Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio

Pernilla
WADBORG
Paula
JACOBSSON
Jobbi Jobbigt gt
Så funkar jobbSverige
”Provocerande & Självupplevt”

PAULA JACOBSSON
PERNILLA WADBORG
Jobbigt
- Så funkar jobbSverige!
1

© Paula Jacobsson, Pernilla Wadborg 2010
Tryckt hos Papertalk, Stockholm 2010
ISBN 978-91-86377-40-3
2

Varning!
Boken kan innehålla åsikter och upplevelser som kan
beröra och uppröra eller leda till attitydförändringar
och nytänkande inom arbetsmarknadsområdet.
Intag 1-3 sidor dagligen och svälj
ner med ett glas vatten.
Om du upplever något av följande:
• Allergiska reaktioner
• Illamående
• Intelligensvärk
• Skrattretning
• Eller andra overklighetsupplevelser….
Kontakta närmsta politiker och be dem åtgärda det inträffade.
3

4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Prolog................................................................................................................................. s. 9
DEL 1: Gäst i verkligheten
Paula berättar.....
Kapitel 1 Näe, lån räknas inte som en utgift..............................................................s. 15
Kapitel 2 Gör som vi säger annars blir du avstängd!...............................................s. 21
Kapitel 3 De lydiga soldaterna har tagit över............................................................ s. 27
Kapitel 4 Här sponsrar vi inte några företag inte!................................................... s. 35
Kapitel 5 Jag beslutade mig där och då för att använda den
kraft jag hade kvar till att väcka fårskallarna........................................... s. 47
Kapitel 6 Vi talar i alla fall om Sverige, eller vi kanske ska kalla det
”Nya Sverige” eller om man så vill forna Sovjet..................................... s. 55
Kapitel 7 Jag tog tag i dörren, slet upp den och gick förbi fejset.......................... s. 63
Kapitel 8 Förvaring är vad det handlar om och inget annat.................................. s. 71
Kapitel 9 Följande veckor arbetade vi som illrar för projektet............................ s. 81
Kapitel 10 Jublet inom mig ville inte sluta – ett jobb!............................................. s. 93
Pernilla berättar.....
Kapitel 11 Visum till Galenskaparnas Paradis............................................................ s. 105
Kapitel 12 Jobben kommer från himlen......................................................................s. 113
Kapitel 13 Rapport inifrån............................................................................................. s. 123
Kapitel 14 En coach – halleluja!....................................................................................s. 131
Kapitel 15 Kvällskurs - studenter är vi allihopa........................................................ s. 141
Kapitel 16 Match.se.........................................................................................................s. 149
Kapitel 17 Hushållsnära tjänster = karriär som prostituerad?.............................. s. 155
Kapitel 18 AB Buffel och Båg........................................................................................ s. 163
Kapitel 19 Dagis med Kalle Anka och hans vänner.................................................. s. 171
Kapitel 20 1,3 miljoner senare..................................................................................... s. 179
Fotogalleri
Paula Jacobsson................................................................................................................ s. 186
Pernilla Wadborg............................................................................................................. s. 187

DEL 2: It´s puma time
Kapitel 21 Mötet.............................................................................................................. s. 191
Kapitel 22 Kan det bli en TV-idé?................................................................................. s. 205
Kapitel 23 Paula och Pernilla blir pumor.................................................................... s. 217
Kapitel 24 Mjau, sa Pernilla............................................................................................ s. 227
Kapitel 25 Fler blågula original!?!?!...............................................................................s. 241
Kapitel 26 Dags att gå över ån..................................................................................... s. 251
DEL 3: Sverige – under utveckling eller avveckling?
Kapitel 27 Då....................................................................................................................s. 265
Kapitel 28 Nu................................................................................................................... s. 269
Kapitel 29 Framtid...........................................................................................................s. 277
DEL 4: Appendix
Mer om oss The Scandinavian Pumas..........................................................................s. 284
Brist på engagemang har fått Ams att haverera........................................................ s. 286
Jobbigt i siffror.................................................................................................................. s. 288
VIPS Very important people to us................................................................................ s. 290
Kursfakta............................................................................................................................ s. 293
5

Tillägnat Sunda förnuftet
i en helt galen värld
7

PROLOG
Telefonen ringde och det var Paula:
- Vi måste skriva en bok om den här jobbkatastrofen.
Pernilla tänkte en stund, tvekade och svarade:
- Ja, låt oss en gång för alla slå hål på myterna och dra ner brallorna på
politikerna och vanligt folk som hållits ovetandes.
Samtalet var igång, hur skulle de ge rättvisa åt den skam, rädsla och
förnedring som människor blir utsatta för som saknar ett jobb i jobb­
fattigdomens Sverige?
Paula lyssnade med eftertanke:
- Vi kan ju börja med vår story…..
9

DEL 1: Gäst i verkligheten
11

Paula berättar………
” För till mun vad mitt hjärta är fullt av” är en bra bön
när man står inför något viktigt. En kortare variant är:
”Hjälp för i helvete”
Mia Törnblom
13

Kapitel 1
”Näe, lån räknas inte
som en utgift”
Jag höll Linas hand hårt, den kändes liten och varm. Hässelby Gård låg
grått och ganska öde. Huset som socialkontoret ligger i är stort och lite
överväldigande, ganska fin entré, men ändå. Jag satte fingret mot dörrklockan
och jag kunde höra den avlägsna summertonen innanför dörrarna. Ett par
sekunder passerade sen hördes svarstonen som talade om att dörren nu var
öppen och jag var tillåten (!) att kliva in. Receptionisten var en liten grå kär­
ring som passade perfekt in i den bild jag hade av folk som jobbar på social­
kontor.
-Jaha, vad kan jag hjälpa dig med? Hon tittade på mig, liksom för att ut­
värdera vad jag hade för ärende.
-Jag ska träffa Gunilla Svensson, kl 10.15.
-Du kan sitta ned och vänta så kommer hon ut och säger till.
Jag såg mig omkring. Det var cirka 15 personer som satt, stod och vankade
omkring i det grå och ganska kala väntrummet. De flesta med ”utländsk
härkomst” som det så vackert heter, men också två män i femtioårsåldern
med ganska trötta och uppgivna uttryck som såg ut som urtypen av svenska
”karlakarlar”. Såna som man brukar se i gamla svenska filmer om ”arbetar­
klassen”. Två kvinnor med sjalarna tätt knutna kring sina runda ansikten satt
15

och pratade och såg mest ut som om de satt där för att träffas och småprata
lite. Vad fan gjorde jag här? Jag höll Linas hand hårdare, som om jag inte ville
att hon skulle ta del av det här, jag ville hålla henne utanför, men idag hade
hennes dagmamma planeringsdag så det var inte mycket jag kunde göra. På
något sätt ville jag markera att jag egentligen inte alls hörde hemma där, att
det här var första gången i hela mitt liv som jag satte foten på ett socialkon­
tor, men jag insåg att det förmodligen inte var någon i rummet som brydde
sig.
Lina pekade på en ledig stol och ville sätta sig. Jag satte mig på huk bredvid
henne, vände ryggen åt hela rummet och kände hur jag med min kropp
försökte agera som en sköld, som om vi var hotade av människorna i rum-
met. Jag kände mig hotad, ingenting kunde göra mig mer illa till mods än
att befinna mig i en situation där jag helt plötsligt inte klarade mig själv.
Tankar på artiklar jag läst om ”alla som bara gick och hämtade ut en massa
pengar, Sveriges så ”välkända sociala skyddsnät” cirkulerade i huvudet och
jag försökte trösta mig med att de ju måste hjälpa mig, nu när jag var där för
allra första gången i mitt liv. Att det här bara var en engångsföreteelse och
att jag aldrig mer skulle behöva förödmjuka mig. Det är tur att man inte kan
se in i framtiden.
Klockan blev halvelva innan Gunilla kom ut och sa mitt namn. Känslorna
stormade inom mig, inte nog med att man skulle behöva gå till Socialen, de
lät en också vänta som om den bokade tidpunkten bara var för syns skull, som
för att markera hur oviktig jag var och hur de kunde göra som de ville.
Gunilla räckte fram handen för att hälsa och vi presenterade oss. Jag och
Lina följde med in på hennes kontor. Gunilla var gravid, kanske i sjätte
månaden och det kändes som om det gjorde saken lättare, som om hon blev
mer mänsklig på grund av det. En blivande mamma skulle väl i alla fall ha
förståelse för en ensamstående mamma i nöd.
16

Efter en inledande kort konversation blev jag ombedd att berätta vad jag
ville och mitt ärende. Jag berättade som det var, jag hade blivit uppsagd på
grund av arbetsbrist då min senaste arbetsgivare tvingats downsiza och jag
hade aldrig varit med i något fack eller i någon akassa och inte heller anat att
jag skulle kunna bli arbetslös. Nu befann jag mig i en situation när jag inte
kunde betala mina räkningar och var tvingad att söka hjälp. När jag såg in i
Gunillas ögon såg jag bara trötthet, ingen empati, ingen känsla överhuvud­
taget, bara ett torrt stirrande. När hon fått reda på vilka räkningar jag hade,
mina tillgångar (HAHAHAHAHA en Ford Escort som höll ihop med tug­
gummi och gummisnoddar) tog hon fram sina blanketter.
-Ja, du måste sälja bilen, du kan inte få något stöd när du har en bil, hon
tittade uppfordrande på mig, som om ”det borde du fatta”.
-Sälja bilen?!?!?!?! Den är inte värd en spänn, det finns ingen som vill
köpa den. För mig har den däremot ett värde, den ger mig en möjlighet
att vara mer tillgänglig, kunna söka jobb på längre avstånd hemifrån och
veta att jag kan ta mig dit utan att lämna Lina hos dagmamman 14 tim­
mar om dagen (vilket ändå inte skulle gå). Jag tittade på Gunilla för att
se om hon verkligen menade allvar. När hon mötte min blick visste jag av
känslan i magen att hon faktiskt gjorde det.
-Är det inte bakvänt att minska mina möjligheter till att ta jobb vart som
helst, sälja en bil som max kan inbringa 500:- för att jag ska få hjälp att
betala mina räkningar, när nu bilen faktiskt ökar mina chanser till att
aldrig mer behöva komma tillbaka hit?
-Såna är bestämmelserna, jag kan inte hjälpa dig om du har bil. Om du
säljer den är det här det vi kan hjälpa dig med.
Gunilla visade fram sin blankett.
-Men det räcker ju inte till räkningarna? Jag har ju ett lån, som jag
berättade för dig, som kostar 924:- per månad och de rörliga kostnaderna
17

är betydligt större än det där, jag pekade på det belopp hon skrivit ned.
-Lånet räknar vi inte med, det tas inte med i uträkningen.
-Det tas inte med?!?! Vad tas inte med?
-Näe, lån tar vi inte någon hänsyn till, såna är bestämmelserna. Och vad
gäller de rörliga kostnaderna så är de uträknade, de schabloner vi använ­
der gäller för alla.
-Schabloner, vem fan är det som räknat ut dom? Vet du hur mycket det
kostar med dagisavgifter, mat och kläder till en sexåring? Det här belop­
pet är ju rena skämtet.
-Det är det här som gäller. Gunilla såg på mig med samma torra döda
blick som innan.
Jag höll Lina hårdare där hon satt i mitt knä. Jag kände hur halsen snördes
ihop, hur gråten närmade sig med stormsteg, maktlösheten la sig som en blöt
filt runt hela min varelse. Helt plötsligt var jag reducerad till ”ett ärende”, till
och med ett ”standardärende”. Det handlade inte om att hjälpa mig under den
här perioden så att jag kunde överleva, det handlade om att pricka av ärendet,
om jag klarade mig eller inte togs inte med i beräkningen.
-Du menar att ni inte tar någon som helst hänsyn till att jag under hela
mitt liv aldrig bett om en krona, att jag har arbetat och försörjt mig och
min dotter, att jag skulle ha större chans att söka och få ett jobb om jag
får behålla bilen, att det du erbjuder i stöd inte räcker på långa vägar, att
schabloner är viktigare än verklighet. Jag kände hur rösten svek mig och
tårarna började rinna utför kinderna. Lina såg upp på mig och jag hade i
den stunden givit vad som helst för att hon skulle sluppit se mig så här.
-Du kan uttrycka det hur du vill, så här är det och om du kommer tillbaka
och visar mig att du sålt bilen är det här det du kan få.
Aldrig förut i mitt liv hade jag känt mig så liten, så obetydlig, så maktlös.
Här gällde inte verkligheten, här gällde inte mänsklighet, här gällde inte att
18

se vem eller vilken individ du hade framför dig och bedöma saken därefter.
Här gällde regler, stelbenta fyrkantiga regler. Insikten drabbade mig som
ett slag i ansiktet - personen som satt framför mig, var ingen person, trots
att hon satt där med en mage som bevisligen innehöll ett nytt liv. Hon var
inte levande, hon hade lämnat livet utanför kontorsdörren. Här fanns inget
utrymme för liv, här fanns bara utrymme för siffror, bestämmelser och full­
ständig obeveklighet. Jag kände värmen av Lina i mitt knä, jag lät tårarna
rinna, jag visste att det här förändrade mig. Förändrade mig för livet.
Min världsbild, där människan alltid i grund och botten är god och nåbar
– upplöstes som snö på en solig trottoar. Hade jag gjort vad jag kände för att
göra, den där stunden, hade jag försiktigt ställt Lina vid sidan, sedan hade
jag tagit skrivbordet, vält det rakt över den där förbannade zombien, jag hade
skrikit och vrålat, tagit strypgrepp på kärringen tills hon kände samma makt­
löshet, samma rädsla för sitt eget och sitt ofödda barns liv och inte förrän jag
tittat in i hennes ögon och sett att hon förstod hade jag släppt taget. Sedan
hade jag tagit min dotters hand och lugnt gått ut därifrån.
19

Kapitel 2
”Gör som vi säger
annars blir du avstängd!”
”Du är kallad till informationsmöte den 3 oktober kl 09.00 på Arbetsförmedlingens
kontor i Vällingby. Dörrarna stängs kl. 09.00 det är därför viktigt att du kommer
i tid. Mötet är obligatoriskt och frånvaro kan medföra avstängning från akassan.”
Jag läste meddelandet två gånger. Kallad, ja, inte vet jag, det kändes mer
som en order. Jag har aldrig varit något stort fan av myndigheter, jag har
svårt för mentaliteten, de goda soldaterna som arbetar inom myndigheter
som inte tänker själva utan gömmer sig bakom ”såna är reglerna” hur galet
det än blir. Inget eget ansvar, inga självständigt tänkande individer, skräm­
mande, som att möta robotar eller själlösa.
Det här brevet som avslutades i ett hot förvånade mig inte direkt, men tonen
i det fick mig att känna den gamla hederliga tröttheten och frustrationen från
andra möten med myndigheter. Arbetsförmedlingen, som i mina ögon skulle
vara ett serviceorgan för medborgarna i händelse av arbetslöshet hade med
detta korta meddelande tydligt talat om att här var det inte fråga om service
eller tjänster, här var det fråga om kontroll och myndighetsutövning.
Den 3 oktober infann sig med blåst och duggregn. Vädret passade min sin­
nestämning. Jag klev in i duschen och lät varmvattnet mjuka upp kropp och
själ tills jag kände livsandarna återvända något. Informationsmöte, ja, jag
21

visste ju inte så mycket om reglerna som gällde just nu och jag skulle väl i alla
fall ge det en chans. Medan jag frotterade mig torr funderade jag över vilka
kläder jag skulle ha på mig. Vid såna här tillfällen känns det alltid viktigt att
jag klär mig rätt, så att jag känner mig trygg. För det mesta innebär det jeans,
t-shirt och skinnjacka. Men i det här läget kändes det bättre med kavaj, jeans
och skjorta. Det finns ju uniformer för alla tillfällen och kavaj signalerar ofta
någon slags karriärframgång, om den är snygg förstås.
Bussen kom i tid och jag satte mig bredvid en kvinna i övre medelåldern
som tydligen var på väg till jobbet. Hon satt och pratade i mobilen med sin
handsfree dinglande på pälskragen. Till för ett par veckor sedan hade jag på
samma självklara sätt åkt till jobbet varje dag. Jag hade ju varit arbetslös en
gång förut, då utan akassa och därför fullständigt i händerna på Socialen.
Det kändes ändå något bättre nu, jag hade inga tankar på att stanna utan­
för arbetsmarknaden någon längre tid. Jag hade just avslutat en tjänst som
marknadschef, jag hade gjort en bra karriär på företaget till dess orderna
slutade komma in. Nedskärningarna var ett faktum och min avdelning åkte i
tredje omgången. Men jag kände mig inte orolig, jag hade ett bra cv, kunde
mycket och jag visste att jag var driftig nog att hitta något. Det hela kändes
smått overkligt.
Arbetsförmedlingen i Vällingby är säkert varken sämre eller bättre än
någon annan Arbetsförmedling. Men jag undrade hur det var möjligt att just
myndigheter alltid såg så betonggrå och oförlåtande ut. Var det med flit,
var det för att skrämma de medborgare som tvingades uppsöka dem till en
känsla av maktlöshet och litenhet. Hursomhelst är det så att hela byggnaden
andades uppgivenhet och jag drog därför ett djupt andetag innan jag gick in.
Jag kom in i en stor lokal där det stod en massa datorer utspridda på små
datorbord med tillhörande kontorsstolar. Det var säkert mer än femtio per­
soner i rummet. Jag kunde känna lukten av våta kläder och höst. Några få såg
22

upp när jag kom in, men de flesta satt försjunkna i sina egna tankar. På ett
bord stod ett handskrivet plakat: ”Du som ska på informationsmöte, skriv in
dig här!” Jag skrev upp mitt namn och förstod på listan att större delen av de
personer som satt i rummet hade skrivit upp sig redan.
Klockan var tio i nio, så jag kom i tid, som jag alltid gör. Jag sände mig själv
en tacksamhetens tanke – det måste vara skitjobbigt att vara en av de där som
alltid kommer i sista minuten med andan i halsen och förklaringarna forsande
ur munnen. Klockan blev nio och tio över nio men ingenting hände. Jag kände
adrenalinet börja pumpa. Är det något jag avskyr så är det att vänta, ännu
mer så när jag väntar på något som jag inte ens vill delta i. Det var väl själva
fan att det inte fanns en enda jävel på detta kontor som kunde tala om vad
i helvete det var som hände. Om vi skulle vara där klockan nio med hot om
avstängning tycker man ju att de åtminstone kunde skicka ut en soldat för att
tala om till vilket rum vi skulle gå eller alternativt om det nu var så svårt att
vara punktlig, be om ursäkt och berätta varför det blivit sent.
När klockan blev kvart över nio, gick jag in i korridoren bakom det stora
väntrummet och ryckte tag i första bästa person.
-Finns det någon som arbetar här? Jag såg på den mörka lilla kvinnan att
hon blev lite rädd.
-Ja, vad kan jag göra för dig? Hon såg på mig med orolig blick. -Ja, jag är
beordrad att infinna mig här senast klockan nio för ett informationsmöte
och hittills har ingen från Arbetsförmedlingen visat sig, ingen vet var
vi ska vara, ingen talar om ifall mötet är inställt eller vad fan det är som
händer!
-Jo ja, det har tydligen blivit lite försenat, jag ska be någon att komma
ut till er.
-”Jo ja” upprepade jag. Det är förbannat märkligt att när ni kallar till
möte med hot om att vi blir avstängda om vi inte kommer i tid och ni
23

själva – vad blir ni avstängda ifrån om ni inte ser till att mötet kommer
igång i tid?!!
Den lilla kvinnan gick snabbt iväg och kom tillbaka med en manlig kollega.
Jag blängde ilsket på honom och jag såg att han skyggade undan lite. Det
kändes lite tillfredsställande faktiskt.
Vi blev visade till en möteslokal. En ung kvinna i brun kjol och beige skjorta
kom in i rummet tillsammans med en man som såg ut som han för länge
sedan passerat sitt ”bäst före datum”. De ställde sig längst fram och såg ut
över gruppen som under tystnad, förutom skrapandet av stolar, satte sig ned.
-Välkomna till detta informationsmöte. Mitt namn är Yvonne Andersson
och det här är min kollega Magnus Tegbrandt, sa kvinnan med en ganska
tunn röst.
Hon verkade nervös. Hon satte igång en powerpointpresentation och bör­
jade mala. Efter en inledande mikroskopisk kort information om Arbets­
förmedlingens ”tjänster” tog informationen en annan vändning. Vi fick höra
att vi nu stod till arbetsmarknadens förfogande och det innebar att vi måste
söka alla jobb, vi måste söka jobb oavsett om de fanns i Kiruna eller Ys­
tad, vi hade inga rättigheter att tacka nej till ett jobb, oavsett var i Sverige
det låg, vi hade inga rättigheter att tacka nej till ett jobb om vi ansåg att
det var olämpligt, för enligt Arbetsförmedlingen fanns inte några olämpliga
jobb. Hon fortsatte att berätta om våra skyldigheter och hur vi i vår situation
inte längre hade rätt att varken bedöma vilka jobb vi skulle söka eller var
vi skulle bo heller för den delen. Efter varje skyldighet kom den avslutande
meningen; om ni inte rättar efter det kan vi komma att stänga av er från
akassa och annan ersättning. När hon efter cirka en halvtimme avslutade sin
presentation hade stämningen i rummet förändrats. Det var ohyggligt tyst,
tryckt stämning, det var som om hon punkterat samtliga deltagare. Mannen,
Magnus, hade under hela tiden inte sagt ett ord, han hade bara stått bredvid
24

som någon slags ordningsvakt med ett nöjt flin i ansiktet. Yvonne såg upp,
flackade något med blicken och såg på Magnus som för att få ett gillande
någonstans ifrån. Jag hade tänkt, innan mötet, att jag inte skulle engagera
mig, jag skulle vara tyst, lyssna och gå hem, men att sitta där och bli behan­
dlad som om vi alla var olydiga barn som burit oss illa åt på något sätt fick
mig att ändra mig.
-Jag måste säga att den här presentationen hade du kunnat göra på en
minut, för allt du har sagt är i stort sett att vi har inga rättigheter, ni kan
beordra oss att göra vad som helst för annars stänger ni av oss från akas­
san. Jag vet inte var du eller Arbetsförmedlingen fått den här förbannade
attityden ifrån. Många härinne har säkerligen en långt större kompetens
och erfarenhet än vad du har och du tycker att det är lämpligt att tala som
om vi vore halv- eller helidioter. Din kollega har inte sagt flasklock – jag
vet inte vad han har för en roll, om han nu har någon. Det kanske bara
är så att ni förstår att det inte är så intelligent att komma med den här så
kallade informationen och vara helt ensam i rummet med hela den grupp
människor ni har för avsikt att förolämpa. Bara för att sätta det här i lite
perspektiv vill jag informera dig om att utan oss, hade du inte haft någon
lön, det är vi som betalar skatt som ser till att du och dina gelikar har ett
arbete och det vore mer passande att du hade en attityd som visade att du
förstod det. Jag trodde vi befann oss i Sverige år 2003 inte i något jävla
arbetsläger i Gulag!
Jag drog på mig kappan och såg på henne. Hon slog ner blicken, jag såg att
hon var rödflammig på hela halsen, hon stammade fram något som jag inte
hörde och såg vädjande på Magnus som för att be om hjälp. Magnus hade
förlorat sitt nöjda flin och såg mest bara dum ut, men därifrån kom ingen
hjälp alls. Just då, när jag var på väg ut ur rummet, tyckte jag nästan synd
om henne.
25

Kapitel 3
De lydiga soldaterna
har tagit över
Mitt liv hade krympt. Det kändes knappt som ett liv längre. Arbetslös var
helt plötsligt något som innebar fullständig misär. I början, när jag fort­
farande hade några illusioner kvar, hade jag trott att det skulle gå ganska fort
att skaffa ett nytt jobb. Dessutom hade jag varit enfaldig nog att tro på det
jag läst; när du går på akassa får du 80% av din inkomst. As if ! Precis som i
kontrakt från lurendrejare så fanns det en finstilt text. ”dock högst 680:- per
dag”, det vill säga i runda slängar 9600:- per månad efter skatt. Det var inga
80% av min lön, det var en tredjedel.
Under den här tiden som gått när jag skulle försöka få ihop livet för mig
och min dotter på det beloppet hade jag också insett att både journalistkåren
och kanske därför också allmänheten, fortfarande levde i den felaktiga tron
att en arbetslös person på akassa faktiskt fick 80% av sin lön. Artiklar om alla
parasiterande arbetslösa som hade det så bra fick mig nästan att spy.
Mitt liv som innan inkluderat god mat, kläder till Lina och till mig, se­
mestrar och normalitet hade inte längre någon av dessa ingredienser. Jag
kunde inte längre delta i något som helst socialt liv, jag hade inte ens råd med
bussbiljetten. När man tackar nej för femtionde gången börjar vännerna ge
upp. Semester, ja jag mindes hur det var att fundera på vad jag ville göra på
27

semestern, men nu när omgivningen verkade tro att mitt liv var som en enda
lång semester fast verkligheten var som att leva som ett fattighjon vid sekel­
skiftet, kändes det ändå oerhört avlägset. Mathållningen hade förändrats från
normal mat, med lite extra gott till helgen, till rotsaker, soppor, ännu mer
rotsaker och bröd och ibland om jag verkligen fyndat i veckan någon godisbit
till Lina. Livet som förut innehållit glimtar av glädje och lycka hade färgats
brungrått, den tunga uppgivenheten jag vaknade med varje morgon var nu så
välbekant att jag skulle blivit förvånad om den inte var där.
Från att ha varit en människa med oerhört stor kreativitet, lust och en­
gagemang och en fast övertygelse att allt skulle ordna sig hade jag sakta men
säkert dött bit för bit. Vissa dagar var det till och med jobbigt att komma
ihåg att andas. I brevlådan kom förutom räkningar tonvis med anvisningar
om jobb från Arbetsförmedlingen. Hjärtat sjönk varje gång jag såg ännu ett
kuvert med den förhatliga logan. Man skulle ju kunna tro att det skulle kunna
vara till hjälp att få anvisningar om jobb, men saken var den att varje anvis­
ning inte direkt var en anvisning, om man nu ska vara noga med språkets
innebörd. En anvisning var egentligen: ”Du söker det här jobbet annars stän­
ger vi av dig”. Att ständigt bli hotad med avstängning tär på krafterna. De
flesta av dessa anvisningar som Arbetsförmedlingens system letat fram och
spottat ur sig stämde inte överhuvudtaget med de meriter eller kunskaper
jag hade. Den dummaste var nog den som tvingade mig att söka ett jobb som
cykelreparatör! Men exemplen på dumheter är för många för att räkna upp.
Jag hade vid några tillfällen ringt upp och ifrågasatt intelligensen med att
söka ett jobb hos en arbetsgivare när det var uppenbart att jag inte hade
rätt bakgrund. Kunde det inte vara så att denne arbetsgivare, som kanske en
månad senare, hade ett jobb som jag kunde söka, skulle tycka att jag verkade
osedvanligt korkad om jag först sökte som vaktmästare och i nästa månad
som marknadschef. ”Nej så är det inte, då ser ju arbetsgivaren att du är ivrig”,
28

sa handläggaren aningslöst från AF. Men jag vidhöll att det var slöseri med
både min och arbetsgivarens tid och kraft att skicka ansökningar som inte
hade någon anknytning till verkligheten. För handläggarna handlade det om
att jag skulle söka 20 jobb i veckan. Därmed var det punkt. Vilka jobb spelade
ingen roll, men listan skulle postas varje fredag och 20 skulle det vara. Först
hade jag sagt att jag då lika gärna kunde söka kirurgtjänster, eller varför inte
pilot eller rörmokare om jag ändå skulle skita i arbetsgivarens kravprofil.
Men då fick jag höra: ”Nu tycker jag du är dum”. Dum, ja var gränsen går
för att det ska vara dumt var tydligen på helt olika platser i min värld och i
AF:s värld.
Nu hade jag ”fått” en ny handläggare, en kille som ringt upp i förra veckan
och presenterat sig som Göran. Han hade till min stora förvåning låtit trevlig
och ganska normal. Det var jag ju inte bortskämd med i kontakterna med
denna koloss till myndighet. Vi hade bokat tid för ett möte och eftersom jag
nu tillhörde de rättslösa i samhället var det bara att infinna sig.
Den förhatliga lokalen i Vällingby mötte mig, som vanligt på sitt anonyma
grå uttryckslösa sätt. Vis från tidigare ”encounters of the third degree” visste
jag att jag måste ta tag i någon med AF:s loggo på bröstet för att det skulle
märkas att jag faktiskt var där. Annars kunde man få sitta och vänta i timmar.
Jag gick fram till en kvinna i trettioårsåldern som var på väg från ena änden
av rummet till den andra.
-Jag ska träffa Göran Nilsson, nu klockan tio, kan du säga till honom att
jag är här.
Hon såg på mig med ett förvånat uttryck som för att säga; are you talking
to me!?!?!? Jag stirrade uppmanande på henne.
-Du får ta en nummerlapp vid ingången, sa hon och skyndade vidare.
Jag tog ingen nummerlapp utan ryckte tag i nästa logga. Han svarade mig
att han skulle säga till Göran och jag satte mig ned för att vänta. Till min
29

stora förvåning kom Göran ut nästan meddetsamma och jag kände hur ett
aldrig så litet, men ändå, hopp väcktes i bröstet, kanske skulle det här vara en
människa som gick att prata med?
-Hej, Göran, sa han och visade mig till sitt kontor. Han var kanske i
trettiofemårsåldern, såg helt allmän ut, en sån som man liksom inte kan
beskriva för det skulle vara som att beskriva vem som helst.
-Hej, Paula, sa jag.
När vi kom in i hans rum fick jag sätta mig längst in i rummet och han satt
med ryggen mot dörren, ungefär som om han var beredd att på ett ögonblick
sticka ut därifrån. Vi pratade lite om min bakgrund, vad jag hade gjort, vilka
jobb jag hade sökt och vad jag trodde om mina chanser att lösa det här.
30
-Ja, hade jag blivit lämnad ifred och inte fått alla dessa idiotdumma an­
visningar med åtföljande hot hade jag ju haft mer energi och mer tid att
söka de jobb som faktiskt kan ge resultat, sa jag. Det här med att söka 20
jobb per vecka, oavsett om det finns några eller inte, och skriva listor och
skicka över till er tar en jäkla tid och känns helt meningslöst eftersom
det inte handlar om att skicka ansökningar med någon som helst kvalitet
utan bara om att komma upp i rätt antal.
-Vi har ju de regler vi har och söker man fler jobb så är ju chansen större.
-Det kanske stämmer när det gäller okvalificerade jobb och när man är
student, men det är inte riktigt samma sak när man har en bakgrund med
mer kvalificerade uppgifter.
-Där håller jag inte med dig, sa Göran och jag kände hur det där lilla
hoppet som glimtat till slocknade.
-Jag är inte så intresserad av om du håller med mig eller inte, jag har den
faktiska erfarenheten av att komma på intervjuer när de rakt ut säger till
mig att jag är överkvalificerad och de ifrågasätter varför jag sökt tjän­
sten. Jag sökte ett jobb som assistent till HR-direktören på Vattenfall,

hon sa att hon inte tyckte att det verkade vettigt att anställa någon med
min bakgrund och kompetens eftersom jag skulle tröttna på att vara as­
sistent på ett par veckor. Ingenting jag sa ändrade hennes uppfattning.
Ett annat jobb jag sökte var sekreterare på ett headhuntingföretag. Kil­
len som intervjuade mig, var headhunter, och sa direkt att det räckte med
att jag öppnade munnen för att han skulle förstå att det här inte var något
för mig eftersom jag vida översteg de kvalifikationer som behövdes. Jag
har själv suttit i situationen där jag skulle anställa och jag hade inte hell­
er tagit en före detta marknadschef för att steka hamburgare eller vara
receptionist. Jag tror att du underskattar intelligensen hos företagen, de
vill inte slösa sin tid på någon de inte tror stannar. Och de tror inte att
jag stannar på en okvalificerad tjänst eftersom jag haft de jobb jag haft
tidigare.
-Men de borde ju vara glada att någon med din kompetens vill ha ett sånt
jobb, Göran såg inte fullt så säker ut längre.
-Det kan man tycka, men de tar ju självklart hellre någon som de ser har
en potential att nöja sig med tjänsten och också känna engagemang och
intresse utan att ha ambitionen att söka chefens jobb inom ett år. Ambi­
tion och kompetens är inte alltid en tillgång. Ambitionen kan jag ju tona
ner, men vad jag gjort har jag gjort. Jag kan ju inte ljuga ihop ett helt
falskt cv för att få en vaktmästartjänst, eller hur?
-Det tror jag inte är nödvändigt, men du måste ändå fortsätta att söka 20
jobb i veckan, det kan jag inte göra någonting åt.
-Tycker du att det verkar fungera bra med den här regeln?
-Det kan jag inte uttala mig om, men jag har inte mandat att låta dig
slippa, då vill ju alla slippa. Göran såg ut som om han faktiskt trodde att
jag skulle visa honom förståelse för sitt argument.
-Om alla vill slippa kanske det betyder att alla inser att det här inte
31

fungerar och att det skulle vara avsevärt mycket mer effektivt att verklig­
en gå in för ett par kvalitativa ansökningar per vecka, eller en per vecka
eller en per månad om det nu bara finns en utannonserad tjänst som
stämmer överens med min kompetens. Fattar ni inte att arbetsgivarna på
grund av det här drunknar i ansökningar för varje utannonserad tjänst
och att de måste avsätta tid och personal för att gå igenom dem. Det
kommer sluta med att de inte utannonserar sina tjänster alls, för det blir
ohanterligt.
-Jag tycker att du har en tråkig attityd, Göran såg allt bistrare ut.
-Tråkig attityd?! För att jag vet hur saker och ting fungerar och ni inte
gör det utan lever i er egen värld med regler och bestämmelser som inte
är till hjälp för någon?
-Nu lyssnar du på mig, jag vet hur saker och ting fungerar och så här är
det. I det här sammanhanget så är du arbetslös, det innebär att du står till
arbetsmarknadens förfogande och det är inte upp till mig att ifrågasätta
de politiska direktiv vi får. Så egentligen, för att fatta mig kort, är det så
att när vi knäpper med fingrarna, hoppar du, om du inte vill bli avstängd
förstås?
Där kom det, det som alltid blev slutet på alla diskussioner. De hade makten
och jag hade ingen. Jag var tvingad att finna mig i den ena dumheten efter den
andra för jag måste ju försörja min dotter och ha tak över huvudet. Vredens
tårar steg i ögonen men jag skulle hellre begått harakiri på stället än att visa
honom att han fått mig dithän. Jag visste att rösten inte längre skulle bära om
jag sa något så jag plockade tyst ihop mina kläder som för att gå.
-Då förväntar jag mig att du skickar in din lista som förut och söker de
tjänster vi anvisar dig. Jag kunde höra hur maktfullkomlig han kände sig
i det ögonblicket. Han visste att jag inte hade något att sätta emot.
Jag sa ingenting mer, jag tog på mig kappan och tog tag i min handväska
32

och gick mot dörren. Blandningen av känslor, av vrede, av vemod, av upp­
givenhet fördelade sig i kroppen. Jag nästan sprang nerför trapporna och
ut i friheten. Det här var inget liv, det här var bara en existens, där det inte
fanns någon plats för det som var jag. Soldaterna hade övertaget, de blinda,
de döva, de hjärtlösa. Till den här världen hade jag satt ett barn, det kändes
oförlåtligt.
33

Kapitel 4
”Här sponsrar vi inte
några företag inte!”
Jag hade ju haft egen verksamhet tidigare, och det hade väl egentligen varit
min första tanke när jag blev arbetslös. Det hade ju gått förut så varför inte
nu? Det fick jag svar på ganska snabbt. Reglerna från akassan och Arbets­
förmedlingen visade sig göra det fullständigt omöjligt. Akassan, Unionen, i
mitt fall, lät som om jag förolämpat dem genom att ens fråga hur de ställde
sig till att starta eget och på det viset ”göra mig mer tillgänglig på arbets­
marknaden” som de ju alltid tjatar om. De ville inte höra talas om något
sådant, ”här sponsrar vi inte några företag inte” sa personen jag talade med.
-Men, det är ju fortfarande bara jag, jag blir ju inte ett stort lönsamt
företag för att jag är villig att ta uppdrag och betala mina egna sociala
avgifter?!
-Det har inte med saken att göra, du kan inte ha ett eget företag och
samtidigt akassa.
-Men om jag är anställd av ett bemanningsföretag några dagar här och
där blir det ju i verkligheten samma sak, jag begär bara akassa för
resterande dagar.
-Det får du inte heller göra, man får bara ha ett tillfälle med anställning på
ett bemanningsföretag, annars kan ju folk jobba halvtid och ha heltidslön!
35

Jag insåg ganska snabbt att akassans bestämmelser utgår ifrån att alla som
är med i akassan bara är ute efter att fuska till sig dessa ”enorma” summor.
För ingen normal människa vill väl hellre tjäna 25-30 tusen i månaden än
10?! När det gällde Arbetsförmedlingen hade jag även där ställt frågan under
min första period som arbetslös.
-Nej, just nu är det så att det bara är nyanlända invandrare och personer
som varit arbetslösa i minst 2 år som har en chans till starta eget-bidrag.
-Det verkar ju vettigt, sa jag. En människa som kommer hit och inte
kan en stavelse svenska, eller en person som gått arbetslös i två år och
därmed varken har något socialt kontaktnät eller en krona kvar måste ju
vara de grupper som har störst möjlighet att lyckas med ett nytt företag.
Reglerna som gäller hos våra myndigheter har inte något med verkligheten
att göra. Det kan ju inte finnas en enda person med huvudet påskruvat åt rätt
håll som tror att dessa grupper är de som i första hand ska anses lämpliga för
företagande. Regeringarna i det här landet, oavsett färg, visar med all önsk­
värd tydlighet att de inte har särskilt stort förtroende för eller några högre
tankar om vad som krävs för att vara företagare. Men de har aldrig heller
varit i närheten av det verkliga livet, de har ju jobbat i sin skyddade verkstad
större delen av sina liv och man kanske inte ska begära att de har koll på den
verklighet de tar beslut och lagstiftar om.....
Nu hade dagen kommit när jag varit arbetslös i två år och återigen var det
dags för ett möte med Arbetsförmedlingen, för att tala om starta eget bidrag
den här gången. Krister Jönsson som var ansvarig för detta kom ut i vänt­
rummet och ropade upp mitt namn, faktiskt bara tio minuter efter avtalad
tid! Krister hade på sig en kavaj som måste ha inköpts på Rusta eller Haléns
postorder. En grällt himmelsblå kavaj, en slips som såg ut att ha varit doppad
i både ärtsoppa och potatismos, en skjorta som inte hade ett uns naturfiber i
sig och till det ett par snusbruna chinos. Det luktade unket på hans kontor.
36

-Jaha, så du har tänkt dig att starta eget, Krister såg på mig med bleka
blå lite rödsprängda ögon.
-Jaa, det kan ju i alla fall inte minska mina chanser att komma ur det här,
sa jag.
-Så här fungerar det om du ska få starta eget bidrag härifrån. Du ska först
boka en tid med Nyföretagarcentrum och gå igenom vad de behöver för
att se om din affärsidé håller. Du ska skriva en marknadsplan, en affärs­
plan och göra en budget, både likviditets- och resultatbudget. Krister
stirrade på mig igen som för att se om han skrämt mig till att tänka om
nu när han meddelat mig att det krävdes att jag utförde dessa uppgifter.
-Ja jo, jag förstår, jag har haft egen verksamhet förut.
-Jaha, har du det ja då kanske du känner till Nyföretagarcentrum?
-Ja det gör jag.
-Nå, när du har skrivit ihop det här och konsulten på Nyföretagarcent­
rum gått igenom din affärsidé med dig är det dags för Arbetsförmedling­
en att skicka dig till en av våra konsulter som provar affärsidéer och är
experter på att bedöma om din idé är trovärdig och om du är en person
som har de egenskaper som behövs för att driva egen verksamhet. Och
när vi får svar därifrån gör vi också en egen bedömning av ärendet. Om
allting går vägen får du då starta eget bidrag under sex månader.
-Starta eget bidrag – är det samma pengar som från akassan?
-Ja, det är det men du får inte hålla på mer än sex månader, sen är det slut.
-Det ökar ju inte chanserna direkt, jag har inget utrymme för att överleva
knappt och nu ska jag starta en verksamhet, du förstår att det innebär en
del kostnader? Dessutom brukar man säga att det tar cirka tre år innan
man kan säga om ett företag bär eller inte, särskilt när det gäller att sälja
tjänster?
-Här gäller sex månader.
37

Besöket på Nyföretagarcentrum gick bra, konsulten Björn Nilsson, var
en äldre man med mycket erfarenhet. Han såg inga problem med min idé,
som egentligen bestod av att sälja mina kunskaper eller tjänster, som ett be­
manningsföretag i miniatyr. Affärsplan, marknadsplan och budget knackades
in. Budgeten var ju förstås bara siffror som jag tog mer eller mindre ur luften
eftersom jag inte hade någon kristallkula att titta i så kunde jag inte avgöra
om det skulle gå att sälja 40 timmar i veckan eller bara 3, men en färdig bud­
get blev det.
Telefonen ringde och det var Krister.
-Nu har vi bokat in dig på ett möte med CQ Professionals på Grev Ture­
gatan i stan. De är mycket skickliga och du ska ta med dina handlingar
som du färdigställt så att han kan ta sig en titt på dem. Konsulten heter
Greger Berg och vi har bokat tid till dig på torsdag kl. 13.00.
-OK, och efter det besöket återkommer ni till mig eller ska jag ringa dig?
-Vi ringer dig när vi tagit del av vad Greger rekommenderat.
Grev Turegatan, Greger, CQ Proffessionals, hm, tankarna gick till en dyr
lokal, en kille i Armanikostym som överlägset skulle nedlåta sig att titta på
min affärsplan och ifrågasätta mina kunskaper och möjligheter. Jag skakade
på huvudet och lät bilden tona bort. Jag hade fått låna en bil för besöket och
hittade förvånande nog en parkeringsplats direkt. När jag ringde på dörren,
som inte alls såg särskilt fancy ut och Greger visade sig vara en högst normal
man, i en vanlig kostym, lätt flintis med en släng av övervikt kände jag fak­
tiskt en lättnad.
Greger visade in mig i lokalen som bestod av två rum och en hall. Det såg
helt tomt och öde ut och jag undrade om det här verkligen var en lönande
verksamhet. Det visade sig att CQ Professionals enbart var Greger som
hyrde ett rum här. Trots namnet på företaget var det inte plural, det var bara
Greger. Jag undrade i mitt stilla sinne om Arbetsförmedlingen visste om hur
38

det såg ut i verkligheten? Förmodligen inte, de lät sig säkert imponeras av
företagsnamn och adress.
Greger satte sig i sin läderfåtölj och jag satte mig i besöksstolen. Han gran­
skade mig uppifrån och ned, som om vi träffats på krogen och han försökte
bestämma sig för om han skulle bjuda upp eller inte. Jag såg i hans ögon
att det inte bara var att bjuda upp som han hade i tankarna. När han såg
att jag iakttog honom, harklade han sig lite och verkade komma tillbaka till
verkligheten. Han bad mig berätta lite om min bakgrund och jag hann väl
prata cirka fem minuter innan han föll in med anekdoter från sitt eget liv.
Han berättade om hur framgångsrik han varit när han bott i New York, hur
mycket pengar han tjänat, han berättade om sitt misslyckade äktenskap, sin
svärmors problem med ryggen, hur han återvänt till Stockholm för att han
helt enkelt inte haft råd att bo kvar i New York när tiderna hade ändrats och
framgången dalat. Hur han försörjt sig som konsult på olika områden och hur
det här uppdraget från Arbetsförmedlingen bara var ett av en rad uppdrag.
Det var som den där norska historien, som att se en liten räka sitta och slå
sig för bröstet och hävda med den starkaste röst han kunde uppbåda ”jag är
en hummer, jag är en hummer”. Jag lyssnade och lyssnade, och lyssnade och
lyssnade. Efter att det gått cirka en och en halvtimme började jag undra om
vi skulle komma till saken överhuvudtaget under detta möte. Jag visste att
parkeringstiden skulle gå ut om 45 minuter så jag försökte återföra snacket
till det vi skulle avhandla. Greger var måttligt intresserad.
-Du, min parkering går ut om en dryg halvtimme, vi kanske ska ta och gå
igenom mitt ärende?
-Ja, jo absolut.
Jag berättade den korta versionen om varför och hur jag ville starta eget och
fick väl med ett par kängor till samhällssystemet och Arbetsförmedlingens
regler och bestämmelser. Greger rättade upp sig i fåtöljen som han sjunkit
39

ner i någon slags bekväm släpig ställning med benen utsträckta framför sig.
40
-Vad har du för orderstock?
-Orderstock, jag har ingen orderstock, jag har ju inte ens börjat än!
-För att jag ska kunna rekommendera dig måste du ju ha en orderstock,
på 250’ ungefär.
-Jag vet inte vilken värld du lever i, men jag kan inte ha en orderstock
när jag inte ens har börjat, jag kan inte ragga kunder medan jag går på
ersättning från A-kassan, då blir jag avstängd.
-Ja, man kan ju tycka att det är en gråzon, men det kan du göra i alla fall,
det de inte vet lider de ju inte av.
-Har du en aning om hur rigida de är? Om jag blir avstängd har jag
ingenting att leva på och då är hela grejen borta.
-Men du förstår väl att jag inte kan rekommendera dig om du inte har
en orderstock?
-Och jag hoppas att du förstår att om jag hade en orderstock på 250’
skulle jag knappast sitta här och fråga dig om råd eller dina rekommen­
dationer, då hade jag redan startat oavsett akassa och Arbetsförmedling.
-Jag är en seriös konsult och jag kan inte rekommendera någon som inte
ens har en orderstock.
-Jag tycker du verkar seriöst dum i huvudet, har du träffat någon som
gått arbetslös i mer än två år som kommit hit med en orderstock på
250’!?!?! Är du insatt i hur de här samhällsreglerna ser ut? Dessutom
har du suttit och berättat om dig själv de senaste två timmarna, hur ska
det kunna hjälpa dig att sätta dig in i om jag har en chans att få igång en
verksamhet eller inte?
-Jag vet hur reglerna ser ut, men det är inte alltid bra att följa reglerna.
Greger satt nu upprätt i fåtöljen och hans självbelåtna flin ersattes av en
fientlig min som tydligt visade mig att han insett att den här kvinnan inte

var impad av hans New York- vistelse eller något annat som hade med
honom att göra heller för den delen.
-Så du rekommenderar mig att bryta mot reglerna och börja arbeta i och
för den egna verksamheten innan den blir godkänd?
-Ja, både du och jag vet ju hur det är i verkligheten, man måste ju ha
kunder på gång för att det ska finnas en chans.
-I det här läget tvingas jag försöka ändå, som jag ser det kan det ju
under de här sex månaderna faktiskt dyka upp möjligheter och med den
erfarenhet jag har av bemanningsbranschen så fungerar det faktiskt så
att arbetsgivare där man tillfälligt kommer in och avlastar ofta frågar
om man vill stanna kvar. Om jag inte fixar en firma som går vidare är
möjligheterna att få kontakt med företag och därmed en anställning be­
tydligt större om jag träffar lite företag än om jag inte gör det. Den
egna verksamheten skulle i alla fall ge mig en möjlighet att ha något
att erbjuda dem. Jag kände hur tålamodet med den här neanderthalaren
började tryta och jag visste att både min ton och mitt uttryck visade det.
-Jag börjar undra om du har rätt attityd för att klara en verksamhet, du
vill inte ha en orderstock, du tror egentligen inte på idén och du har ett
temperament som inte talar till din fördel.
-Mitt temperament är det inget fel på, men jag har en svår allergi mot
dumhet. Jag vet inte hur jag ska få dig att fatta att det inte går att kon­
takta företag och erbjuda tjänster som kanske eventuellt kommer att
finnas i framtiden om jag blir godkänd av Arbetsförmedlingen för att
fixa en order-stock. Ingen hade väl varit gladare än jag om jag haft en
orderstock på 250’, men nu ser verkligheten ut som den gör och som
man brukar säga: ”If life gives you lemons, make lemonade.” Det där var
engelska - jag kan översätta om du inte förstod. Det där sista skulle jag
inte sagt, jag vet det, men hans uppsyn gjorde det omöjligt att låta bli.
41

-Jag har fått reda på vad jag ville om dig, jag kontaktar Arbetsförmedling­
en och meddelar dem mitt beslut. Greger försökte återhämta någon form
av värdighet, trots att han vid det här laget borde ha vetat att jag genom­
skådat hans flirtförsök och hans iver att sälja sig själv till mig i första
hand istället för att på ett vettigt sätt gå igenom min affärsplan och det
andra. Han hade inte ens tittat i papperen.
På vägen hem var jag så förbannad att jag hade svårt att koncentrera mig
på bilkörningen. Dessa fantastiska män.....de kan inte se en kvinna utan att
reptilhjärnan går igång. Man brukar säga att Sverige är det mest jämlika
landet i världen, löjligt. Det är i nio fall av tio omöjligt att få en mansperson
att se förbi utsidan och se vad en kvinna har för kompetens och kunskaper. Jag
hade stött på det här i hela min vuxna ålder, ofta blev det ännu värre när de i
min meritförteckning fick se att jag jobbat som modell under flera år. Att vara
blond och kvinna med ett vad man i alla fall kan kalla; fördelaktigt utseende,
innebar att de flesta män inte kunde se något annat än vad reptilhjärnan, eller
om man ska vara lite råare, skrevet, signalerade till dem. Det handlar inte
om att alla dessa män egentligen är intresserade, men deras system slutar
fungera på flera plan när de har en attraktiv kvinna i närheten. Jag var så
jävla trött på det.
Det tog fyra dagar sedan damp det ned ett brev i brevlådan, avsändare
Arbetsförmedlingen. Det var en kopia av Gregers utlåtande.
.....”med hänsyn till detta kan jag INTE rekommendera att Paula Jacobsson
beviljas starta eget bidrag.” såg jag längst ned på den tvåsidiga skrivelsen.
När jag läste igenom pappren såg jag att det förbannade aset inte skrivit ett
ord om mina förutsättningar att starta eget utifrån mina kunskaper, tidigare
erfarenhet och talanger utan hade tagit på sig själv att skriva det som om
han blivit anlitad för att göra en psykologisk profil på mig. Nä nu jävlar! Jag
satte mig vid datorn och skrev ett svar på det här dravlet, skar honom ut­
42

med skulderbladen vad gäller hans kapacitet som konsult på det här området,
beskrev besöket och inkluderade alla detaljer han berättat för mig om äkten­
skap, karriär och svärmor och avslutade med att om jag ville ha en psykolo­
gisk profil gjord skulle jag vara klok nog att gå till ett proffs på området inte
någon misslyckad, amatör till organisationskonsult som hade så mycket egna
problem och som använde de timmar Arbetsförmedlingen betalade 1 200 per
styck till att försöka flirta och imponera på de klienter som hade oturen att
behöva gå till honom. Jag rekommenderade istället Arbetsförmedlingen att
använda pengarna på ett bättre sätt genom att i fortsättningen anlita mig
som konsult på området och på det viset slå två flugor i en smäll – de blev
av med mig och fick dessutom en konsult som faktiskt visste vad hon gjorde
och skulle använda tiden till att bedöma affärsidéer och inte chanserna till
ett ligg.
Jag blev kallad till Arbetsförmedlingen för ett nytt möte. Den här gången
blev jag faktiskt förvånad, de beklagade det inträffade och förstod på allt jag
berättat att den här killen inte var vad han gett sig ut för att vara och att de
därför inte skulle anilta honom fler gånger. Jag fick ett möte med en annan av
deras upphandlade konsulter. Det mötet gick bra och han rekommenderade
Arbetsförmedlingen att godkänna starta eget för min del. När jag återigen
besökte Arbetsförmedlingen och vi skulle gå igenom utskrivning och in­
skrivning i starta eget-världen frågade jag:
-Vad händer om jag efter sex månader inte kan försörja mig på verksam­
heten?
-Ja då är du ute i kylan, då är det Socialen som gäller.
-Socialen, vad menar du?
-Ja i och med att du startar eget så har du sex månader på dig, om du
inte lyckas är du ute ur systemet och kan därför inte få någon ersättning
härifrån. Såna är reglerna.
43

