Arfaktablad om Hepialus humuli (Linnaeus, 1758 ... - Artfakta

Hepialus humuli
humlerotfjäril
Fjärilar NÄRA HOTAD (NT)
______________________________________________________________________________
Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Hepialidae (rotfjärilar), Hepialus
humuli (Linnaeus, 1758).
Beskrivning. Humlerotfjäril var förr en mycket välbekant fjäril på slåtterängar. De kritvita
vingöversidorna vid hanarnas pendlande flykt på stället lyste upp skymningen. Den mer diskret
tecknade honan sågs mer sällan. Arten är den största av våra rotfjärilar, vilka skiljer sig från alla
andra fjärilsgrupper genom sina korta trådlika antenner. Fjärilarnas båda vingpar är långsmala.
Honan har gula framvingar med sparsam brun teckning och gråbruna bakvingar. Hos hanen är
båda vingparen glänsande kritvita ovan och svartaktiga undertill. Vingspann hane 43-61 mm, hona
50-70 mm.
Utbredning och status. Humlerotfjäril finns ännu kvar inom hela sitt utbredningsområde, men
har minskat mycket kraftigt i individantal över hela landet. Inga fynd har dock rapporterats från
Gotland under 2000-talet. Minskningen under de senaste trettio åren måste i allt högre grad
tillskrivas förändringarna i markanvändningen. Under 1960-talet kunde stora svärmningar av
hanar ses på gräsmarker över hela landet. Författarens erfarenhet av arten från denna tid är främst
från Göteborgs skärgård. Där skedde en markant minskning från början av 1970-talet och denna
var ännu inte kopplad till förändringar av livsmiljön utan berodde på predation från fiskmåsar som
blivit talrikare, oräddare och upptäckt en ny födoresurs sent på dygnet då de normalt skulle ha
återvänt till sina häckningsplatser. De sista tillfällena med riklig svärmning av hanar upplevde
författaren i Jämtland, Frostviken 1974 och i Åsele lappmark, Dorotea, Ormsjötrakten 1985. Det
kan se märkligt ut att dessa iakttagelser gjordes vid artens nordgräns. Det kan dock ha varit så att
den glesa populationen av måsfåglar däruppe ännu inte förändrat sitt beteende med ett inkluderat
födosökande under kvällen. Även om humlerotfjärilshanar är oerhört lättfångade byten är antalet
svärmningsdygn begränsade. Humlerotfjäril är utbredd över hela landet med nordgräns i
Västerbotten och Lycksele lappmark. Arten når inte upp i subalpin miljö, men upp till de
nordligaste jordbruksbygderna nära övre barrskogsgränsen i norra Jämtland och de södra
lappmarkerna. Arten är aldrig påträffad på Gotska sandön, men har koloniserat i stort sett alla
större skärgårdsöar runt våra kuster. Om man förlitar sig på de rapporter som inkommit till
Artportalen sedan 2003 ser arten ut att ha minskat mer i kustnära områden utom i södra Halland.
Kusten där saknar småöar och har därför färre häckande måsfåglar. I Norge är arten utbredd till
motsvarande breddgrader i Nordland som i Sverige. Märkligt nog saknas arten i stora delar av
Sydnorge och på Västlandet söder om Hardangerfjorden. Den är utbredd i Oslofjordsområdet till
Vestfold och på Östlandet i älvdalarna, samt särskilt rikligt i Sognfjorden och Hardangerfjorden i
vilka arten når fram till kusten. Vidare finns arten i Sör-Tröndelag i yttre delen av
Trondheimsfjorden där trakten väster om Bjugn har stora plana arealer med jordbruksmark. I
Finland nådde utbredningen fram till 1960 bara 62°N, med främsta utbredningen på Åland, i Åbooch
Tammerforsregionerna samt från Karelska näset över nuvarande gräns mot Finland. I Finland
betraktas arten som nyspridd och sällsynt utanför de ovannämnda regionerna där den redan före
1960-talet kunde uppträda lokalt mycket talrik. Idag är den nordligast funnen i södra Österbotten
och norra Karelen. I Danmark är arten utbredd och allmän över hela landet utom i västra Jylland
där fynden är få. Arten saknas på Bornholm. Den nordiska utbredningen är sannolikt präglad av
ofullbordad spridning efter en relativt sen invandring. Människan kan ha bidragit till spridningen
av arten genom förflyttning av larver i rotklumpar med jord av odlade trädgårdsväxter. I
Storbritannien är arten utbredd över hela landet. I de nordligaste delarna samt på Färöarna
förekommer underarten thulensis. Hos denna är vissa av hanarna lika honan på framvingarna och
bakvingarna är mörkt brungrå. Sannolikt är detta en form som uppstått till följd av selektion
genom predationen från måsfåglar. Den är inte lika iögonfallande under parningsflykten som de
vita hanarna som dock hittas lättare av honorna. Den honliknande hanformen kan ha blivit

