvarter därifrån ligger 

hans födelsehus (Steinbeck House, 132 Central Ave). 

Från Salinas är det 3 mil till kuststaden Monterey (30 000 

inv) där Steinbeck vistades mest. Flera av hans romaner 

utspelar sig i Monterey, till exempel ”Det stora kalaset” vars 

engelska titel lyder ”Cannery Row” och syftar på området 

med konservfabriker där sardinpackningen ägde rum. Nu är 

Cannery Row stadens turistkvarter. Vilhelm Moberg vistades 

här under sin USA-resa och tyckte sig förnimma både 

”Boccaccios, Casanovas och John Steinbecks anda”. Moberg 

var lyrisk över stadens pittoreska fiskargator, uppbyggda på 

pålar över vattnet, och köpte färska sardiner till sin matlåda. 

Världens första stora rockfestival gick av stapeln i Monterey 

1967 – Jimi Hendrix avslutade sin konsert stilfullt genom att 

tända eld på gitarren.

Hostelling International jobbar med att öppna ett nytt 

vandrarhem i Monterey; Parmelee Victorian Hostel i 

ett centralt beläget sekelskifteshus, ring (408) 649-0375 

för närmare upplysningar. Annars är det relativt dyrt att 

övernatta här, speciellt på helgerna. Enkel resa med buss från 

Salinas kostar $2:50; för Amtraks tågpassinnehavare finns 

gratis bussförbindelse. 

Intill Monterey ligger Carmel (5000 inv), en liten stad där 

västernfilmhjälten Clint Eastwood utnämnts till borgmästare. 

Carmel är känd som en konstnärsstad, med en massa gallerier, 

och har länge attraherat författare från Robert Louis Stevenson 

på 1800-talet till Vilhelm Moberg, som 1949 slutförde arbetet 

med Utvandrarsviten medan han bodde här. Senare mindes 

Moberg tiden här som ”det lyckligaste som kan hända en 

författare: jag fick vara med om ett långvarigt arbetsrus, ett 

rus av skrivandets ljuvlighet och pina”. Madonna och Sean 

Penn tillbringade sin smekmånad på Highlands Inn, där de 

hyrde rum 429. Clint Eastwood äger krogen Hogs Breath Inn, 

där man kan dricka hans eget Pale Rider Ale-öl (som bryggs 

av Millers, ett av USA:s största bryggerier). 

Ungefär 3 mil söder om Carmel ligger lilla Big Sur, en 

tillflyktsort för många författare som önskat isolera sig, t ex har 

Henry Miller och Jack Kerouac bott här (Kerouac publicerade 

sina erfarenheter i boken ”Big Sur” 1962). Numera lär det 

mest vara filmfolk som helgpendlar upp från Hollywood för 

att i lugn och ro arbeta med filmmanuskript.

S i l i k o n 

På kvällskvisten rullar tåget genom ”Silicon Valley” 

strax söder om San Francisco, som blivit ett begrepp inom 

datorindustrin. Santa Clara Valley lyder det egentliga 

namnet. Tåget stannar i datadalens huvudstad San Jose, och 

där finns spökhuset Winchester House, (408) 247-2101, på 

525 South Winchester Boulevard; ring och fråga efter tider 

(Gray Line Tours kör hit från San Francisco). År 1884 rådde ett 

medium Sarah Winchester, änka efter en vapenkonstruktör, 

att bygga huset åt de människor som dödats av geväret som 

hennes man uppfunnit. Huset har lönngångar, 160 rum och 

950 dörrar av vilka många inte leder någonvart, trappor som 

går rakt upp i taket – allt för att spökena ska ha någonting att 

sysselsätta sig med. 

Utanför San Jose ligger billiga HI-Sanborn Park Hostel, 

(408) 741-0166, i ett grönområde på 15808 Sanborn Road i 

Saratoga; $8:50. Från stationen i San Jose går pendeltåg längs 

dalen till San Francisco. Amtraks tåg fortsätter till Oakland; 

där väntar buss (ingår i biljettpriset) till San Francisco.

San Francisco: 

Blomsterstaden 

If you’re going to San Francisco, 

be sure to wear some flowers in your hair. 

Scott McKenzie ”San Francisco” 

San Francisco (740 000 inv; med förorter ca 3,4 

milj) är ett av USA:s populäraste turistmål. Här finns 

vackra hus i viktoriansk stil som kantar backiga 

gator, den pampiga Golden Gate-bron, fängelseön 

Alcatraz, ett sjudande kulturliv, exotisk mat, hippies, 

universitetet i Berkeley och oräkneliga andra saker 

som gör staden märkvärdig. Dessutom är det nära 

till vindistrikten i norra Kalifornien. 

Det är lika trevligt att flanera i San Francisco som 

i Göteborg, men lättare att orientera sig. Samtidigt 

blir man hela tiden överraskad av nya upplevelser 

– när man går från turistiska Fisherman’s Wharf, 

passerar man först charmiga italienska restauranger 

och barer, men runt nästa gathörn hamnar man i 

miniatyr-Kina. Med andra ord är allting perfekt.

E n t y p i s k t u r i s t g r e j 

San Francisco vetter mot Stilla Havet. Havet sträcker sig förbi 

horisonten, långt bortom datumgränsen, och jag vet, känner 

liksom, att det praktiskt taget saknar slut. På klipporna rullar 

glada sälar runt och vänder magarna i vädret. Det slår mig att 

jag aldrig någonsin varit så här långt hemifrån förut. 

Jag får en känsla av att jag borde gå fram till vattnet och doppa 

en hand. Men jag ruskar på huvudet och vänder blicken in 

mot land igen. 

–Vill du gå fram till vattnet, frågar Amy som visar mig runt i 

staden. 

–Va? Hur visste du att jag tänkte på det? utbrister jag. 

Hon ler. 

–Alla vill ta på vattnet när de kommer hit för första gången, 

säger hon. 

–Okej, om det är en typisk turistgrej, så ska jag också göra 

det. 

Hon sitter kvar i bilen, följer mig med blicken när jag klättrar 

över muren mot stranden. Vinden rör runt sand och jag känner 

hur korn tränger in genom hålen i mina kängor. Det är långt 

ner till vattenbrynet, där några joggare rör sig i slowmotion 

och ett par barn håller på att slå sönder något djur som de har 

fångat. 

Vattnet svallar upp, och sugs ned igen, och det är svårt att 

doppa en hand utan att samtidigt få kängorna nerblötta. Till 

slut tar jag upp min hand, täckt av blöt sand. 

Långt borta hemifrån.

Det är en kall och salt vind som blåser från havet, trots att 

vi befinner oss mitt i juni, och San Francisco överraskar nog 

många turister som tror att de bara ska kunna surfa genom 

Golden Gate-sundet. En våg sköljer över mina kängor, vattnet 

som sipprar in genom hålen i lädret väcker mig ur tankarna. 

Medan jag klafsar iväg känner jag hur vätan sprider sig i 

strumporna. 

Amy sitter fortfarande i bilen när jag kommer upp till vägen. 

–Hur var det? 

–Det var vått, svarar jag. 

–Det brukar det vara, säger hon. 

Typiskt för San Francisco är branta gathörn och gnissel från 

ansträngda bilbromsar, när bilisterna bromsar för att 

inte köra över de japanska turisterna som fotograferar sig i 

de backiga korsningarna. Gatorna är som gjorda för biljakter 

och mången stuntman torde ha drabbats av åksjuka efter en 

stund i denna berg-och-dalbana. En stilbildande snutfilm, 

med biljakter som är inspelade här, är ”Bullitt” (1968) med 

Steve McQueen. 

Typiskt för San Francisco är Dirty Harry-filmerna med Clint 

Eastwood. Genom filmerna får vi bekanta oss med San 

Francisco-miljöer som Civic Center och rådhustorget, Coit 

Tower och det övergivna fängelsekomplexet på ön Alcatraz 

där Harry Callahan massakrerar skurkar i ”Dirty Harry” 

(1972), ”Magnum Force” (1973) och ”The Enforcerer” (1976). 

Andra filmer där man dragit nytta av San Franciscos typiska 

miljöer är ”48 timmar” (1982), Bond-filmen ”A View To A 

Kill” (1984) och ”Basic Instinct” (1992).

San Francisco har fått en mesigare framtoning tack vare TVserien 

om en folkkär nattpratare på radion, Jack ”Nighthawk” 

Killian, som i ”En röst i natten” löser stadsbornas problem. 

Radiostationen kallas för KJCM, och är ganska typisk för San 

Francisco som är känt för sina många radiostationer. Det 

finns uppemot ett hundratal som kör produktionstekniskt 

billiga program med musik och telefonväkterier, och de flesta 

heter någonting i stil med KCBS, KCSM, KUSF, KPFA. Varför 

alla förkortningar börjar på K finns det förmodligen någon 

logisk förklaring till, men den är inte uppenbar. 

Tu r i s t e n s d a g a r 

Som turist i San Francisco är det lätt hänt att man först hamnar 

i Fisherman’s Wharf, hamnkvarteren i norr där kajerna fyllts 

med turistfällor, dyra restauranger och många attraktioner 

som man egentligen inte har särskilt stort behov av. Men 

efter att vi gjort det nödvändiga – farit ut till Alcatraz-ön – är 

det dags att flanera uppför Columbus Street till de italienska 

North Beach-kvarteren, där vi hittar spår efter beatniks och 

hippies och långsamt kan börja nysta upp San Franciscos 

hemligheter. 

När vi fortsätter söderut från North Beach kommer vi till 

Chinatown (se faktaruta) och därefter till stadens centrum 

kring Union Square, med stora varuhus och några trevliga 

restauranger. Söder om Union Square sträcker huvudgatan, 

Market Street, ut sig och bortanför denna gata ligger museer 

och klubbar i SoMa (South of Market). Om man går Market

Street västerut kommer man till de mexikanska stadsdelarna, 

hippiekvarteren och gaykvarteren. 

Golden Gate-bron är en 3 km lång orange-röd hängbro 

som man skymtar titt som tätt och som förbinder staden 

med Marin County i norr. En vanlig missuppfattning är att 

bron skulle heta Golden Gate, men det är egentligen sundet 

till San Franciscobukten som är den ”gyllene porten”. Bron 

som konstruerades av J B Strauss är från 1930-talet och tog 

fyra år att bygga, huvudspannet på 1280 meter var på sin tid 

världens längsta. Att begå självmord genom att hoppa från 

bron är populärt: till dags dato har mer än tusen människor 

gjort det. Dagtid kan man promenera på bron om man vill 

och även om den svajar behöver man inte bli rädd – fast när 

närmare en miljon människor vid 50-årsjubileet 1987 klämde 

ihop sig på bron började den att svikta, vilket förorsakade 

panik i folkmassan. Buss: MUNI 28/29 från Fort Mason 

eller 76 från centrum. För bilar tas en $3-avgift i körriktning 

mot San Francisco (avgift tas ut på alla broar i riktning mot 

staden). 

Golden Gate Park kallas ibland för ”San Franciscos 

Central Park” och ligger inte alls nära brofästet som man 

skulle kunna tro, utan längre söderut mellan Fulton och 

Lincoln Way, mellan kusten och Haight Street. Förutom de 

botaniska trädgårdarna finns flera museer: M H de Young 

Memorial Museum, 863-3330, 75 Tea Garden Drive (onssön 

kl 9:30-17:15; $6/$3, barn under 12 år gratis; fritt inträde 

och kvällsöppet till kl 20:45 första ons i varje månad) med

amerikansk konst och en speciell orientalisk sektion, Asian 

Art Museum ($6/$3, barn under 12 år gratis; fritt inträde 

första ons i varje månad). Academy of Sciences rymmer både 

naturhistoriskt museum, akvarium, planetarium, laserium 

och i princip rubbet (750-7145; dagligen kl 10-17; $7/$1:50; 

fritt inträde första ons i varje månad; rabatt med STF-kort). 

Fisherman’s Wharf 

Nöjesdistriktet Fisherman’s Wharf är sprängfyllt av 

turister, souvenirbutiker och dyra fiskrestauranger. Det 

finns dock några viktiga saker att göra här, t ex ska man 

provsmaka Clam Chowder, en skaldjursrätt som serveras 

i urholkat surdegsbröd. Om man gillar skaldjur sträcker sig 

krabbsäsongen från november till juni. Och om man vill 

uppleva våggången på San Franciscobukten kan man välja 

på ett antal minikryssningar som avgår från kaj 39. 

Direkt väster om Fisherman’s Wharf ligger en stor 

småbåtshamn (marina) där vi hittar stadens Maritime 

Museum, vid Hyde Street Pier (556-3002; dagligen kl 

10-17; fritt inträde). På museet återges sjöfartens historia. 

Intilliggande Hyde Street Pier har flera historiska skepp 

($4/$2, barn under 12 år gratis; familjebiljett $10). 

Nära sjöfartsmuseet finns gamla militärbasen Fort Mason, 

på Marina Boulevard. Under andra världskriget och 

Koreakriget skeppades soldater och förnödenheter härifrån 

till krigen i Asien. Numera är den militära verksamheten 

nedlagd, och barackerna har gjorts om till ett kulturcentrum

med flera gallerier och museer (dessa har fritt inträde första 

onsdagen i varje månad kl 12-19). Man finner bland annat: 

Craft & Folk Art Museum i hus A (775-0990, tis-sön kl 

11-17), Mexican Museum i hus B (441-0404, ons-sön kl 12- 

17) och Museo Italo Americano i hus C (673-2200, onssön 

kl 12-17). Slutligen kan man se modern teater på Magic 

Theater (441-8822) i hus D. Den intilliggande parken har 

ett mycket fint beläget HI-vandrarhem (se ”Sova”). 

När man blickar ut över vattnet skymtar man Alcatraz (546- 

2700; reservation rekommenderas speciellt på sommaren; 

mån-fre kl 9:30-14:45, lör-sön och helgdagar kl 9:30-14:15), 

som är en ö i San Franciscobukten, drygt 2 km från land. 

Namnet är spanska för pelikan, fågeln som kan stoppa ner 

alla möjliga saker i sin näbb, vilket är passande eftersom 

ön gjordes till högsäkerhetsfängelse för maffiagangstrar. 

Det påstås att Alcatraz var det enda amerikanska fängelset 

där fångarna fick duscha i varmvatten, så att de skulle få en 

köldchock av det isande vattnet om de försökte simma från 

ön. Så vitt man vet lyckades ingen undkomma sitt straff här – 

annat än genom att dö. Många av fångarna har inspirerat till 

filmer, t ex Al Capone, ”Machine-Gun” Kelly och ”Birdman”. 

År 1963 stängdes fängelset och nu är det turistmål. Enda 

sättet att komma dit är med Red & White Fleet-färjor från kaj 

41 i Fisherman’s Wharf ($11 inklusive inträde till finkan).

K i n e s e r 

Det krävdes mycket slit för att lägga den långa järnväg 

som binder samman USA:s kuster i öst och väst. Utöver 

de amerikanska rallarna inviterades 12 000 kinesiska 

gästarbetare, som var sundare, åt hälsosammare mat och söp 

mindre än sina amerikanska kollegor. Med kinesernas hjälp 

klättrade järnvägen uppför Sierra Nevadabergen på 1860-talet. 

Oundvikligen förde de kinesiska arbetarna med sig familjer, 

restauranger och en hel kultur. Rasistiska amerikanska lagar 

bestämde (fram till 1950-talet) att kineser som valde att 

stanna i San Francisco endast fick bo i ett getto, vilket utgör 

dagens Chinatown. Även om det numera är fritt fram för 

kineser att etablera sig var de vill, fortsätter Chinatown i San 

Francisco att vara USA:s största kinesiska samhälle (det lär 

bo över 100 000 kineser här). 

John Carpenters film ”Big Trouble in Little China” 

inspirerades av dessa färgstarka kvarter. Här finns hundratals 

restauranger och kinesiska butiker, granna kinesiska 

byggnader och märkliga gatlyktor. Man kan äta så mycket 

nudlar och lyckokakor man orkar utan att det behöver kosta 

mer än någon dollar. Huvudgatorna är Stockton Street och 

Grant Avenue som är mycket intagande för blicken, och man 

kan besöka Chinese Historical Society (650 Commercial; 

mån-tors kl 10-14; fritt inträde) för en lektion i kinesernas 

historia i Kalifornien.

Beatgenerationen i North Beach 

Det hela började i de italienska kvarteren. 

San Francisco är en gryta av olika etniska inslag, det finns 

spanska, kinesiska, japanska och ryska stadsdelar – och givetvis 

en italiensk. De italienska kvarteren ligger kring Columbus 

Street i North Beach, den nordliga delen av centrum, mot 

San Franciscobukten. Att italienarna koloniserat en så stor 

del av centrala San Francisco är väl bara rätt med tanke på 

att staden har sitt namn efter det italienska nationalhelgonet, 

Franciscus av Assisi. 

North Beach är ett bitvis sunkigt område, speciellt kring 

porrgatan Broadway, men längs Columbus Street finns 

också trendiga nöjeskvarter vars italienska restauranger och 

barer lockar dem som känner att Fisherman’s Wharf är för 

ytligt och kommersiellt. Just barerna och kaféer är viktiga 

därför att de under 1950- och 1960-talen blev tillhåll för 

beatnikförfattarna. 

Många beatniks hamnade här därför att San Francisco är 

en viktig universitetsstad, man kunde läsa dikter på kaféer 

och umgås med San Franciscos beatförfattare Lawrence 

Ferlinghetti och Gary Snyder (som pluggade på universitetet 

i Berkeley). Men eftersom Berkeley är en förort, kretsade 

beatnikarnas dagar mer kring kaféerna i North Beach. För 

att finansiera utgivningen av en litterär tidskrift grundade 

Lawrence Ferlinghetti 1953 USA:s första pocketbokhandel 

City Lights Bookstore (den ligger fortfarande på 261 

Columbus Street, i hörnet till Kerouac Street). I oktober 1955

arrangerades en poesiafton på det närbelägna Six Gallery, en 

kväll som gått till litteraturhistorien: Medan vinare skickades 

runt i publiken, läste Allen Ginsberg upp sitt långa poem 

”Howl” för allra första gången. Vid det laget var Ginsberg 

på lyset, svajade rytmiskt, poeten och publiken eggade upp 

varandra, och efter varje rad skrek Jack Kerouac ”Go!” 

Ferlinghetti insåg att Ginsbergs poesi banade väg för en helt 

ny typ av publikkontakt, att dikten gick in under skinnet och 

samtidigt träffade rakt i nyllet, och enligt legenderna startade 

han sitt bokförlag City Lights Books enbart för att kunna ge 

ut ”Howl and other poems” (1956). Och man kan nog med 

gott samvete säga att han därmed satte en ny litterär våg i 

rullning. 

I City Lights Bookstore är det trångt mellan hyllorna och gott 

om frestande titlar. Med famnen full av böcker behöver man 

sedan bara korsa Kerouac Street för att komma till baren 

Vesuvio (255 Columbus Street), favorittillhåll för Neal 

Cassady, den vägledande beatmannen som inte skrev så värst 

mycket själv men vars liftaräventyr Kerouacs roman ”På drift” 

kretsar kring. Bardisken är utmärkt för att skriva vid, kanten 

ger anteckningsboken exakt rätt lutning. Vid denna disk 

måste poesi ha författats, tänker jag. 

Sambandet mellan beat- och hippierörelsen är tydligt, för 

man kunde placera en beatnik var som helst och miljön runt 

honom uppfattades genast som bohemisk. Det samma gällde 

hippien, och från beatniktidens 1950-tal med all sin jazz, 

till det psykedeliska 1960-talet, har San Francisco väglett 

världen.

B e a t n i k s + h i p p i e s = ? 

När Jack Kerouac och Neal Cassady gled ifrån varandra 

(efter ”På drift”-bokens luffaräventyr) träffade Cassady Ken 

Kesey (f 1935), som var tio år yngre än beatförfattarna. 

Cassady och Kesey blev länken mellan de två rörelserna, 

beatgenerationen och hippier. Tillsammans körde de runt USA 

i en psykedelisk buss. Kesey hade dessförinnan ställt upp som 

frivillig i amerikanska statens tester med sinnesutvidgande 

droger (bl a LSD) och blev en av de intellektuella huvudmännen 

bakom den nya psykedeliska vågen i San Francisco. 

Innan LSD blev illegalt 1966 arrangerade Kesey i experimentellt 

syfte LSD-multimedia-fester – ”acid tests” – på sin gård dit 

han inviterade San Franciscoband som Mother McCree’s 

Uptown Jug Champions. Detta husband ändrade så 

småningom sitt konstiga namn till Grateful Dead och fick 

skivkontrakt. Så här i efterhand, när de flesta medlemmar 

dött av skrumplever eller överdoser, uppfattar man ”The 

Dead” som slagskeppet bland hippiebanden, och gruppens 

spillror turnerar fortfarande i USA. 

Med detta kom den musikaliska inriktningen bland de unga 

kulturella att röra sig från jazz till rock. Hippiebluesens 

drottning Janis Joplin hamnade i North Beach redan i 

början av 1960-talet och gick samman med det lokala bandet 

Big Brother & The Holding Company. Ett annat band 

som ursprungligen bodde i hippiekollektiv i San Francisco var 

Jefferson Airplane. 

Det var stora psykedeliska rockkonserter överallt, på Fillmore 

East, popfestival i Monterey… Någonting låg i luften, en 

föraning om något nytt.

Summer of Love inträffade 1967, då Timothy Leary – en 

psykolog som framhöll de hallucinogena svamparnas roll 

som nycklar till det undermedvetna och som knaprade LSD 

med John Lennon – uppmanade folk att ”tune in, turn on, 

drop out”. Allt under en kort period då Beatles gav ut albumet 

”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, som ofta röstats 

fram till popens största mästerverk, och den tongivande 

singeln ”All You Need Is Love”, som ingick i den första TVsatellitsändningen 

över hela världen. 

Budskapet spreds över hela jorden – alla hippies skulle resa 

till San Francisco, till Haight-Ashbury. 

Och de kom. Rötäggen också: Charles Manson med sekt 

hyrde ett hus i Haight-Ashbury för sina orgier. Det blev allt 

farligare att vistas på gatorna, det liberala knarkandet gick 

överstyr och de färggranna blommorna mumifierades. 

Rockgrupperna från San Francisco blev stora kommersiella 

fenomen: Grateful Dead började tjäna pengar på sin 

musik 1970 och fyllde hela arenor med fans som kallades 

deadheads. Janis Joplin hittades samma år död på ett 

motellrum i Hollywood och fick året därefter sin största hit 

med ”Me and Bobby McGee”. Jefferson Airplane bytte namn 

till Starship, och med sin radioanpassade rock sades de vara 

för San Francisco vad Beatles varit för Liverpool. 

Turisterna kommer fortfarande i busslaster för att se de få 

hippier som blivit kvar.

Hippiernas Haight-Ashbury 

Författare, musiker och studenter hittade billiga lyor i 

det förfallna medelklassområdet Haight-Ashbury, där 

det snabbt växte upp en fristad. Flera rockgrupper hyrde 

viktorianska hus i området: Grateful Dead hade sitt kollektiv 

på 710 Ashbury, Big Brother & The Holding Company på 1090 

Page Street och Jefferson Airplane på 2400 Fulton Street. Och 

de spelade på stora gratiskonserter i den närbelägna Golden 

Gate Park. 

Gatorna i Haight-Ashbury har 30 år senare övertagits 

av en ny generation punkhippies, med färggrant hår och 

piercingringar i navel och ögonbryn, en del har chicka 

hippieblusar från klädbutiken Dharma, andra sitter i rad 

utanför snabbmatställena och tigger hamburgerpengar av 

turisterna. Hyrorna har skjutit i höjden och man lär få betala 10 

000 kronor i månaden för en lägenhet här. Vid fönsterbordet 

på ett kafé sitter en gammal hippie och skriver på en laptopdator. 

I högtalarna ljuder The Mamas & The Papas. 

När jag är i San Francisco firas kärlekssommarens 30årsjubileum, 

på programmet finns bland annat en musikalisk 

Mama Cass-revy på en teater, och lanseringen av det nya 

Jerry Garcia-kreditkortet, döpt efter Grateful Deads avlidne 

frontman Jerry Garcia (1942-95). Det är en pendang till 

VISA-företagets Kiss-kort som redan finns och man försöker 

med dessa nya kort att nå en ny publik: gamla hippier och 

hårdrockare. Tiderna förändras och vanorna med dem. 

Det enda som tycks pålitligt är det faktum att nästan alla de

stora är döda. Ginsberg, död. Kerouac, död. Burroughs, död. 

Timothy Leary, död (men hans hjärna har bevarats genom 

nedfrysning). Janis Joplin, död. Grateful Dead, döda (de 

flesta av dem). John Lennon, död. En epok, död. De hippies 

som bara är halvdöda står på gathörnen längs Haight Street 

och strummar frenetiskt på ostämda akustiska gitarrer och 

försöker artikulera några fraser ur texten, som inte längre når 

fram genom trettioårig dimma. Precis under den berömda 

gatuskylten i korsningen Haight-Ashbury sitter en innovativ 

lodis och bygger ett stort fredsmärke av 25-centare. Det 

saknas två tredjedelar och han ber förbipasserarna att skänka 

en slant för världsfreden. 

Haight Street uttalas ”heit” (som det engelska ordet för 

hat), och gatan korsar Ashbury Street. Kvarteren består av 

vackra viktorianska hus, ofta med graffiti på gatuplanet, många 

skivbutiker, en anarkistisk bokhandel, flera kaféer (prova 

Pork Shop), trendiga klädbutiker och några röktygsbutiker 

som Cannabis Center & Hemporium samt Pipe Dreams 

med skylten ”ecstacy sold here”. 

K n a r k 

Det var torgmöte i San Francisco med anledning av ett förslag 

i kongressen att knarket skulle vara utrotat före år 2001. På 

en stor banderoll stod det ”Give Drug Peace A Chance”. Under 

parollen drog-fred-demonstration (http://www.legalize. 

org) hade man rest en talarscen, ställt upp högtalare och en 

mikrofon (med rundgång), och en av talarna utropade:

–Bill Clinton drar inte halsbloss, men det gör vi! 

Torget Civic Center Plaza ligger framför det kupolförsedda 

stadshuset, City Hall, i skuggan av det skyhöga Federal 

Building. Där syntes medelålders mjukdrogare, en 

peyotepredikant från Arizona, någon representant för politiska 

Marijuana Reform Party och cannabisodlarnas klubb, några 

rastafarianer, några alkisar som låg på bänkarna och solade 

sig. I en ända av torget pågick en rejvfest med yngre personer 

i konstiga toppluvor, och i motsätta ändan fanns bord med 

haschmarmelad och andra varor. Jag kände igen rådhuset 

från Dirty Harry-filmerna och tänkte att om Dirty råkade gå 

förbi skulle hans dag vara lyckad. 

Klockan tjugo över fyra äntrades scenen av en hednisk prästinna 

i lila tunika och spegelglasögon, hon ledde 4.20-meditationen 

(”four-twenty” är polisens kod för narkotikarazzia): 

–Se de hallucinogena färgerna i ditt inre… rött, blått, gult, 

grönt, lila… fokusera all energi… så att vi får drogfred…. 

fokusera tankarna på någon intolerant drogmotståndare som 

ni vill omvända… kanske en negativ familjemedlem… eller 

chefen på jobbet… 

Plötsligt tvärnitade en buss i andra ändan av torget och 

japanska turister strömmade ut. Var och en ville bli 

fotograferad framför rejvfesten. 

M o d e r N a t u r s k a p a d e 

j u n k f o o d 

Samtal mellan en allt oroligare skolsköterska och en sävlig 

elev i Kalifornien:

–Freddie, får du nog med mat? 

–Visst. 

–Jaså, tala då om för mig vad du äter till frukost. 

–Tortillor och bönor. 

–Vad äter du till lunch? 

–Bönor rullade i en tortilla. 

–Och vad får du till kvällen? 

–Tortillor och bönor. 

–Står du här och säger att det enda du äter är tortillor och 

bönor? 

–Men Herre Gud, vad mer begär du? 

Uppe på några kullar vid den kaliforniska kusten ligger San 

Francisco som en på land uppspolad manet, med vägar 

som slingrar sig ut till landsbygden där vinodlingar och 

vitlöksodlingar och allt-möjligt-odlingar i århundraden gjort 

Kalifornien rikt, långt innan dataindustrin i Silicon Valley 

gjorde henne ännu rikare. 

Mexikanska säsongsarbetare kommer för att hjälpa till med 

skördarna och chansen är stor att man får se en busslast 

mexikaner med resväskor på taket och utedasset på släp 

bakom bussen, och man undrar då vilken Steinbeckroman 

som just korsade ens väg. Många mexikaner blir sedan kvar, 

legalt eller illegalt, och taquerior som serverar taco, burrito 

och tortillor tycks vanligare än någon annan slags restauranger 

i San Francisco. 

Det var för övrigt Kalifornienfödde John Steinbeck som på 

30-talet skrev ovan citerade dialog i sin genombrottsroman 

”Riddarna kring Dannys bord”, på engelska exaktare 

betitlad ”Tortilla Flat”. Men när jag återberättar den roliga

omandialogen för en som är uppvuxen i en mexikansk koloni 

utanför San Francisco, skrattar han inte. 

–Det är inget fel på tortillor och bönor, säger Leo. Min mamma 

lagar ingenting annat. 

Det känns som om jag börjar förstå essensen i junkfood-USA: 

trots alla olika skepnader som junkfood uppenbarar sig i, är 

det något som tillsynes enar USA. San Francisco är en stad 

med många kök – pasta i North Beach, chopsuey i Chinatown, 

sushi i Japantown och taco i Mission. San Francisco kämpade 

länge mot junkfood. De stora snabbmatskedjorna växte 

upp kring stadens infarter, men nådde inte längre eftersom 

fullmäktige ville bevara den gamla stadsmiljön (alla vet ju att 

McDonald’s inte direkt står för den mest diskreta byggstilen). 

Men på 80-talet, då stadens utgifter var högre än inkomsterna, 

blev man tvungna att ge efter för de dollargenererande 

snabbmatskedjorna, och sedan kom 1989 års jordbävning då 

en hel del tomtmark blev ledig. 

Under åren har staden fått sina egna junkfood-tempel, ett 

är gatuköket Whiz (South Van Ness och 18th), söder om 

de mexikanska kvarteren, där junkfood korsats till lokala 

bastarder, där bjuds t ex Italian Burrito, med stekt kött, 

sallad, ost och jalapeño. Det är också på Whiz som denna 

författare får sin värsta matupplevelse någonsin – i form av 

en corndog för $1. 

Corndog är något som mycket väl skulle kunna lura i kulisserna 

till Dantes ”Divina Commedia”, åtminstone i de två första 

cyklerna, ”Inferno” eller ”Purgatorio”: Tänk er att en hotdog 

(som redan innehåller odefinierbara substanser) doppas 

i smet av majsmjöl och friteras i olja. Dessa gyllenbruna

oljiga klumpar åt Leo och andra amerikanska barn på 

nöjesfält, medan vi européer i vår oskuldsfullhet snuttar på 

sockervadd. 

Corndogen begår lustmord på mina inälvor, en intensiv 

smärta (kan man drabbas av kolesterolförgiftning? minns 

jag att jag tänkte) sprider sig i mellangärdet. När jag frågar 

varför de äter sådant här av fri vilja, tar Leo till gudomliga 

argument: 

–Det handlar nog ytterst om att människan inte skapats för 

evigt liv. Medan vi gör allt vi kan för att förlänga våra liv, så 

lägger Moder Natur hinder i vår väg i form av livsförkortande 

produkter som junkfood. Andra arter lever efter samma 

princip, med den skillnaden att de inte behöver förkorta 

sina liv med corndog: titta bara på lämlarna som då och då 

mangrant tågar ut i havet och utplånar sig själva. 

Så, för att se det ur den bibliska synvinkeln ska junkfood 

betraktas som äpplen i paradiset. Namnet består ju av två led: 

Junk (det onda) och food (det nödvändiga). 

Det nödvändiga onda. 

H o m o 

San Francisco är inofficiell huvudstad för USA:s homosexuella. 

Det berättas att de homosexuella började slå sig ned här under 

andra världskriget, många kom från småstäder i inlandet 

– platser där de inte kunde vara öppet gay. Då var San 

Francisco en viktig armébas, varifrån unga män skeppades 

ut till krigshärdar runt Stilla Havet. Senare fortsatte soldater 

att passera här under Korea- och Vietnamkrigen, och de som

fann sitt rätta jag här i gay-kvarteren stannade för gott. I San 

Francisco finns det nu så många homosexuella att dessa blivit 

en politisk maktfaktor, och en politiker som strävar efter 

borgmästarskap måste göra sig populär bland dem. 

Homosexuella finns över hela staden, men den tätaste 

koncentrationen finner man i den traditionellt bögtäta 

stadsdelen Castro – eller ”Bögmekka” som det också 

kallas. Öster om Castro finns kvarter som räknas som 

lesbiska. (Västerut ligger hippiernas Haight-Ashbury.) 