-Så jag har gått igenom hela den här farsen för att få det beskedet nu?!?!
Det fattar du väl att jag inte kan ta en sån chans, jag är ensam familje­
försörjare och kan inte riskera att leva i händerna på Socialen. Hur fan är
det tänkt, är det ett straff för att man vill klara sig själv och försöka med
alla medel man har till buds att få en
inkomst? Det hade ni kunnat tala om från början eller låter ni bli för att
de flesta tar chansen och sen är de ute ur era register?
-Hrrrm nej så är det inte, vi kan inte göra något åt reglerna. Vi är en
politiskt styrd organisation och det är inte vår uppgift att ifrågasätta
direktiven.
-När blir det för dumt för att göra något åt reglerna då? När det är så
uppenbart att saker inte fungerar i verkligheten och att era ”politiska di­
rektiv” får följder som sätter folks hela tillvaro på spel är det inte dags att
reagera då? Om ni får direktiv att skjuta av ett antal arbetslösa för att få
statistiken att se bättre ut, skulle du reagera då? Eller skulle du fortsätta
att vara en god soldat och inte ifrågasätta direktiven utan en tanke på
konsekvenserna?
-Nu tycker jag att den här diskussionen är slut. Jag tolkar det som att du
tackar nej till starta eget bidrag och att du istället fortsätter att söka jobb.
Jag visste att jag som vanligt inte hade något att sätta emot. Det fanns
ingen gräns för hur dumt det fick bli. Allt i jakten på en statistik som gjorde
att det för gemene man såg ut som om Arbetsförmedlingen faktiskt lyck­
ades med sitt uppdrag. Det såg bra ut i siffrorna att 45 000 har startat egen
verksamhet och att dessa 45 000 nu inte fanns kvar i statistiken som arbets­
lösa i landet. Att de flesta av dem skulle tvingas gå till Socialen istället därför
att de inte visste om reglerna var inget man talade högt om. På vägen hem
kunde jag inte hindra mig själv från att spela upp scenerier i huvudet där jag
stod med en AK4 i armarna och sköt vilt omkring mig, de flesta som träffades
44

var politiker men det fanns en och annan konsult med bland offren och såklart
ett helt gäng handläggare från Arbetsförmedlingen.
45

Kapitel 5
Jag beslutade mig där och då för att
använda den kraft jag hade kvar till
-Hej då älskling, vi ses sen.
att väcka fårskallarna
Lina hade redan gått in i lekrummet hos sin dagmamma och jag var på väg
hemåt igen. Vilket liv. Gå upp på morgonen, äta frukost, se till att Lina fick
sin, klä på henne och trava iväg till dagmamman. Sen hem igen, kolla om det
fanns några mail eller jobbannonser, bäva när jag hörde brevbäraren, ifall det
var något nytt påhitt från ss-ledningen (AF) och om orken infann sig att ta
en promenad.
Hur livet kan förändras så till den milda grad av att vara arbetslös. Helt
plötsligt fanns inga andra ljusglimtar än Linas utveckling och sällskap. Varje
gång jag var tvungen att gå till affären var som en straffkommendering. Bara
det absolut nödvändiga, och ibland inte ens det. Gå snabbt förbi delikatess­
disken, det var ändå ingen idé att titta på allt som jag ändå inte kunde köpa.
Mat som tidigare hade varit ett glädjeämne var nu ett nödvändigt ont och
otroligt trist. Jag tog upp en sten på grusvägen och slängde den ilsket fram­
för mig. Luften var fuktig och regnmolnen sänkte sig allt längre ned så det
nästan kändes som om de vilade på mina axlar. Jag kom ihåg en serie jag läst
som liten då tjejen hade haft ett litet envist svart moln som det regnade och
47

åskade ur som följde henne vart hon än gick även om solen sken på alla andra.
Det fanns inget sånt svart moln hängande över mig men jag började undra
om det vilade en förbannelse över mig som tog sig samma uttryck. Vad jag än
gjorde lyckades ingenting. Inga arbetsgivare svarade ens på mina ansökningar,
som trots allt ofta både var annorlunda och inspirerande. Alla tankar om att
starta eget eller komma upp med någon idé som skulle kunna säljas och få
mig ur detta fängelse innehöll något element av kostnader. Och fanns det
inte kostnader så fanns det alltid regler och bestämmelser från Akassa och
Arbetsförmedling som gjorde varje försök att komma loss omöjligt.
Väl hemma igen satte jag mig i soffan i vardagsrummet och stirrade in i
den motsatta väggen. Hur länge skulle jag orka hålla på så här? Det här var
ju inget liv, det var knappt ens överlevnad. Det som bekymrade mig mest
var Lina. Jag ville inget hellre än att vara en bra mamma, en rolig mamma
som hittade på saker, som sa ja till önskningar, som kunde överraska och som
kunde kompensera för en pappa som inte brydde sig. Men helt utan pengar
var det svårt. Det som också var svårt, mycket svårare än jag någonsin kun­
nat drömma om var att hålla det egna hoppet eller den egna lusten att leva vid
liv när jag inte hade någon som helst ekonomisk frihet. Varje gång jag tänkte;
så skulle man kunna göra, insåg jag att det kom med en kostnad och att det
därför inte alls gick att göra. Det kunde vara så litet som att jag hade behövt
frimärken, en tur och returbiljett till stan, mikroskopiska pengar kan tyckas
men lik förbannat pengar jag inte hade. Det var halvmörkt i rummet och
jag kände hur den sista energin lämnade kroppen. Kunde jag ta livet av mig?
Näe, jag måste ju i alla fall hålla ut tills Lina var 18, jag kunde ju inte gärna
lämna henne både utan mamma och pappa. Dessutom skulle jag aldrig våga
och trots att jag kände mig som om allt var hopplöst och värdelöst fanns det,
långt därinne någonstans, en liten gnista som ändå ville tro att det faktiskt
skulle ordna sig och att livet ändå är värt att leva.
48

Jag reste mig och satte på datorn. Det tog en halv evighet för den att vakna
till, den var ju inte direkt ny och vässad. Jag surfade in på Monster, Man­
power, Stepstone, Adecco, Proffice och alla de andra, men insåg snabbt att det
inte kommit in nåt nytt sen igår. Hittills hade jag provat att skicka en massa
ansökningar, en del i form av en tidning, en kontaktannons, i form av vykort,
memorandum, telegram – allt för att ”synas i mängden” utan resultat. Jag
hade tagit kontakt med företag jag tyckte verkade intressanta, berättat om
mig själv och vad jag skulle kunna tänkas tillföra och en del hade svarat och
tyckt det var kul men ”just nu har vi inget behov”. Jag hade ringt till företag,
jag hade besökt dem, jag började skriva böcker, jag skrev noveller, jag fun­
derade på olika sätt att få in svarta pengar, som att baka frukostbröd och sälja
i området, gå ut med hundar, vara samtalspartner eller rådgivare/lyssnare
och starta en betallinje för telefonsamtal, och även om någon enstaka novell
blev såld var det inget som gjorde att det lossnade. Jag funderade på om jag
kunde köpa någon existerande verksamhet men förstod ju att jag inte hade
en chans att få något lån och att chansen att någon skulle vilja skänka bort en
lönsam verksamhet var obefintlig.
Jag gick fram till stereon och satte på en Robbie Williams-cd. När livet fort­
farande var ett liv hade jag alltid kunna få igång livsandarna genom att sätta
på lite bra musik och dansa en stund. Jag höjde volymen, kände hur musiken
gick in i kroppen och började dansa. Jag överlämnade mig till dansen tills
jag kände hur svetten bröt fram i pannan. Då, utan förvarning kände jag hur
tårarna bröt fram och det var som om all frustration, alla besvikelser, all ilska
och all maktlöshet frigjordes från en plats djupt inom mig och kom ut i form
av gråt. Jag satte mig på golvet, satte händerna framför ansiktet och grät,
grät som jag inte har gjort sedan jag var barn. Kroppen riste i hulkningar och
tårarna flödade som en stilla bäck över ansiktet. Det var skönt, skönt att få
släppa taget en stund, skönt att få släppa den krampaktiga viljan att se ut som
49

om allting fortfarande var ok, skönt att gråta som ett barn utan tanke på hur
jag såg ut, eller att någon skulle se mig i detta bedrövliga tillstånd. Nästan
ingen i min bekantskapskrets skulle ha trott sina ögon. De ville se mig som
den starka, som alltid klarade sig, som i motgångar var kylig, klarsynt och
ibland ganska spydig. Någon som var hård som flinta, obändig och alltid ett
stöd att räkna med. Vad skulle de ha sagt nu? Jag brydde mig helt enkelt inte,
allt jag önskade mig just nu var att någon, vem som helst egentligen, skulle
ta mig i sina armar, hålla mig hårt och viska ”allt ordnar sig, allt ordnar sig”
i mitt öra.
Men det fanns ingen här, bara jag. När jag kände att gråten började avta
reste jag mig upp och gick in i badrummet för att snyta mig och skölja av
ansiktet. Jag blev nästan rädd när jag såg min egen spegelbild. Ögonen och
hela uttrycket var som en överdriven bild av hopplöshet. Jag spolade med det
kalla vattnet och fyllde händerna och sköljde ansiktet gång på gång. Det var
så kallt att jag måste dra efter andan när det träffade mina rödgråtna ögon
och kinder. Men jag kände mig ren, ren från insidan och ut. Det var som om
jag spytt ur mig alla känslor och nu var jag rendiskad, tom och klar.
Jag beslutade mig för att ta en riktigt lång dusch, det var som om den här
gråtattacken hade fått all skit att stiga till ytan och jag ville tvätta av mig,
så att inget låg kvar på huden för att irritera. Det kändes underbart att låta
varmvattnet rinna över hela kroppen, jag stod helt stilla och njöt av känslan
och kunde nästan känna hur ett leende höll på att bryta fram. På med rena
kläder och lite smink så att de tydligaste spåren av gråten doldes. Jag gick ut
i köket och satte på en kopp kaffe, det doftade himmelskt. Så här måste det
kännas för alla de som ständigt sökte adrenalinkickar och riskerade livet, när
de efteråt kom till sans och fick en kopp kaffe. Nej, jag hade inte varit nära
döden alldeles nyss, men på något sätt hade något dött inom mig och lämnat
plats för något nytt.
50

Jag kände mig tom, inte ledsen, inte arg, ingenting. Det var annorlunda.
Kanske var det bra, kanske inte, jag kunde inte avgöra det just nu. Tankarna
gick till Arbetsförmedlingen till allt det omöjliga jag upplevt under min tid
som arbetslös. Hur kom det sig att vi här i Sverige hade ett sånt förakt för
”arbetslösa”. Det var ju inte som om jag inte jobbade för att jag inte ville,
eller var lat eller tyckte att jag hade det så bra. Det var ett helvete att vakna
varje dag och inte veta om jag skulle ha råd att köpa mat till mig och mitt
barn, varje inköp gjorde risken större att de fasta räkningarna i slutet av
månaden inte skulle kunna betalas. Som att gå på lina över en oändligt djup
ravin, varje dag, varje timme, varje minut. Hur kom det sig att politiker och
därmed myndigheter tyckte sig ha rätt att i regler, bestämmelser och påbud
ständigt tala om för de som inte hade en anställning att de var helt utan
rättigheter. När jag varit på AF senast träffade jag en man som berättade att
han på ”fritiden” hade velat gå en kvällskurs i gitarrspel, dels för att det var
gratis, dels för att träffa lite andra människor och dels för att han alltid drömt
om att kunna spela gitarr och fått beskedet från akassan att han inte fick ”stu­
dera” medan han gick på akassa – då skulle han bli avstängd. Det hade alltså
kommit till den sjuka gränsen att arbetslösa enligt det svenska samhället inte
hade någon rätt att göra något som gav dem glädje, de skulle ständigt känna
piskan vina över ryggen så att de inte för ett ögonblick skulle känna att de
trivdes i sin situation som arbetslös. Att politiker och övriga samhället kunde
vara så fullständigt befriade från intelligens och kunskap om hur en människa
fungerar gjorde mig mörkrädd. För i själva verket är det ju så att de personer
som orkade företa sig något som gav dem ett andrum och därmed lite kraft
var de som hade störst chans att överleva, klara sig och inte bli så depri­
merade eller frustrerade att de blev farliga för sig själva eller sin omgivning.
Jag funderade över det svenska temperamentet och såg framför mig hur
mer än en miljon människor i samma situation som jag, vände ilskan inåt
51

och blev sjuka, aggressiva eller fick fullständigt psykbryt. Inte undra på att
samhället blivit kyligare, när det blir för stor grupp som känner desperation,
som inte kan försörja sig själva eller sina barn, börjar man tänka i tankar som
inte längre tar hänsyn till lagar, moral och rätt eller fel. Det enda som är rätt
är att överleva. Uttrycket att trängda hästar biter kommer inte av ingenting.
Vad som skulle hända med Sverige, det förut så idylliska landet där folket var
kända eller ökända för att vara så ärliga att de var korkade, där man kunde
lita på sin nästa, där våldet lyste med sin frånvaro var nog ett minne blott.
Hur kunde politiker vara så förbannat aningslösa att de inte insåg att om man
pressar en människa tillräckligt hårt finns bara två utvägar – antingen agerar
man utåt, genom att slå mot sin familj, eller någon oskyldig stackare i en kö,
eller en busschaufför eller så går det inåt och man blir deprimerad, kanske får
riktiga psykiska störningar, blir fysiskt sjuk (alla borde ju veta att det är så
att stress orsakar mer än 95% av alla sjukdomstillstånd) eller så det sista och
slutgiltiga alternativet, man tar livet av sig.
Jag beslutade mig där och då för att använda den kraft jag hade kvar till
att väcka fårskallarna till politiker – och om inte det gick, väcka det svenska
folket till insikt. Det var ingen liten uppgift, men hur tom och tömd jag än
var visste jag att jag hade min intelligens, min kreativitet och den kunskap
om människan och hennes drivkrafter som behövdes för att göra skillnad.
Det kunde inte Arbetsförmedling, politiker eller någon annan heller för den
delen ta ifrån mig. Jag tömde kaffekoppen, ställde ner den i diskhon, tog på
mig jacka, skor, vantar och halsduk och gick ut på en lång promenad.
52

Kapitel 6
Vi talar i alla fall om Sverige,
eller vi kanske ska kalla det
”Nya Sverige” (eller om man så vill
forna Sovjet.)
Politiker har aldrig varit min favoritgrupp av yrkesutövare. Jo, jag tyckte,
när jag var liten att Tage Erlander verkade vara en gemytlig och vänlig farbror.
Men efter det har jag svårt att dra mig till minnes några politiker som väckt
några varmare känslor. Ett av bottennappen måste ha varit när jag såg Göran
Persson strutta omkring med en doktorshatt på huvudet, något löjligare har
jag aldrig sett. Det fick mig också att fullständigt tvivla på systemet som sådant.
Att utse en dryg kille som Göran till hedersdoktor visar inte på någon högre
intelligens, snarare är det obehagligt att en politiker som inte gjort någon
egen insats för någonting utan bara agerat utifrån sitt ämbete ska ”hedras”.
Som jag nämnt tidigare har myndigheter inte heller legat högst upp på min
tio-i- topplista. Sammandrabbningar med Skattemyndigheten, Försäkrings­
kassan och nu Arbetsförmedlingen har alla skingrat eventuella tvivel på att
myndigheter är hjärndöda, mekaniska organisationer där arbetskraften läm­
nat både mänsklighet och personlighet utanför grindarna. Numera måste jag
ändå erkänna att Skattemyndigheten gjort ett jättelyft och faktiskt är en in­
stans där man kan förvänta sig och också få både bra och personlig service.
55

Däremot är ju Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen utom allt hopp,
varken generaldirektörer som varit förut eller som sitter nu tillsammans med
existerande personal verkar ha vad man i dagligt tal kallar sunt förnuft. Men
de som är ytterst ansvariga är politikerna, eftersom det är ”politiskt styrda
organisationer”.
Nu när jag levt som ensamstående förälder under många år och därför tv­
ingats sätta mig in i lagar och regler när det gäller barnomsorg, separationer
och föräldrars respektive ansvar, vid några tillfällen behövt bostadsbidrag
(hahaha bostadslån skulle det heta) och nu varit utan anställning har det
politiska engagemanget och också förtvivlan ökat för varje år som gått.
När Göran var kejsare så skapade han en struktur där ingen politiker, om
han själv inte valde det, kunde ställas till ansvar för någonting. Politikerna
har egna lagar, egna bestämmelser och de sitter skyddade oavsett hur stora
tavlor de gör. Det fyller mig med olust varje gång nya uppgifter kommer
fram om hur politiker i det här landet lever som om de hade en alldeles egen
Vatikanstat där inget sunt förnuft råder, där storhetsvansinnet och bristen
på det egna ansvaret premieras och frodas. Hur det kan vara möjligt att en
yrkesgrupp som är finansierade av medborgarnas pengar, dvs skatt, kan ta
sig såna friheter som de gör? Det indikerar att något är allvarligt ruttet i
det här landet. Bara det här med att de ska ha sin ekonomi tryggad för livet
trots att de faktiskt bevisligen blivit bortröstade, det vill säga på ren svenska,
folket har utvärderat dem och som den arbetsgivare de egentligen är, givit
dem sparken. Varför ska de inte, precis som de flesta andra, anses arbetslösa
och tvingas gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb? Tänk er Göran hos en
handläggare på AF:
56
-Ja, jag anmäler mig som arbetslös, det här är min första dag.
-Jaha, då vill jag veta vad du har för erfarenhet och vilken kompetens du
har?

-Ja jag har varit statsminister i Sverige.
-Jaha, men vad kan du?
-Tja, kan och kan. Jag är bra på att delegera.
-Delegera? Du menar att du inte vill jobba själv?
-Nej, jag menar att jag är bra på att delegera ansvar och leda andra män­
niskor.
-Jaha, men nu är det ju så att du blev bortröstad i det här valet, det talar
lite emot din egen uppfattning om vad du är bra på, eller hur?
-Jo, det kan man ju tycka.
-Så, vad är det du kan?
-Eh, jag måste ju kunna något eftersom jag faktiskt varit statsminister.
-Jag är ledsen om jag verkar upprepa mig men du fick sparken för att folk
inte tycker att du gjorde ett bra jobb, och dessutom har vi ju bara plats
för en statsminister åt gången, och just nu är inte den positionen vakant.
Du får räkna med att ta ett mindre kvalificerat jobb. Du ser ut att ha bra
aptit, McDonalds kanske?
Nej så går det ju inte till. Göran var skicklig, skicklig på att bygga upp en
struktur där han, precis som en kejsare, satt orördbar och aldrig behövde
ta ansvar för det elände han utsatte medborgarna för. Innan valet var han
med i en tv-debatt där han med påklistrad bekymrad min uttalade sig om de
”stackars kvinnorna” som hela sitt liv arbetat som städerskor eller i vården,
deras söndervärkta kroppar och hur väl de förtjänande en behaglig tid på
ålderns höst. Varje gång han öppnade munnen och lät ordet ”solidaritet”
ljuda i rummet surnade mjölken i mitt kylskåp. Om det var någon som trodde
honom vet jag inte, men i mina ögon var det en uppvisning i falskhet och
skådespeleri som på sina ställen kunde ha orsakat en Oscarsnominering.
Göran Persson kunde ha företrätt precis vilket parti som helst, han hade
lika gärna kunnat stå och orera för extremhögern. Hans skicklighet bestod
57

av manipulation och maktbegär något som också till sist fick honom på fall.
Det är fortfarande en gåta för mig hur PR-industrin kan anlita den killen
som givit opålitligheten ett ansikte och betala honom höga arvoden. Men det
säger mer om PR-industrin än vad det gör om Göran. I min värld är det i
alla fall så att den lilla kejsaren för länge sedan hade behövt höra folket ropa:
”Kejsaren är naken, kejsaren är naken!”
Och nu, nu har vi ett nytt gäng som styr över vår verklighet. Alldeles
i början ville jag tro att de hade en vision och en vilja att göra något som
överensstämde med min världsbild. Nu vet jag bättre. Pojkarna Reinfeldt,
herr Hästsvans och lille Littorin har oavbrutet visat att de inte förtjänade
det förtroende de fick i valet. Kvinnorna är inte ett dugg bättre, Maud med
sina hemvävda kläder som talar om ”ivriga bävrar” när hon hela tiden skapar
regler och bestämmelser som visar att det är fri jaktsäsong på bävrar. Män­
niskor med kreativitet och ambition att skapa något nytt eller klara sig själva
gör sig inte besvär i Mauds värld. Förmodligen är det hennes dialekt som
lurat folk att tro att hon är äkta. Men det spelar ingen roll hur norrländskt
redig hennes dialekt är, hon själv är lika clueless som Paris Hilton enligt
min mening. Och fru Socialförsäkringsminister, don’t even get me started.
En kvinna som varit sjuksköterska och därför, får man anta, i alla fall träffat
en och annan sjuk människa och man kan ju hoppas, varit närvarande någon
gång vid utbildningen, som utan att blinka står upp för reformer som är lika
humanitärt högstående som Hitlers ideologi.
Senaste konsekvensen jag hörde angående den s k nya sjukförsäkringsre­
formen var en kvinna, som är så svårt cancersjuk att hennes smärtor gör att
hon inte kan gå själv, som tvingats åka ambulans, och bli uppburen på AF:s
kontor i Malmö på bår för att anmäla sig hos AF för att inte bli helt medellös.
Om inte det är makabert så vet jag i alla fall inte vad som är det. Vi talar i alla
fall om Sverige, eller vi kanske ska kalla det ”Nya Sverige” (eller om man så
58

vill forna Sovjet.) Efter den här typen av hårresande exempel på konsekvenserna
av vår hjärntrusts nya påbud säger Alfons Reinfeldt: ”Det blir alltid några
som kommer i kläm”. Det är inte utan att man önskar att Alfons själv kom i
kläm någon gång, då hade det säkert varit andra tongångar i pressut­
talandena. Det som också har varit anmärkningsvärt nära det forna Sovjet är
hur Försäkringskassan (KGB) uppmanat människor att ange varandra i fall
av misstänkt fusk. Vad kan konsekvenserna bli av det? Man frågar sig oroligt
vad för syn på människan som ligger till grund för den här typen av tilltag.
Kan det vara så att herrar och fröknar politiker känner sig själva för väl och
av den anledningen lever i förvissningen att alla är fuskande parasiter på
samhällskroppen? Som man brukar säga: “It takes one to know one”.
Littorin som exemplifierar att det inte handlar om att ha kompetens och
meriter som är trovärdiga och riktiga utan att det räcker med att tycka att
man själv är värd en examen, är den som utsetts till Arbetsmarknads­
minister! Hans brist på trovärdighet borde därmed vara tillräcklig för att han
skulle sättas på en annan uppgift. Men icke när man sitter i regeringen inte,
då kan man göra vad man vill och ändå, som Göran Persson heller aldrig var
sen med att säga: ”Ha kvar ett fullständigt förtroende”.
Den arbetsmarknad som nu råder, där Arbetsförmedlingen inte längre har
ett uppdrag att förmedla arbeten (som ju inte finns) utan vara kontrollinstans
för alla fuskare som lever lyxliv på akassa eller aktivitetsstöd och se till att
de som har någon livslust kvar snabbt och kirurgiskt precist ska frigöras
från denna, är en arbetsmarknad utan rörelse. Får Littorin som han vill tror
jag han skulle vara nöjdast om alla arbetslösa oavsett om de tidigare varit
med och styrt storföretag och har en kompetens som vida överstiger hans
fattningsförmåga, var kliniskt befriade från allt vad egna initiativ, kreativ­
itet, livslust eller stridslust heter. Att ha över en miljon, och snart ännu fler,
människor som är apatiska och inte gör något motstånd utan är skrämda till
59

lydnad skulle väl sitta som en smäck, kan man tänka. Nyligen hörde jag ännu
en i raden av märkliga s k arbetsmarknadsåtgärder. AF sammankallade till
möte där sextio personer med varierande bakgrund, (dock hade de flesta både
kompetens, kunskap och sunt förnuft), skulle informeras om att de nu skulle
komma att a) antingen bussas upp till norra Skåne för att röja skog, eller b)
ge sig ut på stan för att räkna gatsten. AF var noga med att tala om att detta
inte var ett förslag utan en order.
Hästsvansen som gärna vill att vi ska ha stor respekt för hans kunnande i
nationalekonomi tycks fortfarande inte förstå att svaret på enkla ekvationer
som nedanstående är; obefintlig:
”Om det finns 65 000 jobb och det är 1 miljon som är arbetslösa, hur stor
är sannolikheten att samtliga får jobb”?
Herr Hästsvans svar på det hela är att då ska vi tvinga folk som har fyllt
65 att jobba tills de blir 70, för i ovanstående ekvation är det inte jobb som
saknas utan arbetskraft!?
Det får mig att vilja ställa mig mycket nära honom och ropa: WAKE UP
AND SMELL THE COFFEEE! Inte ens unga högutbildade människor kan
få jobb i det här landet, för DET FINNS INTE TILLRÄCKLIGT MED
JOBB!
Det behöver man inte vara nationalekonom för att räkna ut. Men det är
ett faktum som aldrig tas upp i diskussionerna om arbetsmarknadsåtgärder,
nationens ekonomi eller sjukförsäkringar. Det är helt andra åtgärder än att
piska dem som drabbas av usel politik som behövs. Det kommer inte att spela
någon som helst roll hur mycket man än piskar dessa människor, det blir inte
fler framgångsrika företag och företagare eller nya jobb för det. Det blir, om
man nu har något sinne för konsekvensanalys, istället så att vi får fler brotts­
lingar och därmed fler fängelsekunder, fler sjuka, fler döda, fler barn som
mår dåligt eftersom föräldrarna inte har ork och kraft kvar att finnas där då
60

de hela tiden slåss för att överleva, fler självmord, fler drogmissbrukare, fler
misshandlare.....allt sånt som kostar samhället en massa pengar och resurser.
Det är dock skrämmande uppenbart att denna insikt endast finns hos
gemene man, grannar och ”vanliga dödliga” – i de politiska sfärerna står inte
direkt den analytiska förmågan eller kunskapen om samhällssystem och män­
niskans drivkrafter som spön i backen. Det hade varit önskvärt att det här
gänget, som jag tycker på så många sätt representerar ett blint tunnelseende
tog sig en titt i backspegeln. Sverige blir för varje dag alltmer likt det som
förut var Sovjet; en allt mindre grupp människor har makten över allt större
delar av ekonomin, en allt större grupp lever under existensminimum och
har svårt att överleva, staten sätter in åtgärder som endast går ut på kontroll
och bestraffning och tillsätter olika instanser och tekniska hjälpmedel för att
bugga, spionera och ange varandra – söndra och härska är den filosofi som
råder. Det var inte så länge sedan Sovjet föll, varför tror man då att samma
styrelsesätt ska lyckas här?
Det kan tyckas ännu mer otroligt att det är högerpolitiker som gör sitt
bästa för att skapa en s k kommunistisk stat där den lilla makteliten styr ge­
nom fruktan för repressalier över en folkmassa som för varje dag blir allt mer
desperat. Jag är säker på att även för den tåliga svensken finns det en gräns,
en gräns för hur mycket dumhet man kan stå ut med och när den gränsen är
nådd skiter man i följderna och exploderar. Om man har läst sina historie- och
psykologiböcker så är det inte särskilt långt kvar förrän Sverige ska drab-
bas av både inbördeskrig och revolution. Om revolutionen blir blodig och
våldsam vet jag inte, frågan är väl om våra politiker är korkade nog att våga
vänta och se.
61

Kapitel 7
Jag tog tag i dörren,
slet upp den och
gick förbi fejset
Jag sprättade upp kuvertet, som vanligt med en sjunkande känsla i magtrakten.
Avsändare; Arbetsförmedlingen. ”Den 29 januari, mellan klockan 10.00 och
12.00, är du kallad till intervjuer på Expo. Ett flertal företag kommer att vara
där för att söka personal till ett stort antal tjänster. Ta med dig cv och var
där i tid. Du anmäler din närvaro på plats. Får vi ingen anmälan om närvaro
riskerar du att bli avstängd.”
Dessa underbara ”inbjudningar” eller ”erbjudanden” från Arbetsförmedling­
en lämnade alltid en dålig smak i munnen efter sig. Alltid avslutade med
ett hot om avstängning, inget utrymme för individen, inget utrymme för att
ifrågasätta om det handlade om företag eller tjänster som passade min kom­
petens. Infinn dig eller svält ihjäl! Jag undrade i mitt stilla sinne vem det var
som hade författat dessa anvisningar. Det måste vara en person som var klin­
iskt fri från allt vanligt sunt förnuft, eller bara en fullblodsidiot. Man skulle ju
kunna tro att det här var något bra, att de hade lyssnat på förslaget att faktiskt
jobba mer på att ha kontakt med företagen för att starta en konkurrerande
verksamhet till alla bemanningsföretag och skapa riktiga rekryteringstjäns­
ter. För vilken företagare ville inte hellre ha gratis hjälp att rekrytera än att
63

anlita dyra bemanningsföretag? Problemet är att Arbetsförmedlingen har så
dåligt rykte och att det fortfarande, trots verkligheten, råder en uppfattning
om att människor som är inskrivna på AF är lågutbildade, lågpresterande,
lata bidragsparasiter och Arbetsförmedlingen tycks göra sitt yttersta för att
det ska förbli så. Och ingen vill ju anställa ur det sämsta tänkbara urvalet.
Dessutom tror jag det blir svårt att hitta några anställda inom AF som kan
hantera kontakten med välfungerande företag. Handläggare och andra hör ju
inte precis till intelligensreserven. Förutfattade meningar? Moi? Inte alls, det
är erfarenhet som talar. Den 29 gick jag upp tidigt och gjorde mig i ordning
för besöket på Expo. Med cv:t i handväskan gick jag upp mot Sveavägen.
Utanför stod ca 50 människor.
-Varför står ni här ute, har de inte öppnat? Jag ställde frågan till en kvinna
i 40- årsåldern som stod och huttrade i nordanvinden.
-Jo då, men vi måste passera en sluss och skriva in oss och de har inte
arrangerat det än så vi får vänta tills de ropar in oss.
Ibland hade jag svårt för att tro på det som hände. Arbetsförmedlingen
kallades ju ofta Arbetsförnedringen bland arbetslösa som haft oturen att ha
kontakt med dem, men det fortsatte ändå att förvåna mig att de kunde utsätta
vuxna, helt normala, intelligenta människor för den här typen av behandling.
Tankarna gick till tågen i Tyskland under andra världskriget. Det var som
om man ville säkerställa att vi som beordrats att komma för anställningsin­
tervjuer först separerades från den eventuella självkänsla vi kunde haft kvar.
Förmodligen för att ”det stora antalet företag och jobb” var jobb som låg
under rubriken ”okvalificerade” eller ”utan krav på tidigare kunskaper”.
Jag gick fram till dörren och dunkade näven hårt i glasdörren tre gånger.
Ett ängsligt ansikte dök upp bakom glasdörren och jag sa med ganska hög
stämma:
64
-Öppna dörren! Det ängsliga fejset där inne skakade på huvudet.

-Öppna dörren så jag får snacka med dig! Dörren öppnades på glänt.
-Ni får väl för helvete släppa in oss, det är 10 minusgrader och ni har
öppnat för en timme sedan. Det kan ju inte ha kommit som en över­
raskning att det här skulle ske idag, ordern kom ju i förra veckan.
-Du förstår vi måste se till att alla anmäler sig och att nummerlapparna
till intervjuerna blir rätt.
-Det får ni ordna när vi kommit in. Jag tog tag i dörren, slet upp den och
gick förbi fejset och uppmanade de andra att följa efter. De följde efter och
fejset stod kvar vid dörröppningen och såg nu nästan skräckslagen ut.
Vad fan var det fråga om. Det här var vanliga människor i en utsatt situa­
tion inte våldsverkare och galna fårflockar som måste hållas inom vissa stäng­
sel. Jag vet inte ens om jag hade blivit förvånad om det hade kommit in poliser
i stridsmundering för att spruta vatten på oss eller slå oss med gummiba­
tonger, men så länge jag hade ett uns kvar av livsvilja och kraft kunde jag inte
stillatigande se den här typen av mentalitet utan att reagera.
Inget särskilt hände, folk gick in, ställde sig i den stora väntedelen, en del
loggade in på datorerna som stod där, andra satte sig, en del pratade med
varandra. AF:s personal meddelade att listor där vi måste anmäla oss låg på
borden och om vi missade att skriva våra namn skulle vi bli avstängda.
Jag såg mig omkring i lokalen. Människor började lätta på ytterkläderna
nu när vi kommit inomhus. En del hade försökt klä sig för att se ut som ”kar­
riärmänniskor” andra verkade fullständigt skita i hur de såg ut, det stora
flertalet såg ut som folk gör mest. I ögonvrån såg jag en man i en mycket
snygg kostym som stod en bit bort och såg åt mitt håll. Men innan jag hunnit
titta närmare kom en olycksbroder jag kände fram och hälsade. Vi pratade en
stund och han berättade att han varit på Expo tidigare. Det var alltid dåligt
organiserat, oftast var det arbetsgivare som knappt förtjänade titeln och det
kunde ta upp till sex timmar innan man kom in på intervju.
65

-Kan man inte gå hem nu när man skrivit sitt namn och faktiskt har när­
varo? Frågade jag.
-Näe, alla intervjuare har också listor som skall prickas av och om man
inte har en markering på varje räknas man som frånvarande och riskerar
avstängning.
-Det är inte utan att man känner sig som om man var sex år igen och
omyndig.
-Det är väl själva tanken bakom de här tillställningarna, sa min olycks­
broder trött.
Efter vi hade småpratat i cirka tjugo minuter såg jag återigen hur den
välklädde såg åt vårt håll och när jag tittade upp och log mot honom, släntrade
han över. Han var klädd i en dyr kostym, skjortan var så där vansinnigt väl­
struken, eller så var den helt ny och händerna var välskötta och manikurerade.
Jag kände hans rakvatten innan han kommit tillräckligt nära för att vi skulle
kunna hälsa. Han fortsatte framåt och räckte fram handen.
-Hej, Karl, heter jag. Hans röst var så där släpig som vissa människor på Öster­
malm brukar ha. Lite fin i kanten men ändå med en vilja att verka avspänd.
-Hej, Paula, sa jag och skakade hans hand.
Karl berättade att han varit konsult, organisationskonsult, både i USA och
Sverige och att det företag han arbetat för nu hade dragit tillbaka sin Skandi­
navienverksamhet. Han hade aldrig tidigare varit arbetslös och jag såg på hela
hans uttryck att det här var fruktansvärt obekvämt för honom. Vi småpratade
om våra respektive tidigare jobb, hur svårt det var att överhuvudtaget hitta
ett jobb som stämde överens med våra kunskaper idag och hur det inte ens
gick att ta ”simplare” jobb eftersom det fanns ett sånt enormt utbud av ar­
betskraft idag att ingen anställde någon som inte motsvarade kravprofilen.
Det visade sig att Karl hade en underbar humor och vi hade riktigt trevligt
till dess en av handläggarna ställde sig längst fram i rummet och påkallade
66

vår uppmärksamhet. Hon harklade sig lite och bad om tystnad.
-Välkomna allihop, idag har vi flera företag här som söker ny personal.
Connex är här och behöver 20 nya vakter som ska ambulera på T-banan
för att öka tryggheten, Minova söker telefonförsäljare till deras fantas­
tiska produkter vilket också Strumpkompaniet gör. Vi har också ett stort
företag, Asfro, som söker lagerpersonal. Hon såg sig om bland gruppen
av arbetssökande som nu säkert hade kommit upp till ett hundratal.
-Alla har tagit en nummerlapp hoppas jag. När ert nummer ropas upp
går ni in i det här rummet där varje företag har ett antal intervjuare. Ni
går från station till station tills ni har varit hos samtliga. Var noga med
att se till att de skriver upp ert namn så att ni inte får frånvaro. Ni vet
att de som inte har registrerats hos samtliga företags stationer kommer
att anses som frånvarande och riskerar därmed avstängning. Det sista sa
hon med ett leende, som om vi skulle göra vågen eller nåt.
Jaha, så här befann jag mig nu, det var som att försöka välja mellan Auschwitz
eller Treblinka. Jag drog ett djupt andetag och försökte dämpa den vrede som
likt en skogsbrand tog fart i mitt inre. När mitt nummer ropades upp gick jag
in och först av företagen var Connex. Kvinnan som var intervjuare var kanske
22, hon tittade på mig och anmodade mig att slå mig ner. I rummet satt cirka
15 personer vid små bord, en pinnstol framför på ungefär två meters mellan­
rum mellan varandra. Så intervjuerna hölls liksom i plenum. Fint! Jag räckte
över mitt cv.
-Jaha, du har jobbat som marknadschef senast ser jag, sa hon.
-Ja, det stämmer.
-Varför söker du jobb hos Connex som t-banevakt?
-För att jag måste annars tar de akassan ifrån mig.
-Men det här kan ju aldrig vara något för dig?
-Nej, det är riktigt.
67

Det var en ganska kort intervju. Vidare till ett telefonförsäljningsbolag nummer
ett.
-Hej, jag heter Göran, välkommen.
-Hej Göran, Paula.
Göran tittade på mitt cv och sa:
-Jaha så du har jobbat med marknad, det är ju jättebra, då vet du hur
telefonförsäljning fungerar?
-Ja, det hör man ju på namnet, det behöver man inte ha jobbat med
marknadsföring för att förstå.
-Vi jobbar med ett stort gäng försäljare som alla jobbar på provision. Om
man säljer bra kan man komma upp i 40 tusen i månaden.
-Jaha, men det är enbart på provision så om jag inte säljer något så har
jag ingen lön.
-Det stämmer.
-Hur tycker du att jag ska klara mina fasta utgifter om jag inte vet att jag
har lön. Det kan ju bli ännu sämre än akassa?
-Ja, det är klart, men om an säljer bra kan man tjäna massor av pengar.
-Ja och om man inte säljer något får man jobba heltid gratis, vilket er­
bjudande, måste vara många som har svårt att motstå det. Jag kunde inte
låta bli att bli lite sarkastisk.
Göran såg på mig att det inte var mycket idé att försöka få mig att tro
på hans koncept och släppte mig vidare utan några större protester.Nästa
telefonförsäljarsökare hade naturligtvis samma koncept, ingen försäljning
ingen lön, men mycket snack om hur mycket jag kunde tjäna om jag sålde
massor. Jag hade svårt att se att inte gemene man genomskådade det här, det
var inga jobb, det var som att ta en lott. Visst kunde man tjäna pengar, men
jag har aldrig hört talas om någon som varit telefonförsäljare som blivit för­
mögen direkt. Däremot vet jag flera stycken som haft gratis arbetskraft som
68

sålt deras produkter så att de tjänat storkovan medan försäljarna fått nöja sig
med fickpengar. Intervjuaren skrev upp mitt namn och såg närmast lättad ut
när jag gick.
Sist i raden var det lagerpersonal som stod på agendan. Intervjuaren såg på
mig och berättade att tjänsten innebar att man helst skulle ha gaffeltrucks­
kort, men att de kunde tänka sig att utbilda mig. Jag svarade inte utan såg
på honom för att han skulle fortsätta. Han berättade också att det inte skulle
bli någon direkt lön för arbetet, det här var ett erbjudande som AF kommit
med där företaget ansågs erbjuda praktikplatser och AF stod för notan. Lönen
skulle vara identisk med den ersättning jag hade nu, skillnaden var bara att jag
på heltid, skulle arbeta gratis för ett privat företag, och därmed inte längre ha
möjlighet att söka jobb. Jo, jag kunde få ledigt för att gå på intervju om behovet
uppstod, tillade han. Vilken deal! Wow vem nappade inte på sånt? Som en
ringa tröst i sammanhanget tog det inte mer än en minut efter han tittat på
mitt cv förrän han mumlade något om att han ”ändå var tvungen att berätta
vad det handlade om men att han direkt förstått att jag inte var företagets
nästa gaffeltruckförare.”
När jag kom ut ur rummet såg jag att Karls nummer precis ropats upp och
han var på väg in. Han såg på mig och jag är säker på att han kunde läsa i
mina ögon vad det var som väntade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller
gråta när jag gick ut i vinterkylan igen.
69

Kapitel 8
”Förvaring är vad det
handlar om och inget annat”
När telefonen ringde trodde jag att det var en av mammas dagliga telefon­
samtal, men det var det inte.
-Hej Paula, det är Jill, din handläggare på Arbetsförmedlingen.
Om hon hade varit ”min” hade jag gladeligen gett bort henne till bättre
behövande, men no such luck.
-Hej Jill.
-Nu har jag goda nyheter till dig. Du har fått en plats i Steget, en arbets­
marknadsutbildning!
-En arbetsmarknadsutbildning? I vad?
-Jo, vi har handlat upp helt fantastiska kurser förstår du, den här håller
Medborgarskolan i, något som heter Kompetenstorget och det låter jätte­
spännande. Kursen innehåller både cv-skrivning, olika jobbsökningstips
och en massa olika ämnen.
-CV-skrivning? Jag behöver inte lära mig att skriva cv, jag skulle kunna
hålla en kurs själv.
-Ja, men det här är en helt ny utbildning och de har jättebra resultat de
flesta som har gått den har jobb efter utbildningen.
-Vadå för jobb?
71

-Ja olika jobb som passar med erfarenhet och kompetens, de är jätteduk­
tiga och nu har du fått en plats där.
Hon lät som om hon trodde att jag skulle bli glad. Jag hade aldrig förstått
vilken planet Jill kom ifrån men en människa som låter hyperentusiastisk
över precis allt och som ingen sarkasm, ingen cynism, ingen uppgivenhet
eller ens ren avsky biter på måste komma någon annanstans ifrån.
-Jag skickar information till dig om tider och hur du kommer i kontakt
med dem. Ha en bra dag, kvittrade hon innan hon la på.
Tre dagar senare kom brevet med information om Steget. Medborgarskolan
hade skapat någon slags dotterverksamhet som de kallade Kompetenstorget.
När jag såg att det här var en kurs som höll på i två månader kände jag hur
luften gick ur. Precis när jag stod där vid köksfönstret och läste brevet ringde
telefonen.
72
-Paula Jacobsson? Det här är Susanne från Kompetenstorget, du ska gå
en kurs hos oss?
-Ja det stämmer tydligen, jag står precis med brevet om det här i handen.
-Jag vill bara ringa och önska dig välkommen och få bekräftat att du fått
informationen.
-Det här verkar vara en kurs som håller på i två månader, inne i stan,
betalar ni Sl- kort så att jag kan komma in eller gör Arbetsförmedlingen
det?
-Nej det får du bekosta själv.
-Jag har inga 680:- att bekosta det med, har du en aning om vilka margi­
naler man lever under när man lever på akassa?
-Ja, det får du lösa, den här kursen är obligatorisk och det är närvaroplikt.
-”Det får du lösa” jag härmade henne med en trött stämma, om jag kunde
få fram 700 hundra spänn extra bara för att någon säger till mig, tror
du inte jag hade gjort det för länge sedan. Jag har faktiskt en dotter att

försörja och vi lever på existensminimum som det är nu. Ska du komma hit
och förklara varför det blir en vecka i månaden utan mat i fortsättningen?
-Det är inte min sak att lösa, jag ska bara se till att du är informerad och
att du vet att det är obligatoriskt, det är inget att diskutera. Om du inte
kommer så stänger Arbetsförmedlingen av dig.
Där kom det! Som vanligt. Förbannade nazistfasoner. Jag var så arg att jag
trodde toppen skulle brinna av. Hur fan var det möjligt att Arbetsförmedlingen
så totalt kunde ha rätt att sabotera mitt liv? Tydligen var det så att det inte
räckte med att terrorisera mig, kränka mig och i allmänhet konstant förolämpa
min intelligens, nu hade de makt att sätta den otroligt bräckliga ekonomiska
situationen jag levde i ur spel. Var det här vad samhället hade mest nytta av?
Var det här det som så stort och brett talades om när svenskarna skulle yvas
över den ”svenska modellen”. Den svenska modellen gick inte ut på att bygga
upp och stödja, den gick ut på att köra skiten ur den kraft som fanns så att
man gav upp och la sig ner och dog.
Jag undrade hur EU-ledamöter och övriga i världen skulle se på Sverige om
det blev känt att den ”fantastiska demokratin” hade fler likheter med förföljelse
och hot som alla skulle känna igen från historieböckerna än någon demokra­
ti i framkant. Om omvärlden också visste om hur tafatta de svenska politikerna
var när det gällde att skapa förutsättningar för nya jobb och en expansiv arbets­
marknad i rörelse, är jag säker på att inte ett enda djävla land skulle lyssna på
Persson, Reinfeldt eller någon annan heller som levde på forna tiders rykte
om Sveriges förträfflighet.
Kursen började den 3 oktober. Jag hade lånat 700 kronor av min bror för att
kunna köpa Sl-kort så jag kunde ta mig in till stan. Jag hade klätt mig i kavaj och
jeans och kände mig förbannad men samtidigt maktlös och liten. Medborgar­
skolan på Hagagatan hade lokaler med ”vanlig” utbildning och längst bort i byg­
gnaden låg Kompetenstorget. Jag tryckte på hissknappen och klev av på plan 3.
73

I ett rum som såg ut som uppehållsrummet i mitt gamla plugg, (dvs
bord och stolar uppställda i rader i ett rum helt utan utsmyckning) satt 8 per­
soner och väntade. Det var en blandning av kvinnor och män, jag gick fram
till en blond kvinna som såg vänlig ut.
-Hej Paula, jag räckte fram handen.
-Hej Rositha heter jag. Vad tror du om det här då? Hon hade en småländsk
dialekt och det lät tryggt och vänligt.
-Jag tror ingenting, med tanke på vad Arbetsförmedlingen brukar fixa så
är det säkert under all kritik.
-Tveklöst, sa Rositha och jag förstod att jag hade en själsfrände i henne.
Någon som hade samma uppfattning om den djävla kolossen till myndig­
het som hittills överträffat alla mina uppfattningar om hur fullständigt
huvudlöst en myndighet som styrdes politiskt kunde agera.
Vi blev invisade i en läsesal där borden stod formade i ett U och en ganska
vacker kvinna i propra kläder presenterade sig som Susanne.
-Välkomna hit till Steget. Det här är en kursverksamhet som bygger på
att vi stödjer er i ert jobbsökande med olika aktiviteter. Vi kommer att
studera filosofi, retorik och andra ämnen. För er som är intresserade kan
vi ordna matematik och svenska också. En stor del av tiden kommer att
gå åt till cv-skrivning och jobbsökeri, vi har ett rum med datorer som
ni kan använda på eftermiddagarna, om det är ledigt och leta jobban­
nonser. Varje dag är schemalagd och det är obligatorisk närvaro som vi
är ålagda att rapportera vidare till Arbetsförmedlingen. Om ni inte har
närvaro måste vi alltså rapportera det vidare och Arbetsförmedlingen avgör
därefter om ni blir avstängda eller inte.
Alla blev ombedda att presentera sig kort och det gjorde vi. Demba, en
civilingenjör som arbetat på Ericsson med utveckling av mobilnätet kom
ursprungligen från Kenya, Kamran, en musiklärare från Irak, Rositha som
74

varit butiksägare och butikschef inom mode som kom från Avesta, Nick en
engelsman som jobbat som systemutvecklare och marknadsförare, Gerd, en
medelålders kvinna från Dalarna, som arbetat som matbespisningstant, Bik,
en ung iranier som haft egen restaurang, Axel, en herre i sextioårsåldern som
var renodlad stockholmare, hade arbetat med försäljning i hela sitt liv, Dan
från Ekerö, som hade haft en byrå för webbutveckling och Angela, en colom­
biansk vacker kvinna som också arbetat för Ericsson med systemutveckling
och så jag. Den enda som lät glad och positiv var Gerd, något som genast fick
henne att bli ett objekt för avsky av resten av oss.
När presentation och regler och schema gåtts igenom tog vi rast. Några av
oss gick upp på taket och tog en cigarett och pratade. Demba följde med trots
att han inte rökte. Han såg ganska bister ut.
-Fy fan, vad är det här för en verksamhet? Är det någon som behöver lära
sig att skriva cv här?
-Hahaha, vilket skämt, det här är bara ett sätt att förvara arbetslösa och
hjälpa oss så att vi inte sitter på häcken och gör ingenting om dagarna.
Förvaring är vad det handlar om och inget annat, under tiden kan Arbets­
förmedlingen redovisa att vi är på ”utbildning” och siffrorna friseras.
Men jag kan tala om för er att det här åtminstone verkar uthärdligt i
jämförelse med mycket annat jag hört talas om. Det finns såna hårresande
aktiviteter som går under namnet arbetsmarknadsutbildningar att man
blir mörkrädd, Nick drog ett djupt bloss och skakade på huvudet.
-Har du varit med om något sånt här förut? Jag var tvungen att fråga, jag
började känna mig mer orolig för vad det här var för något och för vad
som pågick runt om i landet.
-Ja, förra året gick jag på något de kallade för Saga, rena helvetet. De
behandlade människor som skit, vi kunde knappt få tillstånd att gå på toa
utan att kursledarna hade synpunkter. Det gick också ut på cv-skrivning,
75

sa de, men mest handlade det om att ha koll på var vi var och se till att så
många som möjligt fullständigt tappade livsviljan innan kursen var klar.
Jag kände hur modet minskade och det var som att kliva in ett avsnitt av
Twilight Zone, verkligheten som jag trodde var min var något helt annat.
Det hade inte förvånat mig om det hade varit fullt av levande döda i rummet
när vi kom tillbaka. På sätt och vis var det faktiskt så det var, en grupp män­
niskor som blivit så tilltufsade av det svenska samhällets s k sociala stöd­
verksamheter att de på flera plan beslutat sig för att dö inombords för att
klara av nästa påhitt. Det enda brottet de begått – var att de förlorat jobbet.
Man kunde ju tycka att det var straff nog, men icke.
Efter tre veckor på denna ”fantastiska kurs” var jag självmordsbenägen.
Det enda som fick mig att gå, förutom hotet att bli avstängd förstås, var den
här gruppen med helt underbara människor. Den enda som hamnat utanför
gemenskapen var Gerd, hon jublade över allting, inklusive de fullständigt
löjliga övningarna i cv-skrivning som ledningen på Kompetenstorget var
fast övertygad skulle göra skillnad i om vi fick jobb eller inte. Deras förslag
och idéer om cv handlade om det mest grundläggande, man skulle skriva i
bakvänd kronologisk ordning, man skulle skriva kortfattat och gärna ha med
”någon liten rolig detalj” som att göra pappret prickigt, rutigt eller varför
inte rött, för att synas i mängden. Kursledaren Susanne gick inte att övertyga
om att det inte var cv:t det hängde på utan att det faktiskt inte fanns tillräck­
ligt med jobb oavsett om vi skrev cv:n som kunde fått Nobelpris i kreativitet.
Jag vet inte hur många diskussioner vi hade om detta ämne, alla, utom
Gerd, var luttrade som ett dystert bikergäng och hade en erfarenhet som inte
alls stämde överens med illusionerna hos de så kallade lärarna på Kompetens­
torget. Gerd som genom sin entusiasm och uttalanden om att denna kurs var
”det härligaste hon varit med om” fick oss att planera lönnmord, men vi kom
inte så långt. Gerd slutade lite hastigt eftersom hon hade ett extrajobb och
76

därmed inte ”fick” gå kursen.
Vid ett tillfälle skulle vi samlas för en föreläsning av en kvinna som startat
eget med hjälp av eu-bidrag. Hon berättade hur hon och hennes man startat
en aktivitet i Rinkeby för invandrare som helt hamnat utanför både Socialen
och AF. Det som rev ner applåder var när hon berättade om en undersökning
som gjorts för att visa hur personer fick jobb. I pajdiagrammet visades på ”via
kontakter” som den avlägset största faktorn, över 83 procent av de som fick
jobb fick det via kontakter, de andra små pajbitarna handlade om spontanan­
sökningar, vanliga ansökningar och via AF. Den minsta var via AF och den
näst minsta var vanliga ansökningar. Det här bevisade det vi sagt hela tiden,
det handlade inte om cv och prickar, rutor eller annat, enda chansen att få ett
av de fåtal jobb som fanns var genom kontakter.
Trots att vi alla hade olika bakgrunder, både etniskt och yrkesmässigt, hade
vi den gemensamma uppfattningen att Arbetsförmedlingen och politikerna
absolut helt saknade förmåga att ta ett enda initiativ som faktiskt skulle ha en
konstruktiv effekt. Känslorna svallade och hade det varit under andra världs­
kriget hade vi absolut startat en motståndsgrupp. Det här var människor
som hade varit med om så mycket, som hade så mycket kompetens och vilja
att påverka sina liv att det fyllde mig med sorg och upprördhet att vi av det
svenska samhället bemöttes som om vi var intelligensbefriade tomtar utan
värde. Berättelser om arbetslösa som bussats ut i skogen för att sitta i någon
lada och klistra etiketter på pappersmuggar eller satt utvisade i lokaler långt
ifrån ära och redighet utan tillgång till telefon och datorer med ”kursledare”
som mer liknade överdrivna karikatyrer av översittare och psykopater, fick
mig att undra om det var jag eller hela världen som blivit galen? Det var som
att leva i en svart fars. Det tar på krafterna att befinna sig på ett ställe där det
är godkänt från högsta ort att behandla de ”intagna” som efterblivna, arbets­
ovilliga parasiter som behövde tuktas när sanningen var den att vi, var och
77

en av oss, faktiskt visade på mer intelligens, mer kreativitet, mer sunt förnuft
och konstruktivt tänkande än hela den svenska regeringen sammantagen.
Fjärde veckan fick vi besök av en nykläckt ”terapeut” från HumaNova.
Han såg oförstörd ut och hade ett uttryck av glad förväntan och iver att få
förmedla sin visdom. Han presenterade sig som Henrik och började en lång
berättelse om sin skilsmässa, om sina tankar kring livet, kärlek och barn och
hur han beslutat sig för att lämna tryggheten därhän för att gå en kurs hos
HumaNova. Med tanke på att han skulle kalla sig terapeut kunde jag inte annat
än förvånas över hans totala brist på uppmärksamhet och lyhördhet gentemot
den grupp han stod inför. Hade han sett efter hade han sett våra miner med
rullande ögon, hånfulla flin och en cynism som man kunde ta på. Först efter
sin lyriska beskrivning av ”livets möjligheter” i sin egen tappning såg han upp
och jag tyckte jag såg att han drog efter andan när han mötte våra blickar. Han
försökte vända den fientliga stämningen genom att aningslöst ställa frågan:
78
-Känner ni inte att livet är fullt av möjligheter och att det här är en chans
för er att gå mot nya mål? Hans uttryck var nu inte fullt så olidligt ny­
frälst.
-Har du en aning om vilka du pratar med? Jag kunde som vanligt inte låta
bli att plocka ner killstackarn ett par pinnhål. Vi har under olika antal
år levt på existensminimum, blir ansatta av det här så kallade samhället,
har inga rättigheter kvar och lever under ständigt hot om att få även den
sista droppen av ekonomi avstängd. Det kanske inte är rätt samling att
stå och jubla över livets möjligheter med? Vad vet du som inte har något
svårare än en skilsmässa i bagaget?
-Hrrm, han stammade nervöst och såg sig om i rummet efter någon som
inte såg ut att vilja ge honom ett nådaskott i nacken. Han hittade ingen.
Jag kände mig lite elak och sa därför med lite vänligare ton:
-Du kommer att ha större chans att sprida dina tankar och din välvilja

om du tar reda på lite mer om de du pratar med först. Här inne finns det
människor som har varit utsatta för tortyr, genomgått konkurser och
ekonomisk ruin, sjukdomar och allihop har vi nu, som jag nämnde förut, levt
under en omänsklig press och det är bara med den yttersta ansträngning
vi fortfarande orkar sitta här och lyssna på alla dumheter och inte löpa
amok och riva stället i ren vanmakt.
Henrik såg skakad ut. Förmiddagen fortsatte med att han frågade om våra
respektive historier och bakgrunder till att vi satt där vi satt. När ”lektionen”
var slut var också Henrik slut. Vi skakade hand med honom när han gick. Det
syntes på hela hans hållning, hans ansiktsuttryck och sätt att gå att han blivit
minst en illusion fattigare.
79

