Biologisk påväxt på mineraliska fasader - AMA

Foto: Sanne Johansson.
38
Biologisk påväxt på mineraliska
fasader
Ett problem som ökat under senare år är påväxt av alger, lavar och mögel på
putsade fasader. Främst gäller det tunnputsade fasader på isolering. För att
få en förklaring till varför, startades i maj 2004 ett projekt vid lunds tekniska
högskola som syftar till att kombinera byggteknisk kunskap med biologisk
kunskap om de organismer som man finner på fasader.
I AMA-nytt 2/2002 skrev Kenneth Sandin
om mögelpåväxt på mineraliska fasader vilket
grundade sig på ett tidigt pilotförsök där
man konstaterade att mögelpåväxten har
samband med fasadens utformning, ytans
struktur, väggens värmeisolering och framför
allt dess värmekapacitet. Att problemet
uppstår främst på fasader med tunn puts på
isolering beror sannolikt på att dessa fasader
är fuktigare, och eftersom de har lägre värmekapacitet
så kan kondens bildas under klara
nätter när lufttemperaturen sänks.
Provhus
För att undersöka de faktiska förhållandena i
tunnputsade fasader på isolering så har man
under våren 2005 uppfört ett provhus vid
LTH i Lund. Husets långsidor består av sex
utbytbara väggelement i både norr- och söderläge.
I det första försöket jämfördes ett väggelement
med tunnputs (ca 3 millimeter) på cellplast
med en tung fasadkonstruktion med
tunnputs på en tegelmur. Bakomliggande
väggkonstruktion var en traditionell träregelstomme.
På varje element färgades fasadputsen
till hälften vit och till hälften röd. Detta för
att se om färgen hade någon avgörande betydelse
för yttemperaturen. I varje väggelement
monterades givare för temperatur och
relativ fuktighet precis innanför fasadputsen
på olika ställen. Dessutom mättes temperatur
och relativ fuktighet i luften.
Större temperaturvariation
De första försöken visar att en fasad med
tunnputs på isolering har mycket större temperaturvariation
än motsvarande fasad med
tunnputs på tegel. Störst var den på den rödfärgade
fasaden i söderläge, variationen var
från – 2 o C till + 53 o C. Motsvarande vit fasad
hade samma lägsta temperatur men uppnådde
endast + 28 o C på dagen.
För tegelfasaden blev den högsta dagstemperaturen
på den röda halvan + 37 o C och på
den vita + 22 o C.
Under nätter då yttemperaturen är lägre
än lufttemperaturen kan den relativa fuktigheten
bli hög på fasadytan och risken för
biologisk tillväxt är då mycket stor. Under
hösten har kondens i form av rinnande vatten
bildats på fasadytorna.
AMA-nytt Hus 1/2006

Påväxt av lavar på putsad vägg.
Foto: Sanne Johansson.
Prickiga fasader
I flera fall i Skåne har man noterat att hela
fasader kan bli prickiga där hela fasadytan är
täckt av biologisk påväxt utom på vissa regelbundna
punkter. Vid undersökning av fasaden
fann man att bakom varje ”prick” fanns
en metallkramla för att fästa isoleringen i betongväggen.
Kramlan och dess bricka fungerade
som köldbrygga och leder ut värme
till fasadytan, vilket ger en lokal punkt där
risken för biologisk påväxt är mindre. Senare
simuleringsförsök har också visat att den relativa
fuktigheten utanför dessa kramlor är
cirka fem till tio procent lägre än på resten av
fasadytan.
Fortsatta försök
Under hösten 2005 har provhuset försetts med
nya fasadelement. Alla dessa är utförda som
lättfasad, det vill säga tunnputs på isolering.
Ytan avfärgas sedan med antingen organisk
eller mineralisk färg med eller utan fungicidtillsats.
Syftet är att undersöka den biologiska
påväxten på dessa ytor under lång tid och
man kommer kontinuerligt att mäta temperatur
och fuktighet i fasadytorna. Samtidigt
tillverkas mindre provkroppar med tunnputs
på cellplastisolering för att undersöka vilket
inflytande olika färg, putsstruktur och tillsatsmedel
har på den biologiska tillväxten.
Vad är det som växer ?
Alger kan vara av många typer, gemensamt
för dem är emellertid att de innehåller klorofyll
och därigenom kan skapa sin egen
föda genom fotosyntes. Något beroende av
näring från fasadytan finns alltså inte. Alger
som sprids med luften är mycket vanligt på
fasader där de oftast syns som gröna partier,
även rödfärgade förkommer. Dessa alger lever
i fuktiga miljöer även utan tillgång till
fritt vatten.
Lavar är ännu mer komplexa och består
både av alger och svampar som samexisterar
och bildar en enda växt.
AMA-nytt Hus 1/2006
Svampen suger upp vatten och salter och med
hjälp av klorofyllen och fotosyntesen skapas
både syre och näring till laven som helhet. Av
detta följer naturligtvis att lavar blir mycket
härdiga och kan överleva långvarig torka.
Mossor kan också skapa sin egen näring.
De är emellertid mycket beroende av att miljön
ska vara fuktig. Några mossor trivs i sura
miljöer, andra i basiska, vilket gör att mosspåväxt
inte är ovanliga på vissa kalkputsade
fasader.
Mögelsvampar
Mögel saknar i motsats till lavar, mossor och
alger klorofyll och är beroende av näring utifrån,
till exempel från organiska ämnen i en
fasad, antingen i själva fasadmaterialet eller
i smuts som fastnat på ytan. Mögel kräver
alltså tillgång till näring men också ett ganska
högt fukttillstånd och har sitt tillväxtoptimum
mellan 18 och 28 grader. Tillväxten sker
genom att tunna trådar, hyfer, växer ut och
bildar ett nätverk på ytan, ett mycel, vilket är
det man normalt ser av mögelangreppet.
På fasader anses tre sorters svampar vara
de vanligaste: Cladosporium, Penicillum och
Areobasidium.
Källa: Artikel av Sanne Johansson och Kenneth Sandin
Lunds tekniska högskola.
Påväxt av alger på putsad mur. Foto: Sanne Johansson.
39