Bland sevärdheterna i Castro märks gamla biografen Castro 

Theater (från 1922) som har en berömd Wurlitzerorgel, vilken 

det spelas på vid vissa helgföreställningar. Hello Gorgeous 

Museum ($2) hyllar skådespelerskan och sångerskan Barbra 

Streisand (museets namn kommer från filmen ”Funny Girl” 

som Streisand fick en Oscar för 1968; i museibutiken säljs bl a 

peruker och lösnäsor). Den ledande bokhandeln med mycket 

gaylitteratur och kulturella arrangemang är A Different 

Light Bookstore (489 Castro Street vid 18th Street; öppet 

kl 10-24). 

I juni firas Gay Pride med parader och andra händelser, 

t ex San Francisco Gay & Lesbian Film Festival. 

Nöjeskalendariet i FYI San Francisco har spalter för 

gaysysselsättningar, speciella nattklubbskvällar och diskotek, 

kabaréer, hälsoklubbar, m m. 

T-bana: MUNI linje K/L/M till Castro.


Riktnumret till San Francisco-området är – om ej annat 

anges – 415. Berkeley och Oakland på andra sidan bukten har 

510. 

Ta sig runt 

Centrala San Francisco är mycket fotvänligt och tämligen 

lättillgängligt, speciellt i jämförelse med Los Angeles. Det tar 

inte lång tid att gå mellan kajerna, eller från North Beach till 

Union Square. Centrala staden avgränsas dessutom av vatten 

på nästan alla håll så man lär knappast gå bort sig heller. 

Möjligtvis kan man besväras av backarna som anstränger 

både bilbromsar och människohjärtan. 

Mittpunkten är Union Square, ett torg mellan några 

varuhus. Norrut ligger Chinatown och North Beach, något 

kvarter söderut sträcker sig Market Street som tekniskt 

sett är stadens huvudgata. Söder om Market Street ligger 

SoMa (South of Market) som är ganska ruffigt, men fullt av 

rockklubbar och konstgallerier (som SoHo på Manhattan). 

Österut leder Market Street förbi finansdistriktets 

skyskrapor till hamnen och Ferry Building som är en 

terminal för kollektivtrafik, bl a bussar till och från Amtraks 

stationer och färjor kring San Franciscobukten. Om man följer 

Embarcadero, gatan längs vattnet, norrut kommer man 

till Fisherman’s Wharf, där turisterna trängs. Därifrån

fortsätter stranden västerut förbi rekreationsområden och 

småbåtshamn samt ett museiområde till Golden Gate. 

Om man följer Market Street västerut ligger det mexikanska 

distriktet, Mission, söder om gatan. Längre västerut ligger 

hippiedistriket Haight-Ashbury, intill gaydistriktet Castro. 

Stora Golden Gate Park (som inte alls ligger intill Golden 

Gate-bron), ligger mellan Haight-Ashbury och havet. 

Bolaget som ansvarar för kollektivtrafiken i centrala 

San Francisco heter MUNI, och linjer man kan ha nytta 

av är 28/29 och 76 som kör från centrum till Golden Gate. 

Trafikupplysning, 673-MUNI. För resor utanför centrum, 

(510) 817-1717. 

Enkel avgift: $1. Bussförarna ger ingen växel. Rabatterat 

pris för barn, pensionärer och studerande: ¢35. Dagkort $6; 

tredagars $10; veckokort $15; säljs bl a på turistbyrån. Byte: 

Gratis med transferbiljett som man måste be om när man 

påbörjar resan. 

Turister brukar vilja åka med stadens spårvagnar, ”cable 

car”: enkel biljett $2 eller MUNI:s dagspass. Många linjer 

reparerades aldrig efter den stora jordbävningen i början 

av seklet, så vad som återstår är turistlinjen mellan Market 

Street och Fisherman’s Wharf. Vagnarna är så fulla att turister 

hänger ut på sidorna; mest kul och ett dåligt alternativ om 

man har bråttom. 

Turistbyrån kan hjälpa till med att reda ut kollektivtrafikens 

snårskog. Bay Area Rapid Transit (BART), 992-BART, 

kör inom närområdet kring San Francisco, bl a till Berkeley.

Genom San Francisco passerar tågen som tunnelbana med 

nedgångar längs Market Street. Olika regionala trafikbolag 

kör till Marin County, Berkeley och Oakland från Transbay 

Terminal (Fremont Street vid Mission Street). CalTrainpendeltåg 

kör genom Silicon Valley till San Jose (depån ligger 

på 4th Street vid Townsend). 

Rundtursbolaget Gray Line kör bussar till attraktioner som 

kan vara besvärliga att nå med den vanliga kollektivtrafiken. 

Det finns flera färjor om man vill gunga runt på San 

Franciscobukten. Turister gillar minikryssningarna 

som avgår från Fisherman’s Wharf; till Sausalito och 

Angelsland kostar det $11 tur och retur, ”Bay Cruise” med 

Red & White Fleet kostar $16; upplysningar 546-2628. Barn 

upp till 11 år brukar resa till halva priset. Samma bolag far till 

Alcatraz (Alcatraz-biljetter kan reserveras; 546-2700). Blue 

& Gold Fleet gör resor upp i vindistriktet Napa Valley för $45. 

Från Ferry Building i slutet av Market Street avgår reguljära 

färjor till Sausalito och Oakland; 923-2000. 

Obs! Bilister: I San Francisco måste man vrida hjulen mot 

trottoarkanten om man parkerar i nedförsbacke, och ut från 

trottoaren i uppförsbacke, så att bilen stannar mot kanten om 

handbromsen släpper. 

Guidning 

Det finns flera intressanta guidade gångturer för den som 

tröttnat på att lalla runt på egen hand. Man kan se San 

Franciscos offentliga konst gratis – men dricks förväntas 

av ciceronen – på lör med samling kl 11 vid fontänen på Polk

Street vid City Hall (5 timmars promenad), eller gå en kortare 

tur på sön kl 13 (samling framför Ferry Building). Ring innan, 

(510) 834-3617. 

Andra guidade specialturer: 

Chinatown, 982-8839; $35 med kinesisk dim sum-måltid; 

dagligen kl 10-12. 

City Guides, 557-4266, gratis guidade turer i rådhuset och 

Civic Center, Coit Tower, North Beach. 

Cruisin’ The Castro, 550-8110; $35 med brunch, en 

pedagogisk utforskning av Gay-kvarteren; rabatt $5 med 

STF-kort; tis-lör kl 10-13:45. 

Dashiell Hammett, (510) 287-9540; $10, efter denna 

4-timmars detektivtur i Sam Spades fotspår hoppas man bara 

på en motsvarande i Dirty Harrys blodspår; lör kl 12. 

Flower Power, 221-8442; $15; tis & lör kl 9:30 kan man 

följa med på promenad i Haight-Ashbury och se hippielivet. 

Gray Line, 1-800-826-0202, arrangerar en mängd 

olika rundturer: förutom lokalt kör de längre 2-dagars till 

Monterey och Carmel (med en hotellnatt, $112); 2-dagars till 

vindistriktet (med vinprovning och en hotellnatt för $128); 

det finns också turer till nationalparken Yosemite och Hearstslottet 

i San Simeon; rabatt 15% med STF-kort. 

Fråga 

Turistbyrån (391-2000; mån-fre kl 9-17:30, lör kl 9-15, 

sön kl 10-14) är en dröm för broschyrsamlaren och behändigt 

belägen på Powell Street (vid Market Street) under gatuplanet

vid buss- och T-centralen. Berkeleys turistbyrå, 1-800-847- 

4823, har upplysningar om området kring universitetet. 

San Francisco Bay Guardian har inrättat ett nöjesnummer, 

394-0999, där man bläddrar med telefontangenterna 

bland restauranger (#1 områdesvis, #2 matvis, #4 

specialerbjudanden), barer och nattklubbar (#5), sevärdheter 

(#7), underhållning (#8) osv. 

Internationella vandrarhemsföreningen driver en butik, San 

Francisco Travel Center, 788-2525, på 308 Mason Street 

där man kan hitta kartor och annat för utflykter i Kalifornien; 

STF-kortet berättigar till 10% rabatt. 

Svenska konsulatet för norra Kalifornien, 788-2631, fax 

788-6841, ligger på 120 Montgomery Street. 

J a c k L o n d o n 

Författaren till ”Skriet från vildmarken”, John Griffith 

”Jack” London (1876-1916), växte upp i Oakland på San 

Franciscobuktens östra strand. Han var ungdomsbrottsling, 

började plugga på universitetet 1896, men hoppade av efter 

en termin för att haka på guldruschen till Klondike. När 

han återvände två år senare hade han en skatt i form av 

äventyrshistorier med sig hem. Redan under sin livstid blev 

han miljonär på sitt författarskap och kunde bygga sig ett flott 

hus norr om Sonoma (se faktarutan om vindistriktet), men 

det gjorde honom inte särskilt lycklig. Han drunknade på 

fyllan 1916 – förmodligen var det självmord.

Shopping- och nöjesdistriktet i Oakland är döpt till Jack 

London Square. Där hittar man Jack London Museum 

(tis-sön). Det finns en kopia av timmerstugan som han hade 

i Alaska. Författarens favoritbar Heinold’s First & Last 

Chance Saloon, ett ruckel byggt av en gammal båt, har stått 

här sedan 1880-talet. 

Man kommer till Oakland med färja från Ferry Building; 

alternativt BART-tåg. 


STF-kortet (för medlemmar i Svenska Turistföreningen) 

berättigar till en hel del rabatter, bland annat lägre entré på 

vissa museer, guidade rundturer, restauranger m m; vänd 

dig till Hostelling International för aktuell förteckning (se 

”Sova” och ”Fråga”). Bay City Guide-häftet som delas ut på 

turistbyrån innehåller ofta rabattkuponger till sevärdheter så 

att man kan spara $1-2 per person. 

Andra erbjudanden: För $8 kan man köpa en biljett som 

under en dag gäller till California Palace of the Legion of 

Honor, M H de Young Museum och Asian Art Museum. För 

$12:50 säljer turistbyrån ett Golden Gate Park Explorer Pass 

som gäller till museer och sevärdheter i Golden Gate Park. 

Om man tänker besöka många attraktioner ska man kanske 

köpa ett City Pass (säljs vid deltagande attraktioner; vuxna 

$30, barn under 17 år $18) som ger halva priset eller fri entré 

till bl a California Palace of the Legion of Honor, SF-MOMA 

(moderna konstmuseet), M H de Young Museum, djurparken,

kryssningar med Blue & Gold-fleet – men kortet är olönsamt 

om man bara besöker några ställen. 





Ansel Adams Center for Creative Photography, 495- 

7000. 250, 4th Street vid Howard. Dagligen kl 11-17; tors 

kvällsöppet till kl 20; $5/$2. Fotomuseum med bokhandel. 

Bay Model, 332-3871. 2100 Bridgeway, Sausalito. En 

stor hydraulisk modell över San Franciscobukten med 

omgivningar; tidvattnet demonstreras; konstruktion av 

arméns ingenjörstrupper. 

California Palace of the Legion of Honor, 863-3330. 

Lincoln Park, 34th Ave vid Clement. Tis-sön kl 9:30-17:15; 

$7/$4, barn under 12 år gratis; fritt inträde 2:a ons varje 

månad. Ett fuskpalats som inrymmer de viktigaste europeiska 

konstverken sedan tidernas begynnelse, bl a en samling 

Rodinskulpturer. 

Cartoon Art Museum, 546-3922. 814 Mission Street vid 

4th. Ons-fre kl 11-17, lör kl 10-17, sön kl 13-17; $4. Museum 

för tecknade serier med originalsidor och animerade filmer. 

Center for the Arts, 978-ARTS. Yerba Buena Gardens, 

701 Mission Street vid 3rd Street i SoMa. Tis-sön kl 11-18; 

$6/$3; fritt inträde första tors varje månad kl 18-20. 

Nytt kulturcenter med gallerier och scener för konst, teater, 

film. Beläget i SoMa-området (South of Market Street) som

tidigare varit lagerdistrikt men nu blivit trendigt område för 

kultur och nöjen. 

Coit Tower, 362-0808. Telegraph Hill. Från det här 

gamla tornets utsiktsplattform (70 m) kan man överblicka 

staden; dagligen kl 10-18. Tornet är en hyllning till de tappra 

brandmän som kämpade under 1906 års jordbävning och 

liknar en penis. 

Great America, (408) 988-1776. Great American Parkway, 

väg-101, Santa Clara, 60 km söder om San Francisco. Ring 

för tider; $29/$16; plus $5 i parkeringsavgift. Bland San 

Franciscos mer eller mindre nödvändiga turistmål är det 

här en urgammal nöjespark som fått Hollywood-inspirerade 

attraktioner av ägaren Paramount. Gray Line kör turistbussar 

dit. 

Levi Strauss. Levi’s Plaza, mellan Sansom Street och 

Battery Street, vid Embarcadero (några hundra meter 

öster om Fisherman’s Wharf). Jeansföretaget Levi 

Strauss världshögkvarter har en historisk exposé om hur 

”cowboybyxorna” kom till. Den ursprungliga lokalen där våra 

mest populära byxor började tillverkas, låg på 250 Valencia 

Street i San Franciscos mexikanska kvarter. 

140 Maiden Lane är adressen för en butik ritad av Frank 

Lloyd Wright 1948, tidigare var där en exklusiv klädbutik och 

sedan presentbutik och senast ett galleri; vad det än är så är 

det mest intressant för arkitektens namn. Maiden Lane är en 

smal, två kvarter lång gatustump intill Union Square och var 

under guldruschen stadens bordelldistrikt.

Performing Arts Museum, 255-4800. 399 Grove Street. 

Ons kl 13-19, tors-fre kl 10-16, lör kl 12-16. Teaterns, dansens 

och operans historia. 

San Francisco Museum of Modern Art (SF-MOMA), 

357-4000, http://www.sfmoma.org. 151, 3rd Street i SoMadistriktet. 

Fre-tis kl 11-18, tors kl 11-21; $8/$4, barn under 

13 år gratis; fritt inträde första tis i varje månad. Ett av 

USA:s största museer för modern konst, med avdelningar 

för foto och lokala konstnärer, och man bör helst veta vad 

postmodernism betyder innan man slår sig i slang med andra 

besökare. Beläget nära Center for the Arts. 


Teaterdistriktet med representativa kulturinstitutioner 

ligger kring stadens administrativa centrum, Civic Center, 

som kvällstid kan vara ett kymigt område att gå vilse 

i. Gratistidningen FYI San Francisco ger kortfattade 

summeringar av den aktuella repertoaren både i teaterdistriktet 

och på andra scener, med priser, tider och allt man vill veta. 

Biljettpriserna varierar från $15 till $45 beroende på hur bra 

platser man vill ha. 

San Francisco förknippas med den moderna rockmusikens 

utveckling, även om det råkat bli så att flera av världens 

största band spelat sina avskedskonserter här, t ex Beatles 

(Candlestick Park 1966), The Band (”The Last Waltz” på 

Winterland 1976) och Sex Pistols (Winterland 1978). Men 

staden har gett upphov till minst lika mycket tack vare 

hippierörelsen och att tidningen Rolling Stone grundades

här av Jann Wenner 1967. Och även tack vare legendariske 

Bill Graham (1931-91; eg Wolfgang Grajonca) som startade 

rockteatrarna Fillmore i San Francisco och New York, och som 

var bokare för bl a Dylan & The Band, Jefferson Airplane och 

Carlos Santana. Efter hippietiden har San Francisco varit bas 

för grupper som Creedence Clearwater Revival och Tubes. 

Titta efter affischer och anslag på Reckless Records (nytt och 

begagnat; STF-kortet berättigar till rabatt) på 1041 Haight 

vid Masonic Street. Biljetter kan bokas via internet på 

Ticketweb, http://www.ticketweb.com. Överblivna biljetter 

för halva priset till kvällens föreställningar, bl a opera och 

teater, säljs på TIX Bay Area, 433-7827, över disk i kiosken 

på Union Square vid Stockton (tis-tors kl 11-18, fre-lör kl 

11-19). Något dyrare är det att telefonbeställa biljetter från 

BASS, 776-1999 eller (510) 762-2277, som har biljetter till 

alla större konserter. 

Nästan varje dag i veckan är det fri scen på något kafé där 

man kan följa poeters och trubadurers möte med publiken 

– speciellt kring universitetet i Berkeley. 

American Conservatory Theater, 749-2228. Geary 

Theater, 415 Geary Street vid Taylor. Fri teatergrupp med 

nationellt renommé. 

Artists Television Access (ATA), 824-3890. 992 

Valencia Street vid 21st Street. Film och video, underground, 

avantgarde, kultrullar, dokumentärfilmer; $5. 

Berkeley Repertory, (510) 845-4700. 2025 Addison 

Street i Berkeley. Modern teater.

Bill Graham Civic Auditorium, 474-0365, 1025 

Columbus vid Chestnut i North Beach. Rockscen döpt för att 

hylla stans legendariska rockmanager. 

Bottom of the Hill, 621-4455. 1233, 17th Street vid Texas. 

Rock; $10. 

Candlestick Park, 9 km söder om centrala San Francisco 

vid väg-101. Arena där Beatles inför 25 000 åskådare 1966 

avslutade sin sista turné. 

DNA Lounge, 626-1409. 375, 11th Street vid Harrison. 

San Franciscos främsta dansklubb, sena nätter, chill-outavdelning, 

konserter. 

Fillmore, 346-6000. 1805 Geary vid Fillmore, väster 

om centrum. Bill Grahams rockteater har öppnats på nytt, 

dekorerad med nostalgiska affischer. 

Great American Music Hall, 885-0750. 859 O’Farrell 

vid Polk, ett par kvarter norr om Civic Center. Stadens äldsta 

rockteater som ursprungligen lär ha varit bordell; konserter i 

mellanviktsklassen. 

Greek Theater, (510) 642-9988. University of California, 

Berkeley. Stora etniska artister, som Gypsy Kings och Buffy 

Sainte-Marie, hamnar på denna friluftsscen. 

Louise M Davies Symphony Hall, 431-5400. Civic 

Center, 201 Van Ness Ave vid Hayes. Bas för San Franciscos 

symfoniker. Biljetter från $20; billigare överblivna biljetter 

säljs någon timme före konsert. 

Opera House, 864-3330. Civic Center, flott byggnad på 

Van Ness Ave vid Grove Street, hem för både opera och balett.

Slim’s, 621-3330. 333, 11th Street vid Harrison. Rockklubb 

som ägs av musikern Boz Scaggs (som bodde i Stockholm på 

1960-talet). 

Theater Artaud, 647-2200. 450 Florida Street. Asiatiskamerikansk 

modern teater-dans. 

Yakety Yak Coffee House, 885-6908. 679 Sutter Street. 

Fri scen på fredagar kl 19. 

U n i v e r s i t e t e t i B e r k e l e y 

University of California-San Francisco (UCSF) 

dominerar Berkeley och är ett viktigt kulturellt centrum på 

västkusten. Området lockar bland annat med rockkonserter 

på friluftsscenen Greek Theater, kaféer längs Telegraph 

Avenue och museer som Berkeley Art Museum & Pacific 

Film Archive, (510) 642-0808; $5. Efter att man tittat på 

museets Picasso-tavlor är det filmvisning varje kväll; (510) 

642-1142; $5:50 för en film, $7 för dubbelprogram. Emellanåt 

arrangeras gratis guidade rundturer på universitetets campus. 

År 1950 upptäckte universitetets forskare ett nytt radioaktivt 

grundämne med atomnummer 97, och det döptes till 

berkelium (Bk). Ännu mer känt blev Berkeley under 60- och 

70-talens proteströrelser då antikrigssångare som Country 

Joe plinkade på kaféerna. Country Joes grupp hette The Fish, 

efter ett Mao-citat om att revolutionärerna skulle nästla sig 

in bland folket ”som fisken i vattnet”. Studentupplopp följde.

Miljonärsbarn som Patty Hearst, vars förfäder donerat stora 

penningsummor till universitetet, förvandlades till anarkoterrorister 

och rånade banker. Nu är politiken nedtonad även 

om närvaron av 30 000 studenter gör att det händer en hel 

del på kaféer och konsertställen, speciellt längs Telegraph 

Avenue. 

Turistbyrån, 1-800-847-4823, ligger på 1834 University 

Avenue. Man kommer till Berkeley med BART-tåg. 

Kalendarium 

Under februari firas det kinesiska nyåret med stort väsen 

i Chinatown. St Patrick’s Day firas 17 mars med irländska 

evenemang. I maj hålls San Francisco Film Festival på 

biograferna. I juni kan man ha turen att hamna på den årliga 

gatufesten i North Beach, en helg med gratiskonserter och 

matstånd. I slutet av juni infaller San Francisco Music Day 

med 200 orkestrar och tusentals musiker som spelar överallt 

i staden. På Berkeley Arts Festival deltar konstmuseerna 

kring universitetet, upplysningar (510) 665-6556. Sista 

veckan i juni brukar San Francisco International Lesbian 

& Gay Film Festival arrangeras, 703-8663, och månaden 

avslutas med Lesbian-Gay-Bisexual-Transgender- 

Pride-kortege från Civic Center till Embarcadero. Under 

sommaren finns en trevlig tendens till att många orter runt 

San Francisco arrangerar kultur- och vinfestivaler där

man kan prova kaliforniska viner, äta, se konserter och teater. 

Vitlöksfestivalen Gilroy Garlic Festival (en helg i början 

av aug) är en garanterat vampyrfri tillställning i världens 

vitlökshuvudstad Gilroy, söder om San Francisco. San 

Francisco Fringe (sept) är en festival för mindre teatrar, 

931-1094; fax 931-2699. Någon adventshelg i december 

hålls regattor med upplysta jakter i San Franciscobukten. 

San Francisco präglas av jordbävningar. Den typiska 

jordbävningen varar kortare än 30 sekunder och följs under 

dagen av mindre efterskalv. Om marken börjar skaka och 

taklamporna börjar pendla i taket ska man stanna inomhus, 

hålla sig undan från fönster och gärna sitta under ett stabilt 

bord eller ställa sig i en dörröppning, där man är mest skyddad 

för fallande saker. Utomhus ska man försöka ta sig till en 

öppen yta, gärna ett torg eller en idrottsplan. Undvik att stå 

under elledningar 

Sova 

San Francisco är en turistmagnet och välförsedd med 

övernattningsställen från så billigt som $12 per natt och 

upp till $500. På internet kan man boka övernattning via 

http://www.hotelres.com som har speciella erbjudanden 

från vissa hotell. (Bokstäverna inom parentes hänvisar till 

markeringar på kartan.)

Hostelling International har två vandrarhem i centrala San 

Francisco, och flera runtomkring. I centrum finns (a) HI-Fort 

Mason, 771-7277, Building 240 ($16), väldigt fint beläget 

på norra stranden vid den gamla militärdepån Fort Mason, 

som nu är konstoch kulturcenter. (b) HI-Downtown, 

788-5604, på 312 Mason Street vid O’Farrell är centralt 

beläget, tidigare var detta Hotel Virginia, men nu är det ett 

fräscht vandrarhem ($16) några kvarter söder om Union 

Square. HI-Point Montara Lighthouse, 728-7177, ligger 

i ett renoverat fyrhus vid Stilla havet ($14); man kör söderut 

några mil på väg-1 (mellan Montara och Moss Beach). Norrut 

ligger HI-Marin Headlands, 331-2777, Building 941, Fort 

Barry, i Sausalito ($14). 

I centrum finns också ett stort antal privata vandrarhem att 

välja på: 

(c) Easy Goin’ Guesthouse, 552-8452, fax 552-8459, 

epost: diego@easygo.com. 555 Haight Street. Viktoriansk 

byggnad i hippiedistriktet ($14). 

(d) European Guest House, 861-6634, fax 621-4428. 

761 Minna Street, mellan 8th och 9th, två kvarter söder om 

Market Street ($14). De arrangerar turer till vindistriktet 

Napa Valley. 

(e) Globe Hostel, 431-0540, fax 431-3286. 10 Hallam Place 

på Folsom Street, mellan 7th och 8th Street i SoMa (South of 

Market); $15 i sovsal; $25 per dubbelrum. Hör samman med 

interclub-kedjan som har vandrarhem i Los Angeles, New 

York och på Hawaii.

(f) Green Tortoise Hostel, 834-1000, fax 956-4900, 

epost: hostel@greentortoise.com. 494 Broadway, ett kvarter 

från Columbus och City Lights; $18 i sovsal; $20-35 privata 

rum. 

(g) Pacific Tradewinds Guest House, 433-7970, fax 

291-8801, http://www.hostels.com/pt. 680 Sacramento 

Street, mellan Kearny och Montgomery. Centralt läge mellan 

finansdistriktet och Chinatown ($16). Man kan stanna i huset 

hela dagen efter att man checkat ut. 

Bland dyrare hotell märks speciellt (h) Miyako Hotel, 1- 

800-528-1234, 1800 Sutter Street i Japantown; $100-150; 

hotell i japansk stil där John Lennon och Yoko Ono bodde 

i mitten av 1970-talet. Sex Pistols splittrades medan de 

bodde här. Ett av stadens flottaste och mest anrika hotell är 

(i) Westin St Francis, 1-800-228-3000 på 335 Powell 

Street, som tornar upp sig över Union Square – där kan man 

bo så billigt som $200-300; det finns över tusen rum i de 32 

våningarna, men man ska försöka få ett rum i den äldre delen 

som byggdes efter jordbävningen 1906, där stjärnor som 

Charlie Chaplin och John Barrymore övernattat. 

Äta 

När det gäller middagsmaten finns det så mycket att välja på 

i San Francisco att man lätt får ångest, och det bästa av allt är 

att man för omväxlings skull kan äta både gott och billigt.

Börja med att välja matstil. Staden är känd för mexikansk 

mat (åk till Mission), kinesisk mat (flanera i Chinatown 

längs Stockton Street) och italiensk mat (North Beach kring 

Columbus Street; försök att bilda dig en uppfattning om 

priset innan du går in på en italiensk ristorante för att slippa 

pinsamheten när det visar sig att deras influgna tryffel kostar 

tusen kronor per tugga). Det finns givetvis också japanska, 

franska och amerikanska restauranger. Kaliforniens nouvelle 

cuisine, som matskribenter ofta tjatar om, är en slags 

grönsaksversion av fransk matlagning, små portioner och 

dyra priser, på fatet ligger ”två ärtor i kors”. 

Den mexikanska maten är billigast och spännande om man 

aldrig provat på den tidigare. Tortillor är flata, mjuka bröd 

som man äter med en röra av bönor eller chili con carne. En 

portion tacos (två fyllda tortillor) kostar från $2; mexikansk 

middag med alkohol överstiger sällan $10. 

Över hela stan hittar man taquerior, ofta flera i varje kvarter, 

tätast förekommer de i Mission, de mexikanska kvarteren 

döpta efter den franciskanska missionen från 1782 som har 

överlevt jordbävning efter jordbävning. Ett gott val är La 

Taqueria på 2889 Mission, dit gourméer från hela USA 

hittar, med tacos för $2:25 och burrito för $3:75. Den äldsta 

mexikanska restaurangen är Mission Villa (2391 Mission). 

Min personliga favorit i centrum är Carmen Taqueria på 

110 Powell Street nära Union Square, för drygt $2 får man en 

stor portion mexikansk snabbmat och husets vin kostar $2. 

I närheten av Union Square ligger Lori’s, en genuin 50talsdiner 

på 336 Mason Street där man äter amerikansk

junkfood dygnet runt, hamburgare och kaffe går på $9. Tad’s 

Steak House glittrar med sin skylt på 120 Powell – dit går 

man för att äta skivad amerikansk ko med de rätta tillbehören, 

mycket flott men inte ”flott”. Men billigt. 

Frukost med pannkakor, äggröra, korv och många koppar 

kaffe för under $5 får man på kinesägda Golden Cafe (hörnet 

Leavenworth och Sutter). 

Det genuint kinesiska kostar sällan mycket mer än det 

mexikanska, och bland de bästa är House of Nanking (919 

Kearny Street vid Columbus Street) i Chinatown. Runt om 

hittar man många fler lockande restauranger. 

I Summer of Love-området finns flera populära matställen 

bland de viktorianska egnahemmen, t ex får man degiga 

pannkakor på Pork Store (1451 Haight), medan taquerian 

El Balazo (1654 Haight) serverar kaktusfylld burrito. 

Om man blir hungrig i Berkeley kan man gå till Zachary’s 

Chicago Pizza som har två restauranger, en på 5801 College 

Ave vid Oak Grove, en annan på 1835 Solano Ave vid Fresno 

Street, som gör klassisk amerikansk tjockbottnad pizza (som 

i Chicago). 

Mot slutet av eftermiddagen, vid 17-18-tiden, bjuder vissa 

barer på gratis lätt buffé, det enda man behöver betala för är 

det man dricker. 

Om man efter all billig mat vill bränna sin veckobudget på 

San Franciscos äldsta och mest ansedda franska restaurang, 

så hittar man den formella och eleganta Fleur de Lys, 

673-7779, på 777 Sutter Street något kvarter från Union 

Square (mycket, mycket dyrt – bästa tipset är att beställa 

fastprismeny).

I San Francisco är situationen god vad beträffar öl och vin; 

stadens egen stolthet på ölfronten är Anchor Steam och för 

en pint betalar man $4. En hygglig barrunda kan inledas på 

Vesuvio (255 Columbus) där beatpoeterna satt. Man kan 

också ta några öl i turistiska Fisherman’s Wharf bara för att 

Jack’s på Cannery (vid Jefferson och Jones Street) har 110 

olika fatölsorter. 

Rökning är förbjudet på restauranger och kaféer, men tillåtet 

på somliga barer som lyckats bli undantagna från det generella 

rökförbudet. Alkohol säljs fram till kl 02. 

Läsa 

Staden har flera gratistidningar som kompletterar turistbyråns 

broschyrer. En tjock tidning med mycket innehåll och bra 

tips är San Francisco Bay Guardian, http://www.sfbg.com, 

samma redaktion ger också ut FYI San Francisco, en gratis 

nöjesguide för turister (http://www.fyisf.com). Jämförbar 

med L A:s ledande gratistidning är SF Weekly som också är 

bra på allt, speciellt vad man ska roa sig med kvällstid. Det 

finns också en gratistidning för ölentusiaster, Celebrator, 

som man hittar på pubarna. Dessutom finns 2-3 tidningar 

som riktar sig speciellt till homosexuella, t ex Bay Times. 

På internet kan man läsa Hotwired, en föregångare bland 

interaktiva tidskrifter, http://www.hotwired.com. 

Till turister riktar sig Bay City Guide-häftet som delas ut 

överallt och kan läsas på http://www.sfousa.com, med 

adresser till museer, teatrar och sevärdheter (i häftet brukar 

finnas rabattkuponger med vilka man sparar $1-2 vid varje 

sevärdhet).

Om man gillar böcker ska man inte missa City Lights 

Bookstore (362-8193; 261 Columbus Street vid Broadway) 

som betytt mycket för beatlitteraturen. Nära Fisherman’s 

Wharf ligger bokpalatset Barnes & Noble (2552 Taylor vid 

Bay) som har en kaffebar där man kan fundera över vad man 

vill läsa. Antikvariatet Forever After Books (431-8299; 1475 

Haight vid Ashbury; dagligen till kl 21:30) är välsorterat på 

udda ämnen och filosofi. 

Ta sig vidare 

San Franciscos två Amtrakstationer ligger öster om bukten 

i Oakland respektive Emeryville: stationen dit man anländer 

eller som man reser från bestäms av färdriktningen. Men detta 

behöver man inte bekymra sig om eftersom Amtrak har en 

Downtown-terminal i Ferry Building (31 Embarcadero; i 

slutet av Market Street) med biljettluckor och skyttelbussar 

avpassade till tågen; bussresan ingår i tågbiljetten och tar 55 

minuter; bussarna passerar Union Square (Market-Powell) 

och Fisherman’s Wharf (kaj 39); ring 1-800-USA-RAIL och 

kolla tider. Det finns dagliga fjärrtåg norrut (till Portland 

och Seattle), söderut (till Los Angeles och San Diego) och 

österut (genom bergen i Nevada och Utah och över prärien 

till Chicago). Dessutom finns Capitol-pendeltåg som kör flera 

gånger om dagen via Sacramento till Reno. Med Amtrak 

kommer man också till Merced varifrån det finns thruwaybussar 

till nationalparken Yosemite. 

Greyhound-bussar avgår från Transbay Terminal på

Mission Street (vid 1st Street); och från samma terminal kör 

de flesta andra lokala och regionala bussbolag. 

San Francisco Airport ligger två mil söder om staden. Hit 

flyger bl a SAS. Buss kostar $10; taxi $30; speciella skyttlar 

plockar upp passagerare på större hotell och Transbay 

Terminal; för tidtabell ring Samtrans, 1-800-660-4287. 

Silicon Valley har sin egen San Jose Airport. Öster om 

bukten ligger Oakland Airport. 

San Francisco har några driveaway-firmor, bl a Anthony 

Driveaway, 357-7847 och Auto Driveaway, 777-3740. 

Man kan också prova att ringa firmorna i Los Angeles. 

Värt att veta om Kalifornien 

Namnet på Kaliforniens huvudstad lyder som en exotisk 

svordom, Sacramento (300 000 inv). Sacramento är en 

tvåtimmars tågresa öster om San Francisco. Det finns ett par 

vandrarhem, bästa tipset är centralt belägna HI-Sacramento 

($11-$13), (916) 443-1691, på 900 H Street bara något 

kvarter från järnvägsstationen. 