talrikare i relativt modern tid i likhet med den s.k. industrimelanismen som gjort att helsvarta
former av många nattfjärilsarter idag dominerar i förorenade områden utan ljusare lavar på
stammar och grenar. Det förefaller osannolikt att arten skulle ha spridit sig till Färöarna och
Shetlandsöarna utan människans hjälp eftersom den ännu inte lyckats ta sig till Bornholm.
Världsutbredningen omfattar hela Europa utom Portugal och sträcker sig österut genom Ryssland
och Sibirien, i söder till Kaukasus.
Ekologi. Humlerotfjäril förekommer idag främst i småskaliga mosaiklandskap med små ängar
omgivna av skog. Den kan också förekomma i gles skog och buskmarker. Marken där larverna
utvecklas skall helst vara väldränerad men frisk till fuktig. Den föredrar mullrik jord framför
alltför sandiga jordar. Förr var den också talrik i beteshagar och på slåtterängar, men med de
förändringar som skett inom jordbruket med beteshävden idag allt oftare förlagd till f.d.
åkermarker och fält som omväxlande nyttjas som vall och åker med konstgödning är detta idag en
mindre gynnsam miljö. Predationen från måsfåglar kan vara en modern företeelse i vårt land.
Måsfåglarnas inlärning om det lönsamma med kvällsaktivitet under humlerotfjärilens
svärmningsperiod kan ha spridit sig snabbt inom grupper av dessa sociala fåglar. Fiskmås har
sedan 1970-talet alltmer blivit en stadsfågel som häckar på toppen av byggnader med födosök i
nya omgivningar. Skrattmås var i början av 1900-talet en avsevärt ovanligare fågel. Denna
måsfågel är idag också i hög grad en orädd opportunist i människoskapade miljöer. Lokala
populationer av skrattmåsar har fluktuerat mycket starkt i antal och detta beror sannolikt både på
födotillgång och tillgång till gynnsamma häckningsplatser. Måsfåglarnas predation i mer öppna
gräsmarker kan selektivt ha förändrat urvalet miljöer där humlerotfjärilen lyckas med
reproduktionen till sådana vilka måsfåglarna undviker, såsom gräsmarker omgivna av häckar,
buskage och träd där de utsätter sig för en större risk att bli angripna av t.ex. duvhök eller ugglor.
Humlerotfjäril svärmar bara under en kort tid före mörkrets inbrott och undviker på så vis flertalet
fladdermöss som påbörjar födosöket senare på kvällen. Hanarna flyger också lågt mellan de
högsta gräsvipporna vilket missgynnar fladdermössens sonar. Hanarnas sociala dans, pendlande
på stället, lockar dit oparade honor. Hanen sänder också ut feromoner från doftpenslar på
bakbenen. Parningsvilliga honor flyger in bland hanarna och dyker ned i gräset och slår sig till ro
på ett grässtrå dit den utvalda hanen snabbt infinner sig och kopplar sina analklaffar runt honans
bakkroppsspets. Hanen hänger ofta fritt under honan under parningen som normalt varar ett par
timmar. Honorna är aktiva under en större del av natten och släpper sina ägg under flykten över de
marker hon bedömt som lämpliga. Varje hona har direkt från kläckningen en stor äggmängd, upp
till 1600 ägg. Fjärilarna intar ingen föda men lever ändå förhållandevis länge på de
näringsreserver de lagrat upp under larvstadiet. I södra Sverige flyger fjärilarna under juni och
längre norrut under juli. Larvutvecklingen sker helt under markytan där larven gräver gångar och
äter av rötter av en stor mängd örter och gräs. Artens habitat kan inte karakteriseras efter ett urval
växtarter, men oftare efter jordtypen. Den skapar också silkesinklädda gångar dit den sannolikt
främst tar sin tillflykt vid skinnbyten och under övervintringen, men möjligen också då stora
regnmängder skapar kortvarig översvämning. Larvutvecklingen tar i vårt land sannolikt 2-3 år.
Larven övervintrar som fullväxt och förpuppar sig under försommaren i en lodrät gång som ofta
är så placerad att markytan är direkt soluppvärmd, t.ex. intill stigar och jordvägar. Vid
kläckningen arbetar sig puppan halvvägs upp ur marken och de tomma puppskalen kan med
lätthet påträffas. Vid författarens bostad har honor av humlerotfjäril regelbundet påträffats på UVljus
och tomma puppskal noterats på samma ytor under mer än 20 år. Trots detta har hanarnas
spelflykt aldrig noterats. Möjligen uppstår hanarnas ”parningslekar” bara vid en större
individtäthet med tydligare konkurrens mellan hanarna och är inte helt nödvändiga för en
framgångsrik parning.
Hot. Arten missgynnas av det moderna jordbruket och det allt effektivare marknyttjadet med
igenplantering och igenväxning av outnyttjade gräsmarker och allt tätare trädbestånd i
skogsmarker. Försvinnande småskalig mosaik av öppna och skogklädda ytor kan också vara starkt
negativt. Artens starka minskning kan på sikt leda till utdöende i vissa trakter. Detta är dock

mycket osäkert och bör studeras närmare. Det kan också vara så att arten kan överleva inom det
mesta av utbredningsområdet med en avsevärt lägre individtäthet. Tidig slåtter har under senare år
blivit allt vanligare då ensilagetekniken utnyttjas snart sagt överallt. Humlerotfjäril är sannolikt
gynnad av en orörd högväxt gräsvegetation under parningsleken på de områden där den ännu har
individrika populationer med större svärmningar.
Åtgärder. Populationsutvecklingen i Sverige av humlerotfjäril bör följas noga och om den
försvinner från trakter där den tidigare funnits bör detta rapporteras. Lämna helst några
gräsmarker oslagna under fjärilarnas flygperiod.
Litteratur
Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges
dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.
Bengtsson, B.Å., Johansson, R. & Palmqvist, G. 2008. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar:
Käkfjärilar - säckspinnare. Lepidoptera: Micropterigidae - Psychidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Elmquist, H., Liljeberg, G., Top-Jensen, M. & Fibiger, M. 2011. Sveriges fjärilar - en fälthandbok över samtliga
dag- och nattfjärilar. Aprilina AB, Östermarie.
Karsholt, O. & Nielsen, P.S. 1998. Revidert katalog over de danske Sommerfugle. Entomologisk Forening,
Köpenhamn.
Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.
Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning.
Lunds Univ. Årsskr. N. F. Avd. 2. 57 (4): 61.
Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening.
Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.
______________________________________________________________________________
Claes U. Eliasson 2011. © ArtDatabanken, SLU 2012-03-13