Intervjun som PDF - ProCenter

Länge var den inte någonting, förrän den
plötsligt blev någonting. Popmusiken, alltså.
Kan det förhålla sig på samma sä med
fotogra? Jag ställer frågan till Lena Nytén,
intendent på Bukowskis för samtida
konst och fotogra. ”De som tidigare bara
intresserade sig för traditionellt måleri, blir
mer och mer nykna på fotogra”, säger
hon. ”Och yngre människor tycker a det är
naturligt a se den fotograska bilden som
konst”. På det anrika auktionshuset, runt
hörnet från Berns, blev fotogra en egen
avdelning år 2010. Och intresset för fotokonst
ser ut a öka snabbt.
Jag har alltid varit lite reserverad när det
gäller Bukowskis. Har inte vågat mig in
i de na salongerna, men nu när jag ska
intervjua Lena Nytén har jag inget val.
Intendenten lotsar mig genom stora och
små rum, vi svänger vänster och höger,
kliver genom hallar och uppför trappor tills
vi når en lite större salong med tavlor på
väggarna. Här kan vi tala utan a bli störda,
försäkrar hon.
Lena Nytén, lika avspänd som hon är
propert klädd, ansvarar för samtida och
klassiskt fotogra på Bukowskis i Stockholm,
och det är det vi ska tala om – fotogra
som konst.
Så, vilken roll spelar den fotograska
bilden på Bukowskis?
”Andrahandsmarknaden för fotogra, och
det är ju vad vi är, kom inte igång på allvar
förrän för e par, tre år sedan, runt 2010”,
beräar Lena. Hon jämför med situationen
i USA, där man har ha separata auktioner
för fotogra sedan 70-talet. ”Så vi är ju väldigt
långt eer”.
Jag är nyken på varför.
’DET DÄR MED FOTOGFI,
ÄR DET VERKLIGEN KONST?’
Lena, som själv är konsthistoriker, erbjuder
en förklaring: ”Fotografi och fotografisk
historia har en plats i utbildningen i Amerika,
i skolan”, säger hon, ”så det ligger i deras medvetande,
a det är en konstform”. I arbetet på
Bukowskis här hemma i Sverige möter hon
oa en avvaktande hållning hos kunderna,
som undrar om ’det där med fotogra, är det
verkligen konst?’.
Lena Nytén gjorde sina första lärospån hos
Anders Wall och hans Beijers Auktioner, där
hon ck jobb som trainee i mien av åiotalet.
Eer några år startade hon eget som rådgivare
åt privatpersoner som ville köpa konst. ”Och
2005 ringde de från Bukowskis och frågade
om jag ville börja arbeta med auktioner, och
utveckla den samtida avdelningen”.
Nu sier hon alltså på en av de högsta
pinnarna i konstvärlden, den kommersiella
andrahandsmarknaden för samtida konst och
fotogra. Samtida betyder på Bukowskis verk
av de konstnärer som debuterade på sextiotalet,
då konstvärlden öppnade sig för en större
publik, och av dem som är ver samma
i dag. Jag tänker osökt på den sägenomspunne
Pontus Hultén och hur i slutet
av sextiotalet konst plötsligt blev en publik
aär, pop närmast.
Moderna museet. Var du inte intresserad
av a söka dig dit? undrar jag, aningen okänsligt.
”Nah”, säger hon med e avväpnande leende.
”Jag ck det där trainee-jobbet och på den
vägen är det”. Det är uppenbart a Lena trivs
med sin uppgi på Bukowskis, där mängder av
konst och fotogra passerar hennes skarpa öga.
Förfrågningar från kunder resulterar i en bedömning
och en värdering. ”Om konstverket
platsar på vår ne art-auktion, så tar vi in det”,
förklarar hon. ”Men det kan ju vara så a vissa
konstverk inte, jag menar det kanske är svårt
a sälja dem, och då råder vi kunden a
avvakta e tag”.
Lena Nytén sneglar på min bandspelare, e
oundgängligt verktyg för den som är dålig på
a anteckna, och ber plötsligt om ursäkt för
a hon är lite hes, något jag med bästa vilja i
världen inte kunnat uppfaa. (Skulle knappast
framgå i skri, heller.)
DET HANDLAR
OM KVALITET.
Svänger marknaden mycket när det gäller
verk som är araktiva? Nej, säger Lena Nytén,
och menar a det är kvaliteten på verken
som är avgörande för intresset och budgivningen.