Yosemite beskrivs i avsnittet om Los Angeles och Death Valley 

på vägen mellan Las Vegas och LA

V i n d i s t r i k t e t : N å g r a g l a s 

F a l c o n C r e s t 

Kalifornien är USA:s ledande vinproducerande region. Det 

berömda soliga vindistriktet, Vine Country, sträcker ut 

sig norr om San Francisco genom två parallella dalgångar, 

Napa och Sonoma. Dalgångarna har under senare år blivit 

turistmål: många av områdets mer än 200 vinproducenter tar 

emot besök (ofta erbjuds kostnadsfri visning) och det ordnas 

vinprovningar. I somliga vinodlarbyar har dyra hotell och 

restauranger etablerat sig. 

Vintraditionen går tillbaka till 1800-talets spanjorer. Men 

många gamla odlingar gick omkull under förbudstiden på 

1920-30-talen och den nuvarande blomstringsperioden 

började på 1960-talet. Även om amerikanska viner inte 

haft särskilt högt anseende bland konservativa europeiska 

vinkonsumenter, har exporten under senare år ökat och 

många sorter sägs till och med vara bättre än sina europeiska 

motsvarigheter. 

Bästa sättet att utforska Vine Country är med egen bil 

(ungefär en timmes körning rakt norrut från San Francisco). 

Det finns kollektiva resmöjligheter från San Francisco med 

Greyhound eller Golden Gate Transit till olika destinationer, 

man får sedan ta sig vidare med lokalbussar eller hyra cykel. 

Amtrakresenärer kan beställa thruway-biljett till Napa; 

från Napa kan man resa vidare med Napa Valley Wine 

Train, en tretimmars gourmésittning på tåg, (707) 253- 

2111; $90. Mest praktiskt är kanske att köpa ett helt paket

från San Francisco, antingen med Gray Line Tours, 1-800- 

826-0202, http://graylinesanfrancisco.com, med 2-dagars 

rundtur inkl vinprovning och en natt på hotell för $128, 

eller en endags-sightseeing med Blue & Gold-färja från San 

Francisco för $45 (avresa kl 10:35, återkomst 19:35); (415) 

705-5555. Information ges på turistbyrån i San Francisco eller 

ring Wine Institute, (415) 512-0151, för kartor och adresser; 

eller Napas turistbyrå, (707) 944-1557. På kusten norr om 

vindistriktet spelade Alfred Hitchcock in sin berömda rysare 

”Fåglarna” i Mendocino. 

En speciell sevärdhet att ta notis om i vindistriktet är 

författaren Jack Londons Beauty Ranch i Glen Ellen, dit 

han flyttade 1913, kort före sin död. Huset brann ned under 

mystiska omständigheter och han själv söp och drunknade 

(eller förmodligen dränkte han sig) i Oakland. På ranchen 

finns nu ett museum; dagligen kl 10-17; $5. Det finns givetvis 

en vingård i närheten där man kan prova viner. Jack London 

State Historic Park ligger 10 km norrut från staden Sonoma 

längs väg-12. 

Bland sevärdheterna i Napa Valley finns också förstenad skog 

och en gejser, den berömda Old Faithful. 

Den som vill bo i dyr fransk-amerikansk stil väljer Auberge 

du Soleil, (707) 963-1211, i Rutherford, Napa ($350- 

800). Vill man bara äta med stil kan man köra till Domaine 

Chandon, (707) 944-2892, i Yontville, som anses ha 

bästa vinlistan. Om man nöjer sig med ett lunchbesök är 

maten något billigare: förrätter som vaktelsallad kostar $10, 

varmrätter $12-30.

Om man inte har tid eller råd att göra sig omaket att fara upp 

till vindistriktet för att prova viner, kan man köpa de flesta 

sorterna i San Francisco.

Från San Francisco till 

Salt Lake City 

Under natten passerar tåget genom snöhöljda berg i norra 

Nevada, och i skymningen vibrerar kasinostaden Renos 

ljusreklam som en kopia av Las Vegas. Längs järnvägen syns 

också skyltar för bordeller, och utanför bordellrancherna står 

pickup-lastbilarna parkerade i glesa rader. 

Soluppgången infaller samtidigt som tåget rullar genom den 

säregna saltöknen väster om Salt Lake City. När jag gnuggar 

mig i ögonen har jag en känsla av att jag hamnat på någon 

annan planet. 

När man sedan kliver av, stryker morgonsolens strålar längs 

det trygga Amtraktågets silverfärgade sida. Jag står kvar för att 

se hur konduktörerna förbereder California Zephyrs avgång 

mot Chicago. Det ger mig klaustrofobi att veta att tåget snart 

är borta, att jag blir kvarlämnad i denna isolerade sektstad 

som omges av stumma vita bergstoppar. Jag har i mina dagar 

sett alltför många amerikanska thrillers som bygger på att en 

okänd man kliver av i en okänd stad, som visar sig regeras av 

en mystisk sektliknande organisation. 

Jag skakar bort de oroliga tankarna ur huvudet, borstar 

tänderna på stationens toalett och rullar deodorant under 

armarna. Sedan köper jag en kaffe ur stationens automat för 

¢35.

Vägvisare till Salt Lake City, 

Utah – $45 per dag 

Salt Lake City (166 000 inv) är ett modernt Jerusalem 

för folk som tillhör en ganska udda men stark sekt, 

som förkastar den vanliga kristna kyrkan och följer 

nyare amerikanska profeter. På grund av sektens 

närmast totala dominans är det både spännande och 

kusligt att göra ett studiebesök här. 

Mormonerna är välbärgade och flitiga (delstatens 

symbol är en bikupa), och den lilla staden har många 

pråliga byggnader. De flesta sevärdheter hör ihop 

med mormonsekten, men Stora Saltsjön kan vara 

värd ett besök för sin egen skull – liksom i Döda 

Havet flyter man på grund av den höga salthalten – 

och i januari varje år arrangerar Robert Redford den 

viktiga Sundance-filmfestivalen. År 2002 var Salt 

Lake City värd för vinter-OS.

Sektstaden 

Mormonsekten, vars fullständiga namn lyder Church of Jesus 

Christ of Latter-Day Saints, uppfattades på 1800-talet som 

kättersk. Mormonerna fördrevs därför från USA:s östkust där 

sekten uppstått och tvingades göra en självmordsvandring, 

med enorma strapatser, genom indianterritorier och öknar, 

tvärs över väldiga floder. När dragdjuren dog spände 

familjemedlemmarna fast varandra framför kärrorna. Många 

drog sina vagnar för hand i över tvåhundra mil. Den handfull 

som inte stupade på vägen stod för 150 år sedan i den östra 

änden av saltsjödalen, på Wasatchbergets sluttning. De hade 

då kommit så långt västerut, till en så otillgänglig plats, 

att inte en käft satt sin fot där. Saltträsket gjorde dalen så 

karg att den som till äventyrs lyckades ta sig hit, helst bara 

ville ta sig härifrån igen. Gruppens ledare Brigham Young 

proklamerade: 

–Detta är platsen. 

Platsen för det nya Zion, det nya Jerusalem, Guds rike på 

jorden. Här fick mormonerna vara i fred. Den religiösa 

hänförelsen hade förstärkts, folket hade svetsats samman 

under mardrömsvandringen, och här kunde de bygga sitt 

gudsrike. Mormonerna skapade konstbevattningssystem för 

att odla upp den karga marken. Och med häpnadsväckande 

företagsamhet satte man igång och byggde ett väldigt tempel. 

Byggnadsprojektet pågick från 1853 till 1893 – i fyrtio år – och 

under tiden fullföljde fler och fler mormoner den strapatsrika 

vandringen från östkusten.

Kring tempelbygget växte en stad där alla gatunummer börjar 

från tempeltorget och stiger utåt. 

M o r m o n e r n a s s e g e r t å g 

Järnvägen ledde till nya förmögenheter. 

Rälsen lades dels från Chicago i öster, dels från San Francisco 

i väster, och 1869 möttes de båda järnvägssträckorna norr 

om Stora Saltsjön. De sista rälsstumparna förenades med en 

rälsspik av guld (som sedan togs bort och ersattes med en av 

vanlig metall). Järnvägen fick Salt Lake City att växa ännu mer 

och affärsmän av olika slag sökte sig hit. Befolkningen ökade 

snabbt eftersom mormoner tillät månggifte fram till 1890 och 

vid sekelskiftet passerade stadens invånarantal 100 000. 

Mormonernas dominans minskade inte. Alla inflyttade ickemormoner 

var tvungna att hålla sig väl med sekten för att 

kunna bedriva sin verksamhet. En butik som stod på god fot 

med kyrkan kunde räkna med att få mormoner som kunder. 

Så nykomlingar insåg snabbt att de fick fördelar av att gå med 

i sekten, nackdelar av att ställa sig utanför. 

Mormonernas kontroll var hård och skoningslös. 

Arbetarpoeten Joel Hägglund (1879-1915) från Gävle, i 

USA känd som ”Joe Hill”, reste runt och försökte starta 

syndikalistiska fackföreningar. Det sågs inte med blida ögon 

i den här staden. Han anklagades för att ha begått ett mord, 

bevisningen var svag men Hägglund avrättades ändå. För bara 

några år sedan yttrade en amerikansk baseballstjärna – efter 

en match i Salt Lake City – något nedsättande om mormoner 

och dömdes att betala $50 000 i böter.

Salt Lake City är en mycket rik stad. Delstatssymbolen, en 

bikupa, står för flit och sparsamhet. Alkohol dricks visserligen, 

men motståndet markeras genom att vi måste handla i statliga 

alkoholbutiker och barerna är ”privata medlemsklubbar”. 

Gatorna i det nya Zion är rena och fina. 

Fast vid järnvägsstationen står det knarkare längs gatan. 

I Pionjärparken som ligger nära stationen samlas stadens 

uteliggare. Det känns betryggande att Salt Lake City ändå 

delar en viss misär med städer världen över. 

M o r m o n e r 

Denna mycket amerikanska sekt grundades av Joseph Smith 

(1805-44) som hade hittat mystiska guldskivor när han var 

ute och grävde nära sitt hem på östkusten, i Palmyra. Han 

dechiffrerade guldplåtarnas inskriptioner och lät publicera 

dem som ”Mormons bok”. Texten var från början skriven 

på ”reformerad egyptiska” och nedtecknad av ängeln Moroni 

på 300-talet e Kr. Enligt senare rön är ”Mormons bok” dock 

ett plagiat av en roman från tidigt 1800-tal. 

Mormonerna hävdar att indianerna kom från Palestina 

på 600-talet före Kristus. De seglade söder om Australien, 

sedan upp till Latinamerika, och fotvandrade till dagens 

USA. Efter sin korsfästelse kom Jesus till dem. Jesus och 

Gud uppenbarade sig också för Joseph Smith som valts ut 

till ledare för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. 

Smiths uppgift var att återskapa den församling som Jesus 

grundat, men som förvanskats av kristendomen.

Andra människor uppfattade sekten som vidskeplig och 

kättersk. När mormonerna försökte bosätta sig någonstans 

rullades de i tjära och fjädrar. Joseph Smith blev mördad 

på vägen till Salt Lake City och ledarskapet övertogs av 

Brigham Young (1801-77) som förde skaran till den här 

platsen. Young uppmanade sina anhängare att göra så mycket 

barn som möjligt, eftersom så många mormoner dött under 

vandringen. Därför tilläts månggifte så att en man kunde 

betäcka ett maximalt antal kvinnor (Young själv hade 19 

fruar). Månggifte förbjöds först efter Youngs död när man 

kom på kant med amerikanska regeringen, som hade en 

annan uppfattning. 

I Utah bor mer än hälften av världens mormoner (uppemot 

80% av delstatens befolkning tillhör sekten). Mormoner 

utövar stark social kontroll, familjen är helig och ambitionerna 

höga. Sex före äktenskapet och otrohet är förbjudet. Folk av 

annan hudfärg än vit är heller inte särskilt välkomna. Många 

ungdomars mål är att bli missionärer trots att de inte får 

någon lön. 

Besök Museum of Church History and Art, 240-3310. 

45 North West Temple. Mån-fre kl 9-21, lör-sön kl 10-19. 

Informationsprogram, böcker, filmer och annat om LDSkyrkans 

historia. Filmen ”Legacy” visas i Joseph Smith 

Memorial Building, 240-4383; gratis.

K r i n g t e m p l e t 

Templet är stadens mittpunkt. Det har tre höga torn varav 

tornet i mitten är mäktigast. På dess topp står en guldstaty 

föreställande änglaprofeten Moroni. Huvudgatorna sträcker 

sig söderut som en röd matta framför tempeltorget. Bara 

mormoner tillåts gå in i templet. 

På Smith Memorial Center, ett lyxigt gammalt 

konferenshotell som blivit centrum för mormonsk lärdom, tar 

vi först av allt en snabbkurs i mormonism genom att gå och se 

den 53 minuter långa dramadokumentären ”Legacy”. Filmen 

visas flera gånger under dagen, sätena är bekväma, biografen 

har jätteduk och suveränt ljudsystem. Filmen är en ”rörande 

skildring av tro på frälsaren Jesus Kristus och hängivenhet”, 

en förutsägbart patetisk historia om mormonernas marsch 

mot Salt Lake City, med dåliga skådespelare och sentimental 

musik. Vi lämnar biografen med en klump i halsen och direkt 

utanför ansätts vi av unga mormonflickor som försöker locka 

med oss in i konverteringskammaren för att bli mormoner. 

När vi lyckats dribbla oss förbi flickorna och har strukit bort 

några eftersläntrande tårar ser vi mormontemplet genom 

ett salvelsefullt skimmer. Tempelområdet är Utahs främsta 

turistmål. På torget innanför tempelmuren stiger vår paranoia 

när vi omringas av fler mormondöttrar som placerats ut för 

att dra oss ner i religionsträsket: 

–Välkommen. 

De leende flickorna är klädda i vida sommarklänningar, har 

namnbrickor och walkie-talkies. Det är precis som att gå 

omkring i en scen från en underlig surrealistisk skräckfilm.

De väna fresterskorna är specialskolade missionärer vars 

enda syfte är att snärja intet ont anande besökare. Efter fem 

minuter är somliga av oss turister så paranoida att vi måste 

lämna området och hitta en cigarett, trots att vi egentligen 

slutat röka (när vi var i Kalifornien). Kallsvettiga går vi 

runt och letar efter en tobaksaffär men det finns ingen i 

närheten: först efter nio kvarter i ett ruffigare område finns 

en porrvideobutik med ogenomskinliga fönster, och de har ett 

ställ med cigarettpaket. 

Tabernaklet vid templet. Tabernaklets akustik är utsökt 

och orgeln är det vräkigaste musikinstrument man sett, de 

största piporna är så stora att man skulle kunna pressa ner 

flera fullvuxna grisar i var och en. Gratis konserter ges ofta, 

t ex dagliga orgelkonserter kl 12 och 14; vissa kvällar är det 

minikonsert eller öppen repetition med kyrkans ungdomskör, 

och på söndagar sjunger kören i TV och radio kl 9:30 (publiken 

måste sitta på sina platser kl 9:15). På fre & lör är det konserter 

med olika gästartister. 

S e k t e n s g å t a 

På Wasatchberget har man märkt ut exakt var Brigham Young 

stod andfådd och sa: ”This is the place”. Där, öster om Salt Lake 

Citys centrum, vid mynningen till Emigration Canyon, finns 

ett This is the place-monument och intill monumentet 

ligger Old Desert Village. This is the place-monumentet 

restes 1947, till 100-årsminnet av den långa vandringen. På 

reliefpaneler vid monumentets bas återberättas resan, med 

indianmöten och andra hemskheter.

Old Desert Village är mormonernas Skansen, där 

nybyggarlivet i mitten av 1800-talet skildras. Det finns också 

levande djur och glasskiosker (584-8391; sommaröppet 

april-sept tis-sön kl 11-17; $5/$2). 

När man sitter vid foten av This is the place-monumentet, har 

man en utmärkt möjlighet att meditera över religionens makt, 

och om man har otur i Salt Lake City blir man lobotomerad 

genom religionens kraft. 

Principen för många sekter (tänk även på moderna exempel 

som Charles Manson-sekten, Jim Jones-sekten, David 

Koresh-sekten, Heavens Gate-sekten) är personkult kring 

starka ledare, som serverar en egen kompott på filosofiskt 

och religiöst allmängods. Så fungerade även mormonerna 

i början. Men den principen är ohållbar i längden. Ju mer 

beroende medlemmarna är av en karismatisk ledare, och 

ju svagare och mindre originellt ledarens budskap är, desto 

större är chansen för att det ska spåra ur. Sektledaren måste 

efter en inledande smekmånad med sina hängivna, hitta på 

ett projekt. Ledaren kan avleda misstro genom att samla sina 

lärjungar kring ett monumentbygge, eller locka med dem 

på en vandring till ett heligt land eller starta en inkvisition. 

Mormonernas inkvisition är utåt sett mild, den består mest 

i hård social kontroll. Men vandringen har de gjort, och Salt 

Lake City är ett stort monument. 

Av alla tusentals sekter som startas är det bara ett fåtal som 

utvecklas till världsreligioner. De som blivit världsreligioner 

är sådana som bildades före modern tid. Missionerandet var 

också mer skrupulöst förr, många konvertiter hade att välja 

mellan Bibeln eller svärdet.

Mormonerna har ett svärd i form av sin hegemoni i Salt 

Lake City, så att man kunnat utnyttja social och ekonomisk 

utfrysning mot dem som inte böjt sitt huvud inför Moroni. 

Privatkapitalister som blev rika i det blomstrande 

mormonsamhället stöttade byggandet av de pampiga 

mormonkomplexen kring Temple Square. 

Och nykomlingar som klev av tåget i Salt Lake City 

konverterade. 

Men jag flyr.


Riktnumret till Utah är 801. 

Ta sig runt 

Att hitta i Salt Lake City är som att sänka kryssare med flyt, 

gatorna löper rakt utåt i fyra olika väderstreck från torget 

framför templet i vars sydöstra hörn det står en Meridian 

Marker – S(outh), W(est), N(orth) och E(ast). Kvarteren är 

numrerade i jämna hundratal. En adress som lyder 412 W 

300 South ligger i fjärde kvarteret väster om tempeltorget, 

på den tredje gatan söderut. Mormonerna bestämde också att 

alla gator skulle vara 40 meter breda, vilket gör att Salt Lake 

City är en seg stad för fotgängaren eftersom de likformiga 

kvarteren är föga spännande – man ser hela tiden slutet av 

gatan 5 km framför sig. 

Det mesta man vill se ligger i centrum och där går man runt 

till fots, även järnvägsstation och busstation ligger inom 

gångavstånd. 

Salt Lake City har gjorts blindvänligt på ett unikt sätt: när 

gatuljusen visar grön gubbe har de olika fågelläten beroende 

på om man ska korsa i öst-västlig riktning eller nord-sydlig: 

och det är lätt att komma ihåg för det är en gök som gal när 

man ska korsa i öst-västlig riktning. 

Bussbolaget UTA kör runt i staden och den närmast 

omgivande regionen, dagtid på vardagar är trafiken så tät att 

man kan ha nytta av den, på söndagar är den i princip nedlagd.

Linje nr 4 kör från centrum till ”This is the place” och Old 

Desert Village. På vägen passeras Fort Douglas, universitetet 

och Museum of Fine Arts. 

Enkel avgift: $1. Byte: Gratis om man säger till när man 

börjar resan. Transferbiljetten gäller i 2 timmar och på vilken 

linje som helst, så man kan åka ut till någon sevärdhet och 

tillbaka på samma biljett. 

Stadens centrum, kvarteren närmast templet, är frizon där 

man åker buss gratis. Först efter ett visst antal kvarter, när 

man passerat zongränsen, kostar resan och man betalar när 

man kliver av. Om man åker in mot centrum betalar man när 

man stiger på. 

Fråga 

Turistbyrån ligger nära templet på 90 South West Temple 

(521-2868; http://www.saltlake.org; mån-fre kl 8-17, lör kl 

9-16; sommartid sön kl 10-17). Filialer finns på flygplatsen 

(terminal 2) och vid I-80 väster om staden. 

Det finns en mormonsk informationsbyrå på Temple 

Square (240-4869; 50 West North Temple; dagligen kl 

9-21); därifrån avgår guidade rundturer till tempelkomplexet 

och man kan också kolla upp konsertprogram. 

Undersök också http://www.utah.com (upprätthålls 

av Utah Travel Council) för ytterligare turistinformation, 

speciellt inför besöket i Utahs vilda landskap; eller ring 

gratisnumret 1-800-200-1160. 

Svenska konsulatet, 373-9973, ligger på 2696 North 

University Ave i Provo.


Såvida man inte är mormon tillåts man inte gå in i själva 

templet, och man ska också passa sig för att komma på en 

söndag eller helig dag. Annars är mormonerna väldigt 

inbjudande och försöker underhålla turister så gott det går. 

Det finns en del grejer att titta på. 

Art Barn, 596-5000. Salt Lake City Arts Council, 54 Finch 

Lane. Mån-fre kl 9-17, sön kl 14-16; fritt inträde. Utställningar, 

föreläsningar, litterära program. 

Chase Home Museum of Utah Folk Art, 533-5760. 

Liberty Park. Sommar dagligen kl 12-17; resten av året 

lör-sön; fritt inträde. Folklig konst, textiler, indiankonst. 

Konserter. 

Heligt träd. År 1997 uppenbarade sig jungfru Maria sittande 

på en gren i en alm på hörnet 700 South och 300 East. Trädet 

dyrkas sedan dess av stadens latinamerikanska invånare. 

LDS Church Family History Library, 240-2331. 35 

North West Temple. Mormonerna tror att de måste bli döpta 

för att få evigt liv, och att det går att döpa redan döda, därför 

har de skapat världens största släktforskningsbibliotek 

som på senare år datoriserats. Här kan man försöka 

spåra upp släktingar hur långt tillbaka som helst (man 

bör veta vad de heter, var de föddes och vilket datum) och 

ordna dopceremonier för dem. Öppen för allmänheten, 

rundvisningar och hundratals datorterminaler.

Rio Grande Depot, 533-3500, http://www.history.state. 

ut.us. 300 South Rio Grande. Det gamla vackra stationshuset 

från 1910 är kulturhus med historiska utställningar, galleri 

och bokhandel. En del av huset används av Amtrak. Där finns 

också en bra mexikansk restaurang. 

Utah Museum of Fine Arts, 581-7049. University of 

Utah, 1530 E South Campus Drive. Mån-fre kl 10-17, lörsön 

14-17. Stort konstmuseum som täcker 5000 år och hela 

världen. Dessutom konserter och filmvisningar. 


Nu skulle man i och för sig kunna tro att Salt Lake City 

är en stad där nöjesveckans höjdpunkt är kyrkokörens 

framträdande vid högmässan, men det är inte så. Mormonerna 

har ett visst konservativt kulturintresse – betänk att de 

sjungande och dansande bröderna Herrey kom härifrån, 

liksom den amerikanska 70-talsgruppen Osmonds. Det finns 

orkestrar, flera teatrar och några dansgrupper. Och det har t 

o m utvecklats subkulturella strömningar och en konstnärlig 

underground, vilket haft till resultat att det finns rockkonserter 

och konstgallerier med annat än altartavlor för hemmabruk. 

Utah har varit såpass välvilligt inställt till kultur att Robert 

Redford kunnat förlägga sin filmfestival och Sundanceinstitutet 

(skola för film och teater) utanför Salt Lake City. 

Men samtidigt ska man inte ha för höga förväntningar, 

för Salt Lake City är ingenting för partydjuret inom oss. 

De flesta invånare är nöjda med att dra sin barnvagn till 

mormonstacken.

Capitol Theater, 355-ARTS. Scen för Ballet West (524- 

8300) och Ririe-Woodbury Dance Company (328-1062) 

samt University of Utahs Repertory Dance Theater (534- 

1000). 

Cup of Joe, 363-8222. 363 W 200 South. Kafé med en del 

uppträdanden. 

Dead Goat Saloon, 328-GOAT. 165 South West Temple. 

Rock. 

Salt Lake Art Center, 328-4201. 20 South West Temple. 

Mån-lör kl 10-17, sön kl 13-17; fritt inträde. Dans, teater, 

filmer och utställningar. 

Utah Symphony, 533-6407. 123 W South Temple. 

Konserter året om. 

R o b e r t R e d f o r d o c h 

S u n d a n c e K i d 

Robert Redfords populäraste film är ”Butch Cassidy och 

Sundance Kid”, som filmades i södra Utah, i spökstaden 

Grafton. Verklighetens Butch Cassidy, revolverman, växte 

faktiskt upp i den delen av Utah. Redford startade 1981 ett 

institut för att främja amerikansk ”independent”-film och 

teater (speciellt barnteater), samt för att öka kreativiteten 

inom den amerikanska filmindustrin. Och när han skulle välja 

plats – ja, då blev det Utah.

Sundance Institute, 328-3456, fax 575-5175. Kansliet 

ligger på 307 West 200 South i Salt Lake City. I Sundance 

(en mycket liten ort mellan Salt Lake City och Provo) hålls 

konferenser och kurser både sommar och vinter, för yngre 

regissörer och manusförfattare. Institutet arrangerar en årlig 

festival för inhemsk och utländsk ny film, Salt Lake City 

Sundance Film Festival, som drar 6000 besökare till 

provisoriska teatrar med fällstolar. Filmfestivalen har under 

senaste åren kritiserats för att utvecklas mot ett kommersiellt 

jippo. 

Kalendarium 

Salt Lake City ska vara värd för 2002 års vinter-OS och åren 

fram till dess kommer att fyllas av viss entusiasm. Brown 

Bag Concerts är en serie utomhuskonserter som hålls vid 

lunchtid (därav namnet; man tar med sig lunch i en brun 

papperspåse) antingen på Exchange Place Plaza eller i Pioneer 

Park; kl 12:15; 596-5000. Salt Lake City Sundance Film 

Festival (11 dagar under senare hälften av jan) arrangeras av 

Robert Redford (se faktaruta härintill). 10 maj varje år firas 

den gyllene rälsspiken i Promontory norr om Salt Lake 

City, där järnvägen från kust till kust möttes 1869 – denna 

ceremoni upprepas sedan dagligen genom hela sommaren, 

471-2209. I slutet av maj är det skandinavisk festival i

Ephraim som koloniserades av nordiska mormonkonvertiter 

på 1860-talet, 283-4535. I mitten av juni arrangeras Utah 

Short Film & Video Festival, 534-1158. Sista veckan i juni 

ägnas åt Utah Arts Festival med utomhusteater, konserter 

och konstutställningar i Salt Lake City. Americas Freedom 

Festival pågår under tre veckors tid i Provo och kulmen nås 

den 4 juli, 374-9989. I juli firas minnet av mormonernas 

ankomst 1847 med pionjärparad och rodeo inför en halv 

miljon åskådare; festen kallas Days of ’47 och pågår t o m 

24 juli vilket är en helgdag i delstaten Utah; 250-3890. 

Salt Lake City överraskar därefter med en magdansfestival 

i augusti. I Promontory hålls i mellandagarna en 

järnvägsfilmfestival och en vinteruppvisning av tåg. 

Sova 

Salt Lake City har gott om hotell i kvarteren närmast templet, 

och även ett par vandrarhem, men om man bara ska se 

staden på en dag och sedan fara vidare med ett tåg kan man 

lämna bagaget på stationen ($1:50 för ett dygn) och vila sig 

på vänthallens bänkar. På stationen finns kaffeautomat och 

toalett. 

Mest centralt av de billiga motellen är Covered Wagon 

Motel, 533-9100, på 230 West North Temple. Lite längre 

från templet, men billigare, är Ken Dell Motel, 355-0293, 

på 667 North 300 West, som förutom rum hyr ut sängplatser 

för $15. Ute Hostel, 595-1645, ligger tio kvarter söder om

templet mellan Main och State, på 21 East Kelsey Avenue och 

har sängplatser för $13 (men också dyrare dubbelrum); de 

lovar att hämta från stationen eller flygplatsen. 

Om man är intresserad av bed & breakfast så har många av 

stadens gamla hus förvandlats till enkla gästgiverier – hör 

med turistbyrån. 

I Sundance finns ett enda hotell, Sundance Resort, 1-800- 

892-1600, fax 226-1937; $300 per natt. Urvalet är större 

i Park City och man bor relativt nära filmfestivalen, men 

även där får man räkna med priser från $75 och upp – och 

fullbokat långt före festivalen. 

Äta 

Det är oroväckande att veta att det i Salt Lake City konsumeras 

mest gelé av märket Jell-O i hela världen – 5 miljoner 

förpackningar per år vilket gett staden öknamnet ”världens 

Jell-O-huvudstad”. 

Sedan 1938 har restaurangen Lamb’s legat på exakt samma 

adress, 169 South Main (rakt söder om tempeltorget). Även 

om det är lite dyrt är frukosten överkomlig (fastprismenyer 

för $10; goda våfflor). Lamb’s har fått många utmärkelser, bl 

a ”Den gyllene koppen” från Coffee Brewing Institute för sitt 

kaffe (vanligt kaffe $1; special $2:50); stängt på söndagar. 

Bagelkedjan Einste!n Bros (kl 7-24, sön kl 9-18) har nått 

Salt Lake City och öppnat filialer på 147 South Main och 859 

E 900 South. 

Mer exotiskt är det att äta falafel och annan billig mat från 

Mellanöstern på Sahara (368 South State). Något längre

söderut på samma gata hittar man Cenaduria Mexico (919 

South State) där man äter tacos för ¢99 och dricker öl från 

Mexiko. En stor tallrik med enchiladas, nachos och Coke går 

på $6. 

Det praktiska läget intill järnvägsstationen är bara ett av skälen 

till varför man ska besöka Rio Grande Cafe (270 South 

Rio Grande; öppet till kl 22), för det är nämligen ett trevligt 

(och populärt) ställe där man äter en hygglig mexikansk 

middag för $10-20 och beställer in ett gäng av deras berömda 

margaritas, innan man sätter sig att vänta på tåget. 

Alkoholtillgången är något restriktiv, även om läget inte är 

omöjligt. Svagare öl (folkölstyp) säljs på flera restauranger 

och bensinmackar; vin och sprit säljs i statliga spritbutiker 

som ser ganska mycket ut som Systembolaget (fast med 

självbetjäning): centralt hittar man State Liquor Stores 

på 255 S 300 East och på 205 W 400 South – öppna till 

kl 19, stängda på söndagar. Somliga restauranger kan ha 

tillstånd att sälja starkare varor (men man måste be särskilt 

om alkoholmeny). Det finns inga regelrätta barer, istället 

finns privata alkoholklubbar, vi turister kan lösa tillfälliga 

medlemskap om vi vill ta en drink ($5; gäller för 5 personer i 

två veckor). 

Läsa 

Det finns nöjestidningar som man kan plocka upp gratis på 

kaféer, Salt Lake City Weekly (http://www.slweekly.com) 

innehåller läsvärda saker. City Weekly har bra kalendarier. 

Det finns också ett gratis musikfanzine, Grid Magazine – en

nyckel till stadens underground (http://www.gridmagazine. 

com). Ännu tuffare är Audio Spank som är ett mer primitivt 

fanzine utan hemsida. 

Ta sig vidare 

Den vackra järnvägsstationen ligger en kort bit väster om 

centrum, på 320 South Rio Grande (West 300 South löper 

mellan stationen och centrum). Amtraks tåg passerar rakt 

genom delstaten och stannar även i Provo, Helper och Green 

River. Tåget går kl 01 mot San Francisco, kl 05 mot Chicago. 

Greyhounds bussterminal ligger ännu mer centralt på 160 

W South Temple, 355-4684. Bussarna följer järnvägen mot 

öst och väst, därutöver finns det en långlinje mot Denver 

(som passerar Dinosauriedalen) och en linje söderut via 

Beaver till Las Vegas i Nevada. Norrut kan man åka till Idaho 

Falls (310 km), varifrån Greyhound och andra bolag kör till 

Yellowstones nationalpark. 

Salt Lake Airport, 575-2800, ligger 12 km väster om 

centrum. Lokalbuss kostar $1:65 (UTA nr 50; ej söndagar) 

eller $15 med taxi. 

Auto Driveaway, 262-3662, söker förare till biltransporter. 

Värt att veta om Utah 

Delstaten Utah är döpt efter en indianstam, Ute-indianerna. 

De strövade runt i dessa marker långt innan man såg röken 

av en mormon. Eftersom Utah är en av USA:s till ytan större

delstater är 1,9 miljoner inte mycket folk att dutta runt i något 

som till stora delar är vildmark, med berg eller öknar. De flesta 

invånare bor i norr kring huvudstaden Salt Lake City och 

Stora Saltsjön. Ju längre söderut man blickar desto glesare 

ligger städerna. Här och var passerar man timmerstugor där 

berömda revolvermän vuxit upp och Utah lär ha Nordamerikas 

sista vilda buffeljord. 

Stora Saltsjön (Great Salt Lake) ligger 25 km nordväst om 

Salt Lake City; 30 minuter med buss. Man kan hyra cykel 

i Salt Lake City och köra runt i saltöknen. Det finns flera 

badstränder och eftersom salthalten är 8 gånger högre än 

i havsvatten flyter man som en kork. Efter att saltet renats 

görs det till bordssalt. Bonnevilles saltfält har använts för att 

sätta hastighetsrekord för bilar, eftersom ökenunderlaget är 

så platt och har lagom fuktighet för att däcken inte ska smälta 

av friktionen. 