Kapitel 9
Följande veckor arbetade
vi som illrar för projektet
”Eye2eye”
Efter den femtisjuttonde ”lektionen” i cv-skrivning på kursen Steget i
Kompetenstorgets regi, då vi hade kommit så långt som till att diskutera om
man skulle skriva ut Curriculum Vitae eller om man bara skulle skriva CV
kände jag att det räckte.
-Susanne, nu har vi tuggat om det här ämnet som en otroligt stark paprika­
gryta i flera veckor. Du har själv varit med på föreläsningar som visat under­
sökningar med så iögonenfallande bevis på att det inte hänger på cv:t
utan på kontakter i konkurrensen om de få jobb som finns. Det har inte
heller med att göra att vi inte är aktiva eller gör vad vi kan eftersom det ju
ändå är så rent logiskt att vi, i tusenfalt högre grad än du, vill att vi ska fixa
jobb, om inte annat så för att slippa sitta här och låta tiden gå till absolut
ingenting. Dessutom har vi under alla dessa så kallade lektioner talat om
för dig att det huvudsakliga problemet med höga arbetslöshetssiffror hör
ihop med att det finns för få jobb! Även om den rådande uppfattningen
går ut på att vi arbetslösa ändå inte har något bättre för oss så måste du
inse att det här bara tar en massa energi ifrån oss som behövs för att vi
ska orka överleva i den här situationen. Jag förstår att ni suttit på kam­
81

maren och skapat något som ska se tillräckligt mycket ut som en arbets­
marknadsutbildning för att AMS ska köpa in den och att cv-skrivning
säkert är ett av deras krav, men du är tillräckligt intelligent för att förstå
att vi som sitter här inte är utan jobb för att vi inte kan skriva ett bra cv!
Susanne, som alltid försökte hålla gnistan uppe, trots att vi i den här gruppen
utan blygsel visat henne att det inte hjälper med entusiasm när ämnet inte
berör, såg upp och mötte min blick.
-Vad tycker du att vi ska göra då?
-Spelar det någon roll vad jag tycker?
-Ja, om du kan komma med ett bättre förslag som gör att ni är med på
noterna istället för att visa det här kompakta motståndet, så låt höra!
Jag tror Susanne tänkte för sig själv – ”klaga går ju men komma med några
bättre förslag det fixar du inte”, men Susanne kände inte mig än, och ingen av
de andra heller för den delen.
-Jag förstår att du inte är ute efter mitt vanliga tips; att lägga ner den här
verksamheten och att ni ger er ut på arbetsmarknaden och försöker hitta
jobb som tillför något till någon istället. Om nu förutsättningarna är att
vi måste vara här x antal timmar om dagen och syftet ska vara att vi ska
öka våra chanser att få jobb så föreslår jag att vi de veckor som är kvar
av den här kursen använder tiden till att arrangera ett frukostmöte där
vi bjuder in arbetsgivare för att träffa oss och de får se vilken kompetens
som döljer sig bakom begreppet ”arbetslösa”.
-Hur skulle det gå till?
-Ja, här i rummet sitter ett helt gäng med en omfattande kompetens på
olika områden, jag är säker på att vi kan skapa inbjudningar, väcka intresse
och få hit ett antal arbetsgivare till slutet av kursen som kan tänka sig att
bli bjudna på frukost och möta lite intressant folk samtidigt.
Susanne såg lite mer tveksam ut, det här var inte vad hon väntat sig. Helt
82

plötsligt var det ett konkret förslag som hon skulle ta ställning till, dessutom
ett förslag som vilken amatör som helst kunde se fördelarna i. Arbetslösa fick
under trevliga former möjlighet att presentera sig för arbetsgivare och skapa
kontakter och arbetsgivare fick träffa och på nära håll se vilken kompetens
som faktiskt dolde sig under den fördomsbehäftade benämningen arbetslösa.
Det hade ju i alla fall potential för att någon skulle drabbas av ”kärlek vid
första ögonkastet”.
-Men vi har inga resurser att göra det här med.
-Resurserna ser du framför dig, inbjudningar kan gå ut på email, några
telefonsamtal kanske måste ringas men det har vi ju rätt till enligt utbild­
ningsplanen, lokaler finns i huset. Det som skulle behövas är väl egentligen
bara frukostmat, men med tanke på att det här även kan sätta Medborgar­
skolan på kartan som en av de få som faktiskt gör något vettigt kanske det
kunde vara värt en liten investering i form av frukost till mötet.
-Jag får tala med vår vd Birgitta Wahlman. Vi avslutar här så kan ni
snacka vidare om det här – jag tycker faktiskt det låter bra.
Det hade jag aldrig trott, men Susanne visade sig vara en riktig människa, en av de
få i de här kretsarna och det värmde i hjärtat. Dagen efter ville Birgitta Wahlman ha
ett möte med oss. Jag och Nick gick upp till hennes kontor och blev insläppta nästan
direkt.
-Jaha, sa Birgitta efter det att vi presenterat oss, ni vill skapa ett frukost­
möte?
-Ja, vi ser hellre att den här tiden går till något som faktiskt kan öka
chanserna för oss att få jobb.
-Vi har ett mycket framgångsrikt program här på Kompetenstorget.
-Det är möjligt men allting går ju att förbättra eller hur? Jag höll mig på
mattan och lät de sarkastiska kommentarerna ligga i en byrålåda djupt
inom mig. Istället såg jag på henne med ett falskt inställsamt leende som
83

hon tycktes köpa rätt av.
-Vad skulle det här kosta för oss?
-Egentligen inget mer än maten till mötet. Får vi låna aulan kan ju samt­
liga som är inskrivna här ges möjlighet att komma och få en chans att
träffa arbetsgivare. Det är väl i alla fall ett hundratal?
-Ja drygt, menar du att alla ska ha frukost?
-Ja, jag är ganska säker på att arbetsgivarrepresentanter skulle känna sig
ganska obekväma om endast de fick frukost medan de arbetssökande fick
stå och se på.
Birgitta kunde inte gärna bortse från logiken i det.
-Jag vill ha rapporter om vad ni gör och hur ni gör det, ni kan ju inte helt
frångå programmet.
-Jag kan inte se att filosofi eller något av de andra ämnena har större
värde för oss än att ta kontakt med företag, skapa intresse och arrangera
ett riktigt event. Självklart måste ni frigöra oss från närvaroplikt på de
lektionerna så att vi kan arbeta med det här. Det är ju en hel del som
måste fixas, men vi är åtta personer som alla har så mycket erfarenhet
att jag är säker på att vi lyckas om vi bara får den tid som behövs och då
kan vi inte hålla på att oroa oss för att ni ska anmäla frånvaro till Arbets­
förmedlingen.
-Jag kan inte släppa kontrollen, det är ju det vi har betalt för, ni måste
hela tiden hålla mig och Susanne uppdaterade om vad ni gör så att vi vet.
Jag höll med stor kraft tillbaka min kommentar om vad jag tyckte om att
de fick betalt för det här och sa istället med mjuk stämma och blygsamt ned­
slagna ögon:
-Självklart, vi kommer att hålla er informerade om allting och rapportera
till Susanne.
Birgitta nöjde sig med det, i alla fall för tillfället. Några av de som var in­
84

skrivna på kursen hade haft konfrontationer med henne tidigare och det var
inga trevliga tillställningar. Jag förstod även på personalen att det här var en
chef som styrde med översitteri och strama tyglar, inte för att de sa det rakt
ut, mer i vad de inte sa.
Följande veckor arbetade vi som illrar, skapade ett namn för projektet
”Eye2eye” vilket vi tyckte var fyndigt eftersom det handlade om möten. Vi
tog fram företagsadresser och email och skickade ut en mycket proffsig in­
bjudan där vi tagit ett kort på oss åtta och presenterat mötet och idén bakom
på ett bra sätt. Att få den här gruppen som inte egentligen på ett enda plan
var homogen att fungera som ett tåg som gick åt samma håll var inte helt
lätt. Åsikterna om hur och vad var många och ibland skrek vi åt varandra,
grälade som dramaqueens och återförenades igen i insikten om att vi hade
samma mål. Som projektledare fick jag ibland ta till generalen inom mig för
att få vågorna att stilla sig och arbetet att fortgå, men i stort gick det framåt.
Vi hade tagit fram mer än 400 emailadresser, skapat en inbjudan som var lika
snygg som om en byrå gjort den, skickat ut den och nu började vi ringa runt
för att få åtminstone några bekräftade ”Ja tack”. Det var svårare än vi trott,
folk svarar inte i telefon, de har inte tid att prata, de ber att få återkomma utan
att mena det och är i allmänhet ganska nonchalanta trots att det vi erbjöd inte
kostade dem något, de skulle bjudas på frukost, och det enda vi krävde var en
timme av deras tid och en reaktion på initiativet. Efter ett par dagars fruktlöst
ringande beslutade vi oss för att istället köra med uppsökande verksamhet.
Vi delade upp några stadsdelar och åkte ut två och två för att sprida inbjudan
och få en personlig kontakt. Det visade sig ge mycket bättre resultat. Många
tyckte det var ett kanonbra sätt att sprida information, vi blev vänligt bemötta
och inbjudningarna spreds till ett stort antal företag som i alla fall inte bara
tryckte på delete-knappen utan såg till att rätt person fick den i sina händer.
Vi ville också ha dit pressen och Angela hade några kontakter inom Sveriges
85

Radio som hon kontaktade, jag ringde runt till olika arbetsmarknadsjournalister.
Intresset var ganska svalt, men när jag fick Anna Danielsson, som då var
anställd på Svenska Dagbladet, på tråden hörde jag att det fanns en strimma
hopp. Jag argumenterade och berättade och till slut gav hon med sig. Hon och
en fotograf skulle komma och intervjua oss dagen efter.
Vi hade fått tillgång till Medborgarskolans lokaler i Solna och det var dit
Anna och fotografen kom. Det var inte utan att vi var ganska spända inför det
här – alla hade satt på sig kläder som skulle visa att vi minsann inte var några
losers som inte visste vad vi pratade om. Anna kom in i konferensrummet och
vi bjöd på kaffe. Hon frågade oss lite om våra bakgrunder och hur vi ställde
oss till att ha våra namn och åldrar utsatta i tidningen. Några blev oroliga,
ville egentligen inte vara med med namn och ålder, ville inte utannonsera sig
i en rikstäckande tidning som ”arbetslösa” ifall det skulle ge sura efterverk­
ningar i det fortsatta jobbsökeriet. Efter lite övertalning och argument som
”våga vinn” och ”det här visar ju i alla fall att vi är både ambitiösa, målmed­
vetna och aktiva” så gick alla med på att publicera namn och ålder.
Nu var det bara fyra dagar kvar till frukostmötet. Vi hade fått in 11 bekräftade
”ja tack” och jag hade besökt samtliga inskrivna grupper och informerat dem
om vad som skulle ske på frukostmötet, hur viktigt det var att de kom, att de
hade med sig cv och hur det hela skulle gå till. Jag ville att det skulle bli en
lättsam tillställning där folk kände sig bekväma. Jag la in mitt veto mot att
avkräva arbetsgivarna presentationer om var de kom ifrån eftersom jag vet
att många människor är mer rädda för att tala inför publik än att dö och jag
ville sätta en prägel som gjorde att arbetsgivarna skulle vilja ha mer av den
här sortens möten. Arbetsgivarna och de arbetssökande var fria att mingla
efter eget tycke, alla kunde ha visitkort på sig alternativt namnlappar.
Morgonen efter ringde Angelas kontakt från Sveriges Radio och ville ha en
intervju med oss. Angela, jag och Demba åkte dit och spelade in en intervju
86

som skulle sändas i några speciella kanaler som hade stor lyssnarkrets med
invandrarbakgrund. När vi kom tillbaka ringde min telefon och det var Radio
Stockholm.
-Hej vi har sett artikeln i Svenska Dagbladet idag och vill gärna att några
av er kommer hit till vår eftermiddagssändning.
-Eh, ok, det är klart att vi kommer vad roligt. Jag tog adressuppgift och
vi bestämde att vi skulle vara där klockan 5. När jag la på såg jag upp på
gruppen som satt tyst och undrade vad det rört sig om.
-Artikeln är inne idag, vi måste gå och köpa Svenska Dagbladet, vi ska till
Radio Stockholm på eftermiddagen också.
Alla blev lite exalterade och vi kände oss som superhjältar som lyckats få
ett sånt intresse för det här projektet. Jag ringde Susanne och berättade. Hon
satt med tidningen framför sig och lät lite dämpad.
-Det är en stor artikel, ett helt uppslag faktiskt. Ni kunde ju ha sålt Kom­
petenstorgets verksamhet lite bättre.
-Du får ursäkta Susanne, men vårt mål är att få uppmärksamhet inför
mötet och skapa intresse kring de förutfattade meningarna och gene­
raliseringarna om arbetslösa. Det säger ju sig självt att om vi tar det här
initiativet kan vi inte vara helt nöjda med utbudet i utbildningen. Ingen
av oss har ändå sagt vad vi egentligen tycker – jag vet inte vad ni begär
att vi ska göra – ljuga?
-Jag tror inte Birgitta kommer att vara särskilt nöjd. Jag hörde att Susanne
lät lite nervös.
-Ja, det förstår jag hon är ju politiker också men som sagt, vi kunde ha
sagt så mycket mer men för din skull framför allt har vi lagt band på oss
och även om vi uttrycker missnöje visar ju det här att Kompetenstorget
i alla fall är öppna för nya lösningar, jag tror inte det kommer att skada
era möjligheter att sälja era utbildningar till Arbetsförmedlingen även i
87

fortsättningen.
Det var sant, jag ville inte på något sätt skada Susanne eftersom det var
tack vare henne vi hade fått tillåtelse att göra det här men jag visste också att
om jag måste välja så valde jag att uttala mig för vår sak och mot denna form
av intelligensbefriade ”utbildningar”.
Det kändes mäktigt att se hela uppslaget där vi var på bild och Annas text
berättade om vårt initiativ och lite om våra bakgrunder. Vi satt allihop och
läste och jag slogs återigen av att det kändes ganska ofattbart att vi hade
fått ett sånt genomslag. När eftermiddagen kom åkte jag, Nick och Demba
iväg till Radio Stockholm. Det var speciellt med att gruppen hade så många
nationaliteter och att vi trots detta lyckades arbeta målmedvetet mot ett ge­
mensamt mål och därför ville jag att vi skulle visa gruppens sammansättning
i de här mediakontakterna.
Vi kom in i Radio Stockholms studio och fick sätta oss på varsin barstol.
Rakt in i direktsändning. Det gick bra även om vilken idiot som helst skulle
kunna höra vad som sades mellan raderna, dels genom tvekan innan svar på
frågor och konstpauser som i mina öron ganska tydligt visade att vi med all
kraft försökte hålla oss diplomatiska och skulle ha ryggen fria i allt vad vi sa.
Dagen efter berättade Susanne att Birgitta inte varit nöjd med våra ut­
talanden och jag erbjöd mig att gå upp till Birgitta för att förklara om det
var något som var oklart. Inte ett egentligt ont ord om Medborgarskolan
eller Kompetenstorget hade kommit över våra läppar, men som jag förklarat för
Susanne tidigare kunde vi inte komma undan det faktum att vi tagit initiativet
på grund av att vi inte tyckte att det ursprungliga utbudet i kursen var till­
fredsställande.
Dagen D kom. Jag gick upp klockan halv fem och gjorde mig i ordning.
Fem över sex var jag inne i Kompetenstorgets lokaler. De andra kom några
minuter senare. Vi skulle ställa i ordning aulan med småbord och ett långt
88

frukostbord, skära frukt, bröd, brygga kaffe, värma vatten, duka och se till
att allt var i sin ordning klockan halvåtta när vi öppnade dörrarna. Det var
en febril aktivitet, alla var fokuserade och utförde sina uppgifter med gott
humör. De intagna började droppa in redan vid sju och lokalen fylldes snart
av ett sorl. Många av de arbetslösa som kom hade svårt att tro att även de fick
ta för sig av frukosten. Det gjorde mig illa till mods att se dessa människor
som så länge behandlats utan värdighet och vant sig vid att aldrig bemötas
som normala människor, lysa upp och känna tacksamhet för att de den här
gången inkluderades i helheten.
Framåt kvartiåtta hade SR sin reporter på plats och de flesta hade kommit.
Jag gick upp på den lilla scenen och hälsade alla välkomna och berättade kort
att det här handlade om mingel och kontaktskapande. Jag avslutade med att
önska både de arbetssökande och arbetsgivarna lycka till.
Mötet avslutades vid tiotiden och vi var alla helt utpumpade efteråt. Det
hade gått bra , nu skulle vi bara utvärdera projektet och jag skulle presentera
det för samtliga under vår sista dag på Steget. Vi sammanställde antalet
arbetssökande besökare, antalet arbetsgivare som kommit, beskrev projekt­
ets idé och arbete, intervjuade besökare från de olika kategorierna och skrev
ner kommentarer och sist men inte minst sammanställde vi kostnaderna för
Medborgarskolan/Kompetenstorget för den här aktiviteten. Eftersom Kom­
petenstorget fått ersättning för oss åtta personer under hela den här tiden
hade det trots frukostmat, telefonkostnader och de kopior vi tagit fram av
inbjudningarna inte kostat dem något utan de hade till och med en del av
intäkterna kvar. Som belöning för att de hade ”släppt kontrollen” något, hade
de fått åtta personer att arbeta heltid för detta, de hade fått sitt firmanamn
nämnt i radio vid flera tillfällen, de hade fått publicitet i Svenska Dagbladet
och i och med att mötet fått så bra recensioner kunde de använda dem i sin
framtida marknadsföring. Hade det varit rätt borde det ha varit vi som fick
89

etalt.
När jag den sista dagen på kursen höll min dragning om hur vi arbetat och
hur vi tänkt var jag noga med att tacka Susanne för hennes mod och tillit till oss
i gruppen. Det kändes oerhört märkligt att stå där på scenen, få blommor och
tacktal av Susanne och applåder från deltagarna. När jag stod där kände jag
ruschen och välbefinnandet av att göra skillnad, att sprida hopp och glädje
och ingjuta lite jävlar anamma i de personer som satt i publiken. Det var
också en hel del nya grupper som den här dagen började sin kurs i Steget och
många kom fram efteråt och ville prata och höra om det fanns en fortsättning
på projekt Eye2eye. Jag hade inget svar på det men berättade att vi skulle
presentera det hela för Arbetsförmedlingen och be dem fortsätta med den här
typen av aktiviteter eftersom det välkomnats och lovordats av både arbets­
sökande och arbetsgivare. Behöver jag säga vad chefen för Vällingbys Arbets­
förmedling sa efter att hon hört vår presentation?
90
-Det där är inget för Arbetsförmedlingen, vi jobbar inte på det sättet.
Med det reste hon sig och gick ut ur rummet utan se på någon av oss.

Kapitel 10
Jublet inom mig ville
inte sluta – ett jobb!
Vi slog oss ned i den lilla restaurangen på Humlegårdsgatan. Ulla Hamilton,
Kommunikationsdirektör på Svenskt Näringsliv och jag. Jag hade fått lunchen
till stånd genom att ringa Ulla och berättat om vårt projekt Eye2eye och
refererat till artikeln i Svenska Dagbladet.
Vi beställde var sin sallad, jag hade helst velat bjuda henne, men som vanligt
hade jag inga kontanter (jag hade nästan glömt hur det kändes att ha sedlar i
plånboken) utan bara kort och restaurangen accepterade bara cash. Det blev
lite pinsamt att hon var tvungen att betala kalaset, men jag orkade inte lägga
energi på att fundera över det.
-Jaha, det låter ju intressant det ni har gjort, ett bra initiativ, sa Ulla.
-Tack, ja vi är nöjda med både resultat och reaktioner. Det finns ett behov av
åtgärder eller nya grepp på det här området, och det är oerhört frustrerande
att Arbetsförmedlingen och politikerna är de som är minst intresserade.
Samtalet gick vidare om arbetsmarknad och vad som sker med all denna
kompetens som inte används. Ulla hann äta upp sin sallad medan min var
i stort sett orörd eftersom jag pratade hela tiden. Vi var rörande eniga på
många områden och när lunchtimmen var över sa Ulla:
-Det här låter intressant, jag ska ta med mig det och se vad jag kan göra
93

från vårt håll.
Vi skakade hand igen och jag kände mig nästan som förr igen, en normal
kvinna, intelligent, ambitiös och full av kreativa idéer. Dessutom hade jag blivit
bemött som om jag hade något att komma med, det var jag ju inte bortskämd
med efter nära tre år av arbetslöshet och det kändes helt fantastiskt. Hoppet
om att det fanns en framtid hade väckts och jag kände hur livslusten och den
där härliga energin som talar om att man har en glad förväntan spirade som
vårbäckar i mellangärdet.
Ett par veckor senare ringde Ulla och frågade om jag kunde tänka mig att
vara med på en av Svenskt Näringslivs hearings. Ämnet för dagen var heltids­
tvånget, det vill säga förslaget från regeringen att alla arbetsgivare var skyldiga
att anställa på heltid om den anställde så önskade – oavsett företagets behov!
Som vanligt hade jag ju synpunkter på det hela, och tanken var att jag skulle
sitta med i en panel och representera arbetslösa och hur vi såg på det. Att bli
tillfrågad om vad jag tyckte och höra att det räknades var en så befriande känsla
att jag tror jag hade ställt upp på att hålla tal till hela nationen i det läget.
Till hearingen hade det kommit ca 150 personer. I panelen satt bland annat
representanter för turismnäringen som ju är beroende av säsongspersonal
och andra arbetsgivarrepresentanter, experter från Svenskt Näringsliv och
så jag. Från företagens synvinkel var det ju enkelt att förstå att det här var ett
förslag som satte käppar i hjulen för dem, särskilt turismnäringen eftersom
de inte kunde ha människor anställda exempelvis under hela sommaren i en
hotellanläggning som bara hade beläggning under vintersäsongen. Många
var upprörda och ville göra sitt bästa för att se till att förslaget inte röstades
igenom i riksdagen. När det var min tur att tala om vad man tyckte om det
här ur ett arbetslöshetsperspektiv sa jag:
94
-Jag vet inte vad vår regering är ute efter. Det är illa nog som det är i det
här landet där det råder en allvarlig brist på jobb. Ska de dessutom tvinga

företag att anställa på heltid oavsett behov så försvinner ännu fler jobb.
Det har redan idag blivit så att företagen tvekar att ens utannonsera tjänster
eftersom de blir översvämmade av ansökningar, dels från folk som är genuint
intresserade, men till största delen av personer som är tvingade av AF att
söka tjänster oavsett kompetens och oavsett var i landet man bor. Om de
inte längre har chans att ens anställa efter behov kan jag inte se att det kan
ha andra konsekvenser än att en del får lägga ner verksamheten, andra
får sparka halva styrkan som jobbar halv- eller deltid och vi får ännu
fler arbetslösa och färre jobbtillfällen. I det här landet tycks det som om
ingen av oss är kapabla till att själva förhandla med en arbetsgivare, vi
måste få hjälp av lagar och regler så att vi inte gör ”misstaget” att jobba
deltid, även om det passar in i vår övriga livssituation. Förtroendet för
både oss som söker jobb och för arbetsgivare tycks ligga på en botten­
nivå. Jag kan bara tolka den här typen av idiotförslag så att vår regering
ser båda parter som antingen enfaldiga eller lurendrejare.
Mitt anförande fick applåder och flera av arbetsgivarrepresentanterna kom
fram till mig efteråt och sa att de tyckte jag var modig och hade sunda syn­
punkter. Ett par dagar efter hearingen ringde Ulla igen:
-Hej, du jag har pratat med vår ledningsgrupp här och vi tycker det skulle
vara bra om du kunde dra igång ett projekt där vi står bakom och ar­
rangera möten runt om i landet mellan arbetsgivare och arbetssökande.
Jag har pratat med vår PR- byrå, Springtime, och de vill gärna träffa dig
för jag tänkte att du kan sitta där och ha dem som officiell arbetsgivare
– du gör ju i så fall ett jobb som är på uppdrag av oss, men får sitta bland
de människor som också känner vår organisation och få tillgång till råd
och idéer om hur vi jobbar. Vore bra om du slår Göran Thorstensson på
Springtime en signal och avtalar en tid för möte.
Jublet inom mig ville inte sluta – ett jobb! Äntligen ett jobb, kunde det vara
95

möjligt?!! Jag hann knappt lägga på luren förrän jag ringde upp Göran och vi
bestämde att jag skulle komma dit två dagar senare.
Springtime har sitt kontor i den gamla tennishallen ovanför Centralbadet. En
äldre kvinna kom och öppnade och visade mig in i den öppna ljusa lokalen. Strax
efteråt kom Göran och Maria Arnholm, VD:n och vi gick in i ett mötesrum. Mötet
avlöpte ganska snabbt och de såg inga problem med att bereda en plats för mig i
deras lokaler. Tre dagar senare började jag.
Projektet innebar att jag hade i stort sett fria händer att skapa möten runt om
i Sverige för att låta arbetsgivare och arbetssökande träffas för att diskutera möj­
ligheter och utmaningar på svensk arbetsmarknad. Tanken var inte direkt att skapa
situationer för presumtiva anställningar, utan lägga mer fokus på kontakt och kom­
munikation mellan dessa parter som ju egentligen var de som var direkt berörda av
arbetsmarknadspolitiken. I uppgifterna låg också att skriva ihop en broschyr som
vände sig till unga människor som ska ut på arbetsmarknaden och ge dem både tips
och information om hur det hela fungerar. Det kändes helt underbart att få kliva
in på Springtimes kontor, installera den laptop jag fått låna av Svenskt Näringsliv
och sätta igång. Jag hade sex månader på mig att göra det bästa möjliga av det här.
Jag började med att försöka hitta ett koncept eller en idé som jag kunde
använda för att skapa intresse för dessa möten. Mitt första förslag var: “Är
arbetsgivare grosshandlare i cylinderhatt med feta cigarrer & är arbetslösa
lata bidragsparasiter?” Det här med cylinderhatt och feta cigarrer blev ju
myntat av Per Nuder och jag tyckte det var en kul formulering att använda
eftersom det existerar så många förutfattade meningar om både företagare
och arbetslösa. Svenskt Näringsliv tyckte att min formulering var lite för
skarp så vi kom överens om att istället använda: “Vill företagen inte anställa
& vill arbetslösa leva på bidrag?”
När inbjudan var formulerad och layoutad gjorde jag ett upprop bland
Svenskt Näringslivs alla lokalkontor för att se var intresset var störst att
96

genomföra ett möte.
Jag fick många intresseanmälningar och gjorde upp en ”turneplan”. För
varje möte som skulle arrangeras tog jag kontakt med Arbetsförmedlingen
på platsen för att höra om de var villiga att sprida information om mötet.
Precis som jag förväntat mig var det en hel del som inte ville ta del av det
här, de reagerade fientligt och ibland verkade de rent rädda. Jag förklarade
att det här var en gratischans för de inskrivna arbetssökande som nu fick en
möjlighet att personligen träffa lokala arbetsgivare och skapa kontakt, men
ett flertal Arbetsförmedlingar ville inte höra talas om det. Jag förstod att de
var rädda för att de arbetssökande skulle berätta om misären de var utsatta
för och att de kände att de tappade kontrollen eftersom de inte själva stod som
arrangör. I de fallen fick jag helt enkelt annonsera i den lokala dagspressen
istället. Min tanke var att mötet skulle ha åtminstone fem arbetsgivarrepre­
sentanter och max 20 arbetssökande. Alla måste få en chans att uttala sig och
blev det större grupper gick det om intet.
Det första mötet som ägde rum var i Karlskoga, den här gången hade jag
fokuserat på unga arbetslösa, under 26 år. Anmälningarna hade strömmat in
och även företagarna hade visat ett stort intresse. Det var inte utan att jag
hade några fjärilar i magen när jag såg ut över gruppen och satte igång mötet.
Inom loppet av ett par minuter hade vi kommit igång och ungdomarna började
ställa frågor till arbetsgivarna. Det blev många aha-upplevelser när arbets­
givarna berättade hur de ser på spontanansökningar, på den enorma mängden
ansökningar som ofta blev följden av en annons, hur de istället frågade bland
vänner och bekanta för att slippa den dyrbara och tidsslukande processen av
att gå igenom hundratals ansökningar och hur svårt det var att vara liten eller
medelstor företagare när en anställd blev sjuk och hur kostsamt det kunde vara.
Arbetsgivarna i sin tur blev förskräckta när de hörde ungdomarna berätta om
hur Arbetsförmedlingen arbetar. Hur man tvingas att söka jobb som man vet
97

att man aldrig kan få för att antalet är viktigare än lämplighet, hur svårt det
var att ens få praktik någonstans och hur ungdomar kände sig som låsta i ett
moment22 när arbetsgivarna inte ville anställa någon utan erfarenhet men
ingen ville ge dem en möjlighet att få erfarenhet trots att de var villiga att
ha en praktikplats till att börja med för att lära sig och få en chans att visa
sina kunskaper. Hur besvikna många var som utlovats toppjobb efter avslu­
tad examen och hur de istället med höga studielån och fina examen inte ens
kunde få jobb på McDonalds.
Lokalpressen var på plats och skrev en mycket bra artikel om mötet och
hur de rådande fördomarna mellan parterna raserades av detta direkta möte
utan mellanhänder.
Tiden som följde var hektisk men fantastiskt rolig. Förutom möten mellan
arbetsgivare och arbetssökande tog jag initiativ till möten för arbetssökande
som ”ville skapa sitt eget jobb”. Jag har ju alltid brunnit för entreprenörskapet
och ville sprida min kunskap och ingjuta lite mer mod i de som gick i tankar om
en egen verksamhet. Vid dessa möten bjöd jag också in Nyföretagarcentrum
som fick berätta om sin verksamhet och direkt på mötet kunde ta emot bokning­
ar för informationsträffar och också någon som på plats just hade startat eget
eller var mitt i processen. Mitt första möte av det här slaget, som ju var helt
annorlunda, eftersom jag inte bara agerade moderator utan höll en föreläs­
ning om kreativitet och gav deltagarna olika övningar för att lossa de kreativa
”dammportarna”, kändes nästan som ett väckelsemöte. Deltagarna som till en
början haft en avvaktande attityd var så aktiva och engagerade att de talade i
munnen på varandra och hoppet om en framtid i en egen verksamhet var så
stark att taket i lokalen nästan lyfte. Det går inte att beskriva hur det känns att
se 15 personers ansikten som först hade ganska trötta halvt uppgivna uttryck
bytas ut i en strålande entusiasm och en iver som fick deras ansikten att lysa
upp som små barn på julafton.
98

Under den här tiden träffade jag hundratals människor som satt fast i
system-ets regelverk. Berättelserna om deras försök att ta egna initiativ
som alltid bromsades av akassa, Arbetsförmedling eller andra regler och
lagar skulle kunna fylla en hel bok. De allra flesta kände sig misshandlade
av systemet och många var aggressivt fientliga till Arbetsförmedlingen
och politikerna. I de fall då en representant från Arbetsförmedlingen var
med på mötet hölls kommentarerna något mer rumsrena, men jag måste
erkänna att jag tyckte att de som vågade ställa upp trots att de med all
säkerhet visste att de skulle få spö, ändå visade på ett mod, (eller kanske
dumdristighet) som förtjänade respekt.
För mig personligen var dessa möten en bekräftelse på att det här var vad
som behövdes för att skapa lite rörelse och omruskning på arbetsmarknaden.
Möjligheten för dessa båda parter att i direkta möten själva bilda sig en uppfattning
istället för att köpa medias och politikernas värderingar om den ena eller andra
gruppen gjorde stor skillnad. Den här turnén skedde under 2006 då vi fick en
ny regering och när jag vid årsskiftet skulle avsluta mitt projekt hade Ulla
Hamilton gått vidare och blivit Miljö- och trafikborgarråd. Mot bakgrund av
mina upplevelser, den positiva press som dessa möten hade genererat, jublet från
både arbetsgivare och arbetssökande och även de positiva kommentarerna från
Svenskt Näringslivs olika regionchefer gjorde att jag blev ganska förvånad när jag
av Janerik Larsson, vice VD på Svenskt Näringsliv fick beskedet att de inte ville
fortsätta. Kanske var det på grund av att vi nu hade en ny regering som Svenskt
Näringsliv ansåg mer stämde överens med den egna värdegrunden, kanske var
det som Janerik sa: ”Det här området får vi ju betrakta som en kantboll vad gäller
Svenskt Näringslivs uppgifter” och det senare kunde jag till en del hålla med om.
Janerik lovade däremot att han skulle skriva till Sven Otto Littorin, ”som han kände
väl” och rekommendera honom att ta kontakt med mig för eventuellt uppdrag inom
arbetsmarknadspolitiken. Jag fick en kopia av det personliga brevet från Janerik till
99

Sven Otto som skickats strax därefter.
Nu i backspegeln kan jag väl bara säga att jag beklagar Sven Ottos totala
brist på självinsikt av sitt skriande behov av någon som kunde givit honom
råd och konstruktiva idéer för att förhindra den nuvarande arbetsmarknads­
politikens effekt på det svenska samhället. Om det existerade någon rörelse
innan har den nu avstannat fullständigt, dels på grund av den fortsatta hu­
vudlösa politiken och inställningen till arbetslösa, dels av Mauds helt befängda
idéer om företagande, där det enda man märker av är hennes radiojinglar där
hon söker kvinnliga företagare som gratis vill ställa upp och agera förebilder för
entreprenörer så att det ”ser ut som om” hon värnar och värderar företagare.
Jag kan bara hålla med P J O’Rourke; “Giving power and money to govern­
ment is like giving whiskey and car keys to teenage boys.”
100

101

102

Pernilla berättar...
“ Dumhet i sällskap med slöhet ger ofarlig idioti.
Det är värre med skriande brist på förstånd i förening med energi”
Alf Henriksson
103

104

Kapitel 11
Visum till Galenskaparnas
paradis
Det var en gråmulen fredag i slutet av november. Väckarklockan hade ringt som
vanligt kl 08.00, en ny dag hade grytt, men i övrigt visste jag inte att från och med
denna dag skulle hela mitt liv förändras – för alltid. Klockan skulle inte gå att skruva
tillbaka och upplevelserna skulle vara omöjliga att radera. Det som komma skulle, var
bara för mycket…..
Jag gick med raska steg mot Arbetsförmedlingens kontor. Orolig för att
inte vara ute i tillräckligt god tid lade jag långa benet före det korta. Vet
egentligen inte vad jag hade bråttom till, mer än att jag hade bråttom att se
till att bli inskriven på min första arbetslösa dag.
På behörigt avstånd tornade den gråa betongbunkern upp sig, vilket var ett
klassiskt exempel på svensk myndighetsarkitektur. Ovanför entrédörren hängde
Arbetsförmedlingens blåvita konsumlogga som gapade med sitt lilla ensliga a och
detta var tiden före generaldirektörsbytet från Bo Bylund till nuvarande Angeles
Bermudez Svankvists vision om att göra Arbetsförmedlingen till en ”ball
inrättning” som skulle attrahera ungdomar…. (hahahahaha – ge dig Ange­
les!).
Jag tog i entrédörren och följde dörrörelsen inåt, jag hade inom bråkdelen
105

av en sekund passerat golvtröskeln som utgjorde gränskontrollen mellan det
vanliga livet och det högst ovanliga. Mellan det normala och det onormala.
Mellan det vettiga och det komplett galna. Det andades depression i väggarna
och det gick snabbt att utläsa vilka som hade haft för mycket närkontakt
med Arbetsförmedlingens verksamhet och vilka som var nya och oförstörda.
Kroppshållningen och de intetsägande ansiktsuttrycken skvallrade om var dessa
människor befann sig. Efter ett tag hade folkhavet av människor fyllts på med en
sådan mängd att det nu var omöjligt att göra några närmare reflektioner. Mitt
i allt vimmel kommer en anställd fram till mig och titulerar mig som ”kund”
och berättar att alla ”kunder” ska ha nummerlappar och invänta sin tur.
Jag tittar på nummerlappen, nummer 893, och förstår instinktivt att det
här kommer ta en hel evighet, om inte hela dagen, så åtminstone halva. Tiden
släpar sig fram, timme efter timme avverkas, några blir förbannade, andra
ger upp och med den rörelsen och det framåtskridandet blir det så äntligen
min tur. Lysdioden i taket blinkar rött och bläddrar fram mitt nummer och
hänvisar till disk nummer fyra. Jag går fram till disken och slår mig ner på
den blåstoppade pinnstolen medan arbetsförmedlaren presenterar sig som
Lisbeth Nilsson och kör igång samtalet med inskrivningsproceduren:
-Varför är ni här?
-Jag är arbetslös från och med idag.
-Vad har ni arbetat med?
-Min senaste anställning var som flygvärdinna på SAS och jag blev upp­
sagd på grund av Loss of License.
-Vad är det?
-Jag blev flygmedicinskt underkänd och var stationerad i Danmark och
där omplacerar man inte personal. Så det har ingen betydelse att jag har
lång erfarenhet inom andra områden inom företaget.
Hon tittar på mig som en skrämd fågel som landat på fel pinne. För att lugna
106

hennes bekymmersveck som nu skrynklar hennes panna visar jag fram mitt flyg­
medicinska utlåtande som gör gällande att jag har full kapacitet och förmåga
men inte bör flyga. Det tilläggs också att jag är infektionskänslig. Lisbeth skum­
mar igenom texten, harklar sig och hummar några gånger innan hon slutligen
säger:
-Jag förstår det som att ni är handikappad och det har vi särskilda koder
för så det registrerar jag dig som.
-Men snälla ni, jag är inte handikappad, jag är bara inte behörig att flyga
längre, med det finns ju massor av andra arbeten på arbetsmarknaden.
Lisbeth snurrar lite försiktigt på kontorsstolen, lyfter läsglasögonen från
hårburret och tittar med beskedliga ögon på mig och säger:
-Att vara handikappad är inget att skämmas för, det kan vara en oupptäckt
tillgång som kan skapa många nya möjligheter.
-Jag vill inte upprepa det här, men jag är inte handikappad.
-Jag tycker ni tar det här på fel sätt, är man handikappad så kan arbetsgi­
varen få en massa förmåner stöd och bidrag för bland annat rullatorer,
rullstolar, hörselanläggningar, synhjälpmedel, gångbroar och annan
anpassning.
-Nu får du lyssna på vad jag säger, jag är inte handikappad – inte i någon
grad eller form. Jag kan både gå, stå, läsa, skriva, se, höra och ta hand om
mig själv obehindrat och på egen hand.
Lisbeth vägrar lyssna på det örat vilket får mig att börja tvivla på hennes
hörsel, syn och uppfattningsförmåga. Men vad jag inte visste då utan fick
veta långt senare var att detta var en uttalad strategi som tillämpades inom
Arbetsförmedlingen för att försöka göra människor sjuka så att man kunde
stjälpa över dem till Försäkringskassan. Och när Försäkringskassan fick till­
gång till de s k ”kodifierade sjuklingarna” försökte de att göra dem friska med
sin avkodifiering för att sedan bolla tillbaka dem till Arbetsförmedlingen igen.
107

Det här var alltså ett politiskt ping-pong-spel i en sjuk match som saknade
vinnare. Utfrågningen fortsätter:
-Har ni någon utbildning?
-Ja, jag är utbildad marknadsekonom på IHM Business School.
-Vad är det?
-Det är näringslivets affärsskola med en utbildningsnivå som motsvarar
universitetsnivå.
-Hm, var vill du jag skriva in det?
-Ja, jag vet inte var du vill ha det någonstans, men det är i alla fall min
utbildningsbakgrund.
Lisbeth berättar att man inte kan ha läst annorlunda utbildningar för de
får inte plats i det interna formuläret. Hon berättar vad man kan välja på som
redan finns och försöker be mig att välja något annat som t ex grundskola,
gymnasium, folkhögskola eller universitet. Mitt tålamod börjar tryta, jag sitter
med en människa som försöker göra mig till handikappad trots att jag varit
praktiskt tagit kärnfrisk hela mitt liv och som grädde på moset, när hon visar
sig vara oförmögen att skriva in min korrekta utbildningsnivå, så ger hon
mig möjlighet att välja mellan några utbildningsalternativ som inte stämmer.
Jag kapitulerar i en lång suck och säger:
-Skriv vad du vill, det här kommer ändå aldrig att bli rätt.
Lisbeth ser glad ut och skriver så tangentbordet glöder. Läsglasögonen
som tidigare suttit upphöjda på hjässan har nu fallit på plats. Jag är över­
tygad om att hon faktiskt ser vad hon skriver, dock mindre övertygad om
hon förstår konsekvenserna av denna information som är direkt missvisande
och felaktig. När ljudet från tangentbordet börjar tona ut rasslar en skrivare
längre ner i rummet. Skrivaren spottar ut papper efter papper i dubbla upp­
sättningar. Hon reser sig upp och springer och hämtar papperna och släpp­
er en halv hög papper och blanketter i mitt knä som ska fyllas i, stämplas,
108

skickas och bekräftas till en massa instanser. Jag tittar mållöst på högen i
mitt knä och tänker tyst för mig själv att detta måste vara en sann admin­
istratörs julafton, för maken till pappersexcersis har jag sällan skådat. Jag
hinner inte utveckla den tankegången längre förrän Lisbeth verkar ha läst
av mina tankar och svarar:
-Du är inte svensk längre förstår du, du räknas som dansk, så det kom­
mer att ta sin tid innan du blir svensk igen.
Jag tittar på människan och tar några djupa andetag. Biter mig i tungan och
behärskar mig. Att behålla lugnet är att behålla övertaget och vissa männi­
skor är helt enkelt inte värda att slösa syre på. Efter en sekunds andhämtning
säger jag:
-Jaha, säger du det, ja då är det väl så.
Lisbeth försöker avrunda inskrivningsproceduren genom att upplysa mig
om mina skyldigheter. Några rättigheter finns inte, bara skyldigheter och
dessa går i korta ordalag ut på att inte tacka nej till några jobb, att alla jobb
är lämpliga även de direkt olämpliga och att inget jobb kan ligga för långt bort
varken geografiskt eller praktiskt. När det är färdigt fortsätter hon med del
två som innehåller den hotelse som är mest förekommande för att skrämma
människor eller för att visa sin maktposition. Lisbeth summer den till följande:
-Din försörjning ligger i våra händer, så gör du inte som vi säger så blir
du avstängd. Finns det inte ett skäl så kan vi alltid hitta ett skäl, om vi vill.
Jag vet inte hur hon förväntar sig att jag ska reagera för jag har inte längre
någon normal reaktionsförmåga på någonting av det här. Det enda vettiga i
sammanhanget verkar vara att lämna en icke-reaktion, så jag nickar bekräft­
ande på att jag hört tanten läsa upp mina skyldigheter. Jag känner mig som en
kriminell som fått en överförmyndare som vill göra gällande att frihetens sista
timme är slagen. I ett slags tillstånd av schack-matt avslutas äntligen den här
inskrivningen med att Lisbeth tackar för mötet och berättar att jag kommer få
109

en personlig handläggare som kommer att kalla mig till ett möte inom kort.
Hon reser sig upp, tar i hand och önskar mig lycka till.
Ingen kan ha lämnat den där lokalen snabbare än jag, med min vana att trä­
na för att evakuera flygplan skulle jag uppskatta tiden till bråkdelen av några
sekunder. Det kändes friskt att öppna entrédörren och kliva ut i verkligheten
igen. Luften andades liv och syre. Vanliga människor vandrade förbi planlöst
och bekymmersfritt utanför helt ovetandes om vad som pågick innanför dessa
dörrar.
Väl hemma ringer min man och undrar hur det har gått. Jag svarar med
trötthet i rösten:
110
-Om vi bortser från att jag träffade en förmedlare som inte hade alla hönsen
hemma, och att jag blev handikappad, inte längre hade en kvalificerad
högre utbildning och inte heller är svensk längre, så gick det nog bra.
-Men älskling, var har du varit någonstans?
-På Arbetsförmedlingen, det är rena dårhuset.
-Var inte ledsen, det går inte att lägga någon vikt vid vad dårar säger. Du
får berätta mer när jag kommer hem – min utländska, handikappade och
outbildade älskling.
-Haha, ok.
-Jag är hemma vid halv-sex.
-Puss.
-Kram älskling, tänk inte mer på idioterna. Du vet att jag älskar dig för
att du är smart, intelligent och underbar – det finns det inte någon myn­
dighet som kan ändra på.
-Tack älskling, det behövde jag, vi ses sen.