I höstas sålde hon Karin och Lars Halls
svenska fotograska samling, som omfaade
drygt hundra verk. Som mest har utropet
för fotogra (summan av de pris man
begär för verken vid en auktion) legat på åa,
niomiljoner. Dea kan jämföras med siran
tjugofem till treiomiljoner för samtida konst.
”Och då pratar vi generella siror snarare än
exakta, annars blir det för precist, eller hur”,
säger hon muntert.
Jag undrar om framväxten av Fotograska
museet, i Stadsgården har le till e större
intresse för fotokonst. Det tror intendenten,
och menar a Fotograska har givit fokus åt
konstformen. Även de som tidigare inte var
särskilt insaa i fotogra har blivit nykna.
Kan det ha a göra med a Fotograska
känns så tillgängligt? frågar jag. A besökarna
känner sig bekväma där. Lena ler åt något
mig förborgat. ”Det är intressant”, säger hon,
och påpekar a på både Fotograska och
Moderna museet måste man betala inträde.
”Men här, om du vågar dig över tröskeln”,
skraar hon, ”kan du se väldigt mycket nt helt
gratis. Även om du inte köper…” Jag lovar a
jag från och med nu kommer a hänga en hel
del på Bukowskis.
Dags a dyka lite djupare i fotogra, så jag
frågar Lena Nytén om marknaden har några
preferenser vad gäller den tekniska framställningen
av fotograska bilder. Privatpersoner
som köper fotokonst är inte intresserade av
tekniker, säger hon, det de är mest oroade för
är upplagor, a e motiv de köper kan göras
i tusentals exemplar. ”Jag brukar då förklara
a det är fotografen eller konstnären, som
bestämmer vad han eller hon vill göra med sin
bild”. Lena antyder dock a det nns en viss
okunskap bland fotografer, vad gäller upplagor
och marknad.
CHRISTER STRÖMHOLM
HADE INGA UPPLAGOR.
Prosen, samlarna, är däremot intresserade
av vilken teknik som använts för a framställa
den fotograska bilden. Högst i kurs står de
äldre etablerade teknikerna, silvergelatin och
platina. ”Det ska var signerade verk, annars
tar vi inte emot dem”, säger Lena. Däremot
kan det vara onumrerat, för vissa fotografer
har aldrig jobbat med upplagor. ”Christer
Strömholm, som alla känner till, han har aldrig
ha upplagor. När någon har velat köpa en bild
har han låtit sin kopist göra den, och så har han
signerat det färdiga resultatet”.
Men kunde inte Strömholm ha gjort som
Je Koons? Ha en hel silvergelatinfabrik?
”Jomen, han hade sina kopister, för han var
inte intresserad av a stå i mörkrummet själv.
Men fabrik var det inte”. Som kontrast till
Strömholm nämner hon den nske fotografen
Peni Sammallahti, som tar fram alla sina fotograer
själv. ”Enligt hans gallerist Gun Gallery
har Sammallahti beordrat a alla hans negativ
ska förstöras den dagen han dör. Han tar ansvar
för sina bilder”, slår Lena Nytén fast.
Hur är det med de nyare digitala teknikerna?
Alla som arbetar med digitalt framställda
fotografier, som gör konstfoto, bör vara
medvetna om a de ska ha upplagor och a
bilderna ska vara signerade och arkivbeständiga.
Lena Nytén betonar återigen vikten
av a fotograferna/konstnärerna tar ansvar för
vad de lämnar ifrån sig.
DET ÄR SJÄLVA BILDEN
DET HANDLAR OM.
Världskände Helmut Newton arbetar ibland
med upplagor, ibland inte, beräar Lena.
”Han är fotograf, och ville någon ha en bild av
honom, så gjorde han en bild, lär han ha sagt.
Men han gjorde också vissa bilder i upplagor”.
Konklusionen blir a det är själva bilden som
betalar sig. Christer Strömholms så kallade
ikoniska bilder, hans mest kända, de som är
mest omtyckta, blir dyrare och dyrare, enligt
Lena. Pojkarna med handväskorna, tagen i
Paris 1962, är e exempel.
”Men för a återgå till den digitala tekniken”,
fortsäer Lena Nytén, ”det är ju vad man gör
nu, det är ju för framtiden. Och man använder
ju en digital kamera, så varför skulle man
inte använda en digital framställningsteknik”,
frågar hon retoriskt. Skyndar sig sedan a
tillägga a hon inte är någon expert på det
rent tekniska, och återkommer till mantrat
om kvalitet. Vilket naturligtvis gäller oavse
vilken teknik som använts vid framställningen
av bilden. ”Det finns ju analoga bilder som
inte har hanterats bra, där det kanske nns för-