Utanför Vernal i västra Utah ligger Dinosauriedalen där 

man hittar fossiler från juratiden: sandstensbergväggarna 

i dalen har levererat flera kompletta dinosaurier till 

amerikanska museer. Det finns ett turistcenter, Dinosaur 

National Monument, 789-2115, på väg-40 (3 mil från Vernal) 

och en turistbyrå i Vernal, 1-800-477-5558. Billigaste 

övernattning i Vernal är Sage Motel, 1-800-760-1442, på 54 

W Main. Man kommer till området med Greyhound som kör 

ett par gånger om dagen mellan Salt Lake City och Denver, 

det brukar finnas en buss som avgår kl 7:30 från Salt Lake 

City och kommer till Vernal kl 11:45 och Dinosaur kl 12:25; kl 

23:35 går nästa buss mot Denver.

Den f d gruvstaden Moab (5000 inv) är huvudort i ett populärt 

rekreationsområde kring Coloradofloden; söderut tränger 

floden in i Glen Canyon och fortsätter till Grand Canyon (se 

kapitlet om ”Arizona”). Det arrangeras vildmarksäventyr för 

$500; man far i 3 dagar nedför Coloradofloden i gummibåt 

och flygs tillbaka till Moab. Bland billigaste övernattningarna 

i Moab är Inca Inn Motel, 259-7261, på 570 North Main; och 

Lazy Lizard Hostel, 259-6057, på 1213 South Highway-191 

där man övernattar för $7 i sovsal (privata rum $25). 

Observera att närmaste alkoholbutik ligger 35 km från Moab, 

så man bör bunkra upp innan man kommer hit. Ytterligare 

upplysningar från Moab Information Center, 1-800-635- 

6622, i korsningen av Center-Main. Många vägar är stängda 

på vintern, så man får göra lämpliga utforskningar innan 

man ger sig av på egna bilfärder. Amtraks närmaste station 

är Green River. 

Om man kör söderut i delstaten i egen bil, med siktet 

inställt på Grand Canyon, kan man övernatta på vägen i 

vandrarhemmen HI-Dixie Hostel, 635-8202, fax 635-9320, 

på 73 South Main i Hurricane ($15; familjerum $40); Bryce 

Canyon Hostel, 676-2300, på 190 North Main i Panguitch 

($15); Canyonlands Hostel, 644-5554 i Kanab. När man kör 

till Panguitch via väg-89 passerar man revolvermannen Butch 

Cassidys barndomshem. Timmerstugan står fortfarande 

vid vägkanten 1 1/2 km söder om lilla Circleville. På vägen 

mot Arizona kan man se maffiga naturliga sandstensbroar i 

områden där John Ford och John Wayne spelat in massor av 

västernfilmer.

Från Salt Lake City till 

Chicago 

C o l o r a d o 

En lång tågresa ger gott om tid till att läsa böcker, ta drinkar 

i sightseeingvagnen och fundera över det USA som passerar 

revy utanför. Redan före Grand Junction börjar vi följa 

Coloradofloden, där det strida vattnet är brunt av lösjord, 

och floden ska bli vårt sällskap under de närmaste 40 milen i 

delstaten Colorado. 

Floden har ätit sig fram och bildat dalgångar i märkliga 

eroderade bergsmassiv (som man känner igen från 

västernfilmer). Bergen är röda schweizerostar med stora 

runda hål i, på sina ställen har klipporna spruckit och ligger 

på marken som skärvor av jättars lerkrus, eller som krossade 

isblock eller kristaller, som om jorden bara brustit och öppnat 

sig. Den spektakulära floddalen kallas för Ruby Canyon. 

När tåget på eftermiddagen stannar i Grand Junction (21 

000 inv) får vi gå ut på perrongen och sträcka på benen, och 

i den lilla butiken kan man handla souvenirer, godis eller 

bara ta sig en gratis kopp kaffe. Sedan börjar klättringen upp 

i ”The Rockies”, Klippiga bergen, där kultförfattaren och 

journalisten Hunter S Thompson (f 1939) bor på en isolerad 

gård, 2000 meter upp, längst bort på någon slingrig väg 

mellan Glenwood Springs och vintersportorten Aspen. I en 

av sina böcker förklarar han att han trivs med sitt isolerade

oende därför att han kan gå runt på sin tomt endast 

iklädd kortkalsonger och med ett hagelgevär under armen. 

Ibland kör han ned till Woody Creek Tavern, (202) 923- 

4585, för att luncha. Thompson ställde en gång upp som 

borgmästarkandidat i Aspen. 

På ett ställe ser man ett museilokomotiv på en bangård, ett åbäke 

med en massa rör och pistonger på den långa vattentanken. 

De mekaniska detaljerna ger loket ett ondskefullt utseende 

– och det är klart att tågen måste ha skrämt indianerna när 

de kom fullastade med soldater och kanoner. 

Vi passerar en ort som heter No Name och närmar oss Grizzly 

Creek, ingen av platserna finns utsatt på min karta. Människan 

har tryckt dit sina bomärken: en bro, ett grustag. Det påstås 

att man på vissa ställen kan se spår efter mormonkärrorna, 

som rullade fram i tusental och lämnade så djupa avtryck att 

de 150 år som gått sedan dess inte varit nog för att sudda ut 

spåren. Spridda gravplatser är andra spår av den mänskliga 

lämmelvandringen. 

Så småningom, när det skymmer, kommer vi till bergsbranten 

och överblickar en slätt som längst bort försvinner i dimma. 

Rakt nedanför har vi en skimrande plupp av gatlyktor och 

fönsterljus, vilket visar sig vara delstatshuvudstaden Denver 

(550 000 inv) där cirkusdirektören William ”Buffalo Bill” 

Cody (1846-1917) ligger begravd. Det är sen kväll när vi tillåts 

stiga av och rasta oss en halvtimme.

P r a k t i s k t o m C o l o r a d o 

Amtraks tåg mellan San Francisco och Chicago passerar 

dagligen genom Colorado via Grand Junction, Glenwood 

Springs (Aspen), Granby (Klippiga Bergens nationalpark), 

Fraser-Winter Park och Denver; tåg mellan Los Angeles 

och Chicago rullar dagligen genom Trinidad, La Junta och 

Lamar. I övrigt är man hänvisad till buss. Vandrarhemmet 

i Grand Junction arrangerar billiga dagsturer till olika 

nationalparker (Colorado National Monument, $25; Black 

Canyon, $30; Arches National Park, $35; alla tre $75 plus 

$36 för fyra övernattningar): kontakta HI-Grand Junction, 

1-800-430-4555, fax (970) 242-5613, http://www.hostels. 

com/melrose, på 337 Colorado Avenue; sovsal $12; privata 

rum $26 – vandrarhemmet ligger bara två kvarter norr om 

Amtrakstationen. 

Det finns flera vandrarhem ifall man vill stanna i stadsbältet 

Colorado Springs-Denver-Boulder. HI-Garden of the 

Gods Campground & Hostel, (719) 475-9450, fax 663- 

9643; 3704 West Colorado Avenue, Colorado Springs; $14; 

tar ej emot gäster okt-april. Denver Youth Hostel, (303) 

832-9996, ligger centralt på 630 East 16 Ave, några kvarter 

från korsningen med Broadway; $9. Boulder Youth Hostel, 

(303) 442-9304, på 1107, 12th Street, Boulder; sovsal $15; 

rum $25/$35. 

Boulder har en poesiskola med buddistisk prägel, Jack 

Kerouac School of Disembodied Poetics, grundad 

1974 av Allen Ginsberg och några andra poeter vid den

tibetanska gurun Rinpoches Naropa Institute. Man kan gå 

en författarkurs (creative writing) som ger Bachelor of Arts 

(BA)-examen, eller ta kortare sommarkurser – bland sina 

gästlärare har de haft Lawrence Ferlinghetti, Ed Sanders och 

Gary Snyder; epost: admissions@naropa.edu. Eleverna på 

den längre kursen kan välja att färdigställa sina manuskript 

på ett zenbuddistiskt kloster utanför Woodstock (NY). 

Från Boulder är det 50 km upp till Klippiga Bergens 

nationalpark. Närmast parken går det att övernatta på HI- 

Shadowcliff, (970) 627-9220, på 405 Summerland Park 

Road i Grand Lake som ligger 26 km från järnvägen i Granby; 

$8; stängt okt-maj. HI-Winter Park, (970) 726-5356, på 29 

Wanderers Way i Winter Park (sommar $9; vinter $18) 

ligger 58 km söder om nationalparken men bara några km 

från närmaste skidbacke; man kan hyra skidor och cykel 

($10). Amtraks tåg stannar 4 km norr om vandrarhemmet i 

Fraser. 

Ifall man är ute efter skidåkning i Aspen finns där ett 

vandrarhem, Little Red Ski Haus, (970) 925-3333, på 118 

East Cooper ($20); närmaste järnvägsstation finns i Glenwood 

Springs. HI-Glenwood Springs, 1-800-9HOSTEL, fax (970) 

945-0984, ligger 500 meter från stationen där ($10). 

Turistinformation om Colorado fås på 1-800-265-6723. 

N e b r a s k a 

Nebraska ligger mitt på en stor prärie där vartannat ställe man 

passerar heter Ericsson, Gothenburg, Kronborg, Stromsburg, 

Swedeburg eller Swedehome, och de flesta av dem har bara 

ett hundratal invånare.

”Nebraska” är titeln på Bruce Springsteens allra dystraste 

album. Hela 96% av delstatens landyta (200 000 kvkm) täcks 

av bondgårdar och fält och jordbruket är den största näringen. 

Nebraskas turismråds slogan lyder: 

–Sänd ett vykort från Nebraska. 

När tåget mitt i natten stannar i McCook, får jag en varm känsla 

i bröstet. Vi passerar mindre än 10 mil från Gothenburg 

(3347 inv) som grundades 1882 av Olof Bergström från 

Hisingen. Dessförinnan hade där bara funnits en station för 

Ponnyexpressen, som använde sig av ponnyryttare för snabb 

postbefordran genom USA – systemet var ambitiöst men höll 

inte ens två år. Den ena av Gothenburgs två ponnystationer 

är nu museum. Det sägs att Bergström tog båten tillbaka till 

Sverige och övertalade ett antal göteborgare att emigrera till 

Gothenburg som skulle bli lika svenskt som Göteborg, och han 

garanterade sina utvandrare att ingen av dem någonsin skulle 

behöva lära sig engelska. Redan 1885 publicerades stadens 

första tidning och invånarantalet var uppe i hela 300. 

På småtimmarna stannar tåget ett par minuter i staden 

Hastings, i närheten ligger Dannebrog (324 inv) som 

utmärker sig genom att Eric’s Tavern har instiftat en Liars 

Hall of Fame (hyllning till berömda lögnhalsar; öppet till kl 

24 varje dag). 

Delstatshuvudstaden Lincoln har det enda vandrarhemmet 

i Nebraska, HI-Cornerstone, (402) 476-0926. 

Turistinformation, 1-800-228-4307. Någon timme senare på 

morgonen rullar tåget in i Omaha (336 000 inv) där vi får är 

en halvtimmes rast med bensträckning och några nypor frisk

vilda-västernluft. Om Omaha finns inte mycket mer att säga 

än att Black Muslims-ledaren Malcolm X föddes år 1925 på 

3448 Pinkney Street. 

S v e n s k ä t t l i n g a r 

När de hörde att jag kommer från ”det gamla landet” möttes 

jag med översvallande glädje, och i nästa ögonblick berättade 

de att de inte vet någonting alls om Sverige mer än att de 

har sina rötter där någonstans. Ja, vad var det byn hette? 

funderade kvinnan och såg på sin make. 

Att de inte vet vad deras förföräldrar egentligen hette innan 

de bytte till mer amerikanskt klingande efternamn är väl 

också förståeligt. Att de inte talar svenska är ju ursäktbart, 

för vad skulle de ha för nytta av det språket här? Att de på 

sin stora Europasemester häromåret inte inkluderade Sverige 

jämte Paris, Schweiz, Rom och Spanien är begripligt även om 

de just under vårt samtal förefaller generade över detta. 

Nej, jag kan inte klandra John och Christina för att de inte 

vet någonting alls om Sverige. Deras förfäder som emigrerade 

flydde säkert från ett land där de tvingats leva i fattigdom, 

förtryckts eller utsatts för religiös förföljelse. Varför skulle 

barnbarnen då vilja tillbaka? Generationerna emellan har 

utplånat alla minnen, all längtan, och det svenska tungsinnet 

har fallit i glömska. 

År 1960 fanns mer än en miljon amerikaner som var födda i 

Sverige eller vars föräldrar var det, och om man räknar antalet 

svenskättlingar sedan 1800-talets utvandring finns det fler 

svenskättlingar i USA än svenskar i Sverige.

Det område vi passerar genom är USA:s svenskbygder, 

komiskt skildrade i bröderna Coens film ”Fargo”. Staden Fargo 

ligger på gränsen mellan North Dakota och Minnesota; 

Minnesota har fyra orter som heter Falun, snön ligger tjock 

liksom skogarna. Från Minnesota kommer den äkta ”Mors 

lilla Olle”, för Alice Tegnér hade läst en tidningsnotis om 

pojkens möte med en björn i den amerikanska blåbärsskogen 

– vilket inspirerade henne att skriva visan. 

Vilhelm Moberg bodde i Minneapolis 1948, då han på 

Minnesota Historical Library i tvillingstaden St Paul läste 

farmaren Andrew Petersons dagböcker från 1854-1898: 

”Utan tvivel är Andrew Petersons dagbok ett av de märkligaste 

arbetena i sitt slag som finns i världen. --- ...ytterst exklusiv 

och säregen blandning av västgötskt och engelskt talspråk. 

När Peterson lagade stängslet, så skriver han att han fixade 

fänset, när han bröt stubbar på åkern, så skriver han att han 

grubbade på filen, när han lagade till timmer, så makade han 

lågg, när han gick på möte, så vände han till miting och när 

han gick och röstade på presidenten så votade han för denne 

styresman.” 

Hela tiden arbetade Moberg på romanen ”Utvandrarna”, 

och efteråt var hans omdöme om Minnesota att det var som 

Småland, där bönderna var bofasta, arbetsamma, sparsamma, 

kyrksamma, skötsamma, puritanska. Moberg har satt sina 

egna spår här: i staden Lindstrom firas i augusti Karl Oskar 

Days Celebration med Karl Oskar Street Dance. Vattentornet 

i Lindstrom är byggt för att likna en svensk kaffepanna. 

Det var i Minneapolis som Roxettes ”The Look” första gången 

började spelas på amerikansk radio av en DJ som fått CD:n

från en grabb som semestrat i Sverige. Låten blev snabbt den 

mest önskade och radiostationen KDWB vann lyssnare från 

alla sina konkurrenter. Låten blev så populär att Roxette i 

mars 1989 gick upp som etta på Billboard – den tredje svenska 

USA-ettan efter Björn Skifs och ABBA. 

Minneapolis turistbyrå, (612) 348-7000, ligger på 40 

South 7th Street. Svenska konsulatet, (612) 332-6897, 

finns i 720 Baker Building på 706 2nd Avenue. American 

Swedish Institute, (612) 871-4907, har ett historiskt 

museum i vacker herrgårdsbyggnad på 2600 Park Ave; tis & 

tors-lör kl 12-16, ons kl 12-20, sön kl 13-17; $3/$2, barn under 

6 år gratis. 

I o w a 

Precis efter att vi lämnat Omaha korsar tåget Missourifloden 

och vi kommer till Iowa, den 20:e delstaten hittills längs 

den här färdvägen. Huvudstaden heter Des Moines. 

Turistinformation, 1-800-345-IOWA. 

På tåget finns inte mycket mer att göra än läsa och emellanåt 

kasta ett öga ut på det platta landskapet, som är uppodlat med 

rätlinjiga fält. Amtraktåget passerar ställen som jag aldrig 

hört talas om, t ex Ottumwa där någon spraymålat på en 

garageport nära stationen ”Välkommen till mitt Helvete”, och 

vid lunch rullar vi förbi ytterligare ett Swedesburg. 

För att illustrera hurdan en typisk stad i Iowa är, tror jag 

det räcker att berätta om Clear Lake (6430 inv) norr om

Des Moines. Höjdpunkterna i stadens historia är (1) John 

Dillinger rånade 1934 banken i grannstaden, (2) Buddy Holly, 

Richie Valens och Big Bopper kraschade några timmar efter 

en konsert i Clear Lake 1959 och (3) passagerartågen slutade 

att åka dit 1960. 

Av ovanstående höjdpunkter är det bara en som gör att en 

vanlig amerikan möjligen kan ha hört talas om Clear Lake. 

Och det är inte (1) och inte (3). 

Däremot älskar amerikaner platser där unga idoler dör, och 

de älskar också unga idoler som hinner dö obesudlade av 

skandaler. Efter en kväll när de tre rockmusikerna (som alla 

var i 20-årsåldern) framfört sina hitlåtar – ”That’ll Be the 

Day”, ”La Bamba” respektive ”Chantilly Lace” – klev de in i 

ett fyrsitsigt flygplan för att ta sig till nästa spelning. (Deras 

kompmusiker fick åka buss.) Waylon Jennings skulle ha varit 

på planet men överlät sin plats åt den olycksalige J P ”Big 

Bopper” Richardson. Planet kraschade strax därefter. 

Efteråt hittade man med jämna mellanrum saker i åkrarna, t 

ex Big Boppers armbandsur och Buddy Hollys brillor. Clear 

Lakes kommun har rest ett kraschmonument och talar stolt 

om Platsen där Musiken dog. 

Surf Ballroom (från 1947) där grabbarna spelade samlar 

varje årsdag (3 feb) tusentals fans, och Buddy Hollys gamla 

kompgrupp The Crickets har spelat där nästan varje år; 

460 North Shore Drive vid hörnet av Buddy Holly Place; 

turistinformation 1-800-469-LAKE.

När tåget rullar ut från Burlington och vi är beredda att lägga 

Iowa bakom oss, ligger Mississippifloden där som en mycket 

tydlig gränslinje. Floden är hur bred som helst. Konduktören 

lutar sig mot fönstret och ler, han tröttnar nog aldrig på att få 

säga: 

–Det finns bara två floder som är större än Mississippi – Nilen 

och Amazonfloden. 

M i s s i s s i p p i f l o d e n 

Söderut slingrar sig Mississippifloden genom nästan hela 

USA, mot New Orleans och Mexikanska golfen. Bara 150 km 

nedströms ligger Hannibal (Missouri) som är hemstad för 

den amerikanska litteraturens förmodligen mest kända namn: 

”Tom Sawyer” och ”Huckleberry Finn” samt deras författare 

Mark Twain. Mark Twain hette egentligen Samuel Clemens 

och hans barndomshem står på Hill Street. Hundratusentals 

turister kommer till Hannibal varje år och stadens ekonomi 

bygger på ”Mark Twain-turism”. Allt i staden är döpt efter 

Huck Finn eller Tom Sawyer, och till och med McDonald’s har 

byggt sin hamburgerrestaurang så att den liknar en hjulångare 

(sådana skrev Mark Twain också om).

Vägvisare till Chicago, Illinois 


Chicago (2,7 milj inv) ligger mellan USA:s 

industrialiserade östliga städer och den glesbefolkade 

västern. De flesta flygbolag har Chicago som 

knutpunkt i sina linjenät. Staden är också knutpunkt 

för järnvägarna mellan östra och västra USA, så 

sannolikheten för att vi turister hamnar i Chicago förr 

eller senare är stor. Genom Chicago har det forslats 

järnmalm till bilfabrikerna i Detroit, från Texas har 

boskap drivits till Chicagos slakthusområde, varifrån 

biffköttet sedan fraktats till östkusten. Stadens 

menyer är därför kända för stora biffar. 

Många svarta sökte sig norrut från sydstaterna 

för att få jobb i fabriksområdet på South Side, som 

blev en svart slumstadsdel. Chicago kallas gärna för 

bluesmusikens vagga, för hit kom de alla – Chuck 

Berry, Bo Diddley, Muddy Waters, Howlin’ Wolf, 

Buddy Guy – och en del gamla jazz- och bluesklubbar 

finns kvar idag. 

Chicago har en svensk stadsdel, Andersonville, 

på samma sätt som vi i andra städer har hittat en 

Chinatown och ett Little Italy och andra etniska 

kvarter. 

Många besökare lockas också av att Chicago är som 

ett museum över 1900-talets stadsbyggnadskonst.

Al Capones stad 

Chicago har alltid konkurrerat med New York om att vara 

störst. Skyskraporna skulle vara högre. Pizzorna skulle ha 

tjockare bottnar. 

I Chicago finns pengar – om möjligt ännu mer pengar än i 

New York. Rikedomarna bidrog till att staden blev en av 

USA:s bästa arbetsmarknader för arkitekter, och det är ingen 

slump att både Louis Sullivan och Frank Lloyd Wright kom 

härifrån. (En bidragande orsak till att staden höll sig i det 

främsta ledet inom modern urban arkitektur, var att nästan 

hela staden ödelades i en brand 1871, varefter allt fick byggas 

upp på nytt.) 

Chicago ser inledningsvis stort ut, som en mörk labyrint 

i skuggan av skyskrapor. Men sedan tycks den ljumma 

sommarluften mättad av doften av varmkorv och en mogen 

maltarom. Chicago är en stad att älska, en sprudlande 

glädjekalk till brädden fylld med kött att förtära, öl att 

dricka. 

Jag bor på ett bra vandrarhem i ganska ruffiga kvarter 

på centrums South Side, inte långt från platsen där 

gangsterbossen Al Capone hade sitt högkvarter. Intill ligger 

en kyrka som försöker frälsa de förtappade, lodisarna som 

köar utanför informeras genom väggens målade budskap att 

”LÖNEN för SYNDEN är DÖD… men GUDS GÅVA är EVIGT 

LIV genom JESUS KRISTUS, vår HERRE”, och ljusskylten 

utanför är formad som ett kors som blinkar.

C e n t r u m : T h e L o o p & 

T h e M a g n i f i c i e n t M i l e 

Chicago har två centrum som skiljs åt av Chicagofloden. Det 

södra är säregnast eftersom det omgärdas av en upphöjd 

spårväg på stabbiga metallben, ”The El” (vilket står för 

”elevated”). Spårvagnarna bidrar till stadens ljudmiljö med en 

speciell sorts oväsen då de rasslar förbi över ens huvud. Banan 

byggdes 1892 och bildar en ögla kring den här stadsdelen, 

som därför kallas The Loop. Spårvagnslinjerna fortsätter från 

öglan ut till diverse förorter. 

Öster om The Loop ligger Grant Park på Michigansjöns 

strand, en ganska behaglig och stor park att flanera i. 

Centrums norra del börjar genast när man korsat 

Chicagofloden: Huvudgatan är Michigan Avenue som 

också kallas för ”magnifika milen” på grund av alla flotta 

butiker och restauranger, vars ljusreklam kantar gatan. Ännu 

längre norrut, norr om North Avenue, ligger äldre stadsdelar 

och Lincoln Park med djurpark och museer. 

Chicago sägs vara skyskrapans födelseplats (därom tvistar 

man med New York). Genom hela 1900-talet har Chicago 

och New York kämpat om att bli först med nya landvinningar 

inom modern arkitektur. 

Staden utmärker sig också för sin exklusiva offentliga konst: 

flera av världens ledande skulptörer har skapat monument till 

Chicagos centrum.

The Loop 

Den som är väldigt intresserad av arkitektur har som första 

punkt på dagordningen att besöka Chicago Architecture 

Foundation (922-3432; 224 South Michigan Avenue vid 

Jackson Boulevard; dagligen, ring för tider; fritt inträde). 

Från det här museet finns det möjligheter att ta guidade 

rundturer (till fots, buss eller båt; $3-$25). 

På sommarlördagar kan man rentav följa med på en 

intressant guidad gratistur på ”El”- tåget. Eftersom banan 

befinner sig högt ovanför gatorna, överblickar man husen 

väldigt väl, och medan tåget kör tre varv får man höra allt 

om ”The Els” historia, stadsarkitekturen och skyskraporna 

(45 minuter; fribiljetter delas ut på turistbyrån som ligger på 

Randolph Street, några kvarter norr om Chicago Architecture 

Foundation). 

Inne i The Loop kan man följa skyskrapans utveckling från 

bastanta stenhus mot allt högre höjder. De första försöken, 

då husen nådde upp till 20 våningar, bleknar i förhållande till 

senare standardbyggen med upp till 100 våningar. De äldre 

skyskraporna har ofta en kraftigare bas för att bära upp de övre 

våningarna, och smalnar undan för undan för att våningarna 

ska bli lättare. Ett tydligt exempel på det här är Monadnock 

Building (52 Jackson Boulevard vid Dearborn Street; tre 

kvarter väster om Chicago Architecture Foundation) som 

består av två delar. Den norra delen (vid Jackson Boulevard) 

är av en äldre typ och utsvängd i basen för att stötta väggarna, 

medan den södra delen har helt raka väggar eftersom den

tydligen är byggd i en modernare stil kring en stålram. Genom 

att först resa stålskelett kunde man bygga hur högt som helst 

och sedan hänga väggarna på det bärande skelettet. 

Sedan kan vi gå Jackson Boulevard västerut, ett kvarter till 

LaSalle Street, och på norra sidan står Rookery Building 

(209 South LaSalle) vars entré bär spår av Frank Lloyd 

Wrights hand (1905), mig veterligen det enda av hans verk 

som kan ses så här centralt. 

Efter detta går vi ytterligare något kvarter västerut på Jackson 

Boulevard till den mycket moderna skyskrapan Sears Tower 

(875-9447; 233 South Wacker Street; på 103:e våningen 

finns utsiktsdäcket Skydeck; öppet dagligen kl 9-23; $6:75 

per person eller $18:50 per familj). Det här är USA:s högsta 

hus (443 meter) som byggdes 1973 för att sätta New York på 

plats. Ett tag var det hela världens högsta hus, tills det byggdes 

en ännu högre skyskrapa i Kuala Lumpur. Det malaysiska 

rekordet bestrids ihärdigt av chicagoborna som menar att 

malaysierna fuskat genom att sätta en onödigt hög mast på 

taket till sin skyskrapa. 

Här intill flyter en liten flod (en biflod till Chicagofloden), 

och på dess västra sida (efter bron) ligger stationsbyggnaden 

Union Station, bestående av både nyare och äldre delar 

från järnvägarnas glansperiod. Stationen användes under 

inspelningarna av ”De omutbara” (1987) med Kevin Costner 

och Andy Garcia, samt ”Midnight Run” (1988) med Robert 

DeNiro. Om vi går till Madison Street (3 gator norr om 

Jackson Boulevard) hittar vi popkonstnären Claes Oldenburgs 

Batcolumn vid 600 West Madison.

Från Batcolumn går vi österut, och efter att ha gått under ”The 

El” och hamnat inne i The Loop igen, hittar vi mer offentlig 

konst: söder om Madison finns Marc Chagalls mosaik De 

fyra årstiderna på parallellgatan Monroe Street (mellan 

Clark och Dearborn). Två kvarter norr om Chagalls konstverk 

(gå antingen Clark eller Dearborn) finns spanske surrealisten 

Joan Mirós skulptur Mirós Chicago (vid Washington 

Street) och precis norr om denna står Picassos obetitlade 

men underliga skulptur framför Daley Civic Center. Det 

pampiga huset på västra sidan är Chicagos rådhus och 

vid korsningen Clark-Randolph norr om rådhuset står Jean 

Dubuffets Monument med stående odjur. 

Västerut igen har vi Chicagos huvudgata State Street, 

som är genomfartsväg för de flesta busslinjer och den röda 

tunnelbanelinjen. Från State Street räknas alla gatunummer 

österut och västerut, och den absoluta nollpunkten finns i 

korsningen med Madison Street. (Varje kvarter är ett jämnt 

hundratal räknat i gatunummer.) Intill nollpunkten står 

Carson Pirie Scott Building (1 South State Street) som 

ritades av Louis H Sullivan (1856-1924). Sullivan var en av 

Chicagos mest berömda arkitekter och sägs ha föregripit 

funktionalismen – hans motto, ”form följer funktion”, citeras 

ofta. 

Längst bort på Washington Street, efter att vi passerat under 

”The El” och i sista kvarteret före Grant Park, ligger Chicago 

Cultural Center i ett mycket elegant stenhus. Från den här 

sidan kan man gå in i mediamuseet Museum of Broadcast 

Communications med Advertising Hall of Fame (se 

faktaruta). Från motsatta sidan (Randolph Street) kommer vi

direkt in på turistbyrån som ligger i samma byggnad, och 

där kan vi se ett kort diaprogram om Chicago, hitta kartor och 

få fribiljetter till lördagens gratistur med ”El”-tåget. 

Ett kvarter söderut längs den breda Michigan Avenue 

(vid Madison) ligger Chicago Athenaeum Museum of 

Architecture and Design (251-0175; 6 North Michigan; 

tis-lör kl 11-18, sön kl 12-17; $3). Utöver den permanenta 

utställningen om Chicagos arkitektur hålls sporadiska 

utställningar kring enskilda arkitekter. När vi blickar norrut 

längs Michigan Avenue, reser sig där ett par av Chicagos 

mest karakteristiska skyskrapor, den fula och raka Amoco 

Building (200 East Randolph) och den kortare, underligt 

avhuggna Stone Container Building (150 North Michigan 

Avenue). 

A d v e r t i s i n g H a l l o f F a m e 

Man får ingen surfingbräda, ingen muskulös kropp och blir 

inte fotomodell oavsett hur mycket Coca-Cola man dricker. 

Tvärtom blir man fet och får bruna kanter på tänderna. Frågan 

är: Varför har jag då under den senaste månaden druckit 26 

liter Coca-Cola? 

Svaret ges av trendgurus som Faith Popcorn, som har myntat 

reklamindustrins magiska ramsa: analysera målgruppen. 

Reklamindustrin har i sin tjänst forskare och psykologer som 

plockar sönder den mänskliga hjärnan för att hitta de knölar 

som ska stimuleras för att skapa köpfeber. 

Stimulationsprincipen bygger i sin tur på hypnosteknik: 

Motståndet bryts ned genom att man oavbrutet upprepar

udskapet – men inte genom att skrika, utan genom att visa 

försåtligt malande sköna bilder på vackra lyckliga människor. 

Konstnärligt håller man sig till positiva färgskalor, i 

reklamfilmer bygger man upp en ramhandling som ska avleda 

den logiska och kritiska delen av konsumentens medvetande. 

I bakgrunden på reklamfilmer finns en stressframkallande 

och klistrig refräng (ord som ”kom till oss”, ”gå dit”, ”köp 

detta” vävs in i texten). 

På Museum of Broadcast Communications kan vi studera 

reklamens utveckling. I gamla klipp gör en skönsjungande 

dam reklam för rökning och på den tiden var reklam något 

som förknippades med ohederliga bilförsäljare. Idag försöker 

reklamen verka vetenskaplig (”vårt tvättmedel har dubbel 

tvättkraft”) och man har börjat att kalla reklamen för företagens 

konsumentupplysning. Ofta påstås det också att reklam är 

konst och det delas årligen ut priser för bästa reklamkampanj. 

Reklamfolket jämför sig med renässanskonstnärerna och 

hävdar att eftersom inga framsteg görs inom de traditionella 

konstformerna, så har reklamen blivit den nya tidens konst 

– det enda område där det finns nytänkande. 

Utöver dessa insikter finner vi på museet en genomgång 

av amerikansk populärkultur, ett arkiv med 70 000 radiooch 

TV-program, roliga aktiviteter för barn och ungdomar 

och en kul souvenirbutik. Museum of Broadcast 

Communications, 629-6000; i Chicago Cultural Center 

på 78 East Washington Street vid Michigan Avenue; mån-lör 

kl 10-16:30, sön kl 12-17; stängt på storhelger; fritt inträde.

Grant Park 

USA står inför en ny sorts konspiration – en som är extremt 

utstuderad och smygande och därmed svår att uppfatta… 

en konspiration som speglas i tvivelaktiga stämningar 

och attityder, genom otyglad individualism, genom 

nonkonformistisk klädsel och tal med obscena språkuttryck, 

snarare än genom formellt medlemskap i specifika 

organisationer. 

FBI-direktören J Edgar Hoover (1966) 

Mellan The Loop och Michigansjöns vattenbryn ligger 

Chicagos väldiga stadspark Grant Park. Strandpromenaden 

är populär bland joggare, det finns områden där folk spelar 

baseball, och många av stadens finaste museer ligger i eller 

omkring parken. Sommartid arrangeras gratiskonserter och 

bluesfestivaler i gröngräset. 