111

112

Kapitel 12
Jobben kommer från himlen
Det finns de som hävdar att första och sista intrycket är helt avgörande. Jag är
beredd att hålla med. I alla möten och sammanhang där människor, företag eller
verksamheter ingår så räcker 20 sekunder för att man instinktivt ska få en känsla av
om det kommer att bära frukt eller inte. Mitt första intryck från Arbetsförmedlingen
hade knappt hunnit lägga sig förrän nästa upplevelse tog vid.
Jag tog i dörren och klev in, rakt in i en byggarbetsplats. Av avspärrningen
och tejpen att döma förstod jag att det pågick någon typ av renovering eller
ombyggnation. Det stod stegar överallt och hängde lite sladdar lösa från golv
till tak. Några verktyg låg utspridda på golvet och det luktade målarfärg så
långt näsan räckte. Jag såg mig omkring undrande om det här verkligen var
rätt? Var detta Arbetsförmedlingens väntrum på plan 2 och var det här jag
skulle sitta för att invänta mötet med min personliga handläggare?
Det fanns inte en människa att fråga, så jag satte mig ner på de besöks­
stolarna som stod utspridda mitt i röran. Jag hade inte mer än hunnit ta
av mig kappan och sätta ner dokumentmappen förrän en hantverkare i vit
målardress med hängslen kommer förbi. Han kommer småvisslandes med
målarburken i ena handen och med penseln i andra. Han sätter ner målar­
burken på golvskyddet och vänder sig mot mig med frågan:
113

-Jobbar du här?
-Nej, svarar jag i vänlig ton.
-Men du ser inte ut som en sån, en sån där arbetslös.
-Nähä och hur ser de ut då? Undrar jag.
-Ja, de ser i alla fall inte ut som du, jag har stått här hela dagen, så jag vet.
Jag blev mållås och kände hur ordförrådet sakta började lämna mig. Här satt
jag på nytt som en katt bland hermelinerna, affärsmässigt och korrekt klädd i
kjol, skjorta och kavaj och var tydligen drabbad av ett trovärdighetskomplex.
Jag såg inte ut som en ”en sån” (arbetslös) och det här var visserligen första
men långt ifrån sista gången som detta omdöme skulle fällas. Det här fick mig
att börja undra hur arbetslösa egentligen ser ut? Vilken bild har allmänheten
och vilken bild är verkligheten?
Det kom att ta lång tid för mig innan jag förstod att det fanns en karikatyrbild
av en arbetslös person som var politiskt och allmänt spridd. I denna bild ingick
att personen ifråga skulle ha en taskig kroppshållning, vara ovårdad, outbildad
och ha en drivkraft som gränsade till det obefintliga. Personen skulle andas
lathet, viljelöshet och passivitet och inte vara särskilt trevlig vilket samman­
taget togs som anledningen till att ingen anställt honom eller henne.
Jag skruvade på mig i besöksstolen, tittade på klockan och började låta blick­
en flacka runt som i ett försök att bringa klarhet i varför det nu dröjde. Fortfar­
ande ingen människa mer än hantverkaren som stod och grejade med sitt. Jag
vänder mig mot honom och frågar:
-Har du sett till någon personal?
-Ja, de brukar komma hit ut och hämta sina patienter. Han log åt sitt eget
skämt.
Jag svalde och började känna hur jag satte orden i halsen. Men istället för att
öppet visa min allergiska reaktion fortsatte jag kallpratet med hantverkaren:
-Vad är det ni bygger?
114

-Vi bygger en säkerhetsventil som snart är klar, svarar han stolt och flyttar
stegen en bit från ingången för att kunna visa upp delar av det begynnande
mästerverket.
-En vadå?
-En säkerhetsventil, ja du förstår arbetslösa är så våldsamma nuförtiden
så vi behöver sätta upp förstärkta väggar, glaspartier och larm, så att de
inte slår ner någon arbetsförmedlare med ett basebollträ eller nåt.
Jag tittar på hantverkaren och tackar för informationen. Vad var detta för
något och vad stod det för? Det var väl inte Bushs krig mot terroristerna
som hade smittat av sig utanför flygplatsmiljöerna, där alla skulle gå barfota
genom säkerhetsbågar och få sina liv genomlysta med röntgenmaskiner. Jag
var stum av förvåning, det här handlade inte om säkerhet och trygghet det
kunde ju vilken idiot som helst ha räknat ut. Det här var det yttersta tecknet
på en icke-fungerande verksamhet, en verksamhet som inte ägde förmågan
att förstå hur människor fungerar och inte heller kunde skapa fungerande
människor.
En kvinna kommer ut i väntrummet och ropar mitt namn. Hon presenterar
sig som Helena Andersson och berättar att hon är min personliga handläg­
gare och ber mig följa med till hennes kontorsrum. Väl där blir jag ombedd
att sätta mig längst in i hörnet i det långsmala rummet medan hon själv
väljer att slå sig ner på en stol vid dörröppningen. Det kändes allt annat än
gästvänligt, mer som om jag vore kallad till förhör.
Helena som var en kvinna från övre Norrland lägger in en stor snus under
läppen och lägger handen på dörrhandtaget som för att blockera utgången.
Det här är ju en flygvärdinnas värsta mardröm – någon som sitter och bloc­
kerar nödutgången. Jag kände hur jag instinktivt ville flytta bort tanten och
låta henne sitta jämbördigt på en besöksstol vid sidan om, vilket ju är ganska
normalt när man ska prata med varandra. Men så blev det inte, positionerna
115

var satta och Helena inledde samtalet med att berätta att vi skulle gå igenom
min situation. Det var ju alltid något, så jag inledde med att berätta att min
ambitionsnivå var fjärran från att vara arbetslös och att jag alltid hade hittat
och skapat mina jobb på egen hand. Jag hade planer, drömmar, tankar och vi­
sioner kring vad jag ville och kunde tänka mig att göra. De sista tio åren hade
jag arbetat i rese- och turismbranschen och hade sett och upplevt världen och
hade en massa kunskaper och erfarenheter som var fullt möjliga att omsätta i
vilken bransch som helst. Jag hade sysslat med marknadsföring, kommunika­
tion, utbildning och idéutveckling och visste att jag var en fena på att skapa
möjligheter. Helena tittar på mig med en forskande blick och understryker
att från och med nu är jag i händerna på Arbetsförmedlingen och då är det
hennes uppgift att se till att drömmarna är måttliga och en måttlig dröm
skulle till exempel kunna vara att arbeta i ett gatukök och vända hamburgare.
Jag förstod att hon inte hajat någonting, varken om människors drivkrafter
eller om hur man motiverar och utvecklar människor till att växa och finns
sin potential. Hur hon kunde arbeta med människor var för mig en gåta och
än mer gåtfullt blev det när jag fortsätter med att berätta om min inställning
till arbetsmarknaden som ju saknade tillräckligt med utannonserade jobb och
gjorde att om inte jobbet fanns så får man skapa det. Helena vände och vred
på sig och muttrade att det handlade om att söka jobb – inte att skapa jobb.
Att bli företagare var något man först blev när det stod klart att ingen ville
anställa en. Företagande var en åtgärd – inget arbete.
Det här var hennes och Arbetsförmedlingens syn på företagande i Sverige.
Här trodde man fullt och fast att jobben kom från himlen och inte från företagen.
När det var fint väder öppnade sig himlavalvet och ner regnade små manna
från himlen i form av anställningserbjudanden och dessa kunde man sedan
registrera i Platsbanken så att de blev sökbara. Man fick en anställning av
Gud – inte i ett företag som hade ett behov av din kompetens.
116

Jag hade svårt att ta till mig denna religiösa övertygelse, det var ren och
skär rappakalja i mina öron. Hur var det möjligt att staten kunde pumpa in
miljarder i en verksamhet som inte kunde se ett samband mellan företag och
arbeten? Hur var det möjligt i ett land som Sverige som har ett skriande
behov av att fler företag föds så att fler arbetstillfällen kan uppstå? Var i hela
fridens namn skulle näringsminister Maud Olofsson rekrytera sina ”ivriga
bävrar” ifrån, de som enligt henne är individer med företagarambitioner, när
dessa kvävs till döds innan de ens öppnat mun?
Helana såg till att byta samtalsämne så fort hon kunde när hon märkte att
hon var ute på djupt vatten på ett område som hon uppenbarligen inte behär­
skade. Istället kom hon med ett långt anförande som handlade om blankett- och
paragrafdjungeln. Hon var djupt besviken på att jag inte hade mina papper i
ordning, alla dessa blanketter som skulle vara skickade, stämplade, mottagna
och registrerade. Jag svarade henne att jag inte var en paragrafryttare och att
det inte var upp till mig att få alla instanser i Sverige och i Danmark att börja
kommunicera med varandra. Jag hade gjort min del, kontaktat de berörda,
vilket var arbetsgivaren, två fackförbund, två akassor, två socialförsäkrings­
system och två skattemyndigheter. Helena muttrade ogillande och svarade
mig att hon kunde stänga av mig när som helst för detta. Jag hade vid det
här laget hört den klassiska hotelsen om avstängning upprepas men i det här
fallet blev det svårt för henne. Hon kunde hota mig hur många gånger som
helst för jag var inte registrerad i systemet så det var ju tekniskt svårt att bli
avstängd från det då.
Det kom att ta hela tre månader innan jag blev registrerad och sven­
skförklarad i systemet. Danskarna ville inte skriva ut mig ur Danmark, facket
och akassan krånglade och skrev ut ofullständiga blanketter som sändes över
och returnerades tillbaka. Arbetsgivaren ville inte ha en svensk blankett,
utan skrev på en dansk och denna ogillades. Akassan i Danmark behövde
117

valutaomräkna min kvarstående lön enligt dagsaktuell kurs för att min lön
skulle bli till svenska kronor och ören, så att den svenska blanketten kunde
acceptera den......
Det här var en fars av stelbent myndighetsutöveri, av frimärken och brev
som gick i skytteltrafik över sundet. Jag var inte den enda gränsgångaren i Öre­
sundsregionen, men jag började undra med tanke på hur ärendet hanterades.
Om alla mötte samma tungroddhet så var det ett mindre under att någon
ville bo på ena sidan sundet och arbeta på den andra. Krångel har aldrig varit
något som uppmuntrat till rörlighet.
Nu trodde ju politikerna att integrationen var löst så fort Öresundsbron
kom på plats. Och det var ju en vacker tanke av riksdagspolitiker som sitter i
Stockholm och ska styra vad som händer utanför tullarna, så pass långt söder
ut som sextio mil i sydlig riktning. Man vet ju med säkerhet att de någon gång
åtminstone privat, har sett ett nöje i att tura med båt över till Danmark för att
handla billig öl och sprit och funnit ett värde i att bygga en bro för att man
skulle kunna ta sig över även när det blev storm och isvintrar. Men förutom
att transportera människor och billig sprit så var det inte mycket längre som
integrationspolitiken hade kommit.
Den praktiska integrationen hade helt andra uttryck, ett av dessa var
återkommande varje månad och det var att få ut sin lön och få den över till
Sverige. När månadsskiftet kom och det blev den 28:e, som var danskarnas
utbetalningsdag, så åkte man med hela lönebeloppet i sedlar nedstoppade i
stövelskaftet för att det inte fanns banker som kommunicerade med varandra
och kunde få över beloppet i tid till räkningsdagen. Sen återstod bara att
betala skatt....och det var ett kapitel för sig. Öresund var en vallgrav mellan
två länder, två system och två regelverk vars gemensamma nämnare var allt
annat än tillämpningsbar. Allt som inte var löst eller färdigtänkt dumpades
ute i havet vid Pepparholmen i ett Ingenmansland, där de flesta av oss gräns­
118

gångare levde mest hela tiden.
Helena tittade på mig för att fånga min uppmärksamhet. Hon märkte väl
att jag hade varit någon annanstans och var osäker på om jag hade hört hela
hennes förmaning som nu var sammanfattad i en handlingsplan. Jag skulle
börja med att jobba på att bli svensk! Utlåtandet var sanslöst, här satt jag
som ursvensk, Made in Sweden, midsommartillverkad och född nio månader
senare av svenska föräldrar och hade varit folkbokförd och skattebetalare i
hela mitt liv – men nu måste jag alltså bli svenskare! Oh boy! Vidare skulle
jag söka ex antal jobb och meriterande var om jag bodde i en husvagn för då
kunde jag flytta Sverige runt utifrån var jobben fanns. Nu var jag inte flyttfågel
utan bofast och bodde inte i Svappavara utan i Malmö, Sveriges tredje största
stad, så det var ju initialt underligt om det inte skulle finnas jobb på närmare
håll. Jag läser igenom handlingsplanen och tycker att det saknas några stora
väsentligheter så jag vänder mig till Helena och säger:
-Jag vill ju starta företag, var har du skrivit det någonstans?
-Nej du kan inte starta något företag, det är omöjligt, ska du göra det
måste du gå hem och bli långtidsarbetslös först.
-Men det är ju hela poängen, jag vill inte bli långtidsarbetslös, jag vill starta
företag och har en idé om hur jag kan paketera och sälja min kunskap. Jag
ska skapa en distansutbildning.
Helena värjer sig direkt och berättar i ett långt anförande att det är helt
omöjligt även om jag skulle bli långtidsarbetslös så går det inte för jag är
varken invandrad kvinna eller har en socialt eller religiöst utsatt bakgrund
vilket var grundkriteriet för att bli en starta-eget-företagare. Hade hon pratat
med en figur från Mars, så var det väl möjligt att någon skulle ha svalt det,
men nu pratade hon med mig. Jag svarade:
-Med all respekt, men har du hittat på det själv?
-Nej, det är så det är och det får man finna sig i.
119

-Det kanske du tycker men det betyder inte att jag samtycker. Har du
möjligen någon chef och kan du tala om var vederbörande sitter?
Helena svarar:
-Han sitter längre ner i korridoren, dörren tlll höger, men du kan inte
bara stövla in där oanmäld.
-Låt oss klargöra följande, du känner inte mig. Du vet väldigt lite vad jag
kan och inte kan och utifrån det så ligger alla möjligheter öppna. Jag är
kvinna, och ni vill inte medge att jag är svensk, så det är väl en bra början
till att bli invandrardefinierad. Byter jag efternamn och lånar någon re­
ligiös utstyrsel och hävdar att jag inte fick be aftonbönen när jag var barn
så måste ju saken vara biff och jag uppfyller alla era kriterier.
Helena stod svarslös och ville inte höra något mer. Jag var på väg att göra
en retorisk utläggning om diskriminering men valde att spara den delen till
hennes chef som fick stå till svars för deras företagarinställning. I företagar-
Sverige, det vill säga utanför Arbetsförmedlingens skyddade verkstad är det
inte kön, hudfärg, ålder eller etnisk härkomst som är avgörande om ett företag
blir bärkraftigt eller ej – ute i verkligheten handlar det primärt om affärsidéer,
behov, tillgång och efterfrågan och affärsmässig skicklighet.
Jag gick hem efter en ny upplevelse av dårhuset och en bekantskap med
snusmumriken, min personliga handläggare. Hur skulle jag summera det här
för min man som säkert skulle undra? Troligen skulle jag säga att Danmark
är dejligt, Sverige är fantastiskt, men gud bevare den som hamnar i kläm
mellan dessa länder.
120

121

122

Kapitel 13
Rapport inifrån
Tiden som i mitt tidigare liv hade haft ett innehåll och en mening fick nu en
annan definition. Det var som om det fanns en tidsskillnad mellan människor med
arbeten och utan. Mellan de tidrika med all tid i världen och inga pengar och de
tidfattiga som inte hade tiden men pengarna. Det här var Time Management på
arbetsmarknadsspråk.
Jag hade inte vant mig vid tanken på att jag var arbetslös. Det hela var så
overkligt, surrealistiskt och underligt och det gjorde ingen skillnad hur många
dagar som gick, det fanns ingen tillvänjning på det här området. Det var bara
olustigt, obekvämt och frustrerande att känna sig som en främling i denna
nyupptäckta värld. Jag visste från första stund att jag inte hörde hemma här,
jag längtade hem till planeten där människor arbetar och där det finns arbete
åt alla.
Men istället för att sitta och vänta på att en rymdfarkost från ”out of space”
skulle komma och hämta mig blev jag successivt inskolad i AMS-galen­
skaparnas paradis. Det var ingen trevlig liten ö i Medelhavet där människor
satt med en paraplydrink under en palm och log i kapp med solen. Nej, det
här var en isolerad ö i samhället som hade utvecklat en egen kultur, ett eget
språk och ett eget furstendöme.
123

Det var statsministern, långa- eller tjocka farbrorn som ytterst styrde den
politiska regimen på ön, och under honom följde lillkungen, halvdrottningen,
småpåvarna, underhuggarna och soldaterna som skulle effektuera allt dumt som
hade tänkts ut av dem som satt längre upp i hierarkin. Och räckte inte denna
dumhet så hade man internt den fria viljan att utveckla ännu fler underligheter.
Personalen på AMS hade inte en doktorshatt men väl två andra hattar. Den
första hette kontrollhatten och var den som användes mest och den andra
hette ”vi-vet-bättre-än-du-och-vi-ska-hjälpa-dig-hatten”. När kontrollhatten
var på var huvudet av och då fanns varken förnuft, omdöme eller sans och
balans, utan då kunde allt galet hända.
Här kommer några axplock av egna erfarenheter på detta område. Först ut
var en serie jobbanvisningar som började trilla in i brevlådan. Varje gång var
det samma visa, jag sprätte upp kuverten och satt stum av förundran. Eller
var det en slags bakvänd beundran? Jag vet inte, men jag hade i alla fall ingen
tidigare erfarenhet av en organisation som uppmanar sina ”kunder” att aktivt
gå ut och marknadsföra sina kvalitetsbrister på marknaden.
Med varje anvisning följde ett hot som gjorde gällande att det var tvingande
att söka. Den som inte kunde redovisa eller bevisa att arbetet var sökt skulle
bli avstängd. Det var inte en fråga om vad som var lämpligt eller olämpligt
för allt var lämpligt. Även de fall då Arbetsförmedlingen anvisat jobb som
spågumma eller strippa på någon ljusskygg inrättning.
Här stod jag nu tvingad att söka jobb på ett konkurrerande flygbolag från
det jag arbetat för. Det hela var så skrattretande och så dumt i kubik att
jag tvingades skriva: ”På uppdrag av Arbetsförmedlingen inkommer under­
tecknad med en ansökan. Jag har precis blivit uppsagd på grund av ”loss
of license” eftersom jag inte längre är flygmedicinskt behörig för flygande
tjänst. Men Arbetsförmedlingen anser ändå att det är lämpligt att jag ska
söka denna tjänst och att ni säkert vill anställa flygande personal som bryter
124

mot luftfartsbestämmelserna och är så fallet vill jag gärna börja flyga hos er.
Vänligen Pernilla”.
Nästa anvisning följde i samma spår och den här gången var det en golf­
bana som sökte en redovisningsansvarig. Det här blev den i särklass roligaste
ansökan jag någonsin skrivit. Den var så komisk att företaget valde att rama in
den och sätta upp den i fikarummet . Den började med samma ingress: ”På upp­
drag av Arbetsförmedlingen inkommer jag här med en ansökan om tjänsten
som redovisningsansvarig. Jag inser att golf är en seriös sport och att ni vill
expandera och värva medlemmar för att få ökade intäkter. Då tjänsten inte
innebär att vara ansiktet utåt känner jag en stor tillförsikt eftersom jag mer
påminner om den ofrivillige golfaren Stig Helmer än de talanger ni söker och
vill presentera och visa upp utåt. Vad beträffar era krav på utbildning och
erfarenhet som redovisningsansvarig besitter jag inga. Hur lämpligt ni väljer
att anse mig som sökande låter Arbetsförmedlingen er att avgöra. Vänligen,
Pernilla. ”
Så här fortsatte det den ena anvisningen mer fantasifull än den andra. Allt
ifrån att uppmanas söka jobb som svetsare, busschaufför eller elektriker utan
varken behörighet eller befogenhet för någotdera. Efter att ha fullgjort den
ena dumheten efter den andra började jag känna mig som en ”duktig idiot”
utan omdöme eller insikt om min kompetens eller förmåga.
Vågar bara gissa vad arbetsgivarna tänkte som redan var översvämmade av en
tsunami av ansökningar för varje jobb som blev utannonserat i jobbfattigdomens
Sverige. De flesta företag som vilar på en seriös grund vill ha så lite som
möjligt att göra med Arbetsförmedlingen. Det är ingen merit att komma med
en adresslapp därifrån för de som haft en närmare bekantskap med denna
verksamhet vet att den är full av allsköns idioti och idag är det väldigt få
företag som har möjlighet att ta sig tid med sånt.
Jag minns också ett annat tillfälle som fick mig att sända ut en SOS-signal
125

från AMS-ön. Signalen borde ha gått till Socialstyrelsen som den enhet som
brukar sända ut rekommendationer om hur mycket vi tål eller rekommen­
deras inta av vad det nu må vara, i det här fallet hur mycket dumhet vi tål
innan det blir hälsovådligt. Här hade vi avslöjandet från regeringshåll att
arbetsmarknadsminister Littorin hade fuskat med sitt CV och angivit en ut­
bildning som inte var helt överensstämmande med verkligheten. Det blev
skriverier på hög nivå och det spekulerades i att om politiker kan fuska så
kanske även vanligt folk fuskade på det här området. Så, per omgående in­
fördes ännu en kontrollfunktion där varenda arbetslös i hela landet skulle
gå till Arbetsförmedlingen och verifiera sin utbildnings- och erfarenhetsbak­
grund med tillhörande betyg. Det här var ett spel för gallerierna eftersom
Arbetsförmedlingens interna system inte klarade av att skriva in den korrekta
bakgrunden. Men det hade ingen betydelse, det här skulle göras vare sig det
hade en funktion eller inte. Den enda funktion som detta möjligen uppnådde
var att Arbetsförmedlingen skapade sig sysselsättning som kunde visa på
deras existensberättigande. De var upptagna i månader med att bara sitta och
kontrollera betyg och intyg från början av hedenhös och framåt.
Kontrollivern på AMS-ön fortsatte att utvecklas till en exceptionell nivå som
vida översteg 10 000 meters marschhöjd över havet. Det verkade som om man
hade Nazityskland som förebild för den besatthet av kontrollerande, manip­
ulerande och ordergivning som förekom var in absurdum. Man gjorde gällande
att den arbetslöse skulle skicka veckorapporter, en detaljerad tidrapport per dag, med
angivelseförvadsomskettunderdagen,in-ochutgåendetelefonsamtal,mottagnabrev,
avsändabrev,företagsomhadekontaktats, jobb som hade sökts, människor man hade
mött, om man ätit lunch, gått en promenad, varit på toa, läst dagstidningen, sett
nyheter och så vidare. Dessa kilometerrapporter skulle mailas till två instanser,
först till Arbetsförmedlingen och sedan till en instans utanför som hade till uppgift
att kontrollera att Arbetsförmedlingen hade kontrollerat det kontrollerade.
126

Rapporterna blev oftast inte lästa eftersom ingen egentligen orkade läsa
om Nisse hade varit på lunch med Lisa, utan de fanns mest till för syns
skull. Eller som det hette, om någon frågade och ville veta, så skulle det
vara möjligt att ange på minuten var den arbetslöse hade varit vid aktuell
tidpunkt. Det hade varit radikalare och billigare att sätta en fotboja på de
arbetslösa om det nu var så viktigt att kunna GPS-avläsa var de hade varit.
De flesta gick ju inte så långt med den starkt begränsade ekonomiska
förmågan som rådde, mer än möjligen till närmsta ICA-affär, mycket
mer spännande än så blev det inte.
En dag hade några tänkarmössor besökt ön för att presentera en
idé om en ny kryssblankett. Denna hade köpts in rakt av utan något
ifrågasättande om vad man skulle ha den till eller om den hade någon
vital funktion. Sagt och gjort, några dagar senare gick den i tryck med
Försäkringskassans logga och blev därefter allmänt gods för den som
var arbetslös. Det här var en blankett där man en gång i månaden skulle
intyga sin arbetslöshet till Arbetsförmedlingen som ju redan hade kän­
nedom om denna information. Det hade alltså ingenting med logik eller
möjlighet till fusk att göra utan var en konstruerad syssla för att upp­
rätthålla byråkratin. De arbetslösa fick den 10:e varje månad bege sig på
vallfärd till Arbetsförmedlingens lokaler, inte helt olikt lämlar som drevs
mot ett stup, och jag behöver väl inte påpeka hur fullt det blir när tusentals
människor har samma ärende och klämmer in sig i lokaler som inte är
dimensionerade för anstormning. Väl där fick man stå och vänta, ib­
land upp till två dagar för att få ett kryss på sin blankett som gjorde att
ersättningen även denna månad skulle betalas ut.
Listan kan göras lång över alla påfund som utövades och alla stolligheter
som konstruerades på den här AMS-ön. Kompetens var ett skällsord och
behandlades därefter, det var källsortering av kompetens, slutförvaring av
127

kompetens och omskolning av kompetens. Det sistnämnda var rena villervallan
och fungerade som ett slags rollspel i ombytta roller där elektrikern skulle bli
snickare och snickaren skulle bli elektriker – och där det allra viktigaste var att
man skulle bli något annat än det man hade erfarenhet, kunskap eller talang
för. Så kallade kurser och rena hitta-på-aktiviteter blommade som bäst under
sosseregeringen och när rodret byttes ut mot Reinfeldt då hade man hittat på
annat som inte var ett dugg bättre.
Livet på AMS-ön var oberäkneligt och lynnigt för oss som rest in till ön och
väntade på ett jobb eller ett utresetillstånd till verkligheten. Personalen var ofta
rädda och ängsliga, vilket kunde göra att även den mest vänliga förmedlaren
som inte bar huvudet under armen mycket väl kunde byta skepnad om chefen
kommit in med ordern om att alla skulle ut och inventera stengärdsgårdar eller
gå ut i en park och räkna höstlöven. Förmedlaren hade valet att antingen lyda
ordern eller bli placerad på andra sidan disken och vem ville riskera det, när
de själva satt inne med inside information och så väl visste vad som då vän­
tade.
Jag fick kontakt med en jurist som gav mig följande råd om hur man skulle
överleva på AMS-ön:
1. Håll rak kurs – om du vill säga något säg det så tydligt som möjligt och
försäkra dig om att det sipprat in.
2. Tänk på vad du säger så att allt du sagt bara kan gynna dig.
3. Dokumentera allt. Tänk på att bevisbördan ligger hos dig, spar kopior,
läskvitton och be alltid om mottagarkvittens på alla mail och all post.
4. Småprata inte. Rätt som det är kan förmedlaren byta från vi-vet-bättre
än-du-och-ska-hjälpa- dig-hatten till kontrollhatten. Tänk på att det rör
sig om ett institutionellt samtal. Sila snacket!
5. Tag gärna med vittnen till Arbetsförmedlingen. Det är svårt att på
128

förhand säga vilket besök som ska sluta i påhopp och övergrepp.
6. Du måste veta vad du vill, annars tror sig gärna din förmedlare veta det.
Din arbetsförmedlare har inte ditt bästa för ögonen – han eller hon vill
bara bli av med dig till vilket pris som helst.
7. Kom ihåg att du bara ska utkämpa de krig som du tror dig kunna vinna.
Innan du blåser i stridstrumpeten ska du vara påläst och ha en stridsplan
klar. Inte sällan är man okunnig i regelverket och det blir en ”walk-over”
i formaliafel.
8. Följ Nancy Reagans devis; Just say yes. Och gör därefter på lämpligt
sätt.
9. Gå aldrig in på Arbetsförmedlingen om du inte måste. Kom ihåg att ”out
of sight is out of mind”.
10. Ta kontrollen over ditt eget arbetssökande – lägg upp en egen plan och
följ den oavsett vad AF har för planer för dig. Om AF har en plan, plikt
-uppfyll den, det vill säga gör så att du inte kan angripas men lägg inte
ner mer tid än nödvändigt på kvalificerade dumheter.
Jag hade så mycket hellre ställt upp i Robinson.........
129

130

Kapitel 14:
En coach – halleluja!
Det fanns ett modeord som började bli populärt på arbetsmarknaden. Det stavades;
coaching, och var något som var och varannan människa skulle ha tillgång till – så
även arbetslösa. Politikerna som hoppat på makeovertrenden hade nu skapat ”nya
Arbetsförmedlingen” av den gamla och arbetsförmedlaren skulle plötsligen byta
kostym och gå från att vara akassans förlängda arm till att bli en coach. Man skulle,
som det hette, coacha fram de 500 000 jobb som saknades i landet (!) så att jobb- och
–arbetslöshetsekvationen kunde gå ihop!
Jag kliver in i konferenslokalen och är i färd att bevittna ett internt möte
för arbetsförmedlare som anmält sig till något som hette ”Arbetsmarknads­
coaching”. Ingen vet vem jag är, jag är här under okänd signatur och blir bemött
som om jag också vore en i gänget, det vill säga en arbetsförmedlare. Det kunde
ju inte vara mer fel, men ingen anar, ingen förstår att här i publiken sitter en
förklädd arbetslös, en mullvad, som påtagit sig rollen att granska vad som
egentligen sker bakom kulisserna.
Det som utspelades i detta rum var något av ett ”Dolda kameran-fenomen”
fast utan kamera, vilket i efterhand får anses vara synd för då hade allt varit
inspelat och möjligt att spela upp. Attityderna, inställningarna och människo­
synen var så undermålig att det är svårt att återge allt i sin helhet. Men, så
131

här började det, kursledaren, vars namn jag glömt, ställer frågan:
-Skulle du vilja anställa dig själv?
Alla i lokalen ser sig lite nervöst omkring som för att söka bekräftelse hos
varandra och svarar sedan med ett unisont: Ja! Hon fortsätter sedan med att
lätta upp stämningen och säger:
-Ja, hade ni inte svarat ja då hade ni fått gå till Arbetsförmedlingen och
söka ett nytt jobb.
Trots att det är menat som ett skämt hör jag på reaktionerna att skrattet,
hos de flesta, fastnar i halsen. Hon fortsätter med att säga att den som är
arbetslös saknar självförtroende och skulle svarat nej på frågan. Jag förstår
att myterna och fördomarna trivs och frodas, men bibehåller min anonymitet
och väljer att i tysthet fortsätta att iaktta föreställningen.
Arbetsförmedlarna får en övning där de ska lista de grupper av arbetslösa som
de upplever är svårast att hantera inom förmedlingen. Nu börjar händerna att
räckas upp och det ena förslaget efter det andra skrivs upp på whiteboardtavlan.
Först ut på listan är högutbildade alla kategorier med motiveringen att kompe­
tens är skrämmande och upplevs som hotfullt om man själv saknar en utbildning.
Nästa plats viks till personer med chefspositioner, för de är självgående, drivande och
ansvarstagande och är svåra att underkasta, passivisera och omhänderta inom ramen
för de erbjudanden som verksamheten tillhandahåller. Platsen därefter rymmer per­
soner som har juridisk kompetens, eftersom de har insyn i sina rättigheter, inte bara
skyldigheter, vilket kan få arbetsförmedlaren att tappa ansiktet om han/hon bry­
ter mot lagar och förordningar i sin tjänsteutövning. Listan fylls på med medel­
ålders män, +55 och fortsätter med karriärkvinnor som har varit etablerade på
arbetsmarknaden under många år. Sedan kom invandrare i alla former, språk och
storlekar och här florerade fördomarna ytterligare, men man väljer klädsamt att
hålla sig inom ramen för Svenssonrasism.
När listan är fullbordad är det dags för rollspelsövningar där alla ska träna
132

och simulera olika bemötande i ett antal mötestillfällen som äger rum på Arbets­
förmedlingen. Här bjöd samtliga inblandade på ett lustspel som tydligt visade den
hånfullhet, kränkning och förnedring som man väljer att utsätta den arbetslöse
för. Man gjorde gällande att det var viktigt att den arbetslöse skulle förstå
att om man var utan jobb så var man ingen annan än Mr eller Mrs Nobody,
oavsett vem man varit förut. Med hot, tvång och hånfullhet uppnådde man en
ställning som talade om vem som bestämde och vem som hade makten i sina
händer. Här beskrevs ingående hur man gjorde för att skrämma den arbetslöse
till tystnad för att berättelserna från verksamheten inte skulle läcka ut. Här
fanns föreställningen om att man gjorde ett bra jobb om man såg till att det
blev avskräckande och obehagligt att gå till Arbetsförmedlingen, för då skulle
ju sannolikt ingen vilja vara arbetslös. Jag orkade knappt lyssna längre, det
här kändes så omodernt och mossigt och inte lite likt de här sekterna som går
ut på att avlägsna människors värdighet så att de sedan kan programmeras
om till lydiga sektmedlemmar. Att håna människor har aldrig, historiskt sett,
varit en framgångsrik väg om man vill skapa en gynnsam utveckling framåt.
Efter att ha sett den ena karikatyren efter den andra spelas upp kring arbets­
lösa som uteslutande var slappa typer som sov bort sin tid, inte kunde sköta
ett arbete och helt saknade mål och visioner kring sitt liv började det bli
tröttsamt. Det visar utom alla tvivel att det inom förmedlingen (och även
från politiskt håll och i pressen), är politiskt korrekt att odla myten kring den
arbetslöse som en lågutbildad loser som saknar utbildning och begåvning och
behöver åtgärdas.
Mötet avslutades tack och lov kort därefter och kursledaren önskade samt­
liga lycka till i sina nya coachingroller. Jag avvek och gick hem med full insyn
i vad som väntade mig. Jag skulle få en personlig coach som alltså såg som
sin uppgift att ta ur mig det sista av min värdighet och självbevarelsedrift.
Halleluja!
133

Mycket riktigt dröjde det inte länge förrän jag blev kallad för att träffa en
ny arbetsförmedlare som nu var coach. Hade hon inte berättat det så hade jag
inte märkt någon skillnad på före och efter makeovern. Men i det här fallet så
hängde det ett diplom på väggen uttryckt i en färgskrivare och inramat med en
guldram från Gallerix där det stod ”Diplomerad människa”. Jaha, det var så det
gick till att bli coach, man certifierade sig själv genom att skapa ett dokument
med WordArt på datorn och hängde sen upp det på väggen. Men, jag måste
ändå beundra henne, för hon var en av få som visade prov på mänskliga drag
och kunde tänka självständigt, både utanför sin roll och utanför verksamhetens
dörrar. Vår kontakt byggde på en ömsesidig respekt och jag minns särskilt
ett tillfälle när vi möttes för en uppföljning efter en anställningsintervju på
en PR-byrå.
-Hur gick det? undrade hon.
-Det gick sådär skulle jag vilja säga, det kändes som ett stort skämt. Du
kommer inte att tro mig, men jag träffade VD:n och han hade dagen till
ära valt att ha sina blå kalsonger med vit textremsa väl synliga under
hela intervjun.
-Berätta, vad stod det på kalsongerna?
-Ja, jag vet inte, men jag tappade respekten för honom och satt mest och
tänkte att jag kanske skulle ha gjort likadant och haft en bred väl synlig
troslinning med texten ”Skojar du?” på mig.
-Hur gick det sen, förutom det bedrövliga intrycket?
-Ja, den här mannen var påverkad av någonting, för hans pupiller hade
svårt med samspelet. Han kunde inte fokusera och upprepade samma
frågor ett flertal gånger trots att jag redan hade besvarat dem mer än
en gång.
-Var han full?
-Skulle nog tro att det var något starkare än alkohol, men det är inte mitt
134

område att bedöma.
-Jag säger det här till dig, inte för att jag sitter på Arbetsförmedlingen,
för då skulle jag säga att alla jobb är lämpliga, utan för att jag känner dig.
Du är för professionell och kompetent för att jobba hos en sån arbets­
givare, du skulle aldrig kunna trivas, det skulle aldrig gå.
Det här var en underlig upplevelse, att en arbetsförmedlare avrådde från oseriösa
arbetsgivare, vilket de vanligen inte hade några som helst betänkligheter kring.
Efter hennes tid uppstod ett internt organisationsfenomen som byggde på att
arbetsförmedlarna, förlåt coacherna, kom att avlösa varandra på löpande band.
Mina övriga coachingmöten påminde oftast om en terapeutisk sittning med
ombytta roller, där jag blev terapeuten och lyssnaren som satt och lyssnade på
arbetsförmedlarens överbelastning på jobbet, stress och ohälsa, de privata
problemen i vardagen, semesterplanerna, sommarstugerenoveringarna med
mera med mera. Jag blev invigd i hans fru eller hennes man, deras barn och
barnbarn och visste det mesta om vad som pågick i deras liv. Det hjälpte ju
inte mig framåt i mitt arbetsliv, men det andades i alla fall mänskliga drag.
Ett av dessa coachingtillfällen som måste nämnas var när jag hade fått en
ny stjärna vid namn Anita Karlsson. Jag märkte direkt att det här var en som
deltagit i kursen ”Arbetsmarknadscoaching” och tagit den till en högre nivå.
Anita tittar med översittarblick på mig och säger:
-Vi är inte vana vid människor som du som aktivt söker jobb, men du ska
inte tro att du kommer undan för det.
-Kommer undan med vad? Undrar jag.
-Ja, du ska rapportera allt precis som alla andra, och när jag säger allt, då
menar jag allt – allt ifrån vad du gör på dagarna till vilka jobb du söker,
vi ska ha full insyn.
-Men snälla ni, jag har ju rapporterat så mycket att ni inte ens orkar läsa
det. Du har ju fått tidrapporter över hela veckan.
135

-Det spelar ingen roll, huvudsaken är att vi har rapporter.
Jag suckar och förstår direkt att hon tillhör kontrollmaskinens
värsta sort. Sent ska jag glömma ett senare tillfälle när hennes
inkompetens och okunnighet visade sig lika tydligt som en röd
pelikan bland gråsparvar. Hon läste i en tidrapport att jag varit
hos doktorn under lunchtid, det vill säga mellan kl. 12.00 – 13.00.
Det fick man inte göra som arbetslös, det var ett regelbrott att gå
till doktorn under dagtid, behövde man gå dit så gjorde man det
under kvällstid. Det gick ju inte att ha arbetslösa som skolkade
från sin arbetslöshet. Men hon stoppade inte där, utan fortsatte
med kommentaren:
-Jag hoppas att du är medveten om att du måste sjukanmäla
dig en hel dag för det här, 8 timmar.
-Är du medveten om vad du faktiskt säger? Här sitter du som
myndighetsperson och uppmuntrar till sjukanmälning, när jag
inte varit sjuk!
Från denna stund stod det klart för mig att den här människan
hade noll koll både på sig själv och det yrke hon utövade och värre
kom det att bli. Hennes tjänstefel fortsatte att samlas på hög tills det
så småningom resulterade i en skadeståndsprocess. Men tillbaka
till det tidigare samtalet, här kommer några fler tips från coachen:
-Pernilla, du borde på allvar försöka att framstå som mindre
kreativ och driftig, det är inga plus. Kreativa människor får
saker och ting att hända och det stressar dem som sitter på en
arbetsplats och inget gör.
-Jag kanske inte främst vänder mig till arbetsplatser där man
anställt människor som bara vill lyfta lön och inte jobba. Du
måste prata om myndigheter.
136

-Pernilla, nu lyssnar du på mig, man ska vara lagom
-Skulle du om du vore en arbetsgivare välja att anställa den som var
lagom dålig eller den som verkligen brann för jobbet och gjorde sitt
bästa? Om du ska renovera ett badrum, väljer du då att anlita den som
marknadsför sig genom att göra lagom bra badrum eller den som faktiskt
har bästa referenserna och kunnande på området?
-Nu tycker jag att du går ifrån ämnet, självklart skulle jag anlita den som
gör ett bra jobb, jag måste ju själv betala för det.
-Och du tror inte att en privat näringsidkare betalar sin arbetskraft själv
och resonerar på samma sätt?!?! Alla verksamheter är inte myndigheter
där såna här detaljer uppenbarligen inte spelar någon roll.
Anita harklar sig och det börjar rycka i läppen, det märks tydligt att hon
ogillar den här konversationen. Hon tar fram några papper och en penna och
börjar skriva ner något som verkar föreställa minnesanteckningar. Det blir
tyst några sekunder innan hon lägger ifrån sig pennan och fortsätter:
-Ett annat råd som jag har till dig är att jag rekommenderar dig att
framstå som mindre intelligent och kompetent för då kanske du skulle
kunna få ett okvalificerat arbete.
-Vad är det du säger, du kan inte på fullt allvar mena att du rekommen­
derar mig att vara dum och obildad? Hur ska det gå till har du tänkt dig?
-Det är ointressant, du gör som jag säger annars blir du avstängd. Jag
skriver in i handlingsplanen att du har i uppgift att kunna presentera en
lista på okvalificerade arbeten att söka till nästa gång vi ses.
Jag insåg att det inte var meningsfullt att diskutera med den här män­
niskan. Hon var hjärntvättad med vad hon tydligen trodde var Arbets­
förmedlingens uppdrag och arbetssätt. Att få rådet att göra mig dum
och obildad så att jag kunde få okvalificerade jobb visade bara att hon
själv skulle kunna hålla kurs i ämnet. Jag gick hem på kammaren och
137

138
satte mig vid skrivbordet, slog på datorn och fick ihop en lång lista på
okvalificerade arbeten. När jag hade fått ihop sextiosju stycken ansåg jag
att uppdraget var slutfört. Veckan efter sitter jag med Anita igen och det
är ny tid för ”coaching”. Jag överlämnar listan över okvalificerade arbeten.
Även om jag har hennes välsignelse och rekommendation att vara dum och
obegåvad är min lista på okvalificerade jobb varken dum eller obegåvad.
Överst, som en klar etta på listan över okvalificerade jobb står:
ARBETSFÖRMEDLARE/ARBETSMARKNADSCOACH
hos Arbetsförmedlingen

139

140

Kapitel 15:
Kvällskurs -
studenter är vi allihopa
Människan är en lärande organism på alla områden i samhället utom just inom arbets-
marknadsområdet (tydligen), där man förbjuder alla försök till kompetensutveckling
och kompetensbevarande och istället väljer att göra det straffbart. Arbetslösa får under
inga omständigheter lära sig något som skulle kunna gynna deras möjligheter på ar-
betsmarknaden....
Här stod jag igen, i en ny rond med ”systemvetarna”, det vill säga de som
tror sig kunna och tillämpa systemets förträffligheter. Jag började känna
mig som en Don Quijote som alltid stod redo att dra ut i en ny kamp med
väderkvarnarna. Och en kamp var precis vad det var, en tröttsam sådan, där
det hela tiden gällde att slåss för sin överlevnad och bevaka sina möjligheter
för att ta sig ur den här soppan. För trots att det från politiskt håll talades så
vackert om en Arbetslinje, så var det i praktiken något som mer liknade en sketch
från ”Linus på linjen”. Alla minns väl honom, den där tecknade figuren som
försökte med konstverket att balansera på en horisontell linje med mer eller
mindre framgång. När linjen tog slut eller han trillade av så kom tecknarens
hand in i sammanhanget och vips med några nya pennstreck så kunde Linus
fortsätta sin vandring framåt tills det dök upp något nytt hinder på vägen
141

som antingen fick suddas bort eller ritas om så att Linus kunde ta sig fram.
Linus på linjen hade aldrig överlevt utanför TV-rutan, för i verkligheten hade
politikerna tappat bort både kartan och kritorna som gjorde det möjligt att
finna några nya vägar framåt.
Jag hade vid det laget läst en hel del jobbannonser och funnit att det
fanns ett dataprogram som efterfrågades i var och varannan annons inom
marknads- och kommunikationsområdet. Det här var förmodligen inte rocket
science och jag kände att det troligen skulle gå att komplettera med en liten
insats i både tid och pengar. För mig handlade det bara om en sak, jag ville ha
ett arbete och mitt uppdrag var att förbättra mina chanser – inte lyda idioti.
Med en snabb översyn av utbudet fann jag att kursverksamheten hade kvälls­
kurser som startade fortlöpande. Den aktuella kursen var på tre tillfällen à tre
timmar per gång och kostade 3 000kr. Kostnaden var ingen fantasisumma för
människor med arbete, men för en person utan var det en större förmögen­
het. Jag funderade fram och tillbaka kring hur jag skulle hitta en lösning på
det här men hann inte längre förrän mina varningsklockor började ringa. Jag
hade ju hört åtskilliga skräckexempel på arbetslösa som hade blivit avstängda
för att de på eget initiativ och med egna medel hade anmält sig till just kvälls­
kurser vid kursverksamheten. De hade alla en gemensam nämnare att de sök­
te social- och mental stimulans och de ville antingen aktivera sig till att må
bättre eller utveckla sina möjligheter på arbetsmarknaden. En del hade till
och med lägre ambitionsnivåer än så och ville bara ägna sig åt något intresse
som låg dem varmt om hjärtat.
Ämnet, innehållet och syftet verkade ha mindre betydelse, man blev avstängd
ändå. Här fanns de som hade anmält sig till keramikdrejning, akvarellmålning
och frimärkssamling. De som dansade salsa, bugg eller tango. De som gick
på Yoga och Qigong och de som spelade trummor och piano. De som läste
affärsengelska, övade upp sin spanska eller gick någon datakurs. Det spelade
142

ingen roll, alla initiativ till lärande och en meningsfull fritid bestraffades med
avstängning. Jag hade svårt att tro att det var sant, mina örontrumpeter var
inte tränade att ta in ljudvågorna från kvalificerad dumhet. Men jag kände att
nu när jag själv var berörd så gällde det att se till att få förstahandsinforma­
tion från området. Sagt och gjort, jag ringde upp de berörda och började med
Arbetsförmedlingen.
-Hej jag vill veta hur ni ställer er till att jag läser en kvällskurs på Studie­
främjandet. Hade tänkte läsa ett dataprogram för att förbättra mina
möjligheter på arbetsmarknaden.
-Nej det kan du inte göra för då stänger akassan av dig.
-Varför stänger de av mig? Jag har väl inte gjort något kriminellt som
bara vill öka mina chanser till att få ett arbete?
-Din uppgift är att stå till arbetsmarknadens förfogande och där står du
inte om du sitter på Studiefrämjandet och läser en datakurs.
-Men kursen är på kvällstid, efter kl 18.00?
-Ja det spelar ingen roll, du ska stå till arbetsmarknadens förfogande hela
dygnet.
-Ursäkta mig, men ingen har väl en arbetstid på 24 timmar, så då är det
fullt möjligt att jag som arbetslös utanför normal arbetstid kan få gå en
kvällskurs.
-Det handlar inte om vad som är rimligt och orimligt, du är arbetslös och
då studerar man inte.
-Men jag ska ju inte studera jag vill bara gå en kurs på kvällen.
-Ja, jag hör det, men gör du det då rapporterar vi det till akassan och de
stänger av dig. Man är antingen student eller arbetslös, så är reglerna.
Det var helt obegripligt, så jag ringde upp akassan med samma frågeställ­
ning och fick samma besked. Som arbetslös hade man inget inflytande över
sitt eget liv utan man var livegen. Det spelade ingen roll om det var arbetstid,
143

fritid, dagtid eller kvällstid – ingen tid var din egen tid, så det var ett rent un­
der att arbetslösa tordes lägga sig ner och sova nattetid för det var förmodlig­
en också att betrakta som ett regelbrott. Tänk om man sov, samtidigt som
man stod till arbetsmarknadens förfogande. Handläggaren på akassan blev
kortare och kortare i tonen, hon kunde överhuvudtaget inte förstå varför
jag envisades med att vilja gå en kvällskurs inom kursverksamheten och
gjorde klart för mig att jag skulle bli kallad student och då skulle man inte
vara registrerad arbetslös utan finnas i CSNs register.
Det här var svårt att ta seriöst, men för att hålla ryggen fri så var det bara
att fullfölja telefonkedjan, så jag ringer upp CSN och ber dem att definiera
begreppet student. Den benämning som lämnas är ungefär den som är veder­
tagen i svenska akademins ordlista, det vill säga en person som studerar vid
högskola eller universitet. Jag frågar om begreppet student har några grader
vad gäller studieomfattningen och får ett svar att det i princip bygger på
studietakt och akademiska poäng. När jag förklarar mitt fall och berättar att
jag är en arbetslös som avser att gå en kurs på Studiefrämjandet med tre studie­
tillfällen à tre timmar vilket sammantaget skulle utgöra en studietakt som var
fjärran från helfart, halvfart eller ens kvartsfart. Jag skulle nog skatta min
studiefart som mikrofart om ens styrfart. Damen i luren skrattade hjärtligt
som om det vore ett stort skämt och säger:
-Men kära du, du kan ju inte bli student på nio timmars studier, det
förstår du väl?
-Ja, jag förstår det, men de som skapat de här reglerna verkar inte ha
förstått någonting.
-Det är möjligt men det kan jag inte göra någonting åt.
-Nej just det, sa jag och suckade trött och la på luren.
Samtalet var över och telefonkedjan slutförd. Jag satt mållös vid skrivbordet
utan vare sig ord eller reaktioner och kände hur huvudet började varva på
144

tomgång. Hur var det möjligt? Vad var det för grottmänniskor som satt och
kom på dessa regler? Var det famlijen Flinta och deras kusiner, eller vem var
det? Hur såg deras verklighet ut eller vilket århundrade stannade egentligen
deras tidsmaskin vid? Kan det ha varit yngre eller äldre stenåldern? Eller
var det guldklockeåldern, när man efter lång och trogen tjugofemårig tjänst
kunde bli avskriven och avtackad med en guldklocka?
Det kan ju inte ha undgått någon att dagens arbetsmarknad inte alls
påminner om gårdagens. Det finns inga livstidsanställningar utan de är lika
utrotningshotade som dinosaurierna var på sin tid innan de gick under. Inte
heller är det möjligt att tro att det finns en utbildning som håller hela livet.
Kompetens är färskvara och ska vara uppdaterad och fräsch om den ska vara
attraktiv och användbar på arbetsmarknaden. Det gäller för alla – utom de
som är inskrivna på Arbetsförmedlingen, för där gäller helt andra regler. Där
handlar det om att aktivera förruttnelseprocessen så att kompetensen möglar
så snabbt som möjligt och kan källsorteras eller deponeras inom ramen för
annan dumhet.
Jag bara tvärvägrade, det här skulle inte hända mig. Jag tänkte aldrig i livet
låta någon behandla mig som om jag vore en sten i en fuktig håla som sakta
men säkert med hjälp av tidens tand blev allt mer mossbeklädd och oigenkän­
nlig. Det fanns inte på världskartan. För mig handlade det bara om en sak,
jag ville ha ett arbete och mitt uppdrag var att förbättra mina chanser – inte
att underkasta mig ett undermåligt system och regler som borde ha begravts
och glömts innan sekelskiftet.
Min kriminella karriär som regelbrytare var inledd. Jag kunde se tidnings­
rubrikerna och löpsedlarna framför mig om det här inte gick vägen. Afton­
bladet skulle sannolikt ha skrivit ”Politikerchock. Arbetslös försöker lära
sig något – livstids avstängning.” Och akassan skulle säkert följt upp det
med en polisanmälan som hade följande formulering: ”Arbetslös är funnen
145

skyldig till nio timmars lärande på kvällstid. Brottsplats Studiefrämjandets
studielokal. Vittnen fanns på plats och kan höras. Vi rekommenderar att
ni gör en razzia och upprätthåller lag och ordning. Vid åtal hoppas vi att
påföljden blir isoleringscell så att kunskapen inte kan användas eller tas i
bruk, vilket borde avskräcka andra från sådana här överträdelser.” Jag såg
även en intervjusekvens framför mig i TV3- produktionen Efterlyst, där
man intervjuade kriminalprofessorn Leif G W Persson om hans synpunkter
kring gärningsmannaprofilen. Hur såg de ut, de här arbetslösa som ville lära
sig något? Fanns det en fantombild och var de farliga för allmänheten?
Det var en roande tanke, tänk vilken uppståndelse det skulle kunna bli.
Men det var inte det primära syftet, utan det var att spårlöst och ljudlöst kunna
anskaffa sig denna kunskapsbas utan att någon skulle behöva må dåligt av
det. Jag visste på förhand att systemet i landet hade stora likheter med forna
Sovjet, så det fanns säkert både tjallare och avlyssnare som gjorde sitt bästa
för att omöjliggöra övertramp enligt regelverket. Som med all brottslighet,
så verkar nyckeln vara att ha en plan. Jag ringer runt bland andra arbetslösa
för att försöka få några stalltips kring hur man rent praktiskt går tillväga.
Efter några samtal så har bilden klarnat, det här är inget man kan göra på
egen hand, utan man behöver medbrottslingar för att få det vattentätt. Jag
lyssnar, antecknar och funderar. Det här kändes helt enkelt för djävligt, jag
var ingen kriminell person och hade i hela mitt liv uppfattats som ärlig och
trovärdig och nu handlade allt plötsligt om slughet och beräkning.
Inom loppet av en månad började jag kunna identifiera mig med Sickan,
rollfiguren i Jönssonligan som har en plan som övergår allting annat och nu
var planen satt i verket. Anmälan till datorkursen skedde på en annan ort
än min bostadsort. Inbetalaren av kursavgiften var en annan person än jag,
oss emellan fanns inga betalningstransaktioner som var spårbara med konto­
överföringar. Namnet på den anmälda kursdeltagaren tillhörde en person
146

som hade arbete och det var genom att låna hennes namn som det blev fullt
möjligt för mig att gå kursen.
Jag minns första kurstillfället mycket väl, oron över att möta någon som
faktiskt kände igen mig och obehaget kring att hålla fasaden uppe och hem­
ligheten väl bevarad. Vi hade inte mer än hunnit sätta oss i datorsalen förrän
det var dags att göra en kort presentation inför gruppen där man berättade
vem man var och varför man hade ett intresse av att gå kursen. De allra flesta
berättade frispråkigt vem de var och vad de jobbade med och vilken nytta de
hoppades ha av innehållet. Själv så flaggade jag under ett annat namn och
hade en anställning på ett företag som var påhittat och med den utgångs­
punkten berättade jag att jag hoppades kunna avancera från min nuvarande
position. Ja – det var i alla fall sant!
147

