Magasin Repo | 2012

More documents

Recommendations

Info

Ångesten heter kalori Text & foto: April Caarp Lovis Agestam var 14 år när helvetet startade. I klassen var hon osynlig, som ett spöke. ”Bara jag blir smal så blir jag accepterad”, tänkte hon. Därför började hon räkna kalorier och träna stenhårt. Det var början på en flerårig kamp fylld med ångest och självsvält. 16 | Magasin Repo | 2012
– idag väger jag 60 kilo, vilket är mer än jag gjort tidigare. Men jag är lyckligare än någonsin, säger hon. Hennes namn är Lovis Agestam. Ur hennes skor sticker två olikfärgade strumpor upp, en svart och en grå. Hon ser ut som vilken 21-åring som helst, men bakom skrattet och de blå ögonen döljer sig många år av desperation och tårar. Idag är hon på stan tillsammans med en kompis. Båda är hungriga och bestämmer sig för att ta en fika på ett café på Hornsgatan. Det skulle vara omöjligt för bara några år sedan när hon mådde som sämst. i ett av hörnen inne i lokalen av ”Cafe fåtöljen” hittar de en enskild vrå. Med varsin kopp rykande kaffe och en bit paj slår de sig ner och börjar prata. Lovis Agestam är i Stockholm på en kort visit. I vintras flyttade hon för att plugga ett halvår på Geijerskolan som ligger några mil utanför Karlstad i orten Ransäter. Det kändes rätt för henne Mat ska man inte prata om. Den ska man äta. att åka iväg. Stockholm utgör en ständig påminnelse om att anorexi är vanligare än vad många tror. På gatorna går underviktiga tjejer förbi. De kanske inte är sjuka, men de är tydliga bevis på att skönhetsidealen formar unga kvinnor till att ständigt tänka på sitt midjemått. – Jag blir ledsen av att se smala människor som ser sjuka ut. Jag tycker om att umgås med personer som gillar att äta och är positiva. Det bästa jag vet är att fika. anorexi är en sjukdom som man oftast lever med hela livet. Återfall är vanligt, därför kan det vara ansträngande att ha vänner som är besatta av vad de sätter i sig. Lovis Agestam säger att hon alltid kommer ha en speciell relation till mat. Hon tycker att var och en själv ska få bestämma vad de ska stoppa i sig. Idag äter hon det hon känner för. – Mat ska man inte prata om. Den ska man äta. Många gör en sådan stor grej av mat och vill ha stor kontroll över den. Låt istället den naturliga känslan styra. kvinnan i fåtöljen har sitt föräldrahem i Norrköping där hon växte upp. Redan som 14- åring började hon fundera över sin vikt. I skolan kände hon sig ensam. Hon var aldrig mobbad men kände sig aldrig säker på sig själv. Det var först efter tre år som hennes ätstörning utvecklades och satte spår i vardagen. I gymnasiet studerade hon estetisk med inriktning teater. I samma klass gick smala och graciösa dansare. Lovis Agestam tyckte inte att hennes kropp dög. I skolan startades ett projekt om träning vilket väckte hennes intresse. Om hon inte åt något och tränade stenhårt så skulle hon bli smal. Hennes mål var att aldrig ”bli tjock igen”. Måltiderna bestod av frukt eller kanske en tallrik med fil och müsli. På nätterna låg hon ofta vaken på grund av hungern och känslan av att aldrig vara mätt. Ibland satt hon uppe och googlade på olika onyttiga recept, bara för att mätta tanken på mat. En dag, så kanske hon skulle kunna äta dessa bakverk och tårtor igen. Snart började människor omkring henne märka skillnaden. – Vad smal du har blivit, sa de. Dessa korta, men betydelsefulla komplimanger klingade i Lovis Agestams öron. Hon hade lyckats. Hon hade äntligen blivit något, smal. Vid samma tidpunkt hade en tjej från skolan gjort i ordning en utställning om anorexi. Hon gick dit och blev inspirerad. Varför bara bli smal när man kan få en diagnos? – Fick jag anorexi så skulle jag äntligen bli något, tänkte hon. det var det hon sökte, en identitet. Hennes föräldrar började bli oroliga. Mamman besökte själv utställningen på skolan och insåg att dottern inte var frisk. Lovis Agestam minns dagen som kanske räddade henne. Efter en dag på stan kom hon hem och kände sig otroligt yr. Hemma väntade hennes föräldrar på henne. – De sa att de hade pratat om hur lite jag åt. Jag ville aldrig att de skulle inse att jag hade problem. Men de visste redan att jag hade anorexi, säger hon samtidigt som hon tar en bit körsbärsberpaj med skeden och blandar den med krämig vaniljsås. familjen sökte hjälp både på sjukhuset och genom familjesamtal. Dottern fick träffa en kvinnlig dietist som berättade hur och vad hon skulle äta. – Först tyckte jag att hon var en idiot. Hon berättade för mig hur jag skulle göra för att gå upp i vikt. Idag förstår jag att hon bara ville mig väl. Dietisten ordinerade henne att börja dricka näringsdrycker fyllda med ”hemska” kalorier. I hemlighet hällde hon ibland ut dryckerna eller så gick hon ut i skogen och spydde. Det första året var en kamp eftersom ångesten fortfarande kontrollerade henne. Ju längre en person lever med sjukdomen, desto svårare är det att bota den. Hjärnan börjar tro att det är normalt att tänka som en anorektiker gör. som 19-åring började hon må bättre och flyttade från Norrköping för att jobba på Gröna Lund i Stockholm. Sakta men säkert började hon gå upp i vikt. Lusten till livet kom tillbaka liksom lusten till mat. Nu är smulpajen slut. Vännerna bestämmer sig för att lämna fiket och gå en sväng på stan. – Jag vill aldrig mer påminnas om min gamla sjukdom. Jag vill hjälpa andra människor och även djur genom att skapa en bättre värld, resa och arbeta utomlands. Den svåra tiden har hon lagt bakom sig och behöver inte ha anorexi som identitet. Hon har redan en: sin egen. ■ 2012 | Magasin Repo | 17 17
Page 1 and 2: REP O 2012 INTERVJU Carolina Klüft
Page 3 and 4: BILDKOLLAGE: LUST 18 20 KLÜFTS SIS
Page 5 and 6: - apples varumärke är så starkt
Page 7 and 8: En stark gestalt i kampen för kvin
Page 9 and 10: Den suddar ut de invanda sociala oc
Page 11 and 12: tet i fråga har börjat. Den metod
Page 13 and 14: I nöd & lust Vi drömmer fortfaran
Page 15: när anna mossberg var 15 år skild
Page 19 and 20: 2012 | Magasin Repo | 19 Foto: Mati
Page 21 and 22: - jag ville vara bra på allt redan
Page 23 and 24: Stockholm för att slipa på teknik
Page 25 and 26: Tony, 30 singel ”Jag har haft åt
Page 27 and 28: VAD TÄNDER DU PÅ? Man, 28 Långt
Page 29 and 30: ”krossar tårar och dricker skål
Page 31 and 32: Efter två besök, ett personligt o
Page 33 and 34: heroin. Men det vi har en lust till
Page 35 and 36: luciafest 2008 - jag sitter i Aspud

Magasin Repo | 2012

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?