Parkens historia är på ett intressant sätt kopplad till den 

förödande branden år 1871, som ledde till att stadskärnan 

ödelades. En ko ägd av en man vid namn O’Leary påstås ha 

sparkat omkull en fotogenlykta i en lada, lyktan antände 

höet, varpå elden spred sig till omgivande hus och gjorde 100 

000 människor hemlösa. De förkolnade resterna schaktades 

undan och slängdes i Michigansjön, täcktes över med jord och 

planterades med gräs och träd – och blev Grant Park. Men 

enligt senare rön var kossan bara en oskyldig syndabock, för 

O’Leary var känd för att arrangera nattliga pokerspel i sin 

lada där det dracks mycket sprit och…

På 1960-talet blev Grant Park skådeplats för ett USA: 

s mest våldsamma upplopp. Stämningen var ansträngd: 

Myndigheterna hade påbörjat sin granskning av 

ungdomskulturen, medan unga poeter och musiker lät ropen 

mot Vietnamkriget skalla. På våren 1968 hade de civila 

invånarna i vietnamesiska byn My Lai (även känd som Song 

My) blivit massakrerade av amerikanska trupper i värsta nazistil, 

och nyhetsbilderna spreds över världen. Fredspristagaren 

Martin Luther King Jr blev skjuten i april och många var 

övertygade att CIA stod bakom mordet. Studenter ockuperade 

universitetsbyggnader i protest mot Vietnamkriget. Och 

det var valår, till råga på allt. Det stora utbrottet kom när 

demokraterna skulle arrangera sitt konvent i Chicago. 

Året innan hade poeten Allen Ginsberg och 584 andra 

Vietnamdemonstranter arresterats i New York – och nu 

skuggades Ginsberg till Chicago av FBI-agenter. Ginsberg 

deklamerade poesi inför folkmassan som blev allt mer 

agiterad. Polisen försökte slå ned demonstranterna, upplopp 

bröt ut, amerikanska flaggor brändes. Kravallerna blev så 

våldsamma att chicagoborna än idag talar om upploppet i 

Grant Park. 

Vid Michigan Avenue står stadens stora konstmuseum 

Art Institute of Chicago, med ingång från Adams Street 

(443-3600; mån-fre kl 10:30-16:30, lör kl 10-17, sön kl 

12-17; $7/$3:50, barn under 5 år gratis; tis fritt inträde och 

kvällsöppet till kl 20). Föreläsningar och guidade turer brukar 

ingå i inträdesavgiften. Museet lär vara ett av världens största 

och har en stor samling med fransk impressionism. På andra

sidan Michigan Avenue ligger turistbyrån och Museum of 

Broadcast Communications (se ovan). 

Bland övriga sevärdheter i Grant Park finns världens största 

fontän, Clarence Buckingham Fountain, som många 

turister kallar för ”Bundy-fontänen” eftersom den inleder 

vinjetten till den populära komediserien ”Våra värsta år”. 

Fontänen står mitt i parken, mittemot Congress Parkway, och 

bjuder på ljus- och färgspel varje kväll. 

Ett par hundra meter norr om fontänen ligger en stor gräsplan 

med en friluftsscen, Petrillo Music Shell (i höjd med 

Jackson Boulevard), där det arrangeras musikfestivaler och 

gratis symfonikonserter. Man tar med sig filt och picknickkorg, 

och kvällen är räddad. 

Söderut ligger naturhistoriska museet på 1200 South 

Lake Shore Drive (922-9410; dagligen kl 9-17; $7/$4, fritt 

inträde på ons) där man kan se bland annat Stora Bäverns 

totempåle och dinosaurier. I närheten ligger akvariet (939- 

2438; dagligen; fritt inträde på tors) och planetariet (322- 

0300; mån-tors kl 9-17, fre kl 9-21, lör-sön kl 9-18). 

Norr om Chicagofloden 

Om vi promenerar norrut längs Michigan Avenue, korsar 

vi över Chicagofloden på en gammal bro. Alldeles vid norra 

brofästet har en tuggummibaron låtit uppföra en pampig 

kåk, Wrigley Building (410 North Michigan Ave). På andra 

sidan gatan ligger tidningen Tribunes byggnad, där man kan 

gå guidade rundturer om man är intresserad av hur tidningar

görs (se ”Guidning”). Under gatan ligger underjordiska Billy 

Goat (430 North Michigan Ave), och den som är småhungrig 

får gärna följa med nedför trapporna till källarvåningens 

mysiga taverna, där hamburgarna serveras rappt och kaffet 

ångar. På väggarna hänger läsvärda urklipp om ställets 

kulthistoria som journalisters och skådespelares favoritställe 

för skräpmat. 

Sedan går vi längre in i den norra halvan av centrum, som är 

mer av ett nöjes- och restaurangdistrikt, med vissa inslag av 

museer. Den lokala köpmannaföreningen har döpt om North 

Michigan Avenue till Magnificient Mile. 

Efter att ha passerat många långa skyltfönster kommer vi till 

turistbyrån vid Chicago Avenue, belägen i det ornamenterade 

gamla vattentornet (Historic Water Tower) – en av de få 

byggnader som finns kvar sedan tiden före den stora branden 

1871. 

Några kvarter österut ligger Museum of Contemporary 

Art eller MCA på 220 East Chicago Ave (280-2660; tis 

& tors-fre kl 11-18, ons kl 11-21, lör-sön kl 10-18; $6:50/$4, 

barn under 12 år gratis; fritt inträde första tis varje månad). 

Museet har tre våningar med fasta samlingar och videokonst, 

interaktiva installationer där publiken (de som vill) ingår 

i konstverk och en biograf-hörsal med uppträdanden, t ex 

musik eller dans. På terrassen som vetter ut över trädgården 

kan man få sig en vilsam stund. 

Vid sjöstranden finns Navy Pier (595-7437; 600 East Grand 

Ave), ett slags nöjesområde. Följ Grand Avenue österut, mot 

vattnet. På det här kajområde finns olika attraktioner – som t 

ex pariserhjul, barnens museum och souvenirbutiker; under

sommarhalvåret (maj-okt) brukar det arrangeras en stor 

skulpturutställning med ett hundratal objekt av kända och 

mindre kända konstnärer. 

En knapp kilometer norrut från vattentornet ligger det 

historiska Charnley-Persky House (från 1891) på 

1365 North Astor Street vid Schiller Street, en villa ritad i 

samarbete mellan Louis H Sullivan och Frank Lloyd Wright, 

ursprungligen för en rik knös, nu är huset högkvarter för 

Society of Architectural Historians; man kan se hela 

interiören på en timslång guidad tur för $5; ring 915-0105 

för tider. Man kommer dit med buss nr 36 eller 151, som kör 

på State Street. 

Något längre norrut ligger Chicago Historical Society 

(642-4600; 1629 North Clark Street; mån-lör kl 9:30-16:30, 

sön kl 12-17; $5, fritt inträde på mån), för den historiskt 

intresserade. Det är inte heller särskilt långt till Lincoln Park 

för den som vill gå till djurparken där. 

F r a n k L l o y d W r i g h t 

Strax före sekelskiftet inledde den världsberömde arkitekten 

Frank Lloyd Wright (1869-1959) sin karriär, och i 

Chicagoförorten Oak Park kan vi se flera exempel på hans 

arbete. Frank Lloyd Wright räknas som en av 1900-talets 

mest betydelsefulla arkitekter, och har satt djupa spår i 

USA. Medan den något äldre Chicago-arkitekten Louis H 

Sullivan (1856-1924) eftersträvade ändamålsenliga hus 

med raka linjer, opponerade sig Wright (som praktiserade 

hos Sullivan 1888-93) mot funktionalismen genom en mer

naturorienterad, organisk stil. Höjdpunkten i Wrights karriär 

är det monumentala Guggenheim-museet i New York (1959), 

men det var här i Chicago Wright började med att rita USA: 

s första moderna villor. Mot slutet av sitt liv levde Wright i 

Phoenix, Arizona (se detta avsnitt). 

Om man är intresserad av Wrights arbete ska man lämna 

centrum med gröna linjen (från ”El”-plattformen i hörnet av 

Lake Street och Wabash Street) och åka till Oak Park Avenue- 

Harlem i stadsdelen Oak Park (15 km väster om The Loop). 

Där har man världens högsta koncentration av Wrightarkitektur 

samt Wrights eget hem och hans ateljé. Vi börjar 

på Oak Park Visitor Center, (708) 848-1500, 158 Forest 

Avenue, och skriver där upp oss på en guidad tur; öppet kl 

10-15:30. 

Frank Lloyd Wright Home & Studio, (708) 848-1976, 

har adressen 951 Chicago Avenue vid Forest Avenue. Guidade 

turer arrangeras på vardagar kl 11, 13 och 15, och fortlöpande 

under helgerna (kl 11-16). På helgerna kan man också följa 

med på en guidad tur genom Frank Lloyd Wright National 

Historic District (kl 10:30, 12 & 14) och titta närmare på 

tretton Wright-hus, turen kan även göras på egen hand på 

vardagar med hjälp av en karta som man kan skaffa på Oak 

Park Visitor Center; $6. 

Det första huset Wright ritade helt för egen hand var Moore- 

Dugal Home (år 1895) på 333 Forest Avenue. I Scoville Park, 

en park i korsningen av Lake Street och Oak Park Avenue, 

finns det en kopia av en fontän som Wright ritade 1903, och 

i närheten finns det enda exemplet på Wrights mycket tidiga

offentliga byggnader, Unity Temple (år 1904), (708) 383- 

8873, på 875 Lake Street vid Kenilworth Avenue (mån-fre kl 

13-16, lör-sön speciella tider; $4/$3). 

Även Frank Lloyd Wrights Robie House (från år 1906) är 

öppet för guidade turer, fast det ligger långt söderut i staden 

på 5757 South Woodlawn Avenue; ring (312) 702-8374 om 

tider och priser; på cykel kan man följa Michigan Avenue 

till Hyde Park Boulevard och sedan ta till vänster (mot 

Michigansjön) tills South Woodlawn Avenue svänger söderut 

mot Chicagos universitet. Robie House ligger vid 57th Street. 

Tips: Om man tar sig ut till Oak Park och har dödtid över kan 

man göra ett besök på Hemingway Museum, (708) 848- 

2222, på 200 North Oak Park Avenue; ons & sön kl 13-17, lör kl 

10-17; $4; som handlar om författarens Ernest Hemingways 

ungdomsår. Hemingway föddes 1899 på 339 North Oak Park 

Avenue. 

G a n g s t e r v ä l d e t o c h 

f ö r b u d s t i d e n s l ö n n k l u b b a r 

Några kvarter söder om The Loop passerar vi Chicagos 

polisstation (11th Street) och efter ytterligare sex kvarter står 

vi mellan slitna lagerhus framför Police Center & Museum, 

på 1717 South State Street vid 17th Street (431-0005; 

mån-fre kl 8:30-16:30; $3:50/$2). Detta är ett förtjusande 

opedagogiskt museum. De säljer kepsar med texten ”Capone’s 

Chicago” och billiga böcker om gangsterväldet, samtidigt som 

pekpinnarna lyser med sin frånvaro.

Det finns en del inslag som skrämmer livet ur besökaren: 

direkt innanför dörren står t ex en gammal skräckinjagande 

elektrisk stol som man kan sätta sig i för att få en demonstration 

av detta väl beprövade dödsinstrument. Varje år avrättas ett 

allt större antal amerikaner av sin regering (1997 blev det 74 

stycken). 

Museet har tidningsurklipp om de mest bestialiska brott 

man hört talas om, allt från de berömda gangsterkrigen på 

1920-talet (”gang wars”), till profiler på kända massmördare 

och rånare, skjutvapen som använts i olika brott och annat 

bevismaterial – t ex Bonnie Parkers revolvrar och en kopia av 

den Ford hon och bankrånarpartnern Clyde Barrow satt i när 

de sköts ihjäl (den riktiga bilen finns på ett kasino utanför Las 

Vegas). Sensmoralen får man försöka pussla ihop själv. 

Huvudattraktionerna är souvenirer efter bankrånaren 

John Dillinger (1903-34) som flera gånger lyckades undfly 

rättvisan. Slutligen förråddes Dillinger den 22 juli 1934 av 

en rumänsk bordellmamma som hoppades på FBI:s hjälp för 

att slippa bli utvisad ur landet. Dillinger och bordellmamman 

hade stämt träff, de skulle gå se gangsterfilmen ”Manhattan 

Melodrama” med Clark Gable på Biograph-bion här i Chicago. 

Efter filmen sköts Dillinger ihjäl av FBI-agenter i en gränd 

utanför biografen, vilket FBI anser vara början till slutet för 

gangsterepoken. Här ser vi biografstolen som Dillinger satt 

i och en gipsavgjutning på hans ansikte där man ser både 

kulhål och vartenda strå av hans mustasch. 

Huvuddelen av museet handlar om ”de laglösa åren” 1921-33 

– så kallade eftersom förbudstiden ledde till att gangstrarna 

levde loppan och tjänade storkovan på hembränd och

insmugglad sprit. Då myntades uttrycket ”public enemy” av 

Chicagopolisen, ett begrepp som blev allmänt känt genom 

en gangsterfilm med James Cagney, på svenska hette filmen 

”Samhällets fiende nr 1” (1931). 

Några kvarter söder om museet hade gangsterkungen Alphonse 

”Al” Capone (1897-1947) sitt högkvarter på 1920-talet, i Hotel 

Lexington nära McGormick Place på 22nd Street (vid Michigan 

Avenue). I sin sexrumssvit på fjärde våningen satt Capone 

omgiven av livvakter och blev allt fetare medan han slevade 

i sig pasta och drack Chianti; fast när en konkurrerande liga 

eliminerades genom Valentindagsmassakern 1929 (som ägde 

rum i ett garage på 2122 North Clark Street) befann sig Capone 

påpassligt nog i Florida. Man gjorde flera försök att sätta dit 

honom och slutligen kunde han fällas för skattebrott 1931. 

Efter 7 1/2 år i fängelse var det en dement, syfilitisk krake som 

släpptes ut. Idag är kvarteren förfallna, med sönderbruten 

trottoar och själva hotellbyggnaden har rivits. 

Även om gangsterväldet fick många negativa följder, ledde det 

å andra sidan till att jazzmusiken utvecklades. Ett av Capones 

företag drev lönnklubbar, av vilka flera låg på intilliggande 

State Street. De klubbar som betalade sina polismutor kunde 

hålla öppet dygnet runt, vilket i sin tur innebar att det fanns 

gott om arbetstillfällen för musiker. Musikerna tvingades 

ofta spela under oändligt långa arbetspass, och för att låtarna 

skulle räcka längre utvecklades de improviserade inslag som 

blev karakteristiska för både jazz och blues. 

Även efter förbudstiden förblev klubbarna populära, med 

liberala öppettider och billig alkohol. Och eftersom det 

kunde bli brötigt på nattkröken övergick allt fler musiker till

elförstärkta instrument – banden kunde därmed fortsätta att 

spela till och med vid skottlossning. 

Fortfarande finns det klubbar att gå på. Av särskilt intresse 

är Legends på 754 South Wabash Street, som drivs av 

blueslegenden Buddy Guy (f 1936). Guy är mentor för bland 

andra Eric Clapton. Klubben öppnar sent på eftermiddagen 

och håller öppet till 2 eller 3 på natten, och ibland lockar 

ägaren dit sina legendariska vänner – därav klubbens namn. 

E x o t i s k a s v e n s k a 

A n d e r s o n v i l l e 

Genom Chicago passerade svenska immigranter på vägen 

västerut, när de skulle bosätta sig i Minnesota, Nebraska 

eller Kansas, och en del blev kvar. Så Chicago är en av 

få amerikanska storstäder med en utpräglad svenskstad 

på samma sätt som andra städer har ett Chinatown eller 

Little Italy. Andersonville ligger norrut i de luftigare 

medelklasstadsdelarna. Vi kan ta tunnelbanan dit och få oss 

en snaps på någon svensk bar. 

Andersonville sträcker sig längs genomfartsgatan North 

Clark Street, norr om Foster Avenue. Gatan ser ut som vilken 

gata som helst i Falun: orientaliska jourlivsbutiker, persiska 

falafelpalats och billiga kinakrogar, några souvenirbutiker 

som säljer blågult krimskrams och lunchrestauranger som 

lockar med ”swedish homecooking”, en skivbutik med 

Cardigans och Souls på rea, och en videobutik med Pamela 

Anderson Lee-affischer i fönstren. Blandningen av butiker och

att Andersonvilles tvåspråkiga grannskapstidning trycks på 

engelska och spanska tyder på att svenskarna är i minoritet. 

Som ett etniskt monument har svenskarna lämnat efter 

sig en stor betongblomkruka i ett hörn, den är blåmålad 

och gula bokstäver i dalastil hälsar: VÄLKOMMEN. På 

Simon’s Tavern säger bartendern ”Skaal!” när han serverar 

husets special, en blågul margarita på Jose Cuervo och 

karamellfärg. 

För att få lite mer substans kliver man in på Swedish 

American Museum, på 5211 North Clark Street (728-8111; 

tis-fre kl 10-16, lör-sön kl 10-15; $4/$1), som drar tiotusentals 

besökare varje år. Det är som ett hembygdsmuseum i 

Dalarna; den fasta utställningen behandlar svensk invandring 

i Chicago. 

Stadsdelarna i Chicago leds intressant nog av någonting som 

kallas för ”alderman”, vilket faktiskt klingar mycket bekant i 

svenska öron. 

T-bana: röd linje (mot Howard) till Berwyn; gå västerut till 

North Clark Street; alternativt buss nr 22 längs Clark Street 

– den går från hörnet med Polk Street i The Loop; kliv av i 

korsningen med Foster Avenue. 

P o e t r y S l a m 

”This is so cool”, viskar en amerikansk tant när vi släpps in i 

konstmuseets hörsal. Poetry Slam är ett nytt kulturfenomen 

som vuxit fram ur jazz- och punkscenen i Chicago: det är ett

mycket underhållande verbalt gladiatorspel mellan poeter 

– kaotiska tävlingar som balanserar på gränsen mellan 

litteratur, ståupp-komik och improvisationsteater. 

Där inne stiger ett förväntansfullt sorl, jag gör en snabb 

uppskattning och räknar till ungefär 500 åhörare. På scenen 

finns en pausorkester som spelar funkig jazz. Kvällens 

konferencier Marc Smith möts med jublande applåder. Han 

är klädd i vit skjorta och svart väst, hans blick är hypnotiskt 

stirrande, och han berättar att det var han som kom på själva 

Poetry Slam-konceptet som har spritt sig över hela världen. 

Numera arrangeras i USA ett årligt nationellt mästerskap där 

kvällens vinnande lag ska tävla. 

De deltagande poeterna tillhör två lag vars poäng räknas 

samman på blädderblock i scenens två hörn. Vardera laget 

består av fyra poeter och matchen har två ronder – så allt som 

allt får publiken bedöma 16 dikter (på max 3 minuter per styck). 

Lagen är demokratiskt blandade vad beträffar män-kvinnor 

och olika etnisk tillhörighet. Ur publiken utses tre domare 

som ska poängsätta de deltagande poeterna, högsta betyg är 

”10”, lägsta är ”∞” eller oändligt dåligt. Publiken kan påverka 

domarna genom att bua, knäppa med fingrarna eller stampa 

(det sistnämnda är det mest positiva på skalan). Domarna, 

som plockas ut på måfå av Marc Smith, är en börsmäklare, 

en leksakshandlare och en operasångerska, och publiken 

godkänner dem (med viss tvekan för börsmäklaren). 

Sedan börjar det. Det är bra och kraftfull poesi som det 

svänger om, precis som jazzen eller bluesen, här har poeterna 

inga möjligheter att gömma sig i djupare abstraktionsnivåer 

utan måste ”ta” publiken, precis som jazzmusikerna lärde sig

att jobba för sin publik på lönnklubbarna. Somliga poeter är 

genialiska och lyckas skapa en magisk relation till publiken. 

Andra förlitar sig på komiska grepp för att plocka hem 

lättvunna skratt, medan någon enstaka mer seriös dikt skapar 

förstämning. Poetry Slam är konst på gränsen till kaos, och 

tar fram både det bästa (kulturvärnande instinkter) och det 

sämsta (lynchmobb) inom oss. Man kan inte låta bli att älska 

det om man varit med om det en gång. 

En av domarna – börsmäklaren – ger 5 poäng till en poet och 

publiken protesterar genom att bua ut domaren. Marc Smith 

försöker att få igång tävlingen igen, men publiken skanderar: 

–Ut med domaren! Ut med domaren! 

–Domarbyten sägs det inget om i reglerna, säger Marc Smith, 

fast det är ju å andra sidan publiken som bestämmer… Vill ni 

verkligen byta domare? 

Hela publiken skriker ett unisont ”ja” och yuppien entledigas. 

Marc Smith tränger sig fram genom bänkraderna medan han 

kastar blickar omkring sig. Han ser att jag sitter och antecknar 

och ställer sig framför mig med sin trådlösa mikrofon: 

–Du där, som suttit och gäspat hela kvällen. Du ska vara 

domare nu. Vad heter du och vad sysslar du med? 

Jag säger som det är. 

–Hörde ni? utbrister Marc Smith och publiken vrålar 

medhållande. –Så författaren, kan du dra någon dikt på 

svenska? Eller säg någonting på svenska. 

Jag säger det första som dyker upp i hjärnan, och som jag inte 

tänker återge här i anständighetens namn. 

Men publiken (som inget förstår) jublar.

Därpå försöker jag att objektivt poängsätta poeterna. Detta 

blir ett litet problem, för publiken står helhjärtat på poeternas 

sida och buar nästan varje gång när jag ger lägre betyg än ”9”. 

Efter ett tag avbryts tävlingen eftersom publiken konstant 

bara buar – åt oss tre i domarkåren. Marc Smith frågar dem 

om de vill att domarna ska kastas ut från salen, och han får 

spridda ja-rop till svar. Hur det hela avlöpte skall inte berättas 

här, för det är ju publiken som bestämmer och vad som hände 

då behöver inte hända igen. 

Poetry Slam arrangeras regelbundet i Chicago, bl a på Green 

Mill på söndagar kl 19 (North Broadway vid Lawrence 

Street).


Riktnumret till platser i Chicago är 312 (om ej annat anges). 

Ta sig runt 

Centrala Chicago är fotgängarvänligt och trevligt att promenera 

omkring i. Kvarteren följer ett enhetligt rutmönster där man 

i regel kan beräkna att 800 husnummer på en gata motsvarar 

en mile (1,6 km). Husen numreras åt de fyra väderstrecken 

från en nollpunkt i korsningen State Street och Madison 

Street. Om man stöter på en adress som 5211 North Clark 

Street (adressen till svenska museet i Andersonville) betyder 

det att avståndet är ungefär 10 km, och då går man inte till 

fots. 

När det gäller kollektivtrafik finns buss, tunnelbana, 

spårväg och pendeltåg; trafikupplysning Chicago Transit 

Authority, CTA, 836-7000; kl 05-01. De ger även ut en 

lättbegriplig broschyr med trafikupplysning för turister. 

Busschaufförerna ropar gärna ut en hållplats ifall man säger 

till. 

Den upphöjda spårvägen The L eller El (för ”elevated”) 

cirklar ett varv över centrum och grenar ut sig med fyra 

linjer, brun (Loop-Ravenswood), orange (Loop-Skokie) 

och lila/express (Loop-Evanston) och grön (Lake Street- 

Englewood-Jackson Park; går bara från gathörnet Wabash- 

Lake); hållplatserna nås via trappor från gatan; den gröna går

dygnet runt; de övriga linjerna gör uppehåll nattetid och den 

bruna går inte alls på söndagar. 

Tunnelbanan har två linjer, röd (Howard-Dan Ryan) 

och blå (O’Hare-Congress-Douglas) som är underjordiska i 

centrum men blir högbanor i ytterområdena; dessa går dygnet 

runt; var 30:e minut mitt i natten. 

Bussarna är väldigt praktiska och lätta att ta sig runt med, 

när man väl hittat en hållplats (hållplatserna finns på ungefär 

vartannat gathörn). Användbar busslinje: nr 22 går i nordsydlig 

riktning dygnet runt genom hela centrum på Clark 

Street (bra om man bor på HI-Summer Hostel och varit på 

en bar längre norrut i staden) och upp genom Andersonville i 

norr. Nattbussar är markerade på stolparna med en uggla. 

Enkel avgift: $1:50. Rabatt vid köp av tio polletter (tokens): 

$13:50; barn under 11 år reser billigare, 6-åringar och yngre 

reser gratis. Byte: ”transfer” måste betalas när man påbörjar 

resan och kostar ¢30 för ytterligare en resa inom 2 timmar, 

dock ej på samma linje som man startade med; om man vill 

ha tillbaka transferbiljetten för att kunna göra en tredje resa 

ska man säga ”return” till föraren, annars upphör biljetten att 

existera. Byte på tunnelbanan är gratis. 

Guidning 

Väldigt mycket går att se på egen hand tack vare turistbyråernas 

generösa och begripliga kartor, och en praktisk kollektivtrafik 

(som man också får en turistvänlig broschyr till). Men 

eftersom staden har så mycket speciell arkitektur kanske man 

ska överväga att avsätta tid och pengar till lite guidning.

Sommartid kan man på lördagar ta en gratis guidad tur 

med Loop Tour Train, där man lär sig en hel del om 

centrala Chicagos historia och arkitektur; fribiljetter delas 

ut på turistbyrån (Randolph Street) och turen startar från 

hållplatsen vid Randolph-Wabash. Det går också att hyra 

kassettbandspelare med guideröst för en promenad i The 

Loop för $5 (deposition $50). 

Rundturerna arrangeras i samarbete med Chicago 

Architecture Foundation, 922-3432; 224 South 

Michigan Ave; som har både museum och guidade rundturer 

till fots, cykel, buss eller båt. En del turer görs dagligen, 

andra mer exklusivt under vissa säsonger; på repertoaren 

finns ”Early Skyscrapers” ($10), ”Modern & Beyond” ($10), 

kombinera båda för $15, ”The Magnificient Mile” ($8), 

”Architectural highlights by bus” (3 1/2 timme; till platser som 

är jobbiga att nå till fots; $25). Visningar av vissa enskilda hus 

kostar $3. 

Från Oak Park Visitor Center, (708) 848-1500, på 158 

Forest Ave, utgår guidade turer till bl a Frank Lloyd Wrights 

ateljé och sevärdheter i Oak Park (se vägvisardelens faktaruta 

om ”Frank Lloyd Wright”). 

Art Encounter arrangerar promenader till konstgallerier; 

2:a lör i varje månad; $15; (847) 328-9222. 

Stadens dagstidningar ordnar turer bakom nyhetskulisserna 

för den som är intresserad: Kontakta Chicago Sun-Times 

(321-3268; 400 North Wabash; tis-tors) eller Chicago 

Tribune (222-2116; Freedom Center, 777 West Chicago 

Ave; tis-fre).

Hostelling International har flera gratisturer för sina 

vandrarhemsgäster, bl a en där man får arkitektoniska 

finesser utpekade. 

Gray Line Tours (251-3107) finns också i Chicago. 

Fråga 

Det finns tre turistbyråer: (1) i Loop-området i Chicago 

Cultural Center på 77 East Randolph Street vid Michigan 

Ave, mån-fre kl 10-18, lör kl 10-17, sön kl 12-17; (2) norrut på 

Michigan Ave vid Chicago Ave, mån-fre kl 9:30-18, lör kl 10- 

18, sön kl 11-17; längre tider på sommaren; (3) Illinois Market 

Place på Navy Pier, 700 East Grand Ave. Man kan ringa dem 

på 744-2400. 

Man kan ringa gratis och få information på 1-800- 

2CONNECT; http://www.ci.chi.il.us/Tourism. Det finns 

också speciella telefonnummer för information om 

konst, 346-3278; klassiskt och opera, 987-9296; 

populärmusik, 666-6667; jazz, 427-3300; dans, 419- 

8383; sportevenemang, 747-2200. 

Vandrarhemsföreningen driver en butik, Chicago Travel 

Center, (773) 327-8114, på 2232 West Roscoe. 

Sveriges generalkonsulat, 781-6262, fax 781-1816, ligger 

på 150 North Michigan Ave.


När man väl sett sig mätt på arkitektur och offentlig konst och 

gangsterspår och svenska fotavtryck och allt det andra som 

redan räknats upp, finns det ändå mer att se. Nedan följer det 

mest intressanta: 

Arts Club of Chicago, 787-3997. 201 East Ontario Street. 

Konstgalleri. 

C G Jung Institute of Chicago, (847) 475-4848. 1567 

Maple Ave i Evanston (30 km norr om centrum). Mån-fre kl 

10-17, lör kl 10-16; fritt inträde. Allt om Jungs psykiatriska 

tankar och bibliotek. 

Mitchell Indian Museum, (847) 866-1395. Kendall 

College, 2408 Orrington i Evanston (30 km norr om 

centrum). Tis-fre kl 9-16:30, lör-sön kl 13-16; $1. Utställning 

om Amerikas urbefolkning. 

Museum of Contemporary Photography, 663-5554. 

Columbia College, 600 South Michigan. Mån-fre kl 10-17, 

tors kvällsöppet till kl 20, lör kl 12-17; fritt inträde. Temporära 

utställningar ur samlingarna. 

Museum of Law, 988-5000. American Bar Association, 

750 North Lake Shore Drive. Fritt inträde. Museum om 

amerikansk juridik. 

Spertus Museum, 322-1769. Spertus Institute of Jewish 

Studies, 618 South Michigan Ave (intill fotomuseet). Sön-tors 

kl 10-17, fre kl 10-15; $4/$2, fritt inträde på fre. Institutet har 

historiska utställningar om den judiska kulturen.

Spiritual Museum, (773) 478-2410. 4328 North Lincoln. 

Lör-sön kl 11-17. Ockulta föremål från voodoo till tarot. 


Wow, bara. I Chicago händer det mycket hela tiden, klubbmusik, 

ståupp-komedi och teater. Det svänger, sommardagar kan 

det vara konserter på gatorna och folk dansar sig svettiga 

till bluesband eller upplever nostalgitripper med Coasters, 

Platters osv, och på kvällarna är det alltid konserter. Listor 

finns i alla nöjestidningar; nedan nämns några klubbar med 

regelbundna uppträdanden. Ett område med flera klubbar 

ligger norr om centrum vid Lincoln Park, dit kan man ta 

buss nr 22 på Clark Street eller nr 151 på State, om man vill 

spara taxipengarna (bussen går dygnet runt). 

Teatrarna spelar nästan året om – många pjäser går att se här 

innan de hamnar i New York för att man vill testa publiken 

inför den prestigefyllda Broadwaypremiären. Biljetter kostar 

från $10-15 för de mindre produktionerna till $25-40 för 

dyraste. Gratistidningen Chicago Reader har en utförlig 

genomgång av repertoaren med kortrecensioner. 

Biljetter till halva priset på föreställningsdagen, rabatter 

för studerande, seniorer och genrepsbiljetter, säljs på Hot 

Tix, 977-1755, som har följande tre luckor: (1) 108 North 

State Street; (2) Tower Records på 2301 North Clark Street; 

(3) hörnet av 700 North Chicago och Michigan Ave. Hot Tix 

säljer även förköpsbiljetter till ordinarie priser; ett annat 

alternativ är Ticketmaster, 559-8989.

B.L.U.E.S., (773) 528-1012. 2519 North Halsted, norr om 

Fullerton. Gammal klubb nära Lincoln Park. Musik från ca 

kl 21. 

Brother Jimmy’s, (773) 528-0888. 2909 North Sheffield. 

Ung publik. 

Buddy Guy’s Legends, 427-0333. 754 South Wabash 

mellan Balbo och 8th Street. Ägaren George ”Buddy” Guy är 

ett uppslagsord i de flesta rock’n’roll-historieböcker. Musik de 

flesta kvällar; $0-8; öppet till kl 02-03. Förmodligen det bästa 

valet om man bara tänker gå på bluesklubb en gång i Chicago; 

dessutom kommer man in för halva priset med STF-kort. 

Chicago Cultural Center, 346-3278. 78 East Washington. 

Fint kulturhus med teater, dans, konserter och museum. 

Chicago Opera Theater, (773) 292-7578. Merle Reskin 

Theater, 60 East Balbo Drive. 

Chicago Symphony Orchestra, 294-3000. Orchestra 

Hall, 220 South Michigan Ave. Konserter varje vecka (ej 

under sommaren). När symfonikerna inte spelar tas salen 

över av ungsymfonikerna. 

Cotton Club, 341-9787. 1710 South Michigan Ave. Elegant 

jazzklubb; öppet dagligen kl 17-03, musik från kl 22:30; $5-8. 

Green Mill, 878-5552. 4802 North Broadway vid Lawrence, 

norrut i staden. Jazzklubb med anor från förbudstiden då Al 

Capone var stamgäst. Lokala musiker. Poetry Slam varje sön 

kl 19; $3-7. 

Steppenwolf Theater, 335-1650. 1650 North Halsted 

Street. Teater för moderna klassiker.

TV-shower: Chicagos främsta turistattraktion är Oprah 

Winfrey, 591-9222, vars talkshow spelas in på Harpo 

Studios, 1058 West Washington Street. Förhållandevis anrik 

”talkshow” med kända gäster (sommaruppehåll juni-aug). 

Om man inte får biljetter till Oprah kan man prova med en 

annan stor show, Jerry Springer, känd för lågt stående 

grova program där gästerna börjar slåss osv; 321-5365, NBC 

Tower, 454 North Columbus Drive (sommaruppehåll i juli). 