148

Kapitel 16
Match.se
Hur söker man jobb i en tid, när ingen vill träffas eller bli kontaktad? När företag
inte vill kommunicera? När ingen längre är rädd om sitt varumärke? När det finns
ett sånt överskott på arbetskraft att de ses som en slit en släng-vara?
Det här var frågeställningar som kom att finnas med när jag senare fick jobb
som utbildningskonsult och föreläsare. Och det var också grunderna för ett av
många idéfrön som utvecklades under denna tid där ett nytt och revolutionerande
rekryteringskoncept togs fram som bland andra involverade Micael Bindefeldt.
Jag hade kunnat hålla en kreativ utställning i alla ansökningsalster som blivit pro­
ducerade utanför ramen för ”vanliga ansökningar”. Det var tidningar, producerade
visitkort i form av miniansökningar, vykortskampanjer, julerbjudanden – ”få en
anställd i julklapp” och andra formgivningar där en skräddarsydd mjölkförpack­
ning till Tetra Pak tillhörde en av favoriterna som blev lovordad. När det gällde att
sticka ut så hade ”storleken ingen betydelse”. Det bodde sannolikt en reklambyrå­
man i mig, för idéerna hade aldrig varit fler. Jag sålde min kompetens i alla
former, både i form av befintliga jobb, men också i form av projekt och idéer.
Inte sällan hade jag lyckats korstabulera två företag och funnit en gemensam
nämnare där jag såg en ny tjänst eller ett nytt användningsområde och då
skrev jag själv en befattningsbeskrivning och skickade med en ansökan till
149

denna. När det gäller metodvalen så var dessa många och omfattande, ibland
skrev jag själv och ibland hade jag en spökskrivare. Vissa gånger var jag till
och med man om det visade sig att det skulle upplevas som hotfullt att vara
kvinna i männens affärsvärld. Men det var långt ifrån allt, jag hade även sökt
jobb via kontaktannonser vilket fick en arbetsförmedlare vid namn Ulla att
sätta kaffet i halsen när det kom till hennes kännedom. Jag minns hur hon
lyfte på ögonbrynen och frågade:
-Hur söker man jobb via kontaktannonser?
-Det är inga problem. Det skiljer inte mycket från att söka jobb via Man­
power det är samma sökkriterier man kan välja geografiskt sökområde,
bransch och lönenivå där det sistnämnda brukar skvallra om befattning
och inflytande. För mig handlade det om att hitta rätt kontakter i arbets­
livet och människor som kunde öppna dörrar till näringslivet.
Min arbetsförmedlare som hade tänkt att skicka mig på en tvångsordinerad
söka jobb-kurs kom helt av sig:
-Men Pernilla, kärleken då?
-Ja, när det gäller den platsen så har vakans uppstått, så har du någon
”good looking business man” med kostym och slips så är han välkommen
att söka. Men det ska vara med goda referenser, annars får det vara, sa
jag och skrattade.
Paradoxen i sammanhanget är att jag aldrig haft så många idéer och sam­
tidigt så lite pengar att omsätta dem med som under den här arbetslöshets­
perioden. Hade balansvågen vägt jämnare hade mina flygmotorer kunnat ha
större rörelseförmåga och lyftkraft. Mitt problem var inte idémassan, utan
det faktum att världen hade förändrats under 2000-talet, när jag hade varit
ute och rest och sett världen och jobbat med människor från när och fjärran
och varit företagets ansikte utåt. Jag hade bara vana av verksamheter där
människan var råvaran och där man lade stor vikt vid att skapa förutsättnin­
150

gar för att människor kunde mötas, utvecklas och skapa affärer. För mig var
det som att besöka High Chaparall att landa i den nya rekryteringsvärlden
där företag inte längre ville kommunicera och där ingen längre var rädd om
att vårda sitt varumärke och där man till och med öppet valde att nonchalera
dem som visade företaget sitt intresse. Jag förstod verkligen ingenting, men
jag kom ju ifrån Janne Carlzons värld, där service- och marknadsföringstänk
var helt avgörande för ett företags framgång och anseende. Något hade bevis­
ligen hänt när jag hade varit borta, reklamhjälten ”Nisse från Manpower” hade
fått sparken, brevbäraren fick inte längre bära ut några ansökningsbrev och det
var inte längre möjligt att lyfta luren och ringa ett telefonsamtal till de företag
som sökte folk och ställa några frågor angående den utannonserade tjänsten.
Det var omodernt att läsa brev, omodernt att svara i telefon och omodernt
att nå fram till någon form av mänsklig varelse – för ingen ville längre bli
nådd, utan tvärtom byggde man upp ett system av försvårande omständigheter
för naturliga möten, där kompetens och arbetsgivare inte längre med enkelhet
skulle kunna nå varandra.
Vi får räkna 2000-talet till teknikrevolutionens tidsera, där allt fler hjälp­
medel blivit var mans egendom och där var och varannan av oss har en dator,
ett emailkonto, en mobiltelefon och ett skype-abonnemang. Vi har krympt
de geografiska avstånden och gjort det möjligt att på en sekund skicka iväg
ett mail till världens ände och få det läst, men att skicka iväg en mailansökan
till ett lokalt företag på hemmaplan och tro att det blir läst, är lögn i helsike
i nio fall av tio.
Första gången jag kom i kontakt med rekryteringsbranschens ”elektroni­
ska luckeformat” trodde jag det var ett stort skämt. Här standardförpackade
man människor i ett likformigt färdigvalt rutsystem, samtidigt som man sa
sig leta efter färgstarka personligheter. Jag minns hur jag tittade in i en ruta
som hade ett utrymme på 100 tecken och skulle fylla i några nyckelord om
151

mig. En rekryterare från Proffice gjorde mig varse att man skulle fylla detta
utrymma med floskler som ”att hålla många bollar i luften” och annat dravel
för att bli träffad av deras sökmotorer. De mest rigida formerna för dessa elek­
troniska luckeformat var när man inte kunde bilägga ett CV som fil. Här gällde
något så hopplöst som en förprogrammerad tipsrad, där det bara handlade om
att kryssa fram sin bransch- och erfarenhetsbakgrund. Utrymmet för fritext
var obefintligt och var det så att du hade läst en utbildning eller jobbat inom en
yrkesgren som inte fanns, då var du ute ur leken och kunde inte få din ansökan
registrerad.
Jag minns ett tillfälle när jag hade sökt jobb som marknadsförare och hade
egna interna kontakter med företaget ifråga, men där man hänvisade till att
det skulle gå igenom bemanningsbolaget som anlitats. Och vad händer då?
Jo, jag erbjuds att fylla i ett av de mest rigida luckeformaten som någonsin
existerat. Det går givetvis inte, eftersom de uppdrag som jag haft inte ryms
inom ramen för standardmjölk och inte heller de kurser som jag haft, vilket
får till följd att jag inte kan visa upp bredden för min behörighet. En av mina
referenser väljer att ringa upp bemanningsbolaget, som säger att de inte tar
emot samtal, men när väl samtalet ändå motvilligt äger rum, så bekräftas från
båda parter att jag har en intressant profil, men kan man inte fylla i luckefor­
matet, så räknas man inte.
Den här erfarenheten lärde mig att inte söka jobb via bemanningsbolag. Jag
är ingen förespråkare av mellanhänder utan uppskattar direktkontakt mellan
berörda parter, det är ju ändå där kemin ska uppstå.
Ett annat fenomen som uppstått är den industri av allsköns tester och
psykoanalyser som tagits fram för intervjusammanhang. Man ska i dagsläget
i princip ha ett diagram som motsvarar en stridspilot för att få utföra den
simplaste arbetssysslan som att till exempel tömma papperskorgar. Den här
övertron på att tester, diagram och EKG-kurvor är viktigare än personkemi
152

säger väldigt mycket. Nummer ett att företaget ifråga inte är duktigt på att
bedöma människor och nummer två att man inte vill ta ansvar för sitt beslut.
Inget test i världen kan skildra en människas hela spektrum och inte heller
illustrera hur en människa fungerar i varje enskild situation. Från flygbran­
schen vet man till exempel statistiskt att i en nödsituation kommer 50-75%
att vara inaktiva, 10-25% kommer drabbas av panik och 10-30% kommer att
bibehålla ett rationellt tänkande. Men man kan aldrig på förhand säga vem
som gör vad.
Om man tänker efter så har bristen på tillit till det egna omdömet hos
företagen nu blivit en gigantisk affärsidé där människor som inte heller litar
på sitt omdöme utan måste ta hjälp av utomstående tester, säljer sin brist på
omdöme till dessa företag. Det dröjer säkert inte så länge innan vi har ännu
ett mellanled där rekryterarföretagen först ska bli rekryterade av ett företag
som rekryterar rekryterare. Det här måste vara en idé som De Nya Moderat­
erna skulle gilla eftersom de verkar fast beslutna att se till att all rörelse på
arbetsmarknaden avstannar fullständigt. Om detta inte skulle ske skulle de
som sista åtgärd för att lyckas kunna ge Arbetsförmedlingen uppdraget att
kontrollera rekryterarnas rekryterare och då är jag säker på att det som en
gång kallades arbetsmarknad skulle vara ett minne blott.
153

154

Kapitel 17
Hushållsnära tjänster =
karriär som prostituerad?
Det politiska klimatet har gjort gällande att ingen människa ska ha råd att vara
arbetslös. Och det är helt sant ingen människa har råd att vara arbetslös. För min
del motsvarade akassans högsta ersättningsnivå 36% av tidigare inkomst och det fick
både mig och spargrisen att må så dåligt att vi ville begå självmord.
Så var det den 25:e igen och dags att betala de förtvivlade räkningarna. Jag
visste varken ut eller in. Hur skulle enkronorna gå ihop när de inte gjorde det?
Kunde man koka soppa på en spik eller kunde man låta bli att äta? Det kändes
som att delta i tv-programmet Lyxfällan Extreme upphöjt till 14. Jag satte mig
på vardagsrummets parkettgolv med ett stort A3-ark och en miniräknare och
försökte göra en budgettavla med de kronor och ören som fanns tillgängliga.
Det tog inte lång tid förrän det gick upp både känslomässigt och intellektuellt
att jag var på väg att gå bankrutt i den här budgeten. När miniräknaren hade
slutsummerat så fanns det exakt 198 kr kvar till mat när räkningarna var
betalda den här månaden. Det i sin tur utgjorde ett matkonto per dag à nio
kronor.
Wow vilket glamoröst liv! Jag kände livslusten sjunka till djupet av Botten­
havet på mindre än ett ögonblick. Hur skulle det här gå? Jag såg hela mitt liv
155

passera revy och förstod instinktivt att hela mitt liv skulle gå i konkurs med
den krympande plånboken. Kärleken, vännerna, det sociala livet, nätverket,
aktiviteterna, intressena och rörligheten – allt skulle försvinna eftersom jag
inte längre hade råd att vara aktiv i livet. Det här var för deprimerande för att
vara ett alternativ så jag ringer upp en medsyster och frågar om råd:
-Hej Kristin, har du två minuter över, jag behöver lite rådgivning. Hur
överlever människor utan arbete?
-Ja, om du inte kan få ett vitt jobb så får du söka ett svartjobb. Du får
lägga allt etiskt och moraliskt åt sidan, svarta jobb är inget att skämmas
för, till och med politiker och representanter ur regeringen köper svarta
tjänster, så det är inget konstigt.
-Inget konstigt? Det här är så konstigt, så jag vet inte längre vad som
är normalt och onormalt. Men visst jag ska kanske vara glad att du inte
föreslog att jag skulle råna en bank för bankrån verkar visst vara ett pop­
ulärt fritidsnöje nuförtiden.
-Jaha, du tänkte så, ja jag ser din svarta humor, haha. Men om du inte kan
få sitta barnvakt åt statsministerns barn och inte hittar något annat svar­
tjobb heller så kan du alltid ställa dig på gatan, där är i alla fall timlönen
hög. 2 000 kr för en timme. Det är annat än det där sista ”jobba-gratis-
jobbet” som Arbetsförmedlingen förmedlade till dig, där du inte skulle få
lön utan en biobiljett i betalning per år.
Jag kom ihåg det ögonblicket mycket väl, även om jag hade försökt förträn­
ga det. Arbetsförmedlingen hade försök sälja ut mig igen till en kostnad av
ingenting. De brydde sig inte om ifall jag kunde betala mina räkningar eller
ej, eller ifall det var ideell verksamhet eller var arbete med lön.
-Men Kristin, jag vill inte gå på gatan, jag vill ha ett jobb, en lön och
kunna överleva. Hur svårt kan det vara?
-Jag vet inte, du får väl prova och se.
156

Samtalet med Kristin var avslutat, hon var alltid en glad fågel som kvittrade
och kunde förgylla tillvaron i alla situationer. Hon såg livet i färg, när andra
såg livet i svartvitt och i det här läget var det nog bra att ta med hela färgska­
lan. Dagen fortsatte i något som liknade en komplett brainstorming, jag hade
ju ingen susning om den svarta arbetsmarknaden. Allt jag visste om den var i
princip den statistik som Skatteverket hade presenterat att var tredje svensk,
eller över två miljoner svenskar köpte svarta tjänster. Ja, det får man väl kalla
marknadspotential, men den stora frågan var, var fanns dessa svartjobb? Jag
provade att krysta fram några tänkbara alternativ, där samtliga ändade upp i
en återvändsgränd. Servitris? Nej, det går inte, jag kan ju inte ens balansera
två tallrikar samtidigt. Hårfrissa? Nja, det skulle nog inte funka något vidare
om inte pottfrisyr och kastrullklippning blev modernt förstås. Svarttaxi?
Haha, då måste jag ju ha en bil som fungerar. Hantverkare? Kanske skulle det
vara möjligt att med hypnos väcka någon slumrande ”Martin Timell- gen”
till liv, men utan det var det inte mycket jag kunde bidra med på det området.
Det här var inte enkelt. Jag insåg snabbt mina begränsningar och kunde än
en gång konstatera att jag inte var skapt för att leva i en gråzon i samhället.
Jag hade behövt en IKEA bruksanvisning och en specialdesignad hylsnyckel
för hur man skruvar ihop ett liv som höll på att falla isär.
Jag suckade och började få en massa minnesbilder över andra människor i
den här situationen, människor jag mött och berättelser som jag hade fått ta
del av. Den mest hjärtskärande var berättelsen om Susanne, en ensamstående
kvinna med en nioårig dotter. Hon var akademiker med mer än en examen
och hade senast arbetat som läkarsekreterare. När ångesten och våndan blev
för stor över att hon inte längre kunde ge sin dotter en ”värdig barndom”
ställde hon sig på gatan. Hon stod inte ut med att säga nej till glass, nej till
fritidsaktiviteter, nej till barnkalas, nej till kläder, nej till hennes favoritmat.....
nej, nej, nej, vi har inte råd. Det var ett eko som gick genom märg och ben och
157

skar tvärs igenom hennes hjärta. Vilken förälder önskar inte det bästa åt sina
barn och det här var inte ens det nästbästa, det låg i underkanten av det sämsta.
Susanne stod för den där obändiga urkraften och stoltheten som jag sett och
mött hos så många andra som drabbats av arbetslöshet. Den där kraften som
säger; jag är inget offer, jag tar ansvar för mitt liv och jag försörjer mig så
gott jag kan med de möjligheter som ges.
Jag drog en djup suck, det var inte helt enkelt att slå bort alla intryck som
givits på detta område. Men det var en nödvändighet för att inte tappa fokus
på uppgiften, att hitta ett passande svartjobb möjligt att genomföra. Solen
sken och det var kallt ute så jag drog på mig mössa vantar och tjockjacka
och gav mig ut på en rask promenad till affären. Det här krävde sin man
eller kvinna och det var uppenbart att mina geniknölar behövde en stor dos
inspiration och fantasi för att ro detta i land. Väl framme vid affären gjordes
en djup översyn över anslagstavlan som innehöll några uppslag på området.
Jag antecknade och skrev ner det nödvändigaste och köpte med mig en dags­
tidning hem som även den hade så kallade ”platsannonser” på detta område.
Jag började med att svara på en annons om hundpassning och blev kallad till
intervju och så här gick den:
-Vad har ni för hundvana?
-Jag är uppväxt med hund och har alltid haft djur runt omkring mig,
så jag skulle vilja definiera mig som både mycket hundvan och en stor
djurvän.
-Vad har ni för utbildning på området?
-Utbildning?
-Ja, vi söker någon som är hundpsykolog eller motsvarande.
-Jag är ledsen men jag är inte hund-Ceasar från tv som kan tala med djur,
men jag trodde inte det var nödvändigt för att kunna gå ut och rasta er
pudel vid lunchtid. Intervjun var avslutad, jag var inte behörig att få lille
158

Fido att pinka. Men han verkade lika glad för det för han viftade med svan­
sen och gick och hämtade sitt tuggben och släppte det framför fötterna på
mig när jag skulle ta på mig skorna och gå. Jag klappade honom och sa
hej då.
Väl hemma väntade maillådan med nya överraskningar. Det hade kommit
ett svar från en medelålders man som ville ha städhjälp och hjälp med ”lite
annat” som kunde klassificeras som hushållsnära tjänster, enligt honom själv.
Jag läste med reservation för det skrivna och författade iväg ett svar där jag
bad om en närmare precisering om vad som ingick i ”hjälp med lite annat”.
Mycket snabbt och med i det närmaste vändande retursvar kom ett svar som
frispråkigt berättade att han behövde en kvinna som både kunna dammsuga
lägenheten och se till att även andra, mer intimt med honom sammanhän­
gande delar, var avsugna. Jag trodde inte mina ögon, var han helt från vettet?
Hushållsnära tjänster, jo jag tackar.
Nästa mail handlade också om städhjälp, men den här gången var det hos
ett par. Mailet innehöll ett telefonnummer så jag ringde upp och så här gick
den intervjun:
-Har ni erfarenhet av städning?
-Ja, det får man väl säga. Är man vuxen och snart 40 år så har man städat
sitt hem ett antal år och gånger vid det här laget.
-Har ni utbildning?
-Klart jag har körkort på dammsugare och har sett en golvmopp, sa jag
och skrattade.
-Har ni några referenser?
-Om ni menar arbetsprover får ni gärna komma hem till mig och avgöra
om mitt hem är tillräckligt rent och välstädat för att avgöra om mina
städkunskaper räcker till.
Intervjun avslutades och jag var inte aktuell för det jobbet heller. De önskade
159

en städfe som kunde förtrolla dammråttorna och vad var jag, en helt vanlig
Svensson som kunde hålla rent och byta dammsugarpåsar. Det höll inte
måttet.
Det kom fler mail inom samma område, men jag insåg ganska snabbt att
någon trovärdig städare var svårt att bli. I de allra flesta fallen förväntade
man sig någon liten gumma från forna öst som var pensionerad, talade
knackig svenska och gick omkring med dammvippan i förklädet och luktade
Ajax – och där kom jag som var fjärran och ljusår från denna bild. Nej, det var
hopplöst, ingen idé att försöka, det var kört.
Några dagar senare öppnade sig ett nytt område som hette barnpassning
och lyckan var inte mycket större inom detta område. De flesta föräldrar var
beredda att betala dubbelt så mycket för att få någon att passa husdjuren kontra
de egna barnen, vilket var en högst anmärkningsvärd reflektion i samman­
hanget. Kanske skulle man trott att med den minskande betalningen sjönk
förväntningarna och kraven men icke sa Nicke. Naturlagen om att man får
vad man betalar för var helt satt ur spel. Här dög det inte med att vara en
naturbegåvning som gillade barn, som var svensk mästare i godnattsageläs­
ning och kunde bygga kojor och leka dunkgömme. Här skulle man vara minst
barnskötare och barnpsykolog för att få sitta barnvakt åt Egon för en 50-lapp
i timmen.
Det var bottennapp igen och jag var så trött på det här att jag var färdig att
kasta in handduken eller hoppa från Öresundsbron. Denna ständigt pågående
dygnet-runt-aktivitet med att förväntas trolla med knäna, hitta ekonomisk
överlevnad och inte duka under varken mentalt eller själsligt i väntan på
ett jobb, vilken färg som helst, var ett politiskt sanktionerat Expedition
Robinson, där bara de starkaste skulle överleva. Min illusion om att det skulle
vara enklare att söka svarta jobb än vita, visade sig vara helt fel. Visserligen
slapp man bemanningsbranschen men i övrigt var det ”same same and no dif­
160

ference”. Hade man inte utomjordiska kvalifikationer, gesällbrev från Utopia
och kontakter med fan och hans mormor, då var man rökt – som en böckling.
161

162

Kapitel 18
AB Buffel och Båg
Varför väljer företag att anställa personal när det idag är möjligt att få samma kom-
petens till prislapen ”kosta gratis”? När staten är med och sponsrar gratis arbetskraft,
då är det inte främst seriösa och professionella företag som SAAB som gynnas, utan
dem som inte borde sett dagens ljus. Det här är berättelsen om ett av de företagen som
vi kan kalla AB Buffel och Båg.
Jag blir uppringd av en rekryteringskonsult på Lernia som fått i uppdrag av
Arbetsförmedlingen att hjälpa till med rekrytering och jobbförmedling. Hon pre­
senterar sig som Gunilla och inleder med att småprata om allt mellan himmel och
jord innan hon så småningom återvänder til mitt CV och uttrycker jubel och
stående ovationer kring design och utformning. Det här uppdraget skulle,
som hon själv uttryckte det bli en ”piece of cake”.
Hon berättar med stor iver och smittande entusiasm att hon hittat mitt
drömjobb. Jag erbjuds att jobba som marknadschef hos en ”riktig företagare”
och visionär som har stora planer och driver många bolag med kontaktytor i
hela Europa. Det är expansivt och utvecklingsmöjligheterna är goda och får
jag som Gunilla beskriver det in fötterna här så kommer jag att göra komet­
karriär inom kort. Jag lyssnar med förbehåll och antecknar alla uppgifter på
ett papper. Min inre röst säger mig att vara försiktig att göra vågen när
Arbetsförmedlingen är med i bilden, det brukar inte vara förenat med ”good
163

news” när något företag på frivillig basis har valt att anlita deras tjänster.
Men visst hade det varit kul att bli positivt överraskad någon gång. Frågan
var bara om det skulle inträffa? Gunilla är så uppe i varv att hon inte märker
att jag har varit på en kortare tankeutflykt. Hon avbryter mig med att säga:
-Det här är helt fantastiskt, du är kallad på intervju och Bengt vill träffa
dig redan imorgon kl. 10.00. Det låter väl härligt?
-Ja, det låter som en bra nyhet, svarar jag kort.
Samtalet med Gunilla avrundas och slutar med att vi ska höras efter inter­
vjun. Jag lägger på luren och ägnar hela dagen åt att försöka hitta magkänslan
men den fortsättar att lysa med sin frånvaro. När klockan börjar bli eftermid­
dag ger jag mig ut på en löprunda för att rensa tankarna, men inte ens där
och då infinner sig en övertygelse om att detta är nyckeln till Pärleporten. Jag
bestämmer mig för att släppa det intellektuella och intuitiva tänkandet och
landar i ett Ally McBeal-motto: ”Let life surprise you”.
När nästa dag gryr och jag vandrar förbi hallspegeln på väg ut till badrum­
met så tänkar jag: “Idag gäller det, idag är slutet på den här skiten och början
på ett nytt liv”. Jag dressar på mig businesskläderna, sätter upp håret och
ställer mig framför spegeln igen och tänker: “This is it!”
Jag beger mig hemifrån i god tid för att slippa komma med andan i halsen
till anställningsintervjun. Väl framme på angiven adress befinner jag mig i ett
avlägset industriområde där det ligger ett kontorshotell som ser mer nedlagt
och ödsligt ut än i bruk. Det flaggar fullt med reklamvepor som gör gällande
att här finns lediga kontorslokaler. Jag går fram emot huset och försöker hitta
det aktuella företaget på orienteringstavlan. Men Bengts företagsimperium
finns inte med så jag ringer upp och frågar om jag verkligen är på rätt adress.
Rösten på andra sidan luren bekräftar att någon ska komma ut och möta mig.
Denna någon är ”stor-företagaren” Bengt himself som absolut kan klassas
som stor i form av kroppsvolym och övervikt med hängande mage, dubbel­
164

haka och rödpluffsigt ansikte. Men jag antar att det var kanske inte riktigt det
Gunilla menade. Han blir inte fräschare när jag ser hans klädsel som består
av ett par smalspåriga bruna manchesterbyxor från slutet av 70-talet och ett
par eccoskor med snörning. Polotröjan som inte överlevt många kulörtvättar,
täcker knappt hälften av bilringarna och detta sammantaget skvallrade mer
om en källarföretagare än om en businessman som hade vana att röra sig i
etablerade sammanhang ute i Europa.
Jag blir invisad till ett konferensrum där intervjun ska äga rum. Bengt slår sig
ner på en stol och jag på en annan. Han häller upp två glas med kranvatten ur
en karaff och överräcker det ena glaset till mig och behåller det andra själv.
Mitt CV ligger framtaget på bordet och intervjun börjar. Bengt talar med en
kraftig och släpande bondskånska som kräver översättning för att gröten ska
vara möjlig att förstå.
-Så här är det, mitt bolag är i ett expansivt skede och vi söker 30 stycken
arbetslösa som kan börja jobba här. Jag har hört av Gunilla att du har
sökt en av tjänsterna.
-Jag har inte sökt någon tjänst, det var Gunilla som berättade att jag var
aktuell för tjänsten som marknadschef. Så du får gärna specificera denna
närmare med innehåll och en befattningsbeskrivning.
-Nej det kan jag inte göra. Bolaget har en hemlig affärsidé och vi kan inte
avslöja några detaljer kring våra tjänster i nuläget. Men du är intresse­
rad förstår jag?
-Jag har svårt att visa intresse kring något som jag inte känner till. Men
generellt i egenskap av arbetslös så är jag ju självklart intresserad av ett
arbete.
Bengt vänder ner blicken i mitt CV och ser gillande ut när han fräschar upp
sitt minne kring min bakgrund och profil vilket leder in honom på följande
fortsättning:
165

-Ja, jag ser att du är kvalificerad för det här men jag har ett problem för
jag kan bara utnyttja dig i sex månader som gratis arbetskraft.
-Gratis arbetskraft? Vem har pratat om gratis arbetskraft? Jag är van att
arbeta under avtals- och marknadsmässiga löner.
-Jasså, du vill ha lön, hur mycket lön hade du tänkt dig?
-Lönespannet för den här typen av tjänst ligger mellan 30 – och 40 tusen
beroende på ansvarsnivå.
-Är du rent ifrån vettet, jag har knappt råd att bjuda dig på ett glas kran­
vatten.
Bengt grymtar surt och sätter ner vattenglaset i en så häftig rörelse att
vattnet skvalpar över glaskanten. Han fortsätter med att berätta att han inte
ens har råd med en kontorslokal och att han för intervjuändamålet hyrt denna
konferenslokal på timbasis så att intervjuerna skulle kunna ha en adress där
de ägde rum. Jag tittar på honom och säger i lugn och saklig ton:
-Kan ni förklara hur ni hade tänkt att anställa 30 människor om ni inte
ens har råd att bjuda dessa människor på några glas kranvatten?
-Lilla gumman, du har inte förstått det här. Du är arbetslös och jag är din
hallick och har rätt att utnyttja dig hur mycket jag vill enligt systemet.
Du jobbar gratis för mig och drar in kulorna sen får vi se. Faktum är att
du inte ens har rätt att säga nej, för då blir du avstängd.
Bengt gav ifrån sig ett kväsande skratt som fick dubbelhakan att gå i svängning.
Han slog sig för magen och jag kunde läsa den tankebubbla som hängde löst i luften
ovanför hans huvud där det stod att han hade gjort världens affär och fått
kvalificerad och utbildad arbetskraft till en kostnad av ingenting. Han var en
sorgligare figur än de som drev slavarbete i Afrika på 1500-talet för där betalades
åtminstone arbetet med vatten och bröd och här verkade till och med det
kommunala kranvattnet vara ransonerat till ett minimum.
Jag tittade med stort förakt på denna klumpeduns, han var varken rumsren
166

eller föredömlig i något sammanhang och hans företagande var förmodligen
lika mediokert som den skumraskaffär han här visade upp. Mitt intresse för att
jobba gratis hos ”Hemliga armén” var lika obefintligt som att här väntade en
kometkarriär till månen. Bengt snurrade lite på konferensstolen och undrade
om jag hade några fler frågor annars såg han intervjun som avslutad. Jag gick
hem skitförbannad över att ha slösat både tid och syre på en tomte som inte
var mer världsvan än ett par trätofflor som hade gått max ett varv på en lerig
åker. Vilken dynga!
Väl hemma sätter jag mig vid skrivbordet, slår på datorn och bestämmer
mig för att granska den här tomten en gång för alla. Jag ringer upp Bolags­
verket och ber om uppgifter kring bolaget ifråga och får då veta att det här
företaget knappt existerar. Firmatecknaren förekommer i ett antal dylika bolag
som är lika luftbaserade och vilande som den djupaste tänkbara vinterdva­
lan. Jag ringer vidare och hamnar hos Skatteverket och nu börjar bilden bli
total, inget av bolagen har några anställda, här figurerar bara Bengt själv och
en partner. Det finns inga inkomster, inga betalda skatter, ingen årsredovis­
ning, ingenting. Bolaget som saknade betalningsförmåga hade alltså tänkt
sig att erhålla en personalstyrka på 30 personer som jobbade gratis under
sex månader vilket motsvarar ett värde på ca 6 120 000kr bara i uteblivna
personalkostnader exklusive arbetsgivaravgifter och sociala avgifter.
Jag satt med räknedosan i min hand och det svindlade för ögonen, när mul­
tiplikationsknappen fastnade för hur ofta detta händer i Svea Rike land. Det
var definitivt värt att granska vidare, så jag kontaktar Företagarnas VD An­
na-Stina Nordmark Nilsson och frågar hur hon ställer sig till att staten sub­
ventionerar nyföretagande i denna genre. Svaret kommer att hon är chockad
och bestört och nästan tagen på sängen av nyheten. Nästa instans på tur är
TCO:s VD Sture Nordh som får frågan hur facket väljer att ställa sig till af­
färsmodellen ”gratis arbetskraft” där s k låtsasanställningar tränger undan
167

iktiga anställningar. Även han reagerar med ett avståndstagande på företag
som inte upprätthåller en god företagarsed. Regeringen blir tillfrågade, men
väljer att inte svara.
Sist på tur är Arbetsförmedlingens kundtjänst som kategoriskt svarar en­
ligt regelboken: ”ALLA JOBB ÄR LÄMPLIGA JOBB! En företagare som tar
emot 30 arbetslösa gör en arbetsmarknadspolitisk insats”. Tjena mittbena.
168

169

170

Kapitel 19
Dagis med Kalle Anka
och hans vänner
Vår tids största politikergeni hade uppfunnit något som hette Aktivitetsgarantin som i
själva verket var en passivitetsgaranti för arbetslösa. Det byggde på att man inrättade
vuxendagis för arbetslösa där de skulle förvaras måndag – fredag från kl. 08.00
– 17.00 under former som helt saknade motstycke.
Min tur var kommen och jag hade tilldelats en plats på ett vuxendagis. Med
Uppdrag Gransknings avslöjande färskt i minnet visste jag ungefär vad det
skulle gå ut på och kände att jag skulle få svårt att överleva redan efter ett par
minuter eftersom dumhet och idioti är något som mitt immunförsvar inte tål.
Under 2000-talet har det blivit en stor industri att öppna och driva vuxen­
dagis. Det lockade till sig många lycksökare som ville gräva guld med hjälp
av statliga medel eller EU-bidrag. Hade man en verksamhet som hade ledig
kapacitet i form av lokaler eller personal så hade man alla möjligheter att
skapa en lukrativ sidebusiness. Så var fallet med folkhögskolan dit jag var på
väg. De hade fått s k SAGA-pengar till att förvara akademiker – och nog var
det en saga.
Det var tisdagsmorgon och jag skulle skolas in tillsammans med två medel­
ålders män. Jag kände mig som en sjuåring på nytt och det var också det be­
171

mötandet som hela den här upplevelsen kom att lämna efter sig. Vi fick sätta
oss ner i matsalen och fylla i en blankett med uppgifter om vår bakgrund. Jag
lämnade min tom då min magkänsla inte var övertygad om att jag skulle
stanna så pass länge att det kom att bli en nödvändighet att fylla i blanketten.
En stund senare kom vår dagisfröken, Sven och tog i hand och hälsade oss
varmt välkomna. Han inledde med att ta oss med på en rundvandring i
lokalerna. Vi fick se telefonen som vi inte fick ringa på, kopieringsmaskinen
som inte skulle användas för papper kostade pengar, datarummet som vi inte
hade tillgång till för det användes av ordinarie folkhögskoleelever och så hade
vi receptionisten som fungerade som vakten som stod för kontrollen. (Senare
fick jag veta av en ”intagen” att de räknade in de arbetslösa var 40:e minut
så att ingen skulle ha försvunnit eller absorberats upp av väggarna.) Rund­
vandringen avslutades med att vi fick titta in i två klassrum där så kallad
förvaring av akademiker var pågående. Jag trodde inte mina ögon. Där satt
människor helt utan sysselsättning, apatiska och likgiltiga och tittade rakt ut
i luften eller ut genom fönstret, en del hade huvudet på bänken och sov, andra
satt och slösnackade med varandra. Jag ville inte se mer, jag hade sett nog.
Sven samlar oss i ett litet rum, de båda männen lämnar plikttroget in sina
ifyllda blanketter och jag dröjer avvaktande med min. Vi blir tilldelade en
pärm med något som skulle föreställa ett schema hur det nu är möjligt att
schemalägga obefintliga aktiviteter. Jag ögnar igenom innehållet och ser
att fredagen är den enda dagen i veckan då vi ”får lov” att söka jobb och då
endast en timme. Det här tålde inte mina hjärnceller och jag var dessutom
hittvingad så jag vänder mig mot Sven och säger:
-Ursäkta mig men har jag missuppfattat något? Var inte det här insålt
och marknadsfört som en jobbsökaraktivitet?
-Jo, det är en jobbsökaraktivitet, på fredag söker vi jobb en timme och då
går vi i samlad trupp och lägger på ansökningsbreven på den gula brev­
172

lådan som ligger på andra sidan kvarteret.
Jag drar ett djupt andetag innan jag fortsätter:
-Du kan inte på fullt allvar mena att du kallar det för jobbsök. Vad ska
övrig tid ägnas åt?
-Ni ges möjlighet att läsa svenska på grundskolenivå och ägna er åt projekt
som till exempel att samla frimärken eller läsa medhavda böcker. Ni kom­
mer inte att bli sysslolösa om det är det du oroar dig för.
I de här lägena hade det varit önskvärt med nedsatt hörsel för då hade man
sluppit lyssna på dumheterna.
-Jag oroar mig inte för någonting, men ni borde göra det för det här är
under all kritik och jag kommer att ta det vidare. Här tar ni hit akade­
miker som har en utbildnings- och erfarenhetsnivå som vida överstiger
kompetensen i det här huset och erbjuder dem att samla frimärken. Och
som om det inte räcker så erbjuder ni dessa högskoleutbildade och svensk­
födda individer att läsa svenska på grundskolenivå. Hör du inte själv hur
dumt det låter?
Sven ser ut att ha en hjärna som en teflonpanna för informationen verkar
ha svårt att fästa innan han levererar sitt svar:
-Ja, så ser utbudet ut hos oss, det är det här vi har ledig kapacitet i och
vi kan som extra bonus erbjuda er att teckna seriefigurer för det är det
som är vår nisch.
Jag känner att nu är det kört, droppen rinner över bägaren och det börjar
ånga ur öronen. En blick utbyts med de båda männen och dessa tittar oroligt
på mig, och inser snabbt att de håller på att bevittna en verbal bomb som är
i färd att explodera. De viskar att jag borde vara försiktig och akta mig, men
det är för sent, stubintråden brinner redan:
-Sven, jag vet inte om du är en seriefigur, men jag är ingen Kalle Anka.
För mig är det här ingen lek. Det handlar om min karriär och framtid och
173

jag har varken tid eller intresse att sitta av min tid hos er för att sluta och
ända upp som en blek kopia av Musse Pigg.
-Ja, du får tycka vad du vill, du är inskriven här och imorgon startar våra
aktiviteter kl. 08.00 och då ska du vara här.
Jag drog ut stolen och reste mig, la pärmen på bordet och vände mig mot
Sven:
-Jag kommer inte att vara här imorgon, då ska jag på en branschmässa
och en nätverksträff och odla mina kontaktytor, så ni får köra ABC­
träning och seriefigurer utan mig.
-En sån frihet kan du inte ta dig, du är arbetslös och inte berättigad att
gå utanför huset utan att ha ansökt om det i god tid i förväg och fått
det beviljat. Vårt uppdrag är att förvara er och hålla koll på var ni är åt
Arbetsförmedlingen.
Luften gick ur rummet och det fanns inte längre någonting som Sven
kunde säja för att hindra mig från att gå ut genom den dörren. Han provade
med hot om avstängning, att han personligen skulle stänga av mig innan
klockan blivit eftermiddag, men det hjälpte inte. Jag gick rakryggad med
huvudet högt buret genom korridoren och vände mig inte om förrän ytter­
dörren slog igen tungt bakom mg. Det här var en seger för förnuftet att inte
låta sig kuvas, hotas eller skrämmas av idioter. Mitt korståg mot dumhet var
inlett.
Lite senare samma dag styr jag stegen ner till Länsarbetsnämnden för att
få till stånd ett möte med ansvarig chef och berätta ”Sagan om Folkhög­
skolan”. Det här besöket hade jag kunnat bespara mig för det bekräftade bara
mina värsta aningar om hur skattebetalarnas surt förvärvade pengar sprids
för vinden. Här fanns ingen som hade satt sina fötter på stället och långt min­
dre var intresserade av att strypa anslagen till idiotin utan tvärtom svarade
ansvarig chef:
174

-Min uppgift är att förvara människor i olika aktiviteter och var eller vilken
inrättning vi använder är ingen väsentlig fråga.
Den här idén om att finansiera en garanti som på fullt allvar isolerade
människor och hindrade dem från att aktivt söka arbete var ju så intelli­
gensbefriat att det krävde en större sinnesundersökning av upphovsmännen
ifråga. En undersökning som senare kom att hamna under mina ögon visade
att denna kontraproduktivitet inte kostade småpotatis utan slutade på en
summa av 6miljarder kronor per år. (Ref.Patric Hägglunds rapport:Första året
med aktivitetsgarantin–En utvärdering av Aktivitetsgarantins effekter, AMS Ura
2002:2)
Jag lyckades innan dagen var slut att bli adopterad av en annan dagis­
verksamhet som flaggade under Folkuniversitetet och som var känt som det
bästa stället i den här projektfloran. Och jag kan med all rätt ge dem det
betyget, inte på grund av det bristande innehållet, utan på grund av person­
alens humana syn på den enskilde individen.
Första dagen fick vi sätta oss i ett konferensrum som var övermöblerat med
stolar som stod uppställda i långa rader och fyllde rummet framifrån och bak.
Jag valde att sätta mig så långt bak som möjligt i ett försök att försvinna
spårlöst i mängden. Framför mig började de individuella presentationerna
som gick från rad till rad där var och en fick ge en kortfattad bild av sig själva
och sin yrkes- och erfarenhetsbakgrund.
Här satt personer som hade varit VD:ar, produktchefer, områdeschefer,
marknadschefer, försäljningschefer, IT-chefer, affärsutvecklare, strateger, or­
ganisationskonsulter, projektledare, jurister, biokemister, journalister, copy­
writers, PR-konsulter, webbdesigners, nätverksspecialister, systemutveck­
lare, uppfinnare, forskningsingenjörer med flera. De hade jobbat i Sverige och
utomlands, hade en samlad branschvana som sträckte sig från små- och me­
delstora företag till internationella koncerner. En del hade varit stationerade
175

utomlands och varit Sverigerepresentanter och andra hade gjort affärer
i USA, Europa, Asien och Kina. Utbildningsbakgrunden omfattade alltifrån
doktorander till utlandsstipendiater. Examensnivån var magister och neråt och
genomsnittet hade inte en akademisk utbildning utan två. Titlarna duggade
tätt, det var civilekonomer, civilingenjörer, marknadsekonomer, fil.mag, fil.
kand, jur.kand med flera. Utbildningsinstitutionerna som hade skolat dessa
människor var inga blygsamma platser, här fanns allt ifrån internationella
managementskolor till välkända och krediterade universitet världen över.
Jag satt och vred mig på stolen av obehag. Vi hade inte kommit särskilt
många rader förrän det slog mig att jag satt och bevittnade en av de största
nationalekonomiska katastroferna i modern tid. Det var en kompetens­
förstörelse av oerhörda mått. Här i rummet fanns en samlad kunskap- och er­
farenhetsmassa som skulle kunna utgöra vilka nyckelkompetenser som helst
i en lång rad olika företag, men de var nu satta på förvaring i väntan på bättre
jobbtider då jobben förhoppningsvis skulle bli fler.
Man talade hela tiden om att söka jobb som fanns, jobb som var registre­
rade och specificerade och som hade annonsnummer och referensnummer.
Det handlade alltid om att vara jobbsökare, och aldrig om att vara jobbskap­
are, vilket rimmade dåligt i mina öron med tanke på den jobbfattigdom som
rådde. Vi behövde ju skapa jobb, uppmuntra människor att vilja omsätta sina
idéer till nya företag och få Sverige på kartan som något annat än landet med
en brant utförlöpa.
Min idé om att skapa ”Företagsamma människor” var lanserad och jag hopp­
ades att politikens tröttmössor skulle ha förstånd nog att inse värdet i detta.
Det var inte bara företag som behövde skapas, hela rekryteringsbranschen
behövde en ansiktslyftning om människor och kompetens skulle kunna mö­
tas. Det mänskliga mötet behövde relanseras och broar med nya möjligheter
behövde byggas för att skapa ett hållbart samhälle.
176

Att jag fortfarande trodde att det fanns någon som helst strimma av
förstånd hos våra politiker känns både avlägset och fjärran idag när jag skriv­
er ner detta, men hoppet är det sista som lämnar människan.
177

178

Kapitel 20
1,3 miljoner senare
Det hade blivit dags att slakta den heliga kon, Arbetsförmedlingen. Med en rättssäker-
het inte värd namnet summerade jag ner mitt skadestånd till 1.3 miljoner.
Jag skulle kunna ställa mig på öppen gata och plädera för att en gång för
alla lägga ner Arbetsförmedlingen. Verkstan kostar 75.2 miljarder kronor
och endast 1.3% av landets arbetslösa får ett jobb därifrån.... I bästa fall blir
de inte skadade av deras inkompetens.... men i mitt fall stod de juridiska över­
trampen som spön i backen och efter 3 sabbade anställningar hade jag fått
nog.
Förlåt Leif Silbersky för att jag inte anlitade dig, men att bedriva en ju­
ridisk process mot Arbetsförmedlingen kräver ingen stjärnadvokat bara en
hel del sunt förnuft.
Första tillfället till ”vållande av utebliven anställning” sker när en ar­
betsgivare väljer att kontakta Arbetsförmedlingen för att anställa mig som
marknads- och kommunikationsansvarig för ett nytt affärsområde inom
rekrytering. Arbetsgivaren vill ha legitimerat att Arbetsförmedlingen ger
mig rätten att få gå 6 dagars kurs i layoutprogrammen Photoshop, InDesign
och Illustrator – eftersom detta krävs för tjänsten. Vidare vet vi ju att lärande
inom AF-regimen principiellt är straffbart, så detta behövde alltså sanktion­
179

eras. Kontorschefen i Malmö, en av tre till antalet, svarar att hon ska under­
söka detta och återkomma. Nu fortlöper sex månader och det finns ingen inom
HELA Arbetsförmedlingens organisation som förmår att fatta beslut eller ge
arbetsgivaren ett besked. När jag säger ingen, så menar jag ingen, varken inom
chefsledningen på aktuellt kontor eller inom generalstabsledningen på huvud­
kontoret.
Oskäligheten till detta behöver knappast beskrivas närmare. Arbets­
förmedlingens uppdrag med att ”medverka till snabbaste vägen till arbete”,
det har man ingen aning om vad det betyder i reell mening. När detta senare
blir föremål för utredning blir jag inkallad till kontorschef två av tre i Malmö
och får först höra att det inte är så farligt, jag har ju inte förlorat ett bristyrke,
skadan hade varit större om jag hade förlorat ett jobb som kranförare enligt
den senaste statistiken. Nu kör jag inte kran....men vi har massarbetslöshet
i Sverige, det räcker väl!!! Här hade jag alltså kunnat haft en anställning och
lön i sex månader om det inte hade varit för dessa inkompetenta tomtenissar.
Det här lärde mig att inte längre höja på ögonbrynen när det gällde nya
rekord i inkompetens från Arbetsförmedlingens sida. Vid ett senare tillfälle
begås sekretessbrott, där handlingar med mina personuppgifter, namn, ad­
ress och bild, sprids till otillbörliga, vilket gör att jag nu blir uppringd och
uppsökt i mitt hem av andra människor som är inskrivna i Arbetsförmedling­
ens rullor. När detta uppdagas är det som att lyssna på en idiots försvarstal
när Arbetsförmedlingen ska försöka bortförklara det inträffade med ett klent:
”hoppsan!”.
Nästa tavla görs av arbetsförmedlaren Anita, som intog en särställning
inom begreppet ”missbruk av myndighetsställning”. Men Anita gjorde inte
en tavla, hon gjorde så många att hon skulle kunnat öppna ett helt galleri
med hennes juridiska klavertramp. En favorit som var ständigt återkom­
mande var hennes underlåtenhet att informera i tid vilket ledde till nedsatt
180

ättshandlingsförmåga för den enskilde. Hon kunde skicka handlingar som
var utställda den 9 april och krävde att jag utan kännedom skulle ha fullgjort
något den 6-7 april. Hennes brev om de skickades, vilket inte alltid var fallet,
ankom i genomsnitt 13-22 dagar efter ikraftträdandet och var alltid förlagda
med hot om avstängning. För att styra upp tanten och den skrämselhicka
som hon ständigt vållade mig krävde jag att all korrespondens skulle skickas
som rekommenderade brev. Nu blev hon värre än tidigare och kunde påstå att
hon hade skickat brev som inte ens Posten kunde spåra - helt enkelt för att de
aldrig var skickade, det fanns varken id- eller kollinummer.
Anitas tjänstefel var så många och så omfattande att jag anmälde henne
till personalansvarsnämnden, och där fick jag veta att jag först skulle anmäla
henne till hennes närmsta chef. Men eftersom denne var lika inkompetent
som Anita när det gällde lag och rätt så höll de varandra bakom ryggen. Hon
fick alltså sitta kvar i ärendet och vålla mer skada medan utredningen pågick.
Ett annat tillfälle som tillhörde de grövre överträdelserna var ”vållande till
utebliven praktik – med anställningsmöjlighet”. Det här var en arbetsgivare som
jag kände privat och som höll på med affärsutveckling i Asien och Kina med
kunder som Volkswagen, General Motors, Ericsson Telecom, ABB med flera.
Vi hade arbetat aktivt med att få till stånd alla handlingar och underskrifter för
att kunna servera Arbetsförmedlingen ett underlag som de bara kunde bevilja
med sin namnteckning. Alla hade skrivit på och facket hade samtyckt – och nu
kunde man tro att saken var biff. Men nej då....arbetsförmedlaren lät lagra lappen
i 26 dagar med skäl att hon inte kunde fatta snabba beslut. (Here we go again!)
När hon väl återkommer, svarar hon att den merförbrukning av dagar som hon
vållat mig gör att jag inte längre är i fasen där man får lov att praktisera enligt
regelverket. Det är underbart att vara inskriven i en verksamhet som helt har
missuppfattat sitt uppdrag, som varken förstår att ta tillvara en arbetsgivares
intresse eller den enskildes önskan om att komma ut i egen försörjning.
181

Men farsen med ”praktikplatsen med anställningsmöjlighet” slutade inte
där. Efter min överprövning gör Arbetsförmedlingen ett försök att väcka liv
i arbetsgivaren på nytt, som nu börjat tröttna på turerna. Parterna träffas på
Börshuset och börjar diskutera formerna igen där Arbetsförmedlingen nu
kräver att en ny avtalshandling blir ingången. För att denna ska vara giltig
krävs fyra underskrifter; arbetsgivarens, fackets, Arbetsförmedlingens och
min. Jag går hem med avtalet och fyller i mina uppgifter och skickar tillbaka
denna del till Arbetsförmedlingen helt enligt gängse praxis. Inget händer,
allt är tyst och stilla från alla håll. Det är mitt i den svenska högsommaren
och arbetsgivaren reser på bilsemester ut i Europa helt ovetandes om vad
som är på gång – när Arbetsförmedlingen drabbas av solsting.
Jag blir uppringd av semestervikarien Henrik som undrar hur det går på prak­
tikplatsen. Jag svarar att avtalet inte är fullbordat för alla har inte skrivit under
det så något samarbete har inte startat. Henrik blir vansinnig och svarar att
det har det visst det gjort, han har själv sett till att betala ut 5 000 kr i allmose­
ersättning för att arbetsgivaren ville ta emot mig som praktikant.
Vad som hände sedan går knappt att förklara, det fanns ju inget avtal – men
ändå hade pengar blivit utbetalda. Henrik som inte kunde svälja detta missöde
ringer upp arbetsgivaren som står i en trafikkorsning i Berlin och deklarerar
att hon från och med nu är avstängd! Det var nu uppenbart att Henrik borde
haft både faktor 25 i sunblock och legat i skuggan för han var nu så vilse i
pannkakan att han inte längre kunde se skillnaden på vem som var arbetslös
och vem som var arbetsgivare och vem han möjligen kunde stänga av. Men
Henrik var för ointelligent för att inse sitt misstag, så han fortsatte framåt
likt en fartblind osalig ande som inte ser varningsskyltarna. Han samlar ihop
en stridstrupp av tre arbetsförmedlare och två chefer som samtliga hade läm­
nat in intelligensen på sommarförvaring. Nu uppstår vad som inom juridiken
kallas för ”avtalsbrott mot Avtalslagen”, men det vet ingen av de berörda AF­
182

nissarna vad det är för något. De kör på i ullstrumporna och kontaktar mig
med uppgiften att det visst existerade ett ingånget avtal och att samarbetet
hade börjat. Jag hör uppgiften och undrar om arbetsgivaren ställt ut en full­
makt, där hon givit någon annan person behörigheten att ingå avtal i hennes
namn och bortavaro. Nu suckas det irriterat i luren av tomten som ringde upp
mig och svaret blir ett ja, utan närmare reflektion. När jag frågar om facket
skrivit under så blir det ett lika självklart ja. Inget av det här övertygar mig.
Samma dag går jag ner till Arbetsförmedlingen för att erhålla en kopia av det
så kallade fullbordade avtalet, och där finns inga fyra underskrifter – bara en
– min egen. Arbetsförmedlingen hade alltså betalt ut 5 000 kr till någon som
de inte ens hade avtal med. Det oskick och det oförstånd som existerade inom
Arbetsförmedlingens väggar saknade alla gränser och spärrar för vad som
möjligen kan begås inom juridikens tecken. Vid ett tillfälle då såväl vittne
som bandupptagning var närvarande så blir jag under hot om avstängning
ålagd att skriva under en handling. Jag är mitt uppe i den här skadestånds­
tvisten och gör gällande att jag inte skriver under något utan att först ha
konsulterat mitt juridiska ombud. Arbetsförmedlingens surtant och hennes
chef, den fjärde i ordningen av ”ju fler kockar ju sämre soppa” svarar genom
att blotta sin fulla brist på intelligens:
-Men Pernilla, det utrymmet har du inte.
Den kommentaren var ett självmål på en bortamatch som de uppenbarligen
inte behärskade.
-Ja, om vi nu kör ert race så är det så att en handling som undertecknas
under hot är juridiskt ogiltig. Men bortsett från det så bör jag upplysa er
om att ni vilar under Förvaltningslagen och enligt paragraf 9 så äger jag
rätten att anlita ett ombud eller biträde.
Jag kan inte återge grimaserna och den snopenhet som uppstod när det gick
upp för dem att deras utlåtande i själva verket utgjorde ett hot mot dem själva.
183

Men tro för den skull inte att det togs någon lärdom av denna händelse, ack nej.
Nästa gång lyckades duon till och med att överträffa sin tidigare bravad. Och då
tänker jag på tillfället när mitt juridiska ombud ringer upp för att boka om ett
möte med Arbetsförmedlingen. Han får inte helt otippat svaret att han inte kan
ändra tiden för då blir han avstängd! Att hota en jurist, som är en företrädare
för lag och rätt, med avstängning måste slå alla rekord i total omdömeslöshet.
Efter denna incident blev jag min egen försvarsadvokat och började även
hjälpa andra att bedriva juridiska ärenden med framgång. Och till alla som
söker statlig botgöring och överväger att bedriva en skadeståndsprocess mot
Arbetsförmedlingen vill jag be att vara uppmärksamma på att det graverande
i sammanhanget att denna verksamhet tillåts att vara jävig, det vill säga,
de granskar sig själva och de skadeståndsärende de själva vållat. Om det är
någon som vill ha ett juridiskt belägg för att lägga ner Arbetsförmedlingen så
vill jag hänvisa till Förvaltningslagen SFS (1986:223) 7 paragrafen: “Ärende
ska handläggas enkelt, snabbt och billigt utan att rättssäkerheten eftersätts”.
Arbetsförmedlingen brister på samtliga punkter.
184

185

186
PAULA JACOBSSON
FOTOGALLERI

PERNILLA WADBORG
FOTOGALLERI
187

188

DEL 2: It´s puma time…….
“If you think you´re too small to have an impact,
try going to bed with a mosquito”
Anita Roodick
189

190

Kapitel 21
Mötet
Cityterminalen var full med folk som stressade igenom utan att se på varan­
dra. Vid Pressbyrån stod en blond lång kvinna och såg med alerta ögon framför
sig. Hon var lång, hade svart kappa på sig, en halsduk som var lindad flera varv
runt halsen, jeansen syntes nedanför kappfållen och hon trampade lite otåligt
och bytte fot som en häst som inte får starta. I andra änden av terminalen skyn­
dade ännu en blond lång kvinna fram genom folkmängden. Även hon hade en
svart lång kappa med en svart sjal slängd över axlarna. Hennes blanka stövlar
rörde sig i en bestämd takt som om hon måste hinna till sitt mål i tid. När kvin­
norna fick syn på varandra slog de båda ut med armarna och gav varandra en
varm kram, trots att det här var första gången de sågs.
-Hahaha, Pernilla skrattade till, det var lätt att se vem som var du!
-Ja, hahaha, det var inga problem trots att ingen av oss berättat något
annat än att vi var långa och blonda. Man skulle kunna tro att det skulle
vimla av långa blonda tjejer här, vi är ju ändå i Stockholm.
Kvinnorna bestämde sig för att söka upp ett fik så att de kunde gå in i värmen
och prata lite. De hade fått kontakt genom sitt engagemang för, vad de båda
kallade, dårarnas Paradis – det vill säga Sverige på 2000-talet. Främst var det
arbetsmarknadspolitiken som upptog deras energi, men samhället i stort fanns
alltid med i bilden.
Utan att veta om varandras existens hade de, likt Don Quijote, slagits mot
191

arbetsmarknadens olika väderkvarnar, Arbetsförmedlingen, Akassan, reger­
ing och riksdag, regler och bestämmelser som ständigt bromsade deras fram­
fart. Den gemensamma länken hade blivit Svenskt Näringslivs nya region-
chef för Malmökontoret, Eva Östling Ollén. Pernilla hade sökt upp henne
för att berätta om en idé hon hade som kunde skapa engagemang och lite
ny rörelse på arbetsmarknaden och när hon satt mitt emot Eva och på sitt
engagerande sätt berättat om vad hon ville hade Eva sagt:
-Du, jag tycker du ska ta kontakt med en kvinna i Stockholm, som är
precis lika galen som du – Paula Jacobsson.
Pernilla var snabb i vändningarna och gick direkt hem och skrev ett brev
till Paula. Paula som just avslutat en turné genom Sverige som Svenskt
Näringsliv stått bakom blev glatt överraskad när hon sprätte brevet och
läste. Hon ringde upp Pernilla på en gång och första gången de talade med
varandra varade samtalet i tre timmar! Pernilla berättade att hon förgäves
försökt få tag på Sven-Otto Littorin, den nya arbetsmarknadsministern, och
skrivit brev efter brev, mail och annat utan resultat och att hon nu bestämt
sig för att personligen gå upp på departementet för att leverera sitt budskap.
Kunde man inte lita på Postväsendet och mottagarna var det lika bra att bli
brevduva själv. Hon hade bokat en flygbiljett till veckan efter och ville då
passa på att träffa Paula för att se vad de gemensamt kunde göra. Och här
var de nu, på La Luna, ett litet fik i Drottninggatsbacken. De skrattade gott
åt sina liknande klädval och hängde upp sina kappor och gick och beställde.
Paula köpte en latte och en liten chokladbakelse, Pernilla köpte en Ramlösa
och en kanelbulle.
I två timmar talade de nästan i mun på varandra, som för att lära känna
varandra i ilfart. Man kunde se på dem att de varken hörde eller såg några
andra på fiket, det var som om de hade en aura av ogenomtränglig energi
runt omkring sig. De gestikulerade, pratade, skrattade, såg allvarliga ut och
192

då och då tog de en klunk eller en bit av kaffebrödet. Visste man inte om det
skulle man trott att det var två kvinnor som känt varandra i hela sitt liv men
inte setts på ett par år.
-Jaha, så du har ledsnat på sniglarna uppe på arbetsmarknadsdeparte­
mentet?
-Ja, det är otroligt, inget händer ju däruppe, svarade Pernilla på sin be­
hagliga skånska.
-Men att flyga upp till Stockholm för att se till att de får ditt material
direkt i händerna – det är ju häftigt, Paula skrattade när hon såg Pernil­
las uttryck och förstod att den här kvinnan såg till att saker hände, hon
satt inte och väntade på att människor som uppenbarligen levde i ett helt
annat tempo skulle hinna ikapp.
-Jo, det kan man kanske tycka, men jag vägrar att låta mig bortkollras av
de där som ska diarieföra allt och sen händer inget mer. Hänger du med?
-Självklart, sa Paula.
De tog på sig sina svarta kappor, svepte om sig halsduk och sjal och gav
sig ut i snömodden på Drottninggatan igen. Under hela promenaden till de­
partementet fortsatte de att prata och skratta om vartannat. Tänkbara sce­
narion som de funderade ut fick dem att skratta så att de måste stanna och dra
efter andan. De kom överens om att det troligaste var att de fick tag i någon
sekreterare, eller ”doberman” som skulle se till att de inte kom i direktkontakt
med någon minister. De gick in i entrén, lät sig inspekteras av säkerhetsvak­
ten och kvinnan i receptionen och berättade sitt ärende. Receptionisten bad
dem sätta sig och vänta och ringde upp till Littorins kontor. Efter några mi­
nuter fick de veta att Sven-Ottos sekreterare skulle komma ner till dem. Strax
efteråt kom en kvinna i fyrtiofemårsåldern ut genom en av dörrarna och gick
med bestämda steg mot de båda kvinnorna.
-Hej, Pernilla, vi har talats vid i telefon, Pernilla log vänligt och kvinnan
193

som säkert räknat med att bli bemött med ett visst ogillande, kom av sig
lite och log tillbaka.
-Hej Pernilla, ja det får jag säga, att komma hit med brevet personligen,
det är inte varje dag det händer. Jag visste inte att det fanns två av er, hon
såg storögt på kvinnorna.
-Det här är Paula, en kollega, Pernilla gick lite åt sidan för att även Paula
skulle kunna hälsa på kvinnan.
-Hej, hej, ja du, jag har bett Klas Falck, som är expert på arbetsmarknads­
frågor att ta emot er en stund, vill ni komma med upp?
Kvinnorna gav varandra ett snabbt ögonkast och log samtidigt.
-Absolut.
De åkte hissen upp och blev invisade till en garderob där de kunde hänga
av sig ytterkläderna. Ut från ett av rummen i den långa korridoren kom Klas
Falck, en man i fyrtioårsåldern som såg ut som folk gör mest. Man kunde se
på hans reaktion att han blev förvånad över de två kvinnorna som stod där
och väntade på honom. Han hade kanske inte väntat sig två kvinnor och av
hans min att döma hade han trott att de skulle se annorlunda ut. Han anlade
en min som mer visade på mannen i honom och möjligheten att få umgås en
stund med två attraktiva kvinnor än en torr byråkrat på Arbetsmarknads­
departementet. Han försökte skämta lite och bjöd på kaffe. Båda kvinnorna
tackade nej, men följde med honom in på hans arbetsrum. Ett runt bord med
plats för sex personer stod vid dörren. Han räckte fram sitt visitkort när de
satt sig ned och frågade:
-Jaha, vad kan jag hjälpa er med?
-Det beror på hur mycket makt du har, sa Paula torrt men log för att ta
udden av det.
Pernilla berättade om vansinnigheterna som pågick under namnet arbets­
marknadsåtgärder. Paula som hade sin beskärda del av erfarenheter från
194

området spädde på tills Klas ansiktsuttryck liknade ett förvirrat rådjur i
strålkastarljuset. Han försökte samla sig något och sa:
-Jag förstår, ja det är frustrerande, men det här är ett svårt område.
-Svårt område?! Ja, det blir i alla fall ett svårt område om det fortsätter så
här, med den ena dumheten efter den andra. Vi har ett förslag på en annan
typ av verksamhet som faktiskt kan få människor att skapa kontakter med
arbetsgivare och dessutom har vi ett helt nytt koncept som innebär att man
istället för att trakassera folk behandlar eventuella kursdeltagare med res­
pekt och tar vara på deras kompetens, slutar att isolera dem i lokaler som
nästan är utdömda och skapar ett intresse för den här frågan i både press
och media. Det handlar till skillnad från dagens utbud på marknaden, om
att skapa möjligheter, inte omöjligheter!
Klas såg lite tillplattad ut men fick ordning på anletsdragen ganska snabbt
och sa:
-Jag tycker att det vore bra om ni fick träffa en av de sakkunniga på om­
rådet, kan vi göra så att jag lyssnar runt lite här och återkommer till er
om ett möte?
Pernilla och Paula såg på varandra. Det var inte ofta någon i de här kretsarna
självmant föreslog ett möte och det var lika bra att smida medan järnet var
varmt.
-Låter jättebra. Pernilla räckte fram ett visitkort, ring mig!
Väl ute på Drottninggatan igen såg kvinnorna på varandra och log. Det
kändes så skönt att ha en vapendragare med sig, att vara två i stället för en.
Det gjorde stor skillnad att veta att det fanns någon där som tyckte likadant,
ville samma sak och hade samma totala brist på tålamod som man själv.
Tre dagar senare ringde Pernilla till Paula:
-Hej, Klas har ringt och vi ska träffa honom och Fredrik Östbom på tis-
dag, kan du?
195

-Klart jag kan, det var snabbt jobbat. Kul när man blir förvånad åt det hål­
let för en gångs skull. Klas verkar bra. Vet du något om den här Fredrik?
-Inte mycket, det är ju mycket nytt folk på de där platserna nu i och med
regeringsskiftet, men han ska väl i alla fall ha direktkontakt in till Sven-
Otto.
-OK, ja det låter ju bra, men med tidigare erfarenhet från människor som
jobbar där är det nog bäst att inte ha några högre förväntningar.
-Precis, men det är ändå positivt att de ville träffa oss igen och att Klas
tyckte att det lät tillräckligt intressant för att fixa ett möte.
-Ja, man vet ju aldrig, det kan ju finnas en och annan där som faktiskt vill
göra något bra och inte bara glida med i dårskaperna, men som sagt, jag
har inga förväntningar.
-Jag kommer upp med nattåget tisdag morgon klockan 7, det fanns inget
flyg, eller jo det är klart det fanns men inget som kostade vad jag har råd
med.
-Bra, jag åker in lite tidigare till Cityterminalen så kan vi käka frukost
och snacka ihop oss lite.
Tisdagmorgon gick Paula upp tidigt och tog en lång dusch för att vakna till
ordentligt. Hon tog på sig businesskläder – det var alltid bra att klä sig rätt i
såna här sammanhang. Folk var så lättlurade och så lättpåverkade. Hon visste
att om hon skulle komma i sin skinnjacka av bikermodell, ett par slitna jeans
och boots skulle herrar politiskt sakkunniga se henne som någon som inte
nödvändigtvis var att ta på allvar. Tog hon däremot på sig kavaj, nystruken
skjorta och byxor och såg till att håret, som alltid ville se ut som om hon just
haft en vild omgång i sängen, var lite mer tyglat och välkammat, skulle de
kanske lyssna en stund i alla fall. Hon log mot sin egen spegelbild och det
fanns en viss tillfredsställelse i att se ut som om hon var en kvinna högt upp
i karriären.
196

Pernilla, som trots en full kupé hade fått några timmars sömn gick upp och
fixade till sig i den trånga sj-toaletten. Hon hade års vana av att med enkla
medel och på trånga utrymmen se till att hon såg fräsch och nystruken ut.
Som flygvärdinna på långdistansflygningar var man helt enkelt tvingad att
fixa det och det här var inget nytt. Hon drog borsten genom sitt långa blonda
spikraka hår, sköljde av ansiktet som med hjälp av lite utomhussol hade en
mild solbränna. De blå ögonen såg pigga och klara ut och hon drog fram
dräkten som hon haft med sig och på ett par minuter hade hon förändrats från
ett yrvaket blont bombnedslag till en sval affärskvinna.
De möttes vid serveringen i Cityterminalen och slog sig ned vid ett bord.
Det var inte så mycket folk i rörelse än, bara några som skulle med långfärds­
bussarna som stod och trampade i en kö.
-Hur lägger vi upp det här då?
-Ja, vi berättar väl lite, som förra gången, om det oerhörda slöseriet med
skattemedel och mänskliga resurser och sen kör vi idén med en prov­
verksamhet.
-Mm, jag låter dig börja och så tar vi det därifrån, vi får ju se vad den här
Östbom är för en också.
De tog en snabb promenad från Centralen ner genom stan och under tiden
pratade de om hur de höll sig i form. Pernilla berättade att hon varje dag,
året runt sprang minst en halvmil och att hon i det närmaste var beroende
av det. Egentligen det enda hon var beroende av eftersom hon varken drack
kaffe, rökte eller drack alkohol, ja, om man inte räknar choklad förstås. Paula,
som passionerat avskydde att springa oavsett årstid, berättade att för henne
gällde yoga och promenader, men att promenaderna också intagit en mycket
viktig roll i hennes liv. Det var som meditation i rörelse och båda kvinnorna
använde sina utflykter i naturen till att rensa tankarna och låta nya idéer
strömma till.
197

Den här gången blev de direkt visade till hissen och åkte upp för att träffa
Östbom och Falck. På samma sätt som gången innan kom Klas och mötte
dem vid hissarna. De hängde av sig ytterkläderna och gick med honom in på
hans rum. Där satt Fredrik Östbom, en ganska ung kille som lös upp något
när kvinnorna klev in. Efter hälsningsfraserna tog Pernilla ordet.
-Som vi berättade för Klas förra veckan har vi båda blivit helt bestörta när
vi ser vad skattepengarna används till. Tusentals människor tvingas att
vistas i undermåliga lokaler med ännu mer undermåliga ”lärare” i vad som
kallas arbetsmarknadsåtgärder. De är fråntagna all frihet under den tid de
spenderar i dessa utbildningsinsatser och en del får inte ens gå på toaletten
utan att få tillåtelse. De som håller i dessa vuxendagis verkar enbart vara
skolade i översitteri och maktmissbruk och det är oacceptabelt att det här
pågår med er och Arbetsförmedlingens välsignelse.
-Vi är medvetna om att inte alla insatser håller hög klass, men många är
jättenöjda med de åtgärder som anvisas. Fredrik satte sig upp lite mer
upprätt och försökte se myndig ut.
-Jag kan sätta mina sista pengar på att du inte kan hitta en enda som är
nöjd, sa Paula med eftertryck, om det nu inte är så att du tar fram någon
som är så till den milda grad skrämd av alla hot och som så fullständigt
förlorat både självrespekt och självbevarelsedrift att hon eller han behöver
professionell psykvård. Det här är vad ni tröstar er med, någon slags gene­
rell tanke om att det ”är nog ok” eftersom inte protesterna är starkare.
Om du har läst tidningarna så har du säkert sett att det är många som
reagerar, det är inte för inte som artiklar som har rubriker som ”trAMS”
och ”Arbetsförnedringen” och som beskriver olika personers upplevel­
ser av den här idiotin och har publicerats de senaste åren. Egentligen
borde det räcka med att en enda människa råkar ut för den här typen
av sanktionerade trakasserier för att ni skulle reagera, men då kommer
198

det vanliga svaret: ”det är alltid någon som kommer i kläm” eller ”inget
system är perfekt”. Det ni måste inse är att det här handlar inte om några
få undantag, regeln är den att de människor som tvingas in i sånt här
är chanslösa, de förlorar livsviljan och undantagen det är de som orkar
fortsätta trots den här systematiska utrotningen av livskraft, kompetens
och initiativförmåga.
Under tiden Paula pratade såg hon att Fredriks uppmärksamhet sjönk till ett
minimum, han flackade med blicken och hade sjunkit ner i stolen.
-Håller du på och somna?! Paula skärpte tonen något och stirrade på
Fredrik.
-Eh, nä jag vet inte. Jag sov dåligt i natt, jag ber om ursäkt.
-Du ser ut som om du håller på att svimma eller något, det var inte
meningen att skrämma slag på dig, Paula log och kunde inte låta bli att
se det hela med humor.
Pernilla hade svårt att hålla sig för skratt och trots det allvarliga ämnet
blev stämningen i rummet något lättare. De talade vidare och beskrev sin idé
om att få sätta igång en provverksamhet som gick ut på att stärka människor
utan jobb så att de fick mer kraft, mer tilltro till sina egna förmågor och gavs
stöd och hjälp att komma i kontakt med arbetsgivare. Fredrik och Klas såg
något oroliga ut och Klas sa:
-Men om det går bra för en sån här verksamhet – då vill ju alla ha det,
hur ska vi lösa det?
-Det är ju ett härligt problem, sa Pernilla. Då får vi se till att direktiven
byts från regering och från Arbetsförmedling och att oseriösa insatser
och personer som bara ser det här som ett enkelt sätt att snuva staten på
pengar, inte blir upphandlade fler gånger. Nu sker ju den här upphandlin­
gen helt utan kontroll och helt utan förnuft. Det kan väl i alla fall inte
vara er vilja att betala ut ersättning för att ta skiten ur svenska folket.
199

Alla försöker ha så fulla klasser som möjligt eftersom de får betalt per
huvud.
-Det här är Arbetsförmedlingens område och det är Bo Bylund som är
ansvarig.
-Även Bylund, oavsett om han är generaldirektör eller bara en gener­
aldåre, är ju också styrd av regering och riksdag, det borde väl du veta
som är sakkunnig på området? Paula hade nu inte längre det vanliga
glittret av tillbakahållet skratt i ögonen.
-Det är Bylunds ansvar att se till att upphandlingar och insatser är effek­
tiva, det kan inte vi lägga oss i. Fredrik vidhöll envist som en röd gris att
det här var något som inte hade med politikerna att göra.
-Det är ju underbart ordnat, ni skyller på Bylund och Bylund skyller på att
han ansvarar för en politisktstyrd organisation. På det här viset är det ingen
av er som har ansvar, men hur gärna ni än vill vidmakthålla den här UTAN
PERSONLIGT ANSVAR-strategin som herr Persson så finurligt iscensatte,
så köper vi inte det. Det är klart att ni är ytterst ansvariga och gör inte Bylund
sitt jobb som han ska så får ni ge honom sparken eller sätta honom som pennvässare
med bibehållen lön menar jag, Paulas röst skar genom rummet och nu
var alla leenden som bortblåsta. Fredrik såg inte längre ut som om han höll
på att somna och Klas skruvade sig nervöst på stolen.
200
-Ja hursomhelst är det inte så lätt som ni tycks tro. Det tar tid att få
igenom beslut och jag kan inte i det här läget lova mer än att jag tar det
här med min chef och så får vi återkomma, Fredrik reste sig som för att
signalera att mötet nu var avslutat.
-Vi får väl nöja oss med det, men du måste förstå att när man har sett
och mött så många som helt i onödan mår så dåligt på grund av det här,
så vill man göra något. Om ni ger oss en möjlighet att visa hur man kan
göra det bättre är det ju ni som får credit för det, eller hur? Pernilla såg

på Fredrik för att se om det argumentet togs emot bättre.
-Ja, jo, det är klart. Jag ska se vad jag kan göra, Fredrik såg vänligare ut.
-Fint, då säger vi så, Paula reste sig och sträckte fram handen mot
Fredrik. Tack för att du tog dig tid och se till att gå till sängs lite tidigare
ikväll så du får sova ordentligt, hon log och Fredrik skrattade till, om än
lite förläget.
Mötet var slut och återigen stod de båda kvinnorna på Drottninggatan.
-Vad tycker du? Paula såg frågande på Pernilla.
-Jag trodde jag skulle svimma när du frågade om han höll på att somna,
Pernilla skrattade till.
-Ja, men det såg ut som om han höll på att tuppa av eller något, han kan­
ske fick en ångestattack av vår kritik, haha. Men, huvudsaken är att vi i
alla fall har talat om för dem hur det ser ut och givit dem ett bra förslag
på ett alternativ.
-Mm, vi får väl se om vi hör något.
Kvinnorna skiljdes åt eftersom Pernilla hade passat på att fixa en dejt när
hon var i stan. Paula åkte tunnelbanan hemåt med huvudet fullt av tankar.
Veckan efter skulle Sven-Otto & Co hålla ett anförande om arbetsmarknads­
politiken på näringslivsdagen i Malmö. Pernilla hade sin vana trogen lyckats
komma in på seminariet genom att utge sig för att vara frilansjournalist den
här gången. Hon gick runt bland åhörarna och rätt som det var mötte hon en
bekant blick genom folkmängden. Det var Fredrik Östbom som kom gående
bredvid Sven-Otto. Fredrik såg mest ut som om han hade velat bli uppbeamad
till moderskeppet men log stelt och nickade åt Pernilla. Pernilla gick fram
och tog tag i Sven-Ottos hand och presenterade sig. Efter ett mycket kort
samtal om den föregående veckans möte och ärende sa Sven-Otto:
-Det här som du föreslår, det är inget för oss på Arbetsmarknads­
departementet, jag tycker du ska ta kontakt med Bo Bylund, det är han
201

som kan ta beslut om det.
Innan Pernilla lämnade lokalen kunde hon inte låta bli att tänka på ramsan
”min dräng hade också en dräng” och undrade om de här två ens skulle klara
av att själva bestämma om de ville ha mjölk i kaffet eller inte.
202

203

204

Kapitel 22
Kan det bli en TV-idé?
Telefonen ringde, Paula stod vid köksfönstret och såg ut på gården som
fortfarande var täckt med snö när hon lyfte luren.
-Tjena, Skåne här, det gick att höra på Pernillas röst att hon log.
-Tja, hur är läget?
-Kallt, men uthärdligt. Har precis varit ute och kutat. Du?
-Kallt här också, men ska ta en prommis om en stund, har städat och fix-
at, lägenheten såg ut som en krigszon. Du, vi kan ju inte vänta på de där
tröttmössorna på departementet, de kommer inte att vilja göra något, de
skickar ju bara folk fram och tillbaka för att slippa ta tag i nåt.
-Nej, du har rätt, men något måste vi göra.
-Det är förbannat märkligt att de när de satt i opposition ständigt kri­
tiserade sossarna för sin arbetsmarknadspolitik, och jag tror att det var
en av anledningarna till att de kom till makten, nu, när de själva är i
regeringsställning fortsätter de i precis samma anda och lyckas ställa till
det ännu värre, medan sossarna kritiserar dem fast det i själva verket är
så att ingenting har förändrats. Man undrar ju oroligt varför de är i olika
block, de gör exakt samma saker och ändå lyckas de att skapa illusionen
av att de har motsatta åsikter. Ibland tror jag, även om jag inte direkt är
någon fan av konspirationsteorier, att det politiska spelet bara är ett spel,
för att de ska ha välbetalda jobb utan att behöva göra nåt.
205

-Håller med dig, det är inte mycket som skiljer dem åt, i varje fall inte när
det gäller arbetsmarknadspolitik. Det verkar ibland som om de är överens
om att arbetslösheten ska bibehållas på en viss nivå och därför är det ingen
idé att komma med konstruktiva förslag på området, och att välta den där
kolossen till Titanic som Arbetsförmedlingen har blivit kräver en riktig
folkstorm, minst…
-Vi har ju försökt att få tidningarna intresserade, men det är också otroligt
märkligt att ingen nappar och ingen verkligen går in för att kolla vad det
är som sker. Till och med alla så kallade grävande journalister verkar
vilja undvika det här ämnet. Det är som om det vore farligt att avslöja
det här på ett seriöst sätt och dra brallorna av Bylund och kompani. För
det är ju inte det att vi inte har tillräckligt med material för att fylla dags­
tidningarna ett bra tag framöver. I alla andra sammanhang älskar de ju
sensationsjournalistik och om inte det här är sensationer så vet inte jag.
-Det är väl för att inga är nakna eller har sprutat sig fulla med silikon som
det är ointressant, det verkar ju vara det nyhetsrapporteringen går ut på
nuförtiden. Vi kanske skulle göra ett försök med det? Pernilla skrockade
åt sitt eget skämt.
-Näe, och inte har vi knullat i tv heller….det är en klar brist. Men tv har
ju i alla fall fortfarande ett enormt genomslag, kan vi få tv intresserade
tror du?
-Vet inte, men tv, det är väl samma typer av journalister där, men de äls­
kar ju dokusåpor…jag undrar…..Pernilla tystnade.
Paula förstod att det väloljade maskineriet i Pernillas huvud nu gick i
full fart.
-Menar du att vi skulle göra någon slags program istället? En dokusåpa
om arbetslösheten och arbetssökande?
-Precis, det måste gå att göra ett program som typ en såpa, men det får
206

inte bli mobbningstv.
-Absolut inte, precis tvärtom, eller förresten jag har inget emot att mob­
ba politiker, Paula skrattade till.
-Det gillar jag, ett program som både innehåller verkligheten för ar­
betssökande, verkligheten för arbetsgivare, en del Parlamentet och så lite
Sköna Söndag med inspiration och idéer för folket hemma i tv-soffan…..
Samtalet pågick i mer än två timmar och när de la på lurarna hade de ett
embryo till programidé för tv. Under de följande dagarna pratade de i telefon
timmevis, skrev ned idéer och skickade till varandra på mailen, ändrade och
kom med fler idéer. De märkte hur lätt de hade att ta till sig varandras idéer
och hur varje samtal genererade ännu en ny vinkel på något eller en helt ny
idé. Det var som om de var både batteri och generator åt varandra. Efter sex
dagars intensivt arbete hade de en färdig programidé.
-Vem ska vi kontakta med det här?
-Vi kanske ska ta och börja med Bert Karlsson, han säger ju sig i alla
fall vara en entreprenörsälskare och den här idén kan ju få fram både
entreprenörer och visa på existerande. Dessutom får man väl kalla det
entreprenöriellt att vi gör det här?
-Bert? Men…ja…kanske, han är ju i alla fall inte räddhågad.
-Precis, vi måste ha någon som skiter i vad folk tycker och vågar sticka ut
hakan, och är det något man kan säga om Bert så är det väl det.
Pernilla lovade att ta reda på Berts mobilnummer och ringa honom. Senare
samma kväll ringde hon upp Paula igen och berättade att hon fått tag i num­
ret men att han inte svarat. Dagen efter skulle hon vara upptagen och ville
därför att Paula skulle försöka få tag i Bert. De kom överens om att höras
nästa dag. Paula satt på jobbet och förberedde sig för att ringa Bert. Några
envisa fjärilar i magen påminde henne om att hon tyckte det var en aning
läskigt. Bert var ju inte känd för sin trevlighet och sociala begåvning precis
207

och därför kände hon ett motstånd mot att ringa. Hon kollade sina mail och
koncentrerade sig på jobbet en stund, tills fjärilarna verkade ha landat och
satt stilla. Hon reste sig och gick ut i lunchrummet för att ringa. De förbannade
fjärilarna vaknade till liv på nytt men nu ville hon inte vänta längre. Signalen
gick fram och Bert svarade:
-Ja!
-Hej det här är Paula, jag och min kollega har en programidé för tv som
vi skulle vilja presentera för dig.
-Du får prata snabbare jag har inte tid.
-Viharentvidésomhandlaromarbetsmarknadentreprenörerochsamhälls­
kritikochvitrorattdu…
Längre hann inte Paula, trots att hon talade lika snabbt som Clabbe af
Geijerstam när hon satte den sidan till, innan Bert abrupt sa:
-Du får ringa senare och så la han tvärt på luren i örat på henne.
Fjärilarna ersattes av getingar och irritationen steg som ett vulkanutbrott i
hennes kropp. Hon slog direkt numret till Pernilla och berättade.
-Inte fan vet jag hur man får den där människan att höra vad man vill,
han bara la på luren i örat på mig och så var det med det.
-Vad är det för fel på folk? Pernilla trodde knappt sina öron. En del män­
niskor var tydligen helt befriade från normalt folkvett. Han kanske tyckte
det här var kul eller så brydde han sig helt enkelt inte, men även Bert,
kung av Skara och schlagermusik, måste väl ändå fatta att det ibland kan
regna manna från himlen?
-Ja jag har ingen lust att ringa igen, såna där typer får mig att tappa
fattningen fullständigt och dessutom tappar jag förtroendet för en kille
som innan han vet vad det handlar om lägger på luren, otroligt att de
lyckas med någonting!
-Jag håller med. Du, jag försöker senare och ser om jag har mer tur,
208

annars får vi se till att hitta någon annan som kan hjälpa oss dra i det här.
Under den här tiden ryktades det om att Bert Karlsson själv haft en program­
idé som skulle handla om entreprenörskap och som skulle heta ”Heja Sverige”,
men tiden gick och inget nytt program utannonserades. Bert var med i ”Du
blir vad du äter” och Pernilla funderade över om man skulle ta kontakt med
honom via Skipper istället. Hon gjorde i ordning ett påskägg, men istället
för att lägga i mumsmums eller semlor, som ju alla visste var Berts laster,
la hon i morotsfrön och skrev att hon inte ville sabotera Skippers diet och
Berts viktnedgång. I påskägget la hon också telefonnummer och ett kort
meddelande om att en ny tv-idé kanske kunde intressera nu när hans egen
inte blivit av.
Bert hörde inte av sig och Pernilla kände att hon i alla fall ville prova att
få tag i honom en gång till. Hon ringde till Berts företag och det var hans
dotter som svarade. Inte helt otippat hade hon samma telefonkultur och även
Pernilla fick luren pålagd i örat utan att ha framfört sitt ärende. Hon ringde
upp Paula:
-Vi skippar Bert, han kan inte vara rätt man för det vi har att erbjuda i
alla fall, Pernillas annars så glada stämma hade en ton som visade att hon
tröttnat.
-Absolut, den här stilen måste snart ha nått sitt ”bäst före datum”.
-Vi provar att ta kontakt med några produktionsbolag och ser om de
nappar. Jag har tagit fram några emailadresser till Titan, Talpa, Meter
och Baluba. Du kan väl fundera över formuleringen på ett mail till dem
så skickar vi iväg det i veckan.
Paula och Pernilla hade för länge sedan insett att det var bäst att kontakta
folk i toppen om man ville spara tid, och det ville de ju. De skrev ihop ett kort
meddelande för att väcka intresse och få till möten med produktionsbolagen
de valt ut och det gick bättre. Titan var de första som hörde av sig och ville
209

ha ett möte. För att Pernilla inte skulle behöva resa till Stockholm för ett enda
möte föreslog de Talpa ett möte samma dag och även det gick i lås. Onsdagen
veckan efter var det dags att för första gången presentera tv-idén för två olika
produktionsbolag.
Som vanligt möttes kvinnorna på Cityterminalen, men den här gången
fanns det ingen tid för en fika. De tog tunnelbanan till Titan och gick in i en­
trén. De ombads vänta en stund och sedan kom en kvinna och en man ut och
presenterade sig som Linnéa och Johan. De gick in i ett rum där de slog sig
ner i en soffa efter att ha tackat nej till kaffe. Mötet var trevligt, Titanmän­
niskorna var intresserade och förfasade sig också över informationen om hur
det såg ut på arbetsmarknaden som ju utgjorde bakgrunden till att idén om
att göra ett tv-program hade fötts och visade både ett gillande och intresse.
Mötet avslutades med löftet att presentera idén vidare till ledningen och
återkomma inom några dagar. När Paula och Pernilla kom ut på gatan igen
bestämde de sig för att ta en macka eller något innan nästa möte, med Talpa.
-Ja de var ju trevliga, men jag tror inte de riktigt hajade hur vi tänker.
Det är svårt när folk inte är insatta i bakgrunden om hur det ser ut. För
oss som vet så mycket om det blir ju humorinslagen och samhällskritiken
kristallklara men jag är inte säker på att de som inte har förstått vidden av
att det är en miljon människor i den här sitsen, förstår hur stort intresset
skulle vara för ett sånt här program.
-Nej, jag tror också att det är svårt. De här två är ju så unga också, de
lever i och för sig i en bransch med få jobb som många slåss om, men de
själva har jobb och lever ändå utanför den här typen av verklighet. Det
kanske är så att just tv-idéer ska presenteras på ett särskilt sätt för att
de ska bli intresserade, Pernilla såg fundersam ut. Vi kanske ska berätta
mindre om bakgrunden och försöka se till att berätta mer om det tv­
mässiga, alltså hur tittaren kan reagera och så.
210

-Ja det är nog bra och vi kan ju också nämna att det borde bli ganska
lätt att sälja reklam till den här typen av program, det är ju skitbra för
företag som vill visa sig från sin bästa sida i den här typen av samman­
hang. En del företag använder ju falska jobbannonser till och med för
att marknadsföra sig som företag som det går bra för. Jag är säker på att
det här skulle få stora tittarsiffror – så många är arbetslösa själva och de
flesta känner någon som är det, dessutom finns ju både ”må bra”-känslan
av att se folks drömmar slå in och humorn – även om en del av det är så
svart humor att man kanske sätter skrattet i halsen.
De gick in i värmen på ett fik nära Talpa (numera Silverback), Anna Bråkenhielms
nya produktionsbolag. De beställde var sin smörgås och dricka till det.
-Tjaha, då får vi se hur nästa går, Paula tog en stor tugga av sin mozarel­
lamacka.
-Det känns lite kul att se de här människorna på nära håll, Pernilla såg ut
som om hon upptäckt en ny världsdel och ville utforska varje millimeter
av den.
-Mmm, det vore ju härligt om det här blev producerat – tänk hur många
människor som skulle jubla över att höra någon häckla arbetsmarknads­
politiken på det här sättet och dessutom att få fler att inse att det måste
hända något om Sverige ska vara kvar på kartan.
-Om de kan producera all annan skit borde de ju jubla över en idé som
faktiskt har ett innehåll också, men man vet aldrig. Pernilla brukade inte
vara cynisk, men år av möten med det svenska samhällets sämsta sidor
hade satt sina spår.
-Precis, antingen är det vi som har för hög uppfattning om svenska
folkets intellekt eller så är det tv-människorna som är för fega och bara
fortsätter att göra dåliga kopior av utländska produktioner, inget nytt,
inget kreativt - men framför allt inget nytt. Paula tog en servett och
211

torkade sig om munnen och la på ny läppglans.
-Ok, då går vi till Talpa, var det Maria hon heter som vi ska träffa?
-Jepp, de skrev ju i alla fall på hemsidan att de var ”nyskapande” vi får väl
se hur långt det räcker.
De åkte hissen upp till den takvåning där Talpa inrymdes. De klev in i ett
vitt kontorslandskap med en fantastisk utsikt över hustaken. Maria mötte dem
och bjöd på kaffe från espressomaskinen. De gick in i ett lika vitt konferens­
rum och satte sig ner vid det avlånga bordet. Paula och Pernilla bredvid varandra
på ena långsidan och Maria mittemot på den andra. Förutom skramlet av skedar i
kaffemuggarna var det tyst i rummet. Maria sa ingenting utan studerade de båda
kvinnorna i tysthet. Paula kastade en blick på Pernilla och eftersom de nu mer
eller mindre kunde läsa varandras tankar började hon tala. Hon berättade kort
om arbetsmarknadssituationen, nämnde antalet människor som var berörda
och talade också om hur hon upplevt den turné hon genomfört för att arbets­
sökande och arbetsgivare skulle träffa varandra. Hon betonade hur mycket för­
domar som existerade runt både företagare och arbetslösa och försökte under
hela anförandet att se om Maria reagerade på något sätt. Maria höll ansiktsut­
trycket neutralt och därför fortsatte Paula med programidén. Som alltid när
hon pratade om något som engagerade henne gestikulerade hon och rösten
förändrades hela tiden beroende på om hon talade om humorinslagen eller
allvaret. När Maria fortfarande inte sa något började det kännas obekvämt
och Paula tänkte för sig själv att hon kanske måste upprepa alltihop om Maria
inte hört ett enda ord. Därför sa hon:
-Så vad tänker du om det här?
-Jag tycker att det låter intressant. Vi har själva talat om en idé som skulle
handla om drömjobbet. Där skulle det vara olika människor som får skriva
in om sitt drömjobb, som kanske idag arbetar som busschaufförer, revisorer
eller vad som helst men drömmer om ett helt annat jobb. Några skulle
212

väljas ut och ett kamerateam skulle överraska dem på jobbet då de får ta
beslut på plats om de är redo att lämna det gamla för att förverkliga sin
dröm. Sedan följer man dem och stödjer dem i sin jakt på drömmen.
-Det låter också som en bra idé, sa Paula, men det vi är ute efter är också
att ändra värderingar, skapa insyn i ett samhällssystem som har slutat
fungera och som nu saboterar för människor istället för tvärtom samti­
digt som vi med hjälp av entreprenörer, professionella coacher och moti­
vationskonsulter skapar ett intresse och inspirerar till nya grepp på det
här området.
-Ja, fyllde Pernilla i, det finns så många kreativa människor som nu konse­
kvent stoppas innan de har hunnit ta första steget. Dessutom har vi den
rådande jantelagen här i Sverige som trots att den diskuterats och ifråga­
satts ännu dämpar många initiativ. När vi på toppen av det har lagar och
regler inom Akassa och Arbetsförmedling som ytterligare sätter upp hinder
har man gjort det nästan omöjligt för människor med drivkraft och kreativ­
itet att skapa något nytt.
-Det är sant, Maria såg fundersam ut. Hon hade nu en helt annan attityd
och lyssnade uppmärksamt och engagerat.
-Vi vet att den som gör det här kommer att bli en hjälte i Sverige, många
längtar efter att någon ska avslöja hur det går till ute i verkligheten och kan
man göra det med både värme och humor blir det ju också tittarvänligt.
-Vi behöver verkligen lite omväxling från den typ av program som nu
produceras som bara går ut på att människor ska bära sig åt som idioter
på bästa sändningstid och som bara vädjar till människors sämsta sidor.
Jag tror också att det är oerhört mycket lättare att sälja reklamtid till
företag om de vet att det är ett program utanför just den genren. Pernilla
skrattade till och tillade:
-Det är nästan svårt att tänka sig ett program utan silikon, utan naken­
213

chocker, utan relationsdramer på lägsta nivå, men gud vad det skulle vara
uppfriskande.
Maria log och nickade instämmande.
-Ert engagemang för det här är tydligt och äkta och jag ser möjligheter
med en sån produktion. Jag tror inte Talpa är rätt produktionsbolag för
det, dels för att vi har så pass mycket i vår pipeline, men också för att den
här produktionen skulle ha bättre chanser hos ett större bolag. Jag tycker
att ni ska kontakta Strix, inom den här branschen har nästan alla jobbat
med alla och om ni hälsar från mig får ni säkert ett möte till stånd.
-OK, då vill jag tacka för ett bra möte, Paula reste sig och sträckte fram
handen.
-Tack själv, det är alltid roligt att träffa nya människor och särskilt när de
är både kreativa och så engagerade som ni är. Jag önskar er verkligen lyc­
ka till! Maria log och sträckte fram handen för att säga hej då till Pernilla.
-Härligt Maria, det är underbart att träffa någon som själv tar beslut och
ger besked direkt. Vi är inga vänner av att vänta och dra saker i långbänk.
I hissen ner talade kvinnorna om sina intryck. Båda hade blivit fullständigt
ställda av Marias tystnad i början av mötet.
-Jag trodde aldrig hon skulle säga något och att vi skulle få gå därifrån.
Jag höll på att ge upp där ett tag, det är så oerhört frustrerande att prata
med någon som inte visar någon reaktion alls.
-Nej, haha, jag visste inte heller vad man skulle ta till för att få en reak­
tion ur henne, det kändes helmärkligt, sa Pernilla medan hon rättade till
halsduken.
-Men det blev ok till sist i alla fall och även om det kändes obekvämt är
det lite kul att ställas inför situationer där man möter något man inte är
van vid och hon kanske har rätt, Strix kanske blir intresserade. Gud, det
här måste vara som att knacka dörr och sälja dammsugare!
214

-Ja eller hur, men den här dammsugaren ska min själ säljas i alla fall,
Pernilla såg bestämd ut.
-Mmm, jaha, då har vi Baluba, Meter och Strix kvar, vi får hoppas att
någon av dem ser potentialen i det här. Vi kanske skulle ta direktkontakt
med någon av kanalerna också?
-Det kan vara en idé, men vi ser till att få möten med de här först. Det är
ändå ganska fantastiskt att vi har en programidé som fackfolket tycker är
ok och intressant eftersom vi är fullständiga nybörjare på det här områ­
det. Vet du jag tror vi kan göra i stort sett vad som helst.
-Så är det, vet du vilket mitt favoritcitat är?
-Näe
-Det är ur filmen Cable guy med Jim Carrey; ”There’s no end to the pos­
sibilities!”
Båda kvinnorna drog ett djupt andetag av vinterluften, log mot varandra
och började under tankfull tystnad gå tillbaka mot Cityterminalen.
215

216

Kapitel 23
Paula och Pernilla blir pumor
-Du vi måste fixa en hemsida, så att folk kan gå in och kolla vad vi står för
och vad vi vill, Paula lät ivrig.
-Du har rätt, jag har sett nåt som heter Din Studio, man kan provskapa
en sida och ha den en vecka och sen bestämmer man sig. Det var rimliga
priser, det enda är att man måste ha ”dinstudio” i webbadressen.
-Vi får leva med det, huvudsaken är att det finns något på nätet där vi kan
lägga in info om vilka vi är och vad vi gör.
Inom två dagar var hemsidan uppe med information om kvinnornas bakgrund
och information om deras vision och affärsidé.
-Ska vi ha bilder på oss? Paula kände sig lite kluven inför bilder eftersom
hon jobbat som fotomodell och visste hur lätt det var att bilderna blev
huvudsaken och budskapet kom i andra hand.
-Ja, det tycker jag att vi ska ha, men inte den vanliga sorten där vi ser
ut som såna där trista, allvarliga kvinnor i karriären, det ska vara något
annat…vi vill ju visa att vi befinner oss utanför den berömda boxen, eller
att vi skippat boxen helt hållet, haha, men samtidigt ska det inte vara
bara tok. Pernilla funderade en stund och fortsatte. Har du någon bild i
aftonklänning?
-Jo det har jag, jag tog ju bilder efter det här med fröken Sverige, någon
av dem kan jag använda. Men långklänning?
217

-Ja det är snyggt men signalerar något annat än det vanliga, jag tror inte
jag har sett någon som använt det.
-OK, vi kör på det, jag skannar in bilden och lägger upp den senare idag.
-Vi kanske ska skicka iväg några mail till kanalerna också?
-Ja, det gör vi, det borde ju vara mer intressant för ett produktionsbolag
om en kanal redan visat intresse? Vi tar både SVT, 4:an, 3:an 5:an och
8:an, lika bra att skjuta från höften…
-Det tycker jag med, skickar du till dem?
-Jepp, tar det samtidigt som jag fixar bilden. Vi hörs sen!
Sagt och gjort, Eva Hamilton, Wegelius, Knave, Scherman, Beckum och
Hall fick alla ett mail i brevlådan som talade om att det fanns en toppidé för
tv och Paula laddade också upp bilden i långklänning så att den nu låg på
hemsidan bredvid Pernillas. Det kändes bra att ha en hemsida, dit man kunde
hänvisa folk, det började bli en hel del kontakter nu och det blev rörigt att
skicka från två olika mailadresser hela tiden. Presentationerna de lagt upp
av sin bakgrund och sina tankar om arbetsmarknaden, tvproduktioner och
idéförsäljning generellt blev bra och visade både på erfarenhet och nytänk.
Knave var den första att besvara mailet. Han skrev att han tyckte det
”ångade av lust att hitta nya storslagna idéer för tv” och rekommenderade
kvinnorna att ta kontakt med Magnus Abrahamsson på Strix.
Jan Scherman hade valt att vidarebefordra mailet till biträdande program-
chef Maria Mowbray som skrev: ” Nu har jag läst igenom era tankar om att
göra ett program om arbetsmarknaden. Jag är helt enig om att detta är en
fråga som nästan engagerar alla människor, men däremot har jag svårt att
se att TV4 ska ha möjlighet att göra en satsning inom överskådlig framtid”
Lars Beckung tyckte att det verkade svårt att få in både humor, samhäll­
skritik och dokusåpa i samma format men önskade damerna lycka till.
Thomas Hall på TV8 rekommenderade en kontakt med etablerade produk­
218

tionsbolag, men ville gärna ändå höra fler detaljer om idén för att kunna
avgöra om de var intresserade eller inte.
Från SVT hördes inte ett ljud.
Det var tydligt att det var produktionsbolagen i första hand som var
avgörande i det här. Varken Paula eller Pernilla hade haft kontakt med bran­
schen tidigare på detta sätt och det förvånade dem att kanalfolket själva för­
litade sig så på att andra tyckte idén var bra eller inte innan de tog ställning.
Men, svaren gav ändå en hoppfull känsla. De förstod att det fanns vissa givna
regler även inom denna sektor och att kanalerna ville ha något helt färdigt
serverat innan de tog beslut och att produktionsbolagens roll var att presen­
tera idén, arbeta fram möjliga körscheman och beräkningar och göra själva
”pitchen” till kanalen.
Nästa produktionsbolag som ville träffa kvinnorna var Baluba. Ett möte
bokades då Peter Settman och Magnus Gustafsson skulle få höra mer om det
hela. Innan Pernilla hann boka tågbiljetter hade också Gert Fylking återkom­
mit med ett förslag att träffa honom och Anna Eckerse Svensson på MTG
dagen efter. Pernilla visste att hon när hon behövde kunde sova hos Paula, så
biljetten som bokades var nattåg upp på tisdagen och ett sent eftermiddags­
tåg tillbaka på onsdagen.
När de kom in i Balubas lokaler förstod de att en flytt var nära förestående.
Lite flyttkartonger och annat stod i entrén. De satte sig för att vänta efter
de pratat med receptionisten och berättat vem de skulle träffa. Magnus kom
först och hälsade och visade upp dem till ett konferensrum och Peter mötte
dem utanför hissdörren. Peter var sitt trevligaste jag, det där som man bru­
kar se på tv, och både Paula och Pernilla slappnade av och talade, som de
brukade, nästan i mun på varandra i sin iver. Peter såg ut som om han gillade
allt han hörde, han förfasade sig när hemskheterna berättades och skrattade
när den svarta humorn kom fram. Han ställde bra frågor och kvinnorna blev
219

inte svaren skyldiga. De hade tänkt på det mesta och det som inte hade tänkts
igenom dök upp som nya idéer och infall. Peter antecknade och efter cirka
en timme hade de i det närmaste fått ur sig det de skulle. Stämningen var på
topp och Peter lovade att de skulle ta med sig den här idén vid nästa kanal­
pitch. Han återberättade idéförslaget i korthet för att försäkra sig om att han
förstått hur de tänkt och hade själv en del tankar om hur man kunde förverk­
liga det hela. Han berättade lite allmänt om branschen och hur det fungerade
mellan produktionsbolag och tv-kanaler. Det var tydligen inte alltid helt lätt
att få igenom sina idéer eller att sälja de produktioner man pitchade. Pernilla
sa smickrande att det måste ändå vara lättare för en sån som Settman med sin
erfarenhet och stora popularitet. Peter log, klädsamt, och berättade hur hårt
det var innan man kom in i den här branschen, hur många unga människor,
liksom han själv, som först började med de mest obetydliga uppgifter och
dessutom jobbade gratis för att de så gärna ville komma in i mediabranschen.
Mötet avslutades med breda leenden och god stämning. Peter lovade att höra
av sig inför kanalpitchen och Paula och Pernilla kunde inte ha varit gladare.
De bestämde att Pernilla skulle komma hem till Paula senare på kvällen efter­
som hon hade lite att uträtta på stan.
Dagen efter väckte Paula Pernilla klockan 8 med frukost. De småpratade
lite om gårdagen och kände fortfarande en glädje över Balubas trevliga be­
mötande och intresse. Idag var det dags för MTG och båda kvinnorna såg
fram emot det. Byggnaden på Söder Mälarstrand inrymmer en hel del tv-folk
och de gick in i receptionen för att anmäla sig. De fick var sin besöksbricka
och ombads att ta hissen upp till MTG. Utanför hissdörrarna mötte Anna
dem och de snirklade sig in i korridorerna och kom till sist in i ett rum med
ett par soffor som en gång varit vita, ett par fåtöljer och ett kaffebord. Anna
småpratade om lite av varje tills Gert dök upp. Han hade precis blivit pappa igen
och hade med sig det senaste tillskottet i famnen. Efter en stunds ooaande
220

och aahande inför den lilla bebisen satte sig alla tillrätta igen. De samta­
lade lite allmänt om arbetsmarknad, arbetslöshet och företagsamhet. Gert
nämnde Gräsklipparmannen, som hade haft en dröm att åka gräsklippare
från norra Sverige till södra och tyckte att det verkligen var vad man kunde
kalla företagsamhet. Paula och Pernilla såg på varandra och det fanns ingen
tvekan dem emellan att företagsamhet betydde något helt annat, men tydli­
gen hade MTG tyckt det eftersom RixFM följde mannens resa genom
Sverige i radion. Pernilla harklade sig som för att starta mötet. Kvinnorna
hade nu börjat få rutin på den här typen av möten och Pernilla började denna
gång med att berätta kort om bakgrunden till idén. Både Gert och Anna lyss­
nade intresserat även om Gert av och till verkade något distraherad av det
lilla underverket i hans armar.
-Det vi vill göra är att skapa ett programformat som innehåller en del dokus­
såpa, det vill säga när man följer de personer som valts ut för att söka jobb
eller hitta en karriär, deras bakgrunder, livssituation osv, en del samhälls­
satir, eftersom det vi själva erfarit och också hört om, när det gäller
myndighetsutövande räcker till att skapa en sitcom som skulle kunna
gå flera år men som också innehåller inspiration och förvandlings­
ementet hos deltagarna. Många som är arbetslösa mår dåligt, blir deppiga,
tappar självkänslan och den förvandling som sker när någon går från en
”loser”-känsla till vinnarkänsla är oerhört kraftfull. Dessutom är tanken
att inspirationen ska sprida sig till tv-tittarna där det finns en massa tappade
sugar runt om i landet. Bara att göra ett program som belyser och av­
slöjar hur illa ställt det är i dag kommer att ge massor av människor ett
lyft, Paula såg på Anna och Gert för att se hur de reagerade.
-Det är ingen liten ambition direkt, sa Anna och såg uppmuntrande på
kvinnorna för att de skulle fortsätta.
-Nej, egentligen vill vi inte så mycket – bara förändra världen, sa Paula
221

och skrattade.
När de kom in på mer detaljer om hur ett programavsnitt skulle se ut kommenterade
Gert:
-Man kan ju göra så att om det är någon av deltagarna som inte gör som
vi säger eller tackar nej till ett jobb så kan han bli spolad och utskickad,
för en sån ska fan inte ha något jobb!
-NEJ! Det här ska inte handla om att hitta fel hos den som söker ar­
bete, det ska handla om att öka möjligheterna och inte att utsätta någon
för mobbning, det finns så himla många såna produktioner idag och det
känns verkligen inte som om det behövs ännu en. Vad är nyheten i det?
Vi vill mer göra ett ”måbra”-program för gemene man och de enda som
ska häcklas är politikerna och systemet för att få folk att tänka efter. Du
vet stå på de svagas sida? Paula tittade på Gert för att se om han accept­
erade det.
Gert verkade återigen ha tappat fokus och såg ner på sin bebis och kollade
om det var dags för ett blöjbyte. Paula och Pernilla utbytte en blick av sam­
förstånd, mobbningstv var inget som låg högt upp på deras topplista och det
var viktigt att det inte blev den typen av produktion. När de berättat om de
olika momenten och varianterna på hur saker kunde genomföras hade Gert
lämnat rummet för andra gången för att kolla blöja. Anna avslutade mötet
med:
-Det här är jätteintressant, vi vill definitivt göra något med er, jag ska
tänka igenom det lite och prata med lite fler människor så hör jag av mig.
-Toppen, tack Anna, det var verkligen roligt att få komma hit.
Paula och Pernilla reste sig och skakade hand med Anna. De mötte Gert i
korridoren och sa hejdå till honom och bebisen.
-Jaha, vad tror du om det här, Paula vände sig mot Pernilla när de började
promenaden tillbaka till Slussen. Det kändes att sommaren var i annalk­
222

ande, solen sken och vindarna var behagligt ljumma.
-Jag vet inte riktigt, Gert verkade ju aningen virrig, Pernilla log.
-Ja, jag kommer ihåg när jag ammade Lina att det var svårt att fokusera
och att jag fick höra ibland att jag uppträdde lite virrigt och okoncen­
trerat, han ammar ju inte, men män kanske drabbas av hormonpåslag de
också när de går in i papparollen ordentligt….eller så är han bara sån.
Men jag gillade inte att han var så sugen på att få det till mobbning av
de arbetslösa.
-Nej inte jag heller, det är ju precis det vi vill undvika, de är tillräckligt
mobbade som det är utan att behöva bli specialmobbade på tv också. Men
det var kul att Anna var så positiv och lät så säker på att hon ville göra
”nåt” i alla fall. Vi får väl se vad hon återkommer med, om något, och vara
noga med att det inte blir en sån där produktion som bara går ut på att
göra bort folk i tv.
-Nej, men det är konstigt ändå hur inkörda de är i de här hjulspåren, det
är väl Robinson, Big Brother och den typen som har banat väg för det
här, men det borde ju vara kul med lite omväxling kan man tycka.
Det tog ungefär en halvtimme tills de var tillbaka vid Slussen. De satte sig
på en uteservering och tog en snabb fika på Götgatspuckeln innan det var
dags för Pernilla att ta sig till Centralen för att sätta sig på tåget hemåt.
Tre dagar senare ringde Pernilla till Paula och lät upprörd:
-Vi måste ändra bilderna på hemsidan.
-Va, varför då?
-Dels har det kommit ett par mail, fast jag kan inte se från vem för det är
hotmailadresser utan namn, som skriver om bilderna och har en massa
synpunkter på hur vi ser ut och igår ringde en man, som jag träffade på
en sån där dagisverksamhet förra året och han var kritisk och tyckte att
vi såg för flashiga ut för att prata arbetsmarknad. Han berättade att han
223

pratat med några av sina kompisar, det här är män i femtioårsåldern som
har jobbat ganska högt upp i en del stora organisationer, och de hade
tydligen suttit och granskat oss ingående, en del av dem hade funderat på
att kontakta oss och be oss lägga upp fler bilder!!!!
-Det är ju otroligt, vad är det för nivå på folk? Det hade varit en sak om
det hade varit urringade klänningar och höga slitsar eller du vet, något
som signalerade sex, men det här var ju faktiskt långklänningar, inte ens
korta kjolar….Hade han inga kommentarer om det som gick att läsa på
sidan?
-Näe han hade tydligen bara noterat att det handlade om arbets­
marknaden.
-Vilka reptilhjärnor, kanske bäst vi inte har några bilder på oss alls?
-Ja, jag tog bort dem tills vi hade bestämt vad vi skulle göra. Man kan ju
tycka att det är bättre att de snackar och reagerar än inte alls, men å andra
sidan är ju vår hemsida inte i nuläget tänkt som en plats för gemene man,
det är ju mer som en referenssida på nätet för att presentera oss. Egentlig­
en har jag ingen lust att låta den här typen av manskommentarer påverka
mig, men risken finns ju att andra män också får någon slags tilt av det
här och inte ser något annat.
-Men någon slags bild vill jag ändå att vi ska ha, men kanske vi ska vända
på det och se till att vara riktigt anonyma istället, använda någon slags
symbol istället?
-Vad skulle det kunna vara, en grafisk symbol eller som en loggo av
något slag menar du?
-Jag vet inte riktigt vad jag menar, nej, inte loggo, mer symbol är jag ute
efter, något som känns lite coolt eller coolt med humor….
-Som Modesty Blaise? Pernilla skrattade åt sitt eget förslag.
-Typ, fast hon går ju inte att använda, det kostar säkert pengar, men något
224

som ändå signalerar två starka kvinnor som inte är helt förutsägbara….
-Vad annars kan man tänka sig, kvinnor brukar ju beskrivas som katter
ibland…en katt som skjuter rygg kanske….
-Hahaha, jag har det, pumor, det är ju ett sånt där gammalt omodernt
uttryck för snygga aningen äldre kvinnor som är på jakt, och pumor är i
alla fall vilda.
-Det är inte så dumt faktiskt, en Puma kan vi ha, men inte stiliserad som
sportkläderna har.
-Nej vi behöver ju inte lägga ned så mycket krut på det, vi hittar en bild
på en vild puma bara. Jag kan kolla lite på nätet och skicka några förslag
till dig.
-Toppen, jag ska ut och kuta nu, vi hörs ikväll. Pernilla la på luren.
Det tog inte särskilt lång tid innan Paulas datorskärm var fylld med vackra
pumor, det fanns massor att välja bland. Hon la upp sin favorit på hemsidan
och skickade över de andra förslagen till Pernilla. När de talade med varandra
på kvällen visade det sig att Pernilla fastnat för samma bild, så den fick ligga
kvar.
Trots att det inte egentligen hade varit deras avsikt, skapade idén med att
använda bilder på pumor istället för på dem själva, ett varumärke för kvin­
norna. Innan sommaren var över var de inte ”bara” Paula & Pernilla längre,
de var Paula & Pernilla – The Scandinavian Pumas.
225