Kalendarium 

Varje vår firar Chicagos dansgrupper Spring Festival 

of Dance från april till juni, 629-8696. I juni hålls flera 

bluesfestivaler, bl a 43rd Street Blues Festival (43rd 

Street-Cottage Grove Ave) och Chicago Blues Festival 

(Grant Park) som presenterar levande blueslegender, ofta 

gratis. Gospelfestival brukar följa en vecka senare. Helgen 

före den egentliga midsommaren firas Midsommarfest 

i Andersonville, (773) 728-2995. Chicagos Museum of 

Contemporary Art har en midsommarnattsvaka, Summer 

Solstice, då museet är öppet hela natten med installationer, 

happenings, barer; natten avslutas med en frukost i 

trädgården; $10. I månadsskiftet juni-juli arrangeras en 

veckolång restaurangfestival, då stadens serveringar 

flyttar ut och serverar mat till ackompanjemang av levande 

musik, 744-3370. Chicagos Jazzfestival i Grant Park 

varar fyra kvällar i slutet av augusti.

Sova 

Hotellbokningar över hela Illinois görs via turistbyrån på 1- 

800-491-1800; bokningar går också att göra på http://www. 

hotel-motel-illinois.com. (Bokstäverna inom parentes 

hänvisar till markeringar på kartan.) 

Det utan tvekan bästa vandrarhemmet jag bodde på i USA 

är (a) HI-Summer Hostel, (773) 327-5350, fax 327- 

4287, på 731 South Plymouth Court – studenthem för 

Columbia-universitetet, rummen hyrs sommartid (7 juni- 

2 sept) ut genom Hostelling International ($21 inkl lakan; 

man får stanna max 7 dygn); luftkonditionerade enkelrum 

med delade badrum; som extra service arrangeras en massa 

olika aktiviteter, t ex guidade promenader och besök på 

bluesklubbar vilket är toppen om man inte vill gå ut ensam 

(dessutom åker buss nr 22 förbi vandrarhemmet dygnet 

runt). Nu planerar International Youth Hostel Federation att 

öppna vandrarhem året om i centrala Chicago, så vi får se vad 

som sker med detta. 

Övriga vandrarhem ligger betydligt mer ”off”, bästa läget 

har annars Rucksackers Arlington House, 1-800- 

HOSTEL5, fax 665-5485, på 616 West Arlington Place (ett 

kvarter norr om Fullerton om man färdas på Clark Street); för 

ickemedlemmar kostar det $18 (privata rum från $30); läget 

nära Lincoln Park (5 km från centrum) innebär att man har 

flera bluesklubbar runt omkring. 

HI-International House of Chicago, 753-2270, fax 753- 

1227, på Chicago University, 1414 East 59th Street ligger nära 

Frank Lloyd Wrights historiska Robie-hus och södra Chicagos

museer; öppet året om; $21 inkl lakan; egen kafeteria. 

Ett av USA:s bästa hotell (enligt omröstningar bland 

affärsresenärer) lär vara (b) Ritz-Carlton, 1-800-332- 

3442, fax 266-1194, på 160 East Pearson Street – mycket 

centralt vid Water Tower Place och moderna museet; 

enkelrum från $305, dubbelrum från $360 och upp till $925. 

Ritz-Carltons ”dining room”, 227-5866, anses vara en av 

stadens bästa restauranger. 

Äta 

Förvisso är Chicago hjärtat i ett biffland utan dess like – 

chicagoborna älskar kon trots elaka rykten om att det var 

en ko som sparkade omkull lyktan som brände ned staden 

1871. På någon enkel bar kan man smälla i sig grillat kött, 

barbeque, och gatuköken serverar köttig varmkorv ”Chicagostyle”, 

eller tubstek som den gärna kallas bland korvsnobbar. 

Chicago skapade också den tjockbottnade pizzan, ”deep pan 

pizza” eller ”pizza pie” – här serveras sådan pizza överallt. 

McDonald’s-kedjan har vuxit fram ur Illinois (högkvarteret 

ligger i Oak Brook). Den allra första McDonald’s-restaurangen 

har rekonstruerats till originalskick, McDonald’s Museum, 

(847) 297-5022, på 400 North Lee Street i Des Plaines (30 

km nordväst om centrum intill O’Hare Airport). 

Downtown Dogs (804 North Rush Street vid Chicago Ave) 

är ett varmkorvtempel med hundfotografier på väggarna och 

på menyn finns givetvis också korvar med hundkött; $4:25 

för två korvar med alla tillbehör.

Billy Goat Tavern & Grill är en hamburgerbar med kultstil, 

den ursprungliga på 430 North Michigan (belägen under 

marken i någon slags kulvert) tycks populär bland journalister 

(Tribune ligger tvärs över gatan och Sun-Times något kvarter 

västerut); filialer på 309 West Washington och 1535 West 

Madison. En rejäl steak & egg burger och kaffe kostar $5. 

Om man tar ett steg upp från junkfood-läget har man grillmat 

på sportbaren South Loop Club (dagligen kl 11-04; 701 

South State Street), nära HI-Summer Hostel, där man kan 

käka barbeque för under $10, pilsner för $2:50 per pint (Ice 

House är ett bra märke). Miller’s Pub (134 South Wabash) 

har också ganska sena tider. Om man är ute efter en riktig 

sydstatslunch ska man passa på när Wishbone (1001 West 

Washington Blvd) har lunchöppet, dagliga specialrätter som 

fredags-jambalaya. Dyrare är det att äta biffstek på flotta 

Gene & Georgetti’s (527-3718; 500 North Franklin). 

För riktigt ohälsosamt kladd rekommenderas Original 

Pancake House vars filialer täcker hela staden: 22 East 

Bellevue Place ligger centralt; norrut finns filialen på 2020 

North Lincoln Park Way; och vid University of Chicago söder 

om staden kan man spisa på 1517 East Hyde Park Blvd. 

Läsa 

Det finns många olika gratistidningar i Chicago, men bara två 

är riktigt läsvärda – New City och Chicago Reader. Bägge har 

intressanta artiklar om stadens kulturliv, konserter, teater – 

Chicago Reader är kanske USA:s allra tjockaste gratistidning

och består av fyra delar som kommer ut inför helgen (finns även 

på http://www.chicagoreader.com). Övriga gratistidningar är 

mer som annonsblad. 

Bokpalatset Border’s Books & Music fyller fyra våningar på 

830 North Michigan Ave med 140 000 boktitlar, 60 000 CD 

och tusentals CD-rom, där finns även kafé och hundratals 

tidskrifter. 

Ta sig vidare 

Från den labyrintiska järnvägsstationen, Union Station på 

255 South Canal Street, tar det bara några minuter att gå till 

The Loop och om man inte har mycket packning och vädret 

är vackert ska man gärna flanera. Försök att hitta antingen 

Jackson Boulevard eller Adams Street och följ gatan mot de 

lägre husnumren – så gott som genast kommer en bro och 

efter ett kvarter passerar man USA:s högsta skyskrapa Sears 

Tower, varifrån det är fem kvarter till huvudgatan State Street. 

Chicago är navet i Amtraks järnvägsnät och härifrån strålar 

tåg ut i alla riktningar, California Zephyr till San Francisco, 

Southwest Chief till Los Angeles, Empire Builder via St Paul- 

Minneapolis till Seattle, City of New Orleans söderut via 

Memphis till New Orleans, eller tåg österut till Indianapolis, 

Cincinnati, Pittsburgh, Washington DC, Philadelphia, 

Cleveland, Buffalo, New York City eller Boston. Det är också 

möjligt att resa till Toronto i Kanada. I anslutning till stationen 

finns ett köpcenter med matställen och pub. 

Greyhounds nya busstation ligger på 630 West Harrison, 

mellan Clinton och Jefferson, söder om Union Station. Härifrån

kör alla bussbolag, också Trailways, till destinationer som 

inte nås med tåg. 

Chicago är centrum för den amerikanska flygtrafiken och 

O’Hare Airport, 686 2200, ska vara världens största 

passagerarflygplats (29 km nordväst om centrum). T-bana 

tar 40 min med blå linjen; $1:50; avgångar var tionde minut 

(något glesare på nätterna) och stationen ligger mellan 

terminal 2 och 3. Buss med Continental Airport Express 

kostar $15 (t o r $25); taxi 30-35 dollar (delad taxi $13); 

buss och taxi kan vara mycket långsammare än tunnelbana 

beroende på trafiksituationen. SAS har kontor på 150 North 

Michigan, 855-3900. 

Inrikesflyget nyttjar också Midway Airport dit man 

åker med orange linje (18 km söderut; 30 min; $1:50) eller 

Continental Airport Expressbuss för $10:50; taxi $25 – resan 

tar 25-30 minuter oavsett färdsätt. Merrill C Meigs Airfield 

är Chicagos minsta flygplats (för inrikesflyg) och ligger söder 

om The Loop på sjöstranden, vid South Lake Shore Drive och 

15th Street. 

För driveaway-bilar kan man ringa Auto Driveaway vars 

huvudkontor ligger i Chicago, 341-1900, på 310 South 

Michigan Ave; eller National Auto Transporters, 489- 

3500.

Värt att veta om Illinois 

Illinois dinglar som en slapp klump från Michigansjöns 

sydspets. Huvudstaden Springfield (92 000 inv) ligger mitt 

i delstaten. I Springfield växte Abraham Lincoln upp och 

arbetade som jurist, hans advokatbyrå (Adams Street vid 6th) 

har bevarats liksom hans enkla hem (Jackson Street vid 8th), 

och graven däri han hamnade finns på Oak Ridge Cemetery. 

I Springfield finns även en tidig byggnad av Frank Lloyd 

Wright, Dana-Thomas House (1904; ons-sön). 

Utanför Springfield bodde unge Lincoln en tid i Petersburg 

och där hörde även poeten Edgar Lee Masters (1868-1950) 

hemma, bådas boningar har bevarats, med diverse minnen. 

”Spoon River-antologin” som Masters publicerade 1915 

berättar om folk som vilar på en liten kyrkogård i den fiktiva 

staden Spoon River – men det är inte helt galet att tänka att 

Masters inspirerats av Petersburg. På Oakland Cemetery 

i Petersburg står han för inskriptionen på Ann Rutledges 

gravsten, hon var Abraham Lincolns första kärlek. I närheten 

vilar Edgar Lee Masters själv. 

Bland Illinois attraktioner för en svensk märks Bishop 

Hill (130 inv) väster om Chicago, utanför Galva (”Gävle”). 

Ursprungligen hette det Biskopskulla efter en ort i Uppland, 

varifrån ”läsarna”, jasoniterna, utvandrat hit i sitt sökande 

efter fristad 1846. Det finns hantverksbutik och svensk 

restaurang, banken heter Andersson State Bank, och 

det arrangeras skördefest och Luciamorgon på hösten. 

Bishop Hill State Historic Site utgörs av olika minnen från 

den lilla religiösa gruppen, bland annat ett museum med

konsthantverk, en kyrka från 1840-talet och en hotellbyggnad 

från 1850. I Bishop Hill kan man övernatta på Colony Hospital 

B&B, (309) 927-3506, på 110 North Olson Street (3 rum). 15 

km från Bishop Hill ligger Jenny Lind Chapel, (309) 476- 

8501, byggd 1850 med donerade pengar från den svenska 

sångerskan och i anslutning ligger Jenny Lind Museum. För 

information om Bishop Hill kan man kontakta Bishop Hill 

Heritage Association, (309) 927-3513, som förvaltar byns 

museala delar. 

50 km från Bishop Hill ligger Galesburg på Amtraks tåglinje 

västerut, vilket också var en svenskstad. Den store poeten 

Carl Sandburg (1878-1967) föddes här, hans föräldrar hade 

utvandrat från Sverige, och Carl växte upp i en liten stuga 

på 313 East 3rd Street. Han skrev en biografi i två delar över 

Abraham Lincoln och fick Pulitzerpris 1950 för sin lyrik. 

Sandburgs aska har placerats på tomten här; Carl Sandburg 

Historic Site Association, (309) 375-6392, vakar över 

poetens födelseplats. Det ligger ett par motell på West Carl 

Sandburg Drive. 

Sheriffen Wyatt Earp föddes 25 km väster om Galesburg i 

Monmouth, i ett hus som nu är museum på 406 South 3rd 

Street, (309) 734-6419. 

I södra Illinois hittar man fler gamla hjältar i Chester vid 

Mississippiflodens bank, födelseplats för Elzie Segar som fann 

på Karl-Alfred; alla seriens figurer lär ha haft äkta förebilder 

bland Chesters invånare. ”Popeye The Sailorman” som han 

heter på amerikanska står staty vid Chesterbron, dessutom 

finns ett Karl Alfred-museum med butik. Ännu längre söderut,

nära Ohioflodens sammanflöde med Mississippi, ligger 

Metropolis. I det lilla samhället har man valt Stålmannen 

till hedersmedborgare och håller en årlig Stålmannenfest. 

Figuren i blå långkalsonger med röda kortkalsipper utanpå 

står staty framför rådhuset med mottot ”Sanning, Rättvisa 

– the American way”. I centrum hittar man också Super 

Museum, (618) 524-5518, med Stålmannen-souvenirer.

Från Chicago till Boston 

I n d i a n a 

Att sitta på ett tåg och susa genom ett obekant, men inte 

främmande, landskap. Om man sitter vaken en natt ser man 

billyktor på öde vägar, månen vinglar genom nattliga moln, 

plötsligt stiger ur mörkret ännu ett samhälle med lysande 

reklamskyltar. Precis när tåget långsamt drar vidare från en 

stad ser man rakt in i alkoholisternas hak intill stationen, 

kanske ser man under ett par sekunder in i en villaträdgård 

som är upplyst av gröna och gula lyktor och en flammande 

grill. Hela världen existerar där och för en gångs skull kan 

man se den, men inte röra. 

I söder är Chicago mer eller mindre sammanvuxet med Gary 

(Indiana) där alla syskonen Jackson är födda: Jackie, Tito, 

Jermaine, Marlon och lille Michael (f 29 aug 1958) som 

utgjorde Jackson 5 och systrarna La Toya och Janet (f 16 maj 

1966). Janet Jackson sjöng med sina bröder och medverkade 

i TV-serien ”Fame” innan hon LP-debuterade på egna ben. 

Det finns ytterligare ett antal syskon som inte gjort sig lika 

bemärkta. Det berättas också att pappan var mycket sträng 

och ofta slog barnen om de inte dansade efter hans pipa. 

Indianapolis är huvudstad (745 000 inv) och ligger ungefär 

mitt i Indiana. Bankrånaren John Herbert Dillinger föddes 

här den 22 juni 1903. Mamman dog när Dillinger var liten 

och pappan undervisade honom på ett tidigt stadium om 

vikten av disciplin och ansvar, men misslyckades. Gossen 

hoppade av från skolan och roade sig hela nätterna medan

pappan oroade sig (allt enligt FBI:s gärningsmannaprofil). 

Dillinger sköts i Chicago av FBI-agenter men är begravd på 

Indianapolis Crown Point Cemetery. Turistinformation fås 

på 1-800-291-8844; http://www.state.in.us/tourism/index. 

html. 

Filmstjärnan James Dean föddes 1931 i Marion (32 000 inv), 

norr om Indianapolis; hans grav finner man på Fairmount 

Park Cemetery, ett par mil söder om staden. Marion är 

teststad för olika produkter innan de lanseras i hela landet, 

eftersom Marion är så nära genomsnitts-USA man kan 

komma: medianinkomsten per hushåll är $37 396, hälften av 

invånarna är vita och hälften vanliga knegare. 

En av de sista kända lynchningarna av en ”nigger” i 

Nordstaterna ägde rum i Marion år 1930. 

O h i o o c h M i c h i g a n 

Tåget rullar under natten genom Ohio, som likt en Wettexduk 

draperar Eriesjöns sydstrand och i vars huvudstad Columbus 

(540 000 inv) författaren och satirtecknaren James Thurber 

föddes 1894. Turistinformation, 1-800-BUCKEYE. 

Under natten ankrar vi i Toledo (385 000 inv) nere i Eriesjöns 

vänstra hörn. Härifrån kör Amtrak bussar upp till Detroit (1 

timme 15 minuter). 

Detroit, Michigan 

Det är sju mil till Detroit (1,7 milj inv) som är en av USA:s 

största städer. I Detroit har flertalet av USA:s bilar tillverkats.

Med industrierna koncentrerades också mycket kapital till 

Detroit, och där det finns pengar finns det också arkitektur 

och konst. Vid Cranbrook Foundation, konstakademi 

grundad 1927 av tidningskungen George Booth, verkade 

svenske skulptören Carl Milles (1875-1955) och de halvfinska 

arkitekterna Eliel Saarinen (1873-1950) och sonen Eero 

Saarinen (1910-61). 

Ganska länge gjordes all amerikansk topplistemusik i Detroit. 

Det sjöngs mycket gospel i församlingarna och en prästdotter 

som Aretha Franklin växte upp med musiken i blodet 

– hennes far C L Franklin var en gigant i gospelkretsar (det 

har utgivits ett 70-tal liveplattor från hans högmässor). Så 

Aretha sjöng i pappas New Bethal Baptist Church (8450 C L 

Franklin Boulevard) innan hon blev världsstjärna. Smokey 

Robinson växte upp i North End och skrev låtar redan som 

barn. Även Diana Ross sjöng i kyrkokör och var dessutom 

granne med skivbolaget Motown som parade ihop henne med 

Supremes – de flesta Detroitartister hamnade på Motown. 

Stevie Wonder fick sin utbildning betalad av skivbolaget 

och lanserades som underbarn. Skivbolagsdirektören Berry 

Gordy Jr hade själv jobbat vid löpande bandet i Detroits 

bilfabriker innan startade sitt bolag. Och Motown står givetvis 

för ”Motortown”. På 1970-talet flyttade skivbolaget sin 

verksamhet till Kalifornien och gick in för ett softare sound. 

I det gamla huset i Detroit finns idag ett Tamla Motown 

Museum; 2468 Grand Boulevard; öppet dagligen; $6.

Äkta rockgitarrer tillverkas i Kalamazoo (20 mil väster om 

Detroit) där gitarrsnickaren Orville Gibson lyckades kränga 

sin första hemmabyggda gitarr 1894. Föga anade han då att 

Gibson-gitarrer hundra år senare skulle synas på omslagen 

till miljoner rockplattor och tusentals musiktidskrifter, 

samt bli främsta arbetsredskap för gitarrhjältar som Robert 

Johnson, BB King, Chuck Berry, Eric Clapton, Jimmy Page, 

Tony Iommi, Angus Young, Billy Gibbons… till och med 

Elvis Presley valde en Gibson. Kalamazoo Blues Festival 

arrangeras kring midsommar; $5; (616) 381-4003. 

Cleveland, Ohio 

Det var nog en del ögonbryn som höjdes i Detroit när 

Cleveland (750 000 inv) fick äran att bygga Rock’n’Roll 

Hall of Fame för motsvarande en halv miljard kronor, 

i konkurrens med en massa andra städer. Cleveland fick 

äran bland annat eftersom radiodiscjockey Alan ”Moondog” 

Freed (1922-65) på lokalradiostationen WJW var den första 

som yttrade orden ”rock’n’roll” en natt 1952 när han spelade 

rhythm’n’blues-skivor. Freed flyttade sedan till New York 

där han arrangerade konserter, medan Cleveland bannlyste 

Beatles och annan omstörtande musik. 

Med detta sagt om Clevelands dubiösa meriter, finner man i 

montrarna ändå många viktiga sevärdheter, t ex Buddy Hollys 

och John Lennons skolbetyg, och handskrivna texter av Jim 

Morrison, Jimi Hendrix och Lennon. Och de obligatoriska 

gitarrerna: Elvis gitarr från NBC:s TV-show 1968, Pete 

Townshends akustiska gitarr, Lennons Rickenbacker… Och 

scenkostymer av läder och satin. Det finns också en katalog

med 500 låtar som har format rockmusiken, listan är ganska 

förutsägbar – Beatles har 7 låtar, Chuck Berry 3, Black Sabbath 

2, David Bowie 2, Ray Charles 3 osv – men det finns udda 

inslag som Chics ”Le Freak”, Country Joe & The Fish ”I-Feel- 

Like-I’m-Fixin’-To-Die-Rag” och Kraftwerks ”Autobahn”, 

men inte en enda låt av nordiska artister. 

R o c k ’ n ’ R o l l H a l l o f F a m e 

Rock and Roll Hall of Fame and Museum (mån-tis & 

tors-sön kl 10-17:30, ons kl 10-21; sommartid kvällsöppet 

ons-lör; $12:95/$9:50), ligger vid sjöstranden på 1 Key Plaza i 

centrala Cleveland. Biljetter till museet kan förbeställas på 1- 

800-493-ROLL eller via Ticketmaster i de flesta amerikanska 

storstäder; undvik helger eftersom museet bara klarar ett 

begränsat antal besökare. 

Namnen till Hall of Fame nomineras av en kommitté med 

rockhistoriker, sedan sker omröstning inom en internationell 

referensgrupp om 1000 personer. De som får flest röster väljs 

in – normalt 5-7 artister per år – och de behöver inte vara 

döda, de kan vara grupper (John Lennon är t ex invald två 

gånger, dels på egen hand och dels som medlem i Beatles). De 

invalda – f n ett 140-tal – är oftast män. Bland de få kvinnorna 

märks Janis Joplin, Aretha Franklin och Tina Turner. 

P r a k t i s k t o m O h i o 

Clevelands turistbyrå, 1-800-321-1001, finns på 3100 Tower 

City Center. Mer information på http://www.ohioturism. 

com.

Från Amtrak i Cleveland kan man åka med thruway-buss 

via Columbus (2 1/2 timmar) till Cincinnati (5-6 timmar) 

och vice versa. Cleveland har förutom tåg till Chicago också 

järnvägsförbindelser till Washington DC, Philadelphia, New 

York City och Boston. Närmaste vandrarhem är HI-Stanford 

House, 1-800-909-4776 kod 11, på 6093 Stanford Road i 

Peninsula, 24 km söder om Cleveland ($10). Svårt att nå 

utan bil. 

I Ohios huvudstad Columbus kan man bo på lilla HI- 

Columbus, 1-800-909-4776 kod 18, på 95 E 12th Avenue vid 

Ohio State University. 

Den bilburne kan besöka små samhällen dominerade av 

Amishfolket (en mennonit-sekt av germanskt ursprung) 

– det finns museer, restauranger och Amishgårdar som tar 

emot turister i orter som Berlin, Sugarcreek och Walnut 

Creek. Uppsök Mennonite Information Center, (330) 893- 

3192, i Berlin. Amishkrubb (rejäl husmanskost) serveras på 

Dutch Country Kitchen, (330) 893-4142 och Dutch Harvest 

Restaurant, (330) 893-3333, drygt 1 km väster om Berlin. 

Det finns ett antal Bed & Breakfast i Berlin men billigast är att 

bo för $10 på HI-Malabar Farm, (419) 892-2055, på 3954 

Bromfield Road i Lucas (6 mil väster om Berlin). 

N i a g a r a F a l l s , 

U p s t a t e N e w Y o r k 

I ottan står vi vid stationen i Buffalo (1/2 milj inv) där ett 

oändligt långt godståg rusar förbi på en armslängds avstånds 

från mitt huvud. Amtrak äger väldigt få egna järnvägar och

tvingas hyra in sig på privatägda järnvägsnät där den tunga 

godstrafiken har företräde. Därför vaknar man ofta stående 

på någon station eller något stickspår och får vänta. Vänta 

tålmodigt. 

Buffalo är mest en genomfartsort för Niagara Falls där 

Marilyn Monroe gjorde en av sina första större filmroller, i 

thrillern ”Niagara” (1953), där hon har rollen som mordisk 

hustru. 

Vattenfallen ligger två mil norr om Buffalo. På 

eftermiddagarna vid 15-tiden passeras Buffalo av ett Amtraktåg 

som går till Niagara från New York City (avgång från New 

York City kl 7.20). Bussar går ett par gånger i timmen; $1:85. 

Från Niagara, som ligger på gränsen mellan USA och Kanada, 

kan man resa vidare till Toronto. 

Det är en seg och mödosam dag då tåget rullar genom 

delstaten New York, det blir bara mer och mer försenat, och 

blir stående igen på en ogräsbevuxen och till synes oändlig 

bangård i Syracuse, bortglömt bakom ett berg av containrar 

med firmanamn som Evergreen och Uniglory. Tågpersonalen 

delar ut checkar på $25 och gratis frukostbrickor till alla 

passagerare, och ber om ursäkt för att vi är försenade. 

Efter frukostkaffe och tandborstning blickar man ut över det 

duggregniga landskapet med hemmaliknande skogar och 

kan näppeligen fatta att resan bara någon vecka tidigare gått 

genom Klippiga bergen och tvärs över mäktiga prärier. Vi har 

hunnit fara ett varv runt USA.

I Albany delas tåget i två delar, en går till Boston och en går 

till New York City.

Vägvisare till Boston, 

Massachusetts – $55 per dag 

Boston (600 000 inv; med förorter 4 milj) är en 

mycket charmig universitets- och hamnstad, som 

ofta för tankarna till gamla engelska städer. Och det 

är nu inte så underligt eftersom Boston är en gammal 

engelsk stad. Frihetskriget, som ledde till USA:s 

självständighet från britterna, startade i Bostons 

hamn med den berömda ”tebjudningen” och många 

av stadens sevärdheter anknyter till frihetstemat. 

Staden har dock annat att bjuda på, bland annat 

Museum of Bad Art som bara ställer ut dålig konst, och 

man ska heller inte missa den gamla författarkolonin 

Concord, där många kända amerikanska 1800talsförfattare 

begravts. 

Trevligast att bo i är Back Bay, ett fridfullt område 

med många kaféer, en kort promenad från centrum.

Frihetens stad 

Amerikaner föredrar själva att kalla frihetskriget för ”den 

amerikanska revolutionen” – i analogi med den franska 

revolutionen. 

På 1770-talet var Boston med sina 15 000 invånare en av 

Amerikas viktigaste städer, som centralort i den brittiska 

kolonin New England, som hamn, som intellektuellt 

centrum med Harvard-universitetet, och säkert fanns där 

mängder av ölsjapp där det fördes politiska diskussioner. 

När de engelska myndigheterna försökte pumpa sin koloni på 

pengar genom att införa nya skatter (på t ex kaffe, socker 

och vin som importerades i mängd från Europa), var det bland 

borgarna i Boston som de ljudligaste protesterna hördes. 

Bostonborna startade en handelsbojkott mot engelsmännen 

och England svarade med att skicka tusentals soldater, 

rödrockar. 

Efter att rödrockarna öppnat eld mot demonstranter och 

dödat fem bostonbor i Bostonmassakern, började stadens 

intelligentia, bland dem bryggarbaronen Samuel Adams 

(1722-1803), att driva kampanjer mot engelsmännen. Några 

år senare, då myndigheterna givit det engelska ostindiska 

kompaniet ensamrätt att frakta te till kolonierna, svor 

Adams och andra privatföretagare att inte ett teblad skulle 

lossas i Boston. Följd av ett 150-tal anhängare svärtade 

Adams ned ansiktet, klädde ut sig till indian, och gick ner till 

hamnen där bandet bordade några engelska handelsfartyg 

en decembernatt 1773. Under flera timmars ihärdigt arbete

dumpades tre skeppslaster med teblad, som svällde upp i 

vattnet så att teberget nådde högt över båtarnas relingar 

– vilket blev känt som Boston Tea Party (”Tebjudningen 

i Boston”). 

Engelsmännen stängde Bostons hamn i väntan på att den 

förstörda telasten skulle ersättas och transporterade ännu 

fler soldater till Boston. De upproriska amerikanerna tränade 

parallellt upp en egen bondearmé. Silversmeden Paul 

Revere (1735-1818) åtog sig att ge signal från Boston när 

engelsmännen började marschera mot rebellerna. Efter att en 

natt 1775 ha hängt upp de överenskomna varningslyktorna i 

kyrktornet red Revere iväg för att ansluta sig till rebellerna, 

men tillfångatogs halvvägs. Rebellerna förlorade det följande 

slaget vid Bunker Hill (17 juni 1775), men fällde ändå hälften 

av de engelska soldaterna. 

Kriget – vilket börjat med att Bostons affärsmän protesterade 

mot skatter – spred sig. Utan att det från början varit avsikten 

med bostonbornas uppror, ledde kriget till att kolonisterna 

bröt sig loss från England och några år senare författades 

den amerikanska oavhängighetsdeklarationen i Philadelphia 

den 4 juli 1776. Men under flera år fortsatte kriget att härja 

över större delen av östkusten, med plantageägaren George 

Washington som amerikansk överbefälhavare. Kriget blev 

formellt avblåst 1783. Ett nytt kortare krig mellan England 

och USA pågick 1812-15.

I f r i h e t e n s f o t s p å r 

Freedom Trail (242-5642; guidade rundturer under 

ledning av Park Rangers arrangeras flera gånger dagligen) 

liknar ingen annan turistattraktion i hela Staterna, för den 

är betydligt mer puritansk än Broadway på Manhattan eller 

The Strip i Las Vegas och andra glamourösa sevärdheter. 

Oräkneliga amerikaner har följt denna 5 km långa väg, som 

markerats med röd målarfärg i gatstenen och steg för steg 

leder förbi platser som varit viktiga i ”den amerikanska 

revolutionen”. Med jämna mellanrum stöter man på 

turistbyråer och fräscha offentliga toaletter, och vid alla 

sevärdheter finns uniformerade Park Rangers som kan svara 

på frågor. 

Börja med ett besök på turistbyrån (vid Tremont Street, 

mittemot West Street; se till att få The Boston Freedom 

Trail Brochure) i den oregelbundet formade parken Boston 

Common, som ska vara USA:s äldsta offentliga park (sedan 

år 1634). Därefter kan vi ta oss an Boston beväpnade med 

kartor och broschyrer. 

Vi vandrar längs smala och slingriga gator i den gamla 

stadskärnan, många bär namn efter engelska grevskap och i 

nästan varje gathörn finns det någonting att titta på eller en 

pub att trilla in i. I centrum är det inte många meter mellan de 

historiska platserna; vägen fortsätter sedan över den gamla 

Charlestownbron till norra flodstranden, som var platsen för 

slaget vid Bunker Hill. 

Under promenaden kan vi äta en bit mat på den turistiga

marknadsplatsen intill Faneuil Hall eller på någon av de 

italienska restaurangerna i North End eller köpa en kaffe att ta 

med oss från något av de talrika snabbmatställen vi passerar, 

av vilka de flesta (utom McDonald’s) har drickbart kaffe. Efter 

Freedom Trail kan vi gå en Black Heritage Trail som 

sträcker sig över ett betydligt mindre område på Beacon Hill. 

Norr om Boston Common ligger puben Bull & Finch (84 

Beacon Street) där man kan styrka sig med en öl innan man 

börjar. Just denna pub var förlaga till puben i TV-serien 

”Skål” och det berättas att tre producenter på jakt efter en 

miljö till en socialrealistisk komedi flög hit från Hollywood, 

eftersom Boston ända sedan den amerikanska revolutionens 

dagar haft ett publiv med mycket diskussioner. Efter en 

barrunda fastnade producenterna för just Bull & Finch, de 

fotograferade interiören och gav bilderna till en scenograf i 

Hollywood som byggde upp en identisk pub i Paramounts 

studio. Exteriörbilderna togs dock här på Beacon Street. 

T-bana till Boston Commons turistbyrå: grön/röd linje till 

Park Street. Buss nr 43/55. 

Frihetens hörnsten 

Efter att vi från Boston Common vandrat en bit österut till 

hörnet av Beacon Street och Park Street, står där rådhuset 

State House vars hörnsten lades av de båda revolutionärerna 

Samuel Adams och Paul Revere 1795 (gratis guidade turer; 

mån-fre kl 10-16). Bredvid Park Street Church ligger en

liten begravningsplats, Granary Burying Ground, där 

de båda revolutionärerna vilar, här ligger också Benjamin 

Franklins föräldrar och de som dog i Bostonmassakern (se 

ovan). Begravningsplatsen är från 1660-talet liksom lilla 

King’s Chapel på andra sidan Tremont Street (vid hörnet av 

School Street) på vars begravningsplats de första kolonisterna 

begravdes. 

T-bana: grön/blå linje till Government Center; röd/grön till 

Park Street. 

Förtjusande smala gator 

School Street, som leder ned i en härva av rara smala gator, har 

fått sitt namn efter landets första allmänna läroverk, där 

de är mycket stolta över att ha haft universalgeniet Benjamin 

Franklin (1706-1790) som elev. Franklin föddes i Boston som 

nummer femton i en kull om sjutton ungar, i tioårsåldern 

jobbade han i pappans firma med att stöpa ljus, därefter blev 

han lärling i broderns tryckeri, och blev sedermera känd som 

författare, filosof, tidningskung, vetenskapsman, uppfinnare, 

politiker och ambassadör. Franklin står staty intill gatan. 

Även Samuel Adams gick här. 

Också litteraturen har haft en plats på den här gatan, för i 

hörnet av School Street och Tremont Street bodde Charles 

Dickens 1842 på gästgiveriet Parker House (som fortfarande 

är hotell; dyrt) när han för första gången kom till USA som 

hyllad författare. Han gick säkert ned till bokhandeln på

gathörnet vid Washington Street, Old Corner Bookstore (3 

School Street), som när detta skrivs är stängd för renovering 

(men ska öppna igen som specialbokhandel med New England 

som tema). På 1840-talet huserade där förlaget Ticknor & 

Fields, som publicerade Henry David Thoreau, Nathaniel 

Hawthorne, Ralph Waldo Emerson och Henry Wadsworth 

Longfellow, och därför var en given mötespunkt för Bostons 

intellektuella. 

Efter att vi stått en stund i Dickens fotspår, vänder vi blicken 

mot Old South Meeting House på Washington Street, 

ett kvarter till höger, vid hörnet av Milk Street. Detta var 

en av puritanernas, de stränga engelska protestanternas, 

samlingssalar. I just denna sal orerade Samuel Adams en kväll 

och fick de församlade att i skydd av decembernattens mörker 

gå ned och stjälpa ut teet i hamnen. Inne i huset skildras allt 

detta i en utställning (482-6439; dagligen kl 9-17; $2:50). 

Om vi flanerar ett kvarter i motsatt riktning på Washington 

Street, kommer vi till informationscentret för National Park 

Service (15 State Street). National Park Service förvaltar 

Bostontraktens historiska sevärdheter och här kan man hitta 

fler kartor. Mittemot ligger Old State House där det finns 

ett museum över Bostons historia (720-3290; dagligen kl 

9:30-17; $3/$1). I nästa korsning, State Street och Congress 

Street, ser vi en röd fläck med målarfärg, som markerar 

platsen för Bostonmassakern – där fem kolonister sköts 

ned av engelska rödrockar. Vid begravningen deltog nästan 

hela stadens befolkning. Runt om står en tät skog av moderna 

skyskrapor i bästa Manhattanstil, tysta som galgar på en 

galgbacke.

T-bana: blå/orange linje till State; grön/blå till Government 

Center; röd/orange till Downtown Crossing. Buss nr 92/93. 

Faneuil Hall 

Om vi letar oss förbi skyskraporna kommer vi efter att ha gått 

ytterligare något kvarter österut (vänster) att hamna framför 

Faneuil Hall (vid Merchants Row). Faneuil Hall var en av 

revolutionärernas mötesplatser, nu har det kringliggande 

området blivit en modern marknad med kitschiga 

souvenirbutiker och en del glassiga serveringar där man kan 

slå sig ned och ta en kaffe, macka och lapa sol. Fast om det är 

vackert väder är här fullt av turister. I källaren till marknaden 

finns det toaletter för den som är kissnödig. 

T-bana: orange/grön linje till Haymarket; blå till Aquarium. 

Buss nr 92/93. 

Tebjudningen 

En avstickare från Freedom Trail leder söderut på Congress 

Street, till bron över Fort Point Channel där vi kan besöka 

Boston Tea Party Ship & Museum (300 Congress Street). 

Kostymerade guider visar runt på Beaver II, en kopia av ett av 

de skepp som länsades under ”tebjudningen”. Barnen får ta 

på sig indianfjädrar och kasta varsin telåda överbord (338- 

1773; dagligen kl 9-17, stängt dec-feb; $7/$3:50).

Det här är för övrigt inte den riktiga platsen för tebjudningen, 

som ägde rum vid en numera försvunnen kaj. 

T-bana: röd linje till South Station. 

M u s e u m W h a r f 

Museum Wharf med Childrens Museum, 426-8855, 

och Computer Museum, 423-6758, http://www.tcm. 

org, ligger i ett komplex på 300 Congress Street vid Boston 

Tea Party Museum. Dessa två museer lockar med grejer 

man kan pilla på – i datormuseet finns t ex robotar, ”antika” 

datorer och en jättelik fungerande PC som man kan gå in i och 

utforska från insidan. 

Museerna är åtskilda från varandra men öppna samtidigt 

tis-sön kl 10-17; $7/$6 (HI-vandrarhemmen kan förmedla 

rabatterade biljetter till sina gäster); förlängda tider kan 

förekomma sommartid; barnens museum brukar sänka 

inträdet till $1 efter kl 17 på fre då de även har öppet till kl 

21. 

Genom norra ändan 

Från Faneuil Hall följer en något längre promenad då 

Freedom Trail passerar under motorvägen John Fitzgerald 

Expressway som korsar centrala Boston. På andra sidan 

motorvägen möts vi av pizza- och pastarestaurangerna längs 

Hanover Street i den mysiga italienska stadsdelen North 

End.

På Hanover Streets parallellgata North Street (ta till höger på 

Richmond Street) ligger Paul Reveres hus från 1680 (North 

Square; museum över hjältens liv och livet i kolonistaden 

Boston; tis-sön kl 9:30-16:15 med längre öppettider på 

sommaren; $2:50/$1). Silversmeden Paul Revere var till 

ursprunget fransk hugenott, som amerikaniserade sitt namn 

från Apollos Rivoire. Revere blev insyltad i bryggarbaronen 

Samuel Adams revolutionära verksamhet på 1770-talet och 

göt speciella patriotiska Bostonmassaker-silvermedaljer 

som han sålde till de 10 000 som deltog i begravningståget. 

Utformningen av medaljerna lär Revere ha plagierat från en 

annan smed. Från sitt hus red Revere mot rebellägret på natten 

till den 19 april 1775, och även fast han själv togs till fånga 

lyckades han varsko rebellerna om att engelsmännen var på 

frammarsch. Ritten resulterade i omfattande mytbildning och 

på 1960-talet fanns det till och med ett popband som kallade 

sig Paul Revere & The Riders. 

Om vi fortsätter något kvarter uppför Hanover Street har vi 

på vår vänstra sida en trädkantad plats kallad Paul Revere 

Mall, där vi ser en staty av den berömde ryttaren. Förbi 

statyn leder Freedom Trail till baksidan av Bostons äldsta 

kyrka Christ Church, på 193 Salem Street (från 1723; även 

känd som Old North Church; 523-6676; dagligen kl 9-17, 

gudstjänster på sön; fritt inträde). Här i klocktornet hängde 

Revere upp två lyktor för att signalera att engelsmännen 

tänkte gå till attack sjövägen (medan en ensam lykta skulle ha 

betytt att de valde landvägen).

Framför kyrkan står vi på Salem Street. Tvärgatan Hull Street 

leder från kyrkan åt nordväst förbi Copp’s Hill Burying 

Ground, en av stadens äldsta begravningsplatser. Här ställde 

engelsmännen upp sina kanoner för att bombardera Bunker 

Hill som ligger på andra sidan om floden Charles. 

Om vi är hungriga nu kan vi passa på att ta lunchrast innan vi 

promenerar över Charlestownbron. Två bra billiga ätställen 

hittar vi om vi tar av nedför Snowhill Street från Copp’s Hill: 

Regina Pizzeria (11 1/2 Thatcher Street; tvärgata efter 

två kvarter) och, om man inte gillar pizza, Oasis Cafe (176 

Endicott Street; parallellgata runt hörnet på Thatcher). Maten 

på bägge är högst rekommendabel även om ställena inte ser 

så märkvärdiga ut. Vill man ha något som ser märkvärdigt 

ut, så är det bara något hundratal meter tillbaka till Hanover 

Streets italienska restauranger. 

T-bana: grön/orange linje till Haymarket eller North Station. 

Över floden Charles 

Oavsett vilken gata man följer norrut genom North End 

hamnar man någonstans i närheten av Charlestownbron 

– man kan förslagsvis följa Endicott Street som slutar precis 

framför bron. Från den gamla bron har vi en väldigt fin vy över 

Bostons inre hamn, vi ser även tydligt obelisken på Bunker 

Hill och slagskeppet USS Constitution. 

Direkt efter bron går vi ned till Constitution Road, till höger, 

och följer gatan mot Charlestown Navy Yard för att komma 

till USS Constitution. Denna vackra fregatt från 1797 deltog

visserligen inte i revolutionen, men däremot i 1812 års krig 

mot England. Fregatten besegrade den numerärt överlägsna 

engelska flottan och fick smeknamnet ”Old Ironsides” eftersom 

kanonkulorna bara studsade mot dess bastanta sidor av ekträ. 

Idag gungar museifartyget fridfullt vid kajen, medan turister 

kan knalla omkring på och under däck (dagligen kl 9:30solnedgång; 

fritt inträde). De präktiga artilleripjäserna (44 

st) har namn som ”Liberty Forever”. Intill finns ett museum 

(dagligen kl 10-18; $4/$2) som man kan skippa såvida man 

inte är extremt intresserad av sjöfart, samt ett turistcenter 

(på Water Street) där man kan vila benen. Turistcentret ger 

en kort audiovisuell föreställning om slaget vid Bunker Hill 

($3) – inget spektakulärt, men man får lite kul upplysningar 

inför besöket på Bunker Hill, förutsatt att man kan hänga 

med i den engelska berättartexten. 

Från hamnen är det en kort klättring upp till Bunker 

Hill-obelisken, som rests till minne av slaget mellan de 

amerikanska rebellerna och de brittiska rödrockarna 1775. 

Faktum är att rebellerna inte hade förskansat sig på själva 

Bunker Hill, utan på den mindre kullen Breed’s Hill, men de 

flesta som deltog i drabbningen trodde att den kullen hette 

Bunker Hill. 

Utöver förvirringen kring platsens namn, var läget inte det 

bästa för rebellerna: man befann sig omringade av tusentals 

engelska soldater på denna halvö norr om Bostons stad och 

väntade sig att när som helst bli utplånade. Ett klassiskt 

amerikanskt citat som myntades då är: 

–Vänta tills ni ser deras ögonvitor.

Och amerikanerna väntade. Innan de gav eld lät de 

engelsmännen marschera framåt tills de verkligen såg 

ögonvitorna och kulorna inte kunde missa. Att erövra Bunker 

Hill kostade engelsmännen halva deras armé – av 2200 

soldater fällde amerikanerna 1034. Slaget blev för bägge 

lägren ett bevis på att de amerikanska rebellerna var en 

krigsmakt att räkna med, och inte bara upproriska bönder så 

som engelske kungen tagit för givet. 

Intill finns ett litet museum (dagligen; fritt inträde) och man 

kan klättra upp i den 70 meter höga obelisken (byggd 1827- 

43) om man vill; det är 294 stånkande trappsteg dit upp och 

det finns ingen hiss, men väl uppe kan man överblicka hela 

Boston. 

Buss nr 92/93 från Haymarket i centrala Boston kör till USS 

Constitution och Monument Square. 

D e t s v a r t a a r v e t 

Utöver Freedom Trail har man i Boston stakat ut en Black 

Heritage Trail för att hedra de svarta invånarna. De 

första svarta som kom hit var slavar som auktionerades ut i 

hamnen i februari 1638, men i samband med den amerikanska 

revolutionen blev de som deltagit i kriget fria män. Vid USA: 

s första folkräkning år 1790 var Massachusetts den enda 

delstaten helt utan slavar. 

Beacon Hill var förr i tiden de svartas stadsdel, en kulle 

bakom rådhuset på norra sidan av Boston Common. Där 

tog de fria svarta emot slavar på flykt från andra delstater,

och höll dem gömda när prisjägarna kom och letade. Lewis 

Hayden (som bodde på 66 Phillips Street) förvarade alltid ett 

par tunnor krut under förstukvisten och om någon prisjägare 

ringde på öppnade han dörren med ett tänt ljus i handen och 

hotade att spränga hela kvarteret. Författarinnan Harriet 

Beecher Stowe, som skrev ”Onkel Toms stuga” (1851), var hos 

honom och samlade fakta när hon skulle skriva ”Nyckeln till 

Onkel Toms stuga – verkliga tilldragelser, på hvilka romanen 

af samma namn hvilar”, och träffade vid det tillfället tretton 

förrymda slavar som hölls gömda i huset. 

Black Heritage Trail är betydligt kortare än Freedom 

Trail och börjar vid ett minnesmärke över det amerikanska 

inbördeskrigets svarta regemente, som kämpade tappert i 

South Carolina på 1860-talet (minnesmärket står mittemot 

State House på Beacon Street). Härifrån kan man promenera 

uppför Joy Street (tvärgata till Beacon Street) in i det charmiga 

gamla bostadsområdet där det äldsta bostadshuset är från 

1797 (George Middleton House; 5-7 Pinckney Street, andra 

tvärgatan till Joy Street). Huset tillhörde för övrigt en veteran 

från den amerikanska revolutionen, som var gay och levde 

där med en annan ungkarl (en hårfrisör). 

Inga av de privatägda husen på den här rundvandringen är 

öppna för turister, och de enda husen man kan titta närmare 

på är Abiel Smith School (46 Joy Street; museum öppet tisfre) 

som var en skola för svarta barn, byggd på 1830-talet. Den 

fick stängas efter 20 år eftersom att föräldrarna inte ville att 

deras barn skulle segregeras. Intill ligger African Meeting 

House (8 Smith Court) som är den äldsta kyrkan för svarta i 

USA – invigd 1806. Utöver den religiösa användningen hölls

här politiska möten mot slaveriet; kyrkan har restaurerats 

av Museum of African American History till ursprungligt 

tillstånd; mån-fre kl 10-16; fritt inträde. 

För mer information och guidade turer kan man ringa 

Boston African American National Historic Site som har sitt 

högkvarter i Abiel Smith School, 742-5415. 

T-bana: grön/röd linje till Park Street. 

F r i h e t e n s ö l 

Samuel Adams (1722-1803) var en av de patriotiska 

överklassinvånarna i Boston som tände den gnista som ledde 

till det amerikanska frihetskriget. 

Han ärvde ett bryggeri, som han drev i bankrutt – han tycks 

ha föredragit att sitta på ölsjapp och orera mot det engelska 

styret. Så god talare var han att han provocerade fram 

”tebjudningen”, men hans roll i händelserna därefter är inte 

stor. Efter att ha undertecknat oavhängighetsdeklarationen 

försvann han in i en historisk dimma och tillbringade resten 

av sina dagar som byråkrat. 

Kanske var han föga mer än en vältalig fylltratt, men man 

kan idag i affärer runt om USA köpa ett av landets finaste öl 

som är döpt efter honom och bryggt efter tyska renhetslagar. 

Bryggeriet Boston Beer Company förvaltar sitt kulturella 

arv – i anslutning till bryggeriet har de grundat Samuel 

Adams Boston Beer Museum, där besökarna lär sig både 

om Adams liv som patriot och ölets historia i Boston. Guidade 

rundturer på tors-fre ($1); ring om tider, 522-9080.

T-bana: orange linje till Stony Brook (mot Forest Hills), gå 

vänster på Boylston Street, ta höger på Amory Street och 

slutligen vänster på Porter Street, där ni ser skylten. 

H a r v a r d - u n i v e r s i t e t e t i 

C a m b r i d g e 

Norr om Charlesfloden ligger stadsdelen Cambridge, med 

USA:s äldsta universitet, Harvard, som grundades 1636 

med donerade medel från engelske puritanprästen John 

Harvard. Universitetet är det mest prestigefyllda i landet 

och överträffar andra kända skolor som Princeton, Yale och 

Stanford. I genomsnitt blir en av tio som söker antagen, 

och då är de sökande ändå studenter som redan tillhör den 

akademiska eliten och vars föräldrar har goda kontakter 

och mycket pengar. Blir man antagen får man hosta upp en 

terminsavgift på ungefär 185 000 kronor. 

Här har många amerikanska författare och poeter utbildats, t 

ex Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau. Henry 

Wadsworth Longfellow (1807-82) var lärare på universitetet 

och bodde i närheten från 1843 fram till sin död (på 105 

Brattle Street; nu museum med utställning över poetens liv; 

samma hus var dessutom högkvarter åt George Washington). 

T S Eliot bodde på Story Street intill Harvard Square, 

Thomas Wolfe gick här i början av seklet, liksom William S 

Burroughs några decennier senare, och på 1950-talet fanns 

bland studenterna Joan Baez som regelbundet spelade på 

musikkaféet Club 47 (47 Palmer Street) innan hon slog 

igenom på folkmusikfestivalen i Newport.

Kring Harvard Square hittar man allt det man förväntar sig 

att hitta. Billiga och mindre billiga serveringar, studentskor 

och studenter, punkare, andrahandsskivbutiker, bokhandlare, 

statyer över gubbar som jag inte har den blekaste aning om 

vilka de är, samt museer, teatrar och universitetsbyggnader. 

En besvikelse är dock att det inte finns några kaféer i riktig 

europeisk stil för kedjerökande glåmiga filosofistudenter 

med stripigt fett hår – allt är fräscht som grönsallad. På 

sommarkvällarna är det ändå mysigt att slå dank vid torget. 

Irrar vi för långt från Massachusetts Avenue hamnar vi strax 

i tillsynes ändlösa villaområden. Det finns en turistbyrå 

(öppen dagligen) vid Harvard Squares tunnelbaneuppgång 

där man kan boka in sig på guidade rundturer. 

Speciellt sevärt är Harvard University Art Museum som 

består av tre olika museibyggnader, Fogg Art Museum, Busch 

Reisinger Museum och Sackler Museum, med ingångar från 

32 Quincy Street respektive 29 Kirkland Street (495-9400; 

mån-lör kl 10-17, sön kl 13-17; $5/$3; fritt inträde på lör kl 

10-12). Här hittar man diverse utställningar med konst från 

Asien och Europa och andra ställen. 

Massachusetts Institute of Technology (MIT) ligger 

också vid Massachusetts Avenue, precis vid bron mot Boston. 

Institutet är världsledande på högteknologi och utvecklade 

t ex navigationssystemet för månraketerna på 1960-talet. 

Numera jobbar de med avancerade datorer som är insydda i 

arbetskläder, bildskärmar infällda i glasögon och annat som 

James Bond skulle gilla. MIT Museum (med bl a hologram; 

253-4444) ligger norr om institutet på 265 Massachusetts 

Avenue vid Main Street. MIT presenterar också konsertserier 

i Killian Hall, 160 Memorial Drive; 253-5249.

T-bana: röd linje stannar vid MIT och Central Square innan 

den kommer till Harvard Square; alternativt buss nr 1. 

M u s e e t f ö r d å l i g k o n s t 

”Konst som är för dålig för att nonchaleras” 

Paroll för MOBA 

I New York ligger MOMA - Museum of Modern Art, medan 

Boston har MOBA - Museum of Bad Art. Bara en amerikan 

skulle väl komma på tanken att grunda ett museum för den 

sämsta konst som någonsin skapats. Och bara en amerikan 

skulle förlägga museet till en pissoar i en Bostonförort. Men 

tilltaget har hyllats av Washington Post, Wall Street Journal 

och internationella konsttidskrifter. 

Museet startades av antikhandlaren Scott Wilson, som 

en dag hittade en tavla föreställande en gammal tant i blå 

klänning, tultande över en blomsteräng – ”Lucy in the Field 

with Flowers”. Istället för att slänga tavlan började Wilson att 

samla på dålig konst, och när hans samling omfattade 300 

verk arrangerade han 1993 en utställning i en god väns garage. 

Ryktet om hans excentriska hobby spred sig, det startades 

nyhetsblad och en vänförening, Friends of MOBA. En av 

MOBA-vännerna var biografägare, och han erbjöd museet en 

fast utställningslokal intill biografens pissoar. 

Galleriet mäter 10 x 20 meter och där hänger eller står ett 

urval verk ur samlingen (en något större version av museet 

kan köpas på CD-ROM). Dålig konst är enligt MOBA inte bara

en fråga om vilka dåliga tavlor som helst, utan urvalsnämnden 

(Mr Scott Wilson) följer rigorösa kriterier innan nya verk tas 

emot. Verken måste vara originella och uppriktigt menade, 

men där misslyckandet ändå är kapitalt. Uppenbart avsiktligt 

dålig konst tas inte emot, inte heller massproducerad 

konst eller reproduktioner. Nio av tio verk refuseras med 

motiveringen: ”It may be bad, but it’s not our kind of bad.” 

(Det må vara en kass tavla, men inte vår sorts kass.) 

MOBA ligger i Dedham söder om Boston, en stillsam förort. 

Biografen Dedham Community Theater är en låg tegelkåk 

på 580 High Street, i korsningen med Washington Street. 

Museibutiken (där man kan köpa affischer, T-shirt, CD- 

ROM och den fina färgkatalogen) är samma som biografens 

biljett- och popcornkassa och det är bara banderollen utanför 

som avslöjar vad som döljer sig i källaren. Museet är öppet 

samtidigt som biografen: kl 18:30-22:30 på vardagar, vid 

helgmatinéer även dagtid; fritt inträde. Om man vill skicka 

egna tavlor är adressen MOBA World Headquarters, 10 Vogel 

Street, Boston MA-02132 (refuserade verk returneras ej utan 

används i avskräckande syfte). Att bli en MOBA-vän kostar 

inget. Ring för säkerhets skull och kolla öppettider, 325- 

8224. 

T-bana: orange linje till Forest Hills (¢85) och därefter buss nr 

34E (¢60) mot East Walpole, be att få bli avsläppt i Dedham.


Riktnumret till Boston med omgivningar är 617. 

Ta sig runt 

Boston är en gammal stad och de slingriga gatorna är perfekta 

för promenader. Bostons centrum ligger på en halvö som 

omgärdas av hamnen och Charlesfloden. Mitt på halvön 

ligger stadsparken Boston Common och österut Downtown 

med många skyskrapor och myndighetsbyggnader. Den 

nordliga tippen av halvön kallas North End och är 

huvudsakligen italienska kvarter. Söder om Boston Common 

ligger Chinatown. Mot sydväst fortsätter halvön inåt 

fastlandet och man kommer till ett område som kallas Back 

Bay, där många turister bor för att ha nära till ett sympatiskt 

nattliv. 

Norr om Boston, på andra sidan Charlesfloden, ligger 

Cambridge och Charlestown. Man kan promenera 

på broarna över floden ända till Harvard-universitetet i 

Cambridge eller Bunker Hill-tornet i Charlestown om man 

vill. 

Kollektivtrafiken är bra och drivs av Massachusetts Bay 

Transportation Authority (MBTA), 1-800-392-6100; 

http://www.mbta.com. Det finns fyra tunnelbanelinjer 

(röd Alewife-Mattapan/Braintree; blå Bowdoin-Wonderland; 

orange Forest Hills-Oak Grove; grön Lechmere-Riverside)

som korsar staden i de fyra väderstrecken. Tunnelbanan 

kompletteras av ett antal busslinjer. Från den gröna 

linjen grenar tre spårvagnslinjer ut sig när man färdas i 

västlig riktning mot Riverside (linje D), till Boston College 

(B), Cleveland Circle (C) eller Heath (E). Trafiken börjar kl 5 

(sön kl 6) och slutar strax efter midnatt. 

Enkel avgift inom Boston: ¢85 (tunnelbana), ¢60 (buss). 

Man köper sina polletter (tokens) antingen i maskiner före 

spärrarna eller hos spärrvakt. På bussarna ska man erlägga 

betalning i jämna pengar, föraren växlar inte. Dagkort: $5; 

3-dagars $9, 7-dagars $18 (gäller för tunnelbana och buss, 

samt rabatter för restauranger, museer och nöjen). Byte: 

Mellan tunnelbanelinjerna kan man byta vid fyra korsningar 

i centrum. 

MBTA har pendeltåg för resor utanför staden; dessa avgår 

från North Station och South Station (se ”Ta sig vidare”). 

Det finns också båtar som trafikerar hamnen kring centrum, 

ring för närmare upplysningar: Charlestown-färjor, 227- 

4321; Hingham-färjor, 740-1253. 

Guidning 

Om man inte orkar gå längs Freedom Trail finns det 

rundtursbussar, Beantown Trolley; dagligen kl 9-16. När 

man väl löst biljett kan man kliva av och på som man vill. 

Via turistbyråerna kan man förhöra sig om guidade turer med 

Park Rangers, som ofta är kostnadsfria. 

Längs Black Heritage Trail kan man bli guidad till fots, 

742-5415.

Ring Gray Line Tours, 236-2148, om andra slags 

rundturer. 

Fråga 

Turistbyrån (1-800-888-5515) ligger i egen byggnad 

i stadsparken Boston Common, på 145 Tremont Street 

alldeles vid West Street; för information om Boston kan man 

också ringa 1-888-SEE-BOSTON; för turistmål i övriga 

Massachusetts kan man ringa 1-800-447-6277. Ska man till 

Cape Cod kan man ringa för att få upplysningar på (508) 

362-3225 och om man vill till ön Martha’s Vineyard på 

(508) 693-0085. 

Internationella vandrarhemsföreningen driver Boston 

Travel Center, 731-6692, http://www.tiac.net/users/ 

hienec, på 1020 Commonwealth Ave där man kan få hjälp att 

hitta kartor och annat för utflykter. De har också en speciell 

telefonlinje för information om hela New England-regionen, 

730-8294, och om man planlägger resor längre norrut ska 

man absolut besöka dem för broschyrer och förteckningar 

över vandrarhemmen. 

Svenska konsulatet, 350-0111, ligger på 286 Congress 

Street.


Efter Freedom Trail finns det flera andra saker man kan 

underhålla sig med. Staden har alla attraktioner som man 

kan förvänta sig att hitta i en storstad. När inträdesavgifter 

anges med två siffror (t ex $7/$3) är det första normalpriset 

för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta rabattpris för 

barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna någonstans 

däremellan. 

Filene’s Basement. 426 Washington Street. Mån-lör kl 

9:30-19, sön kl 12-18. Efter Freedom Trail är Bostons näst 

största turistattraktion en affär som startades 1908 för att 

sälja ut överblivna kläder. Allt från billigt skräp till dyra pälsar. 

I butiken sänks priset med 25% för varje vecka och osålda 

kläder skänks till välgörenhet. Prispolitiken har resulterat i 

kravaller – t ex 1947 när 15 000 kvinnor bröt upp dörrarna. 

T-bana: orange/röd linje till Downtown Crossing. 

Institute of Contemporary Art (ICA), 266-5151. 955 

Boylston Street vid Massachusetts Ave. Ons-sön kl 12-17, 

tors kl 12-21; $5:25/$2:25; fritt inträde tors kl 17-21. Tavlor, 

installationer, film, dans, varierande program. T-bana: grön 

linje till Hynes Convention Center-ICA; buss nr 1 eller 55. 

Isabella Stewart Gardner Museum, 566-1401. 280 The 

Fenway, intill Museum of Fine Art. Tis-sön kl 11-17; $7/$3. 

I detta museum, byggt som ett venetianskt 1400-talspalats, 

hamnade av någon orsak ett stort antal europeiska konstverk 

som vi nu saknar i vår egen världsdel. T-bana: grön linje (E) 

till Ruggles-Museum; orange till Ruggles; buss nr 39.

John F Kennedy Library & Museum, 929-4523. 

Morrissey Blvd, Columbia Point, Dorchester. Dagligen kl 

9-17; $6/$2. Museum över presidentens liv, med en nyöppnad 

avdelning som hyllar presidentens hustru, nationalikonen 

Jaqueline Bouvier Kennedy (1929-94). T-bana: röd linje till 

JFK-UMass och byte till buss nr 16. 

Mapparium, 450-3790. Christian Science Publishing 

Society, 250 Massachusetts Ave vid Huntington Ave. Tislör 

kl 10-16; fritt inträde. Den udda sevärdheten här är en 

målad glasglob (10 meter i diameter) som man kliver in i, 

och ser jordklotet från insidan med gränser som de såg ut 

då glasgloben tillverkades 1932-35 av arkitekten Chester 

Churchill. Från huset publiceras dagstidningen Christian 

Science Monitor. T-bana: grön linje (E) till Symphony; orange 

till Massachusetts Ave. 

Museum of Fine Art, 267-9300, program 369-3300, 

http://www.mfa.org. 465 Huntington Ave – gångavstånd från 

Back Bay (söderut på Hemenway Street). Mån-tis kl 10-16:45, 

ons-fre kl 10-21:45, lör-sön kl 10-17:45 (vissa delar av museet 

är stängda tors-fre efter kl 17); $10/$8, ungdomar under 17 

år gratis; lägre entré på tors-fre efter kl 17; valfritt inträde på 

ons kl 16-21:45. Fritt inträde till butik och museibibliotek. 

Museet har en utomordentlig samling av tavlor, grafik och 

skulpturer, alltifrån det historiska Egyptens till sekelskiftets 

franska konst. Dessutom filmvisningar. T-bana: grön linje (E) 

till Ruggles-Museum; orange till Ruggles.


Boston är en universitetsstad med allt vad det innebär av 

litterära nöjen, kultur och fylleri. Det finns pubar, rockklubbar; 

studentikosa tidningen INsite har en klubblista. 

Många teatrar ligger i teaterdistriktet – söder om Boston 

Common, gå ned längs Tremont Street. 

Mycket händer i området kring Harvard-universitetet i 

Cambridge (tänk på att sista tunnelbanan till centrum går 

omkring kl 00:30). 

Biljetter till de flesta evenemang köper man hos BosTix 

som har kontor vid Faneuil Hall (i hörnet av Congress och 

State) och på Copley Square (vid Boylston, något kvarter 

norr om Back Bay-stationen). Luckan vid Faneuil Hall är 

stängd på måndagar, annars är bägge öppna kl 10-18 (sön 

kl 11-16). Överblivna biljetter dumpas till halva priset på 

föreställningsdagen. 

Back Alley Theater, 576-1253. Inman Square, 1253 

Cambridge Street i Cambridge. Improviserade komedier, 

biljetter ca $12. Buss nr 69 från Harvard Square går nära. 

Berklee Performance Center, 266-1400. Berklee 

College of Music, 136 Massachusetts Ave vid Boylston. 

Konserter med världsmusik osv. T-bana: grön linje till Hynes 

Convention Center-ICA. 

Bookcellar Cafe, 864-9625. Porter Square, 1971 

Massachusetts Ave i Cambridge. Poesiuppläsningar.

Boston Center for the Arts, 552-2702. Boston College, 

539 Tremont Street. Black Box Theater och konstgalleri. 

T-bana: orange linje till Back Bay; grön till Arlington. 

Charles Playhouse, 426-6912. Teaterdistriktet, 74 

Warrenton Street (parallellgata väster om Tremont Street). 

Kan ha intressanta off-Broadway-produktioner. T-bana: grön 

linje till Boylston. 

Club 47, 492-7679. 47 Palmer Street i Cambridge. Musikkafé 

där Joan Baez brukade spela innan hon slog igenom. 

Colonial Theater, 426-9366. Teaterdistriktet, 106 

Boylston Street (söder om Boston Common). Repertoarteater. 

T-bana: orange linje till Chinatown; grön till Boylston. 

Huntington Theater Company, 266-0800. 264 

Huntington Ave. $12-47. T-bana: grön linje (E) till Symphony; 

orange till Massachusetts Ave. 

Middle Eastern Corner, 492-9181. 472 Massachusetts 

Ave, Cambridge. Jazz och poesi på söndagskvällar, orientalisk 

mat och öl. Rockkonserter. 

Shubert Theater, 426-4520. Teaterdistriktet, 265 

Tremont Street. T-bana: orange linje till NE Medical Center; 

grön till Boylston. 

Symphony Hall, 266-1200. 301 Massachusetts Ave vid 251 

Huntington Ave. Biljetter $12:50-45. Lättare orkestermusik 

med Boston Pops, musikalmelodier och populära filmmelodier 

från Hollywood hela sommaren. Under hösten och våren 

spelar Boston Symphony Orchestra mer seriöst. T-bana: 

grön linje (E) till Symphony.

Wang Center for the Arts, 1-800-223-0120. 

Teaterdistriktet, 268 Tremont Street. Teater. T-bana: orange 

linje till NE Medical Center; grön linje till Boylston. 

Kalendarium 

En söndag i slutet av mars uppmärksammas på flera 

håll i New England Maple Sunday, då det äts enorma 

mängder glass och våfflor med varm lönnsirap – ofta har 

sirapsfabrikerna gratis provsmakningar (speciellt norrut 

i Maine). Paul Reveres ritt för att varna de patriotiska 

rebellerna återupplevs den tredje måndagen i april, från 

Boston till Lexington. I maj hålls ceremonier vid Basketball 

Hall of Fame i Springfield, (413) 781-6500. I slutet 

av juni pågår veckolånga Nantucket Film Festival för 

oberoende film, med ”readings”, paneldiskussioner och 

seminarier med filmskapare under titeln ”Morningcoffee 

with…” på ön Nantucket, (508) 325-6274; http://www. 

nantucketfilmfestival.org. Den 4 juli ger Boston Pops en 

gratiskonsert på The Esplanade i Boston. Samtidigt 

pågår under några dagar Bostons årliga hamnfestival då 

restaurangerna tävlar om att servera bästa Clam Chowder 

(skaldjursrätt), 227-1528. Jacob’s Pillow Dance Festival 

(juli) arrangeras av ett dansinstitut grundat av Ruth St Denis 

(årligen sedan 1940) och är en av USA:s främsta festivaler för 

modern dans; i Lee, (413) 637-1322. I slutet av november 

firas Thanksgiving med extra frenesi i Massachusetts där

Mayflower-pilgrimerna landsteg (Thanksgiving firas till 

minne av den första skörden i det nya landet). 

Sova 

Boston är en glad studentstad och man kan med fördel välja 

att bo i Back Bay-området där det finns en massa kvällsnöjen. 


kartan.) 

Lämpligt nog har Hostelling International två vandrarhem 

att erbjuda, dels (a) HI-Boston, 1-800-467-8222, fax 

424-6558, epost: bostonhostel@juno.com, på 12 Hemenway 

Street (från Massachusetts Ave går man ett kvarter västerut 

på Boylston eller Haviland); öppet dygnet runt och med över 

200 bäddar; $18; privata rum till extra kostnad (T-bana: 

grön linje till Hynes-ICA). Sommartid finns i närheten (b) 

HI-Back Bay Summer Hostel, (617) 353-3294 (samma 

fax och epost som ovan) på 512 Beacon Street i ett charmigt 

dammigt gammalt elevhem om man skulle bli utan plats i det 

förstnämnda; $18; öppet 13 juni-24 aug. 

Det finns några andra vandrarhem i staden, man kan t ex 

överväga att bo på (c) Irish Embassy Hostel, 973-4841, 

fax 720-3998, på 232 Friend Street i de gamla kvarteren 

mittemot North Station. Läget är väldigt centralt och dessutom 

bor man ovanpå en pub, Irish Embassy, och har tillgång till öl 

och nattliga nöjen med krypavstånd hem; extremt trångbott; 

$15 i sovsal; $30 i eget rum. 

Något dyrare kan man bo på (d) YMCA, 536-7800, som har

flera hus i staden; huvudbyggnaden på 316 Huntington Ave 

i Back Bay har gym och simbassäng, övernattning kostar ca 

$50. 

Äta 

Bostongurka hade de inte hört talas om när jag frågade 

korvgubben: 

–Do you have Boston Cucumber? 

I USA kallas Boston däremot för ”staden där de äter bakade 

bönor” och det bådar ju inte särskilt gott. Men tack vare att 

det finns så mycket studenter har man dock en ganska billig 

matflora att tillgå. 

Trevligast är Back Bay-området där man kan hänga på Other 

Side Cosmic Cafe (407 Newbury Street vid Massachusetts 

Ave; 10% rabatt för STF-medlemmar), populärt bland 

bohemiska studenter, det serveras juice och mackor och 

pajer. Annars ligger många barer uppradade på parallellgatan 

Boylston Street, som är lite av en ute-gata, prova t ex: 

Samuel Adams Brew House (710 Boylston vid Exeter, 

trevlig bar som slår ett slag för ölkultur, ölprovsmakning 

samt Samuel Adams-produkter), Small Planet Bar & Grill 

(565 Boylston; pizza, mexikanskt och hamburgare i salig 

blandning), Rattlesnake Bar (384 Boylston) och Parish 

Cafe (361 Boylston; mackor och öl). 

I området mellan Back Bay och Boston Common, på Newbury 

Street vid Clarendon, får man billiga bagel, kaffe och 

fräscha sallader på Rebecca’s Cafe, och om man tänder på 

orientaliskt ska man inte missa Cafe Jaffa (48 Gloucester

Street) där man får rabatt på den redan billiga maten om 

man bor på HI:s vandrarhem; en stadig middag med öl går 

på under $15. 

På Quincy Market vid Faneuil Hall finns all slags mat och 

många uteserveringar, och mycket turister. Om man vill 

komma undan från andra turister kan man gå uppför trapporna 

till Durgin-Park Market Dining Rooms (340 North 

Market Street) som sedan 1826 serverar äkta jänkarkrubb à la 

Boston – för $20 kan man äta ”yankee pot roast” (något slags 

gojsigt kött med grönsaksfyllning och äppelmos), bakade 

Bostonbönor (vita bönor i tomatsås) och äppelpaj med glass 

och kaffe. Det är inte någon särskilt märkvärdig mat, men den 

förklarar utan onödiga understrykningar varför amerikansk 

matlagning inte satt några spår på världskartan annat som 

junkfood. I källaren finns en ostronbar. 

Om man går Freedom Trail genom North End finns där gott 

om ställen att äta lunch på, billigaste och bästa tipsen är att 

gå till något av följande två undanskymda ställen, Oasis Cafe 

(176 Endicott Street) med art déco-interiör, jazz och hemlagat 

krubb, eller Regina Pizzeria (11 1/2 Thatcher Street) som 

sägs ha Bostons bästa pizza. 

Om man tänder på italiensk mat finns det gott om sådant 

i North End, om man brinner för kinesiskt kan man prova 

någon restaurang i Bostons Chinatown (T-bana: gul linje till 

Chinatown), promenera längs Beach, Kneeland och Tyler 

Street, som har många restauranger. 

Restauranger som serverar fisk- och skaldjur tenderar att 

vara dyra, men det finns en mycket ansedd kedja som går 

under namnet Legal Sea Foods där man får ostron och

”Clam Chowder” (Boston Park Plaza Hotel, 35 Columbus 

Ave; Statler Office Building, 27 Columbus Ave; Copley Place, 

100 Huntington Ave; Prudential Center, 800 Boylston Street; 

Kendall Square, 5 Cambridge Center, osv). 

Harvardstudenter har sedan 1960 kunnat smälla i sig stora 

köttiga hamburgare, färska pommes frites och tjock frappé på 

Mr & Mrs Bartley’s Gourmet Burgers & Salads (1246 

Massachusetts Ave) för $10: Prima junkfood med namn 

som Elvisburger (med ost, champinjoner och bacon) eller 

Madonnaburger (bara kött mellan bröden). 

Läsa 

Helt i en klass för sig bland amerikanska reklamfinansierade 

gratistidningar är Boston Improper som är mer som ett 

riktigt magasin, med bra färgtryck och en blandning av tunga 

reportage och recensioner på kultur och krogar. En annan 

tidning att bläddra genom är universitetsknutna INsite 

Magazine som är lite tunn. Värd en titt är också Boston TAB. 

Ta sig vidare 

Järnvägsstationerna är fyra till antalet varav tre ligger 

centralt, South Station, Back Bay och North Station. South 

Station, 482-3660, är den huvudsakliga knutpunkten för 

alla fjärrtåg och många pendeltåg. Stationen på sydsidan av 

stadens centrum har sin huvudentré från Summer Street (vid 

Atlantic Ave); vänthallen är öppen kl 5:30-03:00. Back Baystationen 

ligger väster om centrum och en del tåg stannar där,

det är en bra station att stiga av vid om man ska till något hotell 

eller vandrarhem i området. Entrén är på 145 Dartmouth 

Street, man tar till höger för att komma till Boylston-gatan, 

sedan vänster mot Back Bay. North Station ligger i norr, 

vid Charlesfloden, och trafikeras av pendeltåg (126 Causeway 

Street; orange/grön T-bana). Söder om Boston ligger Route 

128 Station där man inte ska gå av (den betjänar bara 

förorter). Till New York går tåg från South Station nästan 

varje timme; enkel resa kostar $45. 

Bussterminal för Greyhound, 1-800-231-2222, och 

Trailways, 1-800-639-3317, m fl ligger i anslutning till 

South Station. Av Trailways får man 10-20% rabatt med 

STF:s medlemskort. Från Boston arrangeras billiga bussresor 

till New York och vidare till Washington DC med East Coast 

Explorer, 1-800-610-2680 eller http://www.pipeline. 

com/~nyguide/ece; två gånger per vecka med uppehåll 

vid sevärdheter på vägen och hämtning/avstigning vid 

vandrarhem. 

Logan Airport, 1-800-23-LOGAN, ligger öster om centrum 

på en egen halvö. T-bana: blå linje till ”Airport”, varifrån det 

går gratis skyttelbussar till alla fem terminaler. 

Auto Driveaway, 731-1261, förmedlar driveaway-bilar. 

Värt att veta om ”New England” 

New England är samlingsnamnet för flera delstater 

i nordöstra USA, nämligen Maine, Vermont, New 

Hampshire, Massachusetts, Rhode Island och 

Connecticut. New England koloniserades mycket tidigt av

europeiska pilgrimer, härifrån kom USA:s första författare 

och här finns gamla kyrkor. Det är inte heller konstigt att 

Stephen King förlagt handlingen i de flesta av sina rysare 

till New England, eftersom det är enda området i USA med 

gammaldags europeisk vidskepelse om troll och häxor (på 

annat håll i landet är det ju mest Mutant Ninja Turtles som 

injagar oss med skräck). 

Massachusetts huvudstad är förstås Boston. Beträffande 

Concords författarkoloni, se bokens sista kapitel: ”Slutet på 

resan”. 

Ett par mil nordost om Boston ligger Salem (41 000 inv) som 

är känt för sina häxrättegångar år 1692. Man kan nästan få 

för sig att de är stolta över sitt nattsvarta förflutna eftersom 

staden försöker dra turister till Salem Witch Museum, (508) 

744-1692, i en f d unitarisk kyrka på 19 1/2 Washington 

Square (dagligen kl 10-17; $4) och Witch Dungeon Museum, 

(508) 839-3500, 16 Lynde. Häxavrättningarna tycks ha varit 

ett utslag av religiösa fejder mellan olika kyrkliga fraktioner – 

19 kvinnor hängdes för att de manliga prästerna bråkade. I 

Salem finner man författaren Nathaniel Hawthornes (1804- 

64) födelseplats och ett museum i House of The Seven Gables, 

(508) 744-0991, på 54 Turner Street (dagligen kl 10-16:30; 

$7) – ”Huset med de sju gavlarna” har givit namn åt en av 

Hawthornes böcker. Intressant nog var en av hans förfäder 

domare vid häxdomstolen, vilket bekymrade författaren hela 

livet. Från Bostons North Station tar man pendeltåg mot 

Ipswich-Rockport för att komma till Salem. Om man får tid 

över kan man flanera i den gamla hamnen.

Beatförfattaren Jean-Louis ”Jack” Kerouac föddes 1922 i den 

ganska fattiga staden Lowell nordväst om Boston. Familjen 

var halvfransk och halvkanadensisk, därav namnet. Trots 

familjens fattigdom lyckades Kerouac försäkra sig om ett 

stipendium till Columbia-universitetet i New York (tack vare 

sina idrottsmeriter). Där fick han Allen Ginsbergs hjälp att ge 

ut sin delvis självbiografiska debutroman ”The Town and the 

City” (1950) som handlar om en familj i Lowell. Staden är f 

ö känd som startpunkten för den amerikanska industriella 

revolutionen och har landets äldsta väveribyggnader. 

Pendeltåg avgår från Bostons North Station. 

Söder om Boston sträcker sig en underligt krökt udde ut i 

Atlanten, Cape Cod, populär bland badare och solare. Längst 

ute på udden ligger Provincetown, en ort med bara några 

tusen invånare – som sväller till det mångdubbla så fort det 

blir sommar. I själva Provincetown kan man bo på Outermost 

Hostel, (508) 487-4378, på 28 Winslow Street ($14); annars 

har Hostelling International vandrarhem 16 km söder om 

Provincetown i Truro, HI-Truro, (508) 349-3889, på 

North Pamet Road ($12; stängt sept-19 juni), och ytterligare 

30 km söderut i Eastham, HI-Mid-Cape, (508) 255-2785, 

fax 240-5598, på 75 Goody Hallet Drive ($12; dyrare privata 

stugor; stängt 14 sept-8 maj). På fastlandssidan av Cape 

Cod Bay, närmare Boston, ligger vandrarhemmet Bunk & 

Bagel, (508) 830-0914, på 51 Pleasant Street i Plymouth, 

i närheten av platsen där Mayflower-pilgrimerna förmodas 

ha landstigit i december 1620 och ristat i en häll, den s k 

Plymouth Rock.

Turistbyrån för Cape Cod nås på (508) 362-3225, http:// 

www.capecodchamber.org. Bussar dit körs av Plymouth 

& Brockton Bus Line, (508) 746-0378; fyra dagliga 

bussar i vardera riktning; från South Station (Boston) till 

Provincetown (4 timmar; $20/t o r $38) via Plymouth ($8/t 

o r $14), Eastham ($15/t o r $28), Truro ($18/t o r $34). 

Från Boston kan man ta båt till Provincetown med Bay State 

Cruise Company (t o r $30); (617) 457-1428. 

Från Hyannis (120 km söder om Boston; $11/t o r $20 med 

buss) på Cape Cods sydsida går färjor till Massachusetts 

öar, Martha’s Vineyard och Nantucket; med Woods Hole 

Steamship Authority, (508) 477-8600 och Hy-Line Cruises, 

(508) 778-2600 (trafikerar också mellan öarna). HIvandrarhemmen 

förmedlar rabatterade biljetter till färjorna 

och billigare cykel- eller mopedhyra på öarna. 

På den närmast belägna ön Martha’s Vineyard har en massa 

kändisar semestrat, t ex USA:s presidentfamiljer, CBS gamle 

nyhetsankare Walter Cronkite och popstjärnan John Lennon 

med familj, och i vattnet utanför filmade Steven Spielberg 

den numera närmast klassiska ”Hajen”. Det kan vara dyrt att 

bo på ön om man tar in på pensionat, men som tur är finns 

HI-Martha’s Vineyard, (508) 693-2665, fax 693-2699, 

Edgartown-West Tisbury Road, West Tisbury ($12; stängt 

nov-mars). För att ta sig dit hyr man lämpligen en cykel vid 

färjeläget i Vineyard Haven och cyklar till vandrarhemmet 

11 km söderut. 

Nantucket är också ett populärt semestermål med gammal 

kolonialbebyggelse och fina stränder. Herman Melville bodde

en tid på ön när han skrev på sitt mästerverk ”Moby Dick”. 

Nuförtiden är årets begivenhet filmfestivalen i slutet av juni, 

Nantucket Film Festival. Det sommaröppna vandrarhemmet 

HI-Nantucket, (508) 228-0433, ligger på öns södra sida, vid 

Surfside Beach, 5 km från färjeläget. 

Norr om Massachusetts 

Norr om Massachusetts ligger de små delstaterna New 

Hampshire (1,1 milj inv) och Vermont (560 000 inv). 

Järnvägen upp till Montreal i Kanada följer ganska exakt 

gränsen mellan delstaterna men håller sig på Vermont-sidan, 

bl a kan man komma till Vermonts huvudstad Montpelier, 

där man kan bo på HI-Capitol Home Hostel, (802) 223- 

2104. 

I Vermont bor amerikanska jultomten på Santa’s Land 

i Putney (närmaste järnvägsstationer i Brattleboro 

eller Bellows Fall); med åkattraktioner, djurpark och 

julklappshandel; öppet juni-dec kl 10-17, (802) 387-5550. 

Hostelling International har flera vandrarhem i Vermont, 

ring Yankee Council för mer information om dessa, (860) 

236-2027. 

Längst uppe i USA:s nordöstra hörn ligger delstaten Maine 

(1,2 milj inv) där författaren Stephen King bor i Bangor – 

många av hans historier är förlagda till trakterna runtom. 

Huvudstaden heter Augusta. Delstatens tre vandrarhem 

är öppna endast sommartid: vid kusten ligger HI-Portland 

Summer Hostel, (207) 874-3281, på 645 Congress Street

centralt i staden Portland, och HI-Bar Harbor, (207) 

288-9336, på 27 Kennebec Street i Bar Harbor (Greyhound 

passerar nära vandrarhemmet). I inlandet och mycket isolerat 

ligger HI-Wadsworth Blanchard Farm, Rural Route-2 i 

Hiram, där man bor på en gammal bondgård som ägdes av 

kusiner till författaren Henry Wadsworth Longfellow. 

Turistupplysning: Maine, 1-800-533-9595; New 

Hampshire, 1-800-258-3608; Vermont, 1-800-VERMONT 

eller http://www.discover-vermont.com. 

Söderut från Massachusetts 

När man färdas från Massachusetts mot New York passerar 

man genom den lilla delstaten Rhode Island (1 milj inv) 

och tågen stannar bl a i huvudstaden Providence. Söder om 

Providence ligger Newport (40 000 inv) vid Atlantkusten, 

mest känd för sina musikfestivaler: varje sommar hålls i Fort 

Adams State Park vid hamnen en klassisk festival (juli), en 

folkmusikfestival (aug) och en jazzfestival (något senare i 

aug). I synnerhet är Newport Folk Festival en institution 

inom amerikanskt musikliv sedan 1959, där bland andra Joan 

Baez och Arlo Guthrie slagit igenom, (401) 847-3700. 

Från Rhode Island kommer tåget till delstaten Connecticut 

(3,3 milj inv). Det berömda Yale-universitetet dit svenska 

kronprinsessan Victoria förlagt sina studier ligger i New 

Haven (140 000 inv), och nås per Amtraktåg. På Yale gick 

även James Fenimore Cooper (vars far grundat staden 

Cooperstown) som studerade från 1803 tills han blev

elegerad något senare, pga slagsmål och en explosion som 

han förorsakat. Efter flera år till sjöss började han skriva, han 

skrev bl a ”Den sista mohikanen” och flera andra böcker om 

pionjärhjälten Skinnstrumpa och indianen Uncas. 

I Connecticut finns några få vandrarhem. Ett i huvudstaden 

Hartford, HI-Mark Twain Hostel, 1-800-909-4776 kod 

21, fax (860) 236-4468, på 131 Tremont Street ($13), ligger 

i ett grannskap där kända författare som Mark Twain och 

Harriet Beecher Stowe bott. 

Turistupplysning: Connecticut, 1-800-CT- 

BOUND; Rhode Island, 1-800-556-2484; http://www. 

visitrhodeisland.com.

Slutet på resan 

Nu har vi sett USA. Och det återstår bara en sak. Sista dagen 

i Boston sätter vi oss på pendeltåget, kl 8:55, för att åka till 

historiska Concord, ett litet samhälle ute i skogen, flera 

mil väster om Boston. Concords namn betyder ”Harmoni”, 

men detta var en krigsskådeplats under den amerikanska 

revolutionen i slutet av 1700-talet. Under 1800-talet blev 

samhället något av en författarkoloni där många av Den nya 

världens främsta skriftställare hade sin fasta vistelseort. 

Dagens Concord förefaller dock ha förvandlats till en tjusig 

villaförort till Boston. Stationshuset är ombyggt till butiker 

och biljettförsäljningen har flyttats in i konditoriet Coggin’s 

Bakery, där vi kan köpa oss bagel och kaffe för $2:75. 

När vi flanerar på bygatorna ser vi många fina trähus från 

1700-talet. Nya hus är byggda i en stil som ska likna de gamla 

byggnaderna, det är förmodligen ett symtom på den starka 

sociala kontrollen i en sådan här exklusiv förort. 

Före frihetskriget hade de flesta husägare slavar istället för 

jordfräs, hushållsmixer och andra elektriska maskiner. Dessa 

slavar bodde i ruckel i skogen bakom villorna. Bortsett från 

något enstaka undantag, som slaven Caseys jordkula vilken 

markerats med en skylt, är slavarnas boningar spårlöst 

utraderade. Det enda skälet till att man minns Casey är för 

att han 1775 rymde för att delta i frihetskriget, och sedan 

återvände till Concord som en fri man. 

För att komma från järnvägsstationen till centrum går man 

Sudbury Road upp till Main Street, som är Concords

huvudgata (ursprungligen hette gatan Mill Dam). Längs 

huvudgatan ligger det ett par bokhandlar där man kan 

hitta böcker av bygdens kända 1800-talsförfattare. Main 

Streets korsning med Lexington Road är den lilla byns 

mittpunkt, och inte långt därifrån står en säsongsöppen 

turistinformationskiosk, (508) 369-3120, mitt i en åker 

intill Lexington Road. Concord är ett ytterst stillsamt samhälle, 

inser vi när vi står på denna plats. Med ett inbjudande lugn. 

Och att författare bott här, det är vi beredda att tro. 

Begravningsplatsen Sleepy Hollow Cemetery har en 

speciell ”författarbacke” (Authors Ridge) där de ligger på 

rad, som en enda stor familj. Vi kommer dit genom att fortsätta 

österut på Main Street på andra sidan Lexington Road. 

Ralph Waldo Emerson (1803-82) var en Harvardutbildad 

präst som protesterade mot ortodoxa kyrkliga tankar. 29 

år gammal reste han till Europa där han umgicks med 

författarkollegor som Coleridge och Wordsworth. När han 

återvände till USA bosatte han sig i Concord 1835, och började 

formulera sin filosofiska ståndpunkt i skrift. Emerson drog 

en mängd andra författare till Concord och de flesta av dem 

blev anhängare till en romantisk-idealistisk-individualistisk 

lära som kallades transcendentalism och som hävdade att 

prästerskapet är en överflödig buffert mellan människorna 

och gudomen. Och att var och en är sin gud närmast. Och 

Emerson var deras överstepräst. 

År 1842 flyttade Nathaniel Hawthorne (1804-64) hit för att 

få skrivro – även om han log i mugg åt transcendentalisternas 

förehavanden. Andra författare, måhända mindre ihågkomna, 

men desto mer transcendentalistiska, var en udda folkbildare

vid namn Bronson Alcott (1799-1888), och hans mer 

framstående dotter Louisa May Alcott (1832-88), som blev 

en av USA:s första stora kvinnliga författare. Kritikern och 

författaren Margaret Fuller (1810-50), en av USA:s ledande 

feminister, tillhörde också kretsen kring Emerson och 

Bronson Alcott. Fuller var redaktör för transcendentalisternas 

tidskrift The Dial, men skrev dessutom det monumentala 

verket ”Women in the Nineteenth Century” (1845) innan hon 

reste till Italien för att äkta en markis. Tyvärr utplånades hela 

den Fullerska familjen i ett skeppsbrott på hemvägen. Denna 

färgstarka kvinna har inspirerat till romanhjältinnor hos både 

Hawthorne och andra författare. 

Och slutligen fanns där Henry David Thoreau (1817-1862), 

något yngre än de andra, en gosse från trakten, född och 

uppvuxen i Concord – och troligen betraktad som en parvel 

av de stora författarna. Men Thoreau gav Concord en plats på 

den litterära världskartan med sin bok ”Walden”. 

Concord Museum, (508) 369-9763. 200 Lexington 

Road. Mån-lör kl 9-17, sön kl 12-17; $6/$3. Museum över 

byns historia, bland annat med presentationer av de illustra 

författarna som bott här. Emersons hus ligger nära museet. 

Till Concord åker man med pendeltåget från Bostons North 

Station, mot Fitchburg South Acton, i rusningstid går de 

var 30:e minut, annars är det ett par timmar mellan tågen; 

enkel resa $3:25, rabatter för barn och familjer. Stationen i 

Concord ligger på Thoreau Street.

T i l l W a l d e n 

Från järnvägsstationen tar vi till höger på Thoreau Street 

som löper rakt framför stationen. Vi flanerar till slutet av 

Thoreau Street där denna mynnar ut i Walden Road, 

som vi följer åt höger (åt andra hållet leder Walden Road 

tillbaka in till byn). Vi korsar en motorväg (Route-2) och 

fortsätter ytterligare en bit tills vi kommer till den stora 

parkeringsplatsen vid Walden Pond. Nedanför backen vid 

sidan av vägen finns en populär badstrand med mycket barn. 

Antalet badgäster i den lilla tjärnen (500 000 per år) lär vara 

alldeles för stort, och har lett till så omfattande jorderosion 

att delar av stranden spärrats av. 

Intill badplatsen står en kopia av Henry David Thoreaus 

torp i bästa finnmarksstil och på framsidan finner man en 

underligt kort staty av en stram Thoreau, med ett skägg som 

för tankarna till påskris. 

Om vi förmår att lämna badstranden i tjärnens östra ända, 

kanske efter ett dopp som belöning för att vi tagit oss hit, 

kan vi bege oss in i den mörka barrskogen som sträcker sig 

upp längs norra stranden. Det rasslar i snåren när de röda 

ekorrarna flyr, och myggen sänker sig som ett moln när vi 

skyndar nedför en stig mot en fuktig sänka. Där markerar nio 

stenpelare var det riktiga torpet låg. 

Henry David Thoreau föddes i Concord den 12 juli 1817. Vid 

16 års ålder studerade han redan på Harvard – grekiska, latin 

och gamla engelska ballader – för att bli lärare, men inriktade 

sig istället på att skriva och hålla föredrag. I två år, från 24 

års ålder, var han dräng och lärjunge hos filosofen Emerson

och kom därigenom i kontakt med 1800-talets amerikanska 

intellektuella giganter. För att vidareutveckla Emersons tankar 

(t ex idén att individen skulle uppnå en andlig förening med 

buskar och träd) och prova sin egen teori om att minimerad 

kontakt mellan människa och samhälle är det bästa för bägge 

parter, flyttade Thoreau 1845 ut till Walden, som då låg i en av 

de sista storskogarna i Massachusetts jordbruksbygder. Där 

skulle han under två år försörja sig på det han producerade 

med sina egna händer, och om detta handlar hans klassiska 

bok ”Walden”. När experimentet var avklarat och han flyttade 

bort från Walden, var han trettio år gammal, och det känns 

på något vis lämpligt att jag kommer ut hit på min egen 

trettioårsdag, för att förstå åtminstone en liten smula. 

Jag har levt ungefär trettio år på denna planet, och väntar 

fortfarande på att få höra en gnutta värdefulla eller ens ärligt 

syftade råd från någon äldre än jag. De har inte berättat ett 

dugg, och kan förmodligen inte heller berätta något som är 

av betydelse. 

Kanske är det typiskt att ett sådant experiment i frihetlighet 

skulle komma till stånd strax utanför Boston, den mest 

engelska av USA:s städer, och bara 60 år efter frihetskriget. 

Thoreau flyttade därtill in i sitt torp på en mycket symbolisk 

dag: den 4 juli. Oavhängighetsdagen. Han stod själv för 

arkitekturen – han skriver nämligen att det är lika riktigt 

”att en människa bygger sitt eget hus, som att en fågel bygger 

sitt eget bo”. Och om han någon gång var tvungen att låna

ett verktyg, t ex en yxa, såg han alltid till att återlämna yxan 

skarpare än den varit då han fått den. 

På den tiden var Thoreau en obetydlig skribent som byborna 

i Concord torde ha uppfattat som en excentriker, kanske 

rentav en byfåne, trots att hans skriverier om civil olydnad 

långt senare kom att påverka både Mahatma Gandhi och 

Martin Luther King Jr. (Apropå detta finns följande episod 

nedtecknad: Då Thoreau vägrat att betala skatt – därför att 

pengarna skulle gå till att finansiera kriget mot Mexiko – kom 

skattmasen till Thoreaus torp och förde med honom till häktet. 

När Emerson besökte sin inburade f d dräng frågade han: 

”Henry, varför sitter du här?” varpå Thoreau svarade: ”Och 

varför sitter du inte här?”). När Thoreau lämnade Walden 

Pond sågs inget värde i att bevara torpet utan det demolerades 

i september 1847. Först på 1940-talet blev Thoreauintresset 

så stort att en amatörarkeolog letade fram ugnsmuren, lagom 

till hundrårsdagen av flytten ut i skogen. Därefter har det 

satts upp små skyltar som märker ut Thoreaus bönodling, och 

beundrare har lagt stenar i en hög vid torpet. 

Tillbaka till naturen 

Jag sätter mig på en stubbe några meter därifrån, tänder en 

cigarett för att hålla myggen på avstånd och läser vidare i 

”Walden”. 

Vad kan jag lära mig av bönorna, 

och vad kan bönorna lära av mig?

Handlingen (som är rent dokumentär med essäer på olika 

teman, hämtade ur Thoreaus journal från de två åren vid 

tjärnen) går i korthet ut på att Thoreau ifrågasätter alla de 

konstlade behov vi skaffar oss när vi lever i ett samhälle; man 

sliter för att få ihop pengar till hyran och sliter för att köpa en 

ny kappa om modet så dikterar, skriver han, och i en vädjan 

till sitt eget sunda förnuft bosätter han sig i skogen: 

Jag älskar att vara ensam. Jag har aldrig hittat något 

sällskap som varit mer sällskapligt än ensamheten. 

Han tycker att ”samhället är i allmänhet för billigt. Vi möts 

igen efter väldigt korta tidsrymder, utan att ha hunnit samla 

på oss något nytt av intresse för varandra. Vi möts vid måltider 

tre gånger om dagen, och ger varandra nya smakprov av den 

unkna gamla ost som vi är.” 

I ”Walden” utvecklat Thoreau samma ”den händige mannen 

reder sig själv”-anda, som ekar i Clint Eastwoods cyniska 

Dirty Harry-polis som säger: 

–A man’s gotta do what a man’s gotta do. 

Thoreau fäller ofta stora ord, kanske typiskt för en kille i 30årsåldern 

som är full av övermod. Han ser sin tids USA som 

offer för europeisk kulturimperialism, ”en del försöker slå i 

oss att vi amerikaner, och moderna människor i allmänhet, är 

intellektuella dvärgar i jämförelse med antikens folk eller med 

den elisabetanska tidens människor”. Men vad spelar det för 

roll, hävdar han, för han vore ”hellre en levande hund än ett 

dött lejon”. Thoreau kunde då knappast förutse de omvända

ollerna 100 år senare. Men Mark Twain konstaterade redan 

i början av 1900-talet i en ironisk essä att ”stadigt, ständigt, 

envetet, amerikaniserar vi Europa, och tids nog ska vi fullända 

vår uppgift”. Och kulturimperialismen bytte riktning. 

USA är inte längre det där tokroliga vilda västern från 

fordom. Marlboromannen har fått emfysem, jazzen har 

förvandlats till internationellt allmängods, häpnadsväckande 

intelligensbefriade Hollywoodfilmer väller över världen, 

onyttigheter som Coca-Cola och tuggummi har blivit världens 

populäraste konsumtionsvaror och kaffe säljs ”to go” – för 

avhämtning. Och när de med hjälp av sina rikedomar plundrat 

Europa på all konst och fyllt sina amerikanska museer, har 

någon amerikansk konstsamlare gjort sensation genom 

att starta ett museum för den sämsta konst som någonsin 

skapats. 

Hollywood samlar på nationens minnen och förfalskar dem, 

medan de flesta amerikaner har funnit sin kulturella hemvist 

vid TV-apparaten, med chipspåsen och en sexpack Budweiser 

i beredskap – idyllen varar fram till hjärtinfarkten. Sedan kan 

man likt Timothy Leary och andra framstående amerikaner 

låta frysa ned sin hjärna i väntan på en ny kropp. 

Det är idag lätt att avfärda amerikaner som ett folk, vars 

medelklass vankar omkring på stormarknader iförda 

träningsoveraller och vars överklass föds på kaliforniska gym 

med en färdig solbränna. 

Det senaste och trendigaste yrket är att vara trendforskare 

och försöka se trender innan de blir trender. 

En förvirrad och förvirrande värld. 

Som tror på sin frihet.

Men varför? Varför är det som om himlen skulle vara blåare 

och skogen grönare och fälten frodigare i USA? Är USA 

verkligen det förlovade landet för invandrarna från världen 

över, eller är det bara inbillning att allt är grönare – från 

gräs till pengar – på andra sidan havet? Är det bara för att 

filmbudgetarna är generösare och förmår skapa större och 

sentimentalare illusioner? 

Kanske finns hos Thoreau svaret på frågan vad det är för 

någonting med USA som fascinerar oss européer. Kanske 

är det för att vi upplever amerikaner som vår förvrängda 

spegelbild. Vad vi kunde vara, om vi inte vore det vi är. Kanske 

är det samma fascination som föräldrar känner inför barn: 

ser dem nyfödda i spjälsängen som små kopior av sig själva, 

hälften mamma, hälften pappa, varken mamma eller pappa. 

När barnet växer ser föräldrarna med djup fascination att det 

finns något intelligent bakom den där blicken, en egen vilja 

som är på väg att utvecklas. Kanske känner de skräck inför att 

barnet ska bli stort nog för att göra uppror. Kanske känner de 

avund. 

Och när föräldrarna klagar över de sena nattvanorna och 

öldoften kommer det oundvikliga upproret. Sedan bygger 

barnet eget bo och bildar en ny familj, där livet och utvecklingen 

går vidare. Vanmäktigt åser föräldrarna hur den gamla villan 

töms på antikviteter och flyttas över till Metropolitan Museum 

of Art i Den nya världen. 

USA representerar fortfarande efter mer än 200 år framtiden. 

USA representerar möjligheter. Framtidsmöjligheter. 

Det är en lugn och fin plats vi funnit mitt i skogen. Om hans 

hjärna hade varit djupfryst och kunnat tinas upp för att vara

med oss idag, skulle Thoreau förmodligen känna igen sig 

efter en inledande vilsenhet. Tågen passerar nu som då på 

tjärnens västra sida och även det skulle vara Thoreau bekant. 

Järnvägen blev nämligen klar ett år innan Thoreau bosatte 

sig i skogen och ibland gick han på rälsen för att komma in 

till Concord. 

Thoreaus grav på Sleepy Hollow Cemetery märks ut av en 

enkel sten med det enda ordet ”Henry”. Men i tanken tycks 

han genomsyra hela USA, och hans kulturella fotspår leder 

från den här ensliga dungen ut i världen: 

Universum är större än vad vi kan föreställa oss. Vi borde oftare 

blicka över vår farkosts akterspegel, som nyfikna passagerare, 

och inte bara segla omkring som korkade sjömän, sysselsatta 

med att täta sin båt. 

Ord att ta med på vägen, för en som just lagt USA bakom sig. 

Resor upphör alltid vid en eller annan tidpunkt, som konkret 

och fysisk upplevelse. Det är turistens förbannelse. Man har 

aldrig kommit för att stanna, man kommer alltid för att åka 

hem igen. En dag, förr eller senare, signalerar hemresedatumet 

på flygbiljetten att man ska uppsöka en viss flygterminal där 

planet står och väntar. 

När jag blickar upp mot himlen ser jag att det fortfarande är 

förmiddag. I Europa är det redan tidig kväll. 

The End

Zac O'Yeah - Serum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?