226

Kapitel 24
Mjau, sa Pernilla
Sommaren hade anlänt och Sverige stängde, på traditionellt sätt. Men Pumor­
na hade svårt att slå sig till ro i hängmattan. Baluba hade ju sagt att de skulle
ha en kanalpitch och kvinnorna ville försäkra sig om att Balubisarna inte
lät deras programidé falla i glömska. De skickade en kopia av en artikel om
en man som beskrivit det bemötande han fått från Arbetsförmedlingen som
publicerades i Sydsvenskan den 24 juni.
Birgitta Piper skriver på ekonomisidorna: ”Hur djupt får en myndighet kränka
en människa?” I artikeln återges berättelsen om Göran 54 år, civilingenjör…”
eftersom jag själv inte lyckas få något arbete efter så här många år (arbetslös
under 7 år) så är jag kanske inte längre önskvärd på arbetsmarknaden. Vad
kan jag göra förutom att dö?”AMS handläggarens kommentar till detta lyder:
”Detta är självklart beklagligt och något som Arbetsförmedlingen kommer
att diskutera med dig eftersom det kan påverka den planering som Arbets­
förmedlingen skall göra tillsammans med dig. Det är dock ingenting som skall
finnas med i handlingsplanen.”
De skickar också med en uppföljande artikel som Birgitta Piper skrev efter
en oerhörd reaktion från läsarna under rubriken ”Kritikstorm mot Arbets­
förmedlingen” där hon skriver; ”Det var som att skära i en böld, brev och
mejlfloden in till redaktionen var överväldigande.”
227

-Man kan ju i alla fall inte ta miste på att ämnet är aktuellt, sa Pernilla
när hon för andra gången den dagen pratade med Paula.
-Nej, och det är bra att de fick en sån enorm reaktion, det borde ju signalera
att intresset för ämnet är jättestort, Paula lät nöjd. Inte för att jag är förvånad,
hela landet är fullt av människor som är på bristningsgränsen men det är bra
för Balubisarna att läsa om det från ett annat håll än från oss.
-Ja, de skulle träffa SVT efter semestrarna, någon gång i augusti, gud vad
jag avskyr att vänta!
-Me too, det är som att gå på tomgång, hoppas inte lamellerna ryker,
Paula skrattade åt sitt eget skämt.
-Nej, vi får hitta på något att göra under sommaren också, vi kan ju inte
bara gå och vänta.
-Jag funderar på att åka ner till dig en vecka i juli, fungerar det för dig,
vore kul att umgås som vanliga människor, nu har det ju mest varit vid
våra möten med produktionsbolag och uppe på departementet.
-Det vore jättekul, då bor du hos mig så kan vi göra Malmö och bara slappa
lite, eller du vet, se om vi kommer på något mer vi kan göra…Pernilla var
periodvis som en superladdad Duracellkanin, det fanns liksom ingen hejd
på hennes energi.
-Absolut, tror det vore bra att göra lite andra saker så att det blir lite nya
idéer som kan hinna in i huvudet, det är ju oftast när man kopplar av och
gör något annat som man hittar lösningen eller kommer på nåt nytt.
Trots att kvinnorna säkert talade med varandra minst två timmar per dag
såg de båda fram emot en hel veckas vistelse tillsammans. Pernilla mötte
Paula vid Malmö Centralstation och efter att ha gått en runda i stan åkte de
hem till Pernilla. Paula installerade sig snabbt i extrarummet och sedan gick
de ut i trädgården och slog sig ner på var sin solstol medan de svalkade sig
med ett glas kall apelsinjuice. Det hade varit mer än 25 grader varmt i flera
228

dagar och det skulle hålla i sig ett tag till.
-I såna här lägen kan jag inte klaga på Sverige, men jag börjar tycka att
det är för många tröttmössor som styr och ställer. Paula sträckte ut sig i
solstolen och kisade i ljuset.
-Nej, sommaren är ju ok om det är så här varmt, men jag håller med dig om
mentaliteten. Det är en massa snack om att de vill ha kreativa människor
och nya idéer men när det kommer till kritan verkar det vara mest snack.
-Ja, jag såg ett program i veckan om en tjej i USA som blivit arbetslös.
Hon tog helt resolut och började odla kryddväxter på sin bakgård och
sålde till grannarna för att få in lite extrapengar och nu hade hon en gan­
ska stor rörelse och hade till och med köpt en granntomt och byggt ett
växthus för att öka produktionen. Snacka om att låta något ske organi­
skt. Det skulle aldrig kunna hända här, först skulle hon vara tvungen att
anmäla sig hos Arbetsförmedlingen, sen skulle Akassan ha synpunkter
på hennes initiativ och även om hon skulle vara utanför både Arbets­
förmedlingen och Akassan skulle Hälsovårdsmyndigheten aldrig tillåta
en vanlig människa att sälja något som skulle användas till livsmedel
utan att begära att produktionen av växterna skedde under vissa förhål­
landen, skördades under andra och i slutänden var så sterila att de knappt
hade någon näring eller smak längre. Och om inte det hejdade henne så
skulle Skattemyndigheten kräva in F-skatt och ändlösa preliminärdekla­
rationer så att hon inte skulle hinna varken så eller skörda något. Det här
landet gör verkligen sitt yttersta för att hindra alla initiativ i sin linda
och för att ha kontroll så att inte de stackars (korkade) medborgarna får i
sig något som producerats utan storebrors insyn.
-Haha nej det är som du säger, för hur skulle det gå för landet Lätt &
Lagom om inte samhällets lagar och regler effektivt såg till att varje indi­
vid skulle pressas och formas så att de håller ett lättochlagom-format? Det
229

går ju inte att låta folk själva bedöma om de vill köpa något utöver det
vanliga eller inte, du vet folk, såna som du och jag som inte har begåvning
nog att själva avgöra vad som känns rätt eller fel.
Båda kvinnorna skrattade gott. Det var ett ämne som ofta dök upp när de
pratade, den svenska så typiska Bror Duktig-filosofin som gick ut på att alla
invånare behövde tas om hand så att de inte gjorde något dumt, som att tänka
själva till exempel.
-Man kanske helt enkelt skulle ta och se utanför Sveriges gränser, det
finns ju länder där det inte är fullt så omöjligt, Paula såg tankfull ut.
-Mmm, det känns faktiskt ibland som om man inte passar in i det här
landet längre, Pernilla försjönk också i tankar.
Veckan i juli gick åt till att sola, vara vid havet, prata, skratta och äta god
mat förutom en av kvällarna som gick till att ösa regnvatten när det kom ett
skyfall som nästan dränkte hela trädgården och gjorde att vattenmassorna
som inte hann sjunka undan riskerade att börja sippra in i köket. Den sista da­
gen innan Paula skulle åka tillbaka till Stockholm stack de iväg till Ven, båten
tog ungefär en halvtimme och när de kom fram hyrde de en tandemcykel för
att ta sig runt ön. Det tog en stund innan de behärskade cykeln, de skrattade
så att de tappade andan och fick stanna och börja om några gånger innan de
kunde fortsätta. Efter halva ön hade besegrats kom de till ett fiskeläge där det
fanns nyrökt makrill och kall dryck. De satte sig på en bryggkant och åt med
god aptit. Samtalet rörde sig återigen om bristen på öppna sinnen i Sverige
och den stiltje som blev följden. Tanken på att göra något internationellt
tog över och innan de visste ordet av det hade ännu en idé sett världens ljus
för första gången. Ingen av kvinnorna kunde säkert säga vem som kom med
den nya idén, men de var båda tagna av storleken på den. Möjligheterna och
associationerna som följde fick dem båda att hisna, och när de satt där med
fötterna dinglande över bryggkanten förstod de båda två att oavsett hur det
230

skulle gå med programidéer och deras Sverigebaserade initiativ, skulle det
inte dröja länge förrän de började resan mot helt nya horisonter. Just då,
kände de det nästan som om tiden stod still och att idén hade kommit till dem
från en högre makt. Och även om de inte var religiöst lagda var den bästa
beskrivningen för dem båda att det ändå var ”ett religiöst läge”. De såg på
varandra med förundran en stund, sedan skrattade de till och reste sig för
att påbörja cykelfärden runt resten av ön för att kunna ta färjan tillbaka till
fastlandet.
När Paula var tillbaka i Stockholm igen bestämde de att det var dags att
se till att hemsidan i fortsättningen också uppdaterades på engelska. De
översatte den information som kunde vara relevant och när augusti kom och
Sverige och svenskarna började komma tillbaka från sin sommardvala var de
redo att med ny energi möta produktionsbolag och vem annan det än vara må,
de behövde träffa för att få gehör för sina idéer. När de diskuterade tv-idén
och turerna mellan produktionsbolag och kanaler funderade de på hur man
skulle kunna göra beslutet ännu lättare. Under den här tiden hade Manpower
en kampanj rullande i tv där de pekade på företeelser inom arbetsmarknaden
som till exempel jämställdhet, åldersdiskriminering och annat och i slutet
av varje reklamsnutt ställdes frågan ”vad tycker du?”. Pumorna uppfattade
kampanjen som ett intresse för frågorna och ville träffa Manpower för att se
vad som låg bakom kampanjen. De skrev ett mail till Manpowers ledning och
inte långt därefter bokades ett möte. Tanken från kvinnornas sida var den att
det här var en fråga som i högsta grad berörde även företagen, många av dem
betalade stora pengar för att synas i tv och om de kunde få några av de större
att ställa sig bakom idén eller sponsra den skulle tv-kanaler och produktions­
bolag se möjligheten till reklamintäkter och nya kunder.
Paula och Pernilla träffades som vanligt på Cityterminalen och tog en fika
innan det var dags för mötet. De var nyfikna på Manpowers initiativ och
231

tyckte att det fanns gemensamma nämnare i sättet att använda en viss torr
sarkasm i budskapet om hur arbetsmarknaden fungerade idag. De promen­
erade till Manpowers kontor på Torsgatan och gick in för att anmäla sin ankomst.
VD Lars Forseth, kom bara ut och hälsade och ursäktade sig med ett an­
nat möte som tvingade honom att ändra sina planer. Kommunikationschef
Joakim Mörnefeldt och Informationschefen Hans Makander visade in kvin­
norna i ett konferensrum och alla presenterade sig.
De talade om arbetsmarknaden och hur den tycktes vara K-märkt – inga föränd­
ringar välkomnades och trots att förändringar ändå skedde var det mer som om
man istället för att anpassa regler och system efter förändringarna gjorde sitt bäs­
ta för att bibehålla en traditionell arbetsmarknad. Alla var överens om att tiden
då man som ung påbörjade en anställning för att stanna inom samma företag
tills det var dags för guldklocka nu måste anses vara över och förbi. Nu hand-
lade det lika mycket om projektanställningar och det var inte längre en merit
att stanna mer än fem år på samma ställe. Manpower ansåg också att bestäm­
melserna från akassan utgjorde en bromskloss för många som helt enkelt inte
kunde ta en kortare anställning eller ett uppdrag från bemanningsbranschen
eftersom det innebar hot om avstängning och/eller ännu lägre ersättning. När
Paula frågade om hur tankarna gick bakom kampanjen svarade Joakim att
de ville väcka debatt och peka på företeelser som de reagerat på. Pernilla
frågade om de fått mycket reaktioner på kampanjen och vad de hade för avsikt
att göra med kommentarer och synpunkter som kommit in. På Joakims svar
förstod de att det inte funnits några direkta tankar om vad som kunde göras
med reaktionerna utan att kampanjen mer var en del av en brandingstrategi.
Samtalet gick vidare till hur Arbetsförmedlingen hanterade sitt uppdrag och
även där hade ledningen för Manpower och Pumorna samma uppfattning.
Joakim berättade kort om sin egen hustru, som också var arbetslös och hur
hon anvisats att gå på en jobbintervju på ett mycket suspekt företag med
232

anknytning till sexklubbsbranschen. Det blev en hel del skratt och sarkasmer
om galenskaperna på området och det tog Pumorna som ett lämpligt tillfälle
att berätta om sin idé. Under tiden de beskrev upplägget satt alla tre männen
tysta och lyssnade uppmärksamt. De ställde frågor om format, hur kvinnorna
hade tänkt sig att Manpower skulle komma in i bilden och om det fanns andra
företag som blivit tillfrågade om det här. Paula och Pernilla berättade kort
om sin pågående utflykt i tv- och produktionsbolagsdjungeln och hur de såg
på programmets budskap och Manpowers roll i det hela. De menade att om
Manpower gick in med ett stort engagemang fanns förutsättningar för att
Manpower i varje avsnitt kunde ge sin syn på det som skett i programmet
och komma med idéer om hur bemanningsbranschen skulle kunna göra livet
lättare för båda företag och arbetslösa, lite som en expert på området.
Båda två var mycket noga med att de inte ville vara med i någon ”Filip &
Fredrik-produktion”, det vill säga det måste hålla en nivå som vida översteg
förnedrings-, mobbnings- och allmän tramstv. Pumorna försäkrade män­
nen att de hade samma uppfattning och att de ville göra ett program med
ett format som skulle kunna kallas ”factual entertainment”, det vill säga att
man på ett underhållande sätt också diskuterade samhällsfrågor och rådande
värderingar. De drog parallellen med matlagningsprogram som ju idag pro­
ducerades inte bara som en information om hur man lagade vissa rätter med
en lista på ingredienser, utan mer handlade om en karismatiskt kock som på
ett personligt och underhållande sätt visade hur han/hon lagade mat och
på så vis inspirerade tv-tittarna till att prova att laga något nytt. Det blev i
kvinnornas ögon ett bra möte, trots att de märkt en viss avvaktande attityd
från männen i början. Det avslutades med att Joakim sa att han tyckte det var
intressant och inspirerande att ha mött kvinnorna och att de nu ville fundera
över förslaget och diskutera sinsemellan. Han lovade återkomma inom en
inte alltför avlägsen framtid. På vägen tillbaka utvärderade Pumorna mötet.
233

-Vad tycker du, Paula vände sig mot Pernilla för att se hennes ansiktsuttryck.
-Jag tycker det gick bra, men de var väldigt avvaktande i början, men jag
tyckte det lossnade riktigt bra på slutet.
-Ja verkligen, det var som om de ville se vad vi gick för och kontrollera
att vi inte bara var två ”bimbos” som ville vara med i tv. Vi har ju inte ens
tänkt att vi ska vara med i rutan, men med tanke på hur det har blivit med
tv idag och folks hunger efter att få synas så är ju det inte så konstigt.
-Det var kul att Joakim berättade om sin egen fru, man tycker att Man­
power borde kunnat fixa något åt henne åtminstone?
-Ja, haha, skomakarns barn du vet, men jag kände ändå att det vi har att
komma med och vår erfarenhet stämmer överens med många och det är
faktiskt skönt att få det bekräftat även från företagshåll på det här sättet.
Ingen av parterna på arbetsmarknaden tycker att det nuvarande system-
et fungerar och vad sätter större press och har större genomslag än att
visa det på tv och på det sättet verkligen få igång en opinionsbildning på
området.
-Det kanske vore idé att ta kontakt med fler företag och kolla intresset,
eller i alla fall några arbetsgivarorganisationer som Almega och kanske
höra med Företagarna också?
-Det kan ju inte skada i alla fall, det går ju inte att bara sitta och vänta på
att folk ska bestämma sig, det är lika bra att köra som vanligt. Förr eller
senare ska det väl ändå ge resultat.
Några dagar senare ringde Paula till Pernilla och berättade om en artikel i tid­
ningen Arbetsmarknaden som hon läst där Almegas nye VD Henrik Bäckström,
som efterträtt Eva Östling Ollén på posten, sagt: ”En miljon befinner sig
utelåsta från arbetsmarknaden och 1,2 miljoner upplever sig vara inlåsta och
skulle vilja byta antingen arbetsgivare, arbetsuppgifter eller både och”.
-Vi tar kontakt med honom, han verkar ju ha huvudet på skaft, sa Pernilla.
234

-Ja, det är ju det här som också gör att programidén så tydligt kan enga­
gera en stor del av svenska folket. Det handlar ju inte bara om arbetslösa
utan om reglerna som gör att folk inte ens vågar byta jobb.
Innan mötet hade kvinnorna utvecklat programidén ytterligare och de tänkte
prova den på Almega. Det gick ut på att göra en turné i Sverige, lite likt Idol,
där uttagningar av arbetssökande till programmet skulle göras. Ett event
skulle arrangeras på varje ställe där arbetssökande fick göra en ”audition” och
sälja in sig som den bästa kandidaten för att få vara med i programmet. En jury
av företagare skulle avgöra vilka som fick en plats och på ett konstruktivt sätt
berätta vad och vilka egenskaper som fått dem att välja just den personen. Inte
någon nedgörande kritik av de som fick nejtack utan mer, i samma anda som
programmet West End Star, ha en jury som fokuserade på det som fungerade.
Programmet skulle därmed ha en längre säsong men det här tillägget skulle
också tillföra insikten om hur arbetsgivare resonerar och tänker när de står
inför rekryteringssituationen. När Paula ringde Henrik för att boka ett möte
berättade han att han gärna ville ha med Karin Ekenger från Svenskt Närings­
liv eftersom de hade ett bra samarbete. Paula tyckte bara det var trevligt
eftersom hon året innan arbetat på uppdrag av den organisationen och vid ett
flertal tillfällen talat med Karin som jobbar med arbetsmarknadsfrågor. Hon
ringde Karin och de bokade ett möte en vecka senare på Almegas kontor på
Sturegatan.
Kvinnorna hade köpt med sig kanelbullar till mötet och de tog alla var
sin kopp kaffe, utom Pernilla förstås, som tog Ramlösa. De slog sig ner runt
bordet och småpratade lite om ditt och datt innan det var dags för ”pitchen”.
Pernilla drog igenom bakgrund och idé ganska snabbt den här gången efter­
som de satt med människor som under flera år arbetat med arbetsmarknad
och inte behövde särskilt mycket information om just den biten. Hon beskrev
hur de hade kontakt med tv och produktionsbolag och hur de tänkte när det
235

gällde företagens deltagande i programmet.
Henrik blev först eld och lågor och det var tydligt att han gärna ville vara
med i tv-sammanhang. Han själv såg parallellen med Antikrundan och hur
de besöker olika orter. Han kom med egna idéer om hur man kunde göra
program och även om kvinnorna inte hade för avsikt att fullständigt göra
om idén lät de honom gå loss. Han var entusiastisk och engagerad så länge
han talade om sina idéer på området. När Pumorna återtog kontrollen över
just programidén och hur de såg på budskap och möjligheter dämpade han
sig något. Karin sa inte mycket under mötet utan lät Henrik ha huvudrollen.
Han ställde frågor och han menade att det i det här läget ännu inte var klart
att det skulle bli tv av det och därför var det svårt att ge något direkt besked
om huruvida Almega ville vara med på ett hörn. Kvinnorna förstod att det
ena hängde på det andra, och kunde ju inte heller garantera att det blev tv så
de fick avsluta mötet i vad de båda kände som ett ”jaså”.
-Det var otroligt vad han ville vara med i tv, Paula skrattade lite för sig
själv.
-Ja, det var som att se en liten pojke på julafton, sa Pernilla.
-Ju mer vi pratade ju mer kände jag att den här eventturnén också skulle
kunna göras som en fristående idé som inte nödvändigtvis behöver vara
beroende av om tv hoppar på eller inte. Om man arrangerar den här
typen av event där företagare är med och möter arbetssökande kan man
ju anordna speeddating på plats där massor av kontakter mellan före­
tagare och arbetssökande skapas. Man skulle kunna göra det till en riktig
happening på respektive ställe, kanske ha med någon stå-uppare som får
igång det hela och se till att pressen kommer dit. Det är klart att det är
roligare om tv är med men det här gör i alla fall att vi har en möjlighet
att sälja in det här på fler sätt. Skulle vi få med tillräckligt många företag
som ställde upp kanske det i sig skulle få tv att hoppa på.
236

-Det blir lite grand som ”pappa sa att jag fick” när man pratade med
mamma och tvärtom. Men jag håller med dig om att det går att göra fler
saker än ”bara” vår ursprungliga programidé.
Kvinnorna blev alltmer medvetna om hur stort suget var efter att synas i tv
och hur det vida överträffade eventuellt engagemang för att göra något som
skapade förändring. Som vanligt gick Pumornas tankar vidare i nya cirklar
och konstellationer under tiden de planerade nästa steg.
-Nu har Baluba ringt och vill ha ännu ett möte, Pernilla pratade snabbt
och ivrigt.
-Toppen, hur lät de?
-Vet inte riktigt, de vill träffa oss igen och de har inte pitchat idén än,
de verkade vilja ha mer information om idén, de har kanske glömt delar
under semestern….hursomhelst så bokade jag in torsdag om två veckor.
-OK, det kan de ju få hur mycket som helst, vi kan ju dra det här om en
eventuell turné också och se hur de reagerar på det?
-Absolut, vi ses snart.
Innan dagen var slut ringde Pernilla igen.
-Du vi ska träffa TV3 också, samma dag!
-Härligt, ringde Knave eller?
-Nej, han hade skickat ett mail nu på eftermiddagen och jag ringde upp.
Han menar ju fortfarande att det inte är så man gör saker i den här
branschen, du vet träffar kanalerna innan produktionsbolagen, men han
verkade jättetrevlig och tyckte ändå att det kunde vara kul att höra vad
vi har att komma med.
-Ja du, det är ganska otroligt ändå, även om vi haft så olika jobb och gjort
så mycket börjar det kännas som om det här med att åka runt och pitcha
tv-idéer börjar sitta i ryggmärgen nu som om jag alltid gjort det. Det
hade jag aldrig trott för ett par år sedan.
237

238
-Nej, inte jag heller, Pernilla skrattade till, men när man verkligen vill
något så gör man ju det som behövs….
-Precis, börjar faktiskt känna mig mer och mer besläktad med en puma,
i alla fall när det gäller uthållighet, du vet som när en katt kan sitta och
vänta vid ett råtthål tills solen går ned och jag tror faktiskt jag på allvar
skulle börja spinna högljutt om vi fick ett ”ja vi kör” den här gången.
-Mjau, sa Pernilla, skrattade och la på luren.

239

240

Kapitel 25
Fler blågula original!?!?!
-Du, Martin från Meter har skrivit att de vill träffa oss angående idén.
-Ja, jag satt precis och läste mailet, svarade Pernilla, vänta jag ska bara
läsa färdigt…
-De vill ha exklusivitet säger han och de har föreslagit en mötestid nu på
onsdag, hinner du fixa en resa upp?
-Ja, det ska väl gå, det låter ju ok, exklusivitet är inga problem, men vill
de ha detaljer måste vi ju skydda oss på något sätt, jag menar vi kan ju
inte lämna över hela idén i detalj utan att veta om de är beredda att betala
för det.
-Nej, kan vi skicka upp något preliminärt avtal oss emellan som de kan
okeya så att vi vet att de inte kan sno idén rakt av?
-Det kan jag fixa, vi måste ju också se till att vi har möjlighet att påverka
produktionen så att det inte blir någon variant i ”mobbningsgenren” som
verkar vara så poppis just nu.
-Nej precis, man blir ju alltid lite schizzi när de vill ha för mycket detaljer
och vi inte har något som säger att det är vi som är upphovsmän – eller
kvinnor menar jag förstås, Paula skrattade till.
-Jag skriver ihop ett förslag på generellt avtal så att vi har något att
skicka till dem innan mötet. Vi hörs på eftermiddagen.
Pumorna skickade över ett ”letter of intent” med innebörden att de stod
241

som upphovsmän och att, om Meter beslutade sig för att producera program-
met, båda parter ägde hälften var. Dessutom fanns begäran om att ha insyn i
produktionen och att ändringar i konceptet först måste godkännas av Pumor­
na. Martin skickade svar med informationen att det inte fanns några pengar
att hämta i svenska produktioner och att det endast var om programformatet
såldes utomlands det kunde bli fråga om några pengar.
-Så han tycks mena att oavsett om det säljs till en kanal här i Sverige så
blir det inga pengar för oss, vi ska bara lämna över idén helt och hållet till
dem och hoppas på att det säljs utomlands?????
-Jag vet inte vad han menar men det är ju inte aktuellt. Så mycket jobb
som det ligger bakom både i form av research och programidé kan han ju
inte tro att det är något man bara skänker bort.
-Det är nog bäst jag slår honom en signal, det här verkar inte klokt.
-Ja gör det och ring mig sen, Pernilla la på.
Paula ringde upp Martin Åqvist och presenterade sig och sa att de fått hans
mail men att de hade frågor kring hur han menade. Var det så att han menade
att Pumorna skulle ge Meter hela idén, upplägg, format, avsnittsförslag och
förslag på medverkande coacher, ståuppare och programledare och vara nöjda
med den eventuella äran i att det kanske producerades i Sverige? MeterMartin
menade att så var fallet. När Paula ifrågasatte hur de någonsin kunde skapa
några nya svenska format med den inställningen svarade Martin att det gick
så bra så. Paula anmärkte att det måste vara svårt att hitta människor och
idéer när allt man erbjöd dem var ”äran” eller glädjen över att se sin idé
förverkligas i svensk tv och därefter hoppas att formatet gick att sälja utom­
lands, när inte en krona kom i närheten av upphovsmännen förrän så var
fallet. Menade han på allvar att hon skulle tro på att om Meter sålde produk­
tionen till en svensk kanal så fanns inga pengar i det? Martin vidhöll att
det var pengar som bara täckte produktionen och att de pengar det talades
242

om i tv-branschen enbart hade att göra med eventuell försäljning utomlands.
Paula informerade Martin om att varken hon eller Pernilla i det här fallet
jobbade ideellt och att hon hade mycket svårt att tro att ett produktionsbolag
ville producera något som gick med plusminusnoll. Det hördes på Martin
att han, precis som Paula, surnade till och samtalet avslutades med att mötet
avbokades.
-Det blir inget möte, sa Paula när Pernilla plockade upp luren.
-Va, vad hände?
-De tycker att vi ska ge dem hela idén och vara glada om det produceras
i Sverige för det är ju roligt och då kanske det kan säljas utomlands! Men
några pengar eller dela på rättigheterna blir det inte i det här läget.
-Tror de att vi kom in med mjölkbilen? Pernillas skånska skorrade i luren.
-Jag vet inte vad de tror, men jag har aldrig hört talas om att någon på
fullt allvar tror att man skänker dem något i affärssammanhang utan en
motprestation av något slag eller ett avtal som reglerar hur rättigheter
eller eventuella inkomster av det hela ska fördelas om det bär frukt.
-Minst sagt, ja, det var ju bra att de visade hur de jobbade redan nu så
att jag inte behövde åka upp för att höra det, då hade jag blivit riktigt
förbannad.
-Måste ju ha att göra med att folk idag är så sjukt sugna på att komma
med i tv-sammanhang så att de är beredda att sälja sin själ. Bra affärsidé
att få in idéer som kan generera inkomster till dem medan upphovsmän­
nen får nöja sig med glädjen av att se sitt program i tv.
-Hur gärna jag än vill att det här ska göras får det ändå finnas gränser,
jag får en allergisk reaktion när folk verkar tro att jag är en idiot, Pernilla
morrade dovt.
-Vi skiter i Meter, det finns ju fler produktionsbolag, vi ska ju träffa Ba­
lubisarna nästa vecka och oavsett om det också skulle bli pannkaka så
243

finns det ju fler att kontakta.
Cityterminalen var full av folk som ilade fram för att hinna till vad det nu
var de skulle hinna till. Pumorna satt i fiket och diskuterade återigen Meter-
Martin och underligheterna i den här branschen.
-Vi får se hur Balubisarna verkar den här gången, de hade ju inte gjort
någon kanalpitch, varför förtäljer inte historien, men antingen har de
inte idén klar för sig eller så har de börjat tvivla på den.
-Det är inte utan att man börjar ledsna lite på den här produktionsbolags­
djungeln, men Peter och Magnus verkade ju ändå entusiastiska sist, men
det är klart man vet aldrig, och så är det ju Knave direkt efter mötet på
Baluba.
-Ja, det hade säkert varit lättare om vi hade varit män eller om vi hade
varit ingifta eller hade mamma eller pappa på någon position i något
bolag eller på någon kanal, det verkar vara en hel del inavel i den här
branschen.
- Ja minst sagt, de som tillkommer har oftast samma efternamn som
någon programledare eller annan tv-kändis, det är väl därför inget nytt
uppstår i svensk tv.
I Balubas nya lokaler fick de vänta ett par minuter innan Magnus kom och
mötte dem.
-Hej, Peter är på ingång och vi har beställt in lite kinamat.
-Toppen, det låter bra, Paula tog upp sin väska och kvinnorna gick med
Magnus in i ett konferensrum på bottenvåningen.
På bordet stod det fyra tallrikar, glas, bestick och mineralvatten. De slog
sig ned och småpratade lite om väder och vind. Ett par minuter senare kom
en kvinna in med maten, det doftade gott när de öppnade locken på folieför­
packningarna. Peter kom in i rummet, lite med andan i halsen:
-Förlåt att jag är sen, jag satt i telefon och hade svårt att avsluta, han log
244

mot pumorna.
-Det är ok, vi har precis satt oss ned, Paula log tillbaka och visade mot
maten, du kom precis lagom.
Alla tog för sig och de pratade lite om hur sommaren hade varit och att
det var med kluvna känslor man återvände till de vanliga rutinerna. Pernilla,
som snart hade ätit färdigt, började berätta om de senaste händelserna på ar­
betsmarknaden, några artiklar som skrivits och statistiken som visade att det
fortfarande rådde akut hög arbetslöshet och att ingenting tycktes göras från
regeringshållet. Paula kommenterade också läget och båda kvinnorna gick helt
upp i sitt engagemang på området under några minuter. Precis som förra gån­
gen speglade Peters uttrycksfulla ansikte alla känslor vartefter samtalsämnena
gick från hemskheter som begåtts i Arbetsförmedlingens regi, till skratt­
lystnad över de kommentarer kvinnorna kom med om minister Littorin och
kompani. Trots att de även vid förra mötet talat mycket om arbetsmarknaden
såg de nu att Peter såg aningen bekymrad ut över allvaret i ämnet. Pernilla
gick över till att berätta om det tillägg de funderat på till programidén med
uttagningarna runt om i Sverige i likhet med Idol. När hon såg att både Peter
och Magnus såg aningen frågande ut förklarade hon hur de tänkt att turnén
i sig, kunde vara kul att se och att man då fick lite mer bakgrundsinfo om
arbetsmarknaden i stort innan själva programmet startade. Paula kände på
stämningen i rummet att herrarna tv-producenter den här gången inte var
fullt lika entusiastiska och frågade om det var något särskilt de funderade
på. Peter såg bekymrad ut och sa något om att de nog inte förstått vidden av
problematiken och att politiska program kanske ändå inte riktigt var Balubas
styrka. Kvinnorna som inte tyckte att programidén blivit mer politisk nu än
innan sommaren förklarade att det, även om ämnet var politiskt, inte i första
hand var ett politiskt program de var ute efter utan ett program som hand-
lade om att på ett underhållande sätt visa hur man, med rätt typ av hjälp,
245

kunde finna nya möjligheter till försörjning om man förlorat jobbet. Att
humorinslagen skulle ge kängor till systemet och myndighetsraseriet var ju
mer som ett invävt ”Snacka om nyheter” eller ”Parlamentet” med fokus på
satir över just arbetsmarknaden. Humor är ju ett välkänt vapen för att väcka
opinion och att få folk att reagera. Men ju mer de pratade ju mer kände de att
Peter och Magnus blev mer och mer tveksamma. Mötet avslutades med ett
vagt löfte om att de behövde fundera på det här och se om de kunde hitta en
egen tvist på det hela som kändes mer Baluba än det de hade framför sig nu.
Paula passade på att fråga om hur de brukade hantera rättigheter och avtal
om de hade utomstående idémakare. Peter berättade att det var individuella
avtal där man bestämde om andelar och pengar. När Paula berättade om
MeterMartins besked att de skulle leverera en idé helt utan avtal och hopp
om någon ersättning trots att Meter själva ville avtala fram exklusivitet och
annat, skakade Peter på huvudet. Pumorna som nu bara hade en halvtimme
kvar innan de skulle vara hos Anders Knave på TV3 plockade ihop sina väskor
och bad att få ringa en taxi.
Det tog nästan en kvart innan bilen kom och precis som i amerikanska
actionfilmer bad kvinnorna chauffören att ”step on it”. De betalade snabbt
och sprang in genom dörren till Münchenbryggeriets lokaler. De fick, som
förra gången, besöksbrickor och blev anvisade att åka hissen upp till TV3.
Utanför hissarna stod Anders och ledde dem igenom lokalerna till mötes­
rummet. I ett stort rum satt människor näst intill på varandra och jobbade.
Anders berättade att de behövde större lokaler och att det just nu var alldeles
för trångt. De gick in i ett glasat konferensrum där de satte sig ner. Anders
sa att de hade lite drygt en halvtimme på sig eftersom han skulle in på ett
annat möte senare. Det var startsignalen för att Pernilla skulle börja berätta.
Hon reste sig och frågade om hon kunde använda blädderblocket. Paula såg
upp på henne med förvåning, hon visste inte riktigt vad Pernilla tänkte rita
246

men eftersom hon litade på henne så satt hon kvar och såg lika intresserat på
som Anders. I ett pajdiagram beskrev Pernilla de olika delarna i program-
met och presentationen av hela idén tog inte mer än tio minuter. Anders sa
att han tyckte det lät hållbart och också som om programmet skulle fungera
i kanalen. Som kvinnorna nu hade hört från alla håll sa även Knave att man
först måste gå till ett produktionsbolag som kunde omsätta idén till tv-språk
för att han skulle kunna avgöra om det var läge att köpa in det. Kvinnorna
berättade kort om några av sina erfarenheter från tvproduktionsmötena och
menade att det kändes något tröstlöst att få dem att nappa. Anders beskrev
hur detaljerat ett så kallat körschema var och hur det var avgörande för att
kunna beräkna kostnader och annat för produktionen och den kunskapen satt
produktionsbolagen inne med. Kvinnorna förstod att det inte gick att komma
undan kontakt med produktionsbolag i det här eftersom det utgjorde grun­
den för att beräkna både kostnader och resurser som behövdes för kalaset.
Mötet med Anders hade varit rakt igenom trevligt och kvinnorna tyckte
ändå att det kändes skönt att en kanal tyckt att idén i grunden var bra.
När de gick mot Slussen igen pratade de om dagens möten:
-Jag blev inte klok på Peters och Magnus reaktioner den här gången,
Paula såg på Pernilla.
-Nej inte jag heller, de var ju så entusiastiska förra gången och skulle till
och med dra det på nästa kanalpitch?!
-Eller hur, jag undrar om de tycker att vi är för engagerade i själva arbets­
marknaden, det är ju svårt att hålla igen den biten och jag tror inte Peter
är så trakterad av att göra något som kan betraktas som ett politiskt
statement.
-Nej, jag vet, vi kanske gick på lite väl hårt i faktabiten den här gången,
men det är som att öppna en damm när man kommer igång, Pernilla
skrattade till.
247

-Det kanske blir lite skrämmande.
-Ja och det är ingen som kan beskylla oss för att vara överdrivet politiskt
korrekta eller diplomatiska när vi beskriver regeringen eller Arbets­
förmedlingen. Vad tyckte du om Knave då?
-Trevlig prick, kändes avspänt och bra och det var skönt att han hajade
direkt, efter mötet med Balubisarna började jag bli lite orolig för att vi
inte kunde beskriva idén längre, bra initiativ med blädderblocket för­
resten. Jag hade ingen aning om vad du skulle göra, det kändes så skönt
att kunna lita på att det skulle vara bra även om pajdiagrammet var lika
nytt för mig som för Knave.
-Ja, haha, jag tänkte att det skulle bli så pedagogiskt som möjligt och när
man både ritar och berättar går det ofta in på ett annat sätt, jag är ganska
nöjd själv faktiskt, jag hade inte heller förberett det.
-Haha du är rolig, men det är kul att se att våra möten utvecklas och hur
du och jag agerar utvecklas också, utan några långa förberedelser eller
analyser.
Den följande månaden började energin för tv-idén tryta något för pumor­
na. Att det skulle vara så svårt att få folk att se möjligheterna i det här när
samhällssituationen så tydligt visade att det fanns ett skriande behov av att
någon lyfte upp problematiken till ytan var svårt att förstå. De tog till och
med kontakt med Filip och Fredrik eftersom de resonerade som så att om
en duo killar kunde få mer eller mindre carte blanche att producera vad som
helst kunde det inte vara omöjligt för en duo med kvinnor att få åtminstone
en väl genomtänkt idé genomförd. Eller kunde det vara så att trots att det
inte fanns någon kvinnlig motsvarighet till Filip och Fredrik, Anders och
Måns, Erik och Mackan, vilket ju i sig kunde ha ett värde, så levde kvinnorna
i ett land där det fortfarande var en klar fördel att vara man när det gällde att
få igenom idéer och anses som trovärdig oavsett sammanhang??!!??? Filip
248

och Fredrik svarade dock på ett roligt och personligt sätt och hjälpte dem att
få ett möte med STO-CPH ännu ett produktionsbolag. De träffade också Blu
och trots att båda tyckte att idén var bra var det inte tillräckligt för att det
skulle bli det ”go ahead” som kvinnorna väntade på.
Paula som hade haft en kort tidigare kontakt med Mats Alders, CEO på
Metronome ringde upp för att se om hon kunde få mer information om hur
den här branschen fungerade och vad som krävdes för att få igenom en idé.
Mats som är en mycket sansad och tillmötesgående man svarade på alla frågor
Paula ställde men faktum kvarstod att det var lite som ett lotteri, man skulle
hamna hos precis rätt person vid precis rätt tillfälle. Pernilla i sin tur hade
Anders Albien, (som fått svenskarna att skratta genom att skriva material
till bland annat Helt Appropå-gänget, Stefan och Krister med flera och som
också var med som domare i produktionen West End Star i TV3), i den peri­
fera släkten och kontaktade honom för att se vad han kunde göra. Anders och
hans fru hade Anders Knave vid samma bord på en middag i samband med
produktionen och såg då till att Anders än en gång fick höra talas om pumor­
nas programidé. Inför Kristallengalan läste de att ett av seminarierna skulle
ha rubriken ”Hur får vi fram fler blågula original?” och tyckte att det borde
vara en plats där de kunde komma med ett eller annat svar på den frågan. De
såg att Peter Bazalgette, den brittiske tv-mogulen från Endemol skulle vara
på plats och kontaktade honom för ett kort möte då han var i stan men fick
beskedet att hans tid i Stockholm var så fulltecknad att det dessvärre inte
fanns utrymme för det. Kvinnorna som, precis som alla andra, visst kunde bli
modstulna och uppgivna, blev det dock inte några längre perioder. De hade
inte givit upp tv-idén, men de hade nu kommit upp med ett nytt scenario som
kunde väcka intresse inom näringslivet och vem vet, om de fick med några
riktiga drakar kanske tv:s intresse för idén skulle få ny kraft……
249

250

Kapitel 26
Dags att gå över ån…….
Under ett av de många och långa telefonsamtalen mellan Paula och Pernilla
utkristalliserades den nya idén.
-Nu har vi tjatat med produktionsbolag och kanaler halva hösten och det
börjar bli tröttsamt, Pernilla lät något uppgiven.
-Jag håller med, jag orkar inte ens tänka på att träffa ännu fler och att vi
ska sitta där som Piff & Puff och vara entusiastiska medan de bara ser
svårigheter eller problem. Varenda gång säger de att det är så ”kul” att
träffa oss, att vi är inspirerande och smittande i vår entusiasm, men jag är
inte där för att ge dem en trevlig stund.
-Nej, precis, det är ju kul att de tycker vi är kul, men blir det inget resultat
så står vi ju bara och stampar på samma plats.
-Det är en sak att vara målmedveten och inte ge upp i första taget, men
nu börjar det mer kännas som om vi måste göra något annat om vi ska ha
resultat. Du vet att Einstein sa att om man fortsätter att göra samma sak
om och om igen på samma sätt och väntar sig ett annat resultat bör man
undersöka huvudet, haha, det kanske vi borde göra!
-Det är inget fel på våra huvuden, men jag börjar också undra om hela
världen är galen eller om det är vi.
-Jag tror att det här helt enkelt är ett uttryck för den svenska mentali­
251

teten, de törs inte prova något nytt, samtidigt som de försöker övertyga
sig själva om att det är det de vill och att de är både pionjärer och nytänk­
ande. De tar bara sånt som redan är prövat och gör det i tusen upplagor,
det är ju bara att se på vad som produceras just nu, Mamma söker, Bonde
söker, Frusna män söker, samma koncept hela tiden, en grupp människor
ska först väljas ut som potentiella kandidater, sen ska det röstas ut och
helst ska det vara minst en byfåne i varje grupp så att tv-tittarna kan
sitta och känna sig överlägsna och skratta åt den stackaren som ju är
chanslös från början. Det vi vill sälja har ju med det nya tillägget, i alla
fall det första urvalet så att de kan känna igen sig och inte tycka att det
är för nytt, men det är kanske vår totala vägran att köra utröstning och
driva med deltagarna i programmet som får dem att tveka eller så är det
helt enkelt så att arbetsmarknaden är ett för farligt ämne för dem. Det är
ju politiskt brännbart eftersom det ser ut som det gör, men i min värld är
det just därför som det skulle väcka ett sånt intresse.
-Exakt, men det mesta som produceras har ju ingen mening, jag antar att
det ska ses som ren underhållning, men då undrar man oroligt, om det är
sånt här man underhålls av. Förutom alla söker-program så är det ju en
uppsjö av ramla och snubbla-produktioner, den här japanska varianten,
kändisar som springer någon jäkla hinderbana och ramlar i vatten eller
lera, Filip och Fredrik som ska utmana sportstjärnor, Paradise Hotel eller
den sjuhundranittonde upplagan av Robinson eller något annat i samma
genre.
-Jag tror att vi får vända oss åt ett annat håll och se om vi kan få några
stora företag att se möjligheterna i att göra något på det här området
istället. Jag är säker på att det finns många företag som också tycker att det
fungerar uselt på arbetsmarknaden som det är nu och inte har något emot
att säga sin mening genom att medverka i någon aktivitet på området.
252

-Det tror jag med, men det vore bra om vi fick med några riktigt stora
företag som ju i alla fall har en viss makt och inte är rädda för sånt här.
-Ja, vad har vi som vi skulle kunna börja med…det vore bra att ta lite
olika typer av branscher….
-Mmm och sånt som upplevs som svenskt, du vet SJ och SAS till exempel.
-Ja, och SE-banken kanske och Scandic….vore kanske en idé att ta kon­
takt med Svenskt Näringsliv också, fast den här gången får vi nog gå till
Janerik Larsson istället för Ekenger.
-Det här känns bra, får vi bara med tre av de här så har vi ju tre ess i ärmen
liksom, Pernilla skrattade till.
-Ännu bättre med fem ess förstås och med tanke på den här flockmental­
iteten som finns så är det nog bättre ju fler de är, då känner de sig tryg­
gare och vi kan använda det för att övertyga dem. Du vet ”SJ kommer att
vara med” till SAS till exempel, eller ”SE-banken har sagt ja” till Svenskt
Näringsliv eller tvärtom. Får vi med de här så måste det räcka till en
eventturné i Sverige och det skulle under alla omständigheter skrivas
om i pressen. Jag är säker på att till och med tv-folket skulle fatta att det
blir stort om den här typen av spelare finns med och säkert vilja haka på.
Sagt och gjort. Pumorna tog fram ett mail som skulle väcka intresse nog
för att de skulle få komma och presentera sin idé för företagen. Precis som
förra gången, vilket var en glad överraskning, svarade företagen ganska
omgående. SAS’ Koncernchef Mats Jansson skrev tillbaka att han ”var lite
upptagen just nu” på grund av Dash-kraschen på Kastrup, men han hade bett
Hans Ollongren att ta kontakt med kvinnorna för ett möte. Det var faktiskt
imponerande att han trots det akuta läget för SAS tog sig tid att svara dem
så omgående och pumorna kände en ny respekt för företagskulturen på det
företag som Pernilla tidigare hade arbetat i. Innan veckan var över hade även
SJ, Scandic, SEB och Svenskt Näringsliv återkommit med mötesförslag och
253

kvinnorna hade nu ännu en period av möten framför sig.
-Du, jag tror vi ska prova att ha en man med på ett möte, det hördes i
luren att Pernilla log när hon sa det.
-En man? Vaddå en man? Ska vi bara låna en man som hänger med, vi har
ju ingen som är insatt i det vi håller på med.
-Jag vill prova om det ger ett annat resultat om vi har en man med, visst
säger de att Sverige är det mest jämställda landet bla bla bla, men faktum
kvarstår att det är bra mycket lättare för en man att göra sig hörd än för
två kvinnor. Även om ingen skulle erkänna det, ens med en pistol tryckt
mot huvudet, så är det så att män har en tendens att lyssna mycket mer
noggrant till vad en annan man har att säga, det är ju bara att se sig om­
kring för att förstå det. Jag vill i alla fall prova.
-OK, men det måste ju vara någon som kan sätta sig in i det här ganska
snabbt och som inte har något emot att bara vara där för att han är man
och inget annat.
-Jag tror jag har en som jag kan fråga, han är prestigelös och smart och
jag tror till och med att kan känna sig lite smickrad om vi frågar.
-OK då provar vi med det, men var noga med att tala om att han inte
behöver säga så mycket, det är svårt för vem som helst att få in informa­
tionen vi har i bagaget idag.
-Absolut, jag ringer dig sen.
Pernilla lyckades övertala sin bekant till att följa med. Han blev nyfiken, dels
på kvinnornas idé, men också för att det var så stora företag som var involver­
ade. Till första mötet, som var SAS och Hans Ollongren kom de alltså tre per­
soner, Paula, Pernilla och Jan. Alla hade diskreta kläder på sig och såg ut som
de klivit ut ur en amerikansk tv-serie om corporate business. Hans Ollongren
mötte dem i receptionen på Frösundavik och de tog en av glashissarna upp till
hans kontor. Pernilla, som verkligen avskydde dessa hissar stirrade stint ner
254

i golvet under färden upp. Paula och Jan ooade och aade lite om byggnaden
som fortfarande, trots att den inte längre var helt ny, var imponerande i sin
transparans. De klev in på Hans kontor och satte sig ned vid konferensbordet.
Under presentationen som kanske varade en kvart, tjugo minuter kom Jan
med några inlägg som gjorde att Paula förstod att han snappat upp huvud­
dragen i idén och också hade en hel del erfarenhet i affärssammanhang. Hans
visade sig vara både intresserad och mycket trevlig och mötet avslutades i
en behaglig stämning med att Hans ville ta med sig informationen och den
presentation de lämnade kvar i pappersformat så att han kunde tala med sina
kollegor om det. Det var hårda tider även på SAS och marknadsbudgetarna
hade inte så stort utrymme som man kunde önska, men han tyckte idén var
bra och såg också behovet av att sprida en framtidstro och inspirera till före­
tagsamhet för de människor som idag hamnat utanför arbetsmarknaden. Det
var värden som han kände att SAS kunde ställa sig bakom.
På SJ hade pumorna återgått till att ”bara” vara två kvinnor igen eftersom
ingen av dem kunde säga om Jans medverkan åstadkommit någon världs­
vältande förändring i deras ögon och dessutom hade han fullt upp med sina
egna åtaganden. Även om det inte rådde några tvivel om att det var en fördel
att vara man i affärssammanhang var det ingenting kvinnorna såg med blida
ögon på och det kändes ändå bättre att de gjorde det här utan kryckor. De
träffade Ann-Sofi Beck som var PR-ansvarig. Kvinnorna berättade om event­
turnén som de hade döpt till Open Doors och Ann-Sofi lovade att tala med
sina chefer om projektet.
Till Scandic fick Paula gå på egen hand eftersom Pernilla fått förhin­
der. Inger Mattsson mötte upp och de hade ett mycket angenämt möte.
Inger berättade om Scandics satsning på att skapa hotell för alla och visade
upp menyer och annan information som tryckts upp med blindskrift. Hon
tyckte att pumornas initiativ var mycket intressant och visade stort intresse
255

för bakgrunden till deras satsning. Hon lovade att Scandic under alla om­
ständigheter kunde sponsra med lokaler runt om i Sverige för eventet och
att hon skulle undersöka med resten av ledningsgruppen hur de ställde sig
till att även sponsra med ekonomiska resurser. Efter mötet ringde Paula och
rapporterade till Pernilla och båda kvinnorna var glada över intresset och
responsen men insåg att det handlade om att någon vågade ta första steget
och satsa ekonomiskt för att på det sättet göra tröskeln lägre för de andra.
Nästa möte var på SEB och där träffade de Katharina Regård Bengtsson som
tog emot i SEBs lokaler vid Hötorget. Det satte sig i ett mindre konferensrum
och Pernilla drog presentationen av turnén, denna gång utan blädderblock.
Katharina berättade om SEBs olika CSR-satsningar (Corporate Social Re­
sponsibility), bland annat att de skapat mentorskap för unga människor som
de erbjöd råd och inbjudan till olika kontaktnät. Paula ifrågasatte varför de
inte i större skala marknadsförde dessa aktiviteter eftersom CSR idag var ett
lika viktigt varumärkesstärkande begrepp som huvudprodukten eller tjän­
sten ifråga. Precis som många andra företag tycktes detta vara något man
inte gjorde någon större affär av utan lite blygsamt gömde långt ner på hem­
sidan. Kanske berodde det på Jante.
Pernilla, som ju arbetat på SAS tidigare, hade tagit kontakt med Janne Carlzon,
som ju bibehåller sin stämpel som väckelseprofessor när det gäller företagande
och Messias när det gällde service. Efter ett möte med Janne och Peter Janzon på
Företagarna rekommenderade han Pernilla att ta kontakt med Johan Kreicberg
som var chefsekonom. De bokade ett möte och kvinnorna träffades en stund
innan på ett litet fik tvärs över gatan. De pratade om hur svårt det var att få
igenom en ny idé i Sverige, hur försiktiga alla var och hur trögt det kändes
att få någon att ta första steget. Inte vid något tillfälle hade någon varit tvek­
sam till idén som sådan, ingen hade heller ifrågasatt behovet av att se till
att något nytt hände på arbetsmarknaden och alla utan undantag hade efter
256

mötet tyckt att det var kul att de med ett sånt engagemang ville göra skillnad.
Johan Kreicberg var dock inte så entusiastisk. Han satt och lyssnade på pre­
sentationen med ett frånvarande uttryck i ansiktet. Pernilla beskrev nyttan
för Företagarna att vara med som organisation eftersom turnén också skulle
handla så mycket om företagsamhet. Dessutom var det många småföretagare
som hade mycket svårt att hitta rätt arbetskraft eftersom de ju inte, som de
stora drakarna, kunde lägga ner hur mycket pengar och tid som helst på
att annonsera eller använda kostsamma rekryteringsföretag för att få tag
i folk. Företagarna skulle därför som aktiv deltagare ge sina medlemmar
en utmordentligt välbehövd service genom att arrangera mötesplatser för
arbetsgivare och arbetssökande. Johan som inte bytte ansiktsuttryck under
mötet verkade inte förstå sammanhanget och kvinnorna avslutade mötet med
en känsla av frustration.
Innan de hann tillbaka till Centralstationen ringde Paulas telefon, det var
Mia Odabas som ville göra en intervju med kvinnorna för E24. De bestämde
tid och dag och därefter var humöret på de båda pumorna väsentligen bättre.
Mia Odabas som var mammaledig hade bjudit dem hem till sig. De gick
runt och tittade och tyckte att det fantastiska vardagsrummet med takhöjd
ända upp i nocken var som en dröm. För intervjun gick de in i Mias arbetsrum
och satte sig. Mia ställde bra frågor och tyckte precis som Paula och Pernilla
att det var en skandal att arbetsmarknaden fungerade så illa som den gjorde.
På samma sätt som i de flesta av de möten pumorna hade oavsett om det var
med produktionsbolag, företag eller som i det här fallet en journalist, kom­
menterade hon att hon blev imponerad av deras kraft och engagemang och
att det var roligt att prata med dem. Det kändes bra att veta att det nu skulle
komma en artikel om deras idé och de kunde referera till den vid eventuella
andra möten. De kände sig spända över vad Mia skulle skriva och så fort den
var publicerad läste de båda med stort intresse. Rubriken på artikeln blev:
257

“Brist på engagemang har fått AMS att haverera!” Båda kvinnorna var nöjda
med artikeln och Paula ringde Mia för att uttrycka sin glädje över det hon
skrivit.
Nu var det bara Janerik Larsson på Svenskt Näringsliv kvar på deras lista.
De blev insläppta direkt och berättade för Janerik om de kontakter de hit-
tills tagit. Janerik lyssnade intresserat men visade sig vara ganska skeptisk
och tyckte att idén ”kändes luddig” även om också han tyckte att pumorna
hade en smittande entusiasm och var inspirerande att träffa. När de gick ifrån
Svenskt Näringsliv vände sig Pernilla till Paula och sa:
-Om jag får höra en gång till att ”det är så trevligt och kul att träffa er,
men….” tror jag att mitt huvud börjar brinna.
-Eller hur, jag höll på att gå i taket när han sa att idén var luddig, vad
menas med det? Hur luddigt är det att göra en eventturné runt om i
Sverige för att skapa uppmärksamhet åt arbetsmarknadsfrågan och bjuda
in både företagare och arbetssökande för en dag av kontaktskapande och
inspiration?
-Ibland tror jag folk har tunnelseende och inte kan se hela koncept, möj­
ligheterna i det här är ju i det närmaste obegränsade.
-Jag börjar tro att Sverige inte vill ha några nya idéer och inte personer
som har nya idéer eller ens idéer överhuvudtaget, heller.
-Nej, det är så otroligt trött. Landet håller på att åka ner i avloppet, men
ingen vill göra något för att förhindra det. Man håller hellre på med
småbitar än att ta ett helhetsgrepp.
-Det är det som är så konstigt, vi lever i ett sånt litet land och ändå
lyckas ingen skapa något som engagerar hela landet på det här området.
De satsar enorma summor av sina marknadsbudgetar på en massa skit
men att gå ihop några stycken och lägga en mindre summa på något som
berör så många och faktiskt skulle ge en skitbra return of investment i
258

form av goodwill och varumärkesbyggande det verkar omöjligt. CSR är
ju gigantiskt i USA och där använder man det ju på ett helt annat sätt i
sin marknadsstrategi, vi är som vanligt flera år efter i det här landet. Det
är som om det är fult att berätta att man som företag har ett engagemang
på något annat sätt än en halvt dold information på en webb. Det ska vara
så nertonat så att det inte syns helst.
-Ja det är förbannat märkligt.
-Det kanske är dags att vi tar tag i den där idén vi fick när vi cyklade
tandem på Ven?
-Ja det skulle vara skönt att lyfta blicken och se om det bara är en illusion
eller om det faktiskt är så att det finns fler visionärer och mer action­
orienterade människor på andra sidan det stora blå havet.
-Vi får ta och göra upp en plan för hur vi ska kunna nå folk over there,
vilka vi ska ta kontakt med och hur vi ska göra för att sälja in idén….
-Skönt då har vi nåt att göra medan vi väntar på att höra ifrån de andra,
Paula tittade på Pernilla för att vara säker på att hon uppfattade sarkas­
men.
-Haha, ja det behöver vi ju verkligen, men du har rätt och jag tror inte
någon av dem kommer att ta steget, utan någon som törs gå först, tror
jag att alla kommer att stanna kvar med ena benet i luften.
Kvinnorna skildes åt vid Centralen och åkte var och en hem till sitt. Under
de följande veckorna arbetade de fram en plan för hur de skulle närma sig de
stora på andra sidan vattnet. De hade sammanställt en önskelista om vilka
de ville ha med i den nya större idén som hade globala möjligheter med rätt
sammansättning av spelare. Telefonerna gick varma och inboxarna plingade
konstant med nya utkast och ändringar. När de kommit tillräckligt långt i sin
planering skickade de iväg de första mailen till den noga utvalda skaran. De
hade förberett tre olika mail, ett par utskick med snailmail och roliga prylar
259

som skulle förstärka och kommunicera vidden av deras vision. Två timmar
efter första utskicket ringde Paulas telefon.
260
-Hej, hon hörde att Pernilla var så ivrig och upphetsad att hon knappt
kunde bärga sig.
-Hej, vad är det, du låter som om du har andan i halsen!
-Jag tror knappt det är sant, Pernilla talade snabbare än vanligt.
-Vad, vad är sant – säg!
-Steve Forbes har just svarat på vårt mail!

261

262

DEL 3: Sverige
– under utveckling
eller avveckling?
”Two things are infnite: the universe and human stupidity;
and I´m not sure about the universe”
Albert Einstein
263

264

Kapitel 27
Då
Då, way back when, var Sverige idyllen, den fina demokratin, föregångaren
som kommit långt med jämlikhet, miljövård men framförallt med ett
demokratiskt system som hade för avsikt att inte glömma den lilla männi­
skan. Ingen skulle känna sig utanför, det fanns en plats för alla. I Sverige
fanns ingen rasism att tala om, kanske inte så många invandrare heller, men
de som kom hit integrerades, fick jobb och arbetade hårt. Sverige var dröm­
landet, lite grand som Amerika, om man kom till Sverige visste man att man
var trygg. Inga krig, fridsamma människor, fin natur, en hederlighet som till
och med gjorde svensken känd som lätt korkad.
Tage Erlander var landsfader och folket kände att han var som folk är mest
och litade på hans omdöme. Sverige var ett vänligt land som många kände sig
stolta över. Vi hade stora industrier, en långt större medelklass där människor
hade jobb, pengar, bostad och ändå utrymme att kunna drömma och åka på
semester och unna sig den lyx man nu tyckte kändes bäst. Svenskarna hade
ett samvete som sträckte sig ut över världen på ett sunt sätt, ett samvete som
inte exkluderade missförhållanden i det egna landet. Många hade också kraft
kvar att engagera sig djupt i samhälleliga frågor och demonstrerade och pro­
testerade när något gick fel.
Vi hade ett samhällsskick som många ville efterlikna. Demokratin handlade
om att stötta och hjälpa de som hade det svårast utan att omyndigförklara
265

dem. Alla skulle ha samma värde och även om det då också fanns fördomar
om de som var arbetslösa, ALU-arbetare eller socialfall så var det relativt
sett ett mindre problem eftersom det på den tiden handlade om personer som
verkligen hade svårigheter och inte klarade sig själva trots att det i samhället
fanns förutsättningar. Inte för att fördomar någonsin ska rättfärdigas men det
är skillnad på fördomar som har någon grund i verkligheten och fördomar som
bara lever kvar som en cancer i samhället.
Skolan fungerade som skola, eleverna var betydligt tryggare, det fanns
yrkesutbildningar för alla som var mer praktiskt lagda än teoretiker, de som
ville studera vidare kunde göra det och de som tyckte att den gymnasieutbild­
ning/studentexamen räckte kunde gå ut i arbetslivet eftersom det fanns jobb.
Svenskarna som alltid varit ett strävsamt folk arbetade hårt och industrin
blomstrade. Majoriteten hade den lutherska fostran i att göra rätt för sig
och att inte ligga samhället, eller någon annan heller för den delen, till last.
Vi utvecklade barnomsorgen för att alla, även kvinnorna, skulle ha samma
möjligheter att göra karriär och finna tillfredsställelse i yrkeslivet. Valet var
upp till var och en, men mycket byggde på att se till att förutsättningarna för
valfrihet fanns.
Värderingarna som rådde färgades fortfarande av att invånarna i landet
var kapabla, kompetenta och betrodda att göra sina egna val. Även politiker
sågs som intelligenta och kapabla, trovärdiga och kunniga. Det fanns en re­
spekt människor emellan som gjorde att i Sverige, i förhållande till många
andra länder, fanns gränser för vad man utsatte varandra för. En man som
slog eller misshandlade en kvinna var av majoriteten sedd som en misslyckad
figur. Alla som tog till våld istället för att lösa konflikter med kommunikation
och diplomati ansågs egentligen som ganska barbariska och halvt efterblivna.
Man höll upp dörrar för varandra, bad om ursäkt om man ofrivilligt stötte till
någon, man kände sig trygg även om man gick hemåt mitt i natten….
266

Trots detta hyllningstal till ”det var bättre förr” är det inte det budskapet
vi är ute efter. Bara ett nyktert konstaterande att det faktiskt fanns saker och
företeelser som var bättre förr. Värderingarna var tydligare och vi litade på
varandra i högre grad. När allt detta ändrades är svårt att säga, när demokratin
förvandlades från ett värdigt samhällssystem med sunda värderingar till ett
politiskt spel där medborgarna i allt högre grad utmålades som tafatta individer
som inte kunde ta hand om sig själva utan måste lita på ”storebror” för alla
beslut som skulle tas. Det skedde förmodligen gradvis i takt med att politik­
ers maktlystnad växte och idealismen tunnades ut till förmån för maktmiss­
bruk och kontroll. Demokratin var inte längre en fungerande samhällsord­
ning, demokratin hade blivit till en snedvriden parodi där politikerna trodde
sig sitta inne med all kunskap och skapade system och regler som sakta men
lika säkert som vattnet urholkar en sten, fick den svenska själen att förtvina
och dö ut. En av dem som utom all tvekan har påverkat Sverige i negativ riktning
är herr Persson och hans följeslagare. Herr Persson var aldrig intresserad av
demokrati, herr Persson var intresserad av herr Perssons maktställning och
privata ekonomi. Han byggde upp en politisk struktur där politiker, oavsett
vilka misstag de begår, alltid har ”regeringens fulla förtroende” och sitter
tryggt med både positioner och ersättningar (UPA=Utan Personligt Ans­
var). I hans självgoda värld är det också bara herr Persson själv som visste
vad som är bäst för alla. Medborgarna ska inte längre ha rätt att själva beslu­
ta om hur de vill spendera sina pengar, hur de vill dela upp föräldraskap och
hushållssysslor, staten ska styra allt, högre skatter är svaret på allt. Företa­
gen utmålades som fienden. Hans följeslagare Nuder tyckte att företagare var
”grosshandlare i plommonstop med feta cigarrer” vilket med all önskvärd
tydlighet bevisar att herr Nuder inte heller hade någon insikt i företagande
eller kunde skilja på goda företag och mindre goda företag.
Med herr Persson vid rodret kommer vi därför fram till Sverige NU…..
267

268

Kapitel 28
Nu
Det är så mycket som gått fel i vårt land att det är svårt att veta var man ska
börja. Vi har idag ett land där medelklassens storlek, som är ett gott kriter­
ium för ett välfungerande samhälle, nu är så liten att den utgör en minoritet. I
nästan varje hem har någon varit arbetslös under kortare eller längre perioder.
Ensamhushåll, eller ensamstående föräldrar som förlorar arbetet hamnar i
en situation där försörjningen decimeras så till den milda grad att existens­
minimum skulle upplevas som lyx. Det finns en tydlig grupp i samhället som
har kontroll över nästan allt kapital, en liten klick som utgör medelklassen
och den allra största delen av befolkningen befinner sig nu i ”utanförskap”,
det vill säga har inte jobb, är sjuka eller behöver insatser från Socialen.
Perssons politik som gick ut på att staten ska kontrollera allt har med sina
regler gjort det näst intill omöjligt att komma ut ur en situation av arbetslösh­
et och in i yrkeslivet igen. Inte enbart för att ersättningarna under ”mellan­
perioden” står i så orimlig proportion till ett fungerande liv utan också för
att det helt enkelt inte finns jobb. För alla som fortfarande lever i tron att en
arbetslös människa kan se det som ”betald semester” så innebär akassan
för de allra flesta (efter det att eventuell inkomstförsäkring förbrukats)
max 9 600:- per månad. Det talas väldigt lite om det här. Det är uppenbart
så att det finns något att tjäna på att allmänheten ska tro på myten om att ar­
betslösa bara sitter och har det bra på sina bidrag. Men man behöver inte vara
269

Einstein för att förstå att om du tidigare haft en normallön på kanske 20-25
tusen netto i månaden blir livet oerhört svårt när över hälften försvinner.
Alla som förlorar jobbet sitter inte heller i miljonvillor som de kan omsätta
till pengar, de har inte heller en äkta/oäkta hälft som kan försörja dem, de sitter
istället fast. Fast i ett system med regler som gör att du omedelbart då du
förlorat jobbet är rättslös och i samhällets ögon bara har skyldighet att lyda
order, oavsett hur befängda dessa order kan vara. Att det inte finns tillräckligt
med jobb för alla talas det inte heller särskilt högt om. I debatten tycks det
mest handla om att det är upp till de personer som är utan arbete, (över en mil­
jon) att fixa något av de 50-60 tusen jobb som finns och alla de andra 950 000
personerna har helt enkelt inte försökt tillräckligt mycket!
Persson och kompani såg till att cementera fast inställningen att en män­
niska utan arbete är en människa helt utan ambitioner och i de flesta fallen
också en intelligensbefriad stackare som måste tas om hand. Tas om hand, på
Perssons språk, betyder att du om du inte har jobb måste du sysselsättas med
något, oavsett vad, för annars går det utför med dig. Du måste också klara dig
på en ersättning som inte ens räcker till kaffepengar för Persson själv, men
du ska klara hyra, försörjning av barn, mat, el och nödtorftet på det. Du ska
leva som rättslös, lyda order som en god soldat så kanske du får behålla din
”luxuösa” ersättning, men du ska under tiden aldrig glömma att vi ”när som
helst kan stänga av dig”.
Persson lyckades också med konststycket att som ”socialdemokrat” befästa
att de medborgare han styr över är en samling fuskare och inget annat, han
lade grunden för det som idag har blivit ”arbetslinjen”, ”sjukförsäkringen”
”akasseregler” och annat som idag uteslutande går ut på att de personer som
av nöd kommer i kontakt med sjukskrivning, Arbetsförmedling, akassa och
socialkontor i fortsättningen kommer att ses som tvivelaktiga bedragare som
är ute efter att bidragsfuska. I slutet av Perssons maktera började många
270

tröttna och när vi förvånade hörde Alfons, Hästsvansen, tant Maud och lille
Littorin tala om Perssons samhälle som icke-fungerande ville nog många av
oss tro att det äntligen var ett gäng som genomskådat ”kejsaren” och insett
att han inte hade några kläder på sig och att de nu skulle förändra saker till
det bättre. Det lät så bra i valtalen, det lät som om det sunda förnuftet och
rimligheten skulle få en renässans om de fick råda. Det är svårt att tänka sig
att någon ute i det som är kvar av Sverige tycker att det var ett bra val. Vad
har de gjort för att råda bot på jobbristen och den höga arbetslösheten?
Det som direkt dyker upp är att de fortsatt i Perssons anda. Med förnyad
kraft och envishet har de använt statens pengar för att bevisa, en gång för alla
att, vi medborgare är fuskare, allihop. När det blev uppdagat att Littorin inte
avslutat sin examen infördes ett tvång för alla som var inskrivna vid Arbets­
förmedlingen att bevisa att de verkligen hade den kompetens som de skrev i
sina cv:n. Kanske borde Littorin ha gjort rent i det egna huset innan han satte
sig till doms över alla medborgare som enligt det nya diktatet förmodligen
fuskade och ljög om sin kompetens.
Den nya sjukförsäkringen, som har samma utgångspunkt, har nu gjort
att svårt sjuka människor tvingas anmäla sig på Arbetsförmedlingen när de
enligt samhällets nya regler inte är sjuka längre eftersom tidsgränsen gått
ut. Hade regeringen kunnat lagstifta om en sjukdoms ”bäst före datum” så
hade det inte bara varit magiskt utan ett regelrätt mirakel. Statsministern
försvarar sig med ”det är alltid någon som kommer i kläm” när den ena hår­
resande historien efter den andra om konsekvenserna av dessa bestämmelser
rapporteras.
Näringsminister Maud som talade så mycket om entreprenörskap och ivriga
bävrar under valet har inte gjort något för att skapa ett bättre klimat för entre­
prenörer. Jo, höll nästan på att glömma, hon har som vi nämnt tidigare, använt
statliga medel till att göra radioreklam så att hon kan få kvinnliga företagare
271

att arbeta gratis med hennes kommande kampanjarbete som ”ambassadör
för Maud”. Hon, som kallar sig entreprenörsvänlig och kunnig, borde väl om
någon veta att en ny företagare eller liten företagare knappt har tid till ett nor-
malt privatliv för att få igång verksamheten, och definitivt inte ska syssla med
frivilligarbete till en politisk kampanj för en person som inte klarat av sitt
uppdrag. Hennes norrländska beskäftighet gjorde väl att några lurades att
tro att hon hade en god portion sunt förnuft, men verkligheten visar att det
inte hjälper mycket oavsett hur bonnig man än försöker låta. Som finansmin­
ister är det märkligt att Anders aldrig nämner att det inte finns tillräckligt
med jobb och att det därför inte är en ekvation som går att lösa om inte nya
jobb tillkommer. Istället hör vi talas om att pensionsåldern måste höjas, vi
ska jobba tills vi är minst 70, (och det är ju inte så konstigt att man uppmanar
folk till det, det finns ju inga pensionpengar kvar) och vi måste öka på arbets­
kraftsinvandringen! Det är svårt för en normalbegåvad Svensson att förstå
hur vi som land kan behöva arbetskraftsinvandring eftersom de jobb som
finns i landet inte räcker till de som redan bor här och är arbetslösa. Och de
som invandrat sätts i karantäner i åratal innan de har en chans att komma in i
det svenska samhället. Vi ska inte heller glömma herr skolminister också som
tycks leva i tron att betyg är det som gör en bra skola. Att barn ska graderas,
helst redan i blöjåldern, för att vi ska vara ett framgångsrikt utbildningsland
med en skola som visar vägen och att alla, oavsett talang eller egna önskemål
SKA ha en akademisk utbildning, bara för att, trots att det inte finns behov på
arbetsmarknaden för fler akademiker.
Det har blivit kallt i Sverige, inte bara med årets vinter i baktanke, det har
blivit kallt på alla plan. Vi har idag ett land där våldet ökar, ungdomar mår
dåligt, självmordsstatistiken ökar, många är sjuka och mår dåligt (oavsett vad
de gör med statistiken för att bevisa motsatsen), arbetsmarknaden står helt
still, företagen söker sig utanför Sverige för att överleva, entreprenörer är
272

chanslösa, skolan utgör en miljö med mobbning som ökar lika lavinartat som
en mediahysteri över en ny influensa. Ingen går längre säker på gator och
torg, våldtäkter, rån och misshandel hör till vardagen, brottsligheten ökar på
alla områden och desperationen växer.
Det är inte konstigt, det är en naturlig följd av den politik och de värderin­
gar som råder. Det som är förvånansvärt är att leva i ett samhälle där gemene
man är insatt i och förstår detta men de politiker som styr landet gör det inte
(eller kan det vara så att de inte bryr sig?). Sedan länge vet vi att en människa
under för hård press under för lång tid bryts ned och att trots detta, med full
fart och utan eftertanke skapa ett samhälle där medborgarna behandlas på
det viset förefaller inte bara cyniskt och kyligt utan rent ointelligent. Sverige
har halkat långt efter på listan över samhällen som fungerar och det går än
mer utför med högre fart hela tiden. I de politiska debatterna hör vi sällan
någon nytt. Herr Reinfeldt har med all ära, lärt sig sin nya roll där han ska
vara välmodulerad och balanserad, men han har inte heller så mycket att säga
längre. Mona säger högre skatter som en papegoja men håller också en låg
profil. Journalisterna som intervjuar ställer inte längre politiker mot väggen
och kräver svar. Även de har väl givit upp eftersom UPA-rörelsen har växt
sig så stark i politiska kretsar att det idag är helt meningslöst att förvänta sig
ett tydligt svar eller ett ansvarstagande från en politiker. Men det gör också
att de så kallade politiska debatterna inte längre kan ses som debatter som
kan föra något framåt utan helt handlar om kampanjarbete. Det handlar inte
om att finna nya lösningar på Sveriges problem, det handlar om att se bäst ut
i tv så att man lurar väljarna att rösta och försöker få alla att tro att man har
full kontroll på situationen. Verkligheten visar ju att de inte har någon kontroll
alls och inga nya lösningar kommer heller fram. Det märkliga, som betraktare,
är att se hur högern alltid ser vad som är fel när de är i opposition och att
samma sak gäller vänstern, men att de båda tydligen helt förlorar synen och
273

insikten när de kommer i maktställning. Det hade varit mer intressant att se
Alfons, Littorin och Tant Maud möta människor som hamnat i samhällsfällan
och höra deras förslag på hur de ska få jobb i ett land där inga jobb och inga
förutsättningar för eget företagande finns. Eller ännu hellre, låta dem leva på
akassa, socialbidrag eller aktivitetsstöd under ett år och därefter utvärdera
hur framgångsrika, kreativa och motiverade de känner sig. Fast allra roligast
vore nog att låta de tre glada amatörerna gå en av sina sysselsättningskurser i
Arbetsförmedlingens regi, där de får klippa och klistra, räkna gatstenar, eller
skriva om sina cv:n sjutusen gånger. Det räcker inte längre med ursäkten att
det finns undantag som kläms i systemet, man kan inte räkna en miljon människor
som ett undantag.
Vi har politiker och ett politiskt system idag som är så skiljt från verk­
ligheten att de lika gärna kunde sitta på en öde planet i yttre rymden och
komma med sina nya lagförslag och regler, och det skulle dessutom inte or­
saka så mycket onödigt lidande och problem för vårt land som det gör idag.
Här kan vi inte skriva allting som är fel i Sveriges system, det skulle bli en
så tjock bok att ingen skulle orka läsa igenom hela. Vi vill bara informera om
att svenskarna är betydligt mer intelligenta än vad ni politiker vill tro och att
det missnöje som nu växer sig allt starkare i landet kommer att visa sig i valet,
oavsett hur stajlade och välmodulerade ni än lyckas vara i tv-debatterna. Men
vi fortsätter framåt……
274

275

276

Kapitel 29
Framtid
Om det ska finnas hopp för Sverige och Sveriges folk i framtiden är det
stora ändringar som behövs. En del är inte nya, en del är det. Det börjar och
slutar i de värderingar som råder. Allt fler saknar det mänskliga perspektivet
och eftersom vi är människor kommer det att avgöra hur framgångsrika vi
blir.
Det råder inga tvivel om att det inte går att ha ett samhällssystem baserat
på att invånarna är kompetensbefriade idioter som inte kan klara sig själva
(Persson) och inte heller går det att skapa ett samhälle som utgår ifrån att
medborgarna är lata, bidragsparasiter som inte har några ambitioner att
försörja sig själva, arbeta och i så stor utsträckning som möjligt vara fria
att leva sina liv i frihet (Reinfeldt). Människans basbehov, var du än befinner
dig på jorden, är att ha mat för dagen, ett tak över huvudet, hälsa och kärlek.
När dessa behov är fyllda kommer nästa steg på skalan, det vill säga att ha
möjligheten att utveckla och förverkliga det egna livet och personligheten i
frihet, både samhälleligt och ekonomiskt. Ingen kultur med förtryck högst upp
på dagordningen har någonsin lyckats skapa ett väl fungerande samhälle. Det
kommer vi inte lyckas med i Sverige heller. Vi behöver, alla, ta ett steg tillbaka,
dra ett djupt andetag och inse, helst varje dag, att alla vi möter, gamla som unga,
har dessa behov gemensamt och att vi alla gör det vi kan för att uppnå dem.
277

Det sagt, kan vi återgå till det politiska systemet. Arbetsmarknaden
fungerar inte, för att den ska fungera måste vi ha fler jobb, ett bättre klimat
för kreativa entreprenörer och en mer balanserad syn på människors vilja att
försörja sig själva. Vi har i Sverige mycket kompetens, vi har en förmögenhet
i människor som kan och vill använda sina kunskaper, använd den. I globali­
seringens namn är kunskap något som ganska enkelt är överförbart mellan
länder och världsdelar. Många framstående personer inom näringsliv både
nationellt och internationellt menar att man måste investera sig ur kriser och
det stämmer självklart. För tillväxt behövs rörelse och kapital skapar rörelse.
Vi kan använda Hasse & Tages gamla filmtitel; “Släpp fångarna loss, det är
vår!” Ge människor större frihet att skapa egna förutsättningar för försörjning
– landet går inte i konkurs av att någon går ut med en hund och tjänar ett
par hundralappar svart. Det är ett tecken på överlevnadsvilja och något att
ta vara på. Låt entreprenörer slippa deklarationer, moms och skatt de första
sex månaderna åtminstone så att de har en chans att jaga kunder, bygga upp
verksamheten och ägna sig åt sin idé så att den har en chans att få lite livsk­
raft innan ni dränker dem i formalia. Ta bort skatt på akassa och aktivitets­
stöd, alla betalar ändå så höga skatter på allt de använder pengarna till så som
hyra, mat, el, telefon etc. Alla dessa transfereringar av skattemedel kostar för
mycket och har inget existensberättigande, dessutom kanske dessa personer då
kan överleva utan att bli utslagna, hemlösa, sjuka eller socialbidragsberoende tills
landet kommer på fötter igen. Släpp kontrollbehovet och låt Arbetsförmedling­
en vara en arbetsförmedling och inte ett kontrollorgan och en statistikfifflare
till akassa och regering. Arbetsförmedlingen har idag dessutom konkurrens
av riktiga arbetsförmedlare, dvs bemanningsföretag och rekryteringsföretag
som ju måste förmedla de jobb som finns för att överleva. Kostnaderna för
att behålla Arbetsförmedlingen i nuvarande skick kan aldrig berättigas när
man tar i beaktande vad de uträttar. Handla inte upp fler ”sysselsättnings­
278

utbildningar” utan låt människor gå de riktiga utbildningar som finns istället
oavsett om det är på högskola, vuxengymnasium eller kursverksamheten
som åtminstone i någon mån ger en kompetensutveckling som kan föra dem
närmare ett jobb. Dessa påhittade kurser, med ett fåtal undantag, har ingen
effekt på människors möjligheter att försörja sig utan gör snarare att man
ger upp, blir så arg att man blir sjuk eller håller folk upptagna med idioti på
dagarna istället för att söka möjligheter till försörjning.
Ni måste börja ägna er åt de problem som existerar i Sverige och priori­
tera dem. Flygbolagen har för länge sedan insett att i en kris gäller det att
hjälpa sig själv först så att man därefter kan hjälpa andra (sätt först på dig
syrgasmasken på dig själv innan du hjälper andra). Vi har en befolkning som
håller på att gå under men vi ägnar oss mer åt bistånd i andra länder än i det
egna. Vi pratar mer om att folk ska ha rätt att ha bära burka och hur vi ska
bygga moskéer än att se till att det svenska samhället ska överleva. Det är mer
tonvikt på att få ner fusket inom sjukförsäkringen (man har lyckats få ner sjuk­
skrivningsgraden med en timme!) än att fokusera på vad som behövs göras för
att människan ska hålla sig frisk, vi har 25% arbetslöshet hos våra ungdomar och
förvånas samtidigt över ungdomsvåld- och brottslighet, vi isolerar invand­
rare och flyktingar utan möjlighet att lära sig språket eller komma in i sam­
hället och nickar förnöjsamt när vi hör att ännu en med ”utländsk bakgrund”
har begått ett brott, vi lägger ned större summor pengar och uppmärksamhet
på grova brottslingar i form av vård, dyra ”toppadvokater” och annat stöd än
hjälp till de som är offer, vi har en statlig Arbetsförmedling som varje dag
utövar maktmissbruk och kränkningar mot medborgarna med regeringens
godkännande istället för att ägna denna verksamhet åt konstruktiva insatser
som en nära kontakt med näringslivet för att förstå och förutse deras behov
av kompetens, öka kunskapen om förutsättningarna för egna verksamheter
där den egna kompetensen kan marknadsföras och säljas samt stöd framåt för
279

dem som inte får plats på den arbetsmarknad som finns… Listan kan göras
hur lång som helst och för varje problem finns naturligtvis både en och flera
lösningar.
Det finns inte längre någon tydlig moral eller rättesnöre för hur man som
människa i det svenska samhället förväntas bete sig. Allt tyder istället på att
dumhet lönar sig, brott lönar sig, maktmissbruk är okej och det viktiga är att
dämpa symtomen till varje pris än att gå till roten med det onda.
Det pratas ofta om att vi behöver en revolution, att dumheten måste ha nått
sin gräns och att vi behöver mer franskt blod i våra ådror. En revolution och
en omdaning av samhället behövs absolut, men det är inget som säger att den
behöver bli våldsam. En revolution vore det idag att se och höra en politiker
som modigt står upp för vad han tycker, som säger vad han menar och inte
har som högsta ambition att vara politiskt korrekt. Den politiska korrektheten
har gjort att allting har blivit konturlöst, vi får inte längre tycka någonting
alls och någon som säger sin mening blir upphöjd till skyarna även om det nu
senast råkar vara en Anka som gör det. Vi måste gå ifrån religionen med sym­
tomdämpning och objektivitet. Ingen människa är objektiv, vi är alla subjektiva
och det skulle kännas så mycket bättre om även politiker vågade erkänna det.
Att vara subjektiv innebär inte att man inte kan ta in andras synpunkter eller
att man inte kan föra ett balanserat resonemang och till och med ändra sin
ståndpunkt ibland. Det innebär att man själv är klar över vilka åsikter man
har. I alla undersökningar om vad människor vill ha för kvaliteter i en chef, är
tydlighet, beslutsamhet och öppenhet några som rankas högst. För dem som
har till uppgift att leda ett helt land kan det vara något att tänka över.
Vi har i Sverige ett skattesystem som kanaliserar in enorma summor till
staten. Hur dessa pengar används måste ifrågasättas då vi trots detta inte kan
få landet att gå runt. Vi har fått höra länge att vi betalar dessa skatter för att
vi ska ha fri vård, fri skola, bra äldreomsorg, fungerande sociala skyddsnät etc
280

– allt som de allra flesta människor håller med om. Idag betalar vi dyra pen-
gar för tandvård, mediciner och läkarbesök kostar så fort vi fyllt 18, skolan
har inte längre råd med tillräckligt många lärare eller ens böcker och näring­
sriktig mat till våra barn, vi vet alla hur äldreomsorgen inte fungerar, och
det sociala skyddsnät som skulle förhindra utanförskapet fungerar nu som en
generator för att öka utanförskapet i allt snabbare takt. I kriser, så som den vi
befinner oss i gäller det att kunna prioritera. Att som statsminister i ett land
där över en tiondel av den totala befolkningen står utanför arbetsmarknaden
uttala sig i pressen om att det är ”skönt att gå upp på morgonen och spendera
dagen med att göra rätt för sig” kan bara ses som ett hån och en tydlig signal
att han inte är rätt man på rätt plats. Vem som är det vet vi inte idag men att
fastna i det gamla – antingen röd-grön eller blå, lär inte fungera. Alldeles
säkert finns det fortfarande personer kvar i landet som har visioner, kraft och
engagemang nog att se vad som behöver göras och att vända detta Titanic
till land som nu sakta men säkert sjunker till botten. Det räcker inte med
politiska ambitioner längre, det behövs någon med livsvisdom, kompetens,
en stadig fot i verkligheten och som fortfarande har sitt mänskliga hjärta
intakt. Nu har dumheten fått råda länge nog – det är dags för en revolution
- i rimlighetens namn.
281

282

DEL 4: APPENDIX
” It´s impossible. Let´s do it”
Sean Connery
283

Mer om oss
– The Scandinavian Pumas –
Paula och Pernilla träffades genom Svenskt Näringslivs regionchef Eva
Östling Ollén. Ett samarbete inleddes år 2007 och snart var kvinnorna kända
som pumorna hemma i Sverige och som The Scandinavian Pumas utomlands.
Ett varumärke var fött och ett begrepp var etablerat i näringslivskretsar och
på regeringsnivå.
Paula och Pernilla är verksamma inom området marknad, kommunikation,
information, PR och utbildning. De älskar idéer, nya projekt och utmaningar
och är kreativa till tusen! Så har du något kul på G, hör gärna av dig!
284
Kontakt:
www.paulaochpernilla.dinstudio.se
PS: Vad pumorna ännu inte gjort – men inte skulle tacka nej till :
• En middag med USA:s president
• Göra ett Jorden Runt reportage på 80 dagar
• Export/import av idéer som förbättrar världen
• En talkshow under namnet ”Angeläget” med ämnen som berör vanliga
människor
• Skapa ett tävlingsarrangemang inom CSR
(Corporate, Social, Responsibility)

• Leda ett TV program, ett verkligt Robinson där politiker under en
begränsad tid får leva med de lagar, förslag och budgetar de stiftar för
vanligt folk.
• Starta en nyhetsstation som bara levererar goda nyheter
• Korsbefrukta företag som normalt inte samarbetar
• Skriva krönikor om samhället ur ett pumaperspektiv
• Genomföra en föreläsningsturné – öppna det kreativa flödet Och massor,
massor mer som förändrar världen eller gör den till en mänskligare och
humanare plats för alla beeings ;-)
285

Brist på engagemang har fått Ams
att haverera
2007-12-04 | Publicerad 18:34 | Uppdaterad 18:41
Den svenska arbetsmarknaden är handlingsförlamad. Företagen vill inte annonsera för
att dom översköljs av ansökningar, och arbetsförmedlingen behandlar dom arbetslösa
- som därmed också känner sig – som kompetenslösa tjänstehjon. Alltså händer inget
av allt det som borde kunna hända.
Mia Odabas
Paula Jacobsson och Pernilla Wadborg är överens: Det är en nationell katastrof vi
bevittnar. Och kvinnorna har bestämt sig för att göra någonting åt saken.
Deras övertygelse är att det personliga mötet raserar fördomar och skapar
förutsättningar för saker att hända. Därför vill dom anordna en turné i tio städer nästa
år, ett event där företagen möter potentiella anställda på lika villkor. Tanken är att
mötena ska ge inspiration, skingra dimridåer, föda nya idéer och skapa mod. Att arbets­
lösa ska få jobb, och att nya jobb ska skapas. Parallellt med turnén är Paula och Pernilla
i full gång med att skapa en tv-serie med samma tanke.
- Det här ska inte bli en anonym turné, vi vill samla många människor kring en stor
fråga. Visst är det en politisk fråga men vi skiter i vem som har den politiska makten –
nu måste vi gå från ord till handling! säger Paula. Pernilla fortsätter:
- Alla försöker lura systemet – sjuka, arbetslösa och företagare – och politikerna be­
handlar oss som lurendrejare och skapar förutsättningar med hjälp av piska och staket.
Om dom tror att vi vill och kan genomföra våra drömmar skulle regelverket se helt
annorlunda ut. Det är en inställningsfråga.
Det Paula och Pernilla vill göra är sannerligen inte rocket science. Snarare tvärtom.
Många har tänkt tanken, några har säkerligen genomfört det i mindre skala, och åter
andra klappar i händerna över att det mest klockrent naturliga nu återigen är på kartan.
286

Hur svårt kan det vara? Företagen behöver anställa, folket behöver arbete – hur
kan den ekvationen inte gå ihop?
Fråga Ams, som har mängder av miljoner till sin hjälp men ändå ständigt miss­
lyckas. Fråga såväl den förra som den nuvarande regeringen, som båda två vill
fortsätta lappa och laga litegrann här och där på svensk arbetsmarknad. En arbets­
marknad vars regelverk förmodligen skulle må bäst av att först sprängas i bitar
och sedan byggas ihop igen, på ett helt annat sätt. Men det är det förstås ingen
som ens vågar föreslå.
Hur kan vi i vårt land, som verkligen har förutsättningarna med högutbildad arbets­
kraft och konkurrenkraftiga företag, låta bli att lyckas med matchningen?
Och hur kan samhället lämna walk over till två - visserligen grymt drivkraftiga
- kvinnor helt utan resurser att göra det som vi vanliga dödliga betalar mängder
av skattepengar för att staten ska sköta? Det är dags att vi säger ifrån på allvar:
Gör något konkret, konstruktivt och förbannat bra för mina skattepengar, annars
skattestrejkar jag. Om jag fick välja skulle mina skattekronor gå till sådana som
Paula och Pernilla. Pengarna gör långt mer nytta hos människor med framtidstro
och en tro på att människor kan och vill.
Tro kan nämligen försätta berg. Även på arbetsmarknaden
(Artikel: E24 Näringsliv, Mia Odabas, 2007-12-04
http://www.e24.se/makro/sverige/brist-pa-engagemang-har-fatt-ams-att-haverera_128803.e24)
287

288
Jobbigt i siffror
Kompetensförstörelsen – Made in Sweden
• 1 miljon människor är arbetslösa
• 500 000 jobb saknas i vårt land
• Vi har den högsta ungdomsarbetslösheten i Europa
• Arbetslösheten är ett människoplågeri som kostar stora summor
pengar: Det har sagts att det torde kosta 25% mer än sjukkassa so-
cialbidrag och akassa att låta människor gå arbetslösa en längre tid.
Det har även sagts att faktorer orsakade av arbetslösheten (otrivsel,
leda, missbruk, kriminalitet, skilsmässor och sjukdomar etc) kostar ca
40% mer än utbetalda ersättningar.
• 70% av befolkningen tror inte att morgondagen kommer att vara
bättre än idag. Saknas hopp om framtiden, saknas drömmar om att
skapa något bättre
• I vårt land heter arbetsmarknadsreligionen Arbetsförmedlingen.
Ingen tror på den, med den får ändå fortsätta………
• Arbetsförmedlingens verksamhet kostar 75, 2 miljarder per år.
Och för den summan får man mycket galenskap för pengarna!
De förmedlar i genomsnitt ett jobb per år till den inskrivne.
• 75 % av alla jobb förmedlas via kontakter
I 90 % av fallen har arbetsförmedlingen inte medverkat alls.
Thank God…..!
• I Sverige har vi en övertro på utbildning som receptet mot arbets­
löshet. Antalet arbetslösa akademiker har aldrig varit fler.

• Så här löser politikerna sin arbetslinje: Teorin vs verkligheten
1) Vi ska jobba till vi blir 75 år ( för de har slarvat bort pensionen)
Men ingen arbetsgivare vill anställa någon över + 55 år
Vad göra? Bromsa åldrandet eller dö knall och fall?
2) Ungdomar har svårt att få jobb. Vi är bäst i hela Europa på ung-
domsarbetslöshet. Grattis! Vad duktiga vi är!! När ska denna ge­
neration få en chans?
3) Sjuka ska jobba…när det är svårt nog att få alla som är friska i
jobb. T.o.m cancersjuka och döende, för kan man inte stå, gå,
sitta eller ligga får man hitta en ny ställning. Frågan är bara
var? På begravningsbyrån eller?
Det här tycker vi låter minst sagt: Jobbigt!
289

VIPS
– Very important people to us –
(Känt folk som vi har varit i kontakt med)
SCANDINAVER
Almega, Henrik Bäckström/ VD
Arbetsmarknadsdepartementet, Sven Otto Littorin / Arbetsmarknadsminister
Arbetsmarknadsdepartementet, Fredrik Östbom / Politiskt sakkunnig
Baluba, Magnus Gustafsson / TV chef
Baluba, Peter Settman/ Kreativ Chef
Connect Skåne, BG Svensson/ Ansvarig
Den Nya Välfärden, Catherine och Patrik Engellau
Folkpartiet, Karin Pihlsäter / Ekonomisk talesman
Företagarna, Jan Carlzon / Ordförande
Företagarna, Peter Janson/ regionchef
Försäkringskassan Skåne, Åsa Andersson / Gert Svensson / Regionföreträdare
IKEA, Ingvar Kamprad / Grundare
Interesting, Bröderna Härén / Kreativitetsgurus
Iqube, Johan Stael von Holstein / Serieentreprenör
Hill & Knowlton, Tor Enqvist / tidigare medarbetare till Mona Sahlin
Lium, Richard Lium / VD och CSR-hjälte
Loka, Göran Hogstad / VD
Länsstyrelsen, Göran Tunhammar / Landshövding Skåne
290

Malmö Stad, Illmar Reepalu / Kent Andersson / kommunstyrelsen
Malmö Stad / Näringslivskontoret, Tommy Wegbratt / Näringslivsutvecklare
Manpower, Joakim Mörnefält / Kommunikationschef
Manpower, Hans Markander / Informationschef
MNC, Malmö Nyföretagarcenter, Jörgen Malmberg / Ansvarig
MTG radio, Anna Eckerse Svensson / Operativ chef
Näringsdepartementet, Maud Olofsson / Näringsminister
Näringsdepartementet, Klas Falk / Arbetsmarknadsenheten
Rix FM, Gert Fylking / Programledare
Springtime, Maria Arnholm / VD
Stockholms Stad, Kristina Axén Olin / Finansborgarråd
Stockholms Stad, Ulf Kristerson / Socialborgarråd
Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson/ Vice VD
Svenskt Näringsliv, Tove Lifvendahl / Kommunikationschef
Svenskt Näringsliv, Karin Ekenger / Arbetsmarknad
Sydsvenska Industri- och handelskammaren, Stephan Mühler / VD
Talpa Scandinavia, Maria Hedvall / Creative Executive
TCO, Sture Nordh / Ordförande
Timbro, Maria Rankka / Ansvarig
Titan Television, Johan Stemme / Linnea Löfdahl / Producenter
TRR Trygghetsrådet, Mats Svensson / Regionchef
TV3, Anders Knave / Programchef
Ung Företagsamhet, Thobias Engström / Regionchef
WORLD WIDE
Al Goore
Arpad “Arki” Busson
Barron Hilton
291

Bill Cosby
Bill Gates
Dan Duncan
David Geffen
Donald Trump
Eli Broad
George Soros
Herb Kelleher
Maurice “Hank” Greenberg
Michael Dell
Michael Jordan
Nicholas Negroponte
Oprah Winfrey
Paul Sykes
Petter A Stordalen
Philip McGraw
Richard Branson
Ron Perelman
Russell Simmons
Spike Lee
Steve Forbes
Stein Erik Hagen
T Boone Pickens
Warren Buffet
Och många, många fler...........
292

KURSFAKTA
”Systemvetare”
300 högskolepoäng
Efter lång- och beprövad erfarenhet på arbetsmarknadsområdet kommer du
som arbetslös att ha tillgodogjort dig kunskaper och färdigheter som möjlig­
gör arbeten inom följande områden:
• Politiskt sakkunnig, med erlagd LIA period (Lärande i arbete)
• Organisationskonsult, lära i hur man bygger fungerande organisationer
• Ekonomisk rådgivare, med specialisering på budgetsanering
– privat/nationalekonomisk
• Jurist med möjlighet att starta rättshjälpspraktik. Specialisering förvalt-
ningsrätt och skadeståndsrätt
• Varumärkesstrateg, med inriktning på personliga varumärke och
corporate identity
• Kris- och stresshantering, att kunna arbeta med människor och verksam-
heter i kris
• Ledarskap-och motivationskonsult, med kursprogram motsvarande
Ledarna och M-Gruppens utbud
• För intresse, anmäl dig till Akassan och Arbetsförmedlingen som arbetslös.
Start: intag sker löpande. Kostnad: Dyrt! Både för staten och den enskilde.
Sponsor:
REGERINGSKANSLIET
293

294

295

Jobbigt
Så funkar jobbSverige
Hur dumt får det bli innan någon reagerar?
Vi bevittnar en nationell katastrof, där 1 miljon
människor är utan jobb och dessutom i händerna på
politiker och ett system som förvärrar situationen.
Sunda förnuftet lyser med sin frånvaro och idiotin
står som spön i backen. Men shit happens, eller?
I Jobbigt får vi följa Paula och Pernilla, två kvinnor
med skinn på näsan som bestämt sig för att göra
skillnad. De inleder ett korståg mot den dumhet som
berör 10% av Sveriges befolkning. Vi får följa dem
på en resa genom självupplevda och hårresande upplevelser
inom arbetsmarknadsområdet ända upp till
toppskiktet och maktelitens högborg. De som mött
dem bland politiker, näringslivet, TV och press,
känner dem numera som THE SCANDINAVIAN
PUMAS - två kvinnor som varken politiker eller samhällssystem
lyckats tämja.
ISBN 978-91-86377